Amtmannens döttrar/Förra delen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Amtmannens döttrar
av Camilla Collett

FÖRRA DELEN
SEDNARE DELEN  →


[ 1 ]

AMTMANNENS DÖTTRAR.

EN NORSK BERÄTTELSE.

ÖFVERSÄTTNING

AF

M. F.

I TVÅ DELAR.

FÖRRA DELEN.

STOCKHOLM.

L. J. HIERTA.
[ 2 ]
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS JOH. BECKMAN , 1863.
[ 3 ]

I.

En eftermiddag för omkring trettio år sedan hade en resande, som kom söder ifrån, stigit af vid ett skjutsombyte i ett af Norges nordliga amter. Det var just i skymningen. Han befann sig i den lilla gästkammaren innanför den af stojande bönder uppfyllda storstugan, och tycktes vara ett rof för den vantrefnad, den besynnerliga oro, hvaraf man ofta öfverfalles på dylika ställen, en vantrefnad, som denna gång ökades genom ödsligheten af en mörk regnig oktoberdag.

Skjutsen hade redan låtit vänta på sig halfannan timma, emedan den skulle hämtas på en half mils afstånd i det dåliga väglaget. Den resande hade emedlertid tagit sin tillflykt till allt det man vid dylika tillfällen brukar försöka för att bekämpa sin otålighet och få minuterna att gå; han hade tagit fram den sista qvarlefvan af sin matsäck, utan att kunna smaka en bit; bläddrat i en intressant bok, utan att kunna samla sina tankar tillräckligt för att läsa en enda sida; han hade visst för sjunde gången besett taflorna på väggarna — från de fyra årstiderna i strålande regnbågsfärger, till de två kopparsticken på båda sidorna om spegeln, hvilka [ 4 ]båda i samma format framställde Christianus VII Rex — protesterande, såsom det tycktes, emot den gamla satsen, att af det goda också kan blifva för mycket. Slutligen sträckte han ut sig så lång han var på det hårda stycke möbel, hvilket, under namn af soffa, såsom en ganska utomordentlig beqvämlighet stundom finnes vid de norska skjutshållen, och låtsade der sofva.

Gamla gästgifvarmor hade emellertid kommit in och tog fram ur ett hörnskåp några glas och koppar, hvilka hon ifrigt började torka. Under detta arbete, hvartill hon gaf sig mera tid än hennes pligter såsom värdinna borde hafva tillåtit, betraktade hon med omisskännlig nyfikenhet den på soffan hvilande gästen. Denne var en ganska ung man, och oaktadt det tillstånd af kroppslig trötthet och det allra dåligaste lynne, hvari han befann sig, måtte han dock hafva gjort ett fördelaktigt intryck på den gamla, att döma efter hennes mine.

— Skjutsen dröjer länge, den har lång väg måtro, yttrade hon slutligen.

Georg Cold, så hette den främmande, såg ovilligt upp utan att svara.

Lättad sedan början väl var gjord fortfor hon:

— Med förlof, är han kanske den väntade fullmäktigen hos Amtmannens? [1].

Ett kort och barskt »ja» afskräckte henne alls [ 5 ]icke, tvertom steg hennes intresse ögonskenligen, och vår resande nödgades om han ville eller icke, att gifva sig i språk med henne. Han begagnade då tillfället att inhämta några upplysningar om familjen, som hon noga kände, om gårdens läge, o. s. v. Till slut frågade han om Amtmannen hade många barn.

— Javisst, han har en son.

— Men inga döttrar?

— Jo Gudbevars, der var för det första fröken Marie och fröken Lovise, som blefvo gifta, den ena med fullmäktigen, den andra med informatorn, som fick ett sacellani. Nu är det bara fröken Amalia hemma.

— Är fröken Amalia fullväxt?

— Fullväxt? Ja kors hvad hon det är, hon är precist jemnårig med Lisbeth-Mari, di gick och läste tillsammans, .... Lisbeth-Mari, det är min dotter skall jag säga herrn, och hon blir två och tjugu till Michelsmessan.

— Är hon vacker?

— Hva' falles?

— Ser fröken bra ut?

— Jo, det skulle jag mena, sade hustrun. Det är något till präktig menniska det! Herrn skulle se henne när hon kommer till kyrkan, det skiner lång väg af henne, så vacker är hon.

— Död och pina! mumlade den främmande och sprang upp. — — — Är det skjutsen som kommer? — — Det här blir en farlig affär! tillade han, fullföljande sin tankegång.

[ 6 ]— Nej, farlig är inte vägen det minsta; om De kör bra, så åker De den milen på två timmar, tröstade hustrun honom. Jo, se der kommer han.

Gästgifverskans beräkning af de två timmarna visade sig likväl hafva varit för sangvinisk. Med en helt sakkunnigs betydande vigtighet försäkrade skjutsgossen det icke vara någon möjlighet att på mindre än tre timmar tillryggalägga denna väg. Hvar och en, som känner det minsta till de norska vägarna under värsta vår- och höst-smutsen, vet också att detta ej var någon öfverdrift. Då Georg hörde det anbefallde han sig Herranom och öfverlät tömmarna åt skjutsgossen. Mörkret föll starkt på och man hörde intet annat ljud an hästens tunga, luffande steg och vindens susande i de våta träden. Sålunda beröfvad all förströelse af yttre intryck, hängaf Georg sig helt och hållet till sina egna betraktelser. Hans naturliga frimodighet och längtan efter målet började vika för den obehagliga ängslan som betager en, då man är i begrepp att träda in i en vildfrämmande krets och detta i ett tillstånd af trötthet och nedstämning. Huru skönt det då är att komma till en moder, eller till en snäll, omsorgsfull tant! — Man fruktar för det första intrycket af en omgifning, till hvilken man en längre tid måste sluta sig, och likaså för det intryck man sjelf skall göra. För att vara ärliga måste vi tillstå, att det förstnämnda bekymret, eller huru familjen skulle behaga honom, sysselsatte honom mycket mer än det sistnämnda. Om någon liten [ 7 ]hemlig fruktan för fröken Amalia blandade sig häri våga vi icke afgöra.

Förr än han väntade vek emedlertid skjutsgossen af inåt alléen som förde ned till Amtmansgården. I det djupa mörkret kunde Georg ännu dock skönja konturerna af en stor oregelbunden byggning. Efter en af skjutsgossen besvarad fråga, som ljöd från en dörr eller ett fönster, blef det rörelse i huset. Ljus försvunno och visade sig igen, än i ett än i ett annat fönster, och Georg, som stigit in i förstugan, hörde dörrar slås igen, samt ljud såsom af flyende fotsteg. Då ingen menniska visade sig, vågade han sig innanför ännu en dörr, som stod på glänt, och han befann sig då i ett rum, som såg ut att vara familjens hvardagssalong. På bordet låg en kullslagen sykorg och på golfvet en stickning, hvilken en halfvuxen kattunge som bäst höll på att bearbeta; ett ljus stod ännu på bordet, ett annat, qvarstäldt på en byrå, fläktade otrefligt för draget från den öppna dörren. Men nu kom Amtmannen in, en liten spenslig man omkring femtiotalet, med ett ädelt formadt ansigte, hvaröfver hvilade en egen skuggning af sjuklighet, trötthet, eller bekymmer — detta kunde vid första påseendet icke bestämmas. Det grånade håret krusade sig i tunna, prydliga lockar. På ett språk, hvari det danska tonfallet var omisskänneligt, bjöd han Georg vara välkommen och ursäktade sina damers frånvaro med husliga sysslor; hoppades dock vid qvällsbordet — — o. s. v. Han lutade sig derpå ner och efter att med mycket saktmod hafva [ 8 ]lösgjort stickningen från kattens motsträfviga klor, tog han ljuset och inbjöd Georg vänligt att följa honom till ett för den nykomne bestämdt rum i öfra våningen. Den gamle mannens hjertliga väsen kom Georg straxt att glömma det första obehagliga intrycket, och han öfvervann det helt och hållet då han såg sig om i sitt vackra trefliga rum, der han fann alla de beqvämligheter som en trött resande kan önska sig.

En timme senare kallades Georg ner till qvällsbordet. Då han kom in i hvardagsrummet fann han två damer i toalett, hvilka af Amtmannen presenterades såsom hans fru och dotter. Frun började ett grannt tal af ursäkter, som han dock uppfattade endast till hälften, emedan hans uppmärksamhet var fästad på den yngre damen. Den fruktade skönheten fann han emedlertid mindre farlig än han hade väntat. Det var dock en ganska ståtlig flicka, hög och fyllig till växten, samt mera blond än modren, hvilken var mindre och finare byggd; man kunde taga dem för två systrar, men dock kanske kalla den äldre vackrast. Sålunda lugnad, ehuru tillika med sviken förväntan, njöt han med den bästa aptit af den rikliga qvällsvard, hvarmed man ville hedra husets nye medlem. Vi lemna honom här en stund i ro, och genom att på förhand meddela de iakttagelser han sjelf först efter en längre tid kunde anställa, vilja vi göra läsaren bekant med ett par individer af hans nya omgifning. Vi nödgas med någon utförlighet dröja vid den ena af dessa, emedan denna person hufvudsakligt griper [ 9 ]in i berättelsen, och emedan hennes karakteristik på sätt och vis innefattar i sig alla de öfrigas.

Amtmaninnan fru Ramm var en i vissa afseenden icke ringa begåfvad fru. Hon hade läst mycket, upplefvat mycket, och talade derom i ett språk, som var både prydligt och flytande; kunde hon derunder få tillfälle att utveckla en eller annan liten skön grundsats, så gjorde hon det också gerna. Hon hade varit »romantisk» i sin ungdom Till tjenst för dem af vår yngre generation, som icke riktigt veta hvad detta vill säga, anmärka vi i all korthet, att det var ett hemgjordt begrepp, som hade behållit litet eller intet af sin ursprungliga betydelse. Det var romantiken, tämjd och afpassad för vårt borgerliga prosalif, och, som beröfvad själ och innehåll, gick omkring och spökade i grimaser och tomma formler — icke poesien sjelf, blott ett surrogat, blott dess aflagda ståt, som tränger ner till kammarjungfrur och flickslinkor. De mest triviala menniskor hade den vurmen att vilja vara romantiska och de spelade denna roll stundom med stort sken af verklighet. Hos fru Ramm, som var en duglig och praktisk fru, hade dock tiden och det praktiska lifvet obarmhertigt afslipat denna sida af hennes väsende, så att spåren deraf nu blott visade sig fragmentariska, likasom förgyllningen på en gammal möbel.

Fru Ramm var gästfri och högst förekommande mot främmande. I konsten att ordna sitt hus, att mottaga och underhålla gäster, kunde ingen mäta sig med henne och ingen försökte det heller. Hon [ 10 ]åtnjöt också ett utomordentligt anseende der på orten. Till henne vände man sig i alla smakfrågor, ingen festlighet af någon betydenhet var möjlig utan hennes råd och bistånd. Något tvifvel om att hon var en öfverlägset begåfvad fru med den finaste bildning, kunde icke ens uppstå. Hon hörde till dem som kunna lefva trettio år flera gånger, utan att förlora en enda stråle af den gloria, som omgifver dem, blott de icke ryckas ur det afstånd och den belysning, hvari de äro ställda.

Men en opartisk blick, som fick någen anledning att närmare iakttaga henne, upptäckte snart af hvad art denna bildning var. Den saknade kärna. Detta förekommande väsende, hvarmed hon hänryckte de fremmande, kom icke inifrån; det var icke denna ett välvilligt hjertelags öfverströmmande värma, som omfattar alla, äfven den obetydligaste gäst. Det var en helgdagsskrud, som hon efter omständigheterna tog på eller lade af. Och så förhöll det sig med nästan alla de egenskaper, hvarmed hon oftast bedårade andra. Hennes yttre svarade på ett ganska märkligt sätt häremot. Icke många damer af fru Ramms ålder kunde smickra sig med att hafva bibehållit sig så väl som hon. Hon hade en smidig, lätt figur, som man ännu med nöje kunde se i en dans, då hon vid högtidliga tillfällen förökade ståten med att öppna balen; hon hade rik hårvext, lifliga blå ögon, dock med ett hårdt uttryck, en blomstrande hy, hvars ursprungliga rosenfärg nu dock hade stelnat i en stereotyp, något tegelartad rodnad. Detta yttre förstod hon [ 11 ]att framhäfva genom en klädsel, som, då hon var ute, föreföll både smakfull och dyrbar. Hennes ungdomlighet var af denna kristalliserade art, hvilken väcker misstanka om att hafva blifvit uppnådd genom en själens köld och torrhet, som skyddar mot lifvets smärtfulla intryck; ty det blir dock i alla händelser en sanning, att en äkta själfull qvinna icke vinner den rätta skönheten annat än på den lekamligas bekostnad. Endast genom dess förbleknande kan detta uttryck framstå, som rörer derföre att det förtäljer om på en gång kamp och seger.

I sitt husliga lif var fru Ramm uppskattad såsom en husmoder, den der gjorde sin krets öfvermåttan lycklig, och hennes man och barn höllo af henne såsom goda menniskor göra, af nödvändighet, af hjertats kraf. Amtmannen hade förälskat sig i henne och, liksom tusende göra i hans ställe, vunnit henne, äktat henne, utan att fråga stort efter hennes kärlek. »Den kommer nog efteråt». Men för denna villfarelse, att »den kommer nog efteråt», hade han pliktat med tidigt gråa hår och med den karakterens förslappning, som inträder hos män, hvilka låta beherrska sig af en oädlare natur än deras egen. Hans veka, kärleksfulla sinne hade förgäfves brutit sig emot hennes herrsklystnad och fåfänga. Man kunde förebrå honom att han icke hade nog kraftigt satt sig emot sina två äldsta döttrars giftermål. Och likväl älskade han sina barn ömt, han kunde ännu följa dem han hade qvar med en blick, hvari låg den innerligaste bön för deras framtid.

[ 12 ]Först då Georg någorlunda hade tillfredsställt sin aptit märkte han att bordsgästernas antal, utom med hans elev Edvard, äfven blifvit ökadt med ännu en varelse, nemligen en halfvuxen flicka. Hon var iklädd den för hennes ålder vanliga så missklädande drägten, hvilken dessutom var temligen vårdslösad och stack af betydligt mot de två andra damernas. Hon deltog alldeles icke i samtalet, utan satt och stirrade ned i talricken, hvarifrån hon då och då såg upp med en skygg och tillika forskande blick. Efter qvällsvarden var hon försvunnen. Georg frågade om henne, och liksom litet harmsen öfver att den lilla icke blifvit presenterad, tog Amtmannen ordet och sade: »Det är Sophie, vår yngsta dotter. Hon är litet skygg, men ett godt barn. Jag vill be Hr Cold vara god och taga litet hand om hennes uppfostran. Här är föga tillfälle för henne att lära något och vi hafva alltid haft mycket emot att sända våra barn bort, Hr Cold skall finna henne något försummad, men jag hoppas nog att lusten skall komma. Det är min önskan att hon delar förmiddagstimmarna med Edvard.»

Georg svarade med en stum bugning.

Efter att sålunda hafva föreställt för läsaren den person, som spelar en af hufvudrollerna i följande blad, vilja vi öfverlemna honom åt sin nya ställning och emellertid låta två och ett halft år gå förbi. En vinterdag inemot aftonen finna vi honom åter på hans rum. Han är icke ensam. På soffan sitter en liten starkt bygd, mörklagd, något koppärrig man, med genomborrande, just icke [ 13 ]särdeles godmodisa ögon. Han år klädd i en vårdslös, nästan snuskig resdrägt ock blossar ofantliga moln ur en stor sjöskumspipa. Denne man är läkare och heter Müller. Han har en tid öfvat stort inflytande på Georg. Han hade varit hans lärare och dimitterat honom till universitetet; ja, hvad mera är, han hade varit hans vän och stöd, då Georg såsom värnlös yngling stod ensam i den främmande staden. Dervid hade mellan dem uppstått ett förhållande, som grundade sig på öfverlägsenhet i ålder och personlig öfvervigt å ena sidan, samt på tacksamhet å den andra. Visserligen hade några år förgått sedan dess. Men Müller var nu på väg till det distrikt, der han blifvit anställd, och då detta förde honom förbi Amtmannens, hade han öfverraskat sin förre elev med ett besök.

Rummet, hvari de två vännerna befunno sig, var nästan för präktigt för en informator på landet. Så vidt man kunde skönja genom tobaksröken, voro de effekter som tillhörde Georg sjelf — ett bokskåp, jagtredskaper och åtskilliga konstsaker — alla värdefulla och vackra. De antika möblerna, som på den tiden ännu icke hade upplefvat sin pånyttfödelse af modet, och som man derföre gerna på landet stufvade in i sängkamrar och vindar, passade särdeles väl dertill. Det hela harmonierade också fullkomligt med den personlighet som bebodde det. Ehuru klädd i sin hvardagsdrägt, röjde dock Georgs yttre en omsorg, som icke är alldeles vanlig i Norge, en viss, man kunde nästan säga elegans, som tycktes vara honom naturlig.

[ 14 ]Müller lät sin blick pröfvande halka omkring och slutade med att mäta Georg sjelf med sina små genomborrande ögon. Ändtligen sade han med ironisk resignation:

— Jag ser att du åtminstone i ett fall är dig lik.

— Verkligen! sade Georg leende. Det är ju ett godt tecken det, min käre Müller. Du vet ju det duger icke att träffa en gammal vän i en ny skepnad. Jag har verkligen samma oförbätterliga afsky för smutsigt linne och okammadt hår, som för sex år sedan. Jag har nu en gång för alla afstått från att vara genialisk på det viset.

— Nåja, kör för det! Putsa dig, parfymera dig du för huldrorna och bondtöserna häruppe. Gerna för mig, om du blott icke gör några dumma streck. Att du har det bra gläder mig, gläder mig verkligen. Du vet nog att jag ansåg det vara desperat af dig, att draga hit upp på landet. Jag blef ordentligt illa vid då jag såg gården. Herre Gud! huru tro det går här, tänkte jag. Nånå, min stackars Byron, börja lordgrillerna gå af dig nu?.... Berätta mig riktigt omständligt huru du har det.

— Bra, det försäkrar jag — mycket bättre än jag hade väntat. Jag har nu af egen erfarenhet insett att ett verksamt lif är det sundaste för den, som likt mig har lefvat en tid i allt slags qvalm och hvimmel. Jag representerar, som du kanske vet, en dualism här på stället; jag är, det vill säga jag var, både lärare för sonen och fullmäktig på den gamles kontor. Men hvad du kanske knappast vill [ 15 ]tro om mig är att begge dessa förrättningar verkligen hafva intresserat mig.

Müller skakade på hufvudet. Det är bra nog, men i längden kan det icke förslå. Det är dock intet för dig. En beständig verksamhet tröttar också. Ungdomen behöfver rifvas med verlden, den behöfver umgänge, meddelsamhet.

— Jag saknar det icke. Det är just det goda vid landtlifvet, att det har intet af detta rastlösa, sjelfförtärande, som följer lifvet i en stor stad. I naturen finner jag tillräcklig motvigt mot den trötthet som du talar om. Jag ströfvar omkring på jagt och fiske, ehuru minst för att jaga och fiska. Ofta går jag ett par mil till fjälls med en god bok i fickan. Du kan inte tro hur friskt och beständigt föryngrande detta naturlif är; än verkar det eggande, själsväckande, än uppfriskande som ett bad. Efter dylika turer uppe i fjällen är hvilan på den vanliga gården vid mina vanliga sysslor ytterst behaglig. Dertill bidrager naturligtvis mitt förhållande till familjen.

— Aha, ditt förhållande till familjen! inföll Müller; berätta mig litet om det.

— Mycke gerna, svarade Georg, utan att bry sig om den lurande blick Müller i detsamma fästade på honom. Edvard, min elev, är en rask pojke, ehuru illa bortskämd af modren. Det har varit ett nöje att läsa med honom. Han är nu färdig och tog artium i höstas. Gamle Ramm är en hjertans god och älskvärd man. Han behandlar mig som en son och jag tror han håller af mig som en sådan.

[ 16 ]— Verkligen! utbrast Müller. Han håller af dig som en son! Jaså, ja, ja! Det är min själ vackert af honom det .... Är han icke dansk till födseln?

— Ja, men af norsk slägt. Han har lefvat i de intressantaste förhållanden i Köpenhamn. Gud vet hvad han ville häruppe. Hvilken saknad måtte det inte ha varit att lära sig fördraga! Den inre kärnan i honom är dock lika frisk ännu, blott till det yttre är han kanske förändrad... Han håller sig mest på sitt embetsrum och är hvad man i allmänhet kallar osällskaplig, ehuru långt ifrån otillgänglig,... Mot mig är han mycket vänlig och meddelsam.

— Intet under! Den stackars mannen har ändtligen träffat på en bildad menniska, som han kunde tala med. Dina föregångare hafva deremot — så framt jag känner detta slags subjekter rätt — varit ena fatala, okunniga tölpar .... eller hvad?

— Jag tror det nästan. Här har varit en hel rad af dylika personer i huset, hvilka fungerat än såsom fullmäktige, än såsom lärare för barnen, men hvilka den gamle skyr att nämna. Det ser dock ut som om husets damer funnit mera behag i dem. Ett par af dem hafva till och med blifvit gifta med döttrarna.

— Ett par af dem gifta med döttrarna! Död och olycka min stackars Georg, huru många är det qvar af dessa döttrar?

— Endast två, svarade Georg leende, det vill [ 17 ]säga i grunden blott en, ty den andra är ett barn och har på lång tid icke varit hemma.

— Endast två och dock i grunden blott en, upprepade Müller. Åh ja! en kan min sann vara mer än nog att vålla olycka. Denna olycka är redan skedd. Du, min stackars gosse, är minst af alla lämpad för att undgå den.

— Ändtligen! nå der ha vi det! ropade Georg högljudt skrattande. Nu är det min tur att säga: jag ser du är åtminstone i ett fall densamme som förr. Jag tror verkligen att du gerna skulle fördöma hela menniskoslägtet till cœlibatet om du kunde, öfverlemnande åt vår Herre att förnya det igen, när den nu lefvande generationen började dö ut. Men om jag nu säger dig, fortfor han i den ton, som har föga hopp om att öfverbevisa sin motståndare — om jag nu säger dig att det icke finnes skymt af något förhållande mellan mig och fröken Amalia, vill du då icke tro mig? Och har jag nu i två år lyckligt motstått faran, så tänker jag väl hädanefter kunna vara säker.

— Två år, hvaraf du ha tillbragt det ena på resor, eller i Christiania för den A—ska affärens skull, och fröken Amalia förmodligen det andra på besök hos sin moster. Nu är hon hemkommen och så kan ju romanen just begynna. Få se när jag nästa gång kommer, om du icke har snaran om foten, och så farväl framtid, farväl alla mina drömmar om att det en gång skulle blifva något utaf dig! — — — Georg! det är förbi med dig!

— Han hade sprungit upp och mätte golfvet [ 18 ]med långa steg, medan Georg i undergifven väntan makligt jemkade sig upp i soffan.

— Men Herre Gud, se henne då först innan du dömer. Du har icke sett henne, hon var ju ute då du kom.

— Ah, prat, utseendet gör ingenting till saken. Det är en af Evas döttrar, det är nog. Vet du då inte att det finns en makt, som är starkare än all vilja, alla föresatser, alla förnuftsslut, och det är den som ligger i det dagliga sammanträffandet under samma tak på landet, eller det som man på norska kallar »husvarmen». Kom inte fram med era mystiska natur-öfverensstämmelser, »som draga själarna mot hvarandra med oemotståndlig makt»! kom inte med era förutbestämmelser, och hvad det slidder-sladdret allt heter. Här blir inte mer fråga om sådant. Förstånd, vilja, smak uppgifva här sin rätt öfver mannen, och han blir ett rof för en trånghjertad lyckträff, för den lumpnaste tillfällighet. Hon är ful — men innan kort finner du att den täcka oregelbundenheten i hennes drag år något vida pikantare än den kalla regelmessiga skönheten. Är hon något till åren så dröjer du vid den mognare ålderns företräden — och är hon en brådmogen skoltös så gör du henne till en Psyche. Hon har rödt hår — och du kan inte begripa din tidigare svaghet för brunetter, utan begynner slutligen att fatta skönheten af den Raphaëlska hårskiftningen. Ja, du skrattar du, du skrattar så klokt, så ömkansfullt, som om du inte kunde fatta hur en förståndig menniska kan bli en fantast [ 19 ]och kämpa emot väderqvarnar. Du tänker att man kan taga denna ömma gryende längtan och gömma den hermetiskt likasom man konserverar sparris och gröna ärter tills den tiden kommer då man kan göra bruk af den. Men inbilla dig inte det, min vän! Det är tyvärr inga lufttäta dosor uppfunna ännu för sådant. Denna längtan skall, antingen du vill eller ej, antaga Hannas, Minas, eller Catharinas skepnad, den skall om natten smyga sig in i dina drömmar, och hennes stämma, som kanske är den enda glada tonen i huset, skall genljuda för dig på din ensamma kammare. Du vet inte, kära Georg, huru många olycksaliga förbindelser som på detta sätt uppgöras, hur många gudlösa äktenskap här i landet ha vållats deraf. Eller har du på något annat ställe hört talas om så många obetänksamma förlofningar, så många uppslagna? — Ack, sloge de ända upp! — men ett förvrängdt pligtsystem afhåller de flesta derifrån, ehuru det under dylika omständigheter är den enda räddningen. Vår «husvärme» är en nationalolycka; den kan just utöfva sin makt i ett sådant hvardagslif som det norska, på våra långa menniskotomma landsträckor. Den är norsk likasom spetälskan. Och äro väl de förlofningar, som afsluta dessa galenskaper, dessa hjertats ölrus, annat än ett delirium tremens, det förrycktas höjdpunkt?

Efter ett långt drag ur pipan, som under det långa talet höll på att slockna, fortfor Müller med en stämma, som hade sjunkit ner till den vanliga tonlösheten:

[ 20 ]— Jag har sjelf, som du vet, varit offer för den. Efter min fars död. beröfvad alla medel till uppehälle, mottog jag i nödens stund en informatorsplats i Norra Throndhjems Amt. Der fanns en enda fullvuxen dotter i familjen. Jag såg henne med oerfarna ögon, jag var då yngre än du är nu, och det varade inte länge förr än det började verka. Allt sammansvor sig också särdeles dertill. Hon hade en elak, gammal sjuklig drake till mor, en af dessa vampyrer, som bokstafligen nära sitt lif med att tära på sina döttrars. Den stackars flickan hade aldrig vetat hvad ungdom var. Modren tillät henne hvarken dag eller natt vika från sin sida. Jag började således med medlidande. Den knarriga hexan till hushållerska skulle dertill råka att skära smörgåsar tunna som löf, och blanda mycket cicoria i kaffet, för at Bolette, då hon hade veckan, skulle få pyssla om mig desto rikligare. Ingenting är nemligen lättare att besticka än en tjuguårig aptit. Hvad min älskades utvärtes angår, så vill jag blott anmärka, att den enda ungdom i huset för öfrigt var en piga som skelade. Jag hade då för tiden icke specielt slagit mig på tenotomi för skelande, och hade derföre ingen orsak att finna sådana slags ögon intressantare än andra .... pigan skelade, men Bolette skelade icke. Således — vi blefvo förlofvade och jag var det på god tro ännu ett helt år sedan jag återvändt till Christiania. Du känner mina principer i detta fall. Här måste man vara obarmhertig kirurg. Operationen måste vågas, skulle än patienten dö under plågorna.

[ 21 ]Georg anmärkte att omöjligt någon princip lät sig uppställas i detta afseende. I många fall vore det barbariskt att bryta. Och Bolette, huru gick det henne sedan?

— Jo, ser du .... hon dog verkligen deraf.... sade Müller och vände sig mot kaminen för att slå ur sin pipa ..... Detta är ingen landthandlartobak, ty sådan känner jag till, det är just landthandlarnes svaga sida; hvar får gubben denna tobak ifrån? ..... Det var en bedröflig historia, fortsatte han med en ton, som om något hade kommit i vrångstrupen. En brytning är en brytning, tänkte jag, derför skref jag mitt bref utan broderi, kort och tydligt. Det kom för tvärt öfver henne, stackars liten! Så långt norrut får man länge vänta på bref. Hon blef sjuk i detsamma och var död fyra dagar derefter, utan att hafva yttrat ett ord. Modren skref mig till ett rent djefligt bref. Stackars Bolette, det var bäst som skedde, jo min själ var det så. Jag skulle kanske ha gjort henne lifvet surt .... Hon var så vek till karakteren. Men mig räddade det. Efter den historien var jag också grundligt botad för allt svärmeri och hvad dessa, ungdomliga betraktelser allt heta. Jag började med dubbel ifver gå på hospitalet och sköta mina förrättningar, och nästan utan de nödtorftigaste hjelpkällor fulländade jag mina medicinska studier. Jag uppnådde det jag aldrig drömt om. Lyckas det mig någon gång ibland att rädda ett menniskolif, så tänker jag att Gudarna kanske nådeligen taga det såsom ett försoningsoffer för min stackars Bolette.

[ 22 ]Efter en paus sade Georg: Det är ganska sannt att vanan och den tillfälliga sammanlefnaden knyta många olämpliga förbindelser i vårt land, men jag tror dock, uppriktigt taladt, att din egen otur, käre Müller, gör dig ensidig. Du öfverdrifver faran. Du kan inte veta huru många som undgått den.

— Jo, det kan jag, svarade Müller lakoniskt. Under en tidrymd af inemot tre år hafva — af ungefär trettio exemplar, hvilka fallit inom min synkrets, — fem undgått faran.

— Fem undgått faran! .... sade Georg, litet bragt ur fattningen vid en så prompt bevisning .... Och genom hvilka mirakel?

— Det kan jag också förklara dig. I ett par fall var missförhållandet i ålder alltför stort, i ett tredje var hon kutryggig, i ett fjerde räddades han af en besynnerlig slump. Han fick nemligen två gånger å rad, just som han hade beslutat sig för att yppa henne sina känslor, halsinflamation, en en mycket elak och farlig halsinflamatlon, och som han är fatalist vågade han sig af fruktan för döden icke åstad tredje gången. Den femte riddaren, som bestod äfventyret med draken, var den der Nielsen, som blef kapellan hos presten i S. Det var ett stycke original, som du nog minns. Jag hade gifvit honom en liten varning på förhand. Han och en brorsdotter till presten, en mycket rar flicka som var der i huset, började också att på rama allvar icke fördraga hvarandra, och då han reste hade det urartat till formligt krig dem emellan.

— Nå, ser du bara!

[ 23 ]— Men sedan, fortfor Müller oryggligt, träffade de hvarandra i Sandefjord och nu äro de gifta. Jag har just stått fadder åt den första.

— Du måtte ha hållit kontrabok öfver allt detta, sade Georg förbluffad.

— Du har rätt, en liten anteckningsbok skulle inte vara så illa. Hittills har jag dock summan i hufvudet, ehuru siffertalet ideligen förökas. Deras antal har nu stigit till — låt mig se — — nio och tjugu. Nio och tjugu offer för epidemien, inom mindre än tre år! Jag vet inte hvad det är för en fatal aning, som säger mig att du skall fylla trettitalet.

Georg skrattade för full hals. Kära bästa Müller, se då på mig! ser jag ut som en månsjuk, smäktande riddare.

— Nej, du ser bra ut. Nu liknar du Byron mindre än förr, då du var magrare och hade laggt dig till dender melankoliska blekheten. Du har nu igen blifvit sådan som du var då jag först kände dig. Då var du glad och strålande som en ung faun. Sedan kom du in i en sfer, der jag icke gitte följa dig. Men det var inte svårt att se den förändring, som efterhand föregick med dig .....

— Georg, fortfor Müller, då han märkte det missmodiga uttryck, som lägrade sig på dennes ansigte. Du vet att det inte är nyfikenheten som drifver mig. Jag intresserar mig för dig så djupt som jag kan för någon, Gud vet hvarföre egentligen, kanske för att vi äro så olika, Berätta mig en gång oförtäckt hvad som gick åt dig för ett par år sedan, och hvad som dref dig hit upp! Vi äro [ 24 ]nu en gång komna på den förtroliga pratsidan. Detta trefliga rum och det dånande draget i den gamla förträffliga kaminen har stämt mig ganska sentimentalt.

— En annan gång, sade Georg, synbart förstämd; låt oss icke förderfva dessa korta timmar med att upprifva gamla olycksaliga historier.

— En annan gång är en skälm; men som du vill! Vill du affatta dig skriftligen derom så gerna, dock någorlunda kort och utan koloratur. Jag är nu en gång för alla föga vän af den lyriska poesien.

— Skrifva? jag skrifva bref? sade Georg leende. Alltså ett skriftemål! nej, det lofvar jag inte, min kära Müller.

En piga afbröt dem här med bud att herrarna väntades vid qvällsbordet.

Müller såg på sitt ur. Folk här på landet har dock en välsignad hvardagsordning. Man lemnar oss den fullständigaste frihet i tre, fyra timmar och erinrar oss om sin tillvaro först vid det dukade bordet. Det öfriga af aftonen ska vi väl offra åt familjen; jag måste ju dessutom taga fröken Amalia i ögnasigte.

Georg hade emedlertid bytt ut sin rock mot en frack och knöt med mycket behag om sin svarta halsduk.

— Ser du, sade han litet förlägen, då han vände sig om och mötte Müllers satiriska mine .... Amtmannen kläder alltid om sig för måltiderna ....

I dörren vände han sig om och sade allvarligt: Jag skall kanske skrifva till dig en gång, Müller. [ 25 ]Men till dess får du tro hvad du vill .... att jag är en fantast, en sådan der omogen pojke som — — som — — den Georg du fordom kände.


II.

Dagen derpå, då vännerna åter suto tillsammans på Georgs rum, afstannade samtalet vid ljudet af tonerna från en guitarr eller ett klaver nerifrån. Man lyssnade en stund.

— Hvad det angår — sade Müller och gjorde en rörelse med handen åt det hållet —, så är jag lugnad. Med henne kunde du gerna vara tio år under samma tak utan skada. Inte derföre att hon icke är söt nog, ung nog, det betyder som sagdt ganska litet i det hela. Men det är ett svalg mellan dig och henne, som jag inte hade beräknat. Du är ett tidens barn, hon är det icke. Hon är »romantisk», som folk kallade det i min ungdom. Hon bär märket af en epok, som du icke känner till, men som också gerna kan kallas den Lafontaineska, emedan den laborerade med alla slags osanna och uppskrufvade idealer, som isynnerhet den författaren satte på modet. Med ens kom en mera kritisk tid och slog remnor i familjerna. Derföre gå nu ofta de gamla som ängsliga höns omkring dammen och se på ankungarna, hvilka tumla sig i sitt för de gamla helt okända element, och [ 26 ]kunna icke begripa hvad det är för ett yngel som de utkläckt. Men till dessa hör inte Amalia. Hon är sin mors dotter, ett »välartadt» barn. Det såg jag strax på hennes sätt att kläda sig, att slå upp ögonen, se så här .... och då talet föll på hennes älsklingsförfattare så var jag säker på min sak. Jag tör svära på att hon har ett älsklingslam, en älsklingsdufva eller något dylikt, att hon vidare svärmar för »evig obrottslig trohet», som man är förpligtad att behålla för hvilken bengel som helst.

Georg hade lust för motsägelser, men han måste i tysthet tillstå för sig sjelf, att denna karakteristik var träffande. Fröken Amalia är en hjertans god och bra flicka, trots några små romanaktiga griller. Vi två hafva för längesedan kommit underfund med hvarandra. Jag måtte någon gång ha blifvit skildrad för henne som en svart förrädare mot hennes svaga obeskyddade kön, ty i början visade hon en påfallande ängslan för mig. Blefvo vi tillfälligtvis ensamma i rummet, så öfverfölls hon af en jungfrulig förvirring, och ett par gånger, då jag oförmodadt träffade henne ute i det fria, utstötte hon ett litet rop och for af in åt skogen. Men efterhand märkte hon väl att det från min sida icke var något att frukta och hennes sätt blef mera tillitsfullt ....

— Slutligen, afbröt Müller, öfvergick det till ett systerligt förtroligt väsen ....

— Ganska riktigt. En lång tid anförtrodde hon mig alla sina betraktelser öfver lifvet, sin glädje, de intryck hon erfor, o. s. v.; men jag [ 27 ]tillfredsställde henne visst icke i denna roll, ty efterhand upphörde det, hon blef åter hemlighetsfull och ordnjugg ....

— Och nu finner hon dig odräglig .... nog då om henne. Men du nämnde en till. Hvar är hon? huru gammal är hon?

— Hon är i Danmark hos en onkel.

— Huru ser hon ut? Kommer hon snart tillbaka? Om henne har du inte berättat något ännu.

— Det är heller inte stort att säga .... af det goda nemligen. Detta barn har gjort mig temligen mycket obehag. Hon har formligen förargat mig. Jag var rätt belåten då hon reste.

— Aj, aj, förargelse! men på hvad sätt?

— Det är svårt att säga. Det var en besynnerlig varelse. Jag var nog olycklig att nödgas undervisa henne. Men Gud bevare mig, om något i verlden varit ett tålamodsgöra, så var det att läsa med henne!

— Hon var således dum?

— Dum? sade Georg besynnerligt tankspridd. Han såg länge på Müller med en frånvarande blick.

— Nåja, jag frågar om hon var dum eller qvick?

— Ja, det är just knuten. Man kunde bråka sönder sitt hufvud för hennes skull. Ibland inbillade jag mig att hon hade ypperliga anlag, men i allmänhet måste man tro att hon var oerhördt inskränkt. Hon lärde sig lexorna så uselt och visade sig så ovetande, att man kunde förtvifla deröfver. Då tänkte jag att hon kanske hade svårt för att lära sig utantill, och försökte med allehanda [ 28 ]mundtliga föredrag. Men förgäfves! under dessa var hon lika tankspridd och ouppmärksam. Hon tycktes blott vänta på det ögonblick då hon som en stormvind fick fara af på dörren.

— I ditt ställe hade jag helt simpelt undanbedt mig det arbetet.

— Det ämnade jag också. Jag ville säga fadren att hon icke lärde sig det minsta, att jag icke kunde försvara att det fick fortgå så, men jag hade icke riktigt hjerta till det. Han anade ingenting. Det hade gått så lysande med Edvard, att han litade obetingadt på mig. Och så — så var det något som dref mig till det yttersta. En dag kom hon och sade, att hon fått så stor lust att lära sig engelska, Låt gå, tänkte jag, nu kan jag ju pröfva tålamodet på det, för ombytes skull. Men der misstog jag mig åter. Hon lärde detta språk på otroligt kort tid och med en lätthet som förvånade mig. Med de öfriga ämnena gick det emellertid som förut. Det är omöjligt att komma underfund med om det var inskränkthet eller tredskhet, eller hvad det var ....

— Det var väl tusan, skulle man inte kunna komma underfund dermed?

— Kom jag ner i hvardagsrummet, så var der också något på färde. Modren klagade alltid öfver henne »Det har lyckats mig att uppfostra mina andra döttrar till bildade, söta flickor, men Sophie har jag inga händer med». Den gamle Ramm håller dock mycket af denna dotter. »Min Sophie är litet vild af sig, men det går nog öfver», sade hon ofta. Mot mig visade hon ett misstroende, som [ 29 ]gränsade till ovilja. En dag kort innan hon reste, förebrådde jag henne detta, men då gaf hon mig ett svar, som på nytt blef mig en gåta. I det ögonblicket såg hon inte ut som ett barn och den som blef förlagen var — jag.

Müller hade med temligen oskyldig mine afhört denna berättelse. Den sista vändningen, som oförsigtigt undföll Georg, var emedlertid nog för att väcka hans outtröttliga väns gäckeri, hvarunder denne dock försökte att dölja ett allvarsamt bekymmer.

Se så, tack skall du ha, nu kan jag lexan utantill. Passa på nu, så kommer den urgamla, från himlen fallna, välbekanta metamorfosen, detta naturens märkvärdiga taskspelarunder: nästa dag, då den vise Pædagogus mediterar öfver ett nytt behandlingssätt mot detta oförbätterliga, egensinniga barn, så går dörren upp och »mit schüchternen, verschämten Wangen sieh't er die Jungfrau vor sich steh'n». Jojo — — jag har också läst Schiller i min dar.

— Gerna för mig, sade Georg, halft leende, halft förargad, men jag var alls icke så lycklig att upplefva någon metamorfos. Straxt derefter reste hon med första ångbåt till en af amtmannens systrar i Köpenhamn, en statsrådinna D.. och der har hon varit alltsedan. Lycka på resan! Det var som om tomtenissen lemnat oss, sedan hafva vi haft fred i huset.

— Men med nästa ångbåt kommer nissen [ 30 ]tillbaka ... akta dig min gosse för denna nisse, den har många skepnader och många namn.

Müllers sista ord var ännu då han grep sin vän om begge armarna: Georg, var på din vakt. Begå inga dumheter!


III.

Müller var rest. Georgs första känsla var en lättnad. Hans fordne lärare hade uppträdt med sin vanliga öfverlägsenhet och med ett anspråk på gammal förtrolighet, som Georg icke längre kunde motsvara, men icke heller hade mod att alldeles afvisa.

Detta besök efterlemnade emellertid — ehuru kort det varit — spår i vår väns tillvaro, som han icke sjelf märkte. Den idylliska förnöjsamhet hvarom han talat så belåtet, hade fått en betydlig stöt. En oro hade kommit in i hans sinne. Än drogos hans tankar bort till tidigare förhållanden, hvilka blifvit upplifvade i minnet genom hans samtal med den gamle bekante, än betogs han af en ängslan att Müller verkligen kunde hafva rätt, och att den frivilliga landsflykt, hvari han för ögonblicket befann sig så väl, dock kunde verka slappande på hans ande och hämmande på hans utveckling. De nya händelser tiden frambragt syntes genom afståndets prisma vida vigtigare och intressantare än han kanske på nära håll skulle funnit dem. Han kände längtan efter ett rörligare lif.

[ 31 ]I en sådan stämning spatserade han en eftermiddag upp och ner i sitt rum då Amtmannen trädde in med ett bref i handen. Georg hade förut märkt att Sophies bref till hemmet vållade den gamle en utomordentlig glädje. De dagar på hvilka de väntades visade han en otålighet, som om han varit den varmaste älskare. Han hade dock aldrig direkt meddelat Georg något af dem, endast denna gången hade hans faderliga stolthet icke kunnat motstå frestelsen. Det här brefvet måste han visa sin käre Cold, på det att han också måtte glädjas med honom.

Hos Georg väckte detta bref den högsta förundran. Han betogs af en nästan obehaglig känsla. En så säker uppfattning, en sådan mognad i omdöme, och detta behag, denna lätthet i framställningen, och intet spår af denna brist på hållning, denna svulst, som betecknar skolflickans öfvergång till qvinna. Kunde det vara Sophie som skrifvit detta? Han blef ganska förlägen, då Amtmannen hjertligt slog honom på axeln och sade:

— Nå, har ni icke heder af er elev? Ja, jag erkänner också den del ni har deri.

Georg erfor en oblandad glädje vid att se den ifver hvarmed Sophie odlade musiken, hvari hon också erhållit de bästa lärare. Hon talade härom än med en glädje, som visade hennes hänryckning öfver konsten, än med en nedslagenhet, som hade en djupare källa än blotta skräcken för mekaniska svårigheter.

Amtmannens besök gaf Georg just hvad han i [ 32 ]detta ögonblick behöfde, det gaf hans löst sväfvande tanke ett föremål, hvartill den kunde länka sig. Han kunde icke få brefvet ur sitt hufvud, och han började genomgå alla sina sammanstötningar med det besynnerliga väsen som skrifvit det. Deribland var månget drag, som han instinktmessigt hade förtegat för Müller, och som nu gick upp för honom i ett ljus, hvari han aldrig förr sett dem.

Georg hade en äldre väninna, med hvilken han under en viss tidpunkt af sitt lif hade meddelat sig öfver mycket af det som då rörde sig inom honom. Denna väninna hade han lofvat att skicka en eller annan liten skildring från sin nuvarande vistelseort. Hittills hade detta löfte blifvit ouppfyldt och han hade ofta förebrått sig det. Han tyckte aldrig att något förekom, värdt att omtala.

— Nu vill jag försöka, sade han, jag vill samla alla dessa smådrag, och när jag ser dem på papperet skall det visa sig om det är något jag kan bjuda Margaretha.


Ur Georgs betraktelser till Margaretha.

— — — — — — Detta barn förvirrar mig i hög grad. Ibland brast mitt tålamod och jag förehöll henne allvarligt hennes brist på ifver, håg och flit. Då kunde hon se på mig med en blick så ödmjukt bönfallande, att jag icke kunde säga ett ord vidare. En annan gång tog hon det så likgiltigt som om det alls icke angått henne. Kanske [ 33 ]kommer det deraf att hon nu en gång för alla icke kan tåla mig, tänkte jag. Nere ibland de sina skall hon kanske visa sitt naturliga väsen. Der skall jag bättre kunna uppfatta henne. Men hon var nästan aldrig synlig der.

— Det är nästan en omöjlighet, sade hennes mor, att få Sophie att sitta stilla inne med ett nätt handarbete. Kan hon deremot få ligga i trädgarden och gräfva och så i jorden, eller hjelpa folket att fodra kreaturen, så är hon förnöjd. Tänk bara hvad som hände häromsistens. Biskopinnan kom helt oväntadt hit och hon frågade efter Sophie. Ifrån skjulet, der hon stod och skäcktade lin bland stathustrurna, fick jag in henne i största hast för att få henne omklädd .... hon stiger in, ganska riktigt, i sin helgdagsklädning, men med håret fullbossadt af damm och skäfvor, och ett ansigte så förtvifladt! .... Jo, det var verkligen trefligt!» — —

Dylika historier hörde jag ofta. En dag, som vallgossen blifvit sjuk, bad hon enträget att få gå i hans ställe. Man måste känna den sorglöshet, hvarmed barn uppfostras på landet, för att begripa att det tillåts henne att tillbringa en hel dag alldeles ensam i den vilda, ensliga utmarken. På detta sätt såg jag henne nästan endast vid bordet; der satt hon tyst, men yttrade hon något, så trodde modren sig alltid upptäcka något dumt deri, eller också något som stod i strid med den belefvenhet hon försökte att bibringa henne. Amalia behandlade henne under allt detta med en otymplig, [ 34 ]lillgammal, halft bekymrad beskyddaremin. I dessa små konflikter med hennes anhöriga kände jag alltid en stor lust att försvara henne och jag försökte visa många små prof härpå. Hon ville aldrig förstå det.

— — — — — — — — — — —

Grottan var hennes käraste vistelseort, hennes egentliga, rätta forum. Af denna orsak gick jag sällan dit ned, ehuru detta ställe äfven för mig hade något högst lockande. Men Sophie hade nu en gång fått ett slags eganderätt till den, och ett par gånger, som jag träffade henne deruti, buro hennes miner omisskänliga spår af att öfverraskningen var henne obehaglig. Men en gång kom jag uppifrån dalen och fick lust att klättra ut på de klippor som bilda detta märkvärdiga hvalf, för att se huru det var hopfogadt ofvantill. Jag såg då genom en remna Sophie ligga utsträckt, orörlig på botten af grottan. Förskräckt sprang jag ned, ty jag tänkte att något kunde hafva händt henne. Hon sof, trött af sitt arbete, vid hennes sida låg en spade, som syntes alltför tung för hennes späda krafter. Öfver hennes ansigte, som var starkt belyst af skenet uppifrån, hvilade ett uttryck af sorg som jag aldrig förr hade sett. Det kom från själens djup, endast i sömnen kunde hon hafva det så, eller var det åtminstone möjligt att fasthålla det. Besynnerligt nog finns det vissa ansigten som under sömnen eller annan dödlik dvala antaga en skönhet, hvilken man eljest icke märker, kanhända emedan de icke hafva vunnit det för denna form harmoniska uttrycket. [ 35 ]För första gången märkte jag att Sophies drag voro vackra och regelbundna. Men ännu mer förundrade det mig att se hennes hufvud hvila på en stor bok. Det var ingen af hennes vanliga böcker, det såg jag straxt, men hvilken bok kunde det då intressera henne att läsa i? Det gick just då allra bedröfligast med hennes lästimmar. Att få veta detta var dock en omöjlighet, då jag icke ville väcka henne. Hon höll fast om den med armen, som om hon värnade om sin hemlighet.

— — — — — — — — — — —

Hennes misstro till mig var gränslös. Blott en enda gång har jag lyckats öfvervinna den och få henne i ett ordentligt samtal.

Jag var på jagt uppe bland fjällen, på hvars sydostliga knä gårdens lilla säter ligger. Jag tog vägen förbi denna, i hopp att träffa en eller annan medlem af familjen, som icke sällan pläga göra besök deruppe. I alla händelser kunde jag hvila ut på den vackra branten och få litet mat af säterflickan.

En lång stund innan jag kom upp till sätern hörde jag en underlig, genljudande musik, som än klingade nära, än fjerran, och jag urskiljde slutligen två qvinnoröster, hvilka beständigt aflöste hvarandra med att jodla, Men hvilken herrlig stämma var ej den ena! Bäfvande, full och klockren, jublande, stark och likväl så böjlig, gaf den genljud i de mest aflägsna åsarna och fyllde hvarje vrå i de tysta skogsdjupen nedinunder.

Jag var nu så nära att jag kunde öfverskåda [ 36 ]säterplatsen utan att sjelf ses. Det var Sophie som sjöng; hvem kunde hafva tänkt att detta späda barn hade en sådan domedagsröst? Marit gaf väl undervisningen, men det var tydligt att hon betraktade sin elev med ett slags stolt häpnad. Under allt detta lockande och jodlande närmade sig de mättade korna makligt till grinden. Sophie sprang ner emot dem, upp på gärdesgården, och medan hon klappade den stora hvita skällkon utanför, sjöng hon ännu en stump af en gammal visa, med samma förunderligt böjliga och vibrerande röst, som i det den vändes till kon fick ett ganska eget uttryck af komisk melankoli. Ovilkorligt undföll mig ett bifallsrop i det jag trädde fram från mitt gömställe. Sophie vände ett ansigte emot mig, hvari den ytterligaste förskräckelse stod målad, gjorde en rörelse som skrämde alla korna till en skyndsam flygt inåt skogen igen och var försvunnen med dem. Jag likafort efter, min hund letade spåret, och efter ett kort kryssande i det tjockaste af skogen fann jag henne sittande på en klippspets, som mycket brant skjuter ut öfver dalen mot öster. Hon rörde sig icke, hon tycktes knappt märka att jag satte mig ner hos henne. Osäker i rösten började jag:

— Hvad skall denna flykt betyda, kära Sophie? Huru kan det skrämma dig, så häftigt att jag öfverraskades vid din sång? Var då icke så skygg, så misstrogen! År det något underligt i att din stämma förvånar mig?

I stället för svar började hon bittert gråta.

— Jag förstår dig icke .....

[ 37 ]— Lofva mig bara att inte säga det hemma.....

— Hvilket?

— Att jag kan — — att jag har sjungit.

— Men Gud, hvarför få de icke veta det hemma? Det är ju intet ondt i att sjunga.

— Jo, för då komme jag att spela för orgelnisten. Han är så otäck, så otäck. Ni skulle bara veta hvad den stackars Louise fick uthärda ....

— Louise?

— Ja, min syster Louise, hon som blef gift med Caspersen, som var informator hos oss .....

— Aha! sade jag och grep ovilkorligt till min hatt.

— Ni kan veta, fortfor hon, att då Louise var vid min ålder hade hon en ganska obetydlig röst, men hon var munter och glad och trallade hela dagen. Mamma trodde att det var något utmärkt med hennes röst och med gamle orgelnisten vidtaltes att utbilda henne. Men som den hade varit så länge försummad, måste saken tagas grundligt. Det vill säga att det börjades kl. 8 och timman varade till kl. 12, ackurat så länge som de tröskade på logen och så åto vi middag och så började de igen! Och hela tiden satt Louise der med notbladet, som hon hade så svårt att förstå något utaf, framför sig, och den otäcka gamla karlen satt bredvid henne med sin tuggbuss i munnen och slog henne på fingrarna med en smal pinne, och dunkade takten i ryggen på henne. Louise kom alltid förgråten från dessa sångöfningar och sade ofta: Akta dig för att sjunga, Sophie, eljest måste du lära musik ....

[ 38 ]— Lärde din syster något då?

— Ja, nu skall ni få höra. Efter halftannat års förlopp hade hon lärt sig att sjunga två stycken: »Sköna Minka» och «Hvarifrån kommer du, o lilla stjerna», och så blef läraren afskedad. Men nu började en ny plåga för henne. Hvar gång det kom främmande måste hon fram och sjunga. Inga undflykter hjelpte. Mamma sade att det var en skam, när hennes far hade kostat så mycket pengar på henne, att hon icke kunde göra dem den glädjen. Ack, hur många gånger har hon inte sjungit: »Sköna Minka, stilla din klagan» .... med så förtviflad stämma att ... när jag bara tänker på det! ... här brast hon åter i gråt ..... »Louise blef så rädd når hon hörde en vagn, att hon for af öfver stock och sten» ...

— Gråt nu inte mera öfver det, kära Sophie. Din syster hade troligtvis aldrig någon fallenhet, men det har du omisskänneligt. Tycker du icke då att du begår en synd genom att sålunda dölja och tillbakahålla den?

— Nej, nej, ropade hon häftigt, derigenom undgår jag just en stor olycka.

— Men en rå behandling är inte oundviklig för hvar och en som vill lära sjunga. Din röst behöfver en helt annan utbildning än den kan få här, det skola nog dina föräldrar förstå. Hon såg på mig med stora ögon.

— Ack, sade hon, äfven om jag kunde få lära sjunga — — så som jag tänker mig det .... Hvad nytta hade jag väl af det? Louise sjunger aldrig mer.

[ 39 ]Det ordet »nytta» kom mig nästan att skratta, men jag aktade mig väl derför. Jo, just nytta, sade jag. För det första är det nyttigt att kunna glädja andra, och jag tviflar inte på att du snart skulle bereda dina föräldrar en glädje, som den stackars Louise visst aldrig förskaffade dem, huru villigt hon än sjbng »Sköna Minka». — Det skulle aldrig falla dem in att missbruka din sång till en blott förlustelse för främmande. Musiken skall göra dig sjelf friare och mera tillitsfull, den skall göra din själ rikare. Detta är ändå det allra nyttigaste. Tro mig, kära Sophie, för en ung flicka är allt det sköna nyttigt, och hon kan aldrig tillegna sig för mycket deraf. Hennes själ är i behof af all den jemnvigt, all den sjelfständighet hon kan nå.

Åter såg hon på mig länge och forskande. Det låg förundran, smärta, tvifvel i denna blick, hon ville säga något men teg. Ett uttrycksfullare ansigte har jag aldrig sett.

Jag begagnade tillfället, som jag fruktade icke så snart skulle vända tillbaka, för att utveckla detta för henne, och jag talade så nätt och förnuftigt och gaf mig så mycken vigt, som det var mig möjligt.

Hon gick tyst vid min sida, litet förut, halft vänd emot mig, då och då slog hon upp ögonen stort och klart, det var som om hon insög orden. Då vi kommo till sätern bad jag Marit skaffa mig något att äta, ty jag hade blifvit hjertans hungrig, men detta åliggande åtog Sophie sig med en vänlighet och beskäftighet, som jag aldrig förr hade [ 40 ]sett. Vi hade blifvit de bästa vänner, då hästen kom efter henne. Vi vandrade ner genom skogen, medan jag ledde hästen vid betslet, men då vi nådde byvägen satte hon sig upp innan jag hann hjelpa henne. Hon hade en liten mössa, som varit Edvards, på hufvudet, och slog nu en vid kappa omkring sig, hvilken helt och hållet höljde öfver hennes vanliga missklädande drägt. Från hästen räckte hon mig sin hand och sade, med ett uttryck som var på en gang bedjande och befallande; »Ni håller ju ert löfte; inte ett ord om sången?» I detta ögonblick såg hon åter icke ut som ett barn. Hon for åstad som en pil .....

— — — — — — — — — — —

Har jag icke tagit alldeles miste rörande henne? Dolde sig icke just under alla dessa motsägelser en fint utpreglad, med starka instinkter begåfvad själ, som kämpade för sin befrielse, utan att veta huru den verklighet, hvari hon var satt, borde behandlas. Men hvad var det? Hvad rörde sig väl inom henne? Huru skall det gestalta sig? Är det kanske redan utplånadt i den nya omgifningen? Hon har nu varit der i två och ett halft år och är konfirmerad dernere. Hennes tant förer ett elegant, sällskapligt hus. Tänk om hon kommer tillbaka köpenhamnskt förkonstlad, utan prägel eller individualitet? Hennes mor anförtrodde oss häromdagen att tanten ifrigt önskade behålla Sophie dernere, då hon kunde »göra sin lycka». Hon hade redan två allvarliga tillbedjare, förutom några fler af »andra rangen». Men allt öfvertalande hade strandat [ 41 ]mot Sophies önskan att komma hem. Och hon kommer hem. Det vissa är att det icke är samma Sophie som reste, det utvuxna barnet med bomullsklädning och mamelucker samt med de långa flätorna utåt ryggen. Det är den sjuttonåriga Sophie som kommer tillbaka, kanske »herrlich in der Jugend prangend wie ein Gebild aus Himmels Höh'n». — Och sedan? Ack kära Müller, min gamle ärlige, otymplige björn, med dina »husvarmeteorier» och din fruktan. Jag skall aldrig, mera störta mig berusad, blindt troende ut i dessa lockande djup, der man tror sig se perlor och skatter på botten. Schillers »Taucher» var en hjelte, en ungdomlig hjelte första gangen, andra gången var han en narr. Ack, jag skall aldrig mer vara någon narr! I våra dagar har man uppfunnit dykareklockor, hvari man försigtigt kan fira sig ner och iakttaga allt, utan att få så mycket som snufva efteråt .....

— — — — — — — — — — —

IV.

Det var detta vacklande mellan ett förflutet och ett kommande, mellan gamla, sårande minnen och en obestämd längtan, hvari Georgs själ vaggades, som en vacker aprildag dref honom ut i det fria.

Den terräng, hvarpå gården låg, sänkte sig ner emot elfven i en lång, af ängar och sparsam löfskog [ 42 ]upptagen terrass. Elfvens motsatta strand visade en helt annan karakter i en rad sönderbrutna, yppigt öfverväxta klippmassor, hvilka bildade likasom fotstycket till de åsar, som begränsade dalen. På denna sidan af elfven låg qvarnen, endast stängd med en bom, och till höger slingrade sig en gångstig in mellan klipporna. Redan denna stig — som bugtade sig mellan de djupa fjällväggarna längs efter en bäck, var högst inbjudande i sig sjelf, men blef det ännu mer derigenom att han förde till den omtalda grottan. Vid passets mynning hade klipporna bildat ett naturligt, rymligt hvalf, hvars vackra former och symetriska linier nästan hade kunnat väcka tvifvel om det var naturens verk. Invändigt visade dock grottan spår af att menniskohänder kommit naturen till hjelp. Grus och stenar voro omsorgsfullt bortröjda, marken jemnad och beströdd med sand, och en ojemnhet i klippväggen, såväl som ett par lösa klippblock voro med tillhjelp af mossa omskapade till säten. Grottan, som var temligen djup, skulle dock hafva varit för skum om icke en remna i fjället upptill hade insläppt ett af buskar och slingerväxter dämpadt, men dock tillräckligt ljus. Utanför grottans högra sida störtade bäcken sig i flera småfall utför klipporna, utvidgade sig i en halfcirkel, och fortsatte derpå sitt lopp nedåt. Utsigten från denna plats var vänligare och mera upplifvande än ställets karakter lät förmoda; den gaf sinnet en ljuf motvigt mot det mörka intryck som grotthvalfvet gjorde. Genom fjällpasset, som vidgade sig mer och mer, såg man [ 43 ]bäcken muntert strömma ned emot elfven, der qvarntaket skymtade fram under några urgamla björkar, och det ljusa, bördigare landskapet på andra stranden bildade den mest leende bakgrund. Vi hafva förut antydt huru Sophie från sin tidigaste barndom tillvällat sig en viss eganderätt öfver detta ställe, som heller ingen gjorde henne stridig. Redan som ganska liten hade hon, då det ännu var ytterst svårt att komma dit, letat sig väg, beskyddad af den obekantskap med faran, som är de smås osynliga väktare.

Det var till detta stalle Georg nu styrde sina steg. Ehuru vägen var nästan otillgänglig, då vattenflödet från fjälls vår och höst dref bäcken öfver dess bräddar, kom han dock dit med någon ansträngning. Från grottans ingång betraktade han landskapet. Den gröna, glittrande mossan, den plaskande bäcken och den rena blå himlen gaf allt en vårlik glans och bedårade åskådaren.

Man kan hundratals gånger hafva sett en menniska, ett ställe, men en vacker dag faller det oss in att betrakta, det vill säga att med vårt inre öga beskåda denna menniska, detta ställe, som då framträder för oss helt nytt och främmande. För första gången varseblef Georg, genom att se sig omkring i grotthvalfvet, att blott den främre delen var regelbunden, medan naturen i den innersta fördjupningen hade bildat olika nischer och urholkningar. Här föll skenet af det solblanka dagsljuset blåaktigt ner genom den omtalda remnan. Spanande gled ögat rundtomkring. Det förekom honom som [ 44 ]om hvarje sten, hvarje skroflig kant kunde gifva honom någon upplysning om det väsende, som i detta ögonblick sysselsatte honom. I sanden trodde han sig finna spår af en fot, den minsta på hela gården. Ett par stenar i klippväggen, från hvilka något förtorkad mossa glidit af, läto sig flyttas. Han hade träffat på en hemlig gömma! Noggrannt genomsökte han hvarje springa. Förgäfves! Vid att påta i gruset fann han ändtligen något. Det var en liten rund, cylinderformad, ihålig tingest af något hårdt ämne, som hade en påfallande likhet med ett valnötskal. Han besåg den från alla sidor, han stirrade på de små krusiga linierna, som om hvar och en af dem varit en betydelsefull runa, Ett valnötskal var och förblef det dock.

Till Müller.
.... gård den 29 Mars.

Jag har tagit fram ett stort ark papper, formerat alla pennor jag har, och skyndat mig att skrifva: »kära Müller». Jag har låst till min dörr, ehuru jag vet att ingen själ skall störa mig, allt detta i den tron att det gamla ordspråket: »friskt begyndt är halft fullföljdt» uttryckligen är myntadt på brefskrifning, denna den nyckfullaste och kinkigaste af alla menskliga idrotter. Om ni visste huru mycket bref som tynger på mitt sinne. Men nu vill jag tillskrifva Müller, jag skall, jag vill. Länge torde man få vänta på ett sådant [ 45 ]sammanträffande af både yttre och inre vilkor för ett bref, ett ordentligt, långt, förnuftigt och småtrefligt bref. Dessa vilkor äro: Mars månad utom hus, hvilken i almanachan kallar sig »vårmånad» — jag ville nu gifva den ett helt annat namn så vida jag icke kunde stryka alldeles ut den — samt karantän och dåligt humör inomhus. Tro dock icke att vi ej hafva sol. Den strålar dag efter dag, vecka efter vecka på den blekblå himlen, med en sannt förtviflad uthållighet. Den förblindar nästan med återskenet från de hvita taken, utan att den mäktar fördrifva snömassorna. Den enda bara fläck jag kan skönja uppe på åsen, som är det första mina ögon lyfta sig till om morgonen, har på de tre sista dagarna icke blifvit större. Lockar solskenet mig ut och jag i det obeskrifliga väglaget har hunnit bort till hörnet, så mötes jag af den skärande nordanvinden, som jagar mig tvärt in igen. Sålunda går dagen oändligt enformigt. Gården är liksom utdöd, — det enda ljud man hör är tröskarens slag på logen, från den tidiga morgonstunden till sent på aftonen, ohejdliga, rastlösa som ett otåligt hjertas slag. Huru sorgligt är ej detta ljud! Denna tid på landet är olidlig. När kommer sommaren!

Men jag skall ju skrifta mig och ni märker nog att jag i denna långa inledning gör en omväg, likasom barnen, då de af fruktan att komma för sent göra ännu en omväg till skolan. Ja, det skriftermål jag har att aflägga blir i sanning kinkigare äu jag hade tänkt, och jag får svårt att uppfylla [ 46 ]mitt löfte — icke af fruktan för er, bästa Müller, ack nej, inbilla er icke det! Ni skall icke få orsak till det aflägsnaste gäckeri; tvärtom skall ni få glädje af mig. Men huru förklara mig? — jag har få händelser att ställa fram, min lycka ligger i en enda stor missräkning, som folk af eder art aldrig har att genomgå och som ni derför svårligen kan fatta hos andra. Denna missräkning har drabbat mig just i den verld jag med så brinnande längtan sökte. Ni känner ju mina stackars ungdomliga illusioner, ni har ofta nog gått dem obarmhertigt in på lifvet. Sedan skiljdes våra vägar. Det var hela år hvarunder jag knappast såg er. Jag trodde att ni hade gifvit mig på båten helt och hållet, tills ni plötsligt öfverraskade mig häruppe i min enslighet. Det var vackert, det var trofast af er! Jag kan icke ersätta er detta med mindre än att berätta huru jag tillbragt denna mellantid. Det är med en egen rörelse man i sednare år tänker tillbaka på sin första ungdom, denna grönskans lycksaliga period! Man vet icke om man skall ömka eller beundra den. Man vill nog stormodigt förkasta den lycka den bereder, men man gör det icke utan en hemlig, gnagande saknad och mången längtansfull blick tillbaka. Ni vet ju att jag, som allra minst drömde om en sådan lycka, kom på modet och skulle vara med öfverallt. Det var just vid samma tid då sällskapslifvet i Christiania, påverkadt af hofvets täta besök, plötsligt tog ny fart. Man försökte sig i allehanda främmande »reunions». Våra småtrefliga aftongillen, med damer till bords, [ 47 ]»vid fulla glas och sångens raska toner» rymde platsen för ett ackompagnemang som liknade en kapplöpning om hvem som mest ogratiöst och brådskande kunde sluka det han under trängseln och villervallan ryckt till sig. Vi fingo soiréer och matinéer och Gud vet hvad det alltsammans hette. Midtunder detta festlif kom jag ofta att tänka på huru jag i mina ryssdagar (som nybakad student) hade ställt mig vid inkörsporten till stiftsgården, då ståthållaren gaf bal, för att få se damerna stiga ur. Här må ni dock påminna er huru mitt uppväxande i en ensam fjälltrakt, der jag i brist på menniskoumgänge fråssade i romaner och dikter, hade verkat på mig. Min mor, en vacker och ganska begåfvad fru, bidrog också att förstärka mitt svärmeri för det andra könet, min åtrå att få beundra det, egenskaper som också lära ha karakteriserat mina förfäder, och som gifvit anledning till en hel mängd romantiska händelser inom min slägt. Jag tror att jag berättat er några af dessa, men ginge vi långt tillbaka i tiden skulle de säkert sluta i en drakes håla, eller något ditåt. Hvad under då att jag med brännande ifver började söka idealerna till mina drömmar långt innan jag var värdig att sjelf vara med! Ni skulle bara veta huru jag följde spåret af de damer, hvilka af mängden betecknades såsom skönheter. Min hyllning var så mycket sannare som jag sjelf var obemärkt. Ingen trubadur kunde i ödmjukhet och uthållighet mäta sig med mig. Då jag såg dem i deras lätta baldrägter stiga ur vagnarna, eller fladdra som andesyner förbi de [ 48 ]upplysta fönstren, förekommo de mig som väsenden af en högre art än vi andra jordiska, plumpa, bestöflade varelser, och lyckan att få dansa med dem, tala med dem, upplöstes för min tanke i något »Überschwängliches», något som en dödlig knappast kunde bära. Mina extaser utgjorde en besynnerlig kontrast till mina kamraters råa, begabbande anmärkningar. Huru förbittrad störtade jag icke också ut från deras samqväm! Det är likgiltigt huru jag blef indragen i den sfer som syntes mig så lockande. Jag stod innanför kretsen och såg trolleriet vika undan mer och mer. Skönheten utöfvade väl, der jag fann den, ännu sin makt öfver mig, men efterhand lärde jag mig inse att den är värdelös då den icke stödjes på andra företräden, att det fordras inre egenskaper för att bära den och göra den gällande. Tyvärr fick jag sjelf praktiskt göra denna erfarenhet. Jag förälskade mig blindt ett par gånger i väsenden, som voro föga egnade att tillfredsställa min förväntan och hålla min tro uppe, och då jag drog mig tillbaka blef jag utskriken att vara en bedragare, medan jag sjelf var den bittrast bedragne. Jag sprang dock ånyo i snaran och den gången blef jag hängande fast på allvar. I två år var jag förlofvad. Huru skön hon var! I detta herrliga ansigte, denna ståtliga gestalt lågo de rikaste löften om all den lycka en man kan drömma om, .... löften hvilka hon ideligen bröt hvar gång hon öppnade munnen, ty trots sin förtrollande makt var hon utan själ. Jag vet inte hvad som mest hade skadat henne: en falsk uppfostran eller en [ 49 ]tom omgifning. Hon var en inkarnation af den moderna qvinliga uppfostran, som gör allt för den yttre fernissan, intet för andens och själens lif och som hos mindre djupa naturer till slut frambringar osannhet i allt — tillgjordhet i stället för känsla, sjåpighet i stället för blygsamhet och sladder i stället för sinnrikhet. Nej, hundra gånger hellre då mors och mormors tarfliga uppfostran. Bredvid den moderna bildningen förekomma mig deras spinnrockar och naiva ortografi rörande och vördnadsvärd. Fröken W. hade lärt allt och visste ingenting. Hon hade läst en mängd romaner på åtskilliga språk, men hon förstod kanske icke en enda; George Sand var för henne jemngod med Storm Vong. Hon gick på alla baler, icke derföre att hon ej var trött vid dem redan — hon hade från sitt åttonde år varit primadonna på alla barnbaler — men hon måste ju tömma denna glädje till dräggen, ty hvad kunde hon väl sätta i stället? ... Hon var ... dock nog derom ... ack, det var ändå inte det värsta ..... det värsta var att hon i sjelfva verket alls icke älskade mig — och likväl ville hon gifta sig med mig. I den punkten var hon oangriplig och utan stolthet. Hon, som kunde sätta på sig en förnärmad drottningmine för en småsak, hon fördrog med ett tålamod, som gjorde mig förtvinad, mina betraktelser öfver karaktersolikheter, ja hon vände slutligen i skämt mina direkta anspelningar på att upplösa vårt förhållande, Slutligen bröt jag bojan sjelf, och uthärdade tåligt sqvallret i staden. Man [ 50 ]dömde mig hårdt, fröken W. gällde för att vara en af de förnämsta unga damerna. Och det är en sorglig sanning att hon kanske var det. Emellertid var hon icke sämre än mängden. Hon var hvarken mer eller mindre än produkten af vår nuvarande tidsriktning. Under dessa år ligga mina luftslott alldeles nedramlade. Jag hade tänkt mig qvinnorna såsom den till allt godt och förträffligt lifvande principen, och jag fann en hop varelser som, alltifrån födseln beröfvade all själelig frihet, och dertill förfäade genom uppfostran, hjelp- och viljelöst tillfalla den förste, den bäste försörjare. Den ovärdiga betydelselöshet, hvari de befinna sig, få vi män tyvärr tyngst känna verkningarna af, hvilka också lätt låta sig uppspåras igenom alla våra förhållanden. Dragningskraften tillintetgöres, allt det erotiska släckes ut. Vår egoism är icke af det amerikanskt-storartade slaget som för egen fördel lyfter sina qvinnor så högt; vi stanna vid att blifva små egoister i förhållande till våra, vi uppgrumla sjelfva de källor hvarur vi skulle ösa lifskraft och hänförelse.

Man behöfver blott gifva akt på sällskapslifvet. Mina ögon blefvo med ens öppnade, då intet mera fängslade mig der. All tjusning var försvunnen. Hvilken tomhet och köld inträder icke då den andliga inverkan från ömse sidor icke finnes, utan en smula förälskelse skall utgöra enda föreningspunkten! Öfverallt märker man också en sträfvan att åtskiljas. Hvarhelst det på något sätt låter sig göra, drifva herrarne sin kos och öfverlåta platsen [ 51 ]åt damerna — af lutter galanteri naturligtvis, ty de skola ju röka sin pipa. Man leds, man leds förskräckligt, man märker att det är något på tok, och man begriper inte hvari det består. I denna inre tomhet tillgriper man »personalkritiken» — ett finare namn på sladdret, och söker afvinna bristerna en komisk sida, genom att skämta öfver dem. Man skämtar öfver allting. Det gäller blott att kunna göra detta på ett någorlunda sinnrikt och behändigt sätt, att kunna vid fru A:s thebord gifva en sådan skildring af fru B:s soaré, att bemälda fru glömmer det hon i samma ögonblick lemnar stoff till den nästa. För Guds skull intet utbrott af känsla, ingen beundran för något; att vara likgiltig för allt och blott så pass höflig i sällskap som erfordras för att icke synas ohöflig, det är just grundtonen i vår nykläckta sällskaplighet. Intet spår mer af dessa trohjärtade dygder som upplifvade våra föräldrars umgängeslif och hvarom de ännu tala med rörelse, intet af denna välvilja, denna ridderliga artighet, denna öfvergifna munterhet; allt har rymt platsen för något som kallas tidsenligt europeiskt, men som, omplanteradt i vår tunga atmosfer, inte kan blifva annat än en karikatyr. Jag har sett menniskor af ett naturligt välvilligt sinnelag göra våld på sig för att bli odrägliga. Då man ser dylika beklagansvärda ansträngningar nödgas man tänka på åsnan i fabeln, som ville agera knähund, enfin — vi vilja alla gerna vara franska knähundar och likväl förblifva vi norska åsnor. Jag fann detta till slut outhärdligt; det var likasom om [ 52 ]allt hade stelnat inom mig och jag kände ett sådant missnöje med mig sjelf och andra, att jag gerna hade gripit den obetydligaste anledning att komma bort. Det kan således icke längre förundra er att jag antog denna plats med begärlighet. Jag behöfde en total omstörtning för att bli menniska igen.

Men jag skulle ej lemna Christiania utan att medtaga ett försonande intryck. Det var min bekantskap med Margaretha D.

— Ännu en! hör jag er utbrista; ja, ännu en.

Jag hade flera gånger sett henne i sällskap, eller rättare sagdt förbisett henne. Hon var icke egentligen vacker, då man icke kände henne. Kanske hade hon varit det. Hon var spenslig och hade ett svagt, lidande uttryck, men var obeskrifligt fin och gratiös. Nu väckte den passivitet hon iakttog — nästan alltid satt hon ensam då hon var ute bland främmande — just mitt intresse, och det steg för hvarje samtal vi hade med hvarandra. Snart sökte jag ingen annan än henne, jag hade ju upptäckt henne, ty ingen brydde sig om henne, hon hade ju icke skönhetens skylt. En ljuf förtrolighet utvecklade sig mellan oss, ett af dessa förhållanden som tyvärr äro alltför, sällsynta mellan man och qvinna. Deri låg intet erotiskt från någondera sidan. Vi voro begge luttrade på sitt sätt. Om hennes öde visste jag blott hvad hela staden visste, nemligen att hon afslagit ett antagligt parti och att hon af några griller troligtvis ämnade förblifva ogift. Hos henne fann jag allt det jag hade saknat hos [ 53 ]mina förra inklinationer: stora anlag för sanning, riktig känsla, tankerikedom och skarpsinnighet i uppfattning. Hon saknade lätthet i det allmänna konversationspladdret, och deltog föga deri, men i djupare resonnemanger fick hon ett slags vältalighet som jag icke påträffat hos någon annan; hennes språk var då sinnrikt, blomsterdoftande, icke blomstrande — och, det var så äkta qvinligt. För henne utgjöt jag mig i klagan. Hon var den första som mildt och skonsamt bedömde mitt uppförande, i det hon tillika visade mig källan till mina missräkningar. Aldrig har jag hos en ung varelse — hon var blott ett par år äldre än jag — funnit en blick som mindre låtit sig omtöcknas af vanan, aldrig så mycken sjelfständighet i anden, under påtryckningen af småaktiga förhållanden. Margaretha var en af dessa herrliga naturer, som utveckla sig sjelfva trots allt hämmande, och som bära undantagets martyrskap tyst och välsignadt inom sig. Men det hvilade en skuggning öfver hennes väsende, likasom af vemod eller kanske af trötthet vid lifvet.

— »J klagen öfver oss, sade hon, och det med rätta: Vår enda utveckling få vi genom smärtan, men olyckligtvis gör denna oss med detsamma oskickliga för detta lifvet», Ja, hon var sjelf ett sådant brutet rö, som vinden aflockade melodiska, men också stundom skärande toner. Huru mycket har jag ej att tacka Margaretha för! Mina glada illusioner kunde hon inte rädda, men hon har räddat min tro. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

[ 54 ]Då Georg påföljande dag såg igenom detta bref för att försegla och afsända det, tog han det, öppnade sin låda och lade omsorgsfullt in det bland några andra papper. Inom ett qvart hade han ett annat bref till Müller färdigt. På första sidan, som började helt och hållet utan inledning, berättade han torrt och concist som en sifferkarl alla sina misslyckade förlofningar. De öfriga tre sidorna innehöllo betraktelser öfver en offentlig händelse som för tillfället försatte tidningarna och sinnena i stark jäsning, samt slutade med en berättelse om att han hade upptäckt två skelande subjekter inom församlingen, hvilka Müller skulle hafva till godo, då han nästa gång kom på besök.

Detta bref fick Müller och han läste mycket uppmärksamt igenom det. Den lättsinnige slyngeln, sade han; en — två — tre — fyra. — Han är ändå åtminstone uppriktig .... och så talar han så likgiltigt derom som om det vore lerkrukor som skulle sinkas. »Bedragen, botad för evigt — illusioner, som icke mer kunna räddas», — — pah! jag känner till det der; det varar precist tills nästa gång ett mjölkansigte kommer honom under ögonen. Nej, han måste bort, det duger inte för honom att vara deruppe, han måste bort. — — — — — — — — — — — — — —

Fortsättning till Margaretha.

— 20 Maj.

Här är en förskräcklig brådska i huset under de sednare dagarna, i anledning af dottrens [ 55 ]hemkomst, som väntas tror jag i öfvermorgon. Oron smittar också mig. Ett särskildt rum är nyinredt. Det slagtas, bakas, skuras och fejas som om man väntade en prinsessa, och icke det stackars barn som gick här halft såsom en förargelseklippa för alla innan hon reste. Då höll jag med henne, kanske blir det nu tvertom att turen blir de andras. Kanske .... detta är det sista jag har att berätta om henne.

Våren är också inne. Han kom i natt. Luften blef med ens ljum i går och tidigt i morse föll ett mildt regn. Ett glas med gula smörblommor och blåsippor står der på byrån, månne det är från Amalia? Hon är dock en god flicka, Amalia. Ängarna äro glänsande gröna, man kan höra löfvet spricka ut, och öfver björkskogen hänger ett genomskinligt, ljusgrönt flor. Jag har öppnat fönstren utåt trädgården, popplarnas gula klibbiga skott glänsa i solskenet och ett starkt doft fyller hela rummet. Likväl har luften något tryckande. Denna öfvergång från en lång allvarsam vinter till vår yppiga vår är nästan för stark för en vanlig menniskas nerver; jag känner mig illa till mods. Ingen ro någonstädes. Jag har försökt att arbeta, men omöjligt. Hvilket lif har ej plötsligt fallit öfver den stillsamma gården! Röster af menniskor och djur skalla muntert om hvarandra. Det sorlar utanför att våren är kommen, och hvarje ögonblick kommer en humla surrande in genom fönstret för att berätta det. Kreaturen märka det också; de böla otåligt i stall och fähus .... de stackrarna måste ännu länge [ 56 ]hållas inne. för att de icke skola komma åt det onda gräset. Det onda gräset är nemligen ett slags frodigt, förledande, mycket grönt gräs, som skjuter opp allra först om våren och som skall vara giftigt.

Gud bevare oss alla för det giftiga gräset! Amen.


V.

En svår väderlek hade några dagar fördröjt Sophies hemkomst, hvilken dock nu inträffade och väckte högljudd glädje i den stilla natten. Först påföljande förmiddag gick Georg med klappande hjerta utför trappan. Han fann Sophie i hvardagsrummet med modren och syskonen. Hon helsade på honom, likväl utan att närma sig. Georg visste icke om han skulle räcka henne handen eller ej; när man öfverlägger om sådant blir det för sent. Några allmänna välkomst- och höflighetsfraser blefvo vexlade, klagomål öfver vädret anfördes, och Georg, som kände sig illa till mods under den själsspänning hvari han befann sig, drog sig snart tillbaka. Han skyndade upp på sitt rum, tog fram »Örsteds handbok» och läste ihärdigt fördjupad deri flera timmar, afslutade derpå en vidlyftig redogörelse för Amtmannen och red sedan ut.

Först nu nödgades han lyssna till sina tankar. Hans möte med den nyss hemkomna hade visserligen varit högst flygtigt, men intrycket var dock [ 57 ]alltför otillfredsställande. Hade han då gjort sig några stora föreställningar? Om hennes väsen kunde han ingenting döma; den lätthet och säkerhet hvarmed hon mottog och återgaf dessa intetsägande fraser hvaraf samtalet bestått, behagade honom icke riktigt. Om hon var vacker visste han heller icke. Hon hade en mössa på hufvudet och en stor sjal inhöljde hennes figur, hvilken förekom honom spenslig och fin. Hennes ansigtsfärg var något röd och blossande. Detta borde icke hafva synts underligt för den som visste huru ett par dagars resa i vår skarpa vårluft kan bringa den skönaste hy i olag. Men antingen var vår hjelte icke så liberal som den danska skalden hvilken säger:

»Om sorgen eller östanvinden
Ha skadat rosorna på kinden
Tro mig — det säger icke stort».

Eller ännu troligare är det att han alls icke hade tänkt öfver luftens inverkan på menniskohuden. Han tänkte väl hvad hundrade koppärriga och onosliga Adamssöner hade tänkt före honom, att ett fruntimmers hy bör vara ren och skär som hennes rykte. Sophies starka färg misshagade honom således.

Under flera dagar efteråt var Sophie icke synlig, emedan hon hade tandvärk och höll sig på sitt rum. En bjudning till en af grannfamiljerna blef emellertid antagen. Det var Pingstdagen. Våren stod i sitt fulla flor. Hela familjen reste tidigt åstad, Georg infann sig senare på aftonen. Der var mycket främmande, det yttersta rummet var nästan fullproppadt. Som han icke sökte någon och [ 58 ]icke ville tränga sig fram, blef han stående i ett hörn, der den tilltagande skymningen nästan dolde honom. Man skulle just börja dansa. Från salen, der alla möbler voro undanröjda, ljöd en munter Straussare och herrarna, hvilka utgjordes af några gäster från staden, af unga landthandlande, kaplanen ocb husets söner, kommo just stormande för att bjuda upp. På afstånd såg Georg Sophie. Det måtte vara hon, det kunde icke vara någon annan, men ändå hade hon något helt främmande för honom. Det förekom honom som om hon afslog flera uppbjudningar. Han stod och funderade öfver detta i sin vrå, medan rummet började bli tomt. Då kom Amalia springande in från salen igen, och drog Sophie med sig bort till fönstret med en mine som förkunnade saker af yttersta vigt.

Der stod hon då tre steg ifrån honom; dagsljuset föll bjert öfver henne.

— Du måste dansa, Sophie lilla, du måste ändtligen dansa. För himlens skull afslå inte det — — det skulle tagas så illa ....

— Jag dansar aldrig, sade Sophie.

— Hvad säger du Sophie! du skalle aldrig dansa .... skrek Amalia, du var ju alldeles tokig i dans .... minns du inte då du var liten, huru du dansade rundtomkring så länge tills du tumlade öfver ända och slog dig emot stolar och bord? .... du har dessutom gått i dansskola, i Köpenhamn .... det kan således inte vara ditt allvar.

— Mitt fulla allvar, svarade Sophie, med fast. ehuru något bedröfvad ton ....

[ 59 ]— Men Gud bevara mig för dig, Sophie!

— Det finns ju damer tillräckligt, afbröt Sophie henne något häftigt. Elise Breien ser ut som om hon gjorde den största uppoffring genom att spela, det kan ju jag göra lika gerna! .... Och dermed var hon redan inne i salen. Under den första paus som inträdde i dansen hade hon redan halft bedjande, halft med våld intagit den omtalda platsen vid pianot. Här spelade hon orubblig nästan hela aftonen vals på vals, fejare (ett slags norsk hambo-polska) och galopper. Kanske trodde hon sig derigenom lättare försona »de vreda gudar». Af gammal vinterlik vana hade man tändt ljus i salen, men de syntes knappast. Från alla fönster inströmmade den nordliga horisontens nattliga sommarklarhet. Pianot stod så att ett bjert sken föll öfver den spelande.

Likasom hvarje konstverk fordrar sin ram och sin egendomliga belysning, hvarje ädelsten sin infattning, likasom det finnes viner hvilka endast smaka ur gröna glas, likaså är skönheten, den lefvande skönheten, bunden vid vissa betingelser, hvarunder den kan träda fram. Förstode man detta riktigt, förstode man att afsöndra det tillfälliga, så skulle man icke så ofta göra den orätt, och förstode skönheten sjelf att riktigt hålla ifrån sig det tillfälliga, så skulle den oftare vara skön. Sophie bekräftade detta då hon satt framför pianot sålunda afsöndrad och fri, hvilande blott i sin egen ungdomliga, gratiösa säkerhet. En mörk sidenklädning, utan alla sirater af rosetter eller nipper, [ 60 ]framlyftade genom snitt och färg förunderligt hennes fina smärta gestalt. De onaturliga höga frisyrerna började just vid den tiden att gifva vika för den grekiska nackknuten, som klär ett ungt ansigte så väl. Sophies rika, herrliga hår var ordnadt på detta sätt, men som detta mode ännu icke var kändt deruppe gaf det henne någonting främmande bland alla de andra. I aftonrodnadens skimmer hade hennes drag antagit en lysande marmorblekhet, men närmade man sig så upptäckte man att hon icke saknade en sund, ungdomlig färg.

— På soffan hade värdinnan och fru Ramm tagit plats. Amtmaninnan strålade i siden och nipper med sin blankaste helgdagsmine.

— Jag gratulerar er riktigt att ha fått hem eder Sophie igen, sade den lilla tjocka fru Breien. Jag känner nästan inte igen henne, så vacker och söt har hon blifvit. Hon får den präktiga hy, som ligger i er familj, lilla fru Ramm. Ni skall få se att hon blir ännu vackrare än Louise var.

— Åhja, kanhända. Hon har tagit sig .... när Sophie bara får mera färg och blir litet fylligare, sade fru Ramm, som i dessa modererade uttryck sökte att hålla sin moderliga belåtenhet i tygel.

— Hennes förra lärare måtte visst finna henne fullkomlig som hon är, ty han har inte haft ögonen ifrån henne alltsedan han kom. Der står han i dörren som en bildstod. Min Elise satt öfver förra valsen, och det hade väl inte varit så ur vägen om Hr Cold .... men Gudbevars, Elise dör inte derför att Hr Cold inte vet hvad vanlig [ 61 ]höflighet är .... Gud hjelpe mig tar han icke nu upp lorgnetten. Jojo, fru Ramm, se på bara!

— Hvad menar ni? sade denna med en oförliknelig mine ..... Ånej, det vill jag då hoppas inte blir något af, den menniskan har sannerligen gjort nog mycket obehag i vårt hus ändå, tillade hon med en suck. Ser ni, min man ville ändtligen ha Cold till lärare åt Edvard. Han hade så utomordentliga rekommendationer. Jag betviflar också inte att han ju är en bildad och duglig gosse, och det är nog för att min gubbe skall sätta värde på honom. Men vi fruntimmer, min goda fru Breien, vi ha skarpare blick vi, och bedöma en mans värde annorlunda. Bildning och talanger ä stora företräden hos en ung menniska, men i mina ögon kunna. de inte ersätta bristen på känsla och karakter. Redan långt innan han kom kände jag flera historier om den gunstig herrn, som just inte lända honom till heder, och som ä af sådan beskaffenhet att de nog kunna ängsla en mors hjerta ....

— Å, dem känner jag också till lite grann, hviskade fru Breien.

— Jaså! låt oss då höra om det ä de samma.

— Att mina ä tillförlitliga, kan jag gå i borgen för, menade den tjocka frun. Jag har dem af Elise, som korresponderar med sin kusin i Drammen, som ni kanske vet. Drammen känner jag till och vet att man der har lika god reda på hvad som händer i Christiania, som på sjelfva platsen, kanske någon gång bättre. Ett fruntimmer var till den grad förälskad i honom att hon tog in gift. [ 62 ]Hon har sedan gift sig med en annan, som vi begge känner, men .... jag nämner inga namn. Två andra flickor slog upp med sina fästmänner, i den öfvertygelsen att Cold gjorde väsen af dem, och knappast hade de gjort det förr än han drog sig tillbaka; men så går det om man slår bort det smutsiga vattnet innan man fått det rena!

— Jag har hört det litet annorlunda, hviskade Amtmaninnan, som icke fann riktigt behag i den lilla tjocka fruns något cyniska uttryckssätt. Men det är nu detsamma. Så mycket är visst, att hans timma också slog. Han blef till slut dödligt förälskad i fröken W., en mycket vacker och bildad, i alla hänseenden utmärkt flicka. De förlofvade säg, allt var förträffligt en tid .... men så blef han kall och besynnerlig .... plötsligt slog han upp .... ingen kunde begripa hvarföre!

— Slog han opp? - Slog han verkligen opp sjelf? men det är då en skam! skrek fru Breien, i en så högröstad förtrytelse, att Amtmaninnan såg sig om helt bekymrad åt alla sidor. Den stackars lilla Thyra var förlofvad i 6 år och jag vill inte prisa hennes fästman heller i det förhållandet, men den triumfen lemnade han henne ändå, att han lät henne slå opp.

— Ni kan väl förstå, min lilla fru Breien. huru ängslig jag skulle bli för mina små flickor, då jag hörde att han skulle komma i huset ..... Med Sophie hade det ingen fara, hon var ju bara barnet ännu, och hon kunde dessutom inte fördra honom; det var alltid scener dem emellan. Men [ 63 ]Amalia, den stackars oerfarna flickan ..... ett hjerta som är så der idel oskuld! ....

— Nåja — låt mig nu höra, huru det egentligen hänger ihop med Amalia och honom, afbröt fru Breien henne och ryckte girigt en tum närmare. Jag har mer än en gång trott att allt skulle vara klappadt och klart emellan dem.

— Det kan ni minsann gerna få höra. Amalia var i början blyg och ytterst tillbakadragen. Hon hade också hört dessa rykten. Han utmärkte henne emellertid ögonskenligt, ehuru, det måste jag säga, på ett aktningsfullt och försigtigt sätt. Aldrig försummade han att hjelpa henne ur och i vagnen och en gång följde han henne hem från Meijers när det hade regnat, och det kunde sannerligen icke vara för spatserturen skull. När en ung herrre i våra dagar går så långt behöfs det inte mycken fyndighet för att gissa resten. Men det måtte ha kommit något fnurr emellan de unga. Amalia drar sig nu plötsligt tillbaka — hennes tillbakadragenhet (detta likväl oss emellan) ... öfvergår till komplett ovilja. Hon kan alldeles inte fördra honom. Gif akt på dem, att de aldrig talas vid. På honom kan man ingenting märka, han måtte ha en synnerlig sjelfbeherrskning. Men att, den stackars flickan har lidit under detta förhållande, det vet jag. Under detta sorglösa yttre, fru Breien, fruktar jag att ett brustet hjerta gömmer sig.

Amalia, som i detsamma dansade förbi med kaplanen, bekräftade alls icke med sitt utseende modrens utsago. Hennes något tunga figur tog sig [ 64 ]ännu väldigare ut i den hvita klädningen och hennes kinder, hvilka under dansen blossade häftigare än vanligt, täflade i färg med den blomsterkrans hon hade lagt snedt öfver håret.

— Om jag inte tar alltför mycket miste, sade fru Breien och följde det dansande paret med sina små blinkande ögon, så har vår allvarsamma kaplan stor lust att läka det brustna hjertat. Aldrig har jag sett honom dansa förr, men i afton är han en af de ifrigaste.

Paret hade just stannat ett stycke framför dem. Medan kaplanen med händerna under rockskörten tycktes ifrigt underhålla sin dame, utgjorde han en ganska besynnerlig kontrast till henne.

Kaplan Bröcher hade en lång, torr och spenslig figur och förde sig särdeles rak; ett långt, men desto smalare ansigte med en skarp fågelprofil, stora ljusblå blondinfattade ögon, samt nedra delen framskjutande. Ett par dugtiga polisonger skulle kanske hafva upprättat jemvigten i detta ansigte, om icke naturen hade nekat kaplanen denna prydnad. Han tycktes icke heller finna sitt ansigte för långt; åtminstone bemödade han sig att föröka dess längd genom att tvinga sitt tunna, linaktiga hår upp i vädret såsom en tuppkam. Hans hy var af denna rödaktiga, obestämda färg, som är lika långt skiljd från helsans purpur, som ifrån den varma, bruna kolorit, som antyder en kraftig, kolerisk själ. Efter denna skildring torde nog kunna slutas att Bröcher icke var någon vacker karl. Men han hade en egenskap som fullkomligt ersatte hans brist på [ 65 ]personlig skönhet. I ståndspersonsklassen på landet flyga sönerna tidigt ut ur familjeboet, för att söka sin lycka annorstädes i verlden; döttrarna deremot flyga icke ut, de stanna qvar i boet och vänta på att lyckan skall uppsöka dem. I en sådan trakt, afsides belägen, men rik på familjer och döttrar, representerade kaplanen lyckan. Han var verkligen så godt som det enda tänkbara »partiet» i hela orten. Detta hindrade dock icke de unga flickorna från att tills vidare i hemlighet begagna honom till skottafla för deras oskyldiga skämt. Den styfva, pedantiska, i kläder och fasoner ytterst pretentliga kaplanen gick ibland dem som en stor blindbock, hvilken en stund tåligt låter nappa och gäcka sig, men som ett tu tre kan gripa ett tag i flocken, och denna osäkerhet är just det pikanta i nöjet. Hittills hade dock ingen märkt att han hade något sådant i sinnet. Det erotiska tycktes alls icke vara något element hvari han kände sig hemmastadd, och ännu hade man icke hos honom upplefvat något som liknade »kurtis». De symptomer som de båda fruarna i soffan trodde sig hafva upptäckt, kunde derföre icke undgå att frappera dem på det högsta.

I detta ögonblick blefvo symptomerna betänkliga.

Amalia hade i distraktion plockat bladen af en blomma och kastade nu bort stjelken i det hon gick. Denna stjelk tog kaplanen brådskande upp och stack den i fickan.

— Nå, hvad sa jag? hviskade den lilla frun blinkande. Hvad säger min nådiga Amtmaninna nu?

[ 66 ]— Intet, lilla fru Breien, sade Amtmaninnan med ett lugn som verkligen kunde kallas stoiskt. I dylika saker låter jag de unga råda helt och hållet. Min sträfvan har varit att uppfostra mina flickor , att de sjelfva skulle förstå att träffa ett val. Tvång vet jag inte af och sådant får inte vetas af i vårt hus.

De båda fruarna iakttogo nu stillatigande, i det de vexlade en betydelsefull blick, huru den gamle Amtmannen, som kom ut från spelrummet, närmade sig Georg och med ett slag på axeln väckte denne ur hans tankfulla ställning. Hans drömmande ansigtsuttryck vek straxt undan för ett drag af vördnadsfull vänlighet; den gamle tog honom förtroligt under armen och drog honom bort till ett fönster, der de kommo i ett ifrigt samtal, som afbröts först då man skulle gå till bords.

Aftonen och en god del af natten förflöt på detta sätt hastigt. På landet roar man sig och ser icke så ofta på klockan som i städerna.

Sophie hade hela tiden utan att hon sjelf visste det varit centrum i den lilla kretsen. Hon utöfvade omedvetet en makt öfver alla. Den uppenbarade sig i de smickrande ögonkast modren sände henne, i Amalias systerliga förälskelse. Men medan de gamla i sällskapet, hvilka hade känt Sophie som barn, trohjertadt visade henne sin beundran, var det hos de yngre mera nyfikenhet än frivilligt välbehag som kom dem att tränga sig omkring henne. Endast med Georg hade hon under hela

aftonen icke vexlat ett ord. [ 67 ]

VI.

Sophie hade aldrig haft någon förtrogen, någon väninna, men i sin barndom hade hon hållit en dagbok, hvari hon samvetsgrannt nedskref sina små dagliga erfarenheter. I Köpenhamn hade hon upphört dermed. Hon var för mycket upptagen utifrån för att få tid dertill och dessutom kände hon sjelf att hon stod på det öfvergångsstadium, hvarunder man misstror sina egna intryck. Efter hennes hemkomst vaknade åter längtan till hennes gamla förtrogna, men då tanken på en sammanhängande dagbok var henne motbjudande, inskränkte hon sig till att då och då på lösa blad nedskrifva hvad som starkt hade gripit henne. Af dessa blad, hvilka kanske trognare än något annat i unna gifva en bild af henne, meddela vi några, som skrifvits straxt efter hennes hemkomst.

Den 24 Maj 1834.

Huru besynnerligt det är att veta att jag åter är hemma! Är jag verkligen i mitt hem? Om natten drifves jag i drömmen åter bort, det föresväfvar mig såsom något oupphinneligt, jag landar hundra gånger på norsk jord, jag ser hemmet och träder in under dess tak, men så förvandlas allt igen, och jag är i idel främmande omgifningar, bland främmande varelser. Under denna strid vaknade jag i natt. Är det då icke sannt! ropade jag högt, [ 68 ]och se, alla de bekanta föremålen trädde så sällsamt belysta fram ur dunklet. Farmors porträtt öfver byrån blef nästan lefvande, då ramen satt i skuggan; och jag tyckte alldeles att hennes stränga, styfva ansigte drogs till ett leende öfver min förundran. Det är vår nordiska, ljusa sommarnatt. Jag måste springa upp och bort till fönstret, måste öppna det för att inandas doftet från häggen nedanför och för att höra på forssen som nerifrån qvarnen sjöng sin gamla sång för mig. Hur många tusen erinringar stego icke upp vid detta jud? Och så måste jag se på denna vidunderligt klara natthimmel, emot hvilken fjällen aftecknade sig så skarpa och mörka. Icke lång stund efteråt steg solen upp röd som ett glöd öfver åsen.

— — — — — — — — — — —

Jag kan inte lefva annat än i den norska naturen, borta från den skulle jag segna midt under alla fröjder och njutningar verlden förmår att gifva. Allt är nytt och friskt i den och likväl känner jag så väl igen allt. Med min omgifning är det alldeles tvertom. Allt är som det var då jag lemnade det och likväl synes det mig förändradt. Jag gick i dag in i lusthuset, det förekom mig besynnerligt lågt och trångt. Och målningen, som föreställer Antiochus och Stratonike, denne sjuke kungason, som älskar sin stjufmoder, tycktes mig icke vara densamma. Var det blott idéen som hänförde mig?

Den gamle mannens hufvud i kopparsticket öfverraskade mig deremot såsom något nytt, jag aldrig förr hade sett.

[ 69 ]
— — — — — — — — — — —

Det sätt hvarpå jag mottagits i hemmet har öfverraskat mig. Moder och syskon kommo mig så kärleksfullt till mötes. Det var som om de väntat mig med längtan! .... och min far! .... Hafva de märkt min gamla önskan eller gissat den? .... Jag har fått mitt eget rum. Den lilla kammaren innanför Amalias är iordningställd och trefligt möblerad. O, allt detta hade jag inte väntat! Jag tillskyndade dem ju ingen glädje då jag var hemma; var jag icke ett missljud i deras lif? Med heta tårar har jag bland främmande tänkt derpå. Men hädanefter vill jag göra dem glädje. Allt för dem obegripligt i mitt väsen skall jag veta att beherrska, de skola icke känna det, icke ängslas öfver det. Ack, är det ens fattligt för mig sjelf?

— — — — — — — — — — —

I grottan har jag ännu icke varit. I går, då de främmande skulle dit ned kunde jag icke förmå mig att gå med. Kan man bedja till Gud midt i ett uppstädadt och skrattande sällskap?

Den 30:de.

Vi hafva varit bjudna till E—g, föräldrarna, Cold, Amalia och jag. Hela orten var samlad der, jag återsåg alla bekanta. Äfven de hafva undergått denna förvandling, som jag icke kan begripa, än mindre beskrifva. Jag var så glad åt att träffa dem, isynnerhet Meyers, mina gamla lekkamrater. Men det var likasom om de betviflat att min vänlighet var uppriktig; det hände ibland att de lade [ 70 ]en hvass mening i mina enklaste ord. Wilhelm Meyer kallade mig »fröken» och sade »De» till mig, så att jag visste inte om jag skulle bli ond eller skratta då jag aldrig kom ihåg att visa honom samma artighet tillbaka. Emma D. var långt ifrån så vacker som då jag reste. Det värsta var att jag nästan råkade i en allvarsam fejd med unga Breiens derföre att jag fann hans föräldrar vackrare än porträtterna, och utan den ringaste afsigt att klandra kom att säga det jag fann dessa förskräckliga. Med en verkligt utmanande mine frågade han mig »hvad jag menade» och bad mig vara så god och »förklara» mig. Flera gånger under aftonen hette det: »ja, ni har blifvit så grätten», — »nu, då ni varit så länge utomlands, tycker ni väl att ingenting duger här uppe hos oss.» — Det var något hos de flesta som tryckte mig, så att jag var rätt glad då jag satt i giggen med min far och åkte med honom i den herrliga, ljusa vårnatten. Far var så upprymd, vi hade så mycket att berätta hvarandra. Jag tror icke de voro så lifliga i den vagnen som körde efter. Cold hade satt sig hos kusken, och både mamma och. Amalia vaknade ur en liten lur då vi stannade vid dörren.

1:sta Juni.

Först i dag morse var jag i grottan. Den var åtminstone icke förändrad; den förekom mig gripande, präktig. Vägen dit genom klyftan, utsigten, ån, allt är täckt, egendomligt. Huru underlig jag var till mods, då jag återsåg denna min barndom [ 71 ]lek- och tummelplats! Nej, lekt och tumlat har jag inte, men jag har arbetat, grubblat, drömt dernere, och gråtit.

— — — — — — — — — — —

Till, till Tara
I morgon ska’ vi fara
Högt upp i djupa dala. —

Som en fjerran dröm föresväfvar mig mitt allra första besök dernere. Det var en sommareftermiddag; jag var som litet barn ute för att spatsera med barnflickan. Ehuru det var henne förbjudet hade hon tagit mig med ner till qvarnen. Medan hon fördjupade sig i glam med mjölnaren, hade jag smugit mig ifrån henne och funnit vägen in i fjällpasset. Utsigten stängdes snart; trakten var då alldeles ovägad och igenväxt och jag såg mig plötsligt ensam mellan de höga fjällväggarna. De gamla amsagorna hade redan väckt en äfventyrlig, dunkel föreställning hos mig om en natur som var olik trädgårdens, och jag hade alltid tänkt mig den bortom elfven i de mörka skogarna, som jag kunde se ifrån fönstren. Nu var jag der, der måste de välsignade nejder vara, om hvilka det står i visan:

»Der är så godt att geta —
Der faller ingen väta.;
Der sjunger Sulua
Högt upp i furua — —».

Mitt hjerta klappade väl, men oemotståndligt dref det mig framåt. Jag kilade mellan buskarna längs ån, vadade genom skogar af ormbunkar och högt gräs. Jag tyckte att jag gick så långt, så [ 72 ]långt. Så kom jag till spången öfver ån. En halfrutten mossbeväxt trästam, kanske nerblåst någon gång — kanske ditlagd af menniskor, bildade denna högst bräckliga bro. Jag kraflade emellertid frimodigt öfver den, och stod på platsen framför grottan, hvilken bildar liksom en liten afstängd verld för sig. All fruktan var glömd vid de herrligheter som här utbredde sig för mig. Här under de skyddande klippväggarna mognade smultronen i ostörd yppighet. Hvarje remna var fullhängd af brokiga blommor, jag sprang från den ena till den andra och visste icke hvad jag först skulle gripa till. Jag spejade länge försigtigt inåt öppningen, som var halft skyld af blommande nyponbuskar. Den tiden hade jag blott ett ord för allt skadligt eller farligt i hela djurverlden .... Ja, jag kunde tryggt gå in, der fanns inga björnar. Men tre steg ifrån mig, midt på hålans botten, låg i sanden ett skönt, glänsande svart band, det måste bli mitt! Till min outsägliga förundran var det icke mera der då jag kom. Jag letade i remnan ganska bedröfvad — jag ryser vid att säga det. Det svarta bandet var och förblef borta. Var det en snok? Jag har sedan aldrig sett någon der.

Det understa hvalfvet var halft uppfyldt med småstenar och grus; det tröstade mig snart. Deribland funnos stenar så märkvärdigt sköna. De voro hvita som marmor och nästan runda; det var också några som glittrade. Jag sökte och sökte,

jag måste hafva med mig en åt hvar derhemma: [ 73 ]

»En till far,
En till mor,
En till syster,
En till bror,
Och en till den som fisken drog».

Men detta tog tid och innan jag visste ordet af hade det börjat skymma. Huru hjerteglad hade jag icke sedan åstad med mina skatter; smultronen, blommorna, småstenarna i förklädet, ingen fruktan hindrade mig mera; likasom buren på osynliga händer kom jag öfver den skummande ån, genom ormbunkskogarna och venusgräset. Andlös, sönderrifven, utan sko, men strålande af glädje kom jag hem. Här kom mamma emot mig .... hon var ond och jag blef hårdt straffad. Stenarna kastade de i dammen och mina kläder i tvättbaljan. Barnpigan var ond en lång tid derföre att hon hade haft förargelse för min skull. Far visste ingenting om hela saken.

Men grottan var upptäckt. En gång långt derefter, då mamma berättade denna scen för Cold, sade han: »Sophie får trösta sig med att det gick Columbus och Magelhan lika illa, då de kommo hem med sina troféer. De fingo också straff till tack.»

Ack, de skrattade deråt, men huru glad, huru stolt och from jag hade kommit hem, det visste de icke.

Då jag blef större sysslade jag hela dagarna dernere. Ingen brydde sig om stället ännu, och hvar och en som hade sett mina ansträngningar skulle [ 74 ]hafva funnit dem lika löjliga som vanmäktiga. Men ett barn känner icke till detta kalkylens blylod som nedtynger de fullvuxnas mod och förlamar deras kraft; fantasien bär det öfver alla hinder, öfver det omöjliga och når stundom det som klokheten icke hinner. Medan jag började med att rödja bort den stora grushögen, så låg grottan redan utsmyckad såsom ett litet fépalats färdig i mina tankar. Edvard, som en dag såg mig outtröttlig fylla och tömma min lilla korg, log hånande och frågade om jag kände »Mesdemoiselles Danaidernas historia». Men hans gäckeri nedslog icke mitt mod. Lika vigtig som han visade jag honom huru vattendroppet från fjället hade urholkat en ränna i stenen. Huru glad blef jag icke när far beviljade mig en arbetskarl, som på en dag uträttade mera än jag med mina månadslånga ansträngningar.

På detta sätt fick dock grottan — genom droppets fall på stenen — det utseende hon nu har och blef allas älsklingsplats.

— — — — — — — — — — —
10:de Juni.

I går red jag på min lilla raska Brunte genom vildskogen, och då jag kom så nära Lillhult att jag kunde se de hvita skorstenarna lysa bakom furorna, kunde jag icke afhålla mig ifrån att titta in litet till gamla madam Brand. Hon kände icke igen mig och trodde först att det var en främmande, sedan att det var Amalia, men då hon ändtligen hemtat sig riktigt och fört mig in i stugan, der ännu Hans’ [ 75 ]gevär och hagelpung hängde på sin gamla plats, så brast hon i gråt, ehuru hon sade att hon gråtit ut alla sina tårar.

Ack, att den rare, präktige Hans skulle dö, denne kärleksfulle son, hennes enda, enda glädje. Jag frågade efter Lorentz; då såg hon på mig med outsägligt bekymmer och sade: »fråga inte efter honom. Jag har inga barn mer».

Jag tordes icke fråga vidare, men jag tänkte: »ack, hvarför just Hans?»

Hon berättade mig omständligt om hans sjukdom och död. Slika berättelser kunna vara rysliga, det är visst, men den moderliga sorgen måste vara mera vältalig än hvarje annan, ty den lyftade henne stundtals till något rörande, ja, nästan sublimt i uttrycket, som jag aldrig trott den simpla alldagliga hustrun i stånd till! Jag sjelf var så uppskakad att jag icke kunde säga någonting. Plötsligt drog ett leende öfver hennes ansigte. »Nu skall du bara se», sade hon, och drog mig in i rummet. Här var det stora familjestycket med silhouetterua flyttadt bort på en annan vägg, och der hängde ett porträtt i stället. Det var omgifvet med en krans af kattfotblomster, dessa fina vackra små blommor, som likna små rosor i miniatyr, och som hon sade sig hafva plockat sjelf. Skolmästarens son, som ibland tager sig före att »taga af» folk, hade målat detta ur minnet i vattenfärg. En förskräcklig karrikatyr, men någon likhet var det dock. Det arbetade något inom mig, hvaröfver jag sjelf bäfvade, [ 76 ]men det upplöste sig i gråt, det var som om jag velat qväfvas.

— Det är likt, icke sannt? sade hon.

— Utmärkt — sade jag. Icke för mycket godt hade jag velat störa hennes glädje deröfver.

— — — — — — — — — — —

Kan någon tro att denna barnsliga tilldragelse, då jag så plötsligt, utan att begripa hvarföre, blef störtad i skräck och smärta, efterlemnade hos mig ett intryck som jag icke kunde öfvervinna. Jag blef allvarligare. Just då jag var som gladast kunde det falla på mig en ängslan, så att jag smög mig bort i en vrå och gret. Lurade det icke något ondt — en synd — under min fröjd? och följde icke ett straff efter?

Det svarta, sköna, glänsande band, som jag grep så begärligt efter, var det en snok?

13:de Juni.

I dag kommer Amalia och berättar mig att man hade funnit det »affekteradt», att jag inte dansade den aftonen då det var främmande hos Breiens. Obegripligt! det är som om man ville beskylla en stackars man som nödgas taga af sig benet för att vilja utmärka sig framför andra. Amalia hade rätt då hon sade att jag håller af dans. Ja, jag har älskat den från mina tidigaste dagar. Såsom barn öfverlemnade jag mig riktigt åt denna lust, på balerna dansade jag så outtröttligt, så våldsamt, med gossar, småflickor, stora och små — det var mig likgiltigt — att far ofta grälade och var orolig för [ 77 ]mig. Länge efteråt hoppade och fladdrade den qvicka melodien för mitt öra. Jag dansade ensam i skogen och nere på vallen, tills jag med klappande hjerta tumlade ner i gräset. Men den omedvetna, naiva glädjen är nu försvunnen och med den trolleriet.

I tant Charlottes hus hade jag oftare anledning att dansa. Jag gladde mig alltid ofantligt deråt. En gång då jag kom hem från en bal frågade tant med hvem jag hade dansat, och jag svarade att jag inte visste det, emedan jag haft så roligt att jag inte lagt märke dertill. Detta väckte löje, och de brydde mig tills jag slutligen blef förtviflad; jag försäkrade att det var mitt allvar att alla de herrar jag dansade med liknade hvarandra, och de frågade också gerna om ett och detsamma, nemligen hvad jag tyckte om Köpenhamn, samt huru länge jag hade varit der.

Men nu beslöt jag att gifva mera akt härpå. Från detta ögonblick förlorade sig min glädje allt mer och mer. Jag upptäckte att det var en stor skilnad på dessa herrar, och att jag inte alltid skulle hafva valt dem sjelf. Jag sade då till tant att jag beslutat hädanefter endast dansa med dem jag fann hyggliga. Då hon märkte att det var mitt allvar, föreställde hon mig att detta alldeles inte gick an, att man måste dansa med den som tillbjöd sig, ja, att en ung flicka icke ens kunde våga ett afslag för att sedan sitta öfver, och kusin Laura upplyste mig om det farliga häri med en hop förskräckliga exempel. Kort derefter blefvo vi bjudna på bal. [ 78 ]Också före denna var jag orolig och sömnlös, men icke mera af glädje. Den omständigheten med hvem jag skulle komma att dansa uppfyllde mig med fruktan. Då vi trädde in i salen begynte just musiken, och herrarna strömmade rundtomkring oss för att bjuda upp. I ett slags ångest trängde jag mig in i den främsta raden, der jag såg ett par unga herrar, hvilka föreföllo mig hyggliga, i hopp att bli bemärkt af dem, men en känsla af blygsel dref mig strax tillbaka och jag gömde mig bland den bortersta fruntimmersflocken. Här blef jag icke alls bemärkt. Dansen hade för längesedan börjat, då tillfälligtvis en af mina dansörer från förra balen kom och bjöd upp mig. Det var en odräglig narr, som aldrig öppnade sin mun annat än för att säga något som gjorde mig förlägem. Ack — jag vacklade ett ögonblick, men musikens toner hänförde mig oemotståndligt, jag kände mig likasom indragen i en hvirfvel och störtade mig in i dansen med honom. Knappast var den slut förr än en annan kom .... Jag hade nu återfått besinningen och ville säga nej — men i detsamma såg jag tants öga hvila skarpt på mig .... jag tordes icke. Så gick det hela aftonen, utan att jag hade kraft att utföra min föresats. Med en olidlig känsla af blygsel kom jag hem; jag var till mods som om jag blifvit djupt kränkt, och likväl hade ingen förnärmat mig.


[ 79 ]

VII.

En vecka sednare, en vacker solig förmiddag, rådde mycket stoj och brådska i det Rammska huset. En fjälltur skulle företagas. Georg, som gått på jagt dagen förut, skulle möta vid sätern, och derifrån skulle man gifva sig ut på fiske i ett närliggande stort kärr.

Sophie stod vid fönstret resklädd och tänkte: huru besynnerligt att lustturen nu först skall börjas; mig förefaller det som om den redan vore genomlefvad. Så mycket hade man redan talat, drömt och disputerat, om den. Fru Ramm, som gerna stod i spetsen för sådana företag, tog dem alls icke på den korta improvisatoriska sida, som städse visat sig vara den enda fördelaktiga. Tillredelserna voro storartade, och icke sällan gick den lyckliga stämning, hvarunder man omfattat planen, förlorad, så att man var halft led dervid innan man kom åstad. En hel dag förut hade det stekts och brassats som om det gällt att mätta ett helt kompani. Trots Georgs försäkran att han skulle skaffa vildt, fann dock fru Ramm försigtigast att bereda sig på något för den »icke omöjliga händelse» att Georg skulle misslyckas. Inne i hvardagsrummet kunde man icke flytta en fot för reseffekter och matsäckskorgar. Det med längtan emotsedda, nästan högtidliga ögonblick, då man förklarade att »nu var allting färdigt», var ändtligen inne; frun påminde [ 80 ]blott om att det kunde vara nyttigt att taga senap med; en ropade på ett ridspö, en annan på ett parasoll; då utbrast Amalia med en blick ut genom fönstret: Gud! der kommer Lorentz Brandt!

— Är du tokig! skrek frun, men tillade sirligare: nå, det fattades bara! Missnöje lägrade sig på allas ansigten. Sophie drog en djup suck af otålighet.

— Raskt barn! bort med sakerna, sade fru Ramm. Han får alldeles inte märka någonting. Vi kunna väl i Herrans namn inte draga den menniskan med heller, det skulle förstöra hela nöjet för oss. Med ett tyst samtycke hade alla skyndat att röja undan spåren till utflykten. Kläderna kastades ut och korgarna stuckos under soffor och bord. Hela sällskapet, nyss idel lif, stod såsom förstenadt,

Den person som väckte detta obehagliga afbrott närmade sig emellertid gården med raska steg och trädde utan omsvep in genom dörren. Det var en af dessa menniskor som till natur och rörelser ännu höra till ungdomen, men hvilkas ålder man dock har svårt för att bestämma; det är omöjligt att säga om det är år eller utsväfningar som åldrat dragen och gräft fåror i dem. Han var klädd i en grön, luggsliten rock, som en gång i en lyckligare tid tycktes hafva tillhört en korpulent man, i vadmalsbenkläder, oputsade stöflor, samt en mössa, på hvars vaxduksöfverdrag satt en kokard med färger om hvilka man icke längre kunde strida. En rutig hemmaväfd väst med blanka knappar var hopknäppt ända upp till halsen och tycktes i förening med en [ 81 ]blåtärnig halsduk vänskapligt vilja skyla hvad som fanns derunder. En stor mager pudelhund af smutsig hvit färg följde honom.

— Ah, goddag, goddag mina vänner, huru lefver man här? Ödmjukaste tjenare min nådiga fru! Det är länge sedan jag hade den glädjen att se er; alltid densamma .... lika ung och blomstrande! På er passar skaldens sköna ord:

»Och Iduns evigt unga vår
På hennes kinder målad står.» —

Puh .... det är satan så hett ....!

— Goddag Brandt, huru mår ni? sade frun med sur vänlighet. Ni skall förmodligen besöka er mor. Amalia, skaffa Brandt något frukost, han skall visst strax åstad, det är ett godt stycke väg qvar ännu till Lillhult.

— Å, det hastar inte — med Lillhult menar jag. Det är tids nog att omfamna mor min i afton. — Det skall bli en öfverraskning. Hon har inte sett mig på ett år. Bror Hans, han måste stryka med han, stackars gosse! Jag är nu hennes enda stöd.

En allmän skrattlust bortdog i en medlidsam förlägenhet, som Brandt alls icke märkte. Han fick i detsamma ögonen på Sophie, som hade dragit sig undan i ett hörn.

— Hvad för något! är det Sophie jag ser? Är du kommen hem igen? Nej, är det Sophie?

Sophie räckte honom motvilligt handen: Goddag Lorentz!

— Nå, det må jag säga! man upplefver [ 82 ]mycket besynnerligt i denna bindgalna verlden, men det skulle jag min själ hafva svurit på att det var en omöjlighet. Är det Sophie? du var en ganska viffer liten tingest innan du reste, men förbannadt tunn och blek — jag minns att jag var så dum och ratade dig på balerna. — — —

— Var så god, Brandt, afbröt frun, som försökte afbryta ämnet, tag en smula frukost. Amalia, slå i glaset!

— Tackar ödmjukast, sade han och tog för sig bastant — något tunn och blek fann jag dig som sagdt var, men du hade besitta mig någonting eget med dig och liknade inte de andra, sjåporna — — nånå ja, bli inte ond, jag säger ju att jag var en dummerjöns, som inte uppskattade dig riktigt och inte ville förstå att du var en bland dem som hade ett godt öga till mig — — det var då det — — här tömde han glaset med en taskspelares snabbhet — — då jag var den präktige Lorentz Brandt.

Sophie, som hade dragit sig tillbaka, stirrade blott på honom med blickar hvari motvilja och skräck aflöste hvarandra. Hon sökte förgäfves i dessa utspända, rödaktigt blyfärgade drag, hvari alla låga lidelser stredo om platsen, spåren efter en tidigare skönhet. Lorentz Brandt hade verkligen en gång varit den vackraste gosse man kunde se, och den stackars gamla madam Brandts hopp och stolthet. Den tiden kom han ofta och helsade på hos Amtmannens, der de unga lifliga döttrarna alltid sågo honom med glädje. Som han röjde ovanliga själsgåfvor, hade en slägting tagit vård om [ 83 ]honom och låtit honom studera. Det hör icke hit att berätta huru den råa tonen bland studenterna från en viss period drog honom med på afvägar, tills han framträdde i det förnedringstillstånd hvari vi nu se honom. Alla försök som dels Amtmannen, dels andra välvilliga menniskor hade gjort att rädda honom, hade hittills varit fåfänga. Kan en vacker, ädel form till den grad förderfvas, tänkte Sophie. Hvad hade det nu blifvit af den rena profilen, den fint tecknade munnen? och dessa ögon, hvilkas djupa, rena blå hade uttömt hennes systrars hela förråd af vackra liknelser? Det ljusa, krusiga håret, som i sin märkvärdiga rikedom kunde hafva tjenat en bildhuggare till modell, hängde nu oordentligt upplöst som tacklaget på ett sjunkande skepp.

— Tack, inte mera nu, fru Ramm! Alldeles inte mer, sade han och tömde det fjerde glaset Denna färg duger icke i en sådan temperatur. Nej, den bruna, den kyler. Jag vet inte om frun har märkt att det inte finns något bättre medel emot för stark hetta än — konjak. Gamle Ole Rein lärde mig det, och det är märkvärdigt, ganska märkvärdigt. Har ni en smula till hands ska vi försöka för roskull. Inte? men det bör ni rekommendera Amtmannen, det är ofelbart. Få vi inte den äran att se honom nere?

— Min man är just i dag så öfverhopad af göromål, sade frun, att han knappast kan komma ner

— Kors bevars ja, så ska vi inte genera [ 84 ]honom. Det är dessutom mera passande att jag går upp till honom.

— Far är inte riktigt rask heller, sade Amalia.

— Han är verkligen förskräckligt dålig, tillade frun med betänklig mine.

— Förskräckligt dålig och ändå öfverhopad af göromål! Det är ju en stor himmelsskriande synd. — Men huru kan fru Ramm, som är ömheten sjelf, tillåta slikt? Nej, det får inte ske, dertill är han alltför dyrbar för oss alla; vill ingen annan tala förnuft med honom så vill jag det — — jag skall genast — —

Fru Ramm förstod rätt väl den råa ironi, som låg dold i dessa ord. Hon ämnade just genom en förevändning afvärja den visit som ämnades hennes man, och som hon visste endast hade »penninglån» till syftemål, då en händelse i detsamma gaf hans tankar en vändning, som blef henne ännu mindre behaglig.

Kræsus, det stackars utsvultna kräket, hade vädrat upp korgen under bordet och började anställa undersökningar på ett sätt som strax ledde Brandts uppmärksamhet dit. Korgen var, innan frun kunde förekomma det, redan upptäckt. Hunden drog fram den så att glas och buteljer klingade.

— Hoho, was ist das! Buteljer, mat och sötsaker! hvart skall det hän? och nu ser jag först att fröken Amalia har en så kurjös habit på. Ni ser ju ut som fröken Genoveva, då hon skulle på falkjagt! — — tre — fyra — sade han och höll buteljerna mot dagen — jag tror min salighet att [ 85 ]det är rhenskt vin! Törs jag vara så näsvis och fråga hvart resan gäller?

— Vi skulle göra en utfärd åt sätern, sade slutligen Sophie.

— Och när ni kom, afbröt frun, stodo vi just och rådslogo om hur vi skulle komma med alla. Då vi äro så många har det sig kinkigt med skjutsen. Det är väl bäst att vi uppskjuta alltsammans.

— Kors, hvarför det! Stallet är ju fullt af hästar, hvad hindrar väl sedan?

— Vi ha bara tre, sade Amalia. Mammas körhäst och de två bruna åt Sophie och mig. De andra hästarna äro i sätern. Bröcher skulle också vara med, men han har ingen häst.

— Der kommer Bröcher i alléen med två hästar! ropade Edvard. En häst med fruntimmerssadel, det måtte vara åt dig, sade han till Amalia, som rodnade.

— Ser man på bara, sade Brandt, den förträfflige, välsignade kaplanen! Ja, der är han minsann, och i jagtdrägt — min själ är han inte grön som en papegoja. Och med sporrar på, hej min gosse, det vill jag se på! Kommer du lyckligt ner af hästen med dem, så skall jag sluka både dig och sporrarna till frukost i morgon. Men det är detsamma, du är oss lika kär för det. — Så äro vi hjelpta alla. Jag tager nu gamla blackan.

— Gamla blackan är ju halt, Edvard? sade frun förtviflad och blinkade med ögat.

— Är hon halt? vänta, det ska vi snart se, [ 86 ]och han rusade ut så häftigt att han nästan stötte omkull den inträdande Bröcher i dörren.

Nu bröt en klagovisa lös.

— Hvad tycker ni väl, Bröcher! ropade frun, allt var färdigt, vi väntade bara på er, och så faller den försupna karlen ner här som från skyarna.

— Vi får ta honom med, det blir ingen annan råd.

— Hvad det är retsamt! jämrade Amalia. Det var också ett infall att mamma skulle bjuda honom på frukost! - Var han inte nog tokig förut? — hvilken himlafärd detta eljest kunnat blifva. —

— Bed honom lika gerna följa med, bad Sophie.

— Ja, det är verkligen bäst. Vi kunna lika väl springa i det som krypa i det, sade Edvard. Bry er inte om honom, ni andra, jag tar honom på min andel, tillade han vigtigt.

Brandt kom stormande in. Victoria! nu är farvattnet klart. Blackan är inte mera halt hon än ni, fru Ramm. Det kallar jag att komma i grefvens tid. Här fattas ju dessutom kavaljerer för så många damer. Jag ser inte till herr Cold, hvar håller hans herrlighet hus?

Tåget satte sig i rörelse. Först for frun i en gigg med hushållerskan, för att kunna arrangera allt på förhand till sällskapets behof. Dernäst kommo begge systrarna till häst, ledsagade af kaplanen Edvard och Brandt, likaledes till häst, afslutade tåget. Amtmannen stod vänligt nickande uppe i fönstret. Han visade sig först nu, likasom det skrämda villebrådet vid hålans utgång lyssnar efter om faran snart skall vara öfver. Vid dylika [ 87 ]tillfällen, då hela huset var upp- och nedvändt, sågs han aldrig nere; han förskansade sig då så godt han kunde bakom sitt skrifbord.

Bröcher hade med de begge damerna redan lemnat landsvägen och färdats ett godt stycke på den smala men väl banade skogsstigen, som en mil långt genomskar nejdens nordligaste sträckning. De hade förlorat Edvard och Brandt helt och hållet ur sigte. Kaplanen underhöll sig uteslutande med Amalia och tycktes knappast märka att Sophie var med, så att denna höll sig mer och mer tillbaka. Något som hon ville rätta vid betslet fördröjde henne litet, och kanske begagnade Bröcher detta för att få ett fullständigt mellan-fyra-ögon med Amalia, åtmistone satte han hästarna i jemnt traf, och Sophie såg sig snart allena i den dunkla skogen. Ett ögonblick stannade hon och öfverlemnade sig med ett oförklarligt välbehag åt känslan af att vara ensam. Hon tog af sin hatt, hängde den på sadelknappen, och medan det gick framåt i sakta, vaggande skridt, lät hon den svala skogsluften fritt omströmma sitt hufvud. Dessa balsamiska fläktar tycktes utöfva ett liknande intryck på Brunte, hvilken skakade på betslet som om han helst velat bli af med det, men då detta icke lyckades, nöjde han sig med att i all maklighet uppsöka de få grässtrån som tittade upp bland mossan efter dikeskanten.

Efterhand blef det för sent för Sophie att försöka hinna upp Amalia igen, och hon beslöt då att invänta Edvard och Brandt, hvilka kommo efter. Snart ljödo hofslag doft mot den gropiga [ 88 ]klippgrunden. Men det var icke utan skräck hon såg att Brandt var allena.

— Hvar är Edvard?

— Edvard tog af vid Jochumsplatsen. Han ville hämta ett stångbetsel hos smeden, men han möter oss vid sätern på en annan väg.

— Och du, Sophie, hvarför är du ensam?

— Jag fördröjde mig litet och då tyckte jag det var så godt att vänta tills ni kom efter, sade Sophie och dolde sin ängslan under den lugnaste mine. Hon kände att Brandt var liksom vissa djur farligast då man visar dem fruktan eller misstro.

— Tyckte du det? Nå det var vackert, det skall du min själ inte ångra heller, jag skall nog beskydda dig,

— Men låt oss nu hinna upp de andra.

— Är det då någon brådska? det är så länge sedan jag såg dig, jag må riktigt tacka slumpen som gjort mig till din riddare, tillade han artigt, medan en större slapphet i dragen och en viss nedslagenhet i blicken antydde att han började bli nykter igen.

— Ja, det är längesedan vi träffades, jag tror nästan fem, sex år.

— Jag kan icke tänka mig att det är du som var ett sådant fint litet persiljeblad, att man kunde blåsa bort dig med en pust. Det är visst och sannt, du må tro det eller ej, att jag inte tordes dansa med dig för att du var för lätt, jag var rädd du skulle gå sönder. Nu liknar du mest Louise! — När jag ser dig, kommer jag att tänka på huru [ 89 ]mången giad scen hon och jag upplefde tillsammans. Kommer du ihåg den gången vi vältade i Thomasbacken, fimmelstängerna gingo utaf och vi stodo der i det förskräckligaste väder och visste oss ingen lefvande råd!

— Ja, men ni betänkte er icke länge: utan tog Louise på armen och bar henne hem en hel fjerdings väg i den djupa snön.

— A strunt, det var väl ingenting att skryta med, Louise var bygdens fagraste tärna, och mången missunnade mig den spatserturen,

— Och så drog ni åstad igen som en stormvind för att hemta den stackars Broch, som blifvit efter qvar på valplatsen och hade krupit in under fällen ....

— Och ni sände muffar och fotpåsar med till honom — Gud så arg han blef! .... Nej, men minns du Sophie när jag hade fått prestkaftanen på mig och höll ett brudtal i Brochs manér? Marie och Wilhelm Meijer voro brudparet. Då tänkte Marie väl minst på att Broch nästa gång sjelf skulle vara så god och Öfvertaga brudgummens roll. Ha, ha, ha!

— Åh, skratta inte deråt, sade Sophie med ovilja. Ingen kan veta hvad framtiden medför. —

— Nej, du har rätt — ingen vet hvar skon klämmer, mer än den som har honom på sig ... det vet ingen bättre än jag.

— Kommer Brandt ihåg den dagen — inföll Sophie, ängslig att hafva sagt något som han kunde taga åt sig — då ni vann priset som damerna [ 90 ]utsatt, genom att springa tre gånger öfver majorens stora häst.

— Om jag kommer ihåg! Jo, det var då jag nyss hade blifvit student, med höga betyg. Din far ställde till bjudning för mig och vi dansade om aftonen! — hvad hade jag icke gerna gjort den dagen! — hvilken lustighet! hvilken glädje? »Es waren schöne Zeiten Carlos». Tiderna ha förändrat sig.

— Ja, visst har mycket förändrat sig, sade Sophie med pinsam rörelse.

De redo en stund alldeles tysta.

— Jag vet inte hvarför jag just nu kommer att tänka på gamla dagar. Det är underligt nog .... men när jag ser dig så der till häst, smäcker och rak som en drottning, med de långa lockarna flygande för vinden, så försättes jag tio år tillbaka i tiden, och jag drager till säters igen med dina systrar. Ackurat så här glittrade solen på de gröna tufvorna, ljungen blommade och vi hörde forssen dåna allt närmare och närmare. Jag kunde nästan tro att de tio åren sedan dess äro en dröm..... o, en dröm.

Han teg åter, likasom i ett slags tanklöshet. Åter inträdde en pinsam paus, och då de i detsamma kommo till ett ställe der vägen delade sig, utbrast Sophie för att ändå säga något: hvilken väg skola vi nu taga? Har ni reda på det, Brandt?

— Den rätta vägen! — Ja, död och helvete, den kände jag, men tog ändå fel, skrek Lorentz med skällande skratt.

Sophie spratt till.

[ 91 ]— Hur ni skrämmer mig! sade hon och lemnade Lorentz ett stycke efter sig genom att sätta sin häst i galopp. Då hon hade nått öfversta klippbranten höll hon stilla och lät sin stämma ljuda utöfver de stilla åsarna. Ett aflägset rop svarade henne. Derpå väntade hon på Lorentz, som kom långsamt efter.

— Förlåt mig, Sophie, sade han ödmjukt, om jag skrämt dig. Var nu lugn. Sophie såg öfverraskad på honom. Han var blek som döden och ögonen lyste besynnerligt. Detta ögonblick påminde om den skönhet, som en gång hade utmärkt honom.

— Aha! ropade Lorentz i en helt annan ton. Der kommer nog riddaren S:t Göran, som skall befria dig från draken.

— Nå Gudskelof att jag träffar er vid lif! sade Georg och vände sin häst fintligt in emellan de två andra, utan att helsa på Brandt, — Hela sällskapet är i en ofantlig förskräckelse .... Det har väl inte händt er något?

— Långt derifrån, inte det minsta. Jag är så hemmastadd här i skogen att jag omöjligt kan råka vilse.

— Jag tyckte dock att jag hörde er ropa, eller var det ett misstag?

— Det var blott ekot mot Jutulsväggen, som jag ville pröfva. Ni har verkligen gjort er omak onödigtvis.

En tacksam blick från Lorentz träffade henne, och hon sade med en viss sjelfkänsla: Herr Cold [ 92 ]tycks alls inte märka att fröken Sophie har en ledsagare.

— Ber om ursäkt, herr Brandt, jag har verkligen märkt det och jag försäkrar er att behörigt afseende fästades dervid att fröken Sophie hade er med.

— Och likväl säger jag, sade Lorentz hetsigt, att fröken Sophie är lika så säker i min vård, som i tre slika »troppisters» som ni[2]. Ja, om här också vore tio sådana så står jag vid hvad jag sagt.

— Men som jag nu på sin höjd kan vara en troppist, så är det inte värdt att en så tapper man som ni inlåter sig med mig.

— För dessa pikar skall ni gifva mig räkenskap en annan gång, sade Lorentz blek af vrede.

— Pika er? Stackars karl, det är längesedan någon fann det löna mödan, fortfor Georg obarmhertigt, vänd emot Sophie.

— Hvad menar ni dermed? bröt Lorentz ut, nu skall ni på min ära ut med språket. —

— För Guds skull, Brandt, hejda er, var lugn! ropade Sophie, eller skall jag ändå nödgas beklaga mig öfver er? Jag försäkrar herr Cold att jag inte haft orsak till fruktan förr än nu.

— Och är det väl mitt fel, fröken Sophie! sade Georg, litet sårad af Sophies yttrande.

— Det kallar jag att tala som en engel, sade Lorentz, plötsligt mild och foglig. För hennes skull [ 93 ]må allt vara glömdt, jag förlåter er. Han räckte honom högtidligt handen.

— O, tusen tack! sade Georg med det förunderligaste ansigte och dref sin häst framåt före de andras. De voro snart framme vid sätern och här stannade sällskapet för att äta.

Vi träffa dem sedan vid det stora kärret. Detta kärr låg så djupt och förborgadt i skogens sköte att man stötte på det utan att ana det förut och den stora lugna spegelytan erbjöd i sin mörka ram en ganska öfverraskande och målerisk syn. Ehuru solen ännu stod högt på himlen tycktes aftonen redan hafva lägrat sig här. En flik af solens strålar glödde ännu blott på den östliga sidan och gaf de gula andgräsblomstren, som bröstade sig i åmynningen, en skinande, metallglänsande färg. Den öfriga vattenytan låg i djupa blåaktiga skuggor från skogen, som reste sig åt alla sidor, och som med yttersta nöd tycktes hafva afstått den lilla fläck hvarpå fiskare-Anders hade byggt sin stuga.

Framför denna stuga stannade sällskapet och lassade af korgar och reskläder.

— Hvad här är vackert! var det första allmänna utbrottet.

— Högst måleriskt, högst egendomligt — huru besynnerligt ensamt och stilla! ljödo enstaka röster.

— Här barn, kan vi dricka the, sade frun, det blir herrligt!

— Seså, tänkte Georg, som just flyttade några sällsynta plantor ur sin hatt i en näfverskäppa, nu skall det ätas igen. Vi komma just från en [ 94 ]grundlig måltid vid sätern. Men sådana äro dessa lustturer: maten det är hufvudsaken. Man äter icke för att kunna uthärda en smula mera kroppslig ansträngning än vanligt, men man söker upp besvärligheterna för att få bättre aptit. .... men jag kan bespara mig mödan att beklaga mig .... hvem skulle i detta sällskap förstå det? icke en .... och han kunde i detsamma icke återhålla en grimas, som ett ögonblick vanställde hans vackra drag.

— Ska vi nu äta igen, kära mamma, utbrast Sophie. Jag trodde vi skulle få fiska; nu borde vi verkligen sjelfva förtjena födan.

Ingen var tillstädes i hyddan, Anders och hans dotter hade troligen gått till ett närliggande kärr för att fiska. Det är icke sällsynt att dessa vatten äro så rika på laxöring att det stackars folket lifnärer sig dermed på det öde fjället. Det var för öfrigt en nätt stuga, med bord och bänkar hvitskurade till midsommarshelgen. I spiselvrån och uppefter taket var björklöf satt, i det lilla fönstret med dess gröna rutor stod en halslös flaska med en frisk qvast af nyponblommor och kattfötter. På bordet låg Kingos psalmbok uppslagen, helt brun af ålder och nötning; dess ärevördiga stora tryck framträdde lapidariskt under ett par väldiga starkt konvexa näsglas, hvilka lågo såsom bokmärke. Den enda lefvande varelse som fanns derinne utom de surrande flugorna, var en halfvuxen hvit gris, som reste sig hufvudyr upp ur askan och for på dörren, förfärad vid åsynen af så många oväntade gäster.

— Hvad här är nätt och trefligt! sade Amalia. [ 95 ]Det blir utmärkt att dricka the i den här lilla fiskarkojan, vid den lugna, klara sjön. Se bara hur förtjusande! .... I denna koja kunde jag nästan vilja bo .... här fattas intet ....

— Utom ett hjerta, parodierade Edvard. Inte sannt Amalia, det var »en koja och ett hjerta» da tänkte på?

— Sådant prat, sade Amalia tillgjordt. Hvad vill det säga? Det passar ju härvidlag alldeles som »goddag yxskaft».

— Inte så alldeles, anmärkte Georg. Skulle denna idéförbindelse verkligen aldrig ha fallit fröken Amalia in? Den är dock både vacker och naturlig .... var nu en gång uppriktig!

— Jag förstår inte ett ord af det der, men om jag får lof att slippa era idéförbindelser, sade Amalia, som nu blef stött på allvar.

— Din bror och Cold hänsyfta på en fransk teaterpjes med den titeln, som varit mycket omtyckt, sade frun undervisande. Författaren Scribe svärmar der alldeles förskräckligt för hyddor och lifvet i dem. Det kan väl också vara vackert nog, men sådan der kärlek med vatten och bröd tager sig dock bättre ut i romaner och teaterpjeser än i verkligheten.

Georg såg sig om, som om han sökte hjelp. Sophie var icke tillstädes.

Brandt, som efter en hjertstyrkande dosis på sätern hade återfått sitt goda lynne, utbrast litet plumpt: Fröken Amalia behöfver visst inte söka länge efter ett hjerta till sin koja. Kanske blir det [ 96 ]kinkigare att finna en koja till hjertat. Eller hvad tror herr kaplanen?

Amalia flydde rodnande, men Bröcher, som länge förgäfves sökt sig ett litet pastorat, svarade blott med en vredgad blick.

— Ja, nu har jag sökt i hvar vrå förgäfves, sade Sophie och slöt sig till gruppen.

— Efter ett hjerta?

— Nej, efter en thekittel. Tänk det finns ingen! Hvad ska vi nu göra?

Under mycket skratt satte nu alla sig i rörelse för att upptäcka något hvari vatten kunde kokas. Slutligen letades reda på husets enda gryta, men den var full af välling, och måste först tömmas och på det grundligaste renskuras, om den skulle kunna begagnas till det omtalta ändamålet. Man kom öfverens om att draga lott, och att hvem som än blef af ödet utsedd så skulle han eller hon påtaga sig detta föga behagliga arbete. Lotten föll på Sophie, och hon tog grytan mycket prydligt med de yttersta fingerspetsarna, och bar den under de andras gyckel ned till stranden, der hon oförtrutet begynte arbetet. Bakom henne stod Amalia och afbröt stundom systerns ansträngningar med några svärmiska utrop öfver landskapet. Brandt var i ständig rörelse. Han sprang upp och ned med omåttlig ifver och tjenstaktighet, han citerade och deklamerade, alltemellanåt talade han förblommeradt om den verkliga prinsessan i sagan, som påtog sig en tjenarinnas sysslor, samt om tjenarinnan som förklädde sig och agerade prinsessa o. s. v.

[ 97 ]Georg som låg vårdslöst utsträckt på gräset utanför huset, förstod slutligen att det var Sophie som allt detta gällde, och han visste icke om han skulle skratta eller harmas. Han var sjelf alltför mycket upptagen af henne, för att icke finna en annans stojande beundran olidlig.

Sophie hade aldrig visat sig i ett mera intagande ljus än i denna stund. Den upphöjda skogsnaturen tycktes vara rätta ramen för en bild sådan som hennes. Den fullkomliga skönheten har momenter hvari den är bristfällig, och ju själfullare den är, desto mera är den underkastad tillfällighetens lag. Sophie hörde till denna kategori; hon var högst journalière. Den som sett henne i ögonblick då missmod eller ledsnad tryckte henne, kände icke igen henne då glädjen upplifvade dessa drag, eller då en djupare känsla afspeglade sig i dem. Det ovanliga rykte för skönhet som sednare, tack vare kråkvinkelsförhållandena, spriddes så vidsträckt om henne, var derföre på sitt sätt oförtjent, ty hennes skönhet var icke af det slaget som bör bedömas af mängden. Nyfikenheten, som girigt lägrade sig på hennes väg, kände sig derföre icke sällan sviken.

Sophies hår var utomordentligt skönt. Det var ett familjearf, som fru Ramm var rätt stolt öfver. Dess rikedom föll redan i ögonen då hon var barn, ehuru blott såsom en vacker detalj; nu hade det öfvergått i harmoni med det hela. Det var af en mörk kastanjebrun färg och så glänsande, så jemnt [ 98 ]och mjukt, att det äfven oordnadt var en prydnad. Hon bar det i många flätor, emedan det var för tungt att tvingas in i en enda. De långa lockarna framtill berörde hennes hals och axlar. Hon hade denna blomstrande färg som vanligen följer en rik hårväxt. Denna färg var dock lika rörlig som hennes ögons uttryck och skiftning, hvilken sednare af några påstods gå i brunt, af andra i blått. Vi vilja i all hemlighet anförtro läsaren att de voro blå, men hade ett brunett uttryck. Mun och näsa voro oklanderliga för att hafva tillkommit här på vår antiklassiska mark, men vid beskådandet af detta utseende tänkte dock ingen på att de kunde hafva varit vackrare. Här passade verkligen skaldens ord:

»Wer känn wissen, wo der Mund aufhört und das Lächeln beginnt?» —

Sophies gestalt hade denna formernas vekhet och smidighet, som antyder att de aldrig skola öfvergå till klumpighet: lång hals, sluttande skuldror och fina lemmar. I sina rörelser var hon lätt och pilsnabb som ett villebråd. Efterhand bemödade hon sig visst att inlägga större ro i dessa, och det kostade icke liten möda att vänja sig i stället för att springa, en lust som hängde i från barnaåren, då hon dref omkring i det fria. När man såg denna raska sväfvande gång, kom man att tänka på sädesärlan som nödtvunget följer jorden i det hon bereder sig till att flyga.

Georg kände att den gåtfullhet som omhöljt Sophie nu just stod färdig att upplösas, samt att [ 99 ]hennes egentliga väsen var i begrepp att utveckla sig såsom fjäriln ur puppan. Detta vållade honom en besynnerlig ångest. Nu kunde det icke undgås längre. Den halft drömda bilden måste förverkligas — eller förstöras. Han kunde icke taga ögonen ifrån henne, men han kände nästan en oro hvar gång hon öppnade munnen för att säga något. Till all lycka var Sophie temligen tyst.

— Hvarföre skulle hon vara annorlunda än andra? sade han till sig sjelf, medan han uppifrån backen följde hvar och en af Sophies rörelser med ögonen. Har jag icke förr låtit mig bedragas? Hvarföre skulle hon undgå denna osannhet, som kanske är qvinnornas naturliga vapen emot verlden? Denna osannhet, denna skicklighet i förställningskonsten, födes den med dem? Är den kanske redan i vaggan påtryckt deras själar såsom ett osynligt slafmärke? Huru skulle detta stackars försummade barn hafva undgått den? ... Kanske dock just derföre att hon är försummad. Kunde de blott. växa upp vildt som hagtornen, kunde man noggrannt hålla dem från lifvet denna afskyvärda förkonstling, som de kalla uppfostran, — Sophie är naiv och hon har lefvat mycket allena, — O, jag vill vara mild mot henne, stödja henne om jag kan .... hon är dock herrlig! .... nej, nej — just emot henne vill jag vara sträng, utan barmhertighet! .... Om också hon ödslade bort det i en omogen känsla.... bönhör ingen, ingen Sophie, förrän du älskar sjelf .... och gifver du rum för denna känsla så neka icke, göm det icke, ljug icke .... O, kunde hon [ 100 ]vara stark och sann! ..... huru fin och sväfvande är icke hennes gestalt när hon reser sig från denna nedlutade ställning! .... När hon slår upp ögat är det som om det hade dolt en djup grubblande tanke och när hon så vänder det bäfvande, bedjande emot oss, är det som om hon ville säga: har jag försummat något? o, var icke ond — och sedan är hon idel uppmärksamhet emot alla. Hon har svarta ögon tror jag .... besynnerligt nog har hennes blick aldrig träffat min. Att hon gitter tala med denne Lorentz ! Hon ler åt honom .... huru kan hon tåla att denne försupne landstrykare ser på henne med förälskade blickar!

Den stackars Sophie anade lika litet att hon var föremål för denna långa betraktelse, som att Lorentz's galanteri gälde henne serskildt. Han hade fallit som en börda öfver sällskapet, och nu ansåg hon det vara billigt att hon också tog sin del af denna börda. Det gjorde henne dessutom ondt om honom, och utan någon föresats sökte hon genom vänlighet att försona litet af de andras skoningslöshet och illa dolda ringaktning.

Theet var färdigt och dracks under mycket stoj och lustighet, om än icke med munterhet, ty dertill var sällskapet alltför heterogent, den egentliga, djupare samklangen fattades. Alltemellanåt föreföllo små skärmytslingar mellan fru Ramm och Lorentz, hvilka roade Georg och förargade Amalia. Trots fruns och hushållerskans påpasslighet hade dock Brandt vetat att tillegna sig resten af alla medhafda spirituosa, något kall punsch samt en [ 101 ]halfbutelj konjak, ämnadt åt gamle Anders, och man fruktade icke utan skäl följderna deraf. Brandt, som i nyktert tillstånd var sorgsen och inbunden, ja nästan modfäld, då ingen retade honom, blef under ruset oförskämd, skräflande och ytterst närgången i sitt tal; det värsta var att det alltid låg någon sanning i hvad han sade. Hans skämt hade denna förtviflade humor hvarmed menniskor i hans läge söka att hämnas på de lyckligare som förakta dem, och det träffade ofta alltför tydligt. Fru Ramm i synnerhet fruktade honom värre än pesten. Redan som gosse hade Lorentz skarpsinnigt nog uppfattat alla hennes svagheter, och det var med en synnerlig skadeglädje han sträfvade att såra henne i någon af dessa.

Landtliga utfärder, som för några få likstämmiga menniskor kunna vara så njutningsrika och herrliga, borde aldrig företagas i blandadt sällskap. Menniskorna blifva icke ansenligare eller bättre derföre att man flyttar dem ut i den stora upphöjda naturen, lika litet som en medelmåttig tafla tager sig bättre ut genom att bli uppsatt i en grann ram. Har man genomlefvat en sådan, illa sammansatt »lustfärd», så har man genomlefvat dem alla; öfverallt skall man återfinna samma grundbeståndsdelar: mycket ätande och drickande, som Georg redan anmärkt, samma prat och käbblande om ingenting, endast mera högröstadt och godmodigt än hemma i rummen, en synnerlig lust att göra väsen, mycken uppskrufvad naturförtjusning, hvilken kommer lika omotiverad som applåderna från parterren [ 102 ]och hvari en smula sann känsla, undfallande eller harmsen förstummas. Ibland kommer slumpen till hjelp med något litet äfventyr, hvilket dock sällan är af behagligt slag: en genomvåt tröja, en vrickad fot etc. .... och det hela slutas med allmän glädje öfver att komma hem, en glädje så verklig, att man skulle kunna tro det hela turen varit föranstaltad endast för dess skull.

Vi hoppa derföre öfver några timmar, hvilka läsarens egna hågkomster lätt kunna fylla, innan vi åter uppsöka vårt skogssällskap. Munterheten hade kulminerat, det började inträda långa pauser. Under en sådan paus anmärkte kaplanen: Här stoja vi och larma som om Anders med de sina aldrig funnes till. Det är ganska artigt att låtsa som om man vore hemma så här i en främmandes stuga.

— Ja, det är riktigt, sade Amalia; när jag betänker det rätt, så är det verkligen nedrigt. Om någon gjorde så hos oss! stormade våra rum när vi vore ute, och vände upp och ner på allting, hvad skulle vi då säga? Anders har alldeles samma orsak att beklaga sig.

Denna fråga väckte en smula strid. Medan den mera känslofulla delen af sällskapet, dit hushållerskan hörde, obetingadt gaf Amalia rätt, menade några af de andra att tillfälle här ingalunda vore till någon jemförelse.

— Ja, barn, det må nu vara hur det vill, så är det för sent att ändra något. Jag skall nog ställa vår värd tillfreds, så att han skall tacka oss till för besöket — hvad menar ni, om jag skulle [ 103 ]lägga denhär sedeln in i psalmboken? Det blefve ju en from öfverraskning?

— Bara inte Brandt hade slagit ut fönsterrutan, fortfor Amalia. Tänk om det arma folket inte märker det, utan lägger sig här alldeles invid det öppna hålet. Nattluften skall vara så rysligt skadlig. Jag tror jag sätter min sjalett för, det skall bli mer öfverraskning.

— Jag tycker det är mest synd på blommorna, tillade Sophie. Se huru ynkligt nertrampade de ligga! Nypon, blåklockor och röda tjärblommor. Kanske har Kari varit en hel mil ut för att hitta dem, och vi behandla dem som om det vore gräs.

— Detta är onekligen husets enda och dyrbaraste vas också, sade Georg, och betraktade sorgset bitarna efter den halslösa buteljen. Det värsta är att detta slags vaser omöjligt kan ersättas.

— Brandt kan det nog, menade Edvard, han förstår sig på alla operationer med flaskor och slikt, Hej, Brandt! Ni skulle väl inte händelsevis kunna knäcka halsen på en sådan en?

— På tio om du vill, min gosse. Är det rhenskt vin?

— — — — — — — — — — —

— Men när jag ser dessa glasögonen, sade fru Ramm, så faller det mig in: hvar kan gamla Synnöve vara nånstans? Jag har alldeles glömt henne,

— Ja, gamla Synnöve! ropade alla. Död och pina, hon kan väl inte ha gått på dans i bygden heller, sade Edvard.

— Synnöve har inte på de senaste tjugu åren [ 104 ]varit utanför denna plats; det är sedan hon sista gången gick till Herrans bord, försäkrade kaplanen diplomatiskt. Hon är förmodligen barn på nytt redan. Obegripligt! Vi måtte hafva ingifvit henne en sådan skräck och ängslan att hon gömt sig någorstädes, såframt hon inte har lupit direkte till skogs.

— Ut att söka henne! utbrusto alla. Halloh, halloh! en jagt på gamla Synnöve! ropade Edvard, Kræsus for skällande åstad förut.

I det lilla »fjöset» (fähuset, eller rättare gemensamma bostaden för kreaturen) satt gamla Synnöve inklämd i hörnet af ett tomt bås. Bredvid henne stod grisen, som om de ömsesidigt sökt beskydd hos hvarandra. Den lilla vissna skrumpna figuren, med det grå håret tittande fram under den svarta mössan, stack besynnerligt af emot de ungdomligt friska, brokigt klädda gestalter som omringade henne. Hon stirrade på dem med djurisk förbluffelse. Gamla Synnöve hade visst för längesedan förlorat minnet af sådana varelser — om huru de sågo ut, huru de klädde sig och buro sig åt. Deras tillvaro var utplånad ur kretsen af hennes fattningsgåfva, hvilken vände sig allt trängre och trängre om den vilda, ödsliga fläck hvarpå hon vegeterade och efterhand torkade ut, i likhet med de äldsta mossbeväxta granarna. Förgäfves sökte man förmå henne att gå in eller få henne att tala. Fruntimren bjödo henne mat och läckerheter, men fingo henne icke till att äta medan de voro tillstädes; [ 105 ]aflägsnade de sig deremot, så förtärde hon det med glupskhet.

Nu var det afton. Kärret hade sjunkit helt och hållet ned i skuggan. Solens glans på de högsta grantopparna förkunnade dock att hon ännu var uppe. Andblomstren slöto sina kalkar och lade sig till ro på de breda glänsande bladen. Från de närmaste sätrerna lockades och jodlades, bjällrorna pinglade taktmessigt hemåt .... ur det djupaste fjerran tonade en lur. Georg och Edvard stodo på en timmerflotte, som var fastgjord vid stranden med en vidjeflätning. De höllo på att fiska, Edvard mycket ifrig, Georg tankspridd, hänsjunken i omgifningen. I en liten ekstock, ett slags liten båt med flat botten, som endast kan brukas på småsjöarna, lågo Amalia och Sophie midt ute på vattnet, sysslande med att fånga hvita näckrosor, hvaraf der växte några få. De båda systrarna hade, drifna af Brandts tilltagande påflugenhet, slutligen smugit sig ner i ekan och skjutit från land. Hela landskapet afspeglades med minutiös klarhet i det fullkomligt stilla djupet: granarnas dunkla vägg, det strålande himlataket, huset på den mossbevuxna klippbrädden, med ett potatesland så stort som ett stugugolf, två krusbärsbuskar och en röd valmobuske, hvilket föreställde trädgård, den hvita grisen, som i detsamma kom spatserande utför gångstigen, allt återgafs af vattenspegeln med en nästan komisk noggrannhet.

Ned ifrån huset ljöd vexelvis Lorentz Brandts [ 106 ]skratt, samt fruns och hushållerskans skarpa, oblida röster.

Georgs blick gled alltjemt utåt djupet medan han mekaniskt skötte metspöet, eller med en kort stafvelse besvarade Edvards utkast af hopp eller otålighet. På mindre än femtio steg ifrån honom låg Sophie lutad utöfver båten, hennes långa lockar berörde nästan vattenytan. Han måste beundra den behagfulla liflighet hvarmed hon än sköt den besvärliga rikedomen af lockar tillbaka, än grep efter blommorna, hvilka, skenbart orörliga, dock gäckande undveko henne och vajade än åt sidan, än nedåt på sina långa, sväfvande stänglar. Hon tycktes tillhöra samma element, hvarpå hon vaggade med dem, drömmande, flyktig, gåtfull, främmande bland de andra; hon tycktes vara uppstigen ur den djupa fjällsjön, lockad af menniskorösternas trolleri, sjelf lockande menniskorna, och Amalia bredvid henne tycktes vara ett sådant menniskobarn, som frimodigt eller obetänksamt gifvit sig i hennes våld.

Man kan i det ögonblick då någonting har djupt gripit oss, blifva riktigt harmsen vid att höra en annan skrika högt om det vi ännu icke vilja eller kunna uttrycka i ord. Georg blef väckt ur sin stumma åskådning genom Brandts högröstade perorationer bakom honom.

— Är det inte som jag säger! Se på de begge systrarna! Den ena kallar sig en skönhet och kråmar sig såsom sådan, men bredvid den andra är hon ingenting annat än en burfågel, en uppskrufvad bondjänta ..... Hon deremot har intet namn ännu, [ 107 ]men jag vill vara en stympare om hon inte skall få ett, och det ett som skall klinga från Lindesnäs och till Nordkap. Det kan vara något det! .... Men det förstår ni er inte på .... Ni vill ha något som sticker i ögonen. Det är figur, det är ögon, det kallar jag hy som ar rentvättad; och den som säger något annat, den förklarar jag för en filister, en stockfisk .... en ....

»Så smärt som stjelken af en lilja,
Så full som — som en — —

— Som ett svin, supplerade Edvard och kastade förargad ut metkroken igen .... skrik då inte så förbannadt högljudt! ....

— Jag säger blott, min vän Edvard, att du inte skall låta dina fagra systrar sköta sig sjelfva så der utpå det trolösa djupet .... det är vår pligt att stå dem bi ... vår ridderlighet, pligt ...

Och näcken steg upp ur hafvets sköt
Betäckt af tång — —
Hans öga var kärligt, hans tunga söt —

— Gå ifrån flotten, Brandt, ni skrämmer fisken — —

— Är ni rasande, karl! skrek Georg; men det var för sent.

Under refrängen: »bara tag dig i akt för de falska männen», hade Brandt redan löst vidjebandet, och med en spark à la Wilhelm Tell stött flotten från land. Edvard räddade sig med ett förtvifladt hopp, men Georg dref ut på vattnet med den lilla ömkliga, vacklande farkosten och den lika vacklande Brandt.

[ 108 ]— Var inte rädd, det har ingen fara, sade denne, alls ingen fara. Nu skall ni få se hur fint det skall gå. Kan ni se botten? det är satan till djup på det här kärret.

— Men är ni då rent besatt galen, Brandt? Gif mig stången .... bort från den sidan .... flotten stjelper ju ....

— Jag ser att ni är rädd. Det gör mig ondt, fasligt ondt. Rädsla måtte vara en förbannad plåga. Nyare läkare påstå att den skall vara någonting rent fysiskt, och ha sin grund i ett organ som lärer befinna sig någonstädes baktill, Gud vet hvar. Det är nog möjligt, men jag får säga att det är något som jag aldrig kännt. Stöd er på mig .... plumsa vi uti, så plumsa vi begge, det är klart, det är solklart .... och ett Guds under skulle det vara om vi inte plumsade uti .... Men det är detsamma, räddad skall ni bli .... mitt hedersord derpå! Jag förtjenade inte namn af den starkaste simmaren, jag har simmat från Vipptången öfver till Hufvudön, hvad sägs om det? .... Jag förtjenade inte namn af ... åh, död och satan ... nej ... seså, nu går det .... Jag förtjente inte namn af den starkaste simmaren, säger jag, om jag inte kunde åtaga mig att föra en sådan der lätt och viger patron på det torra. Ni kommer att göra mig ackurat samma nytta som en blåsa. Ha, ha, ha!

Medan Lorentz fortfor att sladdra sålunda hade Georg ropat till damerna i båten att de skulle närma sig. De voro nu så nära att de sträckte ut en åra, och flotten skulle snart ha lagt bi, om blott Brandt [ 109 ]kunnat hålla sig stilla. Hvad Georg fruktat skedde. Brandt kunde icke invänta båten, han ville nå den med ett våldsamt språng, men förlorade jemnvigten, flotten vickade omkull och båda de olycklige seglarne föllo i vattnet. Det var ett uppträde! Ett oerhördt vattenstänk inhöljde ett ögonblick hela gruppen, som bronsfärgad i dunklet midtpå den guldgula ytan icke var olik den berömda Nereidgruppen i den stora bassängen då springvattnet är i gång. Kræsus, som simmat efter och redan hade nått båten, lade ännu sitt till genom att skaka sin drypande pels öfver de stackars damerna. Georg, som var en dugtig simmare, kom straxt upp; han grep instinktmessigt fatt i båten, men systrarnas skärande rop: »för Guds skull, Brandt drunknar, hjelp honom!» dref honom straxt tillbaka. Det hade gått Lorentz som det så ofta går rusigt folk när de falla i vattnet; han greps af ett slags lamhet. Efter några förtviflade ryckningar med armarna, hvaraf han drefs längre bort, utstötte han plötsligt en grof ed och sjönk. Att dyka efter honom och gripa fatt i hans långa hår, var ett ögonblicks verk af Georg; och det lyckades honom derpå, ehuru med oerhörda ansträngningar, att draga den andre till land, der Edvard egnade honom nödig hjelp.

Förskräckelsen var öfver. På stranden låg Brandt medvetslös, ömklig att se. Alla voro sysselsatta med att gnida, bulta och skaka honom, för att bringa honom till lif igen. Amalia fann här anledning till en svimning, i våra dagar alltför sällsynta för att kunna motstå denna; hon låg med [ 110 ]slutna ögon i Bröchers armar, och då hon slutligen öppnade dem och såg Sophie och Edvard i färd med att draga rocken af Lorentz, så att bara skjortan blef synlig, så svimmade hon om igen. Fru Ramm visste icke hvem hon skulle gräla på, då den egentlige upphofsmannen till olyckan icke var i det tillstånd att han kunde höra henne. Man förstod icke hvilket hennes klagan mest gälde, de förolyckade eller Amalias nya riddrägt som blifvit förstörd. Något afsides stod Georg stödd mot ett träd, blekare än vanligt. Vattnet droppade från hans mörka hår, han såg verkligen ut som necken i visan. Han försökte på allt sätt att värja sig emot hushållerskan, hvilken hade gripit fruns sjal och gned och torkade honom dermed allt hvad hon förmådde.

— Det är fåfäng möda, kära barn, sade frun, då Lorentz icke gaf något tecken till lif ifrån sig. Här är nog all mensklig hjelp förgäfves. .... Hvilket öde! Låt oss lofva hvarandra att vara lugna och sansade. Bara lugna, bara lugna! jag skall sjelf underrätta hans mor.

— Det behöfs inte, genmälte Lorentz plötsligt med svag röst, det skall jag sjelf göra. — — — Puh! sade han och blåste som en hvalfisk i det han reste sig upprätt, ... hvilket bad! .... Men jag sa' det .... jag tänkte min själ nog att det skulle gå så .... Hvar är Cold? blef han räddad? Nå Gudskelof, der är han .... Det förbannade kalla badet betog mig sans och samling till den grad att jag knappast vet huru jag fick honom i land.

[ 111 ]Denna förvexling af Brandt kom så oväntadt, att alla brusto i ett ohejdligt skratt. Fru Ramm måste skratta midt under sitt onda lynne, och Amalia förmådde icke längre vidhålla sin svimning, utan stämde in af hjertans lust. Till och med gamla Synnöve blef lockad fram dervid. Man såg hennes grå hufvud titta fram ur ladugårdsdörren. Nu var glädtigheten framme igen och man gycklade starkt under hemvägen. Fru Ramm bestämde att Edvard redan samma afton skulle ledsaga Brandt hem till hans moders gård, hvilken lyckligtvis låg i samma trakt. Brandt, som efter det ofrivilliga badet blifvit mera spak, fogade sig utan bråk i allt. Alla rustade sig att bryta upp, då Sophie drog Edvard afsides, och tycktes ifrigt bedja honom om något.

— Hur kan du begära det, Sophie? ropade brodren. Madam Brandt kan ju omöjligen bli ond på oss för det Lorentz dricker sig full och plumsar i vattnet. Hon borde förr bli ond för att vi drogo honom upp igen.....

— Fy skam, Edvard!

— Hvad är det din syster ber dig så varmt om? frågade Georg, då han i Sophies miner läste att hon häftigt och med ovilja upprepade sin begäran.

— Hon har satt sig i hufvudet att gamla madam Brandt skulle få ondt af att se Lorentz i afton, och hon vill derföre att jag skall taga in på gästgifvaregården här tätt invid, och låta honom sofva ut der och först i morgon föra honom hem. Tycker ni inte att jag har varit dårvaktare nog i dag? Skall jag nu till på köpet förspilla min natt i ett [ 112 ]sådant eländigt hål för ett infalls skull? ... och Sophie tänker inte på att kräket är lungvåt .... men det är fruntimrens vanliga opraktiskhet, tillade Edvard, mycket belåten med att kunna använda detta nya förträffliga ord, som tyckes vara alla stockprosaisters fältrop och vapenmärke.

Georg utbad sig att få öfvertaga det värfvet att föra Brandt hem, och han gjorde det på ett sätt som afvisade hvarje invändning från Edvards sida. Hän ålade denne ytterligare att straxt efter hemkomsten afsända ett ilbud till gästgifvargården med torra kläder åt honom och Brandt. Med dämpad röst tillade han ännu något.

— Behöfs inte, väst kan han få af mig och jag skall nog knipa en af fars skjortor, sade Edvard högt.

Sophie var icke alldeles tillfreds med denna anordning. Af Georg kunde hon icke tigga sig till något löfte angående det som låg henne på hjertat, men i det hon svingade sig upp på hästen kastade hon till honom en af dessa bedjande blickar som äro vältaligare än ord.

Då Brandt vaknade följande morgon på gästgifvargården, nykter och lekamligen styrkt, fann han sig allena. Vid hans säng hängde en prydlig, fullständig drägt. Georg hade funnit sig icke hafva någon annan roll att spela än de goda tjenande andars, som försvinna så snart de utfört sitt värf. Sedan han bragt Lorentz till sängs i den bästa bädd som stod att få, samt gifvit honom något varmt att dricka, och inpreglat i värden några [ 113 ]förhållningsreglor för morgondagen, drog han skyndsamt hem igen.

Med Brandts besinning morgonen efter kom äfven erinringen om gårdagens händelse klart tillbaka, och han öfverlemnade sig nu åt att af dessa anfall af ånger och förkrosselse, hvilka äro detsamma för folk af hans gelikar, som de så kallade »ljusa ögonblicken» äro för dårar: olycksaliga, fulla af eländighet. Han gret öfver sig sjelf. Hela sammanhanget framstod för honom, hans räddning genom Georg, hans egen brutala oförskämdhet, de andras nojs. En oändlig bitterhet mot denne räddare bemäktigade sig honom, och den blef ingalunda förmildrad då han såg kläderna och tänkte på att det var af honom som han var tvungen mottaga detta nya offer. En qvarlefva af ädel motvilja för att tillegna sig denna allmosa kämpade i honom; men fanns det väl någon annan utväg? .... Han var en öm son, och framförallt måste han visa sig anständigt inför sin stackars mor, för att icke förskräcka henne alltför mycket. Han var en öm son, derför tordes han heller icke visa sig så nedslagen, så förkrossad som han var. Hans nästa tanke blef således det medel, som kunde gifva honom kurasje och godt lynne tillbaka.

— — — — — — — — — — —

[ 114 ]

VIII.

Fortsättning af Sophies dagbok.

Ehuru jag blott uppehöll mig i Christiania tio dagar ville slumpen att jag också der skulle bli bjuden på bal. Jag skulle der få se hela stadens nobless. Jag gick med ett hemligt hopp att bland mina landsmän få det obehagliga intrycket utplånadt och att åter kunna försona mig med min kära dans. Men jag bedrog mig. — Allt det som förut dunkelt och obestämdt hade stött mig, framträdde här bestämdare och mera utpregladt. Här vore individualiteterna mera framträdande och kontrasterna därföre mera i ögonen fallande.

Jag kom att sitta i en af de främsta raderna af damer. På golfvet hade herrarna dels placerat sig i grupper, dels »släntrade» de upp och ned längs raderna, alldeles som officerare hvilka mönstra lederna. I detsamma spelte musiken upp — hela den främsta raden blef uppbjuden, på en enda stackars ung dam när, som såg ovanligt tung och okostig ut. En herre bredvid sade blott till sin granne, nog högt för att den arma kunde höra det:

— »Vägd men icke befunnen nog lätt.»

Hvarför utsätter hon sig för en sådan förödmjukelse? ..... Hvem af oss kan dock anse sig tryggad för likadana? Men hvarföre utsätta vi oss för den? .... Alla dessa frågor stormade förvirradt [ 115 ]inpå mig, medan den ena raden damer försvann efter den andra och turen nu kom till min rad. En olidlig känsla af skamfullhet betog mig; jag önskade mig hundra mil borta; jag kände att jag vexelvis blef blek och röd. Jag vill alls inte dansa, sade jag till mig sjelf. Detta kom öfver mig med ens. Och sedan jag gifvit ett par afslag kände jag mig lugnad igen och liksom höjd i mina egna ögon. Jag satt mellan två unga damer, hvilka vore vackra och mycket behagliga. En liten tunn kavaljer med ett fadd, intetsägande ansigte lorgnetterade oss mycket starkt, men tycktes icke kunna bli ense med sig sjelf. Mina grannar gjorde tappert narr af honom bakom min rygg; jag väntade ingenting mindre än att de skulle kassera honom. Huru förundrad blef jag icke därföre, då han bockade sig för den ena och hon reste sig med det förbindligaste leende.

Den andra satt öfver; jag försökte att komma i språk med henne, men det var icke möjligt att få ett ordentligt svar, så förstämd och tankspridd hade hon blifvit. En mängd damer sutto öfver; der var ingen brist på kavaljerer, men de stodo blott omkring och sågo på, och de som dansade sågo ut att förrätta ett tungt arbete. Ingen af parterna tycktes känna någon verklig glädje och jag visste icke hvad jag skulle tro. Månne det kunde komma sig deraf att damerna alls inte få dansa med dem de vilja?

Det förundrade mig också att de otäckaste herrarna på balen alltid uppsökte de yppersta damerna, likasom de icke kunde falla nog i ögonen [ 116 ]det förutan. Om en sådan herre ville göra sig reda för hvarföre och med hvilka tankar en sådan dam följer honom i dansen, så skulle han helt säkert komma till en förmodan som blefve ganska förödmjukande för honom. Mig förekommer det som om de misslyckade kavaljererna borde uppsöka de misslyckade damerna, så vore de dock säkra om ett frivilligare: »jag tackar». Ett frivilligt »jag tackar», hvem gifver icke det! Vi dansa med hvem som helst, blott vi få dansa. Vi dansa med nålar i skorna, blott vi få dansa.

Ibland de dansande var en herre, som frapperade mig framför de andra. Det var en högväxt, smärt person, med ett blekt, uttrycksfullt ansigte. Han var icke särdeles ung, och af det sätt hvarpå folk gick ur vägen för honom, antog jag att han var en man af betydenhet. Mest påfallande var den glädje, det lif, hvarmed han dansade. Det är omöjligt att beskrifva den ridderliga gratie, den verkliga förnämhet, som hvilade öfver honom när han böjde sig ner till sin dam i konversationen eller förde henne ut i dansen, samt den lefnadslust och glädtighet, som då utstrålade af hans drag, i hvarje, hans rörelse. Han såg ut som om han vunnit henne genom tusen faror, icke som om hon tillfallit honom genom ett maktspråk. Huru gerna hade jag icke velat dansa med honom! .... Det var som om jag velat flyga honom till mötes och störta mig med honom in i hvirfveln, vid ljudet af musiken, som i detsamma försatte mig i nästan pinsam hjertklappning. Och likväl hade det icke [ 117 ]vållat mig någon glädje om han bjudit upp mig. Jag skulle ha nödgats gifva honom samma ja, med samma böjning, samma reglementerade leende, som han visste jag skulle hafva gifvit den första, den bästa narr som råkat komma. Han föreföll mig för god härtill.

— — — — — — — — — — —

Äro icke mina balmarter i smått en afspegling af lifvet?

— — — — — — — — — — —

O, i dessa ord ligger likasom summan af mina dunkla barnasorger! Lyckliga barn, hvilkas största fruktan gällt en bortkommen skolbok; hvilka icke kännt andra sorger än förlusten af deras docka! Genom hvilken besynnerlig ödets skickelse blef mitt sinne så tidigt väckt till betraktelser öfver lifvets allvarliga sidor, till en djup sorg, en ångest öfver det vi kalla vår bestämmelse?

Vår bestämmelse är att giftas, icke att blifva lyckliga. I den meningen har jag sett begge mina äldre systrar uppfylla sin bestämmelse. De togo sig män med öfverläggning, frivilligt, och likväl skulle de icke under någon omständighet sjelfva hafva valt dem. Huru lefvande stå icke dessa scener för mig ännu; de gjorde ett intryck som aldrig kan utplånas. Af begge mina svågrar, hvilka efterträdde hvarandra såsom lärare här i huset, har jag den obehagligaste hågkomst. Då Marie blef förlofvad med Broch, denne gnatige, stele, odräglige pedant som hon så många gånger sjelf skrattat åt, var jag ännu liten, men jag minns det ändå ganska [ 118 ]väl. Då vi voro samlade och det blef eklateradt, sade jag till honom: »hur kan du tro det, hon vill bara narra dig!» Marie, som så tidigt skulle dö, blef först offrad; hon var den äldsta. Hon skall ha varit så vacker, men jag har intet bestämdt intryck deraf; kanhända hade hennes skönhet denna allvarliga själfulla prägel, som ett barn icke förstår, Men Louise var frisk och strålande som en vårdag då hon kom hem efter två års frånvaro i Köpenhamn hos tant. Denna hennes skönhet, den främmande snitten på hennes kläder, hennes otvungna men ändå prydliga väsen, gjorde ett djupt intryck på mig. Det var som om allt hvad hon rörde vid blef förskönadt. Jag såg upp till denna syster med ett slags stum beundran. Med en skarpsinnighet, som blott barn kunna hafva, förstod jag att genomtränga allt hvad som angick henne. Men hon var den fullvuxna damen och jag kunde blott på barnsligt vis lägga detta mitt djupa intresse, min hängifvenhet för dagen. Jag sprang hennes ärenden, gissade hvar och en af hennes små önskningar och försökte på alla sätt att behaga henne.

Från tant Charlotte hade jag till min tionde födelsedag fått en vaxdocka, och som jag tyckte att den liknade Louise, kallade jag upp den efter henne. Men efterhand identificerade jag henne alldeles med min syster, och diktade in i hennes låtsade tillvaro allt som rörde Louise. Fick Louise en ny klädning så skulle dockan hafva en likadan. Med denna Louise talade jag, för henne vågade jag utan skygghet utgjuta mitt hjerta. Jag rådde, jag tröstade [ 119 ]henne vid svårare tillfällen, jag drömde de skönaste framtidsdrömmar med henne. Dockan hade sin bostad i en djup nisch i grottan. Här satt hon som en liten förtrollad prinsessa dold för verlden, och väntade på den dag, då lyckan skulle komma och hämta henne.

— — — — — — — — — — —

Ja, Louises öde har gått mig helt annorlunda till hjertat. Att hon kunde göra detta! Huru hatade jag icke den der Caspersen. Han var yngre och såg bättre ut än Broch, han hade ett så kalladt »godt hufvud», och ett slags munvighet som han ideligen öfvade, men dessa egenskaper tjenade blott till att sätta hans råhet och inbilskhet i än starkare dager. Mamma och mina fullvuxna systrar behandlades alltid plumpt och vanvördigt af honom, och han blygdes icke för att inplanta i Edvard den grundsatsen att alla qvinnor voro ett slags underordnade väsenden, som ingen bättre behandling förtjente. Det bar riklig frukt. Edvard blef från att ha varit ganska snäll, nu tyrannisk och ohöffig emot oss systrar. Icke desto mindre förälskade Caspersen sig uti Louise och nedlät sig till att begära hennes hand. Aldrig glömmer jag den dagen. Om morgonen hade han skrifvit ett friarebref. Vid bordet voro alla tysta, Louise såg blossande ner i talricken och rörde icke sin älsklingsrätt, som — jag vet icke om af slump eller ej — just den dagen var på bordet. Mamma såg högtidlig ut, och då vi reste oss från bordet hjelpte Caspersen henne att sätta bort stolen. Om eftermiddagen talade [ 120 ]mamma om qvinnans bestämmelse och om hvad barn äro skyldiga sina föräldrar. Jag förstod då hvad som var på färde; jag visste också hvad Louise ville svara; jag visste att hon älskade en annan. Hon hade aldrig sagt det, men jag visste det ändå. Jag hade trängt så innerligt in i denna stumma kärlek med henne, att den blifvit likasom min egen. Jag skiftade färg likasom hon vid hans namn, ehuru jag aldrig sett honom.

Om natten efter denna högtidliga dag vaknade jag vid att hon låg och undertryckte sina snyftningar.

— Är du vaken, Sophie? frågade hon. Hade hon velat öppna sitt hjerta för mig, eller var det af fruktan för att röja sig? Jag trodde det sednare och låtsade sofva. Men då det blef tyst steg jag upp och smög mig till hennes säng. Hon sof. Här satt jag tills morgonen grydde; jag tordes icke lemna min post, jag måste sjelf öfvertyga mig om att hon sof tryggt, liksom om jag kunnat skydda hennes sömn. Dagen efter blef det kungjordt att hon var förlofvad med Caspersen. Då smög jag mig ut ur rummet, flög ner öfver ängarna och dolde mig i det tjockaste af skogen. Här gret jag bitterligen.

— — — — — — — — — — —

När jag såg Caspersen smeka Louise föreföll det mig att hon led en offentlig afstraffning. Jag kunde icke tåla det; jag upprördes på min stackars systers vägnar och kunde icke uthärda inne i huset, utan gömde mig i skogen eller i grottan.

[ 121 ]
— — — — — — — — — — —

Emellertid närmade sig den förfärliga dag, då Louise skulle vigas vid Caspersen. Jag trodde beständigt att himlen skulle låta ett underverk ske för att hindra det. Intet underverk skedde dock, om icke att Louise var förunderligt lugn. Detta smärtade mig mer än det gladde mig. Antingen jag ville eller ej, måste jag vara med i kyrkan. Här såg jag Louise stå för altaret med den man, som hon hvarken älskade eller aktade, och som sedan har gjort henne så olycklig.

Men efter ceremonien, då ingen frågade efter mig, ilade jag ner till grottan. Alltsedan Louises förlofning hade jag knappast sett min docka Louise. För sista gången tog jag nu fram henne. Jag talade icke mera till henne, ty hon var ju död. Hon skulle, hon måste vara död. En sådan förnedring kunde hon icke öfverlefva. Och så tog jag då den lilla döda och klädde henne i hvitt, lade henne i kistan och satte denna in i det djupaste af nischen. Sex små vaxljus brunno i målade tennstakar, och likasom de gamle skrinlade sina döda med alla deras jordiska skatter, tog jag alla hennes kläder och kostbarheter och alla mina leksaker och gömde derinne. Då allt var i ordning kysste jag henne och gret så uppriktiga tårar öfver henne, som om det varit min verkliga syster. Derpå murade jag alldeles igen öppningen med ler och sten, och ett nytt hvarf af jord och mossa dolde spåren helt och hållet. Det som här gömdes skulle aldrig — aldrig [ 122 ]mer komma för dagens ljus. Jag kände att jag murade in min barndom med detsamma. Utmattad till själ och kropp kom jag hem och smög mig upp på mitt rum.

— — — — — — — — — — —

Och det är sannt att min barndom slutade härmed och en ny period af mitt lif begynte. Den tomhet, den enslighet som inträdde, i vårt hem sedan begge mina systrar lemnat huset, var också särdeles egnad att nära den sorgsna riktning mina tankar hade tagit. Mamma hade nog haft allvarsamma strider med dem innan de underkastat sig. Hon trodde det derföre vara bäst att i tid bearbeta sina andra döttrar för att om möjligt förebygga hos dem det hon kallade »romangriller». Sålunda fick jag då höra i rena, torra ord uttalas det jag med skräck hade anat: att det nästan aldrig faller på en qvinnas lott att äkta den hon älskar, men att det likväl är hennes bestämmelse att äkta någon, och att det ogifta ståndet är det allra sorgligaste.

— I det hänseendet ären J alla prinsessor, sade hon.

Jag svindlade mellan dessa tillstånd .... Att giftas bort utan någon böjelse, att sålunda af en dunkel makt viljelös och likväl frivilligt slungas in i en helt annan icke-älskad tillvaro! Och nu, om man älskade en annan? .... arma Louise! .... O Gud, låt mig icke älska som hon! .... Uttorka denna källa i min själ .... låt mig undgå ödet! Jag vill lefva ensam — ensam till mitt lifs slut, aldrig älska, aldrig äkta någon. Denna barnsliga [ 123 ]bön var kanske löjlig, men ännu kan jag icke skratta åt den.

— — — — — — — — — — —

Celibatet började få en slags helig betydelse för mig. Stundom var det kanske en stark och fri själs eget val. När jag kom tillsammans med bygdens gamla jungfrur gaf jag akt på dem med spändt intresse. Ack, de voro föga egnade att göra idéen vacker eller uppbygglig. Hvilket öde lif! Deras tankar och åsigter om allehanda ting, huru pretentligt bornerade, huru förstenade voro de icke! Huru ynkliga voro ej deras sysselsättningar! Gamla jungfru Möllerup har under de sista tio åren oaflåtligt stickat på en strumpa och repat upp igen och detta straff, som på ett förfärligt sätt påminner om Danaidernas, har hon ådragit sig, säger mamma, för det hon var dåraktig nog att afslå några goda tillbud, »för grillers skull». En gammal hustru som går i barndom torde kanhända fylla dagarnas längd med att sticka och sticka evinnerligen, men månne hon skulle rifva upp igen? jag tror det icke .... hon har väl haft barn .... Öfver alla dessa enstaka öfvergifna varelser hvilar samma prägel, jag vet icke af hvad — af en gammal jungfru. O Gud! kunde icke denna tillvaro göras vackrare? Lär mig det, lär mig att bära, att fylla den! Jag vill läsa, jag vill lära, jag vill arbeta natt och dag....

Den tiden hade jag redan läst mycket, men ytligt och utan urval. Det var saker som mera slappade än riktade min själ. Men äfven vid ett bättre val saknade jag hufvudbetingelserna för att [ 124 ]förstå och tillegna mig det lästa: jag saknade kunskaper. En glödande ifver att lära något grep mig. Under den förre läraren Caspersen hade jag hållit jemna steg med Edvard, det vill säga jag hade genomgått de första utdragen af de allmänna skolämnena. Nu begynte mina sjelfstudier, jag läste sent och tidigt, ju mera jag kom in i det desto mera växte intresset. Men jag gömde mina böcker lika förskräckt som Amalia sina romaner. Sålunda fortfor jag hemligt att följa Edvard tills jag kom förbi honom.

En dag bad jag honom så vackert om att få låna ett botaniskt verk, som jag visste att han hade på sin hylla; jag ville blott se plancherna, sade jag. Men han yttrade hånligt: »du behöfver icke anstränga dig med att lära sådant; Caspersen säger att fruntimmer blott äro skapade till att styra om hushållet för männerna och att man borde sätta alla lärda damer på dårhuset». Detta gaf dock icke min läslust något afbräck. »Det är icke för männens skull, det är för min egen jag lär», tänkte jag, men aldrig bad jag Edvard mer om någon bok, och alla dem som jag kunde komma öfver, dels ur fars boksamling, dels genom lån, förde jag ner i grottan, der jag inrättade mig ett litet bibliothek. En sten stängde för öppningen så konstmessigt att ingen kunde upptäcka den. Huru glad var jag ej när jag kunde komma ner till mina skatter! .... Jag gick alltid ogerna hem, men dock, som jag tyckte, rikare än förr. Allt hvad jag upplefvat under dagen satte jag i förbindelse med det jag hade [ 125 ]läst. Historien intresserade mig i synnerhet lefvande. Från stenen vid ingången kunde jag se när det kom någon. Närmade sig då någon uppe vid qvarngrinden så kastade jag boken ögonblickligt in i sitt gömställe. Jag var ordentligt skygg för att röja någon kunskap, till och med för far, ty Edvard och Caspersen kunde ha lagt mig på pinbänken om de märkt något.

Mina fröjder och sorger voro således icke ett barns. Jag hade en egen måttstock för dem. De fingo betydelse endast genom sitt förhållande till mitt eget stora bekymmer. En kroppslig smärta, ett sviket hopp, förlusten af något kärt tog jag deremot föga tungt. En instinkt sade mig att den bästa motvigten emot dessa grubblerier låg i verksamhet, och knappast hade jag fattat denna idé förr än jag med gränslös ifver började deltaga i husets förrättningar. Men detta skedde med en ostadighet, en feberaktig oro, som aldrig genomförde något.

— — — — — — — — — — —

Caspersen reste, och nu skulle Cold komma. Jag hatade honom redan innan jag sett honom. Då han första gången satt vid bordet blef jag förundrad öfver att se huru ung och vacker han var, samt öfver att han talte ett helt annat språk än de andra. Han kom icke hvisslande in i rummet, han svor icke när han talade till folket. Jag hatade honom ännu mer derför. Jag gjorde den enkla slutsatsen: ju högre de hafva orsak att ställa sig sjelfva, desto lägre ställa de oss. Herr Caspersen fann mig [ 126 ]och mina systrar alltid goda nog för att bli hans hushållerskor, för herr Cold måste vi då vara någonting ännu ringare. Med denna ovilja, så glödande som den kan rotfästa sig i ett oerfaret barns hufvud, har jag mött honom. Huru pinsamma voro icke dessa skoltimmar med honom! Jag visste att jag med all min läraktighet, all min flit, i hans ögon blott kunde bli det obetydligaste väsen, som han hade lof att se ned på. Det himmelska tålamod han visade, kunde det väl vara annat än ringaktning? När jag då kunde låta honom sitta en dryg timma och anstränga sig för att förklara mig elementerna till något som jag för länge sedan gått ifrån, så kände jag sjelf det grufliga, det löjliga deri, men jag var såsom förstockad. En förbrytare måtte vara så till mods. En och annan gång bannades han och jag kände mig förunderligt förkrossad och hedrad deraf .... Hvarje drag af hans ovilja kunde hafva gjort mig stolt. O, jag tyckte att jag kunde känna huru vedervärdig jag var för honom; när lektionen var slut sprang jag som om jag kunnat löpa ifrån min egen odräglighet. Har jag gjort honom orätt? En gång, en enda gång föll den tanken mig in, men den var så flyktig, så oklar, ett stjernskott blott, ingen ledande stjerna. Vi träffades på sätern. Han förekom mig der helt annorlunda än bland de andra, der han beständigt är så underligt spotsk, och säger allting med en sådan mine att man aldrig riktigt vet hvad han menar. Han uttalade ord så sällsamma .... jag tviflade om jag hade hört rätt. Han uppmuntrade [ 127 ]mig att sjunga .... att sjunga! Men då vi kommo hem igen var han densamme och jag såg att jag misstagit mig. Misstog jag mig? Jag vet icke, men ännu är den fördomen så rotfästad hos mig, att jag icke kan vara i hans närhet utan att känna mig beklämd.

— — — — — — — — — — —

Emellertid hade jag blifvit en fullvuxen flicka, men jag förekom mig sjelf så otäck, att jag aldrig kom mig för att se i en spegel. Jag tyckte nog om vackra kläder, och hvarje fruntimmer som framträdde så der vackert gjorde det djupaste intryck på mig. Huru beundrade jag icke de drägter Louise hade, men aldrig tänkte jag mig sjelf i någon sådan. Mamma sade mången gång: du får sätta upp ditt hår och få dig en lång klädning, Sophie, du är snart långa menniskan, men alltid tiggde jag om att få behålla min barndrägt, jag kommer tidsnog i den fullvuxna, tänkte jag. Sången blef aldrig nämnd. Men nästa gång far drog på den strängen att jag skulle ner till tant, var jag plötsligt villig dertill, om det var endast för sångens skull vet jag ej, kanske låg ett hemligt missnöje med mig sjelf till grund, kanske hoppades jag att lifvet i större, mera utvecklade förhållanden skulle bringa mig svar på de gåtor som plågade mig, och försonande föra mig tillbaka till mig sjelf och mina egna. Jag vill tiga med de erfarenheter jag gjorde der. Min smärta, mina villfarelser höra mig till och jag får sträfva att komma till rätta med dem; men hvad jag kan [ 128 ]göra — och det vill jag göra — är att icke låta dem bli störande för andra.

— — — — — — — — — — —

Min barndom var således sorglig, sorgligare kanske än månget annat barns, som mindre än jag njöt de yttre betingelserna för lyckan. Det var skuggor osynliga för alla andra. Men i dessa skuggor hafva dock enstaka glimtar af hopp och förtröstan fallit.

Det var en hösteftermiddag, just dagen innan jag skulle resa. Några dagar förut hade jag fyllt mitt femtonde år. Jag hade tagit afsked af grottan och satt nu på stenen framför ingången, vemodig, nästan ur stånd att slita mig lös från platsen. En kall, obehaglig dimma efter ett långvarigt regnande hade hela dagen hvilat öfver nejden. Den ljusa bakgrunden mellan fjällväggarna var afstängd såsom med ett grått förhänge; man kunde knappt urskilja de begge stora granarna nere vid qvarnen. I sina obestämda konturer sågo de kämpalika, nästan hotande ut; de stodo der såsom väktare framför den hemlighetsfulla framtiden, denna framtid som uppfyllde mig med en dunkel fasa och ångest. Jag tänkte på Louise, min stackars syster, som jag nyligen hade återsett — Gud, huru förändrad! — jag tänkte på jungfru Möllerups dramatiska strumpor, och tillvarelsens tröstlöshet öfverföll mig. Jag märkte icke att ett vindkast drog fram igenom fjälltrakten, att det med ens ljusnade i luften, förr än jag plötsligt såg grantopparna blänka såsom två kyrktornsspiror; och nu såg jag dimman i stora tunga [ 129 ]mastor rulla ihop sig och sjunka neråt elfven. Med ens låg hela landskapet förklaradt i aftonsolen och den tanken slog, lika hastigt som om den framkallats af samma naturlag, varm och ljus ned i mig: »att älska och lefva för den man älskar!» Föreställningen om en sådan lycka öfverväldigade mig, jag sjönk på mina knän och tryckte mitt ansigte mot stenen. Jag gick hem förbryllad lik tiggaren, hvilken drömt om stället der den omätliga skatten ligger begrafven och bäfvande tänker på att drömmen kunde vara sann.

— — — — — — — — — — —

IX.

På landet är det ett gammalt bruk att hafva »storstuga», det vill säga att hafva ett eller två rum i huset, som stå obebodda för att blott begagnas två, högst tre gånger om året, vid högtidliga tillfällen. Då rullas gardinerna upp, öfverdragen tagas utaf möblerna och lampetterna, det putsas och vädras, men förgäfves bemödar man sig att betaga rummen denna ödslighetens obeskrifliga prägel, som ligger tryckande i sjelfva luften i de rum, hvilka icke alltjemt bebos af menniskor och som hvilar öfver allt skapadt, öfver hela naturen, när den icke besjälas och genomtränges af menskligt ingripande. Är det vinter så håna de genomisade väggarna hvarje bemödande att få det varmt och trefligt, [ 130 ]kakelugnen osar och glöder, men i rummet råda alla zoners temperaturvexlingar. För att hafva en sådan högtidsvåning bor familjen obeqvämt hela året igenom. Till följe af detta bruk hade den Rammska familjen stufvat in sig i den lilla, om sommaren högst qvalmiga hvardagssalen, men Sophie hade, begagnande den myndighet en ung, vacker, nyss hemkommen dotter har i ett hus, af sin mor utverkat att trädgårdssalen, ett stort skuggigt rum, fick begagnas. En morgon kom Georg ner och fann familjen samlad der. Glasdörrarna till trädgården stodo öppna, så att den lifvande sommarluften fick strömma in. Hvar och en tycktes finna sig särdeles väl vid omflyttningen, och man kunde nu icke begripa hvarför detta icke skett förr.

Frun och Sophie sydde vid den öppna dörren, Amalia serverade frukosten och på soffan låg Edvard med benen uppöfver karmen, och skickade Amalia för tredje gången bort med en kopp thé som icke var honom riktigt till lags. Då Georg kom in reste Edvard sig, ty han visade dock alltid sin lärare aktning. Georg hade efter händelsen vid sätern stigit betydligt i familjens gunst; en sådan liten romanbragd kunde isynnerhet icke förfela sin verkan på frun och Amalia. Sophie tänkte på huru beredvilligt och med huru mycken uppoffring af egen beqvämlighet han hade efterkommit hennes önskan, och hon kunde icke underlåta att betrakta honom med mildare ögon. Nu kom också Amtmannen in. Han deltog nästan aldrig i deras utflykter, utan nöjde sig med att höra berättas om [ 131 ]dessa. Han hade också knappt satt sig i länstolen och af Edvard mottagit den tända pipan, förr än gårdagens krönika blef honom meddelad och det så lifligt från alla sidor, att han icke visste hvem han helst skulle höra på. Frun höll sig isynnerhet till det nya uppträdet med Lorentz Brandt, hvilket väckte mycket skratt, men den gamle skakade bedröfvad på hufvudet.

— Den arma karlen, så är han då rent förlorad!

— Hur kan du beklaga honom, bäste vän, sade frun. Härvidlag kan det blott göra en ondt om dem som han vållar skam och sorg, som han visar en upprörande otacksamhet; framförallt är det synd om hans gamla, aktningsvärda mor.

Alla voro mer och mindre ense härom, att Lorentz icke mer förtjente något medlidande. Georg sade att såvidt han kände Brandt kunde det icke vara synnerlig skada på karl, ty den som så kunnat släcka hvarje gnista af ambition, måtte aldrig ha haft någon hög grad af sådan.

— Min käre Cold, sade Amtmannen mildt, men dock allvarligt, detta är både hårdt och oriktigt dömdt. Tacka ni Gud, att er natur och lyckligare omständigheter hållit frestelsen ifrån er. Brandts studenttid inföll under den bekanta perioden, då flera än han bragtes på afvägar, och då de bästa föllo allra lättast. Studenten var då nästan uteslutande hänvisad till sig sjelf. Stadens familjer stodo honom icke öppna då som nu, offentliga förlustelser funnos nästan icke, och hvart skulle då [ 132 ]de ynglingar som kommo till universitetet med bröstet fullt af lefnadslust och hänförelse taga vägen? De slöto sig tillsammans, och en tradition från de forntida djerfva dryckeslagen gjorde punsch och glam oumbärliga. För svaga karakterer blef på detta sätt glädjen liktydig med rummel. De mest begåfvade voro under dessa förhållanden mest utsatta, både derföre att de omedvetet fikade efter en större lifsfullhet, och derföre att de blefvo eftersökta framför de andra. Sålunda rycktes Lorentz med in i hvirfveln. Ack, huru många förhoppningar voro icke knutna till denna yngling! Vi trodde alla en tid att det skulle bli något utmärkt af honom.

— Hvem kan förneka att det ligger mycket urskuldande i förhållandena! Men om herr Amtmannen tror att sällskapslifvet nu är så mycket tillgängligare och bättre för studenten än förr — så tviflar jag dock härpå. Ännu saknas offentliga förströelser, och inträde i familjerna vinnes icke så lätt.

— Det borde dock herr Cold minst klaga öfver, afbröt frun, ni som blifvit så fasligt fjäsad; man var ju formligen på väg att förgöra er med bjudningar.

— Mig? sade Georg leende. Jag försäkrar fru Ramm att jag i två år bodde på en vindskammare, utan att någon visste det jag fanns till.

— Men ni blef dock upptäckt, och jag vet specielt att ni har varit med öfverallt.

— Christiania skall på senare tiden ha fått så lifligt umgängeslif, anmärkte Amalia.

[ 133 ]— Det är sannt, på sista tiden dref jag mycket omkring på baler och bjudningar, tyvärr! Christiania greps verkligen helt tvärt af lusten till en högre sällskaplighet, men man gaf sig inte tid att vänta tills den kom af sig sjelf; allting skulle strax hafva en europeisk snitt. Dertill behöfdes brukbara subjekter, en viss talang att föra sig väl var det enda som fordrades. Dessa utvalda käpphästar gingo då i bruk och sletos på oupphörligt; somliga blefvo så utnötta att de till slut icke kände igen sig sjelfva. Jag räddade mig, som ni ser, i tid, min nådiga fru .... En stad kan vara sällskaplig, men det är derföre icke sagdt att den är gästfri, och det hjelper sannerligen den stora mängden som står utanför föga, att se en handfall af sina lyckligare lottade kamrater ideligen dragas fram, att se några ofta tillfälliga och tvifvelaktiga förtjenster göra lycka, Nej, Gud skall veta att uppmuntran utifrån är ganska sällsynt; är tonen bättre nu och utsväfningarna sällsyntare, så måste orsaken dertill sökas i något helt annat.

— Visserligen, tillade Amtmannen, också i ett djupare erkännande af civilisationens värde, i ett allvarligare, vetenskapligt sträfvande eller med andra ord i tidsandan, som äfven hos oss brutit sig nya banor. Det måtte vara en tröstrik visshet för nutidens ungdom att det mörkas tid är förbi. Grundvalen till det goda är lagd, nu gäller det att fortsätta byggnaden.

— Ack ja, denna grundval! — det vore ingen nöd om den redan vore lagd, men det är just den [ 134 ]vi arbeta på, och vi göra det i vårt anletes svett. Vi flytta stenen; sedan blir den lätt att rulla .... Våra efterkommande skola kunna döma om huru ondt vår tid slitit. — Den förra generationen, som i cynisk tanklöshet trampade under fötterna det som vi nu strida för, var att skatta lycklig emot oss, ty den hade råhetens samhållighet. Nu ligger splittringen mellan oss inbördes .... hvarje individ som vill det rätta, möter ofta hos sina närmaste det bittraste motstånd.

— Dessa splittringar, anmärkte Amtmannen, denna eviga strid derinne äro i sanning sorgliga att skåda, sorgligare ännu för dem som beröras deraf.

— Nej, förhållandena äro icke gynsammare! Anledning till utsväfningar finnes ännu i rikt mått, men vi hafva fått ögonen öppna, vår tid har medvetenhet. Derföre vilja vi stå emot, vi kunna låta rycka oss utåt, men icke lätt tappa bort oss såsom Lorentz Brandt.

När samtalet mellan herrarna tog en allvarligare vändning, lemnade de begge äldre damerna det gerna frivilligt, men Georg hade märkt att Sophie följde det med uppmärksamhet, ehuru skenbart fördjupad i sitt arbete. Denna unga flicka var van vid att de åsigter hon bildade sig om lifvet afveko från hennes omgifnings, och detta hade mången gång gjort henne förvirrad och oense med sig sjelf. Hon uttalade sällan ett omdöme om annat än de likgiltigaste saker. Nu hade det ofta händt att Georg med sina yttranden plötsligt belyste hennes stumma tankegång. Då hans blick halkade öfver henne, [ 135 ]blef han stundom öfverraskad af det spända deltagande, som röjde sig i hennes miner. Han kände då en stor lust att draga henne med in i samtalet, men det gick aldrig riktigt för sig. Den tillbakadragenhet han infört emellan dem föreföll honom med ens både pinsam och löjlig, och han väntade nu blott på någon anledning, som lätt och af sig sjelf kunde lösa denna.

Den kom, men helt annorlunda än han hade väntat. En händelse, osynlig för alla andra, men som ingrep djupt i hans inre, gaf hela hans förhållande till den unga flickan en färg, en betydelse, som detta eljest kanske aldrig hade fått.

Som de voro samlade en dag i den omtalda trädgårdssalen kom posten och föll såsom en bomb ner i det högröstade samtalet. Ett ögonblick derefter herrskade den djupaste stillhet, endast afbruten af det prasslande ljudet i pappersbladen. Ibland brukade ock fru Ramm afbryta denna stillhet med ett löst utrop när något i dagens krönika väckte hennes intresse. Denna gång fann hon emellertid ingenting anmärkningsvärdt, men ställde en fråga till Cold.

Ett ögonblick derefter gick denne ut.

— Hvad gick det åt Cold, sade frun, han svarade icke på min fråga och då han gick var han blek som en kalkad vägg.

Ovilkorligt grep Sophie bladet han hade läst uti.

— Gif hit, sade hennes mor, och började söka. Jag ser alldeles intet .... Bland dödsfall står det blott den gamla 70-åriga fru S. samt en fröken D. [ 136 ]Ingen af dem röra honom. Att två hus brunnit ner i Lillsand kan han väl inte taga sig så nära.

Georg visade sig nere vid bordet litet tystare än vanligt. På de deltagande frågor som man icke kunde låta bli att göra honom, svarade han undvikande. Man hade misstagit sig alldeles. En anmodan att följa med familjen bort på eftermiddagen afslog han dock.

Han stod vid fönstret i sitt rum, sedan det blifvit stilla i huset.

Han tömde den gamla ångerkalken, hvarur vi dricka våra dödas minne — denna ånger, som ju icke är annat än menniskonaturens eviga, ofruktbara bekymmer öfver sin egen otillräcklighet. Förmådde vi väl mera om de döda kommo tillbaka?

— Margaretha! hviskade hans tanke, är du död, min ömma, klagande väninna? Skall jag aldrig mer höra din röst, som så väl förstod att trösta! Och du har dött ensam, icke älskad, icke förstådd, icke uppskattad .... Ja, det är kalt och kallt på sådana höjder! .... Också af mig har du trott dig glömd, ehuru Gud må veta huru ofta min tanke har uppsökt dig, beundrande och tacksam. .... Det är sannt, du har icke sett något bevis derpå, nej icke ett enda .... icke en gång dessa fattiga blad som jag skref, fick du! .... O, kan du det från din himmel, så trösta mig häröfver, sjelf kan jag icke förlåta mig det.

Åtta dagar senare mottog Georg ett försegladt paket, som innehöll en del af Margarethas [ 137 ]skriftliga qvarlåtenskap och som adresseradt till honom hade funnits i hennes gömmor.

Med denna underliga känsla — halft vemod, halft rysning — hvarmed vi betrakta kära aflidnas handskrift, stirrade Georg länge på den bekanta stilen. O, dessa tecken, hvari menniskolifvet ännu pulserar i all sin storhet och litenhet, i sin älskliga svaghet, hvilken kontrast utgöra de ej till dödens otillgänglighet, till dess kalla, afvisande förnämhet! I denna kontrast ligger grunden till, att allt det som erinrar oss om deras förgängliga tillvaro ibland oss, kläder, ting som de begagnat, ett ord utkastadt på en papperslapp för att pröfva en penna, långt häftigare och bittrare röra sorgens strängar, än åskådandet af deras själsfullkomligheter. I detta tycka vi åter att det svindlande afståndet minskas, och en ljuf förtröstan uppfyller oss, att det eviga i oss också en gång skall föra oss dit der de äro. Ett likgiltigt bref uppskakar oss mer än ett af dyrbaraste slag, ty blotta penndragen äro mer än sjelfva innehållet.

Vår vän tillbragte en stor del af den ljusa sommarnatten med att läsa. Det mesta deraf var lösa anteckningar utan datum eller ordning; en och annan af dessa hade antagit brefform, hvari Georgs namn figurerade mera såsom af en tillfällighet. Kanske hade hon aldrig tänkt att sända dem, tills döden infann sig, då hon troligen gifvit efter för den längtan hvarje dödlig känner att lefva förstådd i en enda menniskas bröst. Vi vilja icke påbörda läsaren, som välvilligt följt oss genom Sophies [ 138 ]sjelfbiografi, med ännu en liknande. Endast såsom en motsats till denna en ung flickas omedelbara uppfattning af lifvet vilja vi meddela några drag af en annan qvinlig lifsfilosofi, och detta en som mognat genom erfarenhet och sorger.


X.

Utdrag ur Margarethas anteckningar.

— — — — Jag tänkte just att det förhöll sig annorlunda. Det ligger någonting djupt förödmjukande och nedslående i dessa fakta, sådana som jag hört dem berättas af er sjelf. Nedslående för er, förödmjukande för oss. Men hela gåtan består deri att ingen af de damer som ni förälskat er uti, verkligen älskat er tillbaka. Likväl var det alls intet hinder för att ni kunde ha blifvit gift med hvilken som helst af dem. Tacka Gud att det icke skedde ..... Ett slags känsla hyste dessa visserligen, och de skulle hafva kännt sig högst förnärmade om man kallat denna annat än kärlek, den hade alla kärlekens nycker och anspråk. Ett slags känsla hade de, eljest kunde de ej hafva gått in på någon förbindelse. Men den äkta var det icke. Det var icke denna ovilkorliga, opåkallade och oemotståndliga makt, som likt plantan födes i skuggan, närer sig osedd och oansad, med sin egen saft, [ 139 ]och icke kan uppryckas utan att lifvets rötter ryckas med i detsamma.

Det var den oäkta drifhuskänslan, tillfällighetens omogna frukt, det var den matta reflexen af mannens begär, som uppstår genom samverkan af smickrad fåfänga, klok beräkning och en medfödd vana att underkasta sig.

Det är denna mannen håller tillgodo med, han begär ingenting bättre, och eröfrar han den till på köpet med någon svårighet, så är han stolt som en Gud.

— — — — — — — — — — —

Om det vore möjligt skulle männen alls icke välja. De välja mest efter sinnliga ingifvelser, de sätta egandet öfver allt.

Qvinnorna borde heller icke välja. De äro så föga utvecklade att de icke ens kunna välja förnuftigt af förnuft. Man skulle förfäras om man såge de motiver som ofta drifva dem till att mottaga ett anbud.

De så kallade »hopgjorda partierna» innehålla derför ofta större garantier för ömsesidig lycka än man tror. De böra icke föraktas.

Det finnes blott en som obetingadt bör välja, och det är den qvinliga kärleken.....

Af alla de drömda och verkliga egenskaper som fängsla en man hos den qvinna hans val faller på, glömmer han blott en liten obetydlig, det är — hennes kärlek.

Märker han till och med att den småsaken fattas, så tänker han: den kommer nog.

[ 140 ]Alla män tro sig vara Pygmalioner, som tids nog kunna ingjuta lif i bildstoden, när den tid kommer, då hon nödvändigt måste stiga ned af piedestalen.

Men äktenskapet tänder svårligen någon kärlek; tvärtom behöfver man föra med sig ett dugtigt förråd sådan, för att hålla ut deri.

En man kan vara en bra äkta man, äfven om han icke är någon öm äkta man. Han kan sköta sitt kall lika ifrigt, lika samvetsgrannt. Hans pligter hafva en bestämd begränsning.

En hustru deremot måste vara öm, om hon skall vara bra. En hustrus kall har icke sådana gränser. Det utgöres af en flock obestämdbara, olikartade, namnlösa enskildheter, osynliga som den fallande daggen, hvilka få sin betydelse endast genom det sinnelag, hvarifrån de utgå. I detta, i kärleken ligger dess gränslöshet. Utan denna krymper det ihop till ett ok, en trivial pligtkänsla, hvari det ögonblickligt söker sin begränsning.

Eii man kan sitta hela dagen vid sin pulpet, utan att en enda gång tänka på henne, för hvilken han dock arbetar. Deremot tänker han mycket på huru den artikel han utarbetar skall taga sig ut i tidningen, eller hvad verkan den kan hafva på hans nästa befordran.

En hustru som älskar, tänker i allt hvad hon arbetar endast på honom. Till honom, för honom, genom honom är allt. Han är hennes äregirighet, hennes offentlighet, hennes statsrådsafdelning ....

Det är märkvärdigt huru snart man kan känna, [ 141 ]då man träder in i ett hus, om denna lifvande gnista finnes der eller ej. Man märker det formligen på atmosferen inne i rummen, Der den är tillstädes har allt en mild, af behag genomdoftad prägel, der den fattas är allt dödt, kallt, nyktert, äfven i den rikaste omgifning. Antingen rifver hon sig då med våld lös ifrån oket, och låter maskineriet gå som det kan, medan hon söker döfva sig utomhus; eller också går hon helt och hållet upp i det, och blir sjelf en knarrande maskin, som man helst undviker.

— — — — — — — — — — —

Madame Dudevants (George Sand) romaner väcka nu uppseende. Det är sannt, de äro förfärliga, förfärliga som de orsaker hvilka kunnat frambringa dem. Här tjenar det till intet att komma med en allmän borgerlig kritik, eller anlägga den vanliga måttstocken för det oöfverskridliga. Vi böra kunna läsa dessa romaner lugnt, men med det skräckfulla intresse, hvarmed man från en trygg ståndpunkt iakttager ett af dessa våldsamma naturutbrott, hvilka sprida fasa och förödelse öfver sin omgifning. De passa icke in på våra förhållanden. Vi och det franska samhället kunna ungefär representera de tvenne ytterligheterna: det begynnande, outvecklade, hårdt i sin knopp sammanslutna, som blott kan hotas af frost eller vanvård; samt det raffineradt öfverförfinade, som är sin upplösning nära; och det är från dettas moras, som hon sänder sina nödrop ut öfver hela den civiliserade verlden. Hon gör inga vilkor, hon vill en [ 142 ]total lösslitning, en fullkomlig likställighet med männen i alla borgerliga och sällskapliga förhållanden; en delaktighet i deras sedvanor, lefnadssätt, ja, till och med klädedrägt. Allt detta springer nu långt utöfver våra ödmjuka önskningar, och verkar blott frånstötande. Vi förstå det icke. Nej — till evig tid må mannen förblifva vår naturlige beskyddare och stödjepunkt. Ve den som kan undvara denna, och ve den, som tror sig kunna undvara den! Fru Dudevant vill upplösning af äktenskapet, som hos oss är den enda hamnen, frälsningen, ehuru man här likasom i hennes hemland känner behof af att det kunde och borde vara lyckligare. I Frankrike afslutas äktenskapen mest af penningskäl. Der med pengar, utan kärlek, här utan pengar och — utan kärlek, men med den stora skilnaden att här äro männen oförderfvade, hvarvid missförhållandet dock blifver långt mindre kännbart — ja, man kan icke säga annat än att dessa med en märklig och ömmande skonsamhet mot sina hustrur, likasom omedvetet försöka att utjemna något af det obilliga i de olika lefnadsförhållandena. Nej, George Sand passar icke här hos oss. Hon har ingen tunga för vår stumma klagan, hennes skrifter upprifva blott och irritera, som all falsk tröst. Vi äro icke i behof af någon blodtörstig frihets megära, icke ens af någon skriblerande, docerande madame Roland, men vi äro i behof af dessa krafter, som verka osynligt, stilla i sin krets, och som omärkligt afgnaga de trådar, hvilka kedja oss vid den gamla barlasten. Det var den fattiga, obekanta madame [ 143 ]Le Gros, som genom sin stilla uthållighet i la Tudes sak omstörtade Bastiljen. Våra befrielseförsök röra sig ännu på osynliga områden, och vi förstå oss icke det minsta på de eröfringar, som stå att göra utanför dessa. Gud bevare oss ifrån att konkurrera med männen i deras borgerliga värf, eller att disputera dem nöjet af att bära uniform och tschakot. Hvad vi vilja är en större tankens och känslans frihet, är upphäfvandet af de otaliga löjliga bruk och fördomar som hämma denna; sannare, mindre förkonstlade dygdbegrepp; en sundare moral, som af sig sjelf ville afvisa alla en omoralisk, offentlig doms angrepp, för hvilken den bäste nu icke är säker; ett större andligt oberoende af männen, som skulle åvägabringa ett lifligare närmande, samt tillåta oss att vara mera för dem än nu och det i djupare mening.

— — — — — — — — — — —

En författare som i öfrigt ifrar mot det emancipationskrig som uppflammat i Frankrike, säger: qvinnorna hafva blott en kalla för sina erfarenheter, deras kärlek är deras förstånd, deras tro, deras genialitet, deras emancipation. Godt och väl, vi begära ingenting bättre. Men så måste denna kärlek först emanciperas, d. v. s. räddas från barbari och träldom. Beskydda då, o mensklighet! denna vårt lifs förstlingsblomma, ty det är ur den all välsignelse sedan skall mogna. Akta på dess knopp, dess frukt .... Förstör icke lättsinnigt dess fina hjertblad i den stupida tron att de grofva ytterbladen sedan äro goda nog — — nej, de äro [ 144 ]icke goda nog. Det är lika stor skilnad på dem, som på det thé, vi vanliga jordens barn hålla till godo med och kalla thé, somt det verkliga thé, som kejsaren af det himmelska riket ensam njuter. Det skördas först och är så spädt att det måste plockas med handskar på, sedan insamlarne tvättat sig, som jag tror, 40 gånger.


— — — — — — — — — — —

Ja, det gifves många dylika hårda betingelser i vårt lif, som göra att vi endast ofullständigt kunna motsvara vår bestämmelse. Ja, ja, må det ropas för alla tusentals döfva öron, det är någonting skeft, någonting galet i vår ställning. Skulle icke de bittra klagomålen från ömse sidor ega någon grund? Vi höra dem icke, sägen J. Men de ljuda dock dessa klagomål, likt de oförklarliga nödrop, som tyckas stundom uppstiga ur den klara sjön eller klinga genom luften, men icke alla öron äro så inrättade att de förnimma dem.

Jo, vi förtjena att placeras bättre, vi äro bättre, mycket bättre än det som uppfostran, som våra institutioner och allmänna opinionen stämplat oss till. Det gifves herrliga naturer, som fullt förstå att återvinna sin rätt gent emot den enskilde. Individen firar mången seger öfver slägtets ringhet. Kommer det deraf, att de gifta männen akta vårt kön mera och i umgänget äro älskvärdare mot det, än de unga? De äro det åtminstone i sina fruar och döttrar. Men ingen dame vinner på att bli omtald [ 145 ]i en ungkarlskrets och det är en känd sak att det enda sätt, hvarpå man kan hedras och utmärkas, är att icke blifva nämnd.

— — — — — — — — — — —

Det talas mycket om den höga ställning amerikanskorna intaga i sitt land. Det är möjligt att detta hvilar på någonting ihåligt, någonting som vi icke rätt skulle vilja kännas vid. Men det kan derföre vara lika vigtigt i sina resultater. Jag vill tro att det praktiska sätt hvarpå de uppfostras; lagarna, som gifva dem allehanda fördelar; männen, som med klokt beräknad, fin egoism värna om deras ställning, från vaggan göra dem till dessa stolta, oberoende varelser, hvilkas inflytande sprider sig från hvardagsrummet upp igenom alla förgreningar af det offentliga.

Bredvid denna lifsyttring vill jag försöka att gifva en svag teckning af våra unga flickors lefnadsställning:

Redan innan de födas till verlden hafva lagarna plundrat dem. Det förutsattes redan som en nödvändighet att de skola försörjas af en man, som vill taga dem till äkta. Äktenskapet blifver då för dem ett slags brödstudium, likasom juridiken och krigsvetenskapen för sönerna. Uppfostran anlägges derefter, det vill säga mycket mera på att förse sig med lockbete till kallets uppfiskande, än egentligen på att lära sig uppfylla det. Sålunda växa de upp utan verkliga kunskaper, utan djupare intressen, i ett sysslolöst lif, fullt af tomma [ 146 ]nöjen. Det är liksom om föräldrarna i ett slags medlidsam svaghet icke kunde skaffa dem nog af dessa, icke nog kunde bedöfva dem för det sorgliga öde som väntar dem; de skola åtminstone roa sig och må godt så länge de äro hemma hos dem. Ofta kommer dertill en hemlig hjertesorg som härjar deras inre, lik dessa smygande skogseldar, hvilka man icke märker i den klara sommardagen, Så stå de då vid gränsen: hjelplöshet på den ena sidan, ett bekymmerfullt tillfällighetsparti på den andra. Valet är icke svårt. Silkessnodden är dock alltid ärofullare än repet. Så blifva de gifta. Och nu väntar man att åtminstone de bästa af dem skola skaffa sig en betydenhet, ädlare än den några futtiga baltriumfer beredt dem? Nej, det vill blott säga att de nu först gå in i dunkelhetens och betydelselöshetens hopplösa natt. Ett bortvissnande betecknar denna öfvergång. Man vet icke mera utaf dessa väsen, som en gång nämndes såsom den vackra den eller den, man känner dem nästan icke mera då de visa sitt affallna jag utom hus. De äro icke mer individer, de äro norska husmödrar. Vet någon hvad en norsk husmoder är? Jag vet det icke riktigt, jag vet blott att jag knappt känner en enda hustru, som verkar lifvande i en vidsträcktare krets, vare sig genom qvinlig älskvärdhet eller genom sinnrikhet, och likväl känner jag många som både kunde och borde göra det.

— — — — — — — — — — —

O, du bedröfliga stad, der man är dömd till att evigt tömma erinringens drägg! Eger du ingen dryck [ 147 ]för hoppet, för glömskan? Den som en gång i ditt sköte blifvit hjertebedröfvad kan aldrig blifva glad mera. Öfverallt, hvar man går, stöter man på kors, som beteckna hvar en glädje, en illusion ligger jordad. Öfverallt spöka de omkring, dessa andar utan hvila. De sväfva dig förbi på trapporna, de möta dig i gathörnen, de vinka dig från fönstren än i det ena huset, än i det andra, hvilket sjelf står der som ett monument, öde och förstenadt.

— — — — — — — — — — —

O, du stora, du lilla stad! Hvad det dock är for en dimma af köld och missmod som rufvar öfver dig! Du är stor nog, du tusennäbbade, stor nog att långsamt hacka den individ till döds, som icke roar dig längre, eller som du eljest fått något emot. Dock icke stor nog att en sådan olycklig hos dig kan finna en vrå att gömma sig uti. Den man som har fått en skymt af fläck på sin ära, den qvinna som en gång blifvit gjord löjlig, kunna lika gerna gräfva sig en graf och straxt störta sig deri, så framt han eller hon icke föredrager att begrafva sig i Tromsö eller Christiansand. Stor är du, du har redan alla en stor stads passioner och förtärande kraf och sträfvanden, men ändå huru liten, huru fattig, då du icke förmår att tillfredsställa ett enda af dessa! Du hänvisar oss alla vänskapligast till hvarandra, vi, dina barn, skola lefva af hvarandra, tära på hvarandra, så länge det finnes en skrymsla af vårt mest dolda lif oupptäckt. Men det gör oss icke älskvärda detta, att sålunda ideligen vara på vår vakt emot hvarandra. Vi [ 148 ]blifva oändligt hyggliga, oändligt korrekta, men oändligt obehagliga. En hvar förnaglar sig och allt sitt så godt han kan, och den som nu verkligen har något att värna om, t. ex. ett hjerta, en individualitet, eller någon annan stor olycka, den som vill lefva redligt af sitt eget och minst har behof af andra, den blir också i den allmänna beskattningen högst taxerad. Här är ingen lifvets, ingen njutningens fullhet som kan tränga sig emellan, inga tilldragelser, inga skakningar, inga välgörande splittringar annat än genom döden, ingen förmildrande clair-obscur. Ingen känsla som endast öser ur illusionens och fantasiens källor kan derföre hålla ut; den måste gå sig trött. Vänskap och kärlek allra först; deras gång är egentligen blott en lång grafmarsch genom alla stadier af den kalla, afklädande verkligheten. Och beundran och enthusiasmen? O, de olyckliga som en gång pådragit sig dessa och kanske sedan måste lefva ett tiotal år. Icke ens agget kan uthärda detta, ehuru det dock som man vet är det segaste af allt. Agget, som år ut och år in möter sin motståndare i ett och samma gathörn, kanske på samma klockslag, tröttnar dock vid att hvässa sina blickar, man blir sjelf slö och urvattnad såsom dessa och olyckan har emellertid påtagit sig så mycket. Ja, vi blifva så hjertans uttråkade af hvarandra, vi, dina kära barn, du stora, du lilla stad, och likväl måste vi fördraga hvarandra, tills vi bäras bort. Och när så kyrkklockorna ringa, vet hvar och en af oss för hvem det ringer, och då blifva vi ändå vemodiga, när vi [ 149 ]tänka på huru länge vi lifnärt oss kristligen af den bortgångne, och så upptäcka vi att vi dock i botten hållit af honom.

Jag vet dock ett, som är trofast inom din krets och som icke tröttas, och det är sorgen; den rufvar öfver sig sjelf och bekymrar sig icke om andra.

— — — — — — — — — — —

En gång hörde jag min mor, som icke trodde mig vara i närheten, säga till gamla tant Hanna: Margaretha talar aldrig om det, men jag ser tydligt att hon tynar bort. Men är det icke en gåta huru en sådan flicka som hon kan gå och gräma sig så öfver den obetydliga menniskan? ..... Om M. vill hon ingenting höra, — »Ack, låt henne vara», sade tant Hanna.

Nu är det redan besynnerligt bittert att höra andra på våra vägnar nedsätta det såsom ringa och föraktligt, som vi sjelfva ville gifva vårt lif för att uppnå. En lindring vore det att höra dem skylla oss för att vara ovärdiga en sådan lycka. Ty det är sanning. Hvarje uppriktig menniska måste finna sig ovärdig en stor, utomordentlig lycka. Obetydlig kalla de honom — känna de honom? Hvad hjelper det dessutom mig hvad de säga och tro? Denna stämma som de finna läspande och fadd, for mig är den ju musik, ja, den enda som jag förstår, som går mig till hjertat. Man har sagt att han är kall, att han är tom, affekterad, att han hämtar sitt enda behag hos sin skräddare i Hamburg: allt detta säga damerna och likväl tala de ideligen om honom. Männerne påstå dock att han [ 150 ]har karakter. Hvad angår det mig? På mig har han utöfvat med obetingad öfverlägsenhet denna hemlighetsfulla makt, som skulle hafva hållit min känsla frisk och skygg till det sista, som gör att intet skulle hafva blifvit mig tungt och trivialt, om jag blott fått bära det för honom .... för honom! och som gör att, jag måste dö af sorg öfver att det icke kunde ske.

— — — — — — — — — — — —

Det har blifvit gjutet i mitt öra en gång — huru och af hvem vet jag icke, att skälet hvarför icke förbindelsen mellan oss blef utaf skulle vara hans stora fruktan för att draga en kärlek sådan som vår ned i ett norskt borgerligt, husligt lifs armod. Skulle han gifta sig måste det blifva med en rik qvinna. Nej, nej, jag hör ihåligheten klinga i denna fras, hvari mången kanske skulle hafva sökt en tröst, nej, nej, jag vet en bättre. Ingen annan fattigdom skiljer oss åt än den han hyser i sitt eget hjerta. Jag var dock rik nog, jag var rik för oss begge.

— — — — — — — — — — — —

O, man borde icke förakta ett trofast sinne! Tänk när de kalla, mulna dagar komma! — —

— — — — — — — — — — — —

Huru kan en man ihärdigt och kallblodigt kränka en qvinna, af hvilken han vet sig älskad? Och likväl se vi här hos oss män försöka sig i det andliga förförelsefacket och missbruka den makt tillfället engång förskaffade dem öfver en stackars varelse, genom att systematiskt förfölja och såra den. [ 151 ]De måste ju komma ihåg att slutet — det obevekliga slutet på allt slags bravur här i vårt lilla samhälle är en prosaisk husfader, och det enda, det högsta som eftertraktas är en beskedlig, pålitlig hustru, helst en som fört med sig ett friskt, oberördt sinne, och döttrar, som de med lif och blod vilja försvara mot den olyckan att mista denna skatt.

Det talades häromdagen om en ung flicka som i flera år stått under en sådan behandling. Hennes ungdom hade vissnat bort under den, hennes framtid var spilld. Hon hade älskat och varit älskad af en menniska af demonisk karakter, och hade i detta förhållande genomgått all denna privilegierade misshandling, alla arter och grader af denna hemliga tortyr, hvarvid allenast hela verlden assisterar, för att likasom den tillkallade läkaren räkna pulsslagen och gifva akt på huru långt man kan gå. Dessa arter, J kännen dem J, som kännen dem! Denna åtrå att se oss lida, denna förföljelse så länge vi fly, detta isande: »hvad nu?» när vi stanna öfverväldigade och skygga. Denna outtröttlighet att egga vår svaghet — lockande tilltal och kalla miner, dunkla ord och brännande blickar! — Dessa straff, när vi äro svaga, straff när vi visa styrka, Detta raseri när vi vilja lösslita oss, denna svartsjuka utan ömhet! .... O Gud, hvad säger jag! .... hvem talade vi om? Om henne, som blef bedragen för lifvet, likasom jag .... som jag! Man prisade hennes mildhet och försonlighet .... jag tror att det var slöhet, eller brist på [ 152 ]förmåga att lida längre. Hon kom i hans hus, hon umgicks vänskapligt med honom, hon hade till och med hjelpt väninnan, som fick honom, med att sy....

— — — — — — — — — — —

Är jag oförsonlig? Jag tror dock på en inre försonlighet, som genom bön och botgöring kan uppnås. Jag tror dock att om han varit en begåfvad man så skulle man kunnat nöja sig med att glädjas åt de andliga resultaterna af hans lif. Men blygseln, men skräcken som sitter i nerverna? Den ene måste blekna vid åsynen af den andra och kan icke förorättaren det, så måste den förorättade.

— — — — — — — — — — —

O Gud, du vet om jag har kämpat emot agget och bitterheten! Hjelp mig att segra i denna strid. Du vet att det varit stunder då jag tyckt att din himmel icke kunnat rymma två som vi och likväl skall denna eländiga stad omsluta oss begge,

— — — — — — — — — — —

Nej, jag kan icke släppa tron på honom. Tusen gånger fördömer jag honom, men så kommer dock en stämma som säger att hans hårdhet blott var ungdomens öfvermod eller råhet, denna vår nationalegenhet, Jag tror dock på en diamant bakom detta flor af arrogance, fåfänga och verldslighet. Men diamanten skall slipas med sina egna skärfvor; endast genom något lika starkt, lika ädelt, lika uthållande kan den bringas i dagen. Jag vet hvad detta är, hvar det finnes. Jag vet det; ingen, ingen annan.

— — — — — — — — — — —
[ 153 ]
Sju år sednare, 10 Juni.

Min födelsedag! Jag upptäckte i dag att jag ännu är ung till åren. Jag tyckte att jag lefvat så oändligt länge, blott femton år var jag då jag lärde känna honom. Så länge jag gick i förtrollningen var jag som de bergtagna. De hafva icke medvetande om något i den yttre verlden, de minnas den icke, de hafva mistat måttstocken för hvad vi eljest kalla tid. När de komma ut kännes ingen vid dem. Så har det gått mig. Jag var ett oskyldigt, förbländadt, naivt barn, och jag har vaknat med ålderns lidelser och kloka blick, som, sjelf sårad, genomskådar allt. Deremellan ligger ungdomen utplånad. Jag har icke kännt någon af dess fröjder, af dess harmlösa njutningar ..... Jag har intet läst, intet lärt, icke ens att vinna några väninnor. Allt ser på mig så främmande och förändradt. Dessa vissnade ansigten, dessa åldrade gestalter känner jag dock igen, jag har sett dem som i en dröm, de voro då unga och fagra, strålande af hopp. Tiden har farit gäckande fram öfverallt. Också han! Också af hans lif, som var så löftesrikt, har den grymt utdragit parodien. Han är gift. Intet är likväl uppfylldt af allt det, hvarföre jag ödmjukt skulle hafva burit min försakelse. Hans lott skulle ju vara långt herrligare än den jag kunnat bereda honom! Hans fru är icke rik, åtminstone icke på själ och älskvärdhet. I hans hus skall allt utom behag och trefnad herrska. Han kunde icke tåla barn hörde jag honom ofta säga, emedan de verka störande på den lifvets [ 154 ]harmoni och ro, hvarförutan fullvuxna menniskor icke kunna lefva: det skulle då åtminstone vara blott ett par, hvilka, lika herrliga som Thorvaldsens marmorgenier, kunde göra ungefär samma effekt i ett rum. Han har nu sex barn, men intet af dem är vackert. Han skall dock vara en öm fader ..... Jag kan nedskrifva dessa detaljer utan skadefröjd, men också utan sorg, icke likgiltig, men dock utan rörelse, som något det der icke angår mig, icke mera skall angå mig. Nu kan intet mer beröra mig.

— — — — — — — — — — —

När jag från mitt hörn ser unga flickor röra sig i en balsal, så tjusande, så lätta, så ungdomssäkra, så strålande af glädje och tanklöshet, uppfylles jag af vemod, af ett nästan moderligt vemod — om jag för mina 26 år törs begagna detta uttryck. En här af farhågor stiger upp i detta vemod, farhågor, hvilka jag ej kan gifva namn eller form. Våra fäder och farmödrar samlade så beqvämt alla dessa vår tids tal- och namnlösa frågor i en enda stor och begriplig, i den bekanta, klassiska: »kan du koka gröt?» men ack, i våra dagar har man ju upptäckt att detta icke förslår, att lyckan i ett hus icke är assurerad, om hon, som drager derin, än förer denna vetenskap med alla dess urgreningar med sig. Jag ville hellre säga .... nej, jag vet icke hvad jag ville säga .... eller hvar jag skall sluta eller börja. Om jag nu sade: har du, unga flicka, blott i tanken gjort det oerhörda språnget från din nuvarande existens till den nästa som väntar dig, och som du sjelf stilla fikar efter [ 155 ]till följe af den lag skaparen nedlagt hos dig, hvilken kräfver ut sin andel af lifvets möda, lifvets fröjder? .... Har du någonsin en hel qvart i ända allvarligt jemfört din framtid med det nu, hvari du lefver? .... Nu andas allt blott för dig. Föräldrar, äldre eller yngre syskon, tjenstfolk och väninnor, allt omkring dig tyckes blott vara till för din förnöjelse, för din beqvämlighet, för den lycka du skall göra. Och enhvar som ser dig, finner det så naturligt. Du är så intagande, dessa rosor, denna tyll klär dig så väl, som om du aldrig skulle aflägga denna glädjens luftiga drägt. Alla lefva och andas blott för dig och finna sin lön i att kunna det. Vet du hvad det vill säga att med ens börja lefva för alla andra, utan att kunna hos dem söka lön eller tack? .... Har du tänkt på hvad det vill säga att dala ned från din florshimmel, direkt i den bastanta verkligheten, hvars vakterska och ansvariga förstyre du sättes till att vara? .... Förstår du, o du bagatellernas prestinna, du hvardagslifvets Vesta, förstår du att sköta alla dessa tusende små osande lampor, så att icke en enda af dem slocknar ut? Kan du uppfånga alla barnkammarens och kökets missljud, kan du kämpa den dagliga Einheriestriden mot råheten och ofullkomligheten, utan att ditt väsens adel och mildhet tager skada? Kan du vara både själen och redskapet, och så otroligt många hvarandra motsägande ting på en gång, ofta i ett andedrag, så att det icke kan uppräknas .... Kan du, sålunda splittrad i ditt väsen, och tiofaldigt hopkramad och utmattad under denna tunga [ 156 ]och motsträfviga realitets påtryckning, tillika vara själen i dina barns utveckling, samt din mans upplifvande, själfulla väninna? Och unga syster — kan du bära den missräkningen att verlden blott sett och värderat ditt förnämsta värde i din skönhet, och så gå din spegel förbi, med en tröst till hands? .... Kan du med ett ord allt detta utan att försaka, kan du rulla stenar uppföre hvarje dag och hvarje afton lugnt se dem ramla ner igen, derföre att en alf tillhviskat dig att den dock för hvarje gång kommer att ligga några tum högre upp? .... Några tum närmare målet hvarje dag! ..... Och skulle det sedan hända att din vilja, din ifver varit starkare än din kroppsorganisation, och att i denna något låter känna af sig som vi kalla nerver, något, hvars tillvaro och hemlighetsfulla samband med själen doktorerna erkänna, så framt man icke frågar dem såsom äkta män och hedervärda borgare .... Skulle de göra uppror dessa nerver, så — må vår Herre hjelpa dig! Heia ditt väsen blefve en enda lidande, skorrande nerv, som skulle komma dig att skälfva då en dörr läses upp, som skulle hålla sömnen borta från dina nätter .... Kan du då låtsa som om du inga nerver hade, för det du sjelf är den stora nerven i det hela, af hvars ro och styrka allt är beroende? .... Jag frågar dig icke, o unga flicka, om du kan allt detta för den man din själ har valt, ty då — du utkorade bland ditt kön, då vet jag att du kan det, och ditt lysande öga bekräftar att du kan det .... men kan du också detta för den man du — får, som [ 157 ]tillfaller dig vid lifvets tärningskast, icke mer och icke mindre tillfälligt än den dansör som just nu kommer för att bjuda upp dig, och som du har flera vigtiga skäl att icke afvisa, bland annat det att du kunde komma att sitta öfver, medan du i sjelfva verket kanske blott har ett enda motskäl, det att du alls icke kan fördraga honom ..... Kan du göra allt detta och mycket annat som min tanke förfärad springer öfver för denne man, och söka lönen blott i dig sjelf, och kanske i hoppet om en lugn vrå hos dina barn en gång — ett hopp som dock till slut tröttadt vill dala ned till önskan om en graf? ....

Jag har uppehållit dig länge, unga flicka, allt för länge. — Jag ser ditt öga hvila förtrytsamt och otåligt på mig .... Jag förstår dig. Du gifver mig frågan raskt tillbaka: »Om jag sjelf kunde allt detta?» — Nej, nej. Hvarest jag ser en af de våra lösa denna uppgift för Guds skull, stilla och modig, utan att sätta till sitt hjertas ungdom och mildhet, så uppfylles jag af beundran. Jag böjer mig djupt för denna obemärkta storhet, denna dagliga heroism, djupare än för någon mans bragd, huru lysande den än må vara, men jag skulle icke kunna det .... himlen vare mig nådig! Jag skulle alls icke kunna det.

— — — — — — — — — — —
Ett år sednare.

I går gick han förbi, men stannade uppehållen af en bekant utanför ett fönster vid hvilket jag satt. [ 158 ]Jag hade icke på lång tid sett honom på så nära håll, och jag gaf akt på honom bakom gardinen, med den bäfvande, halft nyfikna ångest, hvarmed man betraktar ett fälldt rofdjur som en gång försatt oss i skräck. Han hade åldrats; denna stolta utmanande hållning var böjd, och den elegans, som utmärkte hans person, var försvunnen. Han talade lifligt, men vinden förtog ljudet, dock trodde jag mig höra denna stämma. Då såg han upp — himmelska barmhertighet, var det vanvett som i detsamma berörde mig!.... Denna blick gick mig såsom fordom genom själen; den drog mig som med osynliga armar ned emot honom — jag kunde hafva upplöst mig i vemod och sorg vid hans fötter..... Ja, det måtte ha varit vanvett och jag har alltid misstänkt den qvinliga troheten för att vara ett slags vanvett. —

— — — — — — — — — — —

Nej, nej, detta är emot aftalet, nu vill jag hafva ro!

— — — — — — — — — — —

Jag har sökt i heliga böcker och berättelser, jag har lyssnat i kyrkorna, men aldrig nämnes detta lidande vid namn.

Det är blott några vissa allmängiltiga och allmänt fattliga sorger som nämnas, och som sålunda blifvit stående typer för hela begreppet. Men de sorger som icke äro allmängiltiga, icke pråla med yttre tecken, icke anropa menniskorna, men just nödgas dölja sin jämmer, alla dessa hjertats mest tysta och farliga sår, de ignoreras alltid, de [ 159 ]hänskjutas utan tvekan under det allmänna begreppet lidande, eller till och med synd. Hvarföre? När ett barn har stött sig och skriker af smärta, gifver det sig icke tillfreds förr än modren ser på stället och lägger sin helande hand derpå. Hvarför nämna presterna aldrig detta lidande? Tro de icke derpå? Hafva de glömt det? O, sen till J helige män och J skolen uppdaga att J icke glömt det! Sen till och J skolen kanhända finna en skrymsla i eder själ, der detta lidandes namn — och just dettas — står outplånligt inristadt. Nämn det, kalla på det vid dess rättas namn, och en pust skall susa genom kyrkan, och det är de undertryckta suckarna från de tusende som hafva förnummit ropet. Hvad tröst hafven J erfarit? Sägen oss det. Förklaren oss hvarföre det herrligaste i oss skall blifva ett gift, hvarföre Gud nedlade denna åtrå i vår själ, för att den skulle förstöras och vi med den! O, jag hör svaret! Till följe af den andliga statshushållningen skall den hungrande icke erhålla någon allmosa, utan hänvisas till den allmänna försörjningsanstalten, denna stora, osynliga, okända försörjningsanstalt! .... Men om man likafullt hungrade ihjäl? Kunnen J intet uträtta för att förhindra hungern? Skall religionen endast vara tröstlöshetens sista tillflykt? Borde den icke snarare förekomma tröstlösheten, och icke allenast läka offren, utan äfven afväpna bödlarna, bryta alla de lagar som grunda sig på despotism och fördomar, lösa alla förvecklingar hvari lidandet har sitt

ursprung, samt böja hjertana mot hvarandra i kärlek? [ 160 ]
— — — — — — — — — — —
Maj 1834

Nu är friden kommen: det är dödens, det vet jag; derföre är den ljus och glad, den är säker. Jag vet att jag skall dö, och jag tänker på det som på en resa, hvilken ligger för oss en liflig och klar sommarmorgon. Här har jag intet mer att göra ..... Gud vill i sin barmhertighet tillgifva mig att jag icke hade mod att lefva, annat än för detta enda, enda. O, han vare lofvad, som gjorde trådarna så svaga! Huru månget lif som skenbart förgår jemnt och lugnt, är icke en enda lång dödskamp? Han vill upptaga mig i sin himmel, att jag der kan få lefva fullkomligare, renare och utan agg eller bitterhet, Kanske der, kanske der. — —

— — — — — — — — — — —

Doktor E. har något i sitt ansigte, som säger att han har tänkt öfver menniskor och menniskosorg. Han måtte hafva förstått mig, emedan han redan länge förtrott mig att mitt tillstånd var hopplöst. För de andra gäller det såsom en nervsvaghet, hvilken kan botas med naphta och valeriana. Förliden dag bad jag honom säga mig när, med mig behöfde han icke anlita de vanliga konstgreppen. »När bladen falla från träden», menade han. Han fick tårar i ögonen vid att se den glädje detta vållade mig, och lofvade att icke oroa de mina förr än i sista stunden.

Utan stoj som jag har lefvat vill jag gå bort. »När bladen falla af», stilla och ljudlöst som de. Intet sjukrum, inga vakhustrur, ingen nyck, inga [ 161 ]förfrågningar, inga af dessa ceremonier hvarmed döden anmäler sig i ett hus och göres så faslig för de andra.

— — — — — — — — — — —
Tjugonde Juni.

Det skall bedröfva Cold att höra mig vara död. Han skall kanske tänka att jag tror mig vara glömd af honom. Också det skulle bedröfva honom. Kunde jag blott säga min unge vän huru lugnt, huru tillitsfullt jag tager denna tystnad. Men likvisst skulle det hafva gladt mig innerligt om jag hade hört något ifrån er. Nej, jag vet att ni icke har glömt mig. Kan en broder glömma en kär syster? och en sådan var jag er dock. Någon annan makt vet ni att ni icke har haft och aldrig kunde få öfver mig. Det bästa, det blidaste i er har jag förmått att locka fram. Låt oss vara tacksamma för att vi funno hvarandra under försteningen härinne, och att vårt möte var så vackert, så varmt, så kort. Så hör då ännu ett sista ord från er väninna. Ni tror nu att ert hjerta är dödt, och att ni är oemottaglig för en ny känsla. De första missräkningarna efterlemna alltid denna tro, tills man märker att också den varit en missräkning. Kanske har ni redan erfarit det? Ni skall åter känna er fängslad, djupare, sannare än någonsin förr. Är det en ung flicka, som är ädel och älskansvärd, o, så beder jag för henne! .... Behandla henne varligt, kränk henne icke. Var icke rå och säg: denna unga flicka älskar jag, hon skall blifva min, utan säg: denna [ 162 ]unga flicka vill jag bringa till att älska mig, hvarom icke måste jag försaka henne. Öfverfall henne icke, så att hon förvirrad af detta öfverfall räcker er handen, utan att kunna besinna hvarför hon egentligen gör det. Lär henne att tro på er; kan ni icke vinna hennes tillit, så anse allt förloradt. Låt hennes känsla mogna genom ett djupt och innerligt uppskattande af det som är bäst i er. Likasom färskölet behöfver den tid för att jäsa, och är den då äkta, så skall den nog strömma öfver af sin egen sötma. Akta på den då! och tag den som en gåfva af hennes hand. Tag den som den är vunnen: ödmjuk, erkänsam, ridderlig. Ty så visst som menniskorna vårdslösa känslan, men sakna henne bittert, så visst som det är er mening att hon skall dela ett lifs besvärligheter med er, så visst är den det enda som kan hålla ut; ja, så sannt som Gud lefver och vill vara mig huld i min sista stund, säger jag att om ni icke får denna klenod med, så är det öfriga icke värdt att egas.

— — — — — — — — — — —
Midsommars afton.

Det går fortare än jag hade trott. I natt tänkte jag att min sista timma var slagen. Jag har dock varit uppe i dag, jag har städat i mina lådor och skrifvit och ordnat och satt friska blommor öfverallt. Det som af detta mitt jordiska testamente skall tillställas Cold vill jag nu försegla, han skall mottaga mitt afsked från denna verlden! Mina tankar om evigheten, om en fortsatt personlig tillvaro, [ 163 ]om mitt hopp på den, har jag icke anförtrott papperet, och jag har aldrig kunnat tala derom till någon menniska. Jag är lätt och glad, Gud skall icke tillräkna mig denna känsla, utan hafva barmhertighet med mig för det jag lidit så mycket. Allt är nu öfvervunnet, till och med tanken på det svarta skrinet, som jag har haft en inrotad barnslig skräck för. Skola förgängelsens fasor nödvändigt gömmas hermetiskt? ..... Att icke en menniska kan få lof till att lägga sig till ro i den jord, hvarifrån hon stammar, utan i denna afskyvärda förvaringslåda, som skiljer oss ifrån den moder, hvilken så innerligt längtar efter återförening med oss. Huru ljuf vore dock icke den föreställningen att denna moders armar omslöte oss fast och ömt, att vi redan straxt vore ett med henne ..... Men kan det icke vara annorlunda, så lägg mig i kistan, men med så få anstalter och så hastigt som möjligt. Det är intet för läkarne att upptäcka vid min stackars aftärda lekamen. De skulle väl kunna säga att lungan varit något för liten, eller hjertat något för stort ..... Ingen må röra vid mig utom gamla tant Hanna. — Hon har haft en stilla tanke för mitt öde. — — Hon är en af dem, som setat tyst på sitt ensama rum vid sin stickning och stilla värnat om det enda som är värdt att minnas i lifvet — — hon har icke glömt att ungdomen har ett hjerta — ett hjerta hvaraf den kan dö. — —

Jag vill läggas ner i kistan i min blå sidenklädning och med det röda korallhalsbandet och armbanden — dem hade jag på mig en afton — [ 164 ]en lycklig afton. — O, min enda! min tanke och min dröm här i denna verlden! För en enda sådan afton är det dock vardt att uthärda lifvet. — Tack för att du varit till och uppfyllt min tillvaro, och gjort den rik och underfull! — Tack, tack för allt, för den fröjd du låtit mig ana, för drömmens lycksaliga villa, för smärtans öfvermätt, allt har varit stort och fullvigtigt, och är af det som kan tagas med.

— — — — — — — — — — —

Kl. 12. Icke en sky på himlen! Luften glöder och doftar — fjorden är en enda brännspegel — — O Guds jord, du är skön! Farväl! Du sköna Guds jord!


Stackars Margaretha, sade Georg då han hade slutat dessa blad. Ja, gå i din graf, du och dina likar, hvarhelst de äro. Här behöfva vi blott hårda och brådskande händer, icke själ, eller för djupa känslor.

Gå till ro igen, stackars barn! Du har kommit för tidigt upp. Morgonen är grå och kall och dimman ligger tjock öfver ängarna .... sof sött och tryggt tills solen och foglarna komma fram. Men jag vill taga dessa smärtefrön, som jag uppsamlat i ditt spår, du bortvissnade, och gömma dem trofast och nedlägga dem — väl alltid någorstädes. Farväl Margaretha, haf tack för din vänskap.

Farväl! sade han och tryckte det sista bladet mot panna och mun, innan han lade det bort. Nu [ 165 ]först såg han att den korta sommarnatten var förliden och att daggryningen redan föll röd på de spridda papperen. Dödens rysning, som hade sväfvat öfver dem om aftonen, var försvunnen..... Margaretha hade sjelf mildt borttagit den! Uppfylld af det underbara lugn, som ofta inträder af sig sjelf efter en stark sinnesrörelse, och som meddelar sig apathiskt äfven till kroppen, rullade han ner gardinen för den första inbrytande solstrålen och lade sig till sängs, för att straxt falla i den sötaste sömn.

XI.

Georg Cold var en af dessa fint organiserade naturer, som icke uppfostras, utan ega bildningen och dess behag medfödda. Han hade ett mottagligt sinne och en varm, lätt hänförd känsla; en viss renhet i karakteren upprättade hos honom hvad denna kanske saknade i styrka. Den som hade sett honom då han kom till Christiania, strålande af ungdom och hopp, vacker, öppen, glad som en Gud, skulle emellertid nu hafva funnit honom helt förändrad. Han hade med största framgång utbildat denna ungdomens instinkt att draga en osynlig rustning öfver sina lättast angripna sidor. I konsten att dämpa hvarje naturligt utbrott af känsla, och synas kall, oberörd då han minst var det, kunde han mäta sig med de förste. Sorgliga, [ 166 ]olycksbringande färdighet, som till sist vänder pilen mot sitt eget ursprung! Vi behöfva blott erinra oss hans bref till Müller, som fick gälda ett ögonblicks öfverlåtenhet. Müller hade kanske mera än något annat sjelf drifvit sin vän i denna riktning. Denna jernnatur hade för hårdt vidrört en ifrån den så i botten skiljaktig natur, som till följe af sin art måste vara honom obegriplig. Deras vänskap hade varit lerkrukans och vasens resa med hvarandra, den sednare kan endast rädda sig genom att undvika.

I samtal med andra var Georg smidig, belefvad, icke utan en anstrykning af ironi, som för en djupare iakttagare just skulle hafva röjt hans ömma punkter. I hans nuvarande omgifning var det heller ingen som blickat in i denna natur, om icke möjligen Amtmannen. Frun betecknade honom alltid såsom ett vidunder af köld och okänslighet, och för de yngre, som vanligen äro senare att uppgifva tron på likstämmighet, var han i alla fall en gåta.

Hans yttre afspeglade mera förrädiskt hvarje stark inre rörelse. Äfven hans fysiska komplexion var af denna fina art, som lätt gifver efter för själens angrepp, och han måste mer än en gång finna sig uti att gälla för sjuk, när någonting hade starkt gripit honom.

Margarethas minnesblad hade uppskakat honom djupt. Han kände igen detta aningsfulla tillmötesgående, hvarmed hon, skenbart minst upptagen med honom, träffade de djupaste strängarna i hans själ. Ingen hade större förmåga än hon att gissa tankens stumma språk, att lösa tvifvel och skänka [ 167 ]tröst då den minst väntades. Dubbelt genomträngande nådde denna röst honom då den ljöd från grafven, förklarad genom en nu förstummad smärta.

Den utöfvade en ögonblicklig verkan på hans tankar och känslor rörande Sophie. Den halft nyfikna misstro, hvarmed han hittills betraktat henne, vek med ens för ett ömt intresse och medlidande. Likasom Margaretha stod också hon ensam i sin krets, utan att såsom denna hafva erfarenhet af lifvet att stödja sig vid. En oändlig lust att närma sig till henne grep honom, men en lika djup skygghet höll honom tillbaka. Han kunde icke förmå sig till att draga henne in i en af dessa vanliga, alldagliga diskurser, eller tilltala henne i de andras närvaro. Att träffa henne ensam lyckades honom aldrig. Dervid fick deras ömsesidiga ställning någonting tvunget och främmande, som började väcka uppmärksamhet. En hvar, som känner litet till lifvet på landet, vet huru förnagladt dylikt kan blifva.

Förstämd häröfver, och ond på sig sjelf, gick han en afton till sängs. Då hade han följande dröm:

Det lilla uppträdet vid sätern, som han hade meddelat i dessa blad till Margaretha — dessa blad som hon aldrig fick — upprepades. Sophie satt i sin barnsliga drägt, med de tjocka bruna flätorna nedåt ryggen, på gärdesgården och sjöng. Han klappade i händerna och ropade ett skallande bravo! Då vände hon ett ansigte emot honom, hvarpå stod målad en smärta, en fasa, som nästan förstenade honom sjelf — men det var icke längre barnet [ 168 ]Sophie. Han ser hennes gestalt glida framför sig mellan träden, men kan icke nå den; hvar gång han tror sig vara henne nära försvinner hon igen. Der vid klippans rand måste hon stanna, der sitter hon på stenen, tänker han; men se! hon är icke heller der — men från djupet klinga toner upp till honom, vilda, jämrande, bortdöende, och återigen smältande, lockande som Huldrans sång. Han vill störta efter, men vaknar med ett anskri. Ännu hör han tonerna, ännu jämra de i djupet, då springer han förvildad upp — bort till fönstret och lyssnar. Det är ljudet, af ett piano han hör; det är Sophie som sjunger. Hennes nya instrument var således kommet, han hade för Sophie sjelf alldeles glömt hennes musik.

Med otålig brådska klädde han sig och ilade ner i trädgårdssalen. Sophie var ensam. Ett ögonblick stannade han igen, oviss. — Hon satt med ryggen vänd emot honom, iklädd en nystruken, frisk, rödrandig morgonrock. Hennes långa lockar, kanske den dagen icke ämnade att hänga ned, voro strukna åt sidorna, men likasom upprörda af detta tvång, bildade de i sin böljande yppighet en frisyr, lik den mau ser på de antika kameerna. Vid Georgs inträde vände hon ansigtet med ett uttryck af lätt öfverraskning; hon påminde honom om drömmen.

— Se, der är ju pianot, — — så få vi musik i huset, det blir herrligt!

— Blott ni icke får för mycket af det goda, sade Sophie leende; eller hvad sägs om sådana här [ 169 ]öfningar t. ex.? och hon gjorde ett par kromatiska löpningar. Georg höll för öronen.

— Nog, nog! spela nu någonting vackert ofvanpå, eller sjung något, jag ber er — ni sjunger ju icke sannt? — I detsamma fruktade han att få det gamla utslitna svaret: »å nej! bara litet, det är ingenting att höra på», — men lyckligtvis svarade hon;

— Ja, jag sjunger. Sång är min glädje. Om jag nu visste något riktigt vackert, ville jag sjunga det för er ..... ni har mera än någon annan rätt dertill.

— Jag? sade Georg öfverraskad.

— Jag har egentligen er att tacka för min sång. Utan er skulle den kanske aldrig ha blifvit till något. Minns ni icke en gång för flera år sedan, då ni träffade på mig vid sätern? .... Men hur skulle ni också kunna minnas en så obetydlig händelse ..... För mig blef den emellertid vigtig.

Georg förstod henne, men han lät henne tala.

— Det var ni som uppmuntrade mig att odla denna talang, och ni gjorde det på ett sätt som lät mig se tingen från en helt ny sida.....

— Ah, verkligen!

— Från det ögonblicket fick jag en sådan lust, och jag grep derför begärligt det tillbud jag förut ofta afslagit, att få besöka min tant i Köpenhamn. Der arbetade jag så flitigt som möjligt, men tiden var för kort. Nu ångrar jag nästan att jag afbröt den.

— Ni sjelf afbröt den? och hvarför gjorde ni det?

[ 170 ]— Jag kunde icke annat, jag betogs af en sådan hemlängtan, att jag icke kunde uthärda der längre.

— Och nu längtar ni ner till Danmark igen? Har ni kanske icke funnit allt så herrligt häruppe som ni tänkt er?

— Nej — jo — nej inte alldeles — jo naturligtvis, sade Sophie, med en förvirring hvaröfver de begge råkade i skratt. Dock kan jag icke neka att mycket förekommer mig annorlunda än förut. I Danmark är det dock så mycket godt och älskvärdt, som man kan längta efter igen.

— Jag kan nog förstå hemlängtan, sade Georg, likväl tror jag att den aldrig skulle kunna underkufva mig, förutsatt att mitt vistande i det främmande landet vore frivilligt.

— Det kommer sig deraf att ni ännu icke erfarit den.

— Nej, det kommer sig deraf att jag på förhand är öfvertygad om att den skulle bereda mig en missräkning, om jag gaf efter för den. Jag skulle nödga den att afkläda hemmet alla osanna fullkomligheter. Den skulle blott få göra mig medveten om de verkliga företrädena. I hemlängtan ligger dessutom en viss portion skröplighet gömd, nemligen en maklighet, en motvilja för nya intryck.

— Och likväl, likväl har jag min lilla farhåga för att den skulle öfverlista er. Eller huru kommer det sig att denna känsla är så mäktig, så dragande, ehuru en stämma inom oss kan säga att vi göra orätt uti att gifva vika för den?

[ 171 ]— Ja, huru kan det komma sig! Det är nationalitetens mysterium. Jag tänker mig att ett lands naturbeskaffenhet liksom afsätter sina stoffer och afpräglar sig i befolkningen, samt att individen, lösryckt från dess jord, känner en saknad, som drager den tillbaka till hemmet med all erinringens makt. I Danmark måste en norsk, så vidt jag kan inse, klarare än öfverallt annorstädes blifva medveten om sin nationella egendomlighet - äfvensom omvändt, en dansk häruppe.

— Kanske ligger det mycket deri att de begge nationerna nu för tiden tycka så litet om hvarandra, anmärkte. Sophie. I Danmark erkännes intet norskt.

Georg studsade och hade så när sagt: har ni gjort den erfarenheten i er tants salong; åtminstone väl icke hos de två af »första rangen?»

— Finner ni det komiskt? sade Sophie, som såg hans leende.

— Nej, alldeles icke, tvärtom, det är ju sorgligt, men det måste ju komma en gång.

— Hvad menar ni?

— Jag menar blott att på grund af gamla band, gamla vanor, drages man till hvarandra, men genom att skärskåda olikheterna stötes man återigen så mycket starkare tillbaka. Vi likna hvarandra för mycket för att vara främmande, och alltför litet för att vara landsmän. Men danskarna äro heller icke riktigt rättvisa emot oss. Ty midt i vår råhet och egoism bevara vi dock en ursprunglig friskhet, ett sundt förstånd, hvaraf det med [ 172 ]tiden kanske kan blifva något godt. En dansk skall säkert hos en oförderfvad norrman märka spår af en fastare natur, han måste känna att ett doft af kåda och granbarr vidlåder honom.

— Ja, men det är just detta doft af kåda och granbarr, som danskarna icke kunna fördraga, sade Sophie.

— Det är sannt, det vållar dem obehagliga hågkomster. Våra kära ci-devant landsmän ignorerade oss kanske helst helt och hållet, för att om möjligt utplåna minnet af att vi icke längre äro det. Vi deremot, som icke hafva någon orsak till förargelse, men mycken till att vara särdeles förnöjda, vi erkänna af allt hjerta det som de hafva stort och dugligt dernere, det som de hafva framför oss. Deras företräden hindra mig sannerligen icke från att sätta stort värde på om jag kunde få tillbringa någon tid i Köpenhamn. Men jag har tyvärr ingen gudmor dernere, jag.

— Ni kan också knappast göra er någon föreställning om huru olika lifvet gestaltar sig dernere emot här. Tillvaron förekommer mig der lättare, sorglösare, mera ytlig, man är mera förnöjd med sig sjelf och sin nästa, man tager allting lättare ..... När man är led vid dagens börda griper man med oförsvagad lust efter förströelser. Man, har lust till allt ... tid till allt ... men här.....

— Här, suppleerade Georg, här tager man lifvets disharmonier riktigt grundligt, och när man är led vid dagens börda, så är det ingen tid till förströelser, på hvilka det icke heller finnes tillgång [ 173 ]till stort fler än dem den vilda naturen erbjuder. Men, tillade han allvarligare, denna republikanska afstängdhet, dessa försakelser hvarvid vi ammas upp, göra just karaktererna starka, om än stränga, och sinnena djupa, om än smärtfulla och inbundna .... Ja, Norge är en sträng moder för sina barn.

Sophie fästade vid dessa ord sina ögon på Georg, och det var liksom om en ångest hade afmålat sig i hennes miner.

Då Georg leende anmärkte detta och frågade om hon nu led af hemlängtan till Danmark, sade hon:

— Jag tror det nästan, jag vet icke bättre råd än att ni emellanåt får hålla ett litet föredrag för mig om alla de missräkningar denna känsla bereder oss.

— Jag vill gerna hålla alla föredrag som ni önskar, sade han med värma. Ni vet ju, Sophie, att jag har en gammal rättighet dertill .... Och att jag har något att inhemta, tillade han med tonvigt.

— Och jag, sade Sophie rodnande, vill till ersättning sjunga för er .... om det kunde förmildra litet af våra disharmonier.

— Godt! sade han med strålande uppsyn, det är öfverenskommet. Jag håller tal för er och ni sjunger för mig. Låt oss straxt begynna.

— Med sången eller med talet?

— Med sången.

Sophie lutade sig ned efter ett notblad, men i detsamma trädde hennes moder in. Hon såg litet förundrad ut öfver denna tête-à-tête.

[ 174 ]— Är Cold så tidigt uppe! så gör ni oss väl det nöjet och dricker thé med oss. Se till att du kan skynda på det Sophie.

Sophie grep belåten tillfället att få uppskjuta sången, hvilken hon med ens kände sig sakna lust för.

Isen var bruten. De sökte hvarandra, icke i smyg, utan öppet och tvångslöst. Vid bordet, på spatserturerna, i sällskaper slöto de sig till hvarandra. Visserligen hade de icke mycket att säga hvarandra. I början studsade man, men fru Ramm, som tog det från den enda sida sådant bör tagas, beslöt att vara delikat. Lyckliga tid! Ingen af dem tänkte på att gifva detta förhållande något namn. Sophie hörde blott på honom, hon insög hans ord, hon trodde allt hvad han sade, han hade blifvit hennes lärare igen, och hon skulle ju inhemta det försummade. Ett nytt skifte i hennes lif hade inträdt: uppklarnandets, medvetenhetens. Hela hennes väsen antog en pregel deraf; det blef säkrare, tillitsfullare, mera egendomligt, stundom mera hänsynslöst. Hon utvecklade en förvånande verksamhet, var uppe med solen, och när hon sålunda efter en lång dag, tillbragt under läsning, musik, samtal med Georg och husliga sysslor, lade sig till en fast och söt sömn, tyckte hon att dagen ännu varit för kort. Den hjelp hon lemnade i huset gladde hennes mor mycket. Denna hade vant sig att icke hafva särdeles nytta af Amalia, som tillbragte sin tid mest med smått fruntimmersplotter, att måla i vattenfärg, samt emellanåt klinka litet på en guitarr.

[ 175 ]Georg hade i vissa fall funnit Sophie annorlunda än han väntat. Det var icke hennes skönhet, hennes egendomliga gratie, den hade väl öfverraskat honom, men denna möjlighet hade han tänkt sig. Han märkte också väl den snara detta ville draga om hans sinne, men som han hade i friskt minne alla de lidanden en fordringsfull, efter lycka törstande själ kan genomgå, när den skall lefva af skönheten allenast, och intet annat, så hade denna egenskap hittills hållit honom mera aflägsnad blott. Men han upptäckte en själ hos Sophie en själ, stark nog att möta hans. Hennes andliga natur hade varit honom gåtfull. Han trodde på någonting starkt och begåfvadt i den, men han hade alltid förenat detta med någonting ensidigt, excentriskt, något i många stycken bakvändt. Han hade drömt om kamp och motstånd. Den öfverensstämmelse, som plötsligt utvecklade sig mellan dem, så skön, så harmonisk, så full af rikedom för dem begge, öfverraskade och förtrollade honom. Den skulle blifva det bästa skyddet — så inbillade han sig åtminstone — mot en blind förälskelse, hvilken åter skulle hafva uppgrumlat allt. Margaretha hade anförtrott honom denna unga flickas lycka. Hennes sista bön till honom hade varit för henne, för den okända. Och han skulle icke svika Margarethas tillit. Han var verkligen så ifrig, så upptagen af denna nya uppgift, att han icke kom att uppehålla sig mycket vid Sophie sjelf, det vill säga vid hennes person, hennes drägt och dessa tusen tillfälligheter,

[ 176 ]

Af hvilka Guden spinner
För hjertan nätet af starka band. — —

I hänförande, genomträngande ord strömmade hans lifsåskådning öfver i en själ, alltför villig att upptaga den. Han fann icke allenast ett öppet öra, men mången gång ett sjelfständigt tänkande, en mogenhet, som mötte honom på de dristigaste utflykter, och som ofta i qvinlig gissningsförmåga svingade sig upp öfver honom sjelf.

Om Georg nu kände att detta skydd icke var så helt och hållet att lita på eller ej, .... men likasom instinktmessigt undvek han hvarje personligt vidrörande, äfven det aktningsfullaste, som hvarje herre kan tillåta sig mot en dame. På deras spatserturer bjöd han henne aldrig handen, för att stödja henne då de gingo öfver bäcken, aldrig armen vid ett farligt ställe bland fjellen. Sophies naturliga vighet gjorde detta också till någon del öfverflödigt. En dag hade hon på en sådan spatsertur fått en sticka i handen, som gjorde mycket ondt, men hon undertryckte smärtan, och Georg skulle kanske hafva rådt henne till tålamod eller annan huskur, hellre än han, en annan Daphnis, hade försökt att draga den ut.

Några veckor hade förgått. Man var redan midt i Juli. Juli med sina varma, färgrika aftnar, sina strålande nätter. Lian gick och millioner blommor sände sitt sista doft in i husen. Lyckliga tid! lycka utan namn och mått, som fick en ny, farlig förtrollelse af sommarens berusande fläktar! Också återstrålade denna lycka ur hela Sophies varelse. [ 177 ]Hon blomstrade som en ros. Det var en andes lätthet och ljudlöshet öfver allt hvad hon företog sig. Hennes sång var ett jubel, hennes gång en sväfvande flygt. Man såg henne komma och försvinna som en hägring.

— Du skrämmer mig med din hastighet, sade hennes mor mången gång. Du kan omöjligt hafva varit der ännu; men Sophie försäkrade att hon varit der, och att hon gått ganska stadigt.

Det förekom Georg som om denna tid aldrig kunde taga slut! Och likväl slutade den — alltför snart! Han fick plötsligt uppdrag af Amtmannen att göra en affärsresa till Christiania. Georg var van vid dessa värf; Amtmannen visste att han mottog dem som ett nöje. Men denna gång träffade det honom såsom ett thordönslag. Med svårighet slet han sig lös, och medan han i orolig ifver skyndade på resan, drömde han sig redan tillbaka igen.

Vid afskedet räckte han Sophie handen och rekommenderade henne de böcker hon skulle läsa under hans frånvaro, samt lofvade henne några nya, som han skulle taga med sig.



XII.

Ett förhållande mellan två unga personer, hvilket endast är grundadt på ömsesidigt intresse och saknar allt annat mål än ett blott andligt umgänge, hörer af goda skäl till de mest sällsynta hos oss. [ 178 ]De tyckas tillhöra lyckligare, friare, mera utvecklade tillstånd än de närvarande. När de det oaktadt någon gång förefinnas, väcka de uppseende liksom alla fenomener, hvilka icke spira upp ur naturlig grund. Mödrar och målsmän kunna icke fördraga dylika slags vänskapsband. De äro dem för opraktiska och ofta hinderliga för döttrarnas lycka. Mödrarna hafva rätt. Hvartill tjenar denna farliga pröfvosten? Våra barn kunna ju blifva lyckliga på vanlig väg, utan att det frågas efter om de hafva själ eller intelligens.....En smula ungdom med thy åtföljande hull och ett visst qvantum praktisk duglighet, mera behöfves ju icke för att knyta bandet, och dermed basta. Hvartill leder en högre sträfvan hos en ung flicka? Medan hon klarar upp sin lifsåskådning och samlar rikedom åt sin själ, glömmer hon förödmjukelserna, som lura utanför i verldens skefva uttydningar, glömmer kanske till och med lyckan, som emellertid har bultat på i form af en »burgen karl», eller en kusin, som kan få befordran, och hon må dertill vara glad om icke hennes platoniska vän, för hvars skull hon trotsar alla dessa vådor, slutligen sjelf blir den värsta förrädaren. Mödrarna hafva, som sagdt är, ganska rätt. Här, likasom i alla konflikter mellan begge könen, har hon allt att förlora, han deremot intet. En ung flicka, som med all sin värma skriftligt eller mundtligt underhåller en sådan förbindelse, måste antingen besitta en utomordentlig själsstyrka att sätta sig öfver följderna, eller ock en naivetet, som ingenting anar. Det var en särdeles [ 179 ]förening af begge dessa egenskaper, som gjorde att Sophie så oförbehållsamt hängaf sig deråt.

Deras ovanliga öfverenskommelse väckte derföre snart undran. Det är sannt, de ålade sig heller intet tvång. Man hade träffat dem spatserande till häst och vid hemresor jemkade de alltid så att de kommo att sitta tillsammans.

På en bal kort innan Georg reste, talade de nästan icke med några andra. Det hviskades i alla hörn.

– »Så der inför hela sällskapet»! det måste då vara en förlofning, men de voro återigen så besynnerligt kalla! Ingen hade ännu sett honom taga hennes hand och den ställning han iakttog under deras långa samtal, hvilka för resten höllos i allas närvaro, var så afmätt, så högtidlig, som om det varit en drottning han haft för sig. Det värsta var att då Georg vid midnatt reste hem, föll Sophie, som icke dansade, i sömn, och hon sof till morgonen, då balen slutade. Sophie anade intet förr än man vid nästa tillfälle kom med gratulationer; då blef hon ytterst bestört och nekade torrt och afgörande. Hennes mor nekade också, men med den hemlighetsfulla mine som tillåter utläggningar efter behag. Detta förvirrade alldeles de nyfikna sinnena, men förmildrade icke stämningen.

När hon hade varit ute fann man hundrade saker att anmärka på henne. En fann henne för fri, en annan för stel, en annan åter fann att hon alltför tydligt visade det hon hade ledsamt - korteligen befanns det obegripligt huru den älskvärda, [ 180 ]belefvade fru Ramm kunde hafva en dotter så underlig, så tillgjord, så egen, så barnslig, så — man visste icke längre hvad. Det »barnsliga» bestod deruti att hon stundom bröt de fullvuxnas stela krets och slöt sig till barnens lekar, till stor fröjd för dem. Hos prestens smög hon gerna upp till den gamla jungfru Naudrup, som ehuru alltid sängliggande, dock var full af liflighet. Den gamla menniskan fick likasom nytt lif hvar gång den vackra, unga flickan steg in till henne, vänligt frågande huru hon mådde samt derefter med mycket intresse lyssnade på hennes många lustiga eller sorgliga historier. Det var dock mest när Sophie var frånvarande som lusten att kalfatra henne uppstod; när hon var tillstädes utöfvade hennes personlighet sin makt öfver alla och mot deras vilja imponerade hon på dem. Ett omdöme förstoras alltid i sina yttersta svängningar likasom de allt större och större ringar hvilka kretsa omkring en sten som faller i vattnet. I grannbygden hade ryktet gjort henne till en verkligt fabelaktig uppenbarelse.

En dag, då Amtmannens, samtlige utom Sophie, voro bortresta, kom en familj från en aflägsen socken för att aflägga ett besök. Sophie mottog dem ensam, och kännande den förpligtelse, som ålåg henne såsom värdinna, uppbjöd hon allt för att behaga de främmande. Ett fint middagsbord, små turer omkring gården, lät dem icke sakna de frånvarande. De reste alldeles intagna af hennes förekommande artighet. Till slut måste vi ännu nämna att Sophie stod sig bäst hos bygdens gamla [ 181 ]herrar, hvilka mer eller mindre voro hennes varma beundrare. Män döma aldrig så småaktigt som fruntimmer, och då ingen sårad fåfänga kom med i spelet, upptogo de Sophies älskvärdhet såsom ren och oförvitlig. Det egna i hennes väsen roade dem utan att stöta, blotta åsynen af henne väckte ljusa minnen. Hon tycktes dem vara återskenet af det en gång för länge, länge sedan drömda ideal, som mutters prosa och ett trettioårigt kontorsdamm icke helt och hållet hade begrafvit.

Lorentz Brandts besök hade under sednare tiden blifvit tätare hos Amtmannens, sedan han för en tid slagit sig ner hos sin mor. Tyvärr såg man att det alltjemt gick utföre med honom. Den gröna fracken, den hemmaväfda västen och vaxduksmössan med kokarden (den drägt som Georg förärat honom hade han sålt igen, då hans stolthet icke tillät honom att bära den), allt aftog ögonskenligt och han sjelf tycktes med stora steg närma sig det sista sorgliga stadiet, detta djuriska slöhetstillstånd dit blygsel och ånger icke mera når. Mot andra var han mera högröstad och oförskämd än någonsin, men Sophie visade han en åt det motsatta lika långt drifven pathetisk beundran. Gud vet hvem som är mest att beklaga, sade Amalia till henne, mamma och jag som han är så oartig emot, eller du som är föremål för hans högaktning.

— Det är intet tvifvel om att icke jag är olyckligast, menade Sophie, ty jag bemödar mig att nedstämma hans känslor för mig, medan mamma och du göra er synnerligt omak för att förmildra [ 182 ]dem han hyser för er. Hans påträngdhet började verkligen genera henne mycket. Var det henne möjligt så undvek hon att vara inne då han kom. Att möta honom ute, allena, vållade henne redan i tankarna den högsta skräck.

En eftermiddag befann Sophie sig på sitt rum, hvilket låg i öfre våningen, innanför ett större som tillhörde Amalia. Hon satt på den lilla låga soffan mellan fönstren och läste i en bok, som Georg hade lånat henne. Utanför slog ett länge väntadt regn uppfriskande ner på de torra fälten. Då och då när en svag blixt skymtade förbi de sänkta ögonlocken, såg hon upp och följde mekaniskt den ännu aflägsna åskans mullrande. Hon hörde, sålunda fördjupad i sin läsning, att det gick i den yttre dörren, att hennes egen blef öppnad och tillåst igen, samt att sakta steg närmade sig. Som hon trodde att det var Amalia, såg hon upp efter en stund, helt likgiltigt. Framför henne stod — Lorentz Brandt med en styf, nästan förvildad blick fästad på henne:

— Kors, hvarför så rädd! sade han, är jag då ett odjur, ännu har jag ju intet sagt!

— Hvad vill ni, hvem söker ni?

— Dig, just dig — ingen annan, jag har något att säga dig.

— Så är denna kammare icke stället derför, huru vågar ni tränga hit in? Hon reste sig för att gå, men det var förgäfves. Brandt hade med sin knölpåk ställt sig framför dörren på ett sätt som visade att han ämnade afskära hvarje flykt. Han var i det tillstånd som för alla i hans läge är det [ 183 ]förskräckligaste, han var nykter. Håret hängde rått och sluskigt kring det infallna ansigtet. I de eljest matta, glanslösa ögonen med rödsprängda hvitor, lyste en dunkel eld, ett förtvifladt beslut.

— Här och inte annorstädes kan jag tala med dig. Icke dernere. Tror du jag har i sinnet att röra ett stenhjerta som din moders? eller gifva en romanscen för din fjantiga, tillgjorda syster?

— Tig! ropade Sophie harmfull. Så vågar ni tala om dem som ni skyller aktning åtminstone! om menniskor som under hela sitt lif icke visat er annat än godhet och öfverseende — — — — —

— Godhet och öfverseende! upprepade Brandt bittert. Jaså, din mor har behandlat mig med godhet? Åhja, hon kälade för gossen, hon också, så länge han var vacker och hoppfull, så länge, med andra ord, lyckan log emot honom; då det var förbi sparkade de till honom som en skabbig hund ..... Din far, den stackars kujonerade gubben, törs naturligtvis heller icke ....

Sophie afbröt honom igen. Nämn icke fars namn, sade hon. Ni vet icke sjelf hvad ni säger, huru afskyvärdt det är ..... Tänk efter hvems felet är att far och mamma hafva förändrat uppförande emot er?

— Men du har icke förändrat det, Sophie. Du, den bästa, den ädlaste af din slägt, du har visat mig deltagande och godhet ....

— Nej, afbröt Sophie förskräckt jag har ingen godhet visat mera än de andra ....

— Jo, jo, neka icke dertill! Du har icke [ 184 ]handlat mig som en eländig, förskjuten — — I ditt uppförande låg något helt annat. Den ömhet, hvarmed du hängde vid mig redan som barn, men som jag, den af alla förgudade ynglingen, då icke förstod att riktigt uppskatta, den är ännu icke utsläckt för mig i ditt hjerta — o, afbryt mig icke — detta gick upp för mig klart och tydligt första gången jag efter många år såg dig igen. Från den dagen, från denna oförgätliga afton på sätern daterar sig en ny riktning i mitt lif, då liksom dränkte jag den gamla menniskan i mig, du blef mitt lifs hopp, min nya ledstjerna — ja du, Sophie, är af himlen utkorad till en stor, en herrlig mission, till en menniskas frälsning. Vid din hand vill han vända tillbaka till det menskliga samfund som har utstött honom.

— Jag!! utbrast ändtligen Sophie .... Hvad menar ni? ....

— Jo, du och ingen annan! fortfor Brandt med samma underliga blandning af svulst och verklig känsla. Ser du, jag vet ju väl att jag är djupt sjunken, och att menniskorna hafva rätt, men också blott ett slags rätt att bortstöta mig — ty ännu lefver det inom mig — det känner jag — något godt och dugligt, som deras hårdhet icke mäktat förstöra. Ja, ve öfver detta hjertlösa samfund!.... Jag vältrar största skulden, bittraste skulden på detsamma. I stället för att räcka en förvildad själ handen, i stället för att söka uppresa honom i hans egen aktning, stöter det honom med förakt djupare ned i svalget, och behandlar honom som en ärelös [ 185 ]innan han ännu är det. Det förskräckliga i min ställning, Sophie, är det nästan omöjliga i att vända om, sedan bron öfverallt är upprifven; då står viljan och vrider händerna och bryter förtviflad sin kraft mot det omöjliga, tills hon känner sin vanmakt igen den stackars viljan. Det förskräckliga är att man hålles för förlorad, medan man ännu kunde räddas. Jag kunde berätta dig drag häraf, hvilka skulle röra dig, som är så god, till tårar, och hvilka kunde röra en sten. I dessa lustiga, svärmande dagar, som blefvo upphofvet till mitt, som till så många andras fall, hade jag en kamrat, en vän. Han var anden i våra sammankomster, den onda nota bene. Mest vild och extravagant af oss alla, var han den förste och siste i alla lag, begåfvad med en viss öfverlägsenhet drog han de yngre och svagare med sig mot förderfvets rand. Han sjelf räddade sig i tid, och erhöll genom mäktiga relationer ett af landets bästa pastorater. Här hade han redan med sina besmittade läppar förkunnat Guds ord .... jag kom att tänka på honom, på denne vän, som hade haft så mycken skuld i min olycka, och i en god stund beslöt jag att uppsöka honom — nu skall hans goda exempel verka på mig, tänkte jag, det skall styrka mig att se hans verkliga fromhet och ärofulla vandel — och jag förberedde mig på detta återseende ..... Sophie! I lång tid hungrade jag för att skaffa mig en anständig drägt ..... Hvad betyder det också att hungra! Men på fyra månader smakade icke mina läppar förbannelsens dryck, för att jag skulle [ 186 ]kunna visa mig värdig honom. Och jag kom — och han mottog mig väl? ... Åhja, jag hungrade icke och jag fick tak öfver hufvudet, men som en tiggare fick jag mat och säng slängda åt mig på en afsides kammare, der handtverkare och landstrykare brukade hysas; och när jag visade mig kröpo hans hustru och barn undan som om jag varit en spetälsk. Äfven hit till denna afkrok hade ryktet trängt före mig, hit hvarest han, aktad och förnöjd njöt frukterna af sin skenhelighet. Ja, han var en af dessa många vanbördiga prester här i landet, som begagna slappheten efter utsväfningen som en fromhetsmask, hvarmed de blända det stackars, godtrogna landtfolket. Tro dock icke att han lät mig gå utan att se mig — nej bevars! nästa morgon blef jag kallad inför honom och Hans Välärevördighet höll ett salvelsefullt förmaningstal och afskedade mig derpå, i det han tryckte — en hel specieriksdaler i min hand, som jag icke hade fattning nog att smita honom i ansigtet, den eländige hycklaren! När vänner behandla en så, hvad tror du då icke att jag fått smälta af menniskor? Ja, äfven här i huset, der jag en gång var älskad som en son, möter mig denna missaktning, som är desto förskräckligare, som den döljer sig under ett kallt, halt bemötande, hvilket jag icke kan få tag uti, men som halkar mig ur händerna likt en ål — så har jag blifvit hetsad som ett såradt, utmattadt djur, tills jag föll ner för dina fötter. Sophie, af dig väntar jag lifvet — du har det i din hand — bestäm!

[ 187 ]Sophie, i hvars medlidsamma drag man kunde läsa det deltagande hvarmed hon hade följt hans skildring, glömde för den nästan hans egentliga afsigt, kanske hade hon heller icke rätt förstått den ännu. Hans sista ord bragte henne plötsligt tillbaka till verkligheten.

— Huru? ropade hon. Ni kan väl icke mena?...

— Att du skall förena ditt öde med mitt — att du skall blifva min räddning, mitt hopp, mitt stöd — — — jo, det menar jag ....

Sophie drog sig rysande tillbaka så långt hon kunde. Men då hon märkte den vilda, nästan förtviflade åtbörd, hvarmed Lorentz följde denna hennes ovilkorliga rörelse, hemtade hon sig plötsligt, närmade sig igen och sade i det hon lade sin skälfvande hand på hans arm med mild stämma: Besinna Brandt, det kan icke vara ert allvar. Skulle jag våga åtaga mig ett sådant kall! ... Jag, så ung, så oerfaren, som icke känner det minsta till verlden, skulle förmå detta öfver er, som andra icke kunnat, hvilka stå er långt närmare? ... Ni säger att jag sjelf har uppmuntrat er .... O nej, nej, det är omöjligt att ni så kunnat taga miste .... Jag har varit vänlig och höflig emot er, som emot hvarje annan .... Och hvarför skulle jag neka härför?.... Ert öde, då jag jemförde det med hvad vi en gång föreställde oss, gick mig till hjertat, och det kunde icke falla mig in att dölja det.....Jag har icke sett er på många år och kontrasten måste derför gripa mig smärtsamt! .... Hade jag som de andra följt er steg för steg, så fruktar jag att det kanske [ 188 ]hade gått med mig som med dem, och ni skulle nu hafva varit lika uppretad på mig.

— Detta långa, väl hopsatta och högst moraliska tal klär dig utmärkt, sade Lorentz bittert. Det är en medfödd talang, märker jag. Jag väntar nu blott på kapitlet om min gamla nedtryckta moder som din mamma så oförlikneligt väl förstår att föredraga — fortfar! Jag hör andäktigt på.

— Jag vill alldeles icke fortfara. Vi hafva talat alltför länge om det. Låt oss gå ... låt oss gå. Men först skall ni lofva mig att det blir sista gången — — —

— Och det är allt hvad du har att säga mig? Och dermed tror du dig kunna affärda mig? sade Lorentz och trädde ett steg närmare.

— Min Gud! hvad vill ni då? Hvad kan, hvad skall jag göra?

— Du skall bli min .... O Sophie, misskänn icke din kallelse! Hvad tror du en sådan engel är satt till i verlden, annat än till att frälsa de förtappade? Det är qvinnans bestämmelse att uppoffra sig.

— Nej, det är icke qvinnans bestämmelse att störta sig i en säker olycka utan att kunna frälsa någon.....

— Sophie, sade han och föll på knä, i det han med häftighet grep hennes händer. Afkunna icke denna dom så hårdt, så afgörande. Jag fordrar intet löfte af dig nu, gif mig blott ett hopp, ett litet svagt hopp att du vill höra mig, då jag gjort mig förtjent deraf ... Jag vet nog att sådan [ 189 ]du nu ser mig kan jag blott väcka afsky .... Din ovilja är så naturlig! Men du skall icke se mig förr än jag kan visa mig för dig i en dig värdig skepnad .... Dock jo, se dig måste jag, för att hemta styrka till det nya lif jag skall föra, till min pånyttfödelse .... blott se dig för att läsa en stråle af hopp i dina ögon; dermed skall jag trotsa allt, verldens förakt, ja, sjelfva helvetet om det stege upp för att fresta mig.

— Jag ber, jag besvär er, Brandt, sade Sophie dödsblek — låt mig vara .... Glöm att ni någonsin talat om detta. Stig upp, för Guds skull, stig upp! ... Brandt ... Gud skall veta huru er olycka går mig till hjertat .... huru gerna jag vill tro på allt som kan urskulda er, på allt som ännu är godt, och som kunde räddas. Men icke genom mig, icke genom mig! Jag skall alltid vara vänlig emot er .... Jag skall icke glömma att ni varit oss som en broder ..... Jag skall försvara er emot alla och stå er bi i råd och dåd som en syster.... Om ni sjelf vill det, om ni icke sjelf tvingar mig att sky och hata er .....

— Alltså,

»Ritter, treue Schwesterliebe
widmet Euch dies’ Herz»

..... tack skall du ha. Råd har jag godt om, dåd visserligen mindre — och är detta ditt sista, oåterkalleliga ord?

— Kom, kom! ...

— Åh, jag förstår, sade Lorentz efter en paus, medan hans ögon hvilade skarpt på henne. En annan har trängt sig mellan dig och mig. Det var alltså dina försagda skrupler att du icke skulle vara [ 190 ]detta kall vuxen! Men mig narrar du icke, se blott huru röd du blifver. Så har han dock lurat sig in i ditt hjerta denna glatta vindflöjel, så har han dock förstått att besticka dig med sina nymodiga, hjertlösa fraser. Akta dig för denna menniska, Sophie, han blir din olycka.

Sophie svarade icke, men ovilkorligt lutade hon sig ner efter boken, som fallit i golfvet, medan en brännande rodnad betäckte hennes ansigte. Brandt gissade denna rörelse, slet boken ifrån henne, såg på titelbladet och skrek: »tänkte jag icke det! der står hans namn, den ....! och som en ursinnig ref han boken i små stycken, och trampade på den. O, mumlade han, om jag bara visste hvarför jag hatar den menniskan så! ...

— Hans värsta synd är väl att han sprang i vattnet och frälste ert lif, sade Sophie med förakt.

— Ja, du har död och helvete rätt — det också, derför hatar jag honom just, skrek Brandt med stigande raseri ..... Har han icke derigenom beredt sig en ny triumf och mig nya förödmjukelser? ... O, jag förstår, han har blifvit dubbelt intressant, och oemotståndlig sedan .... Men hans tur kommer nog också en gång. Måtte mina qval tusenfaldigt drabba honom! Måtte han få vrida sig för din fot, förtviflad och obönhörd som jag! .... Och du, Sophie! tag dig i akt! Du skall hädanefter känna hvad det vill säga att störta en menniska ner i afgrunden.

Han gick med en förskräcklig blick. I dörren gaf han sin hund, som länge gnällt utanför, en [ 191 ]brutal spark, så att det arma kräket tjutande tumlade åt sidan. Amalia, som kort derefter kom in, fann Sophie sittande på soffan, bäfvande i alla lemmar. Knappast kunde hon få antydt hvad som hade passerat.

— Den förfärliga menniskan! ropade Amalia och försökte att smeksamt lugna systern. Att man skall vara utsatt för sådant! ... Se, der går han! .... Och rakt öfver mammas nejlikor .... Det är då förskräckligt! — — —

Och systrarna sågo nu med skräck och en viss tillfredsställelse Brandt, åtföljd af sin slokörade hund, springa tvärsöfver blomsterrabatterna i trädgården, klättra öfver staketet, och försvinna ute på fältet.

Åskmolnet utgjöt sig i detsamma under våldsamma blixtar.

Då Amalia gått, stängde Sophie sin dörr, ett rof för nya tankar och rörelser. På Lorentz Brandt tänkte hon icke längre.


slut på förra delen.



  1. Amtmännen i Norge svara emot Landshöfdingarna i Sverge. Någon syssla svarande mot Amtmannens fullmäktig finnes ej hos oss, der embetet förvaltas af Landssekreterare och Landskamrerare jemte Landshöfdingen. (Öfvers.)
  2. Troppist var ett öknamn som de ultra-norske norrmännen brukade gifva sina motståndare.