Kalmare unionens historia/II

←  I. delen

Kalmare unionens historia av Per Adolf Granberg II. delen

III. delen  →

KALMARE UNIONENS HISTORIA.

---

II. DELEN.

---

Författad

af

PETER ADOLF GRANBERG.

---

STOCKHOLM,
Tryckt hos Directeuren Johan A. Carlbohm,

1809.

KALMARE UNIONENS HISTORIA.

Om ett Rike kunnat oroas af partier och enskiltas ärelystnad under det Thronen ännu icke var ledig, huru mycket mer borde icke dessa partier äga tillfälle att öka sin styrka, denna ärelystnad finna utrymme för sina planer, då en ny Konung skulle väljas, och ingen af de täflande genom födseln ägde någon företrädes-rätt till denna höga ära. Den Konunga-slägt, som så länge regerat i Dannemark, och från hvilken Christoffer härstammade, var utslocknad med honom. Folkunga-ätten, med hvilken han äfven varit beslägtad, hade väl ännu på qvinnosidan flere afkomlingar, men de voro alltför aflägse att synas berättigade till Sveriges Thron, eller utan nog anseende att kunna täfla derom. Norige tycktes endast vänta på sina grannars val och likasom fruktade att sjelf våga något. Man hade väl samfällt öfverenskommit om det sätt hvarpå Konungen borde väljas; men hvarken Sverige eller Dannemark saknade dem, som genom andra medel än ett allmänt förtroende hoppades att vinna sitt Fäderneslands Krona, utan att bekymra sig om huruvida föreningen derigenom skulle bibehållas eller brytas.

Svenska Ständerna, eller rättare, de förnämsta i Riket, som på Christoffers begäran kommit tillsammans i Jönköping, blefvo der underrättade om hans död, och tillika anmodade, genom Danska Rådet, att infinna sig i Halmstad till ett nytt Konunga-val. En lika underrättelse tyckes äfven hafva blifvit meddelad åt de Norrska, och det felades blott att genom samfällt öfverenskommelse utsätta den tid då sammankomsten skulle hållas. Men blotta tidningen om en Thronledighet öppnade nya utsigter för de stora i Sverige, och intet beslut blef taget. De församlade Herrarne svarade att de icke voro försedde med behöriga fullmakter, och deras antal var icke heller nog stort att kunna afgöra något i en så vigtig sak. De utsatte derföre en Riksdag, som skulle hållas i Stockholm, och för att emedlertid vårda Rikets inre angelägenheter, utnämdes till Riksföreståndare tvenne bröder af Oxenstjernska slägten, Nils och Bengt Jönsson, båda Rikets Råd, och båda förut gynnade af Christoffers förtroende.

Det parti, som försvarade Kalmare förening var således ännu det rådande i Sverige, och förvärfvade snart en ny styrka. Upsala Ärkebiskops-stol hade hastigt blifvit ledig, och Jöns Bengtsson (Oxenstjerna) valdes att intaga den. Men Carl Knutssons tilltagsenhet och lycka segrade öfver dessa hinder. Carl, som genom Christer Nilssons död blifvit ensam ägare af Finland, återfann nu det tillfälle att vinna en Krona, som förut hade undgått honom, och han försummade icke de medel som skulle föra honom till målet. Han anlände till Stockholm, om våren, med en tropp af 800 man, och det synes som han genast vid sin ankomst, oaktadt beslutet i Jönköping, ensam tillägnat sig Regeringen. Han utfärdade en kallelse till alla stånden att infinna sig i Stockholm, der han förlade sitt folk på de mest lägliga ställen, sannolikt i den afsigten att genom vapen understödja sin sak, i fall de planer han anlaggt skulle misslyckas.

Flera omständigheter bidrogo att gynna Carls företagande. De svårigheter, som den tillväxande Aristokratien redan förordsakat, ansågos af folket såsom uppkomne genom de utländska Konungarnas regering, och den missväxt, som under Christoffer hemsökt Riket, troddes vara ett tecken till Försynens misshag emot den Regerande. Allmänheten, som alltid älskar ombyte i styrelsen i det förhållande som den känner sig vara olycklig, räknade ibland Carl Knutssons förtjenster de fruktbara år, som inträffat under hans Riksförestånderskap, och med lika skäl trodde man sig vara honom förbunden för ett efterlängtadt regn, som föll den dagen han kom öfver ifrån Finland, sedan en långvarig torrka åter hotat att förordsaka en svår missväxt. Spådomar och uppenbarelser, som under detta tidehvarfvet sällan felade att anses för guddomliga, stärkte ännu mer den allmänna öfvertygelsen, och Priorinnan i Kalmar förmanade Carl, ganska andäktigt, att icke sätta sig emot Försynen, som säkert beslutit att gifva honom en Krona, emedan en gudfruktig man i sömnen haft en uppenbarelse derom. Det är icke otroligt att någon person, som stått i rop för sin gudaktighet, kunnat drömma om en sådan händelse, äfven under Christoffers regering; men man skulle alltför mycket misskänna Carl Knutssons politik, om man tviflade att hans vänner förvandlat drömmen till en profetia. Man kan icke heller förklara huruvida förmaningen blifvit gifven af enfaldighet eller efter öfverenskommelse. Alla dessa små omständigheter tjenade likväl Carl att förvärfva menighetens förtroende, och Riksdagen börjades under de lyckligaste tecken för honom.

Det andra partiet försummade emedlertid icke att i det yttersta bestrida hans företagande. I början försvarade det Kalmare förening, och fördelen att bibehålla Nordens trenne Riken under en Konung. Men uppfyllandet af de förbindelser, som denna förening ålade, öfverensstämde icke med Carl Knutssons afsigter, och hans anhängare voro nu så talrika, att en motsägelse ingenting borde uträtta. Man påstod att de Danska redan brutit föreningen genom Christoffers inkallande, man upprepade hvad Sverige lidit under sin förbindelse med Dannemark, och de som voro af denna meningen bevisade sitt påstående genom ett afgörande beslut att anställa Konungavalet, utan de andra Rikenas biträde. Ärkebiskopen hoppades väl ännu att förvirra Carls planer, då han hastigt lemnade hufvudstaden; men dessa voro alltför klokt anlagda att kunna rubbas af ett så svagt hinder, och öfverläggningarna fortsattes oaktat Prelatens frånvara. Man var emedlertid nog försigtig att smickra Riksföreståndarnas fåfänga genom ett förslag hvarpå båda uppfördes såsom täflare om Kronan; men vid sjelfva valet kommo de knappt i fråga, och fingo tillsammans icke mer än fem röster då Carl hade öfver sextio. Man hade också förut öfverenskommit att detta val skulle ske efter lagens föreskrift, men om öfverenskommelsen blifvit noga iakttagen, torde nu mera vara svårt att med visshet afgöra. Bland de författare som uppteknat dessa tiders historia röjes isynnerhet den mest fördomsfulla väld; äfven samtida skrifter vittna att man icke ofta förstått att skilja det verkeliga ifrån det föregifna, och National-hatet har bemödat sig att bortgömma de sanna händelserna genom den falska dager det utspridt öfver dem. Det gifves en synpunkt för granskaren, det gifves en annan för allmänheten, men det är likväl sällan annat än menighetens omdömen som häfderna förvara, och äfven i det tidehvarf som vi stämpla med namn af okunnighetens, har statsklokheten förstått att villa den lättrogna hopen och bilda dess öfvertygelse efter sina egna fördelar.

Om jag kunde öfvertygas att ett lands ära lider af den orättvisa ett segrande parti utöfvar, då skulle jag kanhända upprepa de skäl hvarmed våra historiskrifvare sökt att försvara den ensidighet, som man måste medgifva att Svenska Ständerna visat vid detta val; men hvilken är den stat, som aldrig sett sina grundlagar uttydas efter maktens och ärelystnadens önskningar?^[1] Carls upphöjelse var bekräftad af allmänheten och hans motståndare måste foga sig derefter. Ärkebiskopen sjelf såg sina anhängare modfällda, och beslöt att nyttja förställning. Han infann sig korrt efter valet och låtsade som han varit nöjd dermed. Således tycktes Carl icke mer hafva några fiender att frukta, och han kröntes till Sveriges Konung d. 29 Juni (1448), sedan han dagen förut blifvit hyllad vid Mora stenar. I det följande tidehvarfvet har man kallat honom Carl den Åttonde, och det är under detta namn han mest förekommer i Nordiska historien. Några dagar efter honom kröntes hans Gemål Catarina, dotter af Riksrådet och Ridd. Carl Ormsson.

Danska Rådet hade icke haft svårt att förutse den vändning som sakerna i Sverige skulle taga, och Svenska Ständernas ovissa svar på förslaget att hålla ett allmänt möte i Halmstad, utmärkte redan hvad följderna borde blifva, helst då en enskilt Riksdag skulle hållas i Stockholm, och Carl Knutssons inflytande var likaså bekant som hans afsigter på Kronan voro omisskänneliga. En ung Dansk ädling (Knut Gyllenstjerna) hade väl smickrat sig med hoppet att vinna sitt fäderneslands thron, sedan han förut vunnit Enkedrottningens tillgifvenhet; men Rådet, som tillägnat sig rättigheten att tillsätta Konung, visade icke samma benägenhet för honom som den unga Furstinnan. Adolf, Hertig af Holstein, som genom Erik Klippings dotter härstammade ifrån gamla Danska Konungahuset, tycktes genom sin födsel, sina förtjenster och sitt politiska inflytande vara närmast berättigad till Kronan, och man låt honom förstå att man ämnade erbjuda den åt honom. Men denne Furste trodde sig icke blifva lyckligare genom ett Konunganamn, och ville hellre njuta det lugn han ägde, än blottställa sin ålderdom för nya stormar. Han hade ej heller några barn för hvilkas skull han kunde eftersträfva en så hög värdighet; men han föreslog Christjern, Grefve af Oldenburg, sin systersson, och således, näst honom, den närmste ättlingen af Kungliga slägten. Han befordrade tillika detta förslag genom sin personliga närvara vid Riksdagen i Köpenhamn ^[2], och så snart man blifvit underrättad om Carl Knutssons val till Konung i Sverige, dröjde man icke att kalla Christjern till Konung i Dannemark. En förbindelse uppsattes, hvilken man fordrade att han skulle underskrifva, och Hertig Adolf gick i borgen för dess iakttagande.

Denna förbindelse hade intet afseende på Kalmare förening, som icke ens nämnes deruti. Valrättigheten stadfästades likasom förut, och Konungen måste dela sin makt med Rådet, så att han utom dess samtycke hvarken fick föra krig, eller utnämna befälhafvare öfver Slotten, eller pantsätta någon kronolägenhet, eller befordra utlänningar, eller göra några förändringar vid sin hofstat. Men med dess bifall kunde han äfven pålägga skatter; en rättighet hvilken hitintills endast tillhört folket, och hvilken Rådet nu tillägnade sig. Sedan Christjern underskrifvit denna försäkran inställde han sig i Lund, der han den 28 September blef utropad för Konung. Kalmare Unionen var nu för första gången fullkomligt bruten, då tvenne Konungar delade emellan sig de Kronor, som icke borde tillhöra mer än en; men Norige hade ännu icke afgjort med hvilken af sina grannar det ville förenas.

Carl Knutsson hade likväl ingenting försummat att vinna Norrskarna på sin sida, och han grundade sina föreställningar på en öfverenskommelse, hvari de nyss förut hade ingått med de Svenska, och hvari de förbundit sig att alltid erkänna Sveriges Konung för sin. Men det tillhörde icke tidehvarfvet att anse öfverenskommelser af någon bindande kraft. Den som ville regera öfver Norige borde således förskaffa sig personliga anhängare innom Riket, och Carl blef icke overksam. Hans omtanka syslosattes äfven på andra sidor. Den värdighet han vunnit tyckes hafva gifvit en ny djerfhet åt hans planer, likasom den gifvit honom nya tillfällen att visa sitt snille. Utan tvifvel ansåg Carl för nödvändigt att genom några stora företagande göra sig säker om sina undersåtares tillgifvenhet, och qväfva det missnöje, som han ganska väl visste icke var utsläckt ehuru det dolde sig. Han hade derföre knappt uppstigit på Thronen innan han fordrade att Dannemark skulle återbetala de skatter som Christoffer fört ifrån Sverige. Hos Påfven klagade han öfver det sedeförderf, som inrotat sig hos de andelige, och begärde att en undersökning deröfver måtte anställas. Sjelf utrustade han krigshären för att återtaga Gottland, som Erik ännu innehade, och som ifrån en Svensk provins blifvit ett hemvist för de sjöröfvare hvarmed han oroade Sveriges handel. Danska Rådet sökte väl att uppehålla honom genom sitt påstående att öen tillhörde Dannemark, men han gjorde intet afseende på detta föregifvande, och det ägde för liten grund att förtjena något.

Utgången visade emedlertid att Carl alltför litet kände sin förmåga, och alltförmycket litade derpå. Den undersökning han utverkat öfver presterskapets uppförande retade detta mäktiga stånd, som alldrig varit honom fullkomligt tillgifvet, och som alltid visat böjelse för Sveriges förening med Dannemark. Tåget till Gottland uppfylde icke heller allmänhetens väntan. I stället för att sjelf anföra sin här förblef han på Öland, hvars besittning var af mindre vigt, och lemnade befälet åt Birger Trolle och Måns Gren. Dessa eröfrade likväl sjelfva landet och sluteligen staden Wisby; men då fästningen var nära att gifva sig begärde Erik en vapenhvila, hvartill Trollen, under Grens frånvara, biföll, kanske förledd att vika ifrån sin skyldighet, kanske af lättro, kanske ock af medlidande öfver en Furste som förut varit hans Konung. Det förslag Erik gjort honom borde också uppfylla Krigets egenteliga ändamål, emedan han erböd sig att uppgifva slottet; han begärde blott att för sin lifstid få, som förläning, emottaga Öland och Borkholm. Men Erik var ännu af samma lynne som förut, och ville hellre bedraga med sin egen förlust, än vika ifrån den vanan att alltid vara oredlig i sina löften. Han nyttjade endast vapenhvilan att förse sig med hvad han behöfde och att underrätta Danska Konungen om sin belägenhet, med tillbud att lemna Gottland i hans händer. Carl hade således förgäfves bekräftat den öfverenskommelse som Trollen sjelf öfverfört till honom, och gifvit befallning att Öland och Borkholm skulle öfverlemnas åt Erik; de nya troppar, som under Grens befäl skulle taga Gottland i besittning, funno snart nya fiender att bekriga. Christjern hade skickat Olof Axelsson (Tott) med en ansenlig flotta att taga Wisborg i besittning, och sjelf gjorde han ett inbrott i Småland att på den sidan syslosätta Carl. Det sista försöket misslyckades, men Eric afträdde Wisborg, och gick ombord på Danska flottan, följd af sin kära Cecilia och medförande sina skatter ^[3]. Danska besättningen var likväl innespärrad i fästningen, och Carl hade befallt att belägringen skulle fortsättas med ifver.

Christjern, som väl visste att en krigares namnkunnighet ofta beror på framgången af hans första fälttåg, dröjde icke att skicka nya troppar till Gottland, och att korrt derefter sjelf infinna sig der, med en flotta af 150 skepp. Flera träffningar föreföllo emellan de Svenska och Danska. Gren föreslog ett stillestånd, som antogs och bröts af hans fiende. Han bibehöll likväl sin ställning oaktat han öfverraskades, och oaktat man tände eld på Wisby, som Svenskarna ännu innehade. En ny öfverenskommelse skedde straxt efter träffningen. Gren ingick i en ny vapenhvila, och förmåddes att lemna Gottland åt Christjern, som man påstår att han redan i hemlighet svurit trohetsed. Denna vapenhvila borde förskaffa Norden ett års lugn, och utsatte ett möte i Halmstad till den 1 Maj 1450, då tolf personer ifrån hvart Rike skulle i vänlighet afgöra hvem som var Gottlands rättmätige ägare, och vid samma tillfälle bilägga de öfriga tvistigheter hvilka uppkommit emellan de Nordiska makterna. Carl fann sig nödsakad att bifalla dessa vilkor, ehuru han först påstod att Gottland under denna tiden skulle anförtros åt Härmästaren af Preussen eller någon af Hansestäderna, och Christjern kunde med skäl hoppas att förvärfva ett landskap, som så många sekler varit förenadt med Sverige.

Under dessa oroligheter emellan Sverige och Dannemark, vägde Norige ännu i sitt val emellan Christjern och Carl. Straxt efter sitt uppstigande på Thronen hade den förre sökt att skaffa sig ett parti ibland Norrskarna, och med understöd af några troppar, som han skickade in i landet, var detta nog mäktigt att, vid en sammankomst i Opslo, förklara honom för sin Konung. Han undertecknade derefter en försäkran af nästan lika innehåll med den han gifvit Danska Senaten, samt några tillägg, såsom: att återställa alla sådane handlingar, som kunde vara förde ur Norige till Dannemark, att vistas i det förra af dessa riken åtminstone hvart tredje år, och under sin vistelse der icke hafva vid sitt hof andra än infödda. Han bekräftade dessutom de Norrskas rättighet att sjelfva välja sig en ny Konung efter hans död, så framt han icke lemnade några barn efter sig. Men föga fattades att Christjerns förhoppning om denna Krona varit fruktlös. Aslak Bolt, Ärkebiskop i Trondhem, hade antagit Carls parti; en stor del af innevånarne ansåg en förening med Sverige mera naturlig än en med Dannemark; de hade redan skickat sina fullmäktiga till Bohus för att hylla Konungen af Sverige, och Carl infann sig i Norige på deras begäran. Här möttes han af utskickade ifrån flera Rikets landskaper, och ett nytt Konungaval anställdes. Utom Carl sattes ännu tre på förslaget: Christjern, den afsatte Erik af Pomern, och Sigvard Jonson, Grefve af Orkadiska öarna. Carl blef omsider enhälligt utropad, och korrt derefter krönt i Trondhem af Ärkebiskopen, då han gaf en försäkran af nästan lika innehåll med den Christjern förut gifvit^[4]. Men de Norrska stannade icke härvid. De skrefvo ett bref till Konungen i Dannemark, berättade honom sitt beslut och förklarade att de aldrig ville hafva någon Dansk eller Tysk Konung. De påstodo att det föregående valet varit olagligt, dels emedan våldsamma medel blifvit nytjade att tvinga dem som satte sig deremot, dels emedan det skett på orätt ställe. De ville icke heller deltaga i något krig mot de Svenska, och bådo Christjern att icke komma till Trondhem, emedan ingen der var sinnad att erkänna honom. Christjerns anhängare lära likväl icke varit så kufvade, som man af detta bref skulle sluta, emedan Carl, som genast efter sin kröning farit till Sverige, måste innan årets slut resa tillbaka för att stilla ett uppror, som blifvit väckt af en befälhafvare på Aggerhus; men hvarvid han likväl ingenting kunde uträtta.

Om Carls rådighet, då han uppsteg på thronen, hade förvirrat hans motståndare, vaknade likväl genast det gamla hatet, och väntade endast på tillfälle att röja sig. Carl visade snart att de egenskaper hvarmed man svingar sig opp till en hög värdighet, äro icke alltid tillräckliga att bibehålla den. Hans fiender dröjde icke att lära känna hans svaghet, och tycktes hafva beslutit att våga ett djerft steg, för att, likasom i sin ordning, förvirra och krossa honom. Aristokratien, retad genom den blotta föreställningen att vörda som Konung den man nyss behandlat som like, retades ännu mer af Carls högdragna uppförande, och Rådet, som med Christoffer delat hela styrelsen, hade förlorat det mesta af sitt anseende och sin makt. Förgäfves hoppas vi, under detta tidehvarf, att se ensidiga fördelar uppoffrade af kärlek till fäderneslandet, eller begreppet om allmänt väl segra öfver begäret till enskilt hämd; man glömde fäderneslandet för att kunna förödmjuka en personlig fiende, och bröt sina eder för att störta en Konung, som ett mäktigare parti hade utvalt. Mötet i Halmstad blef ett bevis på dessa grundsatser. Det skulle hållas i afsigt att i godo bilägga de tvister som uppkommit emellan de Nordiska Makterna, och Carl Knutsson hade utnämt tolf personer, som, å Svenska sidan, skulle infinna sig dertill. Men i stället för att endast hålla sig vid de tvistiga ämnen, började de med att förnya Kalmare förening. Man stadgade, att så snart Svenska eller Danska thronen blef ledig, skulle tolf Rådspersoner från hvart Rike samlas i Halmstad att välja en ny Konung. Antingen Carl eller Christjern öfverlefde den andre, skulle han blifva den aflednes efterträdare, om valherrarna samtyckte dertill; i annat fall skulle en Riksföreståndare tillsättas, i det Riket som var utan Konung, tills båda thronerna blefvo lediga. När båda Konungarna voro döda, skulle man välja en enda att regera öfver dessa Riken, hvilken borde vara född i ett af dem; likväl skulle man taga en Konunga-Son om någon fanns. För öfrigt upprepades och förnyades de punkter, som ifrån början utgjort grunderna för Unionen, och man tillade, att om Norriges Råd och inbyggare ville deltaga i detta förbund, skulle de njuta lika friheter med Dannemark och Sverige.

Om denna del af öfverenskommelsen icke var personligen förolämpande för någon af Konungarna, var den åtminstone det djerfvaste inbrott, som den tillväxande Aristokratien kunde göra i sina medborgares gemensamma rättigheter. Från urminnes tider hade alla stånden i de Nordiska Rikena deltagit i Konunga-val; ingen lag hade afskaffat detta bruk, och Kalmare förening hade blott gjort en inskränkning deruti, emedan det icke varit möjligt att sammankalla menigheten ifrån alla tre Rikena till ett enda ställe. Men att åt tolf personer öfverlemna den största rättighet en Stat kan äga, den att bortskänka kronan, detta var ett steg som tillräckeligen gaf tillkänna hvart Aristokratien syftade, och huru litet värde den satte på Statens grundlagar.

Sedan man samfällt gjort en sådan inkräktning af folkens rättigheter, bör det kan hända icke mer väcka vår bestörtning, om de Svenska deputerade trodde sig äga makt att, efter sitt godtycko, råda öfver Sveriges och Carl Knutssons enskilta fördelar, och behandla ett Rike, hvilket de nyss erkänt för fritt och oberoende, likasom en eröfrare stundom behandlat det land han öfvervunnit. De bortgåfvo således Norrska kronan till Christjern, och förbundo sig att skaffa Carls afsägelsebref derpå innom tre månader, med löfte att i annat fall frivilligt gifva sig till Christjerns fångar. Men tvisten om Gottland, som hufvudsakeligen bordt afgöras på detta möte, blef uppskjuten till ett annat, som skulle hållas i Rönneby i Blekingen, påföljande året (1451), då båda Konungarna borde vara i grannskapet.

Utom detta djerfva steg, vågade några af de Svenska, som voro närvarande i Halmstad, ett annat af icke mindre djerfhet. Carl Knutssons myndighet var större än hans företrädares; han hade vid sin kröning icke gifvit annan förbindelse än den lagen föreskref, och Rådet saknade den makt det så länge utöfvat. Man ville således, genom Dannemarks biträde, minska Svenska Konungens myndighet, och man trodde sig i stånd att rycka kronan af hans hufvud om han vägrade att ingå i dessa vilkor. Detta senare företaget blef likväl någon tid en hemlighet; man underrättade endast folket om att en förlikning var träffad, och påskyndade ett Riksmöte der allt skulle utvecklas.

Alldrig hade Carl haft mera billig anledning till missnöje, och det synes nästan som bestörtningen hindrat honom att förekomma de skadliga följder, som denna afhandling nödvändigt borde medföra. Han vädjade likväl till Påfven; men Christiern nekade att underkasta sig den dom, som några Kaniker förordnades att fälla deröfver, i Halmstad, och utan att göra afseende på den helige Fadrens bemedling tillägnade han sig Norrige, der Carls parti, genom Ärkebiskopens död, blifvit ganska mycket försvagadt. Innan den utlofvade afsägelsen ännu var underteknad, hade Christiern redan blifvit krönt i Trondhem (d. 29. Juli 1450), hvarefter en afhandling, i Bergen, på det högtidligaste bekräftade Dannemarks och Norriges förening.

Ärkebiskopen i Sverige, Jöns Bengtsson, hade varit driffjädren till allt hvad som blifvit gjordt i Halmstad, och han dröjde icke att, i hemlighet, skaffa sig anhängare för att understödja sitt verk vid den Riksdag, som skulle hållas i Arboga. Carls begäran, att af kyrkor och kloster få något understöd af penningar, gaf honom en stor anledning att ditkalla de mäktigaste i ståndet, hvaraf de flesta hade ingen tillgifvenhet för Carl. Den plan som han anlaggt med likaså mycken tilltagsenhet som konst, saknade icke heller framgång. Carl tvingades att samtycka till det mesta af hvad man beslutat i Halmstad, men blef i hemlighet underrättad om Rådets afsigter på högsta makten och fann en utväg att tillintetgöra detta förslag. Emedlertid uppsattes afsägelsebrefvet på Norrige i hans egen närvara, och han måste underskrifva det. Förmodeligen trodde han likväl att han kunde förvara sina påståenden genom vissa förbehåll, emedan han blott afsade sig Norriges krona, så vida inbyggarne sjelfva ville upphäfva sina förbindelser, och Sverige ingenting förlorade dervid; men han ville alldeles icke afstå ifrån rättigheten att kalla sig Norriges Konung. Dessa förbehåll, som tjenade Carl till ingenting, blefvo en förevänning för Christjern att förklara Sverige krig ^[5].

Carl ville hämnas på sina otrogna undersåtare, men kunde eller vågade icke göra det på annat sätt, än att återtaga de förläningar han gifvit dem. Alla uppretades ännu mer häraf, och några blefvo hans uppenbara fiender. Förgäfves sökte han blidka en del dermed att han gaf länen tillbaka: flera hade redan förbundit sig med Christjern, och andra tycktes endast afbida tillfället att kunna göra det; förgäfves förmådde han den Legat, som Påfven skickat åt Norden, att kalla Christjern till ansvar för sitt uppförande: Prelaternas befallningar hade redan förlorat sin fordna helgd, och man vågade stundom att trotsa dem. På mötet i Rönneby, som sedan flyttades till Awaskär, hade icke heller någonting blifvit afgjordt. Kriget utbrast derefter i full låga, och Småland härjades af Olof Axelsson.

Carl sammankallade Ständerna till början af följande året (1452). Han fick löfte om bistånd, och före vårens ankomst befann han sig redan i spetsen för en här af 60,000 man. Skåne var utan försvar, och den is, som uppfyllde sundet, hindrade Danska tropparna att komma till dess bistånd. Större delen af detta landskap blef således förhärjad, men Carl kunde icke en gång eröfra Biskopsgården i Lund, och de härar han skickat åt Halland och Blekingen gjorde inga eller obetydeliga framsteg. Innan sommaren var kriget redan flyttadt öfver Sveriges gränsor tillbaka, och en del af Westergötland intaget af Christjern. En Dansk flotta hotade Stockholm, och kusterna plundrades och härjades vid dess återtåg^[6]. De Danskas framgång var likväl obetydelig, och skulle varit ingen, om parti-agg och oenighet icke förledt de Svenska anförarne att glömma hvad de voro skyldiga sitt fädernesland.

Dessa motgångar, tillika med Carls egna misslyckade krigståg, tjenade att gifva hans ovänner ett nytt mod, likasom de tycktes förminska hans eget. Hans rådighet var icke tillräcklig emot de nya faror, som uppkommo. Hans insigter i krigskonsten understöddes icke af personlig tapperhet. Han fruktade visst icke att deltaga i striden, men han sökte icke heller att utmärka sig der, och Svenska folket, vandt att anföras af hjeltar, förlorade småningom sin första tillgifvenhet för en Konung, som var oskicklig att uträtta någonting lysande. Christjerns statsklokhet visste att begagna sig af dessa omständigheter. Då han såg att hans vapen icke hade nog framgång, beslöt han att oroa Carl med beständiga rustningar på olika sidor, och villa honom med vacklande tillbud om fred eller stillestånd. Tidens besvärliga sätt att föra krig gjorde hvar utrustning likaså känbar för Allmogen, som ett verkeligt krig, emedan Carl, utan besoldade troppar, måste vid hvart tåg kalla bönderna från jordbruket, och upptaga gärder för att underhålla dem. De storas hat ökades mer och mer. Deras inflytande på regeringen hade upphört, emedan de sällan rådfrågades; de fingo icke som förr dela förläningarne, emedan Carl sällan bortskänkte dem utan till sina smickrare; och med mera billig harm sågo de att han riktade sig sjelf af de beskattningar som tryckte Riket. Carl fann sig beständigt omgifven af trolösa, men vågade icke att straffa dem. Hans begär att hämnas, eller att hopsamla penningar, förledde honom ännu att anställa en Räffst öfver de egendomar, som genom olagliga testamenten kommit i presterskapets händer; och detta företag borde öka bitterheten hos ett stånd, hvars hufvudmän förut hatade honom. Mera retade än förskräckte af den hotande räffsten, skickade de andeliga en deputation till Konungen, att afråda honom ifrån verkställandet af sitt förslag, och då denna bortvistes, författade de en protest deremot^[7]. Men lyckan hade ännu icke alldeles öfvergifvit Carl; hon hade genom slägtskap förenat honom med Thord Carlsson (Bonde), den störste hjelte i Norden på sin tid, och tillgifven sin Konung, för hvars thron hans arm var ett värn, för hvars fiender hans namn var en förskräckelse. Thord försvarade sitt fädernesland, han fördref de troppar som inträngt öfver dess gränsor, och förstörde de fästen som Christjern der låtit uppresa; han afväpnade eller fängslade rebellerna; han var ensam det samma som en här, emedan han alltid infann sig der den största faran hotade, och hans mod alltid följdes af segren. Understödd af hans vapenlycka, hade Carl vågat att kalla de misstänkta Prelaterna till ansvar; men han vågade likväl icke straffa dem, och nödgades att förlita sig på deras eder, och på deras försäkringar om en tillgifvenhet, som de ännu fortforo att hyckla.

En Räffst af annat slag, hvilken Christjern emedlertid anställt i Dannemark, hade i detta Rike väckt ett betydligt missnöje hos flere af den rikare Adeln. Under föregående Regenter hade en stor del af Kronans egendom blifvit pantsatt på ett sätt, som, kan hända, gifvit borgenärerna tillfälle att fördubblade återtaga de summor de försträckt; men hvilka likväl, efter förbindelsen, borde betalas innan panten återlemnades. Med Danska Rådets bifall upphäfde Christjern denna öfverenskommelse, och tog tillbaka egendomarne utan betalning, påstående att deras afkastning redan mångfaldigt ersatt en lånsumma, på hvilken ingen ränta var tillåten. Carl kunde likväl icke draga någon fördel af missnöjet i Dannemark, emedan han måste använda hela sin uppmärksamhet emot sina inhemska fiender, och en ibland dessa öfverträffade alla de andra, så väl i begäret att skada, som i vaksamhet att uppsnappa tillfället dertill och konsten att dölja sitt begär: denne fiende var Ärkebiskopen Jöns Bengtsson. Härstammande från en person som Carl Knutsson på det högsta förolämpat, hade han likasom ärft sitt hat mot denne Konung, hvars nära anförvant han var^[8]. Den purpur hvarmed Romerska Stolen beklädt honom, tycktes hafva ökat hans naturliga högmod, och om hans stånd beröfvat honom hoppet att få bära Konunga-namnet, hade de löften han gjort icke qväft hans åtrå att utöfva den makt, att äga det företräde, som detta namn synes medföra^[9]. Med en ovanlig lärdom, för sin tid, förenade han verksamhet i sitt embete. Hans anseende var icke inskränkt innom hans stånd, äfven lekmän fruktade eller vördade honom. Tilltagsen i sina planer var han icke mindre uppmärksam på ögonblicket att verkställa dem, än driftig vid utförandet deraf. Äran att befalla var driffjedern till alla hans steg; öpet eller hemligt ihärdade han att söka den, och smicker eller meneder voro likgiltiga medel för hans ändamål. Men i sjelfva utförandet af sina beslut eftersträfvade han en viss känsla af heder. Då hans bröder, tillika med flera, hade föresatt sig att mörda Carl Knutsson, på Nils Stures bröllop, afböjde han deras förslag, ehuru han förmodeligen redan långt förut gjort det till föresats att störta honom af thronen. Upphöjd till Ärkebiskop nästan vid samma tid som Carl Knutsson blef Konung, tyckes han genast hafva fattat det beslutet att göra sig herrskande. Han fullbordade det fäste som hans företrädare börjat att bygga vid Almarstäk, och använde dertill äfven kyrkans penningar. Han var deltagare och kan hända upphofsman till den plan genom hvilken Carl förlorade Norrska Kronan. Om denne Konung kunnat bedragas af de vänskapslöften som Ärkebiskopen så många gånger förnyade, hade han säkert glömt den statsklokhet han sjelf förstått att använda; men utan tvifvel litade han förmycket på den lycka som ännu icke öfvergifvit honom, och trodde sin makt så befästad, att hans motståndare icke mer kunde skada. De stöd, hvarpå hans thron hvilade, hade likväl redan börjat att svigta. Täta krigsrörelser hade under flera år utmattat allmogen, och missväxt kom att öka det elände som kriget beredt. Samma omständigheter, som bidragit att förskaffa Carl Knutsson menighetens kärlek, bidrogo således nu till att väcka dess ovilja. Det var icke heller obekant att Konungen samlade rikedomar under det landet trycktes af svåra skatter, och tadlet, som alltid följer de mäktiga, lärer icke underlåtit att förstora äfven de smärre fel som upptäcktes i styrelsen. Ett ännu större missöde träffade Carl då han förlorade den tappre Thord Bonde, som han upphöjdt till Riksmarsk, och som förskaffat honom så mångfaldiga segrar. En lönnmördare förkortade hjeltens lif, och hans fall blef en uppmuntran för Carls ovänner. Christjerns troppar eröfrade Öland och Elfsborg och härjade i Finland. En Påfvelig bulla ålade Svenska Regeringen att öfverlemna åt Dannemarks Drottning de landskaper som varit henne anslagna; dess utspridande ökade förvirringen, och en stor ändring tycktes förestå eller åtminstone önskas.

Ärkebiskopen fann nu tiden vara tjenlig att fordra en ersättning för de län hvilka blifvit honom fråntagna och några skepp, som han förlorat i Rikets tjenst. Rådet, som det uppdrogs att granska dessa påståenden, gillade dem; men Carl fann icke för godt att stadfästa en dom, som blifvit fälld emot hans vilja, eller hindrades derifrån af omständigheterna. Sysslosatt att fördrifva sina utländska fiender fann han likväl nödigt att smickra det parti hvars ovilja han icke kunde misskänna, och låtsade ett förtroende, som besvarades med ännu större förställning, emedan han sjelf blef bedragen deraf. Carl, då han tågade ned åt landet för att återtaga Öland, hade anmodat Jöns Bengtsson att sammankalla allmogen i Upland, för att dermed öka sin här, och Prelaten dröjde icke att uppfylla en förrättning som instämde så väl med hans önskningar. Men det var icke för att understödja Carls företagande, det var för att störta honom ifrån thronen, som han samlade menigheten. Redan var planen färdig att verkställas, redan utspriddes omkring landet många berättelser om Konungens orättvisa och grymhet, och Prelatens efterdöme hänförde äfven dem, som eljest, kan hända, skulle tvekat att deltaga i upproret. Säker om ett talrikt anhang inträdde Jöns Bengtsson i Upsala Domkyrka och nedlade sin Biskopsskrud framför den silfverkista, som gömmer den helige Eriks ben. Han iklädde sig en rustning, fästade ett svärd vid sidan, och svor att icke återtaga sitt embete, att icke nedlägga sina vapen innan styrelsen i hans fädernesland blifvit förändrad. Ett manifest, som han lät uppslå på kyrkodörren, tjenade ännu mer att visa hans afsigter. Det klagade öfver förtryck och tyranni, och Ärkebiskopen uppsade der den trohet han svurit Carl Knutsson. Han dröjde icke heller att verkställa den fiendtlighet han förklarat; han fängslade Konungens embetsmän, plundrade de kungsgårdar, som voro i nejden, lät hylla sig af den sammankallade menigheten, och skyndade till Westerås att förena sig med Dalkarlarna.

Det var vanligt i dessa tider att anställa sina krigståg om vintern. Bönderna, som utgjorde hären, saknades mindre vid sina hemman då åkerbruket icke fordrade deras närvara, och ännu okunnige om senare åldrars beqvämligheter, besvärades de icke af kölden, emedan de voro uppfödde att trotsa den. Större skogar, och mindre banade vägar än nu, försvårade om sommaren de marscher, som med mera lätthet kunde verkställas öfver frusna måssar eller insjöar. Dannemarks belägenhet, att om vintren icke alltid kunna understödja de troppar, som försvarade aflägsna eröfringar eller landskaper, gjorde också att dessa tåg med större fördel kunde företagas från Sverige under denna årstid.

Carl Knutsson hade i början af året (1457) uppbrutit med sin här för att anfalla Danska besättningen på Öland, men var ännu under vägen, då han fick tidning om Ärkebiskopens uppror. I afsigt att genast qväfva det, samlade han sitt rytteri, som bestod af 1400 man, och var denna tidens förfärligaste krigsfolk, och hämtade 300 soldater till förstärkning ifrån Stockholm, Med denna styrka rycker han fram till Strengnäs; några utskickade partier söka fienderna, men finna dem icke, och deras egenkärlek inbillade sig genast att Jöns Bengtsson icke vågat afbida deras ankomst, att bönderna, som fruktade att strida mot beväpnade troppar, flytt innan de sågo sina besegrare nalkas. Carl, smickrad af denna föreställning, var nog obetänksam att utan vidare granskning antaga den. Han försummar alla försigtighets-steg, han tillåter allt sitt folk att öfverlemna sig åt sömnen och hvilan, och de väckas först af den öfverraskande fienden. Ärkebiskopen har obemärkt nalkats under nattens tystnad, och i gryningen anfaller han den sofvande hären, som finner sig slagen innan den hunnit att samlas. Endast en liten del vågar göra motstånd, de öfrige gömma sig öfver allt hvar de tro sig finna en fristad; hästen undanskjutes för Konungen, han sjelf känner sig sårad, och äger ingen annan räddning än flyckten.

I en ömkelig belägenhet, och följd af en enda page, kom Carl ridande till Stockholm, hvars portar, efter något dröjsmål, öpnades för honom. Att försäkra sig så mycket mer om borgerskapets bistånd bekräftade han dess friheter, och tvenne gångor förnyades den trohets-ed, som förut blifvit svuren. Knappt hade en vicka förflutit, innan Ärkebiskopen visade sig utanför Stockholms murar. Carl skyndade sig at söka förlikning, men den undergifvenhet hvarmed den begärdes ökade endast Prelatens högmod, och blottade hans egen svaghet. Förgäfves lofvade han att underkasta sig alla de vilkor, som kunde föreskrifvas, Jöns Bengtsson nekade att ingå i någon öfverenskommelse, och förklarade tydeligen, att han ville lemna kronan åt Christjern. I förtviflan öfver sina fruktlösa föreställningar ville han omsider med borgerskapet göra ett utfall på de belägrande, men detta försök skedde för sent, folket var redan modfäldt, och Konungens påminnelser hindrade icke att det flydde vid fiendernas möte. Ännu felade icke utvägar för Carl, ännu ägde han säkra höfdingar på några af Rikets betydligaste fästen, och upproret hade ännu icke sträckt sig till Finland; men Carl öfvergaf sig sjelf. I stället att försvara sin krona sökte han endast att rädda sin person och sina skatter; han lät om natten föra en stor del af sina dyrbarheter ombord på ett skepp, och flydde till Danzig. Sina döttrar qvarlemnade han på Stockholms Slott, kanske i hopp att derigenom så mycket mer uppmuntra besättningen till ett tappert motstånd; och till Stockholms borgerskap skref han ett bref, hvaruti han förmanade det till trohet, och lofvade att innan korrt återkomma med undsättning. De skatter han icke kunde föra med sig blefvo anförtrodde åt Svartbrödra-Munkarna, och på tredje dagen efter sin flyckt anlände han till Danzig, der han utgaf ett manifest att förklara sin oskuld, och erböd sig att svara för sitt uppförande inför Konungen af Pohlen och några af Svenska Rådet.

Knapt hade Stockholms borgerskap blifvit underrättadt om Konungens bortresa, innan portarne öpnades för Ärkebiskopen, och den som öfverlemnat Carls bref kastades i fängelse. Slottet försvarade sig likväl ännu en månad, och då det dagtingade beviljades goda vilkor, och förläningar äfven åt Carls döttrar. Men Ärkebiskopen hade sedan den grymheten att, under den kalla årstiden, skicka dem på ett fartyg att uppsöka sin far.

Jöns Bengtsson, som ännu endast tycktes vara hufvudman för Aristokraterna, hade nu vunnit en stor och tillika en lätt seger; det felades endast att allmänheten gillade hans företagande, och att Påfvens bifall rättfärdigade ett steg, som icke öfverensstämde med hans stånds fridsamhet. Om Roms beherrskare aldrig var van att finna några fel hos sina tjenare då de uppreste sig emot den verldsliga makten, kunde Prelaten icke heller frukta att af sina landsmän anklagas för uppror, då de mäktigare understödt honom eller gifvit tillkänna att de önskat hans framgång, då de svagare icke ägde annat val än lydnad. Men till en blygd för menskligheten mötes nästan alltid den lycklige våldsverkaren af ett smicker, som sjelfva förtjensten skulle rodna att höra. Det var icke endast bifall hvarmed Svenska Rådet och Ständerna ansågo Jöns Bengtssons företag, man öfverhopade honom med tacksägelser, man tillböd sig att betala de omkostnader han gjort till Rikets befrielse, och den helige Fadren gillade gerna en oordning som stärkte den andeliga myndigheten. Det var således lätt för Ärkebiskopen att tillägna sig högsta makten inom fäderneslandet. Han antog namn af Sveriges Förste, Höfvitsman och Riksföreståndare; han sparade ingen möda att bemäktiga sig de orter som ännu erkände Carl. De som varit denne Konung tillgifne bibehöll han vid sina embeten eller förläningar, och ökade sitt parti med de missnöjde, som under förra regeringen flyttat till Dannemark. Ännu röjdes likväl ingen böjelse till att upplifva Kalmare förening, tvertom, Ärkebiskopen försäkrade offenteligen att alldrig draga främlingar in i Riket, och att öfvertala Christjern till stillhet. Kanske skulle han också gerna följt detta föregifvande, såsom mest öfverensstämmande med hans ärelystnad, om han icke känt att hans makt var grundad på en vansklig lycka, och att ett säkrare stöd behöfdes för att befästa den. Han försummade derföre icke att underrätta Danska Konungen om ställningen, och lofvade att snart lemna i hans händer den krona, som redan var ledig.

Christjern, som, mer genom sin statsklokhet än sin makt, hade nedstött Carl Knutsson ifrån Norriges thron, såg nu ett nytt Rike förvärfvadt genom fortsättningen af samma planer. Hans varsamhet tillät honom likväl icke att beväpnad söka intränga i Sverige. Han kände alltför väl det hat, som kanske alldrig fullkomligt kan släckas, emellan angränsande folkslag, och låtsade att endast som vän och beskyddare hafva väpnat sig. Efter denna förklaring anlände han i Svenska skären med sin flotta; men hade först utspridt att Carl samlat krigsfolk i Tyskland, för att återtaga sin spira och hämnas på sina fiender. Christjern föregaf att han endast var kommen till Sveriges försvar, och väntade att erkänslan skulle göra mer än hans härar. Han hade redan ifrån Dannemark utgifvit tvenne förbindelser att bekräfta alla de Svenskas friheter, om de ville antaga honom för sin Konung; han hade lofvat att återställa de fästen och landskaper han eröfrat ifrån Sverige, och att gifva tillbaka de egendomar som detta Rikets undersåtare förlorat i Dannemark och Norrige. Han förnyade dessa löften sedan han anlänt utanför Stockholm, och Ärkebiskopen understödde honom. Grunden till Christjerns antagande var redan lagd i Finland. Under en korrt vistelse der i landet hade Jöns Bengtsson beredt en stor del af innevånarne att samtycka till Christjerns val, och den herredag som i samma afsigt hölls i Stockholm, kunde icke fatta något vidrigt beslut, då de styrande ville att Kalmare-unionen skulle förnyas, och Konungen genom sin närvara och sin krigshär gaf verkställighet åt deras vilja. Man uppsatte således en förbindelse, som Christjern genast skref under. Deruti bekräftades alla de afhandlingar som förut voro gjorda emellan Sverige och Dannemark, utom den som slutades i Halmstad 1450. En stor del af regeringen blef försigtigt öfverförd till Rådet, och menigheten smickrades med ett tvetydigt löfte att Sverige skulle återfå Gottland. Efter dessa förberedelser infördes Christjern i Stockholm, och Slottet öfverlemnades åt honom.

Att förvilla Allmänheten anställde man likväl ett Konunga-val vid Mora stenar. Hyllningen skedde efter gammalt bruk, och straxt derpå kröntes Christjern högtideligen i Upsala. Äfven de som i det längsta försvarat Carl Knutssons sak funno nu allt motstånd förgäfves. En enda Monark var nu åter herrskande öfver de tre Nordens Riken, och det lugn, som allt ifrån Christoffers död varit saknadt, tycktes nu lofva att dröja der. Men genom denna statshvälfning hade Rådet också återfått sin förra myndighet, och tillika förekommit ett medel till Konungamaktens förstoring, som Margareta med fördel nyttjat, och Carl Knutsson till en del sökt att efterfölja; det, att genom köp af frälse-jord minska de utvägar Adeln ägde att förskaffa sig anseende^[10]. Christjern hade derföre måst försäkra, att alldrig, genom köp eller förpantning, tillägna sig och kronan någon sådan jord.

Om Christjern, genom dessa inskränkningar, såg sig tvungen att dela sin makt med det parti som upplyftat honom på thronen, försummade han åtminstone ingen ting att bibehålla den krona han vunnit. Frikostigt utdelades nådebetygelser och förläningar, och tre gånger bekräftades de andeligas privilegier. Mellan Frankrike och Dannemark var redan slutet ett förbund, hvari båda Konungarna lofvade att bistå hvarannan. Men åtankan af Carl, och hans vistelse i Danzig, var en oafbruten anledning till fruktan för hans fiender, och de ville åtminstone med ett sken af laglighet döma honom ovärdig den krona som de beröfvat honom. I denna afsigt utfärdades en stämning på honom, att om Pingst följande året (1458), infinna sig i Stockholm för att svara på de beskyllningar man gjorde. Man kunde icke tvifla att denna kallelse skulle föraktas, men ändamålet var äfven derigenom vunnet, och den mäktige, som söker att försvara ett orättvist företagande, tror förmodeligen — emedan han önskar det — att allmänheten icke förstår att granska de skäl hvarmed han hoppas att förblinda den.

Kalmare-förening, ehuru upplifvad genom Christjerns hyllning, var likväl icke derigenom fullkomligt stadfästad. En början härtill skedde i Stockholm (d. 17 Juli 1457), då alla gamla förbindelser emellan Nordens trenne Riken blefvo förnyade, och på Riksdagen i Skara^[11] beslöts allmänneligen, att efter den regerande Konungens död skulle hans ällsta son vara arftagare till Dannemarks, Sveriges och Norriges kronor. Landskaperna och städerna i Sverige bekräftade sedan, genom särskilta sammankomster, den arfsrätt som tillades Christjerns efterkommande. Carls vägran att erkänna de domare, som i Stockholm skulle pröfva hans gerningar, hindrade icke heller Christjern att vid denna domstol anföra sina klagomål, och alla Carls egendomar blefvo ansedda som förbrutna, med undantag af någon arfsrätt som tilldömdes hans döttrar. Den vinst som härigenom tillföll Christjern ökades icke långt derefter genom de skatter, som Carl anförtrott åt Svartbrödra-Munkarna, och hvilka de sjelfva upptäckte. En ansenlig lifgeding, som tillades hans Drottning, och bestod i den morgongåfva hvilken vid hennes giftermål med Christoffer beviljades, var äfven en af de fördelar som statshvälfningen i Sverige medfört.

Emedlertid hade Carl funnit en fristad i Danzig, och för att så mycket mer göra sig säker om dess vänskap, försträckte han staden med ett penningelån. Danzigs inflytande var likväl icke tillräckligt att uträtta någon ting betydligt till Carls fördel, och hvarken Konungen af England eller Hertigen af Burgund, som han anropade om bistånd, visade sig hågade att understödja honom. Särkilta omständigheter förmådde likväl Casimir IV, Konung i Pohlen, att gå på hans sida. Den Tyska Riddare-orden, som, under namn af Korsherrar, redan i trettonde seklet inkräktat Preussen, hade omsider, genom sitt tyranniska uppförande, tvungit innevånarne att begära främmande hjelp, hvilken Casimir också skyndade att tillbjuda dem. Äfven den fruktan de hyste för Pohlens välde var svagare än deras känsla af förtrycket, och ehuru de försigtigaste föreslagit att begära understöd af Dannemark, funno de snart att detta Rikes aflägsenhet, och de vigtigare planer som syslosatte Christjern, icke tilläto honom att taga nog verksam del i deras angelägenheter. Riddarne åter, som öfvertygades att deras makt var för svag emot Pohlens, anropade Dannemark om bistånd emot det uppror hvaraf de hotades, och Christjern förklarade krig emot Casimir; han uppbragte tillika några skepp ifrån Danzig, för att hämnas på denna stad det beskydd den gaf åt hans fiende. Men dessa oroligheter voro utan vidare följder för Norden. Regenterna, alltför aflägsna att anfalla eller frukta hvarannan, ledsnade snart vid ett krig, som endast fortsattes genom hotelser, och det var vigtigt att bibehålla Hansestädernas vänskap för en Regent, som arbetade på sin förstoring. Åtskilliga stillestånd tjenade således att gifva hvila åt tvistigheterna, hvilka omsider blefvo bilagde; men de möten som höllos att befordra Carl Knutssons fördelar voro utan framgång.

Ett nytt tillfälle för Christjern att öka sina länder, yppades genom Hertig Adolfs död. Många svårigheter borde likväl först undanrödjas. De stater den afledne Fursten innehaft, ehuru af olika beskaffenhet, hade länge ägt samfälta Regenter. Sleswig, som från älldre tider varit ett län af Dannemark, hade väl nu bordt återfalla dit; men Christjern hade redan före sin kröning förbundit sig att icke förena detta Hertigdöme med Danska Riket. Holstein hade en närmare arftagare i Otto, Grefve af Schaumburg, och Tyska Länsrätten erkände icke Christjerns närmare slägtskap, emedan den var på qvinliga sidan; det var således vigtigt att successionen afgjordes utan Kejsarens deltagande, emedan han borde grunda sin dom på Tysklands lagar. Att vinna detta ändamål erkände Christjern Sleswigs och Holsteins Ständer såsom skiljesmän emellan sig och sina medtäflare, uppoffrande derigenom Dannemarks anspråk på Hertigdömet. Hans eftergifvenhet hade den verkan han önskat. Men genom en noga förening förskaffade båda staterna sig gemensamma rättigheter, och för att väljas till Hertig af Sleswig och Grefve af Holstein, skänkte Christjern åt dessa länder nästan alla de friheter en Regent kan bevilja^[12]. Grefven af Schaumburg afsade sig, icke långt derefter, sina fordringar för en summa penningar, och de påstående som gjordes af Konungens bröder bilades genom samma medel.

Men denna förstoringslysfnad blef en ordsak till andra olägenheter, hvarigenom svårare följder uppkommo. Det system Christjern antagit, att utan vapen utvidga sina länder, satte honom i behof af partier, hvilka blott genom frikostiga gåfvor kunde underhållas. De Nordiska Regenternas inkomster voro ganska inskränkta, Europa kände ännu icke det öfverflöd af de ädlare Metallerna, som först genom Amerikas upptäckt skulle utspridas, och bristen af penningar borde vara störst i de Riken, som ännu icke lärt att samla dem genom handeln. Endast genom tarfligheten i sitt lefnadssätt var Allmogen i stånd att afbörda sina skatter, och ofta var dess sparsamhet likväl otillräcklig. De rikedomar som under forntidens härfärder inkommit i Norden hade efter hand blifvit förda till Rom, eller förvarades inom de många andeliga stiftelser, hvilka, för att nära en mängd syslolösa, ofta tvingade åkerbrukaren att utblottad lemna det hemman der han uttömt sina krafter. Alla de slöjder eller näringar som fordrade flere personers biträde voro obekanta; de råa ämnenas förädling tillhörde Hansestäderna, och man syntes ännu icke vara hågad att bestrida dem en vinst hvars värde man icke ens kände. Sjelfva Naturen tycktes således neka Monarken att på de skattdragandes bekostnad öka sina tillgångar, och de förbindelser hvari han ingått nekade det ännu mer; men dessa skäl ansågos att vara af mindre värde, och Christjern trodde, kan hända, att han lätt kunde bryta de löften han gifvit Svenska Folket, emedan de partier som delade det, hindrade ett motstånd, som genom enighet skulle varit fruktansvärdt. Men understödd af Ärkebiskopen och Rådet blef detta förslag icke heller svårt att verkställa. En Räffst af samma slag som den hvilken förut blifvit gjord i Dannemark, indrog en del af förpantade kronogods; nya skatter pålades allmogen, och andra afgifter, under namn af frivilliga lån, upptogos, äfven i smärre summor, af alla dem som hade tillfälle att erbjuda något^[13]. Allmänhetens missnöje väcktes emedlertid mest derigenom att större delen af dessa penningar, så väl som Carl Knutssons efterlemnade skatter, fördes ur Riket.

Kanske skulle likväl de författningar, som, under denna styrelsen, togos till Sveriges bästa, hafva godtgjort den mindre noggranhet Konungen visat i uppfyllandet af sina löften, kanske skulle den större trygghet som utvidgandet af hans länder förskaffade Norden, med tiden, mångfaldigt hafva ersatt de större beskattningar, som tryckte inbyggarne. Allmänheten klagade icke heller, och stillheten var ännu så fullkomlig den kunde vara i ett land, som så länge varit skakadt af inbördes tvister. Men om det tillväxande lugnet var gagnande för Sverige, var det icke öfverensstämmande med Jöns Bengtssons oroliga och ärelystna afsigter. Han fruktade, må hända, att glömmas, om han länge skulle sakna tillfällen att öfva sin verksamhet, och friden var honom förhatlig, emedan han då syntes mindre oumbärlig. Man vet icke huruvida några obetydeliga rustningar af Carl Knutsson gifvit anledning till det ryktet, att denne Konung samlat en här för att eröfra sitt förra Rike; men Ärkebiskopen försummade icke att utsprida och förstora det. Han bemödade sig att göra alla dem misstänkte som förut varit på Carls sida; han väckte oro och fruktan ibland allmänheten, och lockade Christjern att utrusta en flotta till att försvara sina stater. Christjern, förledd af det kringflygande ryktet, trodde en hemlig sammangaddning färdig att utbryta, och hastade att förekomma den. Han lät fängsla en del af dem som ansågos för att vara deltagare deruti, och ville genom torturer förmå dem att bekänna de stämplingar som alldrig varit verkliga. Emedlertid lades en dryg beskattning på Svenska Allmogen, hvarigenom utrustningens omkostnader kan hända skulle ersättas, och Konungen fortsatte sitt tåg till Finland, hvars gränsor oroades af Ryssarnas ströfverier, lemnande åt Ärkebiskopen att insamla den gärd han fordrat.

Allmogen, som kände svåraste tyngden af dessa beskattningar, hvilka man visste voro stridande både emot Konungens ed och Sveriges lagar, samlades för att genom föreställningar eller med våld befria sig derifrån. En tropp af några tusende bönder tågade emot Stockholm. Ärkebiskopen, tillika med en del af Rådet, trodde sig kunna stilla dem genom löfte om minskning i de nya utskylderna; men bönderna, som sågo att man så lätt beviljade en del af det de begärde, envisades att påstå en fullkomlig befrielse för dessa pålagor, hvilket man äfven lofvade att förskaffa dem. Detta löfte, som var gifvet utom Konungens medvetande, kunde icke annat än väcka dess missnöje; han fruktade, icke utan anledning, att de gäsningar, som röjdes inom landet, endast voro verkningar af Jöns Bengtssons hemliga planer att tillvälla sig en högre makt; han visste att Prelaten jemt fortfarit med befästandet af Stäket, och användt dertill äfven de penningar, som blifvit insamlade till Ärkebiskopskåpans inlösning^[14].

Knappt hade Konungen kommit tillbaka ifrån Finland till Stockholm, innan han försäkrade sig om Ärkebiskopens person och intog hans fäste. Detta företagande åstadkom en allmän bestörtning. De fiender, som Jöns Bengtsson icke felat att ådraga sig genom sin stolthet, de som ännu i tysthet önskade Carls återställande, äfven de som, utan afseende på fäderneslandet, älskade Konunga-makten mer än den presterliga, alla dessa sågo med nöje hans fall, och på kyrkorna och på Stockholms gator uppslogos skrifter, i hvilka Ärkebiskopen tecknades som förrädare, och beskyllades för hemliga stämplingar att äfven störta Christjern af thronen. Men presterskapet och allmogen ansågo en förbrytelse emot kyrkans öfverhufvud likasom en förbrytelse emot sjelfva religionen. Bönderna i Upland samlades vid första tidningen derom; de rusade till Stockholm, som de voro nära att öfverraska, och under hvars murar de befästade sig. Christjern var nyss återkommen efter Stäkets eröfring; han låtsade att söka ett stillestånd för att med sin flotta kunna kringränna en del af de upproriska, som lägrat sig på Helge-Ands-holmen, och gjorde derefter ett utfall som skingrade de öfriga. Många bönder blefvo slagna, trehundrade dödades i sjelfva Helge-Ands-kyrkan, och åtskilliga af hären tillika med anföraren blefvo afrättade.

Men förgäfves var ett utbrott af upproret stilladt så länge samma anledning fortfor att bereda nya. Det syntes icke möjligt att släppa Ärkebiskopen utan att återlemna honom den makt han förut ägde, och denna makt var alltför vådelig för Regenten, var alltför ofta missbrukad. Så fruktansvärd Romerska Stolen var, ville Christjern hellre blottställa sig för dess missnöje, än för den närmare faran att se sin myndighet, och kanske sjelfva thronen, i fara för en ärelysten Prelat. Han trodde tillika att den Helige Fadren kunde blidkas om han sjelf underrättade honom om hela händelsen. Men oaktat den ödmjukhet hvarmed han förklarade sig, och det uppror för hvilket han beskyllade Ärkebiskopen; oaktat hans försäkringar att behandla sin fånge med den aktning han borde visat en af Kyrkans högsta embetsmän, kände Romerska Hofvet sig förolämpadt, och Biskoparna i Magdeburg, Riga och Strengnäs befalltes att undersöka förhållandet och bannlysa Konungen, om de funno honom skyldig, och han vägrade att återgifva Jöns Bengtsson sin frihet.

Innan denna Bulla hann att utfärdas hade en stor hvälfning redan skett^[15]. Christjern, i afsigt att tillfredsställa presterskapet och mildra sin förbrytelse emot det Romerska Majestätet, hade klagat på Ärkebiskopen inför några af sitt Råd, och påstått att han endast låtit fängsla honom såsom upprorisk Vasall, sökande att få Jöns Bengtsson ansedd som verldslig embetsmän i anledning af de förläningar han anförtrodt honom. Han hade kallat Kanikerna ifrån Upsala, Strengnäs och Vesterås att vara domare i detta mål; och då denna andeliga domstol icke vågade att fälla något utslag hade hela Rådet blifvit samladt. Men de skäl hvarmed Prelaten försvarat sin oskuld hade på alla ställen blifvit gillade, åtminstone i tysthet, och Konungens föresats att föra honom till Dannemark, bestriddes på det högsta. Största delen af Rådet, och deribland äfven Ärkebiskopens vänner, rådde emedlertid Monarken att hålla honom fängslig tills oroligheterna innom landet voro stillade.

Men Christjern, tröttad af så många motsägelser, trodde sin makt vara tillräcklig att trotsa de nya fiender han förutsåg att han skulle ådraga sig, och kan hända af föresats att också vänja de andeliga vid lydnad, beslöt att icke följa andra råd än sin vilja. Han företog sig således att resa tillbaka till Dannemark och medföra sin fånge. Förgäfves sökte Kettil Carlsson (Wase), Biskop i Linköping, att hindra det, förgäfves tillbjöd han sig att med tjugofyra Riddares borgen ansvara för sin morbror, tills en laglig rättegång kunde verkställas; Christjern var oryggelig, och vågade ett steg, som kostade honom thronen.

Knappt hade Konungen rest ifrån Sverige innan Kettil lemnade fullt utbrott åt den harm som gäste i hans bröst. Han hastar till Linköping, och, följd af sitt Domkapittel, går opp i kyrkan, aflägger Biskopsskruden inför altaret, och svär att icke återtaga den innan han befriat sitt fädernesland ifrån dess förtryckare. Han utgår derifrån i full rustning, och bemödar sig att utbreda öfver hela landet den resning han börjat. Ärkebiskopens bröder och vänner, flere af adeln och allmogen, och största delen af presterskapet gå på hans sida, och redan i början af året (1464) är Kettil förklarad för Riksföreståndare.

För att bevisa lagligheten af hvad han gjort, försummade icke Kettil att offenteligen tillkännagifva de ordsaker som tvingat honom att gripa till vapen. Han klagade öfver de odrägeliga skatter hvarmed undersåtarne blifvit betungade, och dessa skatters utförande ur Riket; han klagade öfver folkets förtryck af Danska embetsmän, öfver det tyranni, som blifvit utöfvadt emot några Svenska Herrar, hvilka på falska angifvelser undergått pinliga förhör; han klagade öfver Ärkebiskopens bortförande, och Konungens försummelse att återställa Gottland åt Sverige. Att vinna allmogen på sin sida eftergaf han en del af utskylderna, och man utspridde rykten om nya grufliga beskattningar, hvarmed det föregafs att Christjern ville hemsöka Svenska bönderna. Genom dessa utvägar ökades Biskopens här. Åtskilliga fästen öpnades frivilligt för honom; Stäket, Örebro, med flera intogos, och redan i Februari månad belägrades Stockholm.

Christjern såg den hvälfning som var beredd, och använde alla sina omsorger att ännu förekomma den. Han lät utgå bref till Sveriges inbyggare, att uppmuntra dem till trohet, och vederlägga de rykten man utspridt om hans afsigter. Han samlade sina troppar, och oaktat en sträng vinter hade han innan dess slut intågat i Östergötland. Genom en fortskyndad marsch hinner han hufvudstaden, upphäfver belägringen, och rycker emot Dalkarlarne, som lägrat sig vid Vesterås. Men innan han företager detta anfall har han förmanat presterskapet att befordra stillhet i landet och återtagit Stäket. Genast belägrades Vesterås Slott, och Biskopens återtåg tycktes lofva Konungen framgång. Men detta återtåg, antingen en nödvändighet eller blott en krigslist, lockade honom att förfölja Dalkarlarna, som han trodde vara flyende, okunnig om att de förskansat sig i skogen och laggt manskap i ladorna vid vägen. Hastigt anfallen af dem han ansåg som slagna, och bragt i en trängsel der alla fördelarna voro på hans fienders sida, måste Christjern vika efter några timmars strid, och detta nederlag nödgade honom att upphäfva den belägring han börjat. Äfven under vägen följdes och oroades han af Biskopens troppar, och knappt var han inkommen i hufvudstaden innan han der fann sig belägrad. En del af den flotta, som i Mälarn skulle understödja hans förehafvande, blef eröfrad; de mindre träffningar, som föreföllo i nejden af Stockholm, minskade hans folk utan at skänka honom någon seger, och hans fiender bemödade sig att tillstänga för honom sjelfva återvägen till Dannemark.

De svårigherer emot hvilka Christjern hade att strida ökades mer och mer. Redan vid början af uppresningen hade Carls vänner arbetat på hans återställande. Kettil, som kan hända icke litade på sin egen styrka att fullborda hvad han börjat, hade bifallit detta förslag, och Carl kallades genom bref att återtaga Kronan. Denne Konung trodde sig ånyo likasom vinkad af lyckan, sedan hon så länge tycktes hafva öfvergifvit honom, och skyndade med glädje att återbestiga en thron på hvilken han förut alldrig ägt något lugn, och som ännu vacklade efter nya stormar. Han försäkrade om en fullkomlig glömska af hvad som händt, lofvade att icke kränka någons friheter, regera med saktmod, och bemöda sig att befria Ärkebiskopen ur sin fångenskap. Så snart han hunnit utrusta en flotta och samla krigsfolk, seglade han till Stockholm. Hit hade rycktet om hans ankomst redan hunnit; Christjern var redan återfaren till Dannemark; Carl emottogs med glädje och hyllades åter, och den Danska besättningen, som innehade Stockholms Slott, dagtingade efter en korrt belägring.

Men äfven genom denna framgång lades grunden till Carls olycka. Då han dagtingade glömde han att den hvälfning som upplyftat honom endast varit beredd för att befria Ärkebiskopen, och i den öfverenskommelse som borde lemna Stockholms Slott i hans händer, beviljades de Danska fritt återtåg, utan att några vilkor betingades för den fångne Prelaten. Icke nog härmed: Clas Rönnow, Danska Rikets Marsk och Carls Systersson^[16], som äfven varit qvarlemnad på Slottet, förmådde sin Morbror att återställa några skepp, som förut varit tagna, emot löfte att bemedla en fred med Dannemark. Denna öfverenskommelse, slutad utan Kettils medvetande, gjorde honom till Konungens ovän. Hans afsigt att göra de Danska till fångar, och tvinga Christjern att betala deras lösen med Ärkebiskopens frihet, var härigenom kullkastad, och de eröfrade skeppen ansåg han som sin tillhörighet. På detta sätt hade Carl åter stött sig med det hierarkiska partiet, och hans fiender voro nog skickliga att bemäktiga sig sjelfva det fäste han trodde sig hafva vunnit, derigenom att den Svenske befälhafvaren offenteligen gick på deras sida. Snart hade Carl nästan inga medhållare utom Stockholms borgerskap och en del af allmogen; Slottet måste åter belägras, och en farligare fiende kom att å nyo rycka Kronan från hans hufvud.

Erfarenheten hade öfvertygat Christjern om sitt förhastande; han fann att de Svenska icke lyssnade till hans föreställningar, och kände att hans makt icke var tillräcklig för att tvinga dem till lydnad. Men hans statsklokhet saknade icke lättare medel. Han visste att Ärkebiskopen alltförmycket förolämpat Carl att nånsin kunna förlåta honom; han kände denne Prelats ärelystnad, och ville hellre med honom dela regeringen i Sverige än alldeles förlora dess spira. Men äfven då han återgaf friheten åt sin fånge, bibehöll han sin värdighet, och befrielsen tycktes endast vara en verkan af hans nåd. Ärkebiskopen erkände tvenne gångor att han var brottslig, och bad Konungen på knä om förlåtelse. Förliknings-bref utgåfvos sedan, å båda sidor, och vänskapen återställdes. Christjern dröjde icke heller länge att erfara de lyckliga följder han väntat: Jöns Bengtsson var knappt återkommen till Sverige, innan han förklarade sig emot Carl, som han beskyllade för alla de olyckor under hvilka Sverige suckat; han återtog genast sin förra höghet och makt, samlade troppar, fängslade Carls embetsmän, eftergaf skatter, med ett ord, uppförde sig med samma myndighet som en Konung. Kettil, och hela hans parti, tvekade intet ögonblick att förena sig med honom, och Carl, som nyss återkommit till sitt Rike, fann sig, innom några månader, i verkeligen sämre belägenhet än då han första gången öfvergaf det^[17].

Carl försummade likväl ingenting för att bibehålla menigheten på sin sida. Han underrättade den om alla Ärkebiskopens ränker, och förmanade presterskapet att icke lyda sina upproriska hufvudmän. Men dessa försvarsanstalter voro otillräckliga emot en fiende, som, med öfverlägsen styrka, äfven visste att begagna sig af Kyrkans vapen, och snart fann Konungen sig belägrad i sin hufvudstad, under hvars murar blodiga träffningar föreföllo med ömsesidig förlust. Emedlertid beslöt han att i det yttersta försvara sin Krona, och afslog de tillbud man gjorde honom, att emottaga några förläningar för en höghet, hvilken icke mer var möjlig att skyddas utan ett verksamt bistånd af allmogen. Hans förhoppning härom bedrog honom; rycktet om ett misslyckadt anfall, hvilket han företog emot de belägrande, nedslog modet hos Dalkarlarne, som ämnade sig till hans undsättning, och Ärkebiskopen öfvertalte dem till stillhet. Omringad af sina fiender, som sluteligen inträngde öfver strömmen, måste Carl underkasta sig de vilkor som föreskrefvos honom. Med bibehållandet af ett tomt Konunga-namn lemnade han thronen, förklarade sina undersåtare fria för den trohetsed de svurit honom, och emottog, som en nådegåfva, en förläning i Finland^[18]. Men äfven här förföljdes han af en vidrig lycka, och af det hat han ådragit sig innom det andeliga ståndet. Biskopen i Åbo innehade Raseborg, det vigtigaste af hans förläning, och vägrade länge att afträda det. Torftig, och icke ens säker om sitt lif, måste Carl således tillbringa flera månader i ett Franciskaner kloster. En Regent, som burit Sveriges och Norriges kronor, var bragt i den belägenhet att han icke kunde betala en skuld af femtio mark, och de falska förhoppningar, som lockat honom att öfvergifva sin första fristad, hade störtat honom i ett djupare elände. Under känslan af sitt bittraste lidande förklarade han väl, att han aldrig mer längtade efter den värdighet man beröfvat honom; men denna förklaring var endast ett uttryck af hans belägenhet, och hans hemliga begär derefter skulle ännu göra honom till en lekboll för lyckan.

Jöns Bengtsson njöt nu fullkomligt en triumf, lika smickrande för hans hämdlystnad som för hans äregirighet. Han hade förjagat Carl; han utöfvade nästan en Konungslig makt, och för sina edsbrott kunde han trygga sig vid den förlåtelse och det bifall som Rom meddelat honom. Med föresats att bibehålla regeringen, dolde han i ett djupt mörker de medel han ämnade använda dertill, och häfdatecknarne hafva ömsom beskyllat honom för afsigter att stycka Riket, ömsom för att åter vilja inkalla Christjern. Kanske utgjorde det grunden för hans statskonst, att smickra några af de mäktiga med den förhoppningen att med honom få dela styrelsen, och på andra sidan, att icke beröfva Christjern den öfvertygelsen att han arbetade på Kalmare-Unionens förnyande, på det han sjelf, understödd af båda, och blott under namn af Riksföreståndare^[19], måtte ensam regera och alltid bibehålla sitt anseende i det ena partiet om han hotades af det andra. Christjern, som af sina underhandlingar väntade lyckligare utgång än han vunnit genom sina vapen, utfärdade manifester, som blandades med hotelser och löften. Men de oroligheter hvaraf följderna ännu kändes, hade uppväckt Svenska menighetens hat mot förbindelsen med Dannemark, och de möten som höllos mellan båda Rikenas fullmäktiga, bibehöllo lugnet utan att bidraga till det ändamål för hvilket de skedde.

Prelatens stolthet dröjde likväl icke att reta det missnöje hvarmed ett storsinnt folk alltid ser den ovärdige uppstiga till äran; men detta missnöje skulle, kan hända, ännu länge brunnit i hemlighet, om främmande ordsaker icke åter vändt uppmärksamheten på Carl. Olof Axelsson (Tott), en af Christjerns mägtigaste Vasaller, och som under förpantning innehade Gottland, var död, och de flesta af hans förläningar genast indragna. Hans bröder, uppretade genom förlusten af ett rikt arf, upphäfde sina förbindelser med Dannemark, och Ivar Axelsson, som ärft Olofs panträttighet till Gottland, förmältes med Carls dotter. Ärkebiskopen, som af denna förening förmodeligen anade att hans makt var nära sitt fall, tycktes från detta ögonblick mer och mer närma sig till Christjern, och med större misstanka anse Carls hemliga vänner. Bland dessa var Nils Boson Sture, en ädling af ringa förmögenhet, men djerf i sina beslut och ihärdig i sina företagande. Förföljd af Ärkebiskopen flydde han till Erik Axelsson i Finland, och det är sannolikt att han der uppgjorde planen för Prelatens fall. Ivars bröllop gaf en anledning att verkställa denna plan. Det firades i Nyköping, och de Herrar som der voro församlade, företogo sig att utnämna Erik Axelsson till Riksföreståndare i Jöns Bengtssons ställe. Jöns Bengtsson fann sig tillika, genom öpen fejd, anfallen af en fiende som minst syntes fruktansvärd. Nils Sture hade i Gäfle plundrat hans tyghus, bortfört allt hvad som der tillhörde honom, fängslat hans betjenter, och nyttjade de vapen han tagit att dermed beväpna Dalkarlarna. Förgäfves utskickade Ärkebiskopen en tropp för att gripa honom, förgäfves använde Erik Nilsson (Oxenstjerna), höfdinge öfver Vestmanland och Nerike, sitt bemödande att i Dalarna hindra uppresningen; Sturens anfall tvingade denne att skynda sig till Örebro, för att der samla en större styrka. En förlikning sparade likväl denna gången det blod hvarmed Svenskar inbördes voro färdige att fukta sina egna fält.

Sturen dolde icke att han ville återsätta Carl på sin thron, och antalet af dem som understödde honom tillväxte mer och mer. Redan hade Erik Axelsson genom list bemäktigat sig Stockholms Slott, hvilket Ärkebiskopen, till trots för sina eder och förbindelser, öfverlemnat åt Ivar Gren att förvara åt Christjern. Under en sammankomst på Rådhuset i Stockholm hade Erik Axelsson låtit, genom en af sina underhafvande, anställa ett upplopp; folket stormade på portarna under beständigt ropande att det ej ville hafva Ärkebiskopen till Konung, och Gren, förskräckt häraf, uppgaf Slottet. Prelaten såg sig nu tillbakadrifven innom de gränsor af myndighet som tillhörde hans embete, och harmsen öfver denna förnedring reste han än till Dannemark att begära hjelp, än öfverlade han med de driftigaste af sitt eget parti om möjligheten att afsätta den nye Riksföreståndaren. Hela Riket kände verkningen af denna förbittring; knappt fanns en landsort, innom Sveriges gränsor, der mordfacklan icke härjade, knappt en bebodd trackt der medborgare icke utgöto hvarannans blod. Enskilt hat förökade det grufliga som inbördes krig alltid medförer, och segren, vägande på båda sidor, tillät ingendera att berömma sig af en utmärkt framgång. Omsider tycktes Ärkebiskopen vara nära att vinna sitt ändamål. Med en Dansk flotta kom han att belägra Erik Axelsson i Stockholm, under det hans vänner, Ivar Gren och Erik Nilsson, anföllo staden ifrån landsidan. Men dessa härförare blefvo slagna, och Jöns Bengtsson förlorade under flyckten en del af sina skepp. Hans sista hopp var nu förloradt; han såg med förtviflan att det välde undanrycktes honom, för hvars ägande han begått så många förräderier och dragit så många olyckor öfver sin fosterbygd; han såg en fiende, som han alldrig upphört att hata, återtaga den spira hvilken han två gångor beröfvat honom. I denna belägenhet slutade han sina dagar, misstrodd i Dannemark, och utan anseende i Sverige, der hans lif endast varit en kedja af herrsklystna anläggningar och bedrägliga löften. Den ära han eftersträfvade har höljdt honom med tidehvarfvens afsky, och om äfven den Romerska Kyrkans gyckelverk kunde döfva hans brottsliga samvete, kunde de icke befria honom från det jagande straffet, från de bödlar som följde honom: hans våldsamma begär, hans oroliga längtan efter en höjd, som aflägsnade sig i det ögonblick han trodde sig hinna den^[20].

Carl hade emedlertid, för tredje gången, uppstigit på Sveriges thron, men hans belägenhet förtjente icke att väcka någons afund. Det borgeliga kriget brann ännu lika häftigt. Dagtingningar och möten bibehöllo väl någon tid ett yttre lugn; men snart försvann äfven detta, och Christjern inbröt i Vestergötland för att understödja sina anhängare, sedan han förgäfves genom Påfveliga legater sökt att uträtta något till sin fördel. Carl, som redan för andra gången anfallit Axevall, tvingades att draga sig tillbaka; men Christjern kunde icke öfver vintern uppehålla sin här utom sina gränsor, och Vestgöta bönderna intogo sjelfva detta fäste, som de i grund förstörde. Emedlertid hade Christjern vunnit sitt ändamål, emedan de oroligheter, som börjat att tystna, voro åter upplifvade. Det var likväl mer den enskilta ärelystnaden än tillgifvenhet för Dannemark, som äggade de upproriska; och så olycklig Carl var under sin Krona, missunnade man honom att bära den. Länge fortsatta oroligheter hade förblandat begreppen om pligter och rättigheter: hvar partihöfding ville regera, hvar lycklig rebell blifva Konung. Erik Carlsson (Wase) röjde i synnerhet denna lystnaden. Hans tapperhet var ett stöd för Danska partiet och skakade Carls thron. Lyckan understödde den skicklighet hvarmed han utförde sina värf, och sedan han öfvervunnit de flesta af Konungens anförare, fann han sig i spetsen för mer än 30,000 man. Med denna styrka ägde han anledning att vänta en större framgång, och nu tänkte han icke mer att strida för en annan, förvissad att sjelf kunna bemäktiga sig Kronan. En af hans farligaste motståndare var Sten Gustafsson Sture, Carls systersson. Denne unge hjelte hade redan utmärkt sig under Kettils första uppresning, och dröjde icke att sedan förklara sig för sin morbror, så snart det gafs något hopp om hans återställande. Oaktat de hinder som mötte honom, förstod han att sätta gränsor för Erik Carlssons tilltagsenhet; då han såg att tvedrägtsandan äfven spridt sig till menigheten, lät han större delen af sin här gå hem, och drog sig undan till Dalarna, dit hans fiende följde efter honom. Här vann han en betydelig seger med en obetydlig tropp; Erik Carlsson tvingades att vika efter en stor förlust, och blef under återtåget anfallen af Nils Sture, som fullbordade hans nederlag. Den upproriska hären var nu slagen, dess anförare flycktad till Dannemark, och en sådan förskräckelse väckt hos soldaterna, att äfven bondpigor togo fångar af dem; men Christjern, som kan hända fruktade att Carl genom sin framgång skulle tvinga sina fiender till tystnad, fann det nödigt för sin statskonst att underhålla deras mod, och inbröt derföre på nytt i Vestergötland och Småland. Hans lycka på slaktfältet var likväl alldrig att jemföra med den han ägde i underhandlingar. Sturarna voro nästan alltid i hans möte, och blefvo alltid hans besegrare; efter en förlorad träffning måste han återtåga till Dannemark, och Carl lemnades i fredlig besittning af den thron han så dyrt förvärfvat.

Denna besittning blef icke af lång varaktighet. Så många omväxlingar, så många olyckor voro tillräckliga att nedtrycka en hjessa, som grånat under sextie års tyngd. Carl hade slutat sin bana, och ödet, som så länge förföljt honom, lemnade honom endast lugn för att dö. Kanske har det gifvits få menniskjor hvilkas lefnad väcker hos forskaren mera olika, eller snarare, mera stridiga känslor. Så rådig, så tilltagsen, men tillika så tyrannisk han visar sig som Riksföreståndare, så svag, så försagd, men tillika så ädelsint och förlåtande synes han som Konung. Då han ännu saknade namn af regerande var hans myndighet oinskränkt, och då fanns knappt något företagande nog djerft för hans ärelystnad; då han vunnit namnet saknade han makten att motstå sina fiender, och då var han oftast villrådig i sina beslut och sällan lycklig i sina planer. Den framgång som följt Carl under början af hans bana hade gifvit honom ett falskt begrepp om sin egen storhet. I spetsen för ett mäktigt parti misstog han den samfälta styrkan för sin enskilta, och då han blott öfverraskat sina motståndare genom ett Konunga-val till sin förmån, trodde han att han öfvervunnit dem. Trygg i en inbillad öfverlägsenhet, förlät han sedan, af böjelse eller fåfänga, sina fiender, och mötte dem ofta med ett förtroende, som icke tycktes öfverensstämma med hans karakter. Men detta förtroende var icke den öppna ovarsamhet hvarmed en hjelte, som är för stor att kunna hysa en misstanka, stundom blottställer sig för försåtet; det var en gärd åt smickret, ett tvunget öfverlemnande åt sådane, som genom en förställd undergifvenhet förstodo att offra åt hans sjelfkärlek. Således afsöndrades han från de flesta af dem på hvilkas trohet han kunnat lita, emedan den stränga redligheten icke kan nedlåta sig till smickret, och ryktet om den orättvisa hans embetsmän utöfvade hann icke hans thron, eller vederlades af dem som önskade väcka menighetens missnöje för att derigenom bereda hans fall. Att Carl hade omsorg om fäderneslandets bästa, att han förstod hvad som kunde bidraga dertill, derom vittna flera nyttiga författningar, flera berömvärda planer, derom vittnar isynnerhet menighetens tillgifvenhet, som hvarken af partiernas inflytande eller andra skiften kunde fullkomligt utsläckas. Om Carl som Riksföreståndare ofta förtjenar vårt missnöje, upplöses vår harm i medlidande då vi betrackta honom som Konung; om han uppoffrade Engelbrekt och Puken för att vinna den farliga högd han besteg, föll han också sjelf ett offer för en lömsk Prelat. Ett långt lidande straffade hans begär efter Kronan, och med skäl kunde han på dödssängen säga till Sten Sture, då han öfverlemnade regeringen i hans händer, och med sitt varnande efterdöme afskräckte honom från Konunga-namnet: ”Den ärelystnaden har brutit min lycka och kostat mitt lif.”^[21]

Utom de krigståg, som förut blifvit nämnde, hade Dannemark, under hela denna tiden, njutit ett oafbrutet lugn, och några oenigheter med Konungarne af England och Skottland bilades i godo eller på Norriges bekostnad^[22]. De inbrott, som gjordes i Sverige, skedde nästan endast med värfvade troppar, och Christjern behöfde icke frukta att blottställa sina egna undersåtare för vedergällnings-rätten, då

partierna understödde hans företagande. Men den statskonst han brukade satte honom i ständiga behof af penningar, och invecklade honom i andra svårigheter. För att tillfredsställa sina bröder, för deras påstådda rättigheter till Sleswig och Holstein, hade han afträdt sitt fäderne-arf och förbundit sig att betala en summa af 40,000 Gyllen. Utur stånd att uppfylla sin förbindelse måste han se sina löftesmän blottställda, och tvingades derigenom att på fyra år öfverlemna Hertigdömet Sleswig och Grefskapet Holstein åt sin bror Gerhard, som antog namn af Ståthållare deröfver^[23]. Emedlertid arbetade denne i hemlighet att göra sig till sjelfständig Regent öfver dessa länder; men hans planer misslyckades, Christjern förstod att med list bemäktiga sig hans person, och återtog det välde han var nära att förlora. Konungen dröjde likväl icke länge att försätta sin bror i frihet, och Gerhard afsade sig ånyo sina anspråk på Sleswig och förbandt sig till fridsamhet; men oaktat sina löften hyste han ännu samma planer, och väntade blott ett lyckligare tillfälle att utföra dem.

Om Norrige, likasom Dannemark, njutit en inre fred under Christjerns regering, hade emedlertid de fördelar dessa båda Riken dragit af Unionen varit ganska olika. Norrige behandlades mindre som ett förbundet än som ett skattskyldigt land, och dess tillhörigheter bortlemnades såsom hemgift åt en Dansk Prinsessa^[24]. Hela den stora planen, att förena Nordens Riken, hade tagit en rigtning alldeles stridig emot dess sanna ändamål. Man bemödade sig icke mer att sammansmälta Nationerna till en enda. Dannemark tycktes eftersträfva ett företräde, stridande emot den jemlikhet hvarpå föreningen var grundad, och ifrån dess hufvudstad hade stundom författningar blifvit utgifna, hvilka de andra Rikena borde lyda. Norrige tålte sina oförrätter äfven då det knotade deröfver, och utan tvifvel voro dess Ständer icke rådfrågade då dess landskaper afsöndrades^[25]. Om Christjerns uppförande i Sverige icke varit alldeles oförviteligt, var det åtminstone mindre stridande emot hans förbindelser. En del af de skatter han fordrade användes till ett krig, emot Ryssland, till Finlands försvar. De våldsamheter som skedde hade sitt upphof från Ärkebiskopens herrsksjuka och den hämdlystnad, som under medelåldren befordrades af sjelfva lagarna. Under den parti-yra, under det slägt-agg, som rasade i Sverige, gafs det förmodeligen intet regeringssätt, som kunde skänka ordning och lugn åt dess inbyggare. Men ingen ting understödde mer förvirringen, ingen ting befordrade mer de storas tyranni och menighetens förtryck, än sjelfva den Union, som, med vishet fullföljd, bordt grundlägga Nordens anseende och sällhet. Ännu funnos likväl många Svenskar, som önskade en förening med Dannemark, af full öfvertygelse att den första planen ännu kunde verkställas, att Skandinaviens folk kunde ännu förgäta sina nationliga fördomar, och under samma Regent vänjas att lyda samma lagar. Men mängden af de stora önskade endast det välde, som säkrast kunde erhållas under en frånvarande styresman. Allmänheten deremot, som blott kände sig olycklig, ansåg de utländske Konungarna såsom enda ordsaken till sitt lidande, och de få, som kunde utforska källan till det onda vågade ej att upptäcka den. Från dessa olika synpunkter, hvarur Kalmare förening betracktades, uppkommo således de olika omdömen, som borde fällas deröfver, och dessa omdömen kunde icke undgå att ofta röja inflytelsen af de enskilta oenigheter som förbittrade sinnena, af de enskilta afsigter, som satte passionerna i rörelse.

Christjern hade icke försummat några medel att upplifva den Nordiska föreningen, under de sednare årens hvälfningar. Icke långt efter Jöns Bengtssons återkomst (1466) hölls ett möte i Jönköping, der Rikenas gamla öfverenskommelser förnyades. Ett annat, som skedde i Halmstad (1468), hade samma ändamål. Men vid båda dessa tillfällen uppsköts det slutliga afgörandet till en annan sammankomst, hvilken då utsattes, men hvilken Carls vänner hindrade att verkställas, emedan de sågo att de ingen ting kunde vinna dervid, och de vilkor som, å Danska sidan, lades till grund för underhandlingarna vid mötet i Halmstad voro: att Ivar Axelsson skulle återställa Gottland, och Drottning Dorothea behålla sitt lifgeding. Thronledigheten i Sverige öpnade nya utsigter. Christjern uppmanade å nyo de Svenska att erkänna honom för sin Konung. I flera bref upprepade han sina förra löften och hotelser, och Erik Carlsson understödde hans fordringar med en flotta, som kryssade i svenska skären. De oroligheter, som hans bror höll på att åter uppväcka i Holstein hindrade honom att denna sommar sjelf infinna sig i Sverige; men han var säker på sina anhängare der, och säkrare på det parti-agg som delade slägterna.

Sveriges belägenhet var hvad man kan förmoda om ett Land, som så länge varit härjadt af utvärtes krig och invärtes tvister, då den högsta värdigheten åter erbjuder sig åt den mäktigaste. Carl hade efterlemnat en Naturlig Son, åt hvilken han förgäfves ville förvara dess naturliga rättigheter derigenom, att han på dödssängen gifte sig med hans Mor^[26]. Denne son var också endast ett barn. Men Carl hade anförtrodt Stockholms Slott tillika med Örebro och Åbo åt Sten Sture, som han utnämt till Riksföreståndare, och som understöddes af några de mäktigaste bland Svenska Adeln, med hvilka han var beslägtad. Christjerns anhängare nekade lagligheten af detta förordnande, och påstod att Carl, som en gång högtideligen afsagt sig Kronan, hvarken med rättvisa kunnat sjelf antaga regeringen eller öfverlemna den åt någon annan. Ett ännu svagare parti ville utvälja den unge Carl Carlsson till Konung. Sten Sture sjelf tycktes icke anse sig berättigad till Riksföreståndare-namnet innan Ständerna förklarat honom derföre, men han sökte att stilla de upprörda sinnena, och började sin styrelse med att återkalla dem, som under oroligheterna varit emot Carl, och af fruktan för hans hämd öfvergifvit sina hemman. De som höllo med Christjern hade ett möte i Enköping, dit de kallade de nästgränsande landskapernas Allmoge. De ville icke höra annat förslag än Kalmare förenings upplifvande, och Christjerns erkännande för Svensk Konung. Dalkarlarna hade, lika bestämdt, förklarat sig för Sten Sture. Svärdet måste sluteligen afgöra dessa inbördes tvister, och efter trenne blodiga träffningar var Danska partiets välde till större delen förstördt, och hufvudmannen derföre (Erik Carlsson), efter ett fullkomligt nederlag, lycklig att kunna rädda sig med flyckten. Sten Sture, som segrat i dessa olyckliga strider, hade ännu att vänta ett stöd i den nye Ärkebiskopen, Jacob Ulfsson, som återkommit ifrån Rom, der han genom Påfvelig myndighet blifvit vigd till Svenska Kyrkans öfverhufvud, tvärt emot Dom-Kapitlets val och Carl Knutssons vilja^[27].

Men ehuru det borgerliga kriget till en del var stilladt, gäste likväl ännu den oenighet som det upptändt hos allmänheten. Af kärleken till fäderneslandet röjdes icke mer något spår hos Svenska folket, eller snarare: bland de olika meningar, som alla tycktes syfta till fäderneslandets bästa, kunde folket icke urskilja den rätta. Emedlertid dröjde det in på följande året (1471) innan något beslut kunde tagas om regeringen, och fruktlösa sammankomster höllos. På en Riksdag i Arboga afgjordes omsider tvisteämnet. Sten Stures parti hade der försett sig med Tyskt öl, som utdeltes bland bönderna, och Sturen blef enhälligt vald till Riksföreståndare. Om detta medel synes mindre värdigt, om det, till och med, synes sätta fläck på en Mans minne, som vid få tillfällen visat sig annat än stor, så erindrom oss: att folket var utan anförare, Riket utan försvar, och en mäktig fiende färdig att öfversvämma det med sina härar. Kanske bör en sådan belägenhet ursäkta sättet hvarpå man visste att förena en söndrad menighet, som icke kunde inse nödvändigheten af ett hastigt beslut.

De Danska hade tillbudit ett stillestånd, och Riksföreståndaren skyndade att ingå deruti. Ett vänligt möte, emellan Rikenas fullmäktige, skulle hållas i Stockholms skärgård, och lägga grund till den efterlängtade freden; emedlertid upphörde alla fiendtligheter, och äfven de Svenska fästen, som Christjerns medhållare innehade, fingo icke angripas. Om Konungen i Dannemark väntade en lycklig utgång af dessa underhandlingar, hade han äfven väpnat sig med en fruktansvärd styrka för att understödja dem. Han hade använt hela vintern att samla krigsfolk, Vendiska städerna hade försett honom med hjelptroppar, och vid medlet af sommaren anlände han sjelf till Svenska kusterna med en flotta af sjuttio skepp. Efter ett korrt vistande vid Kalmar, fortsatte han resan till Stockholm, fruktande kan hända att förlora tiden om han följde det rådet att först återtaga Gottland från Ivar Axelsson. Anländ till Sveriges hufvudstad uppförde Christjern sig med en statsklokhet, som man på Svenska sidan bemödade sig att likna. Han utsatte flera möten, och utgaf lejdebref dertil; han erböd sig att betala hvad han lånt; föreslog att genom en ordentelig rättegång låta döma öfver de klagomål, som kunde göras emot honom sjelf eller de Svenskar som voro honom följaktige, och att underskrifva den regerings-form efter hvilken man fordrade att han skulle styra Riket. Likväl var hans bemödande fruktlöst: minnet af de olyckor, som tagit sin början under hans förra regering, hade gjort Danska namnet förhatligt, och Allmänheten tillräknade Christjern allt hvad den lidit genom båda partiernas ömsesidiga våld. Emedlertid låtsade Svenska Rådet att icke vara emot den gamla föreningen, och beviljade ett fritt umgänge med Konungens folk. Stilleståndet förlängdes, men utan att underhandlingarna derigenom hade större framgång, och Christjern kunde icke undgå att märka, att man endast ville uppehålla honom, tills vintern eller andra omständigheter försvårade hans återresa.

Denna belägenhet tycktes icke vara långt borta. Hösten var redan i annalkandet, och folket på flottan begynte att lida brist. Han fann sig derföre i nödvändighet att påskynda Svenskarnas beslut, och landsteg med 5000 man, som befästade sig på Brunkeberg. Andra troppar tågade på olika ställen in i Upland, dels att förskaffa den proviant som behöfdes, dels att förmå allmogen till undergifvenhet. Genom det fortfarande kriget hade handeln afstannat, och man klagade isynnerhet öfver brist på salt. Christjern hade försett sig med ett stort förråd deraf, och i hans läger såldes det till ett lågt pris. Genom detta medel vann han böndernas förtroende, och många af dem qvarblefvo för att strida under hans fana. Men oaktat alla Christjerns rustningar, oaktat Stockholm hotades med en fullkomlig förstöring från hans förskansningar, fortfor han ännu att förnya sina förra anbud, sökte han ännu att genom fredliga utvägar erhålla Kronan. Ett så klokt uppförande iakttogs likväl icke af de troppar han skickat in i landet; dessa föröfvade åtskilliga våldsamheter, och blefvo kan hända uppmuntrade dertill genom de landsflyktiga Svenskar, som anförde dem.

Emedlertid hade Sturarne icke varit overksamma. De hade på olika trakter uppmanat Landskapernas inbyggare, och höllo nu en Riksdag i Vadstena, der ett enhälligt beslut togs att försvara Rikets sjelfständighet. Ett bref från de församlade Ständerna underrättade Rådet och Stockholms Borgerskap härom, lofvade undsättning, och förböd alla dagtingningar med Christjern. Sturarne dröjde icke länge att uppfylla dessa löften; Elfsborg var redan återtagit från de Danska, genom en af deras befälhafvare, och Axewall för andra gången uppbrändt, då de förenade sina härar för att angripa Danska Konungen, som hitintils varit okunnig om dessa rustningar, men likväl, å sin sida, icke felat i försvars-anstalter. Christjern for till Upsala och förmådde en mängd af Allmogen att strida för sig; han utskickade en tropp för att möta de antågande Svenskarne, och drifva dem tillbaka; men dessa hans krigsmän togo en oriktig kosa, och tågade högre opp i landet, hvarefter de skingrades, emedan Ärkebiskopens förskansningar vid Stäket hindrade dem att komma efter till Stockholm, och Konungen sjelf måste, genom en besvärlig omväg, föra sitt folk landvägen till sitt läger. Nyheten om Sturens annalkande upplifvade Stockholmsboerne, som förstärkte hans här med 1300 väl beväpnade Män. De främmande soldaternas hotelser, att efter segern behandla borgrarne på det ovärdigaste sätt, hade gifvit dem en ökad ifver att afvärja sin fara, och man underlät utan tvifvel icke att utsprida och förstora dessa hotelser, tilägnande dem åt anföraren sjelf^[28].

Ändteligen nalkades den dagen, som, på en tid, skulle afgöra Nordens Öde. Det berodde på slagets utgång om Christjern skulle blifva Konung i Sverige, och kan hända om Sverige skulle behålla sin gamla författning. De mäktigaste passioner som verka på menniskjo-hjertat uppeldade kämparne på båda sidor. Christjern dolde icke att han stridde för Kronan; han var öfvertygad att han icke skulle förfela ändamålet af sin utrustning; och föraktade Sturens anmodan att med fred fara tillbaka. Hans soldater lifvades af hans efterdöme; deras förhoppning smickrades af ära och vinst, deras mod växte vid den föreställningen att de endast skulle strida med en Allmoge, som de vida öfverträffade i härdighet och beväpning. Den borgeliga frihet, hvars blotta namn åstadkommit så många stora gerningar, eldade de Svenska, och Riksföreståndarens personliga tapperhet gjorde dem vissa om segren. Han sjelf uppmanades af allt hvad som kan väcka mod hos en krigsman. Om också kärleken till fäderneslandet endast varit manteln för en hemlig herrsklystnad, borde sjelfva det mål dit han sträfvade icke lemna honom något val emellan triumfen och döden. Men han skulle äfven strida under Stockholms murar, under sina landsmän, sin makas, sina vänners ögon; han skulle visa om den krigsära han vunnit, varit en verkan af hans förtjenst som anförare, eller en gåfva af slumpen; han skulle gifva högsta glansen åt sitt namn eller se det förlora sig i en djup glömska.

Viss om Sturens ankomst hade Christjern redan uppställt sin här i slaktordning. Hufvudstyrkan, förskansad på Brunkeberg, hade bakom sig en liten trädbyggnad, eller så kallad Skärma, hvaraf den skulle betäckas i händelse något utfall gjordes ifrån staden. En tropp var ställd vid St. Claras kloster, att hindra den antågande härens förening med borgerskapet; den tredje försvarade flottan, som låg vid Blasii-holmen och betäckte högra flygeln. Mellan flottan och lägret var anlaggd en kafvelbro, hvilken under striden var lemnad alldeles utan bevakning.

Sturen hade den föregående aftonen ankommit till Jerfva, och låtit sitt folk använda natten att tillreda sina vapen. Innan uppbrottet skedde förrättades mässa och skriftermål, och härens andakt eller svärmeri var så starkt, att den icke allenast vid Gudstjensten trodde sig se en blodsdroppa falla ifrån Crucifixet i Kalken, utan ock, under påföljande strid, tyckte att ett brinnande svärd sväfvade öfver hufvudet på de Svenska, och sänkte sig hvar gång de samlades för att rycka emot sina fiender. Riksföreståndaren marcherade med större delen af hären rätt fram till Danska lagret, men Nils Sture, med en del deraf, tog en omväg genom skogen, för att angripa fienden på sidan.

Med ett korrt tal uppmuntrar Sten Sture sina soldater och frågar dem om de vilja dela lika faror med honom, om de vilja försvara sin urgamla ära och genom tapperhet förvärfva sig en säkrare fred än genom dagtingningar. De svara honom med ett härskri, och upplyfta händerna till ett bevis på sin trohet. Under en krigssång börjas marschen fram till valplatsen; lösen utdelas, och Svenska fälttecknet uppsättes på hattar och hjelmar, af qvistar eller halm. Klockan var redan elfva då första anfallet skedde. Långsamt tågade Svenskarne i början opp för höjden, der deras fiender gynnades af ett fördelaktigt läge och sina förskansningar. Snart möttes hufvudbaneren, och striden, som hitintills varit fortsatt af eldgevär och bågar, blef nu mera personlig, emedan afsigten var att bemäktiga sig hvarannans baner. Christjerns öfvade troppar behöllo likväl platsen, och innan korrt voro de Svenska tillbakadrifne till foten af berget. De dröjde icke länge att åter samla sig, och framträngde under ett ännu häftigare anfall. Fienderna, bestörte, veko för ett ögonblick, och Svenska baneret sväfvade redan på höjden.

Emedlertid hade Stockholms borgerskap, vid första tidningen om Riksföreståndarens ankomst, utrustat en mängd af små fartyg, för att angripa Danska hären i ryggen, och utskickat några, som i hemlighet afsågade åtskilliga af de stockar hvarpå Kaflebroen hvilade. Knut Posse anförde den stridande troppen, som bestod af två tusende man, och som genast bemäktigade sig den trädskans (skärma) hvilken Christjern låtit uppbygga, och antände den. Sten Sture, som ännu en gång sett sitt folk vika, begagnar sig häraf för att uppmuntra det och åter föra det emot fienden. Striden förnyas med dubbel häftighet, och de lågor som flamma för kämparnas ögon tyckes likasom ingifva dem ett nytt raseri. På båda sidor stupade många, och Christjern sårades i munnen af ett skott; men de Danskas öfverlägsna antal, och det tillfälle höjden gaf dem att med fördel nyttja sitt artilleri, bibehöll alltid segren på deras sida, och satte dem i stånd att, äfven för tredje gången, drifva de anfallande tillbaka.

Slaget hade redan räckt i tre timmar, och Riksföreståndaren hade hitintills förgäfves väntat att blifva understödd af Nils Sture, som, hindrad af oförmodade svårigheter att genomtränga skogen, ännu icke hunnit fram. Den personliga tapperhet han visat under träffningen hade icke kunnat ersätta saknaden af detta bistånd, på hvilket planen för hans anfall var grundad; och ehuru han alltid var i spetsen för sin tropp, och alltid der striden var häftigast, kunde han hvarken genom fotfolket göra sig till mästare af platsen, eller på höjden använda Rytteriet, som denna tiden gemenligen afgjorde utgången af en slaktning. Underrättad om Nils Stures annalkande fattar han således det beslutet, i sjelfva återtåget från Brunkeberg, att angripa den här som stod vid St. Clara, och de Danske, som genom denna vändning trodde sig alldeles kunna förstöra sina fiender, hvilka nu tycktes vara obetäckte, öfvergåfvo till större delen sitt läger och förföljde dem med hela sin styrka. Svenskarna, som ifrån början önskat att råka Danska hären på fältet, finna nu denna önskan uppfylld. De friska troppar som anföras af Nils Sture, skynda att deltaga i striden, och deras tröttnande landsmän känna ett nytt mod, som återställer deras förra krafter. Segren är icke länge tvekande: femhundrade af Christjerns soldater stupa, de öfrige fly och samlas för ett ögonblick kring hufvud-baneret på höjden, derifrån de likväl vika vid första anfallet. Men nu möter dem ett nytt hinder i den afsågade bron, som brister under dem; trängseln ökar förvirringen, många falla för de segrandes svärd, niohundrade omkomma i vattnet, och bland ett lika antal, som måste ge sig fånget, befinna sig flere af Dannemarks högre Embetsmän.^[29]

Efter detta nederlag skyndade Christjern att återvända till Dannemark, men hotades ännu under vägen att lida skeppsbrott. Riksföreståndaren begagnade sig af sin seger, och innan vintrens slut voro alla Svenska fästen i hans våld. Men det var icke nog för Sten Sture att vara hjelte, hans namn får en ännu större glans af hans omsorger för Sveriges inre lugn. Om vi ock antaga att ärelystnaden var driffjedren till hans steg, att han endast ville vinna menigheten på sin sida för att gifva en motvigt åt det Aristokratiska partiet, och på detta sätt regera ensam, blir hans förtjenst likväl alltid den, att hafva afböjt allt det förtryck som stod i hans makt att förekomma, och att hafva återlifvat den nerf hos ofrälse-ståndet, som väcktes under Engelbrekt, och hvilken de efterföljande Konungar bemödat sig om att qväfva. Knappt var krigs-bullret stilladt innan han använde sitt snille att hela de inhemska såren^[30]. Fogdarna, vane att efter godtycke behandla allmogen, hindrades af honom att förnya sitt förra uppförande. De Höfdingar han tillsatte i landskaperna blefvo folkets beskyddare. Sjelf vakade han öfver lagarnas helgd, och då allmänna göromål nekade honom att genomfara Riket, hade han alltid pålitliga personer, som underrättade honom om tillståndet i hvar ort. Genom detta uppförande förvärfvade han icke allenast åt sig sjelf en större säkerhet för invärtes stämplingar; han förskaffade allmogen ett lugn, hvilket länge varit saknadt; och välmågan, som började att uppkomma från sin rätta källa, utspridde snart en oväntad ymnighet i landet. En tillräcklig tillgång på varor gjorde billiga pris, utan att penningbrist bidrog dertill, och denna tidens författare uppehålla sig med en ovanlig tillfredsställelse, vid det öfverflöd hvartill de voro vittnen^[31]. Med den varmaste tillgifvenhet belönte allmogen dessa Riksföreståndarens omsorger; den kände sin husliga sällhet skapad genom honom, och få voro, som icke för hans skull varit färdiga att uppoffra lif och egendom. Man sade derföre att Sten Sture var oöfvervinnerlig, emedan han hade likaså många soldater som underhafvande. I sitt umgänge med de stora var han foglig och varsam; han ville icke synas vara annat än deras like, och de vanliga handslag hvarmed han hälsade dem då han inträdde i ett sällskap, afväpnade den afund som väcktes af hans företräde. Med en makt allt för inskränkt att alltid kunna bestraffa våldsamheter, eller ens att förbjuda dem, sökte han att blidka de hämdgirige, att förlika de oenigheter som uppkommit emellan slägterna, och att vinna dem på sin sida, som varit af Danska partiet^[32]. För att bibehålla freden med Dannemark visade han sig böjd för Rikenas förening, och för att icke kunna öfverraskas af ett krig blef hans Hof nästan ett läger, dit ryktet om hans personliga tapperhet, och erfarenheten af hans öfverlägsenhet som anförare, lockade de modigaste af Rikets unga ädlingar.

Christjern, som efter flera förlorade träffningar blifvit öfvertygad, att han med vapen icke kunde uträtta något emot Sverige eller Sten Sture, tog åter sin tillflygt till underhandlingar. Han visste att Carl Knutsson endast återvunnit thronen genom sin förbindelse med Axelssönerna, och att dessa mäktiga bröder hade isynnerhet bidragit till Sten Stures upphöjelse, med hvilken de på flera sätt voro beslägtade^[33]. Under de många möten, som åter höllos, sökte Konungen derföre att förlika sig med dem, och lofvade dem att återfå de förläningar hvilkas indragning varit ordsaken till deras söndring. Hans löften blefvo också till en del uppfyllda, och detta var nästan det enda som afgjordes vid dessa sammankomster, hvilka efter vanligheten slutade med att utsätta nya möten, som lika fruktlöst aflupo. Men sjelfva uppskofvet tjenade att bibehålla lugnet i Norden, och Christjern behöfde trygghet på Svenska sidan, för att hindra de stämplingar hvarigenom hans bror å nyo ämnade att bemäktiga sig Holstein. Denna anläggning, som långt förut synes hafva varit beredd, skingrades likväl snart; den blef upptäckt innan den hunnit sin stadga, Grefve Gerhard flydde, och hans anhängare straffades.

Underhandlingarna med Sverige blefvo emedlertid afbrutne genom en Valfart till Rom, som Christjern företog, antingen blott af statsordsaker, eller att följa ett bruk som flera sekler varit rådande i Norden. Som anledning till denna färd, uppgafs ett löfte att resa till den heliga grafven, hvilket Konungen vid något obekant tillfälle skall hafva gjort, och för hvars fullgörande ingen utom den helige Fadren kunde frikalla honom. I hans sällskap voro åtskilliga Tyska Furstar, och Konungens enskilta svit bestod af hundrade femtio personer. Öfver allt der han tågade fram bemöttes han med den utmärktaste aktning. Då han kom till Rothenburg skickade Kejsar Fredrik sin son, tillika med flera Furstar att emottaga honom. Vid Inspruck visade Hertigen af Österrike honom samma uppmärksamhet genom sin Gemål. Innan han hann till Rom möttes han af två Kardinaler, och vid intåget i denna Stad blef han emottagen af de öfriga, tillika med de Biskopar och Prelater som voro der. Sixtus 4 såg med glädje en Nordisk Monark, genom sin undergifvenhet, likasom upplifva det anseende hvilket den heliga Stolen redan börjat förlora; han befriade honom från sitt löfte och öfverhopade honom med välsignelser och skänker, hvilka till en stor del icke hade annat värde än det Inbillningen lånat dem. Påfven beviljade honom likväl några verkeliga förmåner, hvaribland voro att få tillsätta Domprostar och Ärkedjeknar vid de betydligaste Stiften i Sverige, och att inrätta ett Universitet i Köpenhamn.^[34] Kejsaren upphöjde Grefskaperna Holstein och Stormarn till Hertigdöme, och förenade dermed Ditmarsen, som icke tillhörde Christjern, och beboddes af ett folk hvilket icke trodde sig kunna bortskänkas, utan vägrade att erkänna en Konung, som icke ägde mera rätt till dess land än den en annan Regent behagat gifva honom.

Om Christjern förtjenar efterverldens tacksamhet for sitt bemödande att innom sina Stater få anlägga en högskola, måste vi äfven göra hans tidehvarf den rättvisa, att denna längtan, efter en sådan stiftelse, var allmän i Norden. Det är sannt att man kände ännu icke skildnaden emellan kunskaper och upplysning; lefnadssättets råhet aflägsnade ännu det begrepp om smak, som endast uppkommer med en viss förfining i sederna, och lärdomen bestod endast i vissa meningar, ju mer obegripliga ju mer vördade. Men ur detta kaos skulle likväl ljuset en gång framtränga, och så obildade vettenskaperna voro, låg likväl fröet till deras förädling i sjelfva begäret att fortplanta dem. Redan voro flera Akademier upprättade i flera Riken, och dessa aflägsna Läro-Säten besöktes äfven af Danskar, Svenskar och Norrskar; men utom Eriks flygtiga förslag, att innom Skandinaviens gränsor anlägga en Högskola, hade intet verksamt steg blifvit tagit dertill. Dessa stiftelser fordrade dessutom den Romerska Furstens tillåtelse; ingen Regent vågade att grunda dem utom hans bifall, ingen lärare vågade uppträda i deras salar för att undervisa i andra vettenskaper än som voro föreskrifna från Rom. De andeliga i Sverige hade redan länge påyrkat anläggningen af ett Universitet, och detta begär upplifvades vid underrättelsen om Christjerns föresats. Verkställandet påskyndades likväl mer än i Dannemark. Den Bulla, som berättigade Christjern att inrätta Akademien i Köpenhamn, gafs 1475, och tillåtelsen att stifta den i Upsala, lemnades icke förr än det följande året; men då Köpenhamnska Högskolan invigdes (d. 1 Jun. 1479) hade föreläsningarna redan mer än halftannat år varit fortsatta i Upsala^[35]. Till denna hastiga verkställighet bidrog Ärkebiskopen i Sverige, Jacob Ulfsson; men han understöddes af Riksföreståndarens frikostighet; han skulle ock, efter Påfvens förordnande, i anledning af sitt embete, blifva den nya Akademiens Kansler. Man måste göra den rättvisan åt hans minne, att han gagnade sin fosterbygd, åtminstone genom Konsternas uppmuntran. Kanske om det varit möjligt att förena fäderneslandets intresse med den Romerska Stolens, skulle Jacob Ulfsson hafva gjort det; men de stadgar, som gifvit en särskild förenings-punkt åt andeliga ståndet, hade söndrat det ifrån alla medborgeliga förbindelser, och blott genom fortsatta gåfvor kunde Regenten försäkra sig om Prelaternas erkänsla. Det var likväl icke detta stånd endast, hvars trohet måste köpas; nästan alla de som hade makt att skada fordrade oftaförnyade belöningar för sitt deltagande, ofta för sin overksamhet, och de löften hvarmed Christjern smickrade dem voro retelser hvilka fosterlandskänslan icke ensam kunde öfvervinna. Men oaktat dessa behof ägde Sturen ännu utvägar att sträcka sin omtanka till Konsterna, och så ringa framsteg de gjorde upphörde äfven detta lilla med honom.

Efter Christjerns återkomst fortforo underhandlingarna, med de Svenska, likasom förut, och med lika liten framgång. Sten Sture tycktes endast söka att draga ut på tiden, och de svårigheter Konungen gjorde att erkänna Sveriges rättighet till Gottland, eller dess älldre påstående till Skåne, Halland och Blekingen, lemnade honom en oafbruten anledning dertill. Man klagade på alla sidor. Christjern utfärdade förgäfves sina försäkringar att styra Riket efter Ständernas vilja, och att helt och hållet regera efter deras föreskrift; Svenska Allmänheten misstrodde eller hatade föreningen med Dannemark, och de täta sammankomster, som onyttigt föreföllo, bidrogo icke att minska dess hat. För att nedslå sin motståndare begagnade Christjern sig äfven af andeliga vapen. Han förmådde Påfven att genom en bannlysning söka tvinga Riksföreståndaren och Ständerna till redogörelse för Drottningens lifgeding, och på hans inrådan kallades Svenska Rådet af en Påfvelig Legat till dess domstol i Greifswald. Men Sturen visste att afvända Roms viggar, Legatens kallelse föraktades, och för Christjern återstod intet mer än att i en offentelig skrift förklara allt hvad han gjort för att bibehålla freden i Norden, och att klaga öfver de Svenskas uppförande. Kanske om hans lefnad blifvit längre hade han ännu en gång försökt vapenlyckan, och i Sverige tyckes man isynnerhet hafva befarat ett anfall på Gottland; men han dog d. 22 Maj 1481, 55 år gammal, och sedan han regerat nära 33 år. Till thronföljare i Dannemark hade detta Rikets Ständer redan i vaggan förklarat hans ällsta Son Johan, som erkändes för andra gången derföre 1478, då han förmältes med Christina af Saxen. Christjerns yngste Son Fredrik, som då blott var på tionde året, kommer framdeles att intaga ett märkeligt rum i denna historia.

Christjern den förste, var utan tvifvel den mest statskloke Konung, som under Kalmare Unionen regerat i Norden. Genom en viss eftergifvenhet i karakteren, genom en viss konst att rätta sig efter omständigheterna, dolde han förträffligt den gränslösa förstorings-lystnad, som syslosatte hans begär, och, mindre fruktad än hans företrädare varit, vann han äfven sina grannars förtroende, och kallades ofta att afdöma de tvister som uppkommit emellan andra Regenter. Om han sökte att inkräkta länder var det likväl icke för att der utöfva en despotisk makt; hans enskilta myndighet i Dannemark var ganska inskränkt, och det synes icke att han sökt bryta de förbindelser han hade gifvit innan han besteg Thronen. Men han förstod äfven att försvara sitt anseende då man ville kränka hans rättigheter^[36], och härigenom uppkom hans oenighet med Jöns Bengtsson, som gjorde att han förlorade Svenska Kronan. Samma ståndaktighet röjde Christjern under Påfvarne Nicolas 5 och Calixtus 3, som envisades att tillsätta en Ärkebiskop i Norrige, emot Konungens och Norrska presterskapets vilja; han skref till den helige Fadren flere alfvarsamma bref, och begärde af Konungen i Frankrike en afskrift af den ryktbara pragmatiska sanctionen, hvilken han sedan införde i sina stater. Emot Roms betjenter visade han icke alltid den blinda lydnad, som tidehvarfvets mörker underhöll hos Allmänheten. Då påfveliga Legaten Marinos de Fregreno kom till Norden, för att äfven der idka den indrägtiga aflatshandel, som öpnat en så rik källa för Roms vinningslystnad, måste han betala till Christjern 8000 Mark för rättigheten att i Sverige och Norrige få sälja syndernas förlåtelse, och tillika lofva honom en del af förtjensten. Men Legaten trodde sig icke skyldig att hålla ett sådant löfte, utan reste i hemlighet borrt, sedan han under några år gjort en rik insamling. Christjern blef likväl i tid underrättad härom, och gaf icke allenast i sina egna länder befallning att gripa honom, utan begärde äfven af nästgränsande Stater att han måtte qvarhållas, påstående att han tillegnat sig de penningar, som blifvit samlade att understödja kriget emot de otrogna. Legaten hade ännu icke hunnit längre än till Lybeck, och Christjern bemäktigade sig der en del af hans skatter, föregifvande ibland annat, att också han förde krig med de otrogna, ett namn hvarmed Romerska Hofvet i allmänhet förstod alla dem, som icke bekände sig till Katolska Religionen.

Men i en helt annan skepnad visade sig Christjern under sitt vistande i Rom, och i sjelfva detta förställnings-konstens säte blef man bedragen på hans hycklade ödmjukhet. Vid sitt företräde föll han på knä, och ville icke stiga opp innan Hans Helighet hunnit att svara honom. Konungen höll tvättfatet för Påfven, och bar opp hans mantel då han gick in i sitt Kabinett. På den plats man anvist honom ville han alldeles icke sätta sig innan de båda Kardinaler, emellan hvilka han fått sitt rum, hade förut satt sig. På en högtidsdag begärde han att få kyssa Korset efter alla Kardinalerna, och då man frågade honom om ordsaken dertill, svarade han, att han var skyldig denna aktning åt det heliga Collegium. Vi hafva sett huru hastigt han förlikte sig med Ärkebiskopen så snart han trodde sina fördelar kunna befordras derigenom, huru han, af samma anledning, återgaf åt Axelssönerna en del af deras indragna egendomar. Hans krigståg tyckas röja att han icke hade någon ovanlig skicklighet som anförare, men de visa tillika att han hade personligt mod, och att han hellre valde underhandlingar än blodsutgjutelse. Hans frikostighet, och det system han följde att underhålla ett parti, gjorde att han nästan alltid var i behof af penningar, och icke alltid nogräknad om sättet att samla dem, blott det icke skedde genom uppenbara våldsamheter. Under Christjern den förstes regering tillväxte Dannemark i inre styrka och yttre anseende. Med de flesta Europeiska Furstar stod han i någon förbindelse. Hansestäderna måste alltid vara färdiga att understödja hans afsigter, och utom hans krigståg emot Sverige lefde han i fullkomlig sämja med sina grannar. Men förmånerna af denna fredliga regering voro icke lika för Norrige. Detta Rike, aflägset ifrån Regeringens hufvudsäte, kände alla de olägenheter som uppkomma genom den styrandes frånvara, och Konungens inskränkta makt, som gjorde honom allt för mycket beroende af Danska Rådet, bidrog utan tvifvel härtill. Norriges förlust af Orkadiska och Schettländska Öarne är redan berättad. Genom Konungens jemnare vistelse i Dannemark tvingades de stora till kostsamma resor, och då försvarsverket under deras frånvara var likasom lemnadt handlöst, härjades gränsen af Ryssarna. Flera våldsamheter voro begångne af Konungens folk utan att de brottsliga blifvit straffade; flera landskaper voro pantsatte, och skatterna förda ur Riket. I kriget med Sverige hade de Norrska blifvit nyttjade, och detta krig var så mycket mer emot Nationens vilja, som den ingenting kunnat vinna vid dess lyckligaste utgång. I andeliga och verldsliga embeten hade utlänningar blifvit nyttjade. De föreställningar som blifvit gjorda öfver rikets behof, likasom de klagomål hvilka inkommit till thronen, hade blifvit glömda, och befallningar voro utfärdade och verkställde utan att Rådet samtyckt eller blifvit underrättadt derom. Utan tvifvel låg likväl grunden till dessa och flera oordningar mer i sjelfva regeringsformen än i den regerandes vilja. De många förbindelser Christjern åtagit sig voro icke möjliga att uppfylla, och då Rikena icke kunde sammansmälta till ett enda, skulle Konungen nödvändigt använda sina mesta omsorger att bibehålla det mäktigaste.

Christjerns död gaf en ny riktning åt tänkesätten. Det hat som Svenskarne hyst för Unionen började försvagas af det smickrande hopp, som folket merendels gör sig om en ny Konung, och af det bifall, som nästan alltid genljudar kring hans första steg. Möten emellan de Danska och Svenska höllos således genast, och man beslöt att de tre Rikenas förening skulle vara oupplöslig, ehuru inga fullmäktiga voro tillstädes ifrån Norrige. I detta Rike tycktes likväl tänkesätten icke öfverensstämma med de öfrigas beslut, tvertom, man belägrade Bohus, hvars befälhafvare begått flera våldsamheter emot Allmogen. Man kan icke tvifla att Sten Sture i hemlighet uppmanat de Norrska att försvara sina rättigheter, och emellan Sverige och Norrige slöts ett förbund i Opslo (i Februari 1482) hvaruti båda Rikena förpliktade sig att bistå hvarannan emot allt förtryck, och att vara ense vid det förestående Konungavalet. Men denna förbindelse, lik mängden af de öfriga som slutades denna tiden, hade ingen vidare följd; Aristokratiska partiet i Sverige såg med nöje den tidepunkt vara inne då dess makt skulle vinna sin rätta stadga, och påyrkade föreningen. Riksföreståndaren tillintetgjorde det ena mötet efter det andra; dels undvek han att infinna sig dervid, i anseende till en verkelig eller låtsad ögonsjukdom, dels föregafs att man ingenting kunde afgöra under de Norrskas frånvara. Omsider inställde dessa sig till en Riksdag i Halmstad, d. 13 Januari 1483; men de Svenska undveko ännu att afgöra något, derigenom att de kommo sent, och icke voro försedda med fullmakt till Konungaval, och för öfrigt påstodo, att innan detta företogs borde Rikenas samfälta klagomål afgöras. Efter några dagar reste de tillbaka; men de Norrska qvarblefvo och hyllade Johan, som d. 20 Juli kröntes i Trondhem, sedan han underskrifvit den vanliga försäkran hvilken de Nordiska Rikena fordrade af sina Konungar innan de uppstego på thronen. Den skilde sig föga ifrån den hans företrädare gifvit, och de nya tilläggen blefvo sedan upptagna i Kalmare recess; men ehuru de Svenska icke voro närvarande vid detta tillfälle lofvades dem likväl vissa förmåner. Johan hade icke långt förut (d. 18 Maj) blifvit krönt till Konung i Dannemark.

Det löfte Johan gifvit att erkänna Sveriges rätt till Gottland, och ännu mer den utsigt han öppnat för de stora, att göra sig så sjelfständiga som de önskade, voro emedlertid allt för starka driffjedrar att icke åstadkomma ett nytt möte, der alla stridigheter skulle biläggas och allas önskningar uppfyllas. Detta möte skedde i Kalmar d. 8 September 1483, och det beslut som här togs, är i Historien kändt under namn af Kalmare Recess, och genom sina följder likaså vigtigt som sjelfva den förening Margareta slutade. Den bestod af 51 Artiklar och åberopade alla förut gifna förbindelser. Det hufvudsakeligaste häraf är följande.

Efter det vanliga löftet att försvara Kyrkan, bibehålla allas privilegier, regera hvart Rike efter sin särskilta lag, och icke nyttja utlänningar till embetsmän, utfäste Konungen sig: att icke tillsätta eller afsätta någon befälhafvare öfver Slott eller Län, utan deras deltagande som voro förnämst i det landets Råd hvarest Slottet var beläget, och då en afsättning var i fråga underrätta dem om de ordsaker hvarpå missnöjet grundades, men likväl ingen ting afgöra utan efter deras omdöme. Utan Rådets bifall, och till Rikets nytta, fick ingen ort afsöndras eller pantsättas, intet förbud utfärdas eller upphäfvas, intet krig begynnas, inga privilegier gifvas åt utländska städer. Inga skatter eller andra Rikets tillhörigheter skulle utföras. Hvad Norrige mist skulle Konungen bemöda sig om att återställa. Samma löfte gjordes de Svenska i anseende till Gottland och några andra afsöndrade orter. Allt hvad som händt under oenigheten skulle glömmas, och tvisten om Drottning Dorotheas morgongåfva anses såsom bilagd. Begick Konungen våldsamhet emot någon af sina undersåtare blef det hvar och ens skyldighet att föreställa honom det, och om föreställningen icke aktades, borde alla Rikenas inbyggare hjelpa till att afvärja våldet, utan att deras uppförande härvid kunde anses såsom stridande emot deras trohetsed. Nya beskattningar kunde ej ske utan med tillåtelse af Rådet, Prelaterna, Ridderskapet och några af Allmogen. De förbindelser Christjern gifvit borde uppfyllas, och hans skuld betalas. Ett år borde Konungen vistas i hvart Rike; vid hans ankomst till gränsen skulle han mötas af några Riksråd, tillika med de personer som voro utnämde till embetsmän i hans hof; ty han fick ej från de andra Rikena föra med sig mer än fyra hofmän, utom nödig betjening. Efter gamla bruket skulle de, som togo emot Konungen vid gränsen, lemna gislan, och vid afresan följa honom dit tillbaka. Under Konungens frånvara, eller vid hans död, skulle två andeliga och två verldsliga, af Rådet, förvalta regeringen, med fullkomlig konungslig myndighet. Alla år skulle tre af hvart Rike, en Biskop och två af Ridderskapet, komma tillsammans i en af gränsestäderna, för att granska om någon ting uppkommit hvaraf föreningen kunde störas. I Norrige ägde Rådet rättighet att särskilt komma tillsammans hvart annat år, antingen Konungen var närvarande eller icke. Vid denna sammankomst skulle alla svårare mål afgöras. Norrige var icke heller skyldigt att betala någon skatt för den tid som förflutit emellan Christjerns död och Johans hyllning. Hvarken Konungen eller Drottningen, eller något af deras barn, ägde tillåtelse att köpa eller förpanta något gods som tillhörde Ridderskapet eller frälset; icke heller borde ofrälse-man få köpa frälsegods. Konungen lofvade att hafva aktning och vördnad för Rådet och adeln, icke tillåta att någon af dem förolämpades, icke tro hvad som i hemlighet kunde sägas, och sjelf icke, inom sitt hof, yttra sig illa om någon af dem. Utom andeliga kunde inga andra inkomma i Rådet än infödda och af Rikets ädlingar, och dessa blott med samtycke af de öfriga. Sökte någon af Rådet att vinna Konungens ynnest på ett sätt, som icke öfverensstämde med hans medbröders intresse, eller yppade något, som under öfverläggningarna kunde sägas eller göras, skulle den förklaras ovärdig sitt embete. Hvar och en egendoms-herre skulle vara Konung öfver sina underhafvande; han ägde rätt att befästa sin gård, och neka hvem han behagade, äfven Konungen, att inkomma der, om han ej fick fullkomlig säkerhet att ingen olägenhet skulle hända honom derigenom; han kunde taga i beskydd sådane personer, som förbrutit sig emot den regerande, blott de icke lagligen voro förklarade för landsflyktiga eller fredlösa. — De öfriga artiklarna innehålla dels löften om skadestånd för enskilta, dels några smärre omständigheter i anseende till inre hushållningen, dels några af de gamla förbindelserna^[37]. — Johan borde påföljande året, samma dag, infinna sig i Kalmar, då några af hvartdera Rikets Råd skulle afgöra det tvistiga, och bidraga till verkställigheten af denna förbindelse, hvilken då skulle besvärjas; och på det man så mycket mer kunde vara säker om dess uppfyllande, skulle Enkedrottningen och Konungens broder, Hertig Fredrik, genom sina sigills vidhängande likasom gå i borgen derföre.

Att de Stora i Sverige låtit införa allt det som borde fullkomna Aristocratien förklaras i sjelfva Recessen, der det säges: att de förra förbindelserna voro förbättrade efter Sveriges Rikes läglighet, nytta och gagn. Konungavärdigheten var också härigenom förvandlad till ett blott namn, folkets rättigheter alldeles förglömda, och grunden laggd till samma länregering, som beredt Tysklands vanmakt och olyckor. Verkställandet af Kalmare Recess skedde likväl icke efter öfverenskommelsen: Sturens statsklokhet förstod ännu att uppskjuta det, och anledningen var alltid Gottland, som de Svenska påstodo att återfå innan Johan kröntes till Konung i Sverige, och som kanhända icke ens var i hans makt att lemna, då den innehades af Ivar Axelsson. Det nya mötet i Kalmar slutades således med öfverenskommelsen om en fortfarande fred, och Johan afråddes af sin Mor från försöket att genom vapen förvärfva sig Svenska Kronan, hvilket så många gångor misslyckats för hans far. Han kunde deremot hoppas allt af de storas tvedrägt, och af den herrsklystnad, som redan förskaffat Sturen en mäktig motståndare.

Erik Axelsson hade haft i förläning en del af Finland, med vilkor att Slotten efter hans död skulle återfalla till Svenska Regeringen. I stället för att uppfylla detta löfte hade han på sotsängen lemnat dem åt sina bröder, som nekade att återställa dem, och påstodo ersättning för de omkostnader deras bror gjort på landet, der han låtit anlägga nya fästnings-verk vid Viborg, och uppbyggt Olofsborg, som sedan fått namn af Nyslott. På de herredagar som höllos lofvade de väl att afträda sina besittningar, men verkställigheten uppsköts, och vägrandet blandades stundom med hotelser att lemna dem åt Ryssarna. Lars Axelsons död (1483) gjorde ingen förändring häruti. Ivar blef nu ensam innehafvare af alla dessa landskaper; men oaktat förnyade påminnelser af Rådet, och förnyade löften å hans sida, förblefvo de i hans händer. Besittningen af Finland var emedlertid allt för vigtig att länge umbäras, och Riksföreståndaren måste sluteligen inlösa den genom förläningar i Sverige, som gåfvo 12000 mark årligen. Afsigten att en gång förmå Ivar att lemna Gottland tillbaka åt Sverige, nödgade Sturen till en så stor uppoffring, som icke var i Rådets tycke. Men Ivars ärelystnad var icke tillfredsställd härmed, och då han sjelf icke kunde hoppas att uttränga Sturen ifrån sitt embete, eftersträfvade han att göra sin Måg, Arvid Trolle, till Riksföreståndare. Detta bemödande hade likväl ingen framgång, och Ivar Axelsson förlorade småningom, genom sitt högmod och sin snålhet, det parti som hans makt och hans rikedomar kunnat förskaffa honom. Han uppretade Svenska menigheten då han, till att upptaga skatterna i sina län, nyttjade danska fogdar, hvaraf blotta namnet var böndernas förskräckelse, och hvilkas minsta förseelse utropades för tyranni, blott emedan de voro främlingar. Han vanhedrade sitt stånd då han höll Kapare på Gottland, hvilka idkade sjöröfveri, och vördade ingen flagga^[38]. Sten Sture, som kallade honom till ansvar derföre, fann så mycket motstånd i Rådet att han måste tystna; men då nya klagomål inkommo, och man började misstänka de Svenska att vara delagtige i dessa tåg, vaknade deras stolthet och Ivar instämdes till en Herredag i Telge, 1486. Han svarade med högmod att Herrarna kunde komma till honom på Stegeborg, och att han ville höra deras föreställningar om de voro höfliga. Riksföreståndaren, Biskop Cordt i Strängnäs och några af Rådet infunno sig der, men fingo intet svar, och bevakades som fiender, så att de, efter några dagars dröjsmål, måste anse för en lycka att sjelfva komma derifrån med lifvet.

Johan ägde nu tillfälle att taga en närmare del i de händelser som föreföllo inom Sverige, emedan tvisten om Sleswig Holstein blifvit slutad. Jag har förut anfört de vilkor Christjern underkastade sig för att erkännas af detta Hertigdömes Ständer, som i följe häraf påstodo sig äga ett fritt val, då Johan, straxt efter sin faders död, fordrade deras trohets-ed. Det synes äfven som Christjern ämnat denna besittning åt sin yngre son, Fredrik, och Drottning Dorothea använde allt sitt bemödande att verkställa hans afsigt. Förgäfves begärde Johan att Biskopen af Lybeck, som på Kejsarens vägnar borde gifva investituren, skulle lemna den åt honom. Prelaten svarade att han först borde vara öfverens med Ständerna derom, förgäfves åberopade han sig Tyska Rikets och Dannemarks lagar, som alltid bestämde den ällste till regeringen: Ständerna, mera hågade att hafva en särskilt Regent än att lyda den Konung som regerade öfver Norden, voro alla tillgifna Prinsen, och vederlade hans fordringar med sina privilegier. Kanske var det i afsigt att göra Konungen mera eftergifven i anseende till Hertigdömet, som Fredriks förmyndare och vänner påstodo tillika hans rättighet till Norrige, och att detta Rike, som efter sina lagar var ärfteligt, borde delas emellan Christjerns söner. Denna sista fråga blef emedlertid oafgjord; men Johan, som såg sina föreställningar i Sleswig Hollstein utan verkan, och sin brors parti nära att få öfverhanden, tog den utvägen att med en krigshär bevisa sitt företräde. Ständerna, tvingade af nödvändigheten, beslöto att hylla båda bröderna gemensamt. Konungen emottog derefter styrelsen af Hertigdömet, äfven i sin brors namn, som ännu var omyndig. Han trodde sig också ännu hafva en utväg att befria sig ifrån sin medtäflare: den att förmå honom att ingå i det andeliga ståndet.

Ett af Johans vigtigaste göromål blef sedan att inlösa de orter hans far pantsatt, i synnerhet i Sleswig, och att fullkomligt tillvinna sig de Norrska, hvilkas aktning för Sten Sture icke var honom obekant. För att med framgång utföra någon plan emot Sverige var det lika nödigt att först blifva ägare af Gottland, för hvars återfående han förgäfves budit 20,000 mark åt den högmodige pantägaren. Tiden dertill tycktes vara inne. Ivar Axelssons stolthet borde innan korrt sätta honom i fullkomlig fiendskap med de Svenska, som han fortfor att trotsa. Sten Sture var icke okunnig om Johans afsigter och beslöt att förekomma dem genom ett anfall på Skåne; men osäker om Ivar Axelssons tänkesätt vågade han icke företaga det innan han slutat någon öfverenskommelse med honom. Han hade så mycket större anledning till denna försigtighet, som han nyss behöft att dämpa ett uppror i Vestergöthland. Men Ivar vägradeatt komma till något möte, under förevänning af en sjukdom, och då Riksföreståndaren, för att afgöra något, omsider for öfver isen till Öland, dröjde han icke länge innan han började uppenbara fiendtligheter, derigenom att han låt fängsla två af Sten Stures tjenare och försökte att bemäktiga sig honom sjelf. Han förklarade krig emot Sverige, och försäkrade, efter denna tidens bruk vid dylika förklaringar, att han skulle skada Riket så mycket han kunde. Detta steg beredde Ivars undergång. Det beslöts att med våld återtaga de förläningar som man anförtrodt honom, och på hvilka han grundade sin inbillade storhet. Verkställandet följde tätt på beslutet; alla de slott som Ivar innehade blefvo innan kort belägrade, och de flesta envisades icke länge att försvara sig. Raseborg, Nyköping, Kalmar och Stegeborg intogs först, och Riksföreståndaren anlände sjelf, för att äfven på sjösidan angripa Borkholm. Ivar fann likväl tillfälle att på en båt smyga sig derifrån, under en mörk Natt. Full af begär att, så mycket han kunde, hämnas på de Svenska, reste han genast till Konungen i Dannemark, med hvilken han förlikte sig derigenom att han lofvade återställa Gottland, hvaremot han fick tillbaka några indragna gods. Den summa för hvilken Gottland varit pantsatt kom icke i fråga, och den ersättning man beviljade Ivar var utan jemförelse mot hans förlust. Ifrån den rikaste läntagare i Sverige blef han en föga ansedd person i Dannemark. Hatad i det land der han gjort sin lycka, men som han öfvergifvit, och föraktad i det som han tjenat, lefde han ännu någon tid i glömska och nästan i torftighet, kanske så mycket mer olycklig, som han hade ingen annan än sig sjelf att anklaga för sin olycka.

Johan skyndade emedlertid att emottaga sin lättvunna eröfring, och för att icke hindras deruti af den Svenska här som stod på Gottland, afseglade han med en flotta af 40 Skepp. Underrättad om Sten Stures närvara, och finnande honom beredd att försvara sig om han anfölls, föreslog han ett möte hvartill Sturen samtyckte, och dessa båda personer, som ärelystnaden tycktes hafva gjort till de oförsonligaste fiender, möttes som de förtroligaste vänner. Johan bemödade sig att vinna på sin sida en motståndare, hvars inflytande på menigheten han så länge erfarit, och Sturen lofvade honom sitt biträde om Sverige återfick sina förlorade landskaper. Kanske var det svar, som Riksföreståndaren gifvit, nog obestämdt, och öfvertygade Konungen att Öland endast menades härmed, kanske trodde han det vara nog om hälften af det fordrade uppfylldes. Han tvingade således Ivar Axelsson att uppgifva Borkholm; men Sturen ville icke vidare förbinda sig till något innan Sverige äfven återfått Gottland, och denna besittning var allt för vigtig för Johan att öfverlemna mot ett löfte som han misstrodde.

Freden bibehölls likväl, och man befästade sig på båda sidor. Johan förmådde Danska Ständerna att erkänna hans son, Prins Christjern, såsom efterträdare till Kronan, och de Norrska följde deras efterdöme två år senare (1489). Han sökte att befordra handeln, och slöt ett förbund med Henrik 7 i England, genom hvilket Engländarne utfäste sig att betala tull i Sundet. Sten Sture arbetade på att genom nyttiga författningar utbreda välmågan i sitt Fädernesland, och att genom förbund med Hansestäderna sätta sig i säkerhet för främmande anfall. Men Ryssarnes ströfverier på Finska gränsen tilltogo mer och mer. Detta folk var då ännu i den djupa vildhet hvarur det så sent framskridit; dess framtågande utmärktes af de oerhördaste grymheter, byar som brunno förkunnade deras närvara, och de fasligaste dödssätt upptänktes för de olycklige, som föllo i deras händer. De härar som öfverfördes till Finland uträttade föga, emedan deras fiender endast stridde för att plundra, och flydde innan berättelsen om deras inbrott hunnit till hufvudlägret. Danska regeringen ville ännu en gång nyttja de andeliga vapnena emot Sturen, och under sin valfart till Rom utverkade Enkedrottning Dorothea en bannlysning öfver honom, tills hennes lifgeding återställdes. Denna fruktansvärda åska skingrades likväl genom Hemming Gadd, som vid Romerska hofvet bevakade Riksföreståndarens fördelar, och genom egna förtjenster förskaffat sig den helige Fadrens aktning. Men den tillgifvenhet Sten Sture visat för Allmogen hade omsider uppretat Aristokratien. Den kunde icke tåla att Bondeståndet upplyftades ur den förnedring hvari man så länge sökt att hålla det, att det så ofta fick deltaga i allmänna Riksmöten, och kanske ändteligen att detta stånd någon gång röjde det begrepp om medborgerliga rättigheter, som alltid väckes af en tilltagande välmåga. De andeliga hade att vänta nya fördelar, men hade intet att frukta af en förändring i styrelsen. Oaktat Riksföreståndarens eftergifvenhet och inskränkta makt, oaktat han endast sökt att bilägga de oordningar som uppkommo genom de storas sjelfsvåld, tyckte dessa sig likasom vara tvungna af Regentens blotta närvara. Men Riksföreståndare-värdigheten saknade också en förmåns-rätt hvilken man trodde endast tillhöra en Konung, den att utnämna Riddare. Fåfängan, smickrad af detta namn och af de företräden som följde det, suckade i hemlighet efter en krönt Regent, och denna retelse var så mycket farligare, som den sträckte sig äfven till det Kön af hvars vilja det starkares ofta bestämmes^[39]. Adeln hade nu hunnit att stadga sitt företräde som stånd, och samma brott som hos en ofrälse straffades med förlust af lifvet, straffades hos en adelsman med förlusten af sköld och hjelm^[40]. Ännu hade Sturens motståndare likväl icke börjat att offenteligen förklara sina tankar; men de hemliga stämplingar som förehades, de motsägelser hvaraf han ofta möttes, hans tilltagande, merendels fruktlösa, mödor för lugnet och ordningen, allt öfvertygade honom att han arbetade förgäfves emot ett parti, som icke styrdes af andra grunder än sin regerings-sjuka. Tröttad af sina medbröders afund, och kan hända i afsigt att tillika lära känna sin styrka, begärde han att få nedlägga sitt embete, och kallade omsider (1491) Ständerna till en Riksdag der han verkställde sitt beslut; men menighetens röst förmådde honom snart att återtaga det, och hans ovänners harm retades till det yttersta då de sågo huru mycket han var älskad. Från detta ögonblick tycktes Aristokratien isynnerhet frukta för sitt välde, och småningom använda kraftigare medel för att skydda det. Man började att ännu mer inskränka Riksföreståndarens makt, och neka honom några af de rättigheter han förut ägt, hvaribland var den att återtaga förläningar; man började att med mera alfvare tänka på Johans inkallande, och efter flere möten och öfverläggningar med de Danska, ingick Svenska Rådet, under Sturens frånvara, en särskilt förening hvari detta beslut stadfästades. Anledningarne hvarpå det grundades voro isynnerhet, det fortfarande kriget med Ryssland, och de afsigter som flere andra Furstar hade på Svenska Kronan^[41], tillika med sjelfva Kalmare Recess, som borde uppfyllas. De yttrade likväl sin förmodan att Riksföreståndaren icke skulle skilja sig ifrån de öfriga eller tvinga dem att öfvergifva sig, utan ingå i samma förbindelse och följa deras råd.

Om Sten Sture, ifrån början af sin bana, sökt att vinna Allmogens tillgifvenhet utan att såra de storas högmod, och hålla en vis medelväg emellan dessa folkklasser, tvingades han genom Riksdagen i Telge att närmare förena sig med den förra. Han afvek likväl icke sedan ifrån den varsamhet han alltid iakttagit, men de sammansättningar som gjordes emot honom visa huru mycket han fruktades. Kan hända blef han härigenom hindrad att nog verksamt sörja för Finlands försvar. Emedlertid kunde han icke förekomma Rådets förbindelse; och de oroligheter som han icke såg någon annan utväg att stilla, och den nya bannstråle, som hotade ifrån Rom, nödgade honom att sjelf ingå deruti; men antingen öfvertygad om Unionens skadlighet, eller förutseende att den nya regeringen, genom andra ordsaker icke skulle blifva långvarig, förbehöll han sig att, för sin egen del, icke emot sin vilja nödgas att svära Johan trohetsed. På den följande Riksdagen bekräftades Rådets beslut, och på ett nytt möte, som redan var utsatt att hållas i Kalmar om sommaren 1495, skulle den Recess som der blifvit gjord sättas i verkställighet.

Det syntes nu som Johan ändteligen skulle skörda frukten af sin möda. De hemliga underhandlingar han haft med de Svenska hade nu visat sina verkningar, och det förbund han slutat med Ryssarna uppretade dessa att föröda Finland. Innom sitt eget Rike ägde han fullkomligt lugn, och Ständerna hade afslagit de nya fordringar som blifvit gjorda af hans bror. Denne Prins, som Konungen skickat till Cöln for att studera, och der förskaffat ett Canonicat, i hopp att förmå honom att ingå i andeliga ståndet, hade i hemlighet blifvit underrättad om afsigten härmed, och lemnade högskolan för att oförmodadt infinna sig i sitt fädernesland och begära sin andel i Sleswig Holstein. Johan ville ogerna ingå i någon delning, och Enkedrottningens böner och Holsteinska Ständernas föreställningar kunde med möda förmå honom dertill. Men Fredrik, som ägde hälften i Hertigdömet endast i följe af ett fritt val, påstod, icke långt derefter, att af Dannemark erhålla den förläning, som lagarna beviljade en Konungason^[42], och begärde derföre öarna Låland, Falster och Möen. Konungen och Rådet, bestörta öfver en fordran, som var grundad på urgammalt bruk och erkända författningar, föregåfvo att denna vigtiga sak endast kunde afgöras af Rikets Ständer. Man sammankallade således fullmäktige af Adeln, Preste-Ståndet, köpstäderna och de fria bönderna till Kallundborg, der frågan föreställdes och afslogs under den förevänningen, att som Dannemark var ett valrike kunde ingen ting afsöndras derifrån. Detta svar lemnades skrifteligen åt Prinsen, som fann sig förolämpad deraf, och utan tvifvel hade anledning till sitt missnöje.

Bland de Svenskar, som förbundit sig att inkalla Johan voro likväl några, som icke gerna ville synas hafva någon del deri, emedan de visste huru mycket det gjorde dem förhateliga i Allmänheten. Ärkebiskopen ville isynnerhet icke misstänkas att vara Danskt sinnad, och på hans begäran måste Riksföreståndaren, på flera ställen, förklara hans oskuld. Men oaktat denna skenbara vänskap hyste dessa Herrar redan ett hemligt misstroende för hvarannan. De stora i Allmänhet, rädda om de rättigheter de inkräktat, fruktade att en ny Engelbrekt skulle uppstiga, ett yttrande af Sturen hade väckt denna fruktan, och kan hända trodde man honom sjelf icke obenägen att träda i Engelbrekts spår. I denna författning voro sinnena då mötet i Kalmar skulle börjas. Johan, för att gifva starkare intryck åt sina fordringar, hade utrustat en ansenlig flotta och infann sig sjelf tidigt. Sturen dröjde, antingen uppehållen af motvind eller blott föregifvande det. Emedlertid voro Elementerna vidriga mot Johan. Elden kom i krutkammaren på hans största skepp, hvarigenom han förlorade många redbarheter, och alla de handlingar hvarmed hans rättigheter skulle bevisas; och förmodeligen var det vid samma tillfälle de tvänne andra fartygen antändes, som likaledes brunno opp. Två skepp stötte. Det är icke troligt att Danska förlusten vid detta tillfälle varit större än vid Brunkebergs slag, ehuru det påstås af en samtida författare^[43]; men betydelig måste den hafva varit, emedan Johan genast derefter for tillbaka till Köpenhamn, lemnande likväl några af sitt Råd i Rönneby, för att göra nya förslag. Efter fyra vickors dröjsmål anlände Riksföreståndaren med en styrka tillräcklig för sitt försvar, och de Danska infunno sig genast så snart de blifvit underrättade om hans närvara. Men deras afsigter att genom hoppet om ett långvarigt stillestånd förmå Sturen att alldeles nedlägga vapnen, eller upphäfva det förbund han slutat med Hansestäderna, lyckades icke. Allt för statsklok att icke känna huru lätt en fred kan brytas, och huru litet de fastaste förbindelser kunna trygga en stat i det ögonblick den är försvarslös, ville Riksföreståndaren icke samtycka till mer än ett års vapenhvila i stället för den trettiåriga, som föreslogs. Den vanliga öfverenskommelsen, om frid och broderskap emellan Rikena, förnyades emedlertid; man utsatte ett möte till midsommaren 1496, hvilket skulle hållas i Lödese, och Ministrar skickades till Dannemark.

Det blef nu nödvändigt att med ökad styrka understödja Finland, der Ryssarne åter härjade, och Sten Sture hade redan beredt sig dertill. Med många svårigheter hade Hemming Gadd förmått den helige Fadren att förklara kriget mot Ryssland för ett korståg och förbjuda Dannemark att oroa Sverige så länge det räckte.^[44] Sturen hade påmint Härmästaren i Liffland om den hjelp han förbundit sig att lemna, och förmått Hansestäderna att utrusta en liten flotta, som skulle freda Östersjön. För att ännu mer uppmuntra folket begärdes den helige Eriks fana, som förvarades i Upsala och endast kunde utlemnas i ett religionskrig. Riksföreståndaren anförtrodde sin hustru i Ärkebiskopens vård och reste till Finland.

Det krig som här skulle föras hade hitintills varit mindre emot talrika härar, än emot ströfvande flockar, som förödde landet och bortförde innevånarne. Rysslands thron, det är sannt, innehades af en eröfrare. Ivan 1 hade afskuddat sig Tartarernas ok, gjort sig till envåldsherre öfver Nowogrod, och utvidgat sin makt på alla sidor. Men de rikare länder, som gränsade intill hans, voro mera värdiga att syslosätta hans inkräktnings-lystnad, och blott en enda större utrustning var företagen emot Finland. Detta anfall, som skett innan Sten Sture hunnit öfver hafvet med undsättning, hade för afsigt att först bemäktiga sig Wiborg, ett fäste som försvarades af Knut Posse. Ryssarne ledo här ett nederlag, som blifvit namnkunnigt, och Possen har för sin tapperhet, och kanhända för sina kunskaper, af menigheten blifvit ansedd för trollkarl. Men ehuru fienderna i detta tåg säges hafva förlorat öfver 9000 man, fortforo deras ströfverier med lika grymhet. Smärre flockar, som begäret efter rof gjorde tilltagsna, vågade sig ofta långt in i landet, och sjelfva den förödelse de åstadkommit gjorde det omöjligt för en större här att förfölja dem. Efter några månaders förlopp for Riksföreståndaren tillbaka till Sverige, och lemnade befälet till Svante Nilsson Sture.

Afsigten att samla folk till fälttågets fortsättande torde blifvit hindrad att nog hastigt verkställas, genom de delade tänkesätt som voro innom Rådet. Det synes också som Riksföreståndaren varit hågad att sluta fred med Ryssland, äfven med en liten uppoffring; men Rådet ville alldeles icke samtycka att något skulle afträdas, och började nu mer och mer att yttra sitt missnöje. Vid Sturens återkomst till Finland fann han samma missnöje äfven der, hos några af befälhafvarne, ehuru de under sommaren gjort ett lyckligt tåg emot Ivangorod och återkommit med rikt byte. Svante Sture ansåg sig hafva blifvit obelönt för sina tjenster, och hvarken föreställningar eller myndighet kunde förmå honom att stanna qvar. En stor del af hären, som under en så lång frånvara från sina hemorter börjat lida brist, begagnade sig af hans efterdöme och följde honom tillbaka till Sverige. Sten Sture beskyllade honom för feghet, och att han rymt ifrån Rikets baner; men använde emedlertid det lilla antal af folk som han hade öfrigt, att sätta gränsfästningarna i stånd och göra andra anstalter emot fiendernas inbrott.

Svante Sture hade tagit ett steg, som satte honom i nödvändighet att på det närmaste förena sig med Riksföreståndarens fiender och att inkalla Konung Johan. Han hade större delen af Rådet till medhållare. Ärkebiskopen tycktes likväl ännu väga emellan båda partierna och bemöda sig om en förlikning, men utan tvifvel var hans afsigt endast den, att förmå Sten Sture att qvarblifva i Finland, genom sina försäkringar att han ingenting hade att frukta. Men Sturen var allt för uppmärksam att icke upptäcka de afsigter man hade, och allt för ärelysten att kallsinnigt förlora ett välde, som han utöfvade med folkets bifall. Han kom öfver till Sverige i slutet af året (1496), till förargelse och kan hända bestörtning för Rådet, som redan skickat tvänne af sina medbröder att underhandla med Konungen i Dannemark. Misstroendet hade nu stigit till sin höjd. Riksföreståndaren möttes med bittra klagomål öfver hans resa ifran Finland, och isynnerhet deröfver att St. Eriks baner icke ännu var återstäldt; han ansåg detta som ett förespel till hvad man ämnade företaga, och höll sig på Stockholms Slott för att afbida de troppar han väntade ifrån Finland. Sluteligen gaf man, å båda sidor, legdebref till en sammankomst, som hölls på Stockholms Rådhus, d. 5 Mars 1497, och det beslut, som så länge varit öfverlaggdt, utbröt ändteligen här. Rådet förklarade att man icke på en gång kunde föra krig emot Ryssland och Dannemark, och att man borde uppfylla Kalmare Recess; det beskyllade Sturen att genom sina förseelser hafva blottställt Finland; det klagade öfver de omkostnader som måst användas till att återtaga Öland, hvilken han lemnat åt Ivar Axelsson, öfver hans uppförande emot Svante Sture, som han icke gifvit någon förläning, och isynnerhet deröfver att han låtit bönderna deltaga i Riksstyrelsen. På dessa grunder afsatte Rådet honom ifrån Riksföreståndare-embetet, och fordrade att han skulle öfverlemna Stockholms Slott åt Ärkebiskopen. Sten Sture åberopade sig förgäfves hvad han gjort för fäderneslandet, han måste underkasta sig hvad hans motståndare beslutit; men han drog sig hemligt bort ifrån sammankomsten, och det krigsfolk han väntat anlände just till hans bistånd. Han svarade nu med stolthet att han icke erkände Rådets domsrätt, att han emottagit Riksförestånderskapet af Ständerna, och att han blott i deras närvara ville nedlägga det. Ett slags stillestånd blef en följd häraf, och en allmän Riksdag sammankallades till d. 29 Juli.

Johan, som högeligen klagat öfver de Svenskas försummelse att infinna sig vid det i Lödese utsatta mötet, hade emedlertid erhållit Danska Rådets tillåtelse att företaga ett krig emot Sverige. Han utfärdade en förmaning till alla Rikets inbyggare att erkänna honom för sin Konung, och sökte att kasta hela skulden till deras ovilja på Sten Sture; han tog i sin tjenst en tropp utlänskt krigsfolk, af 6000 man, som man kallade det Sachsiska Gardet, och utrustade en stor flotta. Sten Sture, å sin sida, uppmanade Allmogen, isynnerhet i norra delen af Sverige. Oenigheterna emellan honom och Rådet utbrusto snart till ett öppet krig. Rådet förklarade honom för en rebell och Rikets värsta fiende, fråndömde honom och hans anhängare alla deras förläningar, och Ärkebiskopen, som man skänkte detta rofvet, ljungade med kyrkans förbannelse. Sten Sture var icke heller sen att anfalla sina fiender, och för att hämnas öfver den otacksamhet Jacob Ulfsson visat, brändes och plundrades Ärkebiskopsgården i Upsala. Örebro, som innehades af Svante Sture, blef derefter intaget, Biskop Henrik i Linköping fängslad, och Ärkebiskopen sjelf, tillika med flera af Rådet belägrade på Stäket.

Denna belägring upphäfdes genom Danska tropparnas ankomst. Erik Trolle hade, redan innan fiendtligheterna började, haft en sammankomst med några af Danska Rådet, på Läckö, och genom en formelig afhandling förbundit sig emot Sten Sture. Johan hade derefter inbrutit i Sverige och eröfrat Kalmar. Rådets utskickade hade emottagit och hyllat honom. Han hade delat sin här och låtit en tropp deraf tåga landvägen till Stockholm, under det han sjelf med det öfriga steg ombord på flottan. Sten Sture drog sig ifrån Upsala vid fiendens annalkande, och Dalkarlarne slogo ett läger vid Rotebro för att understödja honom. Sedan Danskarne undsatt Stäket tågade de efter till hufvudstaden och befästade sig på Brunkeberg.

Sturen uppgjorde genast en plan för det krig han hade att föra. Han kom öfverens med Dalkarlarne att de skulle angripa Danska lägret på den ena sidan, då han sjelf, med 10,000 man, skulle bistå dem från den andra.

Tiden var utsatt, men hans fiender fingo någon underrättelse om förehafvandet och beslöto att förekomma det. De ryckte emot Dalkarlarne dagen innan anfallet skulle ske, och genom soldaternas tilltagsenhet att vada öfver strömmen vunno de en betydelig seger och togo flera Svenska fanor. Dessa upprestes på Brunkeberg, och Sturen, som igenkände dem, utan att hafva fått någon kunskap om det föregående slaget, trodde sig redan se sina landsmän på slagfältet. Han gjorde således det öfverenskomna utfallet, men fann en fiende, som var beredd derpå, och kunde med möda göra sitt återtåg. En sådan framgång hade redan följdt Danska vapnen, innan Johan anlände; men Dalkarlarne, ehuru en gång slagna, hade åter samlat sig, och Sturen, ehuru tillbakadrifven, hade ännu soldater, och sitt mod, och allmogens tillgifvenhet. Brist på föda hotade den segrande hären, som icke vågade att sprida sig kring landet. De främmande tropparnas underhåll kostade Johan mer än han i sin ställning ägde utvägar att betala; vintren nalkades, och han var förlorad om utgången af hans tåg före dess ankomst icke var afgjord. Försigtigheten rådde honom derföre att söka en förlikning med Sturen, och den bemedlades genom en Dansk Biskop. De båda personer, som så länge täflat om den högsta värdigheten i Sverige, möttes i St. Claras Kloster, der en öfverenskommelse skedde. Johan lofvade en fullkomlig förgätenhet af det framfarna, och att regera efter Kalmare Recess; Sten Sture fick i förläning Finland, Nyköping, jemte några flera trackter, hvaremot han stillade Dalkarlarna och förmådde dem att gå till sina hemvist.

Dagen efter förlikningen (d. 9 Oktober 1497) öpnades Stockholms portar för Johan^[45], som der höll ett högtidligt intåg, under ringning med klockorna och presternas sång, som med brinnande vaxljus ledsagade Konungen till Storkyrkan der han afhörde Messan. Man sammankallade derefter Ständerna, och kröningen skedde i hufvudstaden den 26 November: Biskopsgårdens förstöring hindrade den att, efter vanligheten, förrättas i Upsala.

Efter mer än sexton års bemödande hade nu Johan vunnit Sveriges thron, och de andeliga å nyo sett Kalmare förening upplifvad. De Stora, förtjuste af Konungens vänlighet och af de nådebetygelser han utdelade, trodde att alla deras önskningar skulle uppfyllas, och Johan förstod att smickra deras fåfänga. Emedan han kände, eller gissade, att begäret efter Riddare-värdigheten var en betydelig driffjäder till deras åstundan efter en Konung, dubbade han femtio personer, och missbruket gick så långt att äfven barn i vaggan blefvo slagne till Riddare^[46]. Men menigheten var icke så nöjd med statshvälfningen, och Rådet måste utfärda ett bref till samteliga stiften, hvari det försäkrade att Johans antagande skett med enhälligt samtycke. De obehageliga rykten som lupit omkring landet tyckas derigenom hafva blifvit tystade, och Konungen återvände till Dannemark sedan han gjort sin Eriksgata.

Emedlertid kunde de enskilta fiender Sturen ådragit sig icke med kallsinnighet betrakta det anseende han bibehållit, oaktat regerings-förändringen, och Johans vägran att bryta den besvurna amnestien uppretade deras harm ända till raseri. Man erindrade sig likväl att det gafs en myndighet på hvars vink alla eder förlorade sin helgd, att Påfven kunde upphäfva de fastaste löften, och att han sällan vägrade denna gunst då den kunde gagna hans tjenare. Jacob Ulfsson erhöll också, utan svårighet, den helige Fadrens tillåtelse att fordra ersättning för den skada som skett under föregående fejd, och Sturens fiender visade en oförsonlighet, som väckte äfven de Danskas förargelse. Johan bemödade sig att bilägga denna tvist. Johan, syslosatt med den stora afsigten att äfven i Sverige få sin son Christjern utnämd till sin efterträdare, sedan Norrskar och Danskar redan förklarat honom derföre, behöfde enighet till att verkställa detta förslag, som redan vid hans kröning varit uppgjordt, men hvartill Ständernas bifall ännu saknades. Sturen blef omsider förlikt med Ärkebiskopen, genom något skadestånd som han gaf honom; men det hade redan lyckats för hans fiender att göra honom misstänkt hos Konungen, och kan hända skulle deras stämplingar beröfvat honom lifvet om Biskop Cordt icke varnat Johan för följderna deraf.

Genom varsamhet sökte Johan att befästa sig på Svenska thronen, och använde dertill alla de medel han ägde. Han hade slutat ett förbund med Konungarna af Frankrike och Skottland om inbördes bistånd, han fick en ny försäkran om trohet af Sten Sture då han försonade honom med Ärkebiskopen, och då hans Drottning kröntes i Stockholm tog han en ny hyllning af Rådet. Ständerna biföllo också hans önskan att få Prins Christjern förklarad för efterträdare, och man beviljade hans Gemål samma lifgeding som hans mor förut innehaft. Men den frikostighet hvarmed Johan hade utdelt förläningar, då han tillträdde regeringen, hade försatt honom sjelf i behof; sedan han nu hunnit stadga sitt välde klagade han öfver sina ringa inkomster och återbegärde en del af sina gåfvor; åtskilliga indragningar skedde i följe deraf, och Sten Sture afträdde Åbo, Wiborg och Nyslott.

Sedan Svenska sakerna således tycktes vara i ordningställda ville Johan sätta sig i besittning af Ditmarsen, och tvinga detta landets innevånare till den lydnad de vägrat hans far. Det Sachsiska Garde, som förut understödt hans inbrott i Sverige, och genom sin tapperhet eller grymhet fått namn af det förskräckliga, skulle nu åter användas. Hans egen här bestod af 30,000 man öfvade troppar, och nära tvåtusende af Dannemarks och Holsteins ädlingar skyndade att deltaga i ett tåg der de trodde att eröfraren blott behöfde visa sig för att segra. Några voro till och med så förmätna att de buro gullkedjor eller andra prydnader i stället för rustningar, och följdes af toma vagnar hvarpå de skulle bortföra det byte deras inbillning redan vunnit. Johans bror, Hertig Fredrik, deltog i fejden, och såsom innehafvare af halfva Holstein borde äfven en del af det landet, som skulle eröfras, tillfalla honom.

Om detta krig genom sina följder varit vigtigt för Norden, förtjenar det, må hända, icke mindre att vara det i menniskoslägtets allmänna historia. De skönaste taflor tideböckerna hafva att uppvisa äro utan tvifvel dessa, då ett folk, eldadt af kärlek för sin sjelfständighet, föraktar de lagar som föreskrifvas af våldet, och känner sitt mod växa med sin fara. Visserligen har det gifvits tillfällen då rättvisan måst vika för förtrycket, och motståndet endast tjenat att öka maktens triumf; men huru ofta har icke också en stat, som kämpat för sin borgeliga frihet, brutit eröfrarens svärd, och uppstigit till en oväntad ära från en tvekamp, som hotade med dess undergång. Dessa stora bevis på ett folks styrka genom enigheten blifva derföre alltid lärorika för medborgaren så väl som filosofen, och jag fruktar icke att missbruka mina läsares tålamod om jag, kanske mer än mitt ämne fordrade, uppehåller mig vid en händelse som likväl är förbunden dermed.

Den del af Holstein, som fått namn af Ditmarsen, är mindre märkvärdig för sin storlek än sitt läge och sin fruktbarhet^[47]. Naturen har bidragit att befästa den emot en inkräktare, och på en tid då krigskonsten ännu icke förstod att likasom besegra Naturen borde den vara oöfvervinnerlig. På tre sidor omgifves den af höga och starka dammar, anlaggda för att afhålla vattnet, men som tillika tjena till bålverk. Genom de slussar hvarmed de äro försedde kan hela det släta fältet öfversvämmas, då alla andra utvägar fela. Emot Holstein hade innevånarne uppbyggt åtskilliga skansar att försvara de få vägar som lemnade tillträde; de djupa måssar som der uppfyllde landet och de breda grafvar som öfver allt afskuro det, gjorde det dessutom nästan omöjligt att intränga med något rytteri. Men hvad som bäst beskyddade Ditmarsen var dess inbyggares härdighet, och deras kärlek för en frihet som de under flera sekler försvarat. Lika alla halfvilda Nationer voro de krigiska, och den skicklighet de ägde, att med hjelp af stänger hoppa öfver sina breda grafvar, gaf dem en hastighet i rörelserna, som ofta förvirrade deras fiender. Det begär som nästgränsande Furstar haft att inkräkta deras land, hade underhållit hos dem en vana att strida, och öfvertygelsen om den orättvisa med hvilken de anföllos hade gjort dem grymma i sin hämd. Sjelfva qvinnorna delade dessa böjelser, och stridde ofta med mer raseri än männerna. Deras stat var en republik under 48 personers styrelse, och fem fogdar, som voro ett slags verkställande embetsmän; till namnet lydde den likväl under Ärkestiftet Bremen, men betalte endast en ringa summa till Ärkebiskopen vid dess tillträde.

Då Ditmarserna genom det utslag, som förut blifvit nämndt, förklarades för Christjerns undersåtare, nekade de att göra den hyllning han begärde, och förmådde Påfven att stadfästa Bremiska stiftets rätt till deras land; härigenom nödgades Kejsaren att återkalla sin gåfva, till dess Konungen i Dannemark bevisade att hans rättigheter voro bättre grundade. Christjern, som icke gerna företog ett äfventyrligt krig af hvilket inga vigtigare fördelar kunde skördas, och mer eftersträfvade att återvinna Sverige, hade låtit sina fordringar hvila. Johan, uppstigen på thronen, förnyade dem med lika liten framgång. Han fick till svar, att samme Monark som begåfvat Christjern med Ditmarsen hade återkallat sitt löfte innan landet ännu var taget i besittning, att han dessutom icke hade rätt att bortgifva hvad som tillhörde stiftet Bremen, hvars rättigheter Påfven å nyo stadfästat. Men att i den händelse Kejsaren kunnat skänka deras land till Christjern, då det ännu tillhörde en annan, kunde han onekeligen återtaga hvad han gifvit för att lemna det åt sin första ägare. Konungen invände förgäfves att de endast till namnet lydde under Bremen; de svarade, att det tillhörde Ärkebiskopen sjelf att klaga deröfver, och att den särskilta öfverenskommelse de slutat med sin Öfverherre icke kunde berättiga en annan att tillägna sig ett välde som ingen af dem erkände.

Men det var icke heller denna tiden en obekant lära i statskonsten, att man är berättigad till allt hvad man äger makt att verkställa, och dessa skäl förmådde således icke Johan att afstå ifrån sin föresats, ehuru hans afsigter på Sverige icke tilläto honom att genast fullfölja den. Sedan han trodde sitt välde i Norden vara befästadt förnyade han sina fordringar, och förmanade Ditmarserna att icke tvinga honom till blodsutgjutelse. Några af dem voro verkeligen hågade att söka en förlikning med Konungen, men de flesta beslöto att försvara sin frihet, och detta beslut blef snart den allmänna rösten. Kriget var således förklaradt, och likasom Danska hären endast beredde sig till segren, visade Ditmarserna så liten fruktan att de under rustnings-tiden anställde bröllop, som blefvo firade med ovanlig ståt och många lustbarheter. Men oaktat denna skenbara sorglöshet hade de ingenting försummat till sitt försvar: de hade skickat sina hustrur och barn, tillika med allt hvad de kunde umbära, i det inre af landet, der de hade ställen som voro alldeles otillgängeliga. Emedan de icke hade något rytteri blefvo alla öpna platsar öfvergifna och en del af det låga landet satt under vatten. De befästade sig endast i måssar eller trånga pass der belägenheten gaf en liten här tillfälle att, med fördel, bjuda spetsen åt en vida större.

I medlet af Februari, 1500, inryckte Danska hären, med samma trygghet som gäster hvilka äro budna till en högtidlighet. Meldorp, den förnämsta och nästan enda stad i landet, var utan besättning, emedan dess försvar skulle kostat förmycket folk, och den eröfrades således nästan utan motstånd. Inbyggarne blefvo icke dessmindre, utan afseende, mördade, genom hvilken grymhet man hade för afsigt att skräma deras öfriga landsmän. Några få, som varit nog lyckliga att komma på flykten, utbredde också förskräckelsen, och åtskilliga föreslogo redan att öfvergifva landet, eller söka att erhålla Konungens nåd. Till att råga deras förtviflade belägenhet vågade de icke heller förlita sig på de Tyska troppar som de tagit i sin tjenst.

Emedlertid lemnade den segrande hären en besättning i Meldorp, ämnande att tränga djupare in i landet. Flere af befälhafvarne voro väl af den tankan att man borde dröja några dagar, dels för att se hvad verkan deras första seger skulle hafva på innevånarne, dels i anseende till det elaka vädret, som gjorde framtågandet mycket besvärligt. Kanske hade Ditmarsernas sjelfständighet varit förlorad om detta förslag blifvit antaget; men andra, hvilka föraktade en fiende den de redan ansågo såsom slagen, och fruktade att en förlikning skulle beröfva dem det rof hvarom de redan voro fullkomligt säkra, öfvertalade Konungen att framrycka utan vidare dröjsmål. Deras råd följdes, och man beredde sig till anfallet. Åtskilliga spioner utskickades att utforska i belägenheten, men föllo i Ditmarsernas händer och blefvo nedhuggna utom en enda, som man tvingade att säga hvad väg de Danska ämnade taga. Underrättade härom använde de natten att uppkasta en vall midt för vägen, besatte den med några kanoner, och dolde bakom den ett tusende af sitt bästa folk. De underlåto likväl icke att med samma omsorg befästa de öfriga posterna deromkring, för att icke kunna öfverraskas, ifall den underrättelse de fått skulle varit falsk.

Danska hären, okunnig om alla dessa tillredelser, bröt opp ifrån Meldorp. En skarp och kulen vind, och ett regn blandadt med snö och hagel ökade marschens svårighet. Vägen, elak i sig sjelf, hade blifvit det ännu mer genom tövädret; han var dessutom mycket smal, och så omgifven af djupa grafvar och öfversvämmade fält, att man endast kunde tåga i en rad, och vädret gjorde det omöjligt att se framför sig. De många ställen på hvilka vägen var afskuren satte den framträngande hären i nödvändighet att medföra bjelkar och plankor för att anlägga broar der de behöfdes. Besvärligheterna afskräckte likväl icke, och marschen fortsattes med ifver. En del af Artilleriet tågade förut; derefter följde Sachsiska gardet och det öfriga fotfolket, och sedan rytteriet. Eftertroppen utgjordes af det öfriga artilleriet, tillika med bagaget och de toma vagnarna. Emedan den afdelningen hvari Sachsiska gardet var gått något förut, och ingen underrättelse om motstånd kommit till den andra hären, trodde man att det farligaste passet var redan genomträngdt, och på denna förmodan begåfvo sig alla de öfriga samma väg efter. Emedlertid hunno förtropparna fram till Dittmarsernas förskansning och blefvo häftigt angripne. Belägenheten gjorde det svårt att intaga annan ställning än den man hade, och rytteriet, som under träffningen stötte till sina kamrater, gjorde trängseln ännu större. Det ohyggliga vädret och kölden satte soldaterna utur stånd att handtera sina vapen, och snögloppet utsläckte luntorna hvarmed skjutgevären skulle antändas. De främsta tropparna sprungo omsider öfver grafven och kommo på fältet, men kunde äfven der icke strida med fördel, och Ditmarserna, som oaktat sin fördelaktiga ställning fruktade att kringrännas, gjorde täta utfall. Två gångor blefvo de tillbakadrifne, men det lyckades dem att tredje gången bringa sina fiender i oordning. Detta ögonblick afgjorde striden. De första lederna, som veko, trängde sig in på de nästa, och alla hindrades af artilleriet och trossen att komma vidare tillbaka, likasom af grafvarna att skaffa sig utrymme på sidorna. Vagnarna kunde icke heller köras undan, emedan hästarne, som vid början af träffningen blifvit frånspännade, sprungit bort. Snart var förvirringen allmän, och sedan slussarna blifvit öppnade, ökades den ännu mer genom det stigande vattnet. Ditmarserna sågo nu att segren var deras, och ryckte fram ur sina förskansningar, för att på båda sidor om vägen anfalla fienderna, som der stodo innespärrade. Sachsiska-gardet, som hitintills blifvit ansedt för oöfvervinnerligt, ville då söka sin räddning i flykten, och det öfriga fotfolket följde dess efterdöme; men minsta delen kunde rädda sig, och de som på stället icke föllo för svärdet funno sin död i vattnet. Rytteriet var nu ensamt öfrigt och utsatt för hela de segrandes raseri, omgifvet af döda kroppar, hindradt af snön att se, hindradt af Ditmarsernas förskansning att framtränga, af sitt eget bagage att vika tillbaka, och blottställdt för en oupphörlig eld. Oordningen föröktes genom de skrämda och sårade hästarna, som bruto sina trånga led och kastade ryttarne dels i grafvarne, dels under sina fötter. Ryttarne, tungt beväpnade och stela af kölden, kunde hvarken försvara sig eller fly, och hade intet annat öde att afbida än att blifva ett offer för en ursinnig fiende. Konungen och Hertigen hade sjelfva knappt blifvit räddade, om garnisonen i Meldorp icke kommit till undsättning, och öppnat vägen derigenom att trossen och kanonerna, som tillstängde den, kastades åt sidorna. Men detta bistånd var af föga nytta för hären, som redan i grund var slagen, och de få, som kunde komma undan, måste lemna efter sig sina döda, sina sårade, och sina vapen, och söka i Hollstein den närmsta fristad de kunde hinna. De segrande tilläto dem likväl icke att ostördt återtåga; de förföljde och dödade flera af de flyende, brände och nedrefvo ett litet fäste, som blifvit uppbyggt för att hålla Ditmarsen i lydnad, och härjade åtskilliga orter i sjelfva Hertigdömet Holstein.

Efter striden infunno sig de öfriga Ditmarserna, tillika med deras hustrur, på valplatsen. All den grymhet hvarmed en uppretad nation hämnas det förtryck den lidit eller fruktat, utöfvades på de slagna. De döda plundrades; några tusende af fotfolket blefvo begrafna; men ädlingarne, hvilka de ansågo såsom ordsaken till kriget, lemnades på platsen att förtäras af rof-foglar eller villdjur. De Danskas förlust uppgifves af dem sjelfva till 4000 man, utom befälet; men Ditmarserna räkna den ända till 11000. Det byte dessa sednare fingo var oräkneligt. En mängd af präktiga kläder, juveler, perlor, rustningar, Konungens och Hertigens silfver, penningar, hästar, vagnar, hela artilleriet och de flesta fanorna föllo i deras händer, och, hvad man ansåg för största förlusten, den ryktbara fana, som folket trodde hade nedfallit från Himmelen i Waldemar den andres Liffländska krig, och sedan, under namn af Dannebrogen, varit följaktig Danska hären.^[48]

Denna oförmodade utgång af ett fälttåg, som blifvit företaget med en så fullkomlig visshet om segren, gjorde Konungen benägen till fred, och Hansestäderna tillbjödo genast sin bemedling. En sammankomst, af fullmäktige ifrån båda sidor, skedde i Hamburg, hvari man lofvade att icke oroa hvarannan; men Konungen och Hertigen afsade sig icke sina anspråk, och Ditmarserna, nöjda att äga sin gamla sjelfständighet och öfvertygade att kunna försvara sitt land, bekymrade sig icke om ett tomt påstående. Förhållandet blef således det samma som före kriget, och man utnämde en skiljesman för att afgöra de öfriga tvistigheter som kunde uppkomma.

Men ryktet om detta nederlag verkade ännu en större förändring, emedan det gaf utbrott åt den ovilja som Svenskarne hyste emot Danska regeringen. Unions Konungarnas besynnerliga envishet att uppfylla landet med utländska embetsmän härrörde förmodeligen af deras misstroende till de infödda, men blef alltid en källa till hat och bitterhet, emedan dessa embetsmän, okunnige om landets lagar, och vane att behandla sina underhafvande, på ett sätt som Svenska bonden icke tålde, blefvo kan hända ännu mer tyranniska genom det motstånd de erforo. En annan anledning till klagomål var det försvarslösa tillstånd hvari Finland blifvit lemnadt och den ringa omsorg som användes att erhålla fred med Ryssland. Allmogens urgamla fördom, att tillskrifva den regerande de olyckor som träffade årsväxten, bidrog också nu att göra Johan hatad; men vådligast var missnöjet hos de stora, hvilka funno sig bedragna i sina förhoppningar om de lysande fördelar de skulle vinna genom Unionens upplifvande. Sten Sture, som var en af dem hvilka, enligt Kalmare recess, borde förvalta regeringen under Konungens frånvara, dröjde icke att underrätta honom om ställningen, och bad honom att snart komma till Sverige, men att medföra så liten svit som var möjligt, för att icke genom stora gärder öka det elände missväxten förordsakat. Johan reste, tillika med sin Drottning, och emottogs vid gränsen af Sten Sture, tillika med flera af Svenska herrarna. Under vägen sökte Sturens fiender att göra honom misstänkt, och de fingo isynnerhet en anledning dertill af den mängd af allmoge, som i Upland var samlad för att anföra besvär emot sina våldsamma Landshöfdingar, hvilket antal förmodeligen öktes af dem, som blifvit kallade att lemna den gärd af varor hvilken vid alla sådane tåg utskrefs. Man inbillade Konungen att Sturen endast rådt honom att medföra en så liten svit för att så mycket lättare få honom i sina händer, och att han hade i hemlighet beväpnat tre tusende bönder för att mörda eller bemäktiga sig hans person. Dessa föreställningar gjorde sin verkan på Johan, som kunde hafva skäl att misstro en Man i hvilken han så länge funnit en ifrig motståndare; han låtsade derföre som han ville vända om till Dannemark och befallte att anstalt skulle göras om återresan, men hastigt bröt han upp om natten och fortsatte kosan till Stockholm. Sturen for likväl efter, men då han af Konungens bemötande fann att han var misstänkt, ansåg han det nödvändigt att sätta sig sjelf i säkerhet, och reste hemligen bort innan man hann till hufvudstaden.

Så snart Johan var framkommen sammankallade han en herredag och beskyllade Sten Sture för stämplingar emot sig. Rådet fann det nödvändigt att den anklagade skulle höras, och han kom sedan man skickat honom gislan och lejdebref. På de beskyllningar som blifvit gjorda svarade han oförskräckt: att han alldrig haft några stämplingar i sinnet, att det enda för hvilket han behöfde bedja om förlåtelse var hans hastiga bortresa utan Konungens tillstånd, och att hans fienders förtal icke fläckade hans oskuld. På Johans begäran att få veta anledningen till de Svenskas missnöje yttrade han, att han ogerna frambar någon klagan, men att de gifna förbindelserna icke voro uppfyllda, att Danska och Tyska embetsmän blifvit tillsatte emot Kalmare recess, och Rikets skatter bortförda. Han framlade derefter åtskilliga bevis på de Danska Landshöfdingarnas våldsamheter, i synnerhet emot en vid namn Falster på Örebro, som, bland andra brott, hade, utan ransakning och af enskilt hämd, låtit upphänga en frälseman af Sten Stures vänner.

Emedlertid skedde ett slags förlikning, och Johan beredde sig att fara tillbaka till Dannemark, föregifvande att vilja öfverlägga med sitt Råd om ett förbund med Ryssarne. Men en annan omständighet förmådde honom att vända om till Stockholm. Sten Christersson (Oxenstjerna) hade innehaft ett Laxfiske vid Elfkarleby, som blifvit honom fråndömdt. Konungens fogde ville sätta domen i verkställighet, men Sten gjorde motstånd och fogden blef ihjälslagen. Denna sak hade så mycket mer utseende af ett uppror, som den skyldige alldeles icke ville gifva efter. Konungen kallade åter Rådet tillsammans, och det synes ännu som de Svenska uppriktigt önskat och sökt en förlikning; men det talrika sällskap med hvilket Sten Sture, för sin egen säkerhet och enligt medelåldrens bruk, infann sig, väckte hans misstankar, och de ökades förmodeligen af de Svenskas idkeliga påstående att han skulle afskeda sina fogdar och uppfylla de löften han gifvit innan han besteg thronen. Antingen i afsigt att visa sig fruktansvärd eller af verkelig räddhoga hade han, genast vid sin ankomst, satt slottet i belägringsstånd och lät dageligen uppföra flera kanoner på murarne. Han ville omsider alldeles icke tillåta någon gemenskap med staden. Med möda erhöll Drottningen frihet att få bivista messan i Storkyrkan, och Sturarne iakttogo tillfället att ledsaga henne tillbaka, antingen blott för att visa den aktning de voro henne skyldiga, eller i afsigt att genom hennes biträde bemedla en förlikning med Konungen. Men när de voro komna inemot slottsporten gjorde man sig färdig att behandla dem som fiender, och tvingade dem således att genast gå tillbaka; på detta sätt var allt hopp om förlikning försvunnet.

Innan missförståndet ännu hunnit så långt hade likväl Sturarne, tillika med flera af Rådet, hållit ett möte i Wadstena och ingått i en förbindelse emot Johan. Häruti förklarades, att efter de föreställningar de gjort, och sedan de förutsågo att Konungen på intet sätt kunde förmås att hålla sin ed, voro de tvungna, genom sjelfva den recess de besvurit i Kalmar, att försvara sitt fäderneslands lagar och rättigheter. Utom de förut nämda klagomål anfördes äfven det misstroende Konungen visat, och att han låtit upphänga i Köpenhamns kyrka de Svenska baner som blifvit tagna vid Rotebro, ehuru han lofvat att återställa dem, och att han ingått ett förbund med Ryssland till Sveriges skada. Likväl var denna förklaring ännu icke en fullkomlig uppsägelse af undersåtliga pligter, och Unionen upphäfdes alldeles icke derigenom, tvertom tycktes oviljan aftaga vid de möten som sedan föreföllo. Men sluteligen då man på ingendera sidan ville gifva efter, förbundo sig å nyo de ifrigaste af Svenska Rådet med några af det Norrska och underrättade Konungen, att de uppsade honom all lydnad så vida han icke med det snaraste uppfyllde Kalmare recess. När Johan fått detta bref, och såg deraf att de missnöjde på intet sätt ville afvika från sina påstående, reste han sjövägen till Dannemark och lemnade åt sin Drottning försvaret af Stockholms Slott, sedan han förut tvingat en ny trohetsed af stadens borgerskap.

Straxt efter hans bortresa utbrast gäsningen och den påskyndades i synnerhet af Svante Sture, som skickade Johan en enskilt krigsförklaring, hvari han bekände att han emot menighetens vilja hulpit honom på thronen, och klagade öfver den otacksamhet hvarmed han blifvit bemött. Rådet förkunnade nu offenteligen att det icke mer erkände Johan för sin Konung, det uppmanade Stockholms borgerskap att gå på sin sida, och för att så mycket mer uppelda folket försäkrade man att Danska Regeringen lofvat afträda till Ryssarna en stor del af Finland. Efter hand återtogos de fästen som Danskarne innehade, och en grym hämd utöfvades på de fogdar som begått våldsamheter. Stockholms slott uthärdade en svår belägring i åtta månader, men sluteligen eröfrades det, och Drottningen, som man beviljat ett fritt aftog, begaf sig sedan till Wadstena Kloster. Johan hade under sin sista vistelse i Sverige stött sig äfven med dem, som förut af ovilja emot Sten Sture gått på hans sida; det var endast Ärkebiskopen, som ännu ville synas vara honom tillgifven och begärde att återfå den trohetsed han svurit, på det att hans Kyrka och Kapittel icke skulle blottställas. Konungen beviljade det, men ålade honom tillika att förskaffa Drottningen sin frihet. Sten Sture var emedlertid utvald till Riksföreståndare, och om sommaren 1502 var hela Sverige, utom Kalmar, befriadt från Danska troppar. Några dagar efter Stockholms Slotts eröfring kom Johan med undsättning^[49]; men kunde icke ens förmå de Svenska att emottaga den parlementär han ville skicka dem.

Nästan alla utlänska författare hafva likasom kommit öfverens att anse denna statshvälfning som en öfverlaggd plan af Sten Sture, eller åtminstone som en följd af hans intriger. De påstå att han, af missnöje att hafva förlorat sina förläningar och sin myndighet, beslutit att hämnas, och ehuru det misslyckats honom att under resan till Stockholm bemäktiga sig Konungens person, har han icke upphört att stämpla tills han åstadkommit en resning. Kan hända gifves det icke många menniskor, som skulle tveka att blottställa statens välfärd för att tillfredsställa en enskilt hämd eller ersätta en enskilt förlust; men om ock denna svaghet vore mera allmän hos vårt slägte, hvad berättigar der före häfdateknaren, att på blotta sannolikheten beskylla en stor man för brott hvartill icke finnas andra bevis än sådane berättelser, som blifvit förestafvade af Nationalhatet? Det är onekeligt att Johan brutit alla de punkter af Kalmare recess, som med någon fördel kunde brytas. Den enda nytta, som Sverige kunde vänta derigenom att Unionen åter upplifvades, var Gottlands återställande och fred med Ryssland: intet häraf uppfylldes. Man kan icke heller tvifla att de Danska fogdarna obehindradt fått behandla Allmogen efter sitt behag, när icke ens Rådets klagomål hade någon verkan. Likväl skulle man allt för mycket misskänna händelsernas vanliga förhållande, om man ansåg denna orättvisa som den enda sanna driffjedren till resningen, ehuru endast den kunde låna namn dertill. Bekännom uppriktigt att det var de storas missnöje som åstadkom, eller åtminstone befordrade regerings-förändringen; och allmogens förtryck, och landets utblottande hade, må hända, ännu länge kunnat fortfara, om Konungen icke förolämpat dem som satt honom på thronen. Hvarifrån eljest denna enighet emellan personer, som nyss förut varit färdiga att döda hvarannan, denna tystnad af inbördes tvister och afund? Tilläggom ännu att Sten Christersson, som började att offenteligen sätta sig emot det främmande väldet, alltid varit en af Sten Stures motståndare, och det är icke möjligt att han vågat eller kunnat fortfara deruti utan ett säkert understöd af sina vänner. Sten Sture tyckes mer än någon annan, utom de andeliga, hafva sökt att bibehålla föreningen, sedan den emot hans vilja var åter stadgad, visserligen icke af böjelse derföre, utan blott af kärlek för lugnet. Intet enda af de steg han tagit visar honom utan som en ifrig försvarare af Nationens rättigheter. Men hvad ock ordsaken till statshvälfningen varit, rättfärdigas icke derigenom Johans förgätenhet af sina löften, och om Unionens upphäfvande var ett edsbrott blir felet åtminstone lika på båda sidor.^[50] Att denna Union i sig sjelf icke mer var nyttig för något af rikena, utom Dannemark, behöfves icke heller att upprepas, emedan samma ordsaker som upphäfvit jemlikheten emellan dem, fortforo ännu.

Johan beklagade sig öfver de Svenska, och då han såg sina manifester ingen ting uträtta, ville han åtminstone tvinga Hansestäderna att gå på sin sida, och förekomma det bistånd hans fiender fingo af dem. I denna afsigt skickade han Biskopen i Odensee till Lybeck att göra föreställningar härom, och tillika gifva Städerna tillkänna, att om de fortforo att förse de Svenska med lifsmedel och munition skulle de sjelfva blifva behandlade som fiender. Men dessa stater, som fruktade mindre ett krig än ett afbrott i sin rörelse, svarade, att de icke gerna ville misshaga Konungen, men att deras handel på Sverige var allt för vigtig att störas af en oenighet hvari de för öfrigt icke ville taga någon del, och att de blottställde sig för en oersättelig förlust om de upphäfde sina förbindelser med de Svenska. Konungen i Skottland gjorde dem förgäfves samma förslag och beledsagade det med samma hotelser: Städerna hade redan förnyat sitt gamla förbund med Sverige. Det dröjde således icke länge innan ett krig utbröt emellan Dannemark och Hansestäderna, isynnerhet Lybeck, hvilket blef lika skadeligt på båda sidor, emedan man fortfor att uppbringa hvarannans skepp. Hertig Fredrik sökte väl att stifta en förlikning, men som Johan icke ville sluta fred på andra vilkor än att handeln på Sverige skulle upphöra, blef hans bemödande utan framgång.

Emedlertid hade missnöjet i Norrige utbrustit nästan vid samma tid som i Sverige, och ehuru brist på handlingar i detta Rikes historia icke tillåter att bestämdt uppgifva skälen till de Norrskas klagomål, tyckas de hafva varit lika med dem, som vid Johans anträde till regeringen blifvit anförda. Knut Alfsson, en af de mest ansedda personer i landet, hade varit deltagande i de Svenskas förbindelse, och Danska regeringen trodde sig kunna qväfva resningen i sin början om man undanröjde den som visade sig i spetsen derföre. Den skickade således några af Rådet till Opslo för att underhandla om en förlikning; ett lejdebref lemnades åt Knut, och han inställde sig utan misstroende, på det Danska skeppet, för att afsluta vilkoren för freden. Men då han kommit om bord blef han ihjälslagen, och man föregaf att det skett under en enskilt tvist. Ett slags dom fälldes sedan öfver honom, hvari han förklarades för brottslig, och hans egendom tilldömdes Konungen. Härigenom förfelades likväl ändamålet; Norrskarna uppretades ännu mer af denna trolöshet, och gäsningen började att utbreda sig öfver hela södra delen af Riket. Johan såg nu ingen annan utväg att återvinna sina förlorade länder än med vapen; men de många fiender han hade att strida med tycktes göra utgången vådlig. I denna belägenhet tillböd han sin bror, Hertig Fredrik, att erkänna det påstående han fordom gjort till en del af Norrige, och lofvade att afträda hälften af detta Rike, om han med all sin styrka ville bidraga till dess inkräktning. Detta förslag satte Hertigen i den tankan att Johan alldeles ingen ting kunde företaga utan hans hjelp, och han ville begagna sig af ett tillfälle då han trodde allt kunna begäras. Han svarade derföre att den förlust han led i Ditmarsen hade alldeles försvagat honom; men att han skulle antaga de föreslagna vilkoren om Konungen tillika ville betala hälften af de Kronoräntor, som Norrige under de sista tio åren erlagt. Johan ansåg en sådan fordran som ett afslag, och understödd af sin systersson, Konungen i Skottland, och sin måg, Kurfursten af Brandenburg, utrustade han en här öfver hvilken Prins Christjern fick befälet. Prinsen bröt in i Norrige, samlade alla dem som ännu voro af kongliga partiet, anföll de upproriska, slog dem och gjorde deras anförare till fånge. Genom torturer tvingade han honom till en bekännelse enligt hvilken de fleste af Norriges ädlingar voro hans medbrottsliga. Denna beskyllning gaf honom tillfälle att anställa ett grufligt blodbad på alla de anklagade, och Biskopen i Hammar, hvars råd Johan befallt honom att följa, blef fängslad. Prinsens grymhet hade den verkan han åsyftade; man skyndade att genom nya förbindelser lofva honom en ny underdånighet, och Christjern återvände med den öfvertygelsen att hafva satt Norrige utur stånd att nånsin mer företaga något uppror.

Ifrån Norrige ryckte Christjern in i Westergötland, det en liten tropp, under Carl Carlssons anförande blef slagen. Lödese intogs och förstördes, Elfsborg och Öresten belägrades. Besättningarne på dessa båda fästen ville dagtinga, men Christjern fordrade att de skulle uppgifvas utan vilkor; de underrättade Sten Sture om sin belägenhet, och Åke Johansson (Natt och Dag), Lagman i Östergötland, skickades till deras undsättning. Denne anförare anlände i gryningen till Danska lägret, vid Elfsborg, och bemäktigade sig genast en höjd, som hade utsigt deröfver. Slottet var likväl redan intaget med storm, och Prinsen tillbragte natten der. Segren hade gjort Danskarna trygga, och Åke hade förmodeligen kunnat skingra hela deras här, om han hastigt anfallit dem, eller dröjdt tills hans fotfolk hunnit att förena sig med honom; men trogen de gamle riddare-lagarne ansåg han det för skamligt att angripa en fiende, som icke var beredd att försvara sig, och befallte trumpetaren att blåsa larm. Denne gjorde föreställningar, men Åke hotade, och han måste lyda. Svenska rytteriet bröt härpå in i lägret. Danskarna, ännu förvirrade, fäktade i oordning och började redan att vika, då en fändrick fattade sin fana och uppsatte den till ett tecken omkring hvilket soldaterna borde samla sig. Segren vände sig nu på deras sida; Svenskarna blefvo slagna och förlorade sitt hufvudbaner. Åke sammandrog likväl lemningarne af sin här, och tog sådane ställningar att Christjern, efter några ströfverier i Östergötland, måste draga sig tillbaka åt Skåne, sedan han under sitt första fälttåg, genom mord och förhärjningar, gifvit ett prof af den vildhet som utmärkte hans karakter. Kriget fortsattes emedlertid långt in på vintren, och sjelfva julnatten eröfrade de Danska ett litet slott i Bohuslän^[51].

Man rustade sig att om våren (1503) fullfölja fiendtligheterna, då en Påfvelig Legat ankom till Norden. Hans ärende var att förmå de kristna furstarne till inbördes frid, och uppmuntra dem till fejd emot deras läras gemensamme fiende; men han idkade tillika den indrägtiga aflatshandel, som Rom fortfor att drifva oaktat det missnöje den väckte äfven hos dess egna tjenare. Johan, som af kriget med Hansestäderna endast hindrades i sina större afsigter, emottog gerna det tillfälle som yppades att sluta fred med dem, och Legaten höll i Lybeck ett möte, der deras fullmäktige infunno sig. På Konungens sida var Andersson Beldenacke, Biskop i Odensee. Hertig Fredrik af Holstein, Hertigen af Meklenburg, jemte åtskilliga Riddare och Prelater voro tillstädes som medlare. Lybeck fordrade tillbaka sina förlorade skepp, tillika med en fri handel, och de privilegier Hanse-förbundet förut ägt i Dannemark; ingenting kunde förmå dess fullmäktige att inskränka dessa påstående och man var redan färdig att upphäfva mötet, då Legaten ändteligen lyckades att öfvertala de tvistande till en förlikning. Man lofvade att Hansestäderna skulle återfå sina privilegier, jemte en viss ersättning för sina förluster, och att Johan skulle betala en skuld, som hans far gjort hos några Köpmän i Lybeck. Sjelfva förbundo Städerna sig likväl icke till något annat, än att söka förmå de Svenska till undergifvenhet och till att lemna Drottningen sin frihet. Konungen var icke nöjd med dessa vilkor, och gjorde många svårigheter att betala penningarna; men emedan de personer som varit medlare vid freden gått i borgen för dess uppfyllande, samtyckte han dertill. Biskopen måste likväl gifva honom ett betyg att han öfverskridit sin fullmakt.

Det är troligt att de Svenska, genom Drottningens qvarhållande hade den afsigten att förskaffa sig sjelfva en hederlig fred, ehuru det föregafs att krigsoroligheterna endast voro ordsaken till dröjsmålet. På Lybecks och Legatens upprepade föreställningar måste man likväl öfvergifva detta förslag, och ifrån Dannemark skickades ett lejdebref för hundrade personer, som skulle ledsaga henne till gränsen. Tåget skedde med all Konglig prakt, och i hennes svit voro äfven Sturarne och Hemming Gadd^[52]. Vid gränsen blef hon emottagen af Prins Christjern. Det bör icke förgätas att hon tog af Svenska Rådet ett betyg så väl deröfver att hon modigt försvarat Stockholms slott, som att hon lefvat anständigt och beskedligt under hela den tiden hon vistats i Sverige. Om tidehvarfvets enfald icke förklarade hvad som för oss bör synas besynnerligt i detta betyg, skulle man nästan vara frestad att anse det, som en satir emot Konung Johan, hvars ostadighet var bekant, och som under sin Gemåls frånvara sökte att trösta sig deröfver hos andra af hennes kön.

På återresan sjuknade Riksföreståndaren, och man förde honom med möda till nejden af Jönköping, der han dog^[53]. För att icke göra allmänheten modfälld doldes det likväl; en af hans tjenare, som mycket liknade honom, intog hans plats, och man föregaf att han hade en ögonsjukdom hvaraf han flera gångor varit plågad. Om ordsaken till hans död har varit många gissningar, och den tankan lärer varit nog allmän att han blifvit förgifven; man misstänkte derföre dels Knut Alfssons enka, som var förlofvad med Svante Sture och önskade att se honom upphöjd till Riksföreståndare, dels Danska Drottningens läkare, som till den ändan skall hafva rest tillbaka efter de Svenska, under förevänning att afsluta något. Men det är redan många gångor anmärkt att allmänheten sällan tror en ovanlig menniska dö en vanlig död, hellst då den inträffar före hans senaste ålderdom. Sten Stures ätt utslocknade med honom. Han sjelf har i historien fått namn af den äldre, till skillnad ifrån Svante Stures son, som efter sin far upphöjdes till samma värdighet.

Bland de stora Män, som Norden under detta tidehvarf har att framvisa, intager Sten Sture den älldre ett utmärkt rum. Det bör icke nekas att ärelystnaden var en driffjeder till hans gerningar; men den ihärdighet hvarmed han sökte hindra föreningen med Dannemark var en följd af hans öfvertygelse om dess skadlighet för Sverige, och hans förutseende af de större oroligheter som derigenom skulle uppkomma. För Religionen var han nitisk utan att hysa en blind vördnad för Rom och dess tjenare; för det allmänna bästa hade han omsorg genom nyttiga lagar; Upplysningen befordrade han genom stiftelser för undervisnings-verket och genom boktryckeri-konstens införande i sitt fädernesland. Hela hans lefnad visar honom som statsman och krigare. Han följde troget det råd Carl Knutsson gifvit honom att icke eftersträfva thronen, men kunde likväl icke undvika de storas afund och hat, och utom deras behof af en person, som folket älskade, hade han visserligen icke, för andra gången, blifvit kallad till Riksföreståndare. Han kunde icke hindra Aristokratien att genom Danska Konungarna uppstiga till sin största höjd; men det anseende hvari han satte bondeståndet förekom de mest vådliga följderna af dess makt, och blef en motvigt hvilken Sverige framdeles hade att tacka för sin räddning. Glömmom icke heller en annan förbindelse som Sverige är skyldigt åt hans minne, den att hafva uppfostrat Gustaf Wasa, och hindrat honom att efter Konung Johans åstundan komma till Danska hofvet.

Sten Stures död blef icke tillkännagifven förr än man hunnit samlas till en Riksdag i Stockholm (i Januari 1504), der Svante Sture genast utvaldes till Riksföreståndare. Danska hofvet, som på en gång fick veta båda dessa händelser, kunde således icke draga någon fördel af förändringen. Man försummade likväl icke att börja nya underhandlingar, men oaktat dessa belägrades Kalmar af Hemming Gadd, och staden uppgafs utan mycket motstånd, hvaremot slottet, som fick understöd ifrån sjösidan, försvarades tappert. Emedlertid slöts redan om våren en vapenhvila, hvarvid ett nytt möte utsattes till sommaren 1505, då man skulle företaga en granskning af Rikenas inbördes påstående. Alla fiendtligheter tystnade härigenom; Kalmar och Öland anförtroddes åt Svenskar; de fångar, som å båda sidor blifvit gjorda skulle försättas i frihet, och de som förlorat någon egendom återfå den: hvilket löfte äfven sträckte sig till Knut Alfssons barn. Man hade tillika förutsett den händelsen att förlikningen kunde bli oafgjord, och i det fallet beslutit: att de fästen Konungen förut innehaft skulle då återställas honom, likasom Kalmare stad skulle lemnas åt Svenska Rådet. Denna försigtighet var icke öfverflödig. Johan kom till Kalmar, der det utsatta mötet skulle hållas; men de Svenska infunno sig icke, ehuru de voro i grannskapet och han lät påminna dem derom^[54]. Uppretad häraf förordnade han en domstol af Danska och Norrska Råden, som gaf det utslag: att alla de brottsliga Svenskarna, hvaribland i synnerhet nämnas Svante Sture och Hemming Gadd, hade förbrutit sitt adelskap och sina egendomar, hvilka skulle tillfalla Konungen. Hela Sveriges Rike dömdes tillika under Johan, som likväl häraf borde lemna sin Drottning de landskaper hvilka blifvit anslagna till hennes lifgeding.

Om denna besynnerliga dom kunnat verkställas skulle Johan vunnit mer än han hade anledning att hoppas; men för att emedlertid gifva den en ökad kraft begärtes Kejsarens stadfästelse derpå. Det är sannt att Kejsarens område alldrig sträckt sig till Skandinavien, och han borde icke heller vänta att nu se sina befallningar lydas der; men Johan tyckes hafva haft en dubbel afsigt med sin begäran: han ville derigenom likasom kalla hela Europa till vittne att han hade rätt, och tillika tvinga Hansestäderna att upphäfva alla sina förbindelser med Sverige, hvilket han hitintills förgäfves med vapen sökt att erhålla. Maximilian, smickrad af den ära han vann genom ett dylikt uppdrag, befallte Svenska folket att erkänna Johan för sin Konung eller förklara ordsakerna till sin olydnad, med hotelse att i annat fall behandla det såsom upproriskt. Denna stämning blef icke ens bevärdigad med något svar, och Kejsaren utfärdade derföre ett edikt, hvaruti han förklarade större delen af Svenska Rådet för fogelfritt, och förböd allt slags umgänge med de Svenska. Det hörer till kännedomen af dessa tiders okunnighet om förefallande händelser, att bland de personer öfver hvilka denna Riks-akt afsades räknades äfven Sten Sture, som nära tre år förut var död. Johan hade redan underrättat Norrskarna om den dom han låtit fälla öfver Sverige, och indragit så mycket af de brottsligas ägendom, som han kunnat komma åt; han hade återtagit Kalmare stad, och låtit aflifva Borgmästarne och några af borgerskapet. Han fick äfven njuta en hämd på Hemming Gadd, som emot Påfvens vilja innehade Linköpings stift, och vid bannlysning befalltes att afträda det till en Spansk Kardinal, som i Rom blifvit begåfvad dermed. Kejsarens förbud att handla med de Svenska lät Johan kungöra för Hansestäderna, och hotade tillika dessa stater att återkalla de privilegier de fått, om de vidare fortforo deruti. Att fullkomligt afskära Sverige all tillförsel, utrustade han sjelf fartyg att uppbringa Svenska skepp, och tillät hvem som ville att deltaga i dessa kaperier. Härigenom nedslogs likväl icke Svante Stures mod; tvertom, han lät genom Hemming Gadd bestorma Kalmar, och genom Åke Johansson göra ett infall i Halland och Skåne, hvarefter äfven Blekingen härjades. Men de Danska hämnades på andra sidor; Hansestäderna förmåddes också att upphäfva sin förbindelse med Sverige, och Johan fick understöd af skepp ifrån Skottland.

Alla dessa oroligheter hade likväl icke fullkomligt afbrutit freds-underhandlingarna, och de återtogos nu med alfvara^[55]. En del af Rådet, och i synnerhet de Andelige, arbetade ifrigt att upplifva föreningen, eller åtminstone att återvinna freden. Johan, som också kände krigets besvärligheter, föreslog att de Svenska skulle antingen erkänna honom sjelf eller hans son Hertig Christjern för sin Konung, eller betala en viss summa penningar årligen, hvilken utsattes till 12000 Mark, utom ett tusende, som borde betalas till Drottningen^[56]; likväl utan att härigenom upphöra att vara Johans undersåtare. Man kom öfverens om nya möten, hvaraf icke alla kommo till verkställighet, men emedlertid bibehölls stilleståndet, ehuru ingen handel var tillåten på Sverige under en del af den tid, som förflöt emellan underhandlingarna. Sluteligen förbundo sig de Svenska fullmäktige i Köpenhamn^[57] att betala den nämda summan, tills man kunde komma öfverens om ett möte der Johan eller Christjern skulle antagas. Utan tvifvel hade Riket varit lyckligare om man kunnat aflägsna krigets svårigheter för en summa, som äfven denna tiden var dräglig, och förlusten af ett enda skepp, som uppbragtes, var ofta större; men det rådande partiet hade beslutit krig, och nekade att stadfästa öfverenskommelsen, under det påståendet att sändebuden öfverskridit sina fullmakter. Till detta beslut bidrog isynnerhet en ny oenighet emellan Hansestäderna och Konungen i Dannemark, som upptäckt att Städerna, tvertemot sina förbindelser, handlat på Sverige, och, att straffa dem derföre, bemäktigat sig åtskilliga af deras skepp. Städerna skyndade att göra ett förbund med de Svenska, och att förse dem med hvad de behöfde för att börja kriget. Deras flottor kryssade i Östersjön och förhärjade Danska kusterna. Svante Sture tillika med flera af Rådet slöto en öfverenskommelse, att icke betala några penningar till Dannemark, såsom stridande mot Rikets heder, och att alldrig underkasta sig Johan, som förklarades för Sveriges störste fiende i anseende till sitt bemödande att å nyo uppreta Ryssland. Samma tänkesätt hade likasom elektriserat hela landet med hat emot Dannemark, och i flera landsorter gjordes sådane öfverenskommelser. Kriget börjades härefter med ökad ifver, äfven på svenska sidan, och fortsattes med det eftertryck att Kalmare slott och Öland återtogos. Jag förbigår de öfriga ströftåg som föreföllo: de förtjena intet rum i historien, om icke för att visa huru menniskorna varit sig lika under råhetens tidehvarf och under förfiningens; och huru de mäktiga, under den förevänningen att vilja tvinga sina fiender till fred, alltid utöfvat en obillig hämd på de värnlösa, som alldrig önskat, och alldrig bidragit till kriget.

Dannemark och Hansestäderna fortforo väl att göra hvarannan ömsesidig skada; men på ingendera sidan kunde man berömma sig af någon utmärkt framgång. Förlusten var likväl störst för de sednare, emedan deras välmåga endast berodde på deras handel, som under oroligheterna måste upphöra. Alla städerna i Hanseförbundet deltogo icke heller i kriget ^[58], och afsigten att förekomma Nederländernas handel på Östersjön syntes icke möjlig att vinna, ehuru Holländarne, som understödde Johan, förlorade en mängd af köpmansskepp, hvilka den förenade flottan bemäktigade sig. Den brist som uppkom genom rörelsens afstadnande förordsakade gäsningar inom sjelfva dessa stater, och gjorde det nödvändigt för dem att söka fred. Underhandlingarna dertill börjades i November 1511, men blefvo icke fullkomligt slutade förr än följande vår. Härigenom återfingo väl Städerna sina förra privilegier; men de måste alldeles upphäfva sin förbindelse med Sverige, och äfven lofva att bistå Konungen emot detta Rike, så vida det hvarken ville erkänna Johan eller hans son för sin Konung, eller betala de lofvade 13000 Mark årligen; de måste tillåta att de västliga staterna delade deras handel på Norrige, och gifva en ersättning för den skada de sjelfva tillfogat Danska staterna under kriget. Detta fredsslut nödgade de Svenska att med förlust draga sig tillbaka ur Norrige, der de gjort ett inbrott, och en ny hvälfning hotade tillika att uppkomma genom Riksföreståndarens hastiga död^[59]. De oroligheter som upptagit denne Herres korrta regeringstid hade icke tillåtit honom att röja ändra talanger än krigarens och statsmannens; han hade likväl förstådt att göra sig älskad af folket utan att vara misstrodd af de Stora. Hans uppresning emot Sten Sture, och den ifver hvarmed han ombytte parti, då han fann sina förhoppningar bedragna, visa att hans gerningar mycket styrdes af herrsklystnaden. Hans sinnelag var häftigt ehuru hans karakter var manlig och alfvarsam; han var sträng i sina seder, och hatade isynnerhet förtal. Den ovilja han hyste för Danska regeringen förstod han att meddela sina landsmän. Han tålte icke omkring sig andra personer än dem, som voro af en bepröfvad tapperhet, och menigheten hade derföre till ordspråk: att ”den som ville vara i Svante Stures tjenst skulle icke blinka om han fick ett slag af strids-yxan i ansigtet.”

Om Svante Sture genom sin rådighet kunnat hindra dem som voro af Danska partiet, att hafva något inflytande på styrelsen, hade han likväl icke kunnat förekomma deras enskilta förbindelser; och efter hans död trodde de sin öfvervigt vara säker. Men de personer som omgåfvo Riksföreståndaren då han dog, hade genast beslutit att förskaffa hans son, den unga Sten Svantesson Sture, den värdighet fadren innehaft. I denna afsigt försäkrade de sig genast om Wästerås, och skrefvo ett bref, i den afledne Riksföreståndarens namn, till befälhafvaren i Stockholm, Jon Jönsson, hvaruti han anmanades att försvara Slottet för Sten Sture, hvilken också genast, på hans föreställningar, hyllades af Stadens Magistrat. Det andra partiet hade emedlertid öfverenskommit att upphöja Erik Trolle till Riksföreståndare. Trollen var en af de älldre i Rådet; han hade många förtjenster, och högaktades isynnerhet af sina medbröder för sitt fogliga och fredälskande sinnelag; men af samma skäl var han misstrodd af Sturens vänner och af folket i allmänhet, hvartill icke litet bidrog att han härstammade från en Dansk slägt. Denna söndring i tänkesätten var nära att åstadkomma blodiga uppträden. Man samlades till en Riksdag i Upsala^[60], der Trollens anhängare höllo sig på torget, under det att Sturens intogo Mora äng. Då Ärkebiskopen underrättade bönderna att Rådet ämnade välja Trollen till Riksföreståndare, och frågade om de voro nöjda dermed, förklarade några af dem sitt missnöje. Man vet likväl icke om dessa voro verkeliga bönder, eller andra personer klädda i bonde-drägt. Omsider begåfvo båda partierna sig till Stockholm. Sten Stures innehade Staden, och Eric Trolles Franciskanerholmen. Med möda kunde några fredligt sinnade afböja de fiendtligheter, som voro nära att utbryta. Sturens motståndare funno sluteligen att de måste gifva vika, emedan han hade icke allenast menigheten utan äfven Slotts-höfdingarna på sin sida; men för att åtminstone afstå så litet som var möjligt åt den nya Riksföreståndaren, besvuro de, i ett förbund sins emellan, att ingå i de vilkor, som blifvit lofvade de Svenska i den fred hvilken Lybeckarne korrt förut hade underteknat i Malmö. Flere af Rådet deltogo sedan i detta förbund, och man beslöt att, enligt fredstraktaten, skicka fullmäktiga till Köpenhamn.

Det är knappt troligt att detta möte skulle åter satt Johan på Svenska thronen, ifall han öfverlefvat det. Han hade redan någon tid varit sjuklig, och detta tillstånd ökades förmodeligen af ett fall, som han gjorde af hästen, under en resa omkring landet, hvilken han vanligen företog då han icke hindrades af Krigsbullret. Sedan han kommit till Alborg på Jutland var han utur stånd att fortsätta sin resa, och kände af den tilltagande sjukdomen att han snart skulle dö. Han lät derföre kalla till sig sin son, Prins Christjern, åt hvilken han gaf några faderliga förmaningar och visa råd, grundade till en del på hans egen erfarenhet och till en del på Prinsens karakter. Han dog d. 21 Februari 1513, och hans lik fördes ifrån Alborg till Odensee, der det begrofs.

Johan har lemnat efter sig namnet af en god Konung, hvilket äfven de älldre Svenska häfdateknarne icke motsäga. Han älskade freden, och började icke gerna något krig utan stora anledningar om en lycklig utgång. I sitt umgänge var han glad och nedlåtande, och uppfyllde noga den maxim han sjelf alltid yttrade: ”Jag vill hvarken att min underhafvande skall vara rädd för mig eller min fiende förakta mig.” Han var af naturen icke misstänksam, och hatade våldsamheter. Då han emottagit Svenska kronan, och derpå hade gjort ett gästbud för att fira sitt anträde, frågade han sedan en af sina hofmän om något hade fattats i högtidligheten. En af dem svarade, att en bödel hade bordt vara tillstädes för att befria Konungen ifrån vissa farliga personer. Johan vände sig bort ifrån den, som gaf detta grymma råd, och tålte honom icke sedan. Men denna godhet urartade ofta till svaghet, och gjorde att hans embetsmän ostraffadt kände begå uppenbara våldsamheter. Man har förebrått honom att han låtit försåtligt mörda några höga embetsmän; men kanhända hafva dessa mord blifvit tillställda af andra personer, hvilka sedan förmått Konungen att lemna beskydd åt verkställarne; kanhända betjente man sig af den mjeltsjuka hvaraf Johan stundom var plågad, och vid några af dessa tillfällen förmådde honom att utgifva blodiga befallningar. Hans omsorg om sitt Rikes bästa var emedlertid omisskännelig, och af Danska folket ansågs och älskades han, som en far.

Det är just denna allmänna kärlek, som gifvit Dannemarks häfdateknare anledning att beskylla de Svenska för ostadighet och böjelse till uppror. De fråga hvarföre en Konung, hvars mildhet icke ens motsäges af hans fiender, skulle förtjena det ena Rikets hat under det han förtjente det andras välsignelser? de fråga, huru han kunde likasom förändra lynne då han förändrade ställe att vistas, eller om icke hela skulden ligger i den orolighets-anda för hvilken de anklaga Svenska folket? Dessa skäl föra mig tillbaka till hvad jag förut låtit förstå: att de särskilta löften Konungen gifvit hvart Rike voro oförenliga; att emedan regeringsformen lemnade nästan hela styrelsen i Rådets händer, så att Konungen, om han ville uppfylla sin ed, icke var annat än Rådets Organ, och hvart Rike hade sitt enskilta intresse att iakttaga, borde han, så snart han reste ifrån det ena till det andra, likasom glömma alla sina förra förhållanden. Att de som mest omgåfvo Konungen hade det största inflytande på honom bör icke väcka vår förundran, och således icke heller den lilla fördom han hade för Dannemark, i hvars sköte han var född, bland hvars innevånare han emottagit sina första begrepp. Det var således naturligt att han icke gerna beröfvade sitt fädernesland de eröfringar, som genom en lång besittning tycktes hafva blifvit införlifvade dermed. Den vana han hade fått ifrån barndomen att anse de Svenska såsom benägna till uppror, torde också kunna förklara den större tillgifvenhet han hyste för sina landsmän, och hans obenägenhet att tro de våldsamheter för hvilka hans fogdar beskyllades. Likväl kan man icke misskänna Danska regeringens bemödande att göra Sverige till en skattskyldig provins, och den dom som af Danska och Norrska Råden fälldes i Kalmar (1505) gör detta påstående oemotsägligt. Om Norrige ägt den styrka som Sverige, skulle det utan tvifvel också skiljdt sig ifrån föreningen; några fruktlösa försök visade dess böjelse så väl som dess vanmakt; men ingen enighet sammanhöll Nationens krafter, ingen stor man uppsteg att elda den, och de skräck-scener Christjern anställde tvingade missnöjet till tystnad.

Men hurudan ock Kalmare förening var, bibehöllo alltid de andeliga en utmärkt böjelse derföre, ehuru de sällan gjorde någon svårighet att öfvergå till det motsatta partiet då de sågo någon närmare fördel, som derigenom kunde vinnas. Andeliga ståndet hade nu stigit till den höjd af makt ifrån hvilken det snart skulle göra ett oväntadt fall, och dess förderf i seder hade gått likaså långt som det anseende det vunnit. De laster, som oförsynt herrskade vid Romerska hofvet, voro väl icke kända i Norden; men i mindre grad hade de likväl besmittat mängden af Roms betjenter, och den verldsliga regeringen måste ofta göra påminnelser emot deras lefnadssätt. Härigenom förlorade Religionen sin vördnad, härigenom uppkommo de ohyggligaste brott, och mord i sjelfva Kyrkorna voro icke ovanliga. Det är sannt att den mängd af sekter, som, under detta tidehvarf, hemsökte det södliga Europa, icke hunno att sprida sig hit; men begäret efter en Religions förändring låg kanhända redan hos allmänheten, och detta visade sig isynnerhet i Norrige, der åtskilliga af dem som bodde på Ryska gränsen öfvergingo till Grekiska Kyrkan. De som närmare insågo de ändamål Prelaterna eftersträfvade, borde hafva svårt att bibehålla aktning för en lära, hvilken så ofta tjenade till täckmantel för brottsliga afsigter, och Aflatshandeln upphäfde ändteligen all känsla för sedligheten. Men genom den allmänna okunnigheten danades emedlertid flera till svärmare än tviflare, och folket, som ifrån barndomen lärt att tro på diktade underverk, sysslosattes oupphörligt med påminnelsen deraf, genom de nya helgon, som, tid efter annan, uppkommo.

I samma förhållande som de andelige ökade sitt välde, tilltog äfven Aristokratiens; och såsom Biskoparna voro sjelfskrifna ledamöter i Rådet, voro båda dessa krafter ofta likasom sammanblandade, emedan båda hade samma rättigheter att försvara. Man sökte derföre att dela Konungamakten, genom de förbindelser hvilka Konungen före sin kröning måste underskrifva, och Kalmare recess gaf en fullkomlig laglighet åt det aristokratiska regeringssättet. De stora i Sverige började isynnerhet ifrån denna tiden att anse sig såsom verkeliga regenter, och deras öfvertygelse om sin rättighet dertill kunde förmodeligen alldrig tydeligare tillkännagifvas än i det förbund, som slutades i Stockholm af tjugo-en personer, hvaribland sju voro andeliga. Här förklarade de sin vilja att ingå i förlikning med Dannemark, och påstodo sig berättigade att förvalta regeringen efter sitt godtycke, isynnerhet då ingen krönt Konung var i landet^[61]. De förbundo sig att med lif och ägendom försvara hvarandras privilegier, och dömde till förlust af lif, ära och gods den som bröt häremot. Sluteligen förklarade de: att om någon annan, utom förbundet, satte sig emot dem, eller någon befälhafvare på slotten icke rättade sig efter deras beslut, skulle han näpsas såsom den der förde afvog sköld emot sina och Rikets Herrar. — Man bör icke förgäta att detta förbund slutades emot Sten Sture, som likväl redan af menigheten var förklarad för Riksföreståndare.

Det var utan tvifvel en lycka för Norden, att feodal-regeringen icke här började att stadgas innan dess makt var i aftagande i det öfriga Europa. Med hastiga steg hade denna verldsdel redan framskridit att emottaga en bildning, som under föregående sekler icke varit tänkbar. Genom de flyktingar, som Turkarnas segrar jagat ifrån Österländska Kejsaredömet, hade språkkännedomen blifvit utbredd, och man sträfvade redan efter de kunskaper hvilka snillet ännu endast kunde ana. Upptäckten af länder, som förut varit obekanta, riktade icke blott med nya skatter och nya natursalster; de sjöresor hvarigenom dessa upptäckter verkställdes skingrade fördomar, som voro införlifvade med de begrepp denna tidens Lärde gjorde sig om verldsbyggnaden. Man hade hitintills trodt att den heta Zonen var obeboelig, att man borde fara uppföre för att komma till Dagjemnings-linien, och att en lika sluttning emot söder skulle sedan hänföra skeppet i bottenlösa svalj. Emot väster föreställde man sig ett haf utan gränsor, eller åtminstone utan annan gräns än ett hiskeligt brådjup. — Handeln, som fann nya medel för sin verksamhet, utbredde sig mera allmänt öfver Europa, och skapade eller fullkomnade dessa slöjder, dessa konster, som endast blomstra under dess beskydd. Ett allmännare bruk af krutet ombytte helt och hållet sättet att föra krig. I den mån man lärde att den kroppsliga styrkan kunde umbäras började man att med mera ifver söka de insigter som lärde att besegra den. Stående härar blefvo feodal-väldets undergång, och satte regenterna i stånd att företaga längre krigståg; men genom sjelfva de eröfringar, som härifrån ledde sitt upphof, lärde staterna att förena sig emot en gemensam fiende. Regenterna, som förut varit likgilltige åskådare vid hvarandras undergång, började nu att finna sina fördelar i det samband, som utgör den sanna statsklokheten. Allmänna lagar satte gränsor för våldets och genom den personliga säkerheten uppkom en närmare förbindelse emellan Nationerna. De rikedomar Borgareståndet förvärfvade genom handeln, uppvägde Adelns fordna anseende, och afståndet emellan menniskor af olika härkomst blef icke på långt när hvad det varit under medelåldren. En tilltagande smak för vitterheten mildrade sederna, och beredde sinnena att emottaga de högre begrepp, som småningom började att utvecklas. Boktryckeri-konsten kringspridde och fortplantade de upptäckter förståndet gjorde, och begäret efter kunskaper, hvilkas behag förökades ännu mer af deras nyhet, var nästan ett svärmeri, lika mäktigt hos båda könen. Alla omständigheter bidrogo således att göra detta sekel till ett af de märkvärdigaste, och det var nödvändigt att under denna gäsning i sinnena skulle en kedja af stora män framträda i alla delar af Europa, och större hvälfningar förefalla i denna verldsdel än den hitintills hade känt.

---

1. Man har redan anmärkt att Christoffers inkallande var ett brott emot Kalmare Unionen, ehuru den varsamhet hvarmed både han och Danska Rådet uppförde sig, ger åtminstone en mindre obehagelig dager åt detta steg, hvilket äfven tyckes finna någon ursäkt i Dannemarks enskilta belägenhet vid Eriks bortresa. Christoffer var också genom sin födsel närmare berättigad till Svenska Kronan än Carl. Men jag lemnar dessa skäl, som redan vidlyftigt blifvit upptagna och anförda af våra häfdateknare, och hänvisar mina läsare hellre att jemföra H:rr Mallets och Lagerbrings afhandlingar i detta ämne. Det kan emedlertid icke nekas, att då de Svenska erkände Christoffer, blef hans inkallande tillika derigenom autoriseradt, och Kalmare förening förnyades icke allenast vid hans hyllning utan sedan han blifvit krönt. Om Sverige ägde rättighet att alldeles upphäfva föreningen, då den blef stridande emot dess verkeliga fördelar, sattes aldrig i fråga, och på denna sidan blef Riksdagsbeslutet icke ens betracktadt af Carl Knutsson sjelf.
2. Han hade säte och stämma vid Danska Riksdagarna såsom Hertig af Schleswig.
3. Han hade tillbragt tio är på Gottland, och lefde ännu tio år i Pomern. Några häfdatecknare hafva påstått att han misstrodde de Danska och derföre hemligt smög sig ifrån dem, men andra försäkra att de förde honom till Rügenwalde, der han dog, 74 år gammal. De sista åren af sin lefnad skall han mest hafva varit syslosatt med andaktsöfningar. — En aktningsvärd historiskrifvare yttrar sig om Erik, att han, ”som ifrån Konung öfver trenne Riken blifvit hufvudman för sjöröfvare, tyckes hafva velat ådraga sig föraktet efter de vidrigheter han ådragit sig, och bevisa för hela verlden att om en blind lycka upphöjt honom, hade hans naturliga böjelse, som var ännu starkare, tvingat honom att åter nedstiga till sin verkeliga plats”. (Histoire de Dannemarc par Mallet, Liv. VI). — Bland de nyare författare, som sökt att urskulda Erik, torde man böra nämna Hr Rühs, som till den ändan infört, i sin Historia, ett utdrag af en hitintils otryckt Pomersk Krönika. Det är knappt begripligt huru en häfdatecknare, med den skarpsinnighet som Hr Rühs, kunnat fästa minsta uppmärksamhet vid en skrift, som öfver allt motsäger våra mest autentika handlingar, utan att sjelf uppgifva ett enda bevis på hvad den anför. Det hörer icke hit, och skulle knappt förtjena, att göra en kritisk undersökning häröfver; man vill blott, i förbigående, anmärka, att Hr Rühs, för att bevisa trovärdigheten af en anekdot, om en dom, som Erik skall hafva fällt, åberopar 12 Cap. Edsör. Balk. af Landslagen — som först blef utgifven af Christoffer. (Se Geschichte Schwedens 2 Del. sid. 63.)
4. Han blef utropad den 21 October och krönt den 23 Nov. 1443.
5. En annan ordsak, som han föregaf till kriget, var hans Gemåls lifgeding, hvilken man i Sverige nekade att betala. Att förklara detta bör man nämna, att Christjern var gift med Christoffers enka, Dorothea af Brandenburg. Åt denna Prinsessa hade Svenska Ständerna anslagit landskaperna Nerike och Wermeland, ifall hon skulle öfverlefva Christoffer, och efter den tidens bruk bibehöllo enkor sådane gåfvor äfven sedan de trädt i annat gifte. Dorotheas lifgeding blef ganska länge ett trätoämne emellan Danska och Svenska Regeringen.
6. På denna flotta var Måns Gren en af befälhafvarne. Han hade gått i Christjerns tjenst sedan han förlorat sin förläning i Sverige.
7. Roms betjenter hade öfvertygat allmänheten, att Himmelriket alldrig kunde förtjenas säkrare än genom gåfvor till kyrkor och kloster. Detta hade den följden, att många föräldrar skrämdes eller lockades på sotsängen, att gifva borrt största delen af sin egendom ifrån sina egna barn. Lagarna, och äfven Påfveliga stadgar, hade väl sökt att inskränka denna gåfvorätt inom vissa gränsor, men detta oaktat skedde beständiga missbruk. — Man känner nu icke fullkomligt de grunder, hvarefter Carls reduktion skulle ske, men efter all anledning var det blott att återtaga en del af de egendomar som presterskapet olagligt tillskansat sig; icke heller vet man med säkerhet om dessa egendomar skulle indragas till Kronan eller återställas sina rätta ägare; man vet blott att företaget icke hade någon framgång i anseende till de andeligas motstånd.
8. Han var dotterson af Drotset Christer Nilsson, hvars oenighet med Carl Knutsson blifvit nämd i första Delen, och syssling med Konungen.
9. På det sigill han nyttjade föreställes han sjelf, med krona och alla Konungavärdighetens attributer, sittande på ett slags thron. Han fick af Romerska Stolen tillåtelse att kalla sig Rikets Primas, och under upproret emot Carl Knutsson förde han alltid tittel af Sveriges Förste.
10. Denna tiden bestod rikedomen endast i jord, och de mest ansedda af Adeln voro de som ägde de mesta frälse-godsen. Margareta hade genom köp och förpantningar tillägnat sig flere sådane, och Carl Knutsson följde hennes exempel. Dessa egendomar blefvo sedan, så länge köparen eller hans arfvingar innehade thronen, lika med kronogodsen, utom det att de åter kunde föryttras; och de bönder som besuto dessa hemman voro icke allenast förlorade, för frälse-ståndet, utan i flera afseende mera beroende af den regerande än de öfriga inbyggarne.
11. Den hölls i början af år 1458.
12. Christjern erkände att han blifvit vald till Hertig af Sleswig och Grefve af Holstein, genom Ständernas fria val och goda vilja, icke såsom Konung i Dannemark. Han erkände Ständernas rätt att alltid välja sina Regenter, och att hans barn icke i denna egenskap kunde efterträda honom, utan blott genom ett lika val. Han lofvade att bibehålla hvar och en vid sina privilegier, icke upptaga någon skatt utom ständernas samtycke, icke tvinga någon att följa honom i krig utom landskapernas gränsor, icke besvära landet genom en stor svit då han vistades der, m. m. Han utfästade sig att ersätta allt hvad någon kunde komma att lida genom detta val, i fall Grefven af Schaumburg, eller hans egna bröder, eller någon annan skulle påstå sig hafva större rätt; eller förläningen, i Kejsarens namn, skulle blifva bortgifven. — Till upplysning häruti bör nämnas, att då Christjern, såsom systerson af Hertig Adolf, påstod sig vara berättigad att ärfva hans länder, gaf detta en anledning åt hans bröder att göra samma fordran. — Det bör också anmärkas, att åtskilliga af Danska Rådet gingo i borgen för Konungen att han skulle uppfylla sina löften.
13. Efter de underrättelser en samtida författare, i Rimkrönikan, gifvit oss, voro dessa lån af ganska olika summor, och ända ifrån 10 mark. Men utom de som upptogos af enskilta, gjordes andra af kyrkor och kloster. Således lånte Christjern af Wadstena kloster den summa, som Erik af Pommern nedsatt der för inrättningen af ett så kalladt Collegium.
14. Ärkebiskops-kåpan eller Pallium var en liten prydnad af ull, som var tillverkad med vissa ceremonier; den skulle köpas ifrån Rom och hämtas en ny vid hvart ombyte af Ärkebiskop.
15. Den utfärdades icke förr än d. 9 Mars 1464, då insurrectionen i Sverige redan hade utbrutit 1463. Konungens bref till Påfven var också skrifvet i Oktober samma år, men brist på ordentelig postgång gjorde ännu att all brefväxling, äfven emellan Hofven, var långsam, och alla underrättelser sena, oberäknadt att de oftast voro alldeles vanställda. Påfvarna sjelfva, som hade uppfyllt största delen af Europa med sina tjenare, röja icke sällan, i sina berättelser, en oväntad okunnighet om hvad som föreföll i Norden.
16. Under den tiden Rikena voro förenade, föreföllo icke sällan giftermål emellan Svenska och Danska slägter; härigenom hände, likasom vid borgeliga oenigheter, att de närmaste anförvanter ofta måste strida emot hvarannan, äfven utan att vara drifne af parti-anda.
17. Han kom till Stockholm den 9 Augusti 1464. Samma år i November kom Ärkebiskopen tillbaka till Upsala, och företog sig genast att samla folk till att fördrifva Carl. I början af 1465 hade han redan uppsatt den här hvarmed han ämnade belägra Stockholm, hvilket var så mycket lättare, som hans parti innehade Slottet. Denna belägring varade icke mer än några vickor. som Riks-Föreståndare innehade hela Finland.
18. Han fick Raseborgs och Korsholms Län, tillika med några andra lägenheter. I förlikningen beviljades honom likväl att få behålla sina arfvegods, jemte dem han köpt innan han blef Konung. — För att finna skilnaden emellan Carls förra och närvarande belägenhet, bör man erinra sig, att han
19. Kettil hade straxt efter Ärkebiskopens hemkomst blifvit förordnad till Riksföreståndare; efter hans död (i Augusti 1465) blef Jöns Bengtsson, på en herredag i Telge, vald dertill.
20. Han dog i December 1467 på Öland. Några vickor förut hade Carl kommit öfver ifrån Finland, dit man skickat deputerade att tillbjuda honom Kronan.
21. Carl dog i Stockholm i medlet af Maj 1470, och är begrafven i Riddarholms-Kyrkan.
22. Oenigheten med England uppkom derigenom att Engländarne handlat på några platsar, som icke voro tillåtna, och begått våldsamheter emot Konungens Fogde på Island, hvarföre Christjern lät uppbringa några af deras skepp, som lågo i Sundet.
23. Sedan Christjerns båda bröder, Gerhard och Moritz, krigat om sitt fäderne-arf, slöts en förlikning emellan dem, enligt hvilken den förre, som segrat, fick Grefskapet Oldenburg, och den sednare Delmenhorst. Då Moritz följande året (1464) dog, blef Gerhard förmyndare för hans son, och emedan han således innehade bådas rättigheter, fordrade han att Christjerns löftesmän skulle betala de 40,000 Gyllen, som han var skyldig, emedan det var brukligt denna tiden, att äfven Regenterna satte borgen för sina skulder, och förmådde merendels några af sina undersåtare att blifva det. Då dessa icke kunde uppfylla Gerhards fordran, bemäktigade han sig några Slott i Holstein. Efter många fåfänga löften om betalning fick han 1467 besittningen af Sleswig och Holstein, men innehade den icke längre än till 1470.
24. Alexander 3 i Skottland hade år 1266 köpt de så kallade Hebridiska Öarna, af Magnus Håkansson i Norrige, och förbundit sig att tillika betala en viss årlig afgift; detta var på en lång tid försummadt, och Christjern sökte förgäfves att erhålla hvad han, som Konung i Norrige, hade att fordra. Efter många tvister afslutades en förlikning på det sättet, att Konungen af Skottland, Jacob 3, skulle gifta sig med Christjerns dotter Margareta, och den fordrade summan utgöra en del af hennes hemgift, hvilken dessutom borde bestå af 60,000 Renska Gyllen. I underpant för de 50,000, lemnades Orkadiska öarna, som också tillhörde Norrige, och när de sista 10,000 icke kunde betalas vid den tid som dertill var utsatt, måste detta Rike afträda Shetländska Öarna. — Alla dessa landskaper hafva sedan blifvit ansedda som en tillhörighet af Skottland.
25. Författaren önskar att ingen må anse dessa anmärkningar såsom härrörande af ett fördomsfullt national-nit, hvilket kan ursäktas hos alla andra än en histori-skrifvare. Öfvertygad om den grundsanningen, att hvar och en makt utvidgar sig tills den finner gränsor, tror han, att hvart Rike, i samma belägenhet som Dannemark, skulle uppfört sig på samma sätt. Han önskar äfven att Läsaren ville erinra sig: att Rikena hade ingen ting gemensamt mer än Konung. Det enas financer hade ingen förbindelse med det andras, och då Norrige förlorade en del af sina inkomster, genom vissa Landskapers förpantning, hade det likväl sina förra utgifter att bestrida, utan att kunna hoppas något understöd af Dannemark. — Danska Konungarna hafva sedan, flera gångor, förbundit sig att återställa dessa Öar, och äfven begärt att få lösa dem tillbaka.
26. Christina Abrahams dotter. Hennes far var Slotts-höfvitsman på Raseborg i Finland. Carl hade tvenne gångor förut varit gift, men de söner han haft voro döda. Detta sista giftermålet blef hvarken erkändt af Ständerna eller af hans arfvingar.
27. Dom-Kapitlet hade utnämt en annan, vid namn Thord, hvilken Carl Knutsson understödde; men Jacob Ulfsson, som då var i Rom, blef der tillsatt, och medförde en Bulla, som förkunnade förbannelse öfver alla dem, som hindrade honom att förrätta sitt embete. Han hade Sten Sture att tacka för sin befordran.
28. Man tillägger att Christjern skall hafva sagt, att han skulle piska Sturen med ris.
29. Brunkebergs slag skedde d. 11 Oktober 1471. Stockholms innevånare i allmänhet hade tillfälle att vara åskådare deraf, men deribland nämnes isynnerhet Sten Stures Gemål, Ingeborg Tott, som den dagen låtit uppkalla på Slottet alla Stadens fattiga för att utdela almosor till dem. Brunkeberg var denna tiden en ganska hög kulle, och de Danska hade så många fördelar på sin sida, att de sjelfva ansågo sitt nederlag för onaturligt, och trodde att Svenska Kanslern, Ryting, genom trollkonster varit orsaken dertill.
30. Straxt efter segren öfver Christjern utgaf Riksföreståndaren en Stadga, som förböd Utlänningar att blifva Magistratspersoner i städerna. Genom Hansestädernas anseende hade hitintills hälften af Svenska städernas styresmän varit Tyskar, hvarigenom många missbruk och mycken oreda uppkommit.
31. Myntet denna tiden räknades dels efter Mark penningar, dels efter Mark vägen, hvilket betydde så mycket penningar som i vigten utgjorde en Mark, dels efter Mark lödig (16 lod Silfver). Vid början af Kalmare Unionen voro 6 Marker penningar lika i värde med en Mark lödig; under Carl Knutssons tid hade 81⁄2 Mark detta värde. Under Sten Sture kunde man, efter Rimkrönikans berättelse, få en Mark silfver för 8 Mark penningar, så att en Mark penningar svarade i värde emot en specie Riksdaler. Ett par feta oxar kostade då, efter samma berättelse, 8 mark (8 R:d. Banco).
32. Således förlikte han sig med Erik Carlsson, och gaf honom en förläning i Finland, der han flera år genom sin tapperhet hindrade Ryssarnas ströfverier.
33. Sten Sture var sjelf gift med Åke Axelssons dotter. Erik Axelsson hade, i sitt andra gifte, Sten Stures syster, och Ivar Axelsson var gift med Carl Knutssons dotter, hans kusin.
34. Valfarter hade nu förvandlat sig till ett slags andelig Luxe, hvarvid man, under en konstlad ödmjukhet, icke visade mindre fåfänga än vid andra tillfällen. Vid denna färd voro de Furstelige Pilgrimerne svartklädda, och i stället för den staf, som vanligen bars vid Valfarter, hade de hvita stafvar broderade på sina kläder. Med all den prakt som tidehvarfvet kände blef han emottagen af flera Prinsar, genom hvilkas länder han for. Hertiginnan af Österrike, med sin svit, mötte honom i förgyllda vagnar. Hertigen af Mejland skickade emot honom 400 hvitklädda gossar, af hvilka hvar och en bar i handen en liten fana, på hvars ena sida var måladt Konungens vapen, och på den andra Hertigens. Intåget i Mejland skedde under Presternas sång och ringning med klockorna, gatorna voro beströdda med blomster, och kostbara tapeter prydde husen. Äfven Konungar emottogo denna tiden skänker af penningar, och Christjern fick af Hertigen 4000 Ducater, utom mycket annat. Påfvens gåfvor bestodo isynnerhet i reliker och dylika helgedomar; men likväl voro några af värde, och han bestridde tillika omkostnaden för Konungens uppehälle under det han vistades i Kyrkostaten. De skänker Christjern medförde voro icke heller dyrbara, utan sådane som en vanlig Pilgrim kunnat föra. De bestodo i sill, stockfisk och hermlins skinn; men han ersatte bristen i sina gåfvor genom uttrycket af en vördnad, som Rom föga mer kunde hoppas af någon regerande. De helige fäderna funno sig så smickrade, både af sjelfva händelsen, och af den underdånighet Christjern visade, att man icke allenast lät sätta en inskrift öfver den porten hvarigenom Konungens intåg skedde, utan ock slog en medalj deröfver. (Mallet. Hist. de Dannemarc.) Resan till Rom företogs 1474 och intåget der hölls den 6 April.
35. Upsala Akademi invigdes d. 21 September 1477, då föreläsningarnas början utsattes till den hel. Britas fest (d. 7 Oktober). Efter Påfvens förordnande skulle Akademien äga samma friheter som den i Bologna; Teologi, Filosofi, Lagfarenhet och Medicin skulle läras, och hedersgrader utdelas. Riksföreståndaren gaf sedan åt Akademien samma privilegier, som den Parisiska hade. — Stadgarna för Köpenhamnska Universitetet författades af Ärkebiskopen i Lund, men Biskopen i Roschild blef dess Kansler.
36. Holsteinska Adeln hade gjort ett förbund sins emellan, som berättigade hvar och en af ståndet till understöd af alla de andra, så snart han trodde sig hafva skäl att klaga. Under detta beskydd kunde de största våldsamheter begås, och det är bekant att ännu denna tiden funnos i Tyskland adeliga slott, som icke voro annat än röfvarenästen, emedan deras ägare plundrade Köpmän och andra resande. Christjern, underrättad om detta förbund, lät hämta sjelfva hufvud-skriften, och sedan sigillerna voro tagna derifrån, befallte han att den skulle rifvas sönder i en af Ständernas allmänna sammankomster. Sedan utgaf han ett förbud emot alla våldsamheter.
37. Det torde icke behöfva anmärkas, att Artiklarne i Recessen icke äro i den ordning som de här blifvit upptagne, för att bättre sätta läsaren i stånd att öfverse den tillväxt af makt som Rådet härigenom fick, utan att någon gräns var satt för denna maktens missbruk, eller någon motvigt att hindra dess vidare tilltagande.
38. En mängd af Engelska Kapare, hvarmed äfven en hop Franska förenat sig, hade länge gjort hafvet osäkert, och i synnerhet uppbragt Hansestädernas och Skandinaviska skepp. Sedan Johan förgäfves klagat häröfver hos Konungarna af England och Frankrike, tog han den utvägen att utrusta andra Kapare, som skulle anfalla dessa, och uppmuntrade sina Undersåtare att göra det samma. Häraf fick Ivar anledning till sin utrustning, hvilken likväl tjenade honom till ett helt annat ändamål.
39. En Riddare fick heta Herre, hvilken hederstittel icke gafs åt någon lekman, som ej hade denna värdighet, icke en gång åt sjelfva Riksföreståndaren. Likaså fick endast en Riddares hustru heta Fru. Det är ganska naturligt att en tittel, som medförde ett så utmärkt företräde, skulle eftersträfvas med ifver, och författaren till den senare delen af Rimkrönikan, hvilken såsom nästan samtida förtjenar trovärdighet, åtminstone i detta fall, försäkrar att fruntimmerna isynnerhet fikade härefter.
40. I Christoffers lag finnes visst icke denna skildnad; men i en dagtingning, som Sten Sture 1487 slöt med Ivar Axelssons folk på Stegeborg, utsättes denna olikhet i straffet för dem som buro afvog sköld, och säges der, att det skedde efter Sveriges lag och Riksens Råds befallning.
41. Svenska thronledigheten gjorde att flere Furstar sökte skaffa sig ett parti innom Riket. Konung Johans bror, Hertig Fredrik, var en häribland; en annan skall hafva varit Ärkehertigen Maximilian af Österrike, son af Romerska Kejsaren Fredrik 3, eller, efter andra berättelser, någon son af Kejsar Maximilian. Dessa Herrars inflytande kunde likväl aldrig blifva farligt då ingen af dem genom vapen kunde understödja sina förslag, och det synes icke som någon af dem hunnit förvärfva sig så många anhängare att hans utväljande ens blifvit satt i fråga vid någon af Herredagarna. — I den förbindelse som här nämnes, säges: att de som ingått deruti beslutit på hela Sveriges Rikes vägnar att Kalmare Recess skulle fullgöras, och om någon af broderskapet söndrade sig derifrån skulle alla de öfrige vara på hans argaste med lif och gods. Föreningen är underskrifven af 27 personer, hvaribland fem Biskopar, fem Riddare och en Ärkedjekne, alla Rikets Råd.
42. Både i Kalmare förening af 1397, och den förnyelse deraf som skedde 1436, var tydeligt utsatt, att då Konungen hade flera söner skulle en af dem väljas till Regent och de andre förses med annat Herrskap och län i Riket.
43. I Rimkrönikan. Svenskarna ansågo dessa olyckor såsom ett Himmelens straff öfver Johan för sitt förbund med Ryssarna; Danskarna deremot trodde att de voro ett förebud till det påföljande kriget.
44. Brefven härom kommo likväl icke fram, utan blefvo hindrade af Konung Johan. Härmästaren vågade icke heller skicka några hjelptroppar.
45. Det berättas, att när Sten Sture skulle föra Konungen in i Stockholm, har denne på skämt frågat honom om han lagat all ting i ordning på Slottet, hvarpå den förre svarat: ”Det må de veta som omgifva Eder, emedan de hafva sjelfva både bakat och bryggt, och torde väl en gång behandla Eders Nåde på samma sätt.” När Sturen sedan öfverlemnat Slottet skall Konungen hafva sagt: ”Herr Sten, ni har lemnat mig ett elakt testamente i Sverige, emedan ni gjort bönderna till herrar, som Gud skapat till trälar, och velat göra dem till trälar, som borde vara herrar.”
46. Författaren till Rimkrönikan har en berättelse, som är ännu elakare; han säger att de fruar, som voro i fruktsamt tillstånd gerna låtit dubba sig sjelfva, för att öfverföra Riddare-värdigheten på sina ännu ofödda barn.
47. Ditmarsen, som är beläget emellan Elbe och Eyder, utmed Nordsjön, är icke mer än 7 tyska mil i längd och omkring 4 eller 5 i bredd. Det hade i älldre tider lydt under flera Furstar, men ifrån 1227 hade dess inbyggare ägt en verkelig sjelfständighet, ehuru de föregåfvos lyda under Bremen. Efter denna tiden förde de många krig med Grefvarne af Holstein och Frisländarne. — En utförligare berättelse om dessa krig, såsom en förberedelse till det af 1559, då Ditmarsen omsider eröfrades, finnes, bland nyare författare, i Herr Archenholz’s Minerva för år 1803. Författaren till detta arbete har mest följdt Herr Mallet, hvilken blott upptagit hvad som hufvudsakeligen rörde Dannemark.
48. Den var grå, med ett hvitt kors uti, och virkad. — I berättelsen om Dittmarsiska nederlaget är Hvitfeld något skiljaktig; han säger, att man icke vet på hvad sätt Konungen och Hertigen blefvo räddade, och att Garnisonen i Meldorp, då den fick tidning om slagets förlust, tog till flyckten, hvarigenom den undkom. Han tillägger att mången tapper man fanns död utan att ens hafva dragit svärdet, och Ditmarserna kunde sjelfva icke begripa huru det på tre timmar varit möjligt att förstöra en så stor här; men när vattnet utsläpptes upptäckte man att de flesta voro utan sår, och således drunknade.
49. Hvitfeld uppger ett besynnerligt skäl för Johans långa dröjsmål att undsätta sin Drottning: han säger, att han hindrades derifrån af anstalterna till sin dotters bröllop, som förmältes med Kurfursten Joachim af Brandenburg.
50. Man invänder att Johan flera gångor gjorde Svenskarna det tillbudet att rätta alla missbruk; det är sannt; men då han sista gången var i Sverige dröjde han der omkring åtta månader utan att detta ända blef annat än löften. Han lofvade att uppfylla sina förbindelser, men han ville uppskjuta verkställigheten till vissa möten, som han föreslog. Det fordrades likväl icke mycken tid att afsätta en fogde. Frågar man åter om skulden härtill låg hos Konungen, eller i regerings-formen, som, kanske äfven i dessa fall, satte honom i ett slags beroende af Danska Rådet, så har det hufvudsakeligaste, som härpå kan svaras, redan blifvit upptaget, vid granskningen af det missnöje de Norrska visade öfver Unionen, under thronledigheten efter Christjern. Fruktan att flera gångor upprepa samma sak, hindrar författaren att här vidare utveckla ett ämne, som ännu oftare förekommer.
51. Det skedde af Otto Rud och genom en krigslist. Otto gissade att besättningen, efter de Nordiska folkens urgamla bruk, skulle fira julen med att dricka, och således vara mindre på sin vakt. Han lät sitt folk taga hvita skjortor utan på rustningarna, för att icke märkas emot snön, som betäckte fälten. På detta sätt kom han intill muren, som bestegs utan motstånd, och besättningen öfverraskades i borgstugan, der den i sin dryckenskap, till en stor del, blef nedhuggen.
52. Hemming Gadd, som redan förut är nämd, var en af Sten Stures pålitligaste vänner, och en af de få andeliga, som icke älskade Kalmare Unionen. Under en lång vistelse i Rom hade han förvärfvat sig mycket anseende och gjort vigtiga tjenster åt Sturen, som också hade en utmärkt aktning för honom, och gaf honom sitt eget sköldemärke. Han valdes till Biskop i Linköping, men blef alldrig vigd dertill, emedan Påfven korrt derefter bortskänkte stiftet till en annan. Han var också långt mindre passande till prest än till krigare och statsman, i hvilka båda förrättningar han visade utmärkt skicklighet.
53. Hans dödsdag utsättes olika. Efter Olaus Petri dog han vid Lucie tid, eller den 13 December (1503); hvilket också mest öfverenstämmer med andra underrättelser. Han begrofs i ett Carthusian-Kloster som han sjelf stiftat på Gripsholm. Liket flyttades sedan till Kiernebo Kyrka i Södermanland och derifrån till Strängnäs, der en vård blifvit upprest öfver honom. Han efterlemnade en dotter som var Nunna i Wadstena Kloster. Hans Fru, som också öfverlefde honom, utmärkte sig för sitt välgörande och sin fromhet. Denna tidens andakt hade likväl urartat till en verkelig luxe, och till ett bevis derpå behöfver man endast anföra henne, som under fastan låt brinna 1555 vaxljus till åminnelse af Christi sår, hvilka man trodde hafva varit så många.
54. Man har svårt att förklara ordsaken till detta uteblifvande. Våra egna historiskrifvare säga: ”att de Svenska fruktade för Johans starka utrustning, och att det öde som träffade Magistraten i Kalmar bevisar huru grundad deras fruktan var.” Detta skäl är likväl odugligt; ty de kunde icke veta hvad som hände efteråt, och den grymhet, som utöfvades i Kalmar skedde förmodeligen i följe af Danska och Norrska Rådens dom, som förklarade Sverige för upproriskt. Danska häfdateknarne åter hänföra blodbadet i Kalmar till 1504, hvilket är så mycket mindre troligt, som denna stadens belägring af de Svenska icke företogs förr än efter Sten Stures begrafning, som skedde den 16 Febr. Om ock årstiden då tillåtit Johan att utrusta en tillräckligt stor flotta att återtaga staden, är det åtminstone icke sannolikt att han så hastigt gått derifrån och lemnat så svag besättning på ett ställe hvars innevånare borde vara uppretade, att de Svenska kunnat komma i ny besittning deraf före den 18 Maj, samma år, då stilleståndet slöts.
55. I början af 1508.
56. Efter den beräkning, som i sjelfva afhandlingen följes, eller 13 Mark på en Mark lödig, göra dessa summor tillsammans, i vårt nu varande mynt, omkring 8000 R:d. Banko. Betalningen skulle ske i jern, koppar, silfver och penningar. Hvar läst jern räknades till 32 Mark och hvart Skeppund Koppar till 21 Mark. Således ser man att varornas låga pris gjorde summan vida större än den nu för tiden synes vara.
57. I Augusti 1509.
58. De krigande städerna voro Lybeck, Rostock, Wismar, Stralsund och Lüneburg.
59. I Wästerås d. 2 Januari 1512.
60. Den 18 Maj.
61. Efter orden: att skicka styrelse och rement i riket, som dem tyckes bäst och nyttigast vara efter tidens läglighet. Det bör emedlertid anmärkas att dessa tjugo-en tala i hela Rådets namn, och påstå att de och deras förfäder innehaft denna makt, efter Sveriges lag och goda gamla sedvänjo af hedenhös. (Se Hadorph: bilagor till Rimkrönikan sid. 425.)