Lagberedningens förslag till jordabalk III/Motiv

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Förslag Förslag till jordabalk m. m.

Lagberedningens förslag till jordabalk. III.


[ 99 ]
MOTIV.



[ 101 ]

Förslag till jordabalk.


1 KAP.


Om fast egendom.


Allmän öfversiktDå den nya jordabalken har att ordna de rättsförhållanden, hvilka hänföra sig till fast egendom, hafva uppenbarligen bort här främst ingå bestämmelser angående hvad till sådan egendom är att hänföra. Dylika bestämmelser finnas nu upptagna i lagen den 24 maj 1895; att underkasta dem någon genomgripande revision har icke synts nödigt eller lämpligt. Beträffande lagens i praktiskt hänseende viktigaste föreskrift – om hvad som skall räknas såsom tillbehör till fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad – voro vid lagens tillkomst meningarna ganska delade. Å ena sidan yrkades, att till en fabrik borde hänföras alla maskiner och redskap, som äro afsedda för fabriksverksamheten, under det man å, andra sidan, med bortseende från detta inre samband, ville fästa afgörande vikt vid det yttre sambandet, den större eller mindre fasthet, hvarmed maskinerna eller redskapen äro mekaniskt förenade med byggnaden. Att den senare men icke den förra meningen blef den segrande berodde väl väsentligen däraf, att den förra skulle hafva inneburit afvikelse från redan gällande rätt och dess lagfästande alltså medfört en betänklig förskjutning af gränsen mellan hvad som är föremål för förlagsinteckning och för fastighetsinteckning. Om detta förhållande redan då ägde afgörande betydelse, är detta i ännu högre grad fallet nu, då under tiden beloppet af beviljade inteckningar högst väsentligt vuxit.

Den bearbetning af ämnet Beredningen företagit har därför icke föranledt andra förändringar än formella jämkningar och förtydliganden. Med afseende å [ 102 ]den betydelse, frågan om rätten att å annans mark taga vilda bär och dylika naturalster under senare tid erhållit, har det funnits nödigt att härom meddela särskild bestämmelse.

Rubriken till kapitlet har synts lämpligen kunna inskränkas till en lydelse, som angifver, att bestämmelserna afse fast egendom i allmänhet – hvad som rättsligen är fast egendom och hvad som är att såsom tillbehör hänföra till sådan egendom.


1 §.

Begreppet fast egendomÅt den inledande bestämmelsen har gilfvits en något förändrad affattning, som synts klarare angifva hvad enligt sakens egen natur utgör fast egendom till åtskillnad från lös egendom.


2 §.

Tillbehör till fast egendom. Jorden såsom föremål för äganderätt är uppdelad i särskilda fastigheter. Efter hvilka grunder denna uppdelning sker tillhör det icke förevarande del af lagstiftningen att angifva. Att äganderätten till en sådan afgränsad del af jordytan icke är inskränkt till endast denna yta, utan omfattar jämväl ett område uppåt och nedåt, bestämdt efter gränserna på ytan, har Beredningen lika litet som 1895 års lags stiftare ansett nödigt att i lagen utmärka. Äfven därutinnan öfverensstämmer förslaget med nämnda lag, att det icke uttryckligen angifver, att hvad som utgör så att säga substantiella beståndsdelar af marken innefattas under beteckningen fastighet och inbegripes under äganderätten till fastigheten, hvilket ju visserligen icke utesluter, att en dylik beståndsdel kan skiljas därifrån och såmedelst förvandlas till lös egendom. Bestämmelserna i denna paragraf afse allenast att angifva hvad som genom att förbindas med marken kommer att blifva tillbehör till fastigheten. Då dessa bestämmelser tillika böra utmärka, till hvilken särskild fastighet ett sådant föremål utgör tillbehör, har häraf betingats en från 1895 års lag något afvikande affattning.

I allmänhet erfordras- för att ett föremål skall vara tillbehör till en viss fastighet, att det skall vara i yttre måtto förbundet med just denna fastighet. Från denna regel gifvas emellertid afvikelser. Så är stängsel, som är uppfördt i fastighetens ägogräns, tillbehör till fastigheten, änskönt det är satt å grannens sida om gränsen, såsom i 12 § stängselförordningen förutsättes kunna vara fallet. Likaså lärer det icke kunna betviflas, att byggnad eller anläggning. som för begagnande af ett [ 103 ]till förmån för fastigheten gällande servitut uppförts eller anbragts utom fastighetens område,. bör hänföras till fastigheten. Själfva servitutet ingår bland de befogenheter, som tillkomma fastighetens ägare; vid sådant förhållande bör ock den anordning, som erfordras för servitutets tillgodogörande, anses såsom tillbehör till fastigheten. Denna grundsats, hvars giltighet i motiven till 1895 års lag förntsättes, har synts böra i lagen uttryckas. Särskild betydelse lärer ett sådant stadgande äga med afseende å ledningar, som anbringas för en fastighets behof men måste framgå, äfven öfver andra fastigheter. Dylika ledningar äro enligt förslaget att till hela sin sträckning anse såsom tillbehör till den härskande fastigheten.[1]

I detta sammanhang har Beredningen ansett sig böra upptaga de undantag från den allmänna grundsatsen om hvad som är tillbehör till marken, hvilka i 4 § af 1895 års lag omförmälas i andra punkten af första stycket och i andra stycket. I dessa fall äro nämligen de ifrågavarande byggnaderna och anläggningarna uteslutna från att vara tillbehör till fastigheten icke, såsom i det fall första punkten af första stycket afser, därför att de tillhöra annan än fastighetsägaren utan därför att de äro tillbehör till ett rättsobjekt af lös egendoms natur, tomträtt eller grufva. Det har därför synts riktigast att redan här anmärka detta förhållande.


3 §.

Tillbehör till byggnadI förevarande paragraf, som har till uppgift att angifva hvad som är tillbehör till byggnad, hafva vidtagits några mindre förändringar, hvilkas behöflighet erfarenheten synts gifva vid handen och som grunda sig på framställning från de inom Sverige arbetande brandförsäkringsbolagen.

Då ledningar för uppvärmning, belysning, luftväxling samt vattens eller andra ämnens inledande eller bortförande i allmänhet äro att hänföra till den fasta inredningen, har deras omnämnande i lagen strängt taget icke varit nödvändigt eller kunnat åsyfta, att endast ledningar af detta slag skulle räknas såsom tillbehör till byggnaden; äfven andra ledningar äro att dit hänföra, såvida de äro att anse såsom fast inredning. Till undvikande af missförstånd har det emellertid ansetts lämpligt att jämte omförmälda ledningar i lagen särskildt omnämna också ledningar, [ 104 ]som från en plats till en annan inom byggnaden öfverföra vatten eller andra ämnen, då dylika ledningar ofta äro af stor betydelse.

Beträffande stadgandet i andra stycket af 3 § i 1895 års lag, att till byggnad för industriell verksamhet hör hvarje motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap, som för sin användning kräfver och jämväl hvilar på fast, från grunden beredt underlag, har erinrats, att stadgandet i tillämpningen gifvit anledning till tvekan, huruvida underlaget skall vara beredt just för att uppbära det ifrågavarande redskapet eller om med bestämmelsen afses äfven underlag, beredt för annat ändamål. Den senare tolkningen synes, att döma af förarbetena till l895 års lag, vara den riktiga; för att tydligare angifva detta har Beredningen föreslagit en äfven i öfrigt ur redaktionell synpunkt påkallad jämkning af ordalagen.

Att, på sätt blifvit ifrågasatt, bland sådant, som anskaffats till stadigvarande bruk för en byggnad, också upptaga hissar har ej ansetts lämpligt, då i fråga om slidana inrättningar någon tvekan icke synes kunna råda därom, att de äro att hänföra till fast inredning och såsom sådan utgöra tillbehör till byggnaden.


4 §.

Byggnad e. d. utgör föremål för själfständig rätt.Att de i 2 och 3 §§ angifna föremål äro att betrakta såsom tillbehör till en viss fastighet utgör naturligtvis icke hinder för att de kunna skiljas från fastigheten och därmed erhålla rättslig själfständighet. Men så länge ett sådant afskiljande icke faktiskt skett, medför deras egenskap af tillbehör, att de rättsligen dela. öde med fastigheten, att en rätt, som afser fastigheten, också omfattar tillbehören. Undantagslös är emellertid icke denna regel; det är icke uteslutet. att någon till ett föremål af denna beskaffenhet kan hafva en särskild rätt, som gifver det rättslig själfständighet ännu medan det är förenadt med fastigheten. Att vid sådant förhållande ändock beteckna det såsom tillbehör vore oegentligt, då en sådan beteckning just afser att angifva dess rättsliga samhörighet med fastigheten. Af sådan anledning har i 1895 års lag i 4 § upptagits det förbehåll. att om någon "efter särskildt stadgande eller på annan mot en hvar gällande grund har äganderätt" till ett dylikt föremål, det ej skall räknas till fastigheten. Beredningen har ansett det vara för det afsedda ändamålet lämpligare att hänvisa till åtskillnaden mellan å ena sidan de fall, då rätt att borttaga byggnad eller dylikt tillkommer någon omedelbart på grund af lag, och de fall, då sådan rätt må hafva särskildt [ 105 ]betingats. I förra fallet upphäfver nämnda rätt omedelbart den rättsliga samhörigheten. i det senare därvmot icke. De stadganden, hvilka här närmast åsyftas, återfinnas i förslagets 7 och 9 kap. äfvensom i de särskilda författningar, hvilka reglera boställshafvares rättigheter och skyldigheter. Att emellertid hänsyn skall tagas äfven till fall, där en dylik rätt icke är uttryckligen lagstadgad men framgår ur en analog lagtillämpning, lärer knappt behöfva erinras.

Stadgandet i sin här gifna lydelse innebär, att sedan ett föremål blifvit så införlifvadt med fastigheten atfdet utgör tillbehör till denna, ett förbehåll om särskild rätt till detsamma icke äger vidare giltighet.[2]


5 §.

Rätten till vilda bär m. m.Den rättsliga. makt jordäganderätten innebär sträcker sig icke till ett ovillkorligt, endast af ägarens vilja begränsadt herradöme öfver dess föremål. Gifven som den är af rättsordningen, är denna makt underkastad den begränsning rättsordningen kräfver. En sådan begränsning i friheten att disponera öfver landets jord kräfves af hänsyn till allmänt väl; de särskilda fastigheterna bilda tillsammans det land, där folket skall lefva sitt lif, och det kan icke lämnas i den enskilde jordägarens skön att så förfara med sin jord. att det helas väl äfventyras. Att i jordabalken upptaga de olikartade inskränkningar i jordäganderätten, som påkallas af allmänna hänsyn, kan icke ifrågasättas; de återfinnas i politi- och näringslagstiftningen. Rättslig begränsning af jordäganderätten kan emellertid äfven grundas i hänsyn till enskild rätt; de begränsningar af denna art, hvilka falla inom den allmänna privaträttens område, tillhör det jordabalken att utstaka. I det följande har ock detta skett; i 3 kap. angifves, huru den ene jordägarens rätt på grund af grannskapsförhållandet begränsar den andres, och i flera af de följande, huru dylika inskränkningar uppkomma genom särskild rättsupplåtelse.

Oberoende af alla uttryckliga lagbud står emellertid den i hvarje sund rättsordning inneboende grundsats, att rätten icke är endast en formell makt utan en omklädnad för ett intresse, hvilket af rättsordningen erkännes såsom berättigadt, ett medel att skydda och främja detta intresse. Saknas hvarje möjligt sådant [ 106 ]intresse, bör icke. den formella. rätten få ställa sig hindrande för andra intressen. Ehuru, såsom nämndt, jordäganderätten sträcker sig också till luftområdet, får den icke uppfattas såsom en ovillkorlig makt att därifrån afstänga alla andra; endast såvidt jordägarens intresse genom intrång på detta område verkligen trädes för nära, är han befogad att hindra det. Att t. ex. öfver jordägarens område draga en luftledning på sådan höjd att all möjlighet af olägenhet för honom är utesluten innebär icke ett ingrepp i jordägarens rätt. Enahanda är förhållandet med området på djupet; att därifrån borttaga jord, sten eller annat dylikt är – med bortseende från den i hänsyn till den allmänna nyttan grundade rätten för en hvar att efter inmutning eller koncession tillgodogöra sig vissa mineralier och stenkol – visserligen icke utan jordägarens medgifvande någon tillåtet, men att under fastighetens mark genom värdelöst berg drages fram en tunnel på sådant djup att det icke på något sätt berör jordägarens intresse bör det icke stå i hans makt att förhindra.

De alster, naturen själf frambringar inom en fastighets område, äro, på sätt i 2 § är utsagdt, så länge de äro förbundna med fastigheten, tillbehör till denna och underkastade jordägarens äganderätt. Men icke heller i detta hänseende saknar nyss angifna synpunkt tillämpning. Fastigheten bildar icke ett rättsligt afstängdt område, inom hvilket en främmande icke får träda och hvars naturalster han icke får röra; endast när därigenom ägarens verkliga intressen förnärmas, är det otillåtet. Att utan lof taga väg öfver "tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, hvilka däraf kunna skadas" belagdt med straffpåföljd (24 kap. 11 § strafflagen), men eljest är beträdande af annans mark icke någon förment. Och i fråga om naturalster gifver strafflagen skydd endast mot olofligt tillägnande af vissa sådana (24 kap. 3 och 4 §§); bland dessa förekomma icke vildt växande blommor, örter, bär eller svamp. Utan tvifvel hvilar denna strafflagens tystnad på antagandet, att dylika naturalster icke representera något egentligt värde och att det därför bör stå en hvar öppet att göra sig dem tillgodo. I fråga om vilda blomster och örter är antagandet allt fortfarande i hufvudsak riktigt: ett förbud mot tillägnande är här endast undantagsvis berättigadt, och då icke af hänsyn till jordägarnes rätt utan till skydd mot ödeläggande af naturens egendomligare eller sällsyntare företeelser. Annorlunda förhåller det sig med de vilda bären. Lättade kommunikationer och därmed ökad möjlighet för en lönande afsättning hafva åt vissa af de vilda bären, särskildt lingonen, gifvit ett [ 107 ]värde, som man vid tiden för strafflagens tillkomst icke kunde ana. Frågan om jordägarens rätt med afseende å dessa naturalster har därför under senare tid blifvit föremål för lifligt meningsutbyte.

Vid 1899 års riksdag anfördes i en motion,[3] att i allmänna rättsmedvetandet hos folket ej inginge behörig känsla af aktning för jordägarens äganderätt till de bär, som växa å hans skogs- och hagmarker, såsom lingon, blåbär m. fl. I forna tider, då dessa bär ej hade något större värde, hade den däraf vållade skadan varit mindre kännbar, men numera, då exporten till främmande länder af skogsbär från sydliga och mellersta delarna af Sverige nått en så betydande omfattning att på flera ställen ägarna af mindre och magrare hemmansdelar hade, om ej den hufvudsakligaste. dock en ganska afsevärd del af sin inkomst genom försäljning af skogsbär. blefve det för jordägaren till verklig skada och förlust, om hans ägor på detta. sätt sköflades af obehörigt folk. På grund häraf föreslog motionären, att Riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådana ändringar eller tillägg till strafflagen att därigenom det i denna lag uttalade förbud mot olofligt tillägnande af t. ek. ollon och nötter jämväl komme att omfatta alla ute å marken växande vilda bär, såsom smultron, hallon, blåbär och lingon m. m.

I utlåtande öfver nämnda motion anförde Lagutskottet, att enligt utskottets förmenande den enda påföljd, som kunde uppkomma af vilda bärs tillägnande å annans skog eller mark, vore skyldighet att ersätta den skada, som tillfogats jordägaren, men att en dylik skadeersättningsskyldighet ej torde inträda i andra fall än då jordägaren genom utfärdande af förbud mot bärplockning å hans mark upphäft den presumtion om samtycke därtill, som eljest enligt den svenska rättsuppfattningen torde få anses föreligga. Vid sådant förhållande kunde utskottet ej förneka, att en jordägare, som å sin mark hade vilda bär växande i större mängd, kunde lida förlust därigenom, att andra tillägnade sig desamma, utan att lagstiftningen gåfve honom något effektivt skydd mot det ingrepp i hans rätt, som ägde rum. Ty skadeersättningsskyldigheten vore, med hänsyn därtill att bärplookning å annans mark hufvudsakligen idkades af barn och personer i ytterst svag ekonomisk ställning, i de flesta fall utan värde. Men utskottet kunde likväl ej tillstyrka motionärens förslag. Visserligen förekomme fall, då jordägaren borde anses hafva ett beaktansvärdt intresse af att själf ensam tillgodogöra sig de vilda bären å sin [ 108 ]mark, men sådana fall hörde helt visst till undantagen. Inom vårt land med dess stora utsträckning och dess vidlyftiga utmarker vore tvärtom förhållandet i regeln det, att tillgodogörandet af de vilda bären i skog och mark icke för jordägaren hade någon nämnvärd betydelse. För den fattigare befolkningen däremot kunde dylik bärplockning utgöra en afsevärd inkomstkälla. Att nu genom införande af straffbestämmelser stadga ett allmänt förbud mot att plocka vilda bär å annans mark skulle därför kännbart drabba den fattiga befolkningen, som därigenom betoges ett tillfälle att skaffa sig en välbehöflig inkomst, utan att det kunde sägas, att något allmännare jordägareintresse genom förbudet tillgodosåges. Från nationalekonomisk synpunkt skulle därjämte det ifrågasätta förbudet kunna medföra en beaktansvärd förlust, i ty att de vilda bären skulle därefter å de flesta ställen antingen alldeles icke eller åtminstone i väsentligt mindre utsträckning än nu skedde tillvaratagas. – Utskottets mening biträddes af Riksdagen.

Vid 1908 års riksdag väcktes två motioner i ämnet. Den ena[4] var af hufvudsakligen samma innehåll som den motion, för hvilken nyss redogjorts. ehuru det ifrågasattes, att lagändringen skulle afse allenast södra och mellersta delarna af riket. I den andra motionen[5] framhölls den stora betydelse, lingonplockningen hade särskildt för de personer i svag ekonomisk ställning, hvilka börjat småbruk å s. k. egna hem. För småbrukaren, som ville tillgodogöra sig de å lägenhetens skog växande, värdefulla bären men ofta häri hindrades af främmande personer, hvilka toge bären redan innan de mognat, framstode det som en oegentlighet, att han ej åtnjöte skydd för lingonskörden men däremot för vissa andra i 24 kap. strafflagen angifna naturprodukter af ringa värde. Motionären hemställde därför, att i skrifvelse till Kungl. Maj :t måtte anhållas om föranstaltande af utredning på hvad sätt, i hvilket omfång och på hvilka villkor en lag till skydd för skörden af lingon och andra skogsbär kunde åvägabringas.

Lagutskottet yttrade nu i fråga om innehållet af gällande rätt, att den rättsuppfattningen torde vara allmänt utbredd, att jordägarens rätt icke i och för sig uteslöte annan från att å hans skog och mark tillgodogöra sig vilda bär. ehuru visserligen den, som å annans mark plockade bär, måste iakttaga all möjlig hänsyn till ägarens intressen och blefve ansvarig för all den skada, som han vid bärplockningen [ 109 ]kunde tillfoga ägaren. Men själfva förlusten af bären berättigade ej ägaren till skadeersättning. Att jordägarens skyddande mot andras bärplockning å hans mark skulle vara af särskild vikt för innehafvare af s. k. egna hem kunde utskottet icke erkänna, då det säkerligen endast vore i undantagsfall som till dessa hörde sin stora områden att bärplockning å desamma kunde hafva något inflytande på ägarens ekonomi. Ett förbud att plocka vilda bär å annans mark skulle däremot i många fall synnerligen kännbart drabba just dessa egnahemsinnehafvare. Utskottet afstyrkte därför motionerna, hvilka ock af Riksdagen afslogos.

I främmande rätt saknas i allmänhet lagbud i ämnet, och lärer därför få antagas, att jämväl de vilda bären äro föremål för jordägarens uteslutande rätt. Undantag bilda Finland, Norge och Schweiz.

I Finland synes råda den rättsuppfattning, att plockande af vilda bär på, annans mark är en hvar tillåtet. Vid tillkomsten af Finlands nu gällande strafflag (af 1889) väcktes inom det utskott, som behandlade det för landtdagen framlagda förslaget, fråga, huruvida ej svampar, bär och laf borde upptagas bland föremålen för straffbar åverkan. Det framhölls visserligen, att den fattigare befolkningen ej borde betagas möjligheten att genom plockning och försäljning af bär från annans ägor förskaffa sig någon inkomst, men utskottet ansåg denna synpunkt så mycket hellre böra vika för äganderättens helgd som dylik försäljning i vissa delar af landet äfven af jordägaren idkades såsom en vinstgifvande näring. Det tillägg till straffbestämmelserna angående äverkan utskottet 'af sådan anledning föreslog blef emellertid icke antaget af landtdagen, där två stånd stannade mot två.

1842 års norska strafflag stadgade uttryckligen straffrihet för den, som på oinhägnadt område plockar vilda bär eller blommor; undantag gällde endast beträffande hjortron i de tre nordligaste amten. Anledningen till den sålunda bestämda straffriheten synes hafva varit, att man antog en hvar äga rätt att tillägna sig dylika naturalster. Bestämmelsen upptogs i den nya norska strafflagen (af 1902) utan saklig ändring och utsträcktes därvid att afse jämväl vildt växande svamp. Vid lagförslagets behandling höjdes dock i såväl odelstinget som lagtinget röster för tillgodoseende i högre grad af jordägareintresset. Att yrkandena i denna riktning ej ledde till någon ändring i hvad dittills gällt torde väsentligen hafva berott däraf, att man ansåg frågan böra komma till afgörande icke vid strafflagsrevisionen utan i samband med förestående reformer i den norska landborätten.

[ 110 ]Den för Schweiz under år 1907 utfärdade civillagen, hvilken ännu icke trädt i kraft, innehåller stadgande om rätt för en hvar att tillägna sig vildt växande här, svamp och dylikt. Rättigheten gäller skog och betesmark och är begränsad dels till den omfattning, som i hvar särskild ort är öflig, dels ock så att behörig myndighet äger att till skydd för verkställda planteringar eller andra odlingar för särskilda fall meddela förbud mot rättighetens utöfvande.

Då med afseende å den betydelse, frågan om de vilda bärens tillgodogörande numera vunnit, bestämmelse i ämnet ansetts icke böra saknas i jordabalken, har Beredningen sökt förskaffa sig upplysning från olika delar af landet angående den rättsuppfattning, som för närvarande gör sig gällande i frågan. Den sålunda åstadkomna utredningen synes gifva vid handen, att den uppfattning- som tillägger en hvar rätt att på annans mark plocka. bär och andra dylika naturalster, kan sägas vara den rådande i vårt land. I de delar af landet, där utmarkerna upptaga stora vidder, är denna uppfattning så godt som enstämmig, men i tätare bebyggda orter synes under senare tid den åskådning hafva vunnit insteg bland jordägarne. att de äga förbjuda bärplockning på sin mark.

Att omförmälda, såsom sedvanerättslig betecknade uppfattning skulle utan vidare lagfästas, har icke synts Beredningen vara riktigt. Såsom ofvan antydts, har denna uppfattning hämtat sitt berättigande från förhållanden, hvilka icke vidare i allmänhet äro för handen. De vilda bären hafva erhållit ett värde, som förr var okändt, och om numera jordägaren vill afhålla. andra från att tillägna sig dem på hans mark, är detta icke utslag af en ogenhet, som icke bör tålas, utan af en i och för sig naturlig önskan att göra sig till godo en ekonomiskt afsevärd afkastning af fastigheten. Och från nationalekonomisk synpunkt torde det vara att antaga, att genom häfdande af jordägarens rätt en väl ordnad export snarare skulle befordras än genom att lämna hela skörden af bär till sköfling af den förstkommande.

Å andra sidan har Beredningen icke ansett det böra ifrågasättas att alldeles bryta med den häfdvunna uppfattningen och obetingadt förbehålla skogsbären åt jordägaren. Att tillerkänna jordägaren en sådan rätt vore så mycket mindre lämpligt som detta i stort sedt komme att ske till förfång för den fattigare delen af befolkningen. Å de stora vidderna, där bären förekomma i öfverflödande ymnighet, får jordägaren finna sig i att dela med andra landets inbyggare. Däremot synes det icke obilligt, vare sig att visst område intill hans hemvist lämnas också i detta [ 111 ]hänseende fridlyst för närgångenheten eller att honom medgifves rätt att förbehålla sig ett visst mindre område, där han är närmast att skörda och där han icke behöfver befarat att blifva förekommen af andra. Och det är visserligen icke någon undantagslös regel. att jordägaren är den rike, den som tager bären den fattige; enligt hvad erfarenheten gifver vid handen inträffar också det motsatta.

På nu antydda uppfattning af de stridiga intressenas ömsesidiga berättigande grundas den bestämmelse, som i förevarande paragraf meddelas. Å själfva tomtplatsen med därtill hörande trädgård eller park är det icke främmande medgifvet att utan ägarens tillåtelse plocka bär. Därförutom bör det vara jordägaren öppet att genom förbud, som antingen för särskildt fall meddelas eller genom anslag eller annorledes kungöres, utesluta andra från bärplockning inom ett visst område intill gården. Huru stort detta område bör tilltagas är naturligtvis vanskligt att bestämma. Beredningen har ansett ett afstånd af 300 meter från det ovillkorligt fridlysta området kunna vara lämpligt. Där gården är så belägen att detta mått kan i alla riktningar fullt uttagas, skulle ett område af omkring 27 hektar kunna sålunda förbehållas jordägaren. I de flesta fall torde därigenom vara beredd möjlighet för småbrukare och andra innehafvare af mindre lägenheter, för hvilka det kan vara af särskild betydelse att skydda bärskörden å egen mark, att bereda sig sådant skydd. Finnas å fastigheten torp eller andra särskilda lägenheter, bör för en hvar af dessa förbud kunna meddelas af den, som där företräder jordägaren. Ju tätare en trakt är bebyggd, desto mindre omfattande blifva sålunda de områden, som öfverlämnas åt den fria bärplockningen. Bestämmelsen kommer på detta sätt att naturligt anpassa sig efter förhållandena i olika delar af landet.

Ehuru det ligger i sakens natur, att rätten till bärplockning å annans mark icke medför rätt att därvid opåtaldt göra skada, har det synts lämpligt att erinra därom i detta sammanhang. Till skydd mot skada å skogsplantor eller andra ömtåligare växter lärer det icke vara jordägaren betaget att af exekutiv myndighet utverka förbud mot beträdande af visst område.

Hvad sålunda anförts gäller närmast de vilda bären. Då i senare tid insamlandet af ätlig svamp erhållit en viss betydelse och hvad som sagts om bären väsentligen äger tillämpning jämväl i fråga om dessa naturalster, hafva båda underkastats samma lagbestämmelse. I fråga om vilda blommor och örter har det däremot icke funnits nödigt att genom uttryckligt lagbud häfda friheten att [ 112 ]plocka dem eller att däri från synpunkten af jordägarens rätt göra någon som helst inskränkning.

Af de i denna paragraf gifna bestämmelser lärer otvetydigt följa, att ett obehörigt tillägnande af vilda bär eller svamp medför skyldighet att ersätta jordägaren den förlust, han därigenom lidit. Då emellertid denna ersättningsskyldighet i de flesta fall skulle blifva betydelselös, har Beredningen ansett ett effektivt skydd för den jordägaren i förevarande hänseende förbehållna rätt böra beredas genom att i 24 kap. 3 § strafflagen stadga bötesansvar för obehörigt ingrepp i denna rätt.


6 §.

Hänvisning till speciallagstiftning.Huruvida jordäganderätten innebär rätt att förfoga också öfver det vatten, som faller inom fastighetens gränser, är en fråga, som i olika lagstiftningar blifvit på olika sätt besvarad. Svensk rätt har i detta hänseende af ålder intagit en för jordägaren gynnsam ställning. Såsom obetingad regel har emellertid aldrig gällt. att en oinskränkt rätt att tillgodogöra sig vattnet åtföljer grunden, utan vattnet har betraktats såsom en fristående nyttighet, om hvars tillgodogörande gällt särskilda regler, ehuru visserligen i fråga om detta tillgodogörande jordägaren intagit en alldeles särskild ställning. Skarpt framträder denna åtskillnad i storskiftesförfattningarna, som från sitt omedelbara tillämpningsområde uteslöto skifte af strömfall med flera förmåner och betecknade dem såsom särskilda lägenheter. Det ligger ock i sakens natur, att en efter fastigheternas territoriella gränser bestämd uppdelning af vattenkraften icke lämpligen låter sig genomföra. Emellertid har nämnda åtskillnad icke alltid i lagstiftningen med full klarhet upprätthållits, och denna omständighet har icke varit utan inverkan på den allmänna uppfattningen af hithörande förhållanden. Genom att i detta sammanhang hänvisa till den särskilda lagstiftning, som gäller i fråga om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund, har Beredningen velat utmärka, att denna fråga icke faller inom området för jordabalkens reglering.

Hvad sålunda anförts om rätten att råda öfver vatten gäller i allt väsentligt också om rätten till jakt och fiske; den rätt, som i sådant hänseende tillkommer jordägaren, tillhör det icke jordabalken att bestämma. Hvad särskildt angår rätten till fiske. erbjuder denna så till vida mycken likhet med rätten till strömfall att fiske [ 113 ]kan blifva föremål för särskildt skifte. Också till den i dessa ämnen gällande lagstiftning har här upptagits hänvisning.


7 och 8 §§.

Fast egendom i öfverflyttad bemärkelse.Dessa paragrafer motsvara 5 § af 1895 års lag.

Då där talas om byggnad och vattenverk såsom likställda med fast egendom, tillämpar lagen det språkbruk, som i fråga om äganderätten nämner det yttre föremålet för rätten i stället för denna.. Beredningen har ansett detta vara oegentligt och missledande. För denna likställighet är det icke nödvändigt, att en byggnad eller ett vattenverk faktiskt är för handen; det i sådant hänseende bestämmande är besittningsrättens innehåll, det är besittningsrätten, som är likställd med äganderätten. Byggnaden följer med besittningsrätten likasom den i det vanliga fallet utgör tillbehör till fastigheten. I enlighet härmed har paragrafens affattning jämkats. Den i 1895 års lag förekommande beteckningen af "ofri tomt" har synts kunna väsentligt förenklas, hvarjämte för att utmärka, att det häfdvunna uttrycket "ofri tomt" hänför sig äfven till upplåtelser af mark, som ej ligger inom det till tomter indelade området, redaktionen af första punkten något förändrats.[6]

Med afseende å stadgandet, att besittningsrätt till grund för vattenverk äfvensom fiskeri under vissa förutsättningar skall räknas såsom särskild fastighet, torde böra erinras, att då i 23 § lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring bestämmes, att från hemman, hvarifrån jordafsöndring må, ske, äfven må afsöndras vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, härmed ej lärer afses, att rätten att tillgodogöra sig vattenkraft eller att fiska i och för sig kan blifva föremål för afsöndring för alltid och sålunda komma att utgöra en för, sig bestående fastighet; endast om i sammanhang med upplåtelse af dylik rätt från hemmanet afskiljes visst område af dess ägovidd – vare sig vattendragets grund eller stranden därinvid – kan en sådan afsöndring ifrågakomma.[7]

Att beträffande fastighet, som afses i den föreslagna 7 §, de i 2 och 3 §§ [ 114 ]gifna bestämmelser böra vinna motsvarande tillämpning har ansetts höra uttryckligen sägas.

Såsom fast egendom behandlas äfven frälseränta. Detta är uteslutande beroende af historiska skäl och öfverensstämmer icke med nu gällande svensk rättsåskådning. Men då, Beredningen, som i fråga om frälseräntornas aflösning afgifvit särskildt yttrande, anser sig kunna antaga, att denna egendomliga rättsbildning kommer att inom en icke alltför aflägsen framtid försvinna, har det icke funnits anledning att nu afvika från den vedertagna uppfattningen af dessa räntors rättsliga natur.

Att icke med bestående lagstiftning uppkomsten af nya frälseräntor är förenlig lärer vara otvifvelaktigt. Genom uttryckligt lagbud (5 § promulgationslagen till lagen om nyttjanderätt till fast egendom) har tillkomsten af "ofria tomter" för framtiden uteslutits, och någon rättslig möjlighet att tillskapa fastigheter af öfriga här omförmälda slag torde ej heller numera vara för handen.

Någon motsvarighet till hvad 6 § i 1895 års lag innehåller finnes icke i förslaget. Då ny lag i det ämne, den där upptagna hänvisningen afser. skall träda i kraft samtidigt med den nya jordabalken, har något förbehåll om den särskilda lagstiftningens giltighet vid sidan af jordabalkens bestämmelser icke erfordrats.


2 KAP.


Om ägogränser.


Allmän öfversikt.Den äldre svenska rättens bestämmelser om ägogränser ansluta sig till den redan under medeltiden åtminstone i mellersta och södra Sverige genomförda. fördelningen af den odlade jorden i byalag och byalagens uppdelning i särskilda. fastigheter. Det praktiska intresset af en saker gränsbestämning utsåg i äldre tid framför allt gränsen mellan skilda byalag. Visserligen sakna de medeltida rättskällor, som hänföra sig till odlingens minst framskridna skeden. fullt karaktäristiska bestämmelser om byalagens ägogränser, men i den utvecklade medeltidsrätten -- särskildt i Upplandslagen – framträda samtidigt med det s. k. solskiftet utförliga stadganden om gränsbestämning byar emellan medelst. rå och rör. d. v. s. särskildt anordnade stenrösen. s. k. femstenarör eller "fyra råstenar utan och i i midten". [ 115 ]Där rå och rör icke funnos, erkände Upplandslagen "gamla och forna gärdesgårdar" såsom ägoskillnad byar emellan, så ock vattendrag, om de icke voro allt för obetydliga. Upplandslagens bestämmelser om ägogränser byar emellan upptogos nästan oförändrade i 26 kap. byggningabalken i landslagen. De ligga ock till grund för 1734 års lags hufvudstadganden om ägogränser, 12 kap. 3 och 4 §§ jordabalken.

Gränsmärken mellan fastigheter i samma by omtalas däremot sparsamt i de äldre lagarna. För att angifva gränserna mellan byamännens tegar i de särskilda ägoslagen hafva mindre stenrösen ansetts tillräckliga, måhända i regel en enda sten i hvarje hörn af de vid solskiftet förutsatta. rektangulära tegarna. Då andelarna i byns särskilda ägoslag bestämdes af byamålet och sålunda genom enkel mätning af t. ex. åkertegarnas bredd de rätta gränserna mellan byamännens andelar kunde när som helst bestämmas, låg det mindre vikt på själfva gränsmärkena. Egentliga ägotvister, i hvilka afgörandet var beroende af gränsmärkenas läge, kunde icke på solskiftets tid förekomma mellan fastigheter i samma by, väl däremot tvister, där de bestämda ägogränserna. sådana fastigheter emellan ägde betydelse. t. ex. mål om åverkan och olofligt bruk af annans område.

I ofvan antydda förhållanden finner det sin förklaring, att man i såväl offentligträttsliga som privaträttsliga urkunder anväder fastighetens byamål – senare företrädesvis mantalet – jämte byns namn såsom beteckning å de särskilda fastigheterna i ett byalag; närmare beskrifning å fastighetens läge och gränser anses i köpebref och andra öfverlåtelsehandlingar icke nödig. Allt från Gustaf I:s tid hafva de särskilda fastigheterna å landet på nämnda sätt upptagits i jordeböckerna. Fram jordeböckerna åter hafva dessa beteckningar öfvergått till fastighetsböckerna. Jordeböckerna hafva emellertid hitintills lidit af den ofullständighet, att de icke hållits i jämbredd med den alltjämt fortgående jordstyckningen utan allenast upptagit de fastigheter, som varit särskilda vid tiden för jordebokens uppläggande.

Medan jordeboken icke gifver någon anvisning om de särskilda fastigheternas läge på marken, blifver detta för de flesta fall händelsen med det fastighetsregister, som enligt förordningen den 13 juni 1908 upplägges, nämligen i fråga om de fastigheter, hvilka, ingått i skifte. Först genom skiftesförfattningarna har skapats en anordning, hvarigenom gränsförhållandena mellan fastigheter i samma by eller skifteslag definitivt bestämmas; medan ännu på sol- eller tegskiftets tid [ 116 ]byamålet ytterst var bestämmande, blir med skiftesförrättningen den därvid bestämda gränslinjen afgörande. Genom den i fastighetsregistret upptagna hänvisningen till skiftesförrättningens år och datum samt littera å skifteskartan erhållas säkra hållpunkter för en fastighets återfinnande på marken. För fastigheter, som icke ingått i skifte, saknas emellertid sådana hållpunkter.

Likasom skiftesförfattningarna i viss mån grundlagt ett nytt rättstillstånd i afseende på. grånsbestämningen mellan fastigheter i samma by eller skifteslag, så hafva ock nämnda författningar icke varit utan inverkan på gränsbestäniningen byar emellan. Ehuru en sådan inverkan visserligen icke varit deras egentliga syfte, har den i viss mån varit oundviklig, då ju en delning, för att kunna äga bestånd, alltid förutsiltter, att full klarhet råder angående omfattningen af det, som skall delas. I de äldre skiftesförfattningarna intaga dock stadgandena om rågångar byar emellan en underordnad plats. Dessa stadganden hafva icke heller ansetts i och för sig böra föranleda ändring eller upphäfvande af de från landslagen upptagna bestä.mmelserna i jordabalken af 1734 års lag.

I 1734 års lag återfinnas, hvad angår ägogräns byar emellan, bestämmelser om gränsmärkenas beskaffenhet och de regler, som böra följas för rätta gränsens utfinnande, i 12 kap. jordabalken; vidare föreskrifves i 13 kap., huru vid gränsmärkenas utsättande bör förfaras. när gränsen är ostridig, och i l4 kap., huru syn i jordatvist skall hållas. Ifrågavarande bestämmelser behandla delvis ämnen. hvilka icke äro af beskaffenhet att böra inga i den nya jordabalken. Frågan om gränsmärkenas beskaffenhet – 12 kap. 1 och 2 §§ – bör lämpligen upptagas i skifteslagstiftningen, i den mån stadganden därom ej kunna meddelas i administrativ ordning; sedan lagstiftningen om skiftesväsendet öfverflyttat befattningen med gränsmarkens utsättande från domaren till landtmätare, kan 13 kap. såsom föråldradt alldeles utgå, och hvad bestämmelserna om syn i ägotvist angår, äro de uppenbarligen att hänföra till rättegångsordningen. Till det egentliga området för jordabalken höra endast de i 12 kap. gifna. föreskrifter, som afse att bestämma normen för rätta gränsens utfinnande – 3 och 4 §§. Att i jordabalken upptaga äfven sådana föreskrifter om normens tillämpning, som nu återfinnas i 5 kap. skiftesstadgan, torde ej böra ifrågasättas. Rågångens bestämmande är en nödvändig förutsättning för skiftet; och föreskrifterna härom hafva därför sin naturliga plats i [ 117 ]skiftesstadgan, ehuru visserligen väsentligen samma regler måste komma till användning när utstakning sker utan sammanhang med skifte.

Hvad beträffar stadgandet i 12 kap. 6 § jordabalken, torde det icke hafva sin rätta plats i ett kapitel om ägogränser; det innefattar allenast en föreskrift, att de för skifte af by gällande grunder skola tillämpas å öppen skog och mark, som är gamensam för flera. byalag. Ett stadgande, hvilket såsom det ifrågavarande afser att för visst fall bestänma delningsgrund, tillhör uppenbarligen skifteslagstiftningen.

I det följande behandlas först ägogränser byar emellan (1–8 §§), därefter gränserna mellan fastigheter i samma by eller skifteslag (9 §). Med by likställes naturligtvis enstaka hemman samt med hemman likartad kameral enhet, t. ex. en skattlagd utjord.

Det ligger i sakens natur, att de i lag uppställda reglerna om ägogränser påkalla ovillkorlig tillämpning och att denna tillämpning således" icke kan genom enskildes aftal uteslutas eller rubbas. Åt denna uppfattning gifva de i skiftesstadgan meddelade bestämmelserna om ägoutbyten samt om föreningar vid rågångsförrättningar uttryck. En sådan lagstiftningens ståndpunkt grundades i äldre tid framför allt på jordbeskattningsförhållandena; den finner alltjämt. oaktadt grundskatterna försvunnit. sitt berättigande i hänsyn till de många enskilde rättsägares intressen, som häraf beröras.

För nu bestående fastigheter äro grunderna för gränsernas återfinnande med större eller mindre tydlighet angifna i gällande lag. Klart är, att dessa. grunder icke kunna genom den nya lagstiftningen rubbas. Uppgiften för denna lagstiftning kan därför icke sträckas längre än att i öfverensstämmelse med de bestående rättsförhållandena lämna regler, hvarigenom den oklarbet, som på en eller annan punkt vidlåder nuvarande bestämmelser, aflägsnas. För en rätt uppfattning af dessa är åter innehållet af äldre rätt i hög grad belysande, i följd hvaraf vid amnets behandling särskild uppmärksamhet ägnats den historiska utvecklingen.


1 §.

Förening om ägogräns.I äldre tid afkunnades dom i rågångstvist regelmässigt efter syn. Enligt 26 kap, 4 § byggningabalken i landslagen skulle syn i rågångstvist förrättas af nämnden; domarens närvaro synes icke hafva varit erforderlig. Under 1600-talet har i [ 118 ]rättspraxis följande förfarande utbildats. Sedan efter stämning syn blifvit af båda parterna begärd eller efter kärandens yrkande pröfvats nödig, utses synenämnden af parterna själfva, till hälften af hvardera, eller på parternas begäran af domaren. Därpå äger i parternas närvaro själfva synegången rum, hvarefter synemännen "träda tillhopa och sammansätta sig om hvilken rågång de vilja gilla". Domen skall enligt 8 kap. 2 § samma balk afkunnas på stället för parterna. Kunna synemännen icke på detta sätt afgöra tvisten, i ty att å båda sidor finnas lika goda eller lika tvifvelaktiga skäl, skola synernännen söka åvägabringa förlikning. Kan förlikning icke träffas, går saken till rättens afgörande. Enligt äldre grundsatser är emellertid föga utrymme lämnadt för en verklig pröfning från domarens sida Afgörande är synemännens berättelse, som äfven innefattar ett omdöme om hvad som är det rätta; "detta deras vittnesbörd äger domaren med sin dom bekräfta". Mot slutet af 1600-talet växer emellertid domarens makt på bekostnad af nämndens. Det ifrågasattes, huruvida synen kunde vara laglig, med mindre häradshöfdingen vore närvarande. Då i förslaget till jordabalk 1695 upptogs ett särskildt kapitel "om laga syner och ägors försvar", föreskrefs i enlighet härmed, att sedan vid tvist om ägoskillnad byar emellan parterna begärt häradssyn, denna skulle förrättas af häradshöfdingen och edsvuren nämnd. Så ock i flera senare förslag. Stadgandet återfinnes i 1734 års lag i 14 kap. 1 § jordabalken, som tillägger, att synedom skall afkunnas på stä11et.-

Vid sidan af ofvan anmärkta föreskrifter om rågångstvister finnas från äldre tid bestämmelser om nedsättande af ra. och rör för det fall att vederbörande äro ense. Enligt 27 kap. 3 § byggningabalken i landslagen fingo rå och rör byar emellan utsättas endast efter föregången stämning å alla jordägande och därefter utverkadt tillstånd (dom) å tinget. Själfva verkställigheten eller utsättandet af rå och rör synes enligt landslagen hafva varit parternas egen sak att ombesörja. Härutinnan har dock säkerligen tidigt skett ändring, i det att verkställigheten lämnats åt nämnden. Landslagens bestämmelse upptogs under förarbetena till 1734 års lag. Sedan alla jordägarne blifvit instämda och tillstånd erhållits å tinget. skulle enligt 1695 års förslag till jordabalk nämnden ombesörja nedsättandet af rå och rör. Mot förslaget i denna punkt anmärktes emellertid.[8] att domarens närvaro vid ett så viktigt ärende vore oumbärlig. Med iakttagande häraf füroskrefs i 1697 års [ 119 ]förslag, att rå och rör skulle upprättas af häradshöfdingen och några af nämnden. I 1723 års förslag tillades, att häradshöfdingen skulle därå gifva bevis, som sedan borde i häradets dombok införas. I denna form ingick stadgandet i 1734 års lag, 13 kap. 1 § jordabalken. I den mån detta stadgande blifvit tillämpadt, äger otvifvelaktigt ett dylikt bevis samma giltighet som en dom i rågångstvist, dock endast under förutsättning, att beviset innehåller, att rågången varit ostridig och blifvit i enlighet med parternas öfverensstämmande uppfattning utstakad.

Redan förut hade emellertid genom 1725 landtmäteriinstruktion införts en särskild af domstols handläggning oberoende form för rågångars bestämmande; det medgafs parterna att under landtmätarens medverkan vid rågångsutstakning träffa förening. Jämte det sättet för råstenarnas ivterfinnande, beskrifvande och aftagande på karta blef föremål för utförliga bestämmelser, föreskrefs i 9 § af nämnda instruktion, att landtmätaren intet borde företaga med byägoskillnaders afmätande utan i angränsande grannars eller parters närvaro. På det ingen invändning måtte sedan göras mot den rågång, som blifvit på kartan aftecknad, utan densamma i alla tider äga ett fullkomligt vitsord, skulle vid mätningen hållas ett fullständigt protokoll, som utvisade, att alla vederbörande varit kallade och tillstädes vid mätningen samt deras därvid gjorda påminnelser blifvit iakttagna; och borde samma protokoll underskrifvas af landtmätaren och alla, som voro tillstädes. Detta protokoll öfver ragñngen kunde vid ordinarie tinget uppvisas och af häradshöfdingen och tingsrätten med häradets sigill "verificeras och stadfästas". Yppades tvist om rågången, borde "båda sidornas pretentioner noga aftagas samt deras skäl och råmärken beskrifvas".

I 1783 års förordning om landtmäteriet funnos i det kapitel, som afhandlar geometriska mätningar, utförliga föreskrifter, huru vid förefallande rågångstvister skulle förfaras. Enligt 62 § hade landtmätaren att, om han ej kunde åstadkomma förening, uppgå och afmäta pretentionslinjerna å ömse sidor. Kartan och protokollet skulle därefter lämnas i de tvistandes händer, på det de skulle kunna uppgifva sådant till domarens vidare åtgärd. Men då parterna i godo förenade sig om det tvistiga, borde landtmätaren upphugga och med fullkomliga rösen befästa och utmärka den antagna skillnaden, hvarefter karta och beskrifning borde till rättens fastställande ingifvas. Landtmätaren var vidare skyldig att en månad före det ting, då kartan och beskrifningen skulle fastställas, i socknen, där [ 120 ]rågången var belägen, låta kungöra från predikstolen, att samma rågång komme att fastställas och att den, som därvid hade något att påminna, skulle å första tingsdagen komma tillstädes. Kom ej någon tillstädes, borde kartan och den uppgångna skillnaden med sina rösen och andra märken genast fastställas. Anfördes klander, var den, som väckte klandret, skyldig att vid talans förlust instämma de öfriga delägarna till nästa. ting.

Nu gällande skiftesstadga – som i detta hänseende öfverensstämmer med motsvarande bestämmelser i 1827 års skiftesstadga, sådana de lydde enligt kungörelsen den 9 juni 1832 – föreskrifver i 46 §, att när utstakning skall äga rum af rågång, som ej förut blifvit fastställd eller, ehuru storskifte föregått, ej behörigen bestämts, landtmätaren skall uppgå skiljelinjen och å karta affatta alla godkända eller stridiga skiljemärken samt i protokollet anteckna de skäl, som å ömse sidor anföras. När tvist uppstår, skall landtmätaren jämte gode männen söka förmå ömse sidors delägare att tvisten genom förening bilägga. Förena sig delägarne, skall landtmätaren för dem utstaka den antagna rågången och, om de den sedan godkänna, taga delägarnes jämte gode männens underskrifter å föreningen. Sedan skall rågången stå fast. Härjämte meddelas föreskrift, att landtmätaren därefter skall upphugga och rörlägga rågången samt ingifva föreningen till häradsrätten för intagande i dess protokoll till framtida säkerhet. Kan förening, när tvist uppstår, icke träffas, skola karta och protokoll inom viss tid utlämnas till de tvistande. Sedan ankommer det på enskild part att instämma saken till rätten, utan att viss tid för talans instämmande finnes föreskrifven. Är åter rågången fastställd eller eljest behörigen bestämd men någon tvetydighet uppstår om dess rätta sträckning. skall jämlikt 47 § landtmätaren uppgå rågången efter de märken, som äro stadfästa eller å. ömse sidor godkännas. Sedan skola protokollet och kartan af landtmätaren utgifvas till delägarne. Klandras förrättningen icke inom viss tid, skall kartan jämte protokollet af landtmätaren ingifvas till rätten, som tecknar bevis därå, att rågångsutstakningen vunnit laga kraft.[9]

Om förening angående rågång träffats enligt dessa tid efter annan gifnn bestämmelser, måste rågången anses hafva blifvit på ett för framtiden bindande sätt bestämd. Genom landtmätarens närvaro såsom förrättningsman har [ 121 ]gränsbestämningen fått karaktären af en offentlig förrättning; karta och handlingar öfver densamma komma att finnas i offentligt arkiv tillgängliga. Någon tvekan att tillerkänna dessa föreningar samma giltighet som om rågången blifvit genom dom fastställd synes därför icke höra. föreligga. I enlighet härmed har bestämmelsen i förevarande paragraf blifvit atfattad.

Hvad angår de rågångsutstakningar, som afse en förut fastställd eller behörigen bestämd rågång, äro de till sin natur närmast att jämföra med förklaring af dom. Det måste därför i och för sig anses såsom en oegentlighet, att denna åtgärd kan vara på. det sätt anförtrodd åt landtmätaren, att hvad han bestämmer om rågången kan komma att vinna laga kraft. Men då lagstiftningen upptagit ett sådant stadgande, måste däraf följa, att den laga kraft, som i öfverensstämmelse därmed åkommit en rågångsutstakning, har samma verkan som om förrättningen öfverklagats och fastställts af domstol.

De nu gällande bestämmelserna om förening rörande rågång synas i flera afseenden vara i behof af revision. Såsom Beredningen i den inledande motiveringen till detta kapitel framhållit, böra emellertid dessa bestämmelser icke upptagas i jordabalken. utan hafva de sin rätta plats i skiftesstadgan.


2 §.

Rågång vid skifte befunnen behörigen bestämd.Då ett skifte har till ändamål att fördela skifteslagets mark mellan delägarne äro endast dessa att anse såsom parter vid skiftesförfarandet. Nu kräfves emellertid såsom utgångspunkt för skiftet, att den mark, som skall uppdelas, är noga bestämd; skifteshandlingarna måste alltid innehålla upplysning härom. Af skiftesförrättningens natur följer likväl icke med nödvändighet, att detta bestämmande af området skall vara bindande för angränsande skifteslag. Det läte tänka sig, att vid skiftesförrättningen endast delägarnes uppgifter om skifteslagets gränser lades till grund för förrättningen; i sådant fall hade naturligtvis de grannar, som funne någon sin mark hafva blifvit indragen i skiftet, sin talan öppen utan afseende å skiftesförrättningen. En sådan anordning skulle emellertid vara i hög grad opraktisk, då hela skiftet kunde komma att rubbas, ifall efter dess slut någon del af den mark, som ingått i skiftet, befunnes tillhöra annat skifteslag.[10]

[ 122 ]Skiftesförfattningarna hafva därför i allmänhet förutsatt en särskild procedur för rågångens bestämmande, därvid tillfälle beredts grannarne att vara närvarande. Otvifvelaktigt skulle fullständig reda vinnas i dessa förhållanden, om det föreskrefves, att skifte ej finge afslutas, därest icke rågången vore till hela dess sträckning bestämd genom "förening mellan grannarne å ömse sidor eller fastställd genom dom. Med en sådan anordning skulle naturligtvis icke erfordras någon särskild bestämmelse om skiftets betydelse med afseende å gränserna.. I nu gällande likasom i äldre lagstiftning har emellertid grundsatsen, att skifteslagets gränser böra vara bestämda genom förening eller dom, endast i viss utsträckning vunnit erkännande, nämligen för det fall att tvist uppstår, hvarmed torde afses, att grannarne in ömse sidor framställa anspråk på olika gränslinjer, så att mellan dessa linjer faller ett tvistigt område. För det fall att tvist icke uppstår gäller däremot, att rågångsfrågan kan vinna behörig handläggning utan att formlig förening träffas om rågången; detta framgår af 44 § gällande skiftesstadga, enligt hvilken sammanträde med rågrannarne icke är nödigt, därest rågången vid förut verkställdt storskifte. hvarå fastställelse kommit, funnits behörigen bestämd och någon tvetydighet icke förekommer i afseende å rågångens sträckning.

Skiftesförfattningarna hafva icke åt skiftets fastställande i och för sig velat tillägga den betydelsen, att därigenom den sträckning af rågången, som lagts till grund för bestämmande af skifteslagets område, finge anses fastställd, så att riugrannarne icke sedermera skulle kunna framställa anspråk på mark, som med orätt indragits i skiftet.[11] En dylik verkan af skiftets fastställande inträder vid storskifte endast i det fall, att rågången därvid "funnits behörigen bestämd". Härför fordras till en början, att rågrannarne genom behörigen ågången kallelse fått tillfälle att yttra sig; eljest kan den fastställelse, som åkommit skiftet, icke mot dem hafva bindande verkan med afseende å gränsens sträckning.[12] Enahanda måste förhållandet blifva. om kallelse väl ågått men rågångsfrågan icke, på sätt skiftesförfattningarna förutsätta, behandlats vid förrättning ute å marken.[13] Men har vid sammanträde. hvartill kallelse behörigen ågått, rågången, sådan den å marken löper fram från rå till rå eller öfver andra märken, af förrättningsmannen utstakats och någon anmärkning [ 123 ]mot rågången icke då eller sedermera under skiftets gång framställts, synes all talan om rågången med rätta vara för rågrannarne afskuren. Det vore meningslöst att föreskrifva rågrannarnes hörande, om icke därmed kunde uppnås, att rågången blefve för dem bindande, sedan den förrättning, som föranledt utstakningen, vunnit sin behöriga afslutning.

Då enskiftesförtattningarna icke innehålla några särskilda föreskrifter om rågångars bestämmande. bör om enskiften gälla detsamma, som om storskiften. Vid enskifte framträder för öfrigt skillnaden mellan fastställande af rågång och fastställelse å själfva skiftet ännu skarpare, i det skiftets fastställande här ankommer på Konungens befallningshafvande, under det att rågångsfrågan fortfarande tillhör allmän domstols pröfning.

I det stora hela gestaltar sig här behandlade fråga på. samma sätt äfven vid laga skifte. Att rågrannarne måste hafva. kallats till förrättningen framgår af 45 § skiftesstadgan, och att rågångsfrågan måste behandlas vid förrättning å marken utvisar 46 §, där det föreskrifves, att landtmätaren skall uppgå skiljelinjerna och å kartan affatta och beskrifva alla godkända eller stridiga skiljemärken samt i protokollet anteckna de skal, som å ömse sidor anföras. Dessa fordringar öfverensstämma med sakens natur, då i själfva verket parterna. icke gärna kunna klargöra för sig hvad som utgör föremål för deras erkännande, om detta icke på marken för dem utvisas; i de flesta fall skulle också, där sådant ej skett, icke med säkerhet kunna afgöras hvad som betecknas såsom ostridigt. Ifrågavarande stadgande har emellertid icke alltid blifvit efterlefdt, utan skiftesmannen har stundom åtnöjt sig med att i protokollet anteckna., att rågångarna varit ostridiga; att skiftesstadgans fordringar icke härigenom äro uppfyllda synes uppenbart.

Det skulle kunna ifrågasättas att tillerkänna fastställandet af ett laga skifte större betydelse än fastställande af ett storskifte. Det är nämligen att märka., att ägodelningsrätten, hvilken det ankommer att fastställa skiftet, därvid enligt 136 § skiftesstadgan har att tillse, att skiftet är lagligen beskaffadt; i följd häraf bör fastställelse al skiftet icke meddelas utan att rågångsfrågan verkligen blifvit handlagd enligt skiftesstadgans föreskrifter. Här har man således att lita till en pröfning, som är oberoende af förd klagan och som icke förefanns på storskiftenas tid. Oaktadt det sålunda strängt taget ålegat ägodelningsrätterna, visserligen icke att ingå i pröfning af själfva rågångsfrågan, men att vägra fastställelse till dess att en lagenlig [ 124 ]och slutlig behandling af denna fråga ägt rum, har detta dock i verkligheten ofta blifvit underlåtet. Att tillmäta fastställelsen å skiftet afgörande betydelse jämväl för rågångsfrågan har därför icke funnits berättigadt, utan har man ansett här böra gälla detsamma som beträffande storskiftena.

I öfverensstämmelse med nu angifna uppfattning har förevarande paragraf blifvit affattad.


3 §.

Rå och rör och andra gränsmärken.Föreligger angående rågången en dom, en förening, ingången i därför föreskrifna former, eller en sådan i sammanhang med skifte verkställd reglering som i och med detta får anses hafva blifvit fastställd, är därmed, enligt hvad af föregående paragrafer framgår, normen för en blifvande utstakning af rågången gifven. En norm af denna enkla och säkra beskaffenhet är emellertid icke alltid att tillgå; utan stöd af en sådan måste stundom rågången till hela dess sträckning eller en del däraf bestämmas.

För sådana fall gäller för närvarande 12 kap. 3 § jordabalken. Detta lagrum grundar sig på 26 kap. byggningabalken i landslagen, hvarest det heter: "Alla byar skola vara med rå och rör omlagda. Ligga rå och rör byar emellan, vare som det varit hafver. Äro ej rå och rör till, men finnas gamla och forna gärdesgårdar mellan byarna, då gifves dem vitsord. Ligger å byar emellan, då må ock där vara bolstada skäl, om ej rå eller rör är till". Ett mot dessa lagbud svarande stadgande måste naturligtvis upptagas äfven i den nya jordabalken.

I de flesta fall, då gränsen icke fastställd genom dom eller bestämd efter ty i 1 eller 2 § sägs, finnes säkerligen mellan byarna en allmänt känd gränslinje; hvar den ena byn börjar och den andra slutar, står i allmänhet lefvande för ortsbefolkningen, som väl känner de märken, hvilka härvidlag äro afgörande. Till dessa höra naturligtvisi första rummet sådana rå och rör som äro upprättade i väsentlig öfverensstämmelse med jordabalkens 12 kap. 1 och 2 Därmed äro likställda andra för gränsernas utmärkande särskildt gjorda anordningar. såsom rågator i ska. gen och sådana märken, som i vissa. provinser begagnas i stället för rå och rör. Också anordningar för andra ändamål, såsom stängsel eller diken. kunna göra tjänst för att utmärka gränsen. Härtill komma rent naturliga märken af den beskaffenhet. som i 3 § af nämnda kapitel omnämnas: berg, åar, sjöar och sund. En så beskaffad uppräkning af dylika märken som förekommer i nämnda lagrum har synts betydelselös [ 125 ]och därför har icke upptagits. Allt beror därpa, huruvida dessa märken af ålder ansetts utvisa gränsen. Att rå och rör särskildt nämnas är naturligt, men det har icke ansetts nödigt att, på sätt i jordabalken skett, särskildt framhäfva dem såsom ett bevisinvilel. hvilket har företräde framför andra märken. Af allmänna bevisreglei följer. att ett märke. som är tillkommet uteslutande för att tjäna såsom bevismedel och fyller de fordringar, hvilka kunna ställas på ett sådant, alltid skall äga större varde än andra. mer eller mindre tillfälliga bevis.

Då här i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 12 ka.p. 3 § jordabalken föreskrifves, att de märken, som åberopas till bevis om ägoskillnad, skola af ålder hafva ansetts utvisa gränsen, åsyftas ej en bevisning, som strängt uppfyller hvad enligt 15 kap. jordabalken fordras för styrkande af urminnes häfd. Möjlighet att föra en så långt gående bevisning föreligger icke alltid. Man är hänvisad till en bevisning, hvilken går så långt tillbaka i tiden som för hvarje särskildt fall skäligen kan fordras. Däremot har, enligt nu gällande bestämmelser i 15 kap. jordabalken, urminnes häfden den betydelse för gränsfrågan, att en bevisning, som styrker urminnes häfd till förmån för en viss gränslinje, praktiskt sedt utesluter åberopande af en tidigare reglering af rågången på annat sätt.[14] För framtiden har emellertid Beredningen af skäl, för hvilka i motiven till 27 § promulgationslagen skall redogöras, icke ansett urminnes häfd böra bibehållas. Att emellertid en rätt, som på grund af urminnes häfd uppstått enligt nu gällande lag, icke rubbas genom den nya lagstiftningen är klart; och har detta blifvit uttaladt i nämnda paragraf.

Högst sällan torde det komma att inträffa, att de i 1–3 §§ uttalade regler icke lämna erforderlig ledning för bestämmande af gränsen mellan byar eller skifteslag. I själfva verket faller nämligen hvarje verkligt stadigvarande besittningsförhållande under 3 §, då ett sådant icke gärna kan tänkas utan märken, som utvisa gränsen mellan de skilda innehafven. Skulle det med afseende å ett visst område icke kunna uppvisas, att någondera sidan varit i stadigvarande besittning däraf, bör vid gränsfrågans afgörande hänsyn tagas till alla förhållanden, som för denna kunna vara af någon betydelse, såsom naturliga gränser och gränsens sträckning på ostridiga delar af rågången; af dessa omständigheter skall väl domaren i de flesta fall finna tillräcklig ledning för sitt omdöme. Skulle alla sådana hållpunkter saknas, lärer ej annat återstå än att efter billighet fördela det [ 126 ]tvistiga området mellan parterna. Att för bedömande af dylika sällsynta och sins emellan skiftande fall uppställa regler i lag har Beredningen icke ansett nödigt eller lämpligt.


4 §.

Gräns byar emellan i sjöar och rinnande vatten.Behofvet af ett tydligt utmärkande af gränsen mellan skilda fastigheter gör sig i främsta rummet gällande beträffande de områden, där själfva marken skall på ett eller annat sätt till ägarens nytta användas; i fråga om det af vatten betäckta området föreligger icke samma behof af en städse lätt skönjbar gräns, och det är också här förbundet med vida större svårigheter att anordna en sådan. Jordägarens rätt framträder här närmast såsom en befogenhet att tillgodogöra sig vattnet såsom sådant och att däri idka fiske; den rätt till grunden, från hvilken dock såväl den ena som den andra befogenheten härledes, träder i viss mån tillbaka. Det är under sådana förhållanden naturligt, att man i fråga om vattenområdet funnit nödigt att för gränsregleringen meddela särskilda bestämmelser, angifvande den norm, enligt hvilken en sådan reglering skall ske. Dessa regler äga emellertid endast subsidiär betydelse; är gränsen i vattnet bestämd på något af de sätt, i 1–3 §§ angifvas, komma dessa regler icke till tillämpning.

Nu gällande bestämmelser om fördelning af vattenområde byar emellan återfinnas i 12 kap; 4 § jordabalken. I enlighet med dessa bestämmelser måste vattenområdet anses vara mellan vederbörande rättsägare deladt, äfven om sådandelning icke är i yttre måtto genomförd. Den i nämnda bestämmelser innefattade norm för delningen kan icke utan kränkning af enskild rätt genom ny lag förändras. Uppgiften för en ny lagstiftning i ämnet kan därför icke vara att skapa nya normer för fördelningen utan endast att utfinna den gällande normens verkliga innebörd och söka åt densamma gifva ökad klarhet och fasthet.

Bestämmelserna i 12 kap. 4 § jordabalken härleda sig från äldre svenska rättskällor, närmast från 26 kap. byggningabalken i landslagen. I 1 § af detta kapitel heter det: "Nu ligga två byar sidolångs vid sjö eller sund, äge halfva sjön hvar. Ligger holme midt i sjö, äge hälften hvardera: ligger holmen ena landet närmare, hafve den holme, som äger vattnet. Ligger flottholme i sund, hafve den holme, som gitter fästa den vid sitt land. Ligger by vid sjöända, äge så mycket i sjö som hans bolstad tillsäger." Tolkningen af detta stadgande erbjuder vissa svårigheter. [ 127 ]Ligga byar å ömse sidor af ett långsträckt vatten, skall halfva bredden tillkomma hvardera sidan. och detta utan afseende å befintligheten af holme; denna följer med rätten till vattnet. Tydligt är emellertid, att vattnet icke får mellan motliggande byar så fördelas att by, som ligger vid ändan af sjön, blir i saknad af vattenområde. Sådan by skall äga så. mycket i vattnet som hans bolstad "til1säger". Bolstad är sammanfattningen af byns ägor å land; det är dessa, som "tillsäga" eller bestämma det område af vattnet, som tillkommer byn. Detta kan i och för sig fattas på två. sätt, antingen så att ägornas storlek, beräknad efter byamål, å land är afgörande eller så att bolstadens gräns mot vattnet är bestämmande. I 6 kap. byggningabalken, där i fråga om fördelning inom by samma uttryck användts – tomt är åkers moder, åker äger äng "tillsäga", ängsteg skogsteg, skogsteg vassteg o. s. v. –, betyder detta, att föregående ägoslag, sådant det ter sig mot gränsen till efterföljande., är bestämmande för skiftet af detta senare. Det finnes ingen anledning att antaga, att nämnda uttryck i 26 kap. skulle äga annan betydelse; det innebär alltså, att bolstaden, sådan denna ter sig mot gränsen till vattnet, är bestämmande för vattenskiftet byar emellan.[15] Det oaktadt föreligger i verkligheten en genomgripande skillnad i afseende å grunden för ett vattenområdes fördelning mellan fastigheter i samma. by å ena sidan och fördelningen mellan skilda byar å den andra.. Inom byn tänkes en delning efter tomt alltid sammanfalla med fördelning efter byamål, ty storleken af hvarje tomt är bestämd just efter byamålet. I verkligheten sammanfaller dock sällan eller aldrig fördelning efter tomt med fördelning efter byamål. Där på grund af ägofigurernas läge en tillämpning af den förra gi-undsatsen skulle lämna otillfredsställande resultat, bildas af det för sig liggande området en särskild ägofigur, oberoende af tomtens och förut skiftade ägoslags läge, och denna nya ägofigur delas jämlikt 4 kap. byggningabalken omedelbart efter byamål. Likaväl som en delägare i by t. ex. kan fordra, att en för sig liggande åker eller äng uppdelas å samtliga delägarne, kan han motsätta sig, att ett fiskeställe ute på djupet undandrages honom därför, att det ligger utanför annans strandteg. Utom byn, d. v. s. i förhållandet mellan två. byar, finnes intet gemensamt byamål; hvar by har på land hvad som faller inom dess rågång och äger så, mycket i sjö som [ 128 ]dess bolstad "tillsäger". Den ena byn kan icke beklaga sig däröfver, att de bästa fiskeställena falla inom den andras område, lika litet som däröfver, att den bästa åkern ligger inom den andra byns rågång. Denna grundläggande skillnad är allenast ett annat uttryck för det förhållande, att när med fortskridande odling landet uppdelas å byalag, hvart och ett af dessa inom sig bildar en sluten enhet mot andra byalag. Endast undantagsvis kommer i förhållandet mellan byar byamålet till användning, nämligen där fråga är om delning af skogsmark, bevuxen med s. k. bärande träd. Sådan skogsmark skall enligt 28 kap. byggningabalken delas efter öre och örtug, medan annan skog, där inga rå och rör finnas, delas till hälften åt hvardera af motliggande byar. Ett sådant gemensamt byamål, som här omtalas, är en oegentlighet; en fastighets byamål betyder ju dess andel i byn, jämförd med andra fastigheters andelar. Ett öresland i den ena byn kan icke utan vidare likställas med ett öresland i den andra, bland annat därför att till hvartdera öreslandet hör motsvarande andel i byns oskiftade ägoslag, som ju till storlek och värde kunna vara högst olika.[16] Det är därför en nödfallsutväg, då landslagen i 28 kap. byggningabalken för visst fall stadgar fördelning byar emellan af skog och utmark efter byamålet.

Just därför att detta är ett undantagsstadgande, får det icke i tillämpningen. utsträckas utöfver det område, för hvilket det gifvits. För vattenområde byar emellan gäller icke en sådan regel. Detta kan så mycket mindre antagas som enligt 26 kap. byggningabalken för delning af vattenområde mellan byar, som ligga sidolångs vid sjö, icke byarnas inbördes storlek utan deras strandlinje är bestämmande. Härmed låter icke förena sig, att byarnas inbördes storlek skulle vara afgörande för storleken af det vattenområde, som bör tillkomma by vid sjöända.

Landslagens bestämmelser lades till grund vid utarbetandet af 1734 års lag. I 1695 års förslag till jordabalk heter det i 12 kap. 7 §: "Ligga. tvenne byar sidolångs vid sjö eller sund, äge då halfva sjön hvar by; ligger holme midt i sjö eller ström, vare lag samma; ligger han ettdera landet närmare, hafve den holmen. som vattnet äger. Flottholme hafver den, som honom kan vid land sitt fästa. Ligger by vid sjöända, då äger han så mycket i sjö som hans bolstad och rågång å [ 129 ]bägge sidor medgifver, allt in till dess djupaste vattnet vidtager; det äger för alla dem. som kring sjön bo, allmänningsfiske vara." Bortsedt från den begränsning, strandbyarnas rätt här blifvit underkastad, hvarom i annat sammanhang[17] skall talas. ansluter sig stadgandet mycket nära till landslagen. Det gamla uttrycket "som hans bolstad tillsäger" har ersatts af det mer t,yjdliga "som hans bolstad och rågång å bägge sidor medgifver", d. v. s. så långt byns strand sträcker sig från den ena rågången till den andra. I de utlåtanden, som från alla delar af riket inhämtades angående 1695 års förslag till jordabalk, förekommer icke någon anmärkning mot förslaget i den del, hvarom nu är fråga. I 1697 års förslag äro endast obetydliga ändringar i det föregående förslaget vidtagna. Med sjö och sund har likställts "ström eller älf"; vid orden "hafve den holme, som vattnet äger" har tillagts "efter rågång och byaskillnad". Dessutom har tillagts: "Kan insjö all eller en del till äng förväxa, äge hvar och en i äng eller land, som han i sjön rådande varit". Vidare har bestämmelsen om allmänningsfiske inskränkts till att gälla stora sjöar. Slutligen har tillkommit en bestämmelse om urminnes häfd. Ungefär samma lydelse har stadgandet i 1734 års lag 12 kap. 4 § jordabalken.

Huru detta lagrum rätteligen bör tolkas, har såväl i äldre som i nyare tid varit föremål för mycket olika meningar. Ytterst bero de svårigheter, med hvilka lagrummets tillämpning varit förenad, därpå, att lagen icke brutit med det föreställningssatt, som ligger till grund för landslagens förut återgifna bestämmelser om sol- eller tegskifte. Ännu i 1734 års lag har man bibehållit de gamla uttryckssätten, som endast antyda men icke utföra den allmänna grundsatsen. Tomten skall enligt 1 kap. 1 § byggningabalken läggas i rätt solskifte, som är öster och väster, norr och söder. Den skall vara "grunden till all delning och skifte i by, därefter alla andra ägor delas skola". Hvardera skall få sitt skifte, den ene efter den andre, som hans tomt ligger till i solskifte och väderstreck. Den till grund för medeltidslagarnas bestämmelser liggande föreställningen om solskiftet har alltjämt bibehållits. Med detta föreställningssätt möter vattendelningsproblemet teoretiskt ingen svårighet. Likasom inom byn enligt landslagens ord "vassteg går i vattnet ut" och tillskiftar strandens ägare hans del af vattenområdet, på alldeles samma sätt kan den ena byns "bolstad", så vidt den sträcker sig mot sjön, "tillsäga vattnet", [ 130 ]d. v. s. vara bestämmande för uppdelningen af vattenområdet mellan byar. Då alla ägoslag på land förutsättas vara regelmässigt rektangulära, kan fördelning af vattenområdet vinnas genom rågångarnas utdragande tills de träffa midtlinjen. Att förhållandena i verkligheten icke öfverensstämma med den mot lagens ord närmast svarande föreställningen är emellertid uppenbart. Lagen afser tydligen endast att i största allmänhet angifva grunden för ägornas fördelning. Den abstrakta föreställningen om ett regelrätt solskifte har det oaktadt alltjämt fortlefvat och föranledt 1734 års lags författare att i 12 kap. 4 § jordabalken upptaga regler, som på det närmaste ansluta sig till de äldre lagarnas. Att lagtillämpningen, så vidt det i någon mån låtit sig göra, velat följa samma föreställningssätt är naturligt. Detta har ledt till försök att förverkliga lagens stadganden genom utdragande af rågångarna i den riktning, de äga på land, än vidare till delningsförsök med linjer vinkelräta mot stranden eller mot vattenområdets midtlinje o. s. v.[18] Olika sätt hafva användts efter omständigheterna, allt efter som det ena eller andra synts leda till ett mer rättvist resultat. Förfarandet hvilar tydligen icke på en fast grund utan innebär ständigt fortgående kompromisser mellan lagens abstrakta regler och verkligheten.

Om man emellertid beaktar, att lagarna endast afsett att i största allmänhet antyda själfva grunderna för fördelningen, är vägen banad för ett mer tillfredsställande resultat. Det torde ock kunna sägas, att numera uppfattningen af lagbudets innehåll är tämligen stadgad. Hvad först angår dess tillämpningsområde, må anmärkas, att lagrummet äfven till den del det enligt ordalydelsen handlar om stora sjöar säkerligen bör tillämpas å alla sjöar. Uttrycket "stora sjöar" har blifvit kvarstående från 1697 års förslag, som för dylika sjöar föreskref allmänningsfiske å djupet. Att man, såsom blifvit ifrågasatt, på grund af nämnda uttryck borde små sjöar, som .icke äro lñngsträckta, tillämpa. 12 kap. 6 § jordabalken kan icke vara riktigt; det vore en tolkning af 4 §, som man med kännedom om stadgandets tillkomst icke kan försvara. Stadgandet i 12 kap. 6 § jordabalken gifver icke regler för fördelning af vattenområde byar emellan. Detta stadgande har - allenast med den ändring, att den äldre skillnaden mellan skogsmark af olika beskaffenhet bortfallit – upptagits från 28 kap. byggningabalken i landslagen. [ 131 ]Sistnämnda lagrum åter har öfver hufvud icke ägt tillämpning å vattenområde, ty för detta – för alla sjöar utan undantag – var, såsom ofvan visats, ett stadgande af annat innehåll gifvet i 26 3 kap. samma balk. Det kan under sådana, förhållanden icke antagas, att 12 kap. 6 § jordabalken skulle hafva utan minsta antydan därom vare sig under förarbetena till lagen eller i själfva lagtexten afsetts att gälla jämväl delning af vissa sjöar.[19] Det skulle ock vara i hög grad orättfanligt. om en större by. som endast på en kort sträcka gränsar till en sjö, skulle få större del af sjön än en mindre by, hvars ägor omsluta hela. den öfriga delen af sjön.

Vid tillämpning af 12 kap. 4 § jordabalken uppstå inga särskilda svårigheter, där fråga är om fördelning mellan byar, som ligga å ömse sidor af ett rinnande vatten eller en långstrackt sjö. Att "hälften" skall räknas efter vattendragets bredd antages numera allmänt,[20] och att detta är lagens mening framgår af det sätt, hvarpå holme omnämnes. Gränslinjen i vattnet skall dragas med iakttagande af strändernas alla bukter, men i verkligheten komma dessa i viss mån att utjämna hvarandra. Om hänsyn tages till strändernas oregelbundna form, torde regeln kunna angifvas så att hvarje by äger den del af vattenområdet, som ligger närmast dess strand. Afser fördelningen byar, som ligga å samma sida af ett långsträckt vattendrag, tillkommer på lika sätt hvar by den del af vattnet, som ligger dess strand närmast.[21] Härom är intet uttryckligen stadgadt, men det sagda följer af närmast föregående regel, som ju maste anses innebära, att hvar by, så långt dess strand räcker, äger del i vattenområdet. Afser slutligen fördelningen by vid "ändan eller å sido" vid sjö, skall byn äga del i sjön "efter rågång och bolstad sin". Detta uttryck äger alldeles samma betydelse som motsvarande ord i landslagen "som hans bolstad tillsåger", d. v. s. bolstadens strand, sådan denna. sträcker sig mellan de punkter, där de båda rågångslinjerna träffa vattnet, är bestämmande för byns område i vattnet. Resultatet blir detsamma som i närmast föregående fall. Såsom allmän regel kan alltså uppställas, att till hvar [ 132 ]by, som ligger vid vattnet, skall läggas den del af vattenområdet, hvilken är dess strand närmast.

Den i denna form i förslaget upptagna regeln utgör alltså allenast en utveckling och förklaring af gällande lag. Lagen har utgått från en mer skematisk uppfattning; den synes hvila på. den föreställningen, att det skulle vara möjligt att genom räta linjer i sammanhang med rågångarna på land lösa fördelningsproblemet i vattnet. Den i Beredningens förslag angifna grundsatsen återgifver själfva kärnan i lagens bestämmelsen.[22]

Såsom ofvan nämndt, är bestämmelsen i 4 § – likasom motsvarande stadgande i 12 kap. 4 § jordabalken – allenast subsidiär; den kommer icke till användning, där gränsen är annorledes lagligen bestämd. Äfven om ägogränsen i vatten byar emellan icke ofta är fastställd genom dom eller på sätt 1 och 2 §§ omförmäla, torde likväl i åtskilliga fall nämnda gräns vara bestämd genom vissa i orten kända landmärken, som af ålder ansetts utvisa gränsen. I dylika fall kommer regeln i 4 § icke till användning.

Den sålunda uppställda regeln har visserligen framför åtskilliga andra tolkningar af 12 kap. 4 § jordabalken det företräde, att den innefattar en norm, som alltid – oberoende af vattenområdets form – kan tillämpas, men medför å. andra sidan den olägenhet, att ägogränserna i vattnet kunna blifva mer eller mindre oregelbundna. Ägogränsen kommer i regel att bilda en buktig linje, dock, såsom ofvan anmärkts, väsentligen mindre buktig än hvardera strandlinjen för sig tagen. De olika strändernas bukter och vikar komma nämligen endast till viss [ 133 ]del att bestämma ägogränsens riktning, till en annan del utjämna de hvarandra, så att ägogränsen närmar sig en rät linje. Vid sådant förhållande torde den praktiska betydelsen af nämnda olägenhet icke blifva synnerligen stor. Där emellertid behofvet af sådana ägogränser, medelst hvilka man med lätthet kan bestämma läget af hvarje punkt inom vattenområdet, gör sig gällande, lärer detta behof kunna tillgodoses därigenom, att vederbörande om rågången sluta förening i den ordning, 48 § skiftesstadgan föreskrifver.

Finnes i sjö eller vattendrag rågång utstakad byar emellan, undergår denna uppenbarligen icke någon ändring därigenom, att strandlinjen förskjutes, vare sig nu detta beror af uppgrundning, uppslamning eller andra naturliga orsaker eller har sin grund i mänskligt åtgörande, t. ex. utfyllning i vattnet, gräfning, vattenaflednings- eller sjösänkningsföretag. Att dylika förändringar icke medföra någon rubbning af de kringliggande byarnas ägogränser gäller äfven om dessa icke blifvit särskildt utstakade, ty i själfva verket är gränsen lika fast, vare sig den blifvit utstakad eller icke. Skola för bestämmande af gräns i vattnet här gifna regler tillämpas, har man alltså att taga hänsyn till strandlinjen sådan den var före den inträffade förändringen, i den mån detta kan genom kartor eller annorledes tillförlitligen styrkas.[23] I 1734 års lag har denna grundsats kommit till uttryck genom föreskriften, att om insjö eller del däraf kan växa till äng, en hvar skall äga äng eller land efter ty som han i sjön rådande varit. Detta är en gifven följd däraf, att det är vattenområdet såsom sådant, d. v. s. den af vatten betäckta marken, hvilket är fördeladt mellan de kringliggande byarna, och har därför funnits obehöfligt att särskildt: uttala.


5 §.

Strandäganderättens begränsning vid hafvet.Antydningar om en begränsning af strandägares område i vatten vid öppna hafsstranden och utom skären gåfvos först genom Gustaf I:s patent till menige man i Ångermanland och Medelpad den 1 mars 1545. Fisket närmast land skulle förbehållas strandägarne, men längre ut skulle det få nyttjas af en hvar mot viss afgift till kronan; genom särskild förrättning skulle gränsen mellan det enskilda och det allmänna fisket fastställas. I Gustaf I:s öppna bref angående [ 134 ]fiskeriet i Västerhafvet den 20 september 1551 omnämnes landgrundet såsom gräns för det enskilda fisket. Af de tid efter annan under 1600- och 1700-talen utfärdade föreskrifterna om skattläggning kan man finna, att hänsyn därvid tagits äfven till skärgårds- och hafsfiske. Häraf följer, att de sålunda skattlagda hemmanen måste anses hafva ägt uteslutande rätt till fiske inom vissa områden. I 1734 års lag finnes icke något stadgande i ämnet, men i 2 kap. 6 § af 1766 års fiskeristadga inflöt följande bestämmelse: "Som till tvisters undvikande och vederbörandes efterrättelse nödigt pröfvas, att något visst stadgas om rätta förståndet af jordäganderätten vid hafsfisket, så varder härigenom i nåder förordnadt, att saltsjöfisket inomskärs bör för deras enskilda egendom anses-, som strand och holmar däromkring äga; men vid öppna hafsstranden eller där ingen skärgård är, såsom ock utom skären, får jord- och strandägaren ej sträcka sin enskilda rättighet till fiske och vatten vidare än dess landgrund räcker, som vid stranden ligger och därifrån utlöper. Dock där konungs- eller allmänningsfiskeri af ålder inom skärs varit eller någon med urminnes häfd, skattläggning, dombref eller andra ostridiga skäl kan visa enskild rätt till fiske omkring kuppor, blindskär eller å. grund utomskärs och i hafvet, bör det ock hädanefter därvid förblifva, såsom ock med de fisken, hvilka lyda under städernas donerade jord."

Detta stadgande ersattes i 1852 års fiskeristadga med följande bestämmelse: "Saltsjöfisket inomskärs bör för deras enskilda egendom anses, som strand och holmar däromkring äga; men vid öppna hafsstranden, såsom ock utomskärs, får strandägaren ej sträcka sin enskilda rättighet till fiskevatten vidare än dess landgrund räcker. Är ej lagligen bestämdt, huru långt sådan landgrund i hafvet sig sträcker, då må under strandäganderätten inbegripas allt det vatten, som finnes till och med etthundra famnar från det ställe invid stranden, där stadigt djup af en famn vidtager; strandägare dock icke förment att lagligen gällande göra det anspråk på större område i fiskevattnet, hvartill han kan anse sig befogad" Strandägare, som ville göra gällande rätt till större område, torde hafva varit hänvisad att styrka omständigheter, som i 9 § afses (urminnes häfd, dom, skattläggning).[24] 12 § af lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske stadgas: "Saltsjöfisket inomskärs tillhör, där ej annorledes i denna lag stadgas, dem, som äga. stränder och holmar omkring fiskevattnet. Vid öppna hafsstranden samt utom skären omfattar, [ 135 ]där ej annorledes är lugligxvii lwslämlt, strandägnrens enskilda fiskerätt allt det vatten, som finnes till och :ned etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup af två meter vidtager." Här talas icke vidare om landgrund, icke heller antydes eljest, att bestämmelserna skulle afse annat än fiske. Detta är också helt naturligt. då ju lagen afser allenast rätten till fiske. Men då den rätt, som i sådant hänseende tillkommer strandägaren, måste anses hvila på hans rätt till själfva vattenområdet, har det synts berättigadt att vid bestämmande af sist sagda rätt utgå från antagandet, att denna i regel vore på enahanda sätt begränsad som fiskerätten. och därför i jordabalken upptaga en däremot svarande bestämmelse. Vid öppna hafsstränder och utom skären skall alltså gränsen för det enskilda vattenområdet utgöras af en linje, som ligger 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup af två, meter vidtager. Inom skären åter skall hela vattenområdet utan afseende å dess utsträckning vara enskildt.

I fråga om fördelningen byar emellan af det vattenområde, som sålunda är föremål för enskild rätt, skall stadgandet i 4 § tillämpas. Likasom 12 kap. 4 § jordabalken, ehuru dess affattning synes närmast afse insjöar och rinnande vatten, hittills ansetts tillämplig äfven vid fördelning byar emellan af vattenområde i saltsjön,[25] bör motsvarande regel i 4 § af förslaget enligt sakens natur äga en lika vidsträckt tillämpning.


6 §.

Strandäganderättens begränsning i vissa sjöar.Redan i de äldsta svenska rättskällorna förekomma stadganden, som gifva vid handen, att strandbyars område i insjöar kunde till sin yttergräns vara på ett särskildt sätt bestämdt. Exempel härpå erbjuda 38 kap. 3 § byggningabalken i Östgötalagen och 17 kap. byggningabalken i Upplandslagen.

Under nyare tid har denna fråga först under förarbetena till 1734 års lag blifvit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. I 1695 års förslag till jordabalk 12 kap. 7 § heter det, bland annat: "Ligger by vid sjöända, då äger han så mycket i som hans bolstad och rågång å bägge sidor medgifver, allt intill dess djupaste vattnet vidtager; det äger för alla dem, som kring sjön bo. allmänningsfiske vara." Detta förslag blef föremål för åtskilliga anmärkningar. Från Österbotten [ 136 ]anmärktes sålunda,[26] att där hela sjön, så djupare som grundare vatten, vore rålagd rundt omkring och därefter skattlagd samt gammal häfd åkommit, syntes allmänningsfiske icke kunna äga rum, men vid hafsstränder, som ligga aflägset från bolbyarna, kunde "stråkfiske" ske. Från Gäfleborgs län gjordes följande uttalande:[27] "Uti detta synes en contradiction vara emot det, som förut i denna paragraf finnes stadgadt, nämligen 'ligger holme midt uti sjön, äge halfva holme hvar by', ty om allmänningsvatten och fiske skall vara midt i sjön, där högsta djupet är, så följer däraf, att holmen, som midt i sjön ligger, blifver också allmänning. Dessutom, om djupaste vattnet i sjön skall förklaras för allmänning, så är nödigt, att determineradt och utsatt varder, huru bred en sådan sjö skall vara, som allmänningsvatten kan räknas uti, så att de byar, som efter sin strand uti den å sidorna rådande äro, icke hindras i sitt propre eller egne vatten, ty att hända kan, det en sjö, som sträcker sig hela milen i längden, intet bredare är på många ställen än att de byar, som ligga på ömse sidor midt emot hvarandra, mötas åt midt på sjön med sina noter att draga till hvar sitt land, så att ingen allmänning där kan vara för de flera byar, som kring samma sjö ligga; alltså om någon allmänning uti insjöar skall blifva, vore bäst, att utsatt blefve, huru vida ens propre vatten skulle sig sträcka antingen efter en notedräkts rätta längd a 50 eller 100 famnar ifrån landet, så att det. som öfrigt vore af sjöns bredd, sedan byarna på ömse sidor fått sina fulla notedräkter för propre vatten, förklarades för allmänning, eller att sjön fördeltes i tre lotter, och två tredjedelar, som låge intill byarnas land och strand på bägge sidor, förklarades för byvatten, men den tredje delen midt uti för allmänning" Detta uttalande är af intresse icke blott med afseende å själfva. hufvudfrågan – möjligheten af ett allmänningsfiske i insjöar – utan ock med hänsyn till den ifrågasatta begränsningen af byns "propre vatten", som ansågs omfatta allenast den "fulla notdräkten å ömse sidor". I ett utlåtande från Vadstena län anmärktes,[28] att man icke kunde fatta, huru allmänningsfiske kunde finnas i små sjöar, såframt icke grannarne af ålder samtyckt att där fiska om hvarandra; "utan kanske måtte förstås i stora och vidtbegrepne sjöar". I de öfriga utlåtandena finnas inga anmärkningar mot det föreslagna stadgandet. Att märka är ock. att de anmärkningar, [ 137 ]som ofvan återgifvits, afse icke själfva grundsatsen i och för sig utan hufvudsukligen dess tillämpning i .smärre sjöar.

I 1697 års förslag har stadgandet om inskränkning af strandbys rätt erhållit följande lydelse: "ligger by vid ändan eller på sidan vid stora sjöar, då äger han sa mycket i sjö eller holme som hans bolstud och rågång medgifver allt intill dess djupaste vattnet vidtager; det äger för alla dem, som kring sjön bo, allmänningsfiske vara." Inskränkningen skulle alltså nu gälla endast stora sjöar, men icke blott för by vid sjöända utan ock för by vid sidan af sjö, såsom naturligt är. Emellertid beslöts i Lagkommmissionen den 8 september 1715, att stadgandet om allmänningsfiske skulle utgå. Å handskriften till det förslag, som vid detta tillfälle granskades har antecknats: "Detta uteslutes, att icke en åbo, som ofta har djupaste vattnet invid sitt hemman, må därigenom skadas, om han ingen särskild nytta af det vatten. som intill hans gräns går, får njuta utan för vattnets djup måste tillstädja allmänningsfiske däruti." I Lagkommissionens protokoll för nämnda dag säges det, att bestämmelsen om allmänningsfiske skulle utgå. "emedan sådant kan förorsaka många tvister, och kommer det icke alltid an på djupaste vattnet, utan är bäst, att gammal vana och andra goda skäl vid sådana tillfällen gälla". Uteslutandet afsåg alltså icke. att allmänningsfiske icke skulle finnas, utan endast att man icke ville gifva en allmän regel därom, särskildt icke en regel, som kunde göra alltför stort intrång i strandäganderätten.

Efter 1734 års lag upptogs ånyo frågan om allmänningsfiske i insjöar under förarbetena till 1766 års fiskeristadga. Man hyste emellertid betänklighet att genom en allmän regel begränsa strandäganderätten, hvadan i stadgan intet härom inflöt.

Däremot förekommer i 1852 års fiskeristadga ett stadgande, som bestämdt gifver vid handen, att strandägares rätt i vissa sjöar icke är obegränsad. I 1 § af nämnda stadga föreskrefs nämligen, att det står en hvar svensk man fritt att fiska i de delar af större insjöar, dit strandäganderätten icke sträcker sig och där ej heller enskildt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt. Detta stadgande har sedermera. upptagits i 6 § af 1896 års lag om rätt till fiske. Då emellertid icke någon bestämmelse om den enskilda strandäganderättens utsträckning finnes i lag meddelad, gifver stadgandet i och för sig icke mycken ledning. [ 138 ]I fråga om den rättsuppfattning, från hvilken det utgått, är den förberedande behandlingen dels vid stadgandets införande i fiskeristadgan och dels vid dess öfverförande till 1896 års lag af intresse, och en redogörelse för dessa förarbeten torde därför vara på sin plats.

I det förslag, som ligger till grund för 1852 års fiskeristadga, innehåller 1 § en bestämmelse af följande lydelse: "Så stånde ock hvarje svensk man fritt att fiska i de delar af större insjöar, till hvilka- kronans, menigheters eller enskilde strandägares utslutande fiskerätt sig icke sträcker och där fisket af ålder varit till allmänt nyttjande upplåtet." Under förslagets behandling i Högsta domstolen anmärktes vid denna punkt, att då allt fiske inom rikets område, som hvarken tillhörde någon menighet eller enskild person, måste anses tillhöra staten eller kronan, skulle, ifall man från det begagnande för hvarje svensk man, som här åsyftades, undantoge icke blott menigheters och enskilda personers utan äfven kronans fiskevatten i de större insjöarna, ingenting där återstå till nyttjande för hvar man, helst icke något fiske i dessa sjöar förut varit till sådant begagnande upplåtet. Stadgandet skulle följaktligen svårligen få någon tillämpning, hvarför Högsta domstolen ansåg, att hvad här blifvit afsedt lämpligen kunde uttryckas med en af domstolen föreslagen lydelse, som i allt hufvudsakligt öfverensstämmer med den affattning ifrågavarande stadgande erhållit i fiskeristadgan. Vid detta stadgandes tillkomst torde man alltså hafva utgått från den uppfattning, att de områden i de större sjöarna, dit strandäganderätten icke sträcker sig, tillhörde staten. Stadgandets egentliga innehåll är alltså, att den rätt, som sålunda ansetts tillkomma staten, här upplåtes till nyttjande af hvar svensk man.

Den kommitté, som 1894 afgaf förslag till lag om rätt till fiske, fäste uppmärksamheten därå, att af nyssnämnda lagbud icke framginge, hvilka de sjöar vore, där enligt lagstiftarens åsikt icke hela sjöområdet tillhörde strandägarne, och ej heller huru vidsträckt äganderätt och fiskerätt i desamma tillkomme strandägarne. Kommittén lät infordra upplysningar om den uppfattning, som vid stränderna af Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren gjorde sig gällande i fråga om rätten till fiske i de från stränderna mer aflägsna delarna af dessa sjöar. Beträffande Vänern och Vättern voro de vunna upplysningarna af den beskaffenhet, att kommittén, som utan tvekan anslutit sig till den uppfattning, att 12 kap. 4 § jordabalken icke kunde tillämpas å de öppna delarna af dessa sjöar, förlilarade bestämmelserna [ 139 ]om fiskerätt i dessa. två sjöar böra bringas till öfverensstämmelse med de lagbud, som rörde fiskerätten i saltsjön; i öfverensstämmelse med denna mening upptogs i 6 § af en bestämmelse, enligt hvilken i de öppna delarna af Vänern och Vättern strandägares enskilda fiskerätt omfattade det vatten, som funnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup af två meter vidtoge. Rörande Mälaren och Hjälmaren gåfvo de inkomna upplysningarna i allmänhet vid handen, att fisket i dessa sjöar finge anses tillkomma strandägarne. Här och där ansågos dock bestämmelserna om "landgrund" eller liknande regler böra tillämpas. Oaktadt kommittén utgick från att 12 kap. 4 § jordabalken borde utan inskränkning anses tillämplig å dessa sjöar, fick dock enligt kommitténs mening på grund af sedvanerättslig uppfattning strandägarnes uteslutande fiskerätt anses begränsad till ett område närmast stranden. Enahanda finge också förhållandet anses vara beträffande fisket i flera af Värmlands insjöar; och kommittén ansåg, att en mer omfattande undersökning skulle gifva vid handen, att en liknande åsikt mångenstädes af ålder gjort sig gällande vid andra stora insjöar än de nyss nämnda. Dessa och andra lokala sedvanor föranledde kommittén att i 12 § andra stycket af lagförslaget införa det stadgande, att där å viss ort de fiskande af ålder oklandradt utöfvat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen vore medgifvet, de skulle vara vid sådan rätt bibehållna. Å

I propositionen till Riksdagen hade 6 § och 12 § andra stycket samma lydelse som i kommitténs förslag. Båda dessa stadganden mötte emellertid i denna form motstånd. I fråga om den i 12 § andra stycket uttryckta grundsatsen ansåg Lagutskottet visserligen önskvärdt, att lagstiftningen lämnade skydd åt en fiskarebefolkning, som för utöfvande af sin näring icke hade någon rätt utan allenast sed att lita sig till, hvarutinnan förhållandena på rikets västkust vore förtjänta af synnerligt beaktande. Men enligt utskottets mening vore det ej tillrådligt att tillmäta de lokala sedvanorna. i allmänhet en sådan vikt som föreslagits utan att något verkligt behof af dylik inskränkning i den enskildes strandäganderätt kunde anses ådagalagdt. Utskottet undantog sålunda allt sötvattensfiske från grundsatsens tillämplighet. Den af kommittén lämnade utredningen af hithörande förhållanden hade nämligen ej kunnat öfvertyga utskottet, att några lokala sedvanor af framträdande vikt gjort sig gällande vid sidan af den skrifna lagen. Beträffande saltsjöfisket bibehölls stadgandet endast i fråga om vissa län och fick äfven undergå [ 140 ]annan modifikation. I den form det sålunda bibehölls af utskottet erhöll det sin plats i lagens 3 §.

Mot förslagets 6 § erinrade Lagutskottet, att i fiskeristadgan visserligen icke funnes något bestämdt stadgande om huru strandäganderätten skall räknas i de större insjöarna, och det vore otvifvelaktigt, att denna rätt ansåges öfverskrida och för visso också begagnades utöfver den gräns, som vore för sådan rätt bestämd i öppna hafvet. Från strandägare vid Vänern och Vättern hade till utskottet ingifvits en skrifvelse med förslag, att strandägarnes uteslutande fiskerätt skulle bestämmas till ett tusen meter från det ställe, där stadigt djup af två. meter vidtoge, men detta förslag kunde utskottet ej förorda till antagande, då det i förslaget förekommande mått blifvit godtyckligt valdt och icke vore grundadt på, utredning af de lokala förhållandena. Under dessa omständigheter ansåg utskottet det vara fördelaktigast att fortfarande bibehnilla gällande fiskeristadgas bestämmelser angående fiskerätten i större insjöar. Vänern och Vättern torde nämligen icke mer än andra större insjöar kräfva särskilda bestämmelser om rätten till fiske; genom bibehållande af gällande stadganden undveke man att utan tillfredsställande utredning förorsaka rubbning i bestående rättsförhållanden. I öfverensstämmelse med denna uppfattning föreslog utskottet sådan ändrad lydelse af 6 att den kom i öfverensstämmelse med 1 § fiskeristadgan. Denna lydelse blef ock såväl af Riksdagen som af Kungl. Maj :t godkänd.

Genom lagen om rätt till fiske i det skick lagen sålunda erhållit kan någon större klarhet i förevarande ämne icke anses vara uppnådd. Väl uteslöts, såvidt angår insjöfisket, rätt till fiske å annans grund allenast på grund af sedvana, men det lämnades fortfarande i ovisshet, i hvilka "större insjöar" strandäganderätten är underkastad begränsning och huru vidt denna begränsning sträcker sig. Då ej minst för ett ändamålsenligt ordnande af fisket det är nödvändigt att i detta hänseende söka åstadkomma en fast rättslig grundval, har Beredningen genom inhämtande af upplysningar från skilda delar af landet sökt vinna närmare kännedom om rådande rättsuppfattning, därvid helt naturligt uppmärksamheten i främsta rummet blifvit fäst just å fisket. Af de inkomna yttrandena framgår, att i de öppna delarna af sjöarna Vänern, Vättern och Storsjön i Jämtland hvarje svensk man anses äga rätt till fiske på längre afstånd från stränderna, medan däremot beträffande Mälaren och Hjälmaren enahanda rätt torde förefinnas allenast beträffande vissa [ 141 ]af de öppna delarna. af dessa två sjöar.[29] I fråga om öfriga större insjöar gifva de inkomna svaren icke tillräckligt stöd för antagande af en dylik inskränkning i strandäganderätten. Väl hafva beträffande åtskilliga sjöar uppgifter förekommit därom, att en större eller mindre del af sjön af allmänheten utnyttjas genom fiske; men dessa yttranden innebära icke, att vattenområdets begagnande af andra än strandägarne berott på, någon stadgad uppfattning om en rätt därtill, utan endast att det fått ske med strandägarnes goda minne eller i allt fall af dem lämnats opåtaldt. Icke heller hafva dessa yttranden gifvit vid handen, att sådant fiske i större utsträckning yrkesmässigt idkas, så att en större eller mindre del af befolkningen för sin utkomst är däraf beroende. Beredningen har på grund häraf ansett sig icke böra föreslå någon inskränkning i strandäganderätten beträffande andra än de nämnda. fem sjöarna. Skulle emellertid vid den revision, fiskerilagstiftningen i samband med omarbetningen af jordabalken lärer böra underkastas, det visa sig påkalladt att för andra än de nämnda sjöarna medgifva undantag från strandägarens uteslutande fiskerätt, lärer detta böra ske genom införande i fiskelagen af ett förbehåll i hufvudsaklig öfverensstämmelse med omförmälda i kommitterades förslag 12 § upptagna stadgande.

Vid bestämmande af strandäganderättens utsträckning i nämnda fem sjöar möta flera svårigheter, som icke föreligga vid behandling af frågan, då den gäller hafvet. Till en början kunna, såsom säkerligen är förhållandet i Mälaren och Hjälmaren, större områden finnas, där strandäganderätten icke är begränsad. Vidare hafva olika meningar yppats i fråga om det afstånd från stranden, där allmänningsrätten vidtager i de delar af sjön, där den förefinnes. Då vid lagstiftning i denna fråga likasom öfver hufvud i det ämne, hvarom förevarande kapitel handlar, den ledande grundsatsen måste vara den, att de bestämmelser, som skola upptagas i nya lagen, endast skola utveckla och bringa till klarbet hvad den gällande stadgar och i intet fall få göra intrång på enskild rätt, som i skydd af äldre lag uppkommit, år det icke möjligt att för frågans bedömande uppställa någon uttömmande allmän regel. Behofvet att i dessa förhållanden uppnå' ett säkert rättstillstånd har därför föranledt Beredningen att med afseende å ifrågavarande vattenområden föreslå., att yttergränsen för strandägarnes område skall bestämmas genom särskilda offentliga förrättningar. Endast såtillvida har en bestämd regel [ 142 ]till ledning vid dessa förrättningar synts kunna uppställas som den strandägaren tillkommande del af vattenområdet i intet fall kan blifva, vidare inskränkt än till det område, som tillkommer strandägare vid öppna hafvet. Genom förrättningen skall utredas, huruvida och i hvad man strandägaren varit därutöfver rådande i sjön; visas en sådan vidsträcktare rätt hafva tillkommit honom, skall han därvid bibehallas. Ordningen för dessa förrättningars verkställande har synts lämpligen böra bestämmas genom särskild lag.


7 §.

Holmar eller skär medföra ej förskjutning af gränsen.Enligt den i 4 § gifna regeln bestämmas en bys ägogränser i det vattenbetäckta området af hvad äldre lagar kallat byns bolstad, d. v. s. af byns ägor å land, sådana dessa framträda vid stranden. Byns landbildning, sådan den ter sig vid stranden, är alltså, afgörande för byns andel i vattenområdet. Att detta gäller äfven för det fall, att byns bolstad icke utgöres af fastland i geografisk bemärkelse, är själfklart; äfven en by, som ligger på en ö, måste äga ett mot dess strandlinje svarande vattenområde. Utgöras byns ägor dels af fastland dels af utanför detta liggande öar, inträder en förskjutning af ägogränsen till förmån för samma by; ägogränsen i vattnet måste dragas så att byn erhåller sitt tillbörliga vattenområde, räknadt icke efter fastlandets strandlinje utan efter de ytterst belägna öarnas. Hvad sålunda sagts ligger i sakens natur[30] och har hvarken i äldre eller nyare lagar kommit till särskildt uttryck; i förslaget har icke heller någon bestämmelse härom ansetts nödig.

Däremot har Beredningen funnit sig böra till förekommande af missförstånd upptaga en uttrycklig bestämmelse af innehåll, att mindre holmar och skär icke föranleda. ägogränsens förskjutning till förmån för den by, till hvilken de höra. Denna grundsats har i de äldre lagarna uttalats på det sätt, att rätten till holme förklarats vara beroende af rätten till det vattenområde, som omgifver holmen. I 26 kap. byggningabalken i landslagen föreskrifves: "Ligger holme midt i sjö, äge hvardera [byn] hälften; ligger den ena landet närmare hafve den holme, som vatten äger". I 1734 års lag heter det noggrannare: "hafve den holme, som vatten äger efter rågång och byaskillnad". Hvad sålunda mer eller mindre indirekt blifvit sagdt [ 143 ]har Beredningen uttryckt så att, därest i vattenområde, som, efter ty i 4 eller 5 § sägs. skall fördelas mellan byar, finnas mindre holmar eller skär, särskild andel af vattenområdet ej därför må tilldelas den by, hvartill de höra. Den angifna regeln följer visserligen i och för sig däraf, att det är det af vatten täckta området, ej vattnet såsom sådant, hvilket fördelas, men dess upptagande har synts berättigadt äfven från den synpunkten, att därigenom motsättningen mellan större och mindre landbildningar i vattnet framträder. Ett bestämdt mått kan här icke uppställas, utan får afgörandet bero af rådande rättsuppfattning. Tydligt är emellertid. att om holmen veterligen uppkommit genom uppslamning eller uppgrundning, den icke kan med föra. Själfständig vattenrätt ens om den är af betydlig storlek. Detta följer af hvad vid 4 § utvecklats därom, att en förändring af stranden saknar betydelse för frågan om gränsen i vattnet.

Är holmen att betrakta såsom en urfjäll, medför densamma jämlikt 8-§ icke i något fall rätt till vattnet däromkring. Det är dylika holmar, som afses i 15 kap. 3 § jordabalken.[31]


8 §.

Urfjäll har ej rätt till del i vattenområde.De ägor, som af ålder benämnts urfjäll, karaktäriseras däraf, att de tillhöra annan by än den, inom hvars område de ligga. Andel i sistnämnda bys ägor tillkommer icke en urfjäll; den inräknas icke i denna bys byamål eller skatt. Alltfrån den tid, då begreppet urfjäll först framträder i rättskällorna, har med mycken styrka blifvit inskärpt, att urfjälls rätt icke sträcker sig utöfver dess egna rå och rör eller andra säkra gränsmärken. Nödvändigheten af denna regel ligger i öppen dag; eljest skulle en urfjälls tillvaro för den by, där den är belägen, utgöra en ständig fara för vidare intrång. Att denna allmänna regel äger tillämpning jämväl i fråga om urfjälls rätt till vatten har alltid ansetts vara en gifven sak; någon vattenrätt tillkommer icke en strandfastighet af urfjälls natur. Detta förhållande framgår otvetydigt af förarbetena till 1734 års lag. I 1695 års förslag till jordabalk var 12 kap. 10 §, som afsåg äfven vattenområde, så affattad att det kunde synas, som om byns tomt vore bestämmande för byns ägor "såväl inom som utom byn". Häremot anmärktes,[32] att man icke kunde förstå, huru tomten kunde vara [ 144 ]normerande för en äga, som låg utom byn inom annan bys rågång. En sådan urfjäll kunde aldrig "komma till jämkning" med de andra delarna af byn; den medförde ingen rätt till byns oskiftade område. Med anledning häraf föreskrefs i 1697 års förslag, att utom byn skulle "urfjälls rågång eller urminnes laga häfd" vara bestämmande.

I äldre tid, då. uppfattningen af begreppet urfjäll var lefvande i folkmedvetandet, kunde man undvara en uttrycklig bestämmelse därom, att en dylik äga icke medförde någon rätt till vattenområde. För nutidens uppfattning är urfjäll ett tämligen främmande begrepp, men till förekommande af rubbning i bestående rättsförhållanden är det naturligtvis af vikt, att ifrågavarande sedan gammalt gällande rättssats icke råkar i glömska; densamma har därför af Beredningen ansetts böra lagfästas, så mycket hellre som i rättspraxis uppfattningen icke synes hafva alltid .varit fullt likformig.[33]


9 §.

Gräns mellan skifteslotter.Såsom i den inledande motiveringen till detta kapitel anmärkts, är skillnaden mellan å ena sidan byar (skifteslag) och å andra sidan andelar i by (hemman och hemmansdelar) af grundläggande betydelse för såväl äldre som nyare lagstiftning om ägogränser. Endast om by gäller hvad ofvan blifvit utveckladt – att fastigheten framstår såsom något på marken en gång för alla bestämdt. För delaktighet inom byn har af ålder viss grund, byamålet, ytterst varit bestämmande. Visserligen voro inägorna genom tegskifte från hvarandra skilda, men jämkning kunde däri begäras, och i skogsmark och andra utägor bestod i regel samfällighet mellan delägarne i byn. Nämnda skillnad ligger till grund för hela vår skifteslagstiftning; den mark, som tillhör skifteslaget, betraktas såsom ett helt, en delningssumma. som efter delningsgrund, så. rättvist sig göra låter, utslås på de särskilda ägolotterna. Under tidernas lopp har visserligen den ledande grundsatsen undergått vissa modifikationer; då storskifte öfvergått skifteslaget, blifver innehafvet. sådant det vid nämnda skifte bestämts, delningsgrund vid ett blifvande skifte af samma ägor, och den fördelning, som skett vid enskifte eller laga skifte, får så till vida [ 145 ]karaktären af orubblighet att i regel nytt skifte ej kan äga rum utan alla intnessenternas samtycke. Men de fastigheter, som sålunda genom skifte uppkommit, äro till sina områden bestämda på ett annat sätt än skifteslagen.

Gränsskillnaden mellan byar går fram mellan vissa kända punkter på marken; till dessa hänföra sig domar och föreningar och äfven den vid en skiftesförrättning upprättade kartan. Annorlunda ställer sig förhållandet med afseende på de gränser mellan skifteslotter, som uppkomma vid skifteslagets delning. De särskilda lotternas områden utmärkas på kartan, innan de utläggas på marken. Har är således kartan det primära, så att den äger vitsord mot de å marken utstakade gränslinjerna.[34] I och med skiftets fastställande blifva också skifteslinjerna fastställda. sådana. dessa linjer tänkas dragna i enlighet med hvad skifteshandlingarna och däri gjorda beräkningar utvisa. Kartan ensam är i sådant afseende icke afgörande. då vid linjernas uppdragande på denna felaktigheter kunna förelöpa; det är till skifteskartan med därtill hörande handlingar, man har att gå. för att finna normen för skifteslinjernas rätta sträckning.[35]

Att det vitsord, som sålunda tillkommer skifteskartan med tillhörande handlingar. icke inträder förr än skiftet vunnit slutlig giltighet ligger i sakens natur. Likaledes är det gifvet, att i de fall, där ett fastställdt skifte kan göras om, där förändras också skifteslinjerna. Detta strider på intet sätt mot det föreslagna stadgandet. Något sådant kan för öfrigt endast i ringa utsträckning förekomma med afseende å. Iaga skiften och enskiften, där nytt skifte får äga rum allenast i de uti 3 § skiftesstadgan omförmälda fall. Med afseende å. storskiften och det fåtal solskiften. som här kunna komma i fråga, är möjligheten af nytt skifte mer sannolik, men så länge skiftet förblifver orubbadt, föreligger intet skäl att frånkänna kartan med därtill hörande handlingar vitsord.


10 §.

Oskiftadt vattenområde.Den i 9 uttalade regeln gäller naturligtvis också i fråga om det till en by eller ett skifteslag hörande vattenområdet; har detta genom skifte blifvit på visst sätt [ 146 ]fördeladt mellan delägarne i samfälligheten, är skiftesförrättningen bestämmande för de särskilda fastigheternas gränser också i vattnet. Emellertid lämna i detta hänseende skifteshandlingarna ofta nog icke klart besked; de hvarken angifva, att vatf tenområdet bibehållits såsom en för delägarne fortfarande gemensam samfällighet, eller utmärka, om och på. hvad sätt det blifvit å de särskilda skiftesdelägarne uppdeladt. Vid sådant förhållande är det icke ägnadt att förvåna, att såväl i rättslitteraturen som i rättspraxis meningarna gått åtskils om huru i dylikt fall saken är att anse. Å ena sidan har man velat göra gällande, att området såsom faktiskt icke skiftadt är att la-gligen betrakta såsom en samfällighet för byn eller skifteslaget i dess helhet, hvilken kan när som helst blifva föremål för skifte enligt därför i allmänhet gällande grund; å den andra antager man, att området skall anses vara i och med skiftesförrättningen deladt mellan strandägarne enligt den i 12 kap. 4 § jordabalken i fråga om vattenområdets fördelning mellan byar uttalade regeln, hvilken i förslaget motsvaras af 4 § i detta kapitel.

Den sålunda rådande stridigheten i meningar och däraf alstrad rättsosäkerhet har vid lagstiftning i ämnet icke kunnat lämnas därhän, helst denna stridighet i själfva verket beror af oklarbet i skifteslagstiftningen. Sldftesstadgan medgifver väl i 4 § särskildt skifte af fiske och "annan oskiftad lägenhet", hvarmed afses bl. a. också strömfall. Men om vattenområdet såsom sådant närnnes där intet, och i följd häraf har detsamma vid skifte af ägor å land kunnat alldeles förbigås. Frågan om hvad i sådant fall bör anses gälla beror alltså på tolkning af gällande rätt; af denna är beroende, huruvida och på hvad sätt lagstiftningens ingripande må vara påkalladt för ett ordnande af dessa. förhållanden. För att vinna en klar uppfattning i ämnet är det nödigt att i fråga om fördelningen af vattenområde inom by söka följa rättsutvecklingen i dess särskilda skeden.

Landslagen.I 4 kap. af landslagens byggningabalk föreskrifves, att tomt skall delas efter byamål, efter penningland, örtug-, öres- och markland, efter åttings- och halfåttingsland; en hvar skall erhålla lotti tomten efter ty han äger i byn. Om fördelning af öfriga ägoslag stadgas i 6 ka.p.: "Nu är byn delad i jämgoda delar och lagd i rätt solskifte, då är tomt åkers moder. Åker äger äng tillsäga. ängsteg skogsteg, skogsteg rörteg (vassteg), rörteg går i vattnet ut. vattnet skall skifta notvarpen; där ej stenar ligga, så att man kan se [skillnaden}, skilje stång rörtegarna i sär." Stadgandet, som är hämtadt från 2 kap. 6 § i Upplandslagens [ 147 ]byggningabalk, afser tydligen att fastslå, att de efter byamålet fördelade tomterna skola utvisa eller vara bestämmande för storleken och läget af samtliga tegar af de särskilda ägoslagen. Att lagen med ofvan anförda. stadganden blott gifvit en allmän antydan om själfva grundsatsen för sol- eller tegskiftet är upperibart. Det närmare utförandet af grundsatsen lämnas helt och hållet därhän.

Lagens regler om sol- eller tegskifte innebära naturligtvis icke, att skifte af samtliga ägoslag ovillkorligen skall äga rum. 1 verkligheten har skiftet sällan genomförts vidare än med afseende å tomt, åker och äng, som i regel lades i rektangulära. ägofigurer och delades utefter längdriktningen. Skog och utmark samt till byn hörande vattenområde voro i regel oskiftade.

Skifte af vattenområde kunde emellertid lika väl som skifte af skog och utmark af delägarne påkallas. Tolkar man stadgandet i 6 kap. byggningabalken, så vidt det angår vattenområdet, noga efter orden, finner man, att det endast utsäger, att rör- eller vasstegarna sträcka sig ut i vattnet. Rör- eller vasstegarna utgöra så-ledes normen för skifte af vattnet närmast invid stranden, om sådant skifte pakallas. Därefter heter det: "Vattn a varpum skipta." Denna i och för sig icke fullt klara sats måste tydligen inefatta en regel af samma art som alla de föregående, d. v. s. gifva en norm för ett vidare gående skifte, och detta så att det redan skiftade blir norm för det nya skiftet. Anförda ord torde alltså innebära, att vattenområdet, i den mån det är skiftadt genom rör- eller vasstegarna, i sin ordning skall vara bestämmande för varpen eller rätten att vid stranden draga not.[36] Härmed är en regel gifven för vattnets fördelning ett stycke längre ut från stranden. Men för delning af vattenområdet ännu längre ut gifves ingen regel. En sådan regel var för öfrigt mindre nödig, då skifte af vattenområdet ute på djupet icke gärna kunde komma i fråga. Stadgandet i 6 kap. byggningabalken innebär alltså, att skogstegarna äro bestämmande för vasstegarna, att dessa "gå i vattnet ut" samt att de därigenom bestämda lotterna af vattnet närmast stranden äro bestämmande för skifte af vattnet, så långt ut som behöfves för notdräkt. Detta vattenområde kan alltså i viss mening anses deladt i och med skifte af stranden, enär så snart delning af området yrkas, denna delning icke kan utföras på mer än ett sätt, nämligen efter strandtegarnas storlek; skiftet innebär då allenast ett upphäfvande af den förut gemensamma nyttjanderätten till vattnet.

[ 148 ]En antydan därom, att strandtegarnas storlek icke utan vidare är bestämmande för delning af vattenområdet i det hela, lämnas redan i några af landskapslagarna, där för skifte af vattenområde uppställcs en dubbel delningsgrund, byamål och tomt (strandteg). Från 16 kap. 3 § byggningabalken i Upplandslagen har denna dubbla delningsgrund upptagits i 25 kap. 4 § af landslagens byggningabalk: "I sund eller ström äga de bygga, som jordägande äro, och bygge en hvar efter ty han äger i byamål och i tomt." Härvid är att beakta., att enligt den rent abstrakta regeln för tegskiftet icke någon motsättning finnes mellan delning efter strandteg och efter byamål, ty strandtegarna voro ju själfva medelbart bestämda af byamålet. En motsats mellan de båda delningsgrunderna uppkommer emellertid vid deras tillämpning, då en fördelning utan vidare efter strandtegarna i regel skulle blifvit orättvis. Den förutsätter, för att blifva rättvis, icke blott att alla få strandtegar och att vattendraget är af någorlunda regelbunden form, utan ock att förhållandena t. ex. med afseende å fisket inom vattenområdet äro öfverallt likartade och erbjuda. Iika förmåner. En af grundsatserna för tegskiftet är ju, att alla skola hafva del i hvarje ägoslag och att hvarje sådant måste för att vid delningen kunna bilda en enhet vara inom sig likartadt till godhet och beskaffenhet. Där vattenområdet erbjuder väsentligen skilda förmåner, kan det icke enligt grunderna för tegskiftet delas efter strandtegarna, så att en hvar delägare får i ett sammanhang det vattenområde, som ligger hans strand närmast, utan området måste först delas i jämgoda lotter, och därpå skall en hvar delägare erhålla sin andel i hvarje lott efter byamål.

Bortsedt från det närmast stranden liggande vattnet, måste därför vattenområdet, om delning skall ske, i regel hafva skiftats efter byamål, icke efter strandteg. Detta innebär, att strandtegarnas läge icke blir bestämmande för läget af andelarna i vattnet lä.ngre ut, utan oberoende af strandtegarna bestämmas dessa andelar omedelbart genom byamålet; en fiskeplats långt ute på djupet blir ett helt för sig, icke en fortsättning af strandtegarna.[37] Att man i stället för att företaga ett dylikt skifte ofta lät vattenområdet i dess helhet eller större delen däraf förblifva oskiftadt ligger i sakens natur.

Af det anförda framgår, att redan i de äldsta stadgandena. om delning af vattenområde mellan fastigheter i by ligger en tvetydighet, som är ägnad att framkalla osäkerhet. Från den sålunda gifna historiska utgångspunkten är en utveckling i [ 149 ]dubbel riktning möjlig. Man kan komma till att låta byns hela vattenområde fördelas efter strandtegarna, då ju dessa äro bestämmande för delningen af området närmast stranden;[38] eller man kan låta byanmålet såsom sådant blifva bestämmande för denna fördelning, då området ute på djupet, särskildt där belägna fiskeplatser, icke rättvisligen kan skiftas efter annan grund.

Tiden 1600 –1700.Den redan under medeltiden gifna dubbla utgångspunkten för delning af bys ligor – å ena sidan delning efter tomt (strandteg) jämlikt 6 kap. af landslagens byggningabalk och å. andra sidan delning efter fastighetens andel i byn eller byamålet. som jämlikt 4 kap. samma balk är yttersta delningsgrund i by – framträder ock under loppet af 1600-talet och föranleder ökad osäkerhet. Motsatsen mellan de båda delningsgrunderna skärptes bl. a. därigenom, att under loppet af 160-talet fastigheterna åsattes byamål i förhållande till deras genom skattläggning utrönta skatteförmåga. Det framgår af de s. k. skattläggningsmetoderna för de särskilda länen, att t. ex. "öre och örtug" under 1600-talet ofta bestämdes efter fastighetens skatteförmåga; de sålunda uppkomna öretalen hafva tydligen endast namnet gemensamt med den gamla rättens – sannolikt efter legovederlagets (arrendets) storlek bestämda – öres- och örtugland.[39] Stundom förklarades ock räntan (pund [ 150 ]och tunneränta, den gamla räntan, jordeboksräntan) omedelbart vara byamål. Slutligen uppkomma helt och hållet nya byamål, såsom "hemmantalet", hvilket vid förarbetena till 1734 års lag först framträder i 1731 års förslag till byggningabalk. Särskildt i utägor kom efter hand "hemmantalet" eller (det oförmedlade) mantalet i bruk såsom delningsgrund. Äfven om under medeltiden en delning efter tomt (strandteg) kunde tänkas sammanfalla med en delning efter byamål, måste tydf ligen en sådan öfverensstämmelse blifva en ren tillfällighet under 1600-talet. såvidt byamålet bestämts efter de särskilda fastigheternas dåvarande skatteförmäga.

Förarbetena till 1734 års lag.I Lagkommissionen var under 1691–1693 frågan om delningsgrunden i by föremål för upprepad behandling. Man fann i allmänhet, att tomten icke längre kunde vara en tillförlitlig delningsgrund, enär tomterna under tidernas lopp på grund af tillfälliga omständigheter förlorat sin rätta proportion till fastigheternas verkliga storlek. Tomten borde fastmera rättas efter öfriga ägoslag och dessa efter räntan eller utlagorna. Man borde lägga jordeböckernas uppgifter om fastigheternas öretal till grund för ägornas fördelning mellan byamännen. Då förslaget till byggningabalk 1692 delgafs myndigheterna för granskning, åtföljdes det af ett memorial,[40] hvari det heter: "Om tomt i by nu må och kan, som den förr beskrifves, åkers och alla ägors moder vara., så att tomt emot ägor och alla ägor emot tomt till storlek och lägenhet svara bör, synes ovisst och betänkligt att införa, emedan man befarar tomterna så förändrade vara att de i få landsorter finnas lära med och inom sina rå och rör stängda, varandes dessutom nu större visshet af jordeböcker och dylikt än förr om gårdarnas rätta ägolotter att förmoda" Det oaktadt ville man icke helt och hållet uppgifva den gamla regeln om tomt såsom "åkers moder". Därför beslöts den 27 april 1693, "att ock införas må om ägornas läggande efter tomten uti solskifte". Meningen härmed förklarades emellertid därhän. att "där oviss grund är af jordeböcker, öretal och allt slikt, där må man fly till tomten och då den finnes rätt och orubbad, kan man billigt säga, att den må, anses såsom grund till ägodelning, som gamla lagen säger".[41] Hvad om tomt här är sagdt gäller naturligtvis om samtliga skiftade ägoslag. Att taga t. ex. strandtegarna, där sådana funnos, till delningsgrund för vattenområde har tydligen måst anses lika osäkert som att vid delning af åker och äng rätta sig efter tomten. Jordeböckernas uppgifter om [ 151 ]öretal och ränta måste såsom mer tillförlitliga mått å fastigheters storlek och godhet äga företräde. En viss oklarhet kvarstår dock, så till vida att man icke ville helt och hållet öfvergifva tomten, "då den finnes rätt och orubbad", såsom det principiella fastighetsmåttet.

Denna Lagkommissionens oklara ståndpunkt har tagit sig uttryck i 1695 års förslag till jordabalk 12 kap. 10 §, där det i 6 kap. af landslagens byggningabalk gifna stadgandet omskrifves sålunda: "Såsom tomt är åkers moder, så bör den ock äng tillsäga, såväl inom by som utom, ängstegar skogstegar, efter skogstegar komma rörtegar, som gå i vattnet ut, han äger fiskevatten, varp och verk skifta, så att hvar och en inom by får efter öre och örtugtal, pund och tunneränta eller ock utom by efter sin rågång emot sin granne så mycket honom med rätta bör. Ty att den äger vatten, som land och strand äger, och där skola råstenar sättas, som till sjöss visa." Då här det gamla stadgandet i 6 kap. byggningabalken om en rent geometrisk fördelningsprincip ("efter tomt") upprepas och till yttermera visso inskärpes, att den äger vatten, som land och strand äger, skulle detta leda till en fördelning af vattenområdet efter strandtegarna. Men på samma gång stadgas uttryckligen, att en hvar inom byn skall få sin andel efter öre- och örtugtal, pund och tunneränta, de nya byamålen.

Oaktadt i verkligheten en delning efter tomt i regel icke kan tänkas sammanfa.lla med en delning efter dessa byamzil, förblef stadgandet i hufvudsak oförändradt i de följande förslagen till och med 1717 års förslag. I 1723 års förslag till jordabalk är stadgandet uteslutet; reglerna om solskiftet upptogos nu uteslutande i byggningabalken. I de tidigare förslagen till byggningabalk hade för öfrigt samma oklarbet om delningsgrund i by varit rådande. I 1692 års förslag (17 kap. 4 §) stadgas: "Oskift fiskevatten må de, som det tillsammans äga, oskift bruka eller till skiftes begära och fiskeverk hvar efter sin ägolott i by eller hvar för sin teg upprätta" Ungefär samma bestämmelse återfinnes i förslagen 1694, 1713, 1723 och 1728. Man utgår utan vidare från att dessa delningsgrunder sammanfalla, hvilket ingalunda är händelsen. Först i 1731 års förslag har berörda stadgande blifvit ersatt med en bestämmelse (17 kap. 1 §), som upptager endast byamålet såsom delningsgrund.

1734 års lag.Enligt Lagkommissionens mening var delning efter byamålet, vare sig det af gammalt ägt bestånd eller ombildats vid skattläggning, ägnad att medföra "större visshet" än delning efter tomt; därigenom att byamålet upptagits i [ 152 ]jordeböckerna bevarades det oförändradt för framtiden. I 1 kap. 1 § byggningabalken göres ock byamålet till grundval för fördelning af tomterna, men i 3 § har för all annan delning i by landslagens regel om tomt såsom delningsgrund bibehållits oförändrad. Där tomten öfverensstämmer med byamålet, är det naturligtvis likgiltigt, hvilkendera tages till utgångspunkt, men där, såsom i regel är händelsen, sådan öfverensstämmelse icke finnes, måste enligt 1734 års lag byamålet gälla. Att byamålet är delningsgrund för skifte af fiske säges uttryckligen i 17 kap. 1 § byggningabalken. Detsamma gäller om kvarnställen jämlikt 20 kap. 1 § samma balk. Om skifte af vattenområde såsom sådant finnes intet stadgande. Lagen måste alltså härutinnan anses kvarstå, på den äldre rättens ståndpunkt med den modifikation, som föranledes däraf, att de nya byamålen tränga den gamla delningen efter tomt (strandteg) i bakgrunden.

Öfverblick af utvecklingens gång.Utvecklingens gång intill tiden för storskiftesförrättningarnas början har alltså varit följande. Vattenområdet närmast intill stranden har ansetts kunna skiftas efter strandtegarna, så länge det med skäl kunde sägas, att 6 kap. byggningabalken i landslagen gällde enligt sin ordalydelse. Skifte kunde här alltid påkallas, likaså skifte af vattenområdet längre ut, hvilket senare dock var sällsynt. Påkallades sådant skifte, hade man icke någon afgörande ledning af st-randtegarna, utan måste grunda fördelningen omedelbart på byamålet. Från slutet af 1600-talet torde ock byamålet hafva gällt såsom delningsgrund icke blott vid skifte af ett område på djupet. utan ipallmänhet då skifte af vattenområde påkallades. Då man vid denna tid i allmänheticke ansåg sig kunna lita på tomtens rätta proportion mot fastighetens verkliga andel i byn, måste detsamma naturligtvis hafva gällt om öfriga ägoslag: intet ägoslag kunde mer än tomten vara normerande för storleken och läget af tegar i annat ägoslag. Byamålet, sådant det fanns angifvet i jordeboken eller eljest var tillgängligt, blef normen.

Detta är afgörande för frågan, huruvida vattenområdet skall anses skiftadt eller icke. Äro strandtegarna bestämmande för vattenområdets fördelning. n:aste man säga, att det är skiftadt i och med skifte af stranden. Skall däremot området fördelas efter byamål, måste det anses oskiftadt, tills skifte verkligen skett. Detta senare är i hufvudsak 1734 års lags ståndpunkt, om ock lagen formellt bibehållit tomt såsom grund för ägoskifte jämte de verkliga byamålen.


[ 153 ]I storskiftesförfattningarna finnes intet om delning af vattenområde. Fastmer föreskrifves i stadgan om storskiftesdelning den 17 augusti 1762, 6 §: "Med vattenverk. strömfall. fiske samt därtill hörige hus och byggnader, sjöfoder samt mulbete på utmarken förhålles efter lag utan att någons rätt däruti må genom storskifte kränkas." Därefter har i förordningen om landtmäteriet i riket den 12 augusti 1783 – i samband med föreskrift, att särskild lägenhet skall vid storskiftet behållas vid det hemman. hvarunder den af ålder lydt – i 77 § meddelats bestämmelse, att vid storskifte "fiske bör under samfälldt nyttjande förblifva".[42] Till förtydligande af sistnämnda stadgande heter det i sjätte punkten af förklaringen den 23 mars 1807: "att meningen af omförmälta stadgande icke är som skulle all delning af fiskevatten vara därigenom förbjuden, utan utmärkes därmed, att frågor därom, såsom varande af annan beskaffenhet än de, hvilka angå skifte af ägor och mark, ej böra inblandas med dessa senare samt att ehuru själfva jorden lägges i storskifte, efter hvad därom är stadgadt, fiske sådant oaktadt och utan afseende å ägoskiftens förändrade läge förblifver i samma skick det var tillförene så" att, hvad angår fiskevattnets nyttjande och delning, därvid bör iakttagas och efterlefvas hvad allmänna lagen och särskilda författningar i den delen föreskrifva". Därpå föreskrefs i 1. kap. 4 § af skiftesstadgan den 4 maj 1827: "Vill delägare i samfälldt fiske eller annan oskifta/d lägenhet det fiske eller den lägenhet skifta, hafve ock där vitsord till, där skifte utan öfriga delägares förfång ske kan. Ej skall dock skifte af jord för delning af fiske eller annan slik lägenhet uppehållas, utan må. den, som sådan delning åstundar, den särskildt söka, där ej samtliga delägarne annorlunda åsämjas" , Detta stadgande upptogs utan förändring i 4 § af 1866 års skiftesstadga.

I äldre lagar och författningar betecknas med fiske och fiskevatten ofta nog själfva vattenområdet. Då emellertid härutinnan efter hand en förändring inträdt därhän, att skifte af fiske likställts med skifte af särskild lägenhet, bör undersökas, hvilken ställning de nyare skiftesförfattningarna intaga i afseende å skifte af själfva vattenområdet. Om det är riktigt, att 1734 års lag lämnar bys vatten oskiftadt med rätt för delägarne att påkalla skifte efter byamålet, kunna skiftesförfattningarna – vare sig de stadga, att fiske bör under samfälldt nyttjande förblifva, eller gifva. [ 154 ]särskilda bestämmelser om skifte af fiske – icke anses innebära annat än att man i afseende å skifte af vattenområde såsom sådant kvarstod på 1734 års lags ståndpunkt.

Då man vid storskiftet afsåg att i stället för flera smärre ägolotter tilldela hvarje delägare ett fåtal större, blef däraf en följd, att det vid storskiftet mindre än vid tegskiftet var tillfälle att fördela ett ägoslag med hänsyn till olika godhet i flera olika lotter och inom en hvar af de sålunda bestämda lotterna anvisa hvarje delägare hans andel. Detta kunde väl fortfarande ske i viss omfattning; de äldsta storskiftena skilja sig icke synnerligen mycket från tegskiftena. Men i den mån den grundsats, hvarå. storskiftet hvilar, trängde igenom, måste det blifva allt svårare att utlägga delägarnes lotter på land å så många ställen att deras andelar i vattnet kunde bestämmas efter strandtegar. Därest icke, såsom sannolikt är, redan långt tidigare den af landslagen antydda, af strandtegarna beroende fördelningen af vattenområdet närmast stranden förlorat fotfäste, är det tydligt, att den i och med storskiftet måste alldeles öfvergifvas. Därvid om ej förr måste byamålet hafva betraktats såsom delningsgrund för byns hela vattenområde. Den tvetydighet, som – låt vara blott i formellt afseende – vidlådde 1734 års lag, där såväl tomt som byamål upptogos såsom delningsgrund, måste med storskiftesförfattningarna anses fullständigt häfd. Såsom en definitiv slutpunkt i den långa utvecklingen från delning efter tomt till delning efter byamål måste sålunda storskiftesförfattningarna betraktas; i och med dem har det blifvit fullt tydligt, att byns vattenområde ansetts vara oskiftadt till dess skifte skett efter byamålet. Om skifte af vattenområde såsom sådant meddelas, enligt hvad förut nämnts, i storskiftesförfattningarna lika litet som i 1734 års lag något uttryckligt stadgande. Genom denna skiftesförfattningarnas tystnad har utrymme lämnats att vid skiftet alldeles förbigå. vattenområdet; vid storskiften hafva i regel bestämmelser icke träffats om skifte af vattenområdet.

Då storskiftesförrättningarna lämna vattenområdet såsom sådant obeaktadt, kan man alltså icke anse detta område skiftadt i och med den fördelning af stranden, som genom storskiftet kommit till stånd. En motsatt uppfattning skulle grundas uteslutande på historiska skäl: att en sådan grundsats förut varit gällande och ej veterligen ändrats. Men ofvan har visats, att den historiska grunden för regeln om delning efter strandtegar länge varit vacklande och att vid tiden för 1734 års lags antagande utvecklingen gått därhän, att byamålet framför tomten gällde såsom delningsgrund. Äfven om man på grund däraf, att skiftesförfattningarna icke [ 155 ]innehålla bestämmelser om skifte af vattenområde, går tillbaka till 1734 års lag, finner man alltså icke stöd för den uppfattning, att bys vattenområde skulle vara deladt efter strandtegarna. Reglerna i 12 kap. 4 § jordabalken om fördelning af vattenområde byar emellan äga icke tillämpning å vattenområdes fördelning mellan fastigheter i samma by.[43]

Hvad om storskifte blifvit sagdt gäller ock om enskifte och laga skifte, då också de författningar, som innehålla föreskrifter därom, iakttaga tystnad beträffande vattenområdets fördelning.[44] Emellertid lägger skiftestadgan icke hinder i vägen för att vattenområdet indrages i skiftet. I sådant fall bör vattenområdet på vanligt sätt efter delningsgrund och gradering ingå i delningen, hvarvid dock är att märka, att detsamma i många fall kan vara att betrakta såsom impediment.

När skall vattenområde anses hafva ingått i skifte?Vid bedömande af frågan, huruvida vattnet efter skifte i byn är samfälldt eller deladt, har man i första rummet att taga hänsyn till skifteshandlingarnas innehåll. Har enligt dessa en fördelning uttryckligen skett, eller har området i större eller mindre omfattning uttryckligen blifvit såsom samfälldt afsatt, är saken klar. Men äfven om i delningsbeskrifningen vattenområdet icke redovisats, kan dock af handlingarna framgå, att en delning varit afsedd; allt beror på en riktig tolkning af dessa handlingar. En sådan slutsats kan sålunda vara berättigad, om vid graderingen ägofigurer vid vattnet åsatts ett högre gradtal med afseende å deras läge och däraf betingade förmån af sjöslåtter eller dylikt. I sådana fall måste skiftet anses hafva omfattat äfven vattenområdet. Har en vattensamling kommit att i sin helhet ligga inom en särskild ägolotts gränser och är den i skifteshandlingarna betecknad såsom impediment, följer af 80 § tredje stycket skiftesstadgan, att den bör anses tillhöra denna ägolott. Men där hvarje hållpunkt saknas för antagande, att vattenområdet verkligen ingått i skiftet, där måste det [ 156 ]fortfarande betraktas såsom en byns eller skifteslagets gemensamma tillhörighet, oaktadt uttryckligt förbehåll därom ej skett.

I ett fall som det förevarande, där den skrifna lagen icke gifver afgörande ledning, måste åt den rådande uppfattningen tillmätas stor betydelse. Klarast framträder denna uppfattning vid sjösänkningsföretag, då därigenom själfva marken, hvarom här är fråga, blir för rättsägarne tillgänglig. Enligt hvad Beredningen inhämtat hafva vid sådana företag den uppfattning, Beredningen för sin del ansett vara den rätta, städse varit bestämmande, så att för den båtnad, som uppkommer därigenom, att förut vattenbetäckt område torrlägges, icke allenast de delägare, hvilka hafva sina ägor vid vattnet, utan äfven öfriga delägare i skifteslaget ansetts berättigade och pliktiga att ingå i företaget. I rättsfall, där frågan om rätt till delaktighet i torrlagd sjöbotten blifvit berörd, har också denna uppfattning tillämpats.[45] Svårare är att utröna rättsuppfattningen, när det gäller att afgöra, huruvida samtliga delägare i skifteslaget eller allenast strandägarne skola anses berättigade att tillgodonjuta sådana förmåner som sjöslåtter och landvinning i följd af utfyllning i vattnet eller naturlig uppgrundning. Vid de förfrågningar i ämnet, som af Beredningen utsändts, har uppmärksamheten särskildt blifvit fäst å. dessa förmåner. Svaren hafva i denna del utfallit skiftande. Äfven rättspraxis har varit växlande men visar en afgjord benägenhet att öfvergå från den uppfattningen, enligt hvilken vattenområdet efter skiftet är gemensamt för samtliga delägare i skifteslaget, till den motsatta.[46]

Beredningens förslag.Uppkastar man frågan, hvilkendera uppfattningen från den materiella rättens synpunkt äger företräde, kan det icke förnekas, att såväl den ena som den andra, [ 157 ]i full stränghet genomförd, kan leda till obillighet. När vattenområdet vid skiftet utan vidare lämnats ur räkningen, har detta nog i allmänhet berott däraf, att något annat ekonomiskt intresse än fisket därvid icke varit att beakta och att det därför funnits likgiltigt, huruvida vattenområdet såsom sådant ingick i delningen eller icke. Att när ändrade förhållanden inträdt och åt detta område gifvit ett förut icke anadt värde, såsom när genom sjösänkning eller afledning af vattnet uppkommit nya odlingsbara marker, förneka vissa skiftesdelägare den andel i dessa nya värden, hvilken för visso icke vid skiftet skulle hafva dem betagits, därest dessa värden då varit för handen, innebär utan tvifvel en verklig orättvisa. Men å andra sidan vore det icke mindre obilligt, om i fall, där något dylikt så att säga nyskapadt värde icke är i fråga, det skulle stå skiftesdelägarne öppet att, genom att göra sin formella andelsrätt gällande, utestänga strandägarne från det nyttjande af vattenområdet, som andra skiftesdelägare icke äro i tillfälle att utöfva men som för strandägaren är naturligt och värdefullt. Ej sällan har det förekommit, att en strandägare utanför sin strand verkställt dyrbara anläggningar, hvilka på intet sätt skadat meddelägarnes intressen, men hvilkas borttagande påyrkats af den rent formella grunden, att området varit oskiftadt. Och Beredningen kan icke tillbakahålla den uppfattning. att det motbjudande i ett understödjande från rättsskipningens sida af dylika försök att bereda sig obehörig fördel i flera fall utöfvat inflytande på den ståndpunkt. rättspraxis under senare tid intagit till hufvudfrågan.

Emellertid är det för att undgå sist omförmälda obillighet ingalunda nödvändigt att öfvergifva, den i och för sig riktiga ståndpunkten och antaga, att området skall anses vara mellan strandägarne fördeladt; det är tillräckligt, att åt strandägaren tillerkännes rätt till begagnande af området, länge det är oskiftadt. Åt denna grundsats har Beredningen i förevarande paragraf gifvit uttryck.

Närmast afser här gifna bestämmelse att bereda strandägaren tillfälle att i vattnet utföra byggnadsarbeten eller andra sådana anläggningar, hvilka han för ett bättre utnyttjande af sin fastighet kan finna behöfliga. Enligt Beredningens tanke bör visserligen i allmänhet en strandägare anses berättigad att vid sin strand anbringa en brygga eller dylikt, oaktadt själfva vattenområdet icke tillhör honom; denna grundsats, hvilken synes följa af vattendragens egenskap att vara ett naturligt medel för samfärdseln, torde, efter hvad Beredningen har anledning att antaga, komma till uttryck i den nya lagstiftningen om vattenrätten. Men här gifna [ 158 ]bestämmelse sträcker sig längre och afser att tillförsäkra strandägaren rätt att genom utfyllning eller pålning i vattnet bereda sig ett ofta behöfligt utrymme. Uppenbart är, att då strandägaren har rätt att verkställa utfyllningar i vattnet utanför sin strand och att därå uppföra byggnader eller andra anläggningar, han så mycket mer måste vara berättigad att göra sådana anläggningar å mark, som uppkommit genom naturlig uppgrundning utanför stranden. Bestämmelsen medför också. rätt för strandägaren att tillgodogöra sig sjöslåtter och annan dylik afkomst, som kan hämtas från vattenområdet. Har sjöslåtter af någon betydenhet funnits redan vid tiden för skiftet, lärer i allmänhet någon bestämmelse därom vid skiftet hafva träffats, och i sådant fall länder denna till efterrättelse; men där slåtterlägenheten först efter skiftet tillkommit, vanligen i följd af inträdd uppgrundning, synes strandägaren böra vara närmast att göra sig densamma till godo, så att öfriga delägare först genom att påkalla skifte kunna blifva delaktiga i den nya förmånen.

Kommer skifte senare till stånd, bör naturligtvis den mark, som upptages af en af strandägaren gjord anläggning, där så ske kan, tillskiftas denne; för sådana fall, då. detta icke låter sig göra, har Beredningen genom bestämmelsen i 3 kap. 5 § sökt trygga hans rätt att hafva anläggningen kvarstående.

Grunden till att nu ifrågavarande nyttjanderätt funnits böra tillerkännas strandägaren ligger i den oklarhet, som är en följd af vissa äldre skiftesförrättningars ofullständighet med afseende å vattenområdets fördelning. Någon sådan oklarhet föreligger icke, då enligt delägarnes beslut vattenområdet uttryckligen undantagits för allmänt behof[47] eller det eljest af skifteshandlingarna framgår, att detsamma betraktats såsom samfälldt. Detta är t. ex. förhållandet, då delägarne träffat öfverenskommelse, att sjöslåttern skall utarrenderas för gemensam räkning eller nyttjas af delägarne i viss ordning. För sådana fall föreligger icke något skäl att tillerkänna de delägare, hvilka fått sina skifteslotter utlagda vid stranden, vidsträcktare rätt till nyttjande af vattenområdet än som i allmänhet tillkommer den. hvars ägor begränsas af strandlinjen. Från tillämpningen af här gifna bestämmelse hafva därför uteslutits de fall, då vattenområdets egenskap af samfällighet för skifteslaget har bestämdt stöd af skifteshandlingarna. Det är endast en ofullständighet i skiftet, som skall genom bestämmelsen fyllas. Vid den revision af skifteslagstiftningen, som nu är under förberedande. lärer man icke underlåta att genom [ 159 ]lämpliga föreskrifter sörja för att vid blifvande förrättningar en sådan ofullständighet icke må förekomma.

Stadgandet om strandägares nyttjanderätt till oskiftadt vattenområde berör icke på något sätt den rätt till vattnets tillgodogörande såsom drifkraft och till fiske, som enligt lag tillkommer delägare i oskiftadt vatten. Å ena sidan innefattar icke nämnda nyttjanderätt någon befogenhet för strandägaren i dessa hänseenden, å andra sidan får den icke så utöfvas att genom anordningar i vattnet intrång sker i delägarnes rätt att använda vattenkraften eller i deras fiskerätt.[48] De normer, som reglera dessa rättigheter, tillhöra, såsom vid 1 kap. 6 § anmärkts, icke

jordabalkens område.[49] [ 160 ]
11 §.

Hemmansklyfning och ägostyckning.För hemmansklyfning gälla enligt skiftesstadgan alldeles samma regler med afseende å de särskilda ägolotternas utläggande som for skifte. Vid sådant förhållande är det uppenbart, att hvad i 9 § stadgas angående skifte också bör äga tillämpning i fråga om hemmansklyfning. Vinner en sådan förrättning sin afslutning genom fastställelse af ägodelningsrätt, är den i allo likställd med ett fastställdt laga skifte; är densamma af beskaffenhet att jämlikt 94 § skiftesstadgan icke böra fastställas, bör den dock i det afseende, hvarom 9 § i förevarande kapitel handlar, hafva samma verkan som tillkommer ett storskifte, när detta icke är af beskaffenhet att utgöra hinder för senare laga skifte.

Att den i 9 § uppställda regeln bör vinna tillämpning äfven å ägostyckningar är icke lika uppenbart. Syftet med en förrättning af detta slag är att bereda giltighet åt den uppdelning af en fastighets område, som fastighetens ägare önskar genomförd. Redan innan försäljning af visst område från fastigheten ägt rum, kan dess ägare få fastigheten styckad på sätt som han bestämmer, och om viss till gränserna bestämd ägovidd försålts, kan ägostyckningen ske i enlighet med aftalet; i båda fallen har man vid förrättningen att utgå från en redan gifven uppdelning af marken. Denna blir dock icke ovillkorligen afgörande vid ägostyckningens genomförande; rubbningar och jämkningar i densamma kunna ske till dess styckningen blifvit affattad å karta, som med tillhörande handlingar utlämnas till intressenterna för granskning. Proceduren, så vidt frågan gäller skifteslinjerna. är densamma som vid skifte, och åt förrättningens fastställande bör därför också med afseende å dessa linjer tilläggas samma verkan som åt fastställelsen af ett skifte. Af nu anförda skäl har i förevarande paragraf upptagits bestämmelse. att hvad i 9 § stadgas angående skifte skall äga motsvarande tillämpning å såväl hemmansklyfning som ägostyckning.

De grunder, som föranledt Beredningen att i 10 § tillerkänna strandägare nyttjanderätt till vattenområde, som icke ingått i delning af där afsedda slag, äga lika [ 161 ]giltighet i fråga om nyssnämnda delningsförrättningar, och stadgandet i nämnda paragraf hör därför gälla äfven för dessa.

Jordafsöndring.Angående bestämmandet af gränserna för afsöndrad lägenhet hafva i förslaget ej upptagits några regler. Dessa gränser äro helt och hållet beroende af bestämmelserna i den afhandling, hvarigenom lägenheten afsöndrats; normen för gränsens reglering är därigenom för hvarje särskildt fall gifven. Naturligtvis kunna tvister om afhandlingens rätta tolkning uppkomma på, grund af ofullständighet eller tvetydighet i dess affattning. Vid denna tolkning måste hänsyn tagas äfven till omständigheter, som icke kommit till uttryck i själfva handlingen. Att i lag uppställa regler för denna tolkning har icke kunnat ifrågakomma.

Ehuru sålunda normen för bestämmande af en afsöndrad lägenhets gränser är gifven genom själfva afhandlingen, komma dock beträffande sådana gränser lagens bestämmelser om gränsreglering icke att sakna betydelse. Tvist om rätta gränsen för en afsöndrad lägenhet kan sålunda afslutas genom en förening under samma villkor och i samma ordning, som gälla för andra rågångstvister.[50] Begäres utstakning af rågången kring en afsöndrad lägenhet, hvars gränser icke förut blifvit i laga ordning bestämda, har landtmätaren att förfara enligt 46 § skiftesstadgan. Drages tvisten under domstols pröfning och lämnar afhandlingen ej tillräcklig ledning eller finnes den ej i behåll, måste ock här likasom byar emellan afgörande betydelse tillmätas sådana märken, som af ålder ansetts utvisa gränsen. Har den by, inom hvilken lägenheten, ligger, undergått skifte, ställer sig frågan om lägenhetens gränser mot skifteslagets öfriga ägor olika, allt eftersom lägenheten vid skiftet lämnats orubbad eller blifvit flyttad till annan plats å skifteslagets mark. I förra fallet blifver frågan att bedöma på samma sätt som en tvistefråga angående rågången mellan skilda skifteslag; i det senare blifva gränserna för lägenheten å dess nya plats att likställa med andra vid skiftet tillkomna. inre skifteslinjer. Oaktadt afhandlingen är den egentliga grunden för bestämmande af gränsen omkring en afsöndring, kunna sålunda de regler, som innehållas i förslagets 1, 3 och 9 §§, därvid komma att tillämpas. Denna tillämpning ligger emellertid så i sakens egen natur att någon bestämmelse härom i lag ej ansetts erforderlig.

Ligger den afsöndrade lägenheten vid vatten, uppstår fråga, huruvida och i [ 162 ]hvilken mån lägenheten har del i vattenområdet. Äfven denna fråga måste afgöras efter bestämmelserna i afhandlingen, tolkade med hänsyn jämväl till omständigheter, som utan att vara där omnämnda dock enligt sakens natur böra komma i betraktande. Härvid är särskildt att beakta, att det ändamål, för hvilket det afsöndrade området afsetts, kan göra det otvetydigt, att vattenområdet utanför lägenhetens strand skall helt och hållet eller till någon del tillhöra lägenheten.[51] I många fall lärer emellertid en tolkning af afhandlingen icke berättiga till ett sådant antagande, och det lärer då; bäst öfverensstämma med jordafsöndringens natur, om rätt till vattenområde icke tillerkännes lägenhetens innehafvare.[52]


12 §.

Tomtindelnings betydelse för gränsbestämning.Föregående bestämmelser hänföra sig till förhållandena å landet. I städerna och därmed jämförliga samhällen möta i viss mån andra förhållanden. De i planer och tomtindelningar från äldre tid gifna anvisningar till åstadkommande af "regularitet" vid stadens bebyggande hafva i regel icke haft egenskapen af tvingande rätt, som uteslutit de enskilde från att med en viss frihet sammanlägga och stycka områden till tomter. Äfven där i allmänna ordalag förbud meddelats mot ett områdes bebyggande i strid mot en vedertagen stadsplan, hafva dylika förbud ofta icke kunnat upprätthållas. Faktiskt hafva naturligtvis dock berörda anvisningar varit af mycket stor betydelse, då det ju oftast legat i de enskildes eget intresse att följa dem. I regel hafva därför från äldre tid alla slags privaträttsliga urkunder rörande stadsfastigheter, belägna inom det planlagda området, hänfört sig till gällande stadsplan och tomtindelning, vare sig nu dessa blifvit fastställda eller, såsom förhållandet oftast varit i afseende å tomtindelningar, utan fastställelse af ålder tillämpats.

[ 163 ]Hvad tomtindelningen angår, torde i äldre tid städernas myndigheter, då nya områden upplätos för bebyggande, icke haft ledning af en på förhand uppgjord plan, utan man har i regel endast anvisat den, som ville bygga, ett visst, större eller mindre. område inom ett kvarter och därvid tillsett, att tomten erhöll ett lämpligt läge – t. ex. att, såsom det heter i 1694 förslag till byggnadsordning i städer, tomtens bredd lades utmed gatan och dess längdriktning inåt kvarteret. Sedan emellertid en dylik tomt en gång blifvit till sina gränser bestämd och tomten i enlighet härmed bebyggd. ligger det i sakens natur, att tomten vid därpå följande öfverlåtelser i regel behandlats såsom en rättslig enhet. Äfven för sådana sedan gammalt bebyggda tomter, där offentlig myndighet icke veterligen haft något inflytande å tomtbildningen och därför den största oregelbundenhet förekommer, hafva af naturliga skäl ägogränserna bibehållits sådana de en gång blifvit bestämda. I 1 kap. byggningabalken i stadslagen föreskrifves, att i hvarje stad skola finnas två män, som vid byggnadsföretag skola tillkallas att i närvaro af ägare af angränsande tomter tillse, att byggnaden uppföres "som rätt är och gammal häfd" och ej för nära intill grannens tomt. Vid hvarje öfverlåtelse synes redan under medeltiden åtminstone i Stockholm – efter hvad de s. k. jordeböckerna för denna stad utvisa – en mätning af tomten hafva ägt rum genom två, personer (mälemän). Härigenom var tydligen en viss garanti gifven för de en gång bestämda ägogränsernas vidmakthållande. Styckning af en tomt kunde väl i äldre tid ske utan offentlig myndighets medverkan, men genom dylik åtgärd torde icke den administrativa bestämningen af tomterna – de i städernas tomtböcker intagna uppgifterna angående tomternas storlek och läge – hafva rubbats. Och denna tomtbestämning fick otvifvelaktigt en viss privaträttslig betydelse, sedan genom 1734 års lag en bestämd skillnad mellan viderboende och nabo införts. Lättast har i allt fall en bestämd tomtindelning naturligtvis kunnat genomföras, då i nyare tid områden för bebyggande upplåtits åt enskilde från stadens sida. Mångfaldiga författningar och påbud från 1500- och 1600-talen erbjuda exempel därpå, att regeringen, då den anslog donationsjord till städerna, lade vikt vid genomförandet af en bestämd plan för städernas bebyggande. Resultatet har blifvit, att 1734 års lag, hvilken i 29 kap. byggningabalken hänvisade byggnadsordningen för städerna till särskild författning, kunnat i fråga om stadsfastighet bygga på förutsättningen af en i hvarje stad bestående tomtindelning. Jämlikt 4 [ 164 ]kap. 2 § jordabalken skulle vid försäljning af jord, hus och tomt i stad i fastebrefvet nämnas, huru många alnar den gård eller tomt är bred och lång, så ock i hvilket kvarter och fjärding och mellan hvilka gator och gränder den är belägen – ett stadgande, som tydligen förutsätter, att en befintlig tomtindelning utgjorde grundvalen för privaträttsliga afhandlingar rörande fastighet i stad.[53] Ifrågavarande stadgande har i något förändrad form influtit i 9 § lagfartsförordningen.

Af det sagda följer, att beträffande stads planlagda område de från äldre tid härstammande stadsplaner och tomtindelningar måste vara ett viktigt bevismedel för utrönande af tomternas rätta gränser.[54]

Så länge de i administrativ ordning gifna föreskrifter angående städernas bebyggande icke utgjorde hinder för beviljande af lagfart å område, hvars gränser icke öfverensstämde med gällande stadsplan och tomtindelning, kunde dessa föreskrifter icke hafva afgörande betydelse för bestämmande af ägogränserna mellan de särskilda tomterna. Härutinnan har icke någon ändring skett genom byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874. Först i sammanhang med lagen den 26 maj 1899 angående förändring af tomts område har i 9 § lagfartsförordningen införts förbud mot beviljande af lagfart å något till tomt hörande, till gränserna bestämdt område förr än området blifvit i laga ordning från tomten afstyckadt. En till [ 165 ]ämnad tomtstyckning har härigenom gjorts beroende af administrativ myndighets pröfning.

Genom lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning har ytterligare ett betydelsefullt steg blifvit taget i syfte att bringa äganderättsförhållandena med afseende å stadstomter till öfverensstämmelse med gällande tomtindelning. I sådant afseende hafva bestämmelser meddelats i 7 § angående villkoren för nybyggnad å tomt samt i 12 § angående lösningsrätt och i vissa fall lösningsplikt för stad, därest den nya tomtindelningen icke öfverensstämmer med bestående äganderättsförhållanden.

I fråga om fastigheter, som ligga inom stads område men utom stadsplanen, saknas för ägogränsernas bestämmande i allmänhet en ledning, -motsvarande den, som stadsplan och tomtindelning gifva för det planlagda området. Ofta är det här fråga om stadsjord – i regel donationsjord –, som i äldre tid antingen användts för stadens gemensamma behof eller varit uppdelad å de särskilda tomterna inom det planlagda området, men hvaraf senare uppkommit särskilda, för sig bestående fastigheter, hvilka gått i handel enskilde emellan. För bestämmande af de sålunda uppkomna fastigheternas ägogränser är man hänvisad till den grundläggande afhandlingen samt kartor och andra handlingar, som hänföra sig till denna.

Det är af vikt att fasthålla de ofvan antydda villkoren för en gifven stadsplans och tomtindelnings egenskap af norm för bestämmande af en fastighets ägogränser. Om ett område, där beträffande ägogränser reglerna för landet äro gällande, lägges under stad, ändras härigenom naturligtvis intet i fråga om berörda ägogränser.[55] Genom stadsplans och tomtindelnings fastställande för område, som förenats med stad, ändras icke heller något med afseende å ägogränserna mellan de särskilda fastigheterna inom nämnda område.[56] Detsamma gäller naturligtvis, där inom stad stadsplan och tomtindelning fastställas för ett förut icke planlagdt och till tomter indeladt område. Det är först sedan privaträttsliga urkunder kommit att hänföra sig till de sålunda bestämda tomterna, som de i administrativ väg gifna indelningarna blifva bestämmande för fastigheternas ägogränser.

Hvad sålunda om stadsfastighets ägogränser är sagdt har sin tillämpning äfven i fråga om ägogräns i vattenområde. Då i äldre tid staden afhände sig strandtomter [ 166 ]till enskilde, torde man i allmänhet hafva hänfört sig till ofvan berörda gamla stadsplaner och tomtindelningar, enligt hvilka strandtomterna voro begränsade af strandlinjen. Vattenområdet betraktades såsom en staden själf tillhörande förmån, som icke ingick i öfverlåtelsen. Vittnesbörd om den rättsuppfattning, enligt hvilken strandtomt i stad i regel icke medför vattenrätt, finnas från äldre tid. Då i 1695 års förslag till jordabalk 12 kap. 10 § upptagits såsom allmän regel, att den äger vatten, som land och strand äger, blef detta föremål för den anmärkning,[57] att stadgandet icke syntes kunna tillämpas i städerna, så att när en borgare upptagit vretar och intagor vid stranden af en älf, som löper genom stadsägorna, eller en sjö, som stöter därintill, han skulle kunna tillräkna sig vattnet; dylika vretar borde nämligen vara inskränkta inom sitt alntal.

Stundom intogos också i städernas byggnadsordningar föreskrifter om strandens – och därmed äfven om vattnets undantagande från tomtindelningen.[58] Dit en stor del af städernas tomter från staden kommit i enskild ägo, har utan tvifvel den omständigheten, att staden i regel icke afhändt sig det till tomten angränsande vattnet, kraftigt bidragit till uppkomsten af den rättsuppfattning, att med strandtomt i stad öfver hufvud icke följer vattenrätt.[59] Denna grundsats öfverensstämmer för öfrigt med själfva det för stadsfastigheters särskiljande bestämmande syftet. nämligen tomtens bebyggande. Denna synpunkt har, såsom Beredningen i annat sammanhang[60] framhållit, under äldre tider starkt trädt i förgrunden. Hvad beträffar de utom stadsplanen belägna till staden hörande områdena, så hafva från äldre tid icke heller dessa ansetts medföra vattenrätt.[61] Äfven här är i regel fråga om mark, som från staden kommit i enskild ägo; öfverlåtelser från staden hafva, såsom ofvan nämnts, icke omfattat det till viss mark angränsande [ 167 ]vattnet, äfven om staden däröfver själf ägt disponera. Annorlunda ställer sig däremot saken. när ett område. för hvilket ägogränserna bestämts efter de för landet gällande regler, lägges till stad. Då. inträder, på sätt ofvan sagts, tills vidare ingen förändring i de särskilda fastigheternas ägogränser och sålunda icke heller i den rätt till angränsande vattenområde, hvilken förut tillkommit dessa fastigheter.

Af hvad sålunda utvecklats följer, att ägogränser mellan fastigheter i stad väsentligen bestämmas af privaträttsliga urkunder, medan däremot i lag gifna stadganden härom saknas. Endast efter hand kunna de i gällande tomtindelning angifna gränser vinna privaträttslig giltighet. Men med afseende å. den betydelse, som sålunda i allt fall vid bestämmande af gränserna mellan de särskilda fastigheterna tillkommer den bestående tomtindelningen, har det funnits lämpligt att här erinra om densamma.

När för visst område å landet tomtindelning genomförts, är det uppenbart, att hvad här ofvan är sagdt om gränser mellan fastigheter inom stads planlagda område äger motsvarande tillämpning i fråga om sådant område å landet.


3 KAP.


Om rättsförhållandet mellan grannar.


Allmän öfversikt.Såsom redan i det föregående uttalats, medför jordäganderätten icke en oinskränkt makt att förfoga öfver fastigheten med hvad därtill hör. Den enskildes rätt måste alltid vara begränsad af det allmännas intresse, och icke heller i förhållande till hvarandra kunna de särskilda fastigheterna lösslitas från det naturliga sambandet dem emellan; jordytans uppdelning i särskilda fastigheter blifver alltid i viss mån endast formell, och fastigheternas isolering i förhållande till hvarandra later sig hvarken faktiskt eller rättsligt genomföra. Grannskapsförhållandet medför nödvändighet för den ene jordägaren att vid utöfvandet af sin jordäganderätt taga hänsyn till grannens och grundar enligt sakens egen natur mellan ägarne ett förhållande af ömsesidiga rättigheter och förpliktelser.

Så till vida utgör fastighetens faktiskt gifna gräns också gräns för ägarens rättsliga maktsfär att det icke kan tillåtas honom att utan grannens medgifvande [ 168 ]vidtaga någon åtgärd inom dennes område; en jordägare kan i sådant hänseende icke äga större befogenhet än en hvar annan. Likaså måste det vara honom betaget att inom sitt område företaga något, som omedelbart verkar in på grannens. Dock kan den naturliga intressegemenskapen föranleda lagstiftaren att medgifva den ene rätt att inom den andres område vidtaga en viss åtgärd eller till och med ålägga denne att på den förres anfordran själf vidtaga en sådan. Vattenrätten och stängsellagstiftningen erbjuda därpå exempel.

Särskildt framträder grannskapsförhållandets betydelse i fråga om sådana åtgärder, som vidtagas inom en fastighets område men medelbart sträcka sin verkan in på en annans och i ett eller annat afseende landa dess ägare till förfång. Rök, gnistor, buller, damm kunna icke hållas inom de gränser, som för den fastighet, där de uppkomma, äro å, marken utlagda; en utgräfning inom en fastighets område kan, oaktadt den hålles inom gränsen, åstadkomma förskjutning och ras inom en bredvid liggandes område. Ville man här låta jordägaren fritt handla inom sin ägogräns, blefve detta lika ödeläggande för hans granne som ett ovillkorligt förbud mot hvarje åtgärd, hvilken sträckte sin verkan utöfver ägogränsen, blefve förlamande för jordäganderättens utöfning. Med ett ensidigt fasthållande af den ena eller andra ståndpunkten blefve i själfva verket jordäganderätten så godt som värdelös. Ömsesidigheten i de intressen, hvilka här skiftesvis stå emot hvarandra, kräfver en utjämning, som visserligen icke lämnar den ene grannen oinskränkt handlingsfrihet inom sitt område, men icke heller åt den andre inrymmer rätt att å sin sida motsatta sig hvarje åtgärd af den förre såvidt den sträcker sin verkan utöfver dennes ägogräns.

De intressen, som här äro i fråga, har man i icke ringa utsträckning velat tillgodose genom den lagstiftning, som afser upprätthållande af säkerhet till lif och hälsa eller allmän ordning. Då. t. ex. i 6 § af ordningsstadgan för rikets städer stadgas böter för den, som i stad verkställer stensprängning utan polismyndighetens tillstånd eller utan att iakttaga föreskrifna försiktighetsmått, länder ju detta till skydd äfven för dem, som äga fastigheter i grannskapet af den. där sprängning företages. Af samma art äro jämväl andra bestämmelser i ordningsstadgan äfvensom åtskilliga föreskrifter i byggnadsstadgan för rikets städer. i hälsovårdsstadgan för riket samt i förordningarna om eldfarliga oljor och explosiva varor. Ehuru närmast gifven i ett offentligt intresse, lärer dock en [ 169 ]bestämmelse af detta slag kunna af den granne, som af dess öfverträdande lider men, åberopas utan att han i sådant hänseende är beroende af åtalsmyndighetens medverkan. Det skydd. tillvaron af dylika föreskrifter medför äfven för granne, är emellertid icke tillräckligt. Grannskapsförhållandet såsom sådant kräfver sin särskilda rättsliga reglering; det gifver upphof ät rättigheter och förpliktelser, hvilkas iakttagande icke påkallas af något allmänt intresse och hvilkas omfattning det därför kan öfverlämnas åt vederbörande att genom öfverenskommelse sig emellan utsträcka eller inskränka. En sådan reglering är af rent privaträttslig natur.

Lagbestämmelser af hit hörande art finnas för närvarande upptagna i författningar, som falla inom den speciella privaträttens område. Så innehåller förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund jämväl stadganden, som beröra rättsförhållandet mellan grannar; lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan afledning af vatten bestämmer grannars inbördes rättigheter och skyldigheter med afseende å Vattens afledande för torrläggning af jord; genom förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande mot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet åläggas grannar ömsesidiga förpliktelser i fråga om stängsel i ägoskillnad; och om grannars skyldighet att tillgodose hvarandras behof af väg stadgas i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet. Föreskrifterna i dessa författningar äro i stor utsträckning att hänföra till grannskapsrätten. Allt fortfarande böra de emellertid bibehållas såsom speciallagar.

I jordabalken böra däremot ingå de för grannskapsförhållandet bestämmande grundsatser, hvilka icke hänföra sig till dylika särskilda förhållanden. Viktigast i sådant afseende är frågan om den medelbara inverkan, vissa inom en fastighets område vidtagna åtgärder i allmänhet utöfva inom en angränsande fastighets område. I 1 § af detta kapitel behandlas sålunda frågan, i hvilken utsträckning granne är skyldig att tåla rök, hetta, buller med flera dylika s. k. immissioner från angränsande fastighet, och i 2 § gifvas bestämmelser i fråga om den inverkan, gräfning eller annan dylik åtgärd inom en fastighets område kan utöfva inom området för en annan. I lagen den 26 maj 1899 om hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöfver tomtgräns, behandlas ett till grannskapsrätten hörande ämne, och denna lagstiftning har Beredningen ansett böra, med utvidgadt innehåll, upptagas i förevarande kapitel (3–6 §§).

[ 170 ]I främmande lagar förekomma ej sällan regler om grannars rättigheter och skyldigheter äfven i andra än nu nämnda hänseenden, t. ex. i fråga om rötter och grenar, som från träd inom en fastighets område skjuta in på en annans, om frukt, som från träd på den ena fastigheten faller ned å den andra, om träd, som stå i själfva gränslinjen, om murar, häckar och dylikt i gränsen.[62] Uttryckliga stadganden i dessa ämnen har Beredningen icke ansett behöfligt eller lämpligt att upptaga i förslaget. I förhållanden af jämförelsevis så ringa betydelse synes det utan olägenhet kunna åt rättstillämpningen öfverlämnas att efter de allmänna grunder, på hvilka grannskapsrätten hvilar, och rådande sedvänja i orterna slita möjligen uppkommande tvister; en uttrycklig reglering i lag skulle måhända gifva upphof till stridigheter, där rätthafveriet men icke något verkligt intresse vore den drifvande kraften.


1 §.

S. k. immissioner.Genom luften och vattnet öfverföres från ett ställe till ett annat en mängd fint fördelade fasta, flytande eller gasformiga ämnen, såsom rök, sot, aska. gnistor, stoft, damm, sand, vattenstänk, gaser, ångor etc., likasom också inverkan af fysikalisk art, t. ex. hetta, kyla, ljus, buller, skakning, elektriska strömmar och dylikt. Ingen art af inverkan från en fastighet å en annan är allmännare, ingen svårare att utestänga. Och denna inverkan kan antaga former, som medföra olägenhet af svåraste art. I intet afseende är därför en reglering af det ömsesidiga rättsförhållandet mellan grannar mer påkalladt än här.

Behofvet af en sådan reglering var i äldre tid mindre framträdande. Under vanliga förhållanden voro de olägenheter, som på detta sätt den ene grannen orsakade den andre, icke synnerligt betydande, och man "fann sig lätt- i att själf af grannen tåla hvad man i sin ordning måste fordra, att denne skulle underkasta sig. Men genom industriens utveckling har förhållandet blifvit ett annat. Nutidens industriella anläggningar med de rökmassor, det starka buller, de obehagliga dunster, som vid arbetet alstras, utöfva ofta sådan inverkan på grannfastigheter att dessas användande för vissa ändamål omöjliggöres eller åtminstone i hög grad försvåras. Den frågan har därför blifvit trängande: hvad är i förevarande hänseende den ene jordägaren pliktig att tåla af den andre?

[ 171 ]Hos oss har en privaträttslig reglering af dessa förhållanden hittills saknats. De lagbestämmelser man haft att åberopa till skydd mot dylik inverkan, hafva alla varit af politirättslig natur. De viktigaste af dessa bestämmelser torde vara de, som. angående fabriker och näringar i stad, meddelats i 16 § hälsovårdsstadgan för riket. Beträffande fabriker och näringar i allmänhet föreskrifves där, att hälsovårdsnämnden skall vaka öfver att de icke inrättas eller drifvas så att de blifva i hälsoväg till men för närboende; uppstår sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder till dess afhjälpande, och om dessa ej verkställas inom föreskrifven tid, äger nämnden, där den anmärkta olägenheten är svår. tills vidare förbjuda. fabrikens eller näringens fortsatta drifvande. Strängare föreskrifter meddelas angående särskildt hälsovådliga fabriker och näringar. Vissa sådana må icke anläggas eller inrättas annorledes än på vid och öppen plats, som ligger aflägset från de mera bebyggda stadsdelarna; andra åter må förläggas allenast å öppen och rymlig tomt i sådan trakt af staden, som ej är tätt bebyggd. Om fabriken eller näringen tillhör något af de slag, som uttryckligen omförmälas i paragrafen, skall anmälan om dess anläggande eller inrättande göras hos hälsovårdsnämnden, hvarefter besked skall afvaktas, huruvida hinder från nämndens sida möter. För landsbygden är i förevarande hänseende allenast stadgadt (i 28 §l, att kommunalnämnden bör ägna synnerlig uppmärksamhet däråt, att icke fabrik eller annan näring anlägges, anordnas eller drifves på sådant sätt att den blifver menlig för närboendes hälsa. Äfven i öfrigt innehåller hälsovårdsstadgan bestämmelser, som kunna lända grannar till skydd mot förorening af luft eller vatten, såsom angående afträden, svinhållning, stall och fähus samt upplag af affall. I en annan politiförfattning, ordningsstadgan för rikets städer, förbjudes exempelvis att nattetid begagna eller upplåta kägelbana eller annan inrättning, som är afsedd för förlustelse, där den är så beskaffad och så belägen. att närboendes nattro därigenom störes. De för stad i hälsovårdsstadgan och ordningsstadgan gifna föreskrifter kunna genom beslut af Konungens befallningshafvande utsträckas till att gälla köping, hamn, fiskeläge eller annat ställe med större sammanträngd befolkning; detta har ock skett beträffande ett stort antal sådana orter.

Det ligger såsom nämndt i sakens natur, att politiföreskrifter i allmänhet icke kunna bereda den enskilde jordägaren tillräckligt skydd mot olägenheter i följd "af det sätt, hvarpå kringliggande fastigheter nyttjas, och tillvaron af de föreskrifter, [ 172 ]för hvilka nu redogjorts, kan därför icke anses göra privaträttsligt skydd i förevarande hänseende öfverflödigt. I praxis har ock sådant skydd i viss mån tillerkänts den enskilde. Att en politiföreskrift kan i detta hänseende åberopas äfven af enskild part lärer kunna anses stå utom tvist.[63] l rättsfall från de senare årtiondena har emellertid äfven oberoende af dylik föreskrift sådant skydd tillerkänts granne: då användandet af en för industriellt ändamål å fastighet i stad uppförd skorsten medförde olägenhet för dem, som bodde i en angränsande egendom, därigenom att rök och sot från skorstenen vid vissa vindar lägrade sig öfver gården till den senare egendomen och inträngde i lägenheterna därstädes;[64] bakugnar, som i ett hus på en stadsfastighet anbragts intill brandmuren mot huset på vidliggande egendom, vid eldning utstrålade så stark värme att ett invid brandmuren beläget rum i det senare huset blef åtminstone tidtals oanvändbart.[65] en gasmotor, som uppställts i ett bageri i stad och användes jämväl nattetid, åstadkom sådant buller att nattron stördes för dem, som bodde i egendomen därintill;[66] samt slagen af en ånghammare, som uppsatts i en smedja belägen omedelbart invid en på granntomten uppförd fabrik, genom den betydliga skakning och det starka buller, som vid hammarslagen uppkom, medförde en synnerligen skadlig inverkan på de i fabriken sysselsatta arbetarnes och andra där vistande personers hälsa.[67] När ägaren af en stadsfastighet yrkat, att som elektricitetsmaskiner i ett gårdsmagasin på grannens fastighet genom den skakning, som uppstode, då de hölles i gång, orsakat sprickor och sättningar i hans fastighet och genom maskinbullret verkade så störande för hans hyresgäster att de lede men till sin hälsa, maskinerna skulle borttagas eller förändras, blef väl käromålet ogilladt, men på den grund att det ej ansågs styrkt, att maskinerna förorsakade käranden eller hans hyresgäster sådana olägenheter att de påyrkade åtgärderna kunde påbjudas.[68] Dock förekomma också fall, där en annan uppfattning möter. En fastighetsägare i stad hade fordrat ersättning af sin granne för den skada, som förorsakats därigenom, att stenkolsrök och sot från en fabriksskorsten [ 173 ]å grannens tomt inträngde i kärandens bokbinderiverkstad; men oaktadt det uppgifna förhållandet ansågs styrkt, förklarades kärandens talan icke kunna bifallas, emedan svaranden hvarken underlåtit att fullgöra hvad honom ålegat jämlikt de stadganden, som meddelats till förekommande af skada och men för granne uti ifrågavarande hänseende, eller gjort sig skyldig till sådan vårdslöshet i afseende å användandet af skorstenen och den därtill hörande eldstad att han kunde anses därigenom vara vållande till skadan.[69] Såsom af det föregående framgår, torde dock denna uppfattning få anses beteckna en numera. öfvervunnen ståndpunkt. Oberoende af politilagstiftningens innehåll och oafsedt huruvida en uppkommen inverkan af detta slag kan sägas bero af vårdslöshet å grannens sida, anses fastighetsägaren hafva ett privaträttsligt anspråk att i viss omfattning vara befriad från sådan inverkan.

Den rättsuppfattning, hvilken sålunda under senare tid gjort sig gällande, bör emellertid uttryckligen lagfästas. Behofvet af lagstiftning på detta område har icke heller undgått uppmärksamhet. I skrifvelse den 11 april 1903 anhöll Riksdagen. att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda i hvad mån lagstiftning kunde och borde förebygga de olägenheter, som industriella verk ofta orsakade kringliggande bygd genom förorenande af luft och vatten, samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning kunde gifva anledning. Genom beslut den 12 juli 1907 uppdrog Kungl. Maj:t åt den kommitté, som tillsatts för utarbetande af förslag till ny lagstiftning angående jords torrläggning m. m., att verkställa utredning och afgifva förslag i frågan, såvidt anginge åtgärders vidtagande till förebyggande af olägenheter genom förorenande af vatten, och sedan 1908 års Riksdag ånyo begärt utredning af frågan om förorening af luften genom industriella verk, har Kungl. Maj:t genom beslut den 15 maj 1908 uppdragit åt sagda kommitté att verkställa utredning rörande förebyggande af de olägenheter, som industriella verk förorsaka kringliggande bygd genom luftens förorenande, samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma med särskildt betänkande och förslag i detta ämne.

Oaktadt sålunda frågan om lagstiftning i förevarande ämne utgör föremål för behandling af omförmälda kommitté, har Beredningen icke ansett sig kunna. förbigå densamma. Den allmänna grundsats, som i detta hänseende skall vara bestämmande för grannskapsrätten, bör otvifvelaktigt finna en plats i jordabalken, [ 174 ]under det att dess tillämpning i fråga om särskilda arter af industriell verksamhet kan öfverlämnas åt speciallagstiftning. Hvad angår den inverkan, som förmedlas genom vattnet, upptages den enligt sakens natur till behandling i sammanhang med den öfriga vattenlagstiftningen och har därför här lämnats å sido.

Då det gäller att afgöra, hvilken inverkan af det slag, hvarom här är fråga. en fastighetsägare är skyldig att tåla och hvilken han ej är pliktig att underkasta sig, bör naturligtvis främst tagas hänsyn till det matt af olägenhet, som däraf för honom uppkommer. Den allmänna sammanlefnaden, det nödvändiga bruket af en fastighet för dess ändamål för med sig ett visst sådant mått. Det obehag, den olägenhet, som icke går utöfver detta mått, får den ene fastighetsägaren tåla af den andre, äfven om han därigenom skulle uteslutas från ett särskildt sätt att använda sin fastighet t. ex. för ett sjukhem. Men stegras olägenheten till en grad, som för en fastighets ägare utesluter eller inskränker möjligheten att nyttja denna på det sätt, som eljest skulle vara tjänligt, kommer saken i ett annat läge. Att fastighetsägaren lider "märkligt men" är därför en förutsättning för hans rätt att inskrida mot den verksamhet, som orsakar olägenheten. Äfven om denna uppnår en sådan grad, kunna dock förhållandena vara sådana att den måste tålas. Hvad i en viss trakt är vanligt måste i sådant afseende blifva bestämmande. En ägare af fastighet å en fabriksort kan icke med fog begära att få tillgodonjuta den frihet från rök och buller, som under andra förhållanden skäligen kan fordras, och han måste vid nyttjandet af sin fastighet inrätta sig därefter.

En verksamhet, som orsakar granne olägenhet af nu antydd art, måste anses otillåten. Att denne först genom ett förändradt sätt att använda fastigheten kommer att lida intrång utesluter honom icke från rätt att däremot inskrida; den ene fastighetsägaren kan icke endast af den grund utestänga den andre från ett i och för sig ändamålsenligt sätt att använda dennes fastighet, att han själf redan tidigare börjat nyttja sin på ett visst sätt. Först när ett sådant användningssätt blifvit i orten vanligt, måste alla finna sig däri.

Mot obehörig inverkan af förevarande slag kan grannfastighetens ägare påkalla rättsskydd dels under form af förbud mot verksamhetens fortsättande eller åläggande för vederbörande att vidtaga erforderlig åtgärd till olägenhetens förekommande, dels under form af ersättning för den skada, som tillskyndats honom. Då här är fråga om en kollision mellan olika jordägares rätt. äro fastigheternas [ 175 ]ägare alltid behöriga att i mål af förevarande slag kära och svara.[70] Detta utesluter dock icke, att äfven annan än ägaren kan vara rätt kärande eller svarande. Ägarens rätt kan utöfvas af t. ex. en arrendator eller hyresgäst, hvilken sålunda kan vara berättigad att föra talan i anledning af det intrång, han lider i sin nyttjanderätt, och talan i anledning af intrånget kan riktas icke blott mot ägaren af den fastighet. där verksamheten utöfvats, utan också mot den, som utöfvat verksamheten och därvid orsakat intrånget.[71]

Den sålunda angifna regeln för bedömande af grannes rätt mot granne i förevarande hänseende skulle emellertid, om den obetingadt genomfördes, verka. i hög grad förlamande på landets industriella utveckling. Väl bör det icke ifrågasättas att på grund af denna utvecklings betydelse i nationalekonomiskt hänseende utan vidare uppoffra den ledande grundsatsen, så snart den kommer i strid med ett industriellt intresse. Men det måste tillses, att, så. vidt ske kan, åt industrien beredes trygghet mot oberäkneliga anspråk och att ett i sig obetydligt jordägandeintresse icke får ställa sig hindrande i vägen för en stor industriell anläggning, för hvilken de naturliga förutsättningarna äro för handen. Den allmänna regeln måste därför fullständigas genom särskilda bestämmelser beträffande industriella anläggningar. Oaktadt, såsom nämnts, denna lagstiftning icke är föremål för Beredningens åtgärd, torde det vara på. sin plats att antyda vissa anordningar, som i sådant hänseende kunna komma under öfvervägande.

För att bereda, industrien trygghet torde efter föredömet i främmande lagstiftning kunna införas ett koncessionsförfarande – alldeles oberoende af det koncessionstvång, som från politirättslig synpunkt kan vara påkalladt. Redan vid anläggandet af dylikt verk bör det stå. vederbörande öppet att få. pröfvadt, om och under hvilka förutsättningar det skall vara tillåtet att drifva den afsedda verksamheten. Vid den undersökning, som därvid måste äga rum, böra grannarne äga att framställa sina invändningar och kraf och, om koncession lämnas, efter förhållandena lämpade bestämmelser för anläggningen och driften meddelas. Väl bör icke koncessionen medföra ovillkorlig befrielse från ansvarighet för de olägenheter, driften icke desto mindre kan komma att förorsaka granne, men denna ansvarighet bör skäligen blifva väsentligt mildrad och i ingen händelse [ 176 ]kunna stegras därhän, att driften förbjudes. Visar det sig vid denna undersökning, att den tilltänkta verksamheten måste för granne medföra olägenhet, som denne icke är skyldig att tåla, bör icke därför koncession ovillkorligen vägras; kan icke frivillig uppgörelse träffas, synes en tillämpning af expropriationsinstitutet här vara på sin plats, såvida nämligen det statsekonomiska intresse, som genom den ifrågasätta anläggningen skall befordras, är af väsentlig vikt och betydenhet jämfördt med det, hvilket skulle trädas föra nära. En sådan utsträckning af expropriationsrätten är enligt Beredningens tanke naturlig och nödvändig.




Främmande lagstiftning.Med afseende å betydelsen af förevarande fråga har Beredningen funnit en öfversikt af främmande lagstiftning i ämnet böra här lämnas. I den nya tyska civillagen har upptagits ett stadgande om öfverförande från en fastighet till en annan af gaser, ångor, lukt, rök, sot, värme, buller, skakning och andra dylika inverkningar. Stadgandet utgår från att sådana immissioner äro otillåtna men medgifver det undantag från regeln, att ägaren af den fastighet, som är utsatt för immissionen, ej kan förbjuda densamma, såvida den antingen icke alls eller blott oväsentligt inverkar på fastighetens nyttjande eller ock är en följd af den andra fastighetens användande på ett sätt, som med afseende å förhållandena i orten och denna fastighets läge är vanligt. Förbudet mot immissioner gäller således, om intrånget är väsentligt och icke härrör från ett vanligt nyttjande af den fastighet, från hvilken immissionen utgår. Att den fastighet, på hvilken intrång sker, användes på ett i orten ovanligt sätt upphäfver icke fastighetsägarens rätt att motsätta sig immissionen. Ej heller uteslutes förbudets tillämpning däraf, att t. ex. den fabrik, som orsakar immissionen, tillkommit tidigare än de boningshus, vid hvilkas beboende otrefnad i följd af immissionen uppstår.

Den, som lider af otillåten immission, kan fordra att intrånget upphör och är därjämte berättigad till ersättning för skadan. Denna regel modifieras dock af vissa bestämmelser i den tyska Gewerbeordnung. Enligt denna erfordras tillstånd af vederbörlig myndighet för inrättande af anläggning, som till följd af de lokala förhållandena kan medföra väsentlig skada, fara eller olägenhet för dem, som äga eller bebo grannfastigheter, eller för allmänheten. Bifalles ansökan om [ 177 ]tillstånd, kunna därvid fästas erforderliga villkor. Verkan af erhållet tillstånd är den. att om otillåten inverkan på en grannfastighet uppstår, dess ägare eller besittare ej kan fordra verksamhetens nedläggande utan måste åtnöjas med att åtgärder vidtagas, som förhindra den skadliga inverkningen, eller, om dylika åtgärder icke äro möjliga eller förenliga med ett behörigt utöfvande af verksamheten, med skadeersättning.

I anslutning till redogörelsen för den tyska civillagens stadganden må erinras därom, att den nya civillagen för Schweiz innehåller föreskrift, att man vid utöfningen af äganderätt och särskildt vid bedrifvande af rörelse å en fastighet är skyldig att afhålla sig från all sådan inverkan på grannes egendom, som sträcker sig öfver det vanliga måttet. Särskildt förbjudas alla skadliga inverkningar genom rök eller sot, obehagliga dunster, larm eller skakning, såvida icke hänsyn till fastigheternas läge och beskaffenhet eller sedvänja i orten finnes böra föranleda undantag.

I den franska code civil finnes icke med afseende å immissioner någon föreskrift, som omedelbart hänför sig till grannskapsförhållandet, men lagen reglerar andra hithörande förhållanden, t. ex. grannars ömsesidiga fönsterrätt, och den i dessa stadganden inneboende grundsats, att jordäganderätten är i viss mån begränsad af hänsyn till grannens äganderätt, anses tillämplig äfven i fråga om immissioner. I praxis har sålunda en dylik inverkan ansetts vara otillåten, då rök, som öfverförts från en fastighet till en annan, vållat betydligare obehag för dem, som bott å den senare fastigheten, då upplag af illaluktande ämnen spridt omkring sig dunster, som visat sig skadliga för människors hälsa eller för växtligheten, samt då bullret från en fabrik varit särdeles starkt eller ihållande. Såsom dessa exempel torde gifva vid handen, förutsättes för att en immission skall vara otillåten, att de olägenheter den medför icke inskränka sig till vanliga. med grannskapsförhållandet alltid förenade obehag. Någon prioritetsrätt erkännes icke, men tillämpningen af den antagna regeln lärer vara mindre sträng, i händelse t. ex. den fabrik, från hvilken immissionen härleder sig, är äldre än det bostadskvarter, som lider men af immissionen.

Skada, som uppkommit genom en otillåten immission, skall alltid ersättas, och domstolen kan därjämte fastställa ersättning för framtida skada – hvilken ersättning vanligtvis bestämmes i årlig afgift – eller ock, till förekommande af sådan skada, [ 178 ]föreskrifva ändringar i den anläggning, som orsakat immissionen, eller, om ej sålunda rättelse står att vinna, förbjuda anläggningens fortsatta begagnande. Befogenhet i sistnämnda båda hänseenden har domstolen dock ej, därest tillstånd till anläggningen meddelats af administrativ myndighet, ty denna myndighet ensam tillkommer det att bestämma om ändringar i anläggningen. Äfven om domstolen sålunda icke äger att föreskrifva ändringar eller förbjuda anläggningens användande, kan den dock fastställa ersättning för skada, som framdeles må uppstå.

Tillstånd af administrativ myndighet erfordras för drifvande af anläggning, som sprider ohälsosam eller obehaglig lukt. Beträffande vissa anläggningar har meddeladt tillstånd den verkan, att den, som efter tillståndets meddelande t. ex. uppför en byggnad i grannskapet, ej kan fordra, att anläggningen flyttas. Är byggnaden äldre än anläggningen, synes man anse, att koncessionen ej afskär ägarens rätt att tala därå, men att han i sådant hänseende är begränsad till viss tid efter det anläggningen började orsaka otillåtna immissioner. Denna preklusionstid har i ett särskildt fall bestämts till tre år.

I engelsk rätt innefattas under begreppet nuisance åtskilliga, sins emellan ganska olikartade fall af skada eller olägenhet, orsakad af något rättsstridigt förhållande. En nuisance kan innebära kränkning af rättigheter af offentlig natur och kallas då public. Att spärra en allmän väg, att till skada för allmän sundhet och välbefinnande förorena luften eller åstadkomma buller, att företaga vissa handlingar, som såra tukt och sedlighet, anses såsom public nuisances. Såsom private nuisances betraktas särskildt de fall, då. den rätt, som tillkommer en fastighetsägare, missbrukas så att grannarnes rätt med afseende å egendom, hälsa eller välbefinnande trädes för nära. Till private nuisances räknas sålunda olägenhet för grannar i följd af luftens eller vattnets förorenande, buller, skakning och dylikt. Men icke hvarje olägenhet af denna art anses som en nuisance, utan det fordras, dels att den verksamhet, som framkallat olägenheten, innebär ett öfverskridande af hvad som – äfven med afseende å de lokala förhållandena – är det naturliga och vanliga i fråga om fastigheters nyttjande och dels att grannarna kunna sägas hafva lidit intrång i den rätt att åtnjuta skydd för egendom, hälsa och välbefinnande, som efter gängse föreställningssätt, utan hänsyn till särskilda personliga omständigheter, tillkommer en hvar.

Den, som orsakat en nuisance, är ej försvarad därmed. att han iakttagit den [ 179 ]aktsamhet, som skäligen ålegat honom, eller att han handlat icke för enskild fördel utan i allmännyttigt intresse.

Har verksamhet af beskaffenhet att medföra private nuisance oklandradt fått pågå så lång tid – 20 år –, som erfordras för uppkomst af servitut genom häfd, torde i regel den. som utöfvar verksamheten, för framtiden vara fri från ansvarighet för sådant intrång, men i öfrigt har prioritet i fråga om fastighets användande för visst ändamål icke något att betyda.

Är offentligt tillstånd till utöfvande af viss verksamhet meddeladt, är intrång, som af verksamheten orsakas, ej en nuisance. Detta utesluter dock icke, att den, som utöfva,r verksamheten, är skyldig att ställa sig till efterrättelse föreskrifter, som en inspekterande myndighet meddelar till förekommande af olägenhet för grannar, och ej heller att ansvarighet kan inträda, om verksamheten utöfvas vårdslöst eller utan tillbörlig hänsyn till grannarne.

Mot en nuisance inskrides, allt efter som den är public eller private, af det allmänna eller af den enskilde, som däraf lider men. Innefattar en public nuisance någon särskild olägenhet för vissa enskilda personer, äro dessa behöriga att därutinnan föra talan. Domstolen kan föreskrifva, att den verksamhet, som ledt till en nuisance, skall nedläggas eller att däri skola vidtagas ändringar, som medföra rättelse för framtiden. Alltid är den skyldige pliktig att gälda skadestånd.

Norges lagstiftning har intill senare tid icke innehållit några civilrättsliga bestämmelser om rättsförhållandet mellan grannar. I praxis synes man förr hafva ansett ägaren af en fastighet berättigad att nyttja den utan hänsyn till olägenheter, som därigenom kunde uppstå för grannar. Denna uppfattning blef dock med tiden i vissa afseenden modifierad, och lagen den 27 maj 1887 "om Eiendomsrettens Begrændsning i Naboforhold" hvilar på den uppfattning, att fastighetsägare ej behöfver finna sig i olägenhet, som orsakas af verksamhet å grannes fastighet, så vidt olägenheten öfverskrider måttet af det sedvanliga i orten. Beträffande immissioner innehåller nämnda lag stadganden om inrättning, upplag. eller verksamhet, som vållar granne osedvanlig och opåräknelig olägenhet, såsom genom rök, gnistor, hetta, ånga, damm, stank eller larm. Utan grannens samtycke eller annat särskildt berättigande tillåtes icke sådan inrättning, upplag eller verksamhet. Huruvida viss olägenhet är osedvanlig och opåräknelig, afgöres efter omständigheterna i det särskilda fallet. Hvad man därvid enligt lagen särskildt skall beakta är ställets och [ 180 ]omgifningarnas beskaffenhet och tidigare' användning. Lagen utför detta närmare så att hänsyn bör tagas å ena sidan därtill, huruvida fastigheterna i trakten i följd af vattenfall, närhet till järnvägsstation eller andra säregna omständigheter äro företrädesvis lämpliga för industriell verksamhet eller om i grannskapet redan finnas fabriker eller liknande anläggningar, som äro till besvär för grannarne, samt å andra sidan därtill, om fastigheterna i trakten med afseende å naturliga förhållanden eller tidigare bruk äro öfvervägande ägnade för annan användning.

Öfverträdelse af nu nämnda förbud medför skyldighet att förändra eller upphöra med den verksamhet, som orsakat olägenheten. Från denna regel gifvas dock vissa undantag, då fråga är om fasta anläggningar. Den är sålunda ej tillämplig, om marken, där anläggningen är uppförd, förvärfvats eller kunnat förvärfvas genom expropriation. Ej heller gäller regeln, om anläggningen förut drifvits under tre på hvarandra följande år och icke orsakar grannfastigheterna större skada eller olägenhet än under denna tid varit fallet. Och slutligen bortfaller skyldigheten att ändra eller nedlägga en vid fast anläggning bedrifven skadlig verksamhet. om anläggningen är uppförd på det afstånd från grannfastighet, som antingen blifvit fastställdt genom "Skjön" i den ordning ifrågavarande lag föreskrifver eller ock är för vissa fall bestämdt i annan lag.

Oafsedt huruvida skyldighet att ändra eller nedlägga verksamheten kan åläggas ägaren eller icke, skall ersättning gäldas för materiell skada, som uppkommit genom öfverträdelse af ifrågavarande förbud, och dessutom äfven för olägenhet, som däraf orsakats, sedan den skyldige varnats för att fortsätta sitt lagstridiga förfarande.

I dansk rätt saknas hvarje privaträttslig föreskrift i förevarande ämne. Praxis, som förr icke var benägen att erkänna begränsningar i jordäganderätten af hänsyn till grannar, synes emellertid hafva ändrats därhän, att den danska rätten kan sägas numera hafva upptagit den åskådning, hvarå den norska lagstiftning, för hvilken nyss redogjorts, hvilar.


2 §.

Gräfning och annat dylikt arbete.De särskilda fastigheter, i hvilka jorden är uppdelad. äro beroende af hvarandra äfven så till vida att den enas mark utgör det naturliga stödet för den andras: undanryckes detta stöd genom gräfning eller annan dylik åtgärd, kan lätteligen ras [ 181 ]eller förskjutning uppstå i grannens mark och däraf vållas betydande skada. I städerna, där tomterna på grund af markens höga värde ofta bebyggas ända ut till gränslinjen, är detta förhållande af särskild betydelse.

Till förekommande af sådan skada. äro föreskrifter meddelade i 8 § ordningsstadgan för rikets städer, där det stadgas, att om någon å sin inom stad eller dess område belägna enskilda mark eller tomt verkställer eller tillåter annan att verkställa gräfning så. att skada för annan eller fara däraf uppstått eller kan uppkomma, polismyndigheten har att förbjuda vidare gräfning å stället eller föreskrifva, huru den må fortsättas, äfvensom förordna hvad därförutom bör göras eller iakttagas till skadans eller farans undanröjande; och i städernas byggnadsordningar lärer ofta förekomma stadgande af samma innebörd som 65 § i gällande byggnadsordning för Stockholm, där det uttalas, att om någon vid byggnadsarbete nödgas gå djupare med sin grundmur an grannens grundmur sträcker sig, gräfning och grundläggning böra verkställas med största försiktighet och sistnämnda mur väl understödjas så att därå befintlig byggnad ej lider skada.

Dessa politibestämmelser, hvilka äro af hufvudsakligen preventiv natur och för öfrigt gälla endast i städerna och andra orter, där ordningsstadgan äger tillämpning, äro de enda, som granne till skydd mot granne i förevarande hänseende kan åberopa. Privaträttsliga stadganden i ämnet finnas icke, och saknaden af sådana synes i rättspraxis hafva medfört benägenhet att fritaga den, som utfört gräfning eller annat dylikt arbete, från ansvarighet för inträffad skada, därest han iakttagit gifna politirättsliga föreskrifter. Vanligen anföres såsom grund för ogillande af väckt skadeståndstalan, att ägaren af den fastighet, där gräfningen skett, icke vid arbetet vidtagit någon åtgärd, hvartill han ej varit lagligen berättigad, eller underlåtit något försiktighetsmått, som det lagligen ålegat honom att iakttaga.[72]

Emellertid kan icke heller i detta fall tillerkännas jordägaren rätt ett utan annan inskränkning än gällande politilagstiftning utstakar inom sitt område vidtaga åtgärder, som återverka å grannens. Att ovillkorligt förbinda den förre till ansvarighet för en dylik återverkan vore likväl icke billigt. Äfven här är en utjämning af de stridiga intressena på sin plats.

[ 182 ]Såsom regel bör det åligga den, hvilken genom gräfning rubbar markens jämviktsläge, att sörja för att denna rubbning icke skadligt återverkar på angränsande mark. Denna fordran bör dock icke sträckas längre än att han skall vidtaga de åtgärder, som under föreliggande omständigheter skäligen kunna anses erforderliga. Den skyldighet att förebygga. skada, som åligger honom, kan icke afse annan skada, än sådan, som rimligen kan förutses blifva följd af arbetet; och om på grund af förhållanden, som icke kunnat förutses eller beräknas, de vidtagna åtgärderna visa sig otillräckliga för ändamålet, är sådant att betrakta såsom ren olyckshändelse, och skadan bör då stanna, där den drabbat.

Den aktsamhetsplikt, som sålunda stadgas, blifver naturligtvis efter olika förhållanden mycket växlande till sin om fattning. Hvad angår det praktiskt viktigaste fallet, att i gränsen mot bebyggd tomt företages grundläggningsarbete, lärer väl, om gräfningen går djupare än grannens grund sträcker sig, förskjutning i den mark, hvarå grunden hvilar, sällan kunna. förebyggas utan omfattande säkerhetsåtgärder, och för dessa tillkommer det enligt den allmänna regeln den, som gräfver, att sörja. Annorlunda ställer sig däremot saken, i händelse gräfningen icke sträcker sig längre på djupet än grannens grund räcker, men det ändå kan antagas däraf komma att uppstå skada å byggnaden. Att sörja för de säkerhetsåtgärder, som i dylikt fall kunna erfordras, synes skäligen böra åligga byggnadens ägare; han borde, när han uppförde byggnaden, hafva tagit i beräkning, att grannen kunde vilja på samma sätt använda sitt område, och han borde därför hafva försett sin byggnad med en grund, som kunde uppbära den, oaktadt stödet af grannens vidliggande mark undandrages densamma. Har så ej skett, borde det därför också vara hans sak att afvända den fara, som i följd af grundens otillräcklighet hotar hans byggnad. Men å andra sidan kunde vid sådant förhållande det icke rimligen förmenas honom att inom grannfastighetens område utföra hvad som kunde erfordras. Att sålunda låta båda fastigheternas ägare utföra arbete inom samma område skulle emellertid lätteligen leda till förvecklingar och kan icke vara. lämpligt. Beredningen har därför ansett saken böra ordnas så att den gräfvande väl icke befrias från skyldighet att vid arbetets utförande taga hänsyn äfven till den bristfälliga beskaffenheten af den andres grund, men denne i stället förpliktas att ersätta kostnaden för de särskilda åtgärder, som i anledning af grundens beskaffenhet måste vid gräfningen vidtagas.

[ 183 ]Äro åtgärder, hvilka till skydd för granne skola. vidtagas, sådana, att de måste utföras på grannens fastighet, bör gifvetvis denne vara skyldig att låta den andre få tillträde till sin fastighet för arbetets verkställande. Att om sådant tillträde vägras, den gräfvande är fri från ansvarighet för skada, som kan följa däraf, att åtgärderna ej kommit till stånd, har det icke ansetts behöfligt att genom uttrycklig föreskrift angifva.

Hvad vid 1 § anförts angående behörighet för annan än fastigheternas ägare att i rättegång kära och svara lärer också i förevarande fall äga tillämpning.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke stadgande borde meddelas, som berättigade fastighetsägare, där han hotas af skada genom gräfning å vidliggande fastighet eller redan lidit sådan skada, att påkalla exekutiv myndighets ingripande för farans afvärjande eller förekommande af ytterligare skada. Beredningen har emellertid ansett stadgande därom kunna undvaras, då det väl hufvudsakligen blefve af betydelse å ort, där ordningsstadgan för rikets städer är tillämplig, och, såsom förut erinrats, denna stadga lämnar polismyndighet befogenhet att i dylikt fall ingripa; med den vidsträckta tillämpning, som gifvits åt bestämmelsen i 157 § utsökningslagen[73] – 191 § i Beredningens förslag till ändringar i utsökningslagen –, lärer det för öfrigt icke vara uteslutet, att öfverexekutor med stöd af denna paragraf meddelar förbud mot gräfning, hvaraf granne kan lida men.[74]

Då Beredningen i det föreslagna stadgandet omnämnt, jämte "gräfning", äfven "annat dylikt arbete", har därmed afsetts, att stadgandet skall äga tillämpning å hvarje åtgärd, som innebär borttagande af jordens substans eller hvad därmed fast införlifvats, t. ex. en byggnadsgrund. Utan betydelse är, om, såsom vid grundgräfning, arbetet företages i afsikt, att det uppkomna tomrummet skall på annat sätt åter fyllas eller tomrummet lämnas öppet; paragrafen gäller exempelvis äfven sådana fall, då genom ler- eller sandtäkt skada kan tillskyndas granne.[75] Analog tillämpning äger stadgandet i de fall, då en fastighet genom ovanligt tunga byggnader, upplag eller andra anordningar belastas så att förskjutning kan uppstå i vidliggande fastighets mark.

Däremot hänför sig stadgandet icke till de fall, då en byggnad å en [ 184 ]fastighets område borttages och därigenom uppkommer rubbning i en byggnad. som är uppförd å den angränsande. Där icke något särskildt rättsförhållande, såsom en servitutsrätt, föranleder, att den ene grannen har anspråk på att för sin byggnad äga stödet af en mur eller dylikt å den andres område, eller muren i gränslinjen tillhör dem bägge gemensamt, måste ägaren anses oförhindrad att borttaga hvad å hans fastighet finnes anbragt, oafsedt den inverkan, som däraf kan uppkomma för grannen. Naturligtvis får detta icke ske på sådant sätt att därigenom uppkommer fara för andra eller onödig skada tillfogas annans egendom. Men ur grannskapsförhållandet såsom sådant kunna icke härledas några särskilda skyldigheter för den ene att iakttaga den andres intressen.




Främmande lagstiftning.Äfven beträffande här behandlade ämne har Beredningen till belysning

af frågan ansett en öfversikt af utländsk lagstiftning böra lämnas.

Enligt tyska civillagen är begränsningen i fastighetsägarens rätt i förevarande hänseende mer ovillkorlig än i fråga om immissioner. Helt kategoriskt stadgas nämligen, att en fastighet ej må "fördjupas" på sådant sätt att grannfastighetens mark förlorar sitt erforderliga stöd; dylikt arbete är tillåtet endast om på annat tillfyllestgörande sätt sörjes för markens understödjande. Den, hvars mark hotas af skada i nämnda hänseende, kan utverka förbud mot tillämnadt gräfningsarbete; har skada redan skett, är den, som orsakat skadan, skyldig att återställa grannens mark i dess förra skick eller att gälda ersättning.

Den nya schweiziska civillagen föreskrifver, att man vid gräfnings- och byggnadsarbeten ej får skada grannfastigheter därigenom, att dessas mark bringas i rörelse eller utsättes för fara eller intrång sker å där befintliga inrättningar.

I den franska rätten gälla i förevarande hänseende enahanda regler som beträffande immissioner (se sid. 177). Det är i allmänhet ej tillåtet att gräfva ett dike eller verkställa annan gräfning så att jordras inträffar på grannfastigheten eller någon där uppförd byggnad tager skada.

Enligt engelsk rätt anses en fastighetsägare hafva anspråk på att grannens mark lämnar stöd för hans egen mark, men endast i dess naturliga tillstånd. Om således en byggnad är uppförd å. fastigheten och skada uppstår i följd af gräfning på grannens mark, blifver grannen ansvarig endast i fall skadan skulle hafva [ 185 ]inträffat, äfven om byggnaden ej funnits. Att undandraga någon det stöd, hvartill han för sin mark hur rätt, och därigenom vålla honom skada, anses som en nuisance (se sid. 178).


Den norska lagen "om Eiendomsrettens Begrændsning i Naboforhold" (se sid. 179) innehåller synnerligen utförliga bestämmelser i föreliggande ämne. Såsom hufvudregel gäller, att den, som på sin mark gräfver så att grannens mark eller någon därå uppförd byggnad eller inrättning bringas ur sitt rätta läge, skall ersätta skadan. såvida den härrör däraf, att gräfningen sträcker sig djupare än som varit nödvändigt för byggande af vanliga. källare. Äfven här gifver sålunda lagen uttryck åt grundsatsen om det sedvanliga såsom norm för hvad som mellan grannar bör vara tillåtet. Åtskilliga. modifikationer i hufvudregeln äro dock stadgade. Äfven om gräfningen ej gått djupare än för vanliga källare erfordras, inträder skadeståndsplikt, i händelse den, som gräft, antingen vållat skadan därigenom, att han låtit den upptagna öppningen kvarstå utan att på försvarligt sätt fylla den eller inom rimlig tid där bygga källare eller ock borde hafva ej mindre förutsett skadan än äfven förstått, att den utan väsentlig utgift eller olägenhet för honom kunnat undvikas genom ett annat tillvägagångssätt än det, som kommit till användning. Och äfven där ej något af nu angifna, fall föreligger, blifver den gräfvande i allmänhet ersättningsskyldig, om han icke iakttagit vissa i lagen meddelade föreskrifter om att grannen skall i förväg underrättas om tilltänkt gräfning. Hotar gräfning att på grannfastighet åstadkomma skada., som är föremål för ersättning, kan grannen under vissa omständigheter fordra, att arbetet inställes. Obetingadt kan han fordra. det endast om faran är ögonskenlig och det tillika kan befaras, att skadan skall blifva betydlig. Brister någon af dessa förutsättningar, kan den gräfvande undgå att behöfva, nedlägga arbetet genom att ställa säkerhet för eventuell skadeersättning. Är ägaren af den hotade fastigheten berättigad att erhålla förbud mot arbetets fortsättande, kan han i stället få offentligt bemyndigande att så den fastighet, där gräfningen sker, vidtaga åtgärder för farans afvändande eller förminskande. Kostnaden för sådana åtgärder drabbar sedermera den, som bär ansvar för gräfningsarbetet. Innan förbud eller bemyndigande, hvarom nu förmälts, meddelas, skall genom "Skjön" afgöras, om förutsättningarna för den ifrågasatta åtgärden äro förhanden, och, därest bemyndigande anses böra meddelas, tillika fastställas, huru [ 186 ]skyddsåtgärderna skola utföras och hvilken säkerhet skall ställas för att bemyndigandet ej öfverskrides.

Angående belastning af en fastighet så att skada vållas på grannens grund eller någon därå uppförd byggnad eller inrättning stadgar lagen, att ersättning för skadan skall gäldas, om belastningen varit osedvanlig eller tillvägagångssättet oförsiktigt. I fråga. om förbud mot arbetets fortsättande och bemyndigande för grannen att vidtaga skyddsåtgärder likställes belastning med gräfning. , .

I Danmark saknas lagbestämmelser i ämnet, men praxis lärer tillerkänna fastighetsägaren en viss rätt att motsatta sig sådana gräfningar intill hans grund, hvarigenom denna eller därå uppförda byggnader utsättas för fara att rubbas.


3–5 §§.

Byggnad, som skjuter öfver ägogräns.En mer speciell sida af grannskapsförhållandet behandlas i 1899 års lag om byggnad, som uppförts utöfver tomtgräns. Enligt den allmänna regeln är naturligtvis en jordägare oberättigad att med de byggnader, han uppför, inkräkta på grannens mark. Men har dylikt öfverskridande af gränsen skett ofrivilligt och i följd af ursäktligt misstag om rätta läget af gränsen, vore det ofta nog obilligt att ålägga fastighetsägaren skyldighet att borttaga byggnaden från grannens mark; det intrång, som där sker, kan vara af ojämförligt mindre betydelse för markens ägare än den kostnad och olägenhet, som misstagets rättande skulle medföra för ägaren af byggnaden. Det bör därför beredas denne senare möjlighet att låta byggnaden blifva. kvarstående tills den af annan anledning borttages. Billigheten af att så ordna saken gör sig med särskild styrka gällande i det fall, då byggnaden uppförts inom område, där offentlig myndighet har att utstaka läget för tillämnad byggnad. och byggnaden uppförts i sålunda anvisadt läge. Med hänsyn härtill fann man sig föranlåten att. i samband med utfärdande af lagbestämmelser angående förändring af tomts område. stadga rätt för fastighetsägare att under vissa förutsättningar hafva byggnad. som uppförts inom planlagdt område, kvarstående, oaktadt den skjuter öfver tomtgränsen. Förutsättningarna äro olika allt efter som byggnaden uppförts efter det lagen trädt i kraft, hvilket skedde den 1 januari 1900, eller byggnaden tillkommit tidigare. I förra fallet fordras, att byggnaden uppförts i läge, som för densamma blifvit i vederbörlig ordning bestämdt, i det senare endast. att fastighetsägaren är [ 187 ]i god tro beträffande inkräktningen. Då byggnaden uppförts innan lagen trädt i kraft. ofta nog lång tid tillbaka, kunde det i många fall vara. för ägaren alldeles omöjligt att bevisa, huru detta förhållande uppkommit, och äfven när inkräktningen finge anses hafva tillkommit med afsikt, kunde omständigheterna gifva grundad anledning till det antagande, att den nuvarande ägaren därom saknade vetskap; vore han således i god tro, syntes det obilligt att undandraga honom förmånen att få bibehålla byggnaden oförändrad.

I den sålunda. gällande lagstiftningen har Beredningen ej funnit anledning att föreslå någon ändring. Lagens begränsning till att afse allenast planlagdt område har emellertid nu, då grannskapsförhållandet såsom sådant skolat upptagas till reglering, synts icke böra bibehållas. Denna begränsning hade sin grund uteslutande i de omständigheter, under hvilka lagen tillkom. Om än i det fall, då fråga ej är om planlagdt område, det förhållande icke kan föreligga, att fastighetsägaren varit pliktig att bygga i en af myndighet bestämd linje, torde dock äfven här billighetsskäl tala för att han under vissa förutsättningar må få tillgodonjuta förmånen att ej behöfva. rubba byggnaden därför, att den skjuter öfver gränsen.[76] Dessa förutsättningar böra i hufvudsak vara desamma, som enligt 1899 års lag gälla i fråga om byggnad, som uppförts innan lagen trädde i kraft. Krafvet på den goda tron synes emellertid böra i viss mån skärpas. Om än det icke kan visas, att inkräktningen skett med afsikt, men den, som sålunda byggde, måste anses hafva handlat med grof vårdslöshet, bör ifrågavarande rättighet icke tillerkännas honom. Och äfven en senare innehafvare af fastigheten bör vara utesluten från samma förmån, därest han äger kännedom därom, att sådan vårdslöshet ligger hans företrädare till last.

I enlighet med hvad nu anförts hafva 3 och 4 §§ affattats. Dessa gälla endast byggnader, som uppföras efter det nya jordabalken trädt i kraft, men i promulgationslagen (8 §) har intagits en föreskrift, som gör de i förevarande kapitel

gifna stadgandena i ämnet tillämpliga äfven i fråga om äldre byggnader. Härvid har dock bort göras det förbehåll, att beträffande byggnad, som, innan 1899 års lag trädde i kraft, uppförts inom planlagdt område, fortfarande skall tillämpas hvad om sådan byggnad stadgas i nämnda lag.

I de delar, där de föreslagna bestämmelserna ansluta sig till 1899 års lag, hafva i affattningen vidtagits några jämkningar, hvilka dock icke afse förändring i sak. [ 188 ]Sålunda har uttrycket "område, för hvilket stadsplan blifvit fastställd" utbytts mot det egentligare "område, för hvilket tomtindelning är gällande".

Åt den i 3 och 4 §§ innefattade grundsats har gifvits tillämpning å förhållanden, som inträda i de uti 2 kap. 10 och 11§§ omförmälda fall.

Enligt 10 § tillkommer strandägare viss rätt att nyttja oskiftadt vattenområde, när den by, hvartill fastigheten hör, undergått skifte och byns vatten därvid icke ingått i delningen utan att dock hafva undantagits såsom samfällighet för delägarne. Såsom ofvan utvecklats, afser stadgandet bland annat att tillförsäkra strandägaren rätt att genom utfyllning eller pålning i vattnet bereda sig ett ofta behöfligt utrymme. Rättigheten gäller emellertid endast så länge vattnet förblir oskiftadt; då annan delägare kan när som helst påkalla skifte jämväl af det till byn hörande vattenområdet, är således rättighetens bestånd ganska ovisst. Om vattenskifte kommer till stånd, bör visserligen områdets uppdelning om möjligt verkställas så att strandägare, som med begagnande af sin ifrågavarande rätt gjort någon anläggning

invid sin strand, far sig tillskiftad den del af området, som upptages af anläggningen. Det kan emellertid blifva nödvändigt, att större eller mindre del af det område, anläggningen upptager, tillskiftas annan delägare i skifteslaget. Skulle i sådant fall den, som gjort anläggningen, vara skyldig att borttaga densamma till den del den skjuter öfver den vid skiftet för honom utlagda ägogränsen, blefve rättigheten att, till dess skifte sker, nyttja. det samfällda vattnet af ganska ringa värde. Med hänsyn härtill har Beredningen ansett; honom böra äga enahanda rätt att tills vidare bibehålla anläggningen på dess plats, som enligt 3 § i förevarande kapitel tillkommer tomtägare, där denne råkat uppföra byggnad så att den skjuter in på grannes tomt.

Hvad nu sagts gäller uppenbarligen i lika grad det i 2 kap. 11 § omförmälda fall.


6 §.

Lösen och ersättning enligt 3–5 §§.upptager i första stycket, med en förändring utan saklig betydelse,

stadgandet i 1899 års lag om expropriationsförfarandets tillämpning, när inkräktad jord skall lösas eller ersättning för intrång utgå. Detta stadgande bör naturligtvis utsträckas att gälla äfven sådana fall, som afses i 4 och 5

Enligt 24 § expropriationsförordningen skall lösen för jord utgifvas inom den för jordens afstående stadgade tid eller, om ersättningsbeloppet därförinnan ej hunnit [ 189 ]bestämmas, inom tre månader efter det beloppet blifvit bestämdt.[77] Då i förevarande fall den jord, som skall afstås, är upptagen af en förvärfvaren tillhörig byggnad eller anläggning och sålunda redan befinner sig i hans besittning och vid sådant förhållande den angifna hufvudregeln aldrig kan komma att tillämpas, har Beredningen ansett densamma lämpligen kunna. utbytas mot en föreskrift, som, på sätt expropriationsförordningen stadgar i fråga om afgift för intrång, åt rätten öfverlämnar att bestämma tiden för löseskillingens erläggande, om ej parterna därom öfverenskomma.

Hvad angår påföljden af underlåtenhet att å förfallodagen erlägga löseskillingen, synes expropriationsförordningens bestämmelse – att frågan om markens afstående skall vara förfallen och ankomma på ny pröfning – icke lämpligen kunna i detta fall komma till användning, då det icke kan tillåtas ägaren af den inkräktande fastigheten att, oaktadt underlåtenheten att betala, allt fortfarande vara i besittning af marken. Försummelsen måste har medföra ett definitivt förverkande af rätten att inlösa marken och därmed också skyldighet för den försumlige att afträda den till ägaren. Med afseende å beskaffenheten af denna påföljd har emellertid Beredningen ansett densamma icke böra inträda omedelbart, utan först i händelse med betalningen fördröjes utöfver en månad efter förfallodagen.

Någon särskild påföljd för försummelse att betala ersättning för intrång har det icke synts nödigt att utsatta, då. det utan vidare torde vara klart, att i fall af sådan försummelse den, hvars fastighet inkräktats, kan begagna sig af sin rätt att fordra, att det intagna området löses.

Sedan ett dylikt område blifvit inlöst af ägaren till den fastighet, från hvilken inkräktningen utgått, bör området införlifvas med denna fastighet. Detta sker, därest området skall öfverflyttas till en tomt, sålunda att, sedan i administrativ ordning tillstånd lämnats till den nödiga jämkningen i tomtindelningen, tomtdelen jämlikt lagen angående förändring af tomts område den 26 maj 1899 sammanlägges med den tomt, hvilken den skall tillhöra. Skall öfverflyttningen ske till fastighet, som ej utgör tomt, måste annan utväg till sammanläggningens genomförande beredas, och i detta hänseende har Beredningen tänkt sig motsvarande tillämpning af den lag om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan fastighet, hvartill [ 190 ]förslag innefattas i andra afdelningen af Beredningens förslag till jordabalk. 7 § af sagda lag skulle af sådan anledning erhålla följande ändrade lydelse:

"Hvad här ofvan i denna lag är stadgadt angående lägenhets sammanläggning med stamhemman eller del af stamhemman skall äga motvarande tillämpning i fråga om lägenhet, som för alltid afsöndrats från annan fastighet än hemman, så ock i fråga om område, som enligt 3 kap. 4 eller 5 § jordabalken eller 2 § i lagen den 26 maj 1899 om hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöfver tomtgräns, blifvit inlöst för att öfverföras till fastighet, som ej utgör tomt, eller som från fastighet afskilts i enlighet med bestämmelserna om jords eller lagenhets afstående för allmänt behof eller om ändring eller utrifning af vattenverk. men blifvit af fastighetsägaren återlöst.-,>


7 §.

Hänvisning till speciallagstiftning.Då i jordabalken synts icke böra saknas en erinran om de viktigare delarna af den speciallagstiftning, som hänför sig till granskapsförhållandet, har en hänvisning till dessa här upptagits. Då redan vid 1 kap. 6 § erinrats, att den lagstiftning. som bestämmer jordägares rätt öfver vattnet å hans grund, faller utom jordabalkens reglering, har i detta sammanhang icke upptagits någon hänvisning till denna lagstiftning, ehuru densamma innefattar viktiga, till grannskapsrätten hänförliga bestämmelser.


4 KAP.


Om köp och byte.


4 §.

En utfästelse, hvarigenom ägare af en fastighet inrymmer någon rätt att. i händelse fastigheten skulle komma att föryttras till annan, af denne öfvertaga köpet, faller naturligtvis icke omedelbart under här gifna bestämmelse, men vid bedömande af dess verkan måste enahanda grunder tillämpas som i fråga om en utfästelse att framdeles sälja. Emellertid kan enligt förslaget åt en i utfästelse af ofvan angifna innehåll under vissa förutsättningar genom inskrifning beredas en giltighet, som sträcker sig utöfver hvad här gifna bestämmelse föranleder. Om de angående sådan [ 191 ]förköpsrätt i 6 kap. upptagna föreskrifter har det därför synts böra i detta sammanhang erinras.


11 §.

Har vid försäljning af fast egendom säljaren förbehållit sig eller annan förköpsrätt till egendomen, är enligt sakens natur ett sådant förbehåll att likställa med förbehåll om annan rätt till fastigheten. Den, till hvars förmån förbehållet gjorts, bör alltså mot köparens borgenärer njuta enahanda säkerhet som om inskrifning för förköpsrätten meddelats den dag, då köpet skedde, men med skyldighet att, om han vill vara bibehållen vid denna förmån, söka inskrifning inom den tid, som är föreskrifven för sökande af inteckning för ogulden köpeskilling. Bestämmelse härom har införts i förevarande paragraf. Uppenbart är, att denna bestämmelse endast afser förköpsrätt af det slag, att inskrifning därför jämlikt 6 kap. 1 § år medgifven, d. v. s. förköpsrätt, som betingats till förmån för vissa rättssubjekt eller för ägaren af viss fastighet. Har enskild man vid försäljning af sin fastighet för sig personligen gjort förbehåll om förköpsrätt, har ett sådant förbehåll ej annan rättsverkan än en utfästelse af det slag, som i 4 § af detta kapitel omförmäles.


21–23 §§.

De bestämmelser, som i dessa paragrafer upptagits, äro föranledda dels däraf, att Beredningen af skal, för hvilka redogöres vid 7 kap. 1 § af det nu framlagda förslaget, ansett den i 2 kap. 17 § af förslaget till inskrifningslag gifna föreskriften om vissa anteckningar i fastighetsboken böra utbytas mot stadganden i de särskilda afdelningar af lagen, där de rättsförhållanden, till hvilka anteckningarna hänföra sig, behandlas, dels ock däraf, att då i 7 kap. 6 § af föreliggande förslag tillerkänts den, hvilken fast egendom efter klander frångår, säkerhetsrätt i egendomen för viss kostnadsersättning, enahanda säkerhetsrätt synts böra i särskilda hänseenden tillkomma köpare af fast egendom, då denna af någon anledning skall återgå till säljaren.

De nya stadgandena hafva afseende ej blott, såsom de närmast föregående paragraferna i 4 kap., på sådana fall, då talan föres om häfvande af ett i och för sig giltigt köp, utan äfven på de eljest i kapitlet ej behandlade fall, då yrkande framställes om återgång af fastighetsköp på den grund att något giltigt" köp i själfva verket ej kommit till stånd. Under hvilka förutsättningar köp af fast egendom [ 192 ]sålunda bör gå. åter och hvilka rättsföljder därvid inträda, äro frågor, hvilka böra afgöras efter allmänna rättsgrundsatser och därför icke i förslaget gjorts till föremål för särskilda bestämmelser.

I 21 § stadgas, i öfverensstämmelse med motsvarande föreskrift i 7 kap. 1 §, skyldighet för kärande i mål om häfvande eller återgång af fastighetsköp att om stämningen göra anmälan vid rätten för antecknande i fastighetsboken.

22 § innehåller bestämmelser om den säkerhetsrätt, Beredningen funnit böra medgifvas köpare af fast egendom, därest talan om köpets häfvande eller återgång bifalles. Det har synts skäligt, att sådan rätt beredes honom såväl för köpeskillingen, i den mån densamma af honom guldits, som ock för den ersättning för nedlagd kostnad å egendomen, som kan vara honom i domen tillerkänd. I fråga om säkerhet för utbekommande af sådan ersättning kan man ej gärna ställa köparen i ett ogynnsammare rättsligt läge än den, hvilken efter klander måste afträda en fastighet. Och enahanda skydd som för utbekommande af ersättningen bör också beredas köparen för hans rätt att återbekomma den erlagda köpeskillingen. Till stöd för en anordning, hvarigenom tillerkännes köparen säkerhetsrätt i fastigheten för återbekommande af köpeskillingen, kan åberopas alldeles samma grund, som föranledt, att säljaren erhållit sådan säkerhetsrätt för köpeskillingens utbekommande; den enes ställning är i själfva verket alldeles likartad med den andres. Att man i rätts-tillämpningen känt behof att på särskildt sätt trygga köparens rätt att återbekomma köpeskillingen, framgår ock däraf, att i domar, hvarigenom talan om häfvande eller återgång af köp bifalles, köparen vanligen förpliktas att afträda fastigheten mot återbekommande af den erlagda köpeskillingen. Att denna utväg emellertid icke kan anses tillfredsställande torde framgå af hvad Beredningen vid 7 kap. 6 § anför.

Vid affattandet af 22 § hafva 5 och 6 §§ i 7 kap. tjänat såsom förebild. I fråga om köparens anspråk på köpeskillingens återbekommande har dock ej, såsom beträffande hans rätt till kostnadsersättning, hänsyn behöft tagas till den möjlighet, att därom dömes i särskild rättegång.

23 § motsvarar 7 § i 7 kap.


24–29 §§

återgifva innehållet i 21–26 §§ i 1 kap. af förslaget till lag om köp, byte och gåfva.


[ 193 ]
5 KAP.


Om gåfva.


5 §.

Ändringen i denna paragraf betingas af samma skäl, som föranledt motsvarande ändring i 4 kap. 11


11 §.

Bland de i andra stycket omförmälda inskrifningar har uppenbarligen numera bort upptagas inskrifning för sådan förköpsrätt, hvarom bestämmelser meddelas i 6 kap.


12 §.

De af Beredningen i 4 kap. 21–23 §§ föreslagna bestämmelser böra naturligtvis äga motsvarande tillämpning å gåfva. När fastighet, som bortgifvits, återgår till gifvaren, bör gåfvotagaren njuta säkerhet ej blott för kostnader, för hvilka ersättning i domen honom tillerkänts, utan äfven, i händelse öfverlåtelsen till sin karaktär ej var ren gåfva, för det vederlag, som kommit gifvaren till godo.


6 KAP.


Om förköpsrätt och annan lösningsrätt.


Allmän öfversikt.I svensk likasom öfver hufvud i de länders rätt, hvilkas lagstiftning hvilar på germansk rättsåskådning, hafva af ålder funnits åtskilliga i lag stadgade lösningsrätter till fast egendom. Främst var det släktens intresse af att jorden bevarades i släktens ägo. som tog sig uttryck i rätt för skyldeman att vid jordens försäljning till oskyld lösa den till sig, men äfven andra intressen blefvo på samma sätt af lagstiftaren beaktade. I den mån det ekonomiska lifvet blef rörligare och äfven den [ 194 ]fasta egendomen oftare kom att blifva 'föremål för omsättning började emellertid dessa s. k. legala lösningsrätter att framstå såsom tryckande band, och de försvunno därför efter hand ur lagstiftningen. Även i vårt land har utvecklingen gått i samma riktning; ännu i dag kvarstå. visserligen flera sådana lösningsrätter, men den ojämförligt viktigaste af dem alla, den på. skyldskap grundade lösningsrätten eller bördsrätten, afskaffades för städerna 1857 och för landet 1863. Beredningen har trott

sig böra gå vidare på denna väg och föreslå, att såväl den ömsesidiga lösningsrätt, som tillkommer ägare af frälseränta och af jord, å. hvilken sådan ränta hvilar, som ock nabos och i det väsentliga jämväl viderboendes lösningsrätt till tomt i stad skola upphöra att gälla.

Att på den fria öfverenskommelsens väg skapa en lösningsrätt till fast egendom lärer enligt nu gällande lagstiftning endast i mycket ringa utsträckning vara möjligt. Ett vid testamente eller gåfva fäst förbehåll om lösningsrätt äger väl, jämlikt förordningen den 27 april 1810, en viss begränsad giltighet, men är ett sådant förbehåll gjordt vid köp eller byte af fastighet, hemfaller det under stadgandet i förordningen den 1 maj 1810 och är således utan all verkan.[78] Åt ett fristående aftal, hvarigenom lösningsrätt betingas, lärer icke kunna tillerkännas större giltighet än åt ett dylikt förbehåll;[79] detsamma torde gälla om en vid arfskifte träffad öfverenskommelse af sådant innehåll.

Genom de af Beredningen i andra afdelningen af dess förslag till jordabalk upptagna bestämmelser skulle härutinnan icke inträda annan förändring än som kan härledas ur den begränsade rättsverkan, som där tillägges en utfästelse att framdeles försälja en fastighet. Emellertid har under senare tid lifligt förordats att efter föredöme i främmande rätt upptaga äfven en konventionell lösningsrätt. Man ifrågasätter dock icke att låta hvarje aftal af sådant innehåll blifva gällande: skall icke fastighetsomsättningens frihet och därmed förbundna fördelar uppoffras. måste den konventionella lösningsrätten inskränkas till vissa fall och bindas vid vissa villkor.

Det är väsentligen två former af sådan rätt, vid hvilka uppmärksamheten fästes: återköpsrätt och förköpsrätt. Därutinnan öfverensstämma dessa. att de båda bereda den berättigade tillfälle att förvärfva fastigheten genom att lösa den till sig. Men. sådana de typiskt utbildats, äro de därutinnan från hvarandra afvikande, att under [ 195 ]det vid återköpsrätten det pris, efter hvilket lösen skall ske, är på förhand fastställdt, det vid förköpsrätten bestämmes af hvad annan köpare vill bjuda för fastigheten; förköpsrätten kan, enligt hvad själfva namnet angifver, icke utöfvas i annat fall än vid föryttring af fastigheten och innebär rätt att öfvertaga. en annans köp. Då. man påyrkat upptagande i lagstiftningen af den ena eller andra formen af dylik lösningsrätt. har man, såsom nyss nämnts, icke åsyftat att gifva densamma allmän tillämpning utan velat förbehålla den ät staten eller kommunen för att sålunda bereda dessa tillfälle att komma i besittning af fastigheter, som för allmänna ändamål kunna erfordras, och att öfver hufvud på, fastighetsomsättningen utöfva det reglerande inflytande, som af hänsyn till det allmänna bästa är nödigt och nyttigt.

I annat sammanhang[80] hafva anförts de skäl, som

föranledt Beredningen att icke i förslaget upptaga återköpsrätten. Den fördel, som därmed otvifvelaktigt skulle beredas staten eller kommunen, skulle enligt Beredningens tanke

köpas för dyrt, då den måste inverka förlamande på. den enskilde ägarens vilja att höja värdet af sin egendom. Ägaren af en fastighet, som vore underkastad återköpsrätt, skulle icke heller för att förbättra fastigheten kunna anlita den kredit, som fastighetsinteckningen eljest erbjuder, då en inteckning, som fölle utom återköpsbeloppet, blefve såsom säkerhet värdelös. Med synnerlig styrka gör sig denna synpunkt gällande i fråga om de smärre jordbrukslägenheter – s. k. egna hem -, för hvilkas bevarande från annan användning återköpsrätten skulle särskildt vara afsedd. Och hvad angår bostadslägenheter, erbjuder enligt Beredningens tanke tomträtten i allmänhet den riktiga vägen att tillförsäkra staten eller kommunen det som man genom återköpsrätten afser att uppnå.

Om återköpsrätten i dess ofvan angifna typ måste anses vara en alltför tryckande inskränkning i äganderätten, kan detta icke sägas om förköpsrätten. Den lämnar åt jordägaren, ekonomiskt sedt, utvecklingsmöjligheten obeskuren, men den bereder ändock åt den förköpsberättigade utväg att förhindra användandet af den fastighet, vid hvilken den är fäst, på ett sätt, som strider mot hans intressen. Då Beredningen fullt uppskattar vikten för det allmänna att, särskildt när jord öfverlåtes i visst syfte, bereda sig ett fortfarande inflytande på utvecklingen och förhindra, att denna under inverkan af spekulationen förryckes, har Beredningen icke [ 196 ]tvekat att föreslå, införande i vår rätt af konventionell lösningsrätt under form af förköpsrätt.

1–18 §§ i förevarande kapitel innehålla, regler om förköpsrätt, i 19 och 20 §§ gifvas bestämmelser om de legala lösningsrätter, hvilka skola fortfarande bestå, och 21 § handlar om lösningsrätts utöfvande vid byte.


1 §.

Förköpsrättens allmänna karaktär.Såsom nyss antydt, är det i främsta rummet det allmännas, statens och kommunens, intressen förköpsrätten är afsedd att tjäna. Det kan för ett samhälle vara af vikt att tillförsäkra. sig en sådan rätt för den händelse att en fastighet, hvilken samhället afhänder sig, framdeles skulle erfordras för ett allmänt behof. Men framför allt skall förköpsrätten bereda samhället utväg att förhindra en användning af jord, som för visst ändamål öfverlåtits, på ett däremot stridande sätt. För att nå. detta syfte är det visserligen icke nödvändigt, att förköpsrätten tidt och ofta. kommer till utöfning; sådant blefve för samhället alltför betungande. Enligt Beredningens tanke skall ensamt tillvaron af sådan rätt vara nog för att utesluta en spekulation, som alltid genom förköpsrättens utöfvande skulle kunna gäckas.

Om till stöd för en sund jordpolitik från det allmännas sida införande af förköpsrätt måste anses påkalladt, förtjänar det öfvervägas, huruvida icke samtidigt åt institutet bör gifvas en vidare utsträckning. Att härutinnan "gifva oinskränkt utrymme åt det fria aftalet kan icke ifrågasättas; om än mindre tryckande än återköpsrätten, lägger dock äfven förköpsrätten på ägarens handlingsfrihet ett band, som under vissa förhållanden kan blifva ganska besvärande. Att tillåta uppkomsten af dylika inskränkande band kan därför icke anses tillrådligt, med mindre därigenom kan uppnås något i och för sig eftersträfvansvärdt syfte. Men ett sådant anser Beredningen på denna väg verkligen kunna vinnas. Den under senare tid allt mer behjärtade angelägenheten att äfven ät kroppsarbetaren bereda tillfälle att grunda ett i ordets fulla mening eget hem gör sig gällande icke blott i städer och andra samhällen med större sammanträngd befolkning utan ock vid de många industriella anläggningar, som äro belägna, å, landet, och i allmänhet de större jordbruksfastigheterna. Arbetaren är här för att grunda sitt hem i regel hänvisad till den jord, som tillhör arbetsgifvaren, och denne skall i många fall icke vara benägen att frånhända sig den nödiga marken, om han därmed äfventyrar, att [ 197 ]lägenheten kanske snart nog öfvergår till personer, hvilka äro alldeles främmande för

den af honom bedrifna verksamheten. Kan saken ordnas så att denna farhåga. aflägsnas, skall arbetsgifvaren lättare finnas benägen att medverka till ett ändamål, som bereder arbetaren och därmed arbetsgifvaren själf en afsevärd fördel. Härtill skall förköpsrätten tjäna. Den kan alltså enligt förslaget förbehållas jämväl. enskild person såsom ägare af en viss fastighet. Därvid har det icke ansetts behöfligt att såsom förutsättning stadga något yttre samband mellan den fastighet, hvarå förköpsrätten hvilar, och den, till hvars förmån den gäller. Det har ansetts tillräckligt att föreskrifva, att förköpsrätten allenast kan anknytas till ägandet af en fastighet; härigenom torde vara uteslutet, att rättigheten kommer till användning i spekulationssyfte.

Det ligger i sakens natur, att förköpsrätten – den må hafva betingats till förmån för ett samhälle eller för enskild man – i regel kommer att grunda sig på förbehåll vid öfverlåtelse af den fastighet, hvarå. förköpsrätten skall hvila. Anledning: kan emellertid förefinnas att utan sammanhang med öfverlåtelse betinga sig sådan rätt till en viss fastighet, och Beredningen har därför icke uppställt någon begränsning i sådant hänseende.

Skall förköpsrätten fylla sitt ändamål, måste den berättigade kunna göra den gällande icke endast mot den, som tillförsäkrat honom sådan rätt, utan också mot den, till hvilken denne föryttrar fastigheten. Men om köpare af fastighet skall vara underkastad äfventyret att sålunda nödgas af stå fastigheten, måste i rättssäkerhetens intresse vara sörjdt för att han om detta förhållande kan på förhand vinna upplysning. Här som eljest skall denna upplysning hämtas ur fastighetsboken, och förköpsrätten är därför enligt bestämmelse i denna paragraf föremål för inskrifning.

I andra stycket af paragrafen angifves förköpsrättens innehåll så att den berättigade äger vid försäljning af fastigheten lösa den till sig från köparen till det pris, denne utfäst. Detta är emellertid endast rättighetens allmänna karaktär; då det tillägges "efter ty här nedan stadgas", gifver detta vid handen, att rättigheten närmare normeras genom öfriga i kapitlet upptagna bestämmelser. Endast såvida i den utfästelse, hvarigenom rättigheten inrymts, iakttagits de sålunda för rättigheten utstakade gränser, är den en förköpsrätt i lagens mening. Därutöfver må den betingade rätten icke sträckas. Däremot möter det uppenbarligen icke något hinder, att den. som tillförsäkrar annan förköpsrätt till sin fastighet, åt rättigheten gifver [ 198 ]en snäfvare begränsning än den i lag utstakade; förköpsrätt kan sålunda t. ex. inrymmas för vissa fall af föryttring men icke för andra.

För att rättigheten skall medföra här angifna verkan erfordras, att den är inskrifven. Endast så till vida måste härifrån göras undantag som en vid öfverlåtelse af fastighet förbehållen förköpsrätt intager samma privilegierade ställning som enligt lag tillkommer annan rättighet, hvarom vid öfverlåtelsen gjorts förbehåll. Bestämmelser härom hafva införts i 4 kap. 11 § och 5 kap. 5 §.

Något stadgande motsvarande de i 1 kap. 3 och 4 §§ lagen om nyttjanderätt gifna har icke upptagits i förevarande kapitel; bestämmelserna här afse icke annan förköpsrätt än den, som är inskrifven eller därmed likställd. Har en sådan rättighet gått förlorad i följd af fastighetens exekutiva försäljning, äger rättighetens innehafvare icke därför något anspråk på skadestånd af upplåtaren; denne kan

ingalunda anses hafva iklädt sig garanti för att rättigheten vid exekutiv försäljning skall kunna bevaras. Hvad beträffar förköpsrätt, som icke är inskrifven eller därmed likställd, faller den helt och hållet utom bestämmelserna i detta kapitel. Att den, som tillförsäkrat annan förköpsrätt till sin fastighet, därest han föryttrar densamma utan förbehåll om förköpsrätten, därigenom kan ådraga sig skadeståndsskyldighet i förhållande till sin medkontrahent är otvifvelaktigt. Då det emellertid måste anses uteslutet, att en utfästelse af förköpsrätt skulle hafva kraftigare verkan än en sådan utfästelse att sälja fast egendom, som i 4 kap. 4 § omförmäles, måste härvid uppställas den fordran, att utfästelsen skett skriftligen och att talan om skadestånd instämmes inom två år från det utfästelsen skedde. Endast under dessa förutsättningar har den, som betingat sig förköpsrätt, någon rätt till ersättning för den förlust, han kan lida genom att icke få utöfva rättigheten, men föreligga dessa förutsättningar, skall ersättning utgå, vare sig förköpsrätten betingats under sådana förhållanden att densamma kan blifva föremål för inskrifning eller icke. Hvad nu sagts om skadeståndsskyldighet för den, som tillförsäkrat annan förköpsrätt, gäller också beträffande den, som förvärfvat fastigheten under förbehåll om förköpsrätt för annan men sedan föryttrar densamma utan sådant förbehåll.


2 §.

Tidsbegränsning.Det band, förköpsrätten lägger på den däraf

besvärade fastighetens ägare, bör icke äga längre varaktighet än de intressen, hvilka skola därmed betjänas, kunna [ 199 ]antagas påkalla. Hvad angår stat eller kommun, kunna dessa med dylika förbehåll fullfölja så olikartade och aflägsna syften att en begränsning af den förbehållna rättighetens giltighetstid icke synes vara på sin plats. Beträffande åter den förköpsrätt, som förbehållits enskilde, måste det tillses, att icke densamma kvarstår, sedan de förhållanden, hvilka gifvit den upphof, förändrats, och rättigheten sålunda kommer att tjäna helt andra syften. En tidsbegränsning är därför här påkallad, och har Beredningen trott tiden lämpligen kunna bestämmas till femtio år, räknadt från det aftalet om förköpsrätten ingicks. Under denna tidrymd lärer nog i allmänhet den till förköp berättigade icke komma att sakna tillfälle att utöfva sin rätt eller om han afstår från att bringa den till utöfning, såsom villkor därför ånyo betinga sig förköpsrätt och genom ny inskrifning bereda denna giltighet under en ny tid af femtio år.

Öfvergår äganderätten till den förköpsrätt underkastade fastigheten, vare sig genom rättighetens utöfning eller annorledes, till den, hvilken förköpsrätten tillkommer, kan det ifrågasättas, huruvida. i följd däraf förköpsrätten bör anses vara för framtiden förfallen. Uppenbart är, att om denne föryttrar fastigheten, han icke kan mot den, till hvilken han öfverlåtit densamma, bringa förköpsrätten till utöfning, men när denne i sin ordning öfverlåter fastigheten till annan, finnes intet hinder att göra förköpsrätten gällande, såvida därför meddelad inskrifning icke blifvit i behörig ordning dödad. Förhållandet är alldeles detsamma, som när i samma hand förenats nyttjanderätt till en fastighet eller rätt till undantag, ränta eller afgäld däraf och äganderätten till fastigheten; så länge detta förhållande varar, hvilar rättighetens utöfning, men inskrifningen förlorar icke därigenom sin giltighet, och ägaren kan åter skilja hvad sålunda varit faktiskt förenadt.[81]


3 §.

Fall, då förköpsrätten ej må utöfvas.Förköpsrätten afser allenast att inskränka ägarens rätt att fritt välja sin efterträdare i äganderätten. I den lagstadgade arfstäkten gör förköpsrätten intet ingrepp; icke heller äger den tillämpning vid testamente eller gåfva. Endast när fastigheten genom försäljning eller byte föryttras, kan den förköpsberättigade fordra att få träda i den tilltänkte nye ägarens ställe. Icke heller detta gäller [ 200 ]emellertid obetingadt. När försäljning sker till barn eller andra skyldemän i rätt nedstigande led, är detta oftast endast ett sätt att i lefvande lifvet ordna arfsförhållandena, och det vore därför obehörigt att låta den förköpsberättigade tränga

sig in i köparens ställe. Genom att här utesluta lösningsrätt undgår man ock den ofta. grannlaga pröfningen, huruvida; ett aftal af ifrågavarande slag rätteligen är att anse såsom köp eller gåfva.

Ett annat undantag från regeln gäller det fall, då den förköpsrätt underkastade fastigheten tillhör flere samfälldt och en delägare säljer sin lott däri till en annan delägare. Genom en sådan försäljning inträder icke någon utomstående i äganderätten till fastigheten, och det är endast detta, förköpsrätten afser att förekomma. Särskildt för den, som genom arf blifvit delägare i fastigheten, kan det vara af synnerlig vikt att utan intrång af den förköpsberättigade blifva i tillfälle att lösa till sig de andras lotter.

I andra stycket af paragrafen föreskrifves, att förköpsrätt ej må utöfvas vid exekutiv försäljning. Då det därvid står den till förköp berättigade fritt att deltaga i bjudandet intill det belopp, han är villig att betala för fastigheten, har det ansetts obehöfligt att låta honom, i stället för att vid själfva auktionen konkurrera med den högstbjudande, efteråt lösa till sig fastigheten från denne; en sådan honom förbehållen möjlighet skulle ofta nog verka nedtryckande på priset, måhända till förfång för rättsägare, som ägde bättre rätt än den förköpsberättigade. Genom de af Beredningen föreslagna ändringarna i utsökningslagen är sörjdt för att denne må erhålla underrättelse om auktionen på samma sätt som öfriga rättsägare i fastigheten: han är sålunda i tillfälle att därvid bevaka sitt intresse. Det behöfver knappt erinras, att icke genom här gifna stadgande rätten att vid framtida försäljning af fastigheten utöfva förköpsrätten betages den förköpsberättigade. Huruvida den

exekutiva försäljningen medför rättighetens upphörande, är beroende af de villkor, under hvilka försäljningen sker; bestämmelser härom meddelas i utsökningslagen.

I fråga om försäljning å frivillig auktion eller å auktion enligt 6 § samäganderättslagen gäller icke något undantag. Att i dessa fall bereda betryggande

säkerhet för att den till förköp berättigade sättes i tillfälle att vid auktionen iakttaga sin rätt synes knappast vara möjligt, och i allt fall föreligger icke här samma intresse som vid exekutiv försäljning att redan vid auktionen bringa frågan till slutligt afgörande.


[ 201 ]
4 §.

Förköpsrätt må ej utöfvas delvis.Rätten till förköp kan naturligtvis göras gällande icke blott då fastigheten i sin helhet går till försäljning utan jämväl då mindre områden frånstyckas och säljas samt, med det undantag 3 § föranleder, vid försäljning af lott i fastighet, som tillhör flere samfälldt. Däremot kan det icke tillåtas den till förköp berättigade att utöfva. sin rätt allenast i fråga om en del af det, som sålunda försålts. Köparen bör uppenbarligen icke behöfva finna sig i att den fastighet han förvärfvat blir föremål för samäganderätt mellan honom och den till förköp berättigade; vill denne lösa den sålda fastigheten, måste han lösa den i dess helhet. Icke heller när flere personer slutit köpet för gemensam rakning, bör det stå. den förköpsberättigade öppet att göra sin rätt gällande mot allenast en eller några af dem. Af det sagda följer, att om försäljning skett till flere samfälldt och mot någon af dem enligt stadgandet i 3 § förköpsrätten icke må. utöfvas, den icke heller mot de öfriga kan göras gällande samt att där talan icke behörigen förts mot en eller några af flere samägare, den icke heller i fråga om de öfriga kan bifallas.[82]


5 §.

Förköpsrätten tillkommer flere.Förköpsrätt, som tillförsäkrats annan än staten, kommun eller municipalsamhälle är alltid knuten vid äganderätten till en viss fastighet. Den är i sådant afseende likställd med en servitutsrätt. Likasom servitutsrätten, när den härskande m fastigheten styckas, i allmänhet tillkommer en hvar af de nya fastigheternas ägare, bör i fråga om förköpsrätt till förmån för viss fastighet gälla, att den efter styckning af denna tillkommer de särskilda fastigheternas ägare gemensamt, en hvar i förhållande till hans andel i den styckade fastigheten. På. samma sätt förhåller det sig, om den fastighet, hvarmed förköpsrätt är förenad, genom arf eller annorledes öfvergår till flere, som däri äga hvar sin lott. Från denna grundsats har emellertid synts böras göras undantag för sådana fall, då styckningen skett genom jordafsöndring; det synes vara naturligt, att i dylika fall förköpsrätten alltjämt är förenad med hufvudgården.

Då förköpsrätten enligt bestämmelse i 4 § icke kan utöfvas allenast i fråga om [ 202 ]en del af den fastighet, som försålts, skulle en tillämpning af grundsatsen om förköpsrättens delning i och med delningen eller styckningen af den fastighet, hvarmed förköpsrätten är förenad, hafva till följd, att rättigheten icke kunde utöfvas, med mindre samtliga de till förköp berättigade fastighetsägarne gjorde sin rätt gällande. Att sålunda en af dessa skulle kunna hindra de öfriga att utöfva rättigheten skulle vara obilligt; vill en eller flere af dem icke begagna sin rätt, bör det stå de öfriga öppet att utöfva rättigheten och för egen räkning inlösa fastigheten. Gifvet är, att den eller de, hvilka vilja bringa rättigheten till utöfning, också måste hålla sig beredda att ensamma fullgöra allt hvad eljest skulle ålegat dem alla gemensamt.


6 §.

Den till förköp berättigade skall instämma sin talan inom viss tid.I fråga om sättet för utöfvande af förköpsrätten ansluter sig förslaget i hufvudsak till de grundsatser, som enligt 1734 års lag voro gällande beträffande bördsrätt och andra legala lösningsrätter och hvilka med vissa modifikationer fortfarande äga giltighet för dessa senare. Den, som vill utöfva förköpsrätt, har sålunda att göra sitt anspråk gällande genom stämning. Naturligtvis är härmed icke uteslutet. att förhållandet utan anlitande af rättsligt förfarande ordnas genom öfverenskommelse mellan den till förköp berättigade och köparen. Blifva parterna ense om villkoren för en sådan uppgörelse, kan det ställas antingen så att köparen öfverlåter köpehandlingen på den förköpsberättigade eller ock, där lagfart på grund af denna ännu icke blifvit sökt, på det sätt att köpeaftalet med säljarens begifvande går åter och denne i stället säljer fastigheten omedelbart till den förköpsberättigade. Att saken ordnas på detta sätt ligger i båda parternas intresse; köparen undgår att måhända behöfva tillträda en fastighet, hvilken han inom kort måste afträda, den förköpsberättigade kommer tidigare i besittning af fastigheten och drabbas icke af de med en rättegång förenade kostnader.

Att frågan, huruvida förköpsrätten skall komma till utöfning eller icke. är sväfvande innebär för köparen en kännbar olägenhet, och det är därför angeläget, att frågan snarast möjligt bringas till afgörande. I fråga om de legala lösningsrätterna gäller för närvarande enligt förordningen den 16 juni 1873 ang. upphörande af hembudsskyldighet, att talan om lösning skall instämmas i stad inom sex månader och å landet senast till första rättegångsdagen af det ting, som infaller näst. efter natt och [ 203 ]år sedan lagfart beviljades å det fång, som föranledt lösningsanspråket. Uppenbarligen böra likartade bestämmelser gälla i fråga om förköpsrättens utöfning. Beredningen har emellertid ansett föreskriften, såvidt angår landet, utan olägenhet kunna bringas till öfverensstämmelse med hvad som är stadgadt för stad.

Tiden skall enligt förslaget räknas från det lagfart söktes å köparens fång, icke från lagfartens beviljande. Denna afvikelse från gällande rätt betingas redan af den förändrade anordning af inskrifningsväsendet, Beredningen föreslagit; beviljandet af lagfart är enligt förslaget en åtgärd, som uteslutande ankommer på inskrifningsdomaren och icke försiggår med den offentlighet, att den skulle kunna bilda utgångspunkt för en fatalietid. Men härtill kommer, hvad nu ifrågavarande fatalietid beträffar, ett särskildt skäl. Talan om förköp skall, om den bifalles, medföra rätt att i köparens ställe öfvertaga fastigheten på de villkor, som vid köpet betingats. Det bör därför icke, så länge frågan om förköpsrättens utöfning är sväfvande, stå köparen öppet att belasta fastigheten med gravationer till förfång för den, hvilken på grund af förköpsrätt öfvertager fastigheten. Att medgifva tillkomsten af gravationer men, i händelse talan om förköp bifalles, låta dem förlora sin giltighet skulle innebära en fara för fastighetskrediten. Det synes vida lämpligare, om lagfart å fånget icke beviljas, så länge frågan om lösningsrättens utöfvande är sväfvande; därigenom uteslutes möjligheten, att under nämnda tid på grund af köparens utfästelse inteckning eller inskrifning i fastigheten beviljas. Denna uppfattning ligger till grund för stadgandet i 15 kap. 9 §.

Att talan om förköp skall anmälas för antecknande i fastighetsboken öfverensstämmer med hvad som enligt 13 § lagfartsförordningen gäller beträffande talan om lösningsrätt på grund af lagens stadgande. Bestämmelsen härom, som i andra afdelningen af förslaget till jordabalk hade sin plats bland stadgandena om lagfart, har af skäl, som skola närmare utvecklas vid 7 kap. 1 §, öfverflyttats till förevarande kapitel. Påföljden af underlåtenhet att göra sådan anmälan är för närvarande allenast den, att käranden erhåller föreläggande att låta anteckna sin talan; först om detta försummas, förfaller käromålet. Förslaget är i detta afseende strängare; ifrågavarande anmälan skall ovillkorligt göras inom den för talans instämmande stadgade tid. Denna skärpning står i nära sammanhang med hvad nyss framhållits beträffande olägenheten af att en fastighet, som kan komma att lösas från köparen, af denne belastas med inteckningar; innan tid för instämmande af lösningstalan är ute kan [ 204 ]lagfart icke beviljas köparen, men efter utgången af nämnda tid kunde, därest icke också, inom samma tid anmälan skulle göras om instämd talan, det lätt komma att inträffa, att lagfart beviljades, ehuru talan i själfva verket vore instämd. Att ålägga den, som vill utöfva förköpsrätt, en dylik skyldighet synes icke i något hänseende obilligt.

Då tiden för instämmande af talan om förköp skall räknas från köparens lagfartsansökning, kan det inträffa, att den, som vill lösa, måste anhängiggöra sin talan, oaktadt köparens rätt till fastigheten är beroende af villkor. Också genom den i 7 § köparen inrymda rätt att utan lagfartsansökan genom delgifning af fångeshandlingen framtvinga ett afgörande från den förköpsberättigades sida kan denne försättas i samma läge. Så länge villkoret är sväfvande, kan emellertid den förköpsberättigade icke förvärfva någon ovillkorlig rätt till fastigheten; hans rätt står och faller med köparens, ehuru visserligen villkoret kan vara sådant att det står i den förköpsberättigades makt att själf bringa det till uppfyllelse, såsom när köpeaftalet gör köpebrefs utfärdande beroende af att köpeskillingen erlägges å bestämd tid. Att innan köparens rätt till fastigheten är definitiv låta frågan om en annan persons inträde i denna rätt underkastas slutlig pröfning skulle ur flera synpunkter vara. olämpligt, bland annat därför att i sådant fall icke blott köparen utan äfven säljaren komme att blifva part i målet. I dylika fall synes det därför vara lämpligt att låta käromålet hvila, till dess det visar sig, huruvida villkoret uppfylles eller icke.

Den osäkerhet i köparens ställning, förköpsrättens tillvaro medför, bör icke sträckas utöfver hvad för bevarande af den förköpsberättigades rätt är nödvändigt. Likasom köparen, därest den förköpsberättigade icke inom föreskrifven tid instämmer sin talan, kan vara säker, att rätten icke kommer till utöfning, bör han, i händelse talan instämts, med säkerhet kunna påräkna, att icke den förköpsberättigade sedermera låter frågan om förköp förfalla. Köparens ställning blefve i annat fall alltför prekär. Då enligt svensk rättegångsordning en svarande i allmänhet icke kan motsätta sig, att käranden återkallar sin talan, har det funnits nödigt att för här förutsätta fall upptaga ett stadgande, som betager honom en sådan rätt. Af denna bestämmelse följer, att käranden ej heller i det fall, att fastigheten skadas genom olyckshändelse, kan undandraga sig att lösa densamma till det pris, köparen utfäst; det är den förköpsberättigade och icke köparen, som under rättegången står faran för fastigheten.

[ 205 ]Skulle i ett köpeaftal om fastighet, underkastad förköpsrätt, vara bestämdt, att öfverlåtelsen skall gå åter, i händelse förköpsrätten kommer till utöfning, är en sådan bestämmelse jämlikt 4 kap. 3 § ogill och utgör alltså icke hinder för den förköpsberättigade att göra. sin lösningsrätt gällande. Ehuru tiden för anhängiggörande af talan om förköp skall räknas från det köparen söker lagfart å sitt fång eller, på sätt i 7 § föreskrifves, gör anmälan därom hos den förköpsberättigade, är denne naturligtvis icke förhindrad att väcka sådan talan utan att afvakta lagfartsansökning eller anmälan.[83] Hans rätt till inlösen inträder i och med fånget, vare sig detta är definitivt eller beroende af villkor. I senare fallet är, såsom förut antydts, äfven lösningsrätten beroende af villkoret, men i intetdera kunna köparen och säljaren genom ömsesidig öfverenskommelse om köpets återgång betaga den förköpsberättigade hans därpå. grundade rätt.


7 §.

Anmälan hos den förköpsberättigade.Är rätten till förköp ostridig, ligger det, såsom vid 6 § påpekats, i båda parternas intresse, att saken ordnas utan den tidsutdräkt och de kostnader, som äro förenade med rättegång. Att bana vag för sådana godvilliga uppgörelser är syftet med gud, förevarande paragraf, som bereder köparen tillfälle att utan sökande af lagfart förskaffa sig visshet, huruvida den till förköp berättigade är sinnad att utöfva sin rätt. Vill köparen begagna sig af denna utväg – som naturligtvis står honom öppen lika väl då hans rätt till fastigheten är beroende af villkor som då den är definitiv –, har han att för den förköpsberättigade anmäla sitt fång och därvid öfverlämna köpehandlingen i besannad afskrift för att sätta denne i tillfälle att bedöma villkoren för köpet och afgöra, huruvida han skall begagna sin rätt eller icke. Enklast vore naturligtvis, om saken kunde ordnas på det sätt att den till förköp berättigade finge öfvertaga köpet genom en formlös förklaring, att han vore därtill villig, och underlåtenheten att afgifva sådan förklaring inom viss tid hade till följd, att förköpsrätten icke finge utöfvas. Detta låter sig dock icke göra. Uppstår tvist om villkoren för lösningsrättens utöfning, måste dessa fastställas af domstol; och där förköpsrätten tillkommer enskild man, måste åt köparen beredas säkerhet för utfående af hvad [ 206 ]honom tillkommer. Domstolsvägen måste därför anlitas, men tiden för instämmande af talan kan i här förutsatta fall räknas från det anmälan om fånget gjordes. Äro parterna ense om köpets öfvertagande af den förköpsberättigade, kan saken utan omgång ordnas på det enklare sätt, som ofvan antydts. Förklarar sig den förköpsberättigade vilja afstå, från rättighetens utöfning, vinner köparen naturligtvis därmed trygghet att få behålla fastigheten.


8 §.

Säkerhet för löseskillingen m. m.Enligt gällande lag åligger det den, som utöfvar lösningsrätt, att vid förlust af talan i rätten nedsätta fulla köpeskillingen. Denna depositionsskyldighet betingas af nödig hänsyn till köparen, som under inga förhållanden bör vara utsatt för äfventyret att nödgas afstå den fastighet, han förvärfvat, annorledes än mot återbekommande af den betalning, han därför erlagt. Något sådant äfventyr kan dock icke anses föreligga, när lösningsanspråket göres gällande af staten, en kommun eller ett municipalsamhälle; i förslaget äro därför de bestämmelser, som hafva till syfte att säkerställa köparen mot förlust i anledning af den förköpsberättigades insolvens, inskränkta till att gälla sådana fall, då talan föres af annan än kronan, kommun eller municipalsamhälle.

Enskild part, som för sådan talan, åligger det däremot att ställa säkerhet såväl för själfva löseskillingen som för den ersättning, han kan kännas skyldig att därutöfver utgifva till motparten. Då beloppet af denna ersättning först genom domen fastställes, kan i fråga om densamma icke uppställas annan fordran än att därför ställes betryggande säkerhet. Hvad löseskillingen beträffar, skulle det däremot kunna ifrågasättas att göra dess deponerande till ett villkor redan för käromålets upptagande till pröfning. Ett sådant åliggande skulle emellertid vara för käranden alltför betungande, då det för honom ofta blefve svårt att på egen hand afgöra, hvilket belopp han rätteligen hade att utgifva i lösen. Från den i köpebrefvet bestämda köpeskillingen skall naturligtvis afdragas den intecknade gäld, köparen enligt köpeaftalet skolat öfvertaga eller eljest ägt afräkna å köpeskillingen, och i de i 10 § omförmälda fall framgår köpeskillingens belopp ur en ofta nog grannlaga pröfning. Under trycket af det äfventyr, som vid underlåtet fullgörande häraf måste fästas, skulle den förköpsberättigade oftast komma att nedsätta mer än han slutligen funnes böra utgifva i lösen. En sådan stränghet är icke heller påkallad af [ 207 ]hänsyn till köparen; för honom är det nog, om betryggande säkerhet finnes att tillgå för det belopp, han äger att i lösen bekomma, och om han, sedan beloppet blifvit bestämdt, äger fordra nedsättning däraf. På dessa grunder är förslaget byggdt; i förevarande paragraf föreskrifves, att säkerhet skall ställas jämväl för löseskillingen, och i 11 § meddelas bestämmelse angående deposition af löseskillingen, sedan denna blifvit till beloppet bestämd.

Säkerheten skall ställas hos öfverexekutor i den ort, där fastigheten är belägen, och denna myndighet har också att pröfva säkerhetens beskaffenhet. I sådant afseende har det funnits tillräckligt att hänvisa till de i 48 § utsökningslagen gifna bestämmelserna.

Då säkerheten ställes hos annan myndighet an den, hos hvilken lösningstvisten är anhängig, bör det naturligtvis åligga käranden att vid rätten styrka, att han fullgjort sin skyldighet härutinnan. Detta skall ske vid första rättegångstillfälle, då målet handlägges: köparen bör icke behöfva inlåta sig i svaromål, med mindre han äger trygghet för utfående af hvad som tillkommer honom, i händelse käromålet bifalles. Vid underlåtenhet att fullgöra hvad sålunda åligger käranden är fast påföljden af talans förlust. Då emellertid med hvad sålunda stadgats afsetts allenast att skydda svarandens intresse, står det uppenbarligen denne fritt att oaktadt kärandens uraktlåtenhet i ett eller annat afseende påyrka fortsatt handläggning och slutlig dom i målet.


9 och 10 §§.

I köpet ingår äfven annan egendom.Har den fastighet, hvartill förköpsrätt äger rum, gått i ett köp med annan egendom, fast eller lös, äger den till förköp berättigade icke därför någon rätt att lösa denna egendom.[84] Vill köparen behålla den, oaktadt han går miste om den förköpsrätt underkastade fastigheten, står detta honom fritt; pliktig härtill är han emellertid icke under alla förhållanden. Väl måste köparen finna sig i att behålla sådan egendom, som icke står i något ekonomiskt samband med den förköpsrätt underkastade fastigheten utan endast rent tillfälligt blifvit gemensamt med denna försåld; att sådan egendom skall lösas kan han icke fordra. Om däremot köpet omfattat förutom den förköpsrätt underkastade fastigheten en fastighet, som med denna ligger i sambruk eller af annan orsak icke kan utan olägenhet skiljas från densamma, skulle [ 208 ]det tydligen landa köparen till förfång, om han måste behålla den andra fastigheten, när den förra frångår honom. Detsamma gäller, därest i köpet ingått kreatur, redskap, inventarier, inbärgad gröda eller andra dylika lösören, hörande till den fastighet, som skall lösas. För dessa fall stadgar 9 § i anslutning till hvad som enligt 1734 års lag gällde i fråga om bördsrätt, att den, som gör lösningsanspråk gällande, måste lösa Jämväl den egendom, som sålunda ingått i köpet, såvida icke köparen finner med sitt intresse förenligt att behålla densamma. Den valrätt, hvilken sålunda tillkommer köparen, måste han emellertid utöfva vid första rättegångstillfälle, då han svarar i saken; den förköpsberättigade bör utan uppehåll få klart besked, huruvida mer eller mindre skall lösas.

För sådana fall, då äfven annan egendom än den, som skall lösas, ingått i köpet utan att särskild köpeskilling därför blifvit utsatt, måste det ankomma på rätten att, där parterna icke kunna enas om löseskillingen, verkställa en uppskattning af värdet å den egendom, som skall lösas, i förhållande till värdet af den öfriga egendomen och med ledning häraf bestämma, hum stor del af sammanlagda köpeskillingen skäligen må anses belöpa å hvad som skall lösas. Detsamma gäller, därest särskild köpeskilling är utsatt för egendom af ena och andra slaget men käranden förmår visa, att köpeskillingen för den egendom, svaranden behåller, satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den egendom, som skall lösas. Bestämmelser härom hafva. upptagits i 10 §.


11 §.

Nedsättning af löseskillingen.Enligt 8 § åligger det enskild part, som för talan om förköp, att ställa säkerhet bland annat för det belopp, han har att utgifva i lösen. Oaktadt säkerhetens beskaffenhet – där den utgöres af borgen, löftesmännens vederhäftighet – pröfvas af offentlig myndighet, är det icke uteslutet, att densamma, då den skall anlitas. visar sig otillräcklig; fullt betryggande för köparen är endast deposition af löseskillingen, och det är därför i sin ordning, att när med säkerhet kan beräknas. hum mycket den förköpsberättigade har att i lösen utgifva, han också nedsätter detta i offentlig myndighets förvar. En sådan beräkning kan oftast verkställas innan målet är i det skick, att däri kan meddelas slutlig dom.

I fråga om storleken af det belopp, som skall nedsättas. skiljer sig förslaget från gällande rätt därutinnan, att depositionsskyldigheten icke [ 209 ]ovillkorligen omfattar hela köpeskillingen; skall enligt köpeaftalet vid köpeskillingens likviderande afräkning ske för intecknad gäld, må ock vid depositionen samma gäld afdragas. Det finnes ingen giltig anledning att ålägga den som löser andra förpliktelser i detta hänseende än köparen; större belopp an köparen erlagt eller har att erlägga behöfver icke den förköpsberättigade nedsätta. Det skulle kunna ifrågasättas att ytterligare begränsa depositionsskyldigheten så att den komme att omfatta allenast det belopp, hvarmed köpeskillingen öfverstiger den intecknade gälden, oafsedt om denna enligt köpeaftalet skolat i dess helhet afräknas eller icke. Käranden vore då i tillfälle att medelst gravationsbevis styrka, huru mycket han vid depositionen finge å afdraga å köpeskillingen. En sådan anordning skulle emellertid icke tillräckligt tillgodose köparens intresse. Har köparen erlagt kontant likvid för en inneliggande inteckning eller godtgjort säljaren det belopp, hvarmed ett hypotekslån i följd af amortering minskats, måste det åligga den, som vill lösa, att genom nedsättning af jämväl dylikt belopp bereda köparen trygghet för återfående af hvad han sålunda utlagt.

Depositionsskyldigheten är icke ovillkorlig utan beroende af yrkande från svarandens sida. Framställes ett sådant yrkande, har alltså rätten att bestämma det belopp, som skall nedsattas. Härför erfordras utredning angående köpeaftalets innehåll i fråga om sättet för köpeskillingens likviderande. Bestämmelserna härom hafva i allmänhet sin plats i köpekontraktet. Såvida icke detta blifvit jämlikt 7 § öfverlämnadt till den förköpsberättigade eller företetts vid lagfartsansökningen, måste det därför åligga köparen att genom dess företeende i rättegången sätta domstolen i tillfälle att vinna upplysning angående köpeaftalets innehåll i nu ifrågavarande afseende. Har tvist yppats angående skyldighet att lösa annan egendom än den förköpsrätt underkastade fastigheten eller om beräkningen af köpeskillingen för den egendom, som skall lösas, måste naturligtvis denna tvist såsom inverkande på löseskillingens belopp pröfvas i sammanhang med svarandens yrkande på deposition; hvad som skall nedsattas är köpeskillingen för den egendom, som skall lösas, med ofvan angifna afdrag. Att, där målet förklarats hvilande af anledning som i 6 § andra stycket omförmäles, någon depositionsskyldighet icke kan åläggas käranden, innan villkoret visas vara uppfylldt lärer utan vidare följa af nämnda stadgande.

Då rätten meddelar yttrande angående storleken af det belopp, som skall [ 210 ]deponeras, skall den tillika förelägga käranden viss dag, då han har att visa, att han fullgjort sin depositionsskyldighet. Äfventyret, om sådant underlåtes, är detsamma som för underlåtenhet att ställa säkerhet enligt 8 §. Drages tvisten under högre rätts pröfning och finner denna rätt större belopp hafva bort nedsättas, äger den naturligtvis förelägga käranden att vid enahanda äfventyr deponera det felande; skulle den åter finna beloppet vara för högt beräknadt, bör käranden berättigas att återtaga hvad han nedsatt för mycket.

Äfven depositionsskyldigheten skall enligt förslaget fullgöras hos öfverexekutor; denna myndighet synes bättre än rätten ägnad att omhänderhafva och förvalta penningemedel.

Nedsatta medel böra gifvetvis göras räntebärande, och åligger det därför öfverexekutor att, äfven om särskildt yrkande därom icke framställes, insätta medlen i bankinrättning. Då lyftning af medlen icke kan ifrågakomma förr än fastigheten skall afträdas, bör insättning kunna ske på sådant sätt att ränteafkastningen icke blifver alltför låg. Räntan å de nedsatta medlen bör under alla förhållanden komma käranden till godo. Ogillas hans talan, är detta uppenbart, men äfven när den bifalles, bör detsamma gälla. Svaranden är nämligen, så länge rättegången varar, i besittning af fastigheten och drager afkastningen af denna; han bör då icke därjämte åtnjuta räntan af löseskillingen.


12 §.

Köpevillkor vid sidan af köpehandlingen.Kommer förköpsrätten till utöfning, medför detta allenast, att en annan person – den förköpsberättigade – träder i den ursprunglige köparens ställe; köpet, sådant det var slutet mellan säljaren och köparen, öfvertages af den som löser. Då emellertid denne enligt 6 § icke, sedan han en gång instämt talan om lösning, får träda tillbaka, är det en själffallen fordran, att han, när han skall fatta sitt beslut, är i tillfälle att fullt bedöma, hvilka förpliktelser han därmed ikläder sig. Köpehandlingen lämnar väl i allmänhet erforderlig upplysning i sådant hänseende; men då dels lagfart kan komma att sökas på grund af ett efter köpekontraktets upprättande utfärdadt köpebref och dels enligt bestämmelserna i förslagets 4 kap. det är endast själfva öfverlåtelsen och de villkor. hvaraf denna må hafva gjorts beroende, som för att äga giltighet skola ingå i köpehandlingen. kan det inträffa, att i köpeaftalet innefattas bestämmelser. om hvilka den för den [ 211 ]förköpsberättigade tillgängliga köpehandlingen icke lämnar upplysning.[85] Att i fråga om försäljning ull fastighet, som är underkastad förköpsrätt. införa en strängare formbundenhet än den allmänna har icke synts påkalladt; mellan köpare och säljare böra äfven formlösa aftalsbestämmelser få gälla. Men å andra sidan vore det obilligt att binda den förköpsberättigade vid aftalsbestämmelser, som icke äro offentligen framlagda, med mindre han därom ägde kunskap när han instämde sin talan och därigenom förpliktade sig att lösa fastigheten. Förekomma vid köpet aftalsbestämmelser. hvilka icke äro upptagna i köpehandlingen, bör därför köparen för att få de förpliktelser, han sålunda iklädt sig, öfverflyttade på den, som löser, därom underrätta denne innan han instämt sin talan och göra detta på sådant sätt att han också kan styrka det. Underlåter han detta, befrias han icke från skyldigheten att fullgöra hvad han åtagit sig, änskönt han icke får behålla fastigheten.

Hvad sålunda yttrats äger ock tillämpning å bestämmelser vid köpet, hvarigenom förbehållits säljaren eller annan nyttjanderätt eller annan dylik rätt till fastigheten. Den verkan, sådana förbehåll eljest medföra, måste, i händelse fastigheten löses och sålunda frångår den ursprungliga medkontrahenten, blifva beroende af samma villkor som andra åtaganden från köparens sida. Är en dylik rättighet gällande mot köparen icke på. grund af förbehåll vid köpet utan på grund af lagens stadgande – såsom förhållandet under viss förutsättning är med arrende- och hyresrätt -, äger den naturligtvis giltighet äfven mot den, som löser fastigheten. Den, som löser, är pliktig att i köparens ställe fullgöra hvad denne åtagit sig. Möjligt är emellertid, att ett sådant åtagande är af den beskaffenhet att endast köparen själf kan fullgöra det eller att i allt fall det icke står i den lösningsberättigades makt att göra det. Att denne icke af sådan anledning kan gå förlustig sin lösningsrätt synes uppenbart. Åtagandet måste köparen fullgöra, men den lösningsberättigade är skyldig att därför lämna honom skälig godtgörelse. Något uttryckligt stadgande för dylika sällsynta fall har icke synts behöfva upptagas i lag.


13 §.

Edgång i fråga om köpevillkoren.Enligt 1734 års lag ålåg det i bördstvist såväl köpare som säljare att, där bördemannen det äskade, med ed styrka, att dem emellan blifvit på god tro så tingadt och [ 212 ]betaldt som köpebrefvet innehöll. Syftet med detta stadgande var uppenbarligen att bereda skydd mot försök att genom svikliga uppgifter angående köpeskilling eller öfriga köpevillkor afskräcka den lösningsberättigade från att utöfva sin rätt eller af honom tillskansa sig högre betalning än den verkligen öfverenskomna. Införes förköpsrätt i lagstiftningen, torde en bestämmelse om edgång icke kunna undvaras. Hvad 1734 års lag härom innehåller synes emellertid icke kunna oförändradt upptagas. Då talan om förköp riktas mot köparen allena, synes det mindre följdriktigt att ålägga säljaren att med ed bekräfta aftalets riktighet. Däremot synes det icke böra möta betänklighet att, på sätt för likartadt fall stadgats i 4 § lösöreköpsförordningen, ålägga köparen skyldighet att på begäran af motparten med ed bekräfta köpehandlingens riktighet. Ville man för sådant åläggande fordra, att de vanliga förutsättningarna för värjemålsed vore för handen, skulle detta sätta den förköpsberättigade i ett allt för ogynnsamt läge, då. för honom, såsom alldeles främmande för säljarens och köparens transaktioner, det är förenadt med synnerlig svårighet att i nämnda hänseende förebringa någon som helst utredning. Att köparen, därest han vägrar att gå eden, kan genom de i afseende å dylika prestutionseder vanliga tvångsmedel tillhållas att fullgöra sin skyldighet har icke behöft uttryckligen sägas.

Med den edgång, hvarom här är fråga, afses i främsta rummet att få bekräftadt, att de bestämmelser, som innefattas i köpehandlingen, blifvit på god tro aftalade så som handlingen utvisar. Såsom af 12 § framgår, kunna emellertid enligt förslaget äfven andra bestämmelser, som vid köpet träffats, under vissa förutsättningar blifva bindande för den förköpsberättigade. Föreligga dessa förutsättningar, bör den förköpsberättigade i fråga om hvad i sådant hänseende uppgifvits äga samma rätt att af köparen fordra edlig bekräftelse som i fråga om köpehandlingens innehåll.


14 §.

Tillträde af fastigheten.Den, som på grund af förköpsrätt förklaras berättigad att lösa till sig fastigheten, bör utan onödigt dröjsmål få komma i besittning af denna; motparten har köpt fastigheten med vetskap om förköpsrättens tillvaro och bör inrätta, sig därefter. Att ålägga honom att omedelbart lämna fastigheten ifrån sig vore emellertid ej lämpligt. särskildt då fråga är om jordbruksfastighet: han kan hafva innehaft fastigheten ett eller annat år. och åtskilliga därigenom tillkomna förhållanden måste [ 213 ]afvecklas. Att bestämma det rådrum, som skäligen bör lämnas honom, torde utan olägenhet kunna öfverlåtas åt rätten. I båda parternas intresse bör dock iakttagas, att fastighetens afträdande sker å fardag. Den förköpsberättigade skall alltså äga att tillträda. fastigheten den fardag. som rätten utsätter.

Öfverklagas dom, hvarigenom lösningsanspråk bifallits, men godkännes detta äfven af öfverrätten, utsättas vanligen ny tid för fastighetens afträdande; men det uppenbart, att den, som skall afträda fastigheten, dragit målet under rätt endast för att vinna uppskof, meddelas stundom intet yttrande om afträdestiden, hvaraf följer, att den lägre domstolens beslut därutinnan fortfarande länder till efterrättelse.[86] Detta innebär, därest – såsom ju oftast är händelsen – den utsatta afträdesdagen redan förflutit, att köparen genast skall lämna ifrån sig fastigheten och att därvid förhållandena skola bedömas så. som om afträde skett redan å den därför bestämda dagen. Genom den i förevarande paragraf gifna bestämmelsen har naturligtvis icke betagits öfverdomstolarna rätt att förfara på. detta sätt.

Att till förhindrande af ohemul klagan gifva rätten befogenhet att, då. den meddelar lösningsdom, tillika förordna, att domen må verkställas utan hinder däraf finnes högre att den ej vunnit laga. kraft, har i mål af denna beskaffenhet ansetts icke vara lämpligt.


15 §.

Säljarens rätt till andel i löseskillingen.I köpeaftalet kan vara bestämdt, ej blott att den gäld, som då aftalet slutes redan är intecknad eller på grund af säljarens utfästelse kan blifva intecknad i fastigheten, skall gå i afräkning å köpeskillingen, utan äfven att köparen skall njuta anstånd med betalningen af hela eller någon del af den återstående köpeskillingen; å det belopp, för hvilket kredit sålunda beviljas köparen, utfärdar denne köpeskillingsreverser, afsedda att intecknas i fastigheten med bättre rätt än annan köparens gäld. Då det emellertid af skäl, för hvilka redogjorts i annat sammanhang, funnits nödigt förekomma, att medan ännu lösningstalan kan anhängiggöras, inteckning i fastigheten beviljas på grund af köparens utfästelse, och det icke lärer vara möjligt att härutinnan göra skillnad mellan köpeskillingsreverser och andra af köparen utfärdade förbindelser, kan, därest fastigheten löses af den förköpsberättigade, säkerhet i själfva [ 214 ]fastigheten ej beredas säljaren för hans köpeskillingsfordran. Han bör i stället äga att ur löseskillingen få betaldt för sin fordran framför andra köparens borgenärer. Härom är stadgande meddeladt i förevarande paragraf.

Med den föreslagna bestämmelsen blir säljaren ej blott berättigad att erhålla likvid ur köpeskillingen, utan han blir nödsakad att på detta sätt mottaga betalning, äfven om fordringen eljest ej vore förfallen till betalning. Detta kan ju för honom vara ofördelaktigt; måhända har han betingat sig att under längre tid få hafva penningarna innestående i fastigheten mot hög ränta. Men förhållandet beror af en omständighet, hvarom han ägde kunskap vid köpeaftalets ingående, och han har ingen anledning att beklaga sig öfver att beräkningar korsas, hvilka aldrig kunde förverkligas under annan förutsättning än att förköpsrätten icke kom till utöfning.

Skall säljaren, efter hvad nu sagts, äga rätt till betalning ur löseskillingen, erfordras fördelning af densamma mellan honom och köparen. Angående denna fördelning meddelas föreskrifter i 16 § andra stycket. Här har endast såsom förutsättning för säljarens rätt bort stadgas, att anmälan om köpeskillingsfordringen skall före fördelningsdagen hafva gjorts hos den myndighet, som har att verkställa fördelningen.

Genom att anmäla sin fordran hos öfverexekutor bereder säljaren sig endast rätt att, om fastigheten löses, ur löseskillingen utfå det belopp, med hvars gäldande han lämnat köparen anstånd; han har därmed icke tryggat den befogenhet, som tillkommer honom, att, i händelse lösning icke kommer till stånd, för sin fordran njuta säkerhet i fastigheten framför köparens öfriga borgenärer. Vill han bereda sig sådan säkerhet, måste han, oaktadt frågan om lösning ännu är sväfvande, söka inteckning inom den i 4 kap. 11 § stadgade tid från det köparen sökt lagfart å sitt fång.


16 §.

Lyftning och fördelning af löseskillingen.Under den tid, köparen har fastigheten i sin besittning, innehar han den icke för den förköpsberättigades utan för egen räkning; den afkastning, fastigheten lämnar. är hans och skall ej redovisas till den förköpsberättigade. Detta förhållande ändras ej därmed, att lösningstalan instämmes; först å den af rätten bestämda afträdesdagen frånträder köparen sin ställning såsom fastighetens ägare. Skulle af anledning, som vid 14 § berörts, eller eljest fastigheten faktiskt icke komma att af köparen [ 215 ]afträdas förr än å senare dag, är han redovisningsskyldig för afkastningen under mellantiden.

Å den utsatta afträdesdagen, då fastigheten öfvergår från köparen till den förköpsberättigade. bör köpeskillingen för densamma godtgöras köparen. I den mån enligt köpeaftalet intecknad gäld skolat afdragas å köpeskillingen, ifrågakommer icke likvid i penningar, men till återstående delen skall köpeskillingen å nämnda dag utgifvas till köparen. Beloppet af denna löseskilling bör alltid under rättegången hafva blifvit fastställdt. Om deposition enligt 11 § ägt rum, medför föreskriften i samma paragraf, att i beslutet om nedsättningen angifves hvad som skall deponeras, och det ligger i sakens natur, att äfven eljest rätten fastställer löseskillingens belopp; käranden bör förklaras berättigad att för visst belopp lösa till sig den ifrågavarande egendomen. Beträffande sättet för löseskillingens utbetalande ställer sig saken olika allt efter som beloppet blifvit deponeradt eller icke; i förra fallet har köparen att å likviddagen anmäla sig hos öfverexekutor för de nedsatta medlens lyftande, i det senare skola å samma dag penningarna till honom betalas omedelbart af den förköpsberättigade.

Att hela löseskillingen skall utbetalas till köparen gäller endast för det fall att säljaren icke enligt 15 § anmält fordran å ogulden köpeskilling. Har sådan anmälan skett, skall, såsom ofvan erinrats, beloppet fördelas mellan köparen och säljaren. Denna fördelning torde vara af den grannlaga beskaffenhet, att därvid ej kan undvaras medverkan af offentlig myndighet. Beredningen har tänkt sig fördelningen verkställd genom öfverexekutors försorg. Om deposition af löseskillingen ägt rum, äro de medel, fördelningen afser, innestående hos öfverexekutor, och det har synts lämpligt, att samma myndighet äfven i öfriga fall verkställer fördelningen; denna är af väsentligen samma art som den, hvilken i andra fall enligt förslaget – 11 kap. 8 § och 16 kap. 15 § – är anförtrodd åt öfverexekutor. Är beloppet ej deponeradt, bör det därför af den förköpsberättigade öfverlämnas till öfverexekutor senast å fördelningsdagen, hvilken sammanfaller med den dag, då köparen, därest fördelning ej erfordrats, skulle ägt att uppbära köpeskillingen. Initiativ till fördelningen bör tagas af säljaren, som yrkar att få del i löseskillingen; han skall, såsom redan i 15 § stadgats, hos öfverexekutor göra anmälan om sin fordran. I fråga om tiden, då sådan anmälan bör ske, har det ej ansetts nödigt eller lämpligt att meddela annan föreskrift än att anmälan skall ske före den dag, då fastigheten [ 216 ]skall afträdas och löseskillingen öfverlämnas till köparen. Äfven om rättens beslut, hvarigenom lösningstalan bifalles, öfverklagas, lärer försiktigheten bjuda, att med anmälan ej uppskjutes till dess öfverrättens dom fallit, ty fastställer denna underrättens dom utan att bestämma ny afträdestid, blir köparen skyldig att afträda fastigheten omedelbart efter det domen vunnit laga kraft.

Säljarens fordringsrätt för ogulden köpeskilling kan naturligtvis öfverlåtas på annan person, hvilken äger att i säljarens ställe påkalla fördelning och vid densamma mottaga betalning. Vid likviden böra likasom i andra likartade fall utsökningslagens föreskrifter i 6 kap. i tillämpliga delar följas.

Därest köparen fått uppbära hela den fastställda löseskillingen eller den del däraf, som icke tillkommer säljaren för fordran å ogulden köpeskilling, är naturligtvis den förköpsberättigade ej därmed afskuren från möjlighet att mot köparen göra gällande ersättningsanspråk på grund däraf att han icke bekommit fastigheten i det skick, som vid köpet förutsattes. Att köparen är ansvarig i förhållande till den förköpsberättigade, därest genom hans åtgärd eller vållande fastigheten försämrats eller inventarier, som ingått i köpet och skola lösas, blifvit förstörda eller skadade. är uppenbart. Men det värde, som bör komma den förköpsberättigade till godo, kan hafva minskats äfven därigenom, att fastighetens belastning med inteckningar eller med inskrifningar för rätt till undantag, ränta eller afgäld vid afträdandet befinnes vara större än köpeaftalet förutsatte. Därest en vid köpet redan befintlig gravation ej då tagits i beräkning eller en ny gravation därefter tillkommit. äger enlikt 4 kap. 17 § köparen att å, köpeskillingen afräkna hvad som kan komma att ur fastigheten uttagas i anledning af en sådan inteckning eller inskrifning. Samma rätt tillkommer naturligtvis den förköpsberättigade. En ökning af fastighetens belastning uppkommer äfven därigenom, att en inteckningsränta eller ett ränte- eller afgäldsbelopp, som skall utgå af fastigheten, icke i rätt tid betalas eller att undantagsförmåner, för hvilka fastigheten häftar, ej behörigen utgöras. För sådana prestationer skall köparen, som får behålla fastighetens afkastning under sin besittningstid, för samma tid ansvara. Enahanda är förhållandet med skatter och andra dylika afgifter, för hvilka fastigheten häftar i hvems hand den vara må; med tillämpning af den grundsats, hvarå stadgandet i 4 kap. 8 § är byggdt, böra dessa afgifter utgöras af köparen, såvidt de förfalla under den tid, han innehar fastigheten. Om köparen försummat någon likvid, som åligger honom, måste det [ 217 ]tillkomma den förköpsberättigade att erhålla godtgörelse äfven för det belopp, som i anledning häraf kan komma att uttagas ur fastigheten. Här må ock erinras, att om den uppkomna ökningen i fastighetens belastning är så stor att den öfverstiger hvad af köpeskillingen återstår efter det i köpeaftalet bestämda afdrag för intecknad gäld, den förköpsberättigade måste äga en mot köparens häfningsrätt enligt 4 kap. 17 § svarande befogenhet att afsäga sig fastighetens öfvertagande, såvida ej det felande beloppet godtgöres honom.

Utan särskildt stadgande lärer ock vara klart, att om löseskillingen till någon del motsvaras af inteckningar, hvilka äro inneliggande hos köparen, denne är skyldig att utan vidare ersättning utlämna dessa inteckningar till den förköpsberättigade. I fråga om åtagande af personlig ansvarighet för intecknad gäld inträder den förköpsberättigade gifvetvis i den skyldighet, som i detta hänseende enligt 4 kap. 10 § åligger köparen.

Slutligen må här erinras, att om instämd lösningstalan ogillas, nedsatt löseskilling bör, sedan domen vunnit laga kraft, återbetalas till deponenten.


17 §.

Särskild ersättning till köparen.Den, som köpt en fastighet men, sedan han någon tid varit ägare af densamma, Särskild måste afstå den, emedan förköpsrätt till fastigheten göres gällande, har vanligen ej blott utgifvit den aftalade köpeskillingen helt eller delvis utan äfven fått vidkännas andra utgifter och kostnader.

Själfva förvärfvet af fastigheten kan hafva kostat honom mer än det såsom köpeskilling angifna beloppet; aftalet kan hafva varit sådant att i det vederlag, som betingats för fastigheten, ingått någon prestation, som köparen åtagit sig utöfver köpeskillingen. Han kan t. ex. hafva förbundit sig att utan särskild ersättning bestrida kostnaden för något arbete, som säljaren låtit verkställa å fastigheten, eller i dennes ställe fullgöra en leverans af produkter från fastigheten. Värdet af en sådan prestation bör naturligtvis inräknas i det pris, fastigheten betingat, och då den förköpsberättigade endast till detta pris äger lösa till sig fastigheten, skall han – såvida icke på grund af 12 § åtagandet är mot honom utan verkan – ersätta köparen hvad denne för åtagandets fullgörande utgifvit. I den mån köparen icke infriat sin förbindelse, åligger det den förköpsberättigade att uppfylla densamma.

[ 218 ]Det värde, som genom fastighetens förvärfvande tillföres den som löser, utgöres af fastighetens värde med afdrag för gravationer, hvarför fastigheten häftar. Dessa gravationer kunna genom köparens åtgärd hafva minskats; han kan t. ex. hafva gjort kapitalafbetalning å den intecknade gälden. Har köparen på detta sätt genom minskning af fastighetens belastning ökat det värde, som vid fastighetens öfvergång till den förköpsberättigade kommer denne till godo, bör köparen gifvetvis härför bekomma ersättning af den förköpsberättigade.

Såsom förut nämnts, är köparen ej skyldig att till den förköpsberättigade redovisa fastighetens afkastning under den tid, han innehaft fastigheten. Med rättigheten att behålla afkastningen följer emellertid skyldighet att vidkännas vissa utgifter. Likasom köparen uppenbarligen bör själf bära utgifterna för afkastningens vinnande, bör han vidkännas underhållskostnaderna för sin besittningstid. Han har ock, såsom vid 16 § anmärkts, att under denna tid betala räntor å intecknad gäld äfvensom skatter och andra afgifter för egendomen och är icke berättigad att för sådana utgifter bekomma ersättning af den förköpsberättigade.[87]

En fråga, som bör i lagen regleras, är den, i hvilken mån köparen må vara berättigad till ersättning för kostnader, som han – utöfver produktionskostnader och vanliga underhållskostnader – nedlagt å fastigheten. I annat sammanhang – vid 7 kap. 4 §, där fråga är om kostnader, nedlagda å fastighet, som efter klander återvinnes af rätte ägaren – får Beredningen anledning att närmare ingå på denna fråga; det är företrädesvis med afseende å detta fall frågan är af praktisk betydelse, och en närmare redogörelse för de synpunkter, som därvid äro bestämmande, finner därför lämpligen sin plats i motiven till 7 kap. Under hänvisning till hvad där anföres angående skillnaden mellan "nödig" och "nyttig" kostnad, kan Beredningen här inskränka sig till att framhålla, att i förevarande fall det uppenbarligen är allenast nödig kostnad som skall ersättas, dock med den modifikation, att hvad af dylik kostnad skäligen kan anses hafva erfordrats för fastighetens underhåll under den tid, köparen innehaft den, bör stanna å honom själf. Att köparen för nyttiga kostnader skulle kunna mot den, som löser, rikta något ersättningsanspråk kan icke sättas i fråga, då han ju nedlagt dessa med kännedom om förköpsrätten och möjligheten, att en annan komme att i hans ställe öfvertaga köpet: än mindre kan sådant ifrågasättas beträffande "öfverflödiga" kostnader. [ 219 ]Enligt 15 kap. 1 § är köparen skyldig att söka lagfart å sitt fång. De kostnader – hufvudsakligast för lagfartsstämpeln –, som vid fullgörandet af denna skyldighet åsamkas köparen, blifva för honom utan nytta, om han undantränges af den förköpsberättigade, och böra därför af denne godtgöras honom. Om, då den förköpsberättigade instämmer sin talan, det står honom öppet att rikta densamma mot en bland flere köpare, hvilka efter hvarandra med korta mellantider blifvit ägare af fastigheten, bör han icke kunna förpliktas att ersätta lagfartskostnaden för senare fång än det, mot hvilket lösningsanspråket riktas; att någon, som köpt fastigheten, afhänder sig densamma, medan lösningsfrågan ännu är sväfvande, bör icke i något afseende kunna öka den lösningsberättigades kostnad i anledning af fastighetens öfvertagande.

I detta sammanhang må erinras, att då den förköpsberättigades fång är helt och hållet beroende af och sker på fullkomligt samma villkor som den köpares fång, från hvilken fastigheten löses, skäl synes föreligga att medgifva stämpelfrihet för den förköpsberättigade, då denne för sin del söker lagfart.[88] Skulle sådan stämpelfrihet anses icke följa af gällande stämpelförordnings föreskrift i ämne,[89] torde alltså denna böra undergå erforderlig ändring.

Ytterligare stadgar förevarande paragraf, i enlighet med hvad som gäller i likartade fall, att den förköpsberättigade skall vara skyldig att ersätta de utgifter, lösningsprocessen ådragit motparten i första instansen.[90] Vid bestämmande af ersättningens belopp lära domstolarna ej underlåta att taga hänsyn därtill, huruvida svaranden genom ohemula, invändningar eller på annat sätt obehörigen fördröjt rättegången och sålunda själf bär skulden för att hans kostnader stigit till högre belopp än eljest skulle hafva blifvit händelsen.

Den säkerhet för eventuell ersättning, som enligt 8 § skall ställas af annan förköpsberättigad än kronan, kommun eller municipalsamhälle, afser hvarje ersättning, han kan kännas skyldig att i anledning af förköpsrättens utöfvande betala till köparen; under densamma ingå sålunda ej blott ersättningar, som skola gäldas på grund af uttryckligt stadgande i förevarande paragraf, utan äfven sådana, [ 220 ]som eljest, enligt hvad ofvan utvecklats, kunna ifrågakomma. Då på detta sätt torde hafva beredts köparen erforderlig trygghet för ersättningens utbekommande i de fall, då icke den förköpsberättigades vederhäftighet bör anses otvifvelaktig, har det icke varit erforderligt att upptaga gällande lags föreskrift om ersättningens gäldande innan fastigheten afträdes. En dylik föreskrift är, såsom vid 7 kap. 6 § skall närmare utvecklas, icke väl förenlig med gällande fastighetslagstiftning i öfrigt.

Talan om utfående af ersättning, hvarom i denna paragraf stadgas, lärer vara af beskaffenhet att den icke må föras i särskild rättegång utan att förbehåll därom gjorts i själfva lösningsprocessen. Att för anhängigörande af dylik talan bestämma någon särskild preskriptionstid har icke synts erforderligt.


18 §.

Antecknande af lösningsdomen.Angående skälen, hvarför föreskrift om här omförmälda anmälan upptagits i detta sammanhang, hänvisas till hvad här ofvan vid 6 § blifvit anfördt.


19 och 20 §§.

Legala lösningsrätter.För närvarande finnas i lag stadgade tre lösningsrätter, hvilka kunde ifrågkomma till upptagande i en ny jordabalk. Af dessa afser en att i samma hand förena frälseränta och jordäganderätt; en annan – viderboendes och nabos lösningsrätt – skall närmast bereda utväg till återförenande af skilda delar af en och samma tomt eller sammanförande af olika., till hvarandra gränsande tomter i stad men afser ock att förena ideella delar i en tomt; den tredje åsyftar att förena den ständiga besittningsrätt till stadstomt, hvilken enligt 1 kap. 7 § är att betrakta såsom en särskild fastighet, med äganderätten till grunden.

Frälsejord och frälseränta.Såväl den i 4 kap. 5 § jordabalken stadgade rätt för ägare af frälseränta att lösa till sig den af räntan besvärade jorden, då denna säljes utom börd, som den rätt vid räntans försäljning utom börd, förordningen den 21 mars 1835 tillägger jordens ägare, har till syfte att bringa den vid fastigheter af ifrågavarande kamerala natur förekommande, af forna tiders samfundsförhållanden framkallade söndring af jordäganderätten till upphörande. Detta syfte kan emellertid icke på ett varaktigt sätt uppnås, så länge något hinder icke möter att åter upplösa den [ 221 ]förening af jordäganderätten och frälseräntan, som med begagnande af lösningsrätt eller på annat sätt blifvit vunnen. T skrifvelse den 5 maj 1893 anhöll också Riksdagen. att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag i syfte att, sedan frälseränta en gång blifvit förenad med frälseskattehemmanet, jorden och räntan icke finge åter skiljas. Med anledning af denna framställning utarbetades ett lagförslag, som innebar, att domstol skulle kunna, på ansökan af den. som ägde såväl frälseräntan som jorden, under vissa förutsättningar medgifva, att räntan sammanlades med jorden så att den ej vidare kunde därifrån söndras.' Mot lagförslaget anmärktes emellertid vid dessa granskning i Högsta domstolen, att då för den, som ägde räntan och jorden, endast ringa uppfordran funnes att själf vidtaga någon åtgärd för att inskränka den fria dispositionsrätten öfver båda, det vore fara värdt, att om det lämnades i hans fria skön, huruvida han ville påkalla sammanläggning eller fortfarande i sin hand behålla räntan och, jorden såsom skilda rättsobjekt, han skulle låta saken vara sådan den vore, så att den föreslagna lagen skulle blifva endast en lag på papperet utan praktisk användning. Med anledning af hvad sålunda anmärkts blef förslaget ej förelagdt Riksdagen, men enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 oktober 1903 öfverlämnades handlingarna i ärendet till Beredningen för att komma under öfvervägande vid fullgörande af dess uppdrag rörande bearbetning af jordabalken med därtill hörande författningar.

Sedermera har emellertid ett annat satt för syftemålets vinnande blifvit ifrågasatt. I skrifvelse den 10 maj 1905 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, på hvad sätt och under hvilka villkor de, som utgöra räntor af ifrågavarande slag, kunde sättas i tillfälle att lösa sig från dem. Efter remiss har Beredningen den 24 september 1908 afgifvit särskildt yttrande i detta ärende och därvid förordat, att den. hvars jord besväras af frälseskatteränta, skall vara berättigad att i viss ordning få räntan aflöst samt att staten må genom ekonomisk medverkan underlätta aflösningen i sådan mån att jordägaren kan finna med sin fördel förenligt att bringa den till stånd. Kommer detta förslag till utförande, böra, enligt hvad Beredningen antager. frälseskatteräntorna inom en ej allt för aflägsen framtid vara bragta ur världen på ett sätt. som utesluter deras återupplifvande. Men äfven om denna anordning ej skulle komma till förverkligande, synas skäl saknas att bibehålla ifrågavarande lösningsrätt; för uppnående. af jordäganderättens konsolidering är den i själfva verket utan betydelse. Någon vidare åtgärd med anledning af omförmälda [ 222 ]framställning af 1893 års Riksdag finner Beredningen i fråvgans nuvarande läge icke påkallad.

Med upphäfvande af frälseränteägares lösningsrätt bortfalla vissa rättigheter till lösning, hvilka föranledt föreskrifter i särskilda författningar. I fråga härom hänvisas till hvad Beredningen anför vid 10 § promulgationslagen; af där föreslagna bestämmelse framgår, att de föreskrifter, som meddelats beträffande lösningsrätt för Danviks hospital och Lunds domkyrka, icke skulle i allo förlora sin giltighet.

Viderboende och nabo.De lösningsrätter, som i stad tillkomma viderboende och nabo, grunda sig på stadgandena i 7 kap. jordabalken. Föremål för dessa rättigheter äro "hus och tomt"; de gälla alltså. icke alla fastigheter inom stadens område utan endast de bebyggda eller för bebyggande afsedda tomterna. Lösningsrätten afser här närmast att aflägsna olägenheter, som föranledts af ett olämpligt styckande af tomterna eller en olämplig tomtindelning, men den tjänar ock att konsolidera äganderätten, då denna är delad mellan flere.

Gällande bestämmelser om viderboendes och nabos lösningsrätt hafva sitt ursprung i 9 kap. 2 § byggningabalken i stadslagen samt förklaringen den 20 december 1721 öfver lagens rätta förstånd angående nabo- eller viderboenderätten i städerna. I förstnämnda lagrum stadgas, att ingen må sälja det, som ligger under, öfver eller bredvid annan utan åt viderboende mannen; denne äger återkalla inom natt och år hvad som blifvit såldt, utan så är att hembud till honom skett och han förklarat sig icke vilja lösa. Uttrycken "under" och "öfver" synas häntyda på särskild äganderätt till de olika våningarna ("Stockwerkseigentum"). Uttrycket "bredvid" kan hänföra sig till såväl förhållandet mellan lokalt begränsade delar af samma tomt som ock förhållandet mellan skilda tomter. Huruvida också vanlig samäganderätt åsyftas, är mer tvifvelaktigt. Väl förefanns enligt Visby stadslag lösningsrätt för samägare, men i den allmänna stadslagen har "viderboende" säkerligen i främsta rummet afsett dels ägare af särskilda områden af samma tomt. dels ock hvad senare kallats nabo eller ägare af angränsande tomt. I kommentarer till stadslagen betecknas såsom "rätter viderboende" allenast den, som "har sitt hus uppbyggdt vid ett annat att intetdera kan det andra vill umbära. såsom sker då en mur är gemensam eller då det ena har ett ankare i det andras mur". Någon särskild begränsning af nabos lösningsrätt omtalas icke i äldre tid.

Kort före 1734 års lags antagande blef viderboendes och nabos lösningsrätt [ 223 ]föremål för särskild lagstiftning genom förklaringen den 20 december 1721. Däri stadgas. att "nabo- eller viderboenderätten" borde inskränkas så att den tillkomme 1) dem, som äga husdel ofvan, nedan eller eljest i samma hus och tomt, 2) den, som har en tillförene från annan bruten och styckad tomt, 3) den, som har halfva muren jämte annan eller nyttjar annans mur eller vägg, 4) den, som på sin grundmur har annans mur eller betjänar sig af annans grundmur, 5) den, som lider märkligt besvär, såsom takdropp, mörker, fönster eller gluggar och flera dylika olägenheter af sin granne och hans egendom, och 6) den, som är besvärad af brist på nödiga uthus och utrymme eller af sådan trängsel och farlig byggnad, som kan förorsaka eldsvåda.[91] Den, som var "fullbodd", fick dock icke under några förhållanden utöfva lösningsrätt. 1721 års förklaring, som omtalar både viderboende och nabo, synes icke hafva afsett att uppställa en bestämd skillnad mellan dessa båda uttryck. En sådan skillnad framträder först i 1734 års lag, som fastställde begreppen viderboende och nabo sålunda, att de, som "ägde del" i hus och tomt i staden, hade viderboenderätt och de, som "därintill bodde", naborätt. Att under begreppet viderboende föll icke blott ägare af visst område af en tomt utan äfven ägare af ideell andel i sådan var inom doktrinen ostridigt. Efter ordalagen synas 1 och 2 §§ i 7 kap. gifva nabo en lika obetingad lösningsrätt som viderboende; men genom förordningen den 29 juli 1812 förklarades, att lösningsrätt tillkom nabo endast i de fall, 3, 4 och 5 §§ utsätta. I det väsentliga sammanfalla dessa med dem, som afses i mom. 2–6 i 1721 års förklaring.

Enligt hvad Beredningen genom inhämtade upplysningar från rikets städer erfarit, är det numera mycket sällsynt, att ifrågavarande lösningsrätter komma till utöfning. Endast i enstaka fall har under de senare årtiondena sådant skett, och i de flesta städer har något dylikt fall icke i mannaminne förekommit. Vid sådant förhållande har Beredningen haft att öfverväga, huruvida icke detta rättsinstitut borde utmönstras ur lagen. Utan verkligt behof bör icke en dylik anordning bibehållas, då den ju alltid kan gifva anledning till tvister och i en grannes hand lägger en makt, som kan missbrukas, och i allt fall länder den andre grannen till ett visst förfång.

Hvad naborätten beträffar, synes det ock vara uppenbart, att den är föråldrad. I äldre tider med mer ofullständiga bestämmelser i fråga om städernas bebyggande [ 224 ]voro tomterna ofta trånga eller oregelbundna till sin form, och besvärliga servitut tomterna emellan, gemensamma murar och dylikt voro vanliga.. Sådana förhållanden gjorde det önskligt, att den ene grannen hade tillfälle att lösa till sig den andres tomt. Men i den mån lämpliga stadsplaner och tomtindelningar genomförts, har förhållandet ändrats. Om ock ännu kunna förekomma fall, där ett sammanförande af skilda tomter kan anses önskvärdt, torde detta utan nämnvärd svårighet kunna vinnas på den frivilliga öfverenskommelsens väg, då intressenas ömsesidighet naturligt manar till en sådan uppgörelse. Om därför naborätten icke vidare kan anses behöflig, bör den desto hellre afskaffas som den är förenad med särskilda olämpor. Att i lag bestämma, under hvilka förutsättningar den må komma till användning, möter snart sagdt oöfvervinneliga svårigheter, och en besvärande osäkerhet skulle därför alltid vidlåda densamma.[92] Mot dess afskaffande synes därför icke höra möta någon betänklighet; detta har ock af de inhämtade yttrandena bestyrkts.

Något annorlunda. ställer sig frågan om viderboenderättens bibehållande. Äfven beträffande denna rätt har visserligen i det ojämförligt öfvervägande flertalet af inkomna yttranden förklarats, att dess fortvaro icke af förhållandena påkallas, men i några af dem har förordats dess upprätthållande.

Hvad angår det fall att särskilda områden af samma tomt tillhöra olika personer, är otvifvelaktigt ett sådant förhållande olämpligt; alltid bör det eftersträfvas, att äganderättsförhållandena och tomtindelningen sammanfalla. Föreskrifter i sådant syfte saknas icke heller i lagstiftningen. Om ägaren af en tomt därifrån säljer visst område, ankommer det på vederbörande myndighet att gifva tillstånd till den jämkning i tomtindelningen, som i anledning häraf påkallas, antingen så att det sålda området bildar en själfständig tomt eller så att det sammanlägges med en annan tomt; förrän dylik jämkning skett, kan nye ägaren ej erhålla lagfart å sitt fång. Härigenom är sörjdt för att under bestående tomtindelning öfverensstämmelsen mellan tomtgränser och ägogränser. där den är för handen, icke

rubbas. Men där ny tomtindelning införes, kunna förutvarande tomter eller delar af sådana. komma att tillsammans bilda en tomt; olika personer blifva sålunda ägare till [ 225 ]särskilda delar af den nya tomten. Före tillkomsten af 1907 års stadsplanelag saknade emellertid, såsom vid 2 kap. 12 § framhållits, en dylik tomtindelning privaträttslig betydelse; i sådant hänseende förblef den gamla tomtindelningen alltjämt gällande, och den nya blef tills vidare endast en anordning på papperet. Det torde därför icke kunna anagas, att de, som ägde särskilda delar af en sålunda nybildad tomt, skulle hafva kunnat mot hvarandra utöfva lösningsrätt såsom viderboende.[93] Annorlunda ställer sig saken efter det stadsplanelagen trädt i kraft. Af lagen framgår väl, att ny tomtindelning må företagas endast i syfte att i möjligaste mån åvägabringa öfverensstämmelse mellan tomtgränser och ägogränser. Men full öfverensstämmelse låter sig ej alltid uppnå, och därest icke ny tomtindelning kommer till stånd. blifver en förut antagen gällande, oaktadt sådan öfverensstämmelse icke finnes. I ena som i andra fallet skall tomtindelningen lända till efterrättelse, och det ligger nära till hands att här tänka sig lösningsrätt för den ene delägaren mot den andre använd såsom ett medel att bringa tomt, som till särskilda delar tillhör olika personer, i samme ägares hand.

Att för dylika fall bibehålla viderboenderätten torde emellertid icke vara behöfligt. Det tillhör stadsplanelagstiftningen att här råda bot. I stadsplanelagen är också förhållandet beaktadt. I 7 § föreskrifves, att å område, som enligt gällande tomtindelning utgör en tomt men hvaraf särskilda delar äro i olika ägares hand, nybyggnad ej må äga rum. För att åstadkomma öfverensstämmelse mellan tomtindelningen och äganderättsförhållandena är för nämnda fall i 12 § stadgadt, att staden äger lösa till sig de särskilda delarna och att den jämväl därtill är pliktig endast med undantag för det fall, att en tomtdel utgör mer än hälften af tomten och återstoden är obebyggd. Härmed har till äganderättens konsolidering beredts ett mycket verksammare medel än viderboendes lösningsrätt skulle medföra, då denna ej kan komma till utöfning i annat fall än vid inträffande försäljning af någon tomtdel.[94] Endast för det fall, då staden

ej har skyldighet att lösa, kunde viderboenderätten möjligen fortfarande vara af någon betydelse, men att för detta undantagsfall bibehålla den lärer icke böra ifrågakomma, då, ju äfven här saken lämpligen kan och bör ordnas genom stadens mellankomst.

[ 226 ]Af större betydelse är den viderboende tillkommande lösningsrätten, när fråga är om ideella andelar af en tomt.[95] Men äfven detta förhållande har

genom nyare lagstiftning kommit i ett åtminstone i viss mån förändradt läge. Genom 1904 års lag om samäganderätt är möjlighet beredd den, som äger del i samfälld fastighet, att få gemenskapen upplöst genom fastighetens försäljning för gemensam rakning,och

det kunde synas, som om härmed anledning att bibehålla lösningsrätt för sådan delägare bortfallit. Emellertid kan detta stadgande, hvilket afser att skydda en samägare mot missbruk af samäganderätten, icke anses hafva gjort lösningsrätten umbärlig. En dylik försäljning kan ju endast under särskilda förutsättningar' äga rum, och den utväg till äganderättens konsolidering, den erbjuder, kan för en samägare vara alltför betungande för att han skulle begagna sig däraf. Viderboendes lösningsrätt för detta fall har Beredningen därför ansett sig böra i sak upprätthålla, ehuru det icke funnits anledning att bibehålla en beteckning, som måste anses oegentlig. Stadgande härom har upptagits i 19 §.

Viderboenderätten afser tomter allenast i städerna. men då den nu i viss form bibehålles, finnes intet skäl att från tillämpning af det nya stadgandet utesluta tomter i köpingar och andra orter, där tomtindelning såsom i stad finnes. Förhållandena å dessa. orter äro nämligen i förevarande hänseende fullkomligt likartade

med dem i städerna.

Utom vid försäljning skulle viderboenderätten kunna komma till utöfning i de fall, då panträtt, förenad med införsel, upplåtits till fastigheten före den 1 januari 1876 och panthafvaren förvärfvar äganderätt till fastigheten genom att lagfara med densamma. Men då det väl får antagas, att något dylikt fall numera icke förekommer, har någon bestämmelse härom icke synts böra upptagas i förslaget.

En lösningsrätt för samägare, hvilken i detta sammanhang lämnats å sido. är den i 12 kap. 7 § ärfdabalken stadgade rätt för arfvinge, som fått del i sätesgård eller annan jord, att om fastigheten ej väl kan delas eller klyfvas, lösa ut de öfriga arfvingarne;[96] denna rätt har, såsom hänförande sig till det särskilda förhållandet mellan delägarne i ett dödsbo, ej bort här upptagas till behandling.

[ 227 ]Ofri tomt.Den tredje af de ännu kvarstående legala

lösningsrätterna afser ofri tomt i stad. Äfven här är lösningsrättens syfte att bereda utväg för äganderättens konsolidering. Angående denna lösningsrätt stadgas i 4 kap. 6 § jordabalken, att om någon köper det, som å annans jord och grund i staden byggdt är, han skall hembjuda det åt jordägaren. Hembudsskyldigheten är numera upphäfd, men lösningsrätten kvarstår.

Att den dubbla äganderätt, som i begreppet "ofri tomt" kommer till uttryck, är en anomali, som bör bringas att upphöra, kan icke vara föremål för tvifvel, och det medel att härutinnan komma till rätta, hvilket lösningsrätten innebär, bör därför bibehållas. I 20 § har sålunda upptagits ett stadgande om ifrågavarande lösningsrätt.

Det är i regel staden, hvilken lösningsrätten tillkommer, men fall förekomma också. där den ofria tomten tillhör andra rättssubjekt af offentligträttslig natur, såsom kyrkliga stiftelser.[97] I de

äldre förslagen till 1734 års lag betecknades såsom föremål för hembudsskyldigheten "hus, som å, stadens, kyrkans eller hospitalers grund byggdt är", och det finnes intet skäl att i det knappare affattade stadgandet i lagen inlägga annat innehåll. Vid 1 kap. 7 § har Beredningen erinrat, att upplåtelser af "ofria. tomter" kunna hafva skett jämväl utom. stadens till tomter indelade område. Huruvida en viss fastighet besittes med sådan rätt att denna kan betecknas såsom ofri tomt i juridiskt-teknisk mening afgöres med ledning af upplåtelsebref samt lagfarts- och andra offentliga handlingar.[98] Erinras må, att städerna stundom till enskilda personer mot tomtören upplåtit områden att besittas till dess staden själf kunde blifva i behof af marken, då den skulle återställas till staden utan lösen för vare sig besittningsrätten eller byggnader, som kunde hafva blifvit därå uppförda; genom en upplåtelse af detta slag skapas icke en ofri tomt. Men då ett dylikt område därefter öfverlåtits från en innehafvare till en annan, har det ofta nog kommit att betraktas såsom sådan, så. att lagfart därå beviljats och, utan anmärkning af stadens myndigheter, sådan afgift erlagts, som vid öfverlåtelse af ofri tomt plågar utgå till staden, där den ej begagnar sin lösningsrätt; när staden slutligen återfordrat området, hafva domstolarna vanligen antagit, att vid sagda förhållanden staden ej [ 228 ]ägde komma i besittning däraf annorledes än mot lösen, som vid återtagande af ofri grund i allmänhet ägde rum.[99]

Lösningsrätternas förhållande till andra sakrätter och deras inbördes företräde.De två legala lösningsrätter, Beredningen sålunda upptagit i förslaget – samägares till lott i samfälld tomt och stads till ofri tomt – gälla utan inskrifning och alltså före alla inskrifna rättigheter. Hvad stadens lösningsrätt angår, kan detta ej anses betänkligt, enär denna rätt endast har afseende å, vissa, sedan äldre tid bestående ofria tomter. Då denna tomtens egenskap skall anmärkas i fastighetsboken, träda. torde man vara berättigad antaga, att erinran därom äfven göres i de gravations-

och andra bevis angående tomten, som utfärdas med ledning af sagda bok. Hvad beträffar samägares lösningsrätt, kan ej heller denna från fastighetskreditens synpunkt vålla betänklighet så till vida som en hvar måste, när han åtkommer en ideell andel i en tomt eller förvärfvar inteckning i sådan andel, vara beredd på att hans rätt kan komma att beröras af den lösningsrätt, som på grund af lagens stadgande må göras gällande. Däremot kunde det synas, som borde denna lösningsrätt ej äga företräde framför sådan inteckning, som besvärade tomten redan då den delades i särskilda lotter och därmed det samäganderättsförhållande inträdde, som gaf upphof åt lösningsrätten. Att af denna anledning inordna lösningsrätten i förmånsrättsordningen synes emellertid icke vara nödigt, då ju innehafvaren af en dylik

inteckning kan vid ett exekutivt förfarande påkalla gemensamt utrop af hela tomten och därigenom göra lösningsrätten betydelselös.

Af det sagda följer, att såväl samägares som stads lösningsrätt i händelse af kollision med inskrifven förköpsrätt går före denna; särskildt stadgande härom har ej ansetts erforderligt. Däremot måste bestämmelse meddelas om det inbördes företrädet mellan de båda legala lösningsrätterna; när delägare säljer sin lott i ofri tomt och såväl annan delägare i tomten som staden vill lösa, hvilkendera är då närmast att lösa? 7 kap. 6 § jordabalken lärer böra tolkas så att hvarken viderboende nabo äger utöfva lösningsrätt i fråga om ofri tomt, därest staden vill begagna sin lösningsrätt. En sådan ordning synes emellertid icke vara lämplig. Samägarens intresse af konsolidering synes i främsta rummet böra beaktas; [ 229 ]samägarens intresse att förvärfva. en kvotdel af tomten – måhända just hvad som erfordras för att göra honom till ensam ägare – är i och för sig vida starkare än stadens. för hvilken det icke kan erbjuda någon särskild fördel att sålunda inträda i ett förhållande af samäganderätt. Beredningen har därför ansett stadens lösningsrätt böra stå tillbaka för samägarens. I fråga om det processuella förfarandet, då lösningsrätter af olika slag kunna göras gällande vid samma fång, torde böra iakttagas, att käromål, som väckts af lösningsberättigad med sämre rätt, förklaras hvilande tills det visat sig, om den, som äger bättre rätt, kommer att utöfva sin lösningsrätt eller icke.

Villkoren och sättet för lösningsrättens utöfning.Beträffande de närmare villkoren och sättet för ifrågavarande legala lösningsrätters utöfning har Beredningen ansett de motsvarande bestämmelser, som i

3–18 §§ af förevarande kapitel gifvits med afseende å förköpsrätten, äfven 1 fråga om de förra böra vinna tillämpning. En enhetlig behandling af samtliga lösningsrätter till fast egendom är otvifvelaktigt önskvärd. Emellertid föranledas häraf vissa förändringar i nu gällande rätt.

Äfven efter det bördsrätten upphäfts, utöfvar den så till vida verkan att vid försäljning inom bördslederna viderboendes och nabos lösningsrätt är utesluten.[100] Detta torde däremot icke gälla om stads lösningsrätt.[101] Denna åtskillnad har icke synts böra bibehållas; den i 3 § gifna regel, som utesluter förköpsrättens utöfning vid försäljning till skyldeman i rätt nedstigande led, skall enligt förslaget äga tillämpning å lösningsrätt i allmänhet. Det nära personliga förhållande, hvari kontrahenterna stå till hvarandra och utan hvilket försäljningen väl i allmänhet ej skulle kommit till stånd, förtjänar lika beaktande vid båda lösningsrätterna; den konsolidation af äganderätten, som med lösningsrättens utöfvande afses, kan icke anses vara mer angelägen, då fråga är om stadens rätt än då det gäller en samägares.

Då, såsom i det föregående nämnts, samägares lösningsrätt skall i kollisionsfall äga företräde framför stadens, bör naturligtvis också den omständigheten, att köparen af en lott i en stadstmnt förut var delägare i tomten, utgöra hinder för utöfvande [ 230 ]af stadens lösningsrätt.[102] Samma

omständighet bör af de vid 3 § anförda skäl utestänga dem, som jämte kontrahenterna äro samägare i tomten, från att göra bruk af dem tillkommande lösningsrätt.

Äfven stadgandet i tredje paragrafens andra stycke, som utesluter förköpsrätts utöfvande, då försäljning sker å exekutiv auktion, har synts böra tillämpas å legal lösningsrätt; de skäl, som för en sådan anordning blifvit anförda vid 3 §, äga giltighet äfven med afseende å. de legala lösningsrätterna. I fråga om dessa torde för närvarande, med analog tillämpning af 5 kap. 7 § jordabalken, gälla., att de kunna utöfvas äfven vid exekutiv försäljning.[103] En förutsättning för ifrågavarande förändring är emellertid, att särskild underrättelse om exekutiv auktion å fastighet tillställes den, som har legal lösningsrätt till fastigheten. Skyldighet att meddela dylik underrättelse bör därför åläggas auktionsförrättaren; och lärer för sådant ändamål 103 § i förslaget till ändringar i utsökningslagen böra atfattas sålunda:

"Kungörelse om auktion – – – – – – – – – – – bevaka sin rätt.

De, hvilka – – – – vid auktionen iakttagas, eller äga lösningsrätt till egendomen enligt 6 kap. 19 eller 20 § jordabalken, skola, där de – – – – – – – gäldenären meddelad."

Bestämmelsen i 14 § hvilar på en grundsats af sådan allmängiltighet att den bör gälla äfven för de legala lösningsrätterna.

7 kap. jordabalken innehåller icke någon regel om företräde mellan flere viderboende, såvida icke föreskriften i 6 §, att om "nabor" tvista om bättre rätt till den sålda tomten, domaren skall pröfva hvem som bäst tarfvar den, får anses hafva afseende äfven å, viderboende. I Lagkommitténs förslag till allmän civillag (2 kap. 4 § byggningabalken) stadgades, att om flere viderboende vore berättigade till lösen och de ej sämdes hvem som skulle lösa, den borde lösa, som hade största delen, och lottning äga rum, där flere hade lika del. Äldre Lagberedningen däremot föreslog (2 kap. 3 § byggningabalken), att vid tvist mellan viderboende om företräde till lösen rätten skulle pröfva hvem som bäst tarfvade det sålda och, om deras behof funnes lika, låta dem sig emellan lotta. Att tillämpa dylika synpunkter i fråga om ägare af ideella andelar i en fastighet lärer väl knappt låta sig göra; och då [ 231 ]enligt förslaget viderboenderätten endast för detta fall bibehållits, synes den enda rimliga anordningen vara att, på sätt 5 § innehåller med afseende å förköpsrätt, låta alla, som jämte säljaren voro delägare i tomten, hafva lösningsrätt till den sålda lotten, en hvar i förhållande till sin lott, och, där någon ej vill göra bruk af sin rätt, låta de öfriga utöfva den.

Stadgandena i 6–18 §§ äro i allmänhet af sådant innehåll att de skäl, som för dem anförts med hänsyn till förköpsrätten, uppenbarligen äga giltighet äfven beträffande de legala lösningsrätterna. Beredningen kan därför i afseende å dessa stadganden här inskränka sig till några erinringar.

Det för stad, kommun och municipalsamhälle medgifna undantag i fråga om åtgärder till betryggande af köparens rätt att återfå köpeskillingen torde stå i öfverensstämmelse med hvad som för närvarande gäller för stad.[104]

I 9 § uppställes den regel, att om fastighet, hvartill förköpsrätt äger rum, gått i ett köp med annan fastighet och denna ej kan utan olägenhet skiljas från den förra fastigheten. den, som vill utöfva. förköpsrätten, är pliktig att lösa jämväl hvad sålunda ingått i köpet, såvida icke köparen vill behålla det. Ett typiskt fall, då denna regel, tillämpad på stads lösningsrätt till ofri tomt, skulle komma till användning, är det, då köpet afsett stadstomt, som till en del är ofri och således underkastad stadens lösningsrätt men till återstående delen fri; då tomtens särskilda delar icke kunna. hvar för sig bebyggas; lärer så godt som alltid olägenhet uppstå af de båda delarnas särskiljande, och staden skulle alltså blifva skyldig att lösa äfven den fria delen. Detta öfverensstämmer ej med gällande rätt; staden anses icke vara skyldig att lösa mer än den ofria delen med hvad därtill hör. Naturlig billighet synes emellertid fordra. att staden, om den vill utöfva sin lösningsrätt, icke må" undandraga sig att lösa hvad som sålunda hör tillsammans med föremålet för lösningsrätten. Att lösningen om fattar tomten i dess helhet är också ägnadt att aflägsna vissa olägenheter, som visat sig vara förenade med det nuvarande systemet. Om i köpehandlingarna angifvits ej blott köpeskillingen för hela tomten utan äfven hvad däraf beräknats för den ofria delen. har man stundom låtit det sålunda utsatta priset å den ofria marken gälla vid löses-killingens fastställande.[105] Häraf har alstrats det missbruk, att den ofria marken åsatts relativt högre pris än den fria; för köparens och [ 232 ]inbördes förhållande har detta varit utan betydelse, men för staden har det medfört ett obehörigt förhöjande af löseskillingen.[106] Innehålla åter köpehandlingarna ingen uppgift om priset särskildt å den ofria tomtdelen med hvad därtill hör, har dess värde måst bestämmas på annat sätt. Härvid hafva domstolarna stundom själfva fastställt lösesumman,[107] men i andra fall hänvisat den erforderliga uppskattningen till gode män.[108] Ålägges det staden att lösa det hela, undvikas dylika anledningar till omgång och tvist, ty visserligen står det köparen fritt att behålla den icke- ofria delen af tomten, men sällan lärer något verkligt intresse föranleda honom att motsätta sig inlösen äfven af denna. Skulle han göra det endast i syfte att genom en missvisande uppdelning af köpeskillingen afvinna staden en obehörigt hög löseskilling för den ofria delen, beredes genom bestämmelserna i 10 § ett medel att möta dylika försök. Att staden, om endast den ofria delen löses, ej är pliktig att utgifva ersättning för skada eller förlust, som kan tillskyndas köparen därigenom, att den ofria delen skiljes från den fria, antages för närvarande[109] och lärer för framtiden böra anses vara än mer höjdt öfver tvifvel, då det ju är af köparen ensam det beror, att sådan skada eller förlust för honom uppkommer.

Af 16 §, tillämpad å legal lösningsrätt, följer, att lösningsrättens utöfvande icke har någon inverkan å inteckningar i fastigheten; inteckningshafvarne äga ej rätt till betalning ur löseskillingen utan hafva att för utfående af sin fordran hålla sig till fastigheten. 1 detta afseende torde förslaget icke medföra någon ändring af gällande rätt, sådan denna utvecklats på grundval af förklaringen den 7 augusti 1766.[110]

Att den, som löser till sig en fastighet, ej är skyldig att ersätta annan af köparen å. fastigheten nedlagd kostnad än den, som kan anses hafva varit nödig, har vanligen iakttagits äfven vid utöfning af nu gällande lösningsrätter; ofta utsattes i lösningsdomen helt allmänt, att å fastigheten nedlagda nödiga kostnader skola ersättas.[111] En afvikelse från denna regel har dock förekommit i några fall, där stad [ 233 ]löst till sig ofri tomt; då i följd af fördröjd lagfart å det fång, mot hvilket lösningsanspråket riktas, längre tid förflutit mellan fånget och lösningstalans instämmande samt under denna mellantid å tomten efter tillstånd af vederbörlig stadsmyndighet uppförts byggnader, har ersättningsskyldighet för desamma ålagts

staden.[112] De billighetsskäl, som i dessa fall synas hafva gjort sig gällande, torde dock icke böra föranleda någon afvikelse från den af Beredningen upptagna regeln, då den, som köpt fastigheten, för vidtagande af dylika anordningar utan olägenhet kan afvakta den tidpunkt, då det visar sig, huruvida lösningsrätten utöfvas eller icke, och det ju ankommer på honom själf att genom sökande af lagfart eller anmälan enligt 7 § bestämma denna tidpunkt.

I fråga om ofria tomter gäller i vissa städer, att därest staden icke skulle vilja begagna sin lösningsrätt, köparen skall till staden erlägga viss afgift, beräknad efter köpeskillingens belopp (i Stockholm "trettiondepenning och de fattigas andel"). Att, i händelse sådan afgift erlagts innan frågan, huruvida stadens lösningsrätt skall utöfvas, kommit till afgörande, den, som erlagt afgiften, äger återfå denna, därest staden gör bruk af lösningsrätten, lärer vara lika uppenbart som att staden genom att mottaga erbjuden afgift icke går förlustig sin rätt att lösa.[113]


21 §.

Lösningsrätt vid byte.Såväl förköpsrätten som de legala lösningsrätter, hvilka i förslaget upptagits, skulle enligt de i föregående paragrafer meddelade bestämmelser äga tillämpning endast vid försäljning. Detta är ock det i främsta rummet framträdande fallet; men en begränsning till detta fall ensamt är icke lämplig. Att vid öfverlåtelse utan vederlag – gåfva – ej bör gifvas utrymme för lösningsrätt är väl uppenbart; men där öfverlåtelsen skett mot vederlag, synes beskaffenheten af detta icke i och för sig vara af betydelse för frågan, huruvida lösningsrätt bör medgifvas eller icke. Likasom vid köp bör äfven vid byte lösningsrätten kunna göras gällande. Detta synes äfven af praktiska skäl påkalladt, då det eljest skulle stå ägaren af en fastighet, som besväras af lösningsrätt, öppet att omintetgöra denna rätt genom det sätt, på [ 234 ]hvilket vederlaget bestämmes. Ett likställande af byte med köp medför äfven den fördelen, att frågan, om i ett visst fall lösningsrätt må utöfvas, ej blir beroende al ett ofta. vanskligt afgörande, huruvida i själfva verket köp eller byte föreligger.

Emellertid erbjuda sig vid byte vissa svårigheter i fråga om bestämmandet af löseskillingens belopp. Här finnes icke såsom vid köp någon omedelbart tillämplig mått stock för löseskillingens bestämmande. Man måste här alltid företaga en uppskattning. Strängt taget borde den, som vill lösa, erlägga hvad som motsvarar det utfästa vederlagets värde. Då emellertid dettas värde måste anses i allmänhet vara detsamma som värdet af den fastighet, hvilken skall lösas, har i enkelhetens intresse löseskillingen ansetts kunna bestämmas efter sistnämnda värde; att i särskilda fall den, hvilken sålunda måste afstå fastigheten, måhända icke får full ersättning för hvad han uppoffrat för att åtkomma den, är en omständighet, hvars möjlighet han alltid kunnat på förhand' beräkna.

Kunna ej parterna enas om den erforderliga uppskattningen, verkställes den af rätten, som ju i fall, där det må finnas lämpligt, kan hänskjuta värderingen till gode män med rätt för part, som är missnöjd med dessas beslut, att underställa det rättens pröfning. Den tidpunkt, till hvilken uppskattningen skall hänföra sig. är uppenbarligen den, då bytesaftalet ingicks.

Några särskilda bestämmelser med afseende å lösningsrätts utöfvande vid byte torde icke vara erforderliga, utan kan åt stadgandena beträffande lösningsrätt vid försäljning gifvas motsvarande tillämpning.


7 KAP.


Om klander.


Allmän öfversikt.11 kap. jordabalken i 1734 års lag handlar enligt öfverskriften om klander i jordafång och om hemul. Bestämmelserna om klander äro emellertid synnerligen knapphändiga och måste, såsom i annat sammanhang[114] framhållits, vid utarbetande af en ny jordabalk utbytas mot fullständigare föreskrifter, särskildt hvad angår den vinnandes skyldighet att ersätta kostnad, som nedlagts å egendomen, och den obehörige innehafvarens plikt att utgifva afkastning eller ersättning för [ 235 ]egendomens nyttjande. Sådana bestämmelser hafva upptagits i förevarande kapitel, hvaremot frågan om säljares hemulsskyldighet behandlats i kapitlet om köp och byte.

I fråga om hvad med klander skall förstås ansluter sig förslaget till rådande rättsuppfattning. Praktiskt sedt är i allmänhet klander den talan, rätte ägaren för mot en obehörig innehafvare af hans egendom för att frånvinna honom denna. Det kan emellertid också förekomma, att den, som själf innehar den egendom han påstar vara sin, i syfte att få äganderätten fastslagen riktar sin talan mot någon, som vill göra honom denna stridig. Anledning att väcka sådan talan föreligger otvifvelaktigt, när lagfart å egendomen meddelats för annan. Därigenom lider ägaren,

äfven om han är i besittning af egendomen, intrång i sin rätt att förfoga öfver densamma; han kan icke inteckna egendomen, och den, till hvilken han öfverlåter den, kan icke erhålla lagfart år sitt fång. Det måste därför stå honom öppet att instämma den, för hvilken egendomen lagfarits, för att få sin bättre rätt till egendomen erkänd och lagfarten undanröjd. En talan af detta slag har karaktären af klander å, svarandens åtkomst till egendomen, och föreskriften i 1 § af detta kapitel om skyldighet att låta anteckna käromålet i fastighetsboken är otvifvelaktigt därå tillämplig. Däremot säger det sig själf, att i sådant fall öfriga bestämmelser i kapitlet icke äga tillämpning; dessa förutsätta ju, att den, mot hvilken klandertalan väckes, haft egendomen i sin besittning och sålunda varit i tillfälle att hämta afkastning och nytta af egendomen eller att därå nedlägga kostnad.

Till klander i egentlig mening plägar man icke hänföra de fall, då tvist om äganderätten till en fastighet yppas mellan tvänne, hvilka omedelbart härleda sin rätt från samme fångesman. Anledningen härtill är icke blott historisk; en inre olikhet föreligger ock, så. till vida som i dylika fall lagfarten har en alldeles särskild betydelse för äganderättsfrågan. I de afseenden, hvarom bestämmelser meddelas i förevarande kapitel, hafva emellertid samma grundsatser

ansetts böra vinna tillämpning; föreskrift härom har upptagits i 10 §.

En annan grupp af käromål, som förete en viss likhet med klander, äro de, som gå ut på återgång af köp, byte eller gåfva, när talan därom anställes af den, som öfverlåtit egendomen, eller hans rättsinnehafvare mot förvärfvaren själf eller hans arfvingar. Att dylika käromål skola antecknas i lagfartsprotokollet är uttryckligen stadgadt i 13 § lagfartsförordningen; föreskrifter om antecknande af sådan [ 236 ]talan hafva ock i förslaget upptagits i 4 kap. 21 § och 5 kap. 12 §. Bestämmelserna i detta kapitel äro däremot icke direkt tillämpliga å dessa fall, vare sig yrkandet på. återgång grundas därå, att den, som öfverlåtit egendomen, varit omyndig eller eljest obehörig att förfoga öfver densamma eller att öfverlåtelsen varit ogiltig på grund af tvång eller förledande, bristande form eller af annan dylik orsak, eller ett köp häfves af den i 4 kap. 12 § nämnda anledning. Om och under hvilka förutsättningar den, som under sådana förhållanden mister fast egendom, hvaraf han kommit i besittning, är berättigad till ersättning för kostnader å egendomen och skyldig att redovisa dess afkastning, kan icke genom en allmän, för samtliga dessa fall gällande regel besvaras. Om förvärfvaren i sin ordning afhändt sig egendomen till någon annan och talan anställes mot denne på grund af det föregående fångets ogiltighet, har däremot denna talan karaktären af klander och bör efter här gifna regler bedömas.

Från klander bör skiljas den talan, en fastighetsägare anställer mot granne eller annan, som gör intrång i hans äganderätt utan att likväl förhålla honom besittningen af fastigheten. Angående sådan talan hafva några allmänna bestämmelser icke ansetts erforderliga utöfver de i 3 kap. upptagna. heller talar man om klander, när väl fastigheten eller någon del däraf kommit i annans besittning – såsom när någon å annans fastighet olofligen intagit mark – men frågan ännu endast gäller, huruvida ett besittningsförhållande blifvit rubbadt eller icke. Besittningsskyddet såsom sådant behandlas icke i detta sammanhang. Först när svaranden vill göra gällande, att hvad han tagit i besittning tillhör honom, kommer frågan i det läge, att det kan blifva tal om klander i vanlig mening. Angående den processuella behandlingen af dylika fall finnes stadgadt i 10 kap. 6 § byggningabalken, i hvilket lagrum Beredningen icke haft anledning att föreslå någon förändring.

Ej heller å gränstvister i vanlig mening äro bestämmelserna i detta kapitel tillämpliga. Då fastighetsboken icke har till uppgift att angifva de särskilda fastigheternas gränser, är det lika litet enligt förslaget som enligt gällande rätt – 13 § lagfartsförordningen – nödigt att om dylika tvister göra anmälan för antecknande i fastighetsboken. Motsättningen mellan klander i egentlig mening och ägotvist grannar emellan om rå och rör eller annan bolstada skillnad" har i 1734 års lag kommit till uttryck i stadgandet i 11 kap. 7 § jordabalken, enligt [ 237 ]hvilket köpare af fast egendom i tvister af sistnämnda slag har att försvara sina gränser som han hast kan och gitter och någon hemulsskyldighet i vanlig mening icke åligger säljaren. Ehuru något motsvarande stadgande icke upptagits i Beredningens förslag, äro ej heller enligt detta bestämmelserna om säljares hemulsskyldighet i allmänhet tillämpliga å nämnda fall.[115] Lika litet har man att bedöma rättsförhållandet mellan parterna i en gränstvist enligt reglerna i förevarande kapitel. Den åtskillnad, som här göres med afseende å ond eller god tro hos den. från hvilken egendomen vinnes, lärer icke hafva någon motsvarighet i fråga om den. som genom dom i gränstvist ålägges att afträda en äga till grannen. Äfven om han hvarken insett eller bort inse, att den omtvistade ägan rätteligen hörde till grannfastigheten, lärer han icke kunna göra anspråk på ersättning för andra å den ifrågavarande ägan nedlagda kostnader än sådana, som kunna anses hafva varit nödvändiga. Ej heller lärer han kunna undgå att utgifva ersättning, hvarom i 2 och 3 §§ af detta kapitel förmäles, därför att han saknat kunskap om grannens bättre rätt. Det åligger en fastighetsägare att vid nyttjandet af sin fastighet iakttaga dess begränsning å. marken, och han har icke vid underlåtenhet häraf något anspråk på att bedömas mindre strängt än en hvar annan, som gör intrång på en fastighets område. Endast så till vida är denna grundsats underkastad modifikation att den, som å sin fastighet uppfört byggnad så att den skjuter öfver gränsen, ehuru han icke under några förhållanden är fritagen från skyldigheten att utgifva ersättning för det intrång grannen lider af byggnaden, likväl under vissa i 3 kap. angifna förutsättningar är berättigad att hafva byggnaden kvarstående.

Likasom här gifna bestämmelser icke afse det fall, då frågan allenast gäller, huruvida ett besittningsförhållande blifvit rubbadt, äro de icke heller tillämpliga, när ägaren riktar sin talan mot någon, som endast åberopar en honom af fastighetsägaren inrymd rätt att besitta fastigheten, Är denna rätt åt honom upplåten af annan än käranden, kan äganderättsfrågan icke i denna rättegång afgöras med bindande verkan mot den åberopade ägaren, och det ligger därför i kärandens eget intresse att instämma denne; såvida ej hinder häremot möter, torde domstolen näppeligen anse sig böra pröfva kärandens anspråk utan att den uppgifne ägaren blifvit i saken hörd. Riktar käranden sin talan omedelbart mot denne, behöfver han däremot icke instämma jämväl nyttjanderättshafvaren. Har denne icke varit part i målet, [ 238 ]kommer visserligen domen icke att utan vidare blifva bindande för honom; har den grundats endast å svarandens medgifvande och visas äganderättsanspråket i själfva verket hafva varit oberättigadt, kan mot nyttjanderättshafvaren domen icke hafva annan verkan än en öfverlåtelse af egendomen. Men bortsedt härifrån har en dom, hvarigenom klandertalan bifalles, i allmänhet till följd, att en nyttjanderätt, som tillkommit sedan egendomen blef rätte ägaren afhänd, kommer att förfalla; endast under de i 17 kap. 8 § angifna förutsättningar skall nyttjanderätten äga bestånd.

Det skulle kunna ifrågasättas att tillerkänna en nyttjanderättshafvare, som till följd af klander måste frånträda fastigheten, en viss själfständig rätt i förhållande till den vinnande, såsom rätt till fardag och till ersättning för gjorda förbättringar. Beredningen har dock ansett bestämmelser i dylikt syfte, hvilka skulle, i strid mot rådande rättsuppfattning, pålägga den vinnande inskränkande band, icke böra ifrågakomma. Till den, som återvinner sin egendom, står nyttjanderättshafvaren icke i något rättsförhållande. Då någon rätt till fardag, af skäl som skola utvecklas vid 2 §, icke ansetts böra tillerkännas den, hvilken egendomen frånvinnes, bör icke nyttjanderättshafvaren vara i sådant hänseende ställd gynnsammare. För den förlust, han lider genom nyttjanderättens upphörande, är han enligt 8 kap. 6 § i regel berättigad till ersättning af upplåtaren. På bestämmelserna i förevarande kapitel kan nyttjanderättshafvaren icke grunda något anspråk mot rätte ägaren för kostnader, som han kan hafva nedlagt å fastigheten; i den man han enligt lag eller aftal är berättigad till ersättning för dem, får han hålla sig till sin medkontrahent. Huruvida denne i förhållande till den vinnande på grund af samma kostnader har något ersättningsanspråk eller icke, är beroende af de i detta kapitel gifna bestämmelserna; men finnes ett sådant anspråk, öfvergår det icke utan vidare på nyttjanderättshafvaren.

Någon motsvarighet till 18 kap. jordabalken i 1734 års lag förekommer icke i förslaget. Utan särskildt stadgande lärer vara uppenbart, att om besittaren gjort sig skyldig till brottsligt förhållande när han åtkom egendomen, rätte ägaren kan göra gällande därför i allmänhet stadgade påföljder.


[ 239 ]
1 §.

Klandertalans antecknande i fastighetsboken.När man i svensk rätt införde grundsatsen om skyldighet för kärande

i vissa slags mål rörande fast egendom att låta anteckna sin talan i lagfartsprotokollet, fingo stadgandena härom sin plats i lagfartsförordningen, och i öfverensstämmelse därmed upptogos motsvarande föreskrifter i 2 kap. 17 § af förslaget till lag om inskrifning af rätt till fast egendom. Eljest ville man i fråga om anmälan för antecknade i fastighetsboken följa den grundsatsen, att i inskrifningslagen allenast skulle regleras inskrifningsdomarens åligganden med afseende å dylika anmälningar, men själfva anmälningsskyldigheten behandlas i sammanhang med de förhållanden, hvartill en sådan anmälan hänför sig, och föreskrifter därom alltså. upptagas i de lagar och författningar, som reglera dessa förhållanden; dylika föreskrifter, gällande för vederbörande ämbets- eller tjänsteman, återfinnas sålunda beträffande utmätning eller andra exekutiva åtgärder i utsökningslagen, beträffande konkurs i konkurslagen, beträffande expropriation i förordningen om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof o. s. v. Att en motsvarande uppdelning bör äga rum i fråga om de anmälanden, som afses i 2 kap. 17 § lagen om inskrifning, är påtagligt och så mycket mer lämpligt som för den enskilde, för hvilken sammanhanget mellan lagens olika delar icke alltid kan stå klart, det är af ännu större vikt, att stadgandena. om hvad han i nämnda hänseende har att iakttaga återfinnas just i det sammanhang, där han kan vänta att finna dem. En sådan anordning var emellertid omöjlig, så länge de ämnen, till hvilka dessa anmälanden hänföra sig, icke genom ny lagstiftning reglerats. I sammanhang med en sådan reglering är det naturligt, att den i och för sig lämpliga anordningen vidtages och den ifrågavarande föreskriften utbytes mot särskilda bestämmelser hvar i sitt rätta sammanhang, sålunda i kapitlen om köp och byte, om gåfva, om klander samt om förköpsrätt och annan lösningsrätt.

Enligt förslaget till lag om inskrifning 1 kap. 22 § skulle en anmälan af ifrågavarande slag kunna göras vid rätten eller hos inskrifningsdomaren, allt efter som det föll sig lägligast för den anmälande. Denna valrätt är också i det nu framlagda förslaget bibehållen, men för vissa fall är anmälan vid rätten obligatorisk. Så är enligt förevarande paragraf förhållandet med anmälan angående väckt klander. Detta därför, att om klandertalan bifalles, den tappande enligt [ 240 ]6 § i detta kapitel skall för sitt anspråk på ersättning för kostnader å egendomen njuta säkerhet i denna så som vore inteckning för hans fordran meddelad den dag, anmälan om klandertvisten gjordes, och det vid sådant förhållande i rättssäkerhetens intresse är nödigt, att dagen för anmälan är otvetydigt konstaterad.


2 §.

Redovisning för afkastning.Huruvida och i hvilken utsträckning den, som efter klander frånträder en fastighet, är pliktig att till ägaren redovisa den afkastning, han däraf hämtat, är en fråga, som i och för sig har en allmännare omfattning, då den hänför sig till hvarje innehaf af annans egendom, hvilket icke grundar sig å ägarens upplåtelse eller därmed likställdt rättsärende. Men då, på sätt i det föregående anmärkts, några allmänna regler om besittning icke upptagas i förslaget, måste denna fråga besvaras i den inskränktare omfattning, hvari den här föreligger.

Frågan har i olika rättssystem blifvit olika bedömd. ena sidan har man fäst öfvervägande vikt vid ägarens intresse, så att han, när han återtager sin egendom, har rätt att taga också den afkastning, som under tiden fallit och finnes i i behåll; å den andra har man låtit det för afkastningens frambringande nedlagda arbetet medföra rätt till arbetsprodukten. Det förra åskådningssättet återfinnes i den romerska, det senare i den germanska rätten. Dessa olika utgångspunkter för frågans bedömande föranleda emellertid i tillämpningen icke väsentligt afvikande resultat, då såväl den ena som den andra låter besittarens goda eller onda tro inverka modifierande, så. att ägarens rätt icke göres gällande på den godtroende besittarens bekostnad och producentens rätt till produkten icke upprätthålles, när han ej varit i god tro.

I svensk rätt finnas redan i medeltidslagarna särskilda bestämmelser i ämnet. I 19 kap. af landslagens jordabalk heter det: >Tvista två män om jord och har ej våldsverk mellankommit, skall för det året (= det löpande året) afraden tillfalla den. som vinner jorden, så framt den är besådd. Har jord blifvit någon med våldsverk afhänd, tillkommer honom afrad och afgäld för så många år som han varit i afsaknad af jorden; det ersätte den, som jorden honom olofligen afhändt". Att här talas om afrad, icke om afkastning kan synas något egendomligt, men torde icke för en jämförelse med nutida rätt äga större betydelse, då ju afraden under medeltiden regelmässigt utgick i naturalster af fastigheten. Af vikt är däremot [ 241 ]den begränsning af redovisningsskyldigheten, som inträder, då icke våldsverk föreligger. 1 detta afseende synes hvarje å fång grundad besittning sättas i motsats till den. som med våld vunnits. Skillnaden mellan god och ond tro med hänsyn till fångets giltighet synes alltså icke äga någon betydelse. Detta torde emellertid vara endast en teknisk brist i lagen. Icke heller bland förutsättningarna för häfd inskärpa de gamla lagarna nödvändigheten af god tro vid förvärfvet. Samma ofullständighet föreligger vid lagarnas behandling af klander å fång till lösöre, där väl tjufnad och fång ställas i motsats till hvarandra, men för de fall, där fång föreligger, skillnad sällan göres mellan god och ond tro vid förvärfvet. Vid bedömande af lagarnas ståndpunkt härutinnan bör beaktas, att det medeltida bevissystemet .lämnade föga utrymme för tillämpning af nämnda åtskillnad. Med ändring i bevissystemet har också detta förhållande ändrats. Under 1600-talet synes 19 kap. jordabalken i landslagen hafva tolkats så som vore däri angifven den vanliga skillnaden mellan god och ond tro. Af Lagkommissionen hade i de tidigare förslagen till jordabalk ofvan anförda bestämmelse upptagits ur landslagens jordabalk, men denna bestämmelse blef af okänd anledning utesluten i 1723 års förslag och ingick icke i 1734 års lag.

Trots saknaden af uttrycklig bestämmelse i lag torde i praxis den meningen vara förhärskande, att en besittare i god tro icke är pliktig att redovisa afkastningen för längre tid än från stämningsdagen.[116] På. denna ståndpunkt ställer sig också förslaget. Den, som var i ond tro när han åtkom egendomen, d. v. s. därvid insåg eller bort inse, att annan ägde bättre rätt till densamma, måste utgifva afkastningen för hela den tid, han innehaft egendomen. Däremot är han icke pliktig att svara för afkastning under företrädarens besittningstid, såvida. icke sådan ansvarighet åligger honom i egenskap af dennes arfvinge eller af annan anledning. Var åter svaranden i god tro vid förvärfvet, är han i allmänhet icke skyldig att redovisa afkastning för tiden innan han blef instämd i saken. Likgiltigt är härvid, huruvida han åtkommit egendomen genom köp eller eljest mot vederlag eller förvärfvat densamma utan något sådant. Har besittaren vid förvärfvet hvarken ägt eller bort äga kännedom om annans bättre rätt, skulle det [ 242 ]vara obilligt att ålägga honom redovisningsskyldighet för den afkastning, han uppburit och tillgodogjort sig i tro att egendomen var hans; först därmed att den, som anser sig vara ägare, genom stämning gör sitt anspråk gällande, förändras besittarens ställning; han måste då räkna med möjligheten, att egendomen i själfva verket tillhör motparten.

Huruvida härmed bör likställas det förhållande, att besittaren efter förvärfvet får kännedom om annans bättre rätt till egendomen eller anledning att draga sin egen i tvifvel, kan vara föremål för olika meningar.[117] En dylik senare inträdande ond tro är i fråga om häfd utan betydelse.[118] Förhållandena

äro emellertid icke i båda fallen desamma. Däraf att den, som i god tro åtkommit och därefter fått lagfart å en fastighet, icke kan anses pliktig att frånträda fastigheten till rätte ägaren endast därför, att han fått kunskap om dennes bättre rätt, följer icke, att han också skulle, efter det han erhållit sådan kunskap, äga tillgodogöra sig den däraf fallande afkastningen; då han känner, att ett anspråk på fastighetens afträdande kan när som helst mot honom framställas, saknar han fog att betrakta afkastningen såsom sin välfångna egendom och bör hålla sig beredd att. i händelse yrkandet i laga tid framkommer och egendomen frångår honom, äfven redovisa. nämnda afkastning. En sålunda efteråt inträdande ond tro medför därför i förevarande hänseende samma verkan som stämning. Dock har af billighetsskäl grundsatsens tillämpning synts böra inskränkas till de fall, då besittaren verkligen erhållit kunskap om den andres bättre rätt; att omständigheter blifvit honom bekanta, som bort komma honom att inse annans bättre rätt, har icke synts böra komma i betraktande, så länge icke den andre gjort sitt anspråk gällande genom rättegång. Hvad Beredningen härutinnan föreslagit öfverensstämmer med de äldre lagförslagen.

Afkastningen skall, om den finnes i behåll när egendomen afträdes. utgifvas in natura. I vanliga fall lärer det vara tämligen likgiltigt för rätte ägaren. om han bekommer själfva afkastningen eller dess värde, men för den händelse den afträdande skulle blifva försatt i konkurs, innan han redovisat afkastningen, är det af väsentlig betydelse, huruvida tillgänglig afkastning må af rätte ägaren [ 243 ]uttagas ur konkursboet eller denne skall vara hänvisad att för afkastningens värde söka utdelning i konkursen.

Ägaren hur uppenbarligen icke något berättigadt anspråk på mer än som skulle hafva blifvit hans behållna. afkastning, om han själf suttit i egendomen. 1 sådant fall hade han måst vidkännas utgifter för afkastningens vinnande, såsom för utsäde, jordens brukande, underhåll af byggnader o. s. v.; dessa kostnader böra i här förutsatta fall icke stanna å besittaren. Denne är därför berättigad att för dylika kostnader erhålla godtgörelse af ägaren och är icke skyldig att utgifva afkastningen annorledes än mot bekommande af denna godtgörelse. Men då den, som sitter i egendomen, alltid måste vara underkastad risken, att afkastningen icke motsvarar hvad som för dess vinnande nedlagts, är afträdaren icke berättigad till ersättning utöfver detta värde.

Att afkastningen finnes i behåll när egendomen skall afträdas är undantag, icke regel. Till skötseln af en egendom hör också att i penningar omsätta den afkastning, egendomen frambringar. För de medel, som härigenom inflyta, är svaranden, om klandertalan bifalles, redovisningsskyldig i förhållande till rätte ägaren, men denne har härför endast en vanlig fordringsrätt utan något företräde framför afträdarens öfriga borgenärer. I den mån afkastningen sålunda redovisas i penningar, skyddas den afträdandes anspråk på ersättning för produktions- och underhållskostnader genom den rätt till kvittning, som enligt allmänna rättsregler tillkommer honom; det blir således i dessa fall endast nettoafkastningen, som skall utgifvas till den vinnande.

Då syftet med den uppgörelse, som vid egendomens afträdande skall ske, är att hålla rätte ägaren skadeslös för det han varit i mistning af sin egendom, är det naturligt, att besittaren icke kan undgå ersättningsskyldighet därför, att han försummat att draga afkastning af egendomen eller att tillgodogöra sig den alkastning, han däraf hämtat; ersättningen skall omfatta all den afkastning, som vid ändamålsenligt brukande af egendomen skäligen bort kunna däraf vinnas.

Hvad som gäller om den afkastning, egendomen omedelbart lämnar, gäller äfven om den nytta, besittaren därifrån bereder sig genom utarrendering, uthyrning eller begagnande för egen räkning. För sådan fördel är han skyldig att gifva ersättning under alldeles samma villkor och med samma begränsning, som nyss nämnts.

[ 244 ]Då besittaren alltid är skyldig att redovisa afkastningen åtminstone för tiden efter klandrets instämmande, har det funnits obehöfligt att meddela närmare föreskrifter rörande den tidpunkt, då egendomen skall afträdas. Domstolen har alltså att i hvarje särskildt fall bestämma, när afträde skall ske. Angår tvisten jordbruksfastighet, torde härvid hädanefter likasom hittills komma att iakttagas, att besittaren, om han varit i god tro, får kvarsitta till första efter domen infallande fardag. Att af- och tillträde sker å fardag innebär i allmänhet en fördel för båda parterna; därigenom blir det ock lättare att bestämma den redovisningsskyldighet, som bör åligga den afträdande. Öfverklagas domen i högre rätt,

kan verkställighet af densamma icke äga rum. Äfven om den högre rätten icke gör någon ändring i hufvudsaken, plägar den utsätta ny fardag, så vida icke klaganden anses hafva saknat allt fog att draga tvisten under högre rätt. Någon ändring i denna praxis lärer icke föranledas af de föreslagna bestämmelserna. Förfrågan om svarandens redovisningsskyldighet för egendomens af kastning saknar det emellertid betydelse, om ny fardag utsättes eller icke; han är i allt fall redovisningsskyldig för tiden intill dess afträde sker.

Enligt 13 § förordningen den 18 september 1862 angående urarfvagörelse m. m. åligger det stärbhusdelägare att, när ny gäld yppats efter den döde och i följd däraf hans efterlämnade egendom afträdes till konkurs, tillika återbära ränta eller afkomst, som under tiden fallit af egendomen. Då detta stadgande har sin grund i särskilda, för arfsrätten egendomliga förhållanden, har någon ändring i detsamma icke påkallats af bestämmelserna i förevarande paragraf.


3 §.

Afträdarens ansvarighet för skada å fastigheten.Är egendomen, när den afträdes, icke i samma skick som när den frångick ägaren, kan däraf föranledas ersättningsskyldighet å ena eller andra sidan. Är egendomen försämrad, kan detta medföra ersättningsskyldighet för den, från hvilken egendomen vinnes, under det i motsatt fall denne kan äga rätt till ersättning af den, som återvinner egendomen. Det förra fallet behandlas i 3 §. det senare i den därpå följande.

I fråga om försämring eller värdeminskning har man att skilja mellan sådana fall, då förhållandet har sin grund i besittarens görande eller låtande. och sådana. då det beror af olyckshändelse eller andra af besittarens vilja oberoende [ 245 ]omständigheter. Har egendomen i följd af åtgärd eller vållande af besittaren skadats eller minskats i värde, synes hans ersättningsskyldighet böra bedömas enligt alldeles samma regler, som gälla i fråga. om hans skyldighet att utgifva afkastning af egendomen. Besittaren måste alltså, om han var i ond tro när han åtkom egendomen, ersätta all skada eller värdeminskning, som under hans besittningstid blifvit en följd af hans med afseende å egendomen vidtagna åtgärder eller af hans underlåtenhet att vidmakthålla densamma i befintligt skick. Var han däremot i god tro vid sitt förvärf, kan det icke läggas honom till last, att han behandlar egendomen såsom sin. Har han t. ex. låtit nedrifva en byggnad å egendomen, är han lika litet pliktig att ersätta byggnadens värde som att låta ånyo uppföra densamma; icke ens för den inkomst, han kan hafva beredt sig genom försäljning af byggnadsmaterialierna, är han enligt förslaget redovisningsskyldig i förhållande till rätte ägaren. På samma sätt ställer sig saken, när skog å egendomen afverkats af besittaren eller någon, till hvilken han upplåtit afverkningsrätt. Äfven om afverkningen sträckt sig utöfver hvad en ordnad skogshushållning medgifver och det afverkade därför icke kan betraktas såsom vanlig afkastning af egendomen, synes giltigt skäl saknas att ålägga besittaren skyldighet att ersätta hvad han sålunda i god tro tillgodogjort sig. Att låta honom redovisa allt hvad han bekommit vore uppenbarligen obilligt, och att efter föredöme i utländsk rätt här införa en redovisningsskyldighet, begränsad till hvad han af det bekomna eller dess värde ännu kan äga i behåll, skulle leda till undersökningar, hvilka sällan skulle kunna gifva pålitliga resultat. Först med klandertalans anhängiggörande inträder ett annat förhållande; den godtroende besittaren måste därefter räkna med möjligheten, att egendomen i själfva verket är en annans, och han måste därför afhålla sig från hvarje åtgärd, hvarigenom densamma kan skadas eller minskas i värde. Af skäl, som vid 2 § utvecklats, likställes härmed det fall, att besittaren före stämningen får kunskap om annans bättre rätt till egendomen.

Då en besittare i god tro icke är skyldig att ersätta ens sådan skada eller värdeminskning, som har sin grund i hans eget åtgörande. är det uppenbart, att han icke kan göras ansvarig för skada, som inträffar genom olyckshändelse. För sådan skada lärer emellertid ej heller en ondtroende besittare vara ansvarig, då i fråga om fast egendom i allmänhet gäller, att olyckshändelser, som kunna drabba egendomen, lika väl inträffa, hvem som än är i besittning däraf.


[ 246 ]
4 §.

Ersättning för nedlagd kostnad.Förevarande paragraf har till uppgift att reglera rätte ägarens skyldighet att ersätta den afträdande kostnader, som denne under sin besittningstid må hafva nedlagt å egendomen. Att denna skyldighet måste blifva beroende af arten af dessa. kostnader är uppenbart. Man plägar i sådant hänseende af gammalt skilja mellan "nödiga", "nyttiga" och "öfverflödiga" kostnader. Såsom nödiga betecknar man endast de kostnader, hvilka varit behöfliga för egendomens bevarande och användande for dess ändamål och hvilka således icke heller rätte ägaren, om han själf suttit i egendomen, hade kunnat undgå. Till nyttiga kostnader åter hänför man sådana, som väl ej varit oundgängligen nödiga men dock kunna anses ägnade att höja egendomens afkastningsförmåga och därmed dess värde bedömdt efter allmängiltig måttstock. Andra kostnader, som endast tjäna att tillgodose individuella anspråk på bekvämlighet eller trefnad, betecknas såsom öfverflödiga. Oaktadt mellan dessa olika slag af kostnader någon fast gräns icke kan uppdragas utan beteckningen i själfva verket endast angifver en gradskillnad, lämnar dock nämnda indelning för bedömande af den här föreliggande frågan värdefull ledning.

Att en kostnad, som varit i ofvan angifna mening nödig för egendomen, under alla förhållanden bör ersättas kan icke blifva föremål för tvekan; äfven om den, som nedlagt kostnaden, varit i ond tro med afseende å sin rätt till egendomen, har ju genom densamma för rätte ägaren besparats en utgift, som han måst vidkännas, om han själf varit i besittning af egendomen. Därför omfattar ersättningsskyldigheten också hela det belopp, hvartill en sådan kostnad uppgått, äfven om resultatet däraf endast delvis eller alldeles icke skulle komma ägaren till godo därför att det påkostade, innan han ännu tillträdt egendomen, skadas eller förstöres genom en tilldragelse, för hvilken besittaren icke är ansvarig. Om däremot besittaren själf vållat, att det påkostade gått om intet, eller om han under den tid, han suttit i egendomen, kan anses hafva helt eller delvis gjort sig den nedlagda kostnaden till godo, bör rätten till ersättning därefter afpassas. Ofta äro dylika kostnader af beskaffenhet att böra på vissa år fördelas, och det är därför i sin ordning, att den afträdande får själf bära den del af sådan kostnad. som belöper å hans besittningstid. En erinran härom har införts i detta [ 247 ]sammanhang. Har sålunda besittaren nybyggt ett för egendomen nödigt hus, hvilket kan beräknas vara användbart för sitt ändamål under en tid af trettio år, får han icke, om han först tio nr efter byggnadens uppförande afträder egendomen, njuta ersättning för mer än två tredjedelar af byggnadskostnaden. I den mån kostnaden kan anses belöpa å hans besittningstid, kommer den honom till godo därigenom. att han antingen får behålla egendomens afkastning utan redovisningsskyldighet eller ock, om den skall redovisas, får afdragsvis tillgodoräkna sig

denna kostnad.

Hvad åter angår nyttiga kostnader, kan frågan om rätte ägarens ersättningsskyldighet synas mer tvifvelaktig. I 1734 års lag synes i detta afseende ingen skillnad göras mellan nödiga och nyttiga kostnader; det stadgas i 11 kap. 1 § jordabalken, att "den, som jorden vinner, skall gälda all nödig och nyttig förbättring åter". Samma grundsats uttalas helt allmänt i Lagkommitténs förslag till civillag. Äldre Lagberedningen ägnade frågan större uppmärksamhet. Beredningen utgick därifrån., att i 1.734 års lag innehafvare af främmande egendom behandlades lika, utan hänsyn till huruvida han var i god tro eller icke, och att därför någon skillnad icke behöft göras med afseende å ersättning för kostnader, som varit nödiga eller blott nyttiga, men uppställde själf olika regler för dessa båda fall; nödiga kostnader skulle alltid ersättas, nyttiga endast under förutsättning, att innehafvaren af egendomen varit i god tro eller kostnaden varit sådan att det måste antagas, att rätte ägaren själf skulle hafva gjort den, om han innehaft egendomen. Huruvida stadgandet i 11 kap. 1 § jordabalken, på sätt Äldre Lagberedningen antog, afsett andra fall än sådana, då jordens innehafvare var i god tro, är underkastadt tvifvel.[119]

Någon motsvarighet till detta stadgande förekom icke i den äldre lagstiftningen, men sammanställdt med 18 kap. jordabalken synes det hafva samma innebörd som den förut anförda bestämmelsen i 19 kap. jordabalken i landslagen, hvilken, såsom ofvan framhållits, tolkades så som vore den vanliga skillnaden mellan god och ond tro därigenom uttryckt. I hvarje fall lärer [ 248 ]det icke öfverensstämma med ett sundt rättslifs kraf att i förevarande afseende likställa den goda tron och dess motsats. Beredningen har därför i fråga om rätten till ersättning för nyttig kostnad genomfört samma grundsats som beträffande skyldigheten att redovisa afkastning af egendomen och att gälda ersättning för försämring däraf. Nyttig kostnad ersättes icke, med mindre den nedlagts å egendomen af någon, hvilken i god tro åtkommit densamma och ännu icke blifvit instämd att afträda den eller fått kunskap om annans bättre rätt till egendomen.

Att den, som i god tro nedlagt nyttiga kostnader å annans egendom, icke bör stå rättslös i förhållande till ägaren är en grundsats, som äger obestridlig giltighet i vår rätt. Att endast tillåta honom att från egendomen skilja hvad han påkostat gör därvidlag icke tillfyllest; ty icke alltid är ett sådant skiljande möjligt, och äfven om föremålet kan skiljas från egendomen – såsom när en byggnad uppförts därå -, utgör dess värde i bortfördt skick i regel endast en bråkdel af dess värde, därest det bibehålles på sin plats. Rätt till ersättning för hvad sålunda påkostats bör därför tillkomma afträdaren. Hänsyn till ägaren påkallar emellertid en begränsning af hans ersättningsskyldighet i fråga om dessa kostnader. Endast såvida och i den mån nyttan af dessa kostnader verkligen kommer ägaren till godo, kan det utan obillighet åläggas honom att ersätta utgifter, hvilka han hvarken själf gjort eller skulle hafva varit nödgad att göra. Utöfver den förhöjning i värde, egendomen genom desamma vunnit, bör därför hans ersättningsskyldighet icke sträckas; har före tiden för afträdet det påkostade åter gatt om intet, finnes ingen ersättningsskyldighet, och understiger värdeförhöjningen, när afträdet sker, den nedlagda kostnaden, afpassas ersättningsskyldigheten därefter.

I fråga om öfverflödiga kostnader har icke någon som helst skyldighet att utgifva ersättning kunnat åläggas ägaren; sådana kostnader är den, som nedlagt dem, hänvisad att göra sig till godo genom den i 8 § honom tillerkända rätt att bortföra hvad han påkostat.

Det skulle måhända kunna synas, som borde en på nyssnämnda sätt begränsad rätt till ersättning för nyttig kostnad tillerkännas också besittare i ond tro. Hvad ägaren finge utgifva motsvaras ju alltid af en förhöjning i värdet af den egendom, han återfår, och han skulle sålunda icke lida någon förlust. Denna synpunkt är emellertid i detta hänseende ingalunda afgörande. En ägare bör få [ 249 ]själf bestämma, huruvida han vill genom att nedlägga kostnader å sin egendom förhöja dess värde eller icke; en afvikelse från denna regel kan påkallas endast af hänsyn till den, söm gjort kostnaden, men har denne handlat i ond tro, är en sådan hänsyn utesluten. I detta fall är det nog, om, såsom i 8 § skett, honom förbehålles rätt att borttaga hvad han påkostat.

Den ersättningsskyldighet, som åligger rätte ägaren, afser att hålla den afträdande, helt eller delvis, skadeslös för en af honom gjord utgift men icke att därutöfver bereda honom en fördel, äfven om sådant kunde ske utan att ägaren därigenom blefve lidande. Öfverstiger värdet af det som påkostats – vare sig nu kostnaden varit att hänföra till de nödiga eller till de nyttiga – vid tiden för egendomens afträdande beloppet af därå använda kostnader, har besittaren intet anspråk på ersättning för det öfverskjutande värdet; att en byggnad stigit i värde därigenom, att arbetslöner och pris å byggnadsmaterialier vid den tid, då egendomen skall afträdas, ställa sig högre än vid tiden för byggnadens uppförande, kommer således icke i betraktande.

Hafva kostnader, hvilka äro att anse som nyttiga, nedlagts å. egendomen icke af den, som vid tiden för klandertvisten är i besittning af egendomen, utan af någon hans företrädare, är naturligtvis ersättningsskyldigheten beroende af den sistnämndes goda tro. Den ersättning, som kan ifrågakomma, skall utgå. till besittaren, vare sig han förvärfvat egendomen mot vederlag eller icke; han har inträdt i den föregåendes rätt. andra sidan är det för den vinnandes ersättningsskyldighet af ingen betydelse, om han själf eller någon hans fångesman var egendomens rätte ägare vid den tid, då kostnaden nedlades; han har med egendomen öfvertagit företrädarens ersättningsskyldighet. Hvarken i ena eller andra hänseendet har det ansetts nödigt att upptaga någon bestämmelse i förslaget.

Den i andra stycket upptagna bestämmelsen är en enkel tillämpning af den grundsats, som uttalats i 2 §; då där stadgas, att den afträdande vid redovisning af egendomens afkastning äger räkna sig till godo produktionskostnaden för denna, är det uppenbarligen i sin ordning, att när afkastningen vid tiden för afträdet icke ännu fallit och i följd däraf den omedelbart kommer ägaren till godo, denne skall ersätta den för sagda afkastnings vinnande nedlagda kostnad, såsom för brukning och utsäde. Med nämnda grundsats instämmer ock, att denna ersättning [ 250 ]begränsats till afkastningens värde. Skulle i, något fall, t. ex. när den växande grödan fryser bort, detta värde icke komma att uppgå till den nedlagda kostnadens belopp, blifver förlusten afträdarens; men blifver afkastningen, efter det den fallit, förstörd, såsom när inbärgad gröda brinner upp, inverkar detta icke på ersättningsfrågan.


5 §.

Preskriptionsbestämmelser.Likasom käranden kan i själfva

klanderprocessen framställa anspråk på bekommande af afkastning eller på ersättning enligt 2 eller 3 §, kan svaranden å sin sida yrka, att för den händelse käromålet bifalles, ersättning för kostnader, som i 4 § afses, må honom tillerkännas. Att parterna redan i denna process närmare utföra sin talan i dessa afseenden och att saken där bringas till slutligt afgörande är emellertid icke det vanliga. Går anspråket ut på redovisning för afkastning, fastställer domstolen sällan något visst belopp utan hänskjuter dettas bestämmande till gode män, och i fråga om ersättning för nödig och nyttig förbättring innehåller domen vanligen endast ett förbehåll, att svaranden äger i sådant afseende föra särskild talan.

Huruvida, efter det klandertvisten blifvit afgjord, särskild talan i ena eller andra hänseendet må. föras, oaktadt förbehåll därom icke blifvit gjordt i rättegången, har varit föremål för olika meningar.[120] Till stöd för den uppfattning, att sådan talan ej skulle kunna föras, såvida icke parten i den hufvudsakliga tvisten förbehållit sig rätt därtill, har man åberopat stadgandena i 10 kap. 12 § och 21 kap. 2 § rättegångsbalken. andra sidan har man gjort gällande, att anspråk af här ifrågavarande slag icke kunna anses äga sådant sammanhang med hufvudsaken att de, för att talan därom skulle hållas öppen, måste omförmälas i själfva klandertvisten. Ehuru denna fråga tillhör ett annat rättsområde än det förevarande och någon bestämmelse i ämnet därför icke kunnat upptagas i förslaget, har Beredningen ansett det vara höjdt öfver tvifvel, att åtminstone ersättningsanspråk af den beskaffenhet 4 § afser stå i det sammanhang med hufvudsaken, att ifråga om dem jämlikt ofvan anförda stadganden i rättegångsbalken ett förbehåll i domen är nödvändigt; på detta antagande hvila bestämmelser i 6 och 7 §§.

[ 251 ]Emellertid har det beträffande samtliga de anspråk, hvarom här är fråga, synts olämpligt, om de skulle kunna under allt för lång tid hållas sväfvande. Någon annan begränsning i sådant hänseende finnes för närvarande icke än den allmänna preskriptionen; i fråga om ersättning för afkastning af egendomen torde denna föranleda därtill, att sådan icke kan utdömas för längre tid än tio år före stämningen i hufvudsaken. Detta är emellertid icke nog; i rättssäkerhetens intresse erfordras härutinnan särskilda preskriptionsbestämmelser, och sådana äro därför upptagna i förslaget. I fråga om anspråk, som i 2 eller 3 § afses, har preskriptionstiden, i öfverensstämmelse med hvad som enligt 2 kap. 41 § lagen om nyttjanderätt gäller beträffande anspråk på grund af arrendeaftal, bestämts till två år från det egendomen afträddes till rätte ägaren. För den, som efter klander mister egendomen och vill framställa anspråk på ersättning för derå nedlagda kostnader, har en så lång tid icke ansetts erforderlig, då han ju alltid har lätt att bestämma sina anspråk i sådant hänseende eller åtminstone afgöra, huruvida ett dylikt anspråk kan framställas eller icke. Då enligt 6 § säkerhetsrätt för sådan fordran tillkommer den till ersättning berättigade och det är af vikt, att en dylik tyst förmånsrätt icke besvärar egendomen under längre tid än som är alldeles nödvändigt, har preskriptionstiden här satts till nittio dagar efter det domen i klandertvisten vann laga kraft.

Andra stycket af förevarande paragraf öfverenstämmer med motsvarande bestämmelser i lagen om nyttjanderätt.


6 §.

Afträdarens säkerhet för ersättning.Att den, som i god tro nedlagt kostnader å annans egendom, den han haft i säkerhet för sin besittning, icke behöfver lämna egendomen ifrån sig utan att erhålla godtgörelse för den fordran, som i anledning däraf må tillkomma honom, är en grundsats, som, i och för sig naturlig och rättvis, i större eller mindre utsträckning vunnit erkännande inom de flesta rättssystem. I svensk lag finnas härom inga uttryckliga bestämmelser i fråga om fast egendom, men i praxis synes grundsatsen vara erkänd så till vida att när talan om klander eller återgång af köp bifalles, det ofta ålägges den tappande att afträda egendomen mot bekommande af ersättning för nödig och nyttig förbättring. Att på detta sätt äfven i fråga om fast egendom söka tillämpa den retentionsrätt, som i fråga om lös egendom [ 252 ]är lätt att genomföra, synes emellertid vanskligt. Skall icke en dylik rätt blifva af allt för ringa betydelse, måste den vara något mer än en personlig rätt i förhållande till den vinnande motparten; den måste äga giltighet äfven mot tredje man. Men i fråga om fastighet skulle sådant komma i uppenbar strid med grundsatser, som äro bestämmande för lagstiftningen angående rätt till fast egendom; för sådan rätt är icke innehafvet utan inskrifningen afgörande. Mot den, som af den vinnande förvärfvat fastigheten, lärer en dylik retentionsrätt endast undantagsvis kunna göras gällande; vid exekutiv försäljning saknas hvarje utväg att iakttaga densamma.

En dylik retentionsrätt är därför icke ägnad att bereda den till ersättning berättigade verkligt skydd för hans rätt. Vill man bereda honom sådant skydd, synas endast två utvägar stå öppna. Antingen skulle man kunna ålägga den, som instämt klandertalan, att, där svaranden det äskar, ställa betryggande säkerhet för den ersättning, han jämlikt 4 § i förevarande kapitel kan kännas pliktig att utgifva, vid äfventyr att käromålet eljest afskrifves. Eller ock får man söka att, med iakttagande af de i hänsyn till den allmänna rättssäkerheten grundade förutsättningar, bereda den till ersättning berättigade en verklig sakrätt i egendomen. Af dessa vägar har den förra funnits mindre tillfredsställande såsom alltför betungande för käranden och därför den senare beträdts. därvid bestämmelserna om säljares säkerhetsrätt för ogulden köpeskilling helt naturligt synts kunna tjäna till mönster.

På grund häraf har i förslaget förhållandet så ordnats att å ena sidan den till ersättning berättigade åtnjuter säkerhet i egendomen så som vore inteckning för hans fordran beviljad den dag anmälan om klandertvisten gjordes för antecknande i fastighetsboken, samt äger för sin fordran erhålla inteckning ändå att sådan ej blifvit utfäst, men å andra sidan denna hans rätt betingas däraf. att han inom viss tid verkligen söker inteckning. Denna tid är densamma som för sökande af inteckning för ogulden köpeskilling, men skall i här förutsätta fall räknas från det den dom, hvarigenom ersättningen blef till beloppet bestämd. vann laga kraft. Denna utgångspunkt är den naturliga, då inteckning alltid måste beviljas för visst belopp. Då för inteckningens beviljande förutsättes. att den vinnande erhållit lagfart å egendomen, måste, i händelse detta förut icke var fallet, den tidpunkt afvaktas, då sådant sker, och tiden alltså i [ 253 ]stället räknas från det lagfart för honom söktes. Har egendomen en gång blifvit lagfaren för den vinnande, är det utan betydelse, om lagfart sedermera meddelats för den tappande, då ju klandrets godkännande gör det möjligt att få den senare lagfarten undanröjd.

Sökes inteckning inom den därför i hvarje särskildt fall stadgade tid, har detta till följd, att inteckningens förmånsrätt räknas tillbaka till den tidpunkt, då anmälan om klandertvisten gjordes 1 enlighet med 1 §. Denna med hvad som gäller om inteckning för ogulden köpeskilling öfverensstämmande regel betingas däraf, att anteckningen om tvisten icke utgör hinder för käranden, därest han är den, som senast erhållit lagfart å fastigheten, att belasta denna med inteckningar. En ansökan om inteckning blir visserligen i sådant fall förklarad hvilande, men kommer, om klandertalan bifalles, att beviljas och medför då förmånsrätt från dagen för ansökningen. Skall svarandens ersättningsanspråk säkerställas, måste man därför tillse, att hans rätt icke kan göras värdelös därigenom, att käranden under rättegången fyller egendomen med inteckningar. Den fara för fastighetskrediten, som en dylik förmånsrätt för en ännu icke intecknad fordran skulle medföra, förebygges därigenom, att enligt bestämmelserna i 7 § de anteckningar, som skola göras om tvister af här ifrågavarande slag, icke få aiföras ur fastighetsboken, så länge ett sådant anspråk kan framkomma, och fastighetsboken sålunda alltid i detta hänseende innehåller en erinran.

Bestämmelserna angående säkerhet i egendomen för ersättningsanspråk af den tappande gälla likaväl då ersättningen utdömts i särskild tvist som då densamma blifvit i själfva klanderdomen till beloppet bestämd. Såsom ofvan anförts, har Beredningen utgått från det antagande, att ett dylikt anspråk icke kan väckas, med mindre därom förbehåll skett i den dom, hvarigenom klandertvisten afgjorts. Har sådant förbehåll skett, erfordras emellertid i rättssäkerhetens intresse, att i händelse den tappande gör bruk af denna honom förbehållna rätt, han därom gör anmälan för antecknande i fastighetsboken och att detta sker inom den för talans instämmande stadgade tid. En sådan anmälningsskyldighet är honom därför ålagd, vid äfventyr att han eljest går förlustig ifrågavarande rätt till säkerhet i egendomen.


[ 254 ]
7 §.


Afförande af anteckningar i fastighetsboken.Att en anteckning om tvist kvarstår i fastighetsboken efter det tvisten

blifvit slutligen afgjord är uppenbarligen olämpligt. Till förekommande häraf hade Beredningen i 2 kap. 17 § af förslaget till lag om inskrifning upptagit bestämmelse, att anteckningen skulle afföras, när tvisten visades vara genom laga kraft ägande beslut afgjord. Nämnda paragraf har emellertid af skäl, som här ofvan vid 1 § utvecklats, blifvit uppdelad på de särskilda kapitel, som behandla de ämnen en sådan tvist kan afse. I fråga om förutsättningarna för afförande ur fastighetsboken af anteckning om tvist, hvarom jämlikt förevarande kapitel anmälan skett, hafva föreskrifter upptagits i denna paragraf, därvid hänsyn tagits till den i 6 § meddelade bestämmelsen om säkerhetsrätt för den tappandes ersättningsfordran. Har klandertalan ogillats eller bifallits med ogillande af svarandens ersättningsanspråk eller utan att rätt till särskild talan i sådant afseende förbehållits

honom, må anmälan göras så snart domen vunnit laga kraft; något sådant anspråk kan då icke göras gällande. Om däremot genom domen väl käromålet bifallits, men tillika ersättning för kostnader tillerkänts den, som mister egendomen, bör anmälan om klandertvistens afgörande icke upptagas, innan tid för sökande af inteckning för ersättningsbeloppet gått till ända. Har rätt till särskild talan om ersättning förbehållits svaranden, bör anteckningen om klandertvisten kvarstå, sa länge det är ovisst, huruvida svaranden begagnar sig af denna rätt eller icke. Iakttager han icke den för sådan talans instämmande och anmälande stadgade tid, är han sin säkerhetsrätt förlustig; iakttager han den, träder anteckningen om det instämda ersättningskrafvet i stället för anteckningen om klandertvisten, och i fråga om förstnämnda anteckning gäller då hvad som stadgats i fråga om den senare. Genom denna anordning har man i rättssäkerhetens intresse velat sörja för att, så länge möjlighet finnes att egendomen kan komma att besväras af inteckning med den förmånsrätt 6 § bestämmer, fastighetsboken därom må lämna upplysning.


8 och 9 §§.

Rätt att borttaga byggnad o. d.I 4 § har angifvits den rätt till ersättning för nedlagda kostnader,

hvilken tillkommer den i klandertvisten tappande. Så vidt angår nödig kostnad, är denna rätt obetingad, men i fråga om öfriga kostnader är det icke så; för nyttig [ 255 ]kostnad utgår ersättning endast till den, som i god tro nedlagt den, och för kostnad, som hvarken kan betecknas såsom nödig eller nyttig, utgår icke alls någon ersättning. Med denna begränsning, påkallad som den är af hänsyn till ägaren, gifver emellertid i vissa full rätten till ersättning åt den tappande parten mindre än hvad billigtvis bör tillkomma honom. Vid sidan af denna rätt till ersättning hör därför åt honom inrymmas rätt att borttaga hvad han påkostat, där icke detta är oskiljaktigt förenadt med fastigheten – såsom fallet är vid jordförbättring –, och sålunda göra sig detsamma till godo på annat sätt. Dock bör äfven härvid ägarens intresse så till vida beaktas att det icke tillåtes den, som skall afträda egendomen, att bortföra något dylikt föremål, därest ägaren är villig att i lösen därför utgifva det värdebelopp, den andre skulle genom dess frånskiljande åt sig bevara. På dessa grunder hvila de i 8 § meddelade bestämmelserna angående den tappandes rätt att från fastigheten skilja och bortföra vissa föremål.[121]

Sådan rätt tillkommer den, som mister egendomen, i alla de fall, då han å egendomen nedlagt en kostnad, som icke obetingadt och utan inskränkning ersättes honom, såvida därigenom frambragts ett föremål, som i och för sig är att hänföra till fastighetens tillbehör men kan från densamma afskiljas, såsom en byggnad, en viss anordning å en sådan eller dylikt. Huruvida kostnaden nedlagts i god eller ond tro, huruvida den är att hänföra till de nyttiga eller de öfverflödiga kostnadernas grupp, är likgiltigt. Endast när fråga är om nödig kostnad, kan en dylik rätt icke medgifvas; den skulle här ock sakna all praktisk betydelse, då det väl knappt lärer kunna inträffa, att det, som genom kostnaden åstadkommits, skulle, afskildt från fastigheten, äga högre värde än kostnadens belopp. Tilläfventyrs kunde af samma skäl det synas obehöfligt att medgifva ifrågavarande rätt i de fall, då ersättning för nyttig kostnad enligt 4 § skall utgå; ty i det stora flertalet sådana fall kommer denna ersättning att öfverstiga värdet af det påkostade, där det skall afskiljas och bortföras. Då emellertid möjligheten af ett motsatt förhållande icke är utesluten och för sådan händelse det skulle vara obilligt att ställa den, som i god tro nedlagt kostnaden och för densamma har ersättningsrätt enligt 4 §, sämre än den, som handlat i ond tro och därför är hänvisad till att förfara enligt 8 §, har i båda fallen rätt att bortföra det påkostade medgifvits och sålunda åt den godtroende lämnats öppet att anlita hvilkendera [ 256 ]vägen han anser för sig förmånligast. Dock har det icke funnits påkalladt att medgifva honom obegränsad valrätt; har han framställt anspråk på. ersättning enligt 4 § och fått detta anspråk bifallet af domstol, bör han icke sedermera få andra ståndpunkt och i stallet anlita den utväg, förevarande paragraf anvisar.

Att den, som med utöfvande af här stadgade rätt skiljer något från fastigheten, är skyldig att återställa denna i det skick, hvari den befanns innan föremålet med densamma förenades, är naturligt, men har synts böra uttryckligen stadgas; om i stället för en mindre eller enklare byggnad uppförts en större eller kostbarare eller om ett tak af halm eller tegel utbytts mot ett sådant af dyrbarare material, må den uppförda byggnaden eller det anbragta taket icke borttagas utan att ersättas med något, som fullt motsvarar det, för hvilket det nya trädt i stället.

Såsom ofvan är nämndt, bör det icke medgifvas den tappande att från egendomen bortföra hvad han påkostat densamma, därest ägaren är villig att ersätta honom den fördel, han genom frånskiljandet skulle bereda sig. Ett bortförande innebär alltid ett uppoffrande af ett visst värde och kan falla ägaren af fastigheten synnerligen olagligt. Den tappande har därför att hembjuda ägaren hvad han vill bortföra, och denne äger rätt att lösa det efter dess värde i bortfördt skick. De närmare bestämmelserna om utöfningen af denna lösningsrätt äro hämtade från lagen om nyttjanderätt 2 kap. 18 §. Endast i ett afseende har ett tillägg funnits påkalladt. Likasom man genom bestämmelserna i 6 § sökt bereda den, som mister egendomen, säkerhet för den ersättning, som enligt 4 § tillkommer honom, har man velat förebygga, att han skulle kunna gå miste om rätten att bortföra hvad han påkostat, därigenom att den vinnande förklarade sig villig att lösa men sedan befunnes oförmögen att gälda löseskillingen; endast mot kontant likvid eller betryggande säkerhet bör afträdaren kunna tvingas att afstå det påkostade. En bestämmelse i sådant syfte har därför här införts.

Beträffande den tid, inom hvilken den tappande har att göra bruk af sin ifrågavarande rättighet, samt påföljden, i händelse denna tid försittes, öfverensstämmer förslaget med hvad i lagen om nyttjanderätt stadgas beträffande arrendator.

Någon bestämmelse, motsvarande hvad i nyttjanderättslagen stadgas för det fall, då till byggnad eller annan anläggning material hämtats från egendomen, [ 257 ]har icke ansetts behöflig. Af 2 och 3 §§ i förevarande kapitel framgår, att den, hvilken i god tro suttit i egendomen, icke är ersättningsskyldig för produkter. som han därifrån gjort sig till godo, vare sig nu detta skett genom deras försäljning eller deras användande på annat sätt. Vill ägaren lösa en byggnad, hvartill timret tagits från egendomen, har han alltså icke något berättigadt anspråk att för timrets värde njuta afdrag å löseskillingen, och bortföres byggnaden, äger han lika litet anspråk på ersättning för timrets värde. Var den, som afverkat timret, i ond tro eller hade han redan erhållit del af stämning i klandertvisten. följa af nyssnämnda stadganden, att han är skyldig att ersätta värdet af det afverkade. Hembjuder han detsamma åt den vinnande, skall alltså löseskillingen bestämmas i vanlig ordning, men därå afdragas hvad denne har att fordra i ersättning.

Ej heller i det afseende, hvarom 8 § handlar, har det funnits behöfligt att uttala, att besittaren äger tillgodogöra sig hvad hans företrädare kunna hafva påkostat egendomen.

Likasom man genom bestämmelse i 8 § velat bereda den tappande säkerhet för hvad ägaren har att utgifva i lösen, därest han begagnar sig af sin lösningsrätt, har det synts billigt, att ägaren å sin sida får tillgodonjuta säkerhet i det, som skall bortföras, för hvad han jämlikt 2 eller 3 § kan hafva att af den tappande utbekomma. Innan det tillåtes denne att bortföra något, bör därför sådan ersättning gäldas eller, där den icke är till beloppet bestämd, säkerhet ställas för dess behöriga erläggande. Bestämmelse härom har meddelats i 9 §.

I sammanhang med frågan om rätt för den, hvilken egendomen frångår, att därifrån bortföra byggnad eller annat dylikt, torde böra beröras frågan, huruvida någon skyldighet i sådant hänseende åligger honom; ty fall kunna förekomma, då ett dylikt bortförande innebär icke en fördel utan en tunga. En sådan skyldighet åligger utan tvifvel den, som innehaft en egendom på arrende eller eljest med nyttjanderätt för begränsad tid; han är, om jordägaren fordrar det, pliktig att bortföra de anläggningar eller inrättningar, han kan hafva gjort å. egendomen, så att denna vid afträdet är försatt i det skick, hvari den vid tillträdet befanns. Enahanda är förhållandet med den, hvilken, när han vidtog dylika anordningar, vari [ 258 ]ond tro med afseende å sin rätt till egendomen eller redan instämts af rätte ägaren. Däremot kan någon skyldighet i sådant hänseende icke åläggas den, hvilken handlat i god tro. Hvad han sålunda åtgjort kan icke för honom medföra någon som helst menlig påföljd; äfven i-detta afseende har han haft fog att behandla egendomen så som vore den hans. Någon uttrycklig bestämmelse i detta ämne har icke ansetts erforderlig.


10 §.

Äganderättstvist på grund af öfverlåtelse till tvänne.Såsom ofvan anförts, får man enligt vedertaget språkbruk icke under

klander På egentlig mening hänföra sådana fall, då tvist om äganderätten till en fastighet uppstår mellan tvänne, hvilka båda omedelbart härleda sin rätt från samme fångesman. Denna åtskillnad är i förslaget bibehållen; bestämmelser angående verkan af öfverlåtelse till tvänne återfinnas i 4 kap. 5 §, 5 kap. 3 § och 15 kap. 15 §.Då emellertid i de delar, hvarom förevarande kapitel handlar, samma regler böra gälla, vare sig kärandens talan har karaktär af klander eller grundar sig på nämnda bestämmelser, har det befunnits nödigt att genom uttrycklig föreskrift göra de om klander här gifna bestämmelserna tillämpliga å nämnda fall, så vidt förhållandenas likhet därtill föranleder.


9 KAP.


Om arrende.


8 §.

Då i 7 kap. 8 § införts föreskrifter angående förfarandet. när löseskilling skall bestämmas af skiljemän, hafva de i sådant afseende i 2 kap. 8 § lagen om nyttjanderätt likasom i 7 § lagen om servitut meddelade stadganden ersatts med

hänvisning till nämnda föreskrifter.


18 §.

I 7 kap. 8 har Beredningen upptagit bestämmelser om sättet och villkoren för utöfvande af den rätt, som, när klandertalan bifalles, tillkommer den afträdande besittaren att bortföra byggnader eller annat, som han påkostat egendomen.

[ 259 ]Dessa bestämmelser äro af hufvudsakligen enahanda innehåll som stadgandena i 2 kap. 18 § lagen om nyttjanderätt angående frånträdande arrendators motsvarande befogenhet, och i de afseenden, där bestämmelserna skilja sig från hvarandra, synas de senare kunna och böra bringas till öfverensstämmelse med de förra.

Sålunda bör jämväl för arrendeförhållandet gälla, att normen för lösen af byggnader, hvilka jordägaren vill lösa till sig, bör vara byggnadens värde i bortfördt skick, det är endast detta värde, arrendatorn skulle åt sig bevara, i händelse han finge taga med sig byggnaden. Likaså synes föreskriften i 7 kap. 8 §, att jordägare, som är villig att lösa., skall ställa betryggande säkerhet för löseskillingens gäldande, där sådan vid hembudet äskats, böra utsträckas att gälla jämväl då hemhud gjorts af arrendator.

Vid nu anförda förhållanden har Beredningen funnit sig kunna för här ifrågavarande fall hänvisa till föreskrifterna i 7 kap. 8 §. Då i nämnda paragraf af skäl. som ofvan angifvits, icke meddelats någon särskild bestämmelse för det fall att till byggnad eller anläggning. som må bortföras, material hämtats från fastigheten, har det för detta fall i nyttjanderättslagen gifna stadgandet bort upptagas i förevarande paragraf. Jordägarens retentionsrätt i förhållande till arrendatorn regleras i öfrigt genom bestämmelserna i 42 § af detta kapitel. -


14 KAP.


Allmänna bestämmelser om inskrifning.

De fem sista kapitlen i nya jordabalken upptaga, med vissa ändringar, bestämmelserna i förslagen till lag om inskrifning af rätt till fast egendom samt till lag om inskrifning af tomträtt och af fång till sådan rätt så ock om inteckning i tomträtt. 1 kap. i förstnämnda, lagförslag innefattade – under rubriken "om fastighetsbok" – stadganden angående sådan bok äfvensom de allmänna reglerna beträffande förfarandet i inskrifningsärenden. Då detta kapitel nu – såsom 14 kap. – ingår i nya jordabalken, har dess rubrik ändrats för att tydligare utmärka, att i kapitlet innefattas allmänna stadganden om inskrifning, under det att de särskilda arterna af inskrifning regleras i de följande kapitlen. Inordnandet i jordabalken af bestämmelserna angående tomträttsinskrifning har påkallat upptagande i [ 260 ]detta kapitel – 1, 2, 5 och 28 §§ – af särskilda föreskrifter rörande tomträttsbok i de afseenden, hvarom 'dessa paragrafer meddela bestämmelser, äfvensom

vissa redaktionella jämkningar i andra paragrafer.


5 §.

Från den här gifna regeln, att hvarje fastighet skall i fastighetsboken upptagas å särskildt upplägg, medgåfvos i förslaget till inskrifningslag två undantag. Dessa hafva, i anledning af erinringar i inkomna utlåtanden öfver förslaget, synts böra i vissa hänseenden utsträckas.

Att område, som afskiljes från en fastighet i enlighet med expropriationsförfattningarna ansågs icke behöfva öfverföras till nytt upplägg berodde

därpå, att den nya fastigheten tillkommit under förhållanden, som utesluta antagande, att den kunde komma att få någon egentlig betydelse såsom föremål för inskrifning. Då ett sådant antagande lärer kunna anses uteslutet äfven beträffande områden, som för allmänt behof frånskiljas en fastighet utan anlitande af expropriationsförfarandet, har det gjorda undantaget erhållit en häremot svarande

utvidgning.

Det andra undantaget afsåg fastigheter, hvilka, ehuru i registreringshänseende själfständiga, äga sådant samband med hvarandra att de kunna sägas tillsammans utgöra en egendom, och hvilka därför skulle kunna sammanföras å ett gemensamt upplägg. Detta undantag gällde endast landsbygden, men då äfven inom städernas icke planlagda områden kunna förekomma fastighetskomplex af angifna beskaffenhet, har Beredningen funnit nämnda begränsning böra bortfalla.


10 §.

1 kap. 10 § af förslaget till inskrifningslag innehöll. i öfverensstämmelse med gällande rätt, att handling, hvarå ansökan om inskrifning grundas, skall i sin helhet offentligen uppläsas. I flera af de inkomna utlåtandena har emellertid erinrats. att ett fullständigt uppläsande af sådana handlingar vore ändamålslöst och alltför tidsödande samt att man vanligen vid domstolarna inskränkte sig till att angifva hvad handlingen hufvudsakligen innehölle. Att bringa lagen i öfverensstämmelse med denna praxis har synts Beredningen icke böra möta betänklighet. För vinnande af det med handlingens uppläsande åsyftade ändamålet – att inskrifningsärendet [ 261 ]må blifva allmänt kunnigt – erfordras icke, att handlingen i sin helhet uppläses; ett angifvande af de väsentiga punkterna i densamma är härutinnan till fyllest, då för den, som vill inhämta närmare upplysning om handlingens innehåll, finnes tillfälle att hos inskrifningsdomaren därom taga kännedom. Beredningen har alltså i förevarande paragraf i stället för handlingens uppläsande föreskrifvit kungörande af dess hufuvdsakliga innehåll.


14 §.

Enligt 1 kap. af förslaget till inskrifningslag skulle i domsaga, som utgöres af två eller flera tingslag, inskrifningsärende vara af inskrifningsdomaren handlagdt inom fyra veckor efter det ärendet förekom vid rätten. Beträffande denna föreskrift har anmärkts, att nämnda tid kunde blifva allt för knapp i tingslag, där antalet inskrifningsärenden är stort. Då, efter hvad Beredningen inhämtat. det är att befara, att i vissa. tingslag, särskildt i Norrland, inskrifningsärendenas handläggning endast med stor svårighet kan medhinnas inom

den föreskrifna tiden, har Beredningen funnit den ovillkorliga föreskriften böra mildras genom en bestämmelse. hvarigenom det öfverlämnas åt Konungen att, där särskilda förhållanden därtill föranleda, medgifva utsträckning af nämnda tid till högst åtta veckor. Sådant medgifvande kan gälla alla rättssammanträden i tingslaget eller endast vissa, å hvilka inskrifningsärendena företrädesvis plåga hopa sig.

Härjämte har Beredningen funnit nödigt att genom ändrad affattning framhålla den för upprätthållandet af ordning i inskrifningsväsendet grundläggande regeln. från hvilken icke i något fall afvikelse bör medgifvas, eller att alla inskrifningsärenden, som anmälts vid ett visst rättssammanträde, skola vara handlagda innan nästa. sammanträde tager sin början.


15 §.

I fråga om den skyldighet, som i 1 kap. 15 § af förslaget till inskrifningslag ålagts inskrifningsdomaren, att om beslut i inskrifningsärende i vissa fall genom bref underrätta sökanden eller den, som bestridt gjord ansökan, har anmärkts, att denna skyldighet vore allt för betungande, helst det kunde vara förenadt med svårighet att erhålla. upplysning om vederbörandes adress. Till lättnad härutinnan har [ 262 ]Beredningen föreslagit den modifikation af stadgandet, att underrättelsen icke skall

ovillkorligt tillställas vederbörande sakägare, utan inskrifningsdomaren äga att i stället lämna den till den person, hvilken uppträdt såsom dennes ombud i ärendet och hvars adress bör vara för inskrifningsdomaren känd.


22 §.

Den i 1 kap. 22 § af förslaget till inskrifningslag uppställda regel, att enskild sakägare, som har att göra anmälan af där afsedd art, äger frihet att vända sig antingen till rätten eller till inskrifningsdomaren, har icke kunnat undantagslöst upprätthållas; i de fall, som behandlas i 4 kap. 21 § och 7 kap. 1 § jordabalken, är det oundgängligt, att anmälan sker hos rätten. En antydan om denna inskränkning i valfriheten har upptagits i denna. paragraf.


23 §.

Af skäl, som angifvits vid 7 kap. 1 §, har stadgandet i 2 kap. 17 § af förslaget till inskrifningslag ansetts böra uppdelas i särskilda bestämmelser, införda å olika ställen i lagen. Därvid har emellertid icke till de nya lagrummen öfverförts hvad paragrafen innehåller om uppskof för fullgörande af anmälan. som där föreskrifves, och om äfventyret, därest den i uppskofsbeslutet utsatta tid försummas. Erforderlig föreskrift i dessa afseenden har ansetts lämpligen kunna upptagas i förevarande kapitel, där förfarandet i inskrifningsärenden reglerats. Till sitt innehåll har föreskriften något ändrats. Under det förut var stadgadt, att om ej. när käromålet till handläggning förekom, det visades, att anteckning om käromålet skett. rätten skulle gifva käranden nödig tid härtill, har nu föreskrifvits, att rätten skall utsätta sådan tid, när ej käranden vid första rättegångstillfället visar, att ifrågavarande anmälan skett. Då i händelse anmälan göres vid rätten – såsom i vissa fall skall och alltid må ske –, antecknandet i fastighetboken icke kan omedelbart verkställas, vore det obilligt att af käranden fordra bevis, att anteckning om anmälan skett; genom att anmäla käromålet har han gjort hvad på honom ankommer för att bringa detta till allmän kännedom.

I vissa fall – 6 kap. 6 och 7 – är föreskrifvet, att anmälan. hvarom nu sagts, skall göras inom den för instämmande af talan stadgade tid. Gifvet är, att [ 263 ]om den sålunda stadgade tiden redan gått till ända, något föreläggande icke bör ifrågakomma, med mindre käranden uppgifver sig hafva gjort anmälan, ehuru han icke är beredd att vid tillfället styrka det.


24–28 §§.

Dessa paragrafer motsvara 23–27 i 1 kap. af förslaget till inskrifningslag.

Att enligt 25 § i nämnda kapitel ej endast protokollen i inskrifningsärenden utan äfven fastighetsboken skulle renoveras har föranledt erinringar i flera af de inkomna utlåtandena. Syftet med denna föreskrift har varit, att inskrifningarna i fastighetsboken må, i händelse boken skulle genom eldsolycka eller annorledes förstöras, kunna rekonstrueras. Skall den nya boken noggrannt återgifva inskrifningarna enligt deras lydelse, synes det oundgängligt, att de gjorda

inskrifningarna efter hand afskrifvas och dessa afskrifter bevaras. Nöjer man sig däremot med att den nya bokens innehåll blir i sak öfverensstämmande med den gamlas, lärer renovation af fastighetsboken ej erfordras. Tillräckligt material för uppläggande af ny bok finnes i rättens och inskrifningsdomarens protokoll jämte den af inskrifningsdomaren förda förteckning öfver ärenden, som omedelbart hos honom

anmälas. Finnes beträffande en i rättens protokoll anteckad ansökan intet beslut upptaget i inskrifningsdomarens protokoll, utvisar detta, att ansökningen bifallits och inskrifning i enlighet därmed gjorts i fastighetsboken; om ansökningen helt eller till någon del ej kunnat bifallas, återfinnes beslutet därom i sistnämnda protokoll. Hvad slutligen angår sådana hos inskrifningsdomaren gjorda anmälningar, hvilka ledt till antecknande i boken, finnas om dem uppgifter i nämnda förteckning, och torde i de flesta fall anteckningen kunna rekonstrueras med ledning af förteckningen jämte handlingar, som angå det ifrågavarande ärendet och kunna i afskrift anskaffas från vederbörande myndighet.

På ett för det praktiska behofvet nöjaktigt sätt kan därför ny fastighetsbok uppläggas utan att renovationen utsträckes till fastighetsböckerna. I själfva verket gifver icke heller en dylik renovation ovillkorlig säkerhet för att en på denna väg rekonstruerad fastighetsbok i allo öfverensstämmer med den förstörda; oaktadt all å arbetet nedlagd omsorg kunna i afskrifterna fel insmyga sig. Att i en ny bok sammanföra en mängd på särskilda blad gjorda afskrifter af inskrifningar lärer också möta icke obetydliga svårigheter.

[ 264 ]I betraktande af nu anförda omständigheter har Beredningen ansett sig böra ur förevarande paragraf utesluta stadgandet om fastighetsbokens renoverande. Däremot har tillagts, att, jämte inskrifningsdomarens protokoll, förteckningen öfver ärenden, som omedelbart hos honom anmälas, skall i afskrift insändes till hofrätten. Då, skyldigheten att renovera böckerna sålunda bortfaller, har beträffande de tidsperioder, för hvilka afskrifter af nämnda protokoll och förteckning skola insändas, och den tid efter periodens slut, inom hvilken insändandet skall ske, Beredningen funnit det kunna, lika för land och stad, föreskrifvas, att afskrifterna skola för hvarje kalenderår insändas inom en månad därefter; och har det ej heller synts nödigt att meddela någon särskild föreskrift i fråga om den tid, för hvilken afskrifter skola insändas första gången efter nya lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 26 § af 1 kap. i förslaget till inskrifningslag hafva. då inskrifningslagen uppdelats på särskilda kapitel i jordabalken, icke kunnat bibehållas orubbade. I hvad paragrafen afser fördelning af böter. för försummad renovation har dess innehåll upptagits i ett andra stycke af nuvarande 26 §. Den bestämmelse, som i det föregående förslaget utgjorde andra stycket af 25 §, återfinnes nu i 27 §.


15 KAP.


Om lagfart.


6 §

Såsom ofvan anförts, hafva de i 1 kap. 26 § af förslaget till inskrifningslag förekommande bestämmelserna icke kunnat bibehållas orubbade. I hvad de afse böter eller viten för lagfartsförsummelse hafva de införts" i förevarande paragraf.


7 §.

I 2 kap. 7 § af förslaget till inskrifningslag har vid dess inordnande i den nya jordabalken med anledning af gjord erinran funnits påkalladt ett tillägg med afseende å. fångeshandling eller fullmakt, upprättad å utrikes ort. Från rättssäkerhetens synpunkt måste det anses alltför otillfredsställande att i fråga om

sådana handlingar nöja sig med påskrift af vittnen till bestyrkande af handlingens äkthet. då i allmänhet vittnena torde vara här i landet okända och deras hörande på ed i en [ 265 ]möjligen uppkommande rättegång oftast läror vara uteslutet. Beredningen har därför funnit sig böra föreslå, att handling, hvarom nu är fråga. skall vara bestyrkt antingen af svensk konsul eller af behörig utländsk myndighet å den utrikes orten; är handlingen ej så styrkt, må lagfart ej utan förre ägarens hörande beviljas. De utländska myndigheter, hvilka här afses, äro de, som i likhet med notarius publicus har i landet hafva till åliggande att bestyrka underskrifter å enskilda handlingar.


8 och 9 §§.

Enligt gällande rätt – 13 och 14 §§ lagfartsförordningen – åligger det den, som instämt talan om lösningsrätt till fast egendom, att låta anteckna sin talan i lagfartsprotokollet; sedan sådan anteckning skett, må ansökan om lagfart å fastigheten icke beviljas, med mindre det visas, att lösningstvisten blifvit afgjord genom laga kraft ägande dom. Innan sådan talan instämts, möter däremot icke något hinder att bevilja lagfart å fång, vid hvilket lösningsrätt kan komma att utöfvas. Någon ändring häri var icke i Beredningens tidigare förslag ifrågasatt.

Oaktadt käranden, om lösningstalan bifalles, är berättigad att åtkomma fastigheten för samma pris, som köparen utfäst, har denne alltså i sin makt att belasta fastigheten med inteckningar utöfver köpeskillingens belopp. Blifva dylika inteckningar gällande mot den, som sedermera inlöser fastigheten, kan lösningsrätten blifva utan värde; komma åter inteckningarna att sakna giltighet mot den, som löser, innebär sådant uppenbarligen en väsentlig fara för fastighetskrediten. Att härutinnan åstadkomma rättelse är så mycket angelägnare som

frågan vinner ökad praktisk betydelse, därest förköpsrätt införes i lagstiftningen. Lämpligaste utvägen synes vara att betaga köparen rätt att erhålla lagfart å sitt fång ej blott medan lösningstalan är beroende på domstols pröfning utan äfven därförinnan, såvida icke tiden för talans instämmande gått till ända. En bestämmelse i detta syfte har intagits i 9 §, hvarvid, till undvikande af rubbning i paragrafföljden, det stadgande, som nu där har sin plats, öfverförts till 8 §.

Hvad angår den formella behandlingen af sådana lagfartsansökningar som de ifrågavarande, framgår af 14 §, att om lösningstvist redan är anhängig då ansökningen göres, denna skall förklaras hvilande tills det visat sig, huruvida lösningsanspråket bifalles eller icke, men att eljest ärendet skall uppskjutas. enligt tredje stycket i nämnda paragraf.


[ 266 ]
10 §.

I anledning af gjord erinran har en jämkning i paragrafens atfattning vidtagits i syfte att utmärka, att där afsöndring skett men ännu ej fastställts, lagfart ej heller å stamfastigheten må. beviljas.


14 §.

Sedan 8 och 9 §§ i det föregående förslaget sammanförts till en paragraf (8 §), har hänvisningen i andra stycket af förevarande "paragraf därefter lämpats.


16 §.

Då meddelande af lagfart enligt förslaget sker genom inskrifning i fastighetsboken och denna åtgärd icke försiggår med den offentlighet, att den lämpligen

kan bilda utgångspunkt för en fatalietid, har i förevarande paragraf vidtagits den ändring, att häfdetiden skall räknas icke från dagen för lagfartens beviljande utan från det ansökningen om lagfart gjordes eller, där denna förklarats hvilande eller eljest först efter fullföljd bifallits, från det ärendet sista gängen förekom vid rätten.


17–19 §§.

Af skäl, för hvilka redogjorts vid 7 kap. 1 §, har 17 § i det tidigare förslaget utgått ur kapitlet; och har i följd häraf nummerbeteckningen å de sista paragraferna i kapitlet måst ändras.

I föreskriften om de s. k lagfartförteckningarna – nu 19 § – har vidtagits en mindre förändring. Kungörandet af dessa förteckningar år af särskild betydelse med afseende å sådana fång, vid hvilka lösningsrätt kan komma till utöfning; enligt såväl gällande rätt som Beredningens förslag skall den tid, inom hvilken lösningstalan bör instämmas, räknas från lagfarten. Men under det att hittills dagen för lagfartens beviljande varit utgångspunkt för nämnda tid, skall enligt förslaget tiden räknas från dagen, då lagfart sökts. Med hänsyn härtill böra naturligtvis lagfartsförteckningarna, hvilka nu upptaga allenast beviljade lagfarter, hädanefter innehålla uppgift å gjorda lagfartsansökningar. Att upplysning om dessa kan erhållas genom förteckningarna är af vikt äfven af den anledning, att. enligt förslaget jämväl [ 267 ]tiden för sökande af inteckning för ogulden köpeskilling skall räknas från det lagfart blifvit sökt. Komma förteckningarna sålunda att lämna uppgift å ansökningar om lagfart, synes det ej nödigt, att de därjämte angifva, hvilka lagfarter beviljats; efter berörda förändringar i fråga om beräkning af vissa preklusionstider lärer det icke i något hänseende vara af intresse, att beviljandet af en lagfart kungöres på nämnda. sätt. Beredningen har därför i förevarande paragraf vidtagit den ändring att lagfartsförteckningarna skola afse lagfartsansökningar i stället för beviljade lagfarter.


16 KAP.


Om inteckning.


2 §.

Den förändrade lydelse, stadgandet i första stycket af paragrafen erhållit, är föranledd af den säkerhetsrätt, som enligt 4 kap. 22 §, 5 kap. 12 § och 7 kap. 6 § skall tillkomma den, hvilken har att afträda en fastighet. Såsom framgår af den redogörelse, Beredningen vid dessa lagrum lämnat, är denna rätt jämförlig med säljarens rätt för ogulden köpeskilling och förty rätten till inteckning icke beroende af fastighetsägarens medgifvande.

Då inteckning sökes på grund af förevarande paragraf, skall enligt 3 § fastighetsägaren höras öfver ansökningen. Denna procedur skall iakttagas. när säljare af fast egendom söker inteckning på grund af köpekontrakt, som utvisar. att anstånd lämnats med betalning af köpeskillingen eller någon del däraf. Sådant förekommer dock jämförelsevis sällan. Vanligare är, att inteckning sökes på grund af särskilda af köparen utfärdade förskrifningar, i hvilka denne medgifvit inteckning för förskrifna beloppet under förklarande, att detta utgör ogulden köpeskilling. Då inteckningsunsökningen i dessa fall grundas på fastighetsägarens utfästelse. är det för inteckningens beviljande utan ändamål att höra honom öfver ansökningen; hans medgifvande af inteckning finnes redan i handlingen, och någon garanti för att den i förskrifningen förekommande uppgiften om fordringens egenskap af ogulden köpeskilling är med verkliga förhållandet öfverensstämmande kan icke genom hans hörande vinnas. Att i inteckningsärendet uppnå säkerhet härför låter sig öfver hufvud [ 268 ]icke göra. Äfven om man, på sätt blifvit ifrågasatt, ålade sökanden att medelst företeende af köpekontrakt styrka, att det belopp, hvarför inteckning sökes, icke öfverstiger den oguldna delen af köpeskillingen, skulle man ändock icke kunna förebygga, att till förfång för säljaren inteckning med ogulden köpeskillings rätt kunde komma att meddelas annan köparens borgenär. Att åter inskränka rätten att erhålla inteckning för ogulden köpeskilling till säljaren själf har icke synts böra ifrågasättas, detta desto mindre som därigenom icke vore uteslutet, att säljaren i samförstånd med köparen sökte sådan inteckning för belopp, som i själfva verket vore guldet, och sålunda beredde sig obehörigt företräde framför en annan köparens borgenär, hvilken tidigare sökt inteckning för sin fordran.

I själfva verket afser icke heller den procedur, som skall iakttagas vid ansökan om s. k. tvångsinteckning, annat än att bereda säkerhet för att icke ägarens intresse genom bifall till ansökningen kränkes. Medgifver ägaren, när han höres, ansökningen, kan ett sådant medgifvande icke mot hans öfriga borgenärer medföra

annan verkan än en förklaring i den handling, på grund hvaraf inteckning sökes, att förskrifna beloppet utgör ogulden köpeskilling; och äfven om inskrifningsdomaren ingår i pröfning af frågan, huruvida förutsättningarna för rätt till tvångsinteckning äro för handen, och efter sådan pröfning bifaller ansökningen, kan detta beslut icke anses så. till vida bindande för den, som tidigare sökt inteckning men som icke höres i fråga om tvångsinteckningens beviljande, att därigenom den nya inteckningens företräde framför den tidigare skulle vara ovillkorligt fastslaget.

Vid nu anförda förhållanden har Beredningen, i sammanhang med bestämmelsen om tvångsinteckning, i ett till paragrafen fogadt andra stycke upptagit

föreskrift angående hvad inskrifningsdomaren i här förevarande fall har att iakttaga och därigenom sökt förebygga det missförstånd, att genom beslutet i inteckningsärendet frågan om företrädet mellan olika inteckningar för nye ägarens gäld

vore definitivt afgjord. Det föreslagna tillägget afser likaväl sådana fall, då tvångsinteckning sökes, som dem, då sökanden åberopar utfästelse af ägaren. hvari

denne medgifvit, att förskrifna beloppet utgör fordran af har afsedda slag. I ena som i andra fallet har inskrifningsdomaren att, när ansökningen göres inom den för hvarje särskildt fall därför stadgade tid, i fastighetsboken göra anmärkning, att ansökningen afser sådan fordran men icke att vid inteckningens beviljande göra något uttalande angående dess plats i förmånsrättsordningen. [ 269 ]Innehafvaren af en tidigare inteckning är det obetaget att, när tvist om rätt till betalning ur egendomen sedermera yppas, göra gällande, att den fordran, för hvilken den senare inteckningen meddelats, i själfva verket icke varit af den privilegierade beskaffenhet, som uppgifvits eller antagits. Att en anmärkning af nu nämnda innehåll influtit i fastighetsboken utgör däremot – enligt hvad 17 kap. 9 § 1 mom. Handelsbalken i dess föreslagna lydelse utvisar – förutsättning för att på fordringens egenskap skall kunna grundas något företräde i rätt framför tidigare inteckning för nye ägarens gäld.




I öfverensstämmelse med de sålunda vidtagna ändringarna hafva åtskilliga andra paragrafer i förslaget jämkats, nämligen 8 och 11 §§ i detta kapitel samt 10 § i följande kapitel. Härutöfver hafva af samma anledning flera. särskilda bestämmelser, som upptagits i andra afdelningen af Beredningens förslag men icke ingå

i den nya jordabalken, måst modifieras på sätt här nedan angifves, nämligen:


Lag om ändrad lydelse af 17 kap. 6 och 9 §§ handelsbalken.


9 §.

1 mom. Har någon – - lika rätt; dock att, där inteckning sökts för ogulden köpeskilling eller annan fordran, hvarför egendomen häftat så som i 16 kap. 2 § jordabalken sägs, inteckningen skall, där om förhållandet gjorts anmärkning i fastighetsboken, gifva företräde framför annan köparens gäld, ändå att inteckning därför

sökts tidigare.


Lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen.


103 §.

Kungörelse – - sin rätt.

De, hvilka hafva inteckning i egendomen eller fordran, hvarför denna jämlikt 4 kap. 11 eller 22 §. 5 kap. 12 § eller 7 kap. 6 § jordabalken häftar, eller som skall utgå – - meddelad.


[ 270 ]
107 §.

Sedan – – – – – nämligen:

1:o) fordran – – –- eller ock jämlikt 4 kap. 11 eller 22 §, 5 kap. 12 § eller 7 kap. 6 § jordabalken häftar, där fordringen – – – anmäld;

2:o) – – – –


Lag om ändring af vissa bestämmelser i konkurslagen.


36 §.

4 mom. Är under de sista – – – inteckning för fordran, hvarför egendomen häftat så som i 16 kap. 2 § jordabalken sägs. Lag om afsöndrad lägenhets sammanläggning med annan fastighet.


4 §.

Ej må ansökning – – – beträffande fordran eller rättighet, hvarför fastigheten häftar efter ty i 4 kap. 11 eller 22 §, 5 kap. 12 § eller 7 kap. 6 § jordabalken sägs.

Afser – – – – delar af stamhemmanet.


Lag om ändring af vissa bestämmelser i lagen den 26 maj 1899 angående förändring af tomts område.


3 §.

Sammanläggning – – – inteckning och ej heller kan, efter ty i 4 kap. 11 eller 22 §, 5 kap. 12 § eller 7 kap. 6 § jordabalken sägs, i sökandens hand häfta. för fordran eller annan rättighet.


4 §.

Medgifvande – – – inteckning eller kan, efter ty i 4 kap. 11 eller 22 § 5 kap. 12 § eller 7 kap. 6 § jordabalken sägs, i sökandens hand häfta för fordran eller annan rättighet.

Hvad nu – – – föreskrifver.


[ 271 ]
5 §.

Ej må – – – afgörande.

Är tomt – – – medgifves.

Där sådant fall är för handen, att, efter ty i 4 kap. 11 eller 22 §, 5 kap. 12 § eller 7 kap. 6 § jordabalken sägs, tomt kan i sökandens hand häfta för fordran eller annan rättighet, må ej – – – sökas.




3 §.

Den i 15 kap. 7 § införda tilläggsbestämmelsen har genom hänvisning i 16 kap. 3 § gjorts tillämplig jämväl å inteckning.


7 §.

Ändringen i denna paragraf inskränker sig därtill, att ur densamma uteslutits hvad som hänför sig till ansökan om inteckning, där talan om lösningsrätt till egendomen blifvit instämd. Att genom särskild bestämmelse förhindra intecknings beviljande i sådant fall har med hänsyn till det i 15 kap. 9 § införda stadgandet i fråga om lagfart å fång, vid hvilket lösningsrätt må utöfvas, ej erfordrats. Af detta stadgande, sammanställdt med föreskriften i 6 § af förevarande kapitel, följer nämligen, att ansökan om inteckning för förvärfvarens gäld skall förklaras hvilande, till dess lösningsfrågan blifvit slutligen pröfvad. Såsom ofvan framhållits, innefattar 15 kap. 9 § förbud mot lagfarts beviljande äfven för det fall, att lösningstalan icke blifvit instämd men tiden för dess instämmande ännu icke gått till ända när lagfarten sökes. Kommer sedermera lagfart för förvärfvaren att beviljas, åligger det inteckningssökanden att fullfölja sin ansökan såsom i 6 § andra stycket föreskrifves. Om däremot lösningsanspråket bifalles, har detta till följd. att lagfart för förvärfvaren icke meddelas, och inteckningsansökningen kommer därför att förfalla.


10 §.

Den här vidtagna ändringen beror af samma skäl, som föranledt ändring i 15 kap. 16 §.


[ 272 ]
12 §.

Af skäl, som vid 2 § närmare utvecklats, låter det sig icke göra att i inteckningsärendet med bindande verkan mot innehafvare af tidigare inteckningar

fastslå, att en senare inteckning på. grund af beskatfenheten af den fordran, hvarför inteckningen sökts, har företräde framför dessa. Vid sådant förhållande torde icke i beviset å inteckningshandlingen böra inflyta något, som kunde anses gifva vid handen, att inteckningen medför sådant företräde, hvadan andra punkten i denna paragraf synts böra utgå.


44 och 45 §§

motsvara 45 och 46 §§ i 3 kap. af förslaget till inskrifningslag. De i 44 § af nämnda förslag upptagna bestämmelser, hvilka jämväl ingingo i det för 1909 års Riksdag framlagda lagförslaget om ändring i vissa delar af inteckningsförordningen men icke vunno Riksdagens bifall, hafva här uteslutits.


17 KAP.


Om inskrifning af nyttjanderätt samt rätt till servitut, undantag, ränta eller afgäld, så ock om inskrifning af förköpsrätt.


2 §.

Äfven i denna paragraf har införts hänvisning till den tilläggsbestämmelse, för hvilken vid 15 kap. 7 § redogjorts.


3 §.

Enligt 6 kap. 12 § är ett förbehåll om nyttjanderätt till såld fastighet för säljaren eller annan gällande mot den, som löser till sig fastigheten, när det upptagits i den handling, på grund hvaraf lagfart blifvit sökt af köparen, eller, där anmälan skett enligt 7 §, i den handling, som därvid delgifvits den lösningsberättigade, så ock då förbehållet eljest var honom kunnigt när han instämde sin talan. Oaktadt frågan om lösningsrättens utöfvande ännu är sväfvande, kunde det därför synas, som borde, när någon af dessa förutsättningar är för handen, hinder för inskrifning af den [ 273 ]förbehållna rättigheten icke möta. Att i ett inskrifningsärende förebringa gällande utredning i nämnda hänseende är emellertid i allmänhet icke möjligt; endast om själfva fångeshandlingen, på grund hvaraf lagfarten sökts, utvisar, att nyttjanderätten förbehållits. ställer sig saken annorlunda, och för dylikt fall är därför ett undantag från den i 16 kap. 6 § gifna regeln påkalladt. Men i öfriga fall, då en förbehållen nyttjanderätt blir gällande mot den som löser, måste regeln upprätthållas lika väl som när sådan rätt af köparen upplåtits.[122] Väl kunde det ifrågasättas att här så till vida medgifva afvikelse att man beredde nyttjanderättens innehafvare tillfälle att, oaktadt lösningstalan bifallits, fullfölja den förut gjorda inskrifningsansökningen och fä densamma beviljad, därest han förmådde styrka, att hans nyttjanderätt jämlikt 6 kap. 12 § är gällande mot den, som löst fastigheten till sig. Då emellertid tiden för fullföljd i sådant fall icke skulle kunna räknas från tidigare tidpunkt än dagen för dennes lagfartsansökning, har det funnits lämpligare att hänvisa nyttjanderättshafvaren till att genom ny ansökan om inskrifning bereda sig skydd för sin rätt. Genom en sådan anordning beredes honom alldeles samma trygghet i förhållande till den lösningsberättigade som genom fullföljd af en tidigare gjord ansökan. Af stadgandet i 4 kap. 11 § andra stycket framgår nämligen, att en hvar, som inom där stadgad tid söker inskrifning för nyttjanderätt, hvilken på grund af förbehåll eller enligt lag är gällande mot ny ägare, njuter säkerhet i egendom så som vore inskrifning beviljad den dag då köpet slöts. Endast för sådana fall, då fastigheten icke kommer att lösas, ligger det för nyttjanderättshafvaren någon vikt uppå att han söker inskrifning inom den i nämnda lagrum stadgade tid, räknadt från köparens lagfartsansökning.

Hvad som enligt förevarande paragraf gäller i fråga om nyttjanderätt, som förbehållits under sådana förhållanden att den är gällande mot den, som löser fastigheten till sig, kommer på grund af hänvisningarna i 12 och 13 §§ att äga tillämpning också i fråga om rätt till servitut och till undantag, där rättigheten sålunda förbehållits.


7 §.

7, 9 och 10 §§ i detta kapitel gifva regler för sådana fall, då en nyttjanderätt kommer i kollision med äganderätt, annan nyttjanderätt eller penningeinteckning. [ 274 ]Dessa regler äro – likasom stadgandet i 15 kap. 15 § om företrädet mellan kolliderande äganderättsanspråk – af materiellt-rättslig natur och skola alltså tillämpas, när tvist uppstår om den ena rättighetens giltighet mot den andra eller företräde framför denna. I fråga om den formella behandlingen af en ansökan om lagfart, när fastigheten finnes vara öfverlåten till tvänne, har man att tillämpa de allmänna reglerna i 15 kap. 14 §.[123] Beträffande förfarandet, när inteckningsansökan kommer i kollision med äganderättsanspråk, erfordras inga särskilda föreskrifter; 16 kap. 8 § utvisar, att en öfverlåtelse, hvarå lagfart ej sökts, icke utgör hinder för beviljande af inteckning på grund af förre ägarens utfästelse, och hvad beträffar det i andra stycket af samma paragraf omförmälda fall, då, oaktadt lagfart för nye ägaren meddelats, inteckning må beviljas för tidigare ägares gäld, är det uppenbart. att ett inteckningsmedgifvande af- denne saknar betydelse för frågan om inteckningens beviljande och att alltså, äfven om sådant finnes, nye ägaren skall jämlikt 3 § andra stycket höras i ärendet.

Angående den formella behandlingen af en ansökan om inskrifning för nyttjanderätt, som kan komma i kollision med en tidigare inskrifven rättighet, förekommo inga uttryckliga bestämmelser i andra afdelningen af Beredningens förslag till jordabalk. Detta har betecknats såsom en ofullständighet i förslaget. Något behof af sådana bestämmelser föreligger emellertid uppenbarligen icke för de fall. hvarom 10 § i förevarande kapitel handlar; då någon kollision mellan penningeinteckning och inskrifning för nyttjanderätt icke uppkommer förr än vid fastighetens exekutiva försäljning, bör den senare ansökningen utan vidare beviljas. Detsamma gäller, därest inskrifning sökes för nyttjanderätt, som är af beskaffenhet att kunna bestå vid sidan af en förut inskrifven nyttjanderätt till fastigheten eller någon del däraf. Huruvida en nyttjanderätt, hvarför inskrifning sökes. är af denna beskaffenhet eller icke, lärer endast undantagsvis kunna i inskrifningsärendet bedömas. och i följd häraf torde ansökningen i allmänhet komma att beviljas.

För sådana fall däremot, då inskrifning för nyttjanderätt, som upplåtits af tidigare ägare till fastigheten, sökes efter det lagfart blifvit sökt för den. till hvilken [ 275 ]egendomen från honom öfverlåtits, synes en uttrycklig bestämmelse icke böra saknas. Väl torde äfven för sådana fall den af Beredningen i 2 § andra punkten upptagna bestämmelsen lämna inskrifningsdomaren erforderlig ledning, ehuru den närmast är gifven för det fall, att tvifvel uppstår om nyttjanderättens giltighet mot upplåtaren själf. Till undanröjande af all ovisshet rörande förfarandet i här förutsatta fall har emellertid Beredningen i 7 § infört uttrycklig föreskrift, att där inskrifning sökes för nyttjanderätt, som upplåtits af tidigare ägare till fastigheten men enligt sökandens påstående på grund af förbehåll vid öfverlåtelsen eller jämlikt 9 kap. 28 § eller 10 kap. 19 § skall gälla mot nye ägaren, denne skall höras öfver ansökningen. Endast för sådana fall, då det utan vidare är klart, att nyttjanderätten skall beställd – t. ex. när förbehåll om densamma gjorts i den handling, på grund hvaraf lagfart blifvit sökt för nye ägaren – har det synts öfverflödigt att höra denne öfver ansökningen.

De nya bestämmelserna angående behandlingen af ansökan om inskrifning för nyttjanderätt, som upplåtits af förutvarande ägare till fastigheten, komma på grund af hänvisningarna i 12 och 13 §§ att gälla jämväl i fråga om inskrifning för servitutsrätt och rätt till undantag.


8 §.

I afseende å här vidtagna förändring hänvisas till 15 kap. 16 §.


17 §.

Då Beredningen haft att inordna förköpsrätten bland de rättigheter, som kunna blifva föremål för inskrifning, har fullständig likformighet med någon annan af dessa rättigheter icke kunnat uppnås. Å ena sidan har förköpsrätten, när den ej skyddas genom inskrifning eller jämlikt 4 kap. 11 § skall gälla såsom vore den inskrifven, icke någon verkan mot annan än den, som utfäst rättigheten, och dess inskrifning kan därför icke, i kollision med andra inskrifningar, medföra annan verkan än intecknandet af en vanlig fordran. Men i vissa andra punkter ställer sig saken annorlunda. I synnerhet är detta förhållandet med de bestämmelser om inskrifning, hvilka hafva sammanhang med den inskrifna rättens behandling vid exekutiv auktion; på grund af sin natur och sitt ändamål bör nämligen förköpsrätt, likasom nyttjanderätt, vid auktionen bibehållas, såvida sådant kan ske utan förfång för [ 276 ]dem, som äga bättre eller lika. rätt. Närmast är förköpsrätten att likställa med rätten till ränta eller afgäld, hvilken rätt med afseende å dess inskrifning behandlats delvis lika med fordran och delvis lika med nyttjanderätt. Med anledning häraf har Beredningen här föreslagit, att bestämmelserna i 14 § skola gälla jämväl beträffande förköpsrätten, i den mån de kunna tillämpas på en rättighet af denna natur. Däremot har föreskriften i 15 § angående skadestånd, när rätt till ränta eller afgäld icke kan vid exekutiv auktion bibehållas, synts icke böra hänföras till en rättighet sådan som förköpsrätten, hvilken svårligen kan uppskattas i penningar.

I utsökningslagen böra sådana bestämmelser införas att förköpsrätten i det exekutiva förfarandet i allo erhåller samma behandling som rätten till ränta eller afgäld. För sådant ändamål böra i 79, 87, 107, 111 och 168 §§ af Beredningens förslag till ändring i vissa delar af nämnda lag förköpsrätten omnämnas jämte rätten till ränta eller afgäld.


18 KAP.


Om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt så ock om inteckning i tomträtt. Här gifna bestämmelser återgifva innehållet af Beredningens förslag till lag rörande de ämnen kapitlets öfverskrift angifver. Dessas inordnande i nya jordabalken har föranledt redaktionella förändringar i åtskilliga paragrafer och öfverflyttande till 14 kap. af bestämmelserna i 2 och 15 §§ af det föregående förslaget.




[ 277 ]
Förslag till lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af nya jordabalken.


1 §.

Första när de nya fastighetsböckerna. äro färdiga., kan den nya ordningen för inskrifningsväsendet vinna. tillämpning, och då hela den nya jordabalken synes böra på en gång träda. i kraft, måste därför den tidpunkt afvaktas, då arbetet med böckernas uppläggande afslutats. Som tiden härför icke kan på förhand beräknas, har åt Konungen öfverlamnats att bestämma år och dag, då den nya jordabalken träder i kraft.

De stadganden, hvilka afse den nya fastighetsbokens uppläggande – här upptagna i 14 § enligt lydelsen af motsvarande bestämmelser i andra afdelningen af förslaget – böra, såsom där framhållits, träda i kraft så tidigt att det förberedande arbetet hunnit utföras, när själfva jordabalken skall börja tillämpas.


2 §.

Genom den nya lagen upphäfves i främsta rummet jordabalken i 1734 års lag. Vissa nu i jordabalken ingående stadganden behandla ämnen, som rätteligen falla inom andra delar af lagstiftningen och därför icke kunnat inordnas i den nya balken. Dessa stadganden äro upptagna i 4 och 5 §§ af denna lag.

Det i 2 kap. 1 § byggningabalken meddelade förbud mot uppförande af byggnad inom 1½ alns afstånd från grannes tomt har synts Beredningen icke vidare böra upprätthållas. Stadgandet, hvilket endast är tillämpligt å landet, torde, sedan bg arna undergått skifte och utflyttning från de gamla tomterna ägt rum, icke, hvad landsbygden i allmänhet beträffar, vara påkalladt af något verkligt behof. Endast i afseende å tätare bebyggda orter såsom t. ex. villasamhällen lära bestämmelser af sådant innehåll numera hafva någon uppgift att fylla; i ett sådant fall har ock [ 278 ]stadgandet nyligen tillämpats.[124] Uppenbarligen är emellertid ifrågavarande stadgande föga ägnadt att tillgodose hvad i dylikt afseende kan anses erforderligt. I allmänhet torde ock redan nu för ifrågavarande orter byggnadsstadgan för rikets städer hafva gjorts tillämplig. Stadgandet har, såsom hänförligt till det i 3 kap. i förslaget behandlade ämne, i sammanhang med införandet af ny jordabalk bort uttryckligen upphäfvas.

I den nya jordabalken hafva i ett särskildt kapitel, det sjätte, upptagits föreskrifter i fråga om lösningsrätter, såväl den konventionella förköpsrätten som de legala lösningsrätter. hvilka ansetts böra bibehållas. Med afseende å de sistnämnda skola de för utöfning af förköpsrätten föreslagna bestämmelserna komma att tillämpas, i följd hvaraf samtliga de föreskrifter, hvilka nu reglera. de legala lösningsrätterna, för framtiden sättas ur gällande kraft. Utom hvad härom i 1734 års lag eller i stadganden, som angifva sig innefatta ändring eller förklaring däraf, finnes föreskrifvet, förekomma sådana bestämmelser i förordningen den 21 mars 1835 angående hembud af frälseränta samt i förordningen den 1.6 juni 1875 angående upphörande af hembudsskyldighet; äfven dessa bestämmelser hafva därför här bort upptagas bland dem, som skola upphäfvas. Hvad förordningen den 21 december 1857 angående upphäfvande af bördsrätten i stad m. m. innehåller därom, att lösningsrätt till försåld fastighet för viderboende och nabo ej må äga rum i de fall, då säljare och köpare äro med hvarandra skylda inom bördslederna, kommer genom viderboende- och naborättens upphäfvande af sig själf att förfalla. Detsamma gäller om de bestämmelser, förordningen den 22 december 1863 meddelar angående inskränkning i den lösningsrätt, som tillkommer ägare af frälseskattejord eller frälseränta.

I 7 § af resolutionen och förklaringen på prästerskapets besvär och ansökningar den 23 december 17-17 omförmäles en särskild lösningsrätt. Enligt tidigare medgifvande hade åborna å vissa s. k. prästestommar erhållit rätt att skatteköpa desamma. hvaraf de ock begagnat sig. Då prästerskapet härigenom ansågs blifva lidande, besvärade sig dess fullmäktige och förmenade, att berörda medgifvande inkräktade på ståndets rätt till fri disposition öfver de till dess underhåll anslagna stommar och mensalier. I anledning häraf förklarade Kungl. Maj:t uti ifrågavarande resolution att några sådana skatteköp ej för framtiden finge äga rum. Hvad åter anginge sådana stommar och mensalier, som redan blifvit till skatte försålda, så ehuruväl [ 279 ]innehafvarne däraf ej kunde förpliktas att mot deras vilja taga lösen, funne likväl Kungl. Maj:t skäligt, att när sådana hemman komme att säljas utom börd, de också finge af kyrkorna eller församlingarna efter plägadt samråd åter inlösas och af prästerskapet sedermera okvaldt nyttjas efter privilegierna. Huruvida denna lösningsrätt fortfarande kan anses äga gällande kraft synes tvifvelaktigt. Då genom resolutionen tillerkändes "kyrkorna eller församlingarna" lösningsrätt till en del redan försålda prästestommar, kan detta ej gärna hafva inneburit annat än att den kronan efter skatteförsäljningen tillkommande lösningsrätten finge begagnas af kyrkorna eller församlingarna; och synes vid sådant förhållande lösningsrätten hafva upphört på samma gång kronan (1789) frånträdde sin lösningsrätt. I hvarje fall saknar den numera all betydelse. Att uttryckligen upphäfva denna lösningsrätt har Beredningen ansett sig icke böra ifrågasätta, då bestämmelsen härom, hvilken icke står i något inre sammanhang med jordabalken, lärer få anses vara af privilegii natur och ett formellt upphäfvande af densamma därför skulle vara förenadt med en för lagens ikraftträdande hinderlig omgång.

I 1 kap. af nya jordabalken har Beredningen meddelat föreskrifter, afsedda att ersätta lagen den 24 maj 1895 angående hvad till fast egendom är att hänföra, och denna bör därför upphäfvas. I 3 kap. återfinnas bestämmelser, motsvarande dem, som innefattas i lagen den 26 maj 1899 om hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöfver tomtgräns. Ehuru denna lag alltså här upphäfts, har densamma dock tillämpning å förhållanden, uppkomna före den dag, då nya lagen skall träda i kraft; bestämmelse härom återfinnes i 8 § i förevarande lag.

De stadganden, som meddelas i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, äro upptagna i 8, 9, 10 och 11 kapitlen af nya jordabalken. Hvad den samma dag utfärdade lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom innehåller af beskaffenhet att fortfarande kunna komma till användning har genom 6 och 7 §§ i förevarande lag bibehållits vid gällande kraft.

Lagen den 14 juni 1907 om servitut motsvaras af 12 kap. nya jordabalken. I afseende å tillämpningen af vissa stadganden däri å äldre rättsförhållanden meddelas föreskrift i 13 § af denna lag.


[ 280 ]
3 §.

I afseende å innehållet af denna paragraf hänvisar Beredningen till hvad som i andra afdelningen af Beredningens förslag utvecklats vid 3 och 4 §§ i förslaget till lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om inskrifning af rätt till fast egendom.


4 och 5 §§.

Såsom Beredningen ofvan framhållit, hafva vissa ämnen, hvilka uti jordabalken i 1734 års lag blifvit föremål för rättslig reglering, ansetts icke vara af beskaffenhet att vid upprättandet af en ny jordabalk böra upptagas i denna. Af sådan art äro de i 4 kap. 7 och 8 §§ samt 10 kap. 1 § jordabalken i 1734 års lag behandlade. I de delar, hvari dessa stadganden ännu äro gällande, har Beredningen i 4 § upptagit deras innehåll.

Äfven de i 14 kap. meddelade bestämmelser om ägotvist och laga syn äro af natur att icke kunna hänföras till området för de i nya jordabalken behandlade ämnen. Beredningen har därför återgifvit deras innehåll i 5 § af denna lag, dock med en viss modifikation.

Genom förordningen den 18 april 1849 erhöll 14 kap. 3 § jordabalken väsentligt förändradt innehåll; syn i jordatvist fick härigenom en helt annan karaktär än den förut ägde. Synen, sådan den dittills i kapitlet varit reglerad. betraktades - såsom Nya Lagberedningen i motiven till sitt år 1889 afgifna förslag till lag om bevisning inför rätta framhåller – mindre såsom ett sätt att åstadkomma bevis. hvilket i jordatvister kunde användas, än såsom ett för sådana tvister afpassadt rättegångssätt. Enligt 14 kap. 3 § i dess ursprungliga lydelse gällde för dylika mål en särskild instansordning. Hofrätt och Konungen dömde icke i sådana mål, utan hade part, som icke nöjdes åt lagmansrättens synedom, att söka. Konungen om riddaresyn. hvilken, om den beviljades, skulle hållas af en särskild Riddaresynerätt, åt hvilken målets afgörande i sista instans var öfverlämnadt. I ofvannämnda 1849 års förordning framträder emellertid härutinnan en förändrad uppfattning. Syn. hvarom hofrätten eller Konungen förordnar, är enligt samma. författning icke annat än en för upptagande af bevis vidtagen åtgärd. I dess fulla renhet genomfördes emellertid icke denna nya grundsats. Vissa rester af det äldre betraktelsesättet kvarstodo [ 281 ]alltjämt i 14 kapitlet jordabalken. I sitt ofvannämnda förslag aflägsnade emellertid Nya Lagberedningen helt och hållet dessa; det i förslaget ingående kapitlet om syn fattar denna uteslutande såsom ett bevismedel. I väsentligt oförändradt skick inflöt detta kapitel sedermera. i de förslag till bevisningslag, hvilka vid 1893 och 1897 års riksdagar af Kungl. Maj:t framlades, och ingick sedan, sammandraget till en särskild paragraf, 45 §, i det 1902 för Riksdagen framlagda förslaget till lag om ny lydelse af 17 kap. rättegångsbalken. I de motioner, hvilka vid 1903, 1905, 1907 och 1908 års riksdagar helt och hållet eller till vissa delar upptogo sistnämnda förslag. återfinnes ock berörda paragraf. Ehuru intet af dessa förslag vann Riksdagens bifall, gjordes mot förslagen i denna del icke någon anmärkning.

Då i nu föreliggande förslag Lagberedningen haft att ur jordabalken i 1734 års lag upptaga. och återgifva innehållet af 14 kap., har Beredningen ansett ofvan angifna, redan i hufvudsak genomförda, i Beredningens tanke riktiga uppfattning angående syneinstitutets natur böra fullt genomföras. Denna förändring står icke i det sammanhang med frågan om ny lagstiftning angående bevisning, att den skulle behöfva anstå i afbidan på sådan lagstiftning.


6 och 7 §§.

Såsom Beredningen ofvan framhållit, äro vissa bestämmelser, som meddelats i lagen den 14 juni 1907 om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, af beskaffenhet att icke hänföra sig allenast till tidpunkten för lagens trädande i kraft utan jämväl därefter påkalla tillämpning. Dessa böra naturligtvis bibehållas vid fortfarande giltighet. Hit hör stadgandet, att bestämmelserna i nya lagen – om nyttjanderätt – ej afse upplåtelse under stadgad åborätt af hemman eller lägenhet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, och att å sådan rätt likasom å annan i nya lagen ej afsedd nyttjanderätt 16 och 17 kap. jordabalken i 1734 års lag skola fortfarande äga tillämpning.

I samma promulgationslag föreskrifves i 6, 7 och 8 §§, att i vissa delar nyttjanderättslagen skall tillämpas å arrende- och hyresaftal, som slutits före den dag, lagen trädt i kraft. De bestämmelser, som här afses och hvilka i oförändradt skick nu ingå i jordabalken, böra uppenbarligen fortfarande komma till användning å dylika äldre nyttjanderättsaftal. Någon särskild öfvergångsbestämmelse i anledning [ 282 ]af den ändring, som vidtagits i 2 kap. 18 § nyttjanderättslagen vid dess upptagande i jordabalken har icke funnits erforderlig.

Att det i 5 § af nämnda promulgationslag innefattade förbudet att upplåta ständig besittningsrätt till ofri tomt i stad bör för framtiden upprätthållas är påtagligt.


8 §.

Angående bestämmelserna i denna paragraf hänvisas till hvad Beredningen i motiven till 3–6 §§ i 3 kap. anfört.


9 §.

Denna paragraf återgifver hvad promulgationsbestämmelsen till förslaget till lag om köp, byte och gåfva af fast egendom i samma afseende innehåller, och må alltså i fråga om skälen för detta stadgande hänvisas till det där anförda.


10 §.

Med upphäfvandet af 5 § i 4 kap. jordabalken komma åtskilliga i särskilda författningar omförmälda lösningsrätter, hvilka hvila på detta stadgande, att förfalla. Så är förhållandet med den lösningsrätt, som omförmäles i 11 § af instruktionen för Serafimerordensgillet den 28 april 1791.[125] Enahanda är förhållandet med den Danviks hospital tillkommande lösningsrätt till vissa hemman och lägenheter. Denna stiftelse innehar sedan gammalt ett icke obetydligt antal hemman och lägenheter, hvilka af hospitalet besuttits under frälsemannarätt och i jordeboken numera upptagas under frälsetitel. Med begagnande af den rätt att till skatte försälja bland annat hospitalshemman, som medgafs i kungl. brefvet den 19 september 1723, har hospitalet afyttrat en del af sina hemman. Vid dessa försäljningar, som af kammarkollegium skulle pröfvas, förbehölls allmänt hospitalet rätt till hembud och lösen, när det skatteköpta. hemmanet såldes utom börd. I skatteköpebrefven plägade ock föreskrifvas skyldighet för senare köpare af det till skatte försålda hemmanet att till hospitalet erlägga viss afgift för den händelse hospitalet icke ville [ 283 ]begagna sig af sin lösningsrätt. I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 7 juni 1813 förmälde hospitalsdirektionen, hurusom Danviks hospital alltifrån stiftelsen ägt optionsrätt till de därunder lydande hemman, då de från en till en annan innehafvare försåldes. Mot det att denna rättighet icke blifvit af hospitalet nyttjad, utan stadfästelsebref å innehafvande dispositionsrätten meddelats, hade tillträdarne af sådana genom köp åtkomna egendomar erlagt rekognition efter öfverenskommelse, mer eller mindre, eller ock förbundit sig till högre årliga räntor, antingen i spannmål eller kontanta penningar, så att något Danvikshemman icke gått från en till annan ägare, utan att styrelsen öfver hospitalet pröfvat och efter omständigheterna återlöst ett sådant hemman eller fastställt det därom gjorda köp. När styrelsen funnit för inrättningen nyttigast att mot den köpare och säljare emellan afhandlade köpeskillingen till sig lösa äganderätten, hade all fråga om rekognition och räntans förhöjning försvunnit. .lien då sådant med påräknad säker fördel ej kunnat verkställas, hade vänlig öfverenskommelse träffats om besittningsrätten mot olika villkor, men merendels alltid efter 3 % af köpeskillingen, och hade denna beräkning från urminnes tider följts samt vunnit stadga som lag, så att när optionsrätten ej nyttjades, skulle köparne, innan de kunde erhålla stadfästelse å äganderätten till ett sålunda inköpt hemman. erlägga i rekognition 3 % af köpeskillingen, därest de icke genom öfverenskommelse förbunde sig att i stället öka årliga ränteafgiften till hvad som svarade mot afkastningen af den summa, som i rekognitionsafgift borde erläggas. I skrifvelsen anhöll direktionen, att Kungl. Maj:t täcktes fastställa berörda rekognitionsafgift till 3 och blef denna anhållan genom kungl. brefvet till direktionen den 21 juli 1813 bifallen i afseende å alla de hemman, vid hvilkas försäljande Danvikshospitalet ägde lösnings- eller optionsrätt. Genom kungörelsen den 17 maj 1861 angående försäljning till skatte af de Danviks hospital tillhöriga med ständig städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter har sedermera blifvit föreskrifvet, att sådana hemman, om städje- och besittningsrätten funnes ostridig, finge till skatte försäljas på villkor, bland andra, att köparnes skyldighet att köpen hembjuda äfvensom hospitalets rätt till åtnjutande af rekognitionsafgift i enlighet med brefvet den 21 juli 1813 bibehölles, samt att hospitalets frälsemannarätt till hemman eller lägenheter kvarstode, så att hospitalet skulle äga den hemmanet eller lägenheten åliggande ränta.

Likasom Danviks hospital äger Lunds domkyrka lösningsrätt till vissa från [ 284 ]kyrkan försålda hemman. Redan den 29 januari 1735 hade förordnats, att skatterättigheten å en del af domkyrkans hemman finge till åborna försäljas. en rätt, hvaraf domkyrkan likväl tillsvidare icke begagnade sig. Vid 1766 års riksdag anmälde emellertid skånska prästerskapets fullmäktige, hurusom domkyrkan vore oförmögen att bestrida vissa utgifter, och framställde förslag, att till denna förlägenhets afhjälpande domkyrkohemmanen finge upplåtas under skatte- och besittningsrätt till åborna, hvilket förslag rikets ständer tillstyrkte. Sedan af sådan anledning Kungl. Maj:t den 30 april 1766 förordnat, att domkyrkohemmanen finge till skatte- eller besittningsrätt försäljas under villkor, att åborna jämte skatteköpeafgift skulle utgifva vissa afgifter dels vid åboombyte i stället för städja, dels för körslor och dagsverken, när dessa icke behöfdes in natura vid domkyrkans byggande, samt att hemmanen tillhöriga skogar och torfmossar ej skulle inbegripas under skatteköpet vidare än till åbornas husbehof och att domkyrkan skulle hafva. samma inseende däröfver samt rättighet och nyttjande som förut, blefvo de närmast följande åren ett stort antal domkyrkan tillhöriga, hemman och gatehus försålda. Vid åboombyten har domkyrkan plägat för den nye åbon utfärda s. k. antagnings- eller städjebref. innehållande i öfverenstämmelse med skattebrefven de villkor, hvarunder hemmanet eller lägenheten må innehafvas. Såväl häri som i de villkor, under hvilka skatteförsäljningen ägt rum, torde man – ehuru hemmanen och gatehusen, som i äldre jordeböcker upptagas under titel "kanike och geistlige", sedermera krono, efter skatteförsäljningen öfverförts till skattetitel -, vara berättigad att se ett uttryck för den domkyrkan förbehållna frälsemannarätten;[126] fastigheterna upptagas i Lunds domkyrkas jordeböcker under titeln utsockne frälse.

I skattebref, som utfärdats, när jämlikt 1766 års bref domkyrkohemman eller gatehus försålts till skatte, plägade kammarkollegiet, ehuru särskild föreskrift därom ej lämnats i berörda bref, intaga förbehåll om hembud till domkyrkan vid försäljning utom börd. Sedan emellertid genom förordningen den 21 februari 1789 kronan afsagt sig hembud af sina hemman, gjordes ej vidare sådana hembud till domkyrkan. Häremot framställde domkyrkorådet erinran hos Kungl. Maj:t under åberopande, att hemmanen och gatehusen rätteligen vore af utsockne frälsenatur. I anledning däraf framhöll kammarkollegiet i utlåtande den 13 mars 1817, att domkyrkorådets [ 285 ]påstående icke vore grundadt på laga skäl och bevis utan vore en förmodan stridande mot hvad som utvisades af de äldsta jordeböcker, i hvilka alla domkyrkan tillhöriga hemman upptagits under titeln dels krono och dels kanike och geistlige, med hvilka senare dittills alltid förståtts kronohemman. Kollegiet ansåg därför betänkligt att tillägga dessa hemman annan natur eller egenskap än den de ägde, då Skåne först kom under svensk lydnad. I bref till kammarkollegiet den 27 augusti 1817 utlät sig emellertid med anledning af domkyrkorådets framställning Kungl. Maj:t på följande satt. I fråga om domkyrkohemmanens frälse- eller krononatur hade å domkyrkans sida blifvit anfördt, att med de mest sannolika omständigheter skulle vara styrkt, att domkyrkan erhållit sina fastigheter i forna tider genom enskildes frikostighet. Den omständighet, att hemmanen i jordeböckerna icke uppfördes i frälsekolumn, bevisade desto mindre, att de vore krono eller blifvit af kronan domkyrkan donerade, hvarpå någon handling icke blifvit af kammarkollegiet åberopad än mindre uppgifven, som hemmanen upptoges i jordeböckerna icke bland kronohemman utan efter dem under den särskilda titeln af kanike och geistlige hemman. Om de än mot hvad upplyst blifvit vore af krononatur, kunde sådant icke förminska domkyrkans i skattebrefven tydligen förbehållna rätt till hembud af skatterättigheten vid dess försäljning utom rätt börd, emedan 1789 års förordning ingalunda kunde tillämpas å domkyrkans hemman, hvaröfver kronan icke ägde någon dispositionsrätt. Vid öfvervägande häraf förklarade Kungl. Maj:t, att domkyrkans lösningsrätt icke borde eftergifvas utan begagnas antingen till skatterättighetens inlösen eller till en viss erkänsla för löserättens afsägelse, såsom vid Danviks hospital skedde. Skulle denna kyrkans rätt göras stridig, borde den i laga ordning å domkyrkans vägnar göras gällande. I nytt bref till kammarkollegium den 26 oktober 1827 har Kungl. Maj:t på förekommen anledning förklarat, att vid de tillfällen, då Lunds domkyrkoråd icke själf inlöser dess till försäljning ledigblifna domkyrkoskattehemman utom börd, domkyrkorådet icke äger att af vederbörande äska högre afgift än en procent af köpeskillingen.

Af den nu lämnade redogörelsen framgår, att den lösningsrätt, som tillkommer Danviks hospital, hvilar på den i 4 kap. 5 § jordabalken stadgade grund, ränteägarens lösningsrätt till frälsehemman, som sålts utom börd. Så har ock i praxis hospitalets berörda rätt uppfattats.[127] Med hänsyn till 1817 års bref torde detsamma [ 286 ]väl äfven vara fallet med Lunds domkyrkas lösningsrätt till skattesålda hemman och gatehus, ehuru dessa i jordeboken upptagas under skattetitel. Är grunden till ifrågavarande lösningsrätter den nu angifna, komma de att försvinna i och med det att stadgandet i 4 kap. 5 § jordabalken för framtiden sättes ur gällande kraft; och föreligga enligt Beredningens tanke inga särskilda skäl att för nu ifrågavarande fall bibehålla ränteägarens lösningsrätt. Visserligen har i såväl ena som andra fallet i skatteköpebrefven intagits förbehåll om hembud vid försäljning utom börd, men synes detta så mycket mindre kunna gifva lösningsrätten en oberoende af nämnda lagrum bestående helgd, som, därest lösningsrätten skulle stödja sig ej på lag utan på särskildt aftal vid skatteförsäljningen, ett sådant aftal ej mot 1 kap. 2 § jordabalken. sådan den lyder enligt förordningen den 1 maj 1810, jämförd med förordningen den 6 februari 1849, kan äga giltighet.

Skulle emellertid lösningsrätten utan vidare upphöra, komme därigenom hospitalet och domkyrkan att beröfvas äfven dess ekvivalent, ofvan berörda rekognition och erkänsla. Ett sådant mot billighet stridande resultat har Beredningen genom stadgandet i förevarande paragraf velat förekomma. Under enahanda villkor, hvarunder hospitalet eller domkyrkan hittills, när de ägt lösningsrätt men ej velat begagna sig däraf, haft rätt att uppbära ifrågavarande afgifter, böra de därvid bibehållas. När alltså enligt hittills gällande lag[128] lösningsrätten skulle hafva kunnat göras gällande men på grund af den nya lagen ej vidare må utöfvas, skola likväl berörda afgifter utgå.

I detta sammanhang vill Beredningen erinra, hurusom senast vid 1898 års riksdag väckts fråga om upphörande eller afskrifning af den Lunds domkyrka tillkommande "erkänslan", hvilket förslag af Riksdagen afslogs på hemställan af statsutskottet, som yttrade, att ett upphäfvande af dessa afgifter gifvetvis skulle beröra domkyrkans rätt och sålunda äfven prästerskapets privilegier.


11 §.

Enligt gällande rätt likasom enligt förslaget inträder lösningsrätt till fast egendom, som till annan öfverlåtits, redan i och med öfverlåtelsen. Härmed är ock gifvet. att där öfverlåtelse ägt rum innan nya lagen trädt i kraft. den berättigade bör [ 287 ]njuta sin rätt till godo utan hinder däraf, att hans anspråk grundas å lag eller författning, som genom den nya lagen blifvit upphäfd; i redan förvärfvade rättigheter af sådan art bör denna ej medföra rubbning.


12 §.

Den tid, inom hvilken lösningsrätt skall utöfvas, bestämmer förslaget i 6 kap. 6 § så att talan skall anhängiggöras inom 180 dagar från det lagfart söktes å köparens fång. Enligt förordningen angående upphörande af hembudsskyldighet den 16 Juni 1375 gäller åter, att den, som vill utöfva lösningsrätt, skall instämma talan därom i stad inom sex månader och å landet senast till första rättegångsdagen af det ting, som infaller näst efter natt och år sedan lagfart beviljades å det fång, som föranledt lösningsanspråket. Den nya bestämmelsen hänför sig omedelbart allenast till sådana öfverlåtelser, som äga rum efter det lagen trädt i kraft; i fråga om äldre öfverlåtelser skulle tiden för lösningsrätts utöfvande bestämmas enligt omförmälda förordning den 16 juni 1875, vare sig fråga vore om en lösningsrätt, som i nya lagen bibehölles, eller det gällde en lösningsrätt, som allenast på grund af stadgandet i 1 § kunde komma till utöfning. Då emellertid syftet med den i 6 kap. 6 § gifna bestämmelsen varit, att den, mot hvilken lösningsrätt kan göras gällande, skulle efter där angifna tidrymd äga trygghet mot lösningsanspråk, skulle det vara oegentligt, om icke efter det nya lagen trädt i kraft han finge i hvarje fall tillgodonjuta denna fördel, i den mån sådant kan ske utan förnärmande af den till lösen berättigade. För sådana fall, då vid den nya lagens trädande i kraft, den i äldre lag stadgade tid för utöfvande af lösningsrätt ännu icke gått till ända, böra. därför den nya lagens bestämmelser i ämnet vinna tillämpning, dock så att där lagfart sökts före den dag, då den nya lagen träder i kraft, den däri stadgade tiden icke må börja löpa före nämnda dag. Skulle emellertid härigenom uppkomma förlängning af den tid, inom hvilken lösningsrätten enligt äldre lag skolat utöfvas, skall den äldre lagen tillämpas. En bestämmelse af detta innehåll har upptagits i förevarande paragraf. Hvad sålunda föreslagits står i öfverensstämmelse med hvad som enligt 22 § i denna lag gäller i fråga om tillämpning af äldre och nyare lagstiftning om viss tids häfd.


[ 288 ]
13 §.

Enligt promulgationsbestämmelsen till lagen den 14 juni 1907 om servitut skall hvad i 5 och 7 §§ af lagen stadgas tillämpas jämväl å servitut, som uppkommit före den dag, då lagen trädt i kraft. Då denna lag ingår i den nya jordalagen såsom dess tolfte kapitel, har berörda öfvergångsbestämmelse bort till förevarande lag öfverföras. I sammanhang härmed har upptagits den promulgationsbestämmelse, som meddelats vid den föreslagna lagen om rätt till undantag, hvilken lag i den nya jordabalken ingår såsom det trettonde kapitlet.


14-26 §§.

14–20 samt 22–26 §§ motsvara 5–19 §§ i promulgationslagen till lagen om inskrifning af rätt till fast egendom. Då i lagen den 25 juni 1909 angående ändrad lydelse af bl. a. 37 § inteckningsförordningen införts bestämmelse, att däri upptagna stadganden, hvilka motsvaras af 16 kap. 43 och 44 §§ i nya jordabalken, icke skola äga tillämpning i fråga om afsöndring, som skett före den 1 januari 1910, har ett häremot svarande förbehåll införts i 23 § promulgationslagen.

I 21 § har från lagen den 27 juni 1896 om ändrad lydelse af 6 § lagfartsförordningen upptagits bestämmelse, att det här i 15 kap. 10 § jordabalken införda förbudet mot beviljande af lagfart innan fastställelse meddelats å afsöndring icke skall gälla, när afsöndringen ägt rum innan nämnda lag trädde i kraft.


27 §.

Urminnes häfd.I rättssäkerhetens intresse hafva äldre och nyare lagar meddelat bestämmelser om häfd å fast egendom; under vissa förutsättningar är, sedan viss i lag bestämd tid förflutit, klander uteslutet å, de i och för sig icke lagliga fång, hvarå fastighetens innehafvare grundar sitt anspråk på äganderätt till densamma. Oaktadt de för sådan häfd nödiga förutsättningar icke kunna uppvisas, har man emellertid tillerkänt. väsentligen samma verkan åt ett besittningsförhållande, hvilket betecknats såsom urminnes häfd och hvars karaktär i 15 kap. jordabalken angifves sålunda: "Det är urminnes häfd, där man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besuttit, nyttat och brukat hafver att ingen minnes eller af sanna sago vet, huru hans förfäder eller fångesmän först därtill komne äro."

[ 289 ]I de flesta europeiska stater har detta institut sedan lång tid tillbaka varit afskaffadt. Med de anspråk, hvilka måste ställas på reda och klarhet särskildt i sådana rättsförhållanden, som hänföra sig till fast egendom, är det icke förenligt att lita till ett rättsinstitut af den dunkla och osäkra beskaffenhet som urminnes häfd. Beredningen har icke heller i sitt förslag till jordabalk upptagit någon bestämmelse om urminnes häfd. Emellertid måste, äfven om institutet såsom sådant icke vidare bibehålles, de å urminnes häfd redan grundade rättigheter upprätthållas. Betydelsen af detta förhållande gör det påkalladt att här upptaga en öfversikt af institutets utveckling och innebörd.

Främmande rätt.I det romerska rättssystemet kom urminnes häfd allenast i ringa mån och endast för enstaka fall till användning. I de äldsta germanska rättskällorna påträffas knappast några fullt karaktäristiska och skarpt utpräglade fall, i hvilka urminnes häfd kommit till användning, men väl möter man där ofta den allmänna åskådning, som i rättsskipningen låter hänsyn till det sedan gammalt bestående, det fäderneärfda, vara afgörande. Först i den kanoniska rätten erhöll urminnes häfden en mer bestämd utbildning i formellt afseende, ehuru visserligen äfven i dessa rättskällor likasom i de romerska hufvudsakligen upptagas enstaka fall, där urminnes häfd skulle tillämpas; dessa äro i allmänhet hänförliga till den offentliga rätten, såsom rätt till tull af vägfarande, rätt till tionde m. m. Också i särskilda tyska rikslagar från 1500-talet erkännes urminnes häfd i fråga om vissa offentligträttsliga förhållanden. Efter hand uppstod emellertid inom rättsdoktrinen den åskådning, att urminnes häfd ägde tillämpning å alla rättsförhållanden – såväl privata som offentliga –, där en rättighet kunde vara förenad med besittning, d. v. s. på ett stadigvarande sätt utöfvas. I verkligheten blef dess användning begränsad till vissa grupper af rättigheter, vanligen sådana som hänförde sig till fast egendom, ofta af offentligträttslig (kyrkorättslig) natur. I denna omfattning ingick rättsinstitutet i den tysk-romerska rätten.

Inom det område, där denna s. k. gemeines Recht gällde, utbildades efter hand genom doktrin och rättspraxis allt mer bestämda regler för institutet. I många hänseenden gjorde sig olika meningar gällande, framför allt i fråga om institutets allmänna betydelse: är urminnes häfd ett laga fång eller allenast ett bevis, en presumtion för den rättmätiga uppkomsten af den rätt. till stöd för hvilken urminnes [ 290 ]häfd åberopas? Äldre lagar och till dem hörande litteratur ansluta sig i regel till den förra uppfattningen, men denna har efter hand fått vika för den senare. Numera uppfattas i regel urminnes häfd såsom ett slags bevis, en presumtion för den lagliga uppkomsten af en viss rättighet, t. ex. äganderätt till en fastighet. Men detta bevis är af säregen art; det faller icke därför, att det visas, att före den tid, urminnes häfden omfattar, fastigheten tillhört någon annan än den, som åberopar häfden, eller någon af hans fångesmän. Det är ju alltid möjligt, att en laglig öfverlåtelse skett från den tidigare ägaren till någon, från hvilken den, som nu åberopar häfd, härleder sin rätt, ehuru man icke vet något därom. Urminnes häfden faller därför först för en bevisning, som ådagalägger, att den, som åberopat häfden, i själfva verket härleder sitt fång från någon, hvilken från en sådan tidigare ägare obehörigt tillägnat sig fastigheten.

Den tysk-romerska rättens regler om urminnes häfd upptogos i allmänhet icke i de stora lagkodifikationerna under 1700- och 1800-talen. I de tyska stater, som redan under 1800-talet eller tidigare erhållit kodifierad rätt, blef genom denna urminnes häfd afskaffad. I de stater, där fransk rätt infördes, kom därigenom institutet att försvinna. Code civil känner det icke.[129] Det förekommer därför icke heller i Italien, Belgien eller öfriga länder, där det franska rättssystemet är rådande. I österrikisk rätt är urminnes häfd ock afskaffad. I den engelska rätten däremot spelar urminnes häfd en icke obetydlig roll; dock har man här mer att räkna med allmänna hänsyn till hvad af ålder ägt bestånd än med ett särskildt utbildadt rättsinstitut. I dansk rätt har urminnes häfd numera allenast en mycket begränsad användning. Då i fråga om äganderätt till fast egendom dansk rätt erkänner 20-årig häfd utan att sätta denna i förhållande till någon inskrifningsåtgärd, saknas här utrymme för urminnes häfd, som skulle skilja sig från den förra endast med hänsyn till besittningstidens längd. Däremot gäller urminnes häfd i fråga om visst slag af servitut I den norska rätten torde ungefär samma grundsatser tillämpas som i den danska.

Den nya tyska civillagen omnämner icke urminnes häfd. I den mån rättigheter, som hvilade på urminnes häfd, ägde bestånd, då den nya lagen trädde i kraft, förblefvo de naturligtvis orubbade, men nya rättigheter kunna icke grundas på [ 291 ]urminnes häfd. Vid den nya fastighetsbokens första uppläggande måste genom äldre fastighetsböcker eller annorledes bevisning föras om ägarens åtkomst. I undantagsfall kunde denna bevisning afse urminnes häfd. Sedan en fastighet upptagits i fastighetsboken. behöfver man i regel icke återgå till en sådan rättsgrund; till förmån för den, som efter öfverlåtelse i god tro förvärfvat fastigheten, gäller nämligen fastighetsbokens uppgift om öfverlåtarens äganderätt såsom riktig. I den mån fastigheterna blifva föremål för öfverlåtelse, förlorar alltså urminnes häfden såsom stöd för äganderätt till fastighet all betydelse. I fråga om fastigheters omfattning och gränser är ock en bevisning angående urminnes häfd utan betydelse; dessa frågor afgöras med ledning af katastern eller andra urkunder efter långt friare bevispröfning.

I fråga om servitut har urminnes häfd blifvit föremål för särskilda öfvergångsbestämmelser. Enligt art. 187 i promulgationslagen till den tyska civillagen förblifva de servitut, som innan den nya fastighetsboken blifvit upplagd tillkommit genom häfd – vare sig viss tids häfd eller urminnes –, fortfarande gällande utan inskrifning. Att här söka framtvinga inskrifning ansågs hvarken behöfligt eller lämpligt. Tillvaron af dylika servitut vore i äldre städer, där de oftast förekomme, ej sällan okänd för vederbörande själfva och uppdagades först vid ombyggnad eller när eljest noggrann undersökning komme i fråga. Hvad anginge landsbygden, vore där vanliga servitut i regel icke för den fastighet, vid hvilken de häftade, synnerligen betungande, och det kunde därför icke för fastighetskrediten anses äfventyrligt, om de undantoges från inskrifningstvång.[130] Då nya servitut icke vidare kunna uppkomma genom häfd, måste innehafvaren af en fastighet, där han vill åberopa häfd såsom grund för en servitutsrätt, styrka, att sådan häfd var för handen redan när den nya fastighetsboken upplades. Detta bevis blir uppenbarligen i längden allt svårare att föra, och möjlighet till inskrifning af dylikt servitut har därför blifvit honom beredd. För sådan inskrifning gälla de allmänna. reglerna, enligt hvilka fordras antingen skriftligt medgifvande från fastighetsägaren eller en dom, som fastställer rättighetens bestånd och innehåll.


[ 292 ]Äldre svensk rätt.I Sverige har urminnes häfd ägt betydelse alltifrån den tidigare medeltiden. Landskapslagarna innehålla däraf spår, ehuru visserligen de flesta lagrum, som ansetts innehålla bestämmelser om urminnes häfd, gifva anledning till tvekan, huruvida sådan i egentlig mening åsyftats. Att i allmänhet, då utredning ej annorledes kunnat vinnas, en viss hänsyn tagits till hvad af ålder ägt bestånd är en grundsats som framträder lika väl i den fornsvenska rätten som i öfriga äldre germanska rättssystem. Men häri ligger, såsom ofvan anmärkts, knappast ett erkännande af urminnes häfd.

I landslagen förekomma några antydningar om urminnes häfd, hvilka röja inflytande från kanonisk rätt. Dessa antydningar äro af särskild vikt, ty härigenom hafva gifvits anknytningspunkter för utvecklingen af läran om urminnes häfd till öfverensstämmelse med allmän europeisk rätt. I 4 kap. af landslagens konungabalk gifves en förklaring af uttrycket Uppsala öd: "så gammalt kronogods att ingen minnes eller af sanna sago vet, huru det först under kronan kommit". Det är tydligen det inom romersk och kanonisk rätt vedertagna begreppet præscriptio immemorialis, som här återgifves. En öfversättning af detta uttryck ("uminnis häfd") föreligger i jordabalken 1 kap., som på samma gång innehåller hufvudstadgandet i ämnet: "Lagligt stånde och olagligt återgånge, ty allt lagfånget är rätt fånget, och allt olagligt fånget är som ofånget, tills urminnes häfd åkommer. Och ehvar urminnes häfd åkommer, det är lagfånget; det må ock ingen kvälja".

Då detta stadgande fått sin plats i jordabalken såsom inledning till bestämmelserna om laga fång till fast egendom, ligger det nära att antaga, att man tänkt sig urminnes häfd allenast i dess användning å äganderätt till fastighet. Sedan under 1600-talet läran om servitut utbildats, har emellertid i öfverensstämmelse med den allmänna doktrinen urminnes häfd kommit till användning äfven i fråga om detta rättsinstitut. Men vid denna begränsning har den svenska rätten stannat, hvad angår privaträttsliga förhållanden.

Att med afseende å, själfständiga fastigheter urminnes häfd endast sällan kom till användning ligger i sakens natur. Under landslagens tid beredde den treåriga häfden vida snabbare trygghet i förvärf af fastigheter, som öfverlätos från en till annan. Endast i fråga om fastigheter, som icke förvärfvats genom öfverlåtelse. kunde urminnes häfd ifrågakomma. I enstaka fall torde sålunda urminnes häfd [ 293 ]hafva kommit till användning, då en fastighet länge gått i arf inom en släkt men upplysning saknades, huru den först kommit till denna släk.[131]

I regel har alltifrån 1600-talet vid egentliga äganderättstvister, där urminnes häfd åberopats, icke varit fråga om hela fastigheter utan om urfjäll, d. v. s. särskilda områden. som lyda under annan by än den, inom hvars rågång de ligga. En nödvändig förutsättning för att kunna åberopa urminnes häfd till en dylik parcell är, att området inneslutes af rå och rör eller därmed likställda gränsmärken (gård och vård, stängsel). Att området måste vara sålunda begränsadt är en i svensk rätt under 1600-talet antagen skärpning af den i sakens natur liggande regeln, att besittningen är grundläggande för den rätt, som skall stödjas å häfden: "tantum praescriptum quantum possessum". Det allmänna begreppet besittning har icke synts lämna domstolarna tillräcklig ledning, och det har därför uppställts en särskild fordran på områdets säkra begränsning.

Att i gränstvister urminnes häfd kunde åberopas har i den äldre svenska rättslitteraturen ansetts vara en gifven sak. Dock har tidigt framhållits, att i vissa gränstvister åberopandet af sådan häfd är uteslutet enligt sakens natur eller såsom stridande mot eljest gällande rättsgrundsatser. Är fråga om gräns i öppen skog och mark byar emellan, där man från båda sidor häfdat om hvarandra, föreligger icke ett så-dant besittningsförhållande, som erfordras för urminnes häfd. Icke heller mellan grannar i samma by gäller urminnes häfd; deras andelar i byn bestämmas af byamålet. En fastighets byamål betecknar fastighetens ideella andel i byn; gränserna. på marken äro endast en tillämpning af lagens bestämmelser om denna andel. Under sådana omständigheter kan själfva besittningsförhållandet grannar emellan icke blifva afgörande. Omtvistad var däremot under 1600-talet frågan om urminnes häfdens betydelse i gränstvister mellan hvar, när det icke gällde skillnad i öppen skog och mark. Man tvistade om förhållandet mellan urminnes häfd och de af lagen i främsta rummet nämnda gränsmärkena, rå och rör. Dessa skilja sig från andra [ 294 ]gränsmärken därigenom, att de blifvit upprättade just för att tjäna såsom bevismedel om gränsens rätta sträckning, och det ligger därför nära att gifva dem större vitsord än naturliga. gränsmärken. Huruvida urminnes häfd ägde vitsord mot rå och rör, blef under 1600-talet en mycket uppmärksammad tvistefråga, för hvilken en något närmare redogörelse erfordras.

Redan i regeringens svar på särskilda från Åbo hofrätt den 10 maj 1633 framställda spörsmål finnes klart angifven den ståndpunkt, som sedan blef den härskande. "Regeringens resolution är, att urminnes häfd dödar och kraftlös gör alla rå och rör, där den skäligen bevisas kan". Det oaktadt ansågs det inom kort nödigt att åter upptaga frågan. Under riksdagen i Nyköping 1640 hafva presidenterna i rikets hofrätter jämte några assessorer från hvarje hofrätt afgifvit ett utlåtande angående särskilda rättsfrågor, som ansågos böra göras till föremål för lagstiftning. I detta utlåtande heter det bland annat: "Urminnes häfd bör så hädanefter som hittills alltid vara odisputerlig och gå framför rå och rör". Ämnet upptogs af den stora lagkommission, som 1643 var samlad för att afgifva yttrande öfver särskilda lagfrågor. I dess betänkande hette det, att det visserligen kunde synas som om rå och rör borde äga vitsord framför häfden, enär de förra eljest syntes vara utan ändamål, men förhållandet var dock enligt kommissionens mening det motsatta. Såsom skäl att gifva urminnes häfd företräde anfördes dels lagens ord i 1 kap. jordabalken, hvilka syntes obetingadt erkänna detta företräde: "urminnes häfd må ingen kvälja ehvar hon åkommer", dels ock den omständigheten att genom urminnes häfd rättssäkerheten blefve bättre tillgodosedd än genom rå och rör, som alltid kunde olofligen. rubbas. Särskildt vore fara för mången att mista sin egendom, som dess förfäder genom laga fång förvärfvat inom annans rå och rör, om ej urminnes häfd finge gälla. Urminnes häfd skulle alltså enligt kommissionens mening äga företräde framför rå och rör, "dock bör en domare, när jäf är i saken, särskildt i mark och skog, där den ene om den andre häfdat – hvilket ej förstås om åker eller äng – icke räkna detta för urminnes häfd, utan rätta sig efter rör, staf, rågång eller annan rätt skillnad eller öre och örtug".

Från den ståndpunkt, kommissionens pluralitet sålunda intog, var Stjernhjelm ensam skiljaktig och yrkade, att "viss rå och rör skulle gälla öfver urminnes häfd, som icke var afgränsad såsom urfjäll efter lag". Stjernhjelm menade. att man till en början måste skilja mellan ostridiga och stridiga rå och rör. [ 295 ]De senare måste först genom syn fastställas, innan man kunde uppkasta frågan om deras företräde framför urminnes häfd. 1 kap. jordabalken ägde ingen tillämpning i gränstvister, där säkra rå och rör funnos. Till stöd härför åberopade han 26 kap. byggningabalken i landslagen: "ligga rå och rör byar emellan, vare som det varit hafver"; härmed gafs företräde åt rå och rör utan att förbehåll gjordes för urminnes häfd. All lag syntes vilja gifva rå och rör, där de funnes, vitsord mot häfd. där icke fråga vore om urfjäll, d. v. s. en inom satta gränser innesluten inom annans område. "Men där ovisse, oliklige och tvifvelaktiga rå och rör äro, där råde häfden och längsta possession". Stjernhjelms åsikt har icke vunnit vidare anslutning; redan vid föredragning i rådet den 21 mars 1643 synes Stjernhjelms uppfattning hafva ogillats. Inom rättslitteraturen förfäkta såväl Loccenius som Nehrman och Abrahamsson den åsikt, att urminnes häfd gäller mot rå och rör.[132]

1734 års lag och senare rättsutveckling.I 1734 års lag har urminnes häfd blifvit föremål för särskilda bestämmelser i 15 kap. jordabalken. I fråga om häfdens väsen intager lagen icke någon utpräglad ståndpunkt. Äfven för svensk rätt gäller, att urminnes häfd bör anses innebära blott en presumtion för den lagliga uppkomsten af den rättighet, till stöd hvarför häfden åberopas. Denna presumtion är emellertid, såsom ofvan angifvits, af säregen art; den faller allenast för bevisning därom, att den nuvarande innehafvaren härleder sin rätt från någon, som i ännu äldre tid olagligen från kärandens företrädare tillägnat sig den omtvistade rättigheten.

Såsom föremål för urminnes häfd nämnes i 1 § "fast egendom eller rättighet". De i 2 och 3 §§ upptagna inskränkningar i användningen af urminnes häfd utgjorde icke någon nyhet. Att urminnes häfd icke gäller mellan delägare i tegskiftad by (2 §), icke heller i öppen skog och mark byar emellan (3 §) har, såsom ofvan anmärkts, otvifvelaktigt varit gällande rätt under 1600-talet. Med anförda bestämmelser i 3 § bör sammanställas stadgandet i 12 kap. 6 § jordabalken; [ 296 ]för gränsbestämningen i dylikt fall anvisas här samma nödfallsutväg, som redan under medeltiden anlitades, eller att i afseende å ett för flera byar gemensamt område i skog och utmark verkställa delning efter byamål.[133]

Huruvida lagen förutsatt möjligheten att med urminnes häfd värja en för sig bestående fastighet, är icke fullt tydligt. Visserligen talas i 15 kap. 1 § helt allmänt om fast egendom – ett i 1734 års lag ovanligt uttryck –, men det är icke uteslutet, att Lagkommissionen haft den föreställning, att de i 3 § uppräknade lägenheterna vore, jämte gränsparceller, de enda egentliga föremålen för urminnes häfd, så vidt "fast egendom" anginge. Ett sådant antagande vinner stöd af 15 kap. 2 § i 1695 års förslag. Där heter det, att urminnes häfd "icke gäller i by och tegskifte mellan grannar, utan öre och örtug, aln och stångtal, pund och tunneränta, ej heller i skog och mark, där klöf om klöf går och yx om yx hugges, oaktadt någon kunde bevisa sig där hafva åverkat, utan i åker, äng och afskilda och utmärkta skogsparker, fiskeverk, notdräkt, nätläggande och kvarnställe, som med rå och rör eller gård och vård äro inbegripna". Emellertid har ju en dylik begränsning icke kommit till bestämdt uttryck i lagen, och man torde därför icke kunna antaga, att urminnes häfd ej skulle kunna göras gällande i fråga om en för sig bestående fastighet. I de fall, där frihet från klander kunnat vinnas enligt 1805 års förklaring, har urminnes häfd naturligtvis icke behöft åberopas. Sedan lagfartstvånget genom 1875 års förordning blifvit allmänt och 1881 års förordning om tjuguårig häfd i anslutning till lagfarten gifver full trygghet i äganderättsförvärf inom kortare tid än den, som erfordras för urminnes häfd, har för denna senare, så vidt själfständiga fastigheter angår, icke funnits något egentligt utrymme. Dock kan, på sätt- nedan skall visas, urminnes häfd fortfarande äga praktisk betydelse såsom stöd för stiftelsers och menigheters rätt till fast egendom.

Enligt 15 kap. 3 § äger urminnes häfd användning å "utjord eller urfjäll. kvarn och kvarnställe eller annat vattenverk eller öar och holmar". Då här nämnes utjord, afses därmed icke själfständiga utjordar eller skattlagda torp, utan sådana utjordar, som icke hafva tomt eller öretal i byn. En dylik utjord skiljer sig från urfjäll däri, att den icke såsom en sådan häfdas till annan by utan till hemman i samma by, där den är belägen;[134] med en utjord af detta slag torde s. k. enskild [ 297 ]odaläga, som omtalas i skiftesstadgan 75 §, vara att likställa. Då lagen föreskrifver, att utjord och urfjäll måste vara med rå och rör eller gård och vård instängd, är man med ledning af lagens förarbeten[135] berättigad att antaga, att säkra gränsmärken af hvad slag som helst för ändamålet ansetts tillräckliga.[136]

I fråga om användning af urminnes häfd i gränstvister innehåller 1734 års 1218 icke någon uttrycklig bestämmelse. Förarbetena erbjuda emellertid ett och annat af intresse för belysningen af denna, såsom ofvan framhållits, så lifligt omstridda fråga. I 14 kap. 4 § af 1695 års förslag till jordabalk heter det: "Förebär någon urminnes häfd i ängaskillnad, och vill därför ej syn tillåta, sådan invändning må intet gälla, utan gånge till syn, och bevise på platsen sin häfd lagligen, efter som i 15 kap. om urminnes häfd, utjordar och urfjällar stadgadt finnes". Detta stadgande återfinnes i väsentligen samma lydelse i alla förslag till jordabalk före 1717. Här bemötes först den egendomliga uppfattning, som i praxis under 1600-talet gjort sig gällande och jämväl kommit till uttryck i offentliga handlingar,[137] nämligen att där urminnes häfd kunde visas, syn icke finge tillåtas. Men tillika är här uttaladt, att urminnes häfd må åberopas i gränstvister, och meningen synes vara, att där sådan häfd lagligen styrkes. den blir afgörande för gränsens sträckning. Med dessa bestämmelser bör sammanställas stadgandet i 15 kap. 8 § af 1695 års förslag: "Ej må i slika mål urminnes häfds föreburne rättighet och annans påstådda gränsers skillnad och rågång med hvarandra sammanblandas; förty att annat är häfd och nytta af en viss ting, och annat är en bolbys rågång, som anser hela. hemmanets gränser och egendoms rättighet. Ej kan urminnes häfd någon styrka till ägoskillnad gifva, utan allenast [ 298 ]sig själf med och inom sina egna gränser uti ofvanbemälte mål försvara" Urminnes häfd kan icke i och för sig gifva någon styrka till ägoskillnad, ty denna är alltid beroende af gränsmärken, men väl kan jämlikt 14 kap. 4 § en ägotvist, hvilken börjat såsom gränstvist, afgöras efter häfd; denna bestämmer då allenast "sig själf med och inom sina egna gränser", men i och med det att ett visst område invid den af rå och rör betecknade gränsen på grund af urminnes häfd tillägges fastigheten, kan dennas gräns sägas blifva medelbart bestämd. Förarbetena till lagen utvisa alltså, att Lagkommissionen visserligen åt den Stjernhjelmska ståndpunkten velat göra det formella medgifvande, som ligger i berörda 8 §, men å andra sidan i sak anslutit sig till den härskande uppfattningen om häfdens betydelse i gränstvister. Vid den år 1715 företagna granskningen af förslaget till jordabalk uteslöts sistnämnda paragraf såsom öfverflödig och ägnad att framkalla tvister. Detta förstärker intrycket däraf, att den i 14 kap. 4 § antydda grundsatsen ansetts obetingadt giltig. I Cronhjelms bearbetning, som omedelbart ligger till grund för lagen, har visserligen sistnämnda paragraf förändrats så att hvarje uttryck för Lagkommissionens angifna uppfattning ur lagen försvunnit. Emellertid har frågan, som synes hafva inom Lagkommissionen i hufvudsak behandlats redan i mars 1695, icke vidare, så vidt i behåll varande handlingar utvisa, blifvit föremål för öfverläggning, och man torde vid sådant förhållande vara berättigad att antaga, att Cronhjelms omarbetning icke åsyftat att gifva uttryck åt någon ändring i den tidigare uppfattningen. I lagen finnes ingen annan motsvarighet till först omförmälda bestämmelse i 1695 års förslag än 1 § i 14 kap. jordabalken, hvilken icke särskildt berör frågan om urminnes häfdens förhållande till gränsmärken.

Öfriga hithörande lagrum i 1734 års lag innehålla intet, som strider mot hvad ofvan uttalats angående lagstiftarens uppfattning. I 12 kap. 3 § jordabalken har lagen från 26 kap. byggningabalken i landslagen upptagit bestämmelser om rå och rör samt andra gränsmärken.[138] I 1695 års förslag har sistnämnda lagrum omskrifvits sålunda: "Alla konungens enskilte parker, malmgrufvor, lands-, härads-, sockne- och byallmänningar, bolbyar, afgärda och afråade skattlagda hemman, större eller mindre bergsbruks- och grufveskogar, utängar och utjordar, urfjällar och odalkvarnar. som någon jord äga, böra med rå och rör omlagda vara, hvilka, om de finnas, vare som det af ålder varit hafver; finnas de ej, utan gamla gärdesgårdar och forna [ 299 ]gårdsstodar, då gifves dem vitsord byar emellan." I 12 kap. 3 § 1734 års lag åter heter det: "Dela byar om skillnad dem emellan, gälle de rå och rör, som af ålder varit, eller med dom gillade äro. Finnas ej rå och rör. hafve då gamla gärdesgårdar, berg och forna stenrösen, diken, häckar eller annat märke vitsord, där de af ålder för laga skillnad hållna blifvit." Någon ändring i sak har i förhållande till landslagen säkerligen icke varit åsyftad. Uttrycket "af ålder" är allenast ett förtydligande af landslagens "vare som det varit hafver". Likaså innebär det tillagda villkoret i fråga om gamla gärdesgårdar o. dyl. endast ett förtydligande; i och för sig äga de icke samma betydelse som de för ändamålet särskildt satta rå och rör. Stadgandet utesluter ingalunda. att på grund af urminnes häfd en parcell vid gränsen kan befinnas tillkomma en fastighet, oaktadt den ligger på andra sidan fastighetens genom rå och rör angifna gräns.[139]

Genom skiftesförfattningarna hafva tillkommit normer, med hvilka användningen af urminnes häfd ej är förenlig. Dessa författningar afse att i viss omfattning träffa definitiva anordningar, som icke vidare lämna något utrymme för urminnes häfd. Så snart ägogränser äro att anse såsom tillkomna genom delning vid storskifte, enskifte eller laga skifte, måste sättet för delningen vara afgörande. Såsom i annat sammanhang visats, innebär detta i hufvudsak, att skifteskartan med handlingar äger vitsord. Mot denna gränsbestämning gäller icke urminnes häfd. Så vidt däremot de å kartan upptagna ägogränserna allenast återgifva å marken befintliga. gränser, är förhållandet ett annat; i fråga om rågången mot annat skiftelag gäller alltså hvad ofvan sagts om urminnes häfdens förhållande till rå och rör. Äfven om rågången blifvit i laga ordning fastställd, ändras intet härutinnan. Intet stadgande har vare sig i skiftesförfattningarna eller eljest gifvits, som förklarat en i laga ordning fastställd rågång mot urminnes häfd äga större rättsverkan än de gränsmärken. som omtalas i 12 kap. 3 § jordabalken.[140] Att det lämpligen kunnat i sammanhang med föreskrift om fastställande af rågång stadgas, att urminnes häfd icke [ 300 ]vidare finge däremot gälla, skall icke förnekas, men det har icke skett och kan icke med nödvändighet härledas ur sakens egen natur.

Bestämmelserna i 1734 års lag om urminnes häfds tillämpning å servitut äro mycket knapphändiga; de inskränka sig till omförmälda antydan i 15 kap. 1 § jordabalken. I de tidigare förslagen fanns härom särskildt stadgadt.[141] Dessa stadganden uteslötos i 1723 års förslag, och då i stället vid orden "fast egendom" i 1 § af 15 kap. insattes "eller rättighet", bör med ledning af förarbetena detta anses åsyfta allenast servitut. Visserligen kunde med det af Cronhjelm formulerade stadgandet, hvilket sedan ingick i lagen, synas instämma, att i enlighet med den tysk-romerska doktrinen alla rättigheter, som voro förenade med besittning, också vore föremål för urminnes häfd, men med det använda kortfattade uttrycket kan något sådant desto mindre anses hafva åsyftats som därom aldrig varit fråga vare sig i den äldre rätten eller under förarbetena till lagen. Då genom förordningen den 16 juni 1875 föreskrefs, att servitut skulle intecknas för att gälla mot ny ägare af den fastighet, som af servitutet besväras, borde detta strängt taget hafva medfört, att för framtiden urminnes häfd i fråga om servitut afskaffats. 1875 års lagstiftning lämnade emellertid lagens bestämmelser om urminnes häfd oberörda. Ett servitutsanspråk kan alltså stödjas på urminnes häfd icke blott så att sådan häfd visas hafva uppkommit före den 1 januari 1876 – då lagen trädde i kraft -, utan äfven så att vid bevisning om urminnes häfd må tagas hänsyn till tid, som faller efter nämnda dag.[142]

Beredningens förslag.I den nya jordabalken har icke upptagits någon bestämmelse om urminnes häfd; detta rättsinstitut skall alltså icke för framtiden upprätthållas. Att den rätt. någon enligt äldre lag redan äger på grund af urminnes häfd, förblifver orubbad ligger i sakens natur, och förbehåll därom har upptagits i 27 § promulgationslagen. Därjämte [ 301 ]har beträffande servitut meddelats en särskild bestämmelse i syfte att underlätta bevisningen om tillvaron af sådan rätt vid den tidpunkt, då lagen träder i kraft; om sådan rättighet, där den hvilar å urminnes häfd, må anteckning under vissa förutsättningar ske i fastighetsboken.

Att urminnes häfd icke förtjänar att för framtiden bibehållas såsom grundval för uppkomsten af nya rättigheter är otvifvelaktigt. Med vissa af de i öfrigt gällande lagbestämmelserna. står ett sådant rättsinstitut i bestämd strid, med andra är det icke väl förenligt. Och äfven där intetdera är fallet, kan institutet lämpligen ersättas med bevisregler, som äro afpassade efter sakens natur.

Det moderna fastighetsboksväsendet afser att bereda offentlighet åt förvärf af rätt till fast egendom. I samma mån fastighetsboken har anspråk på fullständighet, förlorar urminnes häfden fotfäste. Boken måste blifva den enda källan för upplysningar om fastighetens rättsliga läge; förhållanden, hvarom boken intet har att förmäla, kunna icke grundlägga en rätt i strid mot den, boken utvisar. Då nu fastighetsboken afser att upptaga samtliga för sig bestående fastigheter och de fång. hvarigenom äganderätt till dessa förvärfvas, måste det anses uteslutet att för framtiden tillerkänna urminnes häfden den verkan, att därigenom skulle kunna grundas äganderätt till en i boken upptagen själfständig fastighet. Af ett sådant rättsinstitut finnes icke heller något behof. Väl medför den omständigheten, att jämlikt 14 § punkt 2 promulgationslagen någon vid fastighetsbokens uppläggande antecknats såsom ägare till en viss fastighet, icke i och för sig någon verkan i civilrättsligt afseende, men därmed att fastigheten från honom öfvergår till annan, som därå erhåller lagfart, inträda de rättsverkningar, en inskrifning i fastighetsboken med för. Den mest betydelsefulla af dessa rättsverkningar är enligt svensk rätt möjligheten att efter viss tid vinna häfd å fastigheten och därigenom afskära klandertalan från rätte ägarens sida. Då denna tid är väsentligt kortare är den, som måste förflyta för att urminnes häfd skall inträda. ersätter denna för sådana fall, där den kan komma till användning, urminnes häfden. I fråga om fastigheter, hvilka tillhöra. enskilda personer, inträder alltid, om ej förr så vid ägarens död, en förändring i äganderätten och därmed lagfartsskyldighet för nye ägaren. Kan denne, när han söker lagfart, ej styrka sin fångesmans åtkomst, äger han jämlikt 15 kap. 12 § i förslaget erhålla kungörelse och, sedan viss tid förflutit, lagfart utan hinder [ 302 ]däraf, att åtkomsten icke kunnat styrkas. Härigenom är möjlighet öppnad att efter ytterligare viss tid vinna häfd å fastigheten.

Endast i fråga om fastighet, som tillhör menighet, stiftelse eller allmän inrättning, kan det inträffa, att fastigheten under obegränsad framtid förblir i samme ägares hand och att alltså något lagfarande däraf i allmänhet icke ifrågakommer. Ägaren kan visserligen efter huru lång tid som helst söka lagfart å sitt fång och, om ansökningen omedelbart eller efter kungörelse beviljas, vinna häfd, men om fångeshandlingen icke kan tillrättaskaffas, står denna utväg att bringa klarhet i äganderättsförhållandet icke öppen. I sådana fall föreligger otvifvelaktigt ett praktiskt behof att utan företeende af fångeshandling erhålla lagfart och därmed en utgångspunkt för viss tids häfd. Att i sådant syfte upptaga särskilda bestämmelser i förslaget har emellertid synts vara förenadt med betänklighet. I regel har den fastighet, som innehafves af en kommun eller stiftelse, såsom gåfva öfverlämnats till denna för tillgodoseende af ett visst ändamål; ofta nog har fastigheten kommit från kronan. Under sådana förhållanden kan det vara möjligt, att öfverlåtelse af äganderätt aldrig åsyftats eller att, om detta varit fallet, äganderätten skolat vara beroende af det villkor, att fastigheten fortfarande användes för det åsyftade ändamålet. Utan tillgång till fångeshandlingen kan sådant icke pröfvas i ett inskrifningsärende. I fråga om dessa förhållanden, hvilkas uppkomst ligger långt tillbaka i tiden, erfordras en särskildt omfattande utredning; beträffande de kyrkliga, kommunerna är ock en sådan redan påbörjad. Först när en dylik utredning verkställts, kan med säkerhet bedömas, i hvad mån och under hvilka förutsättningar i förevarande fall lättad utväg att erhålla lagfart må kunna beredas fastighetens innehafvare.

Hvad angår frågan om en fastighets omfattning och gränser. är det gifvet, att i förhållandet mellan delägare i ett och samma skifteslag, sedan detta undergått skifte, urminnes häfd icke kan göras gällande; delägarnes ömsesidiga rätt är genom skiftet en gång för alla bestämd, och skifteshandlingarna innefatta den i sådant hänseende afgörande normen. Däremot kunde det ifrågasättas att beträffande rätt till utjordar inom icke i skiftade skifteslag samt urfjällar låta urminnes häfd fortfarande komma till användning, då fastighetsboken ju icke afser att lämna någon redogörelse för de särskilda fastigheternas omfattning. Beredningen har emellertid ansett bibehållandet af detta rättsinstitut särskildt för detta förhållande icke vara lämpligt eller behöfligt. Den rätt, som vid lagens tillkomst redan vunnits på grund af [ 303 ]urminnes häfd, beröres icke af den nya lagen, men nytt rättsförvärf genom urminnes häfd är uteslutet. Vill någon på sådan grund göra gällande anspråk på en dylik äga, hur han alltså att styrka, att redan vid lagens tillkomst han därtill hade urminnes häfd. I allmänhet lärer väll sådant kunna styrkas genom äldre kartor och handlingar. men i annat full anvisar stadgandet i 17 kap. 23 § rättegångsbalken den, hvars rätt det gäller, utväg att för framtiden trygga sig i sådant afseende. Det står honom ock öppet att genom begäran om rågångsutstakning uppnå ett fastställande, hvilket utesluter bohof af vidare bevisning.

Hvad angår gränstvister mellan särskilda skifteslag, torde genom de bestämmelser, Beredningen i 2 kap. föreslagit, tillräcklig ledning för dylika. tvisters afgörande hafva lämnats. Att det icke kan vara lämpligt att låta gränsbestämningar af den art; som omförmäles i ] och 2 §§ af nämnda kapitel, förryckas genom en därifrån afvikande häfd, synes ligga i sakens natur, och för framtiden är därför sådant uteslutet. Är icke rågången bestämd på sätt i nämnda paragrafer' angifves, skola jämlikt 3 § de rå och rör eller andra märken gälla, som af ålder ansetts utvisa gränsen. – Denna bestämmelse upptager i sig den fullt berättigade grundtanken i urminnes häfden utan att utforma den till ett särskildt rättsinstitut. Genom en dylik rättsregel torde för hvad lång tid oklandradt bestått utan att vara uttryckligen regleradt uppnås det rättskydd, som urminnes häfden afser att bereda. Att nu gällande lag icke kan anses utesluta tillämpningen af urminnes häfd i strid mot fastställd eller eljest lagligen bestämd rågång är förut erinradt, och gränsförskjutningar, som af sådan grund redan vid lagens tillkomst inträdt, äga därför fortfarande giltighet; en dylik förskjutning måste naturligtvis styrkas på samma sätt, som nyss antydts ifråga om urfjällar och utjordar.

Hvad slutligen beträffar servitut, åsyftar fastighetsboken äfven i afseende å sådana fullständighet i uppgifter, och den möjlighet kan därför icke lämnas öppen, att rättigheter af denna art uppkomma oberoende af inskrifning. De, som redan tillkommit, beröras däremot icke i och för sig af den nya lagstiftningen. Naturligtvis är det en olägenhet, att om dem fastighetsboken ingenting upplyser. Mot att underkasta. dylika äldre servitut inskrifningstvång möta emellertid hos oss betänkligheter af väsentligen samma art som de, hvilka, enligt hvad ofvan antydts, gjorde sig gällande vid införandet af den tyska civillagen. I städer med äldre byggnadssätt förekomma ofta sådana servitut. som omförmälas i 7 kap. 4 § jordabalken, eller att [ 304 ]någon har halfva muren jämte annans eller nyttjar annans mur eller vägg eller på sin grundmur har annans mur eller nyttjar annans grundmur; utan de mest ingående undersökningar skulle beträffande dylika förhållanden icke kunna åvägabringas sådan utredning, som för servitutets inskrifning vore nödig. Äfven hvad angår landet skulle åstadkommandet af den utredning, som borde föregå, inskrifningen, erbjuda betydande svårigheter. Att här stadga inskrifningstvång med föreläggande af en preklusionsfrist skulle framkalla rättegångar och kunna leda till rättsförluster. Ehuru således ett på urminnes häfd grundadt servitut äger fortfarande giltighet utan inskrifning, kunde det dock ifrågasättas att till större trygghet för den servitutsberättigade medgifva honom att, om han så ville, få sin rätt inskrifven i fastighetsboken. Icke heller detta har synts behöfligt eller lämpligt. Hvad som för servitutshafvarens trygghet erfordras är endast, att den bevisning om urminnes häfd, som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande -står honom till buds, kan för framtiden bevaras, ty den bevisning, som vid en framtida tvist erfordras, måste hänföra sig till nämnda tidpunkt. Äfven här kan i sådant afseende anlitas den väg, som stadgandet i 17 kap. 23 § rättegångsbalken anvisar. Och för att icke, i händelse denna väg anlitas, den sålunda upptagna bevisningen skall råka i glömska, har det ansetts böra medgifvas servitutshafvaren att därom få anteckning gjord i fastighetsboken, hvilken ju har att meddela upplysning om rättigheter af detta slag. Skall beviset fylla. sitt ändamål, måste dess upptagande ske inom den närmaste tiden efter nya lagens tillkomst; en frist af tio år har i sådant afseende ansetts lämplig. Begagnar sig icke servitutshafvaren af den anvisade utvägen, inverkar detta naturligtvis icke i och för sig på hans rätt; denna blifver icke bättre därigenom, att anteckning, som här afses, skett eller sämre därför att den icke skett. Endast hans utsikt att styrka rättigheten, om denna skulle framdeles sättas i fråga, kan däraf röna inverkan.




[ 305 ]
Förslag till lag angående fastställande af yttergränsen för strandägares områden i vissa större insjöar.


Enligt hvad vid 2 kap. 6 § jordabalken utvecklats, är i vissa angifna sjöar strandägarnes rätt begränsad så att den icke omfattar hela vattenområdet. Enligt nämnda bestämmelse sträcker sig strandägarens rätt i hvarje fall minst 180 meter ut från det ställe invid stranden, där stadigt djup af två meter vidtager. Men denna rätt kan sträcka sig vidare; att afgöra, huruvida detta är fallet, och att för sådan händelse bestämma det område den omfattar har ansetts kunna ske endast efter särskild undersökning å stället. Ordningen för de förrättningar, hvilka sålunda blifva nödvändiga, bestämmes i förevarande lagförslag. Lämpligen böra naturligtvis dessa förrättningar företagas och, så vidt ske kan, afslutas, innan de i 2 kap. föreslagna bestämmelser träda i kraft. I följd däraf har någon promulgationsbestämmelse till lagförslaget icke ansetts erforderlig, utan kommer i sådant afseende att gälla lagen den 1 juni 1894.

Genom 1 § bestämmes de särskilda förrättningarnas omfång. Att en och samma förrättning icke bör omfatta mer än en af de ifrågavarande sjöarna torde vara uppenbart. Däremot har det i skyndsamhetens intresse befunnits lämpligt att bereda tillfälle att uppdela en sjö i flera områden, hvilka göras till föremål för särskilda förrättningar; i förslaget har därför inrymts befogenhet för Konungen att härmed förfara efter omständigheterna.

Då en förrättning af ifrågavarande beskaffenhet närmast är att jämföra med en rågångsutstakning, har Beredningen i 2 § föreslagit, att ärendets behandling i främsta rummet anförtros åt en landtmätare såsom förrättningsman och att han därvid skall biträdas af en person, som på grund af sin föregående verksamhet äger erfarenhet i handläggning af skiftesförrättningar. Som frågan om den enskilda äganderättens utsträckning i vattnet har sin största betydelse för fisket, har det ansetts nödvändigt, att landtmätaren dessutom biträdes af en statens fiskeritjänsteman. För att [ 306 ]dessa biträdens sakkunskap om lokala förhållanden må till fullo kunna göra sig gällande, bör deras befattning med ärendet begränsas till visst län. Vid sådant förhållande har det ansetts lämpligt, att de utses af Konungens befallningshafvande. Däremot bör landtmätaren, i hvilkens hand ledningen af förrättningen ligger, vara densamme för hela det område, förrättningen afser, äfven om denna omfattar flera län. Med hänsyn härtill och till frågans vikt har utseende af förrättningsman öfverlämnats till Konungen.

Med afseende å jäf mot förrättningsmannen och hans biträden göra sig samma synpunkter gällande, som legat till grund för de i det stora hela sins emellan öfverensstämmande föreskrifterna härom i skiftesstadgan och lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan afledning af vatten. Då vissa anordningar i förevarande lagförslag, särskildt beträffande laga domstol för förrättningens öfverklagande, närmare öfverensstämma med sistnämnda lag, har i fråga om jäf och behandling däraf i 3 § hänvisats till denna, dock med den jämkning, som blifver en följd af att i förevarande fall Konungen har att förordna en af förrättningsmännen. I 4 § hafva beträffande omröstning till beslut föreslagits bestämmelser, som öfverensstämma med nämnda författningars föreskrifter härom.

Förrättningens ändamål är att fastslå den yttre gränsen för strandäganderätten. Därvid torde förrättningsmännen endast i undantagsfall kunna hämta stöd från föregående domar eller förrättningar. I regel få de utgå från den allmänna rättsuppfattningen, sådan denna gör sig gällande med afseende å utöfningen af de befogenheter, hvari äganderätten kommer till uttryck. I detta afseende har i 5 § af lagförslaget framhållits fiske, jakt och sjöslåtter såsom särskildt ägnade att belysa frågan om strandäganderättens utsträckning, men äfven andra förhållanden kunna härvid vara af vikt, såsom begagnandet af holmar och skar ute i sjön. Vid frågans bedömande har man emellertid att beakta, att strandägarens utöfning af fiske icke utan vidare utgör bevis för hans äganderätt till grunden: han har ju lika väl som hvarje annan rätt att fiska å, det allmänna området. Frågan beror däraf, huruvida han ansetts äga att inom visst afstånd från stranden utesluta andra från idkande af fiske. Å andra sidan är den omständigheten, att strandägaren tillåtit andra att i visst afseende nyttja vattnet, icke alltid uttryck För en be stämd rättsuppfattning utan kan bero på efterlåtenhet från hans sida. De förhållanden, hvilka sålunda skola i ärendet utrönas, äro tydligen af den beskaffenhet, att [ 307 ]sammanträden med ortsbefolkningen äro af nöden. Närmare föreskrifter om sådana sammanträden lämnas i 5 §.

Enligt 6 § hafva förättningsmännen att afgifva utlåtande, huru långt ut i sjön strandägarnes område sträcker sig. Närmare stranden än 180 meter från det ställe invid denna, där stadigt djup af två meter vidtager, må gränslinjen för detta område icke dragas. Men därutöfver må gränsen sträckas så långt från stranden som inredningen gifver vid handen. Det kan därför inträffa, att strandägarnes vattenområden å ömse sidor mötas; i sådant fall kommer i utlåtandet endast att uttalas, att hela det vattenområde, som är i fråga, tillhör strandägarne. I de fall, då icke hela vattenområdet är strandägarnes men det enskilda området sträcker sig utöfver den i lagen bestämda gränsen, torde i regel gränslinjen bäst angifvas sålunda att det afstånd från stranden eller från visst vattendjup därinvid utsattes, inom hvilket vattenområdet tillkommer strandägaren. Skulle utredningen gifva växlande resultat för olika delar af sjön, bör stranden uppdelas i särskilda sträckor, betecknade genom angifna gränspunkter, och särskildt för en hvar af dessa sträckor utsättas det afstånd, som är bestämmande för gränslinjen. Gifvetvis måste de ställen af stranden, som utgöra hållpunkter för gränsens bestämmande, i protokollet noga beskrifvas. Till följd af beskaffenheten af den utredning, på hvilken utlåtandet grundas, måste det antagas, att dessa punkter äro allmänt kända och lätta att igenfinna. hvarför Beredningen icke ansett nödigt föreskrifva, att desamma skola å karta utmärkas.

Ifrågavarande förrättningar hafva till ändamål allenast att bestämma utsträckningen af strandägarnes äganderätt i förhållande till det allmänna. Tvister mellan strandägarne inbördes om hvad hvar och en af dem tillkommer utaf det enskilda området få därför icke här inblandas. Ej heller beröres af förrättningarna den rätt till fiske, som på ett eller annat ställe kan tillkomma någon utanför hans grund. Att allmänheten icke anses äga någon rätt till fiske å enskild grund i insjöar torde framgå af lagen om rätt till fiske. Däremot kan det enligt 12 § i nämnda lag förekomma, att strandägaren äger rätt till fiske å någon del af det område, till hvilket strandäganderätten icke sträcker sig, men sådana frågor falla icke inom uppgiften för en förrättning af förevarande slag. Om en revision af fiskelagen företages, innan dessa förrättningar kommit till stånd, torde det emellertid därvid böra komma i öfvervägande, huruvida icke lämpligen åt förrättningarna må kunna gifvas den [ 308 ]utsträckning, att de omfatta jämväl sådana frågor om fisket, som ej äro beroende af äganderätten.

Förrättningsmännens utlåtande är af beskaffenhet att böra kunna dragas under domstols pröfning. Beredningen har ansett tillräcklig anledning ej föreligga att här afvika från de vanliga reglerna för domstols behörighet. Visserligen kunde det synas önskvärdt, att pröfning af hvarje förrättning i dess helhet förlades till en och samma domstol. Häremot utgör dock hänsynen till parter och vittnen ett bestämdt hinder; i dessa mål kunna vittnesförhör i stor utsträckning blifva nödvändiga, helst rätt att på ed höra vittnen icke kunnat tilläggas förrättningsmännen. Då ärendets pröfning sålunda fördelats mellan flera domstolar, har i 6 § måst föreskrifvas, att särskildt utlåtande skall af förrättningsmännen meddelas för hvarje tingslag eller stad, som af förrättningen beröres. Genom föreskrifterna i 6 § andra stycket och 7 § har Beredningen sökt sörja för att utlåtandena komma till allmän kännedom och jämte handlingarna blifva för framtiden bevarade.

Rätt till talan mot förrättningen är enligt 8 § tillerkänd kronan och vederbörande strandägare. Däremot har annan enskild man ej ansetts böra äga dylik rätt. Väl står det en hvar fritt att å det område, dit strandäganderätten icke sträcker sig, utöfva fiske, men denna rätt härleder sig från det allmänna; kronan torde ensam äga att förfoga jämväl öfver fiskerätten å området. Det står naturligtvis den enskilde, som håller före, att berörda område enligt utlåtandet erhållit en för snäf begränsning, öppet att därom göra anmälan hos kronans ombud.

Med hänsyn till svårigheten att verkställa delgifning med strandägarne, där dessa uppgå till ett större antal, har Beredningen för det fall att kronan vill fullfölja talan mot förrättningen ansett den i lag stadgade ordning för delgifning af stämning å byalag böra vinna tillämpning.

Då det allmännas intresse att få hithörande förhållanden ordnade genom särskilda förrättningar ansetts vara af den vikt, att desamma skola företagas oberoende af framställning från strandägarne, har i 9 § stadgats, att kostnaderna skola bestridas af allmänna medel. Den ersättning, som bör utgå till förrättningsmännen, lärer icke lämpligen kunna beräknas enligt gällande resereglemente, utan torde i sammanhang med lagens utfärdande för ändamålet afpassade föreskrifter i ämnet komma att meddelas.




[ 309 ]
Förslag till lag om ändrad lydelse af 24 kap. 3 § strafflagen.


Såsom vid 1 kap. 5 § jordabalken anmärkts, skulle den jordägaren där förbehållna rätt till vildt växande bär och svamp blifva, så godt som betydelselös, om icke intrång i densamma medförde annan påföljd än skyldighet att ersätta den därigenom uppkommande skadan. För att göra rätten effektiv erfordras, att den omgärdas med straffrättsligt skydd. I fråga om vissa naturalster är genom stadgandena i 20 kap. 2 § och 24 kap. 3 § strafflagen ett sådant skydd jordägaren beredt; enligt dessa stadganden kan olofligt tillägnande af där omnämnda naturalster medföra påföljd af äfven urbota straff. Att utan vidare med dessa naturalster likställa vilda bär och svamp, hvilkas tillägnande hittills varit straffritt, kan icke ifrågasättas; strängare påföljd än böter synes för detta fall vara hvarken behöflig eller lämplig. Den nya straffbestämmelsen har synts lämpligen kunna upptagas i 3 § af 24 kap.




[ 310 ]
Förslag till lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen om samäganderätt den 30 september 1904.


Enligt denna paragraf är hvar och en, som äger lott i samfälldt gods, berättigad att hos rätten söka, att godset för gemensam räkning utbjudes till försäljning å offentlig auktion. Den modifikation i denna bestämmelse, Beredningen föreslår, har föranledts af den verkställda omarbetningen af lagstiftningen om lösningsrätt till fast egendom. Om en lott i fastighet, som tillhör flere samfälldt, öfverlåtits genom fång, vid hvilket förköpsrätt eller annan lösningsrätt må utöfvas, är det uppenbarligen ej lämpligt, att den nye ägaren kan framtvinga försäljning af hela fastigheten redan innan det ännu är afgjordt, huruvida han kommer att undanträngas af den lösningsberättigade eller icke; därförinnan kan ej nye ägaren erhålla lagfart å sitt fång och bör ej heller anses behörig att mot meddelägarne använda det tvång, som utverkande af fastighetens försäljning innebar. Först när tid för instämmande af lösningstalan gått till anda utan att sådan talan instämts eller, där talan blifvit instämd, den ogillats genom dom, som äger laga. kraft, bör han äga utöfva nämnda rätt.




[ 311 ]
Förslag till lag om ändrad lydelse af 7 § i förordningen den 27 november

1854, huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, hvilken längre tid

varit borta utan att låta höra af sig.


I 7 kap. jordabalken har Beredningen meddelat stadganden om rättsförhållandet mellan den, som efter klander återvinner sin fasta egendom, och den, från hvilken egendomen vinnes. I viss mån afvikande härifrån äro de regler, hvilka enligt 7 § i 1854 års förordning gälla i fråga om fast eller lös egendom, som afträdes enligt 5 eller 6 § i samma förordning. Någon giltig grund att behandla dessa fall olika synes icke förefinnas. Beredningen har därför ersatt den nuvarande lydelsen af förevarande paragraf med en hänvisning till 7 kap. jordabalken. Ehuru detta kapitel endast afser fast egendom, kunna dess bestämmelser, i den mån förhållandenas motsvarighet därtill föranleder, utan olägenhet tillämpas äfven i fråga om lös egendom.




  1. Jfr dock K. Maj:ts dom den 29 sept. 1904 (N. J. A. s. 310) angående telefonledning öfver annan fastighet.
  2. Jfr emellertid K. Maj:ts dom den 4 juni 1909 i sak mellan A. Rosenlund och firman Graham Brothers.
  3. Af herr A. Olsson i Tyllered i Andra kammaren.
  4. Af herr T. Troedsson i Första kammaren.
  5. Af herr P. N:son Bosson i Andra kammaren.
  6. Angående begreppet "ofri tomt" och detta rättsinstituts historiska utveckling hänvisas till Beredningens förslag till jordabalk 1 s. 353 ff. Beträffande dylika upplåtelser i rikets särskilda städer se Kammarkollegiets betänkande rörande den till städerna och Arvika köping af kronan donerade jord. Stockholm 1898.
  7. Jfr K. Maj:ts utslag den 11 febr. 1908 (N. J. A. s, 60) och den 31 mars 1909 (N. J. A. s. 174).
  8. Se Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686–1736 VII s. 195.
  9. Ang. tillämpning af 46 eller 47 § skiftesstadgan se K. Maj:ts domar den 1 ang. 1906 (N. J. A. s. 589) och den 19 sept. 1907 (N. J. A. s. 354); jfr K. Maj:ts utslag den 23 jan. (N. J. A. s. 49).
  10. Ang. ersättningsanspråk af sådan anledning se K. Maj:ts dom den 30 dec. 1904 (N. J. A. s. 575).
  11. Se K. Maj:ts domar den 27 jan. 1863 (Naumanns tidskr. 1864 s. 209) och den 19 april 1876 (N. J. A. s. 221).
  12. Se K. Maj:ts dom den 3 mars 1909 (N. J. A s. 708.
  13. Jfr K. Maj:ts utslag den 22 juni 1863 (Naumanns tidskr, 1864 s. 222).
  14. Jfr de nedan sid. 299 not 2 anförda rättsfall.
  15. Huruvida vattenomrädet ute på djupet är att anse såsom tillhörande de kringliggande byarna, må här lämnas därhän (se därom vid 6 §).. I detta sammanhang skall blott framhållas, att därest det tillhör kringliggande strandbyar. det måste anses fördeladt dem emellan efter strandlinjen.
  16. Jfr t. ex. förordningen den 9 juni 1690 angående skattläggningarna i Uppland, där det bland annat heter, att öretalet ej kan "vara någon allmän regel till skatten mer än inom en by grannar emellan."
  17. Se nedan sid. 135 ff.
  18. Se K. Maj:ts domar den 30 dec. 1844 och den 19 mars 1850 (Schmidt J. A. XVI s. 54, XXII s. 290) samt den 13 aug. 1884 (N. J. A. s. 353); jfr N. J. A. 1875 s. 437, 1884 s. 110, 1900 s. 74.
  19. En motsatt mening har gjort sig gällande i vissa rättsfall rörande rätt till andel i torrlagd sjöbotten; se sålunda K. Maj:ts domar den 27 okt. 1875 (N J. A. s. 437) och den 3 mars 1884 (N. J. A. s. 110). Högsta domstolen har emellertid i senare rättsfall utan meningsskiljaktighet ansett stadgandet i 12 kap. 4 § jordabalken tillämpligt jämväl i sådana fall; se K. Maj:ts dom den 16 maj 1902 (N. J. A. s. 146) och utslag den 17 april 1907 (N. J. A. s. 163).
  20. Jfr K. Maj:ts dom den 5 febr. 1892 (N. J. A. s. 36).
  21. Jfr K. K. Maj:ts dom den 19 mars 1850 (Schmidt J. A. XXII s. 290).
  22. Till ett liknande resultat har man kommit i Finland vid bearbetning af de frågor. som behandlas i 12 kap. 4 § jordabalken af 1734 års lag. Genom en lag den 10 juli 1902 "innefattande bestämningar om råskillnad i vatten och skifte af vattenområden har såsom en förklaring af nämnda lagrum meddelats följande bestämmelse: "Ligga byar vid sjö, äge däri del efter rågång och bolstad, så att hvar råder öfver den del af vattnet och den därunder liggande grunden, som är närmare dess strand än annans.) Äfven i Norge är mellan strandfastigheter, som ligga bredvid hvarandra på, samma sida af insjö eller rinnande vatten, gränsen så bestämd att hvar del af grunden skall tillhöra den strand, till hvilken den vid lågt vattenstånd är närmast belägen. Med afseende å fastigheter, som ligga på olika sidor af vattnet, gälla däremot för gränsens bestämmande andra grundsatser än hos oss; så är i rinnande vatten icke vattendragets midtlinje utan djupaste strömfåran afgörande för gränsfrågan. Se Lov om Vasdragenes Benyttelse den 1 juli 1887, 2–4 §§. I fråga om utländsk lagstiftning i öfrigt hänvisas till redogörelser hos Dahlberg: Om strandäganderätten enligt svensk rätt, Uppsala 1897, s. 1-20 och Åström: Über das Wasserrecht in Nord- und Mittel-Europa, Lund 1905, s. 50–103.
  23. Jfr K. Maj:ts domar den 30 dec. 1844 och den 30 april 1861 (Schmidt J. A. XVI s. 54, XXXIV s. 135).
  24. Jfr 1894 års förslag till lag om rätt till fiskeo. motiven sid. 33.
  25. Se K. Maj:ts domar den 30 april 1861 (Schmidt J. A. XXXIV s. 135), den 30 nov. 1875 (N. J. A. s. 521) och den 22 febr. 1900 (N. J. A. s. 74).
  26. Se Förarbetena VII s. 105.
  27. Se Förarbetena VII s. 194.
  28. Se Förarbetena VII s. 236.
  29. Se ang. Hjälmaren K. Maj:ts utslag den 18 febr. 1909 (N. J. A. s. 90).
  30. Jfr K. Maj:ts domar den 30 dec. 1844 (Schmidt J. A. XVI s 54) och den 2 juni 1899 (N. J. A. s. 271).
  31. Se Förarbetena IV s. 216, 256, VII s. 127. Jfr K. Maj:ts dom den 14 febr. 1901 (N. J. A. s. 59).
  32. Se Förarbetena VII s. 195.
  33. Se å. ena. sidan K. Maj:ts utslag den 4 mars 1897 (N. J. A. s. 111) samt domar den 9 dec. 1897 (N. J. A. s. 623) och den 29 mars 1899 (N. J. A. s. 141), å andra sidan K. Maj:ts domar den 22 mars 1892 (N. J. A. s. 198. 203. 204).
  34. Se K. Maj:ts dom den 11 april 1878 (Naumanns tidskr. 1878, s. 707), utslag den 13 dec. 1882 (N. J. A. s. 549) och dom den 9 dec. 1892 (N. J. A. s. 546).
  35. Se K. Maj:ts dom den 15 nov. 1892 (N. J. A. s. 497).
  36. Jfr ofvan sid. 136.
  37. Jfr Södermannalagen 20 kap. 3 § byggningabalken.
  38. Detta skulle vara en tillämpning af den från Hälsingelagen härstammande men i landslagen icke upptagna grundsatsen: "den äger vatten, som land äger". Det sammanhang, hvari denna regel förekommer (14 kap. 1 § byggningabalken), gör det icke sannolikt, att den afser förhållandet mellan fastigheter i samma by. "Ligga sjöar och sund byar emellan, då äge hvar by rätt att draga not och lägga nät utanför sitt land. I smärre sund, där ej finnes allmän farled, äge [by] hälften hvar. I sjöled till och från hafvet skall tredjedelen ligga obyggd på djupet. Bygger någon längre ut [än medgifvet är], rifve det upp och böte tre marker till treskiftes. Den äger vatten, som äger land, om det icke är genom köp undantagetv. Huru rätten att bygga i vatten är fördelad mellan delägare i samma by, därom stadgas i 17 kap. samma balk: "Ligga flera kvarnställen i by, äge hvar [däri] å mycket som han äger i byn".
  39. Såsom exempel på byamålens ombildning må anföras några ord ur ett af ämbets- och tjänstemän i Västmanland den 29 okt.–8 nov. 1690 utarbetadt betänkande angående skattläggningsmetoden i nämnda landskap. Här förklaras, att öretalet hvarken svarade mot jordens kvantitet eller mot afradsräntan; att olikhet bestode icke blott byar emellan utan ock mellan det ena och det andra hemmanet, som i samma by ligga och lika villkor åtnjuta; att grunden till denna olikhet icke kunnat utrönas; att sålunda vid nya skattläggningar man hade föga efterrättelse af de gamla öretalen; att likväl ordet öresland vore så gammalt och af urminnes tid brukligt att utmärka hemmans storlek att man hölle det alldeles otillrådligt att gå. därifrån eller. hvad själfva ordet och dess egenskap vidkommer, det att förändra. Men om öretalet skulle gifva proportion till utlagorna, måste det vid skattläggningarna så inrättas att det, så mycket görligt vore, blefve öfverallt lika godt, hvilket man menade på det sättet kunna ske, att jordens kvantitet förbättrade hvad i godheten bruste. Man ville sålunda helt enkelt ainrätta" nya öretal, i det man för bestämmande af skatten höll nödigt "utmäta jorden efter dess kvalitet och åtskilliga naturer till en viss summa och öretal".
  40. Se Förarbetena VII s. 282.
  41. Se Förarbetena I s. 429.
  42. Jfr K. Maj:ts utslag den 23 febr. 1798 (Lilienberg, Svensk lagsamling II s. 356).
  43. En motsatt uppfattning har uttalats i Lagutskottets utlåtande n:r 37 vid 1902 års riksdag.
  44. I Finland har genom ofvan sid. 132 noten omnämnda lag fastslagits, att den i 12 kap. 4 § jordabalken uttalade grundsatsen icke äger tillämpning inom by; detta framgår af lagens 9 §, där det stadgas, att om bys mark skiftats, hemmanen i byn äga del i dess vatten efter byamål. Till stöd för denna ståndpunkt har man anfört, dels att då skiftesförfattningarna icke ifrågasätta något skifta af fiskevatten, härmed byns vattenområde såsom sådant måste anses vara från skiftet uteslutet, dels ock att af en jämförelse mellan l och 17 kap. byggningabalken skulle framgå., att då i 1 kap. stadgas, huru "ägor skiftas", vattenområdet icke alls kommer i betraktande, utan förblifver en byalagets gemensamma tillhörighet, till dess särskildt skifte af vattenområdet äger rum på yrkande af enskild delägare och där domare pröfvar, att det kan ske utan andras förfång.
  45. Se K. Maj:ts utslag den 30 april 1873 (Naumanns tidskr. 1873 s. 745); jfr K. Maj:ts dom den 5 dec. 1884 (N. J. A. 1885 s. 194).
  46. Se ang. äldre rättsuppfattning K. Maj:ts utslag den 29 juni 1844 (Schmidt J. A. XVII s. 226) ang. vassar och dom den 25 nov. 1850 (Schmidt J. A. XXIII s. 447) ang. rätt att upptaga. sten: jfr ock K. Maj:ts dom den 5 dec. 1884 (N. J. A. 1885 s. 194) ang. bl. a. sjöslåtter och fiskevatten. Ifråga om nyare rättsuppfattning hänvisas till K. Maj:ts dom den 18 maj 1885 (N. J. A. s. 169) ang. utfyllningar. utslag den 16 dec. 1887 (N. J. A. s. 518) ang. vatten och landgrund, utslag den 28 jan. 1901 (N. J. A. s. 88) ang. uppgrundningar, vatten och landgrund, dom den 4 nov. 1901 (N. J. A. s. 462) ang. uppgrundningar och utfyllningar, dom den 3 maj 1907 (N. J. A. s. 152) ang. vatten och landgrund och dom den 14 aug. 1907 (N. J. A. s. 321) ang. upplandning; jfr ock K. Maj:ts utslag den 15 jan. 1890 (N. J. A. s. 19) ang. stränder jämte vatten och uppgrundningar, domar den 2 juli 1903 (N. J. A. s. 283, 286) ang. uppgrundning, dom den 14 april 1905 (N. J. A. s. 187) ang. holmar och dom den 18 mars 1908 (N. J. A. s. 80) ang. uppgrundning i sjö, som vid skifte upptagits såsom impediment.
  47. Jfr K. Maj:ts utslag den 13 okt. 1902 (N. J. A. s. 420).
  48. Ang. strandägares rätt att bygga i vatten, där fisket är samfälldt, se K. Maj:ts domar den 7 mars 1882 (N. J. A. s. 118) och den 20 nov. 1883 (N. J. A. s. 389) samt utslag den 17 nov. 1880 (N. J. A. s. 375).
  49. Hvad fiskelagstiftningen beträffar, har denna. nyligen blifvit ordnad genom lagen den 27 juni 1896. I 5 § af nämnda lag stadgas i fråga om fiske i insjöar och rinnande vatten, att strandägaren utan intrång af annan äger nyttja fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör eller eljest till dess ägor hörer, och enligt 2 § samma lag tillhör saltsjöfisket inomskärs i allmänhet dem, som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet. Ifrågavarande stadganden torde – trots den allmänna affattning de erhållit – närmast afse att mellan skilda skifteslag reglera rätten till fiske; den, som vid skifte erhållit ägor vid stranden, är icke därför berättigad att med andras uteslutande idka fiske utanför sin strand. Denna mening har också i fråga om motsvarande bestämmelser i äldre rätt allmänt gjort sig gällande i rättsskipningen; se K, Maj:ts dom den 23 sept. 1853 och utslag den 11 nov. 1859 (Schmidt J A. XXVII s. 85, XXXIII s. 381). Det till en by hörande fiskevattnet anses såsom en samfällighet hvilken nyttjas af byamännen gemensamt intill dess särskildt skifte däraf äger rum; se K. Maj:ts utslag den 28 jan. 1901 (N. J. A. s. 88, 90), dom den 10 nov. 1903 (N. J. A. s. 459) och utslag den 27 okt. 1904 (N. J. A. s. 460); jfr K. Maj:ts utslag den 18 okt. 1897 (N. J. A. s. 490). Denna grundsats är uttryckligen uttalad i 17 kap. 1 § byggningabalken af 1734 års lag, och någon ändring härutinnan har icke skett genom senare skiftesförfattningar; såsom ofvan påpekats, föreskrifves fastmer i vissa af dessa, att fisket bör förblifva under samfälldt nyttjande. Att fiske kan blifva föremål för särskildt skifte framgår af 4 § i nu gällande skiftesstadga; något ovillkorligt skiftesvitsord tillkommer emellertid här icke delägarna, utan för skifte förutsättes, att sådant kan ske utan förfång för öfriga delägare. Sker sådant skifte, har detta till följd, att hvarje delägare erhåller uteslutande fiskerätt inom ett visst område, men skiftet medför icke en uppdelning af själfva vattenområdet å de särskilda delägarne i skifteslaget och utgör alltså icke hinder för senare skifte af naturliga uppgrundningar eller landvinningar i följd af sjösänkning. Så länge fiskevattnet är oskiftadt, har man att i fråga om dess nyttjande tillämpa de i 10 § lagen om rätt till fiske gifna regler. Hvad nu sagts om rätten till fiske gäller i viss mån äfven om rätten att tillgodogöra sig vattnet såsom drifkraft. I 20 kap. 1 § byggningabalken af 1734 års lag stadgas, att ström eller bäck, som löper genom bys ägor och ägnar sig för anläggning af kvarn eller annat vattenverk, är en samfällighet för byn, hvari byamännen äga lott efter deras andel i byn. Äfven strömfall torde jämlikt-4 § skiftesstadgan kunna blifva föremål för särskildt skifte; jfr K. Maj:ts utslag den 10 aug. 1898 (N. J. A. s. 305). Huruvida, när stranden skiftats, därmed också strömfallet må anses deladt, är en fråga., hvarom olika meningar råda; i rättsskipningen synes den åsikten i allmänhet hafva gjort sig gällande, att rätten till strömfall, hvarom vid skiftet någon särskild bestämmelse icke träffats, tillkommer den, som därvid fått sina ägor utlagda vid fallets strand: se K. Maj:ts domar den 15 mars 1881 (N. J. A. s. 120, 1243 och den 24 mars 1885 (N. J. A. s. 104)? jfr N. J. A. 1883 s. 138. För sådana fall, då vattendraget ej ingått i skiftet. stadgas i 5 § förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880. att hvarje delägare i skifteslaget har rätt till vattnet efter som han äger del i samfälligheten.
  50. Se K. Maj:ts dom den 31 maj 1907 (N. J. A, s. 215).
  51. Se K. Maj:ts dom den 3 maj 1907 (N. J. A. s. 152) ang. rätt till vatten och landgrund; jfr K. Maj:ts dom den 10 ang. 1886 (N. J. A. s. 293) ang. rätt att hafva fritt och öppet vatten utanför stranden och fritt tillträde till densamma från sjösidan.
  52. Se K. Maj:ts domar den 25 okt. 1898 (N. J. A. s. 419) ang. uppgrundning, den 24 maj 1901 (N. J. A. s. 238) ang. rätt till strand och vatten, den 14 dec. 1903 (N. J. A. s. 528) ang. landvinning i följd af sjösänkning och den 14 aug. 1907 (N. J. A. s. 321) ang. upplandning; jfr K. Maj:ts utslag den 11 maj 1903 (N. J. A. s. 226) ang. fiske. Annorlunda K. Maj:ts dom den 18 dec. 1882 (N. J. A. s. 523) ang. rätt till vatten och landgrund, två K. Maj:ts domar den 18 maj 1885 (N. J. A. s. 165 och 169) ang. utfyllning samt K. Maj:ts dom den 26 aug. 1898 (N. J. A. s. 308) ang. upplandning.
  53. Närmare bestämmelser gifvas i de särskilda städernas byggnadsordningar. Så. t. ex. stadgas i byggnadsordningen för Stockholm den 12 juli 1736, att krokar och bukter på tomter vid gatorna skulle, när tillfälle gafs, rättas efter den nya "generalkartan". Jämväl borde iakttagas, att om en person jämte hel tomt ägde del af angränsande, dessa icke finge sammanföras till en tomt, på det att tomterna, som de i tomtboken vore uppförda, icke mätte med tiden förvandlas. Tomtmätningen verkställdes i Stockholm enligt instruktion den 13- juli 1736 af stadsingenjören. Samtliga ägare af angränsande tomter skulle kallas att närvara. vid förrättningen, och därvid uppkommande tvister borde af stadsingenjören föredragas i stadens byggnadskollegium. Tomtmätning skulle enligt 1736 års byggnadsordning i regel ske vid hvarje öfverlåtelse, innan fastebref utfärdades. Enligt 1870 års byggnadsordning för Stockholm erfordrades för lagfart ny tomtmätning endast om tio år förflutit från den dag, tomten senast afmättes. Genom den ändring, byggnadsordningen undergick den 4 januari 1900, har förklarats, att för lagfarts vinnande ny mätning af tomten icke erfordras, därest öfver densamma företes tomtkarta, upprättad efter den 11 juli 1896.
  54. En liknande betydelse synes böra tillerkännas de kartor öfver särskilda tomter, som i äldre eller nyare tid tillkommit under offentlig myndighets medverkan. Jfr K. Maj:ts dom den 13 dec. 1876 (N. J. A. s. 505). – Att skiftesstadgan ansetts icke vara tillämplig å. förrättning, som gällt reglering af gränsen för tomt inom stads planlagda område, se K. Maj:ts utslag den 21 ang. 1907 (N. J. A. s. 345) och den 13 maj 1909 (N. J. A. s. 156).
  55. Se K. Maj:ts dom den 29 dec. 1876 (N. J. A. s. 541).
  56. Jfr K. Maj:ts utslag den 12 maj 1903 (N. J. A. s. 243).
  57. Se Förarbetena VII s. 195.
  58. I byggnadsordningen för Stockholm den 12 juli 1736 föreskrifves, att när nya kvarter anlades vid stränder, borde mellan kvarteret och vattnet lämnas ett efter ortens belägenhet tillräckligt utrymme till lastageplats eller åtminstone en gata af 24 alnars bredd lämnas obyggd och ledig. I Strömstads byggnadsordning den 18 augusti 1807 gifves äfven det stadgande, att lastningsplatser skulle lämnas vid stranden.
  59. Jfr K. Maj:ts domar den 6 nov. 1877 (N. J. A. s. 4623, den 23 juli 1879 (N. J. A. s. 261), den 8 dec. 1896 (N. J. A. s. 439), den 4 nov. 1901 (N. J. A. s. 471) och den 22 okt. 1903 (N. J. A. s. 399).
  60. Jordabalken l sid. 359 ff.
  61. Jfr K. Maj:ts utslag den 2 juli 1886 (N. J. A. s. 271) samt domar den 27 okt. 1892 (N. J. A. s 479) och den 14 aug. 1907 (N. J. A. s. 325).
  62. Jfr K. Maj:ts utslag den 23 okt. 1907 (N. J. A. s. 471) och den 23 jan. 1908 (N. J. A. s. 13).
  63. Jfr K. Maj:ts dom den 12 nov. 1889 (N. J. A. s. 385).
  64. K. Maj:ts dom den 25 april 1900 (N. J. A. s. 189). I motiven till denna dom åberopas dock äfven en föreskrift i stadens byggnadsordning.
  65. K. Maj:ts dom den 22 mars 1878 (N. J. A. s. 124).
  66. K. Maj:ts dom den 25 april 1900 (N. J. A. s. 189). Se äfven K. Maj:ts dom den 28 sept. 1903 (N. J. A. s. 365).
  67. K. Maj:ts utslag den 26 okt. 1877 (N. J. A. sid. 514).
  68. K. Maj:ts dom den 9 mars 1891 (N. J. A. s. 129).
  69. K. Maj:ts dom den 8 aug. 1877 (N. J. A. s. 389).
  70. Jfr K. Maj:ts dom den 28 sept. 1903 (N. J. A. s. 365).
  71. Jfr rättsfall, afgjordt genom K. Maj:ts dom den 9 mars 1891 (N. J. A. s. 129).
  72. Se K. Maj:ts domar den 29 dec. 1876 (N. J. A. s. 535), den 12 dec. 1883 (N. J. A. s. 517), den 10 juni 1884 (N. J. A. s. 304), den 13 febr. 1894 (N. J. A. s. 38) och den 30 april 1896 (N. J. A. s. 212).
  73. Se K. Maj:te utslag den 29 nov. 1894 (N. J. A. s. 576).
  74. Jfr rättsfall, afgjordt genom K. Maj:ts dom den 24 maj 1901 (N, J. A. s. 244).
  75. Se det i not 2 anmärkta rättsfall.
  76. Jfr K. Maj:ts dom den 1 mars 1907 (N. J. A. s. 84).
  77. Jfr K. Maj:ts dom den 4 nov. 1903 (N. J. A. s. 458).
  78. Jfr K. Maj:ts dom den 31 maj 1900 (N. J. A. s. 273).
  79. Jfr K. Maj:ts dom den 19 aug. 1908 (N. J. A. s. 347).
  80. Jordabalken II s. 163 ff.
  81. Jfr K. Maj:ts domar den 16 okt. 1906 (N. J. A. s. 411) och den 4 maj 1908 (N. J. A. s. 176).
  82. Annorlunda, i fråga om legal lösningsrätt K. Maj:ts dom den 19 sept. 1882 (N. J. A. s. 379).
  83. Se ang. legal lösningsrätt K. Maj:ts domar den 11 juli 1848 (Schmidt J. A. XX s. 287) och den 2 juli 1903 (N. J. A. s. 561).
  84. Jfr ang. legal lösningsrätt K. Maj:ts dom den 13 mars 1896 (N. J. A. s. 77).
  85. Ang. löseskillingens belopp, när högre köpeskilling betalts än den i köpehandlingen utsatta, se K. Maj:ts dom den 14 mars 1900 (N. J. A. s. 119).
  86. Jfr K. Maj:ts dom den 26 okt. 1898 (N. J. A. s. 401).
  87. Se ang. legal lösningsrätt K. Maj:ts dom den 19 sept. 1882 (N. J. A. s. 379).
  88. Att lösningsberättigad måste för egen del söka lagfart, se K. Maj:ts utslag den 3 juli 1905 (N J. A. s. 347).
  89. Jfr K. Maj:ts utslag den 21 febr. 1908 (N. J. A. s. 91).
  90. Ang. legal lösningsrätt se två K. Maj:ts domar den 12 jan. 1886 (N. J. A. s. 19 och Naumanns tidskr. 1887 s. 64) samt K. Maj:ts dom den 2 juli 1903 (N. J. A. s. 561).
  91. Vissa andra i förklaringen upptagna fall uteslötns i lagen; se Förarbetena III s. 253–254.
  92. Till belysande af rättstillämpningen i fråga om naborätt kunna tjäna rättsfall, afgjorda genom K. Maj:ts domar den 2] juni och den 9 aug. 1848 (Schmidt J. A. XX s. 141 och 282). den 20juni 1854 (Schmidt J. A. XXVII s. 366), den 24 febr. 1865 (Naumanns tidskr, 1865 60-1). den 2 mars 1875 (N. J. A. s. 90) och den 22 nov. 1900 (N. J. A. s. 449).
  93. En motsatt uppfattning har gjort sig gällande i K. Maj:ts dom den 9 maj 1877 (N. J. A. s. 254).
  94. I det till Högsta domstolen remitterade förslaget förekom bestämmelse om ömsesidig lösningsrätt för delägarne oberoende af försäljning, men på grund af anmärkning i domstolen erhöll stadgandet sitt nuvarande innehåll.
  95. Se härom K. Maj:ts domar den 29 dec. 1876 (N. J. A. s. 554), den 24 nov. 1884 (N. J. A. s. 398) och den 14 mars 1900 (N. J. A. s. 119).
  96. Se ang. sådan lösningsrätt K. Maj:ts dom den 12 mars 1878 (N. J. A. s. 111).
  97. Se K, Maj:ts dom den 2 juni 1905 (N. J. A. s. 294).
  98. Jfr K. Maj:ts domar den 22 april 1879 (N. J. A. s. 191) och den 15 mars 189501. J. A. s. 91).
  99. Se K. Maj:ts domar den 11 febr. 1868 (Naumanns tidskr. 1869 s. 266), den 21 febr. 1883 (N. J. A. s. 20) och den 30 nov. 1886 (N. J. A. s. 462). Jfr K. Maj:ts dom den 26 okt. 1898 (N. J. A. s. 401).
  100. Se K. F. den 21 dec, 1857 ang. upphäfvande af bördsrätten i stad samt ändring i stadgandena om viderboendes och nabos lösningsrätt.
  101. Jfr K. Maj:ts domar den 14 mars 1878 (N. J. A. s. 81) och den 12 jan. 1886 (N. J. A. s. 19); jfr ock N. J. A. 1874 S. 441.
  102. Ang. den gällande rättens ställning till denna fråga se K. Maj:ts dom den 12 jan. 1886 (N. J. A. s. 19). Jfr ock K. Maj:ts dom den 31 maj 1900 (N. J. A. s. 273).
  103. Jfr K. Maj:ts dom den 24 febr. 1865 (Naumanns tidskr. 1865 s. 604).
  104. Se K. Maj:ts domar den 17 jan. 1877 (N. J. A. s. 32) och den 23 okt. 1908 (N. J. A. s. 422).
  105. Jfr K. Maj:ts dom den 12 dec. 1883 (N. J. A. s. 460).
  106. Jfr rättsfall, afgjordt genom K. Maj:ts dom den 6 mars 1894 (N. J. A. s. 134).
  107. Se K. Maj:ts domar den 27 mars 1889 (N. J. A. not. A. 94) och den 15 febr. 1593 (N. J. A. s. 17).
  108. Se K. Maj:ts domar den 19 mars 1888 (N. J. A. s. 63) och den 23 okt. 1908 (N. J. A. s. 422).
  109. Se de i not 2 här ofvan anförda rättsfall.
  110. Jfr emellertid rättsfall, afgjordt genom K. Maj:ts dom den 28 mars 1895 (N. J. A. s. 135).
  111. Se K. Maj:ts domar den 9 maj 1877 (N. J. A. s. 254), den 12 jan. 1886 (N. J. A. s. 19), den 15 febr. 1893 (N. J. A. s. 17), den 15 mars 1895 (N. J. A. s. 91) och den 22 nov. 1900 (N. J. A. s. 449).
  112. Se K. Maj:ts domar den 19 nov. 1874 (N. J. A. s. 441) och den 9 maj 1878 (N. J. A. s. 187). Jfr K. Maj:ts dom den 13 dec. 1877 (N. J. A. s. 561).
  113. Se K. Maj:ts dom den 23 okt. 1908 (N. J. A. s. 422).
  114. Se Jordabalken II s. 196.
  115. Se Jordabalken II s. 198 ff.
  116. Se t. ex. K. Maj:ts domar den 1 dec. 1846 och den 7 febr. 1853 (Schmidt J. A. XVIII s. 519, XXVI s. 37) samt den 29 mars 1876 (N. J. A. s. 136) och den 17 dec. 1879 (N. J. A. s. 410).
  117. Jfr K. Maj:ts dom den 4 juni 1897 (N. J. A. s. 360).
  118. Se Jordabalken II s. 304.
  119. Af tillgängliga rättsfall framgår icke med säkerhet, att ersättning för nyttiga kostnader tillerkänts besittare i ond tro, ehuru exempel förekomma därpå., att det ålagts svaranden att utgifva ersättning för afkastning jämväl för tiden före stämningen men ändock tilldömts honom ersättning för nödig och nyttig förbättring. Se K. Maj:ts domar den 27 febr. 1854 (Schmidt J. A. XXVII s. 149), den 26 juli 1869 (Naumanns tidskr. 1870 s. 187) och den 31 dec. 1880 (N. J. A. s. 487).
  120. Beträffande anspråk på afkastning se öfverläggning i finska juridiska föreningen, refererad i dess tidskrift 1891 s. 57 ff.
  121. Jfr angående gällande rätt K. Maj:ts dom den 30 dec. 1904 (N. J. A. s. 579).
  122. Jfr ang. nu gällande rätt K. Maj:ts dom den 4 nov. 1898 (N. J. A. s. 463).
  123. Hvad i andra afdelningen af förslaget sid. 300 yttras därom, att därest på grund af endera öfverlåtelsen lagfart redan är meddelad, en ansökan om lagfart på grund af den andra bör afslås, är alltför vidsträckt. Därest den, som senare söker lagfart, kan åberopa tidigare öfverlåtelse, är det ingalunda gifvet, att detta fång är ogiltigt, och ansökningen bör därför icke omedelbart afslås utan behandlas enligt föreskriften i tredje stycket af 14 § i 15 kap.
  124. Se K. Maj:ts utslag den 4 juni 1908 (N. J. A. s. 277).
  125. Se härom kungl. brefvet den 2 febr. 1872 angående ifrågasatt upphäfvande af rätten att lösa till skatta försålda hospitalshemman. Jfr kammarkollegiets utlåtande den 30 dec. 1904 angående rätt för jordägare att inlösa till statsverket indragna hospitalsräntor m. m.
  126. Se K. Maj:ts dom den 9 maj 18-13 (Schmidt J. A. XIV s. 524).
  127. Se K. Maj:ts domar den 1 fem. 1899 (N. J. A. s. 21, 24).
  128. Jfr K. Maj:ts dom den 19 juli 1881 (N. J. A. s. 362).
  129. I Code civil (art. 691) har emellertid förbehåll skett om den fortfarande giltigheten af de servitut, som på grund af urminnes häfd ägde bestånd då lagen trädde i kraft.
  130. Emellertid har åt de särskilda staterna förbehållits rätt att föreskrifva inskrifningstvång för servitutsrättigheter i allmänhet eller för vissa slag däraf. Bayern, Hamburg och Hessen hafva i samband med den nya lagens trädande i kraft infört sådant tvång.
  131. Såsom exempel kan anföras en Svea Hofrätts dom den 6 november 1667. Genom denna afgjordes en jordatvist, däri käranden åberopat ett fastebref från 1406 för att visa, att svarandenas åtkomst varit olaglig. Underrätten gaf fasta åt käranden 1656, men hofrätten restituerade svarandena de ägor, som deras fader och förfader sedan urminnes tid och de själfva intill år 1656 innehaft. Denna dom är af intresse äfven så till vida. att den visar, att bevisningen om ännu äldre rätt icke gäller mot urminnes häfd, med mindre det kan styrkas, att den, som åberopar häfd, härleder sin rätt från någon, som olagligen tillägnat sig den omtvistade rättigheten från någon af kärandens fångesmän.
  132. Såsom ett försök att förmedla de motsatta uppfattningarna må anföras en riddaresynedom, gifven i Uppsala den 20 september 1664 i tvist mellan Gamla Uppsala och Vaksala socknar, å ena, och Uppsala stad, å andra sidan. I domen fastställdes den rätta ägoskillnaden socknarna. och staden emellan, men därjämte förklarades bland annat, att Uppsala stads invånare skulle behålla sina utom ägoskillnaden belägna åkrar, beteshagar och mulbetesrätt, såvida deras långliga häfd eller särskilda kungl. bref "dem sådant reservera och förbehålla". Ägoskillnaden blef således den, som rå och rör, utvisade, men urminnes häfden erkändes oberoende af denna.
  133. Jfr K. Maj:ts dom den 23 juni 1851 (Schmidt J. A, XXIV s. 193).
  134. Ehuru denna skillnad mellan utjord och urfjäll alltsedan 1600-talet framträder i författningar och rättslitteratur, har likväl språkbruket i fråga. om användningen af dessa. uttryck alltid varit vacklande. Också hvad här benämnts urfjäll förekommer ofta under namn af utjord.
  135. Se 16 kap. 6 § af 1695 och 1697 års förslag till jordabalk.
  136. Ang. urminnes häfd till urfjällar o. d. se två K. Maj:ts domar den 21 nov. 1848 (Schmidt J. A. XX s. 301 och 307) samt K. Maj:ts domar den 26 sept. 1851 (Schmidt J. A. XXIV s. 314), den 1 dec. 1875 (N. J. A. s. 626) såvidt angår torplägenheterna Wasshög och Willeröd, den 21 nov. 1877 (Naumanns tidskr. 1878 s. 385), den 11 dec. 1877 (N. J. A. s. 537) och den 24 febr. 1880 (N. J. A. s. 57). Jfr ock nedan sid. 299 not 2 anförda rättsfall.
  137. I ofvan omförmälda, vid riksdagen i Nyköping afgifna utlåtande föreslog man att stadga, att användning af syn vore utesluten, där urminnes häfd kunde visas, och i ett kungl. bref till Åbo hofrätt den 1 april 1691 heter det, att där urminnes häfd med vittnen bevisades, det ej skulle dömas till syn.
  138. Se ofvan sid. 124.
  139. Ang. urminnes häfd till gränsområden se K. Maj:ts domar den 19 mars 1850 (Schmidt J. A. XXII s. 290,. den 27 jan. 1863 (Naumanns tidskr. 1864 s. 209) och den 1 dec. 1875 (N. J. A. s. 626) såvidt angår gränsen mellan hemmanen Kalleby och Tanums stora hamnelag.
  140. Jfr K. Maj:ts domar den 4 mars 1847 (Schmidt J. A. XIX s. 319), den 5 juni och den gb juli 1848 (Schmidt J. A. XX s. 75 och 297), den 8 aug. 1856 (Schmidt J. A. XXX s. 332). den 27 jan. 1863 [(Naumanns tidskr. 1864 s. 209) och den 3 mars 1909 (N. J. A. s. 70).
  141. Se t. ex. 1695 års förslag 15 kap. 5 §.
  142. Beträffande urminnes häfd till servitut må hänvisas till följande rättsfall: K. Maj:ts domar den 27 dec. 1869 (Naumanns tidskr. 1870 s. 366), den 12 nov. och den 31 dec. 1897 (N. J. A. s. 523 och 618), den 7 maj 1901 (N. J. A. 1903 s. 575), den 1 okt. 1902 (N. J. A. s. 303) samt den 20 mars 1908 (N. J. A. s. 128) ang. rätt att tillgodogöra sig vatten å annans grund såsom drifkraft: den 21 dec. 1588 (Schmidt J. A. XXXII s. 290), den 1 och den 27 mars 1876 (N. J. A. s. 84 och 126). den 1 maj 1894 (N. J. A. s. 289) och den 22 dec. 1904 (N. J. A. s. 5154) ang. rätt för fastighetsägare att uppdämma vatten, ehuru ägaren af annan fastighet däraf lider men: den 5 juni 1849 (Schmidt J. A. XXI s. 376). den 23 okt. 1862 (Naumanns tidskr. 1864 s. 722), den 12 mars 1878 (N. J. A. s. 1121), den 'lt febr. 1896 (N. J. A. s. 48), den 19 nov. 1907 (N. J. A. s. 489) och den 12 juni 1908 (N. J. A. s. 238) ang. rätt till fiske; samt den 7 april 1875 (N. J. A. s. 164), den 10 april 1876 (N. J. A. s. 210), den 14 juli 1885 (N. J. A. s. 214) och den 11 maj 1891 (N. J. A. s. 217) ang. rätt till väg.