Kalmare unionens historia/III
| ← II. delen |
|
Register → |
KALMARE UNIONENS HISTORIA.
III. DELEN.
Författad
af
PETER ADOLF GRANBERG.
STOCKHOLM,
Tryckt hos Directeuren Johan A. Carlbohm,
KALMARE UNIONENS HISTORIA.
Ibland de Konungar, som regerat Norden, finnes ingen som undergått flera öden eller som mer varit en kastboll för lyckan än Christjern den Andre. Med våldsamma begär, med en gränslös ärelystnad, och en djerfhet i sina företagande, som inga hinder kunde afskräcka, borde han icke fatta annat än stora planer och icke tveka om medeln att verkställa dem. Men med samma egenskaper borde han också förledas af den lycka som gynnade honom, och icke märka farorna innan de voro för nära att kunna undvikas. Christjern är äfven en af de få Regenter som intaga ett rum i Historien innan de uppstiga på den thron till hvilken födseln gifvit dem en rätt; och emedan hans karakter redan var utbildad innan han blef Konung, är det nödigt att känna hans ungdom och den uppfostran som förderfvade de stora anlag han fått af Naturen. Jag förbigår likväl de saglika händelser som skola tilldragit sig vid hans födsel och i hans barndom. Bland allmänheten har det alltid varit en antagen mening, att då en Furste varit bestämd till sitt folks olycka, har Himmelen ofta, genom någon sällsam tillfällighet, likasom förut underrättat verlden derom.
Christjern var född 1481; några månader efter hans faders uppstigande på thronen. De enkla seder som regerade i denne Konungs hof och hans bemödande att icke genom ytlig glans vilja synas öfver sina undersåtare, förmådde honom kan hända till det beslut att uppfostra sin son likasom han varit ämnad att förblifva innom medelklassen. Han sattes först i pension hos en Borgare, dit en Kanik gick att undervisa honom, och till denne lärare, som tillika höll en allmän skola, förflyttades han sedan. Omsider förskrefs en Guvernör ifrån Brandenburg, som undervisade honom i Latinen.
Om Christjern genom denna uppfostran förvärfvade den nerf i karakteren som kanske isynnerhet röjes hos personer födda i medelklassen, förvärfvade han äfven de råa seder som en Yngling ur denna klass bortnöter genom sitt behof af andra, men som ingenting kan förmå den att aflägga på hvilken andra måste bero. Den ringaste kännedom om de älldre tidernas undervisnings-anstallter bör äfven lära oss hvilka begrepp i regeringskonsten som härigenom kunde inplantas hos den unga Prinsen. Yr och öfverdådig som gosse var han också knappt blifven Yngling innan han gjorde sig känd genom utsväfningar. Ryktet om hans liderliga sällskaper och hans kringsvärmande kom ändteligen för Konungen, som genom en sträng aga förmådde honom att lofva bättring; men Christjerns lynne hade redan tagit sin bildning. Snart ledsnade han vid de undervisningar, som hvarken öfverensstämde med hans naturliga anlag eller hans böjelse för ett sjelfsvåldigt lefnadssätt, och vid 18 års ålder lemnade han sina lärare.
Krigs-konstens yrken började sedan att sysselsätta Prinsen, och han skickades 1502 med en krigshär till Norrige att dämpa det uppror som der hade utbrustit. Den skicklighet hvarmed han fullbordade detta fälttog skulle redan då gifvit honom ett högt rum ibland anförare, om de grymheter han föröfvade icke vanhedrat hans framgång. Det sätt hvarpå han behandlade Biskopen af Hammar[1], var kanske icke alldeles oförtjent, men Christjern förglömde att Konung Johan befallt denna Prelat att vara likasom hans handledare. Detta behandlande ådrog också Christjern en Påfvelig bannlysning. Men bannlysningarne ägde icke mer sina fordna verkningar, och Christjern var allt för skarpsynt att anse dem för annat än politiska medel, som upphörde att vara fruktansvärda då de icke understöddes af den verldsliga makten[2]. Han utnämdes sedan till Ståthållare i Norrige, och vistades der tills Konung Johan, några år före sin död, (1510) kallade honom tillbaka.
Under denna tid gjorde han en bekantskap, som blef hans egen så väl som Nordens olycka. Sigbritt, en qvinna af lägre klassen, som varit frukthandlerska i Amsterdam och flyttat öfver till Bergen att der hålla värdshus, hade en dotter om hvars skönhet ryktet underrättade Christjern, och som han genast skyndade att se. Dyveka svarade fullkomligt emot den beskrifning han fått; med en sällsynt fägring förenade hon de behag som ännu starkare fästa älskaren, och Christjern dröjde icke att erfara dess verkningar. Sigbritt, utan dygder, men af ett godt naturligt förstånd och en ovanlig mennisko-kännedom, tvekade icke att uppoffra sin dotter för sin ärelystnad, och kanske förvärfvade hon det välde hon alltid bibehöll öfver denne Furste genom sin villighet att bifalla och understödja hans böjelse. Han hämtade sedan sin älskarinna till Opslo, der han låtit uppbygga ett hus för dem; och då han efter några års förlopp reste tillbaka till Dannemark, lära de icke långt derefter följt honom till Köpenhamn; men ehuru hans förbindelse med Dyveka således icke var en hemlighet, synes det som Konung Johan antingen varit i fullkomlig okunnighet derom eller åtminstone låtsat att vara det.
Ifrån sin återkomst följde Prins Christjern sin fader på dess resor och biträdde honom i Regerings-göromålen. Redan som barn hyllad till Johans efterträdare, tycktes han också icke böra befara några hinder i thronföljden när denne Konung dog; men Christjerns tilltagsna karakter hade hos de stora väckt en grundad fruktan, att han skulle utvidga konunga-makten långt öfver de gränsor, som lagarna föreskrefvo, och utan aktning för Ståndens enskilta rättigheter våldföra dem alla, då de hindrade eller inskränkte hans afsigter. Man tillböd derföre, i hemlighet, Danska Kronan åt Hertig Fredrik af Sleswig Holstein, men vid hans vägran att emottaga den, återstod ingen utväg att med framgång sätta sig emot den erkända Successions-rätten. På det möte som Danska och Norrska Råden anställde i Köpenhamn att förnya hyllningen gjordes således inga invänningar emot Christjerns uppstigande på thronen, men man bifogade några särskilta artiklar till de förbindelser som hans företrädare besvurit. Han måste lofva Adeln ett ännu oinskränktare välde öfver sina bönder, och rättigheten att af sina underhafvande upptaga böter som stego till 40 mark. Dessutom måste han förbinda sig att icke söka öfvertala Ständerna att förklara hans son, eller hvilken annan det måtte vara, för thronföljare efter hans död, utan lemna folket i sin fullkomliga valrättighet, Han lofvade äfven att bibehålla och skydda de Svenskas privilegier då de erkände honom för sin Konung.
Denna tidepunkt tycktes likväl ännu vara mycket aflägsen. De Svenska hade väl sina fullmäktige i Köpenhamn; men oaktadt de Danskas och Norrskas bemödande att upplifva Unionen, vägrade de, föregifvande att de icke voro bemyndigade till detta steg, och röjande icke otydligt att den hyllning hvarigenom Johan förmådde Svenska folket att erkänna Christjern för sin tillkommande Konung, var ett förhastande. Christjern, nyss uppstigen på thronen, vågade icke att vidare yrka en sak, som så ofta misslyckats för hans företrädare; han nöjde sig med överenskommelsen om ett möte som följande året skulle hållas under Hansestädernas bemedling. Att emedlertid vinna dessa städer på sin sida förnyade han det förbund som förut blifvit slutit emellan dem och Dannemark, hvaruti de lofvades sina gamla handels-rättigheter, emot vilkor att bidraga till hans uppstigande på Svenska thronen. Med samma varsamhet uppförde han sig emot Ständerna i Sleswig Holstein, som yrkade sin valrätt; och emot sin Farbror, Hertig Fredrik, som gjorde stora påståenden för de penningar han förskjutit. Christjern, som snart märkte att hans myndighet kunde här ingenting uträtta, blidkade den senare genom löften, beviljade de förra de formaliteter de fordrade, och blef härpå, utan vidare omvägar, erkänd för regerande i den del af Hertigdömet som hans fader innehaft.
Ehuru Christjern alltid, då det var nödigt, förstod att dölja sin ärelystnad, arbetade han derföre icke mindre på medlen att tillfredsställa den. Det var således vigtigt att genom ett giftermål kunna utvidga och öka sin makt och sitt anseende. Österrikiska huset, redan ett af de mest ansedda i Europa, hade nu vunnit en ökad glans genom de Stater som under Ärkehertig Carl[3] voro sammansmälte, och ingen af Europas Konungar kunde önska sig en mera lysande förbindelse än med detta hus. Christjerns Farbror, Kurfurste Fredrik af Sachsen, föreslog en förening emellan sin Systerson och Isabella[4], Carls syster, och Christjern skickade derefter sina Sändebud att begära Prinsessan, som beviljades honom. En flotta utrustades sedan att hemföra den tillkommande Drottningen, och hon anlände till Köpenhamn der Brölloppet firades i Aug. 1515. Men Christjern var äfven angelägen att på Östra sidan om Skandinavien förskaffa sig vänner. Han slöt derföre ett förbund med Storfursten af Ryssland, hvarigenom hans undersåtare erhöllo åtskilliga friheter i Ryska Riket; han förvärfvade således, på en gång, åt dem ett tillfälle att utvidga sin handel, och åt sig sjelf ett stöd för sina afsigter emot Sverige.
Dessa afsigter voro icke försvagade oaktadt den skenbara likgiltighet hvarmed han tycktes anse, att de möten och underhandlingar som företogos, alltid slutades utan något afgörande. Han bemödade sig att i hemlighet vinna på sin sida dem som voro Riksföreståndarens fiender, och isynnerhet Prelaterna, hvilka alltid varit fala verktyg för Regenternas planer. Han trodde sig isynnerhet finna ett vigtigt stöd i Angelo Arcemboldi, som i egenskap af Apostoliskt Sändebud blifvit af Påfve Leo X. skickad till Norden att sälja syndernas förlåtelse, samt några friheter hvarmed Romerska kyrkan länge dref en fördelaktig handel, hvaribland den hufvudsakeligaste var: tillåtelsen att äta kött på de så kallade faste-dagarna. Arcemboldi var en Man af ett smidigt inställande lynne, och inöfvad i de Italienska hofvens politik; genom smicker och en obetydlig gåfva segrade han öfver sjelfva Konungens misstänksamma förbehållsamhet, och Christjern tillät honom icke allenast att i Norden fortsätta den handel han börjat, utan gjorde honom ett fullkomligt förtroende om sakernas belägenhet i Sverige och de vänner han der kunde lita på. Som Prelaten ämnade besöka detta Rike då han lemnade Dannemark, ansåg Konungen detta förtroende såsom nödvändigt, om han skulle vara i stånd att understödja honom.
Sten Sture hade emedlertid, allt ifrån sitt anträde till regeringen, med någorlunda lugn bibehållit sin mödosamma höghet. Efter sina företrädares exempel förlängde han freden med Dannemark genom fortfarande underhandlingar. Hans naturliga godhet förskaffade honom allmänhetens kärlek, och skulle må hända hafva öfvervunnit de afundsjuka, om Erik Trolle och hans anhöriga kunnat glömma att han beröfvat deras slägt den högsta värdighet i Riket. Genom många omvägar bereddes de försåt hvarigenom Sturen skulle fällas. Jacob Ulfssons beslut att nedlägga sitt Ärkebiskops-embete blef ett tillfälle, hvilket man isynnerhet visste att begagna. Man öfvertalade Riksföreståndaren att genom sin bemedling gifva Jacob Ulfsson till efterträdare den unga Gustaf Trolle, som ingått i andeliga ståndet, och då vistades i Rom; man försäkrade att Erik Trolle skulle anse sig tillräckeligen ersatt för den purpur han sjelf förlorat då han såg sin son erhålla den högsta Andeliga värdighet i Sverige, och att allt gammalt hat skulle derigenom stillas. Sturen, älskande friden, och mera efterlåten än försigtig, ingick i detta förslag, och Gustaf Trolle valdes till Ärkebiskop i Upsala.
Tvenne Kaniker affärdades till Rom att anmäla hos den helige Fadren detta val och begära hans stadfästelse derpå. Emedan de togo vägen genom Dannemark blef Christjern underrättad om afsigten för deras resa, och försummade icke att genast förskaffa sig den unga Prelatens tillgifvenhet, genom en ansenlig summa penningar som han skickade honom. Trollen, vigd af Leo X. till Ärkebiskop, och återresande till Sverige, att intaga sitt nya embete, möttes i Lybeck af Christjerns utskickade och bref, som uppmuntrade honom att hämnas den skymf hans fader lidit då han blifvit tvungen att afstå Riksföreståndare-värdigheten till Sturen. Dessa föreställningar, gjorda på ett sätt som tillika smickrade Trollens ärelystnad med hopp att förvärfva sjelfva Riks-styrelsen, upplifvade det hat, som redan förut doldes i hans hjerta, och hvilket han sedan icke ens vårdade att låna ett sken af förställning. Utan afseende på de högtidligheter hvarmed Riksföreståndaren ville emottaga honom vid sin ankomst till Stockholm, lemnade han sitt skepp då det hunnit inloppet till denna Staden, och reste bivägar till Upsala, der han genast insattes i sin värdighet af sin företrädare. Sturen, som såg sig bedragen, tänkte likväl ännu att blidka sin fiende genom ett höfligt bref; men Ärkebiskopens öfvermod kunde icke böjas af foglighet. Han använde de utvägar hans stånd lemnade honom att verka på presterskapet, och tillfället af sitt uppstigande på Ärkebiskops-stolen att genom präktiga gästbud samla och öka sitt parti. De missnöjdas sammankomster och rådplägningar skedde nu så offenteligen, att de tycktes icke en gång vilja fördölja dem.
Oenigheten emellan Riksföreståndaren och Ärkebiskopen öktes ännu genom enskilta fiender, som genom tjenstaktiga, kanske ofta öfverdrifna, berättelser gåfvo deras ömsesidiga företaganden en elak uttydning. Sturen, som allt för lätt styrdes af sina rådgifvare, var redan färdig att låta sin harm utbryta i ett verkeligt krig, då några af Biskoparna genom sin bemedling lyckades att stilla honom. Men så villig de funno Riksföreståndaren till en förlikning, så obenägen dertill var Trollen. Sturen ville ännu liksom våga sista steget. Han for till Upsala och gick opp i Domkyrkan för att sjelf försona sig med sin fiende; men denne låt icke en gång sjelfva ställets helighet afhålla sig ifrån att bota och skymfa honom med oförtjenta förebråelser. Riksföreståndaren såg att hans foglighet ingen ting mer kunde uträtta; det kunde icke längre undgå honom att Ärkebiskopen var uppretad af Christjern, som rustade sig att med öppet krig anfalla Sverige, sedan hans underhandlingar med Storfursten i Ryssland förmått denne att göra ett inbrott i Finland. Men Trollen var försedd med en Bulla af Leo, som frikallade honom att svara inför någon annan domstol än Påfvens, och det var vådeligt att angripa Svenska Kyrkans Öfverhufvud. Den större faran fordrade likväl den största uppmärksamheten, och Sturen använde allt hvad försigtigheten kunde föreskrifva innan han skred till mera verksamma steg. Vid Romerska Hofvet klagades öfver Ärkebiskopens upproriska anslag, och med Dannemark slöts en vapenhvila som skulle räcka till följande året, då ett möte i Halmstad borde afsluta de länge fortsatta tvistigheterna. Efter dessa beredelser kallades Gustaf Trolle till Riksdagen i Telje[5], att aflägga trohets-ed för det Län han innehade, och bivista de öfverläggningar som Rikets angelägenheter fordrade. Kallelsen föraktades, och de sammansvurne hade i det stället täta öfverläggningar på Stäket, der planen uppgjordes för Christjerns införande. Men de beslut som togos blefvo icke nog dolda, och Sturen fick snart den upplysning att Sten Christersson (Oxenstjerna), som innehade Nyköping, borde vid Danska Konungens ankomst lemna detta Fäste i hans händer. Denna underrättelse var nog för att leda de första stegen. Nyköping öfverraskades, och dess innehafvare, som dog i fängelset, upptäckte hela sammangaddningen. De öfriga brottsliga dröjde icke att erfara följderna deraf; Ärkebiskopen belägrades på Stäket, och hans far, Eric Trolle, fängslades.
Christjern, underrättad om sina vänners misslyckade företagande, gjorde allt hvad han kunde att bistå dem. Äfven Riksföreståndarens Stjufmoder gick på hans sida. Isynnerhet bemödade sig Danska partiet att vinna något inflytande vid den Riksdag som strax efter nyåret (1517) skulle hållas i Arboga. Oaktat presterskapets föreställningar att han borde ingå i förlikning, oaktat en befallning, som sedan ankom ifrån Påfven, att vara fredlig, ändrade Ärkebiskopen icke sitt uppförande, utan fortfor att försvara sig innom sitt Fäste, hvars belägring, under Riksdagen var anförtrodd åt Gustaf Eriksson.
Danska partiet blef denna gången bedraget i sina förhoppningar. Den värma hvarmed Sturen på Riksdagen föreställde sitt Fäderneslands fara, uppeldade menigheten, och de som voro af olika tänkesätt vågade icke att röja det. Man beslöt att anse Christjern som fiende, emedan han under stilleståndet låtit uppbringa ett skepp, som ifrån Lybeck skulle afgå till Stockholm med åtskilliga förnödenheter; man dömde att Gustaf Trolle förverkat sitt embete, och beslöt att belägringen för Stäket skulle fortsättas tills detta Fäste intogs, hvarefter det i grund skulle nedrifvas; ändteligen trodde man ock försigtigheten fordra att den förra Ärkebiskopen, Jacob Ulfsson, fängslades. Förgäfves ifrade Biskop Brask i Linköping, emot detta, i hans tanka, himmelsskriande företag; förgäfves lät Christjern genom Ärkebiskop Birger i Lund utfärda herdebref och bannlysningar; Ständernas beslut verkställdes, och Gustaf Trolle fann sig omsider i nödvändighet att föreslå en sammankomst. Dagen härtill utsattes; Ärkebiskopen skulle infinna sig i Svenska lägret, hvaremot Gustaf Eriksson borde lemnas till gislan på Slottet[6]; men just när mötet skulle ske, fick han tidning att en Dansk flotta visat sig i skären, då han genast gaf tillkänna att han ännu icke ville ingå i någon underhandling.
Christjern, underrättad om sina anhängares fara, insåg nödvändigheten att skyndsamt bistå dem. Han klagade i Rom öfver Sturens uppförande emot de båda Ärkebiskoparne, och hans inkräktning af högsta makten i ett Rike, som högtidligen erkänt Christjern för sin Konung; han förmådde Lybeck till ett löfte att på två år afbryta all gemenskap med Sverige, och utrustade en flotta, som under befäl af Severin Norby och Joachim Trolle[7], skulle landsätta troppar till Ärkebiskopens understöd. Ryssland var redan på hans sida. Riksföreståndarens omtanka gjorde det likväl omöjligt för Danska hären att framtränga till Stäket, och efter ett nytt misslyckadt försök att förmå Gustaf Trolle till fredlighet, ryckte han sjelf med hela Svenska krigsmagten emot fienderna, som redan börjat att härja. Gustaf Eriksson deltog här, för första gången, i faran af en strid, och afgjorde segren genom sin tapperhet. Danskarne gingo åter om bord efter sitt nederlag, och hämnades genom många förödelser på svenska kusterna.
Ärkebiskopen, som genom Sturens återkomst erfor Danska härens öde, bibehöll likväl sin förra stolthet, och påstod att obehindrad få återkomma till förvaltningen af sitt ämbete, hvaremot han ville öfverlemna Stäket. Detta förslag kunde icke mer antagas; men Riksföreståndaren ville ej heller synas som domare i en sak, hvilken så nära rörde honom sjelf, och hänsköt derföre hela målet till Ständernas afgörande. Dessa samlades derefter i Stockholm, (den 23 Nov. 1517) och Gustaf Trolle inställde sig inför dem, men med ett högmod och ett trotsande, som kunnat uppreta den mest kallsinnige. Den allmänna harmen tillät ingen lång undersökning. Genom ett beslut, så enhälligt att icke ens hierarkiens ifrigaste försvarare vågade undandraga sig det, dömdes Ärkebiskopen ovärdig sitt embete, och att Stäket skulle nedrifvas. Alla närvarande förbundo sig att ansvara för följderna af denna dom; men Biskop Brask brukade den försigtigheten, då han bifogade sitt sigill, att han lade ett litet papper under vaxet, hvaruti han försäkrade sig vara tvungen till hvad han gjorde.
Enligt dessa tiders bruk, och den gifna legden, fick Gustaf Trolle, ehuru förklarad för Riksförrädare, fritt återvända till sitt fäste, hvars vidare försvar han ämnade försöka, ehuru fåfängt det syntes. Men hans eget folk tvingade honom att gifva sig, och Riksföreståndaren hade svårt att rädda honom ifrån den uppretade menighetens raseri. Emedlertid måste han edeligen afsäga sig sitt embete, och anse Westerås kloster som sitt fängelse. Denna afsägelse förnyades sedan genom ett bref som han skref till Domkapitlet i Upsala. Stäkes slott förvandlades genast i ruiner.
Det var efter denna händelse som Arcemboldi anlände till Stockholm, dels personligen öfvertald att arbeta för Christjern, dels genom Romerska hofvets interesse ålagd att göra det. Riksföreståndaren märkte likväl snart att Legatens företagande hufvudsakligen styrdes af hans enskilta nytta, och försummade icke att vinna honom genom ett skenbart deltagande i hans afsigter, genom befordrande af hans aflatshandel, och ändteligen genom frikostiga gåfvor. Oförmärkt blef Prelaten likaså tillgifven Sturen som han nyss syntes vara det emot hans fiender, och upptäckte för honom icke allenast deras planer, utan äfven hvilka personer som voro i hemligt förbund med Christjern. Denne sednare väntade endast på Sommaren för att sjelf göra en landstigning i Sverige. Sommaren kom, flottan utrustades, anlände till Stockholms hamn, och de troppar den medförde slogo sitt läger på södra sidan af staden. Underrättade om Sturens ankomst drogo de sig likväl till en del derifrån, och vågade vid Brännkyrka en träffning, i hvilken de ledo ett fullkomligt nederlag. Utan att härefter våga något hufvudsakeligt på landsidan, fortfor emedlertid Christjern att genom sina skepp tillstänga hamnen; men snart fann han sig sjelf likasom innespärrad der, af fortfarande motvindar. Brist på lifsmedel gjorde hans belägenhet svår, och vintrens annalkande hotade honom med en oundvikelig undergång. Hans räddning berodde nu på hans motståndares lättro; Sturen behöfde blott att afslå de underhandlingar han tillböd, och hungern skulle snart satt honom utur stånd att återföra sin flotta. Men Sturens öpna redlighet tillät honom icke att begagna sig af en fiendes olycka. Han biföll utan svårighet det begärda stilleståndet, och drog sjelf försorg om de lifsmedel Konungen behöfde. Man talade om fred; Christjern visade sig villig att ingå deruti och begärde under denna förevänning ett samtal med Riksföreståndaren om bord på sitt skepp. Detta hindrades af Svenska Rådet, som misstänkte afsigten, och Christjern tillböd sig genast att sjelf komma i land emot säkerhet af vissa personer dem han fordrade som gislan. Detta förslag syntes allt för billigt att icke antagas. Gustaf Eriksson, och Hemming Gadd, jemte fyra andra Herrar utnämdes härtill, och borde, efter öfverenskommelsen, infinna sig i Kongshamn, dit andra gislare skulle ifrån Danska flottan skickas till deras säkerhet. En gynnande vind att återvända till Dannemark, ingaf emedlertid Konungen andra tankar. Han afskickade ett skepp med hundrade man, att uppbringa det lilla fartyget som förde de Svenska Herrarne och föra dem till honom. Deras följeslagare voro för få att tillåta dem något våldsamt motstånd, de måste således anförtro sig åt det föregifvandet att afsigten endast var ett vänligt samtal, och Christjern, glad öfver framgången af sin trolöshet, afseglade med sitt rof, i fullt beslut att med ökad styrka återkomma.
Sveriges inkräktning kunde icke annat än vara ett vigtigt ändamål för en Prins, som icke allenast eftersträfvade eröfringens ära, utan, kanske ännu mer, despotens välde. Naturen hade försett honom med de egenskaper han behöfde härtill: foglig, eftergifven, ända till smickrande då dessa medel voro nödvändiga för hans planer, fann han icke förr sin makt befästad, innan han uppförde sig med en grymhet som gjorde honom fruktad äfven af dem som borde dela den. Han hade redan gifvit flera bevis derpå. En af Dannemarks ädlingar, Torben Oxe, som var Ståthållare på Köpenhamns slott, hade vågat att blifva kär i Dyveka, och hennes hastiga död gaf anledning till en misstänka att hans slägtingar förgifvit henne, i afsigt att förekomma ett giftermål, som i deras ögon syntes vanhedrande. Torben Oxe var nog oförsigtig att på Konungens fråga erkänna att han älskat Dyveka, och strax förklarades han skyldig till högmåls-brott. Senaten vägrade att döma en person som icke kunde anklagas för annat än blotta begär; men Christjern, som föresatt sig att likasom grunda sin despotism på lagarna, beskyllade Rådet för väld, och förordnade en domstol af tolf bönder, hvilka, oaktadt Konungens kända vilja, likväl endast yttrade: ”att den anklagade dömdes af sina gerningar, men icke af dem.” Tvetydigheten af detta utslag gaf emedlertid en anledning att anse det för en dödsdom, och hvarken Drottningens eller Rådets böner kunde frälsa Torben Oxe. En annan våldsamhet hade blifvit föröfvad emot en Norrsk Herre, Knut Knutsson, som anklagades för ett hemligt förstånd med de Svenska under förra Regeringen, och som icke kunde skyddas af Norrska Rådets frikännelse deröfver. Sjelfva Prelaterna voro icke säkra, och Biskop Beldenack måste icke allenast uthärda ett nära två-årigt fängelse, utan för sin befrielse afträda sitt stift och erlägga den summa penningar som i freden med Hansestäderna 1503 blifvit lofvad åt Lybeck[8].
Sedan Christjern med så mycken framgång grundlagt ett envälde som förut varit okändt i Norden, försummade han icke att vidare befästa det. Skickligt begagnade han sig af den afund som menigheten alltid hyser för de stora, och Rådet, som icke haft nog mod eller enighet att återhålla hans första steg, förlorade snart hela sitt anseende. Alla saker afgjordes af Konungen sjelf och till större delen genom Sigbrits inflytande, som äfven efter Dyvekas död bibehållit Christjerns förtroende, styrde nästan alla hans företag, och uppfyllde Rikets embeten med sina gunstlingar. Folket, som trycktes af nya pålagor, fann ofta en tröst i sitt lidande då det såg de personer, som förut varut mägtiga, täfla om att uppvakta en qvinna, hvars stolthet smickrades af deras förödmjukande, under det att galgar upprestes i de största städerna att förskräcka de knotande; och sedan Konungen först hunnit att göra sig fruktad, kunde han äfven utan fara tillägna sig en del af den egendom som tillhörde vissa kyrkor.
Christjern kände att han hvarken skulle kunna inkräkta Sverige, eller bibehålla den makt han ryckt ifrån Aristokratien, utan stående härar. Men detta medel, som med framgång redan blifvit användt på flera ställen i Europa, fordrade tillgångar för hvilka hans inkomster, äfven genom förnyade beskattningar, voro otillräckliga. Hans länder voro icke nog rika att lemna honom de utvägar som blifvit tagne af andra Furstar, och alla de medel han använde att öka Kronans inkomster kunde icke afhjelpa penninge-bristen. Han sökte derföre att öka den allmänna välmågan genom handelns uppmuntran, och isynnerhet att förekomma den vinst som Hansestäderna gjorde sig på hans undersåtares bekostnad. Kriget med Sverige gaf emedlertid en annan rigtning åt hans omsorger. De planer han anlagt utvecklades innan de hunnit mogna, och för att icke alldeles förlora det parti han förskaffat sig, måste han använda all sin omtanka att understödja det. Vi hafva redan sett huru hans första utrustningar aflupit, och det nedriga sätt hvarpå han bortröfvade Svenska Herrar. Dessa lät han vid hemkomsten sätta i förvar på särskilta ställen i Riket, och Gustaf Eriksson anförtroddes åt Erik Baner, som var slägt med honom, och som befalltes att vara ansvarig för hans person, och att böta 6000 Riksdaler om han undkom.
Först efter sin återkomst till Dannemark upptäckte Christjern att han blifvit bedragen af Arcemboldi, och det kunde icke längre döljas då Legaten icke allenast bekräftade och gillade den dom som var fälld öfver Gustaf Trolle, utan begärde Påfvens tillåtelse att emottaga Upsala Ärkestift som blifvit honom tillbudit. För att hämnas lät Konungen gripa hans bror, då denne med en del af de insamlade penningarne reste ifrån Sverige, och Arcemboldi sjelf hade kan hända undergått samma öde, om han icke blifvit varnad och i tid kommit på flygten. Legatens bror blef ändteligen, genom Drottningens bemedling, frigifven, men Christjern behöll penningarna, dem han behöfde för att fortsätta kriget emot Sverige.
Till det nya anfall han öfverlade gjordes också de mest fruktansvärda anstalter. Oaktadt Legatens föreställningar hade han nog inflytande i Rom att af Leo X. utverka en Bulla som upphäfde Ständernas dom öfver Gustaf Trolle, insatte honom åter i sitt embete, och stadfästade det interdict som Biskop Birger i Lund redan hade utgifvit. I anledning häraf förklarades Trollens fiender för kättare, som med mord och brand skulle utrotas, honom tilldömdes en ersättning af 100,000 Ducater, och hela Riket bannlystes[9] tills befallningen var uppfylld. Verkställandet häraf anförtroddes åt Danska Konungen. Men Christjern fann allt för väl att en påfvelig stadga var ett otillräckeligt medel att kufva Sten Sture; han fortfor derföre att sysselsätta honom med smärre krigs-rörelser och påskyndade emedlertid sina stora rustningar. I Tyskland värfvades 4000 soldater. Från Frankrike skickades honom 2000 man och 6 Malmkanoner. Dessutom fick han krigare dels ifrån Preussen, dels ifrån Skottland. Denna här ökades icke allenast af hans egna troppar och af dem som Hertig Fredrik af Holstein skickade honom till hjelp, utan äfven af flera frivilliga som fikade efter att deltaga i ett tåg af så lofvande utsigter. I början af år 1520 skedde inbrottet i Sverige under Otto Krumpes befäl. Det föregicks af ett manifest, hvari Christjern upprepade sina rättigheter till Riket, Kalmare Unionens förbindelser och ändteligen Påfvens bannlysning. Denna bannlysning förkunnades vidare; och uppslogs på alla de orter der Danska Arméen tågade fram.
I den belägenhet hvari Sverige var, kunde Riksföreståndaren icke samla någon styrka som svarade emot fiendens. Den stående krigsmakten var icke öfver 500 man. De store i Riket voro dels af olika politiska tänkesätt, dels söndrade genom slägt-agg. Sturen sammandrog emedlertid sin lilla tropp, hvilken han förstärkte med en myckenhet Allmoge och tågade ner åt Vestergöthland der fienden redan inbrutit. Båda härarna möttes på sjön Asund; (icke långt ifrån der Ulricehamn nu är belägen) träffningen började, men nästan vid första anfallet blef Sturen sårad i benet af en kanonkula, som studsade på isen. Svenska soldaten, mera mån om sin anförare än om segren, lemnade genast valplatsen och drog sig upp åt skogen Tiveden, der en förhuggning gjordes att uppehålla fienden, som vid dess angripande förlorade mycket folk. Genom en omväg trängde likväl Krumpen innom denna förskansning, och de Svenska blefvo dels nedhuggna, dels förjagade. Hela landet var nu öpet, och de Danska fortsatte utan hinder sin marsch till Vesterås.
Riksföreståndaren var emedlertid förd till Strengnäs och hade, så mycket hans belägenhet tillät honom, gjort anstalter till Rikets försvar. Som hans sår, förmodeligen genom förkylning, blifvit farligt, och han kanske redan kände att han ej kunde lefva länge, ville han åtminstone ännu göra ett försök att vinna Gustaf Trolle, som var lösgifven ur sitt fängelse och vistades hos sin far på en egendom i Upland. Han skickade derföre till honom Biskopen i Strengnäs, Mats Gregersson och Riksrådet Magnus Green. Dessa blefvo vänligt emottagna af Trollen, som beklagade den ovänskap hvilken gemensamma fiender stiftat emellan honom och Sturen, och försäkrade att han tog en nära del i Rikets lidande. Riksföreståndaren lefde likväl icke att erfara uppriktigheten af detta svar, han fördes svag ifrån Strengnäs och dog, under resan till Stockholm, den 9 Februari.
Få Regenter hafva varit så älskade af menigheten, och få hafva kanske mer bemödat sig om att förtjena det än Sten Svanteson Sture. Mildhet utgjorde hufvuddraget i hans karakter; äfven under sin fars lifstid sökte han ofta att genom sina böner mildra de beskattningar som lades på Allmogen, och sedan han sjelf kom till styrelsen, vakade han sorgfälligt öfver sina fogdars uppförande. Uppriktig och redlig i alla sina företagande hade han svårt att misstänka andras försäkringar, och förleddes ofta härigenom till de mest oförsigtiga steg. På detta sätt öfvertalades han först af Jacob Ulfsson att upphöja sin erkände fiendes son till det vigtigaste embete i Riket, emot det blotta löftet att Gustaf Trolle icke skulle emottaga Stäkes slott innan han gifvit Sturen sin trohets-ed; på detta sätt förmåddes han att rädda Christjern ifrån en oundvikelig undergång, emot förhoppningen om en fred, hvilken endast var möjlig att vinna genom hans fiendes förstoring. Seende sig oupphörligen bedragen fattade han omsider ett nästan lika ytterligt misstroende till alla af Rådet, och sedan Gustaf Eriksson och Hemming Gadd blifvit ryckta ifrän honom, skänkte han sin vänskap åt personer som på intet sätt voro värdiga den, och ökade derigenom de storas missnöje utan att stärka sitt eget anseende. Allmogens kärlek följde honom emedlertid oafbrutet, och genom denna kärlek var han icke mindre fruktansvärd för sina fiender än genom sin personliga tapperhet.
Sten Stures död försatte Riket i den yttersta förvirring. Menigheten, utan nog upplysning att kunna skilja emellan Regenten och Fäderneslandets allmänna bästa, frågade för hvem den skulle strida, och tycktes mest vara hågad att taga till vapen för Riksföreståndarens barn; de stora, oenige sins emellan och af olika politiska tänkesätt, hade icke nog styrka att sätta sig emot den framträngande fienden, och ibland dem fanns ingen med nog mod att upphäfva sig till anförare. En del af Rådet samlades än på ett ställe än på ett annat, och man utnämde ändteligen Thure Jönsson (Ros) till befälhafvare; men denne Herre saknade Allmänhetens förtroende, och de stridande nekade att lyda honom. Stolta af sina segrar, och lätt öfvervinnande de flygtiga skaror af Svenskar som någon gång visade sig, ropade de Danska med förakt, att om det äfven regnade bönder, skulle de icke hindras deraf. De sammanrafsade hopar, hvaraf deras här till större delen var sammansatt, hade svårligen kunnat afhållas ifrån plundring, om ock anföraren icke genom detta medel velat skräma de landskaper der han framtågade till undergifvenhet. Biskop Matts i Strengnäs, hos hvilken de flyende Svenskarne samlat sig, trodde sig sluteligen, såsom Rikets Kansler, böra ingå i någon underhandling med fienden, för att mota den förödelse för hvilken alla orter voro blottställda, och erhöll ändteligen af Krumpen ett stillestånd på elfva dagar.
En del af Rådet och Adeln samlade sig under denna tiden i Upsala. Gustaf Trolle återtog nu sitt förra embete, och föreställde Christjerns antagande såsom Rikets enda möjliga räddning. Han upprepade de stora skäl som talade för de Nordiska Rikenas förening: likheten i språk och seder, folkens inbördes förbindelse genom slägtskap och ömsesidiga giftermål, och det anseende Skandinavien borde vinna om det utgjorde en enda Stat. Han föreställde de olägenheter som icke kunde undvikas om en inhemsk ädling utvaldes till Regent, och visade Christjerns rättighet till Svenska Kronan äfven genom födseln, såsom härstammande ifrån Sveriges gamla Konungar. Han tillade ändteligen, att de sjelfva kunde föreskrifva hvad villkor de fordrade till sin säkerhet innan de erkände Christjern. Den villrådighet några af de närvarande ännu hyste om antagandet af Ärkebiskopens förslag, skingrades fullkomligt vid underrättelsen om en betydelig förstärkning som Danska hären fått, och man slutade en fred hvarigenom Christjern erkändes för Sveriges Konung, och hvari Danska Generalerna, på sin Herres vägnar och efter hans fullmakt, lofvade att Sverige skulle bibehållas vid sina gamla lagar och sedvanor, och ingen enskilt mista sina förläningar. Alla Svenska slott, äfven de som Danskarne förut inkräktat, skulle efter Kröningen anförtros åt Rikets Råd. Inga ovanliga skatter skulle påläggas utan Rådets och Adelns samtycke. De som mist sina egendomar under kriget skulle återfå dem, och Christjern lofvade att vara en mild Konung. Denna fred stadfästades och förkunnades öfver hela Sverige med stränga hotelser emot dem som satte sig deremot, och skyddsbref utdelades till dem som skyndade att genom sin hyllning visa sin undergifvenhet. Stockholm och Kalmar voro de enda Fästen som nekade att erkänna freden.
I denna allmänna förvirring då nästan hvart manligt bröst var uppfylldt af fruktan och villrådighet, vågade likväl en qvinna att trotsa alla de faror som hotade hennes Fädernesland, och att tänka på räddning utan att underkasta sig eröfrarens välde. Denna Hjeltinna var Christina Gyllenstjerna, Sten Stures enka. Genast efter sin Gemåls död, och likasom upplifvad till hämd af hans sista suckar, hade hon med sina söner begifvit sig till Stockholm, der Borgerskapet, uppmuntradt af hennes efterdöme, lofvade henne trohet och bistånd. Hon underlät icke att uppmana Rikets öfriga inbyggare till ett lika försvar; då hon fann sig öfvergifven sökte hon att förskaffa sig hjelp ifrån Pohlen, och då detta misslyckades vände hon sig till Lybeck, som oaktadt sin förbindelse med Dannemark icke gerna såg att detta Rike blef ensamt rådande i Norden, och skickade henne skepp och folk under Staffan Sasses anförande. Sin ällsta son lät hon föra till Danzig, att skydda honom för de faror för hvilka hon blottställde sig sjelf. Gustaf Trolle, uppretad af hennes vägran att erkänna den fred han slutat i Upsala, lät en tropp af 3000 man tåga emot Stockholm, i hopp att genom dess åsyn tvinga henne till undergifvenhet. Några fredsunderhandlare afsändes derefter till staden, men funno broen till Norrmalm uppkastad. En af Rådmännerna visade sig på andra sidan och tillböd sig att framföra deras ärende; men under det de väntade på svar, sköts på dem ifrån Helgeandsholmen, och de måste derföre hastigt draga sig tillbaka.
Sällan framträder en menniska med ovanliga egenskaper till ett stort företag, utan att hänföra andra genom sitt efterdöme; men om detta företag varit en allmän, om också endast hemlig, önskan, huru hastigt skall det icke upplifva ett sjunkande mod, huru ofta skall det icke framkalla hjeltar bland de rådlösa och mötas af oväntade uppoffringar. Svenskarna, nedslagna af Sturens död och fiendens hastiga framgång, sansade sig åter vid ryktet om motståndet i Stockholm, de samlade sig på åtskilliga ställen, valde sig anförare af de modigaste ibland hopen och anföllo de smärre fiendtliga partier som träffades. Danska hären, ehuru förstärkt med troppar, kunde icke hålla sig tillsammans af brist på lifsmedel; en del af soldaterna förlades derföre i Strengnäs, och andra i Vesterås. Dessa sednare blefvo först hotade med anfall, och tvingades att draga sig tillbaka till hufvudstyrkan vid Upsala, men ledo under vägen ett stort nederlag. Uppmuntrade af sin framgång anföllo Svenskarna sjelfva detta läger, Långfredagen, sedan de fått förstärkning dels ifrån Stockholm, dels ifrån Bergslagen, och understöddes af ett starkt snöfall. Vinden låg Danskarna i ögonen och hindrade dem att se sina fiender; den fuktiga snön klibbades under hästarnas fötter och gjorde att dessa föllo tillika med sina ryttare. Skjutgevären kunde icke nyttjas[10]. Många af de Danska stupade, och deras nederlag skulle varit fullkomligt, om de Svenska ägt någon anförare som vetat att fullfölja anfallet; men seende sig redan segrande skingrades de, några rusade in i staden för att plundra, andra stridde i särskilta flockar emot de fiender som träffades. Af denna oordning begagnade sig Danskarna, och angrepo med fördel de kringspridda skarorna; Många blefvo slagna, en del uppbrändes i en tegellada, en del omkom i elfven. Oaktadt denna motgång fortfor kriget likväl med lika häftighet, och flera af dem som underskrifvit Upsala beslut anföllos i de landsorter der de vistades. Danska partiet gjorde emedlertid allt hvad det kunde att stilla oroligheterna, och isynnerhet for Biskopen i Strengnäs som nyss förut varit Sturen tillgifven, omkring i sitt Stift, att öfvertala inbyggarne att hylla Christjern.
Vid början af våren utlopp den flotta med hvilken Christjern ville understödja sina anförares framgång, och fullborda Sveriges inkräktning. Han ankrade först vid Kalmar, som han förgäfves uppfordrade, och utgaf derifrån en kallelse till Rikets Ständer att infinna sig vid Stockholm i medlet af Maj, bemödande sig att öfvertala Menigheten genom löfte om tillgång på salt, kläde och humle. En annan kallelse utfärdades efter hans ankomst utanför Hufvudstaden. Gustaf Trolle, Biskop Matts i Strengnäs, och flera af hans tillgifna infunno sig genast hos honom. Christjern bekräftade allt hvad som blifvit lofvadt i hans namn, sökte med vänlighet att vinna alla Stånd, och utdelade salt till bönderna. Stockholms belägring företogs likväl utan framgång, och man hade intet hopp att genom hunger kunna tvinga staden, emedan Lybeckarne ditförde tillräckligt Proviant. I de flesta landsorter var bullersamt. Magnus Johansson understödde isynnerhet Christjerns motståndare såsom innehafvare af Vesterås slott, och fastän detta Fäste genom storm eröfrades, fortforo likväl de öfriga missnöjda att oroa Danskarna. Redan var större delen af sommarn förfluten; både i lägret och på flottan var brist på lifsmedel; och det var Konungen icke obekant att man i Dannemark knotade högt öfver hans Regering, och utan tvifvel förutsåg han att sedan han uttömt alla sina krafter i kriget emot Sverige, skulle det inhemska hatet störta honom om det icke tillbakahölls genom glansen af hans framgång. Hela fälttåget var likväl förgäfves utom Stockholms eröfring, och Stockholm kunde icke tvingas med makt. Underhandlingar voro således det enda som återstod.
Bland de personer hvilka Christjern bortfört som gislan var äfven Hemming Gadd, som redan under Sten Sture den älldres tid blifvit vald till Biskop i Linköping, men hindrades att tillträda detta Stift. Denne man, begåfvad med ett ljust förstånd, med ovanliga kunskaper på sin tid, och med en segrande vältalighet, hade alltid varit en ifrig fiende af Danska Konungarna och Kalmare förening. Skickligare till anförare och statsman än till Biskop, hade han ofta af Sturarne varit nyttjad, stundom i spetsen för deras härar, stundom som deras sändebud. Hans förra tänkesätt hade likväl blifvit förändrade under hans fångenskap i Dannemark, och antingen af ombytt öfvertygelse eller i hopp att på detta sätt befordra sin lycka, var han nu, eller åtminstone syntes vara, Christjern fullkomligt tillgifven. Skickad som underhandlare till Stockholm verkade han genom sitt tal hvad Danska Konungen icke kunnat uträtta genom sina vapen. Förgäfves sökte Christina att afråda all dagtingan, förgäfves ansågs Gadden af menigheten som en förrädare, och var nära att blifva ett offer för dess raseri: Christjerns löften segrade öfver alla andra föreställningar. I början af September slöts en öfverenskommelse som lemnade Hufvudstaden i Konungens händer, hvaremot han förnyade sina förra löften, med tillägg: att allt hvad som förefallit, i anseende till Gustaf Trolle eller andra Prelater, skulle vara förgätet, Stockholms innevånare njuta en fullkomlig säkerhet för sina personer och sin egendom, och stadens privilegier bibehållas. En särskilt försäkran gafs åt Christina Gyllenstjerna och de som varit henne tillgifna, hvari slösades med löften och nådebevisningar. Den 7 September hade Christjern sitt intåg. Borgmästarne emottogo honom på Södermalm och öfverlemnade honom stadens nycklar. Han for genast i Storkyrkan, att emottaga välsignelsen. En allmän fred utlystes, men man uppreste tillika tvenne galgar å särskilta ställen till att injaga fruktan hos de missnöjda. En omensklig dödsdom verkställdes strax derefter på Magnus Johansson, som varit fogde på Västerås, och bidrog utan tvifvel att öka förskräckelsen. Sedan Christjern utsatt sin kröning till början af följande November, och förordnat en Regering under sin frånvaro, återvände han till Dannemark der hans närvaro kan hända var nodvändig för att hindra ett utbrott af det gäsande missnöjet. Hemming Gadd reste emedlertid öfver till Finland, att bringa också detta landskap till en lika underdånighet. Biskop Matts drog ner åt landet att stilla de upprörda sinnena, och förmådde innevånarne i Nerike att utgifva en förklaring hvari de storas ärelystnad anklagades såsom orsaken till alla föregående oroligheter.
Den unge hjelte af hvilken Christjerns välde, icke långt derefter, skulle brytas var likväl redan anländ till Sverige. Gustaf Eriksson, anförtrodd åt Baner, vistades hos honom på slottet Callö på Jutland, der han småningom ägde nästan all frihet, ehuru man fåfängt sökte öfvertala honom att gå till Danska partiet. Oroad af sitt Fäderneslands belägenhet, eller må hända endast drifven af detta hat till allt tvång, som verkar så starkt hos en ung ärelysten man, rymde han en morgon derifrån, förklädd som bonde. I Flensburg råkade han några Sachsiska köpmän, som med en oxdrift tågade till Tyskland; hos dessa tog han tjenst, och undvek derigenom faran att upptäckas under sin vandring genom landet. Omsider stannade han i Lybeck[11] och begärde beskydd af Rådet; men Baner infann sig snart efter och fordrade att han skulle utlemnas, uppvisande med det samma ett bref ifrån Christjern som innehöll samma påståenden blandade med hotelser. Gustaf å sin sida använde sin vältalighet att vinna Rådet för sig; och det medlidande man hade med en ung man som endast återtagit en orättvist bortröfvad frihet, verkade kan hända mindre än den fruktan att bidraga till något som kunde förskaffa Christjern en trygg besittning af Svenska thronen. Utslaget blef emedlertid länge hvilande, och Baner, som Gustaf förbundit sig att ersätta den summa för hvilken han gått i borgen, lärer förmodeligen icke mer yrkat derpå. Nils Brörms, Borgmästare i Lybeck, åtog sig isynnerhet den unge hjeltens sak, han fann hos Gustaf de egenskaper som kunde kullkasta Danska väldet, och bibehålla den jemvigt i Norden hvilken Christjern var nära att förstöra. Sten Stures död stärkte honom ännu mer i dessa tankar, och på hans inrådan afslutades med Gustaf en hemlig öfverenskommelse genom hvilken Rådet lofvade att låta öfverföra honom till Sverige och understödja honom med folk och penningar, hvarom vidare skulle öfverläggas framdeles. I slutet af Maj månad anlände han på en Lybskt köpmans skepp i nejden af Kalmar, emedan Danska flottor, som kryssade öfver allt i Östersjön gjorde det vådeligt att segla till Stockholm. Äfven Kalmar försvarades denna tiden af ett fruntimmer. Anna Bjelke, enka efter Riksrådet Johan Magnusson (Natt och Dag), bibehöll ännu efter sin mans död hans förläning, men ägde icke Christina Gyllenstjernas anseende bland Borgerskapet, och verkade föga på en besättning hvilken nästan endast bestod af tyskar. Gustaf, inkommen i staden, bemödade sig förgäfves att uppmoda de förskräckta innevånarne, som redan beslutit att underkasta sig Christjern. Tyska soldaterna voro ännu mindre benägna att höra hans uppmaningar, och hans lif räddades endast genom Anna Bjelkes omsorg att undandölja honom. Snart tvingades han att begifva sig ifrån Kalmar, genom Norrbys annalkande med Danska flottan för att intaga Staden. Hans ankomst till Sverige var redan känd. Landskaperna voro uppfyllde af Christjerns folk, eller åtminstone af dem som önskade att förtjena den belöning de kunde vänta för en fånge, om hvars fängslande Christjern syntes så angelägen. Endast hans förklädning räddade honom för att blifva upptäckt. Men äfven under sin bondedrägt sökte han att uppmuntra bönderna till motstånd, och talade ofta till dem då de om helgedagarna voro församlade vid kyrkorna. Hans föreställningar voro likväl förgäfves. Allmogen, ledsen af det långvariga kriget, fann icke sin fördel vid att uppresa sig emot ett välde af hvilket de ännu icke erfarit några obehagliga följder. Omgifven af faror genomvandrade Gustaf således Småland och Östergöthland, och framkom ändteligen till Tärna i Södermanland, som ägdes af hans svåger Joachim Brahe. Stockholm hade nu redan gifvit sig; hela Riket hade hyllat Christjern, och Gustafs egna slägtingar önskade att bibehålla det lugn som tycktes vara vunnet. Men lika så litet de ville gifva akt på Gustafs föreställningar, lika litet kunde deras böner och varningar öfvertala honom att begära Christjerns nåd. Brahe, som var kallad att infinna sig vid kröningen, trodde också att Konungens misstankar emot hans slägt skulle ökas om han uteblef. Ärkebiskopen Jacob Ulfsson, som bodde i Mariefreds kloster, och för hvilken Gustaf upptäckte sig, rådde honom också att söka försona sig med Konungen, lofvande att genom sin bemedling bidraga dertill; men Gustaf, som icke kunde sätta förtroende till Christjerns löften, förblef oryggelig i sitt beslut, och uppehöll sig i hemlighet på en egendom som tillhörde hans far, icke långt ifrån Gripsholm.
Efter en korrt vistelse i Dannemark återkom Christjern i slutet af Oktober till Stockholm, der de fleste af Rikets Adel och öfriga ansedda Inbyggare infunno sig. Rådet hade först den svagheten att förklara honom för laglig arftagare till Svenska Kronan. Anledningen härtill togs af en gammal lag som blifvit utgifven af Erik den Helige, från hvilken Konung Christjern räknade sin härkomst. På detta sätt erkänd af Rådet ville han äfven blifva det af de öfriga Stånden. En tribun upprestes till den ändan på Brunkeberg, dit folket kallades och samlade sig i mängd. Hela kretsen var omgifven af Danska soldater. Biskop Beldenak, som återvunnit Konungens ynnest och var driffjedren till det sätt hvarpå han blifvit erkänd, uppsteg i tribunen. Han förebrådde folket det motstånd det visat, förklarade Christjerns ärftliga rätt till Sverige, och frågade om han icke efter Rikets egna lagar var dess rättmätige Konung. Mängden, som förmodeligen till en stor del icke hörde, och till ännu större del icke begrep innehållet af detta tal, svarade enhälligt ja, och uppräckte händerna att aflägga den vanliga trohetseden. Två dagar derefter[12] blef han högtideligen krönt i Storkyrkan af Ärkebiskopen Gustaf Trolle, då han med en ny ed och sakramentets anammande bekräftade sina förra löften. Regalierna buros af Danska Herrar. Endast utlänningar slogos till Riddare, och på det man icke skulle misstaga sig om orsaken till en sådan försummelse, förklarades offenteligen, att emedan Sverige var ett eröfradt land, kunde ingen Svensk denna gången hedras med Ridderlig värdighet. De trenne påföljande dagarna tillbragtes under oafbrutna högtidligheter, och Allmänheten förlustades med tornerspel. Christjern visade under denna tiden en vänlighet emot de Svenska, likasom han icke märkt den harm han uppväckt, eller likasom han varit försonad genom den hämd han utöfvat på de storas fåfänga: ett straff som långt ifrån att ådraga honom Allmänhetens missnöje, snarare tjenade att smickra dess gamla afund.
Men det lugn som Christjern visade fanns icke i hans bröst. Gränslöst ärelysten hyste han tillika det djupa misstroende som alltid följer begäret till envälde. Svenska Kronan var vunnen, men hvad tryggade honom i besittningen af denna eröfring! Hans företrädares efterdöme visade huru lätt hans välde var störtadt, huru ringa anledning missnöjet behöfde för att uppresa sig. De förbindelser han underskrifvit inskränkte hans makt. Då han i spetsen för en segrande här sett sig tvungen att emottaga lagar, huru skulle han sjelf kunna föreskrifva dem då inga härar gjorde honom fruktad. Han hade utblottat sina förra Riken för att inkräkta Sverige, och han kunde utan möda förutse att hans företag var fruktlöst så länge Aristokratien bibehöll sin gamla makt.
Kanske skulle Christjerns eget ljusa förstånd hafva lärt honom att till detta ändamål använda de medel, som med fördel blifvit begagnade af andra Konungar i hans tidehvarf; men bländad af sin lycka hänfördes han af sin otålighet och af de rådgifvare hvarmed ett olyckligt öde omgifvit honom. Uppfödd bland personer utan bildning hade Christjern, i likhet med dem, bättre lärt att förställa än att öfvervinna sina passioner; uppstegen på thronen älskade han ännu dessa menniskor, emedan de smickrade hans böjelser och funno utvägar att uppfylla hans önskningar ofta innan han yttrat dem. Hans ärelystnad tålde icke de föreställningar hvarmed erfarna och redeliga män vågade motsäga hans vilja, och emedan han endast ville lydas, rådslog han endast med dem som genom sin skicklighet att tillfredsställa hans begär banat sig vägen till hans förtroende. Didrik Slaghök var en af dessa. Äfven bland de personer utan ära och samvete med hvilka Christjern umgicks tycktes han äga första rummet. Genom understöd af Sigbrit, hvars slägtinge han säges hafva varit, hade han ifrån barberare upphöjt sig till Christjerns gunstling, och genom sin slafviskhet blef han snart den första verkställaren af sin Herres vilja. Slaghök uppblåste Konungens fruktan under det han retade hans begär efter större makt, och snart visade han honom att hans enda säkerhet var grundad på sådane Svenskars undergång som vore af nog anseende att upphäfva sig till hufvudmän för folket. Verkningen af ett sådant uppförande hade Christjern redan erfarit i Norrige, der inga resningar förefallit sedan han så grymt bestraffat den sista; och genom de förnämsta slägternas utrotande var Aristokratien, enväldets enda medtäflare, störtad för alltid. Om ock Christjerns egna böjelser icke tillräckligt bestridde denna våldsamhet, bestriddes den likväl ännu af de förbindelser han gifvit, och af den fruktan som äfven tyrannen hyser att i verldens ögon synas så brottslig som han sjelf känner sig vara; men Slaghök saknade icke konsten att gifva en ogerning utseende af rättvisa. Han framställde den bannlysning som utgått ifrån Rom, och i hvilken alla Gustaf Trolles fiender förklarades för kättare, det var lätt att af denna Bulla finna förevänning för ett blodbad, som på intet annat sätt kunde med säkerhet verkställas, och Christjern behöfde dervid blott att visa sig som en verkställare af Påfvens befallning. Detta förslag antogs, Ärkebiskopen underrättades om den roll han borde spela, och under de ännu fortfarande högtidligheterna framträdde denna Prelat i Slottssalen, bland de församlade gästerna, med klagomål öfver sina ledna oförrätter, öfver kyrkans förolämpande i hans person, och dess förlust i sin egendom genom Stäkets förstöring. Härpå upplästes bannlysningen[13].
Emedan klagomålet isynnerhet var ställdt emot den afledne Riksföreståndaren och hans enka, måste Christina Gyllenstjerna också försvara sitt uppförande. Hon inställde sig med en ädel frimodighet, hon påminte Konungen sina löften, och för att ändteligen fullkomligen urskulda sin make, för sitt förhållande emot Ärkebiskopen, framtog hon Ständernas beslut som föreskref de steg han hade tagit. Att få detta document i sina händer var just hvad Christjern önskade. Alla närvarande som underteknat det blefvo fängslade, utom Biskop Brask, hvilken räddade sig genom den sedel han lagt under sigillet. Ett slags andelig rätt tillsattes, hvari Gustaf Trolle förde ordet och var på en gång anklagare och Domare. Ibland de som fängslades voro Biskop Matts i Strengnäs, Biskop Vincent i Skara, största delen af Svenska Rådet och Stockholms Magistrat. Domrarne, som alla utom Beldenak voro Svenskar, hade endast att afgöra om de anklagade gjort sig, skyldiga till det straff som Romerska lagen ålägger kättare, och kanske anade de icke det grufliga bruk man ämnade göra af deras förklaring; deras yttrande var hastigt och efter Konungens önskan, och det uttyddes som en dödsdom. Bödlar skickades genast att underrätta de fängslade om sitt öde. Förgäfves begärde de biktfäder för att bereda sig till döden; de ansågos som kättare och nekades äfven Religionens tröst i sina sista ögonblick.
I en ryslig ovisshet väntade Allmänheten utgången af detta olycksbådande uppträde. Dess utveckling dröjde icke länge. Den 8 November var den dag som skulle bevittna kanske den grufligaste gerning hvilken i Norden blifvit föröfvad. Tidigt förkunnade en härold att husen skulle blifva tillslutna och innevånarne hålla sig stilla; Stasportarne tillstängdes, starka vakter utsattes, kanoner framfördes på torget och riktades emot de största gatorna. Man sökte likväl fåfängt hindra folket att samlas; äfven den undergång dessa hotande anstalter bådade var mindre förskräckande än den fruktan som uppfyllde alla bröst. Ändteligen har den rysliga förmiddagen förlidit; klockan slår tolf, Slottsportarna öpnas, ett långt tåg af Sverges mest lysande män visar sig, omgifvet af bödlar och vakt. Biskoparna i sin presteliga skrud gå förut, efter dem komma Riksråden i den drägt som utmärker deras värdighet, dessa följas af åtskilliga ädlingar, sluteligen Stockholms Magistrat och några af ringare stånd. De föras ned på Stortorget. Att stilla det samlade folket höll en Dansk Herre ett tal ifrån Rådhuset. Han fordrade att ingen skulle förskräckas öfver ett straff som öfvergick personer hvilka förbrutit sig emot den heliga kyrkan, och hvilka Konungen måst öfverlemna åt den hämd Gustaf Trolle fordrade, och hvarom han tre gångor på knä hade anhållit. Man tillade ännu några alldeles diktade brott emot de anklagade, och påstodo att de låtit lägga krut under Konungens rum för att spränga honom i luften.
Dessa beskyllningar röra de fångna mer än åsynen af den död de skulle undergå. Biskop Vincent anropar Gud till vittne af sin oskuld, vederlägger de osanningar hvarmed man förolämpade dem, anklagar den trolöshet hvarmed Konungen behandlat Sverige, och nedkallar den Högstes hämd öfver hans edsbrott. Flere af hans medfångna instämma med honom och uppmana sina landsmän att resa sig emot en tyrann hvars afsigter nu hade visat sig. Fåfäng är likväl deras uppmaning; ingen hand vågar lyftas till deras försvar, och offren falla för bilan. Andra dagen förnyas detta blodiga skådespel. Äfven medlidandets känslor straffas hos de kringstående och de som vågat yttra sin sorg släpas strax inom kretsen för att undergå samma öde. Snart uppfylldes platsen af döda kroppar. Blodet som blandas med det strömmande regnvattnet öfversköljer gatorna. Ännu är hämden likväl icke mättad, ännu fruktar man att några offer hafva undsluppit, och en allmän tillgift förkunnas för att framlocka dessa olyckliga från de gömställen der deras mördares forskningar icke kunnat finna dem. De förledas deraf och blodbadet begynnar å nyo. Åtskilliga mördades på de ställen man träffade dem. Dag efter dag uppfylldes galgarna med de afrättades betjenter, hvilka stundom blefvo grepna i det ögonblick de anlände till staden, och fördes i reskläder till döden. Att göra straffet ännu rysligare, nekade man äfven dessa olyckliga den tröst, de begärde af Religionen. Sluteligen togs också de mördades egendom ifrån deras anförvanter.
Äfven Christjerns rådgifvare funno omsider nödvändigheten att icke länge låta liken ligga utsatte för luftens verkningar, och för ett folks åskådande, som kunde blifva fruktansvärdt genom blotta begäret att hämnas. Några dagar efter blodbadet fördes således kropparne ut till Södermalm att uppbrännas. Ett slags nytt straff hvartill Roms lagar dömde dem, som dödt under kyrkans bann. Hämden sträckte sig äfven till de döda. Man öpnade Sten Stures graf; hans redan multnade lik upptogs tillika med ett barn som låg vid hans sida, och fördes på bålet[14]. Christina Gyllenstjerna, tillika med flera Svenska Damer, fördes fängsliga till Dannemark. Men Christjern fruktade ännu åtskilliga Svenska ädlingar som voro i Finland, han låt således äfven der afrätta de som voro honom misstänkte, och vid detta tillfället uppoffrades Hemming Gadd, som ifrån hans oförsonligaste fiende blifvit honom tillgifven, och nu var på det ifrigaste sysselsatt att bringa Finland under hans lydnad.
Straxt efter blodbadet utfärdade Christjern en berättelse derom till Allmogen. Religionen måste nu låna sitt namn till hela gerningen; man påstod att allt hvad som skedt hade skedt efter kyrkans lagar, och att rädda Rikets öfriga invånare ifrån den helige fadrens ytterligare förbannelse. Man upplifvade tillika det gamla förbudet för Allmogen att bära vapen, och på några ställen tog man ifrån bönderne de värjor och armborst de hade. Christjern dröjde icke heller länge innan han åter reste till Dannemark, och de rysliga uppträden som utmärkt hans sista vistelse i Stockholm förnyades öfverallt under vägen. Linköping, Wadstena och Jönköping blefvo isynnerhet skådeplatsar för hans grymhet. Vissa adeliga ätter tycktes vara bestämde att utrotas, och af Ribbingska slägten mördades, i Konungens egen närvara, tvenne barn, hvaraf det ällsta icke var nio år gammalt. Munkarne i Nydala klosxer, tillika med sin Abbé, blefvo dömde att dränkas, och äfven de som varit ifrigast att verkställa Christjerns befallningar blefvo icke skonade, då han trodde sig hafva anledning att vara missnöjd med dem. Det gamla slägt-agget fann nu ett önskadt tillfälle att förnöja sin hämd. Flera Svenskar uppoffrades på sina egna landsmäns angifvelser. Nationalhatet njöt icke mindre af dessa blodiga skådespel. Det var en fägnad för Konungens vilda följeslagare att se den fruktan deras närvara injagade; de ansågo sig nu såsom ostridiga herrar öfver Sverige, och yttrade i sitt öfvermod, att Svenska bonden kunde väl gå vid plogen med en hand och ett träben. Christjern underlät icke att genast belöna sina gunstlingar och rådgifvare. Didrik Slaghök och Jöns Beldenacke erhollo Skara och Strengnäs Stift, som blifvit lediga. Svenska Länen utdeltes till Danskar och Tyskar. Ärkebiskop Trolle fick största delen i den nya Regeringen, och Biskop Brask i Linköping, ehuru han sjelf varit nära den död som träffade så många af hans medbröder, försummade icke att gifva Konungen en lista på personer dem han misstänkte, förmodeligen emedan de voro hans enskilta fiender. Endast tvenne krigare voro nog ädla att offenteligen visa det missnöje hvarmed de ansågo Christjerns uppförande; en af dessa var Otto Krumpe, som nedlade sitt befäl öfver Danska Arméen, och icke mer ville tjena en Konung, hvilken vanhedrade sina segrar genom trolöshet. Severin Norby var den andre. Hans flotta låg vid Gottland. Hos honom funno åtskilliga fridlösa en tillflygt under förföljelserna, och han gjorde icke ens någon hemlighet af det beskydd han lemnade dem. Påfven lät likväl sedan, genom sin Legat, förklara Christjerns gerning för fullkomligt rättvis, och frikänna honom för sin djerfhet att äfven hafva vågat sträcka sin hand till kyrkans och den heliga stolens betjenter.
Öfvertygad att Aristokratien i Sverige ändteligen var kufvad, återkom Christjern till Dannemark med nytt hopp att genom andra medel vinna samma ändamål der. Hans första plan borde således vara att inskränka Presterskapets stigande makt. Flera steg voro redan gjorda i detta afseende, och de gynnades genom den större tankefrihet, hvilken börjat att utbreda sig genom Luthers skrifter. Den rättighet Domkapitlerna alltid påstådt, att sjelfva tillsätta sina Biskopar, måste derföre böja sig efter Christjerns vilja. Åtskilliga andeliga egendomar indrogos, och Kanikerna i Lund tvingades att afträda öen Bornholm, jemte Åhus i Skåne, som hörde under Domkyrkan. Konungen gynnade uppenbarligen de nya läro-satser, som mer och mer kringspridde sig. Han anmodade sin Morbror, Kurfursten Fredrik af Sachsen, som ifrån Reformationens första Början visat sin tillgifvenhet derföre, att föreslå en skickelig person till Teologisk Professor vid Universitetet i Köpenhamn[15]; omsider förböd han äfven detta Universitetets öfrige lärare att tala eller skrifva emot de böcker Luther utgifvit, isynnerhet emot vissa som han namngaf. Men då följderna häraf likväl icke voro nog verksamma för Konungens otålighet, önskade han att förmå Luther sjelf, eller någon annan af Reformationens hufvudmän, att resa till Dannemark. I denna afsigt skickades den nya Professorn till Tyskland[16]. Emedlertid ville Christjern genom några lagar sjelf börja inskränkningen af det välde som han genom den nya läran visserligen föresatte sig att störta. Ehuru nära Prelaterna i Sverige sammanbundit sig med detta Rikets högre Adel; var sambandet emellan dessa båda stånd likväl närmare knutit i Dannemark, och Presterskapets anseende nästan större der; likasom äfven Ärkebiskopen i Lund ansåg sig äga företrädet framför den i Upsala. Att bibehålla detta anseende, och tillika derigenom stärka det Aristokratiska partiet, hade man 1519 gjort en öfverenskommelse att icke befordra andra än adelsmän till Biskops-värdighet. Christjern insåg utan möda att Presterskapets makt hvilade på dess rikedom, likasom Roms egenteliga inflytande på ståndet hvilade på dess ogifta lefnad. Han förordnade derföre att ingen andelig skulle få köpa fast egendom, så vida han icke ville gifta sig. Alla testamenten af fast egendom till kyrkor och kloster blefvo likaledes förbudna. Prester fingo icke mer drifva handel utan med sina egna produkter; de blefvo tillika ålagde att uppehålla sig der deras embeten ålade dem att vara. Antalet af Biskopparnas betjening inskränktes, deras yppiga klädsel aflystes, och åtskilliga andra missbruk rättades. Ändteligen ålades äfven de andelige, vid vite, att infinna sig vid den domstol dit de kallades; Biskopar förbödos att sammankalla några allmänna möten, utom sådane som rörde kyrkosaker, eller af häfd voro stadgade; och det blef icke längre möjligt att i något mål vädja under Påfvens dom sedan Christjern befallt att alla saker skulle afgöras inom Riket. Dessa stadgar, innefattade i en lagsamling som var lika gällande för de verldsliga, tyckas äfven hafva varit ämnade att införas i Sverige, och utgåfvos om sommaren 1521, korrt innan Christjern, i afsigt att råka sin Svåger, Kejsar Carl V, företog en resa till Nederländerna.
Stora förändringar hade emedlertid förefallit i Sverige. Genom ovanliga medel hade Christjern trodt sig kunna fästa detta Rike oupplösligen vid de öfriga, och ännu innan han hunnit öfver dess gränsor var den skakning redan börjad, som för alltid skulle bryta Kalmare Unionen. Med all den beundran vi äro skyldige Gustaf Erikssons hjeltemod, kunna vi icke med rättvisa påstå, att hans företag icke ägde annat ändamål än hans Fäderneslands befrielse. Fruktad af en Regering som mördat hans närmaste anförvanter, och hvars antagna Stats-system icke längre tillät honom att vänta någon trygghet i Norden, ägde han intet annat val, än att som en fattig flykting söka sin bergning i de länder dit Christjerns inflytande icke sträckte sig, eller genom ett dristigt företag trotsa denna Konung inom sjelfva sitt område, och bereda sin säkerhet genom vapen. Nästan alla de passioner som starkast verka på menniskohjertat, uppmanade honom till det sednare. Han hade att hämnas en far, hvars hufvud fallit under tyrannens bila, en mor och systrar, hvilkas öde kan hända var icke mindre beklagansvärdt; han hade att hämnas den skymf han sjelf lidit genom ett försåtligt fängslande. Om han flydde voro hans fädernesgods förlorade, och den ära han förvärfvat utan frukt; om han var i stånd att fördrifva de Danska, var hans anseende stadgadt, och hans lycka berodde sedan på honom sjelf. Det var öfverdådigt att uppresa sig emot en Konung som beherrskade hela Norden; men samma företag hade förut gjort Engelbrekts storhet, han kände huru mycket hans landsmän hatade Danska väldet, och han visste att af alla försök att åstadkomma uppresningar deremot, hade ännu intet fullkomligt misslyckats.
För att verkställa en så stor plan, var ingen del af Sverige mera tjenlig än Dalarna, och de skakningar som förut störtat Dannemarks Konungar af Svenska thronen, hade merendels här tagit sin början. Vane vid ett strängt och hårdt lefnadssätt, hade Dalkarlarna också bibehållit en högre grad af sjelfständighet, än innevånarne i något annat nordiskt landskap. De voro kände för den öppna redlighet, hvilken utmärker ett folk som ej behöfver att smickra. Deras kärlek till friheten gjorde dem ofta oroliga, och genom sin härdighet, genom sin vana vid arbete och mödor, voro de isynnerhet fruktansvärde, på en tid då tapperheten ännu fordrade stöd af kropps-styrkan. Minnet af den ära de förvärfvat under Engelbrekt och Sturarne, bibehöll deras mod, och under en anförare, som de älskade, trodde de sig alltid vara oöfvervinnerliga.
Några dagar efter blodbadet i Stockholm blef Gustaf underrättad om sina slägtingars öde, och fann derigenom hvad han sjelf hade att frukta. Han samlade genast de dyrbarheter han kunde medföra, och begaf sig på vägen åt Dalarna, åtföljd af en betjent, på hvilken han trodde sig kunna lita, men som rymde bort, sedan han försökt att frånstjäla honom den ägendom han förde. Ensamt och ännu mer i fara att igenkännas, fann Gustaf nu, att han endast under ett lånadt utseende kunde blifva okänd för sina förföljare. Han klädde sig derföre som bonde, och gick att arbeta för dagspenning. Under denna kringvandring upptäckte han sig för åtskilliga af sina fordna bekanta som bodde der i landskapet, och ville uppmana dem till något företag emot Danska väldet. Flera gånger var han nära att blifva förrådd, och anlände efter flera sällsamma öden till Rättviks församling, der han en söndag på kyrkogården först yttrade sina tankar för Allmogen.
Ryktet om Christjerns uppförande hade likväl icke ännu hunnit att sprida sig hit, och Gustafs berättelse derom gjorde föga verkan. De personer, som isynnerhet blifvit uppoffrade af Danska Konungens hämd eller stats-klokhet, voro af ett stånd bland hvilket Allmogen funnit flera förtryckare än beskyddare; och Dalkarlarna hade allt förmycket deltagit i de hvälfningar som skett, att vara okunnige om huru mycket de storas missämja och ärelystnad bidragit till Sveriges vanmakt och lidande. Bönderna, som lidit mest under dessa täta ombyten af styresmän, voro omsider ledsna vid ett krig hvaraf de sällan skördat några verkeliga fördelar. Christjerns regering lofvade dem alla de förmåner de kunde önska, och det lugn de så länge saknat, syntes dem kan hända mera ljuft än namnet af en sjelfständighet, hvilken endast gagnade de personer som innehade högsta makten. Gustaf var icke heller nog känd af dem, och hans rykte var icke nog stadgadt för att väcka det förtroende, hvarmed en olycklig hjelte mötes af dem som höra honom. De svarade således, att de först ville veta sina grannars mening. Gustaf, nöjd att hafva väckt den första tanken på en ny regeringsförändring, och lemnande åt deras egna öfverlaggningar att utveckla den, begaf sig till Mora, den största och folkrikaste socken i Dalarna. Under en allmän sammankomst af innevånarne, höll han till dem ett rörande tal, hvaruti han skildrade Danska väldet och Christjerns tyranni med de grufligaste färgor. Han påminte dem om den framgång hvarmed deras fäder fördrifvit Erik af Pommerns utländska fogdar, han uppmanade den hämd de voro skyldige sina mördade landsmän, och tillböd sig att dela de faror, till hvilka de kallades af äran och fosterlandskänslan. Men ehuru detta tal gjorde ett djupt intryck, ehuru åtskilliga ropade att man genast skulle gripa till vapen, ville likväl största delen icke ännu taga något beslut, och rådde Gustaf att tills vidare söka sig någon säker tillflyktsort.
Emedlertid hade den unge ädlingens vistelse i Dalarna icke blifvit obekant för Danska partiet, och man bemödade sig om, dels att bemäktiga sig honom, dels att motsäga berättelsen om Stockholmska blodbadet. Det var likväl icke möjligt att verkställa någotdera. En tropp af hundrade man ankom till Mora, strax efter Gustafs bortgång; men tvingades af bönderna att genast förfoga sig derifrån; och en fogde, som ifrån Vesterås skickades till Dalarna, blef ihjälslagen. De Svenska, som räddat sig undan förföljelserna, sökte nästan alla sin säkerhet i samma fjällbygder, och ryktet om de grymheter, för hvilka de varit nära att blifva offer, förminskades visserligen icke genom de berättelser de gåfvo derom. Man utspridde nu, att under Konungens Eriksgata skulle galgar uppresas vid hvar länsmansgård; att nya beskattningar skulle påläggas landet; och man tillade, att en arm och ett ben skulle af huggas på hvar bonde, för att hädanefter sätta dem ur stånd att bära vapen. Dessa tidningar, som dageligen fingo en ny tillväxt, förorsakade den ytterstaa förskräckelse hos Allmogen; man skickade genast bud till Gustaf, som dragit sig närmare upp åt Norrska gränsen, och på fleras begäran återvände han till Mora, der bönderna voro församlade. Genast svuro de honom trohets-ed, och sedan han valt sig sexton unga karlar till ett slags lifvakt, gjorde han med 200 man ett anfall på Kopparberget, der han bemäktigade sig en del af den insamlade skatten. För att uppmuntra flera att följa sig, tillät han sina soldater att plundra, och af det sidentyg som fanns bland de tagna kramvarorna förfärdigades hans första fanor. Denna seger hade den följd han förutsåg; inom några dagar var hans tropp redan tre tusende man, och innan slutet af vintern var hela Dalarna på hans sida.
Gustaf Trolle, och de öfriga som förestodo regeringen, hade väl strax i början, genom förmaningar, sökt att förekomma uppresningen; men då detta var otillräckeligt, samlade de en tropp af 6000 man, med hvilken de ryckte emot Dalkarlarna. Sedan de närmare hunnit underrätta sig om dessas styrka, funno de likväl icke rådeligt att våga en träffning, och vände om, men blefvo under återtåget anfallne af Gustafs Öfverstar, och förlorade en stor del af sitt folk. Gustaf hade under denna tiden varit i Helsingland, för att öfvertala detta landskaps innevånare att följa sig, men de voro ännu villrådige, och endast Gefle stad svor honom trohet. Återkommen till Hedemora, började han med alfvar att öfva sin här. Han lärde Dalkarlarna ett nytt sätt att smida sina pilar, och införde bruket af längre spjut. Den 23 April (1521) mönstrade han sin här, som nu bestod af nära 15,000 man; med denna styrka var han sinnad att angripa Vesterås, och utgaf, innan detta anfall företogs, en offentelig krigsförklaring emot Christjern.
Vesterås slott var anförtrodt åt Henrik von Melen, som icke var tillstädes vid Svenska härens annalkande. Biskop Slaghök, som sjelf anförde en fördelning, hade tvingat hans folk att lemna sig befälet, och låt göra ett utfall, för att angripa de Svenska. Dessa blefvo likväl segrande; Danskarna måste vika, och förföljdes in i staden, der de anföllos på flera sidor, och förlorade mycket folk tillika med sina kanoner. Att betäcka sitt återtåg, satte de eld på några hus, och drogo sig undan, för att afbida de utsväfningar, åt hvilka en oöfvad krigshär vanligen öfverlemnar sig efter en seger. Denna väntan var nära att uppfyllas. Sedan de Svenska hindrat elden att utbreda sig, begynte de att plundra; bodarne uppslogos, och man delte varorna emellan sig; källrarne uppbrötos, och man bar vinfaten upp på Rådhuset, der mängden skockade sig, att tillfredsställa ett begär, som alltid varit de Nordiska folkslagens rådande svaghet. Gustaf, som med hufvudstyrkan ännu icke inryckt i staden, kom likväl sjelf för att hafva uppseende öfver sina soldater, och märkande den fara, för hvilken han var blottställd, befallte han genast en af sina Öfverstar (Lars Olofsson) att rycka emot fienden, som redan var i antågande att öfverraska sina besegrare; sjelf gick han omkring att återställa ordning, och lät sönderslå vinfaten. Detta försigtighets-steg belöntes af en ny seger. Danskarna blefvo för andra gången tillbakaslagna, och efter några dagar drogo större delen af dem till Stockholm. Endast så många som behöfdes till besättning på slottet qvarblefvo.
Dessa fördelar, så föga afgörande de ännu voro, förskaffade Gustaf det anseende, som ofta ensamt bereder en anförares framgång. Från alla sidor samlades soldater, som ville strida under hans fanor, och ibland dessa voro flera gamla erfarna krigare. Hans här var nu så stor, att han kunde skicka fördelningar deraf till Östergöthland, Södermanland och Nerike, utom dem som belägrade Vesterås. Sjelf ämnade han sig till Upsala, som obefästad och utan krigsfolk icke kunde göra något motstånd. De andeliga bemödade sig förgäfves att uppehålla Gustafs Öfverstar, som tågat förut, genom föreställning, att den helige Eriks fest skulle firas, och alla fiendtligheter således borde upphöra; de svarade, att de äfven ville infinna sig vid högtiden, och togo staden i besittning, då de få af Gustaf Trolles betjenter, som ännu voro der, sökte sin räddning i flykten. Gustaf Eriksson, som dröjde ännu några veckor, innan han sjelf anlände, gjorde Domkapitlet skarpa förebråelser för sitt uppförande, och den böjelse det alltid visat för utländskt välde. ”J hafven icke nöjdt er med,” sade han, ”att under Religionens larf tillegna eder edra medborgares egendom, J hafven äfven utgjutit deras blod, och genom eder ärelystnad hafva de oroligheter uppkommit, som beredt Fäderneslandets olycka.” Kanikerna blefvo så mycket mer slagna af detta tal, som han tillika fordrade ett bestämdt svar, huruvida de ville svära honom trohet och lofva att uppföra sig som verkeliga Svenskar; de begärte att få rådgöra med Ärkebiskopen, i hopp att kunna öfvertala honom till samma steg. Gustaf, som kände huru vigtigt det var att bringa denne Prelat på sin sida, skref sjelf ett höfligt bref till honom, och en Kanik afskickades som underhandlare. Trollen hade likväl knappt emottagit budet, innan han samlade en tropp af tre tusende man fotfolk och femhundrade ryttare, sägande med stolthet, att han sjelf ville frambära svaret. Med denna styrka bröt han opp ifrån Stockholm, och stadnade icke förr, än han hunnit på en half mil nära Upsala. Detta uppehåll räddade Gustaf Eriksson från en oundvikelig undergång. Hans här hade nästan alldrig bestått af annat än frivilliga bönder, hvilka han icke kunnat neka att gå hem, för att sköta sitt åkerbruk; de hade väl lofvat att genast infinna sig på hans kallelse; men till sitt försvar ägde han emedlertid icke mer än 600 soldater och 100 ryttare. Gustaf, som icke ville tro de första underrättelserna om fiendens ankomst, såg sig nödsakad att draga sig tillbaka, så snart han blef öfvertygad derom. En tropp af 200 ryttare förföljde honom likväl, och han var nära att omkomma vid ett vad, der en af hans eget folk af förskräckelse red omkull hans häst, men de öfrigas rådighet förekom denna fara, och Danskarna måste vika med 70 mans förlust.
Gustaf dröjde icke att med skyndsamhet kalla tillbaka sitt krigsfolk, och fann sig snart nog stark, att kunna angripa sin fiende på hans återtåg till Stockholm. Ärkebiskopen, som genom en af sina spejare blifvit underrättad härom, tog en annan väg, men de Svenska hunno honom icke dess mindre, och med minsta delen af sin tropp undkom han till Stockholm. De segrande följde honom efter, och slogo sitt läger på Brunkeberg, hvarifrån de genom Danskarnes täta utfall tvingades att flytta det till Rotebro. Helsingarna kommo nu att öka Gustafs här, och Staffan Sasse, som förut blifvit skickad med hjelptroppar till Christina Gyllenstjerna, gick i hans tjenst tillika med flera krigare. Belägringarne för Slotten fortsattes; större delen af Östergötland förklarade sig för Gustaf, och Biskop Brask i Linköping fann sig af omständigheterna tvungen att taga samma utväg, och lemnade några af sina drabanter i hans tjenst. Norby fortfor väl ännu att ifrån sjösidan förse fästningarne med manskap och munition; men som Gustaf innehade nästan hela det inre landet, kunde han ändteligen sammankalla Ständerna till en Riksdag i Vadstena, som börjades den 24 Aug. 1521. Flera af Adeln, afundsjuka öfver en persons framgång, hvilken de ansågo som sin like, vägrade att infinna sig der, men tilloppet af Ofrälse-Stånden var så mycket mera talrikt. Den unge hjelten tackade Ständerna för sitt bistånd, berömde deras nit, och målade de olyckor Sverige lidit under det främmande väldet. Han uppmanade dem att fortsätta det verk de begynt, och visade huru alla omständigheter gynnade företaget. Hans föreställningar möttes af den varmaste erkänsla, och man lät honom redan förstå, att kan kunde anse Sveriges krona som sin belöning. Men Gustaf ägde för mycken politik, att visa något begär efter en värdighet, som blott skulle gifva nya vapen åt afunden; han förklarades emedlertid för Riksföreståndare med fullkomlig konungslig myndighet, och all undersåtlig lydnad uppsades Christjern. Kriget fortsattes sedan med ännu större drift på Svenska sidan. En tropp under Nils Westgöte öfverskickades till Finland; de läger som lågo omkring Stockholm afskuro staden all tillförsel från landsidan, och innan årets slut voro flera fästen inkräktade af Gustafs härförare.
Det synes som Christjern knappt varit underrättad om insurrektionen i Sverige innan han företog resan till Nederländerna, eller ock som han ansett den af så liten betydenhet, att föga makt behöfdes till dess dämpande. De stora omskapningar af sina stater, hvartill han redan gjort en början, tyckes jemt hafva sysselsatt honom, och isynnerhet ville han verkställa förbättringen af kyrko-väsendet med en skyndsamhet, hvarifrån den bekanta Erasmus sökte att afråda honom. Han försummade likväl icke något som kunde utvidga hans politiska makt, och erhöll af Kejsaren rättigheten att gifva investituren af Hertigdömet Holstein, hvilken Biskopen af Lybeck förut hade gifvit. Det är sannolikt att han äfven sökte sin Svågers bistånd i den tvist han hade med Hansestäderna, men Carls egna krig tilläto honom icke att understödja andra, och Christjern hade gjort sig obehaglig genom den tillgifvenhet han röjde för Lutheranismen. Äfven efter sin hemkomst visade han samma overksamhet, i anseende till ställningen i Sverige. Några Riddersmän, som besättningen i Stockholm skickat till Köpenhamn att klaga öfver Biskop Slaghök, blefvo i hemlighet mördade, och då Slaghök sjelf, korrt derefter, kom till Dannemark, blef han begåfvad med Lunds Ärkestift, hvars förre innehafvare måste afträda det. Gustaf Trolle, som, jemte Biskop Beldenack, var med i sällskapet, blef icke så väl emottagen, och Christjern förebrådde honom, att han flytt ifrån det enda land der han genom sitt embete och sina förbindelser kunde vara honom nyttig.
Christjern var likväl ännu icke fullkomligt försonad med Rom, för den djerfhet han begått, att i Stockholmska blodbadet uppoffra tvenne Biskopar. Han hade väl genast affärdat ett sändebud att urskullda detta steg hos den helige Fadren, men en Svensk andelig[17] framträdde oförmodadt, och uppfordrade Påfven att hämnas icke allenast den förolämpade Apostoliska myndigheten och kyrkan, utan sjelfva mänskligheten. Romerska Hofvets politik fordrade likväl att Christjern behandlades med skonsamhet, dels af aktning för Kejsaren, dels att afbryta de förbindelser, hvari han syntes stå med Reformationens hufvudmän; och för att finna en förevänning dertill skickades en Neapolitansk Minoriter-Munk, Joh. Franziscus de Potentia, såsom Påfvens Nuncius till Köpenhamn, för att på stället erhålla upplysningar om sakens förlopp, och derefter afdöma den på hans Helighets vägnar. Förhållandet af denna rättegång har blifvit obekant; likasom de hemliga anklagare, hvilka uppträdt emot Christjern i hans egen hufvudstad. Utgången visar emedlertid att han icke kunde frikännas utan att uppoffra sin gunstling Didrik Slaghök. På denne Prelat kastades hela skulden af Stockholmska blodbadet, ehuru Påfven sjelf hade så godt som förut absolverat honom, då han icke allenast erkänt hans utnämnande till Biskop i Skara, utan äfven till Ärkebiskop i Lund; genom hvilket embete han således innehade den högsta värdighet i Norden. Slaghök blef offenteligen afrättad i Köpenhamn, och Konungen måste återkalla några punkter i sin nya lagbok, som rörde Presterskapet, men genom denna försoning ansågs han också att hafva fullkomligt godtgjort sitt uppförande i Sverige, ehuru Legatens frikännelse-dom alldrig blef bekräftad af Påfven.
Det kan icke tviflas att om Christjern, efter sina vänners föreställningar, med en här inbrutit i Sverige, skulle insurrektionen ännu varit lätt att dämpa. De soldater, som utgjorde Gustafs här, voro nästan endast bönder, hvilka nyhets-begäret eller roflystnaden fört under hans fana, och på hvilkas ståndaktighet icke var att lita; de få kanoner han ägde voro endast de han eröfrat af sina fiender. Sveriges bästa fästningar, Stockholm, Kalmar och Åbo, innehade Dansk besättning, och i landet var isynnerhet brist på salt, humla och kläden; nödvändighets-varor, hvilka endast sjö-vägen stodo att erhålla. Men Christjern nöjde sig med att utgifva befallning till sina Länsherrar att döda alla dem som misstänktes för delaktighet i upproret, och till Ammiral Norby att understödja de belägrade fästningarne. Den förra af dessa befallningar uppfylldes isynnerhet i Finland, der åtskilliga ädlingar blefvo uppoffrade, och Norby försummade icke att verkställa hvad honom blifvit ålagt. Med en outtröttelig vaksamhet sväfvade denne käcke anförare omkring Svenska kusterna, att förse Slotten med hvad de behöfde; under sjelfva vintren förde han troppar och lifsmedel till Stockholm, och uppmuntrade Garnisonen att anfalla de belägrande. Gynnade af en oenighet som uppkommit emellan befälhafvarne öfver Gustafs krigsfolk, anföllo också Danskarna deras läger, förstörde deras tillrustningar, och upphäfde således, på någon tid, belägringen.
Gustaf, som väl märkte att en landtarmé icke var tillräcklig för att bemäktiga sig fästen, som ägde fri tillförsel från hafvet, vände sig till Lybeck, med anhållan att emot betalning erhålla understöd af skepp, folk och kanoner. Lyckligtvis hade denna stad så mycket att frukta af Christjerns inkräktnings-lystnad, att dess egna fördelar fordrade en förminskning af Danska Konungens makt. Christjern hade icke allenast utverkat Kejsarens förbud för Hansestäderna i allmänhet att handla på Sverige, han hade sökt att genom Kejsarens bemedling blifva Herre öfver Lybeck. Genom åtskilliga författningar, till förmån för Köpenhamn, visade han tillika sin afsigt att draga hela Nordens handel till denna stad, och isynnerhet att göra den till en nederlags-plats för alla Dannemarks produkter. Men så vigtigt det var för Rådet i Lybeck att nedslå Christjern, så angeläget var det för denna handlande stadens fördelar, att icke genom ett kraftigt biträde göra Gustaf i framtiden oberoende af dess hjelp. En flotta af tio skepp utrustades således till de Svenskas understöd, men befälhafvaren fick hemlig befallning att så mycket som var möjligt undvika träffningar med de Danska; den öfverförde emedlertid 900 man Tyska hjelptroppar. Icke långt derefter förstärktes också flottan med åtta skepp. Men som Lybeckarne väl sågo, att det understöd de skickade Gustaf, icke i Dannemark kunde betraktas annorlunda än som ett uppenbart fredsbrott, funno de för godt att sjelfva tillika angripa Chrisrjern i sitt eget Rike. De utrustade således, i förbindelse med flera af Hansestäderna, en betydelig flotta, hvilken började sitt tåg med att intaga och plundra Bornholm. Den lade sig sedan utan för Köpenhamn, likasom afsigten varit att anfalla denna stad, men vände sig hastigt emot Helsingör, som sköflades och uppbrändes. Underrättelsen att Christjern samlat en styrka af 10,000 man, afhöll likväl Hansestäderna ifrån försöket att göra flera landstigningar.
Utom dessa fiender, som ansatte Christjern, hade han sjelf ådragit sig ett billigt missnöje af sin Farbror, Hertig Fredrik af Holstein, genom den belänings-rätt han förskaffat sig öfver detta Hertigdöme. Enligt en öfverenskommelse emellan Fredrik och Christjern, borde denne sednare utverka, att sjelfva förläningen hädanefter skulle gifvas af Kejsaren sjelf, och icke, såsom förut, genom Biskopen af Lybeck, hvilket de båda ansågo under sin värdighet. Men Christjern förmådde sin Svåger, att göra Holstein till ett län af Dannemark, och genom ett bref befalla Hertigen att erkänna Konungen för sin länsherre. Det kunde likväl förutses, att verkställandet skulle möta många svårigheter, och till att förekomma dem valde Christjern ett medel, öfverensstämmande med hans naturliga böjelse för våldsamheter. Han hade kallat sin Farbror att möta sig i Kolding; han infann sig der, och Konungen lät om natten uppresa galgar framför de hus hvaruti de Holsteinske Herrarne bodde. Dessa blefvo härigenom mera uppretade än förskräckte; Hertigen kunde alldeles icke förmås till någon hyllnings-ed; han föregaf emedlertid att han ville öfverlägga derom med Adeln. Flera möten anställdes, utan annan verkan än att öka Hertigens harm, hvilken äfven fick en näring deraf att Christjern icke ville godtgöra de fordringar hans Farbror ägde hos honom och Danska Riket. Oenigheten med Lybeck gjorde Konungen omsider mera eftergifven, emedan han smickrade sig med det hoppet, att Holsteinska Ständerna skulle kunna förmås att deltaga i kriget, men hvilket de fullkomligt afslogo. Christjern måste omsider alldeles afsäga sig den förläningsrätt han erhållit öfver Hertigdömet Holstein, och man kom öfverens om en Kommission som följande året skulle afdöma Hertigens öfriga påståenden[18].
Men oaktat de krig, hvari Christjern var invecklad, oaktat han såg huru litet bistånd han hade att vänta af sina bundsförvanter, fortfor han icke dess mindre att uppreta Adeln och Presterskapet, hvartill hans nya lagbok isynnerhet bidrog. Visserligen syftade de flesta af hans författningar endast att upphäfva gamla missbruk, som ofta förolämpade menskligheten[19]; men det gifves förbättringar, som endast kunna ske under lugna tider; det gifves tillfällen då missbruken måste angripas långsamt, och endast genom en stigande upplysning kunna öfvervinnas. Sträng, obevekelig i sina föresatser stod deremot Christjern, anseende sin vilja som ett gudasvar, hvilket den minsta motsägelse förolämpar. De välgerningar han bevisade Ofrälse-stånden minskades också genom de nya beskattningar han pålade dem; och de stadgar hvarigenom handeln befordrades kunde icke gagna städerna, då det fortfarande kriget hindrade all sjöfart. Billigast voro likväl klagomålen emot det underhaltiga mynt som utgafs. Christjern hade således på alla sidor ådragit sig hat eller ovilja, och Biskoparna på Jutland, tillika med den högre Adeln i denna delen af Riket, började redan i hemlighet öfverlägga om en Regerings-förändring.
Emedlertid fortsatte Gustaf sina segrar, och hufvudstaden började att lida brist, emedan de fartyg som ditskickades blefvo uppbragte. Norby sjelf kom sent på hösten i afsigt att undsätta den, men en oväntad köld inföll, och de Svenska hade lätteligen kunnat förstöra hans flotta, som var innefrusen, om Lybeckarne icke vägrat dem det bistånd de begärde både af folk och kanoner. Det påföljande tövädret räddade således Norby; men Stockholm blef icke heller provianterad, deremot nalkades de belägrande mer och mer. Bryggor slogos öfver de vatten som omgåfvo staden, och Danskarna, som genom några utfall trodde att förstöra sina fienders anläggningar, blefvo med förlust tillbaka slagne.
Vid början af året 1523 var Gustaf redan i stånd att låta två härar, på särskilta ställen, inbryta i Konungens af Dannemark länder. Den ene af dessa, anförd af Lars Siggeson (Sparre), tågade långt in i Norrige, och detta Rike, så väl som Skåne, uppmanades att förena sig med Sverige. Christjerns belägenhet var nu en af de svåraste; Sverige var förloradt för honom; han var anfallen både till lands och på sjösidan; han saknade utvägar att fortsätta kriget; hans Farbrors fordringar voro omöjliga att bevilja, men kan hända var det ännu farligare att afslå dem. Han hade till den 10 Dec. 1522 kallat Jutländska Biskoparna och Adeln till en Riksdag, som skulle hållas i Kallundborg på Seland; men ingen af dem infann sig der, en del föregaf att årstiden, andra att motvind hindrade dem derifrån. I det stället sammanträdde de för sig sjelfva och uppsatte en Akt, hvari de uppsade Christjern den trohets-ed de svurit honom, och förklarade honom ovärdig Danska Kronan, hvilken de nu tillbödo Hertig Fredrik af Holstein. De skäl hvarpå de grundade sin uppsägelse voro: att han beröfvat kyrkan sina privilegier och ägendomar, förföljt och afsatt Biskopar, inkallat Ädlingar till Riksdagar och öfverläggningar för att lägga försåt för dem; att han på sådant sätt hade gripit och mördat de förnämsta i landet, utan vanlig rättegång; att han i Regerings-ärenderna icke betjent sig af annat än tyranner, bofvar och trollpackor[20]; att han lagt nya olagliga beskattningar på Adeln; att han emot Rådets vilja och antagna stadgar gjort en mängd af förändringar i Riket, som icke kunde annat än bereda dess undergång; m. m. Sluteligen förbundo de sig, i den heliga Treenighets namn, och vid sin heder, sitt lif och sin egendom, att försvara och rädda Fäderneslandet. Af de som voro i förbundet, vågade likväl icke mer än nio att underskrifva denna Akt, hvaribland voro fyra Biskopar. Rikskanslern Mogens Göe satte sig isynnerhet deremot, såsom ett förhastadt och farligt steg. Han föreställde de andra, att de endast skulle åstadkomma oroligheter i Riket, hvilka kunde blifva af svårare följder än de olyckor de ville afvärja. Men hans föreställningar hade ingen verkan på personer som redan voro på det högsta uppretade; Akten blef utfärdad, och Mogens Munk, som var Landsdomare, och en ibland dem som skrifvit under, blef anmodad att förskaffa den till Hertigen af Holstein.
Christjern, som kan hända redan hade någon aning om sammansvärjningen, och af de inkallades undskyllan att infinna sig vid Riksdagen borde kunna gissa till deras tänkesätt, beslöt att betaga dem alla förevänningar, och utsatte en ny Riksdag till den 25 Jan. 1523 i Aarhus på Jutland, dit han sjelf reste öfver. Denna skyndsamhet tvingade de sammansvurna att lika hastigt verkställa sitt förehafvande, hvilket icke med sannolikhet kunde döljas länge, då Konungen var på stället. De inställde sig derföre genast i Wiborg, förnyade de förbindelser de förut gifvit hvarannan om ömsesidigt bistånd, och utfärdade tvenne bref; ett, hvaruti de uppsade Konungen all lydnad, och ett, hvaruti de kallade Hertig Fredrik att emottaga den lediga thronen. Munk åtog sig att framföra båda dessa bref, och gjorde det med mycken skicklighet. Han mötte Konungen i Vejle, och blef buden att spisa hos honom. Under måltiden frågade Christjern åtskilligt angående sakernas ställning i landet, och den ton af uppriktighet hvarmed Munk besvarade hans frågor, kunde icke väcka några misstankar. Han skildes sluteligen ifrån Konungen, lemnande likasom af glömska en af sina handskar efter sig; men så snart han var utkommen, skaffade han sig ett fartyg, hvarpå han i gryningen reste till Hertigen af Hollstein.
Andra dagen blef en af Konungens pager varse den qvarlemnade handsken hvari låg ett försegladt bref[21]. Konungen som fann att det var ställt till honom, öppnade det och läste till sin stora bestörtning den uppsägelse, hvarom nyss är taladt[22]. Han befallte genast att Munk skulle fängslas, men denne var redan på flykten. Snart fick han underrättelse om de missnöjdas uppmaning till Allmogen på Jutland; och Hertig Fredriks Manifest öfvertygade honom, att han emottagit den tillbudna Kronan sedan han lofvat understödja dem som erkänt honom för sin Konung. Träffad af så många slag, dem han icke ägde rådighet att afvärja, reste han till Kolding, för att öfverlägga med dem som ännu voro honom tillgifne om det beslut som återstod att taga.
De flesta histori-skrifvare hafva beskyllat Christjern för den afsigten att med våld vilja tvinga Ständerna till den beskattning han ville ålägga dem, hvilken icke var mindre än två Renska Gyllen[23] af hvar landtbonde, och tredje delen af alla de andeligas inkomster. Man säger att han i sin svit medförde tvenne förklädda bödlar; att han var försedd med en mängd af jernkedjor och handklöfvar, och ändteligen att han gifvit befallning åt sina främmande troppar, som lågo på Fyn, att följa honom, för att verkställa hans våldsamheter. Ehuru troligt det är att hatet och illviljan uppdiktat dessa beskyllningar, måste man likväl medgifva att de voro sannolika, och ifall Christjern erfarit något verkeligt motstånd, borde man icke hafva väntat, att han skulle visat större skonsamhet emot Danska Adeln, än han visat mot den Svenska och Norrska. Den berättelsen synes således vara grundad, att ryktet om Riksdagen gifvit egenteliga utbrottet åt missnöjet.
Bland dem som Christjern hade att rådgöra med voro tre särskilta meningar. Den ena ville söka förlikning med de upproriska, genom löfte att gifva dem all den säkerhet de kunde begära; den andra att Konungen skulle genast med sin familj resa till Köpenhamn; den tredje rådde att i Tyskland värfva så många troppar som stodo att erhålla, förena dessa med dem han hade i Dannemark, och på detta sätt kufva missnöjet genom härsmakt. Utan tvifvel hade denna utvägen varit den säkraste. Christjerns förbindelser med Kejsaren så väl som Kurfurstarna af Brandenburg och Sachsen, gåfvo honom all anledning att af dem vänta understöd; men Christjern likasom fruktade för ett dristigt steg, och trodde sig genom underhandlingar vinna samma ändamål. Mogens Göe, tillika med tvenne andra Ädlingar skickades till den ändan till de missnöjda, och Konungen skref sjelf till Biskopen af Aarhus, tillbjudande sig att låta sitt uppförande undersökas af Kejsaren och oväldiga domare. Härigenom utverkades ett möte som skulle hållas i Horsens, och Konungen nyttjade denna mellantid att genom de största löften söka vinna Prelaterna på sin sida. Han lofvade att underkasta sig behörig penitens för de grymheter han utöfvat, att göra stora gåfvor åt kyrkorna, försona sig med dem han hade förolämpat, uppföra sig i framtiden efter deras råd, och icke såsom förut låna örat åt utlänningar. För uppfyllandet af dessa löften tillböd han sig att sätta borgen, emedan han icke begärde mer än att hans gerningar måtte granskas, på det han kunde få urskulda sig innan han dömdes. Man tycktes i början göra något afseende på dessa föreställningar; Biskoparna och Rådet låtsade som de gerna ville ingå i någon förlikning, men icke vågade utan Adelns och Ofrälse Ståndens medvetande; emedlertid samlade de Allmogen, och gåfvo likasom i Ständernas namn detta yttrande: ”Att Konungariket Dannemark icke erkände någon öfverdomare; att Christjern var dömd efter sina egna förbindelser; att de alldeles icke kunde förlita sig på de löften han gaf dem; att de redan valt Hertig Fredrik af Holstein till sin Konung, och väntade hans ankomst.” Sluteligen tillade de: ”att Konung Christjerns missgerningar voro uppenbara för hela verlde, och hans rättighet till Riket således förverkad.”
Öfvertygad genom detta svar, att inga vänliga medel voro tillräckliga, reste han genast till Fyen, der han sammankallade innevånarne och förmådde dem till en ny trohets-ed. Härifrån skyndade han till Köpenhamn. Seländska bönderna, hvilkas slafveri han till en del opphäfvit, visade sig hågade att understodja honom, och han saknade ännu icke tillgifna hvarken bland Adeln eller Presterna. Ärkebiskopen i Lund bidrog förmodeligen genom sitt inflytande till den trohet hvarom Skåningarne försäkrade hohom, och efter all sannolikhet skulle Christjern lätt kunnat forsvara sig mot de missnöjdas styrka, tills han, genom understöd från sina slägtingar och främmande troppar blifvit i stånd att fullkomligt besegra den; men de manifester som utspriddes, och föreställningen att af Lybeckarne blifva belägrad i sin egen hufvudstad, och således afskuren från all utväg till räddning, kanske också hoppet att genom sin egen närvara kraftigare uppmuntra Kejsaren till deltagande, förmådde Christjern att lemna sina Stater. Han satte likväl Köpenhamn och Malmö i stånd att uthärda en belägring, och lofvade att snart med friska troppar understödja dem. Härpå lät Christjern föra om bord alla sina penningar, tillika med alla kostbarheter och Rikets vigtigaste handlingar, och afseglade ifrån Dannemark med hela sin familj, och Sigbritt, som, för att undgå pöbelns raseri, måste föras om bord i en kista. Hans flotta, som bestod af tjuge fartyg, skingrades af storm, och hans eget skepp drefs emot Norrska kusten. Efter många faror anlände han till Veere på Ön Walchern, och reste genast derifrån till Antverpen att råka sin svåger. På detta sätt öfvergaf Christjern sina Riken, och den hämd som följde hans steg tycktes endast lemna honom hoppet att återvinna dem, för att förlänga och öka hans lidande.
Kanske har det icke gifvits någon Konung, hvars Regering blifvit betraktad under så stridiga synpunkter som Christjern den Andres. De som endast dömt honom efter hans lagar och några af de förändringar han åstadkommit, hafva icke tvekat att räkna honom bland de stora Regenter, som, i upplysning öfver sin samtid, blifvit ett offer för de missbruk och oordningar de sökt att skingra: de som endast dömt efter hans gerningar, de isynnerhet som varit blottställde för hans våldsamheter, hafva ansett honom för ett villdjur lika så grymt som Roms mest blodtörstiga tyranner. Christjern ägde visserligen många stora egenskaper; hans förstånd såg det rätta, hans hjerta älskade det. Men då han sträfvade till ett mål som hans öfvertygelse funnit värdigt hans bemödande, vårdade han icke genom hvilka medel hans önskningar uppfylldes. Våldsam i sina begär förbytte han sjelfva kärleken till det nyttiga i en passion, och för att utrota ett missbruk, missbrukade han sjelf de heligaste förbindelser. I de Riken han skulle styra fann han en högmodig och upprorisk Adel, ett okunnigt och laglöst Presterskap; bönderna slafvar eller åtminstone förtryckta; handeln i utlänningars händer. Öfver hundrade år hade hans företrädare ägt eller påstått en rättighet till Svenska Kronan, och han hade anledning att tro, att de hvälfningar som söndrat Sverige ifrån den slutna föreningen, sällan haft annan orsak än Adelns och Presternas herrsklystnad. Hans förfäders erfarenhet hade lärt honom, att inga uppoffringar, gjorda af Konungen, syntes nog stora för dessa oroliga, som sjelfva icke ofta erkände andra lagar än sitt godtycke; den framgång hans stränghet haft i Norrige hade visat honom en utväg att erhålla hvad man fåfängt eftersträfvat genom löften och gåfvor. Man har sökt att förmildra den ohyggliga taflan af Stockholmska blodbadet genom jemförelser med de mordscener fanatismen anställt, och de uppoffringar som ske under ett ofta orättvist krig. Men så vida det gifves grader i brott, så är visserligen den mera skyldig som med kall öfverläggning utöfvar en grymhet, än den som hänföres dertill genom svärmeriets ursinnighet; och föreställningen af den död som väntar på slagfältet medförer icke så rysliga känslor som föreställningen af den hvilken hotar på afrättsplatsen. Medgifvom att Christjern beredde rum för Gustaf Wasa; om de personer Christjern undanröjde öfverlefvat den nya hvälfningen, skulle Gustaf funnit oöfvervinnerliga hinder för den Monarkiska statsförfattning han införde. Medgifvom äfven att båda handlade till en del efter samma grundsatser, och att sättet af verkställandet endast var olika: äfven de bästa ändamål förlora sitt värde, då medlen att hinna dem äro brottsliga, och kanske, om vi nogare granska Christjerns verkeliga karakter, skall äfven en del af de ytliga förtjensterna försvinna. Christjern understödde Allmogen, men skedde detta af mensklighet eller att försvaga den Aristokrati som hindrade honom att vara så enväldig han eftersträfvade? Han befordrade Upplysningen och Reformationen; men en månne icke orsaken härtill var det ifrande emot de Andeligas högmod och laster, hvarmed Reformationens hufvudmön först framträdde? Christjerns ostadiga uppförande röjer att han ägde ingen Religion. Han gynnade Luthers efterföljare, emedan deras lära gagnade hans afsigter; men då han fann sig i behof af Kejsaren sin svåger och af Påfven, visade han sig åter som andäktig Katolik. Hos sin Murbror, Kurfursten af Sachsen, besökte han endast Lutherska kyrkor, och lät öfversätta Bibeln på Danska; men när han sedan kom till Norrige, kallade han sig den Romerska lärans beskyddare. Man kan icke neka, att Aristokratien i de Nordiska Rikena hunnit en höjd som var oförenlig med statens bästa; men icke var det mer säkert, att den högsta makten skulle endast användas till välgörande ändamål i en Furstes händer, som icke tålde annan lag än sin vilja, och ansåg en undersåtes lif eller välfärd för ett hinder, hvars undanrödjande icke behöfde annan dom än ett maktspråk. Om också en Konung är skyldig att hålla de förbindelser han ingår då han uppstiger på thronen; om samfundets högsta lag sätter det helas trygghet framför Regentens personliga godtycke, då ägde Dannemarks så väl som Sveriges Råd en oemotsägelig rätt att upphäfva den lydnad de svurit Christjern, äfven om det icke uttryckeligen förbehållit sig den. Visserligen skall det alldrig felas smickrare, som hos despotiskt sinnade Regenter nära den öfvertygelsen, att de äro öfver de lagar de besvurit, och att undersåtarnes lugn är en ringa uppoffring åt deras ära; men om menskligheten kan önska något straff öfver dessa sina fiender, måtte då deras straff blifva att sjelfva bevittna följderna af de lärdomar de yrkat, och erkänna genom sin fruktan huru litet den Furste förtjenar efterverldens loford, som för sin egen storhet uppoffrar det närvarande slägtets lugn!
Det är likväl mensklighetens öde, att ofta de handlingar som i sig sjelfva äro ytterst rättvisa, blifva verkställde genom driffjedrar som icke äro det. Onekeligen voro upphofsmännerna till Statshvälfningen i Dannemark icke upplifvade af andra begrepp, än försvaret af sitt eget obilliga välde och de barbariska lagar som tidehvarfvets mörker tillåtit dem att skapa efter sin lystnad; men om också Aristokratien, begagnande sig af tillfället, eröfrade vid Regentens fall en makt som den missbrukade, icke bevisar detta missbruk att den störtade despotismen varit laglig? Sökom derföre icke att urskulda Christjern genom deras afsigter som störtade honom, och smickrom icke brottsliga Regenter med hoppet att äfven efter sin död finna försvarare.
Den rådlöshet Christjern visade under hela utbrottet af insurrektionen ökade modet hos hans fiender, och hans flyckt gaf dem en fullkomlig seger. Hertig Fredrik, öfvertygad af det bref som Munk medförde, att Ständernas oryggeliga beslut var att icke erkänna Christjern, och underrättad, att om Han tvekade skulle Kronan erbjudas åt någon annan, emottog genast det bevis han fick af Danska Rådets förtroende, och förklarade i ett manifest de skäl, som förmådde honom att antaga den värdighet hans förfäder innehaft. Han gaf tillika år Ständerna en försäkran att bibehålla deras Privilegier, och slöt ett förbund med Lybeck, som lofvade att förse honom med penningar och folk. Hufvudmännerna för Revolutionen utspridde i alla landskaper sina kungörelser om företaget, uppmuntrade alla sina landsmän att följa deras efterdöme, och hotade att straffa, som förrädare emot Fäderneslandet, dem som togo till vapen för Christjern. Men deras härar bestodo endast i oöfvadt manskap, och Hertigen hade sjelf icke tillräckligt af krigsfolk att med afgörande framgång föra kriget. Christjerns fruktan understödde honom; denne Furstes flyckt lemnade Revolutionen all den tid den behöfde för att utveckla sig, och Fredrik kunde i all trygghet infinna sig i Viborg, der Jutlands Ständer voro församlade, och der han genast blef utropad för Konung.
Adeln, som egenteligen varit upphofvet till Regerings-förändringen, försummade icke att på det mest oblyga satt begagna sig deraf; och Fredrik, som kanske dels af tacksamhet trodde sig skyldig att göra någon uppoffring af sin makt, dels icke fann tillfället tjenligt att tvista derom, beviljade allt hvad som begärdes. På en gång uppsteg således Adelns myndighet till den högsta grad den kunde hinna. Den erhöll rättigheten öfver sina underhafvandes lif, till deras ägendom när de genom något brott förverkat den, och till alla böter, äfven de som stego till 40 Mark; då den förut endast ägt rätt till mindre böter. Bönderna, hvilkas bojor Christjern bemödat sig om att lossa, blefvo således nu förvandlade till verkeliga slafvar, och det förtryck som hotade från en enda Despot, förbyttes i ett verkeligt förtryck, som en mängd af despoter berättigades att utöfva. Men det har kanske icke gifvits många Statshvälfningar som varit gagnande för flera än hufvudmännerna dertill. Christjerns lagböcker, som inskränkte Adelns och Biskoparnas gamla välde, blefvo vid detta tillfället icke allenast afskaffade, utan brända, såsom stridande emot goda seder. Fredrik lofvade tillika att återställa de förläningar, som, under åtskilliga förevänningar, blifvit tagna ifrån deras innehafvare, och att lemna tillbaka de egendomar som Christjern indragit ifrån Biskops-sätena i Lund och Odensée. Att vinna Allmänheten låt Fredrik nedtaga de galgar som blifvit uppresta vid Städerna, för att hindra utbrottet af det missnöje hvarmed folket ansåg de nya stadgarna, hvilka ofta voro obehageliga endast för det de voro nya. De förändringar som skedde häruti emottogos således med bifall, och Fredrik fann öfver allt der han framtågade, dem som hyllade honom.
Seland och Skåne voro de enda landskaper, af hvilka man hade att frukta något motstånd. Att bringa äfven dessa under sin lydnad samlade Fredrik en här, som förstärktes af hjelptroppar ifrån Lybeck. Beledsagad af en flotta, som denna stad utrustat, passerade han lyckligt Stora Bält, och landsatte utan motstånd sina troppar vid Korsör. Christjerns medhållare, som funno sig för svaga att skydda hela Öen, nöjde sig med att försvara de befästade platsarne Köpenhamn och Kallundborg, och Fredrik hade således ingen möda att bemäktiga sig hela det öfriga Seland, hvars invånare svuro honom trohet. Fästningarne belägrades, och befälhafvaren på Kallundborg öfvertaltes att uppgifva detta slott; men Köpenhamn, som oupphörligt väntade undsättning, uthärdade en sju månaders belägring. Emedlertid förmåddes Ständerna i Skåne att följa sina landsmäns efterdöme; alla dess städer, utom Malmö, öppnade sina portar för Fredrik; han emottog trohets-ed af alla Stånd, och meddelade deremot åt Skånska Adeln samma Privilegier som han gifvit den Jutländska. Äfven Norriges Ständer samlades i Bergen och afsatte Christjern, lofvande tillika att erkänna Fredrik för sin Konung. Ett af de skäl som bidrog att verka på deras beslut var, att denne sistnämde Furste alltid kallat sig Arfvinge till Norrige, såsom, son till en af deras Konungar.
Christjern var emedlertid icke syssellös. Till sin olycka träffade han icke Kejsaren i Nederländerna, och det enda med Carl, ifrån Spanien, kunde tjena sin Svåger, var att skrifva så väl till Fredrik, med förbud att taga någon del i hvad som rörde de Nordiska Rikena, tills denna sak blef undersökt och afdömd, som till Jutländska Adeln och Hansestäderna, befallande dem att bryta det förbund de ingått med denna Furste. Dessa bref hade ingen verkan. Christjern, som ganska väl kände att driffjedern i krig likasom i alla politiska företag, är penningar, for sjelf med sin Drottning öfver till England, i hopp att genom underpant af Island förmå Henrik VIII till ett lån. Men i den belägenhet Christjern var, ansåg Henrik förmodeligen den pant han tillbudit såsom osäker, emedan den icke tillhörde honom personligen, och Danska Regeringen skulle troligen hindra afträdandet. Han bemötte likväl sin gäst med all den aktning en Konung kunde vänta, och förnyade förbundet emellan Dannemark och England. Christjern skyndade nu till sina slägtingar i Tyskland, hvilka med mera ifver åtogo sig hans sak. Hans Morbror, Kurfursten af Sachsen, och hans Svåger, Kurfursten af Brandenburg, skrefvo till Danska Ständerna och tillbjödo sin bemedling, hvilken blef afslagen, hvarföre saken företogs i Rikskammar-Rätten i Speyer, och man begärde Universitetets yttrande derom.
Då man omsider fann att denna rättegång icke befordrade Christjerns återställande, var det nödvändigt att välja kraftigare medel. Christjern erhöll således sina slägtingars tillstånd att i deras länder värfva krigsfolk, hvilket han likväl sjelf skulle besolda. På detta sätt uppsatte han likväl en Armé af 26,000 man, hvaröfver Kurfursten af Brandenburg äfven förde befälet. Redan stod den färdig att inbryta i Holstein, der intet betydeligt motstånd var att vänta. Men Elben skulle först passeras, och Hamburgrarne hade lagt skepp som hindrade öfvergången. Detta hinder lemnade Fredrik tid att bereda sig på motstånd. Underrättad om den fara som hotade hans nya värdighet, hade han anförtrodt belägringen för Köpenhamn åt sin Son Prins Christian, och i Holstein uppbådat Adel och Bönder, hvarigenom han hopsamlat en talrik, men oöfvad tropp. Krigslyckan borde nu afgöra hvilken af dessa båda medtäflare Dannemark skulle erkänna för sin Konung, och upphofsmännerna till Statshvälfningen hade allt att frukta af den hämnare som återkom. Det missöde som förföljde Christjern tillintetgjorde likväl alla hans förhoppningar. Han hade förgäfves uppsatt en här, som vida öfverträffade hana motståndares; dessa legda troppar, uppehållna i sin marsch, hunno väl genom en omväg att passera Elben; men genom detta uppskof hade Christjerns tillgångar blifvit uttömde innan han inträngt i de stater han hade att bekriga, och hans folk fordrade sin sold innan de företogo något. Utur stånd att tillfredsställa deras begäran, och fruktande verkningarna af det missnöje som började att utbryta, måste Christjern hålla sig undan, och hela hans tropp skingrades. Några af hans skepp hade emedlertid bortjagat Lybeckska Flottan, som blockerade Köpenhamn, och skaffat denna stad någon tillförsel; men som denna diversion icke understöddes ifrån landssidan, blef den icke af vidare följd, och Köpenhamn så väl som Malmö öppnade omsider sina portar för Fredrik[24], som skyndade tillbaka ifrån Holstein, sedan han återställt lugnet och afskedat sina troppar. Han skref därpå till Rom så väl som till andra Hof, att underrätta dem om verkeliga orsakerna till den Statsförändring som timat, och bevisa att Christjern rättvisligen förlorat sin Krona.
Revolutionen i Dannemark hade icke litet bidragit att befordra Gustaf Wasas företag. Norby, hvars trohet emot Christjern blef oförändrad, sökte, vid tidningen om hans olycka, att understödja honom, men för att verkställa denna plan måste han använda en del af det manskap som utgjorde Garnisonen i Kalmar. Borgerskapet fick härigenom ett tillfälle att i hemlighet öfverlemna Staden åt sina landsmän, hvilka snart derefter bemäktigade sig slottet, och äfven Öland. Dessa eröfringar nedslog modet hos Besättningen i Stockholm, som såg sig innespärrad och icke ens visste för hvem den stridde. Befälhafvaren gjorde således ett förslag att uppgifva fästningen, med vilkor att den skulle tills vidare anförtros åt Hansestäderna, hvilka Gustaf skulle förmå att betala besättningen sin återstående sold. Dessa vilkor blefvo utan öfverläggning afslagna, och belägringen fortsattes under det Svenska Ständerna samlades till den Riksdag som Gustaf utskrifvit att hållas i Strengnäs, och som börjades den 6 Juni 1523.
Det gamla tänkesättet i Sverige hade nu icke allenast undergått en stor förändring; det var också mindre deladt än det hitintills varit. Genom Stockholmska blodbadet hade Aristokratiens hufvudmän blifvit utrotade, och hatet mot Dannemark stigit till sin höjd. Rådet var förminskadt till ett ganska litet antal, och flera Stift voro lediga. Allmänhetens önskan att återställa den Konungsliga värdigheten kunde således icke finna ett betydligt motstånd af dem, hvilka ansågo denna värdighet som ett hinder för sin egen makt, och Kalmare förening ägde icke mer några försvarare. De Andeliga i Sverige, så väl som i Dannemark, fruktade ingenting högre än Christjerns återkomst, hvars afsigter de kände, hvars tilltagsenhet att verkställa dem de redan hade erfarit, och Johannes Magnus, som i egenskap af Påfveligt sändebud blifvit skickad ifrån Rom till Fäderneslandet, bidrog icke litet att underhålla denna sinnesförfattning genom det hat han hyste för Danska väldet. Så länge Svenska folket innehaft rättigheten att sjelf välja sig Konungar, eller snarare så ofta de verkeligen utöfvat denna rätt, hade endast enskilta personer blifvit upphöjda på thronen, denna tid tycktes vara återkommen, och den allmänna uppmärksamheten var icke fästad på mer än ett enda föremål. Utan medtäflare stod Gustaf Eriksson för deras ögon, omgifven af den ära han förvärfvat genom sina segrar, och beundrad för den framgång hvarmed han fördrifvit sitt fosterlands eröfrare: och kanske ökades denna tillgifvenhet genom det behof, hvari man ännu var af hans biträde.
Att välja en Konung var det första ämne som företogs på Riksdagen. Domprosten Knut i Westerås, som blifvit vald till Ärkebiskop efter Gustaf Trolle, började med ett tal, hvari han uppmanade alla Stånd att qväfva den afund som så länge gjort Sveriges vanmakt, och visade nödvändigheten att tillsätta en styresman, som med den högsta makten förente Rikets högsta värdighet. Han gjorde en målning af Gustafs egenskaper och bedrifter utan att nämna honom, och lät förstå att erkänslan icke kunde tillbjuda honom mindre belöning än Kronan. ”Christjern, sade han: irrar nu som en landsflyktig kring hafven, kastad af de vågor som en vredgad Himmel upprört för att hämnas på en tyrann; men snart kan han återkomma understödd af sina mäktiga anförvanter. Begagnom oss derföre af ögonblicket och väljom en Konung, som med hjeltens tapperhet förenar de dygder, af hvilka ett folk förlyckligas under freden. Då skola Svenska män återvinna sin urgamla ära under Svensk Öfverhet, då skall den vacklande thronen befästas, och grunden läggas till en oafbruten sällhet för våra efterkommande.”
Uppeldad af detta tal beslutade menigheten genast att tillbjuda Gustaf Eriksson Kronan; men Gustaf, som antingen verkeligen fruktade de faror, hvilka under flera sekler varit likasom oupplösligen fästade dervid, eller endast ville att man skulle anse emottagandet deraf såsom en ny välgerning, vägrade hvad man tillböd honom, och rådde sina landsmän att välja någon annan. Detta sätt att genom svårigheter upplifva ett folks allmänna önskan hade sin vanliga verkan: man fruktade att förlora den ende som ansågs värdig att bestiga thronen, den ende som ansågs skicklig att upplyfta Riket ur sin vanmakt. Gustaf öfverhopades med böner och föreställningar, några gingo så långt i sin entusiasm, att de knäföllo för att förmå honom att emottaga Kronan; han nekade nu icke längre, och utropades genast för Sveriges Konung.
Således hade nu Sverige för andra gången högtidligen söndrat sig ifrån Kalmare förening, genom ett enskilt Konunga-val, det första som under många århundraden icke blifvit tillställt af ett parti, utan menighetens deltagande. Gustaf försummade icke heller att begagna sig af allmänna nitet. Han besatte de lediga platserna i Rådet med personer på hvilka han kunde lita, och förmådde de Andelige till ett sammanskott i silfver, för att betala de främmande tropparnas sold. Skulden till Lybeck kunde likväl icke afbördas, och denna Stad nyttjade tillfället att begära de obilligaste handels-friheter[25] för det uppskof den lemnade. Ifrån Riksdagen återvände Gustaf till lägret för Stockholm, hvars Besättning nu var färdig att dagtinga emot fritt aftåg. Han kom således i besittning äfven af hufvudstaden, och höll sitt högtidliga intog der den 21 Juni.
Det synes som de härar, hvilka ifrån Sverige inträngt i Skåne och Norrige, endast varit skickade att göra en diversion; ty ehuru en del af Bohuslän intogs, hindrades icke Norrskarna häraf att anställa ett Konunga-val och hylla Fredrik. I Skåne skedde ett slags öfverenskommelse med de Danska, och Gustaf äfven understödde deras nye Konung. Efter Stockholms eröfring fortsattes kriget i Finland, och småningom återtogs detta landskap. Norby, som befästat sig på Gottland, blef emedlertid oföränderlig. Han fortfor att anse både Gustaf och Fredrik som rebeller, och uppbringa deras skepp; men under sitt föregifvande att strida för Christjern, sökte han likväl nu mer att göra sig sjelfständig, och hans afsigter sträckte sig äfven till Svenska Kronan. Att utföra dessa, sökte han att gifta sig med Christina Gyllenstjerna, Enka efter Sten Sture den Yngre. Fredrik, oaktat den förbindelse han var skyldig Gustaf för det biträde han lemnat honom vid Malmö belägring, trodde sig likväl af Statsorsaker icke kunna afstå ifrån Danska Konungarnes gamla påstående till Svenska Kronan. Han utfärdade således bref till inbyggarne i Sverige, föreställande dem sina rättigheter, och det förbund mellan Nordens Riken som så många gånger blifvit besvuret. Christjerns rustningar öfvertygade väl Fredrik om nödvändigbeten att icke bryta freden med Sverige, och man föreslog vänliga sammankomster, vid hvilka alla tvistigheter skulle biläggas; men så snart faran var förbi, så snart Danska Regeringen funnit huru fåfäng dess fruktan för Christjerns inbrott hade varit, förnyades i småningom dess förra påståenden, isynnerhet fordrade man att Gustaf skulle återställa Blekingen och Bohuslän, hvilka landskaper dels blifvit inkräktade, dels frivilligt underkastat sig honom. Danska sändebuden, som gjorde dessa föreställningar, erhöllo likväl icke annat svar, än att dessa landskaper voro ett billigt skadestånd för omkostnaderna till det krig som så länge hemsökt Sverige, och som Dannemark börjat. Man samtyckte likväl att ännu vidare tvista härom, och utsatte derföre ett möte i Jönköping, der båda Nationernas fullmäktige skulle mötas och afdöma alla de stridigheter som kunde störa freden. Detta möte kom likväl icke till verkställighet.
Men oaktat Gustafs bemödande att på detta sätt aflägsna kriget från Norden, upptändes det likväl på en annan sida. Norby, som befästat sig på Gottland, hade gjort denna ö till en fristad för alla som ville röfva på sjön, och sjelf fortfor han att låta uppbringa alla de skepp han träffade. Handelsflottor som hemkommo med rika laddningar blefvo hans byte, och förlusten häraf träffade således mest Hansestäderna, hvilka han ansåg för fiender i anseende till det krig hvari de deltagit emot Christjern. Lybeck, som isynnerhet lidit, såg icke någon utväg att med egen makt sätta gränsor för Norbys tilltagsenhet, och Danmarks belägenhet tillät icke dess Konung att med styrka anfalla denne gemensamme fiende. Ett sändebud skickades således till Konungen af Sverige, för att genom påminnelser om Sveriges gamla rätt till Gottland, söka förmå honom till ett anfall mot denna ö. Gustaf, hvars tillgångar voro uttömda, vägrade i början alldeles, men Lybecks minister satte så många driffjedrar i rörelse, och begagnade sig så skickligt af Konungens fåfänga[26], att han förmåddes till en utrustning. Lybeck lofvade också att bestå en del af krigsomkostnaden ifall utgången icke skulle bli efter önskan.
Innan något krigståg företogs ville Gustaf försöka om han icke genom löften kunde formå Norby att öfverlemna öen; men Norby, som i det längsta ville vara sjelfständig, afslog alla tillbud. Hären blef derföre sammandragen, och åtta tusen man landsattes på Gottland. Lybecks flotta blockerade Visborg på sjösidan. Gustaf, som hade en beständig välvillja för utlänningar, ehuru de sällan förtjente det företräde han gaf dem, öfverlemnade befälet till Bengt von Melen, som likväl korrt förut gjort ett onyttigt fälttåg i Skåne. Denne främling, som förut varit Dansk befälhafvare på Westerås, gick i Svensk tjenst sedan han uppgifvit slottet, och blef icke allenast gift med en af Konungens slägtingar, utan intagen i Rådet, och nyttjad vid flera vigtiga förrättningar. Lik alla lyck-sökare, ägde han förmodeligen talangen att smickra och att göra sig vigtig; men på den krigiska banan visade han icke något prof af sin skicklighet. Norby, som fann sig för svag att försvara hela öen, drog sig med sitt folk inom murarne af Wisby, som derpå belägrades af von Melen. Men Norby förstod att på ena sidan genom föregifna underhandlingar förmå de Svenska till overksamhet, under det att han, å den, andra sidan, lät Danska Regeringen förstå sin benägenhet att öfverlemna fästningen i dess händer. Genom detta löfte erhöll han af Konung Fredrik en bekräftelse på de värdigheter han förut innehaft; och försedd med ett sådant bevis föreställde han Lybeckarne, att som han icke mer var i Christjerns tjenst, kunde de icke angripa honom utan att angripa hans Herre, Konung Fredrik, som var deras bundsförvant. Härigenom upphörde deras deltagande i kriget. Fredrik hade tillika låtit underrätta Gustaf, att han ansåg sig vara rättmätig Herre öfver Gottland, och att bilägga denna så väl som flera stridigheter, hade båda Konungarna, efter flera förslag till personliga sammankomster, änteligen afgjordt att de båda skulle mötas i Malmö[27].
Fredrik ville icke anse Kalmare Unionen såsom upphäfven, och ehuru han icke vågade bestrida Gustafs konungsliga värdighet, ville han att Gustaf skulle erkänna honom för sin öfver-herre och de trenne Nordiska Rikenas gemensamma hufvud. Denna föreställning blef genast afslagen, och Fredrik, som framför allt fruktade att invecklas i något nytt krig, förnyade icke mer detta påstående. Man företog sig i stället att undersöka båda Rikenas rätt till Gottland, men äfven denna tvist kunde icke tillräckeligen utredas, och Hansestäderna, som förutsågo att om något missförstånd uppkom emellan Sverige och Dannemark, skulle Christjern genast draga fördel deraf, föreslogo att på ett särskilt möte i Lybeck, som följande året skulle hållas, afgöra denna tvist. De föreställde att båda Rikenas gemensamma fördelar fordrade nu en nära förening emot deras gemensamma fiende, och genom sitt inflytande, genom sin kända makt och kanske likaså kända benägenhet att sjelfva förklara krig emot den af Konungarne som bröt freden med den andre, förmådde de båda att sluta en öfverenskommelse, hvarigenom Blekingen återställdes till Dannemark. Deremot skulle Sverige behålla Bohuslän, och besittningen af detta landskap blef ett tviste-ämne så väl som besittningen af Gottland, hvilket vid samma möte skulle afdömas. Genom samma öfverenskommelse blefvo de Svenska Damer som Christjern fört fängsliga till Köpenhamn, försatta i frihet, bland dessa voro Christina Gyllenstjerna. Gustafs mor och syster hade under fångenskapen dödt af pesten.
Ett nära förbund emellan Konungarna af Sverige och Dannemark tycktes för båda vara lika nödvändigt. Gustaf var icke nog säker för inhemska missnöjen att blottställa sig för ett krig; han kände de Andeligas ovillja, hvilken de redan tydeligen yttrat, och han förutsåg att hvad han hade i sinnet skulle ännu mer uppreta dem. Fredrik, som stod i en närmare förbindelse med Tyska Riket, oroades oupphörligt af Kejsarens och flera Furstars deltagande i Christjerns öde. Han behöfde således att vara säker om Sveriges vänskap, och uppoffrandet af ett tomt anspråk var af ingen betydlighet emot de fördelar han erhöll genom freden. Att förskaffa sig en lika visshet om Norrskarnas tillgifvenhet, bekräftade han Rikets rätt att tillika med Dannemark välja sina Konungar, och lofvade att återställa de öar hans fader, utan Norrska Rådets medvetande[28], pantsatt till Skottland. Efter samma Recess borde Konungarne af Norrige alltid krönas Trondhem, och de Herredagar som skulle hållas i detta Rike, tillkännagifvas ett halft år förut.
Men den krigslåga som båda Konungarna med så mycken onmsorg sökte att förekomma, utbröt oförmodadt på en annan sida. Norby, som genom sin förställning och sin politik befriat sig ifrån alla fiender, ämnade ingen ting mindre än att blifva en Vasall af Fredrik. Genom sina fortsatta rustningar såg han sig i stånd till större företag, och antingen med verkelig afsigt att åter sätta Christjern på thronen, eller endast med föregifvande deraf, afbidade han endast vårens ankomst, för att landsätta en tropp i Skåne. Att bryta det hinder som förtroendet emellan Sveriges och Dannemarks Konungar kunde sätta för framgången af hans planer, utspridde han icke allenast att han slutat ett hemligt förbund med Gustaf, hvarigenom traktaten i Malmö upphäfdes, utan sökte tillika att vinna Christina Gyllenstjerna på sin sida, med löften att sätta hennes son på Svenska thronen. Allmänheten sökte han inbilla, att han redan var förlofvad med henne; med de missnöjde i Sverige så väl som i Dannemark stod han i ett hemligt förbund. Han visste derigenom att Christjern ännu ägde många anhängare; att den gamla afunden emot Adeln hade blifvit ökad genom de nya förmåner Fredrik beviljat den; han visste att Skåne var utan försvar, och att Konungen var i Holstein. tillfället syntes således gynnande för Norby, och han skickade först en af sina höfdingar, Otto Stissen, som eröfrade Sölvitsborg och Åhus.
Danska Riksmarsken Tyke Krabbe, underrättad om den fiende som kommit att angripa landskapet, sammankallade Adeln till Helsingborg, för att icke allenast försvara sin Konungs rättigheter, utan äfven sina egna. Hans afsigt att gå emot Otto och sjelf öfverraska honom blef likväl hindrad af Norby, som sjelf anlände med friska troppar. Denna förstärkning tvingade Krabben att draga sig till Malmö, åsom den säkraste plats der han kunde försvara sig, och att lemna det öfriga landet åt sitt öde. Största delen af Adeln följde honom eller hade redan förut begifvit sig dit. Norby, nästan utan motstånd, gjorde sig till mästare af hela Skåne utom denna enda stad. Han intog och befästade Landskrona, han skapade sig en här af de bönder han öfvertalte att följa sin fana; öfverallt der han framtågade samlade han menigheten och emottog dess hyllning i Christjerns namn. De flesta adeliga gods blefvo plundrade och brände. Till den allmänna välvillja, hvarmed han möttes, bidrog icke litet de nya förmåner Adeln tillskansat sig, och hvilka den förmodeligen redan hade missbrukat. Norby förkunnade också att han kom för att frälsa bönderna ifrån sina tyranner, och för att gifva så mycket mer anseende åt sitt företag, utspriddes bref ifrån Christjern, hvaruti menigheten uppmuntrades att understödja Norby. Ett af dessa bref upptogs icke långt derefter ur hafvet[29].
De som belägrades i Malmö hade emedlertid hunnit att underrätta Fredrik om sin belägenhet, han utrustade genast folk till deras undsättning, och Lybeck utfäste sig att skicka en flotta till Sundet. Med en obeskrifvelig glädje såg man i Malmö den väntade hjälpen anlända. Brist på lifsmedel hade redan börjat att röja sig. Den skyndsamhet hvarmed Norby framträngt hade icke lemnat invånarne tillfälle att förse sig med hvad de behöfde under en hämmad tillförsel, och den ökade folkmängden förtärde så mycket snarare det lilla förrad som fanns. Denna stad var således räddad, men man hade likväl att strida med en fiende, som i antalet af sina troppar var vida öfverlägsen. Danska Generalerna beslöto likväl att anfalla Stissen, som vid Lund tagit en fördelaktig ställning och hade en tropp af 10,000 man. Anfallet, verkställdt med mod och skicklighet, hade den lyckligaste utgång; Stissen förlorade halfva sin här, och Norby, som skyndat att understödja honom, hann icke längre än till Helsingborg innan han fick underrättelse om slagets utgång, och för svag att våga en ny träffning emot en segrande fiende, kastade han sig in i Landskrona, der han sökte att samla den skingrade delen af sin slagna här. Danskarna, som emedlertid erhöllo förstärkningar, sågo sig snart i stånd att belägra Norby, och Stissen, som med en ny här af bönder hoppades öfverraska dem, blef sjelf anfallen. Anförarens feghet afgjorde genast träffningens öde; bönderna som genom Stissens flykt, redan i början af striden, sågo sig utan anförare i blefvo snart bragte i oordning, slagne och förföljde. Fruktan att utblotta landet genom så många odlares undergång förmådde likväl de Danska befälhafvarne att tillbjuda dem nåd, emot löfte att öfverlemna sina anförare, och denna mensklighet hade den lyckliga följd, att om några dagar var Stissen gripen och lemnad i deras våld.
Norby, instängd i Landskrona och oberedd att uthärda en svår belägring, hade varit förlorad om Lybeckarne uppfyllt sitt löfte att till sjös understödja Danskarna. Det är sannt att de utrustade en flotta; men i stället att använda den i Sundet, trodde de sig dermed kunna eröfra Gottland, öfvertygade att Norby vid sitt tåg till Skåne endast lemnat en svag besättning på den enda fästning som beskyddade ön. Denna uträkning slog fel. Visborg var tilräckeligen i stånd att försvara sig, och Danskarne, som erforo huru ringa bistånd de hade att vänta af sina bundsförvanter, lyssnade till de freds-vilkor Norby föreslog. De afslutades omsider på det sättet, att Gottland skulle öfverlemnas åt Fredrik, hvaremot Norby erhöll Sölvitsborgs län i Skåne, och icke allenast en fullkomlig tillgift för sig och de som varit med honom, utan äfven en förbindelse om betalning för dem af hans folk som ännu hade att fordra sin aflöning. Dessa vilkor blefvo uppfyllda. Men Norby kunde icke aflägga den hämd han hyste mot sina gamla fiender. Han utrustade åter kapare, och sedan Svenskarna uppbragt ett af hans skepp bemödade han sig på alla sätt att förmå Fredrik till ett krig emot Gustaf. Fredrik, som fruktade denne orolige man så mycket mer, som han icke var säker för ett nytt anfall af Christjern, underrätade Gustaf om Norbys planer, och båda Konungarna beslöto att samfält angripa honom. Förtviflad utrustade Norby en liten flotta för att trotsa sina fiender, men anfallen af deras samfälta styrka förlorade han de fleste af sina fartyg, och kunde med möda undkomma med några få till Narva. Härifrån begaf han sig till Mosko, i hopp att kunna öfvertala Stor-Fursten till ett krig med Sverige; men denne, som nyss slutat ett förbund med Gustaf, låt fängsla honom. Efter några års fångenskap blef han omsider, på Kejsar Carl den V:tes föreställningar, frigifven och reste till denne Monark, i hvars tjenst han blef skuten vid belägringen af Florens.
Norby var en af de största Män som detta tidehvarf frambragt i Norden. Han härstammade från en Adelig slägt i Norrige, och hade genom sina talanger och sin tapperhet gjort sig värdig det befäl som var anförtrodt honom. Med en oryggelig tillgifvenhet för Christjern delade han likväl inga af hans brott; färdig att uppoffra sig för hans framgång fullgjorde han ingen enda af hans befallningar då de sårade menskligheten, och under det att andra höfdingar med en blind lydnad mördade Svenska Ädlingar som väckt deras Konungs misstankar, funno flera af dessa olyckliga en fristad hos Norby. Christjern, som under de ögonblick han icke hänfördes af sina passioner, ägde nog själs-storhet att beundra en ädel gerning, högaktade en man, som vågade att lyda menskligheten och rättvisan mer än sin Konung; hans förtroende för denne hjelte var oinskränkt, och äfven Sigbritts hat, så vådeligt för alla andra, kunde icke verka någon ting emot Norby. Vi hafva sett med hvilken ihärdighet Norby emotstod Gustafs, Fredriks och Hansestädernas förenta makt, äfven utan bistånd af Christjern. Man måste äfven erkänna att de beskyllningar man gjort honom, att sjelf vilja upplyfta sig till sjelfständighet, endast äro grundade på sannolikheten. Kanske var hans afsigt aldrig någon annan, än att återställa Christjern eller hans son den Krona han trodde tillhöra dem; kanske ville han verkeligen upphöja Sturiska huset till den värdighet denna Ätt under tvenne leder innehaft, om också endast att hämnas på Gustaf, som i hans ögon icke kunde anses utan som en rebell, och visserligen icke ägde annan rätt till Svenska thronen, än den lyckan och händelserna gifvit honom. Äfven Fredrik, om ock genom sin födsel mer berättigad till Dannemark, var endast inkallad af ett parti som i sjelfva sin seger visat att det icke förtjente den, och det var värdigt en vän af Christjern att störta icke allenast detta parti, utan äfven den det utvaldt.
Norbys flykt beredde ett slags lugn i Norden, som väl icke var fullkomligt, men som likväl ännu några år icke var brutit af verkeliga krigs-rörelser, ehuru nära dessa ofta syntes. Dannemark, som här var närmast faran, delade lifligast den fruktan hela Europa kände för Carl V:tes makt, hvilken icke mer tycktes kunna inskränkas, sedan hans ende motståndare var i hans våld. Christjerns fortfarande hotelser, att med sin Svågers bistånd återtaga sin thron, höllo de rådande i en beständig oro, och i denna belägenhet biföllo de gerna att ingå i de underhandlingar som föreslogos af den flyktige Konungens vänner. Hertigarne af Meklenburg voro de ifrigaste. Genom deras bemödande utsattes omsider en sammankomst som hölls i Lybeck. De Danska fullmäktiga voro berättigade att lofva Kronan åt Hertig Johan, Christjerns son, efter Fredriks död, hvaremot Fredriks son, Christian, skulle blifva ensam ägare af Hertigdömena. Johan skulle åtnjuta en årlig pension tills han kom i besittning af Kronan, men han skulle förbinda sig att icke följa sin fars efterdöme, icke hämnas på dem som afsatt honom, och icke kalla honom tillbaka i Riket, ifall han lefde då Johan besteg thronen. Häremot skulle Christjern högtideligen både för sig och sina öfriga efterkommande afsäga sig sina anspråk både på Konungarikena och Hertigdömena, och anse sig tillräckeligen tillfredsställd genom det man gjorde för hans son. Det synes emedlertid som dessa tillbud icke blifvit gjorda, och som sammankomsten aflupit utan att afsluta något.
Mera aflägsnad ifrån faran af Christjerns anfall, kunde Gustaf mer fästa sin uppmärksamhet på de inre förbättringar som Rikets behof gjorde nödvändiga, och hvartill han kallades så väl af sin böjelse som af tidens rådande tänkesätt. Sextonde seklet, rikt på märkvärdiga händelser så väl som på stora Män, vinner kan hända i historien sin största ryktbarhet genom den Religions-schism som gaf första slaget åt hierarkiens kolossaliska thron. Länge hade Rom med framgång försvarat sitt valde och väpnat sig med Regenternas fruktan emot de strålar af upplysningen som trängde fram genom mörkret; dess egna tjenares tilltagsenhet beredde dess undergång, och den nya läran blef angenäm för Regenterna, emedan hon befriade dem från ett ok, hvilket de hatade, och lofvade dem rikedomar och sjelfständighet. De former Religionen antagit under Påfvarnes styrelse voro danade för ett folk, som med mera värma i inbillningen sökte en njutning för sinnena äfven i de föremål som blott rörde tanken; de dogmer som gynnade undersökningen borde vinna bifall der mera alfvar i sederna röjde mera alfvar i tänkesätten. Tyskland blef således en vagga för Protestantismen, och dess fortplantande var märkligast åt Norden. Den entusiasm hvarmed alla nya upptäckter utspridas och försvaras, ingaf Reformationens hufvudmän en vältalighet som deras motståndare saknade; de ifrade emot fel som länge varit allmänhetens förargelse; och sjelfva den djerfhet hvarmed de framträdde att försvara sina lärdomar tillvann dem ett bifall som den saktmodige sällan har att vänta bland mängden. Redan under Christjerns Regering hade några Svenskar[30], som varit Luthers lärjungar, hemkommit och börjat att göra hans lära bekant i sitt Fädernesland. De politiska händelser genom hvilka äfven de Andelige uppoffrades, sysslosatte dessa förmycket att lemna någon uppmärksamhet deråt, och Presterna voro i allmänhet så okunnige, att de icke förstodo dogmernas olikhet innan sjelfva ceremonierna angrepos. Under Riksdagen i Strengnäs (1523) vågade de att offenteligen predika emot några af de läror som voro Katolicismens stöd. Gustaf, med hvars fördelar det öfverensstämde att minska de Andeligas välde, och hvars begär att bemäktiga sig deras rikedomar icke kan misskännas, gynnade i hemlighet de nye lärarne och bemödade sig endast att styra deras ifver, för att icke göra sig misstänkt hos allmänheten; han gjorde likväl en af dem (Laurentius Andreä) till sin Kansler och rådgjorde sig med honom öfver sättet att verkställa Religions-förändringen. Det första verksamma steget skedde med Dominikaner-Munkarnes förvisning. Ett så kalladt lån af kyrkornas öfverflödiga silfver fordrades derefter, och de Andelige måste icke allenast emottaga inqvartering i klostren, utan äfven lemna en del af sina inkomster. Gustafs försigtighet, att i de lediga stiften endast tillsätta personer på hvilka han tycktes kunna lita, och hans rådiga djerfhet att genast afsätta de Biskopar, som genom stämplingar företogo sig att försvara sitt välde, förvirrade de öfriges planer. Johannes Magnus, som Konungen upphöjt till Ärkebiskop, älskade sin värdighet mer än Roms fördelar, och ville i detta fall hellre vara hofman än prest. Biskop Brask i Linköping var således den som uppträdde i spetsen för Reformationens motståndare, och bemödade sig på alla sätt att hindra framgången af den nya läran, hvars försvarare han tydeligen märkte att Konungen var, sedan han i Upsala låtit anställa en disputations-akt emellan en af de ifrigaste Katolikerna och Olaus Petri, angående de satser hvari båda sekterna skilja sig ifrån hvarannan. En berättelse om denna teologiska tvist, med de skäl som på båda sidor varit anförda eller bestridda, blef sedan på Konungens befallning kringsänd till de kunnigaste i Riket, för att låta dem yttra sig deröfver[31].
Oaktadt det missnöje som härigenom uppkom, och som i Dalarne redan var färdigt att utbryta i ett verkeligt uppror, fortsatte Gustaf hvad han börjat, och indrog Gripsholms kloster, som Sten Sture den äldre hade anlagt, under föregifvande att denna Stiftelse skett till arfvingarnes förfång. Några af de afsatte Prelaterna, som sökt att uppvigla Dalkarlarna och derefter flyktat till Norrige, hade på lejd inkommit i Riket, men blefvo icke dess mindre dömde och afrättade[32]. Ärkebiskopen tvingades att landsförvisa sig sjelf. De missnöjde uppsökte väl en ung karl af ringa härkomst, hvilken hade någon likhet med en af Sten Stures den Yngre söner, som nyligen dödt i Upsala. Men denne person, som i Sveriges historia är känd under namn af Daljunkaren, hade hvarken mod eller skicklighet att spela den roll han åtog sig; och den resning han åstadkom i en del af Dalarna blef snart dämpad. Likväl röjde sig hemliga gäsningar äfven på andra orter i Riket, och den stränghet hvarmed skatterna indrefvos var icke sällan skulden dertill.
Men ännu hade Gustaf endast likasom lagt grund för sina planer, deras utveckling verkställdes vid Riksdagen i Westerås 1527. Han började med, att vid ett af honom anställdt gästbud låta Rådet och Riddarne intaga sina platser först, och gaf de nästa rummen åt Biskoparna. Denna vanvördnad var isynnerhet kränkande för Biskop Brask, han uppmanade sina medbröder att kraftigt emotstå den Reform som man lätt kunde förutse var ämnad, och de uppsatte i förhand en protest emot alla förändringar som rörde Religionen och det andeliga Ståndet, hvilken de likväl icke vågade att visa, utan förvarade under golfvet i Domkyrkan. De vunno äfven på sin sida Rikshofmästaren Thure Jönsson (Roos), en af de få Aristokrater som blifvit öfriga efter Christjerns hemsökelse. Vid Riksdagens öppnande låt Konungen tydeligen förstå att han ville indraga de Andeliga godsen och återtaga de slott som Biskoparna innehade. Men för att göra denna indragning mera angenäm för Adeln påstods, att den huvudsakligast skedde för dess skuld, och att de, hvilkas förfader bortgifvit eller afsöndrat några hemman till kyrkor eller kloster, borde återfå vad som på detta satt blifvit dem beröfvadt. Gustaf nyttjade härvid det medel som med framgång blifvit användt af Carl Knutsson och Sten Sture den Äldre, han låtsade att vilja nedlägga sin värdighet om Ständerna icke ingingo i hans förslag, och ställde sig som han tagit ett oryggeligt beslut att göra det, då han märkte det motstånd man gjorde.
Thure Jönsson, som upphäft sig till hufvudman för Biskoparnas parti, ägde lyckligtvis icke nog rådighet att begagna sig af den förvirring som härigenom uppkom; han njöt den triumf han för ögonblicket vunnit, och smickrades för mycket af menighetens bifall att tro sig kunna förlora det. Konungens vänner nyttjade detta tillfälle att uppskräma Ofrälse-Stånden, genom föreställningen af en Regeringslöshet som kunde bereda Rikets undergång, och Adeln smickrades genom de egendomar den hade hopp att återvinna från de Andelige. Att några af Biskoparna sjelfva gingo på samma sida fullbordade segren; de fleste voro nu enhällige att samtycka till det Konungen begärt, och skickade en deputation att underrätta honom derom. Men Gustaf, som såg sig forvissad om menighetens tillgifvenhet, och tyckes hafva beslutit att af detta tillfälle draga all den fördel han kunde, fortfor ännu att spela den roll han börjat, och visade sig ihärdig att under intet villkor återtaga Kronan. Sedan han genom flera dagars vägran likasom drifvit Ständernas oro till sin höjd, infann han sig ändteligen ibland dem och nyttjade den glädje hvarmed han emottogs att utverka ett Riksdags-beslut efter sin villja. Detta, som fått namn af Westerås Recess, lemnade Konungen full myndighet öfver Andeliga gods, kyrkor och kloster, likväl med tillåtelse för Adeln att återfå hvad som blifvit afsöndradt ifrån deras familjer sedan Carl Knutssons räffst. Konungen erhöll tillika all den doms-rätt öfver de Andelige och deras embets-förrättningar som Romerska Stolen förut innehaft. Biskoparne, som nu icke mer kunde föra sitt fordna kostsamma lefnadssätt, sedan deras inkomster inskränktes till det Konungen behagade gifva dem, sågo sig härigenom nödsakade att sjelfva begära sitt uteslutande ur Rådet.
Med denna ökade makt kunde nu Gustaf friare fortsatta den begynta Religions-förändringen, ehuru man ännu måste använda mycken varsamhet dervid, för att icke stöta allmänheten. Dalkarlarna, som åter visat sig färdiga till uppror, blefvo deremot med stränghet hållna till lydnad. Men missnöjet hos de katolskt sinnade kunde icke så lätt qväfvas. De ifrigaste togo väl den utvägen att begifva sig ur Riket, hvaribland äfven var Biskop Brask, som under förevänning, att anställa en Visitation på Gottland, hvilket då hörde under Linköpings stift, reste bort, och i stället att vända om till sitt Biskops-säte, for till Danzig der Johannes Magnus vistades; men flera återstodo likväl som smickade sig att kunna kullkasta både den nya Regeringen och Westerås Recess. Thure Jönsson fortfor att vara hufvudman för detta partiet, som i Göta Rike hade sina flesta anhängare, ibland hvilka man redan utvalt en ny Konung. Likväl skingrades äfven denna sammangaddning, emedan bönderna icke kunde förmås att deltaga deruti. Thure Jönsson ökade de frivillige landsflyktingarnas antal, några af hans medbrottsliga miste lifvet, och andra måste köpa sin förlåtelse med dryga böter.
Under dessa inrikes oroligheter hade Gustaf icke försummat att med Fredrik underhålla ett förbund, hvarigenom de lofvade hvarannan ett ömsesidigt bistånd emot Christjern. Detta förbund var föreskrifvit af nödvändigheten, emedan det vanliga misstroendet emellan grann-riken icke derigenom förminskades. Gustaf beklagade sig i synnerhet deröfver, att de upproriske Svenskarna njöto beskydd i Dannemark, och Fredrik trodde sig hafva anledning till missnöje deröfver att Viken icke återställdes. Ju mera faran närmade sig, ju mer funno också båda Konungarna vigten att sluta alla anledningar till tvister, och genom en öfverenskommelse i Warberg, (1530) blef en närmare förening uppgjord till detta ändamål. Fredrik ingick tillika förbindelser med åtskilliga af de Tyska Protestantiska Furstar som voro emot Kejsaren, och af hvilka han erhöll löfte om hjelptroppar.
Dessa försigtighets-steg voro så mycket nödvändigare, som Fredrik naturligtvis önskade att bibehålla Kronan inom sin egen Ätt: I denna afsigt skickade han (1529) sin son, Prins Christian till Norrige, att hyllas som hans efterträdare. Men Norrskarne ansågo detta försök såsom stridande emot deras valrätt, hvilken Fredrik sjelf hade bekräftat, och för att gifva ett skäl till sitt afslag, åberopade de ett förbund som redan 1450 blifvit afslutadt emellan Norriges och Dannemarks Råd, hvari de öfverenskommit att båda Rikena skulle aldrig mer skiljas åt, utan alltid hafva samma Konung. Hertigen kunde således icke vinna någon försakran om thronföljden innan Danska Rådet tillika beviljade den, och detta var ingen anledning att hoppas. Biskoparne, som här hade förmycket inflytande, voro icke särdeles benägna emot Fredrik i anseende till det beskydd han lemnade Evangeliska läran, och de misstänkte Hertigen att vara af samma tänkesätt. Det var således vigtigt för deras afsigter att Christian icke blef Konung efter sin far. Till denna höga värdighet hade de i det stället redan bestämt antingen Fredriks andra son, Johan, hvilken de kunde låta uppfostra i Katolska Religionen, och under hvars minderårighet de hoppades återställa sitt aftagande välde, eller Christjern den Andres son, som var uppfödd i Kejsarens hof och gaf stora förhoppningar om sig. Fredrik var förmodeligen icke okunnig om dessa planer, men allt hvad han kunde göra var, att hemligt bereda deras fall genom den tillåtelse han lemnade Lutherska läran att utbreda sig. Äfven häruti uppförde han sig med mycken varsamhet[33], och de ifrige Katolikerna funno ingen full anledning att lemna utbrott åt sitt missnöje innan 1530, då Protestanterna i Dannemark åstundade att högtidligen aflägga sin trosbekännelse, på samma sätt som deras trosförvanter i Tyskland gjort på den bekanta Riksdagen i Augsburg. För att vid detta tillfälle synas oväldig befallte Konungen att båda partierna skulle infinna sig i Köpenhamn, för att genom vanliga Teologiska vapen försvara sin lära. Biskoparna, som af erfarenheten visste att deras motståndare voro skickligare i kontroversien, och allt för väl kände sin egen svaghet att sjelfva våga sig i en strid som fordrade flera kunskaper än de hittills ansett nödiga att förvärfva, voro sorgfällige att förse sig med en kämpe som åtog sig deras och den hotade Katolicismens beskydd. Efter flera fruktlösa försök hos några de namnkunnigaste af Romerska kyrkans stridsmän, funno de i Doktor Slagefyr ifrån Köln, en man som ägde nog mod att sätta sig i spetsen för sina bekymrade medbröder, hvaremot de Lutherske utvalde Hans Taussen till sin hufvudman. Stridsdagen inföll ändteligen, men en oväntad svårighet kom att hindra båda kamparne från att visa sin skicklighet, och att spara dem en möda som visserligen blifvit fruktlös. De Katolska fordrade att tvisten skulle ske på latin, de Lutherska att den skulle ske på Danska, som alla förstodo; de förra ville att utgången skulle bedömmas af Påfven eller ett allmänt Concilium, de sednare nekade att erkänna andra domare än den Heliga Skrift, och derefter Konungen, Ständerna och Menigheten. Emedan man förmodeligen på båda sidor trodde att den minsta eftergift röjde brist på mod, hade man i förhand beslutit att åtminstone i detta afseende icke göra sig skyldig till några förebråelser, och segren blef således oafgjord, emedan ingen ville underkasta sig de vilkor på hvilka den andra parten endast samtyckte att strida. Men detta ömsesidiga nekandet gaf likväl åt båda partierna en inbillad triumf. Riksdagen slutades således, utan att någon ting vidare blef afgjordt i anseende till Religionen; Konungen fortfor att beskydda de Lutherska, och Biskoparne fortforo att beklaga sig deröfver; de påstodo tillika att Köpenhamns slott, som man valt till sammankomsten, var ett misstänkt ställe, der de voro omgifne af beväpnadt folk, och skulle dömas af en okunnig menighet. Dessa förklaringar, likasom deras öfriga bemödande, hindrade emedlertid icke Evangeliska läran att vinna en tilltagande framgång, och i början af följande året (1531) ingick Fredrik i det Smalkaldiska förbundet.
Dessa Religions-tvister, under det de å ena sidan utspridde ett allmännare ljus, ökade de å andra sidan det parti som icke allenast önskade utan äfven bemödade sig om att åstadkomma en ny Revolution. Efter många fruktlösa löften hade Christjern ändteligen af Kejsaren erhållit ett understöd af penningar, för att utrusta en här, hvarmed han hoppades återtaga sina förlorade Riken; han hade försonat sig med Påfven, erhållit aflösning af en Katolsk prest, och derigenom åter vunnit dem på sin sida som voro ifriga anhängare af Romerska kyrkan. Åtskilliga landsflygtiga Svenskar, som ökade hans parti, sökte att genom bref till sina vänner förskaffa honom anhängare; de afmålade honom som en beskyddare af Nordens frihet, som en försvarare af Katolska Religionen. Gustaf Trolle var den ifrigaste af dem. Denne Prelat, som ännu förde tittel af Upsala Ärkebiskop, hade blifvit tvungen att lemna Dannemark på de upprepade föreställningar som Konungen af Sverige gjort derom. Underrättad om Christjerns företag var han genast färdig att understödja honom med sitt inflytande, och osäker om hans bref hade den verkan han åsyftade, reste han sjelf öfver till Norrige att bereda väg för den tillämnade landstigningen. Han hade icke svårt att vinna Ärkebiskop Olof i Trondhem, som var missnöjd med Konung Fredrik i anseende till Religions-förändringen, och denne Prelats efterdöme hänförde en mängd af Rikets öfriga inbyggare. Biskoparna gingo så långt i sitt nit, att de insamlade en summa penningar, hvilken de i hemlighet skickade Christjern, som redan uppsatt en här, och blifvit försedd med skepp af några rika borgare i Amsterdam, hvilka kanhända trodde sig sätta Kejsaren i förbindelse genom det bistånd de gjorde hans Svåger. Likväl sökte Christjern under sjelfva dessa rustningar att godvilligt öfverenskomma med sin motståndare.
Christjerns flotta var icke färdig att utlöpa förr än i Oktober, och de stormar, som vanligen härja vid denna årstid, skingrade och förstörde en stor del deraf. Det var hans afsigt att landstiga på Seland; men väderdrifven från dess kuster, ankrade han vid Warberg, der han likväl endast dröjde att i det kringliggande landet förse sig med lifsmedel. Ett nytt försök att hinna Seland gjordes och misslyckades åter. Flottan kastades åt Norrska kusten, och han förlorade tio skepp, hvaribland voro de som förde hans svåraste Artilleri; de öfriga femton inlupo i åtskilliga hamnar. Så snart han var anländ till Opslo gaf han ut ett manifest, hvari han underrättade Norrskarna om sin återkomst till sina Riken, och lofvade en allmän tillgift åt dem som frivilligt återvände till den lydnad de svurit honom. Han befalte bönderna att skicka sina fullmäktige till Opslo, och Adeln och Presterskapet att personligen infinna sig der vid förlust af lif och gods. Större delen af Norriges förnämsta innevånare samlades snart till honom, hvartill Prelaternas exempel isynnerhet bidrog. Norrska Rådet beviljade en afgift af ett lod silfver af hvar man i södra delen af Riket, jemte understöd af matvaror. Biskoparna gingo så långt, att de befallte alla kyrko-föreståndare att såsom ett lån lemna Konungen det öfverflödiga kyrko-silfver som ännu kunde vara öfrigt. Den 30 November blef Christjern hyllad i Opslo, och utom de trenne fästningarne Aggerhus, Bergenhus och Bohus, var hela Norrige i hans våld.
Magnus Gyllenstjerna var befälhafvare på Aggerhus och tillgifven Fredrik; men den fästning han innehade var icke tillräckligt försedd med folk att emotstå ett anfall, och vintren tillät intet understöd att sjövägen komma ifrån Dannemark. Han ville likväl försöka om han icke genom någon list kunde bibehålla sig, och då han uppfordrades af Christjern svarade han med undergifvenhet, att han väl kände Christjerns rättighet till Riket, likasom sin egen oförmögenhet att vintertiden försvara slottet. För att icke anses som feg begärde han likväl ett stillestånd till början af Mars, för att kunna underrätta Konungen af Dannemark om sin belägenhet och begära hjelp, hvilken man lätt förutsåg inom denna tid icke kunde komma. Detta stillestånd blef beviljadt, och Gyllenstjerna betjenade sig endast deraf att i hemlighet skrifva till Johan Rantzou, befälhafvare på Kronoborg, med underrättelse om hela ställningen i Norrige, och sitt eget behof af undsättning innan vintren inbröt. Rantzou skickade honom genast en del af sitt folk tillika med den munition han behöfde, och lemnade befälet deröfver till Gyllenstjernas budbärare, en Tysk vid namn Carl Francke. Denne käcke Officer hade den olyckan att med det fartyg hvarpå hans manskap öfverfördes blifva innefrusen vid Norrska stranden, innan han ännu hunnit den hamn der han borde löpa in, men han landsatte likväl sitt folk, och som han väl kände landet, kom han lyckligen genom obanade vägar obemärkt till fästningen. Så snart Gyllenstjerna erhållit denna förstärkning samlade han all den proviant som kunde fås, lät nedbryta ett kloster i Opslo, från hvilket hans fiende kunnat beskjuta honom, och gjorde sig färdig att uthärda en belägring. Christjern märkte nu försent att han blifvit bedragen. Han lät väl blockera Aggerhus, så att ingen vidare tillförsel skulle kunna ske; men hamnen kunde icke tillstängas, och Gyllenstjerna behöfde endast afbida öppet vatten för att kunna erhålla tillräckligt understöd ifrån Dannemark.
Rådet i Norrige, som icke allenast erkänt Christjern för sin laglige Konung, utan äfven hans son Johan för rätt arfvinge till thronen, hade emedlertid skrifvit ett bref till Danska Rådet, hvaruti all lydnad uppsades Fredrik[34]. De Svenskar som följde Christjern hade också, å sin sida, försökt att genom uppmaningar till sina vänner förskaffa honom ett parti i Sverige, och på deras inrådan ryckte han in i Viken, som till en del försvarades af Svenska, till en del af Danska troppar. Ett litet fäste, Olofsborg, eröfrades af Thure Jönsson, och Konungen framträngde till Kongelf, i hvars nejd en del af Svenska Arméen stod. Det motstånd han här fann öfvertygade honom att missnöjet emot Gustaf icke var så stort som de landsflycktige Svenskarne ville föreställa det, och han gjorde Thure Jönsson häftiga förebråelser i anseende till det steg hvartill han förledt honom. Andra dagen fanns denne anförare mördad på gatan i staden, och som man naturligtvis tillskref Konungen detta mord, väcktes en billig fruktan att Christjern endast saknade makt för att återkomma till sin fordna våldsamhet. Efter en träffning, som väl icke var afgörande, men likväl kostade Christjern mycket folk, måste han omsider draga sig tillbaka, för att icke blifva afskuren ifrån det egenteliga Norrige, och utgången af det fälttåg som nästa vår förestod, tycktes icke länge kunna blifva tvetydigt.
Redan från första tidningen om Christjerns utrustning hade Konung Fredrik varit sorgfällig att sätta sig i försvarsstånd, och hade uppmanat sina bundsförvanter att bistå honom. Men Danska Rådet, hvars omsorg det var att påskynda flottans utredning, uppfyllde så illa detta åliggande, att oaktadt Lybeckarnes påminnelser och Konung Gustafs förebråelser, voro endast ett skepp och två jakter, tidigt om våren (1532), färdige att utlöpa i förening med den lilla Eskader af fyra skepp som Lybeck skickat till hjelp. Dessa borttogo emedlertid en del af Christjerns skepp och undsatte Aggerhus, som han för andra gången belägrade. Omsider blef den större utrustningen färdig. En Dansk här, förstärkt af Tyska troppar, af gick under befäl af Knut Gyllenstjerna, Biskop i Odensée, och landsteg i Norrige, vid Opslo, i början af Maj månad. För att så mycket mer befordra den hastighet som i ett krig är nödvändig, hade Gyllenstjerna af Konungen erhållit den mest oinskränkta fullmakt. Han kunde, efter sitt eget godtfinnande, fortsätta kriget eller ingå i freds-underhandlingar; han kunde i Konungens namn lofva tillgift åt dem som nedlade vapen, och var dessutom försedd med kongliga sigillet för att bekräfta de förbindelser hvari han ingick.
Christjern deremot befann sig redan i en förtviflad belägenhet; han hade på hafvet förlorat det betydligaste af sitt Artilleri; lemningen af hans här var försvagad genom inbrottet i Sverige; det sammanskott han erhållit af kyrkor och enskilta personer var användt; hvarken Kejsaren eller de Nederländske köpmännen ville vidare understödja honom; hans anhängares tillgifvenhet började redan att kallna; hans soldater fordrade flera månaders innestående sold; och sedan hans flotta till största delen var förstörd, hade han icke mer det hoppet att sjövägen kunna göra ett återtåg. Han bemödade sig emedlertid att hindra sina fienders landstigning, lät tända eld på sitt eget läger och antog en fördelaktig ställning, i hopp att förmå sina motståndare till ett slag, hvaruti han med fördel kunnat begagna sitt rytteri. Men Danska befälhafvaren, som såg möjligheten att vinna sitt ändamål utan uppoffring af folk, inskränkte sig att på afstånd beskjuta hans skepp och armée, tillika med de strandbodar hvari Opslo’s borgare hade sina varor. Borgerskapet tvingades härigenom att draga sig in i staden, och alla dess förråd förstördes. Det missnöje som väcktes genom denna förlust, och den brist som tillika derigenom uppkom, förorsakade ett lika knot hos borgaren och soldaten; och för att tillfredsställa dem, måste Christjern föreslå underhandlingar, hvartill äfven hans fiender förklarade sig benägna. Fullmägtige ifrån båda sidor möttes härpå, och Christjern påstod i början icke mindre än en fredlig besittning af hela Riket, och derefter af Norrige ensamt, under Fredriks lifstid, då det sedan skulle bero på de Danska sjelfva, huruvida de ville antaga honom som Konung. Christjern erfor likväl att man alldeles icke ville afträda några länder åt honom; han fann sig omringad af fiender, och som han icke visste hvad utväg han borde taga, beslöt han att fråga Gyllenstjerna om råd. Biskopen rådde honom att sjelf resa till sin Farbror, som man var säker skulle gifva honom ett årligt underhåll. Christjern tog förslaget i öfvervägande och lofvade derpå skrifteligen att följa det, om alla anförarne i hären ville gå i borgen att han skulle erhålla en säker lejd, så att om han icke kunde försonas med sin Farbror skulle han tryggt blifva förd tillbaka till Opslo eller något annat ställe; att de som tagit hans parti ingenting skulle lida, men de som blifvit landsflyktiga återfå sina förlorade egendomar; att södra delen af Norrige skulle förblifva i den författning den var intill freden, eller till hans återkomst, hans soldater erhålla sin innestående sold, och de pantbref eller förläningar han gifvit, godkännas.
På detta förslag ville de Danska i början icke lemna något skrifteligt yttrande, och då Konungen efter några dagars dröjsmål åter påminte derom, erhöll han blott en försäkran: att han skulle blifva kristeligt och anständigt underhållen, om han sjelf ville resa till sin Farbror, att hans soldater kunde fritt få aftåga, och att Konungen redan erbudit tillgift åt dem som gått på hans sida. Då detta svar skickades till Opslo utdelades tillika bland borgrarne derstädes ett bref af Konung Fredrik till santlige invånarne i Norrige, hvaruti Konungen urskuldade sig för det att han icke förr kommit dem till bistånd emot Christjern, och lofvade dem nåd och bibehållandet af sina förra Privilegier, om de återvände till sin pligt. Härigenom förmåddes flera af bönderna att öfvergifva Christjern, och dessa erhöllo skyddsbref. Tvenne personer som varit brukade vid underhandlingarne skickades till Konung Fredrik för att underrätta honom om sakernas ställning.
Emedlertid voro Christjerns fiender icke i en så alldeles lycklig belägenhet som deras fordringar tycktes utmärka. De ledo brist på penningar och således äfven på lifsmedel; sjukdomar utbredde sig i deras här, och de funno sig icke nog starka att med alfvar företaga något. Belägringen för Opslo fortfor likväl som förut, och Magnus Gyllenstjerna, Biskopens bror, gjorde ett tåg åt de vestliga trakterna, der han förmådde invånarne att åter hylla Konung Fredrik. Ifrån Sverige begärdes understöd af rytteri. Christjern, å sin sida, sökte att förskräcka dem genom ett uppdigtadt bref, som han lät falla i deras händer, och hvaraf de underrättades om en stor Skottsk och Nederländsk flotta, som skulle komma till Christjerns undsättning; men denna list hade ingen verkan. Underhandlingarne fortforo också, utan att Danskarne ville ingå i mer än det hvartill de redan utfäst sig. Omsider slöts en öfverenskommelse (den 1 Juli 1532), hvari Christjern lofvades att fritt och obehindradt få med 200 personer begifva sig till Konung Fredrik, för att underhandla med honom, under det förbehåll att han ingenting företog som kunde vara skadligt för bemälte Konung eller hans undersåtare. Kunde man icke komma öfverens om vilkoren skulle lejden räcka till dess Christjern kommit till Opslo tillbaka, eller till något annat ställe dit han fann för godt att fara. Emedlertid skulle en fullkomlig vapenhvila iakttagas, och ställningen i Norrige förblifva som den var. Alla de som deltagit i denna sista resning skulle erhålla tillgift, och de landsförvista återfå sina förra rättigheter och egendomar. De förläningar eller pantbref som Christjern utgifvit skulle blifva godkände, och hans soldater, obehindradt tåga ur landet. Skulle Konung Fredrik dö innan öfverenskommelsen var fullkomligt afslutad, borde lejden likväl vara gällande, och Danska Rådet i dess ställe fortsätta underhandlingen. De fullmäktige utfäste sig tillika att icke lägga några hinder i vägen, ifall Danska Rådet och Ständerna ville på nytt välja Christjern till sin Konung. Deremot lofvade Christjern att aldrig mer företaga något emot Riket, så att äfven om Kejsaren skulle bemöda sig att insätta hans son till Konung i Norden, borde han icke blanda sig deruti.
Denna öfverenskommelse var redan på båda sidor afslutad, och det felades endast att sigillet påtrycktes, då de personer som till Konung Fredrik blifvit afskickade, återkommo med befallning att icke bevilja Christjern något, utan tvinga honom att på nåd och onåd gifva sig. Flere af Krigs-Rådet påstodo i anledning deraf, att traktaten skulle återkallas, så mycket mer som den ännu icke var förseglad; men Knut Gyllenstjerna ansåg sigillets påsättande för en blott formalitet, sedan de genom sina namns undertecknande betygat sig nöjda med de föreslagna vilkoren, och åberopade sin fullmagt, som tillät honom att handla efter sitt godtfinnande. Biskopens anseende drog nästan alla de öfriga på hans sida, och traktaten blef stadfästad. Icke många dagar derefter gick Christjern om bord på Danska flottan för att fara till Köpenhamn, dit han anlände i medlet af Juli månad. Han hade likväl före sin afresa skrifvit ett ganska ödmjukt bref till Konungen sin Farbror, hvilket han anhöll måtte blifva uppläst i Rådet.
Men de omständigheter som kanske i början af kriget förmått Konung Fredrik att skona Christjern, ifall denne råkat i hans våld, voro förändrade. Kejsaren så väl som Drottning Maria, Nederländernas dåvarande Ståthållarina, hade försäkrat att de ingen del tagit i Christjerns utrustning, och förbundit sig att hvarken sjelfva understödja honom eller tillåta att något skepp seglade ifrån Nederländerna till Norrige så länge han der uppehöll sig. Christjern var således aldeles öfverlemnad åt sitt öde, en ny förstärkning var redan färdig att afgå till Norrige, och man var säker att utan vilkor kunna innan korrt bemäktiga sig en fiende som var så fruktad i Norden. Den lejd Gyllenstjerna gifvit återgaf honom en viss verknings-förmåga, emedan man med skäl tviflade att han skulle hålla sina löften så snart han med fördel kunde bryta dem. I detta bryderi sammankallades Rådet. Några få voro af den tankan att lejden borde hållas, men de flesta påstodo att den icke var gällande, emedan Gyllenstjernas första fullmakt var upphäfven genom Konungens sednare befallning. Flera föreställningar om Rikets våda, ifall Christjern försattes i frihet, gjordes dessutom så väl af Danska Adeln, som af Hansestäderna, och äfven ifrån Sverige. Man inkallade således Gyllenstjerna för det han öfverskridit sin fullmakt genom utdelandet af lejden. Men denne Prelat anförde några obetydliga omständigheter, hvarigenom Christjern skulle hafva brutit lejden, såsom att han skickat Norrskarnas hyllningsbref till Kejsaren, och att hans folk efter stilleståndet tillåtit sig några oordentligheter; och emedan man endast önskade en förevänning att qvarhålla den olycklige Fursten, tjenade dessa beskyllningar till grund för det beslut, hvarigenom han dömdes till ett evigt fängelse. Tvenne af Christjerns förnämsta rådgifvare, Gustaf Trolle, och Biskop Magnus Haraldsson, märkte faran eller underrättades derom, och begåfvo sig till Mecklenburg.
Det fartyg hvarpå Christjern farit öfver från Norrige hade emedlertid flera dagar blifvit uppehållet vid Köpenhamn, under föregifvande att Konung Fredrik var i Flensburg; ändteligen sade man honom att deras sammankomst skulle ske der i staden. Fartyget gick således åter till segels, under betäckning af några krigsskepp; men då man hunnit till Flensburg, och Christjern såg att kosan styrdes förbi denna stad, märkte han att han var bedragen. Det hopp som hitintills smickrat honom försvann nu på en gång; han utgöt bittra tårar och beklagade sig öfver det svekfulla sätt hvarpå han blifvit behandlad. Han fördes nu till ön Alsen, der han insattes på Sonderburgs slott. Till hans fängelse valdes ett rum försedt med ett enda fönster och beläget i öfversta våningen af ett rundt torn. Till hans uppassning lemnades honom en Norrsk dverg, som var i hans tjenst, och man tillmurade sedan dörren, utom en liten öppning, hvarigenom man kunde gifva honom hvad hans lifs uppehälle oumbärligt fordrade. Till hans bevakning lades i slottet en särskilt corps ryttare, hvars befälhafvare borde taga sina instruktioner af fyra Danska och fyra Holsteinska Råd. Konung Fredrik, så väl som hans son Prins Christian måste dessutom åt Svenska, Danska och Holsteinska Adeln gifva en förbindelse att aldrig lemna friheten åt den fångne Fursten.
På detta sätt slutade den siste af Kalmare Unionens Konungar sin politiska bana, likväl ännu fruktad af de Stora i sjelfva det fängelse som syntes bestämdt att blifva hans graf. Kanske har bland alla de lysande olyckliga som förekomma i häfderna, ingen enda nedsjunkit från så bländande förhoppningar i så djupt elände som Christjern dna II:dre. Redan i sin barndom hyllad till att en gång regera öfver Nordens trenne Riken; genom födsel eller giftermål beslägtad med Europas mäktigaste Furstar, syntes Christjern, då han uppträdde på thronen, minst hotad af det förskräckliga ödet att en gång tillbringa sjutton år i ett fängelse[35]. Om dessa efterdömen af en krossad storhet, om dessa vittnen af en hämnande makt, för hvilken härar och throner lika litet beskydda, icke alltid kunna hejda den mäktige som hänföres af sin framgång, åtminstone skola de i sansningens ögonblick erinra honom om möjligheten af det straff som lika mäktiga hafva erfarit; och i sjelfva hans fruktan skall den lidande menskligheten finna en skyddsängel emot hans högmod.
Christjerns fängslande förstörde alldeles det parti han ännu kunde hafva i Norrige. Alla de som gått på hans sida skyndade att begära nåd. De fleste erhöllo den utan annat villkor än att återgå till sina förra skyldigheter, några få blefvo straffade med penning-böter. Norrska Rådet uppsade Christjern den trohet det lofvat honom, och på en allmän Riksdag togo tvenne Danska Herrar Norrska Ständernas hyllnings-ed för Konung Fredrik, och då återkallades tillika den hyllning de gjort Christjerns son Prins Johan, ehuru denna återkallelse var öfverflödig, emedan den förhoppningsfulle Prinsen redan trenne månader förut var död. Ständerna beslutade äfven att Konungariket Norrige alltid skulle blifva förenadt med Dannemark, så att Danska Konungen alltid skulle väljas af Norrska Ständerna. Härigenom hade nu Norrskarna sjelfva för andra gången upphäft sin sjelfständighet, och det var isynnerhet på denna grund som Christian den 3:dje 1536, efter Danska Rådets och Adelns föreställningar, förkunnade, att Norrige skulle framdeles icke utgöra ett särskilt Konungarike utan anses som en Provins af Dannemark: ett utslag som skulle gränsat intill det löjliga, om största styrkan icke förblifvit på den dömandes sida.
Men Christjern, ehuru sjelf instängd inom ett fängelse, blef likväl genom sin blotta tillvarelse en orsak till nya oroligheter i Norden. De började efter Fredriks död (1533) genom ett tydligare utbrott af den misshällighet som länge varit rådande emellan de Katolska och Lutherska Presterna. Biskoparne, som funno att de genom Reformationen skulle förlora sitt anseende och sina fursteliga inkomster, hade skäl att motsätta sig dess framsteg, och de försummade icke det tillfälle thronledigheten lemnade dem, att åtminstone befästa hvad de innehade. Af Fredriks söner var ingen hyllad till hans efterträdare. Det berodde således af Rådet att välja den det fann tjenligast, och de katolskt sinnade trodde, att om man valde Prins Johan, som ännu endast var tolf år gammal, kunde man låta uppfostra honom i Katolska Religionen, hvaremot Christian, den ällste[36], var känd som en ifrig försvarare af Reformationen. Häraf uppkom ett interregnum, och förlängdes genom Biskoparnes påstående, när de sågo sina motståndare nära att segra, att som Norrige var förenadt med Dannemark, borde äfven fullmäktige derifrån vara tillstädes vid valet. Under denna regeringslöshet sökte Lybeckarne att få de Privilegier förnyade hvarigenom de erhöllo en uteslutande rätt att handla i Östersjön, och då detta icke lyckades efter deras önskan, beslöto de att begagna sig af förvirringen, för att inkräkta eller stycka Dannemark. Företaget styrdes af Wullenwever, som varit Lybecks Minister i Dannemark, och Mejer, Kommendant i Staden. De förbundo sig i hemlighet med Borgmästarne i Köpenhamn och Malmö, jemte flera personer, och låtsade att taga de Lutherskas parti emot Katolikerna, under det de å ena sidan sökte förmå den afledna Konung Fredriks son, Hertig Christian, till ett krig emot Dannemark, och å den andra lofvade Konung Henrik VIII i England att sätta honom på Danska thronen. I Sverige sökte de tillika att väcka oroligheter, hvaruti de understöddes af Konung Gustafs svåger Grefve Johan af Hoya. Sedan Hertig Christian icke kunnat förmås till det föreslagna kriget, utan tvertom ingick i ett förbund med Dannemark till ömsesidigt beskydd, valde de Grefve Christoffer af Oldenburg, soneson af Gerhard, Konung Christjern den I:stes bror. Henrik af England, som trodde att han skulle draga största fördelen af kriget, understödde dem med betydliga penninge-summor. Kriget fördes emedlertid i Christjern den II:dres namn, hvilken Grefven förklarade sig förbunden, såsom slägting, att befria ur ett fängelse, hvaruti han tvertemot de heligaste förbindelser blifvit insatt, och att åter förhjelpa på thronen. Lybeck gaf också tillkänna, att som dess fullmäktige äfven underskrifvit den lejd i förlitande på hvilken Christjern öfverlemnade sig åt de Danska, vore det Stadens skyldighet att påyrka dess obrottsliga iakttagande.
Försedd med en talrik flotta hade Grefve ChristofFer så mycken större fördel öfver sina motståndare, som han kunde hindra de af hafvet söndrade Danska staterna att bistå hvarandra. Han gjorde likväl först ett infall i Holstein, hvarigenom han lockade Danskarna att blotta Seland, för att enligt sin förbindelse skicka Hertigen hjelptroppar. Härefter gick han till segels, landsteg icke långt ifrån Köpenhamn, låt först i Roskild hylla Christjern den II:dre, och blef snart mästare af hufvudstaden. För att vinna allmänheten på sin sida begagnade han sig med fördel af det gamla hatet emellan Frälse- och Ofrälse-stånden, och i de proklamationer han utgaf sade han sig vara kommen att beskydda friheten. De af Adeln som vägrade att infinna sig vid den påbjudna hyllningen, hemsöktes af bönderna med eld och svärd. På detta sätt blef han icke allenast mästare af Seland, utan äfven af de öfriga Danska öarna och Skåne.
Den öfverhängande faran tvingade nu de båda partierna, genom hvilkas tvist Konunga-valet så länge varit uppskjutit, att ge vika för nödvändigheten, och Hertig Christian utkorades af Jutska Adeln till sin faders efterträdare. Kejsaren sjelf befordrade detta val, emedan han blifvit underrättad om Lybeckarnes hemliga förbund med England, och fruktade att Henriks planer kunde blifva vådliga för honom sjelf. Christian vände sig först emot staden Lybeck, som han belägrade, och tvingade till ett slags fred, hvarigenom han fick tillfälle att anfalla sina öfriga fiender, hvilka redan befästat sig på Jutland. En corps af Svenska hjelptroppar understödde honom på andra sidan hafvet och biträdde Skånska Adeln, som uppsade den hyllning de svurit Grefve Christoffer. Ännu var krigslyckan likväl vägande; men Lybska Rådet fann för godt att välja sig en ny fältherre i Hertig Albrekt af Mecklenburg, och emedan Christoffer icke ville afträda befälet, uppkom emellan dem en tvist, som väl på det sättet bilades att båda deltogo i krigsförrättningarna, men hvarigenom Konungens framgång mycket befordrades. Södra delen af Norrige hade nu bifallit Danskarnas val; och understödd af en Svensk och Preussisk flotta var Konungen snart, äfven på hafvet, segrare öfver sina fiender. Dessa åter fingo löfte om bistånd af Kejsaren, som nu hoppades att kunna förskaffa Danska Kronan åt Pfals-Grefve Fredrik, gift med Christjern den Andres dotter, Prinsessan Dorotea. Men Kejsarens deltagande i kriget gjorde Lybeckarne angelägna att sluta det, emedan de visste att Kejsarens inflytande i Norden skulle befordra Nederländernas handel på bekostnad af Hansestädernas. De gjorde således en fullkomlig fred med Konung Christian, och lofvade att återkalla sina troppar, samt på intet sätt bistå hans fiender. Häri ville likväl hvarken Hertigen af Mecklenburg eller Grefve Christoffer ingå; tvertom de rustade sig till starkare försvar och behöllo tropparna i sin sold. Men då det väntade understödet alldeles uteblef; då det ena efter det andra af deras fästen eröfrades, och de sjelfva omsider ledo en förskräckelig brist i Köpenhamn, der de voro innespärrade, måste de utan vilkor uppgifva Staden åt Konungen, som skänkte dem friheten och gaf en allmän tillgift åt Borgrarne som tagit deras parti. Christian hade nu återvunnit freden i sitt Rike, och genom befordrandet af Religions-förändringen, och en deraf följande indragning af de Andeligas gods och inkomster, förskaffade han sig en makt som hierarkien hindrat hans företrädare att förvärfva, och hvarigenom Dannemark snart uppsteg till ett anseende bland Europas makter, hvilket det förut icke ägt.
Kalmare Unionen var emedlertid för alltid bruten; mellan Sverige och de öfrige tvenne Nordens Riken då Gustaf Wasa upphöjdes till Konung, mellan Norrige och Dannemark då det förra började att anses som ett lydrike under det sednare. Att Sverige under sin förening med Dannemark hvarken varit mäktigt eller lyckligt, derpå hafva vi haft tillfälle att framställa ett öfverflödigt antal bevis; men alla dessa vittna tillika att grunden till olyckan och vanmakten icke låg i föreningens natur. Det synes derföre som det förhatliga begrepp, hvilket man i Sverige alltid sökt att fästa vid Kalmare Unionen, hade ännu en annan grund än de af historien uppteknade händelser. Det är åtminstone icke osannolikt, att de styrande i Sverige stundom ansett det såsom tillhörande sin politik, att genom denna skräckbild underhålla ett Nationalhat, som var det starkaste försvar emot Danska Monarkernas påstådda arfsrätt till Svenska Kronan[37]; ett påstående hvilket alltid var fruktansvärdt innan Nationerna sjelfva bevisat sin rättighet att upphöja en ny Dynasti på sin thron och till intet göra alla de anspråk som kunde motsäga dess val. Visserligen var det först med Gustaf Wasa som Sverige började att vinna ett anseende bland Europas Stater, likasom Dannemark blef blomstrande under Christjan den III, men grunden till denna makt låg i hierarkiens förkrossande; och den skakning som uppkom genom Reformationen gjorde äfven sinnena benägna till emottagandet af den allmänna dagning som tillhörde detta tidehvarf. Huru lyckligt om dessa Riken sedan inskränkt sin täflan till sin inre odling, i stället för att på stridsfältet mäta sina krafter med hvarandra, om Sveriges och Norriges öknar blifvit befolkade af de härar som uppoffrats på deras gränsor utan annan anledning än deras Regenters fåfänga, då skulle Skandinavien blifvit likaså mäktigt genom sin egen styrka, som det stundom varit fruktansvärdt genom sina store Män, och oaktadt sin söndring skulle Nordens Invånare alldrig glömt att de utgjorde ett folk, som Naturen förenat genom samma seder och samma språk.
- ↑ I Andra Delen är redan nämnt att han blef fängslad på Christjerns befallning. Han sökte sedan att rymma ur sitt fängelse, men ertappades, och blef derefter ännu hårdare bemött. Han dog icke långt derefter.
- ↑ Han fortfor att vara bannlyst ända till 1512 då Påfven sjelf befalte sin Legat att gifva honom aflösning. Man föregaf som en anledning dertill, att han endast arresterat Biskopen tills saken kunde blifva anmält i Rom.
- ↑ Sedan bekant under namn af Kejsar Carl den Femte. Efter sin far Filip I. ärfde han Castilien, och efter sin Morfar, Ferdinand, det öfriga Spanien. Efter sin Farfar Kejsar Maximilian blef han Romersk Kejsare. Nederländerna voro redan tillfallne detta hus genom Carl den dristiges dotter Maria, som blef förmält med Maximilian. Christjern hade förut varit på vägen att blifva gift med en Fransk Prinsessa, som varit slägt med Anna af Bretagne (1519).
- ↑ Hon kallas ömsom Isabella och Elisabeth.
- ↑ Den börjades i Juli 1516.
- ↑ Han hade befallt sitt folk att om något hände honom i Sturens läger, skulle man genast låta hänga Gustaf Eriksson utan för Slotts-muren.
- ↑ Ärkebiskopens Farbror.
- ↑ Se Andra Delen sid. 231. Det var Arcemboldis närvara som gjorde att Konungen utan fruktan för bannlysning kunde våga detta steg, emedan de andeliga icke kunde klaga i Rom då Påfvens Legat var i Norden, och denne var redan vunnen.
- ↑ En allmän bannlysning, eller som den egenteligen kallades Interdict, var det svåraste straff Romerska kyrkan kunde ålägga, ehuru det förlorade sluteligen sin verkan, emedan det missbrukades. I ett land som var förklaradt under Interdict, tillslötos kyrkorna; ingen som icke var andelig fick höra messan. Inga Religions-ceremonier utöfvades mer än Döpelsen, och Nattvarden utdeltes endast åt de döende. Inga lik fingo begrafvas. Stundom nedtogos klockorna. Sjelfva luften var ansedd för oren, och landet lemnadt som ett rof åt den förste inkräktare som behagade tillägna sig det. Likväl hade Påfven merendels den försigtigheten att utnämna hvem som skulle blifva eröfraren.
- ↑ För vissa läsare torde den anmärkningen icke vara öfverflödig, att skjutgevären hade denna tiden icke på långt när hunnit den fullkomlighet som de sedan fått. Handgevären hvilade på ett slags gaffel som nedsattes i jorden och påtändes sedan med en lunta.
- ↑ I September 1519.
- ↑ Den 4 November.
- ↑ På detta sätt berättas förloppet af våra krönikor, som äro författade af samtida vittnen. Herr Mallet, som åberopar sig original-handlingar, säger att på tredje dagen efter kröningen sammankallade Konungen Rådet och inställde sig der sjelf med en talrik svit. Att en Kanik ifrån Upsala vid namn Mäster Jon inställde sig först med en klogo-skrift på Ärkebiskopens vägnar. — Efter Svenska berättelserna skedde också hyllningen på Brunkeberg den i November och kröningen den 3.
- ↑ Ärkebiskopen hade på samma sätt något förut låtit uppgrafva Sten Stures Sekreterare Mårten Jönsson.
- ↑ Kurfursten hänviste denna sak till Theologerna i Wittenberg, och dessa föreslogo en Magister Martin Reinhard, vän och landsman med Andreas Bodenstein, som sedan blef så ryktbar under namnet Carlstadt. Reinhard kom till Köpenhamn i December 1520. Med Konungens tillåtelse fick han predika i Nikolai kyrka; men som han icke kunde tala Danska måste en Munk (Paul Eliæ) uttyda hans predikningar för de åhörare som icke förstodo Tyska.
- ↑ Reinhardt reste ifrån Köpenhamn i Februari 1521. Det föregafs att han ville blifva Teologie Doktor i Wittenberg, emedan han hade för många ovänner i Köpenhamn att der taga graden. Konungens Sekreterare och Minister vid Tyska Riksdagen, Stephan Hopfensteiner var med i sällskapet, och den som egenteligen skulle verkställa ärendet. De träffade Luther korrt innan han reste till den namnkunniga Riksdagen i Worms, der han landsförvistes. Det är bekant att han då blef bortförd till Wartburg genom Sachsiska Kurfurstarnas föranstaltande. Hvad svar han gifvit på Christjerns tillbud vet man icke; men Carlstadt reste till Dannemark, ehuru han icke länge uppehöll sig der.
- ↑ Johan Magnusson ifrån Linköpings stift, der han redan 1506 blifvit Kanik, ehuru han då blott var aderton år. Han nyttjades af Sten Sture den Yngre som Minister i Rom, och begaf sig efter Riksföreståndarens död till Brindisi i Calabrien, der han förestod ett offenteligt Läroembete.
- ↑ Hertigen fordrade: 1) en del af Norrige, emedan detta Rike var ärftligt. 2) Återställandet af de penningar Konung Johan uppburit af Hertigens andel i Sleswig Holstein, under hans minderårighet; 3) betalningen af en skuld som blifvit ålagd Hertigdömena, ehuru den endast rörde Konungarikena; 4) en Lifgeding i Dannemark såsom Konunga-Son.
- ↑ En af dessa författningar förböd det bruket, som var på Öarna Seland, Falster, Laland och Mön, att sälja sina bönder; och tillät dessa att flytta ifrån sina husbönder då de blefvo illa handterade. En annan förböd icke allenast det ohyggeliga bruket att plundra skepp som strandade på kusten, den reglerade tillika på hvad sätt bergningen skulle ske till besättningens och ägarnes fördel. Så billig denna stadga var, så mycken förargelse väckte den hos dem som hade sina egendomar vid stranden. Biskoparna i Ribe och Wiborg, samt Ärkebiskopen i Lund beklagade sig isynnerhet deröfver. Dessa Prelater voro vana att bemäktiga sig allt hvad som uppkastades af hafvet på deras ägor, och man våldförde sig ofta på de olycklige som ville rädda sin ägendom undan skeppsbrottet. Det berättas att en Biskop har klagat hos Konungen öfver lagen och begärt att få följa den gamla sedvanan, och på Konungens svar att han icke ville ändra gamla sedvanor, utan så vida de stridde emot Guds lag, försäkrade Biskopen att i den heliga Skrift icke förekom något som angick de skeppsbrutna. Christjern påminte honom om femte och sjunde buden. — En samtida forfattare påstår att det var verkställandet af denna stadga som kostade Christjern sina Kronor, hvilket likväl är öfverdrifvet.
- ↑ Härmed syftades på Sigbrit, som fortfor att bibehålla sig i Konungens ynnest, oaktat det hat Allmänheten bar till henne. Det ansågs för en omöjlighet, att denna qvinna, som redan var gammal, kunnat så fästa Christjerns tillgifvenhet, utan öfvernaturliga konster, på hvilka detta tidehvarf hade godt förråd. Alla de missgerningar, för hvilka Konungen beskyllades, trodde man vara en följd af hennes råd, och hennes myndighet var verkeligen ganska stor.
- ↑ Brefvet börjas således: ”Vår ödmjuka hälsning Eders Nådes högmäktighet försändt med vår Herre,” och slutas: ”Eders Nådes Kongelig Majestät den evige Gud befallandes.”
- ↑ Den innehöll samma skäl som den öfverenskommelsen hvilken året förut var slutad, men dessa skäl voro mera omständeligen upptagna. Isynnerhet beklagade man sig öfver Sigbrit, påstående att hon hotat att låta förgöra dem. Man anförde Stockholmska Blodbadet, och gaf tillkänna sin fruktan att Konungen af samma afsigter kallat Danska Adeln till Riksdagen. Sluteligen åberopas en Artikel ur den försäkran Christjern gaf innan han uppsteg på thronen, hvari säges, sedan de öfriga förbindelserna voro upprepade: ”Så vida vi göra något emot dessa Artiklar, och icke vilja låta upplysa oss af Rikets Råd (för hvilket Gud oss bevare) då skola alla Rikenas inbyggare, vid deras tro och pligt, troligen tillhjelpa att sådant måtte afskaffas, och derigenom icke anses hafva brutit emot deras tro, ed och pligt.” — Samma dag som detta bref är underskrifvet, utfärdade samma Herrar ett annat, till Allmogen, hvari alla som voro öfver 18 år uppmanades och befaltes, vid ära, lif och gods, att komma dem till hjelp. — I det bref, som afgick till Hertig Fredrik, lofvade de icke allenast att sjelfva bistå honom med lif och gods, utan att försträcka honom med kyrkornas och klostrens guld, silfver, kalkar, monstranzer, kors, beläten och andra klenodier. —
- ↑ En Rensk Gyllen var icke fullt 1 Riksd. Banco, efter guldets eller silfrets värde nu för tiden, men jemfort med den tidens varu-pris var den af ett mångdubbelt värde.
- ↑ Kapitulationen slöts af Prins Christian, emedan Fredrik icke var tillstädes. Köpenhamn uppgafs den 6 Jan. 1524. Vid Kapitulationen med Malmö blefvo efter vanligheten alla invånarne försäkrade om Konungens nåd, men man undantog likväl derifrån Sigbritt och förra Borgmästaren Hans Michelsson. Båda dessa personer voro likväl i Christjerns svit.
- ↑ Vilkoren voro isynnerhet dessa: Gustaf skulle icke sluta fred med Christjern eller någon annan makt utan Lybecks deltagande. Om Hansestäderna blefvo angripne skulle han bistå dem med skepp och manskap, och ersätta den skada som Christjern kunde tillfoga dem. Dessa Städer skulle äga en fullkomlig frihet att utan tull eller någon annan afgift handla på hvad ort i Sverige de behagade, en rättighet från hvilken alla andra främmande utestängdes. Deremot skulle de Svenska icke handla på annat ställe än i någon af Hansestäderna, och alldeles icke segla åt vestra sidan genom Öresund. Uppkom någon tvist mellan dem och Sverige, skulle saken afslutas i Lybeck af fyra Svenskar och fyra af den klagande Stadens Råd. — Sluteligen skulle de ännu äga rätt att begära flera förmåner ifall de framdeles skulle åstunda några.
- ↑ Man började utsprida att det var feghet hos Gustaf som vållade att han ej vågade angripa Norby; man gjorde jemförelser emellan honom och Sturarne, hvilka isynnerhet vunnit allmänhetens tillgifvenhet genom sin krigs-ära. Dessa föreställningar kommo omsider för Konungens egna öron, och som han icke allenast personligen eftersträfvade att anses för tapper, utan äfven visste huru angeläget det var för hans trygghet att bibehålla detta anseende, samtyckte han att antaga Lybeckarnes förslag, utan att meddela det åt Konungen i Dannemark, hvars påstådda rättighet till Gottland han kände.
- ↑ Mötet skedde den 1 Sept. 1524. Korrt förut hade Fredrik blifvit krönt i Köpenhamn af den förra Svenska Ärkebiskopen Gustaf Trolle.
- ↑ Se Andra Delen sidan 103 och följ.
- ↑ Detta bref är isynnerhet märkvärdigt derföre, att det ger en ryslig målning af feodal-väldet, och det missbruk af makt hvartill Aristokratien alltid skridit då den icke haft andra gränsor än den naturliga rättvisan. Ett utdrag deraf torde således icke vara på obehörigt ställe. Christjern &c. – – – ”J veten att för den kärlek vi alltid haft till den fattige och menige man, borgare, bönder och menigheten, och icke tillåtit att någon orätt blifvit eder gjord af edra öfvermän, och icke tålt att J blifvit beskattade öfver billigheten, derföre hafva några, som detta gjorde, satt sig opp emot oss, både af Biskoparna och andra Prelater och af Ridderskapet, emedan de icke fingo bruka sin tyranniska vilja emot er, de andelige med kyrkans bann, förbud och andra svåra pålagor; de verldslige på samma sätt med sina beskattningar, och att både de andelige och verldslige Regenterna icke aktade en fattig bonde mer än en hund, ehuru han är deras jemlike inför Gud, och det har ofta händt, både på Seland och annorstädes, att en fattig bonde eller hans barn äro sålda för en hund.” – – – Christjern låter dem äfven veta, att sedan hans Svåger Kejsaren nu hade vunnit en fullkomlig seger öfver Konungen i Frankrike (Frans I.), skulle han uppfylla det löfte han gifvit, och personligen komma att insätta Christjern i sina förra rättigheter, då alla de som befunnos brottsliga skulle på det strängaste blifva straffade, så vida de förut icke godtgjorde sitt fel och gingo Norby tillhanda. Det var således af medlidande som Christjern ville varna dem förut, på det att de oskyldige icke skulle lida med de skyldige, och de som felat måtte äga ett tillfälle att rätta det, m. m.
- ↑ Dessa voro broderna Olaus Petri och Laurentius Petri. En af de ansenligaste som de genast fingo till anhängare var Laurentius Andreä, Ärkedjekne i Strengnäs.
- ↑ Efter vanligheten vid dylika tillfällen ville ingen ge vika, och båda de tvistande blefvo omsider så heta, att ingen förstod hvad de sade; Konungen måste derföre befalla att de skulle sluta, och tilldömde Olaus Petri segren.
- ↑ En af dessa var Doktor Sunnanväder, som förut varit Biskop i Westerås och på Konungens befallning afsatt. Några af de skäl hvarpå han dömdes voro likväl så svaga, att man nästan kan anse hans dödsdom för ett maktspråk. Han beskyllades t. ex. att hafva rådt Sten Sture den Yngre ifrån att antaga en tropp af Tyskar som tillbödo honom sin tjenst.
- ↑ Under ett tal på Riksdagen i Odensee, 1527, föreställde Konungen Biskoparna, att de borde låta predika Guds ord, emedan flere beklagat sig öfver att de icke fingo höra annat än fabler och diktade underverk; han hade väl svurit att bibehålla Romerska kyrkans Religion, men icke dess villfarelser, o. s. v. På samma Riksdag beviljades, att Lutherska läran skulle tålas, att Munkar och Nunnor fingo öfvergifva sina kloster, och, så väl som andra Andeliga, gifta sig. Biskoparna blefvo också ålagde att till Statens beskydd utrusta ett skepp hvardera, och förbudna att köpa Pallium ifrån Rom. Då Jacob Rönnow blef Biskop i Roschild gaf han Konungen sin förbindelse at icke förfölja de Lutherska. — En af de som mest utmärkte sig för Reformationen var Hans Taussen, som varit en af Luthers lärjungar. Malmö var eljest det ställe der den nya läran var allmännast antagen.
- ↑ Detta bref är allt för besynnerligt att icke anmärkas. Deri säges: att Christjern nödgats begifva sig utur Riket utan tillbörlig tilltal och dom, hvilket Rådet och Allmogen i Norrige icke visste af eller samtyckte förrän lång tid derefter, då de nödgades dertill genom de bud de fingo från Hertig Fredrik och Danska Rådet, på det de ej skulle yttermera förderfvas; att han nu återkommit till sitt Rike och man förmärkt att han vill och ämnar älska Gud och rättvisan. — Sedan Rådet flera gångor bedt ödmjukeligen och rådt att man skulle låta Christjern komma fredligen till sitt Rike igen, slutas brefvet på följande sätt: ”Käre gode vänner, såsom vi nu hafva gifvit eder detta tillkänna, ock J väl veten att Konung Christjern är vår rätta Herre och Konung, och att vi icke kunna tjena två Herrar, samt att vi nu hafva tillsagt Hans Nåd huldhet och trohet, förmoda vi att den gode Herre, Högmäktige Furste Konung Fredrik eller J, icke fatten misstycke eller ovilja till oss, för det vi hafva uppsagt Hans Nåd huldhet och trohet, som vi ock nu i detta vårt bref uppsäga, lemnande eder att besinna hvad deraf ville följa om vi så icke hade gjort.”...
- ↑ I Speyerska freden, 1544, erhöll Kejsaren det löftet, att Christjerns fängelse skulle mildras. 1546 besökte Konung Christian 3:dje honom i anledning häraf, och slöt med honom en öfverenskommelse, hvarigenom han erhöll Kallundborgs län och formligen afsade sig de Nordiska Rikena så väl som Schleswig och Holstein. Men de fiendtligheter som hans måg Pfalzgrefven Fredrik uppväckte emot Dannemark, gjorde att han ej kom ifrån Sonderburg förr än 1549. På Kallundborg fick han en kunglig hofstat; men sjelfva hans lidande hade icke alldeles qväft hvarken hans våldsamhet eller kanske hans begär efter sina förlorade Kronor. En gång då han var på jagt gömde han sig undan, men hans sällskap upptäckte honom, och ehuru han försäkrade att det blott varit ett skämt, fick han sedan aldrig komma ur slottet. Han lefde ända till år 1559.
- ↑ Han var född 1504.
- ↑ Man har uppgjort den sällsamma Anekdoten, att Carl X. icke ville förena Dannemark med Sverige, emedan han fruktade att någon af hans efterträdare, förledd af Selands blidare klimat, skulle der förlägga sitt Residens, och en ny Kalmare Union på detta sätt uppkomma. Det är lyckligt för Carls rykte at denna berättelse har alla möjliga historiska facta emot sig, ty om den varit sann, skulle den bevisat att Konungen hyste en svag tanka om sina efterträdares politik.