Baskervilles hund (1912)/hela texten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Baskervilles hund
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Hanny Flygare

Hela texten på en sida
Herr Sherlock Holmes  →
På Wikipedia finns en artikel om Baskervilles hund.


[ titel ]

CONAN DOYLE


BASKERVILLES
HUND


ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN

AV

H. Flygare


STOCKHOLM 1912
B. WAHLSTRÖMS FÖRLAG


[ tryckort ]

STOCKHOLM 1912
STOCKHOLMS BOKINDUSTRI A. B:s BOKTRYCKERI


[ 5 ]

BASKERVILLES HUND

FÖRSTA KAPITLET.
HERR SHERLOCK HOLMES.

Herr Sherlock Holmes, som vanligen var mycket sen om morgnarna, utom vid de ej så sällsynta till­fällen då han varit uppe hela natten, satt vid frukost­bordet. Jag stod på mattan framför eldstaden och hade i mina händer en käpp, som blivit kvarglömd av en herre, som sökt oss aftonen förut. Den var ganska vacker, stadig, hade lökformigt handtag och såg ut som en riktig »lagmanskäpp». »Till James Mortimer, M. R. C. S.[1] från hans vänner vid C. C. H.», stod det på den tumsbreda silverringen nedanför handtaget och så årtalet 1884. Det var just en sådan käpp som en gammal husläkare brukar begagna — den såg värdig, solid och förtroendeingivande ut.

— Nåå, Watson, vad drar du för slutsatser av den där?

Holmes satt med ryggen vänd åt mig, och jag hade ej sagt ett ord om vad jag sysslade med.

— Hur visste du vad jag gjorde? Jag tror du har ögon i nacken.

— Jag har åtminstone en blankpolerad silverkanna på bordet, sade han. Men säg mig, Watson, vad lär du av den där käppen? Efter vi hade oturen att icke träffa ägaren och ej ha en aning om hans ärende, så blir det lilla minne han lämnat oss av sitt besök ganska viktigt. Låt se att du konstruerar upp mannen [ 6 ]efter din grundliga undersökning av denna hans till­hörighet.

— Jag tror, sade jag, och försökte så gott jag kunde följa min kamrats metod, att doktor Mortimer, är en äldre läkare med god praktik, och förmodligen är han ganska omtyckt, enär hans bekanta funnit för gott att giva honom detta bevis på sin erkänsla.

— Det är bra, sade Holmes, alldeles förträffligt.

— Jag anser vidare, att han sannolikt övar sitt kall på landet och ofta besöker sina patienter till fots.

— Varför det?

— Jo, för att den här käppen, som ursprungligen varit rätt vacker, blivit så illa åtgången, att jag knap­past kan tro, att den tillhör en stadsbo. Den tjocka doppskon av järn är så nött, att det syns, att den gjort tjänst under långa vandringar.

— Det låter nog riktigt det där, sade Holmes.

— Och så står det »hans vänner vid C. C. H.». Jag antar, att H betyder Hetsjakten. Troligen hade han väl som kirurg biträtt medlemmarna av det lokala jakt­sällskapet, och de ha i gengäld velat visa sin erkänsla med denna lilla gåva.

— Nej, vet du Watson, nu överträffar du dig själv, sade Holmes i det han sköt tillbaka stolen och tände en cigarrett. Jag är lika villig som skyldig att er­känna, det du alltid ställt dig i skuggan, när du varit vänlig nog att redogöra för mina bedrifter. Möjligt­vis är du inte självlysande, men du är en god ljusledare. Det gives personer, som ehuru de icke själva äga snille, dock äga en förvånande gåva att egga and­ras, och jag tillstår, min hedersbror, att jag är dig myc­ket förbunden.

Så pass mycket hade han aldrig sagt förr, och jag erkänner, att hans ord gjorde mig nöje, ty jag hade ofta blivit förargad över hans likgiltighet för min beundran och för mina bemödanden, att bringa hans tillvägagåenden till allmänhetens kännedom. Jag var stolt över att få tro, att jag så fullkomligt satt mig in i hans system, att jag kunde tillämpa det på ett sätt, som vann hans bifall. Han tog nu käppen från mig och undersökte den några minuter med blotta ögat. Synbart intresserad lade han därefter ifrån sig [ 7 ]cigarretten, gick fram till fönstret och granskade före­målet med ett förstoringsglas.

— Onekligen av intresse, ehuru man ej får veta sär­deles mycket, sade han. För visso antyder denna käpp ett och annat. Den ger grunden till åtskilliga deduktioner.

— Är det något som undgått mig? frågade jag med ett visst självförtroende. Jag hoppas, att det ej är nå­gonting av vikt, som jag förbisett?

— Jag är rädd, bäste Watson, att flertalet av dina slutsatser varit oriktiga. Då jag sade, att du eggade mig, menade jag för att tala uppriktigt, att iakttagel­sen av dina misstag en och annan gång för mig in på rätta spåret. Inte för att du har alldeles orätt i nu föreliggande fall. Mannen har onekligen sin prak­tik på landet och han går mycket.

— Alltså hade jag rätt.

— Ja, i det avseendet.

— Och något vidare är ej att säga om saken.

— Jo för all del, det är det visst. Jag skulle till exempel vilja anmärka, att om en läkare får en minnes­gåva, är det mera antagligt att gåvan kommer från ett hospital eller sjukhus än från medlemmarna av en hetsjakt, och när bokstäverna C. C. stå framför H. så ledes tanken helt naturligt på Charing Cross Hos­pital.

— Åh ja, däri har du kanske rätt.

— Så alldeles otroligt är det väl inte. Bygga vi tills vidare på denna hypotes, så få vi ett nytt fäste för våra antaganden rörande mannen, som sökte oss i går.

— Vad skulle vi då kunna sluta oss till av det förhållandet, att C. C. H. betyder Charing Cross Hospital.

— Faller dig ingenting särskilt in? Du känner mina metoder. Tillämpa dem!

— Jag inser ingenting mer än att mannen prakti­serat i staden innan han flyttade till landet.

— Litet längre än så skulle vi kanske kunna komma. Vi skola söka tänka oss in i, vid vilket tillfälle en sådan gåva efter all sannolikhet blivit överlämnad. När skulle väl hans vänner ha kommit på den idéen att tilldela honom ett bevis på sin välvilja? Förmodligen just då han stod i begrepp att lämna sin plats vid [ 8 ]sjukhuset för att börja praktisera på egen hand. Vi veta, att han fått en gåva. Vi tro, att han utbytt sin verksamhet vid sjukhuset i staden mot enskild prak­tik på landet. Skulle det då vara alltför förhastat att antaga, det överlämnandet av gåvan ägt rum strax före flyttningen?

— Nej, nog förefaller det ganska troligt.

— Nu är att märka, att han omöjligt kunnat ha fast anställning vid sjukhuset, ty en sådan plats intar blott den, som på allvar är bosatt i London och icke, när det så faller honom in, flyttar till landet. Vad var han då? Om han hade sin verksamhet vid sjuk­huset och dock ej ägde fast anställning där, så måste han ha varit en läkare av andra ordningen, kanhända en medicinare, som aldrig avlagt fullständig examen. För fem år sedan lämnade han London, det kan man se av årtalet på käppen. Din allvarlige, medelålders husläkare, min käre Watson, dunstar alldeles bort i luften, och i hans ställe framträder en ung man un­der trettio år, av vänligt sinnelag, i saknad av äre­lystnad, tankspridd och ägare av en hund, som jag på en höft kan beskriva såsom varande större än en råtthund, och mindre än en dogg.

Jag skrattade utan att känna mig övertygad. Sherlock Holmes lutade sig tillbaka mot ryggstödet och blåste ut små rökvirvlar, som stego mot taket.

— Vad ditt senare påstående angår, så kan jag inte kontrollera det, sade jag, men så synnerligt svårt blir det inte att taga reda på mannens ålder och examensförhållanden. Från den lilla hyllan, där jag hade mina böcker i medicin uppställda, tog jag ned läkare­förteckningen och slog upp namnet. Flera doktorer buro namnet Mortimer, men blott en meritlista pas­sade in på personen i fråga. Jag läste upp den.

»Mortimer, James, M. R. C. S. 1882 Grimpen, Dartmoor, Devon. Anställd som läkarebiträde vid Charing Cross Hospital från 1882 till 1884. Erhöll Jackson­-stipendiet i komparativ patologi med anledning av en avhandling med titel: ’Om sjukdomars uppkomst’. Korresponderande medlem av det svenska läkaresällska­pet. Författare av: ’Några hugskott rörande atavism’ (Lancet, 1882). ’Gå vi framåt?’ (Journal of [ 9 ]Psychology, mars 1883). Praktiserar i socknarna Grimpen, Thorsley och High Barrow.»

— Det sägs ingenting om hetsjakter eller hans tjänstgöring vid något jägareförbund, Watson, inföll Holmes med ett odygdigt leende, men, som du mycket riktigt anmärkte, han praktiserar som läkare på landet. Om jag inte missminner mig, sade jag att han var av ett vänligt sinnelag, i saknad av ärelystnad och tankspridd. Jag har gjort den erfarenheten, att det endast är vänliga och välvilliga människor som få minnesgåvor, att man måste sakna ärelystnad för att övergiva London och söka sin utkomst på landet och att blott en tankspridd man lämnar käppen kvar i stället för visitkortet sedan han förgäves suttit och väntat på någon en timme i ett rum.

— Och hunden?

— Har varit van att gå efter sin herre och bära hans käpp. Som käppen är tämligen tung har hun­den burit den på mitten, och man kan tydligt se märkena efter hans tänder. Hundens käke är, enligt vad avståndet mellan märkena utvisa, i min tanke för bred för att tillhöra en råtthund och ej nog bred för en dogg. Möjligen är det — ja, sannerligen är det inte en lockhårig vaktelhund.

Han hade rest sig upp under det att han talat och börjat gå fram och tillbaka i rummet. De sista orden vittnade om så mycken övertygelse, att jag lyfte upp huvudet och såg på honom.

— Min bästa bror, hur är det möjligt, att du kan vara så säker på det?

— Av det enkla skäl att hunden själv står där utanför på trappan och dess ägare ringer för att bli insläppt. Gå för all del inte, Watson. Han som du är ju läkare, och din närvaro kan bli mig till hjälp. Nu är det drastiska ögonblicket för handen, Watson; vi höra i trappan stegen av en man, som snart trä­der in i vårt liv och kommer att påverka det — om till ondo eller till godo veta vi ej. Vad månne dok­tor James Mortimer, vetenskapsmannen, har att säga till eller begära av Sherlock Holmes, specialisten i brott­mål? Stig in!

[ 10 ]Den inträdandes yttre överraskade mig, som väntat att få se en vanlig lantdoktor. Han var en mycket lång och mager man med en krokig näsa, som stack fram som en näbb mellan två skarpa grå ögon, som sutto tätt ihop och glänste av liv bakom ett par guldbågade glasögon. Hans dräkt vittnade visserligen om hans yrke, men var tämligen vårdslös. Bonjouren var fläckig, benkläderna nötta. Ehuru mannen var ung, var hans rygg böjd, han gick något framåtlutad och hans apparition gjorde intryck av någonting på samma gång snokande och välvilligt. Knappt hade han kommit in förrän hans blick föll på käppen, som Holmes höll i handen, och med ett utrop av glädje sprang han fram och tog den.

— Det var bra roligt, sade han. Jag visste inte, om jag glömt den på ångbåtskontoret eller här. Den käppen vill jag inte förlora för mycket gott.

— Jag ser att det är en minnesgåva, sade Holmes.

— Ja, det har sin riktighet,

— Från Charing Cross Hospital?

— Jag fick den av ett par vänner där, då jag gifte mig.

— Aj, aj, det var inte bra, sade Holmes och run­kade på huvudet.

— Varför var det inte bra?

— Jo, för att det rubbade våra slutledningar. Då ni gifte er, sade ni?

— Ja, min herre. Jag gifte mig och lämnade sjuk­huset. I och med detsamma lämnade jag varje till­fälle till konsultation med andra medicinare. Jag måste skaffa mig eget hem.

— Jaså. Då hade vi likvisst inte så orätt. Och nu, doktor James Mortimer — —

— Säg herr Mortimer — jag har ej avlagt högsta examen.

— Ni är troligen lika exakt i era iakttagelser som i era uppgifter.

— Åh, jag är en klåpare i vetenskapen, herr Hol­mes, en snäcksamlare på stranden av det vida, okända havet. Det är väl med herr Sherlock Holmes, som jag har den äran att tala, och inte med — —

— Nej, den där herrn är min vän doktor Watson.

[ 11 ]— Fägnar mig att göra er bekantskap. Jag har hört ert namn nämnas i sammanhang med er väns. Ni, herr Holmes, intresserar mig på det högsta. Jag hade knappast väntat mig en så dolicocefalisk huvud­skål eller en så stark utveckling över ögonhålan. Tillåter ni, att jag för handen över hjässbenets för­djupning? En avgjutning av er huvudskål skulle un­der avvaktan på originalet vara en prydnad för ett antropologiskt museum. Jag vill för ingen del vara när­gången, men ert huvud lockar mig.

Sherlock Holmes gav den sällsamme mannen ett tecken att taga plats.

— Ni är entusiast i ert yrke, kan jag märka, liksom jag är det i mitt, sade han. Att döma av ert pek­finger tillverkar ni själv era cigarretter. Var god och tänd en.

Mannen tog fram papper och tobak och snodde med förvånande hastighet in något av den senare i ett blad av det förra. Han hade långa, mycket rör­liga fingrar, snabba och oroliga som en insekts kän­selspröt.

Holmes teg, men de korta, genomborrande blickar han kastade på främlingen vittnade om hans intresse för den egendomliga figuren.

— Jag antar, sade han till sist, att det inte ute­slutande var för att undersöka min huvudskål som ni gjorde mig den äran att komma hit i går kväll och så återigen i dag?

— Nej, det var det visst inte, ehuru det var mig ett sant nöje att även få göra detta. Jag har upp­sökt er, herr Holmes, emedan jag vet med mig, att jag är opraktisk, och emedan jag plötsligt befinner mig inför ett allvarligt och högst ovanligt problem. Då det är mig bekant, att ni i ert fack är den andre i ordningen i Europa —

— Jaså, är jag det? Törs jag fråga vem som har äran att vara den förste? inföll Holmes icke utan skärpa.

— För den som strängt håller på den exakta, veten­skapen måste monsieur Bertillons arbete synas mycket tilltalande.

— Varför rådfrågar ni då inte honom?

[ 12 ]— Märk väl, jag nämnde den exakta vetenskapen. Då det gäller att tillämpa teorien i det praktiska är ni enastående. Jag måtte väl inte helt ofrivilligt ha —

— Åh jo, det kan jag inte neka till, sade Holmes. Jag tror, doktor Mortimer, att ni gjorde klokt, om ni utan vidare förberedelser helt enkelt meddelade mig beskaffenheten av det problem, med avseende varpå ni tänker begära min hjälp.



ANDRA KAPITLET.
FAMILJEN BASKERVILLES PLÅGOANDE.

— Jag har ett manuskript i fickan, sade doktor James Mortimer.

— Ja, jag såg det, då ni kom in, sade Holmes.

— Det är ett gammalt manuskript.

— Från förra hälften av sjuttonhundratalet, så vida det inte är förfalskat.

— Hur kan ni veta det, herr Holmes?

— Under hela tiden ni talat, har ni satt mig i till­fälle att se ett par tum av papperet. Jag skulle vara en fuskare i yrket, om jag inte på ett eller annat tiotal år när kunde bestämma ett dokuments ålder. Möjligen har ni läst min lilla avhandling i ämnet? Det där förskriver sig väl från 1730?

— Det är daterat 1742, sade herr Mortimer och drog upp papperet ur bröstfickan. Denna familjehand­ling anförtroddes i min vård av sir Charles Baskerville, vars oväntade och högst tragiska död för om­kring tre månader sedan väckte en sådan uppståndelse i Devonshire. Jag vågar säga, att jag var hans per­sonliga vän såväl som hans läkare. Han var en ener­gisk man, skarpsinnig, praktisk och lika fantasilös som jag själv. Han uppfattade dock detta dokument mycket [ 13 ]allvarligt och var beredd på att han komme att sluta sitt liv på sätt som skedde.

Holmes räckte ut handen efter manuskriptet, öpp­nade det och lade det på knäet.

— Se hit, Watson! Giv akt på hur långt och kort s här begagnas ömsevis. Bland andra tecken är detta ett, som satte mig i stånd att bestämma skrif­tens ålder.

Jag böjde mig över hans axel och betraktade det gulnade papperet och den bleknade skriften. Överst läs­tes: »Baskerville Hall» och underst med stora spritiga siffror »1742».

— Det tycks vara en redogörelse för något som hänt.

— Ja, här redogöres för en sägen, som rör familjen Baskerville.

— Men nog måtte det väl vara någonting mera praktiskt och aktuellt, som ni vill rådgöra med mig om?

— Ja, om något rör det den innevarande stunden. Frågan är så pass överhängande, att den måste av­göras inom tjugufyra timmar. Manuskriptet är emeller­tid helt kort och står i nära sammanhang med saken. Med er tillåtelse skall jag läsa upp det.

Holmes lutade sig tillbaka i stolen, satte finger­spetsarna mot varandra och tillslöt med resignerad min ögonen. Doktor Mortimer vände manuskriptet åt da­gern och läste med hög, skarp röst följande besynner­liga, gammaldags berättelse:

»Mycket har varit att säga om familjen Baskervilles hund, och om det tillfälle då han först visade sig, men som jag i rakt nedstigande linje härstammar från Hugo Baskerville och hört historien av min far, vilken i sin ordning hört den av sin, så har jag an­tecknat den med full övertygelse, att det så förhåller sig, som jag nu går att förtälja. Jag skulle dock gärna vilja förmå eder, mina söner, att tro, att samma Rätt­visa, som straffar synden, är också mäktig att förlåta den, och att intet domslut väger så tungt, att det icke genom bön och ånger kan upphävas. Lären alltså av denna berättelse icke att frukta det förflutnas följder utan snarare att avvärja dem från framtiden, på det att [ 14 ]de nesliga passioner, som ådragit vår familj lidanden, icke åter måtte till vårt fördärv varda lössläppta.

Vare det eder veterligt, att under det stora upproret (vars historia den lärde Lord Clarendon skildrat och som jag anbefaller eder att läsa) innehades Baskervilles herresäte av Hugo av samma namn, och det kan av ingen förnekas, att han var en vild, utsvävande och gudlös man. Detta skulle visserligen hans grannar hava förlåtit honom, ty helgon växte aldrig på träd i dessa trakter, men han kännetecknades av ett grymt och tygellöst sinnelag, som gjorde honom ökänd i hela västra delen av landet. Det hände sig att denna Hugo fattade kärlek — om en så mörk passion kan få ett så ljust namn — för dottern till en lantman som arrenderade jord nära Baskervilles gods. Men den unga flickan, som var dygdig och hade gott rykte gjorde allt för att undvika honom, ty hon fruktade hans onda namn. En Mikaelsmässa hände det likväl att Hugo, åtföljd av fem eller sex av sina lättfärdiga och ondskefulla kamrater, smög sig ned till arrende­gården och rövade bort flickan, vars far och bröder voro resta från hemmet, vilket godsherren hade sig nogsamt bekant. Sedan de fört henne till herregården hölls flickan instängd i ett rum i övre våningen, under det att Hugo och hans vänner slogo sig ned till ett dryckeslag, såsom det varje afton var deras sed att göra det. Den stackars tösen uppe i kammaren hade så när gått från vettet, då ljudet av sånger, skrän och vilda svordomar nådde hennes öra nedifrån salen, ty det påstås, att de ord Hugo Baskerville begagnade när han var drucken, kunnat komma hans egen tunga att förtvina. Till sist blev hon så utom sig av fasa, att hon gjorde vad den vigaste man skulle ryggat tillbaka för, hon halade sig med tillhjälp av den murgröna, som fordom täckte och än täcker husets södra vägg ned från takfoten och begav sig ut över heden mot det nio eng. mil därifrån belägna hemmet.

En liten stund efteråt lämnade Hugo sina gäster för att bära upp mat och vin till fången — kanhända hade han ock annat i tankarna — men han fann buren tom och fågeln utflugen. Då ville det synas att en ond ande farit i honom, ty han rusade ned för [ 15 ]trappan och in i matsalen, sprang upp på det stora bordet med en sådan fart att tallrikar och flaskor yrde om honom och skrek så att hela sällskapet hörde det, att han gärna redan i denna natt gåve sig med både kropp och själ den Onde i våld, om han blott lyckades upphinna slynan. Under det att dryckeskämparna stodo där häpnande över hans vilda raseri, var det en, tro­ligen mera ondskefull eller mera drucken än de övriga, som höjde sin röst och sade, att det vore bäst att hetsa hundarna efter henne. Då Hugo hörde detta, sprang han ut ur huset, ropade åt stallknektarna, att sadla hans sto och släppa lös kopplen, och sedan detta var gjort, lät han hundarna nosa på en halsduk, som flickan tappat, visade dem in på den riktning hon tagit, och så bar det under livligt skall av över heden i det klara månljuset.

En stund stodo de muntra kamraterna och gapade utan att rätt begripa vad som skett i en sådan hast. Men så småningom dagades det i deras förmörkade sinnen, och de började inse beskaffenheten av den hand­ling, som troligen komme att utspelas på heden. Nu uppstod en allmän villervalla, några ropade att de ville ha sina pistoler, andra sina hästar, åter andra begärde en flaska vin. Efter hand återvände dock en smula förnuft till deras förvirrade hjärnor, och allesammans, tretton till antalet, stego till häst och jagade ut över heden.

De hade väl tillryggalagt en eller annan mil, då de redo förbi en av de herdar, som om natten vaktade boskapen. De ropade honom an och frågade, om han sett jakten. Karlen, så förmäler historien, var så utom sig av förfäran, att han knappt kunde tala, men till sist sade han, att han verkligen sett den olyckliga flic­kan, eftersatt av hundarna. ’Men jag har sett mer än det’, sade han, ’ty Hugo Baskerville red mig förbi på sitt svarta sto, och efter honom sprang helt tyst en sådan helveteshund, att jag ber Gud bevara mig ifrån att någonsin bli följd av dess like’. De druckna herre­männen foro ut i förbannelser över herden och redo vidare. Men snart isades de genom märg och ben, ty ljudet av galopperande hovslag hördes på avstånd, och så kom det svarta stoet fläckat av vit fradga, i vilt sträck [ 16 ]sättande förbi dem med släpande tyglar och tom sadel. Ehuru gripna av fruktan fortsatte de sin ritt; var och en av dem skulle dock, om han varit ensam, helst vänt om. I långsam skritt upphunno de äntligen hun­darna, vilka voro kända för sin oförskräckthet och sin utmärkta ras. Nu hade de emellertid gnällande trängt sig tillsammans strax ovanför en djup sänka på heden. Ett par av djuren smögo sig sakta bort och några stodo med slokade svansar och stirrade ned i den trånga dalen framför dem.

De ridande hade gjort halt, som man lätt kan före­ställa sig, något nyktrare än då de anträdde sin färd. De flesta ville på inga villkor rida längre, men tre, an­tingen de voro de modigaste eller de mest druckna begåvo sig på sina hästar ned i sänkan. Denna vid­gade sig framför dem och de fingo syn på tre väldiga stenar, vilka stå där än i dag som minnesmärken efter vissa längesedan förgätna folk. Månens ljus föll klart över sänkans botten, och i dess medelpunkt låg den arma flickan, som dignat till marken och dött av fasa och maktlöshet. Men det var icke åsynen av hennes eller av den icke långt ifrån henne utsträckte Baskervilles kropp, som kom håret att resa sig på de gudsförgätna sällarnas huvud. Vad som åstad­kom detta var någonting ändå hemskare, det var ett skräckingivande föremål, som stod över Hugo och slet i hans hals, ett stort, svart djur, till skapnad likt en hund men mycket större än någon hund som blivit sedd av människoöga. Under det att de betraktade hunden, slet han ut strupen ur halsen på Hugo Baskerville, och då han sedan med flammande ögon och bloddrypande käkar vände sig emot dem, skreko de alla tre av förskräckelse och redo, alltjämt utstötande höga skrik för brinnande livet tillbaka över heden. En av dem, så berättas det, dog samma natt till följd av vad han sett och de tvenne andra voro för sin återstående livstid brutna män.

Så lyder berättelsen, mina söner, om huru den hund, som sedan blivit vår familjs plågoande, första gången visade sig för en dess medlem. Skälet varför jag upptecknat denna berättelse är det, att vad man har fullt reda på alltid inger mindre förskräckelse än [ 17 ]det blott antydda, som man gissar sig till. Det kan icke heller nekas, att många medlemmar av vår familj råkat ut för en olycklig död — plötslig, blodig eller hemlighetsfull. Vi kunna dock med tillförsikt innesluta oss i Försynens beskydd, ty Försynen straffar icke alltid den oskyldige intill tredje och fjärde led, ehuru denna hotelse står att läsa i skriften. Åt denna För­synens vård anförtror jag eder, mina söner, men jag råder eder tillika att av försiktighet avstå från att färdas över heden under dessa mörka timmar, då ondskans makt når höjdpunkten.

(Detta dokument överlämnas av Hugo Baskerville d. y. till hans söner Rodger och John, med villkor att de icke säga någonting härom till sin syster Elisabeth.)»

Då doktor Mortimer slutat läsningen av denna be­synnerliga historia, sköt han upp glasögonen i pannan och såg skarpt på herr Sherlock Holmes. Denne gäs­pade och kastade den nästan utrökta cigarren i elden.

— Nå? sade Holmes.

— Var det inte ganska intressant?

—Jo, för den som samlar spökhistorier.

Doktor Mortimer tog upp en hopviken tidning ur fickan.

Nu, herr Holmes, har jag någonting av senare datum att bjuda på. Det här är Devon County Cronicle för den 14:de mars i år. Det är en kort redogörelse för sir Charles Baskervilles död, som hade inträffat några dagar förut.

Min vän lutade sig framåt och beredde sig att upp­märksamt höra på. Vår gäst satte glasögonen till rätta och började läsa:

»Sir Charles Baskervilles plötsliga död har fördystrat hela grevskapet. Hans namn nämndes allmänt, när det var fråga om en frisinnad kandidat för mellersta Devonshire vid det stundande valet. Ehuru sir Charles endast under en jämförelsevis kort tid bott på Baskerville Hall, ha dock hans personliga älskvärdhet och stora frikostighet tillvunnit honom aktning och tillgi­venhet av alla dem, som kommit i beröring med honom. I denna parvenyernas tid är det en verklig tillfreds­ställelse att träffa på en ättling av en gammal, av olyckor och förluster prövad grevskapsfamilj, som lyckats skapa [ 18 ]egen förmögenhet och föra den till hemlandet i avsikt att där återupprätta sin släkts fallna storhet. Sir Char­les har, som bekant, förvärvat stora summor på sina spekulationer i Sydafrika. Klokare än de som icke veta att hejda sig, förrän lyckans hjul svängt tillbaka, reali­serade han sina vinster och for hem till England med dem. Det är ej mera än två år sedan han bosatte sig på Baskerville Hall, och det talas allmänt om de stora planer till ombyggnader och förbättringar, som avbrötos av hans död. Själv barnlös, gav han öppet till känna, att han önskade, det hela orten skulle under hans livs­tid draga fördel av hans medgång, och många äro de, som ha personliga skäl att beklaga hans förtidiga död. Hans storartade gåvor till den närmaste traktens och hela grevskapets välgörenhetsinrättningar ha ofta blivit omtalade i denna tidnings spalter.

»De omständigheter, som stodo i samband med sir Charles’ död ha icke blivit fullt utredda genom den rättsliga undersökningen, men så mycket är dock visst, att grundlösheten av de rykten, som den folkliga vid­skepelsen satt i omlopp, blivit ådagalagd. Det finnes alls ingen anledning att misstänka elakt spel eller att tro det döden framkallats av annat än naturliga orsa­ker. Sir Charles var änkling, och det kan icke nekas, att hans vanor voro något excentriska. Ehuru ägare till en betydlig förmögenhet, var hans smak mycket enkel, och hans tjänstepersonal inomhus på Baskerville Hall utgjordes av ett gift par vid namn Barrymore — mannen var hans hovmästare och hustrun hans hushållerska. Deras vittnesmål, bekräftade av åtskilliga vänner till sir Charles, tyder på, att dennes hälsa på senare tiden varit något angripen och att särskilt hjärt­verksamheten varit störd. Han hade ofta skiftat färg samt lidit av andnöd och stundom påkommande nervös beklämning. Doktor James Mortimer, den hädangångnes läkare och personlige vän, har även intygat att så var.

»Med saken förhåller det sig i korthet så: Sir Char­les Baskerville plägade varje afton, innan han lade sig, företaga en promenad i den beryktade idegransallén på Baskerville Hall. Makarna Barrymores vittnesmål åda­galägger detta. Den fjärde mars hade sir Charles sagt, att han dagen därpå ämnade resa till London och [ 19 ]befallt Barrymore att packa hans saker. På kvällen gick han ut som vanligt och tände, som han brukade, sin cigarr för den nattliga promenaden. Han kom aldrig tillbaka. Då Barrymore vid tolvtiden fann, att dörren till hallen ännu stod öppen, blev han orolig, tände en lykta och gick att söka sin herre. Det hade regnat på dagen, så att marken var fuktig, och det var icke svårt att urskilja spåren av sir Charles’ steg i allén. Halv­vägs på gången finns en grind, som leder till heden. Av alla tecken att döma hade sir Charles stått där en liten stund. Sedan hade han gått vidare framåt allén, och nära dess ände var det, som hans döda kropp fanns liggande. Ett faktum, som icke genom Barrymores vitt­nesmål kunnat förklaras, är att hans herres spår antogo en annan art sedan han passerat grinden, och att det ser ut som om han därifrån börjat att gå på tå En tattare vid namn Murphy, hästhandlare till yrket, befann sig på heden, icke långt från olycksstället, men enligt egen bekännelse vill det synas, att karlen varit överlastad. Han säger sig ha hört rop och skrik, men han vet inte från vilket håll de kommit. Inga tecken till våld kunna upptäckas på sir Charles’ kropp, och ehuru enligt läkareintyget den dödes ansikte blivit till den grad förvridet, att doktor Mortimer i början icke ens kunde tro, att det verkligen var hans vän och forne patient som låg utsträckt framför honom, så för­klarades detta förhållande alls icke vara ovanligt när döden framkallats av andtäppa och hjärtförlamning. Denna förklaring bestyrktes av likbesiktningen, och krononämndens intyg stämde överens med läkarens. Det är lyckligt att så var förhållandet, ty det är uppen­barligen av största vikt, att sir Charles’ arvinge bo­sätter sig på godset och fortsätter det goda verk, som blivit på ett så sorgligt sätt avbrutet. Om icke kronobetjäntens prosaiska intyg gjort slut på de överspända historier, som viskats man och man emellan i samman­hang med denna tilldragelse, så hade det varit svårt att finna någon som velat bo på Baskerville Hall. När­maste släktinge till den avlidne lär vara herr Henry Baskerville, så vida han är i livet, och denne Henry är son till sir Charles Baskervilles yngre bror. När den unge mannen sist lät höra av sig var han i [ 20 ]Amerika, och åtgärder äro vidtagna för att underrätta ho­nom om det skedda.»

Doktor Mortimer vek ihop tidningen och stack den tillbaka i fickan.

— Dessa äro de fakta angående sir Charles Baskervilles död, som kommit till allmänhetens kännedom, herr Holmes, sade han.

— Jag får så mycket tacka er, sade Sherlock Holmes, för att ni tagit min uppmärksamhet i anspråk rörande ett fall, som visserligen erbjuder åtskilligt av intresse. Jag läste nog kort efter tilldragelsen ett och annat därom i tidningarna, men jag var just då så upptagen av den där lilla affären med de vatikanska kaméerna, att jag i min iver att gagna påven förlorade åtskilliga intressanta fall i England ur sikte. Denna artikel in­nehåller, säger ni ju, alla av allmänheten kända fakta?

— Ja, det gör den.

— Meddela mig då de enskilda. Han lutade sig tillbaka, satte ihop fingerspetsarna och påtog sig sin mest orubbliga domaremin.

— När jag det gör, sade doktor Mortimer, som börjat visa tecken till stark sinnesrörelse, så berättar jag er vad jag icke anförtrott någon. Anledningen till att jag icke talade om det vid krononämndens under­sökning var den, att en vetenskapsman drar sig för att offentligt synas dela en gängse vidskepelse. Jag hade ännu ett skäl, nämligen det som antydes i tidningen. Baskerville Hall skulle säkert få stå obebott om någon­ting gjordes för att stadfästa dess redan ganska hemska rykte. Båda dessa bevekelsegrunder berättigade mig, enligt mitt förmenande, att säga något mindre än jag visste, enär intet gott kunnat följa av ett mera uttöm­mande vittnesmål. Då jag talar med er, har jag där­ emot ingen anledning att icke vara fullt uppriktig.

— Heden är mycket litet befolkad, och de som där bo i varandras grannskap vistas ständigt tillsammans. Av detta skäl träffade jag ofta sir Charles Baskerville. Med undantag av herr Frankland på Lafter Hall och herr Stapleton, den kände naturforskaren, finnas inga män av uppfostran på många mils omkrets. Sir Char­les älskade ensamheten, men hans sjuklighet samman­förde oss, och våra gemensamma vetenskapliga [ 21 ]intressen utgjorde även ett föreningsband mellan oss. Han hade samlat icke så obetydliga vetenskapliga insikter i Syd­afrika och vi tillbragte många förtjusande aftnar med varandra under avhandlande av skiljaktigheterna mellan bushmannens och hottentottens anatomi.

— Under de sista månaderna av sir Charles’ livs­tid blev det mig allt mer och mer klart, att hans nerv­system var så spänt att man kunde befara, att allt­sammans skulle gå sönder. Den där familjesägnen, jag nyss läste upp för er, hade han till den grad lagt på sinnet, att ehuru han visserligen ofta promenerade i sin egen park, kunde ingenting förmå honom att gå ut på heden sedan det blivit mörkt. Hur orimligt det än må synas er, herr Holmes, så var han fullt över­tygad om att ett hemskt olycksöde vilade över hans familj, och säkert är, att vad han hade att berätta om sina förfäder inte var särdeles uppmuntrande. Fö­reställningen om en plågoandes närhet förföljde honom beständigt, och mer än en gång frågade han mig, om jag inte under mina resor och sjukbesök om nätterna sett någonting besynnerligt eller hört hundskall. Denna senare fråga upprepade han ofta, och hans röst darrade då alltid av undertryckt rörelse.

— Jag minnes mycket väl en afton omkring tre veckor före hans död, då jag kom åkande till Baskerville Hall. Händelsevis stod han i den öppna hal­ldörren. Jag hade stigit ur giggen och befann mig mitt framför honom, när jag fick se, att han stirrade över min axel med ett uttryck av den förfärligaste fasa. Jag vände mig hastigt om och hann nätt och jämt att skymta ett föremål liknande en stor svart kalv, som försvann borta vid uppfartsvägens början. Sir Charles var till den grad förskrämd och ängslig, att jag nödgades gå ned till det ställe där djuret visat sig och leta efter det. Det var emellertid borta, och händelsen efterläm­nade ett ytterst obehagligt intryck hos honom. Jag stannade kvar hela aftonen, och det var vid detta till­fälle, som han för att förklara anledningen till sin sin­nesrörelse i min vård anförtrodde det dokument, som jag läste upp för er för en stund sedan. Jag nämner denna lilla tilldragelse, emedan den får en viss bety­delse i sammanhang med den tragedi, som sedan [ 22 ]utspelades. Då den ägde rum, ansåg jag den mycket obe­tydlig och fann sir Charles’ sinnesrörelse alldeles obe­rättigad.

— Det var på mitt råd, som han ämnade resa till London. Det var mig bekant, att han led av en hjärtåkomma, och den ständiga ångest han levde i, om än så ogrundad, inverkade mycket skadligt på hans hälsa. Jag trodde att några månaders förströelse i huvudsta­den skulle göra honom till en annan människa. Herr Stapleton, som var bådas vår vän och mycket bekymrad över hans hälsotillstånd, delade min mening. I sista minuten inträffade då den hemska katastrofen.

— Samma natt sir Charles dog, skickade Barrymore, som upptäckt olyckan, en stallknekt vid namn Perkins till häst efter mig, och som jag ännu icke gått till vila, befann jag mig på Baskerville Hall inom en timme efter den sorgliga händelsen. Jag var i till­fälle att kontrollera och bestyrka alla de fakta, som fördes till protokoll vid undersökningen. Jag följde fot­spåren i idegransallén, jag såg platsen vid grinden, där han stannat en stund, jag iakttog förändringen i fot­märkenas form, jag observerade att det på den mjuka sanden icke fanns några andra spår, förutom Barrymores, och till sist undersökte jag den dödes kropp, som icke blivit rörd före min ankomst. Sir Charles låg på sitt ansikte med utsträckta armar, och hans anlets­drag voro så förvridna av sinnesrörelse, att jag knap­past kunnat taga på min ed, att det var han. Något yttre våld hade han bestämt ej lidit. Men i ett enda fall avvek Barrymores vittnesmål vid undersökningen från verkliga förhållandet. Han sade att inga spår varit synliga på marken i den dödes närhet. Han hade näm­ligen icke sett några. Det hade däremot jag gjort — ett litet stycke därifrån, och de voro nytrampade och tydliga.

— Såg ni verkligen fotspår?

— Ja, det gjorde jag.

— En mans eller en kvinnas?

Doktor Mortimer fick ett underligt uttryck i ögo­nen och han sänkte rösten till en viskning, då han svarade:

— Herr Holmes, fotspåren voro en ofantlig hunds!


[ 23 ]

TREDJE KAPITLET.
PROBLEMET.

Jag erkänner, att då jag hörde de orden gick det en kåre över ryggen på mig. Dallringen i doktorns röst visade, att han själv var djupt gripen av det han berättat. Holmes lutade sig full av iver framåt, och hans ögon gnistrade på ett sätt som angav, att han var skarpt intresserad.

— Ni såg detta?

— Så tydligt som jag ser er.

— Och ni sade ingenting?

— Vartill hade det väl tjänat att säga någonting?

— Och hur kom det till, att ingen annan såg det?

— Spåren voro på omkring tjugu alnars avstånd från kroppen, och ingen fäste det ringaste avseende vid dem. Troligen hade icke heller jag gjort det om jag inte känt till sägnen.

— Det finns väl många fårhundar på heden?

— Ja visst, men här hade ingen fårhund varit framme.

— Ni säger, att hunden måst vara stor?

— Oerhört stor.

— Men den hade icke gått fram till den döde?

— Nej.

— Hurudant väder var det den natten?

— Fuktigt och rått.

— Men det regnade inte?

— Nej.

— Hur ser den där allén ut?

— Den bildas av tvenne tolv fot höga, ogenom­trängliga idegranshäckar, och gången mellan dem är omkring åtta fot bred.

— Finns det något mellanrum mellan häckarna och gången?

[ 24 ]— Ja, en ungefär sex fot bred gräsremsa skiljer på ömse sidor gången från häckarna.

— Jag tyckte ni sade, att det på ett ställe finnes en grind i häcken?

— Ja, en vanlig grind, som leder till heden.

— Finns ingen annan utgång från allén?

— Nej, det gör det inte.

— För att komma in i idegransallén måste man således antingen gå direkt från byggningen eller också genom grinden från heden?

— Man kan också gå genom lusthuset vid slutet på allén.

— Hade sir Charles hunnit fram till det?

— Nej, han låg omkring femtio alnar därifrån.

— Säg mig nu, doktor Mortimer, och tänk noga efter, ty förhållandet är av vikt — voro spåren till finnandes i gräset eller på gången?

— På gräset skulle inga spår kunnat synas.

— Voro spåren på samma sida av gången som grinden?

— Ja, de voro på yttersta kanten av gången och på samma sida som grinden.

— Ni väcker mitt livligaste intresse. Var grinden stängd.

— Stängd och försedd med hänglås.

— Hur hög är den?

— Omkring fyra fot.

— Då hade vem som helst kunnat stiga över den?

— Ja.

— Och vad fann ni för märken vid grinden?

— Inga av betydenhet.

— Vad säger ni? Var det ingen som undersökte dem?

— Jo, det gjorde jag själv.

— Och ni fann ingenting ovanligt?

— Nej, det var så oredigt alltsammans. Sir Charles hade antagligen stått där fem eller kanhända tio minuter.

— Hur vet ni det?

— Emedan askan två gånger fallit ned från hans cigarr.

— Förträffligt! Här ha vi en yrkesbroder efter vårt sinne, Watson. Men märkena, spåren?

[ 25 ]— Han hade själv trampat omkring överallt på den lilla sandplätten. Några andra spår kunde jag inte urskilja.

Sherlock Holmes slog handen emot knäet med syn­bar otålighet.

— Om jag bara varit där! utbrast han. Detta fall är alldeles ovanligt intressant och rikt på möjligheter för den vetenskapliga experten. På den där lilla sand­fläcken hade jag kunnat läsa som i en uppslagen bok, men nu är den fördärvad av regn och tilltrampad av en massa nyfikna bondlurkars träskor. Doktor Mortimer, doktor Mortimer, varför tillkallade ni inte mig? Ni har mycket att svara för.

— Jag kunde inte ha tillkallat er utan att yppa alltsammans för världen, och jag har redan sagt er skä­len, varför jag inte vill det. Dessutom — ja dess­utom —

— Varför tvekar ni?

— Det finnes ett område, där även den skarpsin­nigaste och mest erfarne bland detektiver står handfallen.

— Ni menar, att saken är övernaturlig?

— Det sade jag ju inte precis.

— Nej, men ni tänker det väl ändå.

— Efter sedan denna olyckliga tilldragelse ägt rum, ha åtskilliga omständigheter kommit till mina öron, som det är svårt att förena med naturens vanliga ordning.

— Till exempel?

— Jag har hört sägas, att innan den hemska hän­delsen inträffade, hade åtskilliga personer sett ett före­mål, som omöjligt kunnat vara ett vanligt djur, stryka omkring på heden, och efter all beskrivning var det alldeles likt familjen Baskervilles plågoande. Alla stämde de överens i, att det var ett stort djur med lysande ögon, spöklikt och hemskt. Jag har anställt förhör med dessa människor, en av dem en rask och duktig lantman, den andre hovslagare till yrket och den tredje farmare på heden, och alla tre ha de beskrivit den ruskiga uppenbarelsen på ett sätt, som fullkomligt pas­sade in på helveteshunden i familjetraditionen. Jag för­säkrar er, att hela trakten är slagen med skräck. Och det skall vara en modig man, som vågar att gå över heden sedan det blivit mörkt.

[ 26 ]— Och ni, en studerad man, en vetenskapsman, ni tror, att här föreligger någonting övernaturligt?

— Jag vet inte vad jag skall tro.

Holmes höjde på axlarna.

— Hittills har jag inskränkt mina forskningar till denna världen, sade han. På ett ganska anspråkslöst sätt har jag bekämpat ondskans makt, men att taga i tu med ondskans fader i egen person är kanhända något förmätet. Ni måste väl ändå medgiva, att fot­spåren voro materiella?

— Den ursprungliga hunden var tillräckligt materiell att slita strupen ur halsen på en människa, och dock var han tillika diabolisk.

— Jag ser, att ni på allvar övergått till super­naturalisternas läger. Säg mig dock ett, doktor Mortimer. Om ni verkligen hyllar dessa åsikter, varför har ni då vänt er till mig? Ni säger mig på samma gång, att det är gagnlöst att söka utforska anlednin­gen till sir Charles’ död och så ber ni mig göra det.

— Jag har inte bett er göra det.

— På vad sätt skulle jag annars kunna vara er till hjälp?

— Genom att råda mig hur jag bör förhålla mig mot sir Henry Baskerville, som anländer till Waterloo-stationen — doktor Mortimer såg på sin klocka — jämnt en och en kvarts timme härefter.

— Han är arvingen, inte sant?

— Ja. Omedelbart efter sir Charles’ död läto vi efterfråga den unge mannen och fingo veta, att han idkade lantbruk i Kanada. Att döma av vad man sagt oss om honom, måtte han vara en i alla avseen­den bra karl. Jag talar nu ej mera i egenskap av lä­kare utan som depositarie och exekutor av sir Charles’ testamente.

— Jag förmodar, att det ej finnes någon annan som gör anspråk på arvet?

— Nej, visst inte. Blott ännu en släkting ha vi kunnat uppspåra, nämligen Rodger Baskerville, den yngste av de tre bröder, av vilka sir Charles var den äldsta. Den andra brodern i ordningen dog ung och var far till denne Henry. Den tredje, Rodger, var familjens mauvais sujet. Han bråddes på de gamla [ 27 ]övermodiga Baskervillarna och var, har man sagt mig, förvånande lik porträttet av den gamle Hugo. Han gjorde det omöjligt för sig att stanna kvar i England, rymde till Centralamerika och dog där av gula febern, år 1876. Henry är den siste Baskerville. Om en timme och fem minuter skall jag vara honom till mötes vid Waterloo-stationen. I morse fick jag telegram om att han landstigit i Southampton. Vad råder ni mig nu, herr Holmes, att taga mig till med honom?

— Varför skulle han inte begiva sig till sitt fä­dernehem?

— Ni tycker, att det vore det naturligaste. Be­sinna likväl, att varje Baskerville som kommer dit, träffas av ett olycksöde. Jag är övertygad om, att i händelse sir Charles före sin död kunnat tala med mig, skulle han ha varnat mig för att låta ättens sista telning, arvingen av en stor förmögenhet, resa till ett så olyck­saligt ställe. Å andra sidan kan det icke nekas, att hela den torftiga och nödställda befolkningen i trak­ten är beroende av att ägaren vistas på godset. Hela det goda verk sir Charles utfört faller och blir till intet, om herresätet står obebott. Jag fruktar att handla partiskt och driven av tanken på personlig fördel. Där­för är det som jag framlagt saken för er och begärt ert råd.

Holmes satt en stund tyst och funderade.

— Enkelt uttryckt förhåller det sig så här, sade han. Enligt ert förmenande är det en ond andemakt, som gör det otryggt för en Baskerville att slå sig ned i Dartmoor, inte sant?

— Jag medger gärna, att åtskilligt tyder på, att det så kunde vara.

— Gott. Men om nu er övernaturliga teori är rik­tig, så skulle väl den där onda andemakten kunna skada den unge mannen i London såväl som i Devonshire. En demon, vars makt vore bunden inom ett visst område, likt en kyrkvaktares, låter knappast tänka sig.

— Ni framställer saken med mindre allvar än ni antagligen skulle göra om ni komme i personlig be­röring med dylika ting. Så vitt jag uppfattat er rätt, anser ni alltså, att den unge mannen är i lika gott [ 28 ]förvar i Devonshire som i London. Han kommer om femtio minuter. Vad råder ni mig till?

— Jag råder er till att taga en droska, ropa på er hund, som nu krafsar på min dörr, och skynda er till Waterloo-stationen för att taga emot sir Henry Baskerville.

— Och vidare?

— Och vidare att inte säga honom någonting alls förrän jag kommit till klarhet i frågan.

— Och hur lång tid dröjer det till dess?

— Tjugufyra timmar. Klockan tio i morgon för­middag är jag er mycket förbunden, om ni kommer hit hem till mig, och det skulle betydligt underlätta mina planer för framtiden, om ni toge sir Henry Baskerville med er.

— Det skall jag göra, herr Holmes. Han anteck­nade timmen på sin manschett och skyndade ur rum­met på sitt underliga, snokande, tankspridda sätt. Holmes hejdade honom innan han gått utför trappan.

— Blott ännu en fråga, doktor Mortimer. Ni säger, att åtskilliga personer före sir Charles Baskervilles död sett det där underliga djuret på heden?

— Tre personer hade sett det.

— Och har någon sett det sedan?

— Inte som jag har hört.

— Tack för upplysningen. Farväl, farväl.

Holmes kom tillbaka och slog sig ned i sin stol med detta uttryck av lugn tillfredsställelse, som gav tillkänna, att han fått något att tänka på, som överens­stämde med hans smak.

— Ämnar du dig ut, Watson?

— Ja, om jag inte kan vara dig till någon hjälp.

— Nej, min vän, det är i handlingens stund jag anlitar din hjälp. Det här fallet är högst intressant, ja, ur vissa synpunkter fullkomligt enastående. Skulle du, när du går förbi Bradleys, vilja bedja honom skicka upp ett skålpund av hans starkaste skäggtobak till mig? Tack, tack. Om det inte faller sig olägligt för dig, kan du gärna vara borta ända till kvällen, men då skulle jag bra gärna vilja samtala med dig om våra intryck rörande det obeskrivligt intressanta problem, som nyss blivit oss förelagt.

[ 29 ]Jag visste hur nödvändigt det var för min vän att få vara ostörd och i ensamhet under dessa tim­mar av skarpt tänkande, då han prövade halten av varje tillstymmelse till bevis, uppkonstruerade skilda teorier, vägde dem emot varandra och gjorde klart för sig vilka punkter som voro viktiga, vilka som voro oväsentliga. Jag tillbragte följaktligen dagen på min klubb och återvände först på aftonen till Baker Street. Klockan var nära nio, då jag steg in i vårt vardagsrum.

Mitt första intryck när jag öppnade dörren var, att elden kommit lös, ty rummet var så fullt av rök, att lampans sken fördunklats. Sedan jag väl kommit in, stillades min oro, ty det var de skarpa dunsterna av skarp och grov tobak, som slogo mig i halsen och kommo mig att hosta. Genom töcknet skymtade jag Holmes i sin nattrock, hopkrupen i en länstol och med sin svarta lerpipa i munnen. Åtskilliga pappers­rullar lågo spridda på golvet omkring honom.

— Har du förkylt dig, Watson? sade han.

— Nej, det är denna förgiftade atmosfärens fel.

— Ja, när du säger det, märker jag, att den kan­ske är litet tjock.

— Tjock? Den är olidlig.

— Öppna då fönstret, om du vill. Jag ser, att du varit hela dagen på klubben.

— Min bäste Holmes!

— Har jag inte rätt?

— Jo visst, men hur —?

Han skrattade åt min oförställda förvåning.

— Du är verkligen bra naiv, min käre Watson, och det är detta som gör det till ett nöje för mig, att öva mina små talanger på din bekostnad. En herre går ut en dag då det är smutsigt på gatorna och tämligen tätt mellan regnskurarna. Han kommer hem igen på kvällen, med hatt och stövlar skinande och blanka. Då är det väl inte svårt att förstå, att han hållit sig under tak hela tiden. Herrn i fråga har inte många förtroliga vänner, Var kan han väl då ha varit? Svaret faller av sig själft.

— Det har du verkligen rätt i.

— Men det är mycket här i världen, som faller [ 30 ]av sig själft och dock ingen ger akt på. Var tror du jag har varit?

— Du har väl också hållit dig inne.

— Tvärtom, jag har varit i Devonshire.

— Du menar i andanom.

— Ja visst. Min kropp har befunnit sig här i län­stolen och har, jag erkänner det med ledsnad, kon­sumerat tre stora kannor kaffe och otroligt mycket tobak. Sedan du gått, skickade jag ner till Stamfords efter generalstabens karta över denna del av heden, och över den kartan ha mina tankar ruvat hela dagen. Jag smickrar mig med att nu kunna hitta ganska bra på detta stycke mark.

— Kartan är väl i stor skala?

— I mycket stor skala. Han vek upp en avdel­ning av den och lade den över knäna. Här har du det distrikt, som egentligen angår oss. Baskerville Hall lig­ger där i mitten.

— Omgivet av skog?

— Alldeles. Jag föreställer mig att idegransallén, ehuru icke markerad under den benämningen, sträcker sig efter denna linje, som du ser, på högra sidan stö­tande till heden. De där på ett ställe sammanträngda byggningarna äro byn Grimpen, där vår vän doktor Mortimer har sin bostad. Inom en omkrets av fem mil finnas, som du ser, blott några få, spridda bo­ningar. Här ligger Lafter Hall, som omnämndes i be­rättelsen, och så finns det en med märke försedd byggning, som kanhända bebos av den där naturfor­skaren — Stapleton heter han visst, om jag minnes rätt. Där och där ligger ett par lantgårdar, High Tor och Foulmire. Fjorton mil därifrån ha vi straffängelset i Princetown. Omkring och emellan dessa enstaka punk­ter sträcker sig den vida ödsliga heden. Detta är alltså skådebanan, där sorgespelet uppförts, och där också vi torde komma att spela en roll.

— En i sanning vild trakt.

— Ja, platsen är väl vald. Om den Onde önskade att gripa in i människornas angelägenheter —

— Du lutar således själv åt en övernaturlig tolkning?

— Den Onde kan väl till hantlangare hava va­relser med kött och blod, eller hur? Två frågor möta [ 31 ]oss vid början av vår undersökning. Den första är om verkligen något brott föreligger, den andra: vilket är detta brott och på vad sätt begicks det? Skulle doktor Mortimers förmodan vara riktig och vi här ha att göra med makter, som stå utom de av oss kända naturlagarna, så är det slut med vår undersökning. Vi äro dock pliktiga att pröva alla andra hypoteser, innan vi tillgripa denna. Jag tror, jag skall bedja dig stänga fönstret, om du ingenting har däremot. Det är ganska märkvärdigt, men jag har funnit, att koncentre­rad luft hjälper att koncentrera tanken. — Jag har inte gått så långt, att jag stänger in mig i ett skåp, ehuru detta borde vara den logiska följden av min åsikt. Du har väl också funderat på det här?

— Ja, jag har haft det för mig hela dagen.

— Och vad tror du om saken?

— Den är högst besynnerlig.

— Ja, och av en alldeles egendomlig art. Det är så mycket därvidlag som är att bemärka — exempel­vis fotspårens förändring. Hur förklarar du den?

— Mortimer sade, att mannen gått på tå sedan han kommit bortom grinden.

— Han upprepade endast vad någon narr yttrat vid undersökningen. Varför i all världen skulle han ha gått på tå?

— Hur gick han då?

— Han gick inte, Watson, han sprang — sprang alldeles förtvivlat, sprang för livet, sprang tills hjär­tat brast och han föll död till marken.

— Vad sprang han för?

— Ja, däruti ligger gåtan. Vissa tecken antyda, att mannen var från sina sinnen av förfäran, innan han började springa.

— Hur kan du veta det?

— Jag antar, att orsaken till hans fruktan kom från heden. Om så var, vilket synes troligt, skulle endast den som förlorat all besinning ha sprungit bort från byggningen och inte i riktning mot densamma. Om tattarens vittnesmål kan anses sant, sprang han under rop på hjälp åt ett håll, från vilket ingen hjälp stod att finna. Man kan även fråga vem det var, [ 32 ]som han väntade den kvällen och varför han hellre väntade honom i idegransallén än i sitt eget hus.

— Jaså, du tror, att han väntade någon?

— Mannen var till åren kommen och sjuklig. Det är lätt att förstå, att han gick ut och promenerade, men marken var fuktig och väderleken omild. Är det naturligt, att han skulle ha stått stilla i fem eller tio minuter, som doktor Mortimer, med mera skarpsinnighet än jag kunnat tilltro honom, slöt sig till av cigarraskan?

— Han gick ju ut och promenerade varje afton.

— Men inte tror jag, att han gick och ställde sig vid grinden till heden varje afton. Tvärtom tyder all­ting på, att han undvek heden. Den kvällen stod han och väntade där. Morgonen därpå skulle han ha rest till London. Saken börjar forma sig, Watson. Den får sammanhang. Vill du vara snäll och räcka mig min fiol, så uppskjuta vi allt vidare ordnande i detta ämne tills vi haft förmånen att träffa doktor Mortimer och sir Henry Baskerville i morgon middag.



FJÄRDE KAPITLET.
SIR HENRY BASKERVILLE.

Vårt frukostbord blev tidigt avdukat, och Sherlock Holmes avvaktade, klädd i nattrock, det stundande mötet. Våra klienter visade sig punktliga beträffande tiden, ty klockan hade just slagit tio då doktor Mortimer ombads att stiga uppför trappan, åtföljd av den unge baroneten. Denne senare var en liten, rörlig, mörkögd man av vid pass trettio års ålder. Han var stadigt byggd och hade tjocka, svarta ögonbryn samt ett starkt markerat, morskt, väderbitet ansikte. Hans dräkt var av rödbrunt, groft tyg, och hela hans yttre vittnade om att han tillbragt sin mesta tid i fria luften, dock var det något i den fasta blicken och säkra hållningen som tillkännagav, att han var en gentleman.

[ 33 ]— Detta är sir Henry Baskerville, sade doktor Mortimer.

— Det underliga är, inföll den nyss presenterade, att om min vän inte hade föreslagit mig att göra er ett besök i dag på morgonen, herr Sherlock Holmes, så hade jag kommit hit ändå. Det är mig bekant, att ni löser kvistiga frågor, och den gåtan som i dag blivit mig förelagd fordrar skarpare tänkande än det står i min förmåga att ägna den.

— Var god och tag plats, sir Henry. Inte vill ni väl säga, att ni efter er ankomst till London upplevat någonting särdeles anmärkningsvärt?

— Ingenting av egentlig vikt, herr Holmes. Möjligen är det blott ett skämt. Det var det här brevet, om det kan kallas ett brev, som jag fick i morse.

Han lade ett kuverterat brev på bordet, och vi böjde oss alla ned för att se på det. Adressen »Sir Henry Baskerville, hotell Northumberland» var slarvigt skriven med tryckstil i stora bokstäver; i poststämpeln stod »Charing Cross», och brevet var stämplat föregående afton.

— Vem hade reda på, att ni ämnade taga in på hotell Northumberland? frågade Holmes och satte ögonen i sir Henry.

— Det kunde ingen ha reda på, ty det blev intet beslutat förrän sedan jag träffat doktor Mortimer.

— Men doktor Mortimer bodde där väl förut?

— Nej, jag hade bott hos en vän, sade doktorn. Det fanns ingenting som antydde, att vi ämnade begiva oss till detta hotell.

— Hm. Det ser ut som om det funnes någon, som livligt intresserade sig för era företag. Han vek upp kuvertet och tog därur ett halvt ark skrivpapper, vikt i fyra delar, vecklade ut det och lade det på bordet. Mitt på sidan lästes en enda mening, bildad av uppklistrade tryckta ord. Den lydde: »Om livet och förnuftet äro av värde för er, så håll er från heden.» Ordet »heden» var det enda som var präntat med bläck.

— Nu torde ni, herr Holmes, sade sir Henry Baskerville, vara god och förklara, vad tusan det här skall betyda och vem det är, som så mycket intresserar sig för mina angelägenheter.

[ 34 ]— Vad tror ni om saken, doktor Mortimer? Så mycket måste ni väl medgiva, att i det här ligger det åtminstone ingenting övernaturligt?

— Nej, herr Holmes, det gör det inte, men det kan hända, att brevet kommer från någon, som anser det andra övernaturligt.

— Vilket andra? frågade sir Henry otåligt. Det ser ut som om ni allesammans, mina herrar, hade bättre reda på mina förhållanden än jag själv har.

— Innan ni lämnar detta rum, skall ni dela vår kunskap, sir Henry, det lovar jag er, sade Sherlock Holmes. För det närvarande inskränka vi oss med er tillåtelse till detta högst intressanta dokument, som blivit sammansatt och lagt i brevlådan i går afton. Har du Times för i går, Watson?

— Ja, den ligger där i vrån.

— Vill du vara god och ge mig den — jag menar den mindre sidan, där ledarne stå att läsa? Han tog en överblick över bladet och hans ögon följde spal­terna uppifrån nedåt.

— Vilken förträfflig artikel om frihandel! Tillåt mig att läsa upp ett kort utdrag. »Ni kan måhända låta intala er, att ert yrke och ert näringsfång, av vad slag de nu äro, skulle vinna på en protektionistisk tull­taxa, men själva förnuftet borde dock övertyga er om, att en sådan lagstiftning i längden bidroge till att hålla rikedomarna från landet, förminska värdet av vår im­port och göra livet på vår ö mindre lätt att leva.» Vad säger du om det, Watson? utbrast Holmes all­deles förtjust och gnuggande händerna. Tycker du inte, att det är särdeles väl sagt?

Doktor Mortimer såg på Holmes med något av läkarens intresse för patienten, och sir Henry Baskerville riktade med ett uttryck av förvåning sina mörka ögon på honom.

— Jag har inte mycket sysselsatt mig med att stu­dera tulltaxan och frihandeln, sade han, men jag tyc­ker, att vi avvikit från spåret. Vi skulle ju tala om det här brevet.

— Tvärtom tror jag, sir Henry, att vi nu kommit in på rätta spåret. Min vän Watson är mera för­trogen med mitt sätt att gå till väga än ni är, men [ 35 ]jag fruktar, att inte ens han fattat betydelsen av det jag nyss läste upp.

— Nej, jag erkänner, att jag inte kan inse samman­hanget mellan det och brevet.

— Och sammanhanget är dock så innerligt, att det senare är ett utdrag ur det förra. ’Er’, ’och’, ’äro’, ’för­nuftet’, ’om’, ’håll’, ’från’, ’värde’, ’livet’. Förstår ni inte nu, varifrån orden äro tagna?

— Blixt och dunder, ni har rätt! Det kallar jag skarpsinnigt, utropade sir Henry.

— Jag tror verkligen inte, att det finnes något skäl att betvivla, att orden blivit tagna ur den här arti­keln, sade Holmes.

— Vet ni, herr Holmes, inföll doktor Mortimer och betraktade med häpnad min vän, det här överträffar allt vad jag kunnat föreställa mig. Nog kunde jag ha tänkt mig, att ni upptäckt att orden tagits ur en tid­ning, men att ni kunde bestämma ur vilken tidning de tagits och till på köpet att de stått i en ledande artikel, är något av det märkvärdigaste jag någonsin hört. Hur gick ni till väga?

— Jag förmodar, herr doktor, att ni skulle kunna skilja en negers huvudskalle från en eskimås’.

— Ja, visst skulle jag det.

— Men hur är det möjligt?

— Jo, jag har ägnat mig just åt ett sådant slags studium. Skiljaktigheterna äro mycket märkbara. Välvningen över ögonhålan, ansiktsvinkeln, käkens form —

— Och jag har ägnat mig åt ett annat studium, I mina ögon är skillnaden mellan den med borgisstil och mellanslag tryckta artikeln i Times och det slar­viga trycket i en underhaltig gottköpstidning lika stor som skillnaden mellan en neger och en eskimå i era. Förmågan att urskilja tryckstilar måste i hög grad upp­drivas hos den som gjort det till sin uppgift att studera brott, ehuru jag måste erkänna, att det en gång i min ungdom hände mig att förblanda tidningarna Leeds Mercury och Western Morning News. En ledare i Times skiljer sig från allt annat, och orden i brevet måste ha blivit klippta ur en sådan. Som det skedde i går, hade jag all anledning att söka dem i gårdagens nummer.

[ 36 ]— Så vida jag förstått er rätt, sade sir Henry Baskerville, har någon klippt ut de här orden med en sax —

— Med en nagelsax, inföll Holmes. Det synes, att saxen haft mycket korta blad, ty ’förnuft’ har tagit två klipp.

— Ni har rätt. Alltså är det någon som med en nagelsax klippt ut orden och sedan fäst dem med klister —

— Med gummi, sade Holmes.

— Med gummi på papperet. Jag skulle dock vilja veta varför ’heden’ präntats med bläck.

— För att han inte kunnat få tag på ordet i tryck. De andra orden voro så vanliga, att det var lätt att finna dem i vilken tidning som helst, men 'heden’ förekommer inte så ofta.

— Ja, det förklarar saken. Har ni funnit någon­ting annat av vikt i det här meddelandet, herr Holmes?

— Det finnes ännu ett och annat att beakta, ehuru man gjort sig mycket besvär att utesluta allt som kun­nat tjäna till ledning. Adressen är, som ni ser, ritad med tryckbokstäver och mycket ojämn. Times är en tidning, som sällan läses av andra än de mycket bildade. Vi kunna således antaga, att brevet blivit sam­mansatt av en man med uppfostran, som velat giva sig ut för att vara obildad, och hans bemödanden att dölja sin handstil ge anledning att förmoda, det denna är känd eller framdeles torde bli känd av er. Ännu en sak att iakttaga är den, att orden icke blivit fastgummade i rät linje, utan att somliga stå högre än andra ’Livet’ till exempel står ju alldeles på sned. Detta kan komma sig av vårdslöshet, eller också har den som klippt ut orden varit uppskakad eller haft bråttom. Jag skulle nästan vara böjd att tro det senare, ty sa­ken har säkert ansetts viktig, och det är inte san­nolikt att den person, som skrivet ett sådant brev, skulle vara slarvig. Om han haft bråttom, så äro vi inne på den intressanta frågan om vad som föranlett hans brådska, ty även om brevet ej blivit nedlagt i lådan förrän tidigt på morgonen i dag, skulle sir Henry ha fått det innan han lämnade hotellet. Fruktade väl av­sändaren att bli avbruten — och av vem?

[ 37 ]— Nu tycker jag nästan, att vi ge oss in på giss­ningarnas område, sade doktor Mortimer.

— Säg snarare på det område där sannolikheterna vägas mot varandra och de största utväljas. Jag kal­lar detta inbillningskraftens användande i vetenskapens tjänst, men vi ha alltid en solid grundval, på vilken vi stödja våra spekulationer. Ni skulle helt visst kalla det en gissning, men jag är nästan säker om att den här adressen blivit skriven på ett hotell.

— Hur i all världen kan ni veta det?

— Om ni noga granskar den, så skall ni finna, att varken bläcket eller pennan har varit den skrivande till lags. Pennan har sprättat två gånger på ett och samma ord och måste doppas tre gånger på en kort adress, vilket bevisar, att det varit mycket litet bläck i bläckhornet. Sällan är den penna eller det bläck­horn man begagnar i sitt hem i ett så bedrövligt skick, och att båda skulle vara det samtidigt måste anses ytterst sällsynt. På ett hotell vet man däremot hur det vanligen förhåller sig med skrivsakerna, och ofta har det sig där svårt att få dem ersatta med andra och bättre. Ja, jag går så långt, att jag nästan vill påstå, att om vi kunde leta i alla papperskorgarna på hotellen kring Charing Cross tills vi funne det ur­ klippta Times-bladet, skulle vi kunna lägga händerna på den person, som avsände detta besynnerliga brev. Men se där! Vad kan det vara?

Han höll papperet, på vilket orden voro fastlimmade, ett par tum från ögonen och undersökte det med mycken omsorg.

— Upptäckte ni något?

— Nej, det var ingenting, sade han och kastade det ifrån sig. Det är ett halvt ark vanligt skrivpapper, utan någon vattenstämpel. Jag tror inte, att vi kunna inhämta något vidare av detta konstiga brev. Och nu, sir Henry, säg mig om någonting annat märkvärdigt hänt er sedan ni kom till London?

— Nej, herr Holmes, inte det jag vet av.

— Ni har inte märkt, att någon följt efter eller särskilt observerat er?

— Det förefaller mig nästan som om jag spatserat rakt in i den allra värsta sensationsroman. Varför i [ 38 ]all rimlighets namn skulle någon följa eller obser­vera mig?

— Det är just till det, vi nu skola komma. Ni har emellertid ingenting mer att berätta innan vi gå till saken?

— Det beror på vad ni anser värt att berätta.

— Jag anser, att vadhelst som avviker från livets vanliga gång är värt att berätta.

Sir Henry log.

— Jag känner inte så mycket till livet i England, sade han, ty jag har för det allra mesta uppehållit mig i Förenta Staterna och i Kanada. Jag hoppas likväl, att det här i landet icke hör till livets vanliga gång, att man förlorar sin ena stövel?

— Har ni förlorat er ena stövel?

— Min bästa sir Henry, inföll doktor Mortimer, den var bara bortkommen för tillfället, och den står säkert inne hos er, när ni kommer tillbaka till hotellet. Vartill tjänar det att besvära herr Holmes med så­dana småsaker?

— Han frågade mig ju, om något hänt, som avvek från det vanliga.

— Alldeles riktigt, sade Holmes, hur obetydlig sa­ken än kunde synas. Sade ni, att ni förlorat en av era stövlar ?

— Ja, eller åtminstone hade den förkommit för stunden. Jag ställde båda utanför min dörr i går kväll, och i morse stod där bara en. Jag kunde inte få ett förståndigt ord ur borstpojken. Det värsta är, att jag köpte dessa stövlar nere vid Strand i går och al­drig haft dem på mig.

— Om ni aldrig begagnat dem, varför ställde ni då ut dem till putsning?

— De voro av brunt, ofärgat skinn och behövde fernissas. Det var därför jag ställde ut dem.

— Ni gick således strax efter er ankomst till London i går ut och köpte er ett par stövlar?

— Jag gjorde åtskilliga uppköp i bodarna, och doktor Mortimer var nog vänlig att gå med mig. Ni förstår, att om jag skall uppträda som godsherre där nere på Baskerville Hall, måste jag kläda mig där­efter, och jag har kanhända blivit litet vårdslös i min [ 39 ]klädsel borta i Västern. Bland mycket annat köpte jag dessa bruna stövlar, betalade dem med sex dollars och förlorade den ena innan jag dragit den på foten.

— Ingen skulle kunna ha gagn av att stjäla en stövel, och jag håller med doktor Mortimer om, att det nog inte kommer att dröja länge innan den åter­finnes.

— Och nu, mina herrar, sade baroneten mycket tvärsäkert, tycker jag verkligen, att jag talat mer än nog om det lilla jag vet. Det är på tiden, att ni håller ert löfte och till fullo redogör för det som intresserar oss litet var.

— Er anhållan är för visso berättigad, svarade Holmes. Det bästa vore, att ni, doktor Mortimer, be­rättade hela historien så som ni redan en gång förut berättat den för oss.

Efter att sålunda ha blivit uppmanad tog vår ve­tenskapligt anlagde vän sina papper ur fickan och fram­ställde hela saken på samma sätt som han gjort det dagen förut. Sir Henry Baskerville hörde på med spänd upp­märksamhet och lät allt emellanåt ett och annat litet utrop undfalla sig.

— Det här låter trevligt, sade han till sist, sedan doktorn slutat sin berättelse. Jag tillträder mitt gods under i sanning angenäma förhållanden. Visst har jag hört talas om hunden, så långt jag kan minnas tillbaka. Den sägnen har ofta uppdukats inom familjen, men aldrig förr har det fallit mig in att taga den på all­var. Vad nu min farbrors död angår — men allt går omkring i mitt huvud, och jag har ännu ingenting klart för mig. Ni tycks ännu inte rätt veta vilkendera som bör anlitas, polisen eller prästen.

— Alldeles riktigt.

— Och så den här historien med brevet, som jag fick på hotellet. Det är ju i stycke med det övriga.

— Det synes bevisa, att det finnes någon som vet mera än vi om vad som försiggår på heden, sade doktor Mortimer.

— Och även att det finnes någon som ej önskar er ont, efter ni varnas för faran.

— Kanhända också, att de till främjandet av egna syften vilja skrämma bort mig, invände sir Henry.

[ 40 ]Det kan också vara möjligt. Jag är er mycket tacksam, doktor Mortimer, för att ni gjort mig förtrogen med ett problem, vars tolkning erbjuder så skilda möjligheter. Den praktiska frågan, med vilken vi nu ha att sysselsätta oss, sir Henry, är, om det kan anses rådligt eller icke, att ni beger er till Baskerville Hall.

— Varför skulle jag inte göra det?

— Därför att det kan vara förbundet med fara.

— Menar ni, att faran skulle förskriva sig från familjens så kallade »plågoande» eller från mänskliga varelser?

— Det är den saken som måste undersökas.

— Hur undersökningen än utfaller, så är mitt beslut fattat. Det finnes ingen djävul i helvetet och ingen människa på jorden, herr Holmes, som kan hindra mig ifrån att begiva mig till min egen familjs stamgods, och ni kan lita på, att jag står vid vad jag sagt. Han rynkade de svarta ögonbrynen, och en mörk rodnad spred sig över hans ansikte under det att han talade. Det var lätt att se, att Baskervillernas eldiga temperament icke förnekade sig hos denne siste representant av ätten. Emellertid, sade han, har jag knappt hunnit övertänka allt det ni sagt mig. Det faller sig inte så lätt i min ställning att genast uppfatta och avgöra så mycket. Jag skulle gärna vilja vara ensam en stund för att sätta mig in i saken. Hör nu, herr Holmes, klockan är halv tolv, och jag går genast hem till hotellet. Skulle ni och er vän doktor Watson vilja intaga lunch tillsammans med oss vid tvåtiden? Jag skall då bättre än nu kunna delgiva er min uppfattning av ställningar och förhållanden.

— Har du något förhinder, Watson?

— Nej, det har jag inte.

— I så fall kan ni vänta oss vid den föreslagna tiden. Skall jag låta hämta en droska?

— Jag går hellre, ty jag kan inte neka, att jag blivit litet het åt huvudet.

— Och jag har inte heller någonting emot att gå, sade doktor Mortimer.

— Vi träffas således åter klockan två. Au revoir, mina herrar.

[ 41 ]Vi hörde de båda männens steg i trappan, och så slog porten igen efter dem. I ett ögonblick hade Holmes förvandlats från den indolente drömmaren till den handlingskraftige mannen.

— Sätt fort på dig stövlar och hatt, Watson, ropade han. Vi ha inte en minut att förlora. Han rusade in i sitt toalettrum, tog av sig nattrocken och kom två sekunder därefter ut igen, klädd i bonjour. Till­sammans skyndade vi utför trappan och ut på gatan. Doktor Mortimer och Baskerville voro ännu synliga ett par hundra alnar framför oss i riktning mot Oxford Street.

— Skall jag springa i fatt dem och be dem dröja?

— Nej, för ingen del, min kära Watson. Jag är fullt belåten med ditt sällskap, om du kan stå ut med mitt. De där herrarne gjorde nog klokt, som valde att gå hellre än att åka denna vackra dag.

Han påskyndade sina steg tills vi med hälvten min­skat avståndet, som skilde oss från dem. Sedan höllo vi oss omkring hundra alnar efter dem, först på Oxford Street, sedan utför Regent Street. En gång stannade våra vänner och tittade på ett bodfönster. Holmes följde exemplet. Strax därpå gav han med ett litet utrop sin tillfredsställelse till känna. Jag följde riktningen av hans ivrigt spanande blick och fick se en tvåhjulig droska, i vilken satt en man. Droskan hade stannat på andra sidan gatan men satte sig åter i rörelse.

— Där ha vi mannen, Watson! Skynda dig! Vi skola åtminstone riktigt noga se på honom, om vi inte kunna göra mer.

I samma ögonblick märkte jag ett yvigt svart skägg och ett par genomträngande ögon, vilka vändes mot oss genom droskans sidofönster. I blinken flög tak­luckan upp, någonting ropades åt kusken, och i vild fart rullade droskan i väg utför Regent Street, Holmes såg sig om efter en annan droska för vår räkning, men ingen ledig sådan fanns i närheten. Då sökte han springande bana sig fram genom gatutrafiken, men för­språnget var för stort och droskan redan ur sikte.

— Så där går det! sade Holmes bittert, då han blek av förargelse och flämtande kom ut ur trängseln mellan de talrika åkdonen. Kan man tänka sig en [ 42 ]sådan otur, och vilken usel tillgång på droskor! Watson, Watson, hedern bjuder dig att anteckna även detta som ett hinder för min framgång.

— Vem var den där mannen?

— Det har jag ingen aning om.

— Månne en spion?

— Det framgick alldeles tydligt av vad Baskerville berättade, att han varit mycket noga bevakad alltsedan han kom hit. Hur skulle det annars kunnat bli så fort bekant, att han tagit in på hotell Northumberland? Om man följt honom i spåren första dagen höll jag det för sannolikt, att man skulle göra det även den andra. Du gav kanhända akt på, att jag två gånger, under det att doktor Mortimer läste upp den där familjesägnen, gick fram till fönstret.

— Ja, det minnes jag, att du gjorde.

— Jag såg efter, om det fanns någon som strök omkring på gatan, men jag kunde ingen upptäcka. Vi ha att göra med en slipad karl, Watson. Intrigen lig­ger här mycket djupt, och ehuru jag inte ännu med bestämdhet kan säga, om vi stå inför en välsinnad eller en fientlig makt, vet jag dock, att det är en makt, som drives av en bestämd avsikt. När de där herrarne gingo ifrån oss, följde jag genast efter i hopp att få sikte på deras osynlige ledsagare. Denne var dock så slug, att han icke utsatte sig för risken att visa sig till fots utan hade tagit en droska, så att han kunde efter gottfinnande hålla sig efter eller åka förbi dem och således undandraga sig deras uppmärksamhet. Hans metod hade för övrigt den fördelen, att om de togo en droska, var han färdig att följa dem. Den hade dock tillika en bestämd olägenhet.

— Du menar att han givit sig i kuskens våld?

— Ja visst.

— Skada att vi inte lade märke till droskans num­mer!

— Min bäste Watson, nog bar jag mig otympligt åt, men inte kan du väl på allvar tro, att jag ej lade märke till numret? Det var 2,704. För tillfället kan det dock inte vara oss till någon nytta.

— Jag inser inte, att du kunnat handla bättre än du gjort.

[ 43 ]— Det första jag fick se droskan, skulle jag ögon­blickligen ha vänt om och gått åt andra hållet. Sedan skulle jag utan fjäsk ha skaffat mig en droska och följt den misstänkte på vördnadsfullt avstånd eller, och det hade varit än bättre, åkt till hotell Northumberland och väntat där. Sedan den okände följt Baskerville hem, skulle vi ha använt samma taktik mot ho­nom som han mot denne och tagit reda på vart han styrde kosan. Som det nu är, ha vi genom en mycket oklok iver, av vilken vår motståndare förstod att med sällsynt snabbhet och energi begagna sig, förrått oss och gått miste om mannen.

Vi hade under detta samtal helt långsamt prome­nerat utför Regent Street, och doktor Mortimer och hans följeslagare hade för länge sedan kommit utom vårt synhåll.

— Det tjänar ingenting till att vi följa efter dem, sade Holmes. Spionen har försvunnit och kommer nog inte åter. Nu skola vi se efter vilka kort vi ytterligare ha på hand och spela dem klokt och raskt. Skulle du kunna beediga den där mannens identitet?

— Hans skägg är det enda jag med säkerhet skulle känna igen.

— Det skulle också jag känna igen, men det är troligen ett lösskägg. Om en slipad karl ger sig ut i ett så ömtåligt ärende, tjänar skägget endast till att maskera hans ansikte. Kom, så gå vi in, Watson.

Vi befunno oss vid ett av distriktets stadsbudskontor, och då vi stego in blevo vi hjärtligt mottagna av föreståndaren.

— Jag kan se, Wilson, att ni inte glömt, att jag hade den glädjen att kunna hjälpa er i det där lilla målet.

— Nej, herr Holmes, det har jag visst inte gjort. Ni räddade ju mitt goda namn och rykte, kanske till och med mitt liv.

— Åh, min vän, nu överdriver ni. Jag tycker mig minnas, att ni bland era springpojkar hade en yngling vid namn Cartwright, som vid undersökningen visade sig i besittning av duglighet.

[ 44 ]— Ja, herr Holmes; han är kvar än.

— Skulle ni vilja ringa på honom? Jag vill gärna få denna fempundssedel växlad.

En fjorton års gosse med ett vackert och livligt an­sikte hade på föreståndarens maning inställt sig. Han stod nu och betraktade med den djupaste vördnad den store detektiven.

— Låna mig hotellkalendern, sade Holmes. Tack. Hör nu på, Cartwright. Här finnes en förteckning på tjugutre hotell, som ligga i det omedelbara grannskapet av Charing Cross. Ser du det?

— Ja, herr Holmes.

— Du skall i tur och ordning gå in i alla dessa hotell.

— Ja, herr Holmes.

— Innan du går in, skall du giva mannen vid porten en shilling. Här har du tjugutre shilling.

— Ja, herr Holmes.

— Och så skall du be att få se papperet, som tömts ur papperskorgarna från i går. Du skall säga, att det är ett viktigt telegram, som kommit på villo­vägar, och att du fått i uppdrag att söka reda på det. Du förstår mig väl, eller hur?

— Ja, herr Holmes.

— Vad du egentligen skall söka reda på är emel­lertid mittelbladet av Times, i vilket några hål bli­vit klippta med en sax. Se där ligger ett nummer av Times! Den här sidan är det jag menar. Den har du väl lätt att känna igen?

— Ja, herr Holmes.

— Mannen vid dörren skickar naturligtvis efter por­tieren i hallen, och även åt honom skall du giva en shilling. Se här tjugutre shilling till. I tjugu fall av de tjugutre skall man troligen svara, att allt papper som funnits i papperskorgarna i går blivit uppbränt eller bortfört. I de tre övriga fallen torde man visa dig en pappershög, och i den skall du leta efter tid­ningen i fråga. Det är inte mycket sannolikt, att du ser bladet. Där har du ytterligare tio shilling att använda i händelse av oförutsedda svårigheter. Före kvällen skall du i ett telegram till mig vid Baker Street [ 45 ]inrapportera utgången. — Och nu, Watson, återstår för oss intet annat än att per telegraf taga reda på vilken kusk det är, som kör droskan n:o 2,704. Sedan gå vi in i ett av tavelgallerierna vid Bond Street och fördriva tiden där tills vi begiva oss till hotellet.



FEMTE KAPITLET.
TRE BRUSTNA TRÅDAR.

Sherlock Holmes ägde i sällsynt grad förmågan att när han så fann för gott lösgöra sina tankar från det som helt upptagit dem. Under tvenne timmar tycktes han alldeles ha glömt den besynnerliga historia, vari vi blivit indragna, och han var nu helt upptagen av de moderna, belgiska mästarnes tavlor. Han ville icke tala om annat än skön konst — som han för övrigt föga begrep — även sedan vi lämnat tavelutställningen och voro på väg till hotell Northumberland.

— Sir Henry Baskerville är däruppe och väntar her­rarna, förklarade portieren. Han bad, att jag skulle anmoda herrarna att genast stiga upp.

— Har ni något emot, att jag ser på förteckningen över de resande? sade Holmes.

— Nej, för ingen del.

Boken utvisade, att två namn blivit införda efter Baskervilles. Det ena var: Theophilus Johnson med familj från Newcastle, det andra fru Oldmore med kam­marjungfru från High Lodge, Alton.

— Det är säkert den Johnson som jag känner, sade Holmes till portieren. Är han inte jurist och har grått hår samt haltar litet?

— Nej, den här herr Johnson är ägare av kol­gruvor, mycket rask och rörlig och inte äldre än ni själv.

— Jag undrar, om ni inte misstar er om hans yrke.

[ 46 ]— Nej; han har i många år tagit in på det här hotellet, och vi känna honom mycket väl.

— Jaså, det var en annan sak. Nå fru Oldmore då? Jag tycker mig känna igen namnet. Ursäkta min nyfikenhet, men det händer, att då man skall göra besök hos en vän träffar man på flera.

— Hon är mycket sjuklig. Mannen har varit borg­mästare i Gloucester. Hon tar också alltid in här när hon är i staden.

— Tack för upplysningen. Jag känner henne nog inte. — Genom de här frågorna, Watson, ha vi kommit till visshet angående en mycket viktig sak, fortfor han med låg röst, då vi gingo uppför trappan. Vi veta nu, att de personer som så livligt intressera sig för vår vän icke slagit sig ner på samma hotell som han. Detta bevisar, att på samma gång som de, enligt vad vi ha oss bekant, äro mycket angelägna att bevaka honom, äro de lika angelägna, att han inte skall få se dem. Detta faktum är mycket betydelsefullt.

— I vilket avseende?

— Jo, det innebär — men vad i all världen står på, min bästa herre?

Då vi i detsamma hunnit uppför trappan och vi­kit av åt korridoren, stötte vi emot sir Henry Baskerville själv. Han var röd i synen av vrede och höll en gammal dammig pjäxa i ena handen. Till den grad ursinnig var han, att han knappast kunde få fram or­den, och när han till sist började tala, skedde det med betydligt starkare brytning än på morgonen.

— Jag tror de ta mig för en pojkvalp här på hotellet, sade han. Om de inte akta sig, så skall de minsann få se, att jag inte är att leka med. Skulle den slyngeln inte få rätt på min andra pjäxa, så skall det bli annat av. Jag är inte den, som ej kan tåla ett skämt, herr Holmes, men det här går nästan väl långt.

— Är ni ännu stadd på letning efter er stövel?

— Ja, och jag skall nog också hitta den.

— Men sade ni inte, att den var ny och brun till färgen?

— Jo, visst var den det. Men nu är det en gammal svart.

[ 47 ]— Vad för något? Inte vill ni väl säga — ?

— Jo, just det vill jag säga. Jag ägde inte mer än tre par skodon — de nya bruna, de gamla svarta och blanklädersstövlarna, som jag har på mig. I går kväll togo de en av de bruna, och i dag ha de huggit en av de svarta. — Hallå, har ni hittat den? Tala ut, drummel, och stå inte där och bliga!

En mycket förskrämd tysk uppassare hade när­mat sig.

— Nej, min herre, svarade denne, jag har frågat efter överallt i hotellet, men ingen har sett till den.

— Jaså. Då skall jag tala om för er, att om inte stöveln kommer till rätta innan kvällen, så går jag till värden och säger honom, att jag utan vidare ger mig av från det här hotellet.

— Den skall visst komma till rätta, jag lovar, att om ni bara vill ha litet tålamod, så skall jag skaffa den till rätta.

— Det är allt ert bästa råd, ty jag ämnar inte för­lora något mer i den här tjuvhålan. Men ursäkta mig, herr Holmes, det är dumt att besvära er med en sådan småsak.

— Jag anser visst inte, att det är någon småsak.

— Ni tycks taga det ganska allvarsamt.

— Hur förklarar ni det då själv?

— Jag förklarar det inte alls. Det är det galnaste och underligaste som någonsin hänt mig.

— Kanhända det underligaste, sade Holmes tankfullt

— Vad drar ni för slutsatser därav?

— Jag anser mig ännu ej fullt förstå det. Hela detta fall är ytterst invecklat, sir Henry. Ställt i för­bindelse med er farbrors död, tror jag nästan, att av alla de femhundra säregna fall, som jag handlagt, detta är det mest invecklade och betydelsefulla. Vi ha emel­lertid åtskilliga trådar i våra händer, och det är ganska troligt, att någon av dem skall leda till sanningen. Vi torde komma att förlora tid genom att följa den orätta tråden, men förr eller senare träffa vi nog på den rätta.

Vi hade ganska angenämt under lunchen, och föga sades om den angelägenhet, som fört oss tillsammans. Först sedan vi kommit in i en liten enskild salong, frågade Holmes Baskerville vad han hade för planer.

[ 48 ]— Jag ämnar resa till Baskerville Hall.

— Och när?

— Mot slutet av veckan.

— På det hela taget tycker jag ni gör rätt däri, sade Holmes. Jag har klara bevis på att ni bevakas i London, och bland denna stora stads millioner in­vånare, är det svårt att upptäcka, vilka dessa män­niskor, som förfölja er äro och vad de åsyfta. Om de ha onda avsikter, skulle de kunna göra er något ont, utan att vi voro i stånd att hindra det. Ni vet troligen inte, doktor Mortimer, att ni i morse, då ni lämnade mitt hus, följdes av någon som bevakade er?

Doktor Mortimer ryckte häftigt till.

— Vad säger ni! Av vem då?

— Olyckligtvis är det mer än jag vet! Har ni bland era grannar och bekanta i Dartmoor någon per­son med yvigt, svart skägg?

— Nej — jo, vänta litet, låt mig se! Barrymore, sir Charles’ hovmästare, har yvigt, svart skägg.

— Verkligen? Var är Barrymore?

— Han har tillsyn över Baskerville Hall.

— Då är det bäst, att vi taga reda på om han verkligen är där, eller om han inte möjligen kan vara i London.

— Hur skall det gå till?

— Giv mig en telegramblankett. »Är allt i ordning för sir Henry?» Mer behövs inte. Och så adressen: Herr Barrymore, Baskerville Hall. Vad heter närmaste telegrafstation? Grimpen. Det är bra. Och så ska vi också telegrafera till postmästaren i Grimpen: »Tele­grammet till herr Barrymore bör lämnas i hans egen hand. Om frånvarande, torde telegrammet returneras till sir Henry Baskerville, hotell Northumberland.» Här­igenom få vi veta, huruvida Barrymore befinner sig på sin post i Devonshire eller inte.

— Det är sant, sade Baskerville. Hör nu, dok­tor Mortimer, vem är då egentligen denne Barrymore?

— Han är son till den förre uppsyningsmannen, som är död. Under fyra generationer har sysslan gått från far till son. Så vitt jag vet, äro han och hans hustru ett ytterst aktningsvärt par.

[ 49 ]— Å andra sidan, inföll Baskerville, är det all­deles onekligt, att då det inte finnes någon av familjen på stället, ha de där människorna ett mycket präktigt hem och ingenting att göra.

— Det är sant.

— Var Barrymore på något sätt ihågkommen i sir Charles’ testamente? frågade Holmes.

— Han och hans hustru fingo femhundra pund vardera.

— Jaså. Och visste de, att de skulle få den summan?

— Ja. Sir Charles tyckte det var roligt att tala om sina dispositioner.

— Det där var intressant att få höra.

— Jag hoppas, sade doktor Mortimer, att ni inte med misstänksamhet betraktar alla som fått något legat av sir Charles, ty även jag blev ihågkommen med tu­sen pund.

— Verkligen. Och flera än ni, vill det synas?

— Många obetydliga summor voro testamenterade åt enskilda personer och ett stort antal åt offentliga välgörenhetsinrättningar. Hela återstoden gick till sir Henry.

— Och hur mycket var det?

— Sjuhundrafyrtiotusen pund.

Holmes höjde förvånad på ögonbrynen.

— Inte hade jag någon aning om, att det gällde en så ofantlig summa.

— Sir Charles hade rykte om sig att vara myc­ket rik, men vi visste inte hur rik han var, förrän vi genomgingo säkerhetshandlingarna. Totalsumman av hans förmögenhet belöpte sig på inemot en million pund.

— Jo jag tackar, jag. Det är en vinst, som väl kan vara värd ett förtvivlat spel. Men ännu en fråga, doktor Mortimer. Antag att något hände vår unge vän här — jag ber om ursäkt för den obehagliga hypo­tesen! — vem skulle då ärva godset?

— Enär Rodger Baskerville sir Charles yngre bror, dog ogift, skulle godset övergå till familjen Desmond, som är på långt håll släkt med Baskervillerna. James Desmond är en äldre prästman i Westmorland.

[ 50 ]— Tack, tack. Alla dessa detaljer äro av intresse. Har ni sett herr James Desmond?

— Ja, han kom en gång och hälsade på hos sir Charles. Han är en man av vördnadsbjudande utse­ende och from vandel. Jag kommer mycket väl ihåg, att han vägrade att mottaga en livränta, som sir Char­les ivrigt erbjöd honom.

— Och denne enkle man skulle bli arvinge till sir Charles’ förmögenhet?

— Han skulle ärva godset, som är av fideikommiss­natur, och han skulle också ärva pengarna, så vida de icke blivit på annat sätt disponerade av den nuvarande ägaren, som naturligtvis får göra hur han vill med dem.

— Har ni gjort upp ert testamente, sir Henry?

— Nej, herr Holmes, det har jag inte. Jag har ej haft tid därtill, ty först i går fick jag veta, hur sakerna stodo. I alla händelser anser jag, att pen­garna böra följa med titeln och godset. Det var min avlidne farbrors åsikt. Hur skulle väl ägaren kunna återupprätta familjens sjunkna storhet, om han inte hade pengar att underhålla egendomen med? Huset, jorden och pengarna måste följas åt.

— Alldeles riktigt. Jag tycker som ni, sir Henry, att det rådligaste är, att ni utan dröjsmål beger er till Devonshire. Blott en föreskrift skulle jag vilja giva. Ni får för ingen del fara dit ensam.

— Doktor Mortimer reser tillbaka då jag reser.

— Men doktor Mortimer har sin praktik att sköta och han bor på flera engelska mils avstånd från er. Med bästa vilja i världen skulle han icke vara i stånd att hjälpa er. Nej, sir Henry, ni måste taga med er någon pålitlig man, som alltid kan vara i er närhet.

— Om sakerna komme till sin avgörelse skulle jag försöka att personligen inställa mig, men ni kan förstå, att så som jag tages i anspråk av personer, som munt­ligen rådfråga mig eller skriva till mig från alla håll och kanter, är det mig omöjligt att på obestämd tid lämna London. Just i innevarande stund är ett av de för­nämsta namnen i England utsatt för smutskastning av en penningutpressare, och jag är den ende, som kan avvända en hotande skandal. Ni inser härav, att det är mig alldeles omöjligt att begiva mig till Dartmoor.

[ 51 ]— Är det då ingen annan ni kan rekommendera?

Holmes lade sin hand på min arm.

— Om min vän ville åtaga sig att följa med er, så finnes det ingen, som kan vara till så mycken hjälp som han, när man har det svårt. Jag säger detta med fullaste övertygelse.

Förslaget kom alldeles oväntat, men innan jag fått tid att svara hade Baskerville fattat min hand och tryckt den hjärtligt.

— Nej, se det vore då bra vänligt av er, doktor Watson, sade han. Ni ser hur jag har det, och ni vet ungefär lika mycket om saken som jag själv. Om ni vill följa med till Baskerville Hall och hjälpa mig i mina svårigheter, så skall jag aldrig glömma det.

Utsikterna till sällsamma äventyr har alltid haft nå­gonting lockande för mig, och jag kände mig smickrad av Holmes’ ord och av den iver, varmed baroneten omfattade tanken på att få mig i sitt sällskap.

— Jag kommer med nöje, sade jag. Jag vet verk­ligen inte hur jag bättre skulle kunna använda min tid.

— Och du skall troget inrapportera allt till mig, sade Holmes. När den kritiska stunden kommer, och den måste komma, skall jag säga dig hur du bör handla. Om lördag är väl allt i ordning till avfärd?

— Faller det sig lämpligt för doktor Watson då?

— Ja, det gör det visst.

— Alltså, om intet oförutsett inträffar, mötas vi om lördag vid 10,30-tåget på Paddingtonstationen.

Vi hade stigit upp för att gå, då Baskerville ro­pade till av förtjusning, rusade bort till en vrå, och drog fram en brun stövel, som låg under ett skåp.

— Se här är den! utropade han.

— Måtte alla era svårigheter lösa sig lika lätt! sade Sherlock Holmes.

— Men det var då högst märkvärdigt, inföll dok­tor Mortimer. Före lunchen genomletade jag hela det här rummet.

— Och det gjorde jag med, sade Baskerville, var­enda tumsbredd av rummet.

— Och då fanns det bestämt ingen stövel här.

— I så fall har väl uppassaren ställ in den under det att vi åto.

[ 52 ]Tysken efterskickades men påstod sig ingenting veta om saken, vilken var och förblev oklar. Ännu en liten hemlighetsfull tilldragelse hade sällat sig till de många, skenbart ändamålslösa av samma art, som snabbt följt på varandra. Frånsett den hemska historien om sir Charles’ död, hade en serie av oförklarliga händelser dragit oss förbi under de senaste dagarna: först mot­tagandet av det tryckta brevet, vidare den svartskäggige spionen i droskan, vidare förlusten av den nya bruna stöveln, vidare en av de gamla svarta och så den bru­nas återfinnande. Holmes satt tyst vid min sida, då vi åkte tillbaka till Baker Street, och av hans rynkade ögonbryn och skarpa ansiktsuttryck förstod jag, att han som jag försökte att uppkonstruera den ram, inom vilken alla dessa skenbart osammanhängande episoder funne sin plats. Hela eftermiddagen och till sent på aftonen satt han och rökte och tänkte.

Strax före middagen avlämnades hos oss tvenne telegram. Det första lydde:

»Har nyss fått veta, att Barrymore är på Baskerville Hall. Baskerville.»

Det andra: »Har enligt föreskrift besökt tjugutre hotell, men ledsamt nog har jag ej fått reda på något Times-blad med urklipp. Cartwright.»

— Där brusto två trådar, Watson. Det finns ingen­ting mera eggande än ett fall, där allt går emot ut­räkning. Vi måste försöka att nosa upp ett annat spår.

— Än återstår droskkusken, som körde för spionen.

— Alldeles riktigt. Jag har telegraferat till droskverket efter hans namn och bostad. Det är inte otro­ligt, att svaret redan är här.

Ringningen på klockan bådade emellertid något än bättre än ett telegrafsvar, ty dörren öppnades och in trädde en väderbiten figur, som antagligen var man­nen själv.

— Jag har fått bud från huvudkontoret, att en herre, som bodde här, frågat efter n:o 2,704, sade han. I sju år har jag kört min droska utan att ge [ 53 ]anledning till klagomål, och nu kommer jag hit raka vägen från droskverket för att fråga, vad ni har emot mig.

— Jag har inte det ringaste emot er, min vän, sade Holmes. Tvärtom har jag en halv sovereign att bjuda er, om ni klart och tydligt svarar på mina frågor.

— Se det kan man kalla att ha tur i dag, sade droskkusken med ett brett grin. Vad var det herrn ville vara så god och fråga?

— Säg mig först ert namn och er adress, för den händelse jag vill tala med er än en gång.

— John Clayton är mitt namn, och min adress Turpey Street 3, the Borough. Min droska är från Shipleys Yard nära Waterloo-stationen.

Sherlock Holmes skrev upp alltsammans.

— Nu Clayton, skall ni berätta mig allt vad ni vet om den där mannen, som i er droska satt och gav akt på vad som försiggick utanför det här huset klockan tio i förmiddags och som sedan åkte efter två herrar utför Regent Street.

Karlen syntes överraskad och litet förvirrad.

— Det tycks inte vara värt att jag talar om nå­got, sade han, ty ni vet ju redan så mycket som jag. Sanningen är den, att den där herrn sa’ att han var detektiv och att jag inte fick tala om något, som rörde honom, för någon.

— Ja, men nu skall jag helt vänligt säga er, att det gäller en ganska allvarsam sak, och att ni kan råka illa ut, om ni söker att dölja något. Ni säger, att den där mannen påstod sig vara detektiv?

— Jaha, det gjorde han.

— När sade han det?

— När han lämnade mig.

— Sade han någonting mer?

— Ja, han sa’ vad han hette.

Holmes gav mig en triumferande blick.

— Jaså, sade han vad han hette. Det var oför­siktigt gjort. Nå, vad hette han då?

— Jo, han sa’ att han hette herr Sherlock Holmes.

Aldrig har jag sett min vän bli så förvånad, som då han hörde droskkuskens svar. Först satt han stum och handfallen, och så brast han i ett hjärtligt skratt.

[ 54 ]— Inte illa, Watson, i sanning inte illa! sade han. Jag känner, att hans klinga är lika snabb och smidig som min egen. Den gången träffade han så det kändes. Jaså, var det Sherlock Holmes han hette?

— Ja, det var allt den herrns namn, det.

— Gott. Vill ni nu säga mig, var han steg i och vad som sedan hände?

— Han ropade an mig klockan halv tio på Trafalgar Square. Det var sant det, han sa’ genast, att han var detektiv och bjöd mig två guinéer, om jag hela dagen ville göra precis som han sa’ och inte fråga om något. Den som blev glad, var naturligt­vis jag. Först åkte vi ned till hotell Northumberland och höllo där, tills två herrar kommo ut och togo en av droskorna därutanför. Vi följde herrarnas droska, tills den stannade här i närheten.

— Här utanför porten.

— Ja, se det var jag då inte säker på, men det visste väl han, som satt i. Vi höllo halvvägs uppför gatan och sutto väl där och väntade en och en halv timme. Då kommo de där två herrarna gående förbi oss, och vi följde efter dem utför Baker Street och sedan —

— Det där vet jag, sade Holmes.

— Sedan tills de hunnit utför tre fjärdedelar av Regent Street. Då slog herrn i droskan upp takluckan och skrek, att jag för brinnande livet skulle köra till Waterloo-stationen. Jag rappade på märren, och på mindre än tio minuter voro vi där. Då betalade han helt schangtilt sina två guinéer och gick in på stationen. Just som han stigt ur, vände han sig om och sade: 'Det torde roa er att veta, att ni kört för herr Sherlock Holmes.’ På det sättet fick jag reda på vad han hette.

— Jag förstår. Och ni såg honom inte sedan?

— Inte sedan han gått in på stationen.

— Och hur skulle ni beskriva herr Sherlock Holmes?

Droskkusken rev sig i huvudet.

— Se jag ska säga, att han var just inte så lätt att beskriva, sade han. Han kunde väl vara omkring fyrtio år, och så var han väl av medellängd, ett par tre tum mindre än ni, kan jag tycka. Han var klädd som en riktig sprätthök, hade svart, tvärskuret [ 55 ]hakskägg och var blek i syna. Jag tror inte jag kan säga mer än så om honom.

— Vad hade han för färg på ögonen?

— Ja, se det vet jag inte.

— Och ni minns ingenting mer?

— Nej, det gör jag inte.

— Där har ni er halva sovereign då. Ni skall få en till, om ni kan skaffa mig vidare underrättelser om mannen. God natt!

— God natt, herre, och tack ska ni ha.

John Clayton gick sin väg, mysande av belåtenhet, och med en axelryckning och ett sorglustigt leende vände sig Holmes till mig.

— Där brast den tredje tråden, sade han, och vi stå nu på samma punkt, som då vi började. Den listiga skälmen! Han kände vårt husnummer, visste att sir Henry Baskerville rådfrågat mig, lurade ut vem jag var, då han fick se mig på Regent Street, antog att jag givit akt på drosknumret och skulle sätta mig i för­bindelse med kusken och skickade mig på spe en häls­ning med mitt eget namn. Det skall jag säga dig, Watson, att den här gången ha vi träffat på en fiende, som kan mäta sig med oss. Jag har rönt ett avgjort nederlag i London. Måtte du få bättre lycka i Devonshire. Men jag känner mig inte väl till mods.

— Varför det?

— Jo, jag är orolig för att skicka dig dit. Det är en ful historia, Watson, och en farlig historia. Ju mer jag tänker på saken, dess mindre tycker jag om den. Ja, min kära bror, skratta du, men glad skall jag bli, då jag åter har dig tillbaka frisk och sund vid Baker Street.


[ 56 ]

SJÄTTE KAPITLET.
BASKERVILLE HALL.

Sir Henry Baskerville och Doktor Mortimer voro färdiga på utsatt dag, och som överenskommet var, begåvo vi oss till Devonshire. Herr Sherlock Holmes åkte till stationen med mig och gav mig vid avskedet sina sista föreskrifter och råd.

— Jag vill inte inverka på ditt omdöme genom att framställa mina teorier och meddela dig mina miss­tankar, Watson, sade han. Jag ber dig endast så full­ständigt som möjligt delgiva mig alla fakta, och över­lämna gärna teoretiserandet åt mig.

— Vad slags fakta menar du?

— Allt som kan stå i ringaste sammanhang med saken i fråga, framför allt vad som förekommer mellan unge Baskerville och dennes grannar samt de detaljer, som ytterligare kunnat komma i dagen rörande sir Charles död. Jag har själv under de senaste dagarna anställt några efterforskningar, men, jag fruktar, med negativt resultat. Blott ett tyckes vara alldeles säkert, nämligen att herr James Desmond den närmaste ar­vingen, är en äldre herreman med fogligt sinnelag, och att denna förföljelse icke satts i scen av honom. Jag tror verkligen, att vi helt och hållet kunna utesluta honom ur våra beräkningar. Återstår emellertid de gran­nar, som omgiva sir Henry Baskerville på heden.

— Skulle det inte först och främst vara klokt att göra sig av med paret Barrymore?

— Nej, för ingen del. Ett större misstag kunde man ej begå. Om de äro oskyldiga, så vore det ju en grym orättvisa, och om de äro brottsliga, så avsade man sig varje möjlighet att överbevisa dem därom. Nej, vi låta dem stå kvar på vår förteckning över de misstänkta. Om jag inte minns orätt, finnes det [ 57 ]vidare en stallknekt anställd vid gården, och så ha vi två farmare på heden. Så ha vi vår vän doktor Mortimer, som jag tror är fullkomligt hederlig, och hans hustru, som jag inte vet någonting om. Vidare märka vi naturforskaren Stapleton och hans syster, som säges vara en ganska intagande ung dam, och herr Frankland på Lafter Hall — även han en okänd stor­het — och ett par grannar till. Alla dessa personer måste du ägna ett omsorgsfullt studium.

— Jag skall göra mitt bästa.

— Du tog väl vapen med dig?

— Ja, jag ansåg det klokast att göra det.

— Naturligtvis. Laga att du har revolvern till hands natt och dag, och vidtag alla möjliga försiktighetsmått.

Våra vänner hade redan valt ut en första klassens vagn och inväntade oss på plattformen.

— Nej, vi hava inga nyheter av något slag att meddela, sade doktor Mortimer till svar på min väns frågor. Ett kan jag svära på, och det är, att under de sista dagarna har ingen bevakat våra företag. Vi ha aldrig gått ut utan att noga se oss omkring, och ingen kunde ha undgått vår uppmärksamhet.

— Ni har väl alltid hållit ihop?

— Alltid, utom i går eftermiddag. Jag ägnar alltid en dag uteslutande åt nöjet, när jag är i London, och jag tillbragte den på kirurgiska kollegiets museum.

— Och jag gick och tittade på folket i parken, sade Baskerville. Men intet ont hände oss.

— Oförsiktigt var det i alla fall, sade Holmes myc­ket allvarsamt och skakade på huvudet. Jag ber er, sir Henry, att inte gå ut på egen hand. Det kommer att drabba er någon stor olycka, om ni gör det. Fick ni tillbaka er stövel?

— Nej, den är nog förlorad för alltid.

— Verkligen? Det var besynnerligt. Farväl, far­väl! ropade han, ty tåget hade börjat sätta sig i gång. Glöm inte, sir Henry, ett ord som står i det där gamla dokumentet, som doktor Mortimer läste upp för oss, och färdas icke över heden ’under dessa mörka timmar, då ondskans makt når höjdpunkten’.

Jag böjde mig ut genom fönstret sedan vi passerat [ 58 ]plattformen och såg länge Holmes’ gestalt, där han högväxt och allvarlig stod och blickade efter oss.

Resan gick fort och var angenäm. Jag tillbragte den med att göra mig närmare bekant med mina båda reskamrater och leka med doktor Mortimers hund. Inom några timmar hade den bruna jorden vikit för den rödaktiga, teglet för graniten, och röda kor betade på häckomgärdade ängar, där ett saftigare gräs och en yppigare växtlighet vittnade om ett mildare om än fuk­tigare klimat. Unge Baskerville såg ivrigt ut genom fönstret och skrek högt av förtjusning då han iakttog det devonshirerska landskapets alla egendomligheter.

— Jag har sett mig ganska mycket om i världen sedan jag reste härifrån, doktor Watson, sade han, men något jämförligt detta har jag aldrig sett.

— Jag har aldrig träffat på någon Devonshirare, som inte varit förtjust i sitt grevskap, anmärkte jag.

— Det beror på rasen lika mycket som på trakten, sade doktor Mortimer. Vi behöva blott kasta en blick på vår vän här för att upptäcka keltens runda huvud, inom vilket bor keltisk hänförelse och förmåga av hän­givenhet. Sir Charles’ huvud var av en ganska egen form, halvt gälisk, halvt irländsk till sina kännetecken. Men ni var väl mycket ung, när ni sist såg Baskerville Hall?

— Jag var en pojke, som inte kommit över ton­åren då min far dog och hade aldrig sett stamgodset, ty vi bodde i en liten villa vid södra kusten. Därifrån begav jag mig direkt till Amerika. Ni skall veta, doktor Watson, att allt det här är lika nytt för mig som för er, och jag kan inte beskriva vad jag är nyfiken att få se heden.

— Jaså, är ni det? Då blir er nyfikenhet snart till­fredsställd, ty där skymtar den redan, sade doktor Mor­timer och pekade ut genom fönstret.

Över fältens gröna rutor och en på sluttningen växande låg skog höjde sig på avstånd en grå, melankolisk kulle med en underlig, tandad topp, dunkelt och för­tonande, som ett sagans landskap, skådat i drömmen. Baskerville satt länge med ögonen fästa därpå, och jag läste i hans spanande blick hur mycket den betydde för honom, denna första åsyn av den plats, varest [ 59 ]männen av hans släkt så länge härskat och lämnat ett så djupt märke efter sig. Där satt han i sin tweed-dräkt och med sin amerikanska brytning i hörnet av en van­lig prosaisk järnvägsvagn, och dock, när jag betraktade hans mörka, uttrycksfulla ansikte, kände jag mer än någonsin, vilken sann ättling han var av denna långa rad aristokratiska, eldiga och härsklystna män. Det låg stolthet, mod och styrka i dessa tjocka ögonbryn, dessa känsliga näsborrar, dessa stora, nötbruna ögon. Om den frånstötande heden bar på en svår och farlig gåta, var denne man åtminstone en kamrat för vilken man kunde våga en dust, säker om, att han modigt skulle dela den.

Tåget stannade vid en liten anspråkslös station och vi stego alla av. Utanför det låga, vita staketet höll en med ett par klippare förspänd char-à-bancs. Vår an­komst väckte ett visst uppseende, ty stationsmästaren och stationskarlarna trängdes omkring oss för att bära vårt resgods. Det var en liten täck och behaglig plats, men jag iakttog med förvåning, att vid grinden stodo två vaktposter i mörka uniformer, som stödde sig på sina korta bössor och skarpt betraktade oss då vi gingo förbi dem. Kusken, en ful, otrevlig liten karl, skyldrade med piskan för sir Henry Baskerville, och inom några minuter rullade vi i rask fart framåt den breda, vita landsvägen. Böljande betesmarker höjde sig på ömse sidor om oss, och gamla hus med spetsiga gavlar skym­tade fram mellan det tjocka, gröna lövverket, men över det fredliga, solljusa landskapet höjde sig städse mörk mot skyn den långsträckta, dystra konturen av heden, bruten av de vilda, skräckinjagande bergen.

Åkdonet svängde in på en sidoväg, och så bar det uppför genom långa byvägar, sedan århundraden nötta av hjul och på sidorna begränsade av höga bankar med drypande mossa och köttiga mjältbräken. Gul­nande ormbunkar och fläckiga björnbärsbuskar glänste i den nedgående solens sken. Alltjämt gick vägen uppåt. Vi foro över en smal granitbro och sedan utmed kan­ten av en brusande bäck, som med fart kastade sig nedåt, fradgande och fräsande mellan de väldiga sten­blocken. Både vägen och vattendraget gingo genom en dal, där dvärgek och gran förekommo i mängd. [ 60 ]Vid varje krök ropade Baskerville högt till av för­tjusning, såg sig omkring och gjorde oräkneliga frågor. I hans ögon var allt vackert, men nog tyckte jag, att det vilade någonting vemodigt över hela landska­pet, som bar omisskännliga spår av den framskridna årstiden. Gula löv lågo som en matta över vägarna och fladdrade ned på oss från träden. Bullret av vagns­hjulen förtogs av den multnade vegetationen. Mig syn­tes naturen ägna en sorglig hyllningsgärd åt arvingen till Baskerville, då denne för första gången kom till sitt stamgods.

— Vad i all världen är det där? utbrast doktor Mortimer.

En skarp ljungbevuxen brant, en utstickare från heden, låg framför oss. På dess krön, skarpt tecknad som en ryttarestod på sin piedestal, syntes en beriden soldat, mörk och sträng, med bössan vilande mot un­derarmen. Han bevakade vägen som vi färdades fram på.

— Vad skall det där betyda, Perkins? frågade dok­tor Mortimer.

Kusken vände sig om på kuskbocken.

— Det är en straffånge som rymt från Princetown, herr doktor. Han har nu varit lös i tre dagar, och vakt är utsatt på alla vägar och vid alla stationer, men ännu ha de inte fått spaning på honom. Lantbrukarne här i trakten tycka inte om det, det är san­ning det.

— Men är det inte vanligt, att de få fem pund, om de kunna lämna några upplysningar om den förrymde?

— Jo, det är nog så, men möjligheten att förtjäna fem pund är klen betalning för möjligheten att få halsen avskuren på sig. Den här straffången var inte av det vanliga slaget. Han är en sådan, som inte drar sig för något.

— Vad är det då för en?

— Det är Selden, Notting Hill-mördaren.

Jag kom mycket väl ihåg hela målet, ty Holmes hade särskilt intresserat sig därför på grund av brottets sällsynta grymhet och den omänskliga råhet, som utmärkt mördarens alla handlingar. Att dödsdomen för­vandlats till livstidsfängelse hade haft sin grund i vissa [ 61 ]tvivel med avseende på mannens tillräknelighet, så ohyggligt hade hans tillvägagångssätt varit. Vår char-à-bancs hade nu hunnit uppför backen, och framför oss reste sig heden i sin stora utsträckning, här och där beströdd med stenrösen och skrovliga klippor. En kall vind blåste emot oss därifrån och kom oss att rysa. Någonstädes på denna ödsliga högslätt lurade den djävulske mannen, gömd i en håla, likt ett vild­djur, och med hjärtat sjudande av illvilja mot hela det släkte, som förskjutit honom. Det fattades blott detta, för att det hemska intrycket av den ödsliga heden, den kyliga vinden och den mörknande himmelen skulle bli fullkomligt. Till och med Baskerville kände sig visst litet kuslig till mods, ty han drog till överrocken om sig.

Vi hade lämnat den fruktbara trakten bakom och under oss. Nu skådade vi ut över den. Solen stod lågt och dess sneda strålar förvandlade bäckarna till gyllne trådar och glödde mot den nyss upphöjda rödaktiga jorden samt på den breda skogsremsans löv­massor. Framför oss blev vägen allt ödsligare och ledde genom i rött och oliv skiftande sluttningar, här och där avbrutna av väldiga klippblock. Allt emellanåt pas­serade vi en och annan stuga med murar och tak av sten, utan en enda slingerväxt, som kunnat mildra det frånstötande intrycket. Plötsligt blickade vi ned i en skålformig dal, fläckvis bevuxen med dvärgekar och granar, snodda och vridna av åratals strid med stor­men. Två höga, smala torn höjde sig över träden. Kusken pekade på dem med piskan.

— Baskerville Hall, sade han.

Ägaren till godset reste sig upp med flammande kinder och stirrande ögon. Några minuter därefter voro vi framme vid parkgrindarna — ett fantastiskt galler­verk i drivet järn med höga stolpar på ömse sidor, bevuxna med mossa och prydda med det Baskervilleska vapnets vildsvinshuvud. Grindstugan var en ruin av svart granit och blottad takresning, men mitt emot den låg en ny byggning, endast till hälvten uppförd — första frukten av sir Charles’ sydafrikanska guld.

Vi passerade genom grindarna och kommo in i alléen, där åter hjulen rullade fram på vissnade löv, [ 62 ]och de gamla träden räckte ut sina grenar, som bildade ett dystert valv över våra huvud. Baskerville ryste, då han såg framåt den långa, mörka uppfartsvägen, från vars ändpunkt huset spöklikt glimmade emot oss.

— Var det här? frågade han med låg röst.

— Nej, i idegransalléen på andra sidan om byggningen.

Den unge arvingen såg sig omkring med mulen min.

— Det var inte underligt, om min farbror anade, att han skulle träffas av olyckor på ett sådant ställe, sade han. Här kan vem som helst bli rädd. Inom mindre än ett halvt år skall här bli elektrisk belys­ning längs hela vägen, och en ljuskastare av betydlig kraft skall stå framför dörren till hallen.

Alléen mynnade ut vid en stor gräsplan, och huset låg framför oss. I skymningen kunde jag se att mittelpartiet var stort och tungt med utskjutande pelargång. Byggningens hela framsida var draperad med murgröna, utklippt här och där, då ett fönster eller en vapen­sköld bröt den mörka slöjan. Från detta väldiga mittelparti höjde sig tvenne torn, ålderdomliga, krenelerade och försedda med många skottgluggar. Till höger och vänster om tornen sträckte sig modernare flyglar av svart granit. Ett dunkelt ljus trängde genom de med poster försedda fönstren, och från skorstenarna över det spetsiga, högvinkliga taket steg en enda svart rökpelare.

— Välkommen, sir Henry, välkommen till Basker­ville Hall.

En lång karl hade trätt fram ur pelargångens dun­kel för att öppna vagnsdörren. En kvinnas bild teck­nade sig mot hallens gulaktiga belysning. Hon kom ut och hjälpte mannen att taga ned våra resväskor.

— Jag hoppas, sir Henry, att ni inte har någon­ting emot, att jag nu far hem, sade doktor Mortimer. Min hustru väntar mig.

— Nog stannar ni väl kvar till middagen?

— Nej, det kan jag inte. Troligen väntar mig nog också arbete där hemma. Jag skulle gärna stanna för att visa er rummen, men det kan Barrymore göra bättre än jag. Adjö så länge och tveka inte att natt eller dag skicka efter mig, om ni behöver mig.

[ 63 ]Hjulen rullade bort, under det att sir Henry och jag gingo in i hallen och porten slog igen efter oss. Det var ett vackert rum, som vi nu befunno oss i, stort, högt och försett med präktiga bjälkar av till följd av ålder svartnad ek. I den stora, gammaldags spisen sprakade och gnistrade en stockeld bakom höga järn­bockar. Sir Henry och jag sträckte fram våra händer, ty vi voro litet frusna efter den långa åkningen. Och så sågo vi oss omkring och beundrade det höga, tunna fönstret av gammalt kulört glas, ekpanelerna, hjorthuvudena, vapensköldarna på väggarna, alltsammans så dun­kelt och dystert i det dämpade skenet från lampan mitt i hallen.

— Alldeles som jag tänkt mig det, sade sir Henry. Är det här inte typen för en gammal familjs hem? Nog är det underligt att tänka sig, att i denna samma hall vistades medlemmar av min släkt för femhundra år sedan. Det är riktigt gripande att föreställa sig det.

Hans mörka ansikte strålade av ungdomlig hän­förelse då han såg sig omkring. Ljuset föll på honom, där han stod, men långa skuggor sänkte sig kring väggarna och svävade likt en svart tronhimmel över honom. Barrymore, som burit upp resgodset på våra rum, hade kommit tillbaka. Han stod nu framför oss och iakttog en väl inövad tjänares hållning. Hans ut­seende var ganska ovanligt. Lång till växten, såg han ganska bra ut, hade svart, tvärklippt skägg, var blek och hade distinguerade drag.

— Skall middagen serveras genast? frågade han sin husbonde.

— Är den färdig?

— Om några minuter. Det finnes varmt vatten uppburet på rummen. Min hustru och jag stanna med nöje kvar hos er, sir Henry, tills ni vidtagit nya an­ordningar, men det faller av sig självt, att huset under dessa förändrade förhållanden kommer att tarva en an­senlig tjänstepersonal.

— Vilka förändrade förhållanden?

— Jag menade endast, att sir Charles levde mycket indraget, och vi räckte till att ombesörja vad han ford­rade. Ni kommer naturligtvis att ha större umgänge och behöver därför ställa det på annat sätt.

[ 64 ]— Menar ni, att ni och er hustru vilja flytta?

— Inte förr än det faller sig lägligt för er, sir.

— Men er släkt har ju tjänat här i många gene­rationer, inte sant? Det skulle kosta på mig, att börja mitt liv här med att skilja mig från gamla trotjänare.

Jag tyckte mig märka en viss rörelse i hovmästarens bleka drag.

— Jag känner det också svårt, och det gör min hustru med. Men om jag skulle vara uppriktig, så voro vi båda mycket fästade vid sir Charles, och hans död skakade upp oss och gjorde det smärtsamt för oss att stanna här. Jag tror aldrig, att vi kunna få något lugn på Baskerville Hall.

— Men vad ämnar ni då företaga er?

— Jag tror nog att vi skola kunna öppna någon affär. Sir Charles’ ädelmod har satt oss i stånd därtill. Och nu får jag kanske visa herrarna till sina rum?

Från den gamla hallen ledde tvenne trappor till ett fyrkantigt med balustrad omgivet galleri, och från i denna senare medelpunkt sträckte sig genom hela byggningens längd tvenne korridorer med dörrar till sov­rummen. Mitt rum låg i samma korridor som Baskervilles och nästan alldeles bredvid detta. Dessa rum föreföllo mycket modernare än husets midtelparti, och de glada tapeterna och talrika ljusen skingrade till en viss grad det dystra intryck vi fått vid ankomsten.

Men matsalen med dörr från hallen var ett dunk­lets och dysterhetens hemvist. Den var ett långt rum, i vilket ett trappsteg skillde den avdelning där familjen satt från den, varest de underordnade intogo sina mål­tider. I ena ändan fanns en musikläktare. Mörka bjälkar gingo i kors över våra huvuden, och över bjälkarna höjde sig ett rökigt tak. Belyst av flammande facklor och genljudande av den munterhet, som fordom rådde vid festliga lag, kunde det tagit sig annorlunda ut, men nu, då två svartklädda herrar sutto inom den ljuskrets, som bestods av en med skärm försedd lampa, sänktes rösten och man blev icke vidare uppspelt. En dunkel rad av förfäder i varjehanda dräkter, från riddarens på drottning Elisabets tid till bockskinnet under förmyn­dareregeringen, stirrade ned på oss och imponerade genom tystnadens vältalighet. Vi sade inte många ord, [ 65 ]och åtminstone jag var glad, då vi till sist fingo gå in i det mera tidsenliga biljardrumet och röka en ciga­rett.

— Det här är sannerligen inte något muntert ställe, sade sir Henry. Jag förmodar att man vänjer sig vid det, men ännu är jag inte i stycke med det hela. Det förundrar mig inte, att min farbror blev en smula nervös, då han bodde ensam i ett sådant hus. Om ni ingenting har däremot, tror jag, att vi gå tidigt till sängs i afton, så torde allt taga sig gladare ut i morgon.

Innan jag gick och lade mig, drog jag undan gar­dinerna och såg ut genom fönstret, som vette åt den stora gräsplanen framför ingången. Bortom gräsplanen syntes tvenne trädgrupper, som klagande vredo sig för den växande stormen. Halvmånen tittade fram genom remnorna i de framåtjagande molnen. Vid dess kalla ljus såg jag bortom träden några brutna klippåsar och den melankoliska hedens långa, låga kurva. Jag drog åter för gardinen och tyckte, att mitt sista intryck var i stil med de föregående intrycken.

Det sista var det ändå icke. Jag var visserligen trött men spritt vaken och kastade mig oroligt av och an i sängen, längtande efter den sömn som flydde mig. Någonstädes i fjärran markerade en gäll klocka timmarnas alla kvarter, men för övrigt rådde dödslik tystnad i huset. Men plötsligt nåddes mitt öra mitt i natten av ett ljud — klart, skärande, omisskänneligt. Det var en kvinnas kvävda snyftningar och så det oemotståndliga utbrottet av en okuvlig sorg. Jag satte mig upp i sängen och lyssnade. Ljudet var icke avlägset, bestämt kom det inifrån byggningen. En halvtimme väntade jag under stark spänning att få höra mer, men nu kunde jag intet förnimma utom klockans slag och prasslet av murgrönan mot väggen.



[ 66 ]

SJUNDE KAPITLET.
SYSKONEN STAPLETON PÅ MERRIPIT HOUSE.

Dagen därpå var vädret så vackert, att det i viss mån utplånade det dystra intryck vi båda fått av Baskerville Hall. Under det att sir Henry och jag sutto vid frukostbordet, strömmade solen in genom de götiska fönstren, och de i kulört glas inlagda vapensköldarna, som betäckte dem, kastade rörliga färgfläckar över hela salen. Den mörka panelen glänste som brons i de gyllne strålarna, och det var nästan svårt att fatta, att detta rum var detsamma, som föregående afton verkat så hemskt på våra sinnen.

— Det var förmodligen vårt eget fel och inte rum­mets, sade baroneten. Vi voro trötta efter resan, frusna och ruskiga, och därför sågo vi allt i grått. Sedan vi nu vilat ut och må bra igen, synes oss allt ljust och glatt.

— Bara inbillning var det nog inte ändå, svarade jag. Hörde ni inte i natt någon — antagligen en kvinna — som grät och snyftade?

— Det var märkvärdigt, att ni skulle göra mig den frågan! I halvsovande tillstånd tyckte jag mig verk­ligen höra något dylikt. Jag låg och väntade, att lju­det skulle upprepas, men då detta inte inträffade, antog jag, att jag endast drömt.

— Men jag hörde det alldeles tydligt, och jag är fullt säker på, att det var en kvinnas snyftningar.

— Den saken måste genast undersökas. Han ringde, och då Barrymore kom in, frågade han denne, om han kunde upplysa oss om vem som gråtit. Jag tyckte, att hovmästarens bleka drag blevo än blekare, då han lyssnade till sin husbondes fråga.

[ 67 ]— Det finnes endast två kvinnor i huset, sir Henry, svarade han. Den ena är kökspigan, som har sitt rum i motsatta flygeln. Den andra är min hustru, och jag kan ansvara för, att det inte var hon som snyf­tade.

Och dock talade han osanning den gången, ty efter frukosten råkade jag att möta fru Barrymore i den långa korridoren, och solen lyste henne rakt i ansiktet Hon var en storväxt kvinna med grova drag och ett föga livligt utseende samt någonting strängt och hårt kring munnen. Hon såg på mig, och de röda ögonen och svullna ögonlocken skvallrade om tårar. Det var alltså hon som gråtit om natten, och detta måste natur­ligtvis hennes man veta. Han hade dock utsatt sig för den ganska sannolika risken av upptäckt, i det han förnekat denna vetskap. Varför hade han gjort det? Och varför hade hon gråtit så bittert? Kring den bleke, vackre, svartskäggige mannen började redan en atmosfär av dyster hemlighetsfullhet att sammandraga sig. Det var han, som först upptäckt sir Charles’ döda kropp, och vi hade blott hans ord att bygga på, då det gällde alla de omständigheter, som utmynnade i den gamle mannens död. Var det möjligt, att det verkligen varit Barrymore vi sett i droskan på Regent Street? Skäg­get var inte olikt hans. Droskkusken hade beskrivit mannen som något kortare, men i en sådan småsak hade han lätt kunnat misstaga sig. Hur skulle jag väl kunna komma på det klara med den saken? Det första jag hade att göra var att uppsöka Grimpens postmästare och taga reda på, om det telegram, som avsänts för att utrannsaka, om hovmästaren befunnit sig på ort och ställe, verkligen blivit lämnat i Barrymores egna händer. Vilket resultatet av min förfrågan än blev, skulle jag dock ha något att inrapportera till Sherlock Holmes.

Sir Henry hade en mängd papper att gå igenom efter frukosten, och stunden befanns lämplig för min utflykt. Efter en angenäm promenad på fyra eng. mil längs hedens utkant, kom jag till en liten grå köping, i vilken tvenne större byggningar — värdshuset och doktor Mortimers bostad — reste sig högt över alla de andra. Postmästaren — som tillika var byns eller [ 68 ]köpingens specerihandlare — påminde sig mycket väl telegrammet.

— Det är fullt säkert, min herre, att jag efter före­skrift tillsände herr Barrymore telegrammet, sade han.

— Vem avlämnade det?

— Jo, det gjorde min pojke. James, visst lämnade du fram det där telegrammet till herr Barrymore på Baskerville Hall i förra veckan?

— Ja, far, det gjorde jag visst.

— Och han tog själv emot det?

— Nej, han var uppe på vinden, så jag kunde inte lämna det till honom själv utan jag lämnade det till fru Barrymore, som lovade att genast ge det åt sin man.

— Såg du herr Barrymore?

— Nej, jag sa’ ju herrn, att han var på vinden.

— Hur kan du då veta, att han var på vinden, om du inte såg honom?

— Det är alldeles tydligt, att hans egen hustru visste var han var, inföll postmästaren litet förargad. Fick han då inte telegrammet? Om något misstag blivit begånget, är det väl herr Barrymore som skall klaga.

Det syntes hopplöst att driva undersökningen vidare, men det var alldeles klart, att trots Holmes’ list saknade vi bevis på att icke Barrymore hela tiden kunnat be­finna sig i London. Men även om han befunnit sig där, även om samme man varit den siste, som sett sir Charles i livet och den förste som spionerat på den nye arvingen vid dennes ankomst till England — vad mer? Var han ett verktyg i andras händer, eller hade han själv några olycksbringande avsikter? Vad kunde han ha för intresse av att förfölja familjen Baskerville? Jag tänkte på den där underliga varningen, som blivit utklippt ur den ledande artikeln i Times. Var väl den hans verk eller möjligen någon annans, som velat motarbeta hans manövrer? Den enda upptänkliga bevekelsegrunden var den, som framkastats av sir Henry: om familjen bleve skrämd från stället, skulle Barrymore och hans hustru kunnat tillförsäkra sig ett trevligt och bekvämt hem för sina återstående dagar. En sådan förklaring var dock alldeles otillräcklig, när det gällde att bemöta den djupgående och listiga intrig, som med [ 69 ]sina osynliga trådar tycktes spinna ett nät kring den unge baroneten. Holmes själv hade sagt, att under hela den långa serien av spännande och mångskiftande fall, som han haft om händer, hade intet mera inveckladt än detta blivit honom förelagt. Då jag vandrade till­baka på den gråa ensliga vägen bad jag, att min vän måtte kunna slita sig lös från sina göromål i staden och komma hit och lyfta det tunga ansvarets börda från mina axlar.

Plötsligt avbrötos mina funderingar av att någon kom springande och högt ropade mig vid namn. Jag vände mig om i tanke att få se doktor Mortimer, men till min överraskning fann jag, att det var en främling, som skyndat efter mig. Det var en liten spenslig, slätrakad, siratlig man med linfärgat hår och smal underkäke, mellan trettio och fyrtio år gammal och klädd i grå dräkt och halmhatt. Över axeln bar han en fyrkantig portör och i ena handen höll han en insektshåv.

— Jag ber om ursäkt för min djärvhet, doktor Watson, sade han, i det han med andan i halsen skyn­dade fram till mig; men här på heden äro vi enkelt folk och vänta icke på att bli formligt presenterade för varandra. Möjligen har ni hört mitt namn av vår gemensamme vän doktor Mortimer. Jag är Stapleton på Merripit House.

— Er håv och er portör skulle ha kommit mig att antaga det, svarade jag, ty jag visste, att herr Stap­leton var naturforskare. Men hur kunde ni veta vem jag var?

— Jag var på besök hos doktor Mortimer, och när ni gick förbi fönstret i hans laboratorium, sade han mig det. Som våra vägar ligga åt samma håll tänkte jag, att jag skulle springa i fatt er och presentera mig själv. Jag hoppas att sir Henry befinner sig väl efter resan?

— Ja tack, han mår mycket bra.

— Vi voro allesammans här i trakten litet rädda för, att den nye baroneten inte skulle vilja slå sig ned på egendomen efter sir Charles’ så sorgliga död. Det är mycket begärt av en rik man, att han skall gräva ner sig på ett sådant ställe, men jag behöver [ 70 ]inte säga er av vilken betydelse det är för godset och grannskapet. Sir Henry hyser väl antagligen inga vid­skepliga farhågor eller hur?

— Jag anser föga sannolikt, att han gör det.

— Ni känner naturligtvis till sägnen om den där hunden, som påstås spöka i familjen?

— Jag har hört den berättas.

— Det är alldeles förvånande vad bönderna här i trakten äro lättrogna. Jag vet inte hur många, som ej skulle vara färdiga att svära på, att de ha sett det där djuret ute på heden. Han sade detta med ett leende, men jag tyckte mig läsa i hans ögon, att han själv tog saken ganska allvarsamt. Historien hade gjort ett djupt intryck på sir Charles, och jag tar för av­gjort, att det var den, som föranledde hans sorgliga slut.

— På vad sätt då?

— Hans nerver voro så upparbetade, att jag tror, att åsynen av vilken hund som helst hade kunnat ha ett olycksbringande inflytande på hans sjuka hjärta. Jag föreställer mig, att han verkligen såg något underligt djur den där sista aftonen i idegransalléen. Jag var alltid rädd att någon olycka skulle inträffa, ty jag höll mycket av den gamle mannen, och jag visste att hans hjärtverksamhet var svag.

— Hur kunde ni veta det?

— Det hade jag hört av min vän doktor Mortimer.

— Ni tror således, att sir Charles förföljdes av en hund och att hans död framkallats av rädsla för denne?

— Har ni någon bättre förklaring att framkasta?

— Jag har ännu inte bildat mig någon övertygelse.

— Har inte heller herr Sherlock Holmes gjort det?

Jag blev nästan andlös av förvåning, men en blick på min följeslagares lugna ansikte och orörliga ögon övertygade mig om, att han icke haft för avsikt att slå mig med häpnad.

— Det tjänar ingenting till att låtsa som om man ej kände er, doktor Watson, sade han. Era anteck­ningar rörande er vän privatdetektivens äventyr ha även nått fram till våra bygder, och ni kunde icke upp­höja honom utan att själv bli känd. När Mortimer sade mig ert namn, kunde han inte förneka er [ 71 ]identitet. Det faktum att ni är här ådagalägger, att herr Sherlock Holmes intresserar sig för saken, och natur­ligtvis skulle jag bra gärna vilja veta, vad han tän­ker därom.

— Jag fruktar, att jag inte kan svara er på det.

— Törs jag fråga, om han själv kommer att hedra oss med ett besök?

— För det närvarande kan han inte lämna London. Han har andra fall, som taga hans uppmärksamhet i anspråk.

— Vilken skada! Han hade möjligen kunnat kasta något ljus över det, som förefaller oss så dunkelt. Vad era egna efterforskningar angår, så ställer jag mig helt och hållet till ert förfogande, i händelse jag kan vara er till någon hjälp. Om ni blott ville i någon mån antyda beskaffenheten av era misstankar eller sättet varpå ni ämnar undersöka förhållandena, skulle jag kanhända redan nu kunna giva er några vinkar och råd.

— Jag försäkrar, att jag endast är här för att göra min vän, sir Henry, ett besök och att jag alldeles inte behöver någon hjälp eller några råd.

— Bravo! sade Stapleton. Ni gör rätt i att vara försiktig och tystlåten. Jag erkänner, att jag förtjänar den tillrättavisning jag fått för min oförlåtliga närgån­genhet, och jag lovar att inte återkomma till detta ämne.

Vi hade nu hunnit fram till en plats, där en smal, gräsbevuxen gångstig tog av från vägen och slingrade sig bort över heden. Till höger hade vi en skarpt sluttande kulle, som i forna tider tjänat till granit­brott. Den sida därav, som var vänd åt oss, bildade en mörk bergvägg, i vars skrevor växte ormbunkar och törnbuskar. Från en stigning i fjärran virvlade ett grått rökmoln.

— Om vi följa den här gången, så komma vi snart nog till Merripit House, sade han. Vill ni offra en timme, så kunde jag kanske få det nöjet att presen­tera er för min syster.

Min första tanke var den, att jag icke borde av­lägsna mig från sir Henry. Men så påminde jag mig den hög av papper och räkningar, som legat framför honom på hans skrivbord. Med dem kunde jag för [ 72 ]visso icke hjälpa honom. Och Holmes hade ju ut­tryckligen sagt, att jag skulle studera grannarna på he­den. Jag antog Stapletons inbjudning, och vi veko in på stigen.

— Det är någonting förunderligt med den här he­den, sade han och såg sig omkring på de böljande dynerna — dessa gröna svallvågor med kammar av tandad granit, som resa sig i fantastiska skepnader. Man tröttnar aldrig på den. Ni kan inte ana vilka underbara hemligheter den inrymmer. Den är så vidsträckt, så ödslig, så mystisk.

— Ni känner således till den väl?

— Jag har inte bott här mer än i två år och anses av de gamla invånarna i trakten som en nykomling. Vi flyttade hit kort efter sedan sir Charles tagit godset i besittning, men min smak för att ströva omkring i det fria drev mig till att genomforska hela den kring­liggande nejden, och jag tror inte, att det finnes många, som känna den bättre än jag.

— Är den så svår att komma underfund med?

— Ja, det är den verkligen. Ni ser till exempel den där stora slätten åt norr, som begränsas av de sällsamt formade klipporna. Märker ni något ovan­ligt där?

— Jag tycker, att den förträffligt skulle lämpa sig för en galopp på en rask häst.

— Det kan så tyckas, och den föreställningen har kostat åtskilliga personer livet. Ni ser väl de där klar­gröna fläckarna, som sticka av överallt?

— Ja, det ser ut som om jordmånen på dessa punkter vore något bördigare än annorstädes på heden.

Stapleton skrattade.

— Det är det så kallade »Grimpens träsk», sade han. Ett steg åt sidan betyder där döden för män­niskor och djur. Senast i går såg jag en av småhästarna på heden gå ner sig i ett sådant hål. Han kom aldrig upp igen. Länge såg jag hans huvud höja sig över gyttjegropen, men den drog ner honom till sist. Till och med under den torra årstiden är det farligt att gå över det träsket, men efter höstregnen är faran mycket större. Jag kan dock leta mig fram överallt och komma tillbaka med livet. Men vad är det där? [ 73 ]Återigen en av de olycksaliga småhästarna, som råkat illa ut!

Någonting brunt rullade omkring och stretade i den gröna starren. Därpå höjde sig hastigt en lång ångestfullt uppsträckt hals, och ett förfärligt skrik ljöd över heden. Det kom mitt blod att isas av fasa, men min ledsagares nerver voro visst starkare än mina.

— Nu är han borta, sade han. Dyn har tagit honom. Två på två dagar och kanhända ändå flera, ty de vänja sig att gå dit under torkan och veta intet om den förändring som inträtt, förrän träsket upp­slukat dem. »Grimpens träsk» är ett otäckt ställe.

— Och ni säger, att ni vågar vandra fram där?

— Ja, där finnes ett par stigar, som man kan följa, om man är vig och försiktig. Jag har själv upptäckt dem.

— Men hur kan ni finna nöje i att uppsöka en så ruskig plats?

— Ser ni inte klipporna där borta? De äro i själva verket öar, på alla sidor omgivna av detta oöverstig­liga träsk, som under årens lopp slutit sig omkring dem. Det är där man finner de mest sällsynta växter och fjärilar, om man bara har förstånd att leta sig dit.

— Jag skall väl försöka min lycka endera dagen.

Han såg på mig med överraskning.

— För Guds skull, tänk inte på något sådant, sade han. Ni gjorde er då till självspilling, ty jag försäkrar er, att det inte funnes ringaste utsikt för er att komma därifrån med livet. Det är endast genom att i minnet fasthålla vissa ganska invecklade väg­märken, som jag lyckats göra det.

— Hallå! skrek jag. Vad är det där?

Ett sakta långdraget klagoljud svepte som en sorg­sen kvidan över heden. Det uppfyllde hela luften, och ändå var det omöjligt att säga, varifrån det kom. Från ett doft mummel svällde det ut till ett vemodsfullt, sakta pulserande mummel. Stapleton såg på mig med ett underligt uttryck i sitt ansikte.

— Det är en besynnerlig plats, det här, sade han.

— Men vad är det då?

— Bondfolket påstår, att det är familjen Baskervilles hund, som tjuter efter rov. Jag har visst hört det ett par gånger förr, men aldrig så tydligt.

[ 74 ]— Men ni är en man med uppfostran, sade jag, och ni tror väl inte på sådant skrock? Vad tror ni det är som föranleder det besynnerliga ljudet?

— Underliga ljud förekomma ibland i träsk- och kärrmarker. Det är dyn, som sätter sig, eller vattnet, som stiger upp, eller något sådant.

— Nej, nej, det var en levande röst.

— Ja, det är ju inte omöjligt. Har ni någonsin hört en rördrums skrik?

— Nej, aldrig.

— Rördrummen är en mycket sällsynt fågel, numera så gott som utdöd i England, men allt är möj­ligt på heden. Det skulle verkligen inte förvåna mig, om jag finge veta, att vad vi nyss hörde var den siste rördrummens skrik.

— Aldrig i mitt liv har jag hört någonting så trolskt och underligt.

— Ja, hela heden är hemsk och spöklik. Se till exempel på den där bergsluttningen. Vad tror ni det där är?

Hela den branta sluttningen var betäckt med stora cirkelformiga ringar av sten — minst tjugu till antalet

— Vad kan det väl vara? Fårfållor?

— Nej, våra vördade förfäders boningshus. Heden var i forntiden tätt befolkad med förhistoriska män­niskor, och som just ingen bott där uppe på branterna sedan dess, finna vi dessa människors byggnader i täm­ligen orubbat skick. Det är deras märke. Ja, doktor Watson, ni kommer att finna åtskilligt, som är beaktansvärt på heden. Men ursäkta, att jag lämnar er ett ögonblick! Det där är bestämt en cyclopides.

En liten fluga eller mal hade fladdrat över stigen och ögonblickligen satte Stapleton med en högst ovanlig energi och hastighet efter den. Till min bestörtning flög den lilla insekten rakt mot det stora träsket, men min nyförvärvade bekantskap hejdade sig icke en sekund; han hoppade efter från tuva till tuva, och den gröna håven svängde i luften. Hans gråa kläder och flaxande oregelbundna sicksack-rörelser gjorde honom själv icke olik en ofantlig mal. Med blandade känslor av be­undran för hans ovanliga vighet och fruktan för att han skulle förlora fotfäste i det förrädiska träsket, stod [ 75 ]jag och såg efter honom, då jag på en gång hörde ljudet av steg, vände mig om och fick se en kvinna helt nära mig på stigen. Hon hade kommit från det håll, där rökmolnet angivit Merripit House’ läge, men en sänka i heden hade dolt henne, tills hon var tätt inpå den punkt där jag stod.

Jag kunde icke betvivla, att hon var fröken Stapleton, som jag hört talas om. Med sin ovanligt vackra figur och eleganta dräkt var hon i sanning en sällsam uppenbarelse här på den ödsliga hedens gångstig. Hen­nes ögon voro riktade på brodern, då jag vände mig om, och hon påskyndade sina steg mot mig. Jag hade lyft på hatten och ämnade säga någonting till förkla­ring, då hennes egna ord ledde mina tankar i en an­nan kanal.

— Res härifrån! sade hon. Vänd genast tillbaka till London!

Jag stod och stirrade på henne i stum förvåning. Hennes ögon flammade, och hon stampade otåligt i marken.

— Varför skulle jag resa härifrån? frågade jag.

— Det kan jag inte förklara för er. Hon talade lågt och ivrigt med en egendomlig brytning. Gör dock, för Guds skull, som jag säger. Res härifrån och sätt aldrig mer er fot på heden.

— Men jag är ju alldeles nyss hitkommen.

— Sluta då med era invändningar, utbrast hon. Kan ni då inte begripa, att denna varning avser ert bästa? Res tillbaka till London. Begiv er av redan i kväll. Laga att ni kommer härifrån till vad pris som helst. Men tyst, nu kommer min bror. Ej ett ord om vad jag sagt. Skulle ni vilja ge mig den där orkidéen, som växer där borta på kullen? Heden är mycket rik på orkidéer, ehuru ni kommit hit något sent för att se allt det vackra den har att bjuda på.

Stapleton hade uppgivit hoppet att fånga insekten och kom tillbaka, andfådd och röd i synen.

— Nej, se Beryl! sade han, och det föreföll mig som om tonen i hälsningsorden ej varit den hjärtligaste.

— Det var fasligt, vad du är varm, Jack.

— Ja, jag har sprungit efter en cyclopides. Den är mycket rar och man finner den sällan så här sent [ 76 ]på hösten. Skada, att jag inte fick den! Han talade helt obesvärat, men de små ljusa ögonen blickade oav­låtligt från flickan till mig och tillbaka igen.

— Jag kan se att presentationen redan ägt rum, sade han.

— Ja. Jag har alldeles nyss sagt sir Henry, att han kommit hit väl sent för att få se alla våra vackra orkidéer.

— Vem tror du då den här herrn är?

— Jag tar för avgjort, att det är sir Henry Baskerville.

— Visst inte, sade jag. Blott en ringa ofrälse, men en vän till honom. Jag är doktor Watson.

En harmsen rodnad gick över hennes uttrycksfulla ansikte.

— Då ha vi talat under oriktiga förutsättningar, sade hon.

— Jag tycker just inte det varit lång tid att tala på, anmärkte hennes bror med samma frågande blick som förut.

— Jag talade till doktor Watson, som om han varit bosatt här och ej blott på besök, sade hon.

— Det kan just inte intressera er, om det är för tidigt eller för sent för orkidéerna att blomma. Nu kommer ni väl i alla fall med oss till Merripit House?

Efter en kort promenad voro vi framme vid det tämligen oansenliga huset, som i de gamla goda tiderna tjänat någon boskapsuppfödare till en modern bostad. Det omgavs av en fruktträdgård, men som man kunnat vänta sig av läget, voro träden förkrympta och sneda, och hela stället gjorde ett torftigt och melankoliskt in­tryck. Vi blevo insläppta av en underlig, skinntorr gammal betjänt i nött dräkt, som var fullkomligt i stil med husets yttre. Där inne voro dock rummen stora och möblerade med en elegans, i vilken jag trodde mig spåra den unga damens smak. Då jag från fönstren skådade ut över den oändliga, med gra­nitklippor och stora stenar beströdda heden, som rullade ut sig ända bort till horisonten, kunde jag icke låta bli att undra vad det var, som förmått denne fint bildade man och denna vackra kvinna att bosätta sig i en sådan trakt.

[ 77 ]— Underligt val av hem, inte sant? sade han, som till svar på mina tankar. Och ändå trivas vi gott här, eller hur, Beryl?

— Ja, det göra vi visst, svarade hon, men orden saknade övertygelsens klang.

— Jag höll förr en skola i norra delen av landet, sade han. Arbetet var för en man med mitt tempera­ment mekaniskt och föga intressant, men jag ansåg det som en stor företrädesrätt att få leva bland ung­dom och hjälpa till att forma dessa unga själar, bilda deras karaktärer efter min egen och förse dem med höga idealer. Ja, den uppgiften var mig mycket kär. Men ödet var oss icke gunstigt. En farlig epidemi bröt ut i skolan, och tre av gossarna dogo. Skolan hämtade sig aldrig efter det slaget, och en stor del av mitt kapital uppslukades i och med skolans fall. Likväl kan jag säga, att saknade jag inte gossarna och deras glada umgänge, skulle jag glädja mig över min egen motgång, ty med min utpräglade smak för zoologi och botanik, finner jag här ett vidsträckt arbetsfält, och min syster älskar naturen lika högt som jag gör det. Och allt detta, doktor Watson, kommer nu över er med anledning av vad jag läste i ert ansikte, då ni från vårt fönster blickade utåt heden.

— Jag kan inte neka till, att jag verkligen tänkte, att det kunde vara litet enformigt att bo här — kan­hända mindre för er än för er syster.

— Nej, nej, det tycker jag visst inte, inföll hon.

— Vi ha underhållande böcker, vi studera, och vi ha angenäma grannar. Doktor Mortimer är i sitt fack en lärd man. Den nyligen hädangångne sir Charles var också en behaglig umgängesvän. Vi kände honom mycket väl och sakna honom mer än jag kan beskriva. Tror ni, att det skulle anses ogrannlaga, om jag i eftermiddag avlade ett besök hos sir Henry för att få göra hans bekantskap ?

— Tvärtom tror jag, att han skulle bli mycket glad, om ni gjorde det.

— Vill ni då vara god och nämna, att jag tänker komma. På vårt enkla sätt torde vi kunna bidraga till att göra det lättare för honom att leva här, innan han kommer riktigt in i ställningar och förhållanden. [ 78 ]Skulle ni, doktor Watson, vilja gå upp med mig och se på min fjärilsamling? Jag tror, att den är den fullständigaste i hela sydvästra England. Då vi hunnit att gå igenom den är nog lunchen färdig.

Men jag var angelägen att komma tillbaka till den man, som jag skulle skydda genom mitt sällskap. He­dens dysterheter, den stackars ponnyns död, det trolska läte, som man velat sammanställa med den hemska familjesägnen — allt detta gjorde mig illa till mods. Och till råga på dessa mer och mindre svävande in­tryck hade jag fått fröken Stapletons klara och tyd­liga varning, uttalad med ett så omisskänneligt allvar, att jag icke kunde tvivla på, att den hade någon be­stämd anledning. Jag motstod alla försök, som gjor­des att övertala mig att stanna till lunchen, och jag anträdde oförtövat återfärden på samma gräsbevuxna gångstig jag begagnat för att komma dit.

Emellertid måste det ha funnits någon ginväg, ehuru jag ej kände till den, ty innan jag hunnit fram till landsvägen överraskades jag av att få se fröken Stapleton, som satt på en stor sten bredvid stigen. Hennes kinder hade fått en varm färg av ansträngningen, och hon höll handen tryckt mot sidan.

— Jag har sprungit så mycket jag förmått i avsikt att genskjuta er, doktor Watson, sade hon. Jag gav mig inte ens tid att sätta på mig hatten. Jag får inte dröja länge här, ty då märker min bror, att jag för­svunnit. Jag vill endast säga er, att jag beklagar mitt misstag, då jag tog er för sir Henry. Glöm, om ni kan, vad jag då sade, ty det har alls ingen tillämpning på er.

— Men jag kan inte glömma det, fröken Stapleton, sade jag. Jag är sir Henrys vän och hans välfärd ligger mig varmt om hjärtat. Säg mig varför ni var så angelägen, att sir Henry med det första skulle fara tillbaka till London.

— Det var blott ett kvinnligt infall, doktor Watson. När ni lärt känna mig bättre, skall ni komma under­fund med, att jag inte alltid kan giva skäl för vad jag säger eller gör.

— Ni bedrar mig inte. Jag minns mycket väl dall­ringen i er röst och uttrycket i era ögon. Jag ber er, fröken Stapleton, var uppriktig, ty alltsedan jag kom [ 79 ]hit, tycker jag att jag omsvävas av skuggor. Livet har blivit likt det där stora Grimpenträsket med dess gröna fläckar, i vilka man kan sjunka ner, om man inte har någon som visar en vägen. Säg mig nu vad ni menade, och jag lovar att överbringa er varning till sir Henry.

Ett uttryck av tvekan gick ett ögonblick över hen­nes ansikte, men ögonen hade åter blivit hårda, då hon svarade mig.

— Ni gör för mycket av det där, doktor Watson, sade hon. Min bror och jag blevo mycket upprörda av sir Charles’ död. Vi kände honom väl, ty han promenerade ofta och gärna över heden till vårt hem. Den där historien om en förbannelse, som vilade över familjen, hade gjort ett djupt intryck på honom, och när den sorgliga tilldragelsen sedan inträffade, trodde jag, som väl var helt naturligt, att det måtte funnits någon grund för hans fruktan. Det oroade mig där­för, att ännu en medlem av familjen skulle bosätta sig här, och jag kände, att han borde varnas för den fara, som hotade honom. Det var vad jag menade — intet annat.

— Men vari består väl denna fara?

— Ni känner ju till historien om hunden?

— Jag tror inte på sådana dumheter.

— Men det gör jag. Om ni har något inflytande över sir Henry, så laga att han kommer bort från ett ställe, som alltid visat sig så olycksdigert för hans familj. Världen är stor. Varför skulle han vilja bo där det är farligast för honom?

— Jo, just för att det anses farligt. Sådan är sir Henry, och jag fruktar, att om ni inte närmare kan precisera er varning, blir det mig omöjligt att förmå honom att avlägsna sig härifrån.

— Jag kan inte närmare precisera den av det enkla skäl, att jag ingenting bestämt vet.

— Ännu en fråga skulle jag vilja göra er, fröken Stapleton. Om ni inte menade mer än ni nu sagt första gången ni talade med mig, varför var ni då angelägen, att er bror inte skulle höra det? Er var­ning innebär ju ingenting, som han eller någon annan skulle kunna klandra.

[ 80 ]— Min bror är mycket angelägen att godsets ägare skall slå sig ned på stället, ty han anser det av vikt för de fattiga, som bo på heden. Han skulle bli myc­ket ond, om han finge veta, att jag sagt någonting, som kunde föranleda sir Henry att begiva sig härifrån. Men nu har jag gjort min plikt och ämnar inte säga någonting mer. Jag måste skynda mig hem igen, an­nars saknar han mig och misstänker att jag träffat er. Farväl! Hon gick och hade inom några minuter försvunnit bakom klipporna, under det att jag, med sinnet uppfyllt av oro och farhågor, fortsatte min väg till Baskerville Hall.



ÅTTONDE KAPITLET.
(Doktor Watsons första rapport.)
BARRYMORE VID FÖNSTRET.

Hädanefter ämnar jag följa händelsernas gång ge­nom att avskriva mina brev till Sherlock Holmes. De ligga nämligen framför mig på bordet. En sida fattas, men för övrigt äro de i samma skick som då de skrevos och framställa de tankar och känslor jag hyste vid deras avfattande, tydligare än mitt minne, ehuru i vissa avseenden mycket gott, förmår göra det.

Baskerville Hall, den 13:de oktober.

Min bäste Holmes! De brev och telegram jag till­sänt dig ha givit dig en tämligen noggrann föreställ­ning om allt det som tilldragit sig i denna ganska ruskiga avkrok av världen. Ju längre man vistas här, dess mer känner man sig genomträngd av hedens anda, hedens vidd och även av dess trolska tjusning. När man väl vågat sig ut på dess buktiga stigar, har man lämnat alla spår av det nutida England bakom sig, [ 81 ]men på samma gång får man ett ständigt växande medvetande om ett förhistoriskt folks bostäder och verk­samhet. Varhelst man vandrar fram ligga dessa för­gätna stammars hus, man ser deras gravar och dessa väldiga monoliter, som anses ha omgivit deras tempel.

Allt detta är emellertid främmande för det upp­drag du gav mig, då du skickade mig hit, och förefaller troligen ditt strängt praktiska sinne ganska oin­tressant. Jag vill därför återkomma till de fakta, som beröra sir Henry Baskerville.

Om du inte fått någon rapport från mig under de allra sista dagarna, så beror detta på, att det tills i dag icke varit något av vikt att berätta. Nu har emel­lertid någonting högst förvånande inträffat, och jag skall i sinom tid meddela dig det. Dessförinnan måste jag dock göra dig förtrogen med några andra faktorer, som ingå i situationen.

En av dessa, som jag icke sagt mycket om, är den förrymde straffången på heden. Man har nu stark an­ledning att förmoda, det han begivit sig ifrån trakten, vilket kännes som en riktig lättnad för distriktets fatti­gare befolkning i de spridda stugorna. Fjorton dagar ha förgått sedan han rymde, och han har varken synts till eller låtit höra av sig. Det vore alldeles obegrip­ligt, om han under hela denna tid kunnat hålla till på heden.

Här i huset äro vi fyra duktiga karlar, men jag erkänner, att jag har mina kusliga stunder, när jag ibland tänker på Stapleton och hans syster. På flera mils omkrets ha de inga grannar, och hela hushållet utgöres av en tjänsteflicka, en gammal betjänt, systern och brodern, vilken senare icke kan anses särdeles stark. De skulle vara alldeles hjälplösa, om de råkade ut för en sådan där ärkeskurk som den beryktade Notting Hill-boven. Både sir Henry och jag voro oroliga för dem, och vi satte i fråga att Perkins, stallknekten, skulle tillbringa nätterna där, men det ville inte Stap­leton höra talas om.

Första dagen vi voro här, gjorde han, som jag redan sagt dig, besök på Baskerville, och redan morgo­nen därpå kom han och hämtade oss för att visa oss [ 82 ]platsen, där den ondskefulle Hugo säges ha råkat ut för sitt tragiska öde. Vi fingo vandra några mil på heden, innan vi kommo fram till stället, som var så hemskt och dystert, att det väl kunde giva upphov till hela historien. Mellan skrovliga klippblock vandrade vi fram i en liten dalsänka, som förde till en öppen, gräsbevuxen plan, här och där fläckad av vit ängsull. På planens mitt reste sig två stora stenar, nötta och väs­sade i topparna, så att de sågo ut som de väldiga hugg­tänderna på något oerhört stort djur. Till punkt och pricka överensstämde alltsammans med scenen för det gamla sorgespelet. Sir Henry blev mycket intresserad och frågade upprepade gånger Stapleton, om denne verk­ligen trodde på möjligheten av övernaturliga ingrepp i människornas öden. Han låtsades skämta, men det märktes tydligt, att han menade allvar. Stapleton sva­rade mycket reserverat, men det var lätt att se, att han sade mindre än han menade, och att han icke ville uttala sig tydligare av finkänslighet för baroneten. Han berättade flera exempel på fall, där familjer fått lida till följd av onda andars inflytande, och då han läm­nade oss, hade vi fått det intrycket, att han delade den gängse folktron.

På återvägen intogo vi lunch på Merripit House, och det var då, som sir Henry gjorde fröken Stapletons bekantskap. Från första ögonblicket han såg henne, tycktes hon öva en stark dragningskraft på honom, och jag skulle nästan tro, att böjelsen var ömsesidig. På hemvägen ville han oupphörligt tala om henne, och sedan dess har knappast en dag förgått utan att vi träffat både brodern och systern. De dinera här i afton, och det talas om, att vi skola komma till dem i nästa vecka. Man hade kunnat förmoda, att Stapleton med nöje skulle se, att ett sådant giftermål komme till stånd, och dock har jag flera gånger iakttagit tecken till det största ogillande hos honom, när sir Henry ägnat hans syster någon uppmärksamhet. Han är tvivelsutan mycket fästad vid henne, och hans liv skulle bli ganska ensligt, om hon gifte sig, men nog vore det höjden av själviskhet, om han lade hinder i vägen för ett för henne så briljant parti. Jag är dock alldeles säker om, att han icke vill, att deras förtrolighet skall övergå till [ 83 ]kärlek, och flera gånger har jag observerat, att han sökt förekomma varje téte-à-téte dem emellan. Apropos det, så blir det för mig mycket svårare att följa dina föreskrifter och inte låta sir Henry gå ut ensam, om till våra övriga svårigheter nu också sällar sig en kärleksaffär. Min popularitet skulle lida ett betydligt avbräck, om jag efter bokstaven utförde dina order.

Häromdagen — i torsdags för att vara riktigt nog­grann — var doktor Mortimer här på lunch. Han hade anställt grävningar i en kummel i Long Down och hittat en förhistorisk dödskalle, som väckt hans stora förtjusning. Aldrig har jag sett någon som så helt går upp i sin vurm. Stapletons kommo hit längre fram på dagen, och den gode doktorn tog oss på sir Henrys begäran med sig till idegransalléen för att visa oss hur allt gått till den sorgligt minnesvärda kvällen. Idegransalléen är en lång, dyster gång mellan tvenne väggar av klippt häck, på ömse sidor kantad med en smal gräsremsa. Vid alléens bortersta ända ligger grin­den, vid vilken den gamle mannen stått och rökt och cigarraskan fallit. Den är av vitmålat trä och försedd med klinka samt leder till den vida heden. Jag drog mig till minnes den teori du uppställt rörande förloppet och försökte tänka mig tilldragelsen så som den ägt rum. Då den gamle stod där vid grinden, fick han se någonting närma sig från heden, någonting som skrämde honom till den grad, att han förlorade all besinning och började att storspringa, tills han föll ned, död av fasa och utmattning. Genom denna långa, dystra gång hade han flytt — för vad? Månne för en av hedens vallhundar? Eller för en spöklik hund, svart, tyst och övernaturligt stor? Hade mänsklig ondska varit vid verket här? Visste den bleke, vaksamme Barrymore mera än han fann för gott att tala om? Allt var så dunkelt och svävande, men så hägrar ju också alltid brottets mörka skugga i bakgrunden.

Ännu en granne har jag träffat, sedan jag sist skrev, nämligen herr Frankland på Lafter Hall, beläget om­ kring fyra eng. mil söder om Baskerville. Han är en äldre man, har rött ansikte och vitt hår samt är mycket kolerisk. Han vurmar på den brittiska lagen och har ödat en stor förmögenhet på processer. Han bråkar för [ 84 ]blotta nöjet att bråka och är lika färdig att försvara vilkendera sidan som helst av ett mål, så inte är det underligt, om nöjet blivit honom tämligen dyrbart. Ibland händer det, att han stänger av en farled och på trots hindrar sockenborna att färdas fram där. Ibland faller det honom in att med egna händer riva ned en annans stängsel under försäkran, att där har vägen gått fram sedan urminnes tider. Han är väl bevandrad i skiftes- och kommunalstadgan, och ibland använder han sin kunskap till fromma, ibland till skada för byfolket i Fernworthy, så att han ömsevis bäres i triumf genom bygatan eller brännes in effigie, alltefter det sätt, varpå han utfört sin sista bedrift. För närvarande anses han ha omkring sju processer i gång, och dessa komma troligen att uppsluka resterna av hans förmögenhet och dymedelst draga ut hans gadd samt göra honom oskadlig för framtiden. Frånsett processlystnaden, tyckes han vara en välvillig och beskedlig man, och jag nämner honom endast därför, att du uttryckligen bad, att jag skulle sända dig en beskrivning på människorna här i närheten. För tillfället har han en mycket egendomlig sysselsättning. I egenskap av stjärnkikare har han för­sett sig med ett förträffligt teleskop, och med detta i handen ligger han nu hela dagarna på taket av sitt hus och spanar ut över heden, i hopp att uppfånga en skymt av den förrymde brottslingen. Om han inskränkte sin verksamhetslust till detta, ginge det väl an, men det påstås, att han ämnar stämma doktor Mortimer för att han öppnat en grav utan tillstånd av den dödes närmaste släktingar. Han syftar därmed på att Mortimer grävt upp en dödskalle från stenåldern ur en ättehög på Long Down. Tack vare honom, förefaller livet här icke så enformigt. Han ger det en viss komisk anstrykning, som är ganska välbehövlig.

Och sedan jag nu meddelat dig, vad jag haft att säga om den förrymde fästningsfången, om Stapletons, doktor Mortimer och Frankland på Lafter Hall, så över­går jag slutligen till det viktigaste och skall berätta dig någonting mer om Barrymore och hans hustru, framför allt om det som tilldrog sig förliden natt.

Först några ord om det där telegrammet du av­sände från London för att förvissa dig om, huruvida [ 85 ]Barrymore verkligen fanns här. Jag har redan med­delat dig, att enligt postmästarens egen förklaring hans intyg befunnits värdelöst och att det varken bevisade det ena eller det andra. Jag talade om för sir Henry hur det förhöll sig med den saken, och på sitt rättframma sätt skickade han genast efter Barrymore och frågade honom, om han tagit emot telegrammet. Barrymore svarade, att det hade han gjort.

— Lämnade gossen det i era egna händer? frå­gade sir Henry.

Barrymore såg litet förvånad ut och funderade på saken.

— Nej, sade han till sist, jag var för tillfället uppe på vindskontoret, men min hustru kom och lämnade mig det.

— Besvarade ni det själv?

— Nej; jag sade min hustru hur hon skulle skriva, och hon gick ner och avsände svaret.

På kvällen återkom han alldeles frivilligt till ämnet.

— Jag förstod egentligen inte vad ni åsyftade med de där frågorna ni gjorde mig i förmiddags, sir Henry, sade han. Jag hoppas, att de inte inneburo en antydan om att jag gjort något, som rubbat er tillit till mig?

Sir Henry måste försäkra honom, att så icke var fallet och blidkade honom ytterligare genom att på ho­nom överlåta en betydlig del av sin gamla garderob. Den nya utstyrseln från London hade nämligen nu anlänt.

Fru Barrymore intresserar mig ganska mycket. Hon är en tämligen tungrodd, solid personlighet, betydligt inskränkt, ytterst aktningsvärd och av något puritanska tendenser. Man kan knappast tänka sig en för sinnes­rörelser mindre åtkomlig varelse, och likväl har jag berättat dig, att första natten jag var här, hörde jag henne gråta bittert, och sedan dess har jag ofta obser­verat märken efter tårar i hennes ansikte. Det är nå­gon djup sorg, som tär henne. Ibland undrar jag, om hon förföljes av brottsliga minnen, ibland tror jag, att Barrymore är en verklig hustyrann. Jag har alltid miss­tänkt denne man för att ej vara fullt renhårig, men den sista nattens äventyr har fört mina misstankar till sin spets.

[ 86 ]Och dock kan saken förefalla ganska obetydlig. Du vet, att jag aldrig sover särdeles tungt, och sedan jag ställts på vakt här i huset har min sömn varit lättare än någonsin. Förliden natt vid tvåtiden vaknade jag av, att någon smög sig förbi mitt rum. Jag steg upp, öppnade dörren och tittade ut. En lång svart skugga drog sig sakta utefter korridoren. Skuggan framkallades av en man, som med ett ljus i handen helt försiktigt vandrade framåt gången. Han var klädd i skjorta och byxor, men gick barfotad. Jag kunde blott se konturerna av hans gestalt, men av längden slöt jag mig till att det var Barrymore. Han gick mycket långsamt och varligt, och det låg någonting brottsligt och förstulet i hela fö­reteelsen.

Jag har sagt dig, att korridoren avbrytes av ett gal­leri, som svänger om hallen, men att den fortsattes på andra sidan. Jag väntade tills mannen kommit ur sikte, och sedan följde jag efter. Då jag passerat galleriet, hade han hunnit fram till slutet av den andra korridoren, och det svaga ljusskenet från en öppen dörr sade mig, att han gått in i ett av rummen. Nu är förhållandet det, att alla de där rummen stå omöblerade och obe­bodda, så att den nattliga expeditionen föreföll mera mystisk än någonsin. Ljuset lyste stadigt, som om han stått orörlig. Jag smög mig så ljudlöst jag kunde det till gångens ände och tittade in genom dörren.

Barrymore stod lutad mot fönsterplattan och höll ljuset mot rutan. Hans profil var till hälften vänd åt mig, och dragen vittnade om spänd väntan, då han stir­rade ut åt den mörka heden. Under några minuter stod han där och väntade, men så uppgav han en stö­nande suck och släckte med synbar otålighet ljuset, ögonblickligen vände jag om till mitt rum, och kort därefter hörde jag de smygande stegen — nu stadda på återtåg. Långt senare, då jag fallit i en lätt slum­mer, hörde jag hur en nyckel vreds om i ett lås, men varifrån ljudet kom visste jag icke. Betydelsen av allt detta är mig oklar, men i detta dysterhetens hemvist pågår någonting hemlighetsfullt. som vi förr eller senare skola utrannsaka. Jag vill icke besvära dig med mina teorier, ty du har bett mig att blott [ 87 ]förse dig med fakta. Jag har i dag på morgonen haft ett långt samtal med sir Henry, och vi ha utstakat en fälttågsplan, grundad på mina iakttagelser från förliden natt. Jag skall inte tala om den nu, men nog torde den göra min nästa rapport ganska intressant att läsa.



NIONDE KAPITLET.
(Doktor Watsons andra rapport.)
LJUSET PÅ HEDEN.

Baskerville Hall, den 15 oktober.

Min bäste Holmes!

Om jag icke hade så särdeles mycket att med­dela dig under första veckorna jag var här, kan du väl inte förneka, att jag nu ger dig ersättning för den förlorade tiden och att händelserna följa tätt på var­andra. I min sista rapport avslutade jag rubriken Barrymore vid fönstret, och nu har jag en hel massa att berätta, som, om jag ej misstar mig, kom­mer att förvåna dig på det högsta. Sakerna ha tagit en alldeles oförmodad vändning. På sitt sätt ha de inom de senaste fyrtioåtta timmarna blivit mycket kla­rare, på sitt sätt mera invecklade än förut. Men jag skall tala om alltsammans, så du får döma själv.

Före frukosten den morgon, som följde på mitt även­tyr, gick jag korridoren fram och undersökte rummet, där Barrymore varit föregående natt. Det västra fönstret, där han stått och tittat så ivrigt, har som jag nu upp­täckte, en egendomlighet, som utmärker det framför alla andra fönster i huset — därifrån kan man näm­ligen se bäst ut över heden. Ett tomrum mellan två träd gör det möjligt att från denna plats blicka rakt ned på den, då man däremot från de andra fönstren blott [ 88 ]skymtar den i fjärran. Härav följer, att Barrymore måste ha sett efter någon eller något på heden, då han gjorde sig besvär att gå hit.

Men på vad sätt än Barrymores rörelser kunde förklaras, kände jag det allt för ansvarsfullt att tiga med dem tills jag vunnit klarhet. Efter frukosten gick jag in till baroneten i hans skrivrum och berättade honom allt det jag sett. Han blev mindre överraskad än jag väntat.

— Jag visste, att Barrymore vandrade omkring i huset om nätterna, och jag tänkte just tala med ho­nom om det, sade han. Två eller tre gånger har jag hört hans steg i gången, kommande och gående unge­fär vid den tid ni nämnde.

— Då är det inte otroligt, att han varenda natt går in och tittar i det där fönstret, anmärkte jag.

— Nej, det kan nog hända. I så fall kunna vi följa honom i spåren och se efter vad han har för sig. Jag undrar vad er vän Holmes skulle göra, om han vore här?

— Jag tror, att han skulle göra just det ni före­slog, sade jag. Han skulle gå efter Barrymore och taga reda på vad han gjorde.

— Då skola vi båda tillsammans göra det.

— Men han skulle säkert höra oss.

— Mannen är litet döv, och i alla fall måste vi underkasta oss risken. I natt sitta vi uppe inne i mitt rum och vänta tills han går förbi. Sir Henry gnuggade helt förnöjd händerna, och det var tydligt, att han icke hade något emot ett litet äventyr, som bildade avbrott i det något enformiga livet på heden.

Baroneten har trätt i förbindelse med den arkitekt, som hade uppgjort de nya planritningarna åt sir Charles, och med en entreprenör från London, så att snart börjar väl det stora ombygget. Här har varit dekoratörer och fournissörer från Plymouth, och det märks mycket väl, att vår vän har storartade idéer och varken tänker spara på besvär eller utgifter, när det gäller att upp­rätta familjens storhet. Sedan han fått huset restaurerat och ommöblerat fattas icke mer än en fru för att allt skall bli fullkomligt. Oss emellan sagt, så ges det täm­ligen tydliga tecken till, att den bristen snart blir [ 89 ]avhjälpt, så vida den unga damen själv ej har någonting däremot, ty sällan har jag sett en man så betagen i en kvinna som han i vår vackra granne, fröken Stapleton. Detta oaktat tyckes dock icke allt härvidlag gå så lätt och ledigt som man kunnat ha anledning vänta. I dag till exempel råkade vår vän ut för en stötesten, som gjort honom både ledsen och orolig.

Efter det nyss anförda samtalet om Barrymore satte sir Henry på sig hatten och gjorde sig färdig att gå ut. Naturligtvis följde jag hans exempel.

— Jaså, kommer ni med, Watson? sade han och gav mig en underlig blick.

— Det beror på, om ni ämnar er ut på heden, sade jag.

— Ja, det gör jag.

Då känner ni mina instruktioner. Jag vill inte gärna synas ogrannlaga, men ni hörde hur allvarligt Holmes ålade mig att inte lämna er, framför allt att inte låta er ensam begiva er ut på heden.

Sir Henry lade småleende sin hand på min axel.

— Min käre vän, sade han, Holmes kunde inte förutse vissa saker, som hänt mig, sedan jag kom hit. Ni förstår väl vad jag menar? Jag är säker på, att ni minst av allt skulle vilja vara mig till besvär. Jag måste nu gå ensam.

Jag kände mig verkligen förlägen och visste var­ken vad jag skulle säga eller göra, och innan jag be­sinnat mig, hade han tagit sin käpp och gått.

Men sedan jag betänkt saken började mitt sam­vete livligt förebrå mig, att jag under någon förevänd­ning släppt honom ur sikte. Jag tänkte mig, hur det skulle kännas, om jag nödgades komma tillbaka till dig och berätta, att någon olycka inträffat i följd av min avvikelse från dina föreskrifter. Möjligen skulle jag kunna hinna upp honom, och så begav jag mig genast på väg åt det håll, där Merripit House ligger.

Jag skyndade framåt av alla krafter utan att se skymten av sir Henry, förrän jag kom till det ställe där gångstigen till heden viker av från landsvägen. Rädd för att jag ändå möjligen gått vilse, steg jag upp på en kulle, från vilken jag kunde få en över­blick över grannskapet — samma kulle vars ena sida [ 90 ]utgöres av stenbrottet. Då fick jag genast syn på ho­nom. Han var där framme på stigen, ungefär en fjär­dedels mil från mig, och vid hans sida såg jag en dam, som inte kunde vara någon annat än fröken Stap­leton. Det var alldeles tydligt, att det redan kommit till förklaring dem emellan, och att de stämt möte här. De gingo långsamt framåt, fördjupade i sitt samtal, och jag såg henne göra små livliga rörelser med händerna, som om hon velat ge eftertryck åt vad hon sade, un­der det att han hörde på mycket uppmärksamt och ett par gånger skakade på huvudet, som om han avgjort varit av annan mening än hon. Jag stod där bland ste­narna och såg på utan att rätt veta vad jag skulle taga mig till. Att följa efter dem, hinna upp dem och avbryta deras förtroliga samtal stred ju mot vanligt folkvett, och dock var det min otvetydiga skyldighet att ej ett ögonblick släppa honom ur sikte. Det var just inte någon rolig uppgift att spionera på en vän, men jag hade verkligen intet annat att göra än att ob­servera honom uppifrån kullen och att freda mitt sam­vete med att jag efteråt skulle bekänna för honom vad jag gjort. Sant är, att om någon fara plötsligt hotat honom, så var jag för långt borta att kunna vara till någon hjälp, men nog håller du väl ändå med mig om, att min belägenhet var ganska kinkig och att jag ej hade något val?

Vår vän sir Henry och den unga damen hade gjort halt på stigen och stodo fördjupade i sitt samtal, när jag på en gång märkte, att jag ej var enda vittnet till deras möte. Någonting grönt, som fladdrade i luften, ådrog sig min uppmärksamhet, och nästa ögonblick såg jag, att detta fladdrande föremål bars på en käpp av en man, som färdades på den knaggliga marken. Det var Stapleton med sin insektshåv. Han var de unga tu mycket närmare än jag och tycktes gå åt deras håll. I detsamma drog sir Henry plötsligt den unga damen till sig. Han hade lagt armen om livet på henne, och hon vände bort ansiktet och tycktes vilja göra sig fri. Han böjde sitt huvud mot hennes, och hon lyfte avvär­jande upp handen. I nästa ögonblick ryckte de sig ifrån varandra och vände sig hastigt om. Stapleton var an­ledningen till detta. Han kom hals över huvud [ 91 ]springande mot dem med håven dinglande efter sig. Han gestikulerade och nästan hoppade av iver, då han hunnit fram till de älskande. Vad detta skulle betyda, kunde jag naturligtvis inte veta, men på mig gjorde det det intrycket, att Stapleton häftigt förebrådde sir Henry, som i sin ordning sökte förklara sig och blev allt mer och mer förargad, när den andre ej ville taga reson. Flickan stod bredvid, stolt och tyst. Till sist svängde Stapleton om på klacken och vinkade befallande åt systern, som efter en tveksam blick på sir Henry följde brodern och gick. Naturforskarens vredgade åtbörder visade, att även den unga damen var föremål för hans missnöje. Baroneten stod en minut och såg efter dem och gick sedan med sänkt huvud och synbart nedsla­gen tillbaka samma väg han kommit.

Vad allt detta betydde kunde jag icke veta, men jag blygdes för att utan min väns vetskap ha bevittnat en så förtrolig scen. Jag sprang därför ned från kullen och mötte baroneten vid dess fot. Han var röd i ansiktet av vrede och rynkade pannan, som om han varit ytterst villrådig.

— Nej, se Watson! Varifrån kommer ni? sade han. Inte är det möjligt, att ni ändå lupit efter mig?

Jag förklarade alltsammans, sade, att det varit mig omöjligt att stanna inne, att jag följt honom i spåren och bevittnat vad som passerat. Hans ögon gnistrade till en början av harm, men min uppriktighet avväpnade honom, och han brast i ett allt annat än muntert skratt.

— Det skulle väl kunna tyckas, att man borde få vara ostörd mitt på en sådan där prärie, sade han, men ta mig tusan, tror jag inte, att hela trakten ryckt ut för att beskåda mitt frieri — som för övrigt inte var något roligt att se. Var hade ni köpt biljett?

— Jag stod där uppe på kullen.

— Det vill säga i fonden. Hennes bror däremot befann sig på nedre parkett. Såg ni, då han rusade på oss?

— Ja, det gjorde jag.

— Har ni någonsin kommit på den idéen, att han är galen — jag menar hennes bror?

— Nej, det kan jag just inte säga, att jag gjort.

— Jag kan väl tro det. Själv har jag alltid förr trott, att han var klok, men i dag skall jag säga er, [ 92 ]att antingen är det han eller jag, som borde klädas i tvångströja. Vad är det för fel med mig? Ni Watson, har nu några veckor levat tillsammans med mig, och nu ber jag er ärligt säga vad ni tänker. Har ni nå­gon anledning att tro, att inte jag skulle bli en god man, om jag fick en hustru, som jag älskade?

— Nej, det har jag visst inte.

— Min ställning i världen kan ju ingen klandra, så det måtte vara mig själv han inte kan med. Vad har han emot mig? Så vitt jag vet, har jag aldrig gjort en mask för när; och ändå ville han inte låta mig röra vid hennes fingerspetsar!

— Sade han det?

— Det och mera till. Det skall jag tala om för er, Watson, att ehuru jag endast känt henne några veckor, så var det något som genast sade mig, att hon var skapad för mig, och också hon — ja, nog var hon lycklig i min närhet, det kan jag då svära på. Det är ibland ett ljust uttryck i kvinnoögat, som säger mer än ord. Men han har aldrig låtit oss träffas på tu man hand, och först i dag trodde jag mig ha funnit ett tillfälle att få tala några ord med henne utan vittnen. Hon ville gärna stämma möte med mig, men när hon kom, var det inte om kärlek hon ville tala, och skulle icke heller ha låtit mig göra det, om hon fått råda. Hon återkom oupphörligt till, att här var det farligt att vistas och sade, att hon ej skulle känna sig lycklig, förrän jag rest härifrån. Jag svarade, att sedan jag sett henne, hade jag inte brått att lämna trakten, och att om hon verkligen önskade, att jag skulle resa, så kunde ej hennes önskan uppfyllas, om hon inte ställde det så, att hon kunde följa med. Och därmed var ju frieriet färdigt, men innan hon hann svara, kom den där ohövliga brodern sättandes och såg ut som en galning. Han var blek i synen av ilska, och hans ljusa ögon flammade av ursinne. »Vad tog jag mig till med den unga damen? Hur vågade jag ägna henne en uppmärksamhet, som var henne motbjudande? Trodde jag, att jag kunde göra vad som helst för att jag var baronet?» — Hade han inte varit hennes bror skulle han minsann ha fått svar på tal. Som det nu var, sade jag honom, att de känslor jag hyste för hans [ 93 ]syster, behövde jag inte skämmas för, och att jag hop­pades, att hon en gång skulle hedra mig genom att bli min maka. Detta tycktes ej förbättra saken, och då blev också jag ond och svarade honom med mera hetta än jag bort göra, efter hon stod bredvid. Slutet blev, att han, som ni såg, marscherade av med henne, och här står jag, som om jag tappat både handskar och vantar. Säg mig, Watson, vad allt detta skall betyda, och jag stannar i större förbindelse hos er, än jag någonsin kan avbörda mig.

Jag försökte att förklara saken både si och så, men jag visste verkligen inte själv, vad jag skulle tänka. Så väl vår väns titel som hans förmögenhet, ålder, karaktär och utseende talar till hans fördel, och jag vet inte något, som han har emot sig, om ej det olycksöde, som vilar över familjen. Att hans avancer så ohövligt blivit tillbakavisade, utan att det tagits någon hänsyn till flickans egna önskningar, och att hon utan invändning funnit sig i sitt öde, förefaller högst be­synnerligt. Våra gissningar upphörde emellertid, och vi lugnades av Stapleton själv, som avlade ett besök hos sir Henry samma eftermiddag. Han hade, sade han, kommit för att be om ursäkt för sin ohövlighet på mor­gonen, och efter ett långt enskilt samtal med sir Henry i dennes skrivrum blev resultatet det, att osämjan bila­des, och till tecken av försoning skola vi dinera på Merripit House nästa fredag.

— Inte vill jag ändå påstå, att mannen är klok, sade sir Henry. Jag glömmer aldrig uttrycket i hans ögon, när han kom rusande på mig i morse, men det erkänner jag, att hans sätt att be om ursäkt var mönstergillt.

— Kunde han på något sätt förklara sitt upp­förande?

— Han säger, att hans syster är hans allt i världen. Det är helt naturligt, och det gläder mig, att han för­står att uppskatta henne. De ha alltid varit tillsam­mans, och efter hans beskrivning måtte han ha fört ett mycket isolerat liv utan annat sällskap än hennes, så att tanken att förlora henne syntes honom förfärlig. Han hade inte förstått, sade han, att jag börjat fästa mig vid henne, och då han med egna ögon fick se att så [ 94 ]var, gav det honom en sådan chock, att han till en början ej var ansvarig för vad han sade eller gjorde. Han beklagade på det högsta vad som passerat och erkände hur barnsligt och själviskt det var av honom att inbilla sig, att han hela livet igenom skulle få be­hålla sin vackra syster för sin egen räkning. Skulle hon lämna honom, såg han hellre, att hon gifte sig med mig, som ju var en granne, än med någon annan. I alla händelser var det en prövning för honom, och det komme nog att dröja en tid, innan han kunde finna sig i sitt öde. Han lovade att ej på minsta vis sätta sig emot giftermålet, om jag ville förbinda mig, att under tre månader låta saken vila och nöja mig med att söka vinna hans systers vänskap utan att göra anspråk på hennes kärlek. Jag lovade, och så står saken nu.

Och därmed är ett av våra små mysterier klarerat. Det är trevligt att ha nått botten på något ställe i det träsk, där vi plumsa omkring. Vi veta nu varför Stapleton med motvilja betraktade sin systers friare, ehuru denne friare var en så önskvärd epusör som sir Henry. Och nu övergår jag till en annan tråd, som jag dragit ut ur den trassliga härvan, nämligen hem­ligheten med de där nattliga snyftningarna, fru Barrymores förgråtna utseende och hovmästarens förstulna färd till det västra gallerfönstret. Gratulera mig, min bäste Holmes, och säg, att du inte missräknat dig på ditt ombud, att du inte ångrar det förtroende du visade mig genom att skicka mig hit. Allt det nyss upp­räknade har blivit fullkomligt klart genom en natts arbete.

Jag sade »genom en natts arbete», men det var nog två nätters arbete, ty första natten upptäckte vi blankt intet. Jag satt uppe med sir Henry inne i hans rum till klockan tre på morgonen, men vi hörde ej ett ljud, förutom slagurets i trappan. Det var en ganska melankolisk vaka, som slutade med att vi båda somnade i våra stolar. Lyckligtvis läto vi icke modet falla utan beslöto att försöka en gång till. Följande natt skruvade vi ned lampan och sutto och rökte cigar­retter utan att giva minsta ljud ifrån oss. Det var otroligt så långsamt timmarna förgingo, och dock uppehöllos vi av detta tysta intresse, som jägaren erfar, då han ger akt på fällan, till vilken han hoppas att [ 95 ]villebrådet skall locka sig. Klockan slog ett, hon slog två, och för andra gången hade vi så när misströstat om framgång, då vi i en blink sutto kappraka i sto­larna, med alla våra trötta sinnen sporrade till ny verksamhet. Vi hade hört knarrande av steg i gången.

Smygande skredo de fram och dogo så småningom bort. Då öppnade baroneten sakta dörren, och vi an­trädde vår upptäcktsfärd. Vår man hade redan gått omkring galleriet, och i korridoren rådde mörker. Sakta smögo vi fram, tills vi hunnit till andra flygeln. Vi kommo just i lagom tid för att uppfånga en skymt av den långe, svartskäggige figuren, som med något utskju­ten rygg gick på tå i gången. Därefter steg han in genom samma dörr som vid föregående tillfälle. Ljus­skenet lyste upp dörrarmen ett ögonblick och sköt en enda gul stråle över korridorens dunkel. Vi hasade oss försiktigt fram, prövande varje tilja, innan vi vågade belasta den med vår hela tyngd. Vi hade vidtagit det försiktighetsmåttet att taga av oss stövlarna, men ändå knarrade de gamla plankorna under våra fötter. Ibland föreföll det alldeles omöjligt, att han inte skulle höra oss. Till all lycka är mannen litet döv, och dessutom var han helt upptagen av det han hade för händer. När vi till sist kommo till dörren och tittade in, funno vi honom framåtlutad mot fönstret med ljuset i handen och det bleka, spejande ansiktet tryckt mot rutan, all­deles som jag sett honom för två nätter sedan.

Vi hade icke på förhand planlagt vår kampanj, men baroneten är en man, för vilken det mest rätt­framma sättet alltid är det mest naturliga. Han gick in i rummet, och i detsamma rusade Barrymore med ett kvävt utrop från fönstret och stod likblek och dar­rande framför oss. Hans mörka ögon, som stucko skarpt av mot det vita ansiktet, voro fulla av fasa och förvåning, då han stirrade på sir Henry och mig.

— Vad har ni för er härinne, Barrymore?

— Ingenting sir. Han var så uppskakad, att han knappt kunde tala, och skuggorna i rummet dansade upp och ned, så darrade ljuset, som han höll i handen. Jag skulle bara se efter att fönstret var riktigt stängt. Jag går ibland och ser efter det om nätterna.

— I andra våningen?

[ 96 ]— Ja, jag prövar alla fönstren.

— Se så, Barrymore, sade sir Henry strängt, vi ha föresatt oss, att sanningen skall fram, och ni spar tid, om ni låter oss höra den med det första. Svara strax! Inga lögner! Vad gjorde ni vid fönstret?

Karlen såg på oss, som om han känt sig alldeles hjälplös, vred händerna och gav alla tecken till tvekan och bestörtning.

— Jag gjorde inte något ont, det försäkrar jag. Jag höll ljuset mot fönstret.

— Och varför höll ni ljuset mot fönstret?

— Fråga mig inte, sir Henry, fråga mig inte. Jag försäkrar er på min heder, att hemligheten inte är min. Om den bara angick mig, skulle jag visst inte försöka att dölja den för er.

Plötsligt fick jag en idé, och gick och tog ljuset på fönsterplattan, där hovmästaren ställt det ifrån sig.

— Han höll säkert upp det för att ge en signal, sade jag. Låt oss se efter, om någon svarar. Jag höll det på samma sätt som han gjort och spejade ut i den mörka natten. Svagt utskiljde jag trädens svarta massa och hedens ljusare vidd, ty månen stod bakom molnen. Och så ropade jag till av förtjusning, ty en liten gul ljusprick hade plötsligt genomträngt det mörka täckelset och glänste nu tydligt i mitten av den svarta fyrkant, som inramades av fönstret.

— Se där ha vi det! utbrast jag.

— Nej, nej, herr doktor, det är ingenting alls, in­föll hovmästaren. Jag försäkrar er —

— För ljuset över fönstret, Watson, ropade baroneten. Se, nu rör sig det andra med. Nu, lömske skurk, torde det inte bli så lätt att förneka, att det var en signal. Sjung ut! Vem är er medbrottsling därute, och vad är det för otyg ni ha för er?

Barrymores ansikte fick nu ett uttryck av öppet trots.

— Det är min affär och inte er, sade han. Jag talar ingenting om.

— Då lämnar ni ögonblickligen min tjänst.

— Som ni befaller. Är jag tvungen, så finns det väl ingen annan råd.

[ 97 ]— Och märk väl, att ni blir bortkörd. Jag tycker sannerligen, att ni borde skämmas. Er släkt har levat tillsammans med min under detta tak i mer än hundra år, och så ertappar jag er, invecklad i mörka stämplingar mot mig.

— Nej, nej, sir; visst inte mot er! Orden ut­talades av en kvinnlig stämma, och fru Barrymore, blekare och än mera uppskakad än sin man, stod i dörren. Hennes voluminösa gestalt, iförd kjol och stor schal, skulle ha förefallit ytterst komisk, om ej ut­trycket i hennes ansikte vittnat om en sådan förtvivlan.

— Vi måste ge oss av härifrån, Eliza. Det blev slutet på den historien. Det är så gott du börjar packa strax, sade hovmästaren.

— O, John, John, har det då kommit därhän? Det är mitt fel, sir Henry, alltihop är mitt fel. Vad han gjort, har han gjort för min skull och för att jag bett honom.

— Så tala då ut! Vad betyder alltsammans?

— Min stackars olycklige bror håller på att svälta ihjäl därute på heden. Vi kunna inte låta honom för­gås utanför våra portar. Ljuset är signal åt honom, att han skall få mat, och hans ljus därborta är tänt för att visa vart maten skall bäras.

— Er bror är således —

— Den förrymde fästningsfången — Selden, brotts­lingen.

— Jaha, så är det, sir, sade Barrymore. Jag sade er, att hemligheten inte var min och att jag inte kunde tala om den för er. Nu har ni hört den, och nu ser ni, att om det var några stämplingar å bana, så gällde de åtminstone inte er.

Detta var alltså förklaringen på de smygande natt­vandringarna och ljuset i fönstret. Både sir Henry och jag stirrade alldeles häpna på kvinnan. Var det väl möjligt, att denna tröga, aktningsvärda person var av samma blod som en av landets mest beryktade brottslingar?

— Ja sir, jag heter Selden i mig själv, och han är en yngre bror till mig. Vi skämde bort honom, när han var pojke och läto honom i allt få sin vilja fram, tills han fick den föreställningen, att världen var till för hans nöje och att han kunde göra vad han [ 98 ]behagade. Sedan kom han i dåligt sällskap, och djävu­len fick makt med honom, så att vår mor sörjde ihjäl sig för hans skull, och vårt namn släpades i smutsen. Snart gick det från brott till brott, han sjönk allt lägre och lägre, och det beror blott på Guds nåd, att han ej fått bestiga schavotten. För mig var han dock alltid den lille lockhårige gossen, som jag skött och lekt med, som äldre systrar pläga göra. Det var därför han bröt sig ut ur fängelset. Han visste, att jag fanns här, och att vi inte kunde vägra att hjälpa honom. När han en natt släpat sig hit, trött och utsvulten, hack i häl eftersatt av vaktknektarna, vad kunde vi väl göra? Vi släppte in honom, gåvo honom mat och skötte om honom. Så kom ni, sir, hem från Amerika, och min man ansåg, att min stackars bror skulle kunna vara tryggare på heden än på något annat ställe, tills förföljelsen avstannat. Men varannan natt försäkrade vi oss om, huruvida han var kvar eller ej genom att ställa ett ljus i fönstret, och om signalen besvarades, gick min man ut med litet kött och bröd till honom. Var dag hoppades vi, att han givit sig av, men så länge han fanns i närheten, kunde vi inte svika honom. Och detta är hela sanningen, så visst jag är en kristen människa, och är det någon, som bör klandras, så inte är det min man, utan det är jag, ty det är för min skull han gjort vad han gjort.

Kvinnan talade med så mycket allvar och reda, att man ej kunde annat än känna sig övertygad av hennes ord.

— Är det sant, Barrymore?

— Ja, sir Henry, vart enda ord är sant.

— Jag kan i så fall inte klandra er för att ni understött er hustru. Glöm vad jag sagt. Gå nu, ni två tillbaka till ert rum, och vi skola tala vidare om saken i morgon.

Sedan de gått, sågo vi åter ut genom fönstret. Sir Henry hade öppnat det, och den kalla nattvinden träf­fade våra ansikten. Långt i fjärran lyste ännu den lilla gula lågan.

— Det är obegripligt, att han törs, sade sir Henry.

— Kanske är det så placerat, att det endast här­ifrån kan ses.

[ 99 ]— Det är troligt. Hur långt härifrån tror ni det är?

— Borta vid kluvna klippan.

— Alltså blott en eller två mil härifrån.

— Knappast det.

— Mycket långt borta kan det väl inte vara, om Barrymore plägat gå dit med mat. Och vid det där ljuset ligger den skälmen och väntar. Blixt och dun­der, Watson, tror jag inte jag går ut och hugger kanaljen.

Samma tanke hade genomfarit mitt huvud. Paret Barrymore hade ju icke invigt oss i något förtroende. Deras hemlighet hade blivit dem avtvingad. Karlen var farlig för samhället, en överbevisad skurk, som man icke kunde hysa något medlidande med och för vilken det ej fanns någon ursäkt. Vi gjorde ej mer än vår plikt, om vi begagnade oss av detta tillfälle att förpassa honom tillbaka till den plats, där han icke kunde göra något ont. Hans råa, våldsamma natur var sådan, att andra skulle få umgälla, om vi nu visade oss efterlåtna. Vilken natt som helst skulle till exempel våra grannar, syskonen Stapleton, kunna bli angripna av honom, och kanhända var det tanken på detta, som gjorde, att sir Henry var så ivrig att komma i väg.

— Jag följer med, sade jag.

— Gå då efter en revolver och sätt på er era stövlar. Ju förr vi ge oss av, dess bättre är det, ty annars torde karlen släcka ljuset och bege sig från stället.

Fem minuter därefter stodo vi utanför porten, fär­diga att anträda vår expedition. Vi skyndade igenom den mörka trädplanteringen, där höstvinden sakta kla­gade och de fallande löven prasslade. Nattluften var tung av fuktiga ångor, vittnande om förgängelse. Då och då blickade månen fram några sekunder, men mol­nen jagade över fästet, och just som vi veko in på heden, började ett tätt regn att falla. Ljuset fortfor att stadigt brinna framför oss.

— Ni är väl beväpnad? frågade jag.

— Jag har min jaktpiska med mig.

— Vi få lov att komma över honom hastigt, ty det påstås, att han är mycket våldsam. Om vi helt oväntat angripa honom, så ha vi honom i vårt våld innan han kan göra motstånd.

[ 100 ]— Jag undrar just, sade baroneten, vad Holmes skulle säga om det här. Vad var det nu igen det stod om dessa mörka timmar, då ondskans makt når höjd­punkten?

Som till svar på hans fråga steg plötsligt från hedens vida dunkel samma underliga ljud, som jag redan förut en gång hört vid utkanten av det stora Grimpenträsket. Det bars av vinden genom den tysta natten, först ett tjut eller rytande och sedan dog det bort i ett doft mummel. Åter och åter upprepades det, hela luften dallrade därav, nu ljöd det gällt, vilt, hotande. Baro­neten grep mig i rockärmen och hans ansikte lyste vitt i mörkret.

— Store Gud, vad är det Watson?

— Det vet jag inte. Det där ljudet förekommer allt emellanåt på heden. Jag har hört det en gång förr.

Det dog bort, och en fullkomlig tystnad slöt sig om oss. Vi stodo och ansträngde oss för att höra, men kunde ingenting vidare förnimma.

— Watson, sade han, det där var hundtjut.

Blodet isades i mina ådror, ty något i hans röst vittnade om, att han gripits av hemsk skräck.

— Hur kalla de det där ljudet? frågade han.

— Vilka?

— Människorna här i trakten.

— Åh, de äro mycket okunniga. Vad gör det er vad de kalla det.

— Tala om det för mig, Watson. Vad säga de?

Jag tvekade, men kunde icke undgå att svara.

— De säga, att det är Baskervillernas hund, som tjuter.

Han undertryckte ett utrop och teg några ögonblick.

— Nog var det en hund, sade han till sist, men ljudet kom långt bort ifrån, antagligen från det där hållet.

— Det är svårt att säga varifrån det kom.

— Det steg och föll med vinden. Ligger inte Grimpens träsk där bortåt?

— Jo, det gör det.

— Och därifrån kom också ljudet. Säg mig upp­ riktigt, Watson, om inte ni också tyckte, att det lät [ 101 ]som en hunds tjutande? Jag är väl ingen barnunge heller? Ni behöver inte vara rädd att låta mig höra sanningen.

— Jag var i sällskap med Stapleton, då jag hörde det sist. Han sade, att det kunde vara en mycket sällsynt fågels rop.

— Nej, nej, det var bestämt en hund. Är det möjligt, att det kan ligga någon sanning i de här histo­rierna? Är det tänkbart, att jag verkligen är utsatt för­ fara från ett så dunkelt håll? Inte kan ni väl tro det, Watson?

— Nej, nej.

— Och dock var det någonting helt annat att skratta åt det i London än att stå här ute i mörkret på heden och lyssna till ett sådant skriande. Och så tan­ken på farbror! På marken invid honom där han låg, syntes ju spår av en hund. Allt passar så underligt ihop. Jag tror inte egentligen, att jag är någon mes, men det ljudet isade mitt blod. Känn på min hand.

Den var kall som marmor.

— Ni är er nog lik igen i morgon.

— Nej, jag tror inte jag kan bli av med det här tjutet, Vad råder ni mig att göra?

— Skola vi vända om?

— Nej, för tusan. Vi ha gått ut för att få karlen fast och det skola vi också minsann. Vi sätta efter straffången, och det är inte otroligt att en avgrundshund sätter efter oss. Framåt marsch! Vi svika inte vår föresats, om än helvetet släppt lös alla sina hundar och skickat ut dem på heden.

Vi stretade oss långsamt fram i mörkret. Omkring oss reste sig de skrovliga klipporna, framför oss tind­rade den lilla gula ljusfläcken. Ingenting är så svårt att beräkna som avståndet från ett ljus en beckmörk natt, och ibland tycktes skenet komma långt bort från horisonten, ibland föreföll det, som om det varit blott några alnar ifrån oss. Men till sist kunde vi se, var­ ifrån det kom, och då visste vi, att vi voro mycket nära det. Ett drypande ljus var nedstucket i en sig uppåt vidgande remna på en hög sten, vars tvenne delar skyddade det för vinden och hindrade det att synas annat än i rak riktning mot Baskerville Hall. [ 102 ]Ett väldigt granitblock dolde oss då vi kommo, och hopkrupna där bakom tittade vi över det på signalljuset. Det var underligt att se detta enda ljus brinna mitt på heden, utan att något tecken till liv förspordes i närheten — en liten rak, gul låga, som sköt upp och belyste de båda stenväggarna.

— Vad skola vi nu göra? viskade sir Henry.

— Vänta här. Han är nog inte långt ifrån sitt ljus. Låt oss se, om vi inte kunna upptäcka en skymt av honom.

Knappt hade jag uttalat orden, förrän vi båda två fingo se honom. Över den tudelade sten, i vars remna ljuset brann, sköt ett ondskefullt, fult ansikte fram, ett avskyvärt, djuriskt ansikte, fårat och ristat av dåliga lidelser. Vanställt av smuts, försett med borstlikt skägg och tovigt, nedhängande hår, kunde det gärna ha till­hört en av dessa gamla vildar, som fordom bebott jordkulorna på bergsluttningarna. Ljuset under honom återglänste i hans små illpariga ögon, vilka lömskt pli­rade åt höger och vänster i mörkret, som om han varit ett listigt vilddjur, lyssnande efter jägarens steg.

Det var tydligt, att något väckte hans misstankar. Kanhända plägade Barrymore begagna sig av någon liten signal, som vi uraktlåtit att giva, eller också hade karlen någon annan anledning att tro, att icke allt stod rätt till, ty jag kunde läsa hans farhågor i hans elaka ansikte. När som hälst kunde han släcka ljuset och försvinna i mörkret. Jag sprang därför fram och så gjorde även sir Henry. I samma ögonblick utstötte fången en förbannelse och kastade en stor sten med sådan kraft, att den splittrades mot blocket, bakom vilket vi gömt oss. Jag uppfångade en skymt av hans korta, fyrkantiga, starkt byggda gestalt, då han reste sig och vände oss ryggen för att springa sin väg. Av en lycklig tillfällighet bröt just då månen fram mellan molnen. Vi rusade upp till kullens krön, och där sågo vi vår man springande utför dess motsatta sluttning, hoppande över stenarna, som lågo i vägen för honom, vig och rörlig som en stenget. Ett lyckligt skott från min revolver kunde ha lemlästat honom, men jag hade tagit vapnet med mig till självförsvar om jag blivit [ 103 ]angripen, icke för att skjuta på en obeväpnad man, som sprang av alla krafter för att komma ifrån oss.

Vi voro båda snabba löpare i god kondition, men vi insågo snart, att det icke fanns någon möjlighet för oss att hinna upp honom. Vi sågo honom länge i månskenet, tills han tedde sig som en liten prick, som hastigt rörde sig bland rullstenarna på sluttningen av en kulle i fjärran. Vi sprungo och sprungo, så att vi nästan tappade andan, men avståndet mellan oss och fästningsfången blev allt större och större.

Till sist stannade vi och satte oss flämtande ned på ett par stenar, under det att vi sågo honom så småningom försvinna.

Och just då hände det någonting högst besynner­ligt och oväntat. Vi hade rest oss upp och skulle just vända om och gå hem, ty det var naturligtvis inte värt att fortsätta jakten. Till höger stod månen lågt, och en granitklippas tandade spets avtecknade sig mot silverskivans nedre kurva. Svart som en staty, skuren i ebenholz, reste sig en manlig gestalt på klipp­spetsen mot den glänsande bakgrunden. Tro inte, att det var en synvilla, Holmes. Jag försäkrar dig, att jag aldrig i mitt liv sett någonting tydligare. Så vitt jag kunde se, var det en smärt, högväxt man, som stod där. Han höll benen något åtskils, armarna korslagda över bröstet och huvudet nedböjt, som om hans tankar ruvat över denna öken av torv och granit, som låg utbredd framför honom. Han kunde gärna ha varit denna trakts förkroppsligade ande, och denne man vi­sade sig långt från det ställe där den andre försvunnit. För övrigt var han mycket längre än han. Med ett utrop av förvåning vände jag mig om och grep tag i baroneten för att visa honom synen, men i ett ögon­blick hade den försvunnit, och mannen var borta. De skarpa klippuddarna avtecknade sig alltjämt mot må­nens nedre del, men den högsta spetsen uppbar icke längre den tysta, orörliga gestalten.


[ 104 ]

TIONDE KAPITLET.
UTDRAG UR DOKTOR WATSONS DAGBOK.

Hittills har det varit mig möjligt att anföra de rapporter, som jag under detta äventyrs tidigare ske­den avsände till Sherlock Holmes. Nu har jag emel­lertid hunnit till en punkt i min berättelse, där jag ser mig nödsakad att övergiva denna metod och åter­igen lita på mitt minne, understött av dagboksanteck­ningar från den tiden.

Den 16 oktober. — En mulen, dimmig dag med duggregn. Huset är omvärvt av vällande moln, som då och då höja sig och blotta hedens dystra kroklinier, de tunna silverglänsande ådrorna på bergslutt­ningarna och klippblocken, som glänsa i fjärran, då ljuset träffar deras våta ytor. Det är dystert både utom- och inomhus. Baronetens humör lider av reaktionen efter nattens spänning. Själv plågas jag av tryck kring hjärtat och en känsla av stundande fara — en aldrig vikande fara, så mycket hemskare, som den icke kan bestämmas till sin art.

Och saknar jag väl anledning till en sådan känsla? Jag behöver blott tänka på den långa följd av till­dragelser, vilka alla peka på ett ödesdigert inflytande, som är vid verket runt omkring oss. Två gånger har jag med mina egna öron hört det där ljudet, som liknade hundskall i fjärran. Det är otroligt, ja omöj­ligt, att det icke kan förklaras på naturligt sätt. En spökhund, som lämnar verkliga spår i sanden och fyl­ler luften med sitt tjut, låter icke tänka sig. Och, oavsett hunden, kvarstår alltid som ett faktum det där mänskliga verktygets ingrepp i London, mannen i droskan och bre­vet, som varnade sir Henry för heden. Detta var åt­minstone verkligt men kunde lika väl tillskrivas en skyddande vän som en farlig fiende. Var vistades väl nu denne vän eller fiende? Hade han stannat kvar i [ 105 ]London eller följt oss hit? Kunde han — kunde han ha varit främlingen, som jag sett på klippans spets?

Det är sant, att jag blott såg honom ett ögonblick, men jag skulle kunna svära på, att han icke var någon av dem jag sett här, och jag har nu träffat alla grannarna. Kunde jag få tag i den mannen, så skulle vi stå in­för lösningen av alla våra svårigheter. På detta ena mål måste jag nu rikta hela min förmåga.

Vi hade en liten scen i morse efter frukosten. Barrymore bad om tillstånd att få tala vid sir Henry och de stängde in sig en stund i dennes skrivrum. Jag, som satt i biljardsalen, hörde flera gånger, att deras röster höjdes, och jag fick en ganska klar före­ställning om vilket ämne som avhandlades dem emel­lan. Plötsligt öppnades dörren, och baroneten ropade på mig.

— Barrymore anser sig ha skäl till klagomål, sade han. Han tycker, att vi gjorde orätt i att sätta efter hans svåger, då han frivilligt givit oss del av hemlig­heten.

Hovmästaren stod blek men sansad framför oss.

— Det är möjligt, att jag talat för häftigt, sade han, och i så fall ber jag om ursäkt. Jag måste dock upprepa, att jag blev mycket förvånad när her­rarna kommo hem i morse och jag fick höra, att det varit fråga om att fasttaga Selden.

— Om ni berättat oss det frivilligt, skulle det ha varit en helt annan sak, sade baroneten, men nu ta­lade ni eller, rättare sagt, er hustru om det, när ni blev tvungen därtill och icke hade annat val.

— Jag kunde dock icke tro, att ni skulle begagna er av det, sir Henry, nej, det kunde jag aldrig tro.

— Mannen är farlig för den allmänna säkerheten. Tänk till exempel på herr Stapletons hus, som han är en­sam om att försvara. Nej, ingen går säker, förrän den där karlen är under lås och bom.

— Han bryter sig inte in i något hus, det kan jag heligt bedyra, och aldrig kommer han vidare att anställa något förfång här i landet. Jag försäkrar er, sir Henry, att inom några dagar är allt i ordning för honom, och han beger sig då av till Sydamerika. För Guds skull, låt nu inte polisen veta, att han ännu finns [ 106 ]på heden. De ha avstått från att jaga honom, och låt honom vara i fred tills hans fartyg är färdigt för avresan. Ni kan inte ange honom utan att draga min hustru och mig in i bekymmer och svårigheter. Jag ber er, sir Henry, säg ingenting till polisen.

— Vad säger ni om saken, Watson?

Jag höjde på axlarna.

— Om han lyckligt och väl vore ur landet, skulle det lätta skattedragarnes börda, sade jag.

— Men tänk, om han anfaller någon, innan han reser?

— Hur skulle han kunna göra någonting så för­ryckt, sir? Vi ha försett honom med allt vad han behöver. Om han beginge ett brott, så uppenbarade han ju varest han var till finnandes.

— Det är sant, sade sir Henry. Nå ja, min käre Barrymore...

— Gud välsigne er, herre, och tack av allt hjärta. Det hade blivit min stackars hustrus död, om man åter satte in honom. Ni har varit så god mot oss, sir, sade han, att jag gärna skulle vilja göra er en återtjänst. Jag vet något, som jag kanhända hade bort säga förut, men det var först långt efter rannsakningen, som jag upptäckte det, och jag har inte med ett ord antytt det åt någon dödlig. Det har avseende på sir Charles’ bortgång.

Baroneten och jag sprungo upp från våra stolar.

— Vet ni på vad sätt han dog? frågade den förre.

— Nej, sir Henry, det vet jag inte.

— Vad har ni då att säga?

— Jag vet varför han gick ut till grinden just då. Han skulle träffa en kvinna.

— Skulle han träffa en kvinna! Han?

— Ja, det skulle han.

— Och den kvinnans namn var?

— Jag kan inte säga er hennes namn, men jag kan säga er initialerna. Hennes initialer voro L. L.

— Hur vet ni det, Barrymore?

— Jo, ser ni, sir Henry, er farbror hade fått ett brev samma dag på morgonen. Vanligen fick han en mängd brev, ty han var ju en offentlig man och vida beryktad för sitt goda hjärta, så att de, som hade [ 107 ]det svårt, vände sig gärna till honom. Men den mor­gonen var det händelsevis inte mer än ett brev, och därför lade jag märke till det. Det kom från Coombe Tracey, och adressen var skriven med fruntimmersstil.

— Nå, den saken tänkte jag inte vidare på då och skulle inte heller ha gjort det sedan, om inte min hustru varit. För några veckor sedan gjorde hon stor­städning inne i sir Charles’ skrivrum, som stått stängt efter hans död, och fann då ett nästan uppbränt brev bakom gallret i eldstaden. Större delen av papperet var kolad, men en liten bit på slutet av ena sidan hängde ihop och kunde läsas, ehuru bokstäverna voro gråa på svartaktig botten. Vi tyckte, att det såg ut som ett post scriptum, och det stod: »Jag besvär er, så framt ni är en gentleman, att bränna det här brevet och att infinna er vid grinden klockan tio.» Därunder lästes bokstäverna L. L.

— Har ni papperslappen i behåll.

— Nej, den föll sönder, under det att vi läste det skrivna.

— Hade sir Charles förut mottagit något brev med samma handstil?

— Jag gav verkligen inte närmare akt på hans brev, och jag hade säkert inte märkt det ifrågavarande heller, om det ej varit det enda, som kommit den dagen.

— Och ni har ingen aning om vem L. L. är?

— Nej, därom vet jag ej mer än ni själv. Jag antar dock, att om man kunde få reda på den damen, så skulle vi få veta mer om sir Charles’ död.

— Jag förstår inte, Barrymore, att ni kunnat un­danhålla oss någonting så viktigt.

— Jo, se det var strax efteråt, som vi fingo våra enskilda bekymmer, och dessutom ska jag säga, att vi båda höllo mycket av sir Charles och hade våra goda skäl att göra det, så mycket som han gjort för oss. Inte kunde vår stackars husbonde ha något gott av att den där historien revs upp, och man bör alltid vara försiktig, när det är ett fruntimmer med i spelet. Till och med de bästa män...

— Ni trodde att det kunnat skada hans rykte?

— Åtminstone trodde jag inte, att det kunnat vara till något gagn. Men när ni nu varit så god emot [ 108 ]oss, tycker jag, att det inte vore fullt ärligt hand­lat, om jag inte talade om för er allt det jag vet om saken.

— Det är bra, Barrymore, nu kan ni gå. Sedan hovmästaren lämnat oss, sade sir Henry till mig: Nå, Watson, vad tänker ni om denna nya upplysning?

— Jag tycker nästan, att den gör mörkret än svartare än det var förut.

— Det är också min tanke, men om ni kunde få tag på L. L., skulle mycket vara vunnet, och det är redan en fördel att veta, att det finnes en kvinna, som känner verkliga förhållandet, om vi nu blott kunde uppspåra henne. Vad anser ni, att vi bör göra?

— Genast meddela Holmes alltsammans och därigenom räcka honom en nyckel till gåtan, som han så länge sökt. Jag skulle mycket misstaga mig, om det ej förmår honom att genast resa hit.

Jag gick upp på mitt rum och nedskrev ett referat av det nyss avslutade samtalet. Jag önskar, han vore här!

Den 17:de oktober. I dag har regnet öst ned, prasslat mot murgrönorna och skvalat genom rännorna. Jag begav mig i väg till den svarta klippa, på vars spets jag skådat den enslige vaktaren, och från dess skrovliga höjd blickade jag nu själv ut över de dystra dynerna. Ingenstädes kunde jag dock upptäcka något spår av enslingen, som framträtt på denna plats för två aftnar sedan.

Då jag befann mig på återvägen, upphans jag av doktor Mortimer, som i sin »dog-cart» kom åkande på en knagglig farled, som utgick från Foulmires avlägsna lantgård. Han ville nödvändigt, att jag skulle sätta mig upp, och åka med honom.

— Hör ni, min bäste Mortimer, sade jag, då vi skakade fram på den ojämna vägen, nog känner ni väl de flesta av dem, som kunna räknas till grannskapet? Kan ni då säga mig namnet på en kvinna vars initialer äro L. L.?

Han funderade några minuter på saken.

— Nej, sade han. Det finnes nog några zigenare och arbetare, som jag inte har reda på, men av [ 109 ]lantbrukarne och ståndspersonerna finnes det ingen med de initialerna. Vänta litet, tillade han efter en paus. Laura Lyons! Hennes initialer äro ju L. L., men hon bor i Coombe Tracey.

— Och vem är hon? frågade jag.

— Hon är Franklands dotter.

— Vad för något? Är hon dotter till den gamle knarren?

— Ja, just precis till honom. Hon gifte sig med en artist vid namn Lyons, som kom till heden för att söka motiv. Han visade sig vara en riktig slyngel och var henne otrogen, men det är möjligt, att felet inte uteslutande var å hans sida.

— Vad lever hon nu av?

— Jag tror att gubben Frankland gav henne ett litet underhåll, men som han själv har trassliga affä­rer, är det säkert helt obetydligt.

Han ville veta vad jag åsyftade med mina för­frågningar, men jag lyckades slingra mig ifrån saken.

Mortimer hade stannat kvar till middagen och efter densamma satt sig att spela écarté med baroneten. Hov­mästaren kom in till mig med kaffe i biblioteket, och jag begagnade mig av tillfället för att göra honom några frågor.

— Nåå, sade jag, har er älskvärda svåger begivit sig av härifrån eller smyger han ännu omkring därute?

— Det vet jag inte, herr doktor, svarade han. Jag hoppas innerligt, att han är borta, ty han har bara gjort oss ledsamheter och bekymmer. Jag har inte hört av honom, sedan jag för tre dagar sedan bar ut mat till honom.

— Såg ni honom då?

— Nej, det gjorde jag inte, men maten var borta när jag nästa gång gick åt det hållet.

— Då var han väl säkert där?

— Ja, det kan så tyckas, så vida inte den andre tagit den.

Jag satt med kaffekoppen halvvägs förd till mun­nen och stirrade på Barrymore.

— Ni vet således, att där finnes en till?

— Ja, jag vet, att det finnes en till, som stryker omkring på heden.

[ 110 ]— Har ni sett honom?

— Nej, det har jag inte gjort.

— Hur kan ni då veta, att han existerar?

— Selden talade om det för åtta dagar sedan. Den andre gömmer sig också för folk, men för så vitt jag vet, är han ingen straffånge. Jag kan inte med allt­ihop, jag kan verkligen inte med det, doktor Watson, det säger jag rent ut, — han talade med iver och mycket allvar.

— Hör nu på, Barrymore, sade jag. Jag har intet annat än er husbondes intresse för ögonen, och min enda avsikt med att komma hit var att hjälpa honom. Säg mig uppriktigt, vad är det ni inte kan med.

Barrymore tvekade, som om han ångrat sitt utbrott eller funnit det svårt att kläda sina känslor i ord.

— Jo, det är hela historien, som försiggår här, utbrast han till sist och gjorde en rörelse med handen åt det av regnet piskade fönstret, som vette åt heden. Det är falskt spel på färde, och svarta skurkstreck äro i görningen, det kan jag svära på. Mycket skulle det glädja mig, om sir Henry begåve sig av till London igen.

— Men vad är det då, som oroar er?

— Först och främst sir Charles’ död. Vad än kronoombudet sade om den saken, så var den ganska ruskig. Och så det där oväsendet på heden, sedan det blivit mörkt om kvällarna. Det finns numera ingen, som för betalning vågar sig dit ut efter solnedgången. Vidare ha vi den där främlingen, som gömmer sig därute och vaktar och väntar. Vad väntar han på? Vad skall det betyda? Inte betyder det gott för någon med nam­net Baskerville, och bra glad skall jag bli, när jag kommer från alltihop och sir Henrys nya tjänare äro färdig att flytta till Baskerville Hall.

— Men kan ni inte tala om något för mig angående den där främlingen? sade jag. Vad sade Selden? Hade han upptäckt var han höll till eller vad han hade för sig?

— Han hade sett honom ett par gånger, men man­nen är slug och röjer ingenting. Först trodde han, att det var en polis, men snart kom han underfund med, att han drev sitt eget spel. En herreman trodde han, att det var, men vad han hade för sig, kunde han inte begripa.

[ 111 ]— Och var bodde han?

— Bland bråten på bergsluttningen — ni vet, de där stenhyddorna, där fornfolket hållit till.

— Och hur fick han sin föda?

— Selden hade upptäckt, att han hade en pojke i sin tjänst, som försåg honom med allt vad han be­hövde. Förmodligen går pojken till Coombe Tracey och köper det åt honom där.

— Det är bra, Barrymore. Kanhända skola vi en annan gång tala vidare om saken.



ELFTE KAPITLET.
FRÄMLINGEN PÅ HEDEN.

Det utdrag i min dagbok, som bildade det när­mast föregående kapitlet har fört berättelsen fram till den adertonde oktober, från vilken dag händelserna började att snabbt närma sig sin förskräckliga avslutning.

Jag fick icke tillfälle att genast meddela baroneten det som jag den föregående aftonen erfarit angående fru Lyons, ty doktor Mortimer satt och spelade kort med honom till sent inpå natten. Först vid frukosten dagen därpå talade jag om det för honom och frågade, om han ville följa med mig till Coombe Tracey. Till en början ville han det gärna, men sedan kommo vi överens om, att det nog var klokast, att jag for dit ensam.

När jag anlände till Coombe Tracey tillsade jag Perkins att sätta in hästarna och anställde förfrågningar angående den dam besöket gällde. Utan svårighet fann jag hennes bostad. Rummen lågo centralt och voro väl möblerade. En tjänstflicka bad mig genast stiga på, och när jag kom in i förmaket reste sig en dam hastigt upp från sin skrivmaskin och vände sig med ett vänligt leende emot mig. Hennes min förändrades, då hon såg, att hon hade en främling framför sig. Hon satte sig åter och frågade mig om mitt ärende.

[ 112 ]Mitt första intryck av fru Lyons var, att hon var en skönhet av första rangen.

— Jag har det nöjet att känna er far, sade jag. Det var en klumpig inledning, och fru Lyons lät mig märka, att hon tyckte det.

— Min far och jag ha ingenting gemensamt, sade hon. Jag är honom ingenting skyldig, och hans vän­ner äro inte mina. Hade inte sir Charles Baskerville och några andra välvilliga människor trätt emellan, hade min far nog låtit mig svälta ihjäl.

— Det är angående den avlidne sir Charles Baskerville jag önskar tala med er, sade jag.

— Vad skulle väl jag kunna ha att säga er om honom? frågade hon och fingrade nervöst på skriv­maskinens klaffar.

— Ni kände honom — inte sant?

— Jag har redan sagt er, att jag stod i stor för­bindelse hos honom. Om jag nu kan försörja mig, så är det till stor del på grund av den godhet han visade mig, då jag hade det som svårast.

— Brevväxlade ni med honom?

Den vackra damen såg på mig med ögon, som blixtrade av harm.

— Vad är meningen med dessa frågor? utbrast hon häftigt.

— Meningen med dem är att förekomma offentlig skandal. Det är bättre, att jag framställer dem här, än att saken övergår till offentligt forum.

Hon teg och blev mycket blek. Till sist såg hon upp och fick någonting djärvt och trotsigt i sättet.

— Nåväl, sade hon, jag skall svara. Fråga vad ni vill!

— Brevväxlade ni med sir Charles?

— Ja, nog skrev jag till honom ett par gånger för att tacka honom för hans finkänsliga ädelmod.

— Har ni skrivit upp när dessa brev avsändes?

— Nej.

— Träffade ni honom någon gång personligen?

— Ja, en eller två gånger, när han besökte Coombe Tracey. Han var av en ganska tillbakadragen natur och föredrog att göra gott i tysthet.

— Men om ni träffade honom så sällan och skrev till honom så få gånger, hur kunde han då ha [ 113 ]tillräckligt reda på era förhållanden att hjälpa er på sätt ni antytt?

Hon bemötte min invändning utan ett ögonblicks tvekan.

— Det var åtskilliga herrar, som hade reda på min sorgliga historia och som kommit överens att hjälpa mig, sade hon. En av dem var herr Stapleton, som var granne och nära vän med sir Charles. Han var ofantligt god mot mig, och det var genom honom, som sir Charles fick reda på mig och mina svårig­heter.

— Skrev ni någonsin till sir Charles och stämde möte med honom? fortfor jag.

Åter rodnade fru Lyons av harm.

— Jag tycker verkligen, att er fråga är något när­gången, sade hon.

— Det var ledsamt det, men jag måste upprepa den.

— I så fall svarar jag — det gjorde jag visst inte.

— Ni gjorde det inte samma dag sir Charles dog?

Rodnaden försvann och hon blev dödsblek. De torra läpparna formade sig till ett nej, som jag sna­rare såg än hörde.

— Ert minne sviker er säkert, sade jag. Jag kan till och med anföra ett par rader ur ert brev. De lydde: ’Jag besvär er, så framt ni är en gentleman, att bränna det här brevet och att infinna er vid grin­den klockan tio.’

Jag trodde att hon svimmade, men genom ett kraf­tigt bemödande fick hon åter makt med sig.

— Finns det då verkligen ingen gentleman till på jorden! sade hon sakta.

— Ni gör sir Charles orätt, inföll jag. Han brände verkligen brevet, men det händer, att brev kunna vara läsliga även sedan de bränts. Ni erkänner således, att ni skrivit det där?

— Ja, visst skrev jag det, sade hon, och nu brast hon ut i en verklig ström av ord. Visst skrev jag det. Varför skulle jag neka därtill? Det är ingen­ting att skämmas för. Jag ville, att han skulle hjälpa mig, och som jag trodde, att jag kunde förmå honom till att göra det, om jag fick tala med honom, så bad jag honom möta mig.

[ 114 ]— Men varför vid en sådan tid?

— För att jag nyss fått höra, att han dagen därpå ämnade resa till London och kanhända skulle vara borta i flera månader. Av flera anledningar kunde jag inte komma tidigare på dagen.

— Men varför bedja honom möta er vid grinden i stället för att uppsöka honom i hans hem?

— Tror ni, att det går an för en kvinna att ensam avlägga besök i en ogift mans hem?

— Vad hände, när ni kom?

— Jag kom aldrig.

— Fru Lyons!

— Nej, jag svär därpå vid allt vad heligt är. Jag begav mig aldrig dit, ty någonting inträffade, som gjorde besöket överflödigt.

— Och vad var det?

— Det var någonting, som rörde mig enskilt och som jag inte kan tala om.

— Ni medger i alla fall, att ni stämt möte med sir Charles på den plats och vid den stund han dog, men ni förnekar, att ni infann er vid mötet?

— Det är sant.

— Och varför var ni så angelägen, att sir Charles skulle förstöra brevet?

— Det måtte ni väl förstå, om ni läst det i dess helhet.

— Jag har aldrig sagt, att jag gjort det.

— Men ni citerade ju en del av det jag skrivit!

— Jag citerade endast ett post scriptum. Brevet hade, som jag sagt, blivit uppbränt och var i sin hel­het icke läsligt. Jag frågar er ännu en gång, varför ni var så angelägen att sir Charles skulle förstöra det brev han mottog från er på sin dödsdag.

— Saken är av så fullkomligt enskild natur.

— Så mycket större skäl att undvika offentlig rann­sakning.

— Nå, så skall jag väl tala om det då. Om ni har något så när reda på min olyckliga historia, så vet ni, att jag ingått ett förhastat giftermål, som jag fått skäl att ångra.

— Ja, det har jag hört.

[ 115 ]— Mitt hela liv är föremål för en oavbruten för­följelse av en man, som jag avskyr. Han har lagen på sin sida, och varenda dag möter mig den möj­ligheten, att jag kan bli tvingad till att leva tillsam­mans med honom. Vid det tillfälle, då jag skrev till sir Charles, hade jag fått veta, att jag möjligen skulle kunna bli fri, om vissa utgifter bestredos. Detta be­tydde allt för mig — sinnesro, lycka, aktning för mig själv, ja, allt. Jag visste hur ädelmodig sir Charles var, och jag trodde, att om han av min egen mun finge höra hur det förhöll sig, skulle han hjälpa mig.

— Men hur kom det till, att ni inte infann er?

— Det berodde på, att jag före den utsatta tim­men fick hjälp från annat håll.

— Varför skrev ni inte till sir Charles och sade honom det.

— Det skulle jag ha gjort, om jag inte fått läsa notisen om hans död i tidningen morgonen därpå.

Berättelsens sammanhang var så fast, att mina frå­gor visade sig ur stånd att rubba det. Mitt enda sätt att kontrollera saken var att undersöka, om hon vid­tagit åtgärder för skilsmässa från mannen ungefär vid den tid då katastrofen inträffat.

Gäckad i mina förhoppningar och tung till sinnes lämnade jag henne.

Lyckan hade varit oss vidrig under hela förloppet av denna hemliga undersökning, men nu stod hon mig äntligen bi. Hennes sändebud var ingen mer och ingen mindre än själve herr Frankland, som med sitt röda ansikte och sina vita polisonger stod utanför sin träd­gårdsgrind, som vette mot den landsväg, å vilken jag rullade fram.

— Se god dag, doktor Watson, sade han med ovan­ligt gott humör, nu får ni lof att låta hästarna rasta och komma in och dricka ett glas vin med mig och gratulera mig till på köpet.

— Det är en betydelsefull dag för mig, doktor Wat­son, sade han småskrattande, en av de mest betydelse­fulla i mitt liv, och detta på två sätt. Jag skall lära dem här i landet vad som är lag och rätt och låta dem veta, att här är en karl, som inte är rädd av sig. Jag har bevisat, att vägen skall gå fram tvärt igenom [ 116 ]gubben Middletons park, inte fullt hundra alnar från hans egen hallport. Vad säger ni om det? Vi ska minsann lära de där gunstig herrarna, att det inte går an för dem att helt oförsynt färdas fram hur de vilja och trampa menige mans rättigheter under fötterna. Så har jag satt lås för grinden till skogshagen, där folket från Ternworthy pläga förlusta sig. De förb—de tölparna ställa sig alldeles okunniga om äganderätten och tro, att de få kasta sina papperslappar och buteljer var de behaga. Båda målen äro avgjorda till min fördel, doktor Watson. Roligare har jag inte haft, sedan jag lyckades pliktfälla sir John Morland för att han sköt i sin egen fasangård.

— Hur i all världen gick det till?

— Slå upp det i böckerna, doktor, det är mödan värt. Det kostade mig två hundra pund, men jag fick rätt.

— Och lände det er till någon fördel?

— Nej, visst inte. Med stolthet kan jag säga, att jag inte gjorde det av egennytta. Jag handlar ute­slutande av intresse för det allmänna. Jag tvivlar inte på, att folket i Ternworthy kommer att bränna mig in effigie i kväll. Förra gången de gjorde det sade jag till polisen, att sådana skandaler borde förekommas. Jag skall säga, att lantpolisen är alldeles bedröv­lig och den ger mig inte det skydd, jag har rätt att fordra. Målet Frankland mot Regeringen kommer att ådraga sig allmänhetens uppmärksamhet. Jag sade dem, att de skulle få anledning att ångra sitt uppförande emot mig, och redan ha mina ord besannats.

— På vad sätt? frågade jag.

— Jo, jag skulle kunna säga dem vad de helst av allt vilja veta, men intet kan förmå mig till att hjälpa de kanaljerna på traven.

— Det är väl fråga om något tjuvskytte, kan jag tro? sade jag helt likgiltigt.

— Ha, ha, ha! Nej, viktigare än så, min gosse, Tänk om det gällde den förrymde fången på heden!

Jag hajade till.

— Inte menar ni, att ni vet var han är? sade jag.

— Inte vet jag precis var han är, men nog kunde jag vara polisen behjälplig att knipa honom. Har det [ 117 ]aldrig fallit er in, att rätta sättet att få honom fast vore att taga reda på, hur han får sin föda och dyme­delst uppspåra honom?

Han tycktes ledsamt nog komma sanningen ganska nära.

— Jo, visst har jag det, sade jag, men hur vet ni, att han ännu vistas på heden?

— Jo, det vet jag, för jag har med egna ögon sett den, som bär mat till honom.

Jag bävade för den stackars Barrymore. Det var icke utan sin fara att ligga i händerna på denne hän­synslöse gamle fjäsker. Men hans nästa ord lyfte en tyngd från mitt hjärta.

— Det förvånar er säkert då jag talar om för er, att maten bäres till honom av ett barn — en gosse, som jag ser varenda dag genom kikaren uppe på taket.

Detta kunde man kalla tur! Och dock undertryckte jag varje spår av intresse. Ett barn! Barrymore hade ju sagt, att det var en gosse, som bar föda till den okände. Frankland hade helt oförhappandes anträffat dennes spår, icke den förrymdes. Om jag kunde få del av hans iakttagelser, skulle det bespara mig ett långvarigt och tröttsamt sökande. Men därtill fordrades å min sida att hyckla tvivel och likgiltighet.

— Jag anser det långt mera troligt, att det är en son till någon av herdarne på heden, som går ut med middag till sin far, sade jag.

Den gamle självhärskaren blev alldeles ursinnig vid minsta motsägelse.

— Jaså, säger ni det? skrek han och pekade utåt heden. Ser ni svarta klippan där borta? Nå, ser ni den där lägre kullen med törnbuskar på? Det är den stenigaste punkten på hela heden, och tror ni, att någon herde skulle välja den till viloplats? Ert antagande är i hög grad orimligt. Ni kan vara alldeles säker, att min åsikt vilar på goda grunder. Jag har sett gossen komma med sitt knyte gång på gång. Varje dag och ibland två gånger om dagen — men vänta litet, doktor Watson. Ser jag orätt, eller är det inte just nu något som rör sig där borta på sluttningen?

Det var flera engelska mil dit, men jag såg [ 118 ]tydligt en rörlig svart punkt, som stack av mot den gröna och grå bakgrunden.

— Kom med mig! ropade Frankland och skyn­dade utför trappan. Ni skall själv få se, och sedan får ni döma om saken.

— Kikaren — ett teleskop, som vilade på ett stativ, stod på det flata plåttaket. Frankland satte ögat till glaset och uppgav ett rop af tillfredsställelse.

— Skynda er, doktor Watson, innan han hinner över kullen! sade han.

Och jag såg verkligen en liten pys, som med ett knyte över axeln långsamt stretade uppför sluttningen.

— Nå, hade jag rätt?

— Ja visst, det var en gosse, som tycktes vara ute i något hemligt ärende.

— Och vilket detta ärende är, skulle till och med en medlem av lantpolisen kunna gissa sig till. Men inte ett ord skall jag säga dem, och ni, doktor Watson, måste också lova mig att tiga. Inte ett ord — hör ni det!

— Som ni vill.

— De ha behandlat mig riktigt skamligt. När ut­gången av dessa sista målen blir känd, tänker jag, att det nog går en rysning genom hela grevskapet. Ingen­ting kan förmå mig att på minsta sätt hjälpa polisen, ty den hade nog gärna sett, att de bränt mig själv på bålet i stället för min avbild. Inte går ni väl redan? Först skola vi tillsammans tömma karaffinen eller hur?

Men jag var döv för alla hans böner och lyckades förmå honom att avstå från sitt uppsåt att ledsaga mig hemåt. Så länge han kunde se mig, följde jag vägen, men sedan satte jag av över heden och begav mig till den kulle, bakom vilken vi sett gossen för­svinna.

Solen höll redan på att gå ned, när jag nådde kullens krön, och de långa sluttningarna nedanför mig lågo i glänsande grönt på ena sidan, i skuggat grått på den andra. Gossen syntes ingenstädes till. Men nedanför mig i en klyfta låg en krets av gamla stenhyddor, och i deras mitt stod en, som bibehållit så stor del av taket, att det kunde tjäna till skydd mot väderlekens växlingar. Mitt hjärta slog hårt, då jag [ 119 ]fick se den. Där måste främlingen ha sitt tillhåll. Till sist satte jag foten på tröskeln till hans gömställe — hans hemlighet låg inom mitt räckhåll!

Den okände låg kanske gömd där, eller irrade han väl omkring på heden? Mina nerver genomisades av äventyrskänsla. Efter att ha kastat ifrån mig cigar­retten knöt jag handen om min revolver, gick fram till dörren och såg in genom den. Hyddan var tom.

Men många tecken utvisade, att jag icke var på falskt spår. Här bodde mannen otvivelaktigt. Några i en regnkappa insvepta filtar lågo på den stenskiva, som en gång tjänat till läger för förhistoriska män­niskor. Askan efter en eld syntes på ett grovt galler. Där bredvid stodo några kokkärl och ett ämbar, till hälften fyllt med vatten. En mängd tomma konserv­lådor visade, att stället varit bebott en tid, och sedan jag något vant mig vid mörkret, upptäckte jag en tenn­skål och en butelj med litet konjak borta i en vrå. Mitt på jordgolvet låg en flat sten, som antagligen tjä­nade till bord, och på stenen stod ett litet knyte — detsamma som jag genom teleskopet sett gossen bära på axeln. Det innehöll en brödkaka, en burk inlagd tunga och ett par burkar syltade persikor. Då jag skulle ställa det tillbaka efter att ha undersökt det, fick jag se ett skrivet papper, som legat under kny­tet. Jag tog upp det och läste följande grovt tillritade ord:

— Doktor Watson har begivit sig till Coombe Tracey.

En minut blev jag stående med papperet i min hand och funderade på, vad väl denna kortfattade under­rättelse skulle betyda. Det var alltså jag och icke sir Henry, som var föremål för främlingens spioneri. Han hade icke personligen följt mig utan skickat en annan — möjligen denne gosse — att bevaka mig, och detta var hans rapport.

När det fanns en rapport, så kunde det finnas flera, och jag började att söka överallt i hyddan. Någon­ting i den vägen stod dock icke att upptäcka, ej heller kunde jag hitta på någonting, som angav karaktären och avsikten hos denne man, som bodde på ett så underligt ställe. Var han väl vår ondskefulle fiende [ 120 ]eller vår skyddande ängel? Jag svor att icke lämna hyddan, förrän jag fått klarhet i den saken.

I stark spänning men okuvligt beslutsam satt jag inne i hyddans mörker och väntade tåligt, att den som bebodde den skulle anlända.

Och äntligen hörde jag honom komma. I fjärran ljöd trampet av stövlar mot stenarna. Stegen kommo närmare. Jag kröp in i den innersta vrån och spände pistolen i fickan, besluten att icke röja mig förrän jag kommit i tillfälle att se främlingen. En lång paus angav, att han stannat på vägen. Men så närmade sig åter stegen, och en skugga föll in genom dörren.

— En härlig afton, min käre Watson, ropade en välkänd stämma. Vet du, jag tror bestämt, att du skulle finna det trevligare här ute än där inne.



TOLFTE KAPITLET.
DÖD PÅ HEDEN.

Jag satt några sekunder alldeles andlös, knappast i stånd att tro mina öron. Men så återkom jag till mina sinnens bruk, och det var som om min själ plötsligt blivit befriad från en förkrossande ansvarsbörda. Denna kalla, genomträngande, ironiska röst kunde blott tillhöra en enda i världen.

— Holmes! ropade jag, Holmes!

— Kom ut, sade han, och var för all del för­siktig med revolvern.

Jag böjde mig under den låga dörröppningens överstycke, och där satt han utanför hyddan på en sten.

— Aldrig har jag blivit så glad att få träffa en människa, sade jag och tryckte varmt hans hand.

— Och aldrig så förvånad heller?

— Nej, det erkännes villigt.

— Jag försäkrar dig, att även jag blev förvånad. Jag hade ingen aning om, att du upptäckt min tillfälliga fristad, än mindre att du befann dig därinom, förrän jag var tjugu steg från dörren.

[ 121 ]— Jaså, du kände igen mina fotspår?

— Nej, Watson, jag kan inte berömma mig av att särskilja dina fotspår från alla andra i världen. Men vill du riktigt lura mig, så anlita en annan tobaks­handlare, ty när jag hittar en cigarrettstump med märket Bradley, Oxford Street, så vet jag, att min vän Watson är i farvattnen. Den ligger där nere bredvid gång­stigen. Antagligen kastade du den ifrån dig, strax in­nan du dök in i den tomma hyddan.

— Alldeles riktigt.

— Jag kunde tro det, och med kännedom om din uthållighet tog jag sedan för avgjort, att du satt dig där inne på huk med vapnet till hands, avvaktande främlingens återkomst. Jaså, du trodde, att jag var brottslingen?

— Jag visste det inte, men jag hade föresatt mig att taga reda på hur saken förhöll sig.

— Det är bra, Watson! Och hur fick du reda på min vistelseort? Kanhända såg du mig den där natten, då du var ute på jakt efter straffången, och jag begick den oförsiktigheten att låta månen stiga upp bakom mig?

— Ja, jag såg dig då.

— Och så har du genomletat alla dessa stenhyddor tills du kom till den rätta?

— Nej, din pojke har blivit observerad, och detta tjänade mig till ledning.

— Jaså, jag förstår, av gubben med teleskopet. Till en början begrep jag inte vad det var, när ljuset glänste mot linsen. Han reste sig upp och tittade in i hyddan. Nej, se Cartwright har varit här med några förnödenheter. Vad står det skrivet på pappe­ret? Jaså, har du varit i Coombe Tracey?

— Ja.

— För att besöka fru Laura Lyons?

— Alldeles.

— Det är bra. Våra forskningar tyckas ha lupit jämsides, och när vi lägga tillsammans resultaten antar jag, att vi få en ganska klar uppfattning av affären i dess helhet.

— Uppriktigt sagt, gläder det mig av hjärtat, att du är här, ty ansvaret och sakens dunkel började [ 122 ]angripa mina nerver. Men hur i all världen har du kommit hit och vad har du haft för dig? Jag trodde, att du var vid Baker Street, upptagen av att söka reda det där utpressningsmålet.

— Det var just det jag ville, att du skulle tro.

— Alltså begagnar du dig av min tjänst utan att ha tillit till mig! utbrast jag med någon bitterhet. Bättre trodde jag mig ha förtjänt av dig, Holmes.

— Min bäste Watson, i den här saken liksom i många andra har du varit mig till ovärderligt gagn och jag ber dig förlåta, om jag till en viss grad fört dig bakom ljuset. Delvis gjorde jag det för din egen skull, och det var instinkten om den fara du löpte, som förmådde mig att själv resa hit och granska förhållandena.

— Men varför icke upplysa mig därom?

— Det hade icke varit till nytta för någon av oss och kunde möjligen ha lett till min upptäckt. Du hade kunnat vilja meddela mig något eller i ditt hjärtas god­het förse mig med något, som bidragit till min trev­nad, och det hade varit att riskera för mycket. Jag tog med mig Cartwright — du minns väl pysen på expressbyrån? — och han har dragit försorg om att jag fått vad jag behöft: en brödkaka och en ren krage. Man kan reda sig med litet nog.

— Och mina rapporter ha varit av noll och intet värde! Jag darrade på rösten vid tanken på den om­sorg och den stolthet varmed jag nedskrivit dem.

Holmes tog upp en pappersbunt ur fickan.

— Här har jag dina rapporter, min hedersbror och nog äro de omsorgsfullt studerade. Tack vare förträff­liga anordningar, ha de blott blivit en dag fördröjda på vägen. Jag kan inte annat än på det livligaste vitsorda det nit och den klokhet du lagt i dagen i ett ovanligt svårt fall.

— Och berätta mig nu, hur ditt besök hos fru Laura Lyons utföll — det var inte svårt för mig att gissa, att din färd till Coombe Tracey gällde henne, ty hon är den enda person därstädes, som kunde vara oss till nytta i denna sak. Om du inte rest i dag är det ofantligt troligt, att jag gjort det i morgon.

Solen hade gått ned, och skymning bredde sig över heden. Luften blev kylig, och vi sökte värme [ 123 ]i hyddan. Där anförtrodde jag honom innebörden av mitt samtal med Laura Lyons. Han blev så intres­serad, att jag ibland måste upprepa samma sak två gånger, innan han blev nöjd.

— Det här är mycket betydelsefullt, sade han, se­dan jag slutat. Det fyller en lucka, som synts mig oförklarlig i denna invecklade affär. Du vet kanhända, att det existerar ett mycket förtroligt förhållande mel­lan denna dam och Stapleton?

— Nej, det hade jag verkligen inte reda på.

— Så är det nog i alla fall. De träffas, de brev­växla, de förstå varandra fullkomligt. Detta ger oss ett mäktigt vapen i händerna. Om jag blott kunde begagna det till att frigöra hans hustru — —

— Hans hustru?

— Ja, nu skall jag väl också meddela dig något litet i utbyte mot allt vad du meddelat mig. Den dam, som har gått och gällt som fröken Stapleton, är i verklighetens hans hustru.

— Store Gud, vad säger du? Är du säker, att så är? Hur kan han då ha låtit sir Henry gå och för­älska sig i henne?

— Sir Henrys förälskelse kan egentligen inte skada någon annan än sir Henry själv. Stapleton drog, en­ligt vad du själv sett, nog försorg om, att han inte blev för närgången. Jag upprepar, att denna dam är hans hustru, icke hans syster.

— Men vartill skulle väl ett sådant bedrägeri tjäna?

— Han insåg, att hon i egenskap av en fri kvinna skulle vara honom till mera gagn.

— Det är således han, som är vår fiende — det var han som spionerade på oss i London?

— Ja, nog tyder jag gåtan så.

— Och varningen — den kom väl från henne?

— Ja visst.

Jag tyckte mig skönja konturerna av ett nedrigt bovstycke i det mörker, som så länge omslutit mig.

— Men är du säker på det, Holmes? Hur vet du, att denna kvinna är hans hustru?

— Jo, det vet jag, ty vid det tillfälle, då han första gången träffade dig, lät han undfalla sig några sanna uppgifter rörande sitt förflutna liv, vilka han nog [ 124 ]många gånger ångrat sedan dess. Han har verkligen varit skollärare i norra England, och ingen är lättare att uppspåra än en skollärare. Det finnes skolagenturer, medelst vilka man kan få reda på alla som ägnat sig åt yrket.

Det började verkligen se mindre mörkt ut, men mycket låg ännu kringvärvt av dunkel.

— Men om denna kvinna verkligen är hans hustru, vilken roll spelar då fru Laura Lyons?

— På den punkten ha dina egna efterforskningar kastat ett visst ljus. Ditt besök hos henne har i be­tydlig mån klargjort förhållandena. Jag visste inte, att laglig skilsmässa mellan henne och hennes man var ifrågasatt. I tro att Stapleton är ungkarl räknar hon naturligtvis på att bli hans hustru.

— Och när hon får veta sitt misstag?

— Så torde hon kunna bli till nytta för oss. Vår första plikt är att i morgon avlägga ett besök hos henne. Men är du inte väl långt borta från den man du lovat skydd, Watson? Du borde hålla till på Baskerville Hall.

De sista röda ljusstrimmorna hade förbleknat i väs­ter, och mörker rådde på heden. Några stjärnor fram­trädde, matt glimmande, på fästet.

— Ännu en fråga, Holmes, sade jag och reste mig upp. Inte bör det väl finnas någon förtegenhet oss emellan. Vad är meningen med allt detta? Varthän syftar han?

Med sänkt röst svarade Holmes:

— Det är fråga om mord, Watson — förfinat, kallblodigt, väl planlagt mord. Fråga mig inte om enskild­heterna. Mina nät börja att sluta sig om honom, liksom hans om sir Henry, och med din hjälp har jag honom snart fast. Blott en fara hotar oss än, och den är, att han skall slå sitt offer, innan vi hunnit bli färdiga. Jag behöver en dag till — på sin höjd två dagar, men under tiden måste du vårda dig om sir Henry som en moder om sitt sjuka barn. Din expedition i dag har rättfärdigats av sin utgång, och ändå vore jag färdig att önska, att du inte vikit från hans sida. Hör bara det där!

[ 125 ]Ett fasansfullt anskri — ett långsamt tjut av skräck och ångest bröt hedens tystnad. Blodet isades i mina ådror.

— O, min Gud! utbrast jag. Vad är det? Vad betyder det?

Holmes hade sprungit upp, och jag såg hans mörka och atletiska gestalt i hyddans dörr. Han stod med skuldrorna böjda och huvudet framsträckt och spejade ut i mörkret.

— Tyst! viskade han. Tyst!

Skriket hade förefallit högljutt på grund av sin häf­tighet, men det hade utgått från en avlägsen punkt på den vida slätten. Nu träffade det våra öron närmare, gällare, mera genomträngande än förut.

— Var är det? viskade Holmes, och jag förstod av röstens darrning, att han, mannen av järn, var ska­kad i sitt innersta. Var är det, Watson?

— Där är det visst, sade jag och pekade ut i mörkret.

— Nej, där!

Åter trängde ångestskriet genom den tysta natten, högre och oss mycket närmare än förut. Och därmed blandade sig ett djupt, dovt dån, musikaliskt och dock hotande, stigande och fallande som havets oavlåtliga brus.

— Hunden! skrek Holmes. Kom, Watson! Måtte det ej vara för sent!

Han hade storspringande givit sig ut på heden, och jag följde honom hack i häl. Plötsligt höjdes från den steniga marken mitt framför oss ett sista förtvivlans utrop, och så kom ett dovt, tungt fall. Vi stannade lyssnande. Ej ett ljud bröt vidare den vindlösa afto­nens tunga tystnad.

Jag såg Holmes utom sig av förtvivlan föra han­den till pannan.

— Han har segrat, Watson. Vi kommo för sent.

— Nej, nej, säg inte det!

— En sådan dåre jag var, som ej slog till i tid! Och du, Watson, som övergav din post! Men, vid Gud, om det värsta har hänt, så skola vi hämnas hans blod!

[ 126 ]Blint sprungo vi på i mörkret, stötande emot kul­lerstenar, banade oss fram genom ginstsnår, flämtande uppför höjderna, rusande utför sluttningarna, alltjämt styrande kosan åt det håll, varifrån de hemska ljuden kommit. Holmes såg sig allt emellanåt omkring, men skuggorna föllo täta på heden, och intet rörde sig på dess ödsliga yta.

— Kan du se någonting?

— Nej, intet.

— Men tyst, vad var det?

En sakta klagan träffade våra öron och upprepades ett par gånger till vänster om oss. En långsträckt ås bröt sig här i en brant klippvägg invid en stenbeströdd sluttning. På dennas skrovliga yta låg ett mörkt före­mål, som vid vårt närmande framträdde i tydligare form. Det var en man, som låg framstupa med huvudet böjt under sig i hemsk vinkel, skulderbladen uppskjutna och kroppen liksom färdig att slå en kullerbytta. Så grotesk var ställningen, att jag icke genast hade klart för mig, att de där klagoropen betecknat själens skilsmässa från kroppen. Ej en viskning, ej ett ljud förnams vidare från den mörka gestalt, över vilken vi stodo böjda. Holmes lade sin hand på honom men ryckte den åter till sig med ett utrop av fasa. Tändstickan, som han drog eld på, belyste offrets knutna händer och en sig vidgande pöl, som flöt ut från den krossade huvud­skålen. Den belyste någonting mera, som kom våra hjärtan att isas, nämligen sir Henry Baskervilles döda kropp.

Både Holmes och jag kände alltför väl igen den rödbruna, grova dräkt, som dess egare begagnat, då vi första gången sågo honom vid Baker Street. Vi hunno nätt och jämt att uppfånga en skymt av den, innan tändstickan slocknade och hoppet lämnade vår själ. Hol­mes klagade högt, och hans ansikte lyste vitt i mörkret.

— Ett sådant odjur! utbrast jag och knöt händerna. O, Holmes, jag kan aldrig förlåta mig, att jag lämnade honom åt sitt öde.

— Jag är mera klandervärd än du, Watson. För att få hela affären avrundad och fullständig, har jag offrat min klients liv. Detta är det hårdaste slag, som träffat mig under loppet av min bana. Men hur hade [ 127 ]jag väl kunnat ana, att han skulle sätta sitt liv på spel genom att så här dags ensam giva sig ut på heden?

— Tänk att vi skulle höra hans rop — o, min Gud, vilka rop! Var är väl det odjuret till hund, som drev honom till döden? Kanhända smyger den än omkring bland klipporna. Och var är Stapleton? Han skall stånda till ansvar för denna handling.

Med hjärtat fullt av bitterhet stodo vi på ömse sidor om den dödes kropp, överväldigade av denna plötsliga och ohjälpliga olycka, som fört våra lång­variga och tröttsamma bemödanden till ett så ömkligt slut. Sedan nu månen höjt sig på himmelen, klättrade vi upp på den klippa, från vilken vår stackars vän störtat ned, och stående på dess spets blickade vi ut över den skuggrika heden, där silverdager och mörker växlade. Långt borta, åt Grimpenhållet till, lyste ett enda stadigt, gult ljus. Det kunde ej komma annat än från Stapletons ensliga boning. Med en frammum­lad förbannelse skakade jag min knutna hand åt det.

— Varför skulle vi inte gripa honom strax? frå­gade jag.

— För att bevisen inte äro fullständiga. Karlen är slug och listig i högsta grad. Här är det inte fråga om vad vi veta utan om vad vi kunna bevisa. Göra vi ett oriktigt drag, så händer det, att den skälmen slipper undan än.

— Vad skola vi då göra?

— Vi få tillräckligt att göra i morgon. I kväll kunna vi endast göra vår stackars vän den sista tjänsten.

Tillsammans banade vi oss väg utför den branta sluttningen och närmade oss den döde, vars gestalt tecknade sig så svart och tydligt mot de silverglänsande stenarna. Ångesten, varom den förvridna krop­pen vittnade, var så påfallande, att mina ögon fylldes med tårar.

— Vi måste tillkalla hjälp, Holmes. Inte kunna vi två ensamma bära hem honom. Men är du då från dina sinnen ?

Han hade med ett utrop böjt sig ned över krop­pen och hoppade nu omkring skrattande och klappande [ 128 ]i händerna. Var väl denne man min allvarlige, förbehållsamme vän? Här förelåg ännu en gåta!

— Han har ju skägg! Karlen har ju skägg! skrek han.

— Har han skägg?

— Ja. Det är inte baroneten — det är — ja, minsann är det inte min granne, straffången.

Med feberaktig brådska hade vi vänt på den döde, och det drypande skägget pekade nu åt den kalla, klara månen. Man kunde icke misstaga sig på den låga pan­nan, de buskiga ögonbrynen och de insjunkna, djuriska ögonen. Det var verkligen samma ansikte, som glott på mig, belyst av ljuset i den kluvna klippan — Sel­dens, brottslingens.

I minuten var mig allt klart. Jag kom ihåg, att baroneten sagt mig, att han givit sina gamla kläder åt Barrymore. Barrymore hade i sin ordning givit dem åt Selden att tjäna honom till förklädnad under flyk­ten. Stövlar, skjorta, mössa — allt var sir Henrys. Händelsen var i alla fall sorglig nog, men denne man hade dock enligt landets lagar gjort sig skyldig till döden. Jag meddelade Holmes hur det förhöll sig, och mitt hjärta strömmade över av tacksamhet och glädje.

— I så fall ha kläderna givit anledning till den stackars mannens död, sade han. Det är alldeles tyd­ligt, att något sir Henry tillhörigt föremål begagnats vid hetsande av hunden — troligen den där stöveln, som försvann från hotellet, och så blev den här karlen offret. En underlig omständighet återstår dock att för­klara: hur kunde väl Selden i mörkret ana, att hunden satte efter honom?

— Han hörde det väl.

— Om en förhärdad karl, lik denne fästningsfånge, hör hundskall på heden, blir han väl inte så utom sig av förfäran, att han, med fara att bli fasttagen, vilt ropar på hjälp. Att döma efter ropen måste han ha sprungit långt, sedan han visste, att djuret förföljde honom. Hur kunde han veta det?

— Vad som förefaller mig ännu besynnerligare är varför denna hund, förutsatt att våra antaganden äro riktiga —

[ 129 ]— Jag förutsätter ingenting.

— Jaså — nå, varför denna hund skulle vara lös­släppt i kväll. Han springer nog inte alltid omkring på heden. Stapleton skulle inte ha släppt ut honom, om han inte haft anledning förmoda, att sir Henry skulle vara på heden i afton.

— Min svårighet är nog inte så lätt att få löst som din, vilken nog med det snaraste blir förklarad. Frågan är nu: var skola vi göra av den stackars döde? Inte kunna vi låta kroppen ligga kvar här och bli ett rov för rävar och korpar.

— Jag föreslår, att vi bära in den i en av stenhyddorna, tills vi satt oss i beröring med polisen.

— Ja, det är nog bäst. Jag tvivlar inte på, att du och jag kunna bära honom så pass långt. Men vem är det där, Watson? Vid allt vad heligt är, är det inte mannen själv. Ej ett ord att röja våra misstan­kar! Ej ett ord, ty då är spelet förlorat.

En person närmade sig oss över heden, och jag kunde urskilja glöden av en cigarr. Månen belyste honom nu, och jag kände igen naturforskarens smidiga figur och vårdslösa gång. Han stannade när han fick se oss, men fortsatte sedan att närma sig.

— Nej se, är det verkligen ni, doktor Watson? sade han. Ni var då den siste jag väntat mig att få se på heden så här dags. Men vad i alla tider är det här? Har någon skadat sig? Nej — inte är det väl möjligt, att det är vår vän, sir Henry? Han skyndade fram och böjde sig ner över den döde. Jag hörde hur han kippade efter andan, och jag såg, att cigarren föll ur hans hand.

— Vem — vem är det här? stammade han.

— Det är Selden — karlen, som rymde från Princetown.

Stapleton hade blivit alldeles dödsblek, men genom ett våldsamt bemödande lyckades han övervinna sin häpnad och missräkning. Han såg frågande än på Holmes, än på mig.

— Vilken upprörande tilldragelse! sade han. På vad sätt dog han?

— Han bröt troligen nacken av sig, då han störtade [ 130 ]ned från den där klippan. Min vän och jag, som voro ute och promenerade på heden, hörde ett rop.

— Det gjorde jag också, och det var därför jag kom hit ut. Jag var orolig för sir Henry.

— Varför just för sir Henry? — frågan undslapp mig ofrivilligt.

— Emedan jag föreslagit honom att komma över till mig. När han inte kom, väckte det min undran, och när jag så fick höra ropen från heden, blev jag naturligtvis orolig för att något hänt honom. Apropå det — och nu gick åter blicken från mig till Holmes, hörde ni någonting förutom det där ropet?

— Nej, svarade Holmes, hörde ni någonting?

— Nej.

— Vad menar ni då?

— Å, nog har ni väl hört vad allmogen haft att förtälja om spökhunden och hans framfart? Jag un­drade, om några sådana ljud förnummits i kväll.

— Inte ha vi hört någonting, sade jag.

— Jag förmodar, att ångest och vedermödor gjort honom yr i huvudet. Han har som en förryckt va­relse rusat omkring på heden, fallit ner från klippan och brutit halsen av sig.

— Det låter inte alls osannolikt, sade Stapleton med en suck, som antydde lättnad. Och vad är er åsikt om saken, herr Sherlock Holmes?

Min vän bugade sig lätt.

— Ni har lätt för att identifiera folk, sade han.

— Vi ha väntat er hit till trakten allt sedan dok­tor Watson kom. Ni anlände i ett tragiskt ögonblick.

— Ja, det kan inte nekas. Jag antar, att min väns förklaring visar sig tillfyllestgörande, och då jag i morgon reser tillbaka till London, medför jag ett ange­nämt minne från mitt besök.

— Jaså, ni reser tillbaka i morgon?

— Det är min avsikt att göra det.

— Jag hoppas, att ert besök har kastat något ljus över de förhållanden, som vi inte kunnat reda?

Holmes ryckte på axlarna.

— Man ser sig stundom gäckad i sina förhopp­ningar om framgång, när man som jag måste stödja [ 131 ]sig på fakta, icke på legender och lösa rykten. Denna kasus har icke varit tillfredsställande.

Min vän talade på sitt mest lediga och obesvä­rade sätt. Stapleton satte ögonen i honom och vände sig sedan till mig.

— Jag skulle nog vilja föreslå, att den döde bures till mitt hus, men min syster skulle bli så uppskrämd att jag icke vågar risken. Jag tror, att om vi täcka över hans ansikte, så kunna vi tryggt lämna honom här tills i morgon.

Och det blev därvid. Avböjande Stapletons oss er­bjudna gästfrihet, begåvo Holmes och jag oss i väg till Baskerville Hall, under det att naturforskaren fick återvända ensam till sitt hem.

— Nu har det kommit till handgemäng oss emellan, sade Holmes då vi vandrade över heden. Vilka nerver har inte den mannen!

— Det var ledsamt, att han skulle få se dig.

— Det tyckte också jag först, men det var ingen möjlighet att undkomma.

— Vilken inverkan tror du, att hans vetskap om din härvaro kommer att ha på hans planer?

— Den torde öka hans försiktighet eller ock ge­nast driva honom till ytterligheter. I likhet med många andra förslagna brottslingar torde han för mycket lita på sitt skarpsinne och inbilla sig, att han totalt be­dragit oss.

— Varför inte häkta honom strax?

— Min bäste Watson, du är född till en handlin­gens man. Din instinkt manar dig alltid till att göra någonting energiskt. Antag emellertid, att vi häkta ho­nom i kväll, vad kunde vi väl vunnit därpå? Vi hade intet kunnat bevisa emot honom. Se däruti ligger hans djävulska list. Om han begagnade sig av en mänsklig hantlangare, ginge det väl an, men även om vi kunde draga fram den stora hunden, så skulle dennes herre inte fördenskull få sig en snara om halsen.

— Men nog måtte vi väl ha anklagelsepunkten att hålla oss vid?

— Nej, allt belöper sig till gissningar och antagan­den. Vi skulle bli utskrattade, om vi trädde inför rätta med en sådan historia och sådana bevis.

[ 132 ]— Men sir Charles’ död då?

— Han låg död utan spår av yttre våld. Du och jag veta, att han dog av skrämsel, och vi veta också vad det var, som skrämde honom, men hur skulle vi kunna övertyga tolv okänsliga jurymän därom? Vad tydde väl på, att en hund varit med i spelet? Var syntes märkena av dess tänder? Vi veta naturligtvis, att en hund inte biter en död man, och att sir Charles var död, innan djuret hann upp honom. Men detta måste bevisas, och vi äro inte i tillfälle att göra det.

— Nå, men historien i afton då?

— Det ställer sig inte mycket bättre med den. Nå­gon direkt förbindelse mellan hunden och mannens död finnes ej. Vi sågo aldrig hunden. Vi hörde den, men vi skulle inte kunna bevisa, att den satte efter denne man. Någon anledning därtill skulle inte kunna upp­letas. Nej, min vän, vi måste finna oss vid det faktum, att ännu ha vi inte bevisen klara och att det är mödan värt att underkasta sig vad som helst för att få dem fullfärdiga.

— Och hur skall det väl gå till?

— Jag hoppas mycket på fru Laura Lyons åtgöran­den, när hon får veta hur landet ligger. Dessutom har jag nog mina egna planer. Var dag har sin egen plåga, och jag hoppas, att jag skall ha fått övertaget innan morgondagen gått till ände.

Mera fick jag honom inte att säga, utan han vand­rade framåt, försjunken i tankar. När vi kommo till Baskervilles grindar sade jag:

— Följer du med mig dit upp?

— Ja, nu ser jag intet skäl till vidare fördöljelse. Blott ett ord, Watson. Säg ingenting till sir Henry om hunden. Låt honom tro, att Selden fann sin död på sätt som Stapleton önskade att vi skulle anse det. Han blir i så fall bättre i stånd att uthärda det eldprov, han måste undergå i morgon, då han ju, om jag rätt minnes din rapport, skall äta middag hos Stapleton.

— Det skall även jag göra.

— Du måste hitta på någon förevändning att skicka återbud. Det går lätt för sig. Och om vi nu komma för sent till dinén, så lovar jag, att vi båda skola göra heder åt supén.


[ 133 ]

TRETTONDE KAPITLET.
NÄTEN FÄSTAS.

Sir Henrys tillfredsställelse var större än hans över­raskning då han fick se Sherlock Holmes, ty han hade i flera dagar gått och väntat på, att Holmes med an­ledning av nyligen timade tilldragelser skulle komma. Han höjde dock på ögonbrynen, då han upptäckte, att min vän varken hade något resgods med sig, ej heller någon förklaring att avgiva för dess frånvaro. Tillsam­mans lyckades sir Henry och jag att förse honom med vad han behövde, och vid den sena aftonmåltiden med­delade Holmes och jag den gode baroneten så pass mycket av vad vi upplevat, som det kunde anses önsk­värt att han fick veta. Dessförinnan måste jag dock åtaga mig den tunga plikten, att underrätta Barrymore och hans hustru om Seldens död. Han kände det nog som en lättnad, men hon satte förklädet för an­siktet och grät bittert. För hela världen hade Selden varit den onde våldsverkaren, lika mycket djur som djävul, men för henne hade han alltid förblivit den lille egensinnige pojken hon mindes sedan sin ungdom, barnet som så gärna ville hålla henne i handen. Säll­synt ond måste den man vara, som icke sörjes av någon kvinna.

— Jag har gått här inne och haft tråkigt hela dagen, sedan Watson lämnade mig i morse, sade ba­roneten. Jag anser mig förtjänt av litet beröm för att jag hållit mitt löfte. Om jag inte förpliktat mig till att gå ut ensam, kunde jag ha haft det litet liv­ligare, ty jag fick bud från Stapleton, som bad mig komma över.

— Ja, om ni det gjort, skulle ni ha fått det livligt nog, sade Holmes torrt. Apropå det, så tror jag inte ni vet, att vi sörjt er som om ni brutit halsen av er i kväll.

Sir Henry gjorde stora ögon. Vad menar ni? frå­gade han.

[ 134 ]— Den stackars uslingen var klädd i era kläder, och jag är rädd, att er hovmästare, som givit honom dem, kan få med polisen att göra.

— Det är inte troligt, ty så vitt jag vet voro de inte märkta.

— Det var tur för honom — ja, tur för er alla, emedan ni i den saken handlat i strid mot lagen. I egenskap av samvetsgrann detektiv ålåge det kanhända mig att häkta er allesammans. Watsons rapporter kunna anses som mycket komprometterande papper.

— Men låt mig då få höra något om själva saken. Vad Watson och mig beträffar, äro vi inte mycket klokare nu än då vi kommo hit.

— Jag hoppas snart komma i tillfälle att klargöra situationen för er. Hela denna kasus har varit ytterst svår och invecklad. På åtskilliga punkter sakna vi ännu ljus, men det kommer nog snart.

— Watson har väl talat om för er en erfarenhet av vikt, som vi haft. Vi ha hört hunden ute på heden, så att jag kan gå ed på, att hans tillvaro icke blott är ett vidskepligt hugskott. Jag har haft åtskilligt att göra med hundar där borta i Amerika, så nog känner jag igen hundtjut alltid. Om ni kan få munkorg på det här odjuret och binda det, så kommer jag att anse er för den störste detektiv, som någonsin funnits.

— Jag tror nog, att jag kommer att förse det med både munkorg och kedja, om ni hjälper mig.

— Jag skall göra allt vad ni vill.

— Det är bra; och jag kommer att anmoda er att göra det blint utan att fråga mig om skälen.

— Som ni behagar.

— Går ni in på det, så anser jag det högst sanno­likt, att vårt lilla problem snart blir löst. Jag tvivlar inte på —.

Han tvärtystnade och hans blick riktades över mitt huvud mot väggen. Lampskenet föll över hans ansikte, som var så spänt och orörligt, att det kunnat tillhöra en klassisk skulpturbild, en personifikation av vaksam­het och förväntan.

— Vad är det? utropade vi båda.

Då han åter sänkte blicken märkte jag, att han [ 135 ]lade band på en stark sinnesrörelse. Dragen voro allt­ jämt behärskade, men ögonen lyste av tillfredsställelse.

— Ursäkta en kännares livliga beundran, sade han och gjorde en rörelse med handen mot den porträttrad, som upptog väggen mitt emot honom. Watson vill inte gå in på, att jag har sinne för skön konst, men det är bara avund, och vi ha olika uppfattning. Det där är verkligen en ganska utmärkt porträtt­samling.

— Det var roligt, att ni tycker det, sade sir Henry och såg med en viss förvåning på vår vän. Jag vill inte påstå, att jag begriper mycket i den vägen. Jag förstår bättre att bedöma en häst eller en stut än en tavla, och jag visste inte, att ni hade tid att syssla med sådant.

— Om jag ser något som duger, så begriper jag det, och porträtterna äro förträffliga. Den där damen i blått siden är en Keller, det kan jag svära på, och den korpulente herrn i peruken bör vara en Reynolds. Allt familjeporträtter, inte sant?

— Vartenda ett.

— Känner ni namnen?

— Barrymore har lärt mig dem, och jag tror, att jag kan min läxa så där tämligen.

— Vem är herrn med teleskopet?

— Det är konteramiral Baskerville, som tjänade un­der Rodney i Västindien. Mannen i blåa rocken med pappersrullen är sir William Baskerville, som var ord­förande i flere utskott i underhuset på Pitts tid.

— Och kavaljeren mitt emot mig — han i svart sammet och spetsar?

— A, den har ni rättighet att få veta litet om. Han är anledningen till hela olyckan, den ondskefulle Hugo, som framkallade Baskervillernas hund. Honom glömma vi minsann aldrig.

Jag betraktade porträttet med intresse och en viss överraskning.

— Bevars väl, sade Holmes, han ser ju ganska stillsam och beskedlig ut, men det dolde sig nog något sataniskt i hans öga. Jag hade tänkt mig honom som en grovlemmad man med bovansikte.

[ 136 ]— Det finns intet tvivel om, att det är han, ty namnet och årtalet 1647 stå att läsa på dukens baksida.

Holmes sade ej mycket mer, men den gamle rustarens drag tycktes öva ett magnetiskt inflytande på honom ty under hela måltiden återvände oupphörligt hans blick till porträttet. Först senare på kvällen, då sir Henry gått in till sig, fick jag upplysning om min väns tanke­riktning. Han bad mig följa med in i matsalen, och sedan vi kommit dit höll han upp sin nattljusstake mot det gamla porträttet på väggen.

— Märker du något? frågade han.

Jag såg på den breda, plymascherade hatten, de ringlande lockarna vid tinningarna, den vita spetskra­gen och det smala ansiktet, som omgavs av allt detta. Det var icke ett rått ansikte, men det var stelt, hårt och strängt med sammanpressade, tunna läppar och kalla, ofördragsamma ögon.

— Är det likt någon du känner?

— Det är något kring ansiktets nedre del, som påminner om sir Henry.

— Å ja, kanhända litet. Men vänta, ska du få se! Han steg upp på en stol och med ljuset i vän­stra handen, krökte han högra armen, så att den dolde den breda hatten och de långa lockarna.

— Store Gud! utbrast jag, alldeles häpen.

Det var Stapletons drag, som trädde emot mig.

— Jaså, du ser det nu. Mina ögon hava blivit tränade till att granska ansikten och icke deras infattning. Den oundgängligaste egenskapen hos den, som det åligger att rannsaka i brottmål, är att kunna ge­nomskåda en förklädnad.

— Men det här är ju alldeles märkvärdigt. Det skulle kunna vara hans porträtt.

— Ja, det är ett högst intressant exempel på en reproduktion, som tyckes göra sig gällande både i kroppsligt och andligt avseende. Studiet av familjeporträtter bjuder stöd för gengångarteorien. Mannen är en Baskerville — det lider intet tvivel.

— En hemlig pretendent till arvgodset?

— Alldeles. Den här omständigheten med porträttet har försett oss med en av de förnämsta bland de felande länkarna.

[ 137 ]Jag var tidigt uppe på morgonen, men Holmes hade varit än tidigare än jag, ty då jag klädde mig, kom han gående från allén.

— Ja, i dag få vi mycket att göra, sade han och gnuggade händerna med den handlingskraftiges förnö­jelse. Näten äro utlagda, och snart skola vi börja att draga in dem. Innan dagen är slut, skola vi veta om vi fångat vår stora, spetsnosiga gädda eller om den trängt sig ut genom maskorna.

— Har du redan varit på heden?

— Jag har avsänt en rapport från Grimpen till Princetown angående Seldens död. Jag tror mig kunna lova, att ingen av er kommer att besväras rörande den saken.

— Och vad är nu att göra?

— Nu skola vi tala med sir Henry. Se här ha vi honom.

— God morgon, Holmes, sade baroneten. Ni ser ut som en general, vilken med sin stabschef gör upp planen för kampanjen.

— Så ungefär är det också. Watson begärde order.

— Det gör jag också.

— Det är bra. Om jag inte misstar mig, har ni lovat att i afton dinera hos era vänner Stapletons.

— Jag hoppas, att ni kommer med. De äro ofant­ligt gästfria, och jag är säker om, att de skulle bli glada att få se er.

— Jag är rädd, att Watson och jag måste begiva oss till London.

— Till London?

— Ja, jag tror, att vi för tillfället kunna göra mer nytta där.

Baronetens ansikte förlängdes märkbart.

— Jag hade hoppats, att ni skulle föra mig igenom den här historien. Varken här hemma eller på heden är det vidare muntert att vara ensam.

— Min bäste vän, ni måste helt lita på mig och till punkt och pricka göra som jag säger. Ni kan säga Stapletons, att vi gärna skulle följt med er, men att viktiga angelägenheter tvingade oss att fara till London. Snart hoppas vi att få komma tillbaka till Devonshire. Vill ni lova att säga dem det?

[ 138 ]— Ja, om ni anser det nödvändigt.

— Jag försäkrar er, att det inte finnes något val.

På baronetens mulna panna läste jag, att han kände sig djupt förnärmad av att vi, efter vad han trodde, rymde fältet.

— När önska ni resa? frågade han kallt.

— Omedelbart efter frukosten. Vi fara in till Coombe Tracey, men Watson lämnar kvar sina saker här, som underpant på, att han kommer igen. Det är bäst att du, Watson, skriver en rad till Stapleton och ber om ursäkt för att du inte kommer.

— Jag skulle verkligen ha lust att följa med er till London, sade baroneten. Varför skall jag stanna kvar här ensam?

— Emedan plikten bjuder, att ni gör det och eme­dan ni gav mig ert hedersord på att göra som jag sade, och nu säger jag, att ni skall stanna här.

— Gott, då stannar jag.

— Ännu en föreskrift. Ni måste åka till Merripit House men skicka tillbaka giggen och låta dem veta, att ni tänker gå hem.

— Gå över heden?

— Ja.

— Men det är ju det, som ni så ofta varnat mig för att göra?

— Denna gång kan ni göra det utan fara. Om jag inte hade så stor tillit till era nerver och ert mod, skulle jag inte råda er att göra det, men det är av högsta vikt, att ni återvänder gående.

— Då skall jag göra det.

— Och så vitt livet är er kärt, så följ ingen annan stig än den, som leder rakt från Merripit House till Grimpen Road och som är den genaste.

— Jag skall göra alldeles som ni säger.

— Det är rätt. Jag vill gärna begiva mig häri­från så snart som möjligt efter frukosten, så att jag hinner till London redan på eftermiddagen.

Vi sade därför farväl till vår modfällde vän, och ett par timmar därefter befunno vi oss vid Coombe Traceys station och hade skickat tillbaka vagnen. En liten gosse väntade oss på perrongen.

[ 139 ]— Har ni något att befalla? frågade han Holmes.

— Du skall taga det här tåget till London, Cartwright. Det första du kommer fram, skall du i mitt namn tele­grafera till sir Henry Baskerville och säga, att om han kan få reda på min plånbok, som jag tappat, skall han under rekommendation skicka den till Baker Street.

— Skall ske, herre.

— Och gå in på expeditionen och fråga, om det finns något brev till mig.

Gossen kom tillbaka med ett telegram, som Holmes räckte mig. Det lydde: Mottagit ert meddelande. Kommer med fullmakt in blanco klockan 5,40. — Lestrade.

— Det där telegrammet är svar på det jag avsände tidigt i morse. Lestrade är den bäste bland sina yrkes­bröder, och vi torde komma att behöva hans hjälp. Och nu, Watson, tror jag, att det bästa sättet att an­vända tiden vore att avlägga ett besök hos fru Laura Lyons.

Hans fälttågsplan började bliva tydlig. Telegram­met från London skulle, i händelse sir Henry omnämnde det för Stapletons, befria dem från sista skymten av tvivel. Jag tyckte mig redan se hur våra nät från alla sidor slöto sig om snipgäddan.

Fru Laura Lyons satt i sitt skrivrum, och Sherlock Holmes inledde samtalet med en öppenhet och frimodighet, som på det högsta förvånade henne.

— Jag håller på att undersöka de omständigheter, som voro förknippade med sir Charles Baskervilles död, sade han. Min vän doktor Watson har sagt mig vad ni meddelat och även vad ni undanhållit honom med avseende på saken.

— Vad jag undanhållit honom? upprepade hon trotsigt.

— Ni har erkänt, att ni bett sir Charles inställa sig vid grinden klockan tio. Vi veta, att detta var platsen och stunden för hans död. Ni har undan­hållit oss sammanhanget mellan de två händelserna.

— Det finns intet sammanhang mellan dem.

— I så fall är skenet högst missledande. Jag tror dock, att vi skola lyckas utleta ett sammanhang. Min mening är att gå fullt uppriktigt till väga vis-à-vis er, [ 140 ]fru Lyons. Vi anse, att här föreligger ett mord, och bevisen komma möjligen att ställa sig ödesdigra ej blott för er vän herr Stapleton utan även för hans hustru.

Fru Lyons reste sig häftigt från stolen.

— Hans hustru? utbrast hon.

— Ja, den saken är ej längre någon hemlighet. Den person, som gått och gällt för hans syster, är i verkligheten hans hustru.

— Hans hustru! upprepade hon. Hans hustru! Han är inte gift.

Sherlock Holmes ryckte på axlarna.

— Bevisa det då, bevisa det, och kan ni det, så — ! Den gnistrande blicken talade tydligare än ord.

— Jag har nog försett mig med bevis, sade Hol­mes och drog upp åtskilliga papper ur fickan. Här ha vi en fotografi av paret, tagen i York för fyra år sedan. På baksidan står ’herr och fru Vandeleur’ men ni känner nog utan svårighet igen honom och henne med, om ni har sett henne. Se här tre beskrivningar på herr och fru Vandeleur, avgivna av trovärdiga per­soner, från den tid de båda makarna förestodo St. Olivers privatskola. Läs dem, och ni får se, om ni kan betvivla deras identitet.

Hon ögnade igenom papperen och såg sedan upp med ett stelt uttryck, som vittnade om hopplöshet.

— Herr Holmes, sade hon, denne bedragare har erbjudit mig äktenskap, under förutsättning att jag kan utverka skilsmässa från min man. Han har ljugit för mig, den uslingen, på alla möjliga sätt. Aldrig har han sagt mig ett sant ord. Och varför — varför? Jag hade trott, att han var fästad vid mig, men nu inser jag, att jag blott varit ett verktyg i hans händer. Varför skulle jag hålla mitt löfte i helgd gent emot den som bedragit mig? Varför skulle jag söka att skydda honom för följderna av hans brottsliga handlingar? Bed mig om vad som helst, och jag är villig till allt. En sak bedyrar jag heligt, och det är, att när jag skrev brevet, hade jag ingen aning om, att något ont skulle veder­faras den gamle herrn, som visat sig vara min mest pålitlige vän.

— Jag tror er fullkomligt, min fru, sade Holmes. En redogörelse för dessa tilldragelser måste vara er [ 141 ]mycket motbjudande, och kanhända finner ni det lät­tare om jag berättar er vad som hänt och ni rättar mig, i händelse jag gör några väsentliga misstag. Det var väl Stapleton, som ingav er tanken att skriva det där brevet?

— Han dikterade det.

— Och sedan ni avsänt brevet, förmådde han er till att inte komma till mötesplatsen?

— Han sade mig, att det sårade hans finkänslighet, att en annan man skulle förse mig med pengar i ett sådant syfte och att ehuru han själv var fattig, skulle han offra sin sista slant till undanrödjande av de hin­der, som stodo emellan oss.

— Han tyckes vara en mycket konsekvent person­lighet. Och sedan hörde ni ingenting av, förrän ni läste notisen om dödsfallet i tidningen?

— Nej.

— Och han lät er svära på att icke för någon tala om, att ni begärt ett möte med sir Charles?

— Ja, det gjorde han. Han sade, att dödsfallet var insvept i dunkel och att jag säkert skulle bli miss­tänkt, om detta faktum bleve känt. Han skrämde mig till tystnad.

— Det kan jag väl tro. Men ni hade era miss­tankar?

Hon tvekade och såg ner.

— Jag kände honom, sade hon. Men om han varit redlig i förhållande till mig, skulle jag aldrig ha brutit mitt ord till honom.

— Jag anser, att ni på det hela taget kommit lyck­ligt ifrån saken, sade Sherlock Holmes. Ni har haft honom i er makt, men han har vetat det, och ni lever. Ni har i några månader gått på randen av en avgrund. Och nu måste vi önska er en god dag, fru Lyons, och troligen dröjer det inte länge, innan ni åter får höra av oss.

— Omständigheterna i denna kasus börja att kon­centrera sig och svårigheterna skingras som en dimma, sade Holmes till mig, då vi stodo och väntade på ex­presståget från London. Snart nog blir det mig möjligt att i en sammanhängande berättelse redogöra för ett [ 142 ]av de sällsammaste och mest upprörande brott, som blivit begångna i våra dagar.

Kurirtåget från London brusade nu in på statio­nen, och en liten senig man med något av bulldogg i uttrycket lämnade hastigt en första klassens vagn. Vi skakade hand med honom, och jag såg tydligt på Lestrades sätt att betrakta min vän, att han nu lärt att inse hans värde.

— Är det något märkvärdigt? frågade han.

— Det märkvärdigaste på många år, svarade Holmes. Ännu återstår två timmar innan vi behöva tänka på att begiva oss av. Vi kunna gärna använda dem till att skaffa oss middag, och sedan, Lestrade, skola vi laga så, att era lungor bli befriade från Londons dimma genom att inandas Dartmoors friska aftonluft. Jaså, har ni aldrig varit här förr? Då tror jag inte att ni någonsin kommer att glömma ert första besök.




FJORTONDE KAPITLET.
FAMILJEN BASKERVILLES HUND.

En av Sherlock Holmes brister — om man nu skall kalla det en brist — var hans stora obenägenhet att fullt meddela någon annan varelse sina planer, förrän stunden för deras utförande var kommen. Del­vis fann denna obenägenhet sin förklaring i hans makt­fullkomliga natur, som älskade att härska och att över­raska, delvis också i hans yrkesmässiga försiktighet, som manade honom att ej överlämna något åt slumpen. Resultatet var emellertid mycket prövande för dem, som tjänstgjorde som hans ombud och medhjälpare. Jag hade ofta lidit av det, men aldrig i högre grad än under denna långa åktur i mörkret.

Vårt samtal besvärades av kuskens närhet i den förhyrda wursten, så att vi nödgades tala om likgil­tiga ämnen, fastän vi befunno oss i den allra största spänning. För mig kändes det som en verklig lätt­nad efter detta onaturliga band på känslorna, då vi [ 143 ]till sist rullade förbi Franklands hus och visste, att vi voro i närheten av Baskerville Hall och skådebanan för uppträdet. Vi körde icke fram till porten utan stego av vid allégrinden. Körsvennen betalades och fick order att genast vända om, och vi anträdde vår vandring till Merripit House.

— Är ni beväpnad, Lestrade?

Den lille detektiven log.

— Så länge som jag har pantalonger har jag en höftficka, och så länge jag har en höftficka, har jag någonting i den.

— Gott. Min vän och jag äro också rustade att möta svårigheter.

— Ni är fasligt tystlåten av er den här gången, herr Holmes. Vad är det närmast fråga om?

— Att vänta.

— Det här kan just inte kallas någon särdeles muntrande plats, sade detektiven med en rysning och såg sig om på de dystra klipporna och på dimman, som lik en stor sjö låg över Grimpens träsk. Där lyser det ju i ett hus.

— Det är Merripit House och målet för vår färd. Jag måste bedja er att gå på tå och tala viskande.

Vi gingo försiktigt stigen framåt, som om vi ämnat oss till själva byggningen, men Holmes hejdade oss, då vi voro på ett par hundra stegs avstånd därifrån.

— Här är det bra, sade han. Dessa väldiga ste­nar till höger bilda ett förträffligt gömställe.

— Ska vi vänta här?

— Ja, här skola vi ligga i försåt. Kryp in i klyf­tan, Lestrade. Du har ju varit inne i huset, Watson? Kan du göra reda för rummens läge? Vad är det för fönster med gallerverk, som ligga hitåt?

— Det är visst köksfönstren.

— Och det, som ligger bortom dem, där det lyser så klart?

— Det är bestämt matsalen.

— Rullgardinerna äro uppe. Du vet bäst hur lan­det ligger. Smyg dig dit fram och se efter vad de göra — men låt dem för Guds skull inte märka, att de äro bevakade.

[ 144 ]Jag gick på tå framåt stigen och böjde mig ned bakom den låga mur, som omgav den förkrympta frukt­trädgården. Smygande mig fram i dess skugga, nådde jag en punkt, varifrån jag kunde se in genom det gardinlösa fönstret.

Det fanns blott två män i rummet, sir Henry och Stapleton.

Under det att jag stod och såg på dem, steg Stap­leton upp och lämnade rummet. Jag hörde knarran­det av en dörr och raska steg på sanden. Därefter såg jag naturforskaren stanna vid dörren till ett uthus, som låg borta i ett hörn av trädgården. En nyckel vreds om i låset, och när han gick in hördes ett be­synnerligt, bråkigt ljud inifrån. Han stannade blott ett ögonblick där, och sedan hörde jag än en gång nyc­keln vridas om, Stapleton gick förbi mig och försvann så i byggningen. Sedan han kommit tillbaka till sin gäst, smög jag mig bort till mina följeslagare för att berätta dem vad jag sett.

— Sade du, att frun inte var med dem, Watson? frågade Holmes, sedan jag givit min rapport.

— Nej, det var hon inte.

— Var kan hon då vara, efter det inte lyser i något annat rum utom i köket?

— Jag kan inte begripa var hon är.

Jag har redan sagt, att det svävade en tät, vit dimma över Grimpens träsk. Den drev långsamt åt vårt håll och reste sig som en låg mur ett stycke ifrån oss, tjock och skarpt begränsad. Månen lyste på den, och den såg ut som ett stort skimrande isfält, på vilket klippstenarna i fjärran tedde sig som isberg. Holmes hade vänt ansiktet ditåt och mumlade otåligt, då han iakttog dess långsamma närmande.

— Den kommer åt det här hållet, Watson

— Är det farligt?

— Ytterst farligt — det enda i världen, som kunde omintetgöra min plan. Inte måtte han väl dröja länge kvar därinne nu. Klockan är redan tio. Vår fram­gång, ja, hans liv kan bero på, att han kommer, innan dimman lagt sig över stigen.

Med var minut drevs den bomullslika dimman, som betäckte halva heden, allt närmare huset. Dess första [ 145 ]lätta ringlar skymtade redan över det upplysta fönstrets gyllene fyrkant. Trädgårdens bortre mur var redan osynlig, och träden omgåvos av vita ångor.

— Om han inte är ute inom en kvart, så ligger dimman över stigen. Om en halvtimme kunna vi inte se händerna för ögonen.

— Skola vi draga oss tillbaka, så att vi komma på högre mark?

— Ja, det är visst bäst.

Allt eftersom dimman böljade framåt retirerade vi, tills dess vi kommit en halv engelsk mil från byggningen, och alltjämt svepte detta täta, vita, månbelysta hav långsamt och obevekligt närmare.

— Vi få inte gå för långt, sade Holmes, ty då skulle han kunna bli upphunnen innan han kommit fram till oss. Det är bäst att vi stanna här. Han föll på knä och lade örat till marken. Gud vare lov, nu kommer han visst.

Ljudet av snabba steg bröt hedens tystnad. Nedhukade mellan stenarna, fäste vi våra blickar vid den silverkantade muren framför oss. Stegen ljödo hårdare, och fram genom dimman kom som ur ett moln mannen vi väntat på. Han såg sig överraskad omkring, då han trädde ut i den klara, stjärnbelysta luften. Därpå följde han raskt stigen, gick tätt förbi oss, där vi lågo, och vidare uppför den långa sluttningen. Han såg sig oupphörligt omkring, som om han varit orolig.

— St! sade Holmes, och jag hörde att han spände sin pistol. Se upp! Nu kommer han!

Från det inre av den tjocka, rörliga dimman hördes ett tassande ljud. Vi voro på omkring femtio alnars avstånd från den vita molnväggen och vi stirrade på den alla tre, ovissa om vilken avskyvärd företeelse, som skulle framträda därur. Jag befann mig tätt bredvid Holmes och kastade en blick på hans ansikte. Det var blekt men triumferande, och ögonen glänste klart i månskenet. Plötsligt fingo de dock ett annat uttryck, och hans läppar öppnades av häpnad. I samma ögon­blick uppgav Lestrade ett tjut av fasa och kastade sig framstupa till marken. Jag sprang upp och fick tag i min pistol men stod som tillintetgjord vid åsynen av det gräsliga djur, som kommit fram ur dimman. En [ 146 ]hund var det, en ofantlig, kolsvart hund, men icke en sådan hund, som människoöga skådat. Eld flammade ut från det öppna gapet, ögonen glödde som brinnande kol, nos, öron och käke voro tecknade med fladdrande lågor. Aldrig har en sjuk hjärna i vildaste feberyrsel kunnat framkalla någonting mera ohyggligt, helvetiskt och fasaväckande än det djur, som sprang fram ur den murliknande dimman.

Med långa skutt satte det väldiga svarta djuret utför gångstigen, i spåren på vår vän. Vi voro så lam­slagna av den hemska företeelsen, att hunden hunnit förbi oss, innan vi åter blevo herrar över våra nerver. Holmes och jag avfyrade samtidigt våra vapen, och det hiskliga tjut, som följde på skotten, visade, att åtminstone det ena tagit. Djuret stannade dock ej utan störtade alltjämt framåt. Långt borta på stigen sågo vi sir Henry, som vände sig om, blek som ett lik i mån­ljuset, med händerna höjda av fasa och med ögonen hjälplöst stirrande på det ohyggliga föremål, som för­följde honom.

Men det av hunden utstötta smärtetjutet hade jagat alla våra farhågor på flykten. Om han var sårbar, var han också dödlig, och om vi kunde såra honom, kunde vi också döda honom. Aldrig har jag sett någon människa springa så som Holmes sprang nu. Jag anses ganska snabbfotad, men han var lika långt före mig som jag före den lille yrkesdetektiven. Framför oss på vår ilande färd hörde vi från andra sidan backan sir Henrys upprepade skrik och hundens hesa rytande. Jag hann fram i lagom tid att få se odjuret rusa på sitt offer, kasta det till marken och närma nosen till dess strupe. Men i nästa ögonblick hade Holmes tömt fem revolverpipor och förpassat kulorna in i hundens sida. Med ett sista ångesttjut och ett argt glävsande i luften rullade den över på rygg, fäktade vilt med tassarna och föll så tillintetgjord ned på sidan. Jag stod där flämtande och tryckte pistolen mot det gräsliga, lysande huvudet, men det tjänade ingenting till att skjuta av skottet. Jättedjuret var redan dött.

Sir Henry låg medvetslös där han fallit. Vi sleto upp hans krage, och Holmes höjde en tacksam suck till Gud då vi upptäckte, att han icke var sårad och [ 147 ]att vi hunnit fram i tid. Vår väns ögonlock började redan darra, och han gjorde ett svagt försök att röra sig. Lestrade pressade in sin konjaksflaska mellan baronetens tänder, och snart blickade ett par skrämda ögon upp mot våra.

— Min Gud! viskade sir Henry. Vad är det? Vad i himmelens namn är det?

— Vad det var, så är det odjuret dött nu, sade Holmes. Vi ha för alltid avfärdat den Baskervillska spökhunden.

Till storlek och styrka var det ett förfärligt djur, som låg där utsträckt framför oss. Det var icke en ren blodhund, ej heller en ren dogg, utan tycktes vara en blandning av båda — skranglig, vild och stor som en lejoninna. Ännu i dödens orörlighet tycktes de ofant­liga käkarna drypa av blåaktiga lågor, och de små djupt liggande, elaka ögonen voro inringade i eld. Jag lade min hand på den glödande nosen, och då jag strax därefter höll upp fingrarna, glänste och gnistrade de i mörkret.

— Fosfor, sade jag.

— Ja, och en särdeles listigt gjord blandning därav, sade Holmes och luktade på ämnet. Ingen lukt, som kunnat menligt inverka på hundens väderkorn förnimmes här. Vi äro skyldiga att bedja er om ursäkt, sir Henry, ty det var alls inte meningen att utsätta er för en sådan skräck. Nog hade jag tänkt mig en hund, men inte en sådan företeelse som denna. Dimman hindrade oss dessutom att taga emot honom så hastigt som vi bort.

— Ni ha räddat mitt liv.

— Efter att först ha utsatt det för fara. Är ni stark nog att stå?

— Giv mig ännu en klunk konjak, och jag kan göra vad som helst. Se så, ja. Hjälp mig nu upp. Vad ämnar ni göra?

— Lämna er här. Ni orkar inte med flera även­tyr i kväll. Om ni väntar här, så skall sedan en av oss följa er hem.

Han försökte att resa sig men var ännu dödsblek och darrade i varenda led. Vi ledde honom till en [ 148 ]stor sten, där han satte sig och gömde ansiktet i hän­derna.

— Vi måste lämna er nu, sade Holmes. Vårt verk måste fullbordas, och varje ögonblick är dyrbart. Saken ligger utredd, och det gäller att få tag på upphovs­mannen.

— Det är ytterst osannolikt, att vi komma att finna honom i hans hem, fortfor Holmes, då vi snabbt gingo framåt stigen. Skotten ha säkert sagt honom, att han förlorat sitt spel.

— Vi voro dock tämligen långt borta, och dim­man betog i någon mån ljudet, invände jag.

— Han följde säkert efter hunden för att kalla honom tillbaka. Å nej, han är allt sin kos nu. Men vi skola emellertid genomsöka huset.

Halldörren stod öppen, och vi rusade in samt skyn­dade från rum till rum med en hastighet, som förbluf­fade den gamle avsigkomne betjänten, som mötte oss i korridoren. Ej ett spår av mannen, som vi sökte, kunde vi upptäcka. I övre våningen var emellertid ett av sovrummen stängt.

— Det finnes någon därinne, utbrast Lestrade. Jag hör att det rör sig. Öppna den här dörren!

En sakta klagan nådde våra öron. Holmes spar­kade till dörren strax ovanför låset, och den flög upp. Med spända pistoler störtade vi alla tre in i rummet.

Men icke heller här fanns den nedrige ärkeskälm vi väntat att få se. I stället mötte oss en sådan säll­sam och underlig syn, att vi ett ögonblick stodo och stirrade i stum häpnad.

Rummet hade använts till ett slags naturhistoriskt museum, och utefter väggarna voro uppställda en mängd med glaslock försedda lådor, som innehöllo den sam­ling fjärilar och insekter, vars kompletterande utgjorde den underlige och farlige mannens förströelse och nöje. Mitt i rummet stod en stock, som tjänade till stöd för den gamla maskstungna bjälke, som uppbar taket. Vid stocken var medelst åtskilliga lakan fastsurrad en figur, så dold av sina bindlar, att det till en början var omöjligt att se, om det var en man eller en kvinna. En handduk var lagd om halsen och tätt åtbunden på stolpens baksida. En annan handduk betäckte [ 149 ]ansiktets nedre del och lämnade blott ögonen fria — ett par sorgsna mörka ögon, som besvarade våra stirrande blickar med ett uttryck av blygsel och ångest. På mindre än en minut hade vi lossat knutarna och veck­lat upp banden, och fru Stapleton sjönk ned på golvet framför oss.

— Den uslingen! sade Holmes. Hit med konjaksflaskan, Lestrade. Sätt henne på stolen. Hon har svim­mat av misshandel och utmattning.

Hon öppnade åter ögonen.

— Är han räddad? frågade hon. Har han und­kommit.

— Han kan inte undkomma oss, min fru.

— Nej, nej. Jag menade inte min man, jag me­nade sir Henry. Är han räddad?

— Ja.

— Och hunden?

— Är död.

Hon höjde en suck av lättnad.

— Lovad vare Gud! O, den eländige! Se hur han behandlat mig! Hon vek upp ärmarna och med fasa sågo vi, att armarna voro fulla av blåmärken. Men vad är det för en småsak! Värre är det sätt varpå han torterar min ande och min själ.

— Er ovilja är helt naturlig, sade Holmes. Säg oss var vi kunna finna honom. Om ni stått honom bi i hans onda anslag, så gör nu bot därför genom att hjälpa oss.

— Det finnes ett ställe, dit han kunnat fly, sva­rade hon. På en ö i träskets mitt ligger en gammal tenngruva. Där var det han höll hunden gömd, och där hade han också ordnat sig en tillflykt i händelse av fara. Dit har han troligen begivit sig.

Dimman låg nu tät som bomull mot fönstret. Hol­mes höll upp lampan, så att den blev synlig.

— I kväll kunde ingen leta sig fram genom Grimpens träsk, sade han.

Hon brast i skratt och klappade i händerna. Hen­nes ögon gnistrade och tänderna glänste.

— Dit torde han väl hitta men inte därifrån, sade hon. Inte kan han se kvistarna, som markera vä­gen! Han och jag hjälptes åt att plantera dem. Ack, [ 150 ]om jag ryckt upp dem igen! Då skulle ni ha haft honom i ert våld.

Vi insågo alla, att det var omöjligt att sätta efter honom förrän dimman lättat. Under tiden lämnade vi Lestrade att bevaka huset och följde baroneten till­baka till Baskerville Hall. Makarna Stapletons histo­ria kunde icke längre undanhållas honom, men han bar slaget som en man, då han fick veta sanningen om den kvinna han älskade.

Och nu närmar jag mig slutet av denna underliga historia efter att ha sökt att låta läsaren dela de mörka farhågor och svävande gissningar, som så länge förtyngde våra sinnen och som upplöste sig på ett så tragiskt sätt. Morgonen efter hundens död hade dimman höjt sig, och vi blevo av fru Stapleton förda till den plats, där hon och hennes man funnit en stig genom träsket. Vi fingo en ganska tydlig förnimmelse av vad den arma kvinnan måst utstå, när vi iakttogo den iver och villig­het varmed hon hjälpte oss att uppspåra hennes man. Vi lämnade henne där hon stod på den lilla halvön av fast torv, som stack upp ur det vidsträckta kärret. Från dess kant markerade några här och där ned­ stuckna pilspön den i sicksack mellan sävklungorna gå­ende stig, som ledde fram mellan dessa grönskummiga gropar och lömska gungflyn, vilka stängde vägen för främlingar. Frodig vass och yppiga, slemmiga vatten­växter utsände dunster av förmultning, som slogo oss i ansiktet, under det att vi flere gånger höllo på att halka ned i det mörka, skälvande träsket, som för varje steg vi togo sattes i gungning vitt omkring oss. Blott en gång märktes det, att någon före oss vandrat fram på samma stråt. Ett mörkt föremål hade fastnat på en tuva ängsull, som höjde sig ur dyn. Holmes sjönk ned till midjan, då han vek av för att taga det, och om inte Lestrade och jag varit tillstädes och dragit upp honom, skulle han aldrig mer satt foten på fast mark. Han höll upp en gammal svart stövel i luften. Meyers Torrento var tryckt på insidan av lädret.

— Den kan väl vara värd ett gyttjebad, sade han. Det är vår vän sir Henrys förkomna stövel.

— Ditkastad av Stapleton, stadd på flykt.

[ 151 ]— Alldeles. Han höll den kvar i handen, sedan han hetsat hunden med den, och han flydde, då han märkte, att spelet var förlorat. Hunnen hit, kastade han den ifrån sig. Så pass långt hann han alltså levande.

Men mera än så fingo vi aldrig veta, ehuru vi nog kunde gissa oss till både ett och annat. Det var ingen möjlighet att finna några fotspår i träsket, ty de utplånades genast av den stigande dyn, men då vi till sist hunnit över moraset och nått fastare grund sågo vi oss ivrigt om efter sådana. Intet kunde dock upp­täckas. Om marken vittnade sant, så nådde aldrig Stapleton den tillflyktsort han under den töckniga kvällen så ivrigt sökt. Någonstädes i Grimpenträskets fördolda djup, nere i det väldiga morasets sugande dy fann denne sluge och grymme man sin grav.

Många spår av honom voro till finnandes på den gungflyomgjordade ö, där han haft sitt hemska red­skap gömt. Ett ofantligt drivhjul och ett till hälften igenfyllt schakt utvisade var den nedlagda gruvan varit belägen. På ett ställe utvisade en märla med vidfäst kedja jämte en mängd avgnagda ben var djuret varit instängt.



FEMTONDE KAPITLET.
EN ÅTERBLICK.

Det led mot slutet av november, och Holmes och jag sutto en rå och dimmig afton på ömse sidor om en flammande eldbrasa i vårt vardagsrum vid Baker Street. Min vän var vid ett förträffligt lynne, ty en följd av invecklade och viktiga undersökningar hade krönts av framgång, och jag ansåg därför stunden lämp­lig att bringa detaljerna av Baskerville-mysteriet på tal. Jag hade tåligt avvaktat ett gynsamt tillfälle därtill, ty jag visste, att han aldrig ville blanda ihop skilda uppgifter och att hans klara, logiska huvud aldrig lät avvända sig från ett föreliggande arbete genom att dväljas vid [ 152 ]minnen från det förflutna. — Sir Henry och doktor Mortimer voro emellertid i London och stodo färdiga att anträda den långa resa, som avsåg att återställa den förres hårt angripna nervsystem. De hade på efter­middagen gjort oss ett besök, och samtalsämnet bjöd sig alltså självmant.

— Hela förloppet, sade Holmes, var från den sig så kallande Stapletons synpunkt enkelt och följdriktigt, ehuru det föreföll oss, som till en början inte kände hans bevekelsegrunder och blott delvis kunde få reda på fakta, ytterst inveckladt. Jag har två gånger varit i tillfälle att samtala med fru Stapleton, och hela saken synes mig nu så fullkomligt utredd, att jag inte kan inse, att det återstår något, som är dunkelt. Under bokstaven B på mitt sakregister kan du finna några anteckningar rörande denna kasus.

— Skulle du inte vilja vara god och ur minnet ge mig ett utkast över händelsernas förlopp?

— Jo, gärna, men jag går inte i borgen för att jag ej glömmer något. Intelligensens koncentration på stundens uppgift har en märkvärdig förmåga att utplåna det förflutna. Vad Baskervillernas hund angår, skall jag dock så gott jag kan framlägga detaljernas utveckling, och du får göra frågor, om du märker att jag ute­lämnar något.

— Mina efterforskningar ha till full evidens lagt i dagen, att familjeporträttet talade sanning och att man­nen verkligen var en Baskerville, Han var en son till den Rodger Baskerville, sir Charles’ yngre bror, som med fläckat rykte rymde till Amerika och sades där ha dött ogift. Han var emellertid gift och hade ett enda barn, denne man, som verkligen har rättighet till sin fars namn. Han gifte sig med Beryl Garcia en skönhet från Costa Rica, och sedan han försnillat en betydlig penningsumma av offentliga medel, änd­rade han sitt namn till Vandeleur och flydde till Eng­land, där han grundlade en skola i östra delen av Yorkshire. Anledningen till att han just ägnade sig åt denna affär var den, att han på hemresan formerat bekantskap med en lungsiktig privatlärare och att han begagnade sig av denne mans duglighet för att få före­taget att lyckas. Fraser, privatläraren, dog emellertid, [ 153 ]och skolan, som börjat väl, sjönk från klent anseende till vanrykte. Paret Vandeleur fann det lämpligt att ändra sitt namn till Stapleton, och han förflyttade sig och sin återstående förmögenhet, sina framtidsplaner och sin smak för entomologi till södra England.

— Nu komma vi till den del av hans liv, som ådra­git sig vårt speciella intresse. Mannen hade utan tvivel anställt förfrågningar och funnit, att endast två per­soners liv lågo mellan honom och ett värderikt arvgods. Då han begav sig till Devonshire, voro antagligen hans planer mycket svävande, men att han från början hade ont i sinnet framgår av det faktum, att han utgav sin hustru för att vara en hans syster. Tanken att begagna henne som lockfågel var redan då för handen, ehuru han kanhända inte hade klart för sig, hur han skulle ordna detaljerna av sin plan. Han hade föresatt sig att till sist komma åt egendomen, och för att vinna det målet var han färdig att begagna varje verktyg, utsätta sig för varje fara. Hans första åtgärd var att bosätta sig så nära fädernegodset som möjligt och hans andra att söka tillvinna sig sir Charles Baskervilles och de andra grannarnas vänskap.

— Baroneten själv berättade honom om spökhunden och beredde dymedelst vägen till sin död. Sta­pleton — jag fortfar att kalla honom så — visste, att den gamle hade något hjärtfel och att en häftig sin­nesrörelse kunde döda honom. Detta hade han fått höra av doktor Mortimer. Han hade även hört, att sir Charles var vidskeplig och att han lagt den gamla hemska sägnen på sinnet. Fintlig som Stapleton var, hittade han snart på ett sätt att göra sig av med baro­neten utan att det gärna bleve möjligt att upptäcka den verklige mördaren.

— Sedan idéen var funnen, fortskred han med myc­ken slughet till dess utförande. En vanlig bov skulle ha nöjt sig med att använda en ilsken hund. Använ­dandet av konstlade medel för att giva djuret ett diabo­liskt utseende var ett snillrikt drag. Hunden köpte han i London hos Ross & Mangles vid Fulham Road. Det var den starkaste och vildaste de hade. Han förde den med sig på norra devonlinien och gjorde en lång vandring över heden för att kunna få den hem utan [ 154 ]att väcka uppmärksamhet. Redan under sina insekts­jakter hade han banat sig väg genom Grimpens träsk och på så sätt funnit ett säkert gömställe för djuret. Här band han det och såg tiden an.

— Men tillfället lät vänta på sig. Den gamle herrn kunde icke förmås till att lämna hemmet sedan det blivit mörkt. Åtskilliga gånger smög Stapleton förgäves omkring med sin hund. Det var under dessa fruktlösa vandringar som han, eller rättare sagt hans verktyg, blev sett av bondfolket och som sägnen om helveteshunden fick ny bekräftelse. Han hade hoppats att kunna förmå sin hustru till att locka den gamle herrn i för­därvet, men härvidlag visade hon sig helt oväntat själv­ständig. Varken genom hotelser eller slag lyckades han tvinga henne därtill. Hon vägrade att befatta sig med saken, och till en tid stod Stapleton rådlös.

— Hans svårigheter löste sig dock genom den om­ständigheten, att sir Charles, som fattat vänskap för honom, begagnade honom som mellanlänk, när det gäll­de att hjälpa den stackars olyckliga Laura Lyons. Ge­nom att giva sig ut för ungkarl vann han inflytande över henne och lät henne förstå, att om hon lyckades att utverka skilsmässa från sin man, så skulle han gifta sig med henne. Hans planer påskyndades plötsligt, då han fick veta, att sir Charles på doktor Mortimers inrådan ämnade resa bort. Han låtsade som om han delat doktorns åsikt men såg sig nödsakad att genast skrida till handling, så vida icke hans offer skulle undgå honom. Han förmådde alltså fru Lyons att skriva och utbedja sig ett möte med den gamle mannen, afto­nen innan denne skulle resa till London. Genom ett listigt påfund hindrade han emellertid henne från att komma till mötesplatsen och beredde sig alltså det till­fälle han eftertraktat.

— Då han på aftonen åkte tillbaka från Coombe Tracey hann han nätt och jämt att hämta hunden, stryka den med fosforsmet och föra den till grinden, invid vilken han hade skäl att tro, att den gamle herrn stod och väntade. Hunden, hetsad av sin herre, hoppade över grinden och satte efter den olycklige baroneten, som skrikande flydde framåt idegransalléen. Det måtte ha varit en hemsk scen i den täckta gången, då det [ 155 ]väldiga, svarta odjuret med sina flammande käftar och glödande ögon störtade efter sitt offer. Hunnen till slutet av alléen, föll den gamle till marken, dödad av hjärtfelet och fasan.

— Detta vad angår sir Charles’ död. Den demo­niska list, som här verkade, inser du nog; det var ju omöjligt att formulera någon anklagelse mot den verk­lige mördaren. Hans enda medbrottsling kunde alldrig vittna emot honom, och det groteska och obegripliga i anslaget gjorde det blott så mycket mera verknings­fullt. Båda de i saken invecklade kvinnorna, fru Stapleton och fru Laura Lyons, misstänkte starkt Stapleton. Fru Stapleton visste, att han hade ont i sinnet mot den gamle mannen, och hundens tillvaro var henne även bekant. Fru Lyons visste intet om dessa förhål­landen, men det hade gjort ett underligt intryck på henne, att dödsfallet inträffat på den för mötet utsatta tiden, vilken ej var känd av någon annan än honom. Båda stodo de dock under hans inflytande, och han hade intet att frukta av dem. Första hälften av hans föresats var lyckligt utförd, men den svårare hälften återstod ännu.

— Det är möjligt, att Stapleton inte hade reda på, att det fanns en arvinge i Canada. Snart skulle han dock fått höra det av sin vän, doktor Mortimer, vilken senare meddelade honom alla detaljer, som hade av­seende på Henry Baskervilles ankomst. Stapletons första tanke var, att den unge främlingen från Canada möjligen skulle kunna förgöras i London utan att alls behöva komma till Devonshire. Han misstrodde sin hustru, alltsedan hon vägrat lägga ut en snara för den gamle sir Charles, och han vågade ej lämna henne länge ur sikte av fruktan att förlora sitt inflytande över henne. Det var av detta skäl han tog henne med till London. De bodde, som jag sedan fann, på Mexboroughs pri­vathotell vid Craven Street, vilket verkligen var ett av dem som besöktes av mitt ombud, då det gällde att få reda på tidningsnumret. Här höll han sin hustru in­stängd på ett rum under det att han, försedd med lösskägg, följde efter doktor Mortimer till Baker Street och sedan till stationen och hotell Northumberland. Hans hustru hade en liten aning om hans planer, men [ 156 ]hennes på hugg och slag grundade fruktan för honom var så stor, att hon inte vågade att skriva och varna den person, som hon visste var i fara. Om brevet fölle i Stapletons händer, kunde hon inte vara säker för sitt eget liv. Slutligen tillgrep hon, som vi veta, den utvägen att klippa ut tryckta ord och av dem bilda den varning hon tillsände honom. Utanskriften skrev hon med förställd handstil. Brevet kom fram och gav baroneten en första aning om att fara hotade.

— Det var av vikt för Stapleton att komma i be­sittning av någon sir Henry tillhörig klädespersedel, på det att han måtte kunna hetsa hunden på hans spår, i händelse det bleve nödvändigt. Med karak­teristisk snabbhet och djärvhet grep han verket an och mutade troligen borstpojken eller städerskan för att driva sin vilja igenom. Den första stövel han fick råkade dock att vara ny och kunde icke användas för hans syfte. Han skickade den tillbaka och skaffade sig en annan — en för mig mycket upplysande omständighet, som bevisade, att det här var fråga om en verklig hund, ty intet annat kunde nöjaktigt förklara en sådan smak för en gammal stövel och ringaktandet av en ny.

— Vidare ha vi att beakta det besök vi följande morgon mottogo av våra vänner, på något avstånd följda av Stapleton i sin droska. Av hans kännedom om min bostad och mitt utseende sluter jag mig till, att hans bana som brottsling visst icke begränsas av denna Baskervilleaffär.

— Vi fingo ett exempel på hans snarfyndighet, då han lyckades undkomma oss den där morgonen, och även på hans djärvhet, då han genom droskkusken skic­kade mig mitt eget namn. Från den stunden begrep han, att jag motade honom i London och att han följaktligen inte hade någon utsikt att lyckas här. Han for tillbaka till Dartmoor och avvaktade där baronetens ankomst.

— Stapletons begåvo sig alltså ned till Devonshire, och sir Henry och du reste snart efter. Och nu ett ord om min egen uppfattning av förhållandena vid den tiden. Du minnes kanske, att när jag undersökte pap­peret, på vilket de tryckta orden voro uppklistrade, granskade jag särskilt vattenstämpeln. När jag gjorde [ 157 ]det, höll jag brevet blott några få tum från ögonen och kände i detsamma en svag lukt av den parfym, som kallas vit jasmin. Det finnes sjuttiofem slags par­fymer, som det är nödvändigt för en expert i kriminal­mål att lära sig skilja emellan, och det har givits fall inom min egen praktik, där allt berott på snabb upp­fattning i den vägen. Lukten förde tanken på en dams medverkan, och redan började mina funderingar att riktas på Stapletons. Jag hade alltså kommit till viss­het om hundens tillvaro och gissat mig till vem brotts­lingen var, innan jag begav mig väster ut.

— Vid den tidpunkt, då du upptäckte mitt tillhåll på heden, hade jag full kännedom om hela saken, fastän icke under formen av ett mål, som kunde före­läggas en jury. Icke ens Stapletons mordförsök mot sir Henry, som slutade med den olycklige fångens död, bidrog i någon nämnvärd grad till att överbevisa mannen om mord. Det tycktes ej finnas något annat val än att gripa honom på bar gärning, och för att detta skulle lyckas, måste vi använda sir Henry ensam och sken­bart värnlös som lockbete. Vi gjorde det, och på be­kostnad av en svår chock åt vår klients nervsystem av­rundade vi vår kasus och drevo Stapleton till hans undergång. Att sir Henry blivit utsatt för detta svåra obehag innebär, det erkänner jag, en anklagelse mot mitt sätt att sköta saken, men vi kunde ju inte förutse, att odjuret skulle uppträda så förlamande hemskt, ej heller kunde vi tänka oss, att en tät dimma skulle hindra oss att se det förrän i sista ögonblicket. Vi lyckades vinna vårt mål till ett pris, som så väl specia­listen som doktor Mortimer anse vara av tillfällig na­tur. En lång resa torde verka ej blott lugnande på vår väns uppskakade nerver utan även helande på hans sårade känslor. Hans kärlek till den fagra kvinnan var djup och uppriktig, och det för honom mest på­kostande låg i, att han bedragit sig på henne.

— Återstår endast att antyda den roll hon spelat hela tiden. Det lider intet tvivel, att Stapleton övade ett inflytande på henne, som kunnat bero på kärlek eller fruktan eller möjligen bådadera, enär sådana käns­lor ingalunda äro oförenliga. Alltnog, inflytandet var en verklighet. På hans befallning gick hon in på att [ 158 ]gälla som hans syster, om han ock fann gränsen för sin makt över henne, när han försökte att förmå henne till direkt medverkan vid ett mord. Hon var redo att varna sir Henry, så vitt hon kunde det utan att blottställa sin man, och hon försökte gång på gång att göra det. Stapleton tycktes själv ha varit tillgänglig för svart­sjuka, ty när han såg baroneten närma sig hans hustru, så kunde han icke, ehuru detta närmande ingick i hans plan, underlåta att träda emellan med en häftig­het, som röjde den eldiga passion, vilken han vanligen så väl förstod att dölja under en behärskad yta. Genom att uppmuntra förtroligheten dem emellan försäkrade han sig om att sir Henry ofta skulle komma till Merripit House och att han, Stapleton, förr eller senare skulle få det tillfälle till handling, som han eftersträvade. Men då den avgörande dagen till sist kom, reste sig plöts­ligt hans hustru emot honom. Hon hade hört något litet om fångens död, och hon visste, att hunden var instängd i uthuset den afton, då sir Henry väntades på middag. Hon anklagade sin man för det brott han planlagt, och en förtvivlad scen följde, under vilken han för första gången lät henne veta, att hon hade en rival om hans kärlek. Hennes trohet förvandlades ögonblickligen i bittert hat, och han insåg, att hon skulle förråda honom. Han band henne följaktligen på det att hon inte skulle komma i tillfälle att varna sir Henry, och han hoppades nog, att när hela lant­befolkningen komme att skriva sir Henrys död på räk­ningen av den förbannelse, som vilade över familjen, så skulle han kunna förmå sin hustru till att tiga med vad hon visste. I detta tror jag allt att han tog fel, och även om vi icke varit där, hade säkert hans dom varit beseglad. En kvinna med spanskt blod i ådrorna förlåter inte lätt en sådan skymf. Och nu, min käre Watson, kan jag inte utan att slå upp mina anteck­ningar förse dig med någon mera detaljerad skildring av denna underliga historia. Jag tror inte, att något av vikt blivit lämnat oförklarat.

— Men inte kunde han väl tänka, att han skulle skrämma ihjäl sir Henry med den spöklika hunden, fastän detta lyckats med den gamle onkeln?

— Hunden var uppretad och uthungrad. Även om [ 159 ]dess utseende icke kunde skrämma ihjäl det stackars offret, kunde det dock förlama dess motståndskraft.

— Ja visst. Blott ännu en fråga! Om Stapleton befunnits vara närmaste arvingen, hur hade han då kunnat förklara, att han, som var en så nära släkting, bott i grannskapet av godset utan att giva sig till känna och under ett antaget namn? Hur hade han kunnat göra sina anspråk gällande utan att framkalla misstanke och undersökning?

— Den svårigheten är ej lätt att lösa, och jag är rädd att jag inte kunnat det. Det förflutna och det närvarande ligga under min forsknings område, men att handskas med framtiden står knappt i mänsklig makt. Fru Stapleton hade emellertid flere gånger hört sin man tala om saken. Han ansåg sig ha tre sätt att välja emellan. Han hade kunnat resa till Syd­amerika och därifrån gjort anspråk på egendomen samt bevisat sin identitet inför de engelska myndigheterna därstädes och således kommit i besittning av förmö­genheten utan att ens fara över till England; eller han hade kunnat uppträda under förklädnad den korta tid han nödgats uppehålla sig i London; eller han hade kunnat förse en medbrottsling med bevisen och pap­peren, låtit denne gälla som arvinge och nöjt sig med en del av inkomsten. Efter vad vi känna om honom, ha vi ej skäl att betvivla, att han inte rett sig på något sätt. Och nu, min käre Watson, så ha vi arbetat strängt i flera veckor och må gärna sysselsätta våra tankar med angenämare ämnen. Jag har tagit en loge på operan och man ger »Hugenotterna». Har du hört De Reszkes? Får jag då bedja dig vara färdig om en halvtimme, så gå vi på vägen in hos Marcinis och få oss litet middag?


[ innehåll ]

INNEHÅLL:
Kap.   Sid.
I. Herr Sherlock Holmes 5
II. Familjen Baskervilles plågoande 12
III. Problemet 23
IV. Sir Henry Baskerville 32
V. Tre brustna trådar 45
VI. Baskerville Hall 56
VII. Syskonen Stapleton på Merripit House 66
VIII. Barrymore vid fönstret 80
IX. Ljuset på heden 87
X. Utdrag ur Doktor Watsons dagbok 104
XI. Främlingen på heden 111
XII. Död på heden 120
XIII. Näten fästas 133
XIV. Familjen Baskervilles hund 142
XV. En återblick 151

  1. M. R. C. S. Member of the Royal College of Surgeons = med­lem af kungliga kirurg-kollegiet.