Robinson Crusoe/Andra avdelningen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  FÖRSTA AVDELNINGEN
Robinson Crusoe
av Daniel Defoe
Översättare: Jean Fredrik Rossander

ANDRA AVDELNINGEN
ILLUSTRATIONER  →


[ 301 ]

Andra avdelningen.




DET gamla ordspråket, att »vanan är halva naturen», kunde i fullaste mån tillämpas på mig. Jag var nu en gammal man, som under trettiofem års tid upplevat de mest skiftande öden, genomgått de största faror och befunnit mig i de olyckligaste omständigheter, som väl någonsin kunnat träffa en människa; därefter hade jag framlevat sju år av frid och lycka, i åtnjutande av allt, som kan göra livet angenämt, och det stod mig fritt att allt framgent föra ett det lugnaste, mest bekymmerfria liv i världen.

Det kan väl tyckas, att min gamla äventyrslystnad skulle hava blivit till fullo tillfredsställd av alla dessa olika erfarenheter, och att jag nu på min ålderdom efter fyllda sextioett år skulle hava känt mig mera böjd för att stanna hemma än att åter börja ett äventyrligt, kringflackande liv. Men detta var långt ifrån förhållandet!

Den vanliga drivfjädern, som föranleder människor att i främmande land gå ovissa öden till mötes — den att »göra lycka» eller förvärva rikedom, förefanns icke längre här. Jag behövde intet sådant; om jag av en händelse blivit ägare till ytterligare ett eller annat hundra tusental kronor, skulle jag icke därvid hava ansett mig rikare; ty jag ägde redan mer än jag behövde, och min förmögenhet var dessutom stadd i ständig tillväxt. Som jag icke hade någon stor familj, kunde jag omöjligen göra av med den årliga inkomsten av mina ägodelar, så framt jag icke ville ändra mitt enkla liv och slå på stort — skaffa mig betjänter, fina hästar och ekipager, samt hängiva mig åt ett luxiöst levnadssätt i övrigt; något, vartill jag emellertid saknade all böjelse. Det enda jag hade att göra var sålunda blott att sitta i allsköns ro och njuta av vad jag hade, och dock se det dagligen ökas under mina händer.

Men denna sakernas ställning inverkade inte det minsta på mig, eller i alla händelser icke nog för att komma mig att motstå den starka benägenhet jag kände att åter giva mig ut på resor, en benägenhet, som ansatte mig likt en obotlig sjukdom. Vad som i all synnerhet och oupphörligt svävade för mina [ 302 ]tankar var en ny resa till min gamla ö, vars förhållanden alltid på det livligaste intresserade mig. Under natten drömde jag därom, och under dagen var den föremålet för alla mina tankar. Det gick slutligen så långt att jag såväl i vakande som i sovande tillstånd talade om min ö, och endast om den; jag märkte själv huru jag ofta tråkade ut mina åhörare genom att ständigt återkomma till detta ämne, men det var mig omöjligt att fästa min uppmärksamhet på något annat. Jag kunde med skäl säga, att min gamla ö därute i stora oceanen hade blivit min fixa idé här hemma i England!

Jag har ofta hört personer med gott omdöme påstå, att allt det väsen människor göra av andar och syner endast har sin grund i en livlig inbillning, d. v. s. att det sedda är blott en fantasiskapelse, vilken dock för den seende personens medvetande ter sig som yttre verklighet. Vetenskapsmän kalla detta slags syner för hallucinationer, påstående, att något sådant som andeuppenbarelser eller spöken icke finnes.

Det är icke min mening att här uppträda till försvar för någondera åsikten eller tvista om saker av så oklar och dimhöljd natur, men vad jag vet är, att min fantasi ofta arbetade upp sig till en sådan höjd, att jag verkligen tyckte mig vara på ön i min gamla borg bakom den av mig planterade lunden, att jag såg den gamle spanjoren, Fredags far och för övrigt alla dem jag kvarlämnat på ön; ja, jag tyckte mig icke endast se utan tala med dem, och höll därunder blicken stadigt fäst på dem, alldeles som om de varit verkliga personer på blott några få meters avstånd ifrån mig. Och dock var jag vid sådana tillfällen fullkomligt vaken!

Till slut blev jag allvarligt rädd för de bilder, min fantasi sålunda frammanade för mig. Särskilt mindes jag en gång, då jag i sömnen hörde den gamle spanjoren och Fredags far för mig berätta om de tre sjömännens skurkaktighet; härvid tyckte jag mig se och höra allt med en sådan livlighet och skärpa, att jag blev i högsta grad bestört. Berättelsen innehöll, att skurkarne försökt mörda alla spanjorerna och satt eld på deras förrådshus för att därigenom uthungra dem — allt saker, om vilka jag förut aldrig hört talas; men så livligt var intrycket, att jag icke kunde få för mig annat än att det drömda antingen inträffat eller skulle komma att inträffa. Jag tyckte mig även se, huru jag på grund av spanjorens anklagelser skipade rättvisa på ön, huru jag förhörde brottslingarne och slutligen dömde dem till galgen.

Vad som var verkligt i dessa syner skall längre fram visa sig; ty på vad sätt jag än mottagit de underrättelser, denna märkliga dröm innebar, hade dock i själva verket en stor del av det drömda tilldragit sig på ön. Jag vill icke påstå, att drömmen var bokstavligen sann i alla sina detaljer, utan blott att den till sina grunddrag var överensstämmande med verkligheten. De trenne skurkarnes beteende var och hade varit så övermåttan uselt, att drömmen, vad den rörde dem, hade blott alltför stor sannolikhet för sig, och skulle jag [ 303 ]sedermera hava straffat dem så strängt de förtjänade, borde jag sannerligen låtit dem dingla i galgen. — Men jag återvänder nu till min berättelse.

I denna sinnesförfattning framlevde jag några år utan att känna mig rätt lycklig till mods. De enda glada stunder jag hade inträffade vid sådana tillfällen, då jag fritt kunde få tala om min kära ö. Min hustru som länge aktgivit på mitt tillstånd och tydligen såg, vad som fattades mig, sade mig en afton allvarligt, att hon vore övertygad om, att det var försynens mening, att jag skulle begiva mig dit ut igen.

— Och det finnes intet hinder i vägen för din resa, fortfor hon, utom det, att du känner dig bunden av mig och barnen. Visserligen tror jag mig i stånd att uthärda en längre tids skilsmässa från dig; men om jag vore död, skulle intet avhålla dig från att genast resa. Då jag emellertid, såsom jag nyss nämnde, tydligen inser det vara försynens vilja, att du reser, så vill jag icke vara det enda hindret, utan om du nu beslutar dig för resan, så —

Då hon fann, att jag uppmärksamt och allvarligt betraktade henne, ivrigt lyssnande till hennes ord, blev hon en smula brydd och tvärstannade. Jag frågade varför hon inte avslutade sin avbrutna mening, och då jag nu ifyllde de ord hon ärnat säga, kommo tårarne henne i ögonen.

— Säg ut, älskade, fortsatte jag, vill du, att jag reser?

— Nej, svarade hon i en tor av innerlig ömhet, jag vill det långt ifrån; men har du beslutat dig för att resa, så vill jag, hellre än att vara det enda hindret, följa med dig, änskönt jag finner en dylik resa alltför äventyrlig för en man vid dina år i din ställning. — Men, fortsatte hon, nu åter med tårfyllda ögon, om så måste ske, vill jag icke låta dig fara ensam. Är det himlens vilja, att du reser, så blir det din plikt att resa, oavsett våra känslor, och dit din plikt kallar dig, dit kallar ock min mig. Vad än må hända, vill jag icke stå hindrande i din väg.

Min hustrus kärleksfulla uppträdande i denna sak gjorde, att jag tog mitt förnuft till fånga och började övertänka de steg, jag stod i begrepp att taga. Jag lade band på mina vittsvävande fantasier och frågade mig själv, varföre jag, en man på sextio år, vilken efter ett bekymmersamt, på faror och vedermödor rikt liv äntligen kommit i lugna och lyckliga omständigheter, åter skulle kasta mig i liknande äventyr och utsätta mig för vedervärdigheter, vilka endast anstode ungdomen eller en man i nödställd belägenhet?

Dessa tankar kommo mig att ytterligare begrunda min nuvarande ställning; jag var gift, min hustru hade redan skänkt mig ett barn och väntade snart det andra; jag hade allt, vad jag rimligtvis kunde önska, och behövde således icke begiva mig ut i världen för vinnings skull; jag var ålderstigen och borde snarare tänka på att för alltid lämna mina ägodelar än att ytterligare föröka dem, och slutligen kunde jag icke undgå att inse, så vida jag icke ville bedraga mig själv, att det ingalunda vore himlens vilja eller min plikt, som [ 304 ]kallade mig till ett dylikt företag. Pa detta sätt bekämpade jag mina fantasier och övervann dem småningom, på samma sätt som var och en i liknande fall bör kunna göra, blott han riktigt vill.

Sedan segern sålunda var vunnen, kände jag mig först något nedslagen, men uppmuntrade mig själv genom att ihärdigt fästa blicken på de många ljusa och angenäma sidorna i min närvarande ställning. Såsom det bästa medlet att fördriva all ledsnad beslöt jag att ägna mig åt någon sysselsättning, vilken icke medgåve ett fortsatt grubblande över min olycksaliga böjelses förespelningar. Ty så snart jag var sysslolös, infunno dessa sig ofördröjligen, och jag kunde ej fördriva dem med mindre jag företog mig något nyttigt arbete. Därav kom det sig, att jag köpte mig en liten lantgård i grevskapet Bedford med beslut att genast slå mig ned där. Boningshuset var litet men bekvämt inrett, och jag fann, att själva egendomen genom en omsorgsfull skötsel skulle kunna drivas upp betydligt. Detta överensstämde i flera avseenden med mina böjelser, ty jag fann stort nöje uti att odla och bruka jorden. Lantgårdens belägenhet i ett av de inre grevskapen innebar dessutom en synnerlig fördel för en person, vilken i likhet med mig borde vara avstängd från all beröring med kusten och sjömanslivet.

Korteligen, jag flyttade till denna lantgård med min familj, skaffade mig plogar, harvar, kärror, vagnar, hästar, hornboskap och får, och som jag med kraft och iver grep mig verket an, var jag inom ett halvår en fullständig lantbrukare. Mina tankar hade full sysselsättning med alla de skilda göromål, ett jordbruk kräver, och jag kände mig under denna tid så nöjd och tillfredsställd som det för en man med min natur gärna var möjligt.

Jag skötte mitt eget jordbruk, hade intet arrende och inga räntor att betala; jag hade full handlingsfrihet, så att jag med min egendom kunde göra eller låta vad helst jag fann lämpligt; jag sådde och planterade för mig själv och min familj; med ett ord, jag förde en så i alla avseenden angenäm tillvaro, att under hela denna tid alla mina resegriller varo som bortblåsta. Jag tyckte mig i själva verket åtnjuta alla de välsignelser och förmåner, vilka min far en gång så varmt framhållit såsom varande förbundna med medelklassens ställning; jag tyckte mig känna denna förnöjsamhet och lycka, som skalden funnit utmärkande för det lantliga livet;

»En ungdom, rik på fröjd, men trygg för lastens fara;
en lycklig ålderdom, fri från bekymrens skara.»

Men mitt under all denna lycka drabbades jag av ett slag, som kom lika oväntat som det till sina verkningar blev ödesdigert. Detta slag var förlusten av min hustru; ett slag, som icke allenast tillfogade mig ett oläkligt sår, utan på nytt uppväckte den gamla reslusten, vilken inom kort hade återvunnit hela sin forna makt över mig. Jag tänker icke här skriva något lovtal över [ 305 ]min hustru eller framhålla hennes förträffliga egenskaper, men så mycket vill jag endast i korthet säga, att hon var min trogna hjälparinna i alla företag; att hon genom sin klokhet och mildhet lyckades åstadkomma, vad aldrig min moders tårar, min faders förmaningar, mina vänners råd eller ens mina egna förnuftsskäl förmått, nämligen att hålla mitt oroliga sinne inom behöriga skrankor och avstyra alla de äventyrliga planer och förslag, av vilka mitt huvud ständigt var uppfyllt. Jag kände mig lycklig att lyssna till hennes råd och handla som hon bad mig.

Men nu var hon borta, och jag vill icke söka beskriva den tryckande känsla av ödslighet och tomhet, som efter förlusten av henne grep mig. Allt omkring mig antog ett dystert och frånstötande utseende. Jag kände mig nu

»Jag skötte mitt eget jordbruk.»

lika ensam och övergiven, som då jag första gången landsteg i Brasilien, ja, jag liknade till och med min belägenhet med den, vari jag befann mig de första åren av min vistelse på ön. Jag kunde icke bringa klarhet i mina tankar och visste icke, vad jag skulle företaga mig. Jag såg människorna omkring mig upptagna av sina många olika bestyr: en del strävade för bröd, en annan för tomma nöjen, men båda syntes mig lika olyckliga och beklagansvärda, emedan målet för deras strävanden i ena eller andra riktningen ständigt vek tillbaka. De som endast levde för nöjen och njutningar, hopade med varje dag endast nya orsaker till lidande och ånger, och arbetets trälar uttömde alla sina krafter i den dagliga kampen för ett bröd, som endast tjänade till att underhålla deras arbetsförmåga: Vilken löjlig kretsgång — vilka ändlösa sorger och bekymmer endast för att uppehålla ett liv, vilket likväl, i sig själv förgängligt, småningom halkade dem ur händerna! Dessa männi[ 306 ]skor levde endast för att arbeta och arbetade endast för att leva, liksom om dagligt bröd vore livets enda mål!

Detta kom mig att tänka på det liv jag förde på min ö, där jag icke sådde mera säd, än vad jag för mitt behov var nödsakad till, och icke uppfödde flera getter än jag behövde. Jag erinrade mig även, huru penningsumman fått ligga orörd, tills mynten möglade, och huru jag knappast bevärdigat dem med en blick under hela tjugo år.

Om jag emellertid, såsom jag bort, betraktat alla dessa ting i förnuftets och religionens ljus, skulle jag hava insett, att det gives någonting, höjt över allt detta — en oförgänglig verklighet, som ligger till grund för livet och utgör dess mål; en verklighet, varav människan kan komma i besittning redan här i tiden, eller som hon åtminstone kan sträva till mitt under de många bestyren med tillgodoseendet av den äntliga tillvarons behov.

Men min förträffliga rådgivarinna var borta; jag liknade ett skepp utan roder, som endast kan driva för vinden. Alla mina tankar återvände i den forna strömfåran; mitt huvud fylldes av återvaknande erinringar från min förflutna äventyrliga levnad, till vilken jag nu med fördubblad kraft längtade tillbaka, och alla de olika sysselsättningarna inom mitt lantbruk och min trädgård, vilka hittills förefallit mig som lika många förströelser, hade nu förlorat allt behag för mig — de voro som musik för en person, vilken saknar gehör, eller som mat för den där ingen smak har. Kortligen, jag fattade det beslutet att upphöra med mitt lantbruk, sälja gården och återvända till London; ett beslut, vilket jag även satte i verket några månader senare.

Jag anlände till London i samma nedslagna och oroliga sinnesstämning, som allt sedan min hustrus bortgång vilat över mig. Jag fann intet behag i London, hade ingen sysselsättning där, ingenting annat att göra än flanera omkring som en dagdrivare, vilket sätt att använda tiden med skäl kan sägas vara det föraktligaste av alla. Det var även för min personliga del mest motbjudande av alla — för mig, som allt ifrån min barndom varit van vid ett verksamt och rörligt liv. Jag sade ofta till mig själv: Lättjan är livets drägg och lättingen mänsklighetens avskum, och sannerligen tyckte jag mig icke hava använt min tid bra mycket bättre, då jag hela tjugosex dagar varit sysselsatt med förfärdigandet av en enda planka.

Det var nu i början av år 1693. Min brorson, vilken jag, efter vad förut är berättat, satt till sjös och därefter givit befälhavareplats på ett fartyg, hade just kommit hem från en kort resa till Bilboa, den första han som egen kapten gjort. Vid ett besök hos mig omtalade han, att några köpmän av hans bekanta föreslagit honom att för deras räkning göra en resa på Ostindien och Kina.

— Och nu, farbror, tillade han, måste ni lova att följa med mig, så skall jag sätta er i land på er ö, ty vi ämna anlöpa Brasilien.

[ 307 ]Ingenting kan, efter mitt förmenande, tydligare ådagalägga, å ena sidan förutbestämmelsen av vissa händelser, å andra sidan tillvaron av en osynlig värld, än detta märkvärdiga sammanträffande av senare tilldragelser med de tankar och föreställningar, vilka vi hyst i vårt allra innersta utan att meddela dem till någon människa i världen.

Min brorson visste i själva verket intet om, huru min olyckliga vandringslust återvänt med större styrka än någonsin, och jag å min sida hade heller ej någon aning om hans förslag. Men just samma morgon strax före hans besök hade jag under stark sinnesrörelse och efter att noga hava avvägt saken fattat det beslutet att begiva mig till Lissabon och rådgöra med min gamle vän kaptenen, som så ofta förr med råd och dåd hjälpt mig ur bryderi. Om det då befunnes klokt och någon lämplig lägenhet vore att tillgå, ämnade jag fortsätta resan ända till min ö för att se, vad det blivit av min där upprättade koloni. Jag var just inne i denna för mig så behagliga tankegång — bland annat funderade jag på att medtaga flera kolonister och utverka mig formlig besittningsrätt till ön — då på en gång min brorson inträder och gör mig det nämnda förslaget att på sin väg till Ostindien landsätta mig på ön.

Det klack häftigt till inom mig vid hans ord, och stirrande på honom utbrast jag:

— Vem i all världen har ingivit dig denna olyckliga tanke?

Min brorson blev först något häpen vid detta barska tilltal, men då han märkte, att det icke alls var så illa menat som det kunde tyckas, och att jag icke såg så särdeles missnöjd ut med hans förslag, fattade han sig strax.

— Jag hoppas, svarade han, att mitt förslag, om ni antager det, icke skall lända er till olycka. Jag är övertygad om, att ni bra gärna skulle vilja återse er koloni och er ö, där ni en gång regerade med större lycka än de flesta andra konungar i världen.

Kort sagt, detta min brorsons förslag överensstämde så fullkomligt med mina böjelser och med det sinnestillstånd, vari jag för närvarande befann mig, att jag utan vidare invändningar gick in därpå.

— Gott, sade jag, kan du uppgöra saken med dina köpmän, så skall jag följa med dig. Men jag vill ej utfästa mig att medfölja längre än till min ö.

— Men, farbror, invände han, ni vill väl aldrig bliva kvarlämnad där igen, hoppas jag?

— Kan du icke hämta mig på återresan? genmälte jag.

— Nej, svarade han, det är omöjligt. Redarna skola icke giva mig tillåtelse att taga den vägen med en så dyrbar last. Resan skulle därigenom i bästa fall komma att fördröjas vid pass en månad, möjligen tre eller fyra. Och skulle jag dessutom förlisa under vägen, så att jag bleve urståndsatt att avhämta er, skulle ju ni, min bäste farbror, befinna er i alldeles samma belägenhet som förr en gång.

[ 308 ]Detta var ju ett förståndigt tal, men det lyckades oss snart att finna en utväg. Vi beslöto nämligen att medtaga ombord skrovet och innanredet till en slup, vars särskilda delar lätt skulle kunna hopfogas på ön, så att båten inom några dagar vore färdig att sättas i sjön. Vi överenskommo även att för detta ändamål skaffa oss ett pär timmermän, som voro hågade att landstiga på ön.

Jag behövde sannerligen icke lång tid att betänka mig, ty min brorsons enträgenhet samstämde så fullkomligt med mina egna önskningar, att intet kunde hindra mig från att fullfölja min avsikt. Och då nu min hustru var död, fanns det heller ingen, som bekymrade sig om. mina göranden och låtanden — ingen utom den gamla hederliga änkan, vilken också på allvar tog itu med mig i avsikt att bringa mig till förnuft igen. Hon föreställde mig min höga ålder, mina lyckliga omständigheter och resans faror; men framför allt bad hon mig tänka på mina späda barn. Alla hennes ord voro emellertid förspillda, ty lika oemotståndlig som min lust till resan var, lika orubbligt var även mitt beslut att sätta den i verket. Jag sade henne, att de inre påtryckningar, jag i denna riktning erfor, voro så starka och så sällsamma, att ett försök å min sida att stanna hemma skulle vara detsamma som att trotsa försynen. Hon uppgav då alla vidare försök att övertala mig och biträdde mig i stället, icke allenast med tillrustningarna för resan, utan även med ordnandet av mina familjeangelägenheter, liksom ock i omsorgerna för mina barns uppfostran.

För detta ändamål uppsatte jag mitt testamente och förordnade om min förmögenhet för mina barns räkning på sådant sätt och placerade den i sådana händer, att jag, vad än kunde komma att hända mig, vore fullkomligt säker på, att de skulle få ut sin rätt. Deras uppfostran anförtrodde jag helt och hållet åt änkan, för vars underhåll jag anslog en tillräcklig summa. Denna präktiga kvinna hade sannerligen hittills gjort sig förtjänt av mitt fullaste förtroende, och hon motsvarade det även hädanefter i lika hög grad, ty ingen moder kunde med större omsorg eller klokhet hava handlett sina egna barn, än vad hon gjorde med mina. Det gladde mig att ännu ett återseende var oss beskärt, så att jag blev i tillfälle att betyga henne min livliga tacksamhet för allt, vad hon gjort för mig.

I början av januari 1694 var min brorson segelfärdig, och den 8 gick jag tillika med min gamle vän Fredag ombord å hans fartyg, som låg för ankar vid Downs i Engelska kanalen. Utom den förut omnämnda slupen medförde jag en ganska betydlig last av allehanda varor, bestämda för min koloni. För den händelse denna senare ej befunne sig i ett blomstrande tillstånd, var det mitt beslut att icke lämna den, förrän jag bragt den därhän.

Först och främst medförde jag några tjänare, vilka jag ämnade kvarlämna som kolonister på ön, eller åtminstone låta dem arbeta där för min räkning, [ 309 ]så länge jag själv stannade, varefter det stode i deras fria val att återvända med mig eller för all framtid bosätta sig inom kolonien. Vidare medtog jag tvenne timmermän, en smed samt en mycket händig, uppfinningsrik man, till yrket tunnbindare men förfaren i flera hantverk. Så till dömes var han en skicklig vagnmakare och svarvare, ävensom krukmakare varjämte han förstod konsten att göra handkvarnar till malning av säd. Lägg härtill, att han ägde en icke så obetydlig färdighet i snickareyrket, och läsaren kan lätt förstå den benämning vi gåvo honom, nämligen »vår tusenkonstnär».

»Alla hennes ord voro förspillda.»

Utom dessa hantverkare hade jag med mig en skräddare, vilken anmält sig vilja som passagerare medfölja min brorson till Ostindien, men som sedermera anhöll att få slå sig ned i min koloni. Det var en mycket duglig karl, som blev oss till stor nytta, ty han visade sig hemma i flera andra arbeten än dem, som hörde till hans egentliga yrke.

Den laddning jag hade med mig utgjordes av (så vitt jag nu kan erinra mig, ty jag uppgjorde ej någon förteckning över den) en tillräcklig mängd linnevaror samt en del tunna engelska tyger till beklädnad åt spanjorerna, som jag väntade finna på ön. Förrådet var så stort, att det enligt min beräkning borde räcka till deras behov av kläder under en tid av minst sju år. Dessutom medförde jag hattar, handskar, skor, strumpor och alla möjliga slags klädespersedlar jämte sängkläder och husgeråd, isynnerhet [ 310 ]kökskärl; vidare nålar, verktyg av alla slag, märlor, hakar, gångjärn — med ett ord allt, som jag kunde finna nödvändigt.

Vad vapen beträffar, hade jag försett mig med hundra stycken musköter och bössor samt flera pistoler jämte tvenne mässingskanoner. Av ammunition hade jag med mig en stor mängd kulor och hagel av alla storlekar; mellan tre och fyra tusen kilogram bly samt hundra stycken kruttunnor. För att vara beredd på allt hade jag därjämte förskaffat mig en mängd svärd, sablar, spjut och hillebarder. I korthet sagt, vi medförde ett stort upplag av allehanda förnödenheter. Slutligen hade det lyckats mig förmå min brorson att medföra tvenne små halvdäckskanoner mer, än han behövde för fartygets försvar, ty jag ansåg dem nyttiga att ha att tillgå i händelse av behov, varförutan jag ärnade låta uppföra en fästning på ön, vid vars bestyckning de kommo väl till pass. Jag hade nämligen beslutit att sätta min koloni i stånd att försvara sig mot alla slags fiender. Och sannerligen fick jag icke i början anledning nog att tro, att vi skulle få full användning för alla våra vapen, ja, för många flera, så framt vi önskade behålla vår ö i okvald besittning! Jag skall återkomma härtill längre fram i mån berättelsen fortskrider.

Denna min resa avlopp lyckligare, än vad jag var van vid, varför jag icke har några vidare äventyr att omtala för läsaren, vilken torde vara otålig att få höra, huru saker och ting slutligen gestaltade sig inom min koloni. Emellertid vållade vidriga vindar, fult väder och några andra små motigheter ett avbrott i vår resa, vilket gjorde denna längre än beräknat var. Jag, som egentligen aldrig gjort mer än en lycklig sjöresa, nämligen min första resa på Guinea, började tro mig förföljd av mitt vanliga olycksöde, och att jag vore född till ständig vantrevnad på land och ständig motgång på sjön.

De vidriga vindarna drevo oss först ur vår kurs i nordlig riktning, så att vi blevo nödsakade att söka hamn i Galway på Irland, där vi till följd av motvind måste ligga kvar i tjugutvå dagar. Men till ersättning för detta missöde kunde vi här inköpa en riklig mängd proviant till ytterst billigt pris, så att vi under hela tiden fartyget låg där icke behövde röra dess förråd, utan snarare ökade dem. Här intog jag även flera levande svin och tvenne kor med sina kalvar, i avsikt att sätta dem i land på min ö, för den händelse resan avlopp efter önskan; men vi blevo nödsakade att använda dem på annat sätt.

Den 5 februari avseglade vi från Irland och kunde glädja oss åt mycket god vind under några dagar. Om jag minnes rätt var det omkring den 21 februari som styrmannen, vilken då hade vakten, sent en afton inträdde i kajutan och omtalade, att han varseblivit ett eldsken och hört ett kanonskott, och medan han ännu talade, kom en pojke med bud från högbåts[ 311 ]mannen, att denne hört ytterligare ett skott. Vi sprungo genast upp på halvdäck och lyssnade, men hörde under en god stund intet nytt skott. Men därefter fingo vi plötsligt se ett starkt sken, som måste härröra från någon fruktansvärd brand på avstånd. På grund av våra beräkningar insågo vi genast, att åt det håll — i västnordväst — där elden visade sig, icke kunde vara land på åtminstone 2,500 kilometers avstånd. Därför togo vi för givet, att något fartyg måste hava råkat i brand på öppna havet, och att döma av de kanonskott, vilka ånyo avlossades, kunde det icke vara långt borta.

Vi beslöto nu att komma till det nödställda fartygets bistånd, övertygade som vi voro att inom få ögonblick träffa på det. I samma mån vi närmade oss det, blev eldskenet större, men alldenstund vädret var dimmigt, kunde vi på en stund ej urskilja något annat än skenet från branden. Efter omkring en halvtimmas segling med förlig, ehuru svag vind, och sedan dimman lättat något kunde vi tydligen varsebliva ett stort fartyg i brand mitt på havet.

Ehuru jag icke gärna kunde känna någon av de personer, vilka befunno sig ombord å det nödställda skeppet, rörde mig dock deras olycka på det djupaste. Jag erinrade mig helt naturligt den svåra belägenhet, vari jag själv en gång befann mig vid det tillfälle, då jag upptogs av den portugisiske kaptenen, och huru mycket mera beklagansvärd var icke dessa arma varelsers belägenhet, såvida de icke, vilket syntes högst osannolikt, seglade i sällskap med något annat fartyg! Jag befallde nu, att fem kanonskott, det ena omedelbart efter det andra, utan dröjsmål skulle avlossas, på det de stackars människorna, vilka säkerligen alla voro gripna av hopplös förtvivlan och dödsångest, måtte få veta, att hjälpen var dem närmare än de trodde. Jag hoppades även, att de därigenom skulle föranledas till ett försök att sätta ut räddningsbåten, ty fastän vi, tack vare lågorna, kunde se deras fartyg, var det dem omöjligt att urskilja vårt, emedan natten redan inrätt.

Härefter lågo vi stilla för att invänta morgonen, endast drivande för vågorna i samma riktning som det brinnande fartyget. Länge hade vi icke legat så, förrän till vår stora fasa, ehuru vi hade alla skäl att vänta det, fartyget plötsligt sprang i luften. Några ögonblick därefter var all eld utsläckt av vågorna. Denna händelse fyllde oss med förfäran, ty vi tänkte på den olyckliga besättningen, vilken antingen måste hava gått förlorad med fartyget eller ock driva omkring på havet i räddningsbåten, i vilket fall de arma mänhiskorna befunno sig i en i sanning förtvivlad belägenhet. Jag kunde dock till följd av mörkret icke upptäcka, huru härmed förhöll sig, men lät likväl till deras vägledning uthänga så många lantärnor vi hade ombord. Dessutom fortforo vi med skjutningen hela natten för att låta dem veta, att ett fartyg var i närheten.

[ 312 ]Omkring klockan 8 på morgonen kunde vi med tillhjälp av våra kikare urskilja fartygets räddningsbåtar, två till antalet och båda så överfulla med folk, att faran för sjunkning syntes överhängande. Vi iakttogo att de rodde i motvind rakt emot vårt fartyg, vilket de således varseblivit; vi sågo även, att de gjorde de mest förtvivlade ansträngningar för att ådraga sig vår uppmärksamhet.

Vi hissade genast flaggan till tecken, att vi märkt dem, och gåvo dem signaler att komma ombord. Därefter tillsatte vi flera segel och styrde kurs på dem. Efter något över en halvtimmes segling hade vi uppnått båtarna, varefter vi ofördröjligen togo de skeppsbrutna ombord. De utgjorde icke mindre än sextiofyra personer — män, kvinnor och barn, av vilka ett stort antal voro passagerare.

På förfrågan fingo vi veta, att det förolyckade fartyget varit ett franskt handelsfartyg om tre hundra ton, statt på hemresa från Quebec i Canada. Dess kapten gav oss en utförlig redogörelse för olyckan; hurusom elden först utbrutit i rorgängarens hytt genom dennes oförsiktighet, men efter hans rop på hjälp blivit — efter vad alla trodde — fullkomligt släckt; men att de snart funnit, hurusom några gnistor letat sig väg till ett ställe, där det var lika svårt att upptäcka som släcka dem; härifrån hade elden spridit sig vidare till lastrummet, varefter den trotsat besättningens ansträngningar.

I detta sakernas tillstånd var intet annat att göra än gå i båtarna, vilka till all lycka voro stora nog att rymma dem alla. Båtarna voro egentligen tre stycken: storbåten, en större slup samt en liten julle, vilken senare likväl varit de skeppsbrutna till föga nytta, utom det att de i densamma kunde medföra litet proviant och dricksvatten, sedan de lyckligen undgått att finna sin död i lågorna. Deras belägenhet i båtarna var emellertid icke stort bättre, och de vågade knappast hoppas på räddning — så ofantligt långt ifrån land som de befunno sig. Men huvudsaken var i alla händelser att till en början hava undgått elden; därefter förelåge ju alltid en möjlighet att möta någon seglare, som kunde upptaga dem. De voro försedda med segel, åror och en kompass och hade beslutit att söka uppnå New Foundland, emedan vinden blåste i denna riktning. De hade så mycket vatten och proviant med sig, att de med den yttersta sparsamhet borde kunna livnära sig under vid pass tolv dagar, på vilken tid kaptenen hoppats uppnå New Foundlands-bankarna, för den händelse vädret fortfore att vara vackert och vinden icke vände sig. Men de hade i själva verket så mycket att befara av väder och vind, vilka vid denna årstid och i dessa farvatten äro underkastade ständiga och plötsliga växlingar, att det i sanning skulle varit ett underverk, om de lyckats rädda sig.

Kaptenen berättade mig med tårar i ögonen, hurusom de mitt under sin [ 313 ]bedrövelse, då de nästan uppgivit allt hopp och voro färdiga att förtvivla, plötsligt till sin glada överraskning fått höra ett kanonskott, vilket snart följdes av fyra andra. Dessa fem skott voro de jag låtit avlossa vid första åsynen av elden. De hade haft den av mig åsyftade verkan, i det de ingjutit nytt hopp i de stackars skeppsbrutnas hjärtan och upplyst dem om, att ett fartyg, färdigt att komma till deras hjälp, befann sig i närheten. Strax hade de nedtagit master och segel och fattat beslutet att lugnt invänta morgonen. Då de likväl icke hörde flera skott, blevo: de något oroliga och avsköto efter varandra tvenne musköter; men som vinden låg emot, kunde dessa skott icke tränga till våra öron.

»Fartyget sprang i luften.»

Efter en stund fingo de emellertid en ännu större anledning till glädje, i det de varseblevo de av oss uthängda lanternorna och samtidigt förnummo ljudet av den nu åter påbörjade skjutningen, med vilken vi, såsom jag redan omtalat, fortsatte hela den återstående delen av natten. De grepo nu till årorna och rodde i den riktning, skenet från lantarnorna angav, och deras glädje låter lättare tänka sig än beskrivas, då de vid dagens inbrott funno, att vi märkte dem.

Det är mig sannerligen omöjligt att i ord ens tillnärmelsevis skildra de många sällsamma uttryck, dessa stackars människors översvallande glädje tog sig, då de så plötsligt och oväntat funno sig räddade ur den mest förfärliga belägenhet. Den sinnesrörelse, som alstras av fruktan och bekymmer, är lätt nog att beskriva, ty den tager sig helt få synbara uttryck; [ 314 ]men en sinnesrörelse, framkallad av plötslig och häftig glädje, ger sig luft i tusen de mest besynnerliga åtbörder, miner och utrop. Jag hade nu ett gott tillfälle att iakttaga de olika sätt, varpå olika naturer lägga sin glädje i dagen. Några av de räddade brusto i tårar; andra slogo sig för pannan och för bröstet och sleto sig i håret, som om de varit gripna av förtvivlan; andra åter sprungo fram och tillbaka som besatta; somliga sprungo omkring på däcket, stampande med fötterna och vridande händerna; andra dansade, eller sjöngo, eller skrattade, eller ropade; många voro som förstenade, ur stånd att röra sig eller få fram ett ord; några voro illamående och kräktes; flera raglade som druckna och syntes färdiga att svimma; slutligen fanns där ett fåtal, som gjorde korstecknet och tackade Gud för sin räddning.

Ehuru denna brist på självbehärskning gjorde ett ganska obehagligt intryck, ville jag likväl icke klandra de stackars människorna. Kanske funnos flera ibland dem, som sedermera vid lugnare besinning uppriktigt tackade Gud, för det han så underbart räddat dem. Emellertid var det endast några få, som från början ådagalade en lugn och värdig hållning och icke läto sig överflyglas av sin glädje.

De övrigas vilda, otyglade utbrott av glädje kunde måhända skrivas på deras naturliga temperaments räkning, enär de såsom fransmän tillhörde en nation, vilken framför alla andra är känd för att vara lidelsefull, flyktig och lättrörlig. Jag är icke filosof nog för att nöjaktigt förklara saken, men säkert är, att jag aldrig tillförne i mitt liv sett något med dessa utbrott jämförligt. Min stackars trogne Fredags häftiga rörelse vid åsynen av hans fader var icke på långt när så våldsam; ej heller den sinnesrörelse, som bemäktigade sig den engelske kaptenen och hans båda följeslagare vid det tillfälle, då jag räddade dem från de skurkar, som anstiftat myteri ombord å deras fartyg. Dessa båda fall av sinnesrörelse voro likväl de häftigaste, som hittills kommit inom min erfarenhet.

Jag gjorde vidare den iakttagelse, att dessa olika, av mig nyss omtalade utbrott av våldsam glädje icke visade sig endast hos skilda personer, utan de förekommo i tur och ordning hos en och samma person. Så till dömes kunde en man, som ena ögonblicket satt slö och liksom förstenad, i nästa ögonblick dansa, hoppa och skrika som en galning; därpå kunde han slita sig i håret, eller riva sönder sina kläder och trampa på bitarna likt en sannskyldig dåre; några ögonblick senare funno vi honom simmande i tårar, varefter han blev sjuk och syntes färdig att falla i vanmakt. Så förhöll det sig icke med en eller två endast, utan med största delen av dem, och om ej minnet sviker mig, fann sig skeppsläkaren föranlåten att åderlåta icke mindre än trettio stycken av de — jag må väl säga — rusiga människorna.

Ibland de skeppsbrutna befunno sig tvenne präster, en äldre och en yngre. [ 315 ]Märkligt att omtala var den äldre prästen den, som av alla de räddade syntes mest angripen av en vansinnig glädje. Så snart han satt sin fot ombord på vårt fartyg och fann, att han var räddad, föll han, såsom det tycktes, stendöd till däck: icke det minsta tecken till liv kunde spåras hos honom. Vår läkare, vilken i själva verket var den ende av oss alla, som trodde att karlen ännu levde, använde tjänliga medel för att återkalla honom till medvetande. Efter att hava gnidit och knådat hans arm i avsikt att återställa blodomloppet, slog han åder på densamma. I början kom blodet droppvis, men sedan patienten efter tre minuters förlopp öppnat ögonen, började det flyta helt ymnigt. En kvarts timma senare gick mannen uppe, till utseendet fullkomligt lugn; han sade sig vara fullt återställd och prisade verkan av de förträffliga hjärtstyrkande droppar, läkaren givit honom.

Sedan ytterligare en kvarts timma förflutit, fingo vi emellertid höra av annat. Doktorn var just i kajutan sysselsatt med att åderlåta en avsvimmad fransk kvinna, då en person kom springande med underrättelsen, att prästen blivit spritt galen. Förmodligen hade han börjat tänka närmare över sin plötsliga räddning, och detta var mer än han kunde bära: glädjen överväldigade honom. Sannerligen funno vi icke karlen i ett tillstånd, som gjorde honom lika mogen för Bedlam[1], som vem helst av dem, vilka någonsin varit där intagna! Doktorn vågade icke åderlåta honom på nytt, utan gav honom ett lugnande och sömngivande medel, vilket även medförde åsyftad verkan; ty då den stackars prästen följande morgon vaknade, var han åter herre över sig själv och i kroppslig måtto lika frisk och livskraftig som förut.

Den yngre prästen däremot visade hela tiden ett stort herravälde över sig själv och gav de andra ett i sanning vackert föredöme av manligt allvar och självtukt. Genast han kommit ombord på fartyget, kastade han sig ned på sitt ansikte och tackade den Allsmäktige för sin räddning. Jag råkade olyckligtvis störa honom i hans andakt, i det jag, troende honom hava fallit i vanmakt, ville komma till hans hjälp; men han tackade mig lugnt och vänligt för min välmening, upplyste mig om sitt förehavande och bad mig lämna honom i fred några ögonblick.

Det gjorde mig verkligen ont, att jag stört honom, men jag blev nu desto ivrigare att tillse, att ingen annan fick nalkas platsen, där han låg, och avbryta honom. Han kvarlåg i samma ställning vid pass tre minuter eller något längre; därpå reste han sig med lugnt allvar, kom bort till mig och tackade mig under djup rörelse för sin och alla de övrigas räddning, ty näst den Högste — sade han — hade de mig att tacka för sina liv. Jag svarade, att efter vad jag redan funnit vore det obehövligt att uppmana honom att hellre tacka Gud än mig; därför ville jag endast säga, att vi [ 316 ]icke gjort annat än vad plikt och mänsklighet bjuda oss alla att göra, när helst vi äro i tillfälle därtill, nämligen att bispringa nödställda likar; dessutom hölle jag före, att vi hade lika stor anledning som han att hembära den Allsmäktige våra innerligaste tacksägelser, därför att han beskärt oss den nåden att bliva medlet till så mångas räddning.

Härefter började den unge prästen sysselsätta sig med sina landsmän. Han sökte på alla sätt lugna dem; han talade med dem, uppmuntrade dem, gjorde dem milda föreställningar, förmanade och varnade dem; med ett ord, han ansträngde sig till det yttersta för att återföra dem till förnuft. Hos några kröntes hans försök med framgång, men andra voro döva för alla föreställningar — de hade helt och hållet tappat bort sig själva och förlorat varje spår av självbehärskning.

Jag har nedskrivit allt detta i tanke, att det torde kunna bliva till nytta för många av mina läsare, vilka därigenom må lära sig inse, huru nödvändigt det är att behärska sina passioner eller lidelser. Ty om en häftig glädje kan bringa människan till en sådan grad av oförnuft, vart skall icke då hat och vrede kunna föra henne? Dessa människors ovärdiga uppförande, sådant jag nu beskrivit det, innebär i sanning en kraftig maning till var och en av oss att vara väl på vår vakt mot alla sinnesrörelser och passioner, så väl dem som alstras av glädje och tillfredsställelse, som ock sådana, vilka hava sin grund i sorg eller vrede.

Den goda ordningen ombord blev första dagen något störd av våra nya gästers uppträdande och brist på självbehärskning; men dagen därpå, sedan de fått njuta en välbehövlig vila och sova ut ordentligt, visade de sig som helt andra människor.

I allt sitt uppförande ådagalade de nu den mest förbindliga artighet och förde ständigt på tal den stora tacksamhetsskuld, vari de stodo till oss för vår godhet. Detta var icke annat än vad vi kunde vänta av dem såsom varande fransmän — ett folk, som är känt för sin naturliga benägenhet att överdriva i dylika saker. Frampå dagen kommo kaptenen och den ene av prästerna till mig, utbedjande sig ett samtal med mig och min brorson. Den förre sade sig vilja överlägga med oss angående de mått och steg, som voro att iakttaga på grund av de senaste tilldragelserna. Först och främst förklarade de, att allt vad de ägde föga skulle förslå till gengäld för den utomordentliga tjänst vi gjort dem, i det vi räddat deras liv.

— Likväl, fortsatte kaptenen, lyckades det oss att i en hastig vändning rädda en del penningar och några värdesaker undan lågorna, och om ni värdigas mottaga dem, hava vi i uppdrag att erbjuda er det alltsammans. Dessutom hava vi en bön att framställa till eder: att ni nämligen ville öka eder godhet med att landsätta oss någonstädes under vägen, där vi om möjligt kunde finna en lägenhet hem till Frankrike.

[ 317 ]Min brorson visade sig böjd för att mottaga penningarna, något som jag likväl ogillade, ty jag visste, vad det ville säga att bliva landsatt på en främmande kust. Hade den portugisiske kaptenen, som en gång upptog mig på havet, tjänat mig på det sättet, att han i ersättning för sitt besvär fråntagit mig allt, vad jag ägde, så skulle jag hava råkat i den yttersta nöd eller måst taga slavtjänst i Brasilien lika väl som i Berberiet, endast med den skillnad, att jag icke i förra fallet såsom i senare blivit såld till en muhammedan. Men vad den saken beträffar, så torde en portugis icke just vara en så mycket bättre herre än en turk; ja, i somliga fall torde han vara vida sämre!

Jag svarade därför den franske kaptenen, att vi visserligen tagit dem ombord å vårt fartyg för att rädda dem ur deras nöd, men att detta endast varit vår plikt såsom människor. Vi skulle själva önska att bliva på samma sätt räddade, i händelse vi råkade i en liknande belägenhet.

— Säkerligen, fortfor jag, har ni mer än en gång läst bibelns ord: ’Vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem’? Nåväl, min herre, vi ha icke gjort något annat för eder än vad vi tro, att ni skulle ha gjort för oss, om ni varit i vårt ställe och vi i edert. Vi ha tagit er upp till oss för att rädda er och icke för att plundra er. Det skulle vara en grym och hjärtlös handling av oss att beröva er det lilla, ni lyckats rädda undan branden, och så landsätta er och lämna er åt ert öde! Det vore detsamma som att hava räddat er från döden, endast för att själva göra oss till edra mördare — att hava räddat er från drunkning för att låta er lida hungersdöden! Därför, min bäste herre, skall ej det minsta av edra ägodelar fråntagas er ombord å detta skepp.

— Vad återigen, fortsatte jag, eder begäran att bliva landsatta under vägen beträffar, så innebär det den största svårighet för oss. Vårt fartyg är destinerat till Ostindien, och änskönt vi redan drivit så långt åt väster ur vår bestämda kosa — vilket säkerligen är en försynens skickelse till eder räddning! — är det dock omöjligt för oss att egenmäktigt ändra vår resa endast för eder skull. Min brorson, kaptenen på detta fartyg, skulle icke kunna försvara ett sådant steg inför redarna, med vilka han ingått lagenligt kontrakt att taga vägen om Brasilien. Det enda vi kunna göra för eder är att ropa an mötande fartyg, som äro stadda på hemvägen från Västindien; kanske kan det lyckas oss att träffa på ett, som medtager er till England eller Frankrike!

Första delen av mitt anförande mottogs naturligtvis med den största tacksamhet av de skeppsbrutna; men vid utsikten att nödgas följa med oss ända till Ostindien blevo de högligen bedrövade, vilket isynnerhet var fallet med passagerarna. De bådo mig på det bevekligaste, att jag, då vi ju ändå före sammanträffandet med dem drivit så långt västligt ur vår be[ 318 ]stämda kosa, fortfarande skulle hålla samma kurs, åtminstone till i närheten av New Foundlandsbankarna, där vi med all sannolikhet skulle möta något fartyg, som kunde taga dem ombord och återföra dem till Kanada, varifrån de kommit.

Jag fann denna deras begäran mycket billig och kände mig böjd att tillmötesgå den. Jag betänkte nämligen, att det icke allenast skulle vara en onödig grymhet mot dessa stackars människor att föra dem ända till Ostindien, utan att det även skulle innebära en stor förlust för oss själva, ja, kanske till och med störa hela planen för vår resa, emedan provianten omöjligen kunde stå bi för oss alla. Under sådana förhållanden vore det ingalunda något kontraktsbrott å vår sida att taga hänsyn till de skeppsbrutnas önskningar; det vore tvärtom en tvingande nödvändighet för oss, förestavad av en oförutsedd händelse, och ingen skulle med något sken av rättvisa kunna förebrå oss vårt handlingssätt. Hade det icke enligt såväl mänsklig som gudomlig lag varit vår plikt att upptaga dessa människor, vilka vi funno drivande omkring på oceanen i tvenne båtar, försatta i den «mest nödställda belägenhet? Och låge det icke i sakens natur, att vi sedan, så väl för deras som vår egen skull, borde sätta dem i land någonstädes, varifrån de kunde återvända hem? Följaktligen beslöt jag att föra dem till New Foundland, om väder och vind det medgåve; i annat fall till Martinique i Västindien.

Det rådde fortfarande en frisk östlig bris, och vädret var tämligen vackert. Men alldenstund vinden en längre tid svängt emellan nordost och sydost, förlorade vi flera tillfällen att sända våra skyddslingar till Frankrike; ty vi mötte flera fartyg, bland andra tvenne fransmän, på väg till Europa, vilkas resa genom det ideliga kryssandet blivit så försenad, att de icke vågade taga några passagerare ombord av fruktan för, att provianten icke skulle stå bi till framkomsten. Vi nödgades därför fortsätta resan.

Efter omkring en veckas förlopp anlände vi till New Foundlands-bankarne. Här lyckades det oss, i korthet omtalat, att träffa på ett barkskepp, vars kapten var villig att taga våra fransmän ombord. De överenskommo med honom, att han först och främst skulle föra dem till närmaste hamn, där de ämnade förse sig med ett tillräckligt förråd av livsmedel, och därefter hem till Frankrike.

Det var dock icke alla fransmännen, som lämnade oss. Vid avskedet anhöll nämligen den förut omtalade unge prästen att få medfölja oss till Ostindien och bliva landsatt på koromandelska kusten, och denna begäran biföll jag så mycket hellre, som jag fann särdeles stort behag i den allvarlige unge mannen. Att jag icke misstagit mig i min uppfattning av honom, skall framdeles visa sig. Dessutom togo fyra av de franska matroserna hyra på vårt fartyg, och vi fingo icke anledning ångra denna tillök[ 319 ]ning i vår besättning, ty de visade sig vara mycket dugliga och ordentliga sjömän.

Härefter satte vi kurs på Västindien, styrande i syd-sydostlig riktning under vid pass tjugu dagar utan avbrott, ehuru svag vind eller vindstilla stundom rådde. Härunder träffade vi en dag på ett nytt föremål för vår hjälpsamhet och människokärlek, nämligen ett fartyg, som var nästan lika illa ute som det förra.

Den 19 mars 1694 befunno vi oss på tjugusju grader fem minuter nordlig bredd, då vi plötsligt långt borta vid horisonten upptäckte ett segel. Vi funno snart, att det tillhörde ett stort skepp, som styrde rakt på oss. Vi visste i början icke, vad vi skulle tro härom, men då fartyget kommit närmare, upptäckte vi, att det förlorat stormärsstången, fockmasten och bogsprötet. Strax därefter avfyrade det ett kanonskott såsom nödsignal. Vädret var ganska vackert, en frisk vind blåste, och snart hade vi kommit fartyget så nära, att vi kunde ropa an det och fråga, vad som hänt.

Vi fingo nu veta, att fartyget var från Bristol, att det kom från Barbados, men att det några dagar innan det var segelfärdigt av en förfärlig orkan lösslitits från Barbados’ redd, där det låg förtöjt, och drivit ut till havs, under det att både kaptenen och förste styrmannen voro i land. Den stackars besättningen hade således icke allenast haft att kämpa mot elementens raseri utan även genom bristen på befäl varit försänkt i ett tillstånd av villrådighet och modlöshet. De hade redan nio veckor drivit omkring på havet, och sedan orkanen väl var över, hade de hemsökts av ännu en fruktansvärd storm, i vilken fartygets master gått förlorade. Samtidigt hade de mist all kännedom om, var de befunno sig; de visste endast, att den senare stormen drivit dem i västlig riktning. Till följd härav hade de hoppats uppnå Bahama-öarna, men så hade vinden slagit om och drivit dem åt sydost. I saknad av nästan alla segel hade de icke kunnat motstå vinden utan sökt länsa undan för densamma, i hopp att slutligen nå Kanarieöarna.

Men utom alla de vedermödor, som vind och vågor tillskyndat dem, hade de på senare tiden börjat lida brist på livsmedel, så att de vid mötet med oss voro hart när ihjälhungrade. Sedan elva dagar tillbaka hade de varit helt och hållet utan kött och bröd, det enda som återstod av fartygets proviant var något mjöl och socker; en del kanderade frukter, som i början funnits, hade de till sista bit förtärt. Av vattenförrådet fanns däremot ännu lyckligtvis något kvar, varjämte de hade sju fat rom orörda.

Ombord å fartyget befunno sig som passagerare en yngling, hans moder och deras tjänsteflicka, vilka till sin olycka gått ombord aftonen innan orkanen utbröt, i tanke att fartyget redan vore segelfärdigt. Dessa stackars människor, som icke hade något kvar av sin egen matsäck, befunno sig i [ 320 ]själva verket i en mycket beklagansvärdare belägenhet än de övriga; ty besättningen, som själv var driven till den yttersta nöd, kände intet medlidande med de arma passagerarna. Också trotsar det tillstånd, vari dessa senare befunno sig, all beskrivning.

Jag hade troligen aldrig fått reda på detta förhållande, om icke min nyfikenhet drivit mig att gå ombord på skeppet. Som vädret var vackert och vinden mojnat av, gick denna utflykt ganska lätt för sig. Andre styrmannen, som under för handen varande förhållanden måst övertaga befälet på fartyget, berättade mig, att i stora kajutan funnos tre passagerare, vilkas tillstånd var i högsta grad beklagansvärt.

— Ja, tillade han, jag fruktar till och med, att de sedan äro döda, ty jag har icke hört något av dem på över två dagar, och jag har verkligen dragit mig för att se till dem, enär jag varit i saknad av alla medel att bistå dem.

Vi skyndade genast till de arma människornas hjälp och gåvo dem, vad vi kunde undvara, och sannerligen skulle jag icke hava försett dem med livsmedel, även om jag för den skull nödgats övertala min brorson att anlöpa Virginia eller någon annan del av den amerikanska kusten för att skaffa oss själva ny proviant. Detta var dock icke av behovet påkallat.

Nu råkade emellertid de stackars utsvultna människorna i. en ny fara, ty de fruktade att äta för mycket på en gång, även av det lilla vi för tillfället kunde giva dem. Styrmannen eller befälhavaren ombord förde med sig sex män i sin båt, men de arma varelserna sågo ut som skelett och voro så medtagna, att de endast med svårighet kunde sitta vid årorna. Styrmannen själv var ordentligt sjuk av alla sina umbäranden, ty han förklarade, att han icke för sin egen del undanhållit något från de övriga, utan delat lika med dem varje munsbit, som de förtärde.

Jag gav honom genast föda men varnade honom på samma gång att äta för häftigt. Han hade likväl icke hunnit förtära mycket, förrän han kände sig illamående och måste upphöra. Vår läkare gav honom då litet buljong med några droppar uti, och sedan han förtärt denna blandning blev han bättre. Under tiden glömde jag icke de övriga uthungrade männen, utan befallde, att mat skulle givas dem. De stackars karlarna slukade födan med verklig varghunger, ty den långa fastan hade gjort, att de alldeles förlorat herraväldet över sig själva och snarare vore att förlikna vid rovdjur än människor. Isynnerhet tvenne av dem åto med en sådan utomordentlig glupskhet, att de påföljande morgon höllo på att få sätta livet till, efter att under natten hava svårt insjuknat.

Åsynen av dessa stackars människors nöd innebar för mig någonting mycket rörande, ty jag erinrade mig min egen svåra belägenhet, då jag först blivit kastad i land på den obebodda ön och icke såg någon annan utsikt [ 321 ]än att gå en långsam hungersdöd till mötes. Huru hade icke denna tanke uppfyllt mig med en isande fasa!

»Styrmannen förde med sig sex man.»

Under det styrmannen berättade för mig om alla de vedervärdigheter, de haft att genomgå ombord på det väderdrivna fartyget, kunde jag icke taga mina tankar från de tre passagerarna, vilka enligt hans utsago skulle finnas i stora kajutan. Efter allt att döma hade dessa blivit lämnade helt och hållet åt sig själva, enär sjömännen varit alltför upptagna av sina egna bekymmer för att bry sig om dem. Jag fruktade därför, att de redan förgåtts av hunger, och att vi endast skulle finna deras lik i kajutan.

[ 322 ]Så snart jag väl hunnit få styrmannen, som vi nu kallade kapten, och hans män ombord på vårt fartyg, befallde jag därför vår egen styrman att med tolv män begiva sig ombord å det andra fartyget, medtagande en säck skeppsskorpor och fyra eller fem stycken torkat kött, för att därav tillreda en stärkande soppa. Ty utom de nämnda tre passagerarna funnos flera av besättningen ännu kvar ombord.

Vår doktor hade förständigat de med provianten avresande männen att koka köttet, innan de återvände, samt noga vaka över, att de utsvultna människorna icke finge äta det rått eller taga det ur grytan, innan det vore väl genomkokt. Därefter skulle det utdelas till dem i endast helt små portioner i sänder. Genom dessa försiktighetsmått blevo de stackars männen bevarade åt livet. De skulle annars hava dödat sig själva med just den föda, som var sänd till deras räddning.

Samtidigt befallde jag styrmannen att avlägga ett besök i stora kajutan och se, vad som vore att göra för de arma passagerarna därstädes. Vore de ännu vid liv, skulle han på det försiktigaste sätt giva dem förfriskningar, och för detta ändamål gjorde vår doktor i ordning en likadan blandning, som styrmannen på det främmande fartyget förut erhållit. Doktorn betvivlade icke, att de så småningom skule bliva fullkomligt återställda av denna anrättning, vilken på en gång utgjorde en kraftig näring och en kraftig medicin.

Jag kände mig dock icke tillfredsställd med allt detta, utan ville själv, såsom jag förut omtalat, övertyga mig om ställningen ombord å det främmande skeppet. Naturligtvis skulle jag då få en klarare uppfattning av det hela än genom blotta hörsagor. Jag bad därför kaptenen — såsom vi nu kallade fartygets andre styrman — åtfölja mig, varefter jag gick ned i hans båt och begav mig till skeppet.

Jag fann de stackars utsvultna människorna ombord i formligt uppror, emedan de icke ville vänta, tills födan bleve tillagad. Men styrmannen fullgjorde sin plikt och höll noga vakt vid ingången till kabyssen. Efter att förgäves hava sökt övertala dem till tålamod, måste han slutligen gripa till våld för att hindra dem från att intränga. Emellertid fann han rådligast att giva dem något till livs, innan den egentliga anrättningen var färdig, varför han tillsade kocken att göra i ordning några »flottbröd», d. v.s. skeppsskorpor, doppade i köttspadet, till utdelning bland de hungrande. De erhöllo var sin skorpa med uppmaning av styrmannen att hålla sig lugna, emedan han för deras egen välfärds skull vore nödsakad att tillse, att de icke fingo för mycket på en gång. Men alla föreställningar gagnade till intet, och hade icke jag och deras kapten kommit ombord i rättan tid och dels med goda ord, dels med hotelser hållit dem tillbaka, skulle de sannerligen hava skaffat sig tillträde till kabyssen med våld, ty ord och [ 323 ]förnuftsskäl hava föga inverkan på en hungrig mage. Emellertid lyckades det oss att lugna dem och att utdela födan i småportioner ibland dem, så att de slutligen voro mätta och belåtna utan att hava tagit någon skada.

»Jag fann de stackars utsvultna människorna ombord i formligt uppror.»

Men de stackars passagerarnas elände var av vida svårare art. Under närmare en veckas tid hade de icke förtärt en bit och flera dagar dessförinnan helt obetydligt. Den arma modern, som visat sig vara en kvinna med bildning och uppfostran, hade för att stilla sin sons hunger nekat sig själv det allra nödvändigaste, tills hon slutligen dukade under. Då vår styrman inträdde i kajutan, satt hon på golvet eller däcket, med ryggen stödd mot väggen och en stol på vardera sidan om sig. Hon tycktes vid första påseendet vara död, ty hon var blek och avtärd som ett lik, och huvudet hade sjunkit ned mot bröstet. Hon levde dock ännu, ehuru livslågan flämtade matt. Styrmannen talade till henne i uppmuntrande ordalag och sökte giva henne en matsked av doktorns soppa; härvid öppnade hon läpparna och upplyfte ena handen, men kunde icke få fram ett ord. Hon uppfattade likväl, vad styrmannen sade, och lät honom genom tecken förstå, att hjälpen kom för sent för hennes del; därefter pekade hon på sin son, liksom för att bedja styrmannen taga hand om honom. Icke desto mindre försökte styrmannen, som kände sig i högsta grad rörd över den sorgliga anblicken, att giva den arma kvinnan några matskedar soppa, vilket även [ 324 ]lyckades honom; men det var likväl för sent — hon dog på aftonen samma dag.

Ynglingen, vars liv blivit bevarat genom den kärleksfulla moderns uppoffring, var icke fullt så illa däran; men i alla händelser var han ganska svårt medtagen. Han befanns hava en bit av en gammal handske i munnen; det övriga av handsken hade han förtärt. Men som han var ung och stark, kvicknade han snart vid, sedan styrmannen givit honom in av den omnämnda soppan. En stund efteråt, då han fick ytterligare två eller tre matskedar därav, blev han emellertid illamående och anfölls av starka kräkningar.

Nu var turen kommen till den stackars flickan, som låg på golvet bredvid sin matmoder, i högsta grad medtagen och liksom kämpande med döden. Hennes drag voro förvridna; med den ena handen hade hon gripit ett så hårt tag kring ena stolbenet; att vi endast med möda kunde lossa den. Den andra armen låg över ansiktet, och båda fötterna voro krampaktigt prässade mot tvärslån på kajutans bord. Korteligen, det såg ut, som om hon låge i dödsryckningarna, men hon var dock ännu vid liv.

Den arma varelsen var icke allenast ytterligt utsvulten och gripen av skräck vid tanken på den nära förestående döden, utan även djupt förkrossad över det öde, som drabbat hennes matmor, vilken hon innerligt älskade och vilkens kval hon under flera dagar nödgats bevittna utan att kunna bringa någon hjälp.

Vi visste knappast, vad vi skulle göra med denna stackars flicka, och vår doktor, som eljest var en mycket kunskapsrik och erfaren läkare, stod i detta fall helt rådvill, ty fastän han med uppbjudande av hela sin förmåga lyckats återkalla flickan till liv och krafter, befann hon sig en längre tid bortåt i ett tillstånd av förvirring, som gränsade till förryckthet.

Det faller av sig själv, att sammanträffanden ute på öppna havet ej äro att likna vid besök på landbacken, vilka stundom kunna utsträckas till en vecka eller fjorton dagar. Vad vi i härvarande fall hade att göra var, att så vitt i vår förmåga stod bispringa de nödställda sjömännen, men ej att kvarstanna hos dem. De voro visserligen angelägna att för några dagars tid hålla samma kurs som vi; men för att icke hinna före ett fartyg, som saknade master, skulle vi nödgats inskränka våra segel alltför mycket, eller rättare icke föra några segel alls. På grund av kaptenens enträgna böner bevektes vi emellertid att vara honom behjälpliga med uppsättandet av nödiga master, varför vi, så att säga, kommo att stanna hos honom vid pass tre eller fyra dagar. Men sedan detta var gjort, lämnade vi honom, efter att likväl först hava givit honom fem fat kött, ett fat fläsk, två fat skeppsskorpor samt ärter, mjöl och annat, som vi kunde undvara. Till ersättning härför erhöllo vi trenne fat socker, en del rom samt några guldmynt. Vid [ 325 ]avskedet medtogo vi ombord på deras egen begäran de båda passagerarna och deras tillhörigheter.

Ynglingen visade sig vara en väluppfostrad, anspråkslös och förståndig ung man av omkring sjutton års ålder. Han var mycket nedslagen över förlusten av sin moder och omtalade för oss, att han för blott några månader sedan stått vid sin faders dödsbädd i Barbados. Han bad doktorn utverka hos mig, att han finge medfölja vårt fartyg, ty han sade sig icke på något villkor vilja vidare leva bland sin moders mördare. Han hade icke så orätt uti att giva fartygets besättning detta namn, ty dessa människor voro i själva verket, om även medelbart, orsaken till den stackars kvinnans död. Hade de delat med sig aldrig så litet åt den arma, hjälplösa änkan, skulle hon säkerligen förblivit vid liv. Men hungern vet ej av någon vän och är ej mäktig av uppoffring eller ens av medlidande. Doktorn å sin sida föreställde den unge mannen, huru långvarig vår resa komme att bliva, huru fjärran från hemland och vänner den skulle föra honom, samt att han måhända ginge en svår och bekymmersam framtid till mötes. Härpå svarade han, att det betydde föga, var han slutligen hamnade, blott han bleve förskonad från en fortsatt vistelse bland de förfärliga människor, vilka utan all barmhärtighet låtit hans arma moder svälta ihjäl.

— Kaptenen, sade han, härmed menande mig, ty han kunde givetvis ej veta något om min brorson, kaptenen, som så ädelmodigt räddat mitt liv, vill säkerligen icke störta mig i fördärvet, och sålunda taga tillbaka med den ena handen, vad han givit med den andra. Och det vore mitt vissa fördärv, om jag bleve kvarlämnad bland dessa råa sällar. Vad flickan beträffar är jag övertygad om, att hon, när hon väl kommer till sig själv, skall känna sig lika tacksam som jag, om hon får följa med er — ni må för övrigt föra oss varthän ni behaga!

Doktorn föredrog hans anhållan för mig i så övertalande ordalag, att jag icke kunde annat än giva mitt samtycke. Följaktligen togo vi dem båda ombord till oss, och med dem alla deras tillhörigheter, undantagandes elva fat socker, vilka vi ej kunde komma åt bland den övriga lasten. Som ynglingen innehade fraktsedel på dem, förständigade jag kaptenen, i kraft av en av denne undertecknad förbindelse, att vid ankomsten till Bristol uppsöka en därstädes bosatt köpman vid namn Rogers, en släkting till ynglingen, och i hans vård överlämna alla de varor, som tillhört den avlidna änkan och voro ombord å fartyget. Därjämte medsände jag ett av mig uppsatt brev till ifrågavarande köpman.

Jag tror likväl ej, att fartyget någonsin framkom till Bristol, utan håller för sannolikast, att det förliste under vägen. Det befann sig nämligen i så dåligt skick, att det svårligen kunde stå emot en möjligen mötande storm.

[ 326 ]Vi befunno oss nu på nitton grader trettiotvå minuter nordlig latitud, och hade hittills haft en ganska god resa, vad vädret beträffar, änskönt vinden i början visat sig motig. Jag vill nu icke vidare fresta läsarens tålamod med någon utförligare berättelse angående de mer eller mindre oviktiga tilldragelserna under senare delen av vår resa; jag skall endast i korthet omtala, att jag den 10 april 1695 åter anlände till min gamla b ostad, ön. Jag hade icke ringa svårighet att återfinna den, ty vi nalkades den nu från en annan sida, än jag var van, och jag hade varken någon karta över kusten eller något landmärke att rätta mig efter.

Vi kryssade omkring i flera dagar och gingo i land på flera öar, belägna i den stora Orinoko-flodens mynning, men allt förgäves. Så mycket inhämtade jag emellertid av mina strövtåg, att jag fordom gjort mig skyldig till ett stort misstag beträffande arten av det »fastland», jag från min ö kunde iakttaga. Ty det visade sig nu icke vara något fastland alls, utan en långsträckt ö eller rättare en rad av öar, vilka lågo tvärs över den stora flodens väldiga mynning. De vildar, som hälsat på min ö, voro således icke av den stam, som vi kalla kariber, utan öbor.

I korthet sagt, jag besökte flera av dessa öar utan att träffa på den rätta. Somliga av dem voro bebodda, andra icke; på en fann jag några spanjorer, vilka jag antog vara bosatta där; men då jag gav mig i samtal med dem, fick jag veta, att de hade en liten båt i en vik i närheten, och att de begivit sig hit i avsikt att skaffa sig salt och om möjligt fiska pärlmusslor. De voro hemma på ön Trinidad, som ligger längre i norr, emellan tionde och elvte graden nordlig latitud.

Vi foro sålunda från ö till ö, än med fartyget, än med fransmännens förträffliga slup, den de beredvilligt avstått åt oss, då de sågo, huru mycket vi tyckte om den. Vid en sådan utflykt kom jag plötsligt till södra udden av min så ivrigt eftersökta ö, vilken jag genast igenkände. Jag lät skeppet ofördröjligen ankra utanför den lilla viken, i vars närhet min gamla borg var belägen.

Så snart jag fick sikte på den gamla välkända omgivningen, ropade jag på Fredag och sporde honom, om han väl kunde gissa, var vi befunno oss?

Han såg sig forskande omkring, men slog i nästa ögonblick tillsammans händerna, utropande:

— O, ja; o, där —o, ja; o, där!

Och så pekade han på vår gamla bostad, allt under det han hoppade och dansade som en galning. Sannerligen hade icke jag möda nog att hindra honom från att kasta sig i sjön och simma i land!

— Nåväl, Fredag, inföll jag, tror du vi ska’ träffa någon människa därborta, och vad säger du om ett sammanträffande med din far?

Vid dessa ord blev den hederlige gossen helt allvarlig och stod en stund [ 327 ]tyst och orörlig. Slutligen märkte jag, att ymniga tårar sköljde hans kinder.

— Vad i all världen går det åt dig, min käre Fredag? frågade jag. Är du ledsen för, att du skall återse din far?

— Nej, nej, genmälte han, skakande på huvudet, aldrig se honom mera; nej, aldrig mera se honom igen.

— Varför det, Fredag? sporde jag nu. Huru kan du veta det?

— O, nej; o, nej, svarade den trogna själen, han längesedan dö, länge sedan; han mycket gammal man.

— Åh, min gode Fredag, invände jag, det kan du inte vara så säker på. Men tror du då, att vi ska’ träffa någon annan?

»Jag kom plötsligt till södra udden av min ö.»

Den gamle gossen tycktes hava bättre ögon än jag, ty fastän vi befunno oss vid pass tre kilometer från stället, pekade han dock på bärget just ovanför min gamla borg och utropade:

— Mig se, mig se, ja, ja — mig se många man där, och där, och där!

Jag ansträngde mina ögon till det yttersta, men kunde ej upptäcka någon levande varelse. Jag grep till kikaren, men med lika liten framgång. Detta måste dock hava berott därpå, att jag spejade åt orätt håll, ty Fredag hade fullkomligt rätt i sitt påstående, efter vad jag följande dagen erfor på därom särskild gjord förfrågan. Fem eller sex karlar hade nämligen stått på det ställe, han angav, och nyfiket betraktat fartyget, undrande vad dess ankomst till ön skulle betyda.

Då Fredag med bestämdhet vidhöll, att han såg människor på ön, lät jag hissa den engelska flaggan och avfyra trenne kanonskott för att till[ 328 ]kännagiva, att vi voro vänner. Sju eller åtta minuter senare fingo vi se en rök uppstiga på ena sidan av viken. Vid denna signal lät jag ögonblickligen sätta ut en båt, i vars akter jag anbragte en vit flagga såsom fredstecken, och tagande med mig Fredag och den unge munken, vilken jag förut omnämnt, satte jag kurs rakt på ön. Dessutom hade jag bemannat båten med sexton väl beväpnade matroser, för den händelse vi skulle råka ut för andra invånare än vi beräknat. Denna försiktighet visade sig emellertid överflödig.

Den unge prästen, eller munken, hade varit särdeles angelägen att få vara mig följaktig vid mitt första besök på ön, sedan jag för honom berättat historien om min långvariga vistelse därstädes och omtalat det sätt, varpå jag dragit mig fram i min ensamhet. Därjämte hade jag givit honom del av alla enskildheter, såväl rörande mig själv som dem, vilka jag en gång kvarlämnade på ön. Allt detta hade i högsta grad uppväckt hans intresse.

Alldenstund vi valt flodtiden för vår landstigning, och vattenhöjden nu var störst, kunde vi ro rakt in i den lilla viken. Den förste jag varseblev på ön var spanjoren, vars liv jag en gång räddat, och vars ansikte jag nu väl igenkände. Vad den dräkt han bar beträffar, skall jag sedermera beskriva den. Jag förbjöd någon att gå i land före mig, men sedan Fredag väl fått syn på sin far, som befann sig så långt från spanjorerna, att jag för min del omöjligen kunde upptäcka honom, glömde den ömhjärtade varelsen allt annat och skulle hava kastat sig i sjön, om han hindrats att springa i land.

Fredag hade icke väl satt foten på stranden, innan han snarare flög än sprang bort till sin far — med en fart, som påminde om en avskjuten kanonkulas. Det kunde sannerligen hava lockat tårar i ögonen på vem som helst, som blivit vittne till den scen, vilken nu följde. Det är mig omöjligt att beskriva de båda naturbarnens utomordentliga glädje vid detta oväntade återseende. Ni skulle bara hava sett, huru Fredag omfamnade gubben, kysste honom, smekte hans skrynkliga anlete, lyfte honom på sina armar, satte honom ned, därpå lade sig ned bredvid honom, steg upp igen, stannade framför honom och stirrade på honom med de mest hänryckta blickar, i vilken ställning han kunde förbliva en lång stund, orörlig som en bildstod — ja, ni skulle hava trott honom vara helt och hållet från sina sinnen! Så lade han sig ånyo ned på marken, strök gubbens ben, kysste dem, steg åter upp och slukade den gamle med sina förtjusta blickar.

Men det sätt, varpå han den följande morgonen lade sin barnsliga ömhet i dagen, skulle hava narrat en hund att skratta: han promenerade flera timmar fram och tillbaka på stranden med faderns hand i sin, som om gubben varit en ung dam, vilken Fredag gjorde sin kur. Allt emellanåt sprang [ 329 ]han ned till båten för att hämta något åt gubben: än ett stycke socker, än en styrketår, än en skorpa eller någon annan godbit.

På eftermiddagen gav sig hans barnsliga förtjusning luft i nya upptåg: han tog gubben på sina armar och satte honom ned på marken, varefter han började dansa omkring honom under tusen de mest löjliga åtbörder och kroppsställningar. Samtidigt pratade han utan uppehåll för att förströ gubben, än berättande den ena, än den andra historien från sina resor och vad som hänt honom i främmande länder. Korteligen, om de kristna barnen hemma i vårt land hyste samma innerliga kärlek till sina föräldrar, som Fredag i allt sitt görande och låtande ådagalade, kunde man vara frestad att påstå, att det fjärde budet i Mose lag vore fullkomligt obehövligt.

Men låt mig återvända till min landstigning. Det bleve alltför vidlyftigt att här omtala alla de ceremonier och artighetsbetygelser, med vilka spanjorerna mottogo mig. Den, som gick i spetsen för dem, var densamme, vars liv jag en gång räddat, och jag kände väl igen honom. Han nalkades båten i sällskap med en annan spanjor; i ena handen bar han en vit flagga till tecken av fred och vänskap, men han kände icke igen mig och hade ej den minsta aning om, att det kunde vara jag, förrän jag tilltalade honom.

— Senor, sade jag på portugisiska, känner ni verkligen icke igen mig?

Utan att säga ett ord räckte han sin bössa till den honom åtföljande mannen, varefter han skyndade fram till mig och under alla tecken till uppriktig glädje slöt mig i sina armar. Härvid yttrade han något på spanska, vilket jag icke till fullo uppfattade; därpå utgöt han sig i livliga ursäkter över, att han icke genast vid första påseendet igenkänt en person, vilken han fordom vid ett tillfälle hållit för en ängel, sänd från himmelen till hans räddning. Och nu flödade det från hans läppar av sådana artigheter, som en väluppfostrad spanjor alltid har så gott om och vilka han med det mest utsökta behag förstår att framsäga. Efter att hava tillsagt sin följeslagare att gå och hämta sina kamrater, frågade han mig, om jag hade lust att begiva mig till min gamla bostad, där han ville insätta mig i mina forna rättigheter och visa mig, att endast helt få förändringar blivit gjorda. Jag följde således med honom, men det var mig lika omöjligt att återfinna platsen, som om jag aldrig varit där, ty de hade planterat så många träd och ställt dem så nära intill varandra, att omgivningen kring min borg helt och hållet förändrat utseende. Dessutom hade träden under de förflutna tio åren blivit så stora och vuxit så tätt tillsammans, att platsen i själva verket var otillgänglig för alla utom dem, som kände till de genom lunden ledande hemliga gångarna med alla deras krökningar.

På min fråga efter orsaken till alla dessa försiktighetsmått svarade spanjoren, att jag av hans redogörelse för vad som timat på ön efter deras ankomst dit nogsamt skulle finna, huru nödvändiga dessa åtgärder varit.

[ 330 ]— Isynnerhet, fortsatte han, var det ett hårt slag för oss att finna, att ni lämnat ön. Visserligen kunde jag icke annat än glädjas över eder goda lycka, då jag hörde, att ni gått ombord på ett förträffligt fartyg, och att ni själv varit högeligen tillfredsställd med denna vändning i edert öde. Likväl må jag väl säga, att jag aldrig i mitt liv känt mig så överraskad och nedslagen, som då jag återkom till ön och fann, att ni icke längre var där. Dock kände jag ofta inom mig en livlig övertygelse, att jag en gång förr eller senare skulle komma att återse eder.

— Vad beträffar de tre barbarerna, fortfor han, med detta namn betecknande de trenne matroser, vilka jag kvarlämnat på ön, så har jag en lång historia att berätta er om dem. Vi hade det alltid mycket lugnare och säkrare bland vildarna än tillsammans med dessa skurkar. En lycka var, att deras antal var så ringa, ty hade de varit starka nog, skulle vi allesamman för länge sedan befunnit oss i skärselden.

Härvid gjorde den gode spanjoren korstecknet och fortsatte därefter:

— Jag vågar därför hoppas, att ni, min bäste herre, icke skall misstycka vårt handlingssätt, då ni får höra, huruledes vi, tvingade av nödvändigheten och för att bevara våra egna liv, måste avväpna skurkarna och med våld göra dem oss underdåniga; ty det var icke nog med, att de ville spela våra herrar — de ville även mörda oss.

Jag svarade, att jag just fruktat detta, då jag kvarlämnade dessa trenne män på ön, och att vid min avresa därifrån intet tillskyndat mig så stora bekymmer som den omständigheten, att spanjorerna ännu ej återkommit. Ty min önskan hade varit att personligen få överlämna allt i deras händer och formligen anvisa de tre karlarna den underordnade ställning, som rätteligen tillkom dem. Men så som saken nu förhöll sig förklarade jag min stora tillfredsställelse med spanjorernas handlingssätt, emot vilket intet fanns att anmärka. Jag kände nämligen de tre männen som ena oregerliga, hårdnackade skurkar, vilka voro i stånd till vilket bovstreck som helst.

Medan jag ännu talade, anlände spanjorens utskickade i sällskap med elva man. Det var mig omöjligt att av deras dräkt sluta till, vad nation de tillhörde; men spanjoren klargjorde ställningen till ömsesidig belåtenhet, i det han först vände sig till mig och, pekande på de nyss ankomna, yttrade:

— Dessa äro några av de herrar, vilka hava er att tacka för sina liv.

Därefter vände han sig till dem och upplyste dem i få ord om, vem jag var. Efter denna presentation kommo de en i sänder fram till mig och gjorde sin hälsning — icke som om de varit sjömän eller vanligt simpelt folk, utan som hade de varit ambassadörer eller adelsmän, och jag en konung eller stor erövrare. Deras uppträdande och hela sätt var i högsta grad förbindligt och artigt, men likväl präglat av en manlig värdighet, som högligen tilltalade mig. Korteligen, de ådagalade ett så mycket finare sätt [ 331 ]att vara, än vad jag förfogade över, att jag knappast visste, skulle förhålla mig under deras artigheter, och ännu mindre huru jag skulle gengälda dem.

»Känner ni verkligen icke igen mig?»

Historien om spanjorernas ankomst till och vistelse på ön efter min avresa därifrån är så märkvärdig och har så många intressanta drag att upp[ 332 ]visa — vilka, tack vare det ljus, som förra delen av min berättelse sprider över dem, bliva ännu mera spännande — att jag icke kan neka mig själv och mina läsare nöjet att här återgiva den.

Jag skall emellertid icke längre, såsom hittills, belasta min berättelse genom att tala i första personen, i vilket fall jag skulle nödgas använda sina tio tusen uttryck sådana som »sade jag» och »sade han», eller »han berättade mig» och »jag berättade honom», eller dylika; utan jag vill sammanfatta händelserna historiskt, så vitt jag kan erinra mig dem från spanjorernas egen berättelse.

För att så kortfattat men på samma gång så begripligt som möjligt genomföra denna min avsikt, nödgas jag gå tillbaka till den tidpunkt, vid vilken jag lämnade ön; samt i läsarens minne återkalla de omständigheter, som voro förknippade därmed, särskilt vad beträffar de personer, om vilka jag nu går att tala.

Således måste jag först och främst erinra därom, att jag sänt Fredags far och spanjoren (de båda männen, vilkas liv jag räddat undan kannibalernas händer och, jag må väl säga, tänder) i en stor kanot till fastlandet — såsom jag då trodde — för att till min ö hämta de spanjorer, som vistades bland vildarna. Min avsikt var, att vi, sedan de anlänt, gemensamt skulle uttänka och om möjligt genomföra någon plan till allas vår befrielse.

Vid tiden för deras avresa hade jag icke den minsta anledning att hoppas på min egen snara befrielse — icke mera än jag haft för tjugu år sedan. Så mycket mindre kunde jag hava någon aning om, vad sedan inträffade, nämligen att ett engelskt fartyg skulle komma att kasta ankar utanför min ö och slutligen föra mig därifrån.

Det måste därför hava varit en stor överraskning för spanjorerna, då de vid ankomsten till ön funno, icke allenast att jag lämnat den, utan även att trenne för dem alldeles obekanta personer. befunno sig på platsen, i besittning av allt vad jag lämnat efter mig, och sålunda innehavare av en egendom, vilken under andra förhållanden skulle hava tillfallit dem — spanjorerna — själva.

För att emellertid börja från början, gjorde jag mig underrättad om, huru det gått för spanjoren från det ögonblick han anträdde sin resa, i avsikt att hämta sina landsmän. Hans berättelse lyder som följer.

Om själva resan var just ingenting att säga; intet anmärkningsvärt hade inträffat under vägen, ty havet hade varit lugnt och vädret vackert. Hans landsmän hade blivit mycket glada över att återse honom, som varit deras förnämste man och anförare, allt sedan kaptenen på det fartyg, med vilket de förlist, någon tid efter skeppsbrottet avlidit. Deras överraskning och glädje vid det oförmodade återseendet var så mycket större som de visste, att han fallit i händerna på kannibaler, vilka alltid uppäta sina [ 333 ]fångar. Då han berättade dem historien om sin räddning och tillade, att han nu infunnit sig för att avhämta dem, trodde de sig fångna under en drömvilla, och deras gränslösa förvåning kunde endast liknas vid den Josefs bröder erforo, då han för dem omtalade sin upphöjelse vid Faraos hov.

Men så snart spanjoren visade sina landsmän, huru väl utrustad med vapen, ammunition och livsmedel han var för den förestående resan, kunde de icke längre tvivla, utan lämnade fritt lopp åt sin glädje över den lika efterlängtade som oväntade befrielsen, varefter de skyndsamt gjorde sig i ordning att i hans sällskap anträda återfärden.

Deras första göromål var att anskaffa ett nödigt antal kanoter. För att lyckas härutinnan fingo de icke vara alltför nogräknade om sättet, utan nödgades bedraga sina vänliga vildar. De bådo dem nämligen att få låna tvenne stora kanoter eller piroger, under förevändning, att de ärnade sig ut på en lusttur eller på fiske. Listen lyckades, och följande morgon begåvo de sig åstad i kanoterna. De behövde icke lång tid att göra sig färdiga, ty de hade inga saker, inga kläder, ingen proviant att instuva — allt vad de ägde buro de på sig, och det enda de medtogo var några rotfrukter av det slag, varav de brukade baka sitt bröd.

Efter inalles tre veckors frånvaro återkom spanjoren till ön i sällskap med sina kamrater. Under tiden hade jag, till deras olycka, äntligen funnit ett gynnsamt tillfälle att avresa från ön och även, enligt min egen berättelse i förra avdelningen, använt mig därav. Och icke nog härmed: i mitt ställe hade jag på ön kvarlämnat tre de mest fräcka, förhärdade och otrevliga sällar, man gärna kunde tänka sig — en omständighet, som just icke bidrog att förljuva de stackars spanjorernas vistelse på denna i övrigt så angenäma och vänliga ö.

Den enda sak, vari dessa skurkar märkligt att omtala, handlade rättskaffens, var den, att de åtlydde min befallning, dels att till spanjorerna vid dessas landstigning överlämna det brev jag skrivit till dem, dels att giva dem nödiga livsmedel och på annat sätt sörja för deras vederkvickelse efter resan. Även lämnade de behörigen ifrån sig den långa förteckning, jag uppsatt över de särskilda göromålen vid egendomens förvaltning; en förteckning, som: därjämte innehöll beskrivning över mitt sätt att baka bröd, uppföda getterna och odla jorden; samt huru jag torkade druvorna, tillverkade mina lerkärl och utförde alla andra nödvändiga arbeten. Allt detta hade jag före min avresa ansett tjänligt att skriftligen meddela spanjorerna, av vilka tvenne voro så pass hemmastadda i engelska, att de kunde förstå mina anvisningar.

En tid bortåt kommo de tre matroserna väl överens med spanjorerna och hjälpte dem beredvilligt med förefallande göromål. De lämnade dem plats jämte sig i huset eller grottan, och samlivet tycktes till en början [ 334 ]arta sig ganska väl. Spanjoren var den lilla koloniens styresman, och som han var väl förtrogen med mitt sätt att arbeta, ledde han med biträde av Fredags far alla göromålen. Men snart gjorde engelsmännen intet annat än strövade omkring på ön från morgon till kväll, skjutande papegojor och fångande sköldpaddor, och då de kommo hem på aftnarna, hade spanjorerna tillrett deras måltid.

Spanjorerna skulle hava varit belåtna med detta sakernas tillstånd, blott de andra låtit dem vara i fred, vilket dock engelsmännen i längden funno alltför enformigt. Liksom hunden på hötappen, ville de icke själva äta, men unnade heller ingen annan att äta. Tvistigheterna rörde sig i början kring sådana lapprisaker, att de icke äro värda att omnämnas, men slutligen bröto misshälligheterna ut i öppen fiendskap. Kriget fördes med den otroligaste råhet av dessa fräcka skurkar — utan minsta anledning, utan ringaste förnuft eller hänsyn. Spanjorerna själva, den förfördelade parten, voro visserligen de, som omtalade förhållandet för mig, men jag betvivlade icke deras ord, och då jag fick tillfälle förhöra de anklagade, kunde de icke invända något emot vad som lades dem till last.

Innan jag fortsätter vidare med denna del av min berättelse, måste jag gå tillbaka till den föregående och tillägga något, som jag då glömde att omtala. Då vi vid min avresa från ön just voro färdiga att lätta ankar och tillsätta segel, uppstod ett gräl ombord, vilket jag vid ett tillfälle fruktade skulle utbryta i ett nytt myteri. Lugnet blev icke återställt förrän kaptenen, biträdd av oss alla, beslutsamt kastat sig emellan de stridande och med våld skingrat dem, varefter han lät fängsla de två mest oregerliga sällarna och slå dem i järn. Alldenstund just dessa tagit verksam del i myteriet och låtit undfalla sig några hotfulla yttranden, förklarade nu kaptenen, att han måste hålla dem fängslade under hela resan och vid framkomsten till England låta rättvisan hava sin gång, så att dei galgen finge den välförtjänta lönen för sitt myteri och sitt försök att bemäktiga sig fartyget.

Ehuru detta endast var ett skrämskott av kaptenen, tjänade det emellertid till att uppröra sinnena ombord, och några av besättningen intalade de övriga, att kaptenen sökte föra dem bakom ljuset med vackra ord, endast för att vid ankomsten till första engelska hamn låta kasta dem alla i fängelse och få dem dömda till döden. Styrmannen fick kännedom om saken och anmälde förhållandet för oss, varefter beslöts, att jag, som fortfarande gick och gällde som en mäktig man ibland dem, skulle i sällskap med styrmannen gå ned till dem och ställa dem tillfreds med den försäkran, att allt det framfarna skulle vara förlåtet, därest de uppförde sig väl under den återstående delen av resan. Så skedde även, och sedan jag bekräftat löftet med mitt hedersord, syntes de belåtna och blevo så i ännu högre grad, då jag lät frigiva de båda fängslade matroserna.

[ 335 ]Men denna händelse hade nödgat oss att ligga för ankar under natten, och följande morgon var vinden alltför svag för att tillåta avfärd. Vi funno även att de båda karlarne, som varit fängslade, hade rymt i skeppsjullen, vilken ej blivit upphalad, samt medtagit var sin musköt och några andra vapen. Deras avsikt var förmodligen att uppsöka och sluta sig till de å ön kvarlämnade männen. Efter denna upptäckt lät jag genast utsätta storbåten med tolv man under befäl av styrmannen, som fick order att taga reda på och återföra kanaljerna. Dessa läto emellertid ej fånga sig, ty då de sågo storbåten nalkas stranden, flydde de inåt skogen och dolde sig där.

Styrmannen erfor en stark lust att till straff för deras skurkstreck förstöra planteringarna på ön och uppbränna boningshus, möbler och husgeråd; men alldenstund ett sådant förfaringssätt icke ingick i hans order, lät han det bero och återvände med sina män ombord.

Med de båda förrymda karlarne hade nu antalet invånare på ön vuxit till fem. Men de tre männen, som voro där förut, mottogo föga gästvänligt de nykomne, ty sedan de varit tillsammans två eller tre dagar, blevo de sistnämnda körda på dörren med förständigande att icke vidare återkomma, enär de förre icke ville hava något att skaffa med dem. De gåvo dem ej ens någon föda utan läto dem reda sig själva bäst de kunde. Detta skedde före spanjorernas ankomst till ön.

Då spanjorerna slutligen anlände, sökte de övertala de tre engelska odjuren att taga till sig sina landsmän igen, på det de alla måtte bilda ett enda hushåll; men därom ville de icke höra talas. De sist anlända karlarne nödgades därföre allt fortfarande leva för sig själva, och då de omsider insågo, att endast flit och omtanke kunde göra livet drägligt för dem, slogo de ned sina bopålar på öns nordvästra strand, där de voro säkra för vildarna, vilka alltid landstego på den östra delen av ön.

Här uppbyggde de nu tvenne hyddor åt sig, den ena till boningshus, den andra till förrådshus eller magasin. Sedan de av spanjorerna erhållit utsäde såväl av korn som av ärter, började de odla, så och inhägna enligt de föreskrifter, jag skriftligen uppsatt för den lilla koloniens räkning. Därefter förde de båda männen en ganska angenäm och bekymmerfri tillvaro; de inhöstade sin lilla skörd, som var tillräcklig för deras behov, bakade sitt bröd och förkovrade även i andra avseenden sitt hushåll. Den ene av dem, som varit kockens medhjälpare ombord å fartyget, var ganska väl förfaren i kokkonstens mysterier och tillagade följaktligen alla deras måltider.

Så hade de fortfarit någon tid, då en vacker dag de tre eländiga skurkarne, deras egna landsmän, kommo till dem och började okväda dem, påstående, att ön vore deras, de trennes, egendom, alldenstund guvernören — därmed åsyftande mig — givit dem uteslutande besittningsrätt över hela detta område.

[ 336 ]— Ni ha således ingen rättighet, slutade de, att bygga hus på vår mark, så vida ni ej vilja betala skatt till oss.

De båda männen, som till en början trodde, att de andra skämtade, bådo dem stiga in och sitta ner, så skulle de få se vilka vackra hus de uppfört åt sig. De kunde ju även då överenskomma om storleken av det äskade arrendet.

— Om ni verkligen är tomtägare här, inföll en av de två skämsamt, så hoppas jag, att ni till tack för vår möda att uppföra hus åt er på er egen mark tillåta oss att länge sitta kvar som hyresgäster. Vi voro er mycket förbundna, om ni ville låta hämta en lagkarl till att uppsätta hyreskontraktet oss emellan!

Ursinnig över detta skämt svarade en av de tre uslingarna under en ström av hotelser och svordomar:

— Ni ska' min själ bli varse, att vi icke kommit hit för att gyckla eller låta skämta med oss, varpå han sprang bort till en eld, som var uppgjord på något avstånd från hyddan, fattade en brand och slungade den med kraft mot stugans yttervägg, som genast fattade eld. Inom få minuter skulle hela huset vara nedbrunnet, om ej en av ägarne i hast stött undan den råe mordbrännaren och släckt elden, vilket dock ej föll sig så lätt.

Skurken blev så ilsken över den stöt, han av den andre erhållit, att han fattade en i närheten liggande stör och måttade ett slag mot sin motståndares huvud; men denne senare undgick att bliva träffad genom att hasttigt hoppa åt sidan och fly in i stugan; eljes hade säkerligen hans sista stund varit kommen. Då hans kamrat såg, i vilken fara de båda svävade, skyndade han in i stugan efter honom, varpå de, fattande sina musköter, ögonblickligen återvände till kojans ingång. Här träffade de på mordbrännaren, som med en väl riktad kolvstöt livlös sträcktes till marken, innan hans båda kamrater, som befunno sig på något avstånd kunde komma honom till hans hjälp. Då emellertid dessa båda hotfullt närmade sig, intogo de andra försvarsställning, riktade bössmynningarna mot de annalkande och ropade:

— Stanna! Annars skjuta vil!

Skurkarne hade även skjutvapen med sig, men den först anfallne matrosen, högeligen uppbragt över det lömska överfallet, ropade till dem, att om de understode sig att röra hand eller fot, blevo de genast nedskjutna som hundar. Han befallde dem därpå att sträcka gevär, vilket de likväl icke gjorde, men då de sågo hans beslutsamhet, började de underhandla och bådo att få taga sin sårade kamrat med sig och avlägsna sig, vilket även tilläts dem.

Härutinnan handlade emellertid de båda männen mycket oklokt, ty de borde hava begagnat sig av tillfället att fullständigt avväpna de tre skurkarne, varefter de ofördröjligen skulle fört dem till spanjorerna och för dessa omtalat deras handlingssätt, på det de måtte bliva behandlade som brottslingar och [ 337 ]för framtiden oskadliggjorda. Ty allt ifrån den dagen andades de endast hot och hämnd, vilket de jämt och ständigt på tusen olika sätt lade i dagen.

Men jag vill icke överlasta min berättelse med att omtala alla de skurkstreck, som dessa uslingar gjorde sig skyldiga till; huru de trampade ned säden på de båda männens åkrar, sköto deras tama getter och förövade mångfaldiga andra nidingsdåd av liknande beskaffenhet. Allt nog, de båda förföljda männen bragtes slutligen härav till en sådan förtvivlan, att de beslöto att vid första lägliga tillfälle möta sina tre plågoandar i öppen kamp.

»Stanna! Annars skjuta vi!»

I denna avsikt begåvo de sig tidigt en morgon till borgen, såsom de fortfarande kallade min gamla bostad, i vilken spanjorerna och de tre skurkarna vid denna tid bodde tillsammans. Här ämnade de uppgöra sin räkning med de senare, och spanjorerna skulle övervara striden såsom åskådare för att tillse, att allt ginge rätt till. Vid framkomsten ropade de engelsmännen vid namn, och då en spanjor svarade, sade de sig vilja tala med sina landsmän.

Nu hände sig, att dagen förut tvenne av spanjorerna i skogen mött den ene av de båda engelsmännen, vilka jag till skillnad från deras skurkaktiga landsmän vill kalla de hederlige männen. Denne gav spanjoren en dyster skildring av den barbariska förföljelse, för vilken han och hans kamrater voro utsatta [ 338 ]från sina landsmäns sida, vilka gjorde allt för att förbittra livet för dem och förstöra deras med svett och möda utförda arbeten och anläggningar.

— De hava redan skjutit våra fyra getter, klagade han, trampat ned vår säd och förstört våra gärdesgårdar. Jag ser ingen annan utväg än att vi måste förgås av brist på det nödvändiga, så vida icke ni, herrar spanjorer, komma till vår hjälp.

Då spanjorerna kommo hem, omtalade de förhållandet för de övrige, och på aftonen, då alla sutto till bords, tog en av dem till orda och förebrådde de tre engelsmännen i milda och hovsamma ordalag deras uppförande.

— Huru kunna ni, sade han, vara så grymma mot edra strävsamma och fredliga landsmän, som icke gjort er något för när? De söka ju att ärligt uppehålla sig med sina händers arbete, och de hava rätt att fordra att få vara i fred, då de ju icke kränkt någon annans rätt.

Härtill genmälte en av engelsmännen i häftig ton:

— Vad hade de här att göra? De ha gått i land utan tillåtelse och få finna sig i den behandling, som kommer dem till del. De hava ingen rättighet att bygga eller plantera här på ön, enär de ingen del hava i den.

— Men, herr engelsman, invände spanjoren lugnt, de skola väl icke svälta ihjäl heller?

— Låt dem svälta ihjäl; de få icke bygga eller så här, svarade den råe sällen.

— Men, min bäste herre, inföll spanjoren, vad i all världen skola de då taga sig till?

Nu tog en annan av skurkarna till orda:

— Taga sig till? ! He, de skola bli våra slavar, naturligtvis, och arbeta för oss!

— Men hur kunna ni väl fordra något sådant av dem, sade spanjoren, ni har ju inte köpt dem för edra pengar och ha således ej minsta rättighet att göra dem till slavar!

— Ön är vår, svarade engelsmannen, guvernören har skänkt oss den, och ingen utom vi ha rättighet att vistas här!

Med dessa ord började han svärja och förbanna, hotande, att de skulle gå och bränna upp nybyggena, ty ingen hade rätt att bygga på deras mark.

— Vad nu, min herre! utropade spanjoren. På samma grund skulle ju även vi vara edra slavar?

— Just precis, ja! svarade den oförskämde sällen, det ska ni nog bli varse, innan vi gjort upp räkningen med varandra.

Detta yttrande bekräftades med några mustiga eder. Spanjoren smålog endast och höjde på axlarna utan att bevärdiga den fräcke karlen med ett ord till svar. Detta lilla meningsbyte hade emellertid upphetsat sinnena; och stigande upp från bordet, sade den ene engelsmannen — jag tror Will Atkins — till den andre:

[ 339 ]— Kom, Jack, låt oss gå och ta' ett nappatag med de där båda åsnorna; vi ska vända opp och ner på deras palats, det vill jag bli man för. De ska min själ inte gå och påta på våra ägor!

Härefter avlägsnade de sig, var och en beväpnad med bössa, pistol och svärd. De uttalade halvhöga hotelser även mot spanjorerna, som tagit de båda engelsmännens parti, lovande att »märka» även dem vid tillfälle.

Varthän de gingo eller huru de använde tiden denna afton, därom visste spanjorerna intet; men det vill synas, som om de under första delen av natten strövat omkring i trakten och slutligen anlänt till mitt lantställe, där de uttröttade lagt sig till vila. Lyckligtvis försovo de sig; ty enligt vad de sedermera bekände, hade de överenskommit att vid midnatt begiva sig till de båda engelsmännens koja, sticka den i brand och antingen innebränna de stackars karlarne eller ock mörda dem, om de försökte rädda sig ur det brinnande huset. Alldenstund ett ont uppsåt icke gärna plär giva god sömn, är det i sanning högst märkvärdigt, att skurkarne icke förmådde hålla sig vakna.

Emellertid hade även de båda engelsmännen, såsom jag redan omtalat, uppgjort en krigisk plan mot sina plågoandar, ehuru de ämnade gå till väga på ett vida ärligare sätt. Därav kom sig att de, till sin stora lycka, just samma morgon stigit tidigt upp och begivit sig hemifrån, innan de blodtörstiga skurkarne hunno anlända till deras bostad.

Då de omsider ankommo till platsen och funno de båda männen utgångna; utropade Atkins, som synes hava varit den farligaste av de tre banditerna:

— Ser man på bara! Här är buren, men fåglarna äro utflugna!

Härefter sökte de utfundera orsaken till, att deras fiender gått ut så tidigt på morgonen, och kommo snart till den slutsatsen, att spanjorerna varnat dem. De beslöto nu att utkräva en blodig hämnd på dessa senare och bekräftade överenskommelsen med handslag och gruvliga eder. Därpå grepo de sig an med förstörelseverket; de satte visserligen icke eld på byggnaderna, men nedrevo dem i grund och kastade spillrorna vida omkring, så att man sedermera knappast kunde se, var husen stått. Allt husgerådet krossade de eller sönderbröto, uppryckte de unga träden, som de stackars männen planterat, och nedbröto gärdesgården, som de uppfört till skydd för sin hjord och sina åkrar. Korteligen, de skövlade och förstörde allt så grundligt, som om den lilla kolonien varit hemsökt av en hord tatarer.

Vid samma tid voro de två matroserna ute för att uppsöka sina vedersakare, fast beslutna att utkämpa en dust med dem, varhelst de träffade på dem och obekymrade om sin underlägsenhet i antal. Hade de mötts, skulle säkerligen en blodig sammandrabbning blivit följden, ty alla fem voro starka, beslutsamma karlar, upptända av bitter fiendskap mot varandra.

Men försynen avstyrde ett sammanträffande dem emellan; ty de båda fientliga partierna gingo om varandra. Då de tvänne matroserna med oför[ 340 ]rättat ärende återkommo till sitt nu skövlade hem, hade de tre banditerna redan lämnat det och inträffat vid sin egen och spanjorernas gemensamma bostad. Fulla av övermod i känslan av sin lyckade bedrift, omtalade de detsamma i hånfulla och skrytsamma ordalag för spanjorerna. Will Atkins dristade sig till och med att träda fram till en av spanjorerna, och — liksom hade de varit ett par lekande gossar — rycka av honom hatten, vilken han med kraft slungade i spanjorens ansikte under yttrandet:

— Och du, senor Jack Spanjor, ska' komma på samma kalas, om du inte sätter ner trynet en smula!

Spanjoren som var en fridsam och belevad man, men på samma gång modig och stark, fixerade skarpt sin angripare; gick därpå obeväpnad som han var, lugnt fram till den oförskämde sällen och sträckte honom till marken med ett kraftigt slag av sin knutna hand, liksom en oxe fälles med ett yxslag i pannan. Ögonblickligen avlossade en av de andra skurkarne sin pistol mot spanjoren, som lindrigt sårades i ena örat, så att ymnigt med blod flöt. Det starka blodflödet kom spanjoren att tro sig mera sårad än han verkligen var, vilket åter hade till följd, att han förlorade sitt hittills ådagalagda lugn och beslöt att driva saken till sin spets. Han skyndade sig därför att bemäktiga sig den fallnes bössa och stod just i begrepp att nedskjuta den siste angriparen, då i detsamma flera spanjorer trädde ut ur grottan och lyckades förmå honom att avstå från sin föresats. I stället tillfångatogos banditerna och avväpnades.

Då dessa nu sågo sig berövade alla vapen och funno, att de gjort samtliga spanjorerna till sina fiender, lika väl som sina egna landsmän, blevo de betydligt avkylda och funno för gott att i hövliga ordalag anhålla om vapnens återfående. Men spanjorerna förklarade sig icke kunna villfara deras begäran, enär de förbrutit sig mot sina egna landsmän och dessutom hotat att göra dem — spanjorerna — till sina slavar.

— Men därest I viljen lova — utlät sig den spanjor, vars liv jag räddat — att bliva nyttiga och fridsamma människor och icke fara fram som vilddjur, så skola vi fortfarande liksom hittills bistå er med råd och dåd men alldenstund I utan minsta orsak öppnat fejd med edra landsmän och trakten efter deras liv, anse vi oss icke böra återgiva er edra hittills innehavda vapen, vilka I på ett så grymt och onaturligt sätt missbrukat.

Detta tal föll icke skurkarne i smaken; utan rasande likt galningar avlägsnade de sig under de förfärligaste hotelser: de skulle nog veta att hämnas, änskönt man frånstulit dem deras skjutvapen! Härtill genmälte spanjorerna, att de å sin sida nog skulle veta att skydda sig och sin egendom, och — tillade den först talande — därest I understån er att tillfoga våra planteringar eller hjordar den minsta skada, skola vi anse er fågelfria och utan misskund nedskjuta er likt andra skadedjur, varhelst vi träffa er, och om I levande fal[ 341 ]len i våra händer, skola vi göra processen kort och upphänga er som fågelskrämmor i första bästa träd!

Dessa kraftiga, men väl befogade ord gjorde skurkarne ännu mera förbittrade, och de gingo sin väg, svärjande och förbannande såsom avgrundsandar. De hade knappt försvunnit ur sikte, innan de tvenne engelsmännen, i hög grad förbittrade även de, ehuru av andra skäl, infunno sig på platsen.

De kommo från sin härjade koloni och hade i sanning orsak nog till sorg och vrede. Sedan de båda partierna berättat varandra sin historia, funno de det högst märkvärdigt, att tre män på detta sätt skulle ostraffat få spela översittare över nitton.

»Sträckte honom till marken med ett kraftigt slag av sin knutna hand.»

Spanjorerna föraktade skurkarne och frågade ej mycket efter deras hotelser sedan de nu blivit avväpnade; men de två engelsmännen voro fast beslutna att utkräva vedergällning av dem, kosta vad det ville. Här trädde emellertid spanjorerna emellan under förklaring, att de, alldenstund skurkarne nu voro utan vapen och således på det hela taget ofarliga, ej kunde tillåta de båda engelsmännen att förfölja dem med skjutvapen och måhända döda dem.

— Men, sade den kloke och allvarlige spanjoren som var koloniens huvudman, om I viljen överlämna saken åt oss, vilja vi söka förmå dem att giva er upprättelse, ty utan tvivel skola de återkomma till oss, då deras vrede lagt sig, alldenstund de äro beroende av vår hjälp för sitt uppehälle. Och vi lova er att icke bispringa dem, innan de givit er full upprättelse. Men emot detta [ 342 ]villkor måste även I lova att icke använda våld emot dem utom till självförsvar.

De båda engelsmännen gingo högst ogärna in härpå, men spanjorerna förklarade sig angelägna att förekomma blodsutgjutelse och voro förvissade om, att saken skulle kunna avgöras i godo till allmän belåtenhet.

— Vår koloni är ju så liten, sade de; här är gott rum för oss alla, och det vore i sanning beklagligt, om vi icke skulle kunna leva i frid med varandra. Engelsmännen gåvo sig slutligen till tåls, och alldenstund deras egen bostad var förstörd, stannade de några dagar hos spanjorerna i avvaktan på sakens vidare utveckling.

Efter vid pass fem dagars förlopp återkommo de tre lösdrivarna, trötta och utsvultna. Under tiden hade de huvudsakligen livnärt sig av sköldpaddsägg. Koloniens styresman, den av mig räddade spanjoren, var jämte två av sina män på väg ned till havsstranden, då han sammanträffade med de tre karlarne. Deras sätt hade undergått en i ögonen fallande förändring, ty de uppträdde i högsta grad fogligt och ödmjukt, bedjande att av gunst och nåd åter bliva upptagna i kolonien.

Spanjoren åhörde vänligt, men med lugn värdighet deras andragande, varefter han avgav följande svar:

— Det gläder mig hjärtligt att se, huru mycket I förändrat er till er fördel; men alldenstund I handlat så onaturligt mot edra landsmän och så grovt förorättat oss, kan jag ingenting besluta i saken, innan jag rådgjort med alla de övriga. Jag skall emellertid genast gå och tala med dem, och inom en halvtimma skolen I få veta deras beslut.

Härmed förklarade de sig nöjda, men bådo bevekande att få litet mat, medan de väntade, ty de voro hårt ansatta av hunger. Spanjoren lät därföre giva dem några skeppsskorpor och ett stort stycke getkött, vilket allt de med strykande aptit förtärde.

Efter en halvtimmas överläggning inkallades brottslingarna att stå till ansvar för sina dåd. Deras båda landsmän anklagade dem för att hava förstört all deras egendom och hava sökt bringa dem själva om livet, vilket de icke kunde förneka, enär de förut öppet uttalat detta såsom varande deras avsikt. Spanjorerna uppträdde som skiljedomare emellan dem, och liksom de förut tagit löfte av de båda engelsmännen att icke tillfoga sina tre landsmän någon skada, så länge dessa voro obeväpnade och värnlösa, så förmådde de även nu de tre brottslingarna att återuppbygga de av dem nedrivna husen; att uppsätta nya gärdesgårdar i de förstördas ställe; att plantera nya träd och återställa åkrarne i samma skick som förut; — med ett ord, att så vitt möjligt gottgöra den skada de åstadkommit. Detta var deras dom och villkoret för deras återupptagande i kolonien.

De tre männen funno för gott att underkasta sig dessa villkor, och som [ 343 ]man rikligen sörjde för deras behov under den tid arbetet varade, förhöllo de sig ganska stillsamt och ordentligt. Till följd härav rådde åter frid och endräkt inom den lilla kolonien. Men de tre karlarna kunde aldrig övertalas att arbeta för egen del utom ryckvis, då det föll dem in. Häröver ondgjordes likväl icke spanjorerna, utan förklarade sig tvärtom beredda att arbeta för deras räkning och låta dem ströva fritt omkring och lata sig sig bäst de ville, endast de till gengäld förhöllo sig som goda medborgare och icke uppträdde fientligt mot kolonien. Sedan på detta sätt ett par månader förflutit, utan att de tre karlarna givit anledning till klagomål, ansågo sig spanjorerna kunna lämna dem vapnen tillbaka och medgiva dem full frihet i alla avseenden.

»De uppträdde i högsta grad fogligt och ödmjukt.»

Men innan en vecka hunnit gå, fingo spanjorerna skäl att ångra sitt ädelmod, ty nu började de otacksamma varelserna bliva lika besvärliga och oförskämda som någonsin förut. Snart därefter inträffade emellertid något, som i lika mån hotade allas säkerhet, och man blev då nödsakad att låta alla enskilda tvistigheter fara för att möta den gemensamma faran.

Det hände en natt att koloniens styresman — såsom jag kallar den spanjor, vars liv jag räddat — kände sig mycket orolig till sinnes och gripen av en ängslan, som förjagade sömnen från hans läger. Han var i övrigt fullkomligt frisk, men hans fantasi arbetade feberaktigt med föreställningar om blodiga strider. Då han slutligen fann, att det var honom omöjligt att få en blund i sina ögon, och som oron alltjämt ökades, beslöt han att stiga upp. Detta var i förbigående sagt en vida lättate sak för koloniens nuvarande medlem[ 344 ]mar, än vad det på sin tid varit för mig; ty de lågo icke som jag uti hängmatta, utan i bäddar, som de rett åt sig på golvet.

Som sagt, spanjoren steg upp och gick ut för att se sig omkring, men som det var mörkt, kunde han nätt och jämt urskilja de närmaste föremålen. Dessutom förtog den ofta omtalade lunden, som jag planterat, all utsikt på längre håll, och det enda spanjoren i själva verket kunde iakttaga var, att en strålande klar stjärnhimmel välvde sig över landskapet. Men detta förhållande innebar ju ingen anledning till oro, och där vår spanjor ej heller, trots uppmärksamt lyssnande, kunde uppfånga något misstänkt ljud, gick han tillbaka in och lade sig. Men det var sak samma: sömnen flydde fortfarande hans läger och den inre oron lämnade honom icke; hans fantasi befann sig i en lika livlig som oförklarlig verksamhet.

Vid det buller han åstadkom vid ingåendet vaknade en annan av spanjorerna och frågade, vem som var uppe och vad som var på färde. Guvernören (så vill jag hädanefter kalla min spanjor, enär han var koloniens huvudman och förstyre) besvarade frågan och omtalade, hur det var fatt med honom.

— Nej, vad säger ni! utropade den andre spanjoren. Sådana varningar äro minsann ej att förakta. Ni skall få se, att någon olycka är i antågande. — Men, apropå, tillade han skyndsamt, var har vi engelsmännen?

— För dem kunna vi vara trygga, åtminstone för närvarande, svarade guvernören, ty de äro alla hemma.

Allt sedan de tre karlarne börjat uppträda oförsynt och skrida till våldsamheter, hade man anvisat dem en sovplats för sig själva, varifrån de icke kunde komma in till spanjorerna, vilka innehade huvudrummet i min gamla borg.

— I alla fall, återtog den andre spanjoren, är jag på grund av min erfarenhet övertygad om, att er oro har något att betyda. För visso kan ni tyda den som en hemlig varning, en vänskaplig vink från någon av dessa okroppsliga varelser, vilka befolka den för oss osynliga världen, men med vilka vår egen andliga varelse står i en för oss själva mer eller mindre medveten förbindelse. — Kom, fortfor han, låt oss gå ut och se oss omkring, och skulle vi icke finna någon berättigad anledning till er ängslan, vill jag dock förtälja er något ur mitt eget liv, som skall visa er, vilken giltig orsak jag hade till min nyss uttalade förmodan.

Därpå gingo de ut för att begiva sig till toppen av bärget, dit jag fordom så ofta brukade gå; men i känslan av sin styrka, såsom varande medlemmar av en jämförelsevis talrik koloni, iakttogo de intet av alla mina försiktighetsmått, till vilka hörde att gå upp till bärgets topp med tillhjälp av stegen; utan de togo, bekymmerslöst nog, vägen genom den täta lunden, som utbredde sig framför deras bostad. De hade knappt nått kanten av densamma, där utsikten öppnade sig, förrän de plötsligt överraskades av anblicken av ett stort [ 345 ]eldsken, varjämte sorlet av ett stort antal människor, vilka befunno sig på helt obetydligt avstånd från dem, nådde deras öron.

Vid alla de tillfällen jag sett vildar landstiga på ön, hade det städse legat mig om hjärtat att dölja varje spår, som för dem kunnat förråda tillvaron av invånare på platsen, och då de slutligen kommit under fund med förhållandet, hade de så grundligt fått betala sin upptäckt, att till och med de som

»De överraskades av att se ett eldsken.»

undsluppit knappast varit i stånd att vid hemkomsten redogöra för, vad de upplevat. Dels hade vi försvunnit så fort som möjligt ur deras åsyn, dels hade ingen lyckats fly mer än de tre vildarne, som under vår sista strid skyndat ned i båten och hals över huvud rott sin väg. Såsom jag redan omtalat, fruktade jag, att just dessa. skulle bringa sina landsmän nyheten om vår vistelse på ön och återkomma i sälllkap med en stor skara stridslystna kannibaler.

Huruvida detta nu var fallet eller ej, visste icke spanjorerna. Men i alla händelser hade den lilla koloniens invånare bort hålla sig dolda, tills de utforskat anledningen till indianernas besök; men i dess ställe gjorde de sig [ 346 ]skyldiga till en obetänksamhet, vars följder blevo ödesdigra för den lilla koloniens lugn under en längre tid.

Det faller av sig själv att guvernören och hans följeslagare skyndsamt återvände hem, uppväckte de andra och underrättade dem om den överhängande faran. De blevo alla mycket oroliga, men det var omöjligt att få dem att stanna inomhus — de måste ut och se, huru saken förhöll sig.

Så länge det var mörkt, voro de visserligen skyddade för upptäckt och hade lägligt tillfälle att iakttaga vildarna vid ljuset från de tre eldar, som blivit uppgjorda på stranden på något avstånd från varandra. De kunde dock icke se, vad indianerna hade för händer, och icke visste de, vad de själva skulle taga sig före. Först och främst voro fienderna för många; för det andra voro de icke samlade på ett ställe, utan hade delat sig i skilda grupper på olika ställen av stranden.

Vid denna syn blevo spanjorerna icke så litet bestörta, och då de fingo se vildarna ströva omkring överallt på stranden, betvivlade de icke, att någon av dem förr eller senare skulle upptäcka den lilla kolonien eller åtminstone träffa på någon plats, där kolonisterna lämnat spår efter sig. De fruktade även i hög grad för sina gethjordar, vilkas förlust skulle vållat dem stora näringsbekymmer. Deras första omsorg blev därföre att innan dagens inbrott driva djuren till en säker plats, för vilket ändamål trenne män, två spanjorer och en engelsman, beordrades att föra getterna till den stora dalen, där grottan var belägen; ja, att i nödfall dölja djuren i själva grottan.

Hade blott vildarna befunnit sig allesamman på ett ställe och på något avstånd från sina kanoter, skulle spanjorerna icke dragit i betänkande att våga ett anfall, även om fienden varit hundra man stark; men detta lät sig nu icke göra, enär de voro söndrade i grupper på till och med tre kilometers avstånd från varandra. De tillhörde även, såsom sedermera visade sig, tvenne olika nationer.

Efter många och långa överläggningar beslöto spanjorerna äntligen att, medan det ännu var mörkt utsända den gamle vilden, Fredags far, såsom spejare för att så vitt möjligt söka utforska vildarnes avsikter och orsaken som fört dem till ön. Den gamle mannen gick beredvilligt in härpå, och klädande av sig fullkomligt naken, såsom de flesta av vildarna voro, begav han sig i väg. Efter en eller annan timmes bortvaro kom han tillbaka och berättade, att han utan att bliva upptäckt gått in mitt ibland dem; att de tillhörde tvenne särskilda nationer, som lågo i krig med varandra och nyligen utkämpat en stor drabbning inom sina egna landamären; att båda partierna tagit flere fångar i striden, och att de nu av en ren händelse begivit sig till samma ö för att uppäta sina fångar och tillställa lustbarheter. Detta å ömse sidor oväntade sammanträffande hade emellertid förstört den glädje, de väntat sig, och de voro nu så uppbragta på varandra, att han trodde de skulle [ 347 ]ånyo sammandrabba, så fort dagen inbröt. Däremot hade han icke kunnat märka, att de hyste den minsta misstanke om, att på ön funnos andra människor än de själva.

Knappt hade gubben hunnit sluta sin berättelse, innan ett fruktansvärt oväsen från vildarna bekräftade hans förmodan och gav till känna, att de båda partierna stött tillsammans i blodig fejd.

Fredags far gjorde allt, vad i hans förmåga stod, för att övertyga vårt folk om nödvändigheten och klokheten av att hålla sig stilla och icke visa sig. Han sade dem, att detta var allt, vad de för sin säkerhet hade att iakttaga; ty de flesta av vildarna kommo att falla för varandras hand, varefter de överlevande skulle begiva sig hem igen. Detta var ett förståndigt tal, som likväl endast träffade döva öron; i synnerhet voro engelsmännen så nyfikna att åse kampen, att de, föraktande den gamles råd och klokhetens bud, läto alla betänkligheter fara och skyndade att uppsöka en plats, där de som åskådare kunde följa stridens gång. Dock iakttogo de så pass mycken försiktighet, att de sökte dölja sig bakom träden i skogsbrynet, där de trodde sig vara säkra för upptäckt. Icke desto mindre hade vildarna varseblivit dem, vilket i det följande kommer att visa sig.

Striden var ytterst het, och enligt engelsmännens utsago ådagalade några av indianerna ett beundransvärt mod, sinnesnärvaro och skicklighet uti densamma. Den fortgick under två timmars tid, innan man kunde säga, åt vilket håll segern lutade. Men därefter visade det sig, att den avdelning som var närmast kolonien, var den svagaste, och snart flydde några män ur densamma. Vid åsynen härav blev engelsmännen högeligen förskräckta, ty de fruktade, att någon av de flyende skulle taga vägen till skogen och oförmodat upptäcka dem, innan de hunno gömma sig. Och då förföljarne satte efter flyktingarne, skulle givetvis även de bliva dem varse.

Därföre begåvo sig våra engelsmän skyndsamt tillbaka till spanjorerna och berättade för dem, vilken vändning striden tagit. De beslöto nu att beväpnade draga sig tillbaka inom förskansningarna och där avvakta sakens vidare utveckling. För den händelse några av vildarna visade sig utanför förskansningen, beslöt man att göra ett utfall och döda dem, för att, så vitt möjligt vore, förebygga, att någon kunde återvända till huvudstyrkan och förtälja sin upptäckt. Order gavs även, att utfallet skulle ske med svärd i hand eller med muskötkolvarne, ty intet skott finge lossas, emedan det därav uppkommande bullret kunde omintetgöra hela planen.

Det gick som man väntat. Tre av de flyende summo över den lilla viken och löpte för livet rakt in i lunden, som utbredde sig framför kolonien. Den av spanjorerna utställda posten varskodde dem om förhållandet, men tillade, till deras stora glädje, att ingen av de segrande förföljde flyktingarna eller ens visste, vart de tagit vägen. Till följd härav befallde den spanske [ 348 ]guvernören, som var en godhjärtad man, att de tre flyktingarne icke finge dödas utan skulle tillfångatagas. Till den ändan utskickade han tre män med order att från bärgets topp taga en omväg genom skogen, falla de flyende i ryggen och sålunda göra dem till fångar, vilket även skedde. Resten av de besegrade flydde till sina kanoter och satte ut till havs.

Segrarne brydde sig ej om att fortsätta förföljelsen, utan drogo sig i samlad trupp tillbaka och under utbringande av tvenne anskrämliga triumftjut. Så slutade striden, och samma dag vid pass klockan tre på eftermiddagen gåvo även de sig av i sina kanoter. Sålunda voro spanjorerna åter ensamma herrar på ön, deras fruktan var förbi, och på flera år sågo de icke vidare till några kannibaler.

Sedan alla indianerna lämnat ön, gingo spanjorerna ut att taga slagfältet i betraktande. Det hyste vid pass trettiotvå döde. Några hade fallit för stora långa pilar, vilka sutto fast i liken, men de fleste hade fått dråpslaget av väldiga träsvärd, av vilka sexton till sjutton stycken lågo kringspridda på slagfältet. Där hittades ungefär lika många bågar och en oräknelig mängd pilar. Svärden voro ena underliga, otympliga tingestar, vilkas hanterande måste hava krävt män med ovanlig styrka. De, som fallit för dessa träkolosser till svärd, lågo med krossade huvuden, från vilka hjärnan runnit ut; flera av de olycklige hade även fått armar och ben sönderslagna. Allt gav vid handen att de stridande besjälats av ett till vansinne gränsande raseri. Icke en enda av de fallne hade ett spår av liv kvar; ty dessa vildar hava för sed att icke lämna sin sårade fiende förr, än de fullkomligt gjort av med honom, så framt de icke, om hans sår äro av jämförelsevis lindrig beskaffenhet, föredraga att taga honom med sig som fånge.

Deras räddning undan ett sådant rysligt öde gjorde ett djupt intryck på våra engelsmän och bidrog mera än något annat att tämja dem för en längre tid. Det ohyggliga skådespel, som slagfältet erbjudit, fyllde dem med den djupaste fasa, och de darrade vid tanken på att en gång möjligen falla i dessa kannibalers händer — dessa odjur, vilka icke endast skulle döda dem såsom fiender, utan rent av slakta dem till föda, såsom vi slakta boskap! De omtalade för mig, att blotta föreställningen att bliva uppäten liksom ox- eller fårkött varit dem så vederstygglig, och ingivit dem en sådan förfäran, att de känt sig illamående flera veckor efteråt. Men detta intryck hade det goda med sig, att skurkarne under en längre tid voro ganska medgörliga och drägliga. De deltogo i gemensamma arbetet för koloniens bästa, och det såg verkligen ut, som om de sent omsider lärt sig att föredraga ett ordnat samfundsliv. Men denna förändring varade tyvärr icke länge; de återföllo snart i sina gamla, onda vanor, varigenom de ånyo tillskyndade kolonien och icke minst sig själva stora obehag och bekymmer.

Såsom jag redan omtalat, hade kolonisterna under vildarnes besök på ön [ 349 ]tagit tre fångar, och som dessa voro unga och kraftfulla karlar, gjordes de till slavar och lärdes att utföra allehanda arbeten. Och såsom slavar fyllde de visserligen sin plats till allmän belåtenhet, men ingen bekymrade sig om dem i övrigt — ingen fanns, som ville göra sig samma möda med dem, som jag en gång gjort mig med Fredag, d. v. s. meddela dem undervisning i nyttiga kunskaper eller öppna deras sinnen för religionens sanningar. Med ett ord, man gav dem tillräckligt med föda och kanske mer än tillräckligt med arbete, men att odla deras själar och att med lämplig behandling söka förmildra deras råa seder brydde man sig ej om. Denna underlåtenhet straffade sig helt naturligt själv, ty spanjorerna kunde aldrig lita på sina slavar, så som jag litat på Fredag, vilken var mig lika tillgiven och trogen som en av mina egna lemmar.

Men låt oss återvända till berättelsen om kolonien. Då nu alla dess medlemmar, efter vad jag nyss omtalat, under inflytande av gemensam fara blivit goda vänner, började de rådgöra sinsemellan om koloniens yttre förhållanden och huru de bäst skulle trygga dess säkerhet för framtiden. Härvid dryftades först och främst ett förslag, huruvida de icke voro lämpliga att förlägga kolonien till något annat ställe på ön, vilket vore mindre hemsökt av vildarne än det nuvarande. Vad som i synnerhet talade för ett sådant steg vore den omständigheten, att ökad trygghet därigenom skulle komma att beredas den för koloniens bestånd så ytterst viktiga getaveln, liksom ock det icke mindre viktiga åkerbruket.

Det oaktat stannade man efter livligt meningsutbyte för beslutet att icke flytta, emedan man hoppades, att en gång förr eller senare få höra av sin guvernör igen, varmed de syftade på mig. Och skulle nu så hända, att jag utsände något till dem, vore det intet tvivel underkastat, att ju icke fartyget enligt mina order komme att landa just på denna sida av ön, och när så mina utskickade funno platsen öde, skulle han säkerligen antaga, att vildarne mördat alla kolonisterna, vilka sålunda skulle gå miste om den tillärnade undsättningen.

Däremot beslöts, att en del av getterna skulle flyttas till dalen, där min grotta låg, ävensom att nya åkerfält där skulle anläggas. Trakten var synnerligen lämplig i båda dessa avseenden, ty där fanns ett ypperligt bete och jordmånen var god. Med en dylik anordning ansåg man sig hava tillräckligt skyddat koloniens huvudnäringar, ty om den ena anläggningen eller gethjorden bleve förstörd, hade man alltid den andra kvar. De iakttogo även till sin lycka den försiktigheten att icke låta de tre vildar, som de tillfångatagit, få någon kännedom om dessa åtgärder — varken om anläggningen i dalen eller om den därstädes befintliga hjorden, och allra minst om grottan, på vilken de räknade såsom en säker tillflyktsort i nödens stund. Dit hade de även fört de båda krutfjärdingar, vilka jag vid min avresa givit dem.

De beslöto således att icke flytta från sin nuvarande bostad; men allden[ 350 ]stund de funnit sin säkerhet helt och hållet bero därpå, att de höllo sig väl dolda, överenskommo de att ytterligare fullkomna och utvidga de försvarsverk, vilka jag en gång med så mycken omsorg anlagt framför min borg. Till den ändan planterade de träd över hela den öppna platsen mellan lunden och den lilla viken, där jag en gång landade med mina flottar; ja t. o. m. den gyttjiga strandbädden, som vid flodtiden stod under vatten, täcktes med en skog av träd, som gingo ända ned till vattenbrynet och försvårade om ej omöjliggjorde varje landstigning. Själva planteringsarbetet utförde de på samma sätt som jag, men togo endast mycket högre och grövre störar eller sticklingar än jag och satte dem så tätt intill varandra, att de efter tre till fyra års växande bildade en hart när ogenomtränglig snårskog. Träden i den lund, jag planterat, voro nu över en halv meter i omkrets, och emellan dem planterade kolonisterna en sådan myckenhet telningar, att hela lunden i själva verket bildade en enda väldig palissad, mätande vid pass 400 meter i genomskärning och så tät, att ingen kunnat bana sig väg genom den utan steg för steg med yxan i hand.

Detta var dock icke allt, ty de utsträckte sina planteringar på ömse sidor om borgen och intill foten av bärget, så att de slutligen icke hade någon annan utgång från sin bostad än den förut omtalade uppför klippan till bärgets topp. Härvid måste de anlita stegen i de två vanliga avsatserna, och då denne var intagen, kunde för visso ingen annan än en varelse med vingar överraska dem i deras så väl befästa borg.

Alla dessa anordningar för koloniens skyddande mot yttre fiender voro väl uttänkta och genomförda, och de voro även — såsom läsaren av berättelsens fortgång skall finna — av behovet påkallade. Härigenom styrkes jag ännu mera i min övertygelse, att försynen ofta ger människan hemlighetsfulla vinkar och antydningar, huru hon bäst skall skydda sig mot en kommande fara, om vars beskaffenhet eller utsträckning hon likväl icke har något begrepp. Och om vi alltid följde dessa vinkar, är jag förvissad om, att vi skulle undgå många olyckor och svårigheter, vilka vi nu äro underkastade just till följd av vår egen försumlighet.

Men återvändom till kolonien! Under tvenne års tid framlevde nu dess medlemmar sina dagar i fullkomligt lugn, utan att störas av något besök av vildarna. Endast en gång inträffade något, som till en början såg ganska hotande ut och fyllde de stackars kolonisternas sinnen med skräck. Tidigt en morgon hade nämligen några av spanjorerna begivit sig till öns västra kust, dit jag aldrig vågat mig av fruktan för upptäckt. Plötsligt fängslades deras blickar av en överraskande, men allt annat än angenäm syn: över tjugo kannoter, fulla av indianer, nalkades nämligen ön!

Våra förskräckta spanjorer skyndade hem, så fort benen kunde bära dem och omtalade för sina kamrater vad de sett. Kolonisterna höllo sig inne [ 351 ]både denna och den följande dagen, men vågade sig på kvällen ut för att rekognoscera. De funno då till sin stora glädje, att de misstagit sig om vildarnas avsikter, ty dessa hade uppenbarligen ej landstigit på ön utan haft ett annat mål för sin färd.

»Över tjugu kanoter, fulla av indianer, nalkades ön.»

De tre oregerliga engelsmännen började nu bråka och ställa till oreda igen. Så hände sig en dag, att den ene av dem, en vild och hänsynslös sälle, bragtes till raseri över, att en av slavarna icke gjort honom till lags i något, som han ålagt honom. Skurken rusade på den stackars vilden med sin yxa i högsta hugg — ej för att rätta honom, utan helt enkelt för att mörda honom. En i närheten varande spanjor, som var vittne till uppträdet och såg, huru engelsmannen måttade ett dråpslag mot vildens huvud, skyndade fram just som slaget föll. Det träffade emellertid vildens axel, där det åstadkom ett djupt gapande sår. Då skurken ånyo höjde yxan för att fullborda sitt svarta dåd, kastade spanjoren sig emellan honom och vilden, bedjande honom att icke mörda den stackars karlen. Ännu mera ursinnig över denna inblandning, svor skurken, att han skulle tukta spanjoren på samma sätt, som han ärnat tukta vilden. Åter höjde han yxan, men spanjoren vek åt sidan och tilldelade boven samtidigt ett så kraftigt slag med spaden, som han hade i sin hand (ty de voro alla sysselsatta med åkerbruksarbete), att odjuret störtade till marken.

En annan av engelsmännen skyndade nu till kamratens hjälp, anföll spanjoren och lyckades slå honom till marken. Ögonblicket därpå infunno sig ytterligare två spanjorer och den tredje engelsmannen för att blanda sig i leken. Ingen av de stridande hade några skjutvapen eller andra vapen än [ 352 ]yxor och spadar, med undantag av den sist anlände engelsmannen, vilken var beväpnad med en av mina gamla rostiga sablar. Med denna högg han nu in på spanjorerna och sårade dem båda. Detta handgemäng bragte hela kolonien i uppror; snart hade de övriga infunnit sig på stridsplatsen, och inom en handvändning voro engelsmännen tillfångatagna och bundna.

Nu blev frågan hur man skulle behandla de tre orostiftarne, vilka så ofta genom sitt vildsinta väsen stört koloniens lugn. Spanjorerna voro riktigt utledsna vid de lata, grälsjuka, oförbätterliga kanaljerna, som icke skydde något brott och för vilka ingen gick säker. De voro med ett ord i högsta grad farliga, och att leva tillsammans med dem blev i längden outhärdligt.

»Spanjoren kastade sig emellan honom och vilden.»

Den spanske guvernören sade dem, att om de varit hans landsmän skulle han utan betänkande genast låta hänga dem, ty lag och samfundsordning fordrade, att de medlemmar, som visade sig farliga för samhället, skulle utstötas därutur.

— Men, tillade han, eftersom I ären engelsmän, och vi alla hava en engelsmans godhet och ädelmod att tacka för vår räddning, vill jag behandla er med all möjlig mildhet. Jag överlämnar därför åt edra båda här närvarande landsmän att fälla domen över er.

Härvid reste sig den ene av de två engelsmännen och yttrade:

— Vi anhålla att bliva befrade från detta svåra uppdrag, ty efter allt vad jag kan se, skulle vi bliva nödsakade att döma dem till galgen.

[ 353 ]Därpå berättade han, hurusom en av de tre skurkarne, nämligen Will Atkins, föreslagit, att alla fem engelsmännen skulle sammangadda sig och mörda spanjorerna medan dessa lågo försänkta i sömn. När den spanske guvernören hörde detta, vände han sig till Will Atkins och sade:

— Huru, min bäste senor Atkins, vill ni verkligen mörda oss allesamman? Vad har ni att svara på detta?

Den förhärdade skurken var så långt ifrån att förneka anklagelsens riktighet, att han tvärtom ytterligare bekräftade den och tog alla mörkrets makter till vittnen på, att det också skulle komma att gå därhän, innan han och hans kamrater gjort upp räkningen med spanjorerna.

— Men, senor Atkins, invände guvernören, vad har vi då gjort er, eftersom ni vill döda oss? Och vad skulle väl ni vinna därpå? Och vad måste vi göra för att beveka er att icke döda oss? Skola vi döda er eller ni oss? Varför vill ni egentligen driva sakeri till denna ytterlighet, senor Atkins?

Guvernören syntes mycket lugn, och hans sista ord beledsagades av ett småleende.

— Senor Atkins blev emellertid så ursinnig över guvernörens skämtsamma ton, att han säkerligen skulle hava kastat sig över honom med detsamma, blott han haft fria händer. Denna trotsiga och mordiska sinnesstämning manade spanjoren till stor försiktighet och nödgade dem att äntligen fatta ett avgörande beslut. De båda hyggliga engelsmännen och spanjoren, som räddat den stackars vilden, uttalade såsom sin mening, att en av de tre skurkarne borde hängas till varnagel för de båda andra, nämligen den, som nu tvenne gånger försökt begå mord med sin yxa. Det var i själva verket tvivel underkastat, huruvida icke det sista mordförsöket vore att anse som fullgånget mord, ty den stackars vildens tillstånd var sådant, att ingen trodde på hans vederfående.

Men den spanske guvernören höll fortfarande fast vid sin uppfattning, sägande, att han, alldenstund en engelsman räddat allas deras liv, aldrig ville giva sitt samtycke till, att en man av dennes nation avrättades — hade han ock mördat hälften av koloniens medlemmar. Ja, till och med om han, guvernören själv, fölle offer för en engelsman, skulle hans sista ord bliva en bön om förskoning för mördaren.

Denna sin mening gjorde den spanske guvernören med sådan kraft gällande, att ingen gärna kunde motsäga honom, och alldenstund ett friande utslag, där det allvarligt påyrkas, är mera lämpat att avgå med segern än ett fällande, biträdde snart alla de andra guvernörens mening. I alla händelser måste dock något göras för att hindra skurkarne utföra sina samhällsvådliga planer; ty alla — såväl guvernören som de andra — voro överens därom, att åtgärder till koloniens skyddande mot uppenbar fara måste vidtagas.

Efter en lång rådplägning beslöts först och främst, att de tre skurkarna [ 354 ]skulle avväpnas och ej tillåtas innehava bössor, krut, kulor, svärd eller något annat vapen. För det andra beslöts, att de skulle förvisas från kolonien, men för övrigt lämnas frihet att leva var helst de ville och draga sig fram bäst de kunde. Men ingen av de andra, vare sig spanjorerna eller de båda engelsmännen, finge umgås eller tala med dem, eller på något sätt taga befattning med dem. Dessutom skulle de strängeligen förbjudas att nalkas kolonien på ett visst avstånd, och om de bjödo till att på något sätt skada den, göra ohägn, anlägga mordbrand, döda getterna eller förstöra grödan och planteringarna, skulle de förklaras fågelfria och utan barmhärtighet nedskjutas, var helst de visade sig.

Den människovänlige guvernören funderade en stund på dessa beslut, varefter han, vändande sig till de båda hyggliga engelsmännen, utbrast:

— Vänta litet! I måsten dock betänka, att det dröjer länge, innan de hinna få egna skördar och egna getter, och under tiden skulle de ju svälta ihjäl. Vi måste därför till en början förse dem med det nödvändiga för deras underhåll.

Till följd härav beslöts ytterligare, att de förviste skulle erhålla så mycket spannmål, som vore erforderligt till utsäde och till föda under åtta månader, efter vilken tid de kunde antagas hava inbärgat sin första skörd. Dessutom skulle de få sex mjölkande getter, fyra bockar och sex killingar, — ett antal, som var tillräckligt så väl för deras närvarande behov som även för att bilda en stamhjord för framtiden. Till åkerbruksarbetenas bedrivande erhöllo de nödvändiga verktyg, såsom yxor, en såg, spadar m. m. Men de fingo ingenting av allt detta, innan de avlagt en högtidlig ed på att ej med verktygen anfalla eller hota någon av spanjorerna eller sina båda landsmän.

Sålunda fördrevos skurkarne från kolonien och nödgades att sörja för sig själva. De gingo sin väg trumpna och missnöjda, liksom de varken velat gå eller stanna kvar; men som ingen annan utväg fanns, måste de giva sig av, sägande att de skulle gå och utvälja en plats, där de kunde slå sig ner. Litet proviant men inga vapen lämnades dem.

Fyra eller fem dagar därefter kommo de tillbaka och bådo om mera proviant. De omtalade nu för guvernören, var de nedslagit sina tält och huruledes de utsett lämpliga ställen för sina blivande anläggningar och för ett boningshus, som de ämnade uppföra åt sig. Platsen de valt var i själva verket särdeles lämplig; den låg längst i nordost på ön, i närheten av det ställe, där jag landsteg efter min första båtfärd, då jag var nära att få sätta livet till vid mitt dåraktiga försök att kringsegla ön.

Här uppförde de två små trevliga hyddor åt sig och inredde dem ungefär på samma sätt som jag inrett min första bostad. De lågo vid foten av ett bärg och voro på trenne sidor omgivna av skog, varför det föll sig lätt nog att genom planterande av flera träd helt och hållet dölja platsen för obehöriga [ 355 ]blickar. Av spanjorerna fingo våra tre kolonister torkade getskinn till bäddar och täcken; de fingo även yxor och andra behövliga verktyg mot hedersord, att de icke skulle missbruka dem till givarnas skada. Till utsäde gåvo spanjorerna dem ärter, korn och ris — kortligen, de erhöllo allt, vad de behövde utom vapen och ammunition.

Omkring sex månader levde de lugnt på denna avskilda plats och hade inbärgat sin första skörd, vilken dock var helt obetydlig, emedan de odlat och besått ett så litet jordstycke. Man kunde dock ej fordra för mycket av dem, enär de voro nybörjande kolonister och således hade en stor mängd arbeten för sig. När de skulle göra plankor, lerkärl och dylikt, stodo de sig slätt och misslyckades totalt. Under den rägniga årstiden kunde de, i brist på en grotta, ej hålla sin spannmål torr, så att den var i stor fara att förstöras av väta. Detta förödmjukade dem ända därhän, att de gingo till spanjorerna och bådo om hjälp, vilken mycket beredvilligt lämnades dem. På fyra dagars tid urhålkade de med spanjorernas tillhjälp i bärgets fasta sida en så pass stor håla, att de där kunde skydda sin spannmål och andra saker för rägnet. Jämfört med mitt var dock detta förrådsrum mycket tarvligt, i synnerhet sedan de förra av spanjorerna betydligt utvidgats och försetts med flera avdelningar.

Ungefär tre fjärdedels år efter denna skilsmässa hittade de tre vildhjärnorna på ett nytt upptåg, vilket, i samband med alla de skurkstreck de förut begått, bragte olycka nog över dem själva och så när hade orsakat hela koloniens undergång. Det tycktes som om skurkarna tröttnat på det mödosamma liv de förde, vilket icke gav dem något hopp om andra förhållanden med frihet för dem att följa sin håg för lättja och sysslolöshet. Alltnog, de fingo det infallet att göra en resa till fastlandet, varifrån vildarne plägade komma, och försöka, om de icke kunde bemäktiga sig några av dem och återföra dem till ön såsom fångar. Dessa stackare skulle sedan bliva deras slavar och sålunda förhjälpa dem till ett lättjefullt liv.

Förslaget var i sig själv icke så orimligt, blott de icke drivit saken längre, men de företogo sig intet, och planerade intet, som ej antingen gick ut på ont eller hade ont till följd. Min tanke är, att himmelens förbannelse vilade över dem, såsom ett rättvist straff för — ja, en nödvändig följd av alla deras brott.

Men jag återgår till min berättelse. De tre sällarna infunno sig en morgon vid kolonien och anhöllo i särdeles ödmjuka ordalag om tillåtelse att få tala med spanjorerna. Dessa, tillmötesgående som alltid, förklarade sig beredda att mottaga dem och lyssna, till, vad de hade att säga. Sedan de blivit införda, tog en av dem till orda och yttrade sig på ungefär följande sätt:

— Vi äro alldeles uttröttade av det liv, vi på sista tiden fört. Vi hava icke förmåga och erfarenhet nog för att kunna uträtta alla de arbeten, som äro nödvändiga för vårt uppehälle, och som vi sakna all hjälp, måste vi förr eller [ 356 ]senare svälta ihjäl. Därför vilja vi bedja er om tillåtelse att få taga en av de kanoter, i vilka ni kommo hit till ön, för att i den begiva oss över till fastlandet och där söka vår lycka. Vilja ni också ge oss vapen och ammunition, så att vi kunna försvara oss, så äro ni oss sedan kvitt och slippa vidare dra försorg om oss.

Spanjorerna blevo visserligen helt glada över utsikten att bli av med de vildsinta krabaterna, men de föreställde dem dock, ädelmodigt nog, att de gingo en säker undergång till mötes; berättade dem om alla de vedervärdigheter, de själva måst uthärda under sin vistelse bland vildarna, och sade sig slutligen vara övertygade om, att de — engelsmännen — antingen skulle komma att förgås av hunger eller ock bliva mördade, varför de borde betänka sig två gånger, innan de företogo en så äventyrlig färd.

Härtill genmälte karlarne övermodigt, att de lika fullt skulle svälta ihjäl, om de stannade kvar på ön, ty de varken kunde eller ville arbeta. Och om de blevo mördade, så bleve det sedan slut på eländet. Korteligen, de yrkade enträget på att få sin vilja fram, och därest de icke fingo några vapen, skulle de i alla fall ge sig av.

Spanjorerna svarade dem med största vänlighet, att om deras beslut var så oryggligt, skulle de ingalunda behöva lämna ön obeväpnade, ur stånd att försvara sig mot säkerligen mötande faror.

— Visserligen hava vi svårt, utlät sig guvernören, att undvara några skjutvapen, av vilka vi icke hava många nog ens för vårt eget behov; men icke desto mindre vilja vi åt er avstå tvenne musköter och en pistol. Om I därtill fån en sabel och tre yxor, en åt er vardera, hoppas vi, att I skolen vara belåtna och anse er tillräckligt väl beväpnade.

Engelsmännen förklarade sig nöjda härmed, och sedan de erhållit bröd för en månad och getkött för så lång tid, som det kunde hålla sig friskt, samt en stor korg med russin, en kruka vatten och en levande killing, gåvo de sig djärvt åstad i sin kanot, med en resa på över sextio kilometer framför sig.

Deras båt var emellertid så stor, att den gott kunde föra femton eller tjugo man, varför den var svårhanterlig nog för de tre latmaskarna. De löpte dock ut med ebben och hade god vind, vadan det gick friskt undan. Som mast tjänstgjorde en lång stör och såsom segel fyra stora, torkade, hopsydda getskinn. Spanjorerna, som vid avresan samlats på stranden, tillropade de avseglande sitt »bon veyajo!» (lycklig resa), med den fasta övertygelsen, att de aldrig mera skulle återse dem.

Spanjorerna brukade därefter ofta säga sinsemellan och till de två hyggliga engelsmännen, huru lyckliga de nu kände sig, huru lugnt och angenämt deras dagar förflöto, sedan de tre orostiftarne lämnat kolonien. Att de någonsin skulle komma igen var något, som de minst av allt väntade.

Men annorlunda hade ödet bestämt. På tjugotredje dagen efter de tre [ 357 ]karlarnes avresa var en av de båda engelsmännen sysselsatt med grävning på åkern, då han plötsligt på avstånd fick se tre främmande män, beväpnade med bössor komma rakt emot honom.

»Fick se tre främmande män komma rakt emot honom.»

Gripen av förfäran kastade han spaden och rusade som besatt hem till kolonien, uppsökte guvernören och förklarade med andan i halsen, att de alla voro förlorade, ty där funnos främlingar på ön — vilka kunde han ej säga:

Efter ett ögonblicks besinning frågade guvernören:

— Kan ni ej säga vilka? Är det icke vildarna?

— Nej, nej, svarade engelsmannen, de bära kläder och äro beväpnade.

— Välan, sade guvernören, varför tar ni då så illa vid er? Äro de icke vildar, så måste de vara våra vänner, ty ingen kristen nation på jorden skulle vilja tillfoga oss någon skada.

Under detta samtal hade emellertid de tre främmande karlarne, vilka icke voro några andra än våra bortresta engelsmän, framkommit till den nyanlagda planteringen, utanför vilken de stannade och ropade an spanjorerna. Dessa kände genast igen deras röster, och därmed var all undran försvunnen. Men nu sporde man i stället, vad som hänt och vilken orsaken till deras återkomst väl kunde vara?

Så fort karlarne blivit insläppta och tillfrågade, var de varit och vad de företagit sig, avgåvo de i kortfattade ordalag en fullständig berättelse om sin resa. Den var av ungefär följande innehåll, och jag låter karlarne själva tala:

— Efter tvenne dagars segling, eller kanske något mindre, närmade vi oss land. Men då vi sågo folket oroligt springa av och an på stranden, hotande att [ 358 ]mottaga oss med spända bågar, vågade vi icke lägga till där, utan fortsatte vår segling åt norr under sex eller sju timmar, tills vi kommo till ett stort sund. Härav blev det klart för oss, att det land vi kunnat skönja härifrån ön icke är fastlandet utan en annan ö. Vi seglade in i sundet, och här upptäckte vi snart ännu en ö, som låg i norr till höger om oss, och flera andra i väster framför oss. Då vi voro fast beslutna att gå i land någonstädes, satte vi kurs på en av öarna i väster och landstego dristeligen på densamma. Här visade sig invånarne mycket fredliga; de togo vänligt emot oss och erbjödo oss både rotfrukter och torkad fisk. Kortligen, så väl kvinnorna som männen voro särdeles gästvänliga och läto sig angeläget vara att förse oss med livsmedel av sina egna förråd.

— Här stannade vi fyra dagar och sökte så gott sig göra lät genom tecken och åtbörder utröna, vad det var för folk som bodde runt omkring. Våra vänliga vildar svarade på sitt teckenspråk, att förskräckliga människoätande stammar bodde åt nästan alla håll; men vad dem själva beträffade så brukade de aldrig äta andra män eller kvinnor än dem de togo till fånga i sina krig. Men sedan drabbningen väl var utkämpad, tillställde de en stor fest, slaktade och uppåto sina fångar.

Vi frågade dem nu, om de nyligen haft en sådan fest, och fingo till svar: för två månader sedan. Detta uttryckte de genom att peka på månen och hålla fram tvenne fingrar. Vidare tecknade de, att deras store konung för närvarande hade icke mindre än två hundra fångar i sin ägo, vilka han tillfångatagit i sista kriget och nu lät göda, för att de skulle bli feta nog till nästa fest. Vi uttryckte vår livliga önskan att få se dessa fångar; men vildarne missförstodo oss, troende att vi önskade erhålla några av fångarne för att själva göra oss en glad dag på dem. Genom att peka först åt solens nedgång och sedan åt dess uppgång läto de oss förstå, att de vid soluppgången följande morgon skulle tillföra oss några fångar. Så skedde även; tidigt på morgonen kommo de till oss med fem kvinnor och elva män, vilka de skänkte oss till proviant under resan, alldeles som vi hemma i England skulle driva lika många kor och oxar ned till en hamnstad för att proviantera ett fartyg.

Vid åsynen av dessa fångar, och vid tanken på det bruk, vartill de voro avsedda, erforo vi starka kväljningar och visste sannerligen ej, huru vi skulle bete oss. Att avslå gåvan hade varit att på det djupaste kränka våra barbariska vänners hederskänsla; men å andra sidan: vad skulle vi väl taga oss till med alla fångarna? Dock beslöto vi efter någon överläggning att mottaga dem, och gåvo överbringarna i gengäld en av våra yxor, en gammal nyckel, en kniv samt sex eller sju muskötkulor, vilka senare bragte dem i formlig förtjusning, ehuru de icke hade någon aning om deras rätta bruk. Vildarna bakbundo därpå de stackars fångarnas händer och släpade dem så ner till vår båt.

[ 359 ]Vi funno nu rådligast att giva oss av så fort som möjligt, ty om vi stannat natten över, hade vildarna säkerligen väntat som en skyldig artighet å vår sida, att vi följande morgon slaktat två eller tre av fångarna och bjudit givarna på frukost. Vi togo därför skyndsamt avsked med alla de hövlighets- och tacksamhetsbetygelser, som kunde ifrågakomma, då ingendera parten förstod ett ord av vad den andre sade, stego så ombord i vår lilla båt och satte ut till sjöss. Så snart vi anlänt till den första av öarna, frigåvo vi åtta av fångarna, enär vi icke sågo oss någon utväg med dem alla.

Under resan sökte vi på alla upptänkliga sätt meddela oss med våra fångar, men det var omöjligt att få dem att begripa våra tecken. Allt vad vi sade till dem, gåvo dem eller gjorde för dem, trodde de hava avseende på deras slutliga öde att bliva slaktade och uppätna. Först av allt löste vi deras band; men därav blevo de arma varelserna, i synnerhet kvinnorna, i högsta grad skrämda, liksom hade de redan känt kniven på sina strupar. De trodde nämligen, att vi löste deras händer endast för att omedelbart gripa oss an med slaktandet. Om vi gåvo dem något att äta, var förhållandet detsamma; de inbillade sig, att vår omtanke hade sin grund i en farhåga för, att de skulle magra och icke bliva feta till slakt. Om vi betraktade någon av dem, så var naturligtvis den sålunda uppmärksammade övertygad om, att han eller hon skulle bliva det första offret. Ja, ännu i dag vänta de icke annat än att förr eller senare, vederbörligen anrättade, komma på sin nye herres middagsbord, och det fastän vi bemött dem vänligt och behandlat dem väl.

Då de tre resenärerna avgivit denna berättelse om sin resa, frågade guvernören dem, var de hade sina fångar. Härpå svarade den av engelsmännen, som förut talat:

— Så fort vi kommit i land, förde vi dem upp till en av våra hyddor och instängde dem där. Vi iakttogo likväl den försiktigheten att åter binda deras händer, på det de icke under vår frånvaro skulle bemäktiga sig båten och fly ifrån ön. — Och nu, slutade han, vilja vi endast bedja er giva oss litet livsmedel för våra fångars räkning, ty våra egna förråd äro i det närmaste uttömda.

Hela kolonien beslöt nu att, med guvernören i spetsen, följa de tre engelsmännen till deras hem för att taga fångarna i närmare skärskådande. Även Fredags far följde med dem.

Då de inträdde i hyddan, funno de alla fångarna sittande på golvet, bundna och fullkomligt nakna. De tre männen voro ståtliga, kraftigt byggda karlar med välformade lemmar och fördelaktigt utseende; deras ålder tycktes vara mellan trettio och trettiofem år. Av de fem kvinnorna tycktes tvenne vara mellan trettio och fyrtio år gamla; två andra ej över tjugofyra eller tjugofem, och den femte — en smärt, vacker flicka — omkring sexton eller sjutton. Alla kvinnorna voro välformade såväl till gestalt som anletsdrag, men hud[ 360 ]färgen var brun. Särskilt två av dem skulle, blott de varit alldeles vita, till och med i själva London hållits för riktiga skönheter; ty deras anletsdrag voro särdeles tilltalande, deras hållning behaglig och deras väsen i hög grad blygsamt. Dessa personliga företräden kommo ännu mer till sin rätt, då alla vildarna längre fram blivit behörigen försedda med kläder, ehuru erkännas måste, att dräkterna voro ganska ofullkomliga och lämnade mycket övrigt att önska.

Den syn, som vid inträdet i kojan mötte spanjorernas ögon, var för dem helt ny och ovanlig. För att göra deras karaktär rättvisa, måste jag här omtala, att de allesamman ådagalade ett i allo manligt och värdigt uppträdande, ty de voro sannerligen blande de mest belevade, lidelsefria och hovsamma män, jag någonsin träffat. Som sagt, det var en högst ovanlig syn för dem att se tre nakna män och fem nakna kvinnor, alla bundna och befinnande sig i det mest beklagansvärda läge, vari en mänsklig varelse gärna kan bliva försatt, nämligen under inflytande av den föreställningen, att de vilket ögonblick som helst kunde släpas ut till slaktoffer samt dödas och uppätas likt boskap.

Det första guvernören gjorde var att tillsäga den gamle Fredags far, att gå fram till fångarne och se, om han möjligen kände någon av dem sedan fordom samt höra, om han förstod deras språk. Den gamle betraktade dem noga men fann snart, att alla deras ansikten voro honom fullkomligt främmande. Ej heller kunde de, med undantag av en av kvinnorna, begripa ett ord av vad han sade, eller något tecken som han gjorde. Emellertid var det tillräckligt för spanjorernas syftemål, att denna enda kvinna fattade, vad gubben sade. Med henne som tolk skyndade man nu att lugna de stackars varelserna och försäkra dem, att de män, i vilkas händer de fallit, aldrig brukade äta människor, och att de kunde vara vissa på att ej bliva dödade. Så snart kvinnan meddelat dem denna glada underrättelse, bytte deras sorgsna sinnesstämning i ett ögonblick om, och de lade på tusen sätt sin förtjusning och glädje i dagen. De olika sätt, varpå denna tog sig uttryck, tycktes vittna om, att de stackars vildarna tillhörde flera nationer.

Man lät nu den kvinnliga tolken fråga dem, om de voro villiga att bliva våra tjänare och arbeta för de män, som genom att taga dem med sig räddat deras liv. I stället för svar började de alla dansa och med glättiga språng giva sitt bifall tillkänna, varefter de upptogo olika föremål från golvet, lade dem på sina axlar och gingo av och an i rummet — allt för att giva tillkänna, huru gärna de ville arbeta för sina herrar.

Guvernören insåg, att ankomsten av kvinnor till ön inom kort skulle giva anledning till misshälligheter, ja, kanske till blodiga strider, varefter han sporde de tre engelsmännen, huru de ämnade behandla dessa kvinnor — såsom hustrur eller tjänarinnor?

[ 361 ]Då en av dem helt frankt svarade, att de ämnade att hava dem både till hustrur och tjänarinnor, genmälte guvernören:

— Nå väl, jag tänker ej hindra er därifrån; gören som I viljen i den saken. Men för ordningens skull och till förekommande av alla tvister er emellan, önskar jag, att var och en blott tager en av dessa kvinnor till äkta och icke befattar sig med de övriga. Och sedan han valt sin hustru, får ingen annan kasta sina ögon på henne. Hennes man skall beskydda och draga försorg om henne, och hon skall vara hans lagliga hustru. Ingen utom han skall hava något att skaffa med henne — viljen I lova mig detta?

De samtyckte utan svårighet till guvernörens förslag, vars rättvisa och billighet lågo i öppen dag, och förklarade med en mun, att de skulle ställa sig hans önskan till efterrättelse.

Därpå frågade engelsmännen spanjorerna, om någon av dem till äventyrs önskade välja sig en hustru bland dessa kvinnor? men de svarade samfällt nej. Några av dem sade sig hava hustrur hemma i Spanien, och de andra ville ej veta av kvinnor, som icke voro kristna. Korteligen de förklarade allesamman, att de icke ville komma vid någon av de fem kvinnorna — ett drag av kyskhet, som jag förut under alla mina resor icke varit i tillfälle att bevittna. De fem engelsmännen togo däremot var sin hustru, och från nu inträdde ett nytt skede i koloniens historia. Spanjorerna och Fredags far levde nämligen därefter för sig själva i min gamla bostad, vars inre de betydligt utvidgade. Tillsammans med dem bodde ock de tre vildar, vilka tillfångatagits i sista striden mellan indianerna på min ö, efter vad jag förut berättat. Dessa tre voro de andres tjänare och uträttade en god del av det inom kolonien förekommande arbetet

Men låt oss återgå till berättelsen om engelsmännens giftermål. Det märkvärdiga var, att dessa fem oregerliga, grälsjuka sällar kunde komma överens vid valet av hustrur bland de fem kvinnorna, i all synnerhet som två eller tre av indianskorna hade ett vida fördelaktigare utseende än de övriga. Men karlarna hittade på ett gott sätt att förekomma tvistigheter sinsemellan vid avgörandet av denna angelägenhet. De inneslöto nämligen kvinnorna i den ena hyddan och gingo själva in i den andra, där de drogo lott om, vem som först skulle välja.

Den, på vilken lotten att välja först föll, begav sig ensam in i hyddan, där de stackars nakna kvinnorna voro, och återvände genast med en av dem. Märkligt att omtala, hade han med sitt val fallit på just den fulaste och äldsta bland de fem, vilken omständighet väckte mycken munterhet bland de övriga väljande. Även spanjorerna funno saken mycket lustig; men det visade sig, att engelsmannens val var klokare än någon kunde tro, ty hans hustru ådagalade i högre grad än någon av de andra kvin[ 362 ]norna de egenskaper, vid vilka han särskilt fäst sig, nämligen flit och omtänksamhet.

»De drogo lott.»

Då de stackars kvinnorna funno sig innestängda och sågo, att man uttog en i sänder av dem, överväldigades de ånyo av förskräckelse i tanke, att man nu äntligen beslutat slakta och uppäta dem. När därför den engelske matrosen inträdde och grep en av dem, upphävde de övriga höga klagoskrin och klängde sig fast vid henne, bjudande henne farväl med de mest rörande uttryck av sorg och deltagande. Det lyckades ej engelsmännen att övertyga dem om, att intet ont skulle vederfaras dem, innan de tillkallat den gamle indianen, Fredags far, som lät dem veta, att de fem männen tagit dem till hustrur och i sådan avsikt komme att avhämta dem en efter annan.

Sedan valet var gjort och kvinnorna något hämtat sig från sin förskräckelse, började engelsmännen med spanjorernas hjälp arbeta på uppförandet av sina nya bostäder. Inom några timmar hade de byggt var sin hydda eller tält; de förut uppförda tjänade dem nu till magasin, där de förvarade sina verktyg, husgerådssaker och livsförnödenheter. De tre skurkarna byggde längst bort från den egentliga kolonien; de båda andra engelsmännen något närmare, men alla på öns norra kust, så att de allt fortfarande bodde för sig själva. Sålunda var min ö bebyggd på tre särskilda ställen, och inom mitt konungarike hade på kort tid anlagts icke mindre än tre städer!

[ 363 ]Innan jag går vidare i min berättelse, vill jag här inflika en anmärkning, som väl försvarar sin plats. Jag vet ej vad försynens visa avsikt kan vara med vissa egendomliga skickelser, vilka skenbart stå i strid med en förnuftig och rättvis världsordning. Så t. ex. inträffade här vad som ofta nog plär ske i världen, nämligen att de bästa männen fingo de sämsta hustrurna. De tre skurkarna däremot, som knappast voro värda ett rep att hängas i; som icke dugde till något gott och uträttade intet av nytta, varken för egen eller andras räkning, hade duktiga, arbetsamma, husliga och förståndiga hustrur. De båda första voro visserligen i och för sig inga dåliga hustrur, ty alla fem voro villiga, undergivna och fogliga, mera som tjänare än hustrur; men de förra voro betydligt underlägsna de senare och förstodo ej att hålla samma ordning och snygghet i hemmet som de.

Jag måste även göra en annan anmärkning, å ena sidan till heder för idoghet och omtanke, å andra sidan till skam för lättja och försumlighet. Då jag anlände till ön och tog de särskilda koloniernas anläggningar och framsteg i betraktande, samt jämförde dem sinsemellan, fann jag snart, att de två engelsmännen hunnit så långt före sina tre landsmän, att någon jämförelse i själva verket icke kunde komma i fråga. De hade visserligen å båda sidor så mycken åker som behövdes för att förse dem med en tillräcklig mängd spannmål för varje år; men olikheten i jordbrukets skötsel, i sättet att plantera hägnaderna, ja, i allting annat var lätt att se vid första ögonkastet.

De båda männen hade planterat otaliga unga träd omkring sina hyddor, så att dessa lågo dolda som i en skog, och fastän deras anläggningar tvenne gånger förstörts — den ena gången av deras egna landsmän, den andra av indianerna, varom jag snart skall berätta — hade de dock oförtrutet börjat på nytt igen och återställt sin lilla kolori i dess förra skick. Allt trivdes och blomstrade omkring dem. Bland annat hade de planterat vinstockar och skötte sin vingård på ett sätt, som om de redan förut varit förtrogna med vinodling, vilket dock ingalunda var händelsen. Flit och omtanke utgjorde hemligheten av deras framgång. De hade även sökt reda på ett säkert gömställe åt sig mitt i tjockaste skogen, och då där icke fanns någon naturlig grotta, liknande min, gjorde de sig en sådan med oändlig möda. När sedan olyckan inträffade och indianerna förstörde deras plantage, förde de sina hustrur och barn till detta gömställe, där ingen kunde upptäcka dem. Runt omkring detsamma hade de planterat en oräknelig mängd störar och sticklingar av det trädslag, vilket växte upp så hastigt, och satt dem så tätt tillsammans, att lunden var ogenomtränglig utom på de stigar, som de ensamt kände till.

Vad åter de tre odågorna, såsom jag väl må kalla dem, beträffar, så hade de visserligen efter sin bosättning blivit mycket bättre, än vad de [ 364 ]förut voro, och deras grälsjuka hade betydligt minskats, sedan förhållandena icke medgåvo samma tillfällen som förut. Dock lämnade dem aldrig ett lastbart sinnes oskiljaktiga följeslagare, nämligen lättjan. De sådde visserligen sitt korn och uppsatte gärdesgårdar; men aldrig ägde Salomos ord en fullare tillämpning än på dem: »Jag gick förbi den lates vingård, och si! den var igengrodd av törnen», ty då spanjorerna kommo för att se på deras gröda, kunde de på flera ställen svårligen urskilja den bland allt ogräset. Gärdesgården hade många hål och öppningar, genom vilka de vilda getterna förskaffat sig inträde och uppätit säden. Här och där voro hålen visserligen igenstoppade med riskvistar för att för tillfället utestänga getterna, men det var som att stänga stalldörren, sedan hästen redan blivit bortstulen.

När spanjorerna däremot begåvo sig bort till de båda andra engelsmännens nybygge, mötte dem en helt annan syn. Här vittnade allt om flit och ordning med därav följande välstånd; intet ogräs syntes till på åkrarna och ingen öppning i gärdesgårdarna. På dessa män besannades Salomos ord på ett annat ställe: »Den flitiga handen gör rik.» Allt växte och frodades omkring de båda idoga männen — de hade fullt upp både utom- och inomhus. De ägde flera tama getter än de andra, hade flera husgerådssaker och förnödenheter av alla slag, och det faller av sig själv, att även deras dagliga liv skänkte dem mera glädje och tillfredsställelse, än vad som kunde komma de andra till del.

Såsom redan är omtalat, voro visserligen de tre odågornas hustrur särdeles dugliga och renliga och skötte väl om sina sysslor inomhus. De hade lärt sig att laga mat på engelskt vis av den matros, vilken varit kockens biträde ombord på fartyget, och tillredde därefter sina mäns måltider till dessas belåtenhet. MHustrurna till de andra båda engelsmännen kunde däremot icke lära sig konsten, varför den av deras män, som varit kockens biträde, själv måste taga matlagningen i detta hushåll om hand. De tre lättingarna strövade emellertid dagen i ända omkring på ön, samlade sköldpaddägg, fångade fisk och fåglar — med ett ord allt, som behagade dem, men till något regelbundet arbete kunde de icke bekväma sig. Det gick dem också därefter — de hade det knappt och fingo ofta bedja de andra om hjälp, under det dessa senare levde gott och bekvärnt i sin strävsamhet. Jag förmodar att samma förhållande på det hela taget råder över hela världen.

Det jag nu går att berätta, skiljer sig från allt, vad som förut hänt på ön, både under min vistelse därstädes och sedermera. Tidigt en morgon kommo nämligen fem eller sex kanoter, fulla med indianer, till ön, och det lider intet tvivel, att ju icke deras ärende var det vanliga — att slakta och uppäta sina fångar. Men spanjorerna voro nu så vana vid dylika besök, [ 365 ]att de icke bekymrade sig så mycket däröver som jag gjort. De visste av erfarenhet, att de icke hade något annat att göra än hålla sig väl dolda, och att vildarna snart skulle begiva sig bort från ön igen utan någon aning om, att den hade invånare. Guvernören lät därför sända bud till engelsmännen, att de skulle hålla sig hemma och icke visa sig utomhus, förrän de fingo nytt bud. Därefter utställde han en vaktpost på ett säkert ställe för att bliva underrättad, då vildarna lämnade ön.

Allt detta var nu gott och väl, men en oförutsedd händelse korsade alla beräkningar och gjorde det omsider känt bland indianerna, att ön var bebodd. Detta åter hade slutligen till följd nästan hela koloniens ödeläggelse. — Sedan vildarna avrest i sina kanoter, vågade spanjorerna sig ut igen, och några av dem drevos av nyfikenhet att besöka stället, där kannibalerna hållit till, för att se vad de haft för sig. Här fingo de till sin stora överraskning syn på trenne vildar, vilka blivit kvar och nu lågo försänkta i djup sömn på marken. Man gissade, att de antingen fråssat så glupskt på den omänskliga anrättningen, att de likt mättade rovdjur fallit i sömn, medan deras kamrater gjorde sig redo att avresa; eller ock att de strövat omkring i skogen och sålunda blivit efter.

Spanjorerna blevo som sagt i högsta grad förvånade vid denna oväntade syn och visste till. en början alls icke, vad de skulle taga sig till. Guvernören, som även befann sig bland dem, ombads att säga sin mening men förklarade, att han kände sig lika handfallen som trots någon av de andra. Vad skulle man väl göra med de tre vildarna? Man hade redan tillräckligt många slavar, och att helt enkelt döda dem hade ingen lust till. Guvernören sade, att de minst av allt kunde tänka på att utgjuta oskyldigt blod, ty de stackars vildarna hade icke gjort dem något ont eller i minsta mån förfördelat dem. Där fanns med ett ord intet skäl, som berättigade dem att taga de tre indianernas liv.

Och här måste jag, för att göra dessa spanjorer rättvisa, anmärka, att, huru grymt deras förfäder än må hava rasat i Mexiko och Peru, jag likväl aldrig under mina många resor i främmande land träffat på sjutton män, av vilken annan nation som helst, vilka varit så alltigenom anspråkslösa, hovsamma, sedliga och belevade som just dessa, och vad grymhet beträffar, så var det ett fullkomligt främmande drag för deras skaplynne. Aldrig fann jag någon hjärtlöshet, råhet eller några våldsamma lidelser hos dessa män, vilka dock alla voro fulla av kraft och mod. Deras sällsynta lugn och självbehärskning visade sig granneligen i deras förhållande till de tre engelsmännen, vilkas olidliga fräckhet de med beundransvärt tålamod fördrogo, och deras rättvisa och mänsklighet framträdde tydligt nog i deras förhållande till de tre ovannämnda vildarna.

Efter någon överläggning fattade man först det beslutet att återvända [ 366 ]hem och i stillhet avvakta de tre indianernas avfärd från ön. Men guvernören erinrade sig strax därpå, att de icke gärna kunde hava någon båt, och om de tillätos att fritt ströva omkring på ön, skulle de säkerligen snart upptäcka, att den var bebodd. Därför gick man tillbaka till platsen, där de tre vildarna fortfarande lågo i djup sömn. Nu stannade man äntligen vid beslutet att väcka och tillfångataga dem, vilket ock skedde.

»Tre vildar, som blivit kvar och lågo försänkta i djup sömn.»

Stor var de arma varelsernas förskräckelse, när de sålunda blevo övermannade och bundna. De fruktade även, liksom förut kvinnorna, att bliva dödade och uppätna, ty detta folk tror, att alla människor äro kannibaler [ 367 ]såsom de själva. Det dröjde dock icke länge, förrän de insågo, att deras farhågor voro ogrundade.

Spanjorerna lämnade snart platsen med sina fångar, men till all lycka förde de dem ej till borgen vid bärgets fot, utan först till mitt lusthus, dit de förlagt det huvudsakliga av sitt lantbruk, getaveln m. m., och därpå till de båda engelsmännens bostad.

Här sattes de till arbete, ehuru det ej fanns mycket att göra för dem. Så hände sig en dag, att, vare sig genom försumlighet vid bevakningen eller emedan de båda engelsmännen trodde det vara omöjligt för fångarna att undkomma, en av dem sprang sin väg och försvann i skogen, utan att någonsin låta höra av sig vidare.

Våra kolonister hade grundade skäl att misstänka, att den sålunda undkomne lyckats återvända hem igen, enär tre eller fyra veckor senare ett nytt besök av vildar ägt rum på ön. Då de efter tvenne dagars kannibaliska festligheter ånyo inskeppade sig i sina kanoter, förmodades rymlingen hava medföljt. Denna tanke ingav kolonisterna de största farhågor, ty det var tydligt, att vilden vid hemkomsten icke skulle underlåta att för sina landsmän omtala, vad han upplevat på ön. Han skulle berätta, att vita människor funnos därstädes, samt huru få och svaga de voro; ty lyckligtvis hade han aldrig fått veta, huru många kolonisterna verkligen voro eller var de bodde. Ej heller hade han någonsin sett en bössa eller hört ett skott, och minst av allt hade man låtit honom få någon aning om gömställena, såsom den stora grottan i dalen eller den, som de båda engelsmännen gjort åt sig.

Det första beviset på, att den rymde fången verkligen givit sina landsmän underrättelse om kolonisterna, erhöllo de ungefär tvenne månader senare, då en vacker dag sex kanoter med vid pass sju, åtta eller tio man i varje kommo roende längs öns norra kust, där eljest aldrig några vildar plägade visa sig. Omkring en timma efter soluppgången landstego indianerna på ett lämpligt ställe, ungefär halvannan kilometer från de båda engelsmännens bostad, där rymlingen förvarats under sin fångenskap. Hade alla kolonisterna varit samlade här, skulle skadan ej blivit så stor, ty ingen av indianerna skulle i så fall hava undkommit; men som det nu förhöll sig, var saken vida mer betänklig: två mot femtio var dock ett alltför ojämnt parti.

Lyckligtvis fingo de båda engelsmännen syn på kanoterna, då dessa ännu befunno sig ungefär fem kilometer från land, och över en timma, innan de nådde stranden. Och som landningsstället låg halvannan kilometer från nybygget, hade de ytterligare någon tid på sig, innan indianerna kunde Överfalla dem. Ty att detta var deras mening, kunde näppeligen betvivlas. Det första våra kolonister gjorde var därför att binda de tvenne kvarblivna [ 368 ]fångarnas händer och låta två av de tre män, vilka kommit till ön på samma gång som kvinnorna (och som, i förbigående sagt, visat sig mycket trogna och pålitliga), föra dem tillbaka med sina herrars hustrur och så mycket de i övrigt kunde medtaga till gömstället i skogen. Vid framkomsten dit skulle de binda fångarna till både händer och fötter, och så avvakta vidare underrättelser från sina herrar.

Sedan detta skett, och då de två engelsmännen sågo indianerna, vilka under tiden landstigit, taga kosan rakt mot deras nybygge, öppnade de inhägnaden för getterna och drevo ut alla djuren, för att dessa fritt skulle ströva omkring i skogen och indianerna tro dem vara vilda. Men den skälmen, som rymt från nybygget, hade givit sina landsmän alltför goda underrättelser, för att de skulle låta föra sig bakom ljuset, ty de gingo kortaste vägen rakt på nybygget.

Då de stackars förskräckta männen hade bragt sina hustrur och sin egendom i säkerhet, sände de den tredje tjänaren, som av en tillfällighet befann sig hos dem, bort till spanjorerna med bud om den hotande faran och bön om skyndsam hjälp. Under tiden togo de sina vapen och den ammunition de hade, och drogo sig tillbaka i skogen i riktning mot gömstället, med avsikt att stanna på något avstånd därifrån för att om möjligt bespeja vildarna och se, vad de företogo sig.

De hade emellertid icke hunnit långt, förrän de fingo se fienden alldeles i närheten av nybygget, och några ögonblick senare varseblevo de till sin fasa, huru lågorna girigt slukade deras med så mycken möda uppförda hyddor jämte allt deras bohag. De stodo en god stund liksom fastnaglade på det ställe, där de stannat, och betraktade med sorgsna blickar och svidande hjärta det bedrövliga skådespelet. Men då de sågo indianerna likt vilddjur, sökande efter rov, sprida sig i alla riktningar och snoka omkring i varje vinkel och vrå, tydligen för att upptäcka de vita männens gömställe, funno de säkrast att ännu mera avlägsna sig från det farliga grannskapet Det kunde ju hända, att det fölle några av kannibalerna in att företaga ett strövtåg i denna riktning och ju längre fienderna avlägsnade sig från nybygget, desto troligare var det, att de skulle skingra sig och bliva allt färre i varje grupp.

Nästa uppehåll engelsmännen gjorde var vid ingången till ett tätt skogssnår, där en gammal ihålig trädstam av ofantligt omfång reste sig. I denna togo de båda plats, beslutna att här avvakta vad vidare kunde komma att inträffa.

Länge hade de icke väntat, förrän de fingo se tvenne vildar komma löpande emot dem, liksom hade de vetat, var de vita männen gömt sig, och beslutat att anfalla dem. Ett stycke bakom dem syntes tre, och ett stycke längre bort ytterligare fem, alla springande åt samma håll, under det att [ 369 ]på avstånd en skara om sju eller åtta stycken jagade i en annan riktning.

»De varseblevo till sin fasa, huru lågorna girigt slukade deras hyddor.»

De stackars engelsmännen voro nu i stor villrådighet, huruvida de skulle våga stanna på sin post eller fly; men efter en kort överläggning beslöto de att stanna, ty om vildarna fortforo att ströva omkring på detta sätt, kunde de måhända få reda på gömstället inne i skogen, innan hjälp hunne anlända — och då vore allt förlorat. Det vore därför bättre att våga en dust med dem här; komme de i alltför stort antal, kunde man ju klättra upp i trädets topp, där det bleve lätt nog att försvara sig, så länge ammunitionen varade — skulle än alla femtio vildarna löpa till storms emot dem.

Sedan våra tappra kolonister fattat sitt beslut, blev nästa fråga, huruvida de skulle skjuta de båda första vildarna eller invänta de tre närmast följande, i vilket senare fall den mellersta truppen bleve sprängd och de andra båda grupperna sålunda mera avsöndrade från varandra. De beslöto att låta de första två passera, såvida dessa icke varseblevo dem i trädet och stannade för att anfalla. Detta inträffade emellertid ej, utan då de kommo på något avstånd från trädet, veko de av åt höger och försvunno i skogen. Däremot sprungo de tre och efter dem de fem raka vägen till trädet, liksom hade de redan upptäckt engelsmännen. All den stund de alla löpte i rad efter varandra, så att säga i en och samma skottlinje från trädet, beslöto engelsmännen att skjuta endast ett skott i sänder, ty det [ 370 ]var möjligt, att samma skott kunde fälla flera vildar. Den, som först skulle skjuta, lade med tanken på denna möjlighet ytterligare tre eller fyra mindre kulor i sin bössa, varefter han, utan att bliva sedd av vildarna, tog säkert sikte på dem genom ett hål i stammen, väntande, att de skulle komma inom skotthåll.

Då vildarna allt mera närmade sig, igenkände engelsmännen tydligt den förrymde fången, vilken nu befann sig ibland de tre första indianerna. Vid denna upptäckt beslöto de, att han, så vitt det stod i deras makt, icke skulle undkomma en gång till, om de så ock skulle nödgas kosta båda skotten på honom. Därför stod den andre färdig med sin bössa för att giva honom ännu ett skott, om ej det första bleve till fylles. Men vår engelsman var en alltför säker skytt för att förfela sitt mål — hans skott brann av, och de två första indianerna fingo bita i gräset. Den, som gick i spetsen, föll med genomborrat huvud; den andre, som just var den rymde fången, fick en kula i kroppen, så att även han stupade, ehuru ännu icke död; den tredje däremot hade endast fått ett lätt skrubbsår i ena axeln, men han skrek värst: full av förfäran kastade han sig till jorden och upphävde de fruktansvärdaste indiantjut, som någonsin träffat ett civiliserat öra.

De fem indianer, som bildade eftertruppen, stannade förfärade vid knallen av skottet, som tusenfaldigt genljöd i skogen och skrämde upp en oräknelig mängd fåglar, vilka flaxade omkring och skreko, var i sin tonart — alldeles som då jag första gången avlossade min bössa på denna ö.

Då emellertid snart allt blev tyst igen och indianerna icke hade något begrepp om den fara, som hotade dem, fortsatte de bekymmerslöst sin väg och kommo snart till platsen, där deras illa medfarna kamrater befunno sig. Här stannade de och slöto sig omkring den sårade indianen, troligen frågande honom, huru han blivit skadad, och omedvetna om, att de själva utsatte sig för att drabbas av samma olycksöde.

Den stackars förskrämde vildens uppfattning av det skedda kunde icke gärna vara någon annan, än att blixt och åska från deras gudar dödat hans två kamrater och sårat honom själv. Ingen av dem hade nämligen sett engelsmännen, och om något sådant som skjutvapen måste de sakna varje föreställning.

Ehuru de båda engelsmännen kände det svårt att nödgas döda så många värnlösa indianer, vilka därtill voro okunniga om den fara, vari de svävade, måste de dock nu passa på det gynnsamma tillfället. Sedan den som s kjutit, laddat om sin bössa, kommo de överens att båda på en gång skjuta mitt i högen, dock så, att var och en utvalde sitt bestämda offer att sikta på. För denna salva föllo ytterligare fyra vildar, antingen döda eller svårt sårade; den femte, dödligt förskräckt, föll även han, ehuru alls icke sårad.

[ 371 ]Då engelsmännen såg alla indianerna störta till marken, begingo de det misstaget att tro dem alla döda. De skyndade därför, oförsiktigt nog, fram till valplatsen utan att först ladda om sina bössor, och de blevo ej litet förvånade, då de funno fyra av de fallna vildarna vid liv. Av dem voro tvenne mycket lindrigt sårade och en tredje icke alls. De voro därför nödsakade att gripa till muskötkolvarna och avfärdade först den rymde vilden, som varit upphovet till hela olyckan; därpå en annan, som var sårad i knäet. När detta skett, kom den oskadade indianen fram, knäböjde och anropade dem med uppräckta händer om nåd. De förstodo visserligen icke ett ord av vad han sade, men hans ödmjuka åtbörder och tecken samt bönfallande ställning voro talande nog. De tecknade åt honom att sätta sig ned vid foten av ett träd, som växte alldeles invid platsen, och bundo honom därefter med ett snöre, som den ene av engelsmännen händelsevis bar på sig.

Kvarlämnande sin nye fånge på detta ställe, skyndade de båda engelsmännen att sätta efter de tvenne vildar, som sprungit förut, ty de fruktade, att dessa möjligen kunde snoka reda på gömstället i skogen, dit de låtit föra sina hustrur och sin lösegendom. Efter en stunds förföljelse fingo de syn på indianerna, som befunno sig på långt avstånd framför dem; men de hade samtidigt den stora tillfredsställelsen att se dem taga kosan nedåt sjön och således avlägsna sig från gömstället, som låg i motsatt riktning. Då nu deras farhågor blivit stillade, återvände de till platsen, där de lämnat fången. Denne var emellertid försvunnen, befriad, som de antogo, av sina kringströvande kamrater. Snörena, med vilka han varit bunden, lågo avskurna kvar på samma ställe där de fängslat honom.

Deras bekymmer återvände nu med samma styrka som förut — de visste icke, vart de skulle begiva sig, ej heller var fienden befann sig eller hur stark han var. Omsider beslöto de att gå till gömstället och efterse, om allt där vore i sin ordning, samt lugna sina hustrur, vilka säkerligen voro ganska uppskrämda. Ty fastän vildarna voro dessas landsmän — ja, kanske just därför, emedan de således kände dem så mycket bättre — hyste de den största fruktan för dem.

När de kommo fram, funno de allt som sig borde; intet misstänkt hade försports. Men deras hustrur voro, såsom de trott, ett rov för den största förskräckelse. En stund efter deras ankomst inträffade till deras stora glädje sju spanjorer, sända att bistå dem. De övriga tio tillika med tjänarna och Fredags far hade i samlad trupp begivit sig till lantgården för att försvara därvarande anläggningar, i händelse indianerna skulle göra en påhälsning även där, vilket dock icke skedde. De sju spanjorerna förde med sig den vilde, som engelsmännen kvarlämnat under trädet; de berättade, att de på sin väg till gömstället i skogen kommit till platsen, där de [ 372 ]båda engelsmännen utkämpat sin strid med indianerna, och då de här funnit en ensam, till händer och fötter bunden fånge, hade de löst hans band och tagit honom med sig.

Fångarna började nu bliva en börda för kolonisterna; ja, de voro så rädda för, att de skulle undkomma, att de till och med ett ögonblick funderade på att avliva dem alla, i tanke, att detta vore absolut nödvändigt för deras egen säkerhet. Guvernören ville dock icke giva sitt samtycke till en sådan våldsgärning utan befallde, att de för närvarande skulle föras i säkerhet till min gamla grotta i dalen och där bevakas av tvenne spanjorer, vilka det ålåge att sörja för deras behov. Så skedde ock men försiktigtvis höll man dem bundna till händer och fötter, så länge indianerna voro kvar på ön.

Med spanjorernas ankomst växte de båda engelsmännens mod till den grad, att de icke kunde uthärda att stanna längre i overksamhet på detta ställe. De begåvo sig därför ut att söka efter indianerna i sällskap med fem av spanjorerna. Den lilla truppen var beväpnad med fyra musköter, en pistol samt tvenne duktiga, järnskodda påkar. Först anlände de till platsen vid trädet, där striden med vildarna utkämpats; här funno de tydliga spår efter att andra vildar senare tillkommit, vilka försökt bortföra sina dödade kamrater. ty de hade släpat med sig två av dessa ett gott stycke, men därefter uppgivit försöket. Härifrån begåvo de sig till stället, där de varit vittnen till sina hyddors förstöring, men inga vildar voro synliga. Röken från ruinerna påminde dem om den lidna förlusten, och de beslöto nu att, ehuru med iakttagande av all försiktighet, rycka fram ända till brandstället. Men strax innan de anlände dit, öppnade sig utsikten åt havsstranden, och här sågo de nu indianerna i färd med att inskeppa sig i sina kanoter i avsikt att lämna ön. Våra kolonister voro till en början just ej vidare belåtna med denna utgång av saken, ty de hade gärna velat giva fridstörarna en minnesbeta; men vid närmare eftertanke voro de ganska glada över, att hava blivit dem kvitt.

Då nu de stackars engelsmännen tvenne gånger blivit ruinerade och fått alla sina anläggningar förstörda, överenskommo samtliga kolonisterna att hjälpa dem med återuppbyggandet och tills vidare förse dem med allt, vad de kunde behöva. Så snart deras tre landsmän, vilka hittills gjort sig kända för allt annat än hjälpsamhet och tillmötesgående, fingo underrättelse om den olycka, som drabbat deras kamrater (ty som de bodde långt öster ut, erforo de intet om saken, förrän allt var över), kommo de. självmant och erbjödo sitt bistånd och arbetade välvilligt under flera dagar tillsammans med de övriga. På detta sätt fingo de båda engelsmännen snart ånyo tak över huvudet, och länge dröjde det ej, innan de åter fått allt i samma skick som förut.

[ 373 ]Ett par dagar därefter fingo de se tre av vildarnas kanoter komma drivande i land och på något avstånd från dem liken av två drunknade indianer. Härav slöto de, att vildarna överraskats av en storm på havet, och att några av dem förlist under denna. Det hade i själva verket blåst mycket hårt natten efter deras avresa.

Hade således några av dem omkommit, så fanns det å andra sidan många nog kvar för att vid hemkomsten underrätta sina landsmän om, vad de sett och upplevat på ön, och därigenom uppegga dem till ett nytt anfall, vilket de även, såsom i det följande skall visa sig, satte i verket. Fem eller sex månader hade redan förflutit efter ovan skildrade tilldragelser, utan att vildarna låtit sig ånyo avhöra. Kolonisterna började därför hoppas, att de antingen förgätit sina forna missöden eller genom dem blivit avskräckta från ett nytt besök. Då anlände plötsligt en vacker dag till deras stränder en fruktansvärd flotta, bestående av icke mindre än tjuguåtta kanoter, fulla av vildar, vilka voro beväpnade med bågar och pilar, stora klubbor och träsvärd. Dessa krigsfartyg medförde en så stor mängd fiender, att våra stackars nybyggare vid deras åsyn intogos av den största häpnad och bestörtning.

Alldenstund de landstego på aftonen och på öns östligaste strand, hade våra kolonister natten på sig för att överlägga om, vad som vore att göra. Som de av gammal erfarenhet visste, att deras enda säkerhet bestode uti att hålla sig fullkomligt dolda, något som nu, i betraktande av fiendens överlägsna antal, var ännu nödvändigare, beslöto de att först och främst nedtaga de båda engelsmännens nybyggda kojor och driva deras getter till den gamla grottan i dalen. Ty man kunde med allt skäl antaga, att indianerna hade för avsikt att i första hand, så snart det bleve dager, begiva sig till skådeplatsen för sina förra bedrifter, i hopp att där finna ett nytt fält för sin förstörelselusta, ehuru de nu landat över tio kilometer därifrån.

Därefter drevo kolonisterna bort alla de hjordar, vilka förvarades på mitt gamla lantställe, som nu tillhörde spanjorerna; — korteligen, de sökte så vitt möjligt utplåna alla spår av, att ön hade invånare. Följande morgon uppställde de hela sin styrka i slagordning vid de båda engelsmännens nybygge och inväntade så fiendens ankomst. Det gick som de väntat. Efter att hava förtöjt sina kanoter vid öns östra sida, kom fienden tågande längs stranden rakt emot nybygget. Såvitt kolonisterna kunde bedöma, var deras antal omkring tvåhundrafemtio man. Huru liten var icke de vitas armé i jämförelse med denna väldiga härsmakt! Men det värsta var dock, att ej ens alla nybyggarna voro ordentligt beväpnade.

De vitas ställning, uttryckt i siffror, var som följer:

Sjutton spanjorer; fem engelsmän; Fredags gamle far; de tre slavar, vilka kommit till ön på samma gång som kvinnorna och som voro fullt pålit[ 374 ]liga, samt slutligen tre andra slavar, som vistades hos spanjorerna; — summa 29 män.

Av vapen hade de sexton musköter; tre jaktbössor; fem pistoler; två svärd och tre gamla hillebarder; — summa 24 skjutvapen.

Åt slavarna gåvo de varken musköter eller bössor, utan de fingo nöja sig med hillebarderna samt en yxa var; även var och en av europeerna hade sin yxa liksom ock Fredags far. Två av kvinnorna ville nödvändigt deltaga i striden; de beväpnade sig med yxor samt bågar och pilar av dem, som spanjorerna funnit på slagfältet efter drabbningen mellan de båda fientliga indianstammarna, varom jag förut berättat.

»Fienden kom tågande långs stranden.»

Den spanske guvernören, om vilken jag så ofta talat, var överbefälhavare för de vita; som hans närmaste man kommenderade Will Atkins, vilken, ehuru en lastbar och gudlös sälle, likväl var mäkta tapper och oförvägen.

Vildarna störtade sig i striden med yttersta raseri och våldsamhet. Till råga på allt hade kolonisterna en. ganska ofördelaktig ställning. Will Atkins, som nu visade sig som en hel karl, utgjorde dock med sin lilla trupp ett undantag, ty han hade jämte sex man blivit ställd såsom förtrupp strax bakom ett litet busksnår, med order att låta de först anryckande indianerna obehindrat passera och därefter giva eld i fiendens mitt. Så snart han skjutit, borde han så flinkt som möjligt draga sig tillbaka runt ett litet parti av skogen och bakifrån sluta sig till spanjorerna på det ställe, där de förskansat sig bakom en klunga träd.

[ 375 ]Vildarna stormade an i spridda hopar utan minsta plan eller ordning. Sedan omkring femtio man passerat förbi Will Atkins, nalkades en talrik skara, och han befallde nu tre av sina män, vilka laddat sina musköter med sex till sju stora pistolkulor vardera, att ge fyr. Huru många som dödades eller sårades av denna salva visste de ej, men obeskrivlig var den fasa och förvirring, som den åstadkom i de fientliga leden. Vildarna blevo i högsta grad förfärade över det fruktansvärda dundret och över att se flera av sina män döda och sårade utan att kunna upptäcka den fiende, som vållat olyckan. Ånyo skickade Will Atkins en salva mitt i den tätaste flocken, och strax därpå ännu en, sedan de tre, som först skjutit, hunnit ladda om sina musköter.

Hade Will Atkins lytt order och dragit sig tillbaka med sina män, så snart han skjutit; eller om de övriga vita varit till hands för att underhålla elden, så skulle vildarna blivit i grund slagna; ty deras förskräckelse kom sig huvudsakligen av den föreställningen, att de träffats av åska och blixt från himmelen. Men då Will Atkins stannade för att ladda om igen, fingo vildarna syn på bakhållet och några av dem smögo sig på honom bakifrån. Ehuru han gav även dessa ett par eller tre salvor, för vilka tjugu män stupade, allt under det han med största skyndsamhet drog sig tillbaka, blev han dock själv sårad och en av hans båda engelska kamrater dödad av vildarnas pilar. Sedermera stupade ock en av spanjorerna samt en av de tre slavar, som kommit till ön i sällskap med kvinnorna. Denne slav hade visat sig som en mycket tapper krigare; han kämpade med verkligt hjältemod och dödade icke mindre än fem fiender med sin hillebard och sin yxa.

Kolonisterna blevo nu så hårt ansatta, att de nödgades draga sig tillbaka till en kulle i skogen, sedan de dock först mottagit fienden med tre salvor. Indianerna kämpade med sådant ursinne och deras antal var så stort, att ehuru mer än femtio av dem blivit dödade och ännu flera sårade, de likväl med sannskyldigt dödsförakt gingo de vita inpå livet och överhöljde dem med ett moln av pilar. De sårade kannibalernas raseri stegrades till det yttersta av smärtan, och de kämpade som hade de varit vansinniga.

Då kolonisterna retirerade, lämnade de kvar efter sig de båda stupade kamraterna. När vildarna strax därefter kommo fram till stället, där liken lågo, kastade de sig över dem likt vilddjur och krossade deras armar, ben och huvuden med sina klubbor och träsvärd. De tycktes dock ej hava i sinnet att förfölja kolonisterna, ty de uppställde sig efter sin vana i en ring och upphävde tvenne väldiga segertjut. Glädjen var dock icke så alldeles oblandad, ty strax därefter föllo flera av de sårade till marken, döende av blodförlust.

[ 376 ]Sedan guvernören ordnat sin lilla armé på den omnämnda kullen, ville Atkins, ehuru sårad, att man genast skulle marschera emot fienden och anfalla. Men guvernören svarade:

— Ni har själv sett, sennor Atkins, huru deras sårade kämpa. Om vi nu låta dem vara i fred tills i morgon, så skola alla de sårade vara oförmögna till strid och vi således icke hava så många att göra med.

Rådet var gott, men Will Atkins genmälte skämtsamt:

— Just precis så skall det gå även med mig, sennor, och det är därför jag vill löpa till storms nu, medan jag ännu är varm i kläderna.

— Gott, sennor Atkins, svarade guvernören, ni har gjort er sak bra och kämpat som en hel karl i dag; kan ni icke i morgon följa oss, så ska vi slåss även för er. Men vi måste vänta med anfallet till dess.

Men som natten var månljus och en stor oreda härskade i det fientliga lägret till följd av det stora antalet sårade och döda, beslöt guvernören att redan samma natt anfalla vildarna. Isynnerhet väntade han sig en god utgång, om det lyckades honom att smyga sig på dem och giva dem en salva, innan de upptäckte hans folk. Denna plan gick mycket lätt att utföra, ty en av de båda engelsmännen förde dem på en omväg åt väster emellan skogen och havet, och därpå i sydlig riktning så nära fiendens huvudstyrka — d. v. s. där vildarna tätast samlat sig — att de, utan att ha blivit hörda eller sedda, kunde avfyra en salva om åtta skott mitt i klungan. En halv minut senare gåvo åtta andra fyr, och fruktansvärd var i sanning den förödelse, som de båda salvorna åstadkommo bland indianerna, vilka icke voro i stånd att upptäcka sina fiender och icke visste, åt vilket håll de skulle fly.

Spanjorerna laddade på nytt med största skyndsamhet och delade sig därefter i tre skaror, beslutna att på en och samma gång störta sig in bland fienderna. Vardera skaran räknade åtta man; till den ena slöto sig dessutom de båda amasonerna, vilka i förbigående sagt kämpade med största mod och dödsförakt. Skjutvapnen, hillebarderna och påkarna fördelades lika mellan varje skara. Innan anfallet började, sökte man förmå de två kvinnorna att avstå från deltagandet i striden, men de förklarade med bestämdhet, att de beslutit dö med sina män.

Sedan nybyggarna på detta sätt ordnat sina stridskrafter, marscherade de ut ur skogen och gingo fienden på livet under upphävandet av höga rop och skri. Indianerna bragtes i en gränslös förvirring, då de sålunda funno sig omgivna på tre håll av fiender; men så snart de fingo syn på de vita, avsköto de några pilar och sårade lindrigt Fredags gamle far. Kolonisterna gåvo dem dock icke stort rådrum utan besköto dem från tre sidor, varefter de anföllo dem med sina muskötkolvar, sablar, påkar och yxor, så att de stackars indianerna slutligen skingrade sig och flydde åt alla håll.

[ 377 ]Våra kolonister voro alldeles uttröttade av de båda drabbningarna, men så hade de också i dem dödat eller livsfarligt sårat icke mindre än vid pass ett hundra åttio indianer. De övriga flydde i högsta förfäran och med all den hastighet, fruktan och snabba fötter i förening kunde utveckla. Kolonisterna voro just ej angelägna att förfölja dem, varför de snart allesammans utan vidare äventyr uppnådde sina kanoter. Men här väntade dem en ny olycka, ty samma afton blåste en fruktansvärd storm från havet, varigenom de hindrades att begiva sig av. Stormen fortfor hela natten, och då flodtiden inträffade, vräktes de flesta av kanoterna så högt upp på stranden, att det krävde de största ansträngningar att få dem flott igen. Dessutom slogos flera båtar i stycken mot strandbrädden och mot varandra.

Kolonisterna voro visserligen glada över sin seger, men de fingo föga vila den natten. Sedan de något hämtat sig efter stridens vedermödor, beslöto de att marschera till den del av ön, dit vildarna flytt, för att se i vilket tillstånd de befunno sig och vad hållning de intogo. Härvid måste de passera slagfältet, där de funno ganska många av de fallna ännu vara vid liv, ehuru de svårligen kunde komma sig. Detta var en upprörande syn för våra medlidsamma spanjorer, ty fastän en ädel man är nödsakad att förgöra sina fiender i drabbningen, finner han dock ingen glädje i deras lidanden. Det gjorde dem ont att se dessa stackars varelser pinas, men deras indianske tjänare gjorde processen kort med de sårade och avfärdade dem allesamman med sina yxor.

Slutligen kommo nybyggarna i sikte av platsen, där återstoden av den indianska hären lägrat sig. Vildarnas antal utgjorde ännu vid pass etthundra. De sutto i allmänhet på marken med mot hakan uppdragna knän och huvudet vilande mellan händerna.

Då kolonisterna voro på två bösshålls avstånd från lägerplatsen, befallde guvernören, att tvänne lösa skott skulle avlossas. Han ville nämligen förvissa sig om vildarnas sinnesstämning, huruvida de voro hågade att upptaga striden på nytt eller om de redan fått nog. Denna list hade åsyftad verkan, ty så snart vildarna hört det första skottet och sett elden av det andra, rusade de upp med alla tecken till den största förskräckelse, och då kolonisterna hastigt ryckte an emot dem, flydde de tjutande och skrikande inåt den bärgiga delen av ön.

I början hade kolonisterna helst velat, att vädret varit lugnt, så att indianerna kunnat lämna ön; men de betänkte då icke, att detta högst sannolikt skulle haft till följd en ny påhälsning av ett så stort antal vildar, att något motstånd ej blivit möjligt. I alla händelser skulle de hava återkommit så ofta och så talrikt, att ön slutligen blivit fullständigt ödelagd och dess invånare omkommit av brist på det nödvändiga. Will Atkins, som trots sitt sår alltjämt höll ut vid de andras sida, visade sig i detta [ 378 ]fall som den bäste rådgivaren. Hans förslag var nämligen, att man borde använda sig av det gynnsamma tillfället och avskära vildarna återtåget till båtarna och sålunda beröva dem möjligheten att någonsin återvända för att uppegga sina landsmän till nya plundringståg mot ön.

»Avfärdade de stackars sårade.»

Länge varade överläggningarna härom. Somliga voro emot förslaget av fruktan för, att de hundra vildarna skulle drivas till förtvivlan och bliva vådliga för den allmänna säkerheten; att man skulle nödgas jaga dem som vilda djur och icke kunna gå utom dörren utan att frukta ett överfall. Dessutom skulle man sväva i en ständig oro för koloniens anläggningar och för gethjordarna; med ett ord, ett slags belägringstillstånd skulle komma att inträda och vistelsen på ön därigenom bliva outhärdlig.

Will Atkins blev emellertid icke svaret skyldig. Med en viss anstrykning av humor förklarade han, att det vore bättre att ha att göra med hundra man än med hundra nationer. De voro nu en gång ställda i valet mellan [ 379 ]att tillintetgöra dessa hundra män med deras båtar, eller att själva bliva tillintetgjorda. Korteligen, han visade dem så tydligt nödvändigheten av detta steg, att de alla måste bifalla det. De grepo sig därför omedelbart an med båtarnas förstörande, lade torrt ris omkring dem och försökte tända eld på dem. De voro emellertid så våta, att de icke ville brinna; dock blev fören på dem snart så illa åtgången av elden, att de icke längre kunde göra tjänst som båtar.

När indianerna sågo, vad de vita hade för sig, kommo några av dem framrusande ur skogen, knäböjde på något avstånd från kolonisterna och tillropade dem några ord på sitt språk: »Oa, Oa, Waramokoa!» Det var lätt att förstå, att de bådo få behålla sina kanoter, och att de i gengäld lovade att resa sin väg för att aldrig mera återkomma. Men nybyggarna voro nu övertygade om; att det enda sättet för dem att rädda sig själva och bevara sin koloni bestod däri, att de hindrade dessa indianer från att återvända hem, ty om blott en enda av dem komme tillbaka till sina landsmän och berättade sina äventyr, vore koloniens öde beseglat. De fullföljde därför sitt verk och förstörde alla båtarna, som icke redan förstörts av stormen. Vid åsynen härav upphävde vildarna de gräsligaste tjut och sprungo omkring likt vansinniga, så att kolonisterna i början voro villrådiga om, vad de skulle taga sig till med dem.

I trots av all sin försiktighet hade spanjorerna likväl glömt en sak, nämligen huru nödvändigt det varit att hålla ett vaksamt öga på koloniens anläggningar, sedan de beslutit förstöra indianernas båtar. Ty det var att förutse, att vildarna genom denna handling skulle drivas till förtvivlan och icke sky något medel att hämnas. De genomströvade även ön i alla riktningar, ivrigt sökande efter tillfälle att på något sätt skada de förhatliga vita. De lyckades visserligen icke få reda på deras huvudfästen, nämligen min gamla borg vid foten av klippan och grottan i dalen, men lantstället träffade de på och förstörde det i grund jämte alla dess anläggningar, inhägnader och byggnader. Säden nedtrampades och vinstockarna upprycktes — det var som om en hjord elefanter gått fram över platsen. En ofantlig förlust tillskyndades härigenom de stackars nybyggarna.

Ehuru våra kolonister voro beredda att när som helst möta de hundra vildarna i öppen strid, var det dem dock omöjligt att med någon utsikt till framgång förfölja dem, enär indianerna voro vida mera snabbfotade än de vita. De senare vågade ej heller gå ut ensamma av fruktan att bliva omringade och övermannade av den till antalet så överlägsne fienden. En lycklig omständighet var, att vildarna saknade vapen; de hade visserligen bågar men inga pilar, och kunde ej heller göra sig sådana i brist på verktyg.

De stackars indianerna befunno sig således verkligen i en högst beklagansvärd belägenhet, men kolonisterna voro på samma gång mycket illa ute [ 380 ]genom deras tillskyndelse. Deras bostäder voro visserligen i behåll, men som skörden var fördärvad, hotades de av hungersnöd. Deras enda tillgång var nu gethjorden, som förts till dalen där grottan låg, samt litet korn, som växte där, jämte de tre engelsmännens sädesfält. Såsom läsaren minnes, stupade en av dessa i striden mot kannibalerna; han dödades av en pil, som inträngde på sidan av huvudet strax under tinningen. Såsom något särdeles anmärkningsvärt förtjänar framhållas, att det just var denne man, som så barbariskt högg den stackars indianske slaven med sin yxa, och som sedermera hade för avsikt att mörda alla spanjorerna.

Vid denna tid var våra kolonisters belägenhet i sanning svårare än min någonsin varit, allt sedan jag upptäckte korn- och risstånden och väl kommit mig i gång med mitt åkerbruk och min boskapsskötsel; ty de hade nu, såsom jag väl må säga, hundra vargar på ön, vilka voro färdiga att sluka allt, vad de kunde komma över, utan att själva vara så lätt åtkomliga.

Sedan kolonisterna noga övertänkt sin ställning, beslöto de att, om möjligt, först och främst driva vildarna till sydvästra delen av ön, på det de icke, om flera indianer möjligen landstego, skulle kunna förena sig med dem. För det andra överenskommo de att dagligen jaga och döda så många av vildarna som möjligt, tills deras antal väsentligen förminskats. Om det sedan lyckades dem att bringa de återstående till underkastelse, skulle de giva dem korn och lära dem att odla jorden och så, på det de måtte bliva i stånd att försörja sig med sitt eget arbete.

Följaktligen satte de efter dem och skrämde dem till den grad med sina skjutvapen, att indianerna slutligen vid blotta ljudet av ett skott föllo till marken, som om de blivit dödligt sårade. För varje dag växte deras fruktan alltmera, och samtidigt drogo de sig allt längre och längre tillbaka inåt ön. En förfärlig hungersnöd rasade även bland de arma vildarna, och ofta nog kunde det hända, att kolonisterna i skogen påträffade liket av en vilde, som dött av svält.

Vid sådana upptäckter rördes nybyggarnas hjärtan till det djupaste medlidande, något som i all synnerhet var fallet med den ädle, människoälskande guvernören. För att råda bot för de arma varelsernas elände föreslog han, att man skulle försöka tillfångataga en av dem, upplysa honom om de vitas välvilliga avsikter och därpå skicka honom tillbaka till hans kamrater för att med dem underhandla om villkoren för en överenskommelse till ömsesidig båtnad.

Det dröjde ganska länge, innan man lyckades fånga någon av indianerna; men slutligen fick man fatt i en halvt ihjälhungrad stackare, som var alltför svag att kunna fly med tillräcklig snabbhet. Han var i början dyster och misstänksam och ville varken äta eller dricka. Men då han fann sig väl behandlad, tinade han slutligen upp, blev mera tillgänglig och började [ 381 ]njuta av den erbjudna födan. Man förde nu till honom Fredags far, som öppnade ett längre samtal med honom, sägande, att lika vänligt som de vita bemött honom själv, skulle de även mottaga hans kamrater, ifall de godvilligt överlämnade sig åt dem. Därigenom skulle de icke blott rädda sina liv, utan även få ett visst område av ön att bygga och bo på, och det enda man till gengäld fordrade av dem vore, att de utfäste sig att fredligt leva på sin torva och icke lämna den för att tillfoga de vita någon skada. Dessutom skulle de få korn till utsäde och bröd för sitt närvarande behov, tills de själva bleve i tillfälle att baka sådant. — Korteligen, den gamle framställde sitt förslag i så lockande dager som möjligt, och sedan han talat till slut, uppmanade han indianen att begiva sig till sina landsmän, delgiva dem de vitas anbud och säga dem, att om de nu förkastade det, skulle de alla vara hemfallna åt en säker undergång.

De stackars varelserna, som nu voro tillräckligt förödmjukade och vilkas antal sammansmält till omkring trettiosju personer, gingo genast med största beredvillighet in på förslaget och bådo att få någon föda. Sedan denna lyckliga utgång äv underhandlingen blivit känd av kolonisterna, begåvo sig tolv spanjorer och tvänne engelsmän, väl beväpnade och åtföljda av Fredags far samt tre indianska tjänare, till platsen där vildarna uppehöllo sig. De tre tjänarna medförde ett stort förråd av bröd, en del soltorkade riskakor samt tre levande getter. De stackars uthungrade människorna fingo tillsägelse att begiva sig till sluttningen av ett bärg, där de slogo sig ned och förtärde sin måltid med strykande aptit och under alla tecken till djup tacksamhet. De visade sig även sedermera pålitliga och höllo sina löften obrottsligt; ty de lämnade aldrig sitt bestämda område, utom då de kommo till nybyggarna för att begära råd eller hjälp. Då jag anlände till ön bodde de där och där besökte jag dem.

Nybyggarna hade då lärt dem både att odla säd och baka bröd, uppföda getter och mjölka dem. De behövde intet annat än hustrur för att inom kort bilda ett helt samhälle. Deras område var på tre sidor omgivet av höga klippor, men låg öppet åt havet. Jorden var mycket bördig och givande. I längd mätte det mellan fem och sex kilometer, medan bredden var omkring tre kilometer.

Dessutom hade kolonisterna lärt dem att göra sig träspadar, sådana som jag en gång förfärdigade åt mig, och försett dem med tolv yxor och tre eller fyra knivar. Och där levde de nu lugnt och förnöjsamt, de mest undergivna och fridsamma varelser man gärna kunde se.

Från denna tid åtnjöt kolonien under de två år, som förflöto till mitt besök, ett fullkomligt lugn med hänseende till vildarna, ehuru då och då hågra kanoter lade till vid ön och de gamla kannibaliska festerna upprepades. Men alldenstund de vildar, som plägade besöka ön, voro av flera [ 382 ]nationer, så hade kanske de, som voro i land under dessa två år, aldrig hört omtalas det stora krigståget och vad det gällde; ty inga efterforskningar efter de tvåhundrafemtio försvunna krigarna anställdes någonsin, åtminstone så vitt spanjorerna hade sig bekant. Även om så skett, skulle det i sanning varit svårt nog att få reda på återstoden, de trettiosju bofasta vildarna, vilka levde så stilla och undangömt mellan sina bärg.

Jag har nu lämnat en fullständig redogörelse för allt anmärkningsvärt, som tilldragit sig inom kolonien under tiden för min bortovaro därifrån. De trettiosju indianerna blevo märkvärdigt fort civiliserade och fingo ofta mottaga besök av sina vita lärare, men förbjödos vid dödsstraff att begiva sig till kolonien. De vita hade nämligen tagit varning av den bittra erfarenheten och beslutit att med största försiktighet vaka över koloniens bestånd.

Bland andra nyttiga saker, som indianerna fått lära av de vita, var även konsten att förfärdiga korg- och flätverk. Härutinnan överträffade dock lärjungarna snart sina mästare, ty deras händighet och uppfinningsrikhet kommo dem att fläta sådana saker, som de vita aldrig ens tänkt att försöka med. Så till dömes gjorde de, utom korgar av alla slag, såll, fågelburar och dylika småsaker, även skänkar, stolar, sängar, bord och soffor. De tycktes hava en särskild naturlig fallenhet för arbeten av detta slag.

Mitt besök på ön var särdeles välkommet för dessa indianer, emedan jag försåg dem med en mängd nödiga verktyg, såsom knivar, saxar, spadar, skovlar, hackor, yxor och flera andra. Med tillhjälp av dessa verktyg blevo de i stånd att uppföra sig boningshus av ett särdeles egendomligt slag: de bestodo till stor del av flätverk och sågo mycket underliga ut, men gåvo ett förträffligt skydd mot hettan och mot alla slags insekter. De vita nybyggarna tyckte så mycket om dessa hyddor, att de läto indianerna göra likadana åt dem. På något avstånd tedde de sig som stora bikupor. Will Atkins, som undergått en genomgripande förändring och blivit en strävsam och allvarlig man, gjorde sig själv en dylik hydda, som förtjänar att särskilt omnämnas. Jag uppmätte dess yttre omkrets med mina fotsteg och räknade icke mindre än hundra tjugu steg. Ytterväggarna voro lika tätt flätade som i en korg; de voro arbetade i trettiotvå rutor eller kvadrater, mätte två meter i höjd och voro synnerligen starka. Inom dem reste sig en annan byggnad av korgverk, vid pass tjugutvå steg i omkrets och ännu starkare flätad. Till formen åttkantig, uppbars den av starka pelare eller stolpar i alla åtta hörnen. Det pyramidformiga taket utgjordes av åtta lika fast som sinnrikt hopfogade sparrar. Det hela såg mycket nätt och prydligt ut och vittnade om en företagsamhet, som man minst av allt kunnat vänta av den en gång så håglöse och liknöjde Atkins. Så hade han även gjort sig en liten smedja med en bälg av trä: han brände själv de [ 383 ]erforderliga kolen och förfärdigade sig ett ganska användbart städ av det järn, som fanns till hands. Därefter såg han sig i stånd att smida många nyttiga saker, såsom hakar, hyskor, spikar och gångjärn.

»De förtärde sin måltid med strykande aptit.»

Sedan Atkins fått upp takresningen på den inre byggnaden flätade han korgverk mellan sparrarna, täckte det med ett lager av rishalm och lade [ 384 ]däröver stora blad av ett på ön växande träd. På detta sätt blev taket så fast och så ogenomträngligt för regn, som om det varit gjort av tegel eller skiffer. Med flätverket hade emellertid vildarna varit honom behjälpliga.

Emellan den förut nämnda ytterväggen och den inre byggnaden löpte en nära sex meter bred gång vilken han även på samma sätt övertäckte. Själva hyddan avdelade han i sex rum med mellanväggar av flätverk och i varje vägg en dörr, så att rummen stodo i förbindelse med varandra. Även till gången ledde dörrar, en från varje av de sex rummen, liksom ock denna gång blev delad i lika många rum eller avskrankningar, vilka användes till förvaring av hushållets förråd. Dock upptogo dessa sex rum icke hela gångens område, ty på ömse sidor om ingången eller förstugan befunno sig tvänne särskilda rum, det yttre vid pass sex meter brett och nio meter långt, det inre icke fullt så långt. Hela antalet rum i den yttre gången eller magasinsbyggningen, såsom vi kunna kalla den, var således tio. Av dessa voro de sex förstnämnda tillgängliga endast inifrån det egentliga boningshuset, medan de fyra stora magasinsrummen stodo i förbindelse med förstugan.

Jag betvivlar storligen, att någonsin förut ett dylikt mästerstycke i korgmakeri varit sett i världen; ej heller ett hus med sådan inredning och ett sådant byggnadssätt. I denna ofantliga bikupa levde nu de tre familjerna, d. v. s. Atkins och den ene av hans båda kamrater samt den andres änka och tre barn. Sedan den tredje engelsmannen stupat, togo hans kamrater sig an änkan och sörjde välvilligt för alla hennes behov. Om de dödade en killing eller fångade en sköldpadda, delade de alltid med sig åt henne, och som de på senare tiden börjat föra ett stadigare och mera arbetsamt liv än förut, hade de det ganska bra i alla hänseenden, ehuru de ännu icke kunde mäta sig med de andra båda engelska kolonisterna.

I religiöst avseende synas dessa engelsmän hava varit fullkomligt likgiltiga, åtminstone intill tiden för mitt besök på ön. Aldrig höllo de någon gudstjänst, aldrig övade de enskild andakt. Visserligen erinrade de varandra ofta om, att en Gud finnes, men det skedde endast på sjömäns vanliga sätt: genom att missbruka hans namn. Icke heller hade deras stackars okunniga indianska hustrur fått en så mycket bättre lott, därför att de voro gifta med kristna män, såsom vi ju måste kalla dem. Själva kännande föga eller intet om Gud, voro de naturligtvis totalt oförmögna att undervisa sina hustrur om honom eller överhuvudtaget meddela dem några religiösa begrepp alls, utöver de vidskepliga och hedniska föreställningar, dem de medfört från sitt hemland.

Den enda lärdom jag kan säga deras hustrur inhämtat genom umgänget med dem var, att de kunde tala engelska tämligen bra, och de flesta av deras barn, vilka voro nära tjugu i alla fem familjerna tillsammans, hade [ 385 ]även fått lära sig samma språk, allt ifrån det de först började tala, ehuru de i början förfärligt rådbråkade det, liksom deras mödrar. Intet av barnen var över sex år gammalt, då jag besökte ön, ty vid denna tid hade endast något mer än sju år förflutit, sedan engelsmännen voro över och hämtade sina hustrur.

»I denna ofantliga bikupa levde nu de tre familjerna.»

Angående dessa kvinnor och till deras beröm vill jag säga, att de i flera avseenden kunde tjäna som mönster för sina vita systrar — de utmärktes av många dygder, som kunde varit en prydnad för vilken engelsk husmoder som helst. Således voro de flitiga, stillsamma, blygsamma, i allt ärbara och trogna, sina män innerligt tillgivna samt vänliga och hjälpsamma mot varandra. Det fattades dem bara ett; en ordentlig undervisning i den kristna lärans sanningar, varjämte jag gärna önskade se dem lagligt vigda med sina män, vilket av helt naturliga skäl hittills icke kunnat gå för sig. Emellertid ägde detta på min tillskyndan sedermera rum, och jag lagade även så, att de och deras barn blevo behörigen handledda i den kristna religionens grundläror.

Efter att sålunda hava lämnat en ganska fullständig redogörelse för kolonien i allmänhet, och tillräckligt mycket hava talat om de engelska nybyggarna, vill jag ytterligare berätta något om spanjorerna, vilka utgjorde [ 386 ]koloniens huvudstyrka och i vilkas fortsatta historia åtskilliga märkliga händelser ingå.

Jag samtalade ofta med dem om de erfarenheter de gjort under sin vistelse bland vildarna, innan de ännu anlänt till min ö. Beredvilligt omtalade de, hurusom de där saknat alla tillfällen till förbättring av sin ställning, vilken var den mest eländiga, outhärdliga och beroende man gärna kan tänka sig. De hade redan överlämnat sig åt förtvivlan och sågo ingen annan utväg än att dö av hunger, då en av dem, en allvarlig och förståndig man, uppstod och sade, att det icke var rätt av dem att giva vika för en sådan sinnesstämning, ty det anstod icke behjärtade män att giva tappt i olyckan och utan kamp rymma fältet. Man borde tvärtom tillägna sig de tröstegrunder, som det närvarande hade att erbjuda, och modigt se framtiden an. Så länge ännu en hoppets stråle lyste — om än så fjärran — vore det deras plikt att följa den. Det dåraktigaste i världen vore att låta sig behärskas av en dådlös förtvivlan — det var som skulle man lägga sig att sova i ett brinnande hus; som skulle man stanna ombord på ett sjunkande fartyg, utan att göra ett försök att sätta ut räddningsbåtarna.

Den spanjor, som berättade mig detta, upprepade för mig ett spanskt ordspråk, som jag väl icke kan återgiva med precis samma ord, men som jag skulle vilja översätta sålunda:

Att i bekymmer dådlöst grubbla,
är att bekymrets kval fördubbla.

Han erinrade mig därpå om alla de otaliga, ofta misslyckade försök, vilka jag i min ensamhet måst göra, och om min outtröttliga ihärdighet, varigenom jag slutligen skapade mig en ställning, som, ehuru i början mycket svårare än deras, sedermera blev tusen gånger bättre och drägligare, änskönt de voro så många i sällskap. Han sade sig ha gjort den iakttagelsen, att engelsmännen besitta vida större lugn och sinnesnärvaro i olyckan, än vad fallet är med någon annan nation. Hans egna landsmän och portugiserna voro i detta hänseende de olyckligaste människor i världen ty de hade lätt att överlämna sig åt förtvivlan, att giva allt förlorat och dö, utan att göra något försök till räddning.

Jag invände, att saker och ting gestaltat sig helt olika för dem än för mig. De hade blivit kastade på land utan att kunna rädda det minsta; de saknade det nödvändigaste, hade ej ens så mycket livsmedel, att de kunde uppehålla sig, tills de hunno träffa anstalter för anskaffande av sådana. Visserligen hade jag måst utstå den svåra prövningen, det bittra lidandet att vara alldeles ensam; men hade icke försynen underbart uppehållit mig och sänt mig en hjälp, som skulle sporrat vilken människa som [ 387 ]helst till samma ansträngningar, som dem jag gjorde? Vad skulle jag tagit mig till utan fartyget?

— Sennor, genmälde spanjoren, hade vi, stackars spanjorer, varit i ert ställe, så skulle vi icke fått hälvten av allt det, ni lyckades avvinna fartyget; ja — tillade han med eftertryck — vi skulle ej ens ha kommit oss för att bygga en flotte till avhämtning av sakerna, och hade vi haft flotten, skulle vi sannerligen ej kunnat få den i land utan både åror och segel. Huru mycket sämre skulle vi icke hava rett oss, i fall vi, såsom ni, varit lämnade var och en åt sig själv

Jag tackade honom för hans artigheter, men bad honom fortsätta berättelsen om deras vidare öden på den främmande kusten. Han fortfor:

— Vi hade olyckligtvis råkat landstiga på en plats, där väl invånare funnos, men inga livsmedel voro att tillgå. Hade vi varit nog förnuftiga att sätta ut till sjös igen och begiva oss till en närbelägen ö, skulle vi hava funnit livsmedel nog, ehuru inga människor. Spanjorerna på Trinidad hade nämligen ofta besökt ifrågavarande ö och dit överfört getter och svin, vilka förökat sig i stor mängd. Vidare fanns där så rikligt med sköldpaddor och sjöfågel, att vi aldrig behövt lida brist på kött, även om vi ej kunnat skaffa oss bröd.

— Nu däremot utgjordes hela vår spis av några slags rotknölar och örter, med vilka invånarna sparsamt nog försågo oss och som icke voro tillräckliga för vårt underhåll. De kunde i själva verket icke bjuda oss något bättre, såvida vi icke velat bli kannibaler som de och deltaga i deras gräsliga måltider, ty även på denna ö ansågs människokött för den största av alla läckerheter.

— Otaliga voro de försök vi gjorde att bibringa vildarna mera hyfsade levnadsvanor, men allt förgäves. De bemötte våra ansträngningar i denna riktning med hån och förakt, låtande oss förstå, att det icke anstode oss att uppträda som deras lärare och herrar, då vi ju vore beroende av dem för vårt underhåll.

— Vår belägenhet blev slutligen hart när outhärdlig. Ofta måste vi umbära all föda flera dagar å rad, ty vildarna på ön voro mycket lata och makliga; de bekymrade sig ej om att skaffa tillräckliga förråd ens för egen del, mycket mindre då för sådana främlingar som oss. Emellertid tyckte vi oss finna, att de voro mindre glupska och rovgiriga än andra stammar, vilka hade bättre tillgång på näringsmedel.

— Ehuru vår ställning således var allt annat än avundsvärd, kommo vi besynnerligt nog aldrig på den tanken att uppsöka en bättre plats att slå oss ned på, vilket likväl kunde hava gått jämförelsevis lätt för sig. Men nu kan jag icke undgå att härutinnan se en försynens skickelse, ty hade vi lämnat vår vistelseort, skulle vi därigenom gått miste om den räddning, [ 388 ]som sedermera, tack vare eder, kom oss till del. Hade icke edra utskickade — vår nuvarande guvernör och Fredags far — funnit oss på ön, där de lämnat oss, skulle de naturligtvis återvänt hit med oförrättat ärende, då de ju icke kunnat veta, vad det blivit av oss.

— Till råga på allt fordrade vildarna, bland vilka vi levde, att vi skulle gå med dem ut i deras strider. Vi hade visserligen skjutvapen med oss, men vad skulle vi göra med dem, då vi haft olyckan förlora vår ammunition? I annat fall kunde vi icke blott hava varit våra vänner till gagn; utan även gjort oss fruktade av så väl vänner som fiender; nu däremot var vår ställning sådan, att vi icke gärna kunde neka att följa våra herrar i striden, änskönt vi minst av alla voro rustade därför. Ty vi hade inga bågar eller pilar och kunde icke nyttja dem, som vildarna gåvo oss.

— När vi därför kommo till slagfältet, hade vi i början intet annat att göra än förhålla oss overksamma och utsätta oss för faran att bliva sårade av fiendens pilar; men då vi väl fingo gå honom på livet, blevo våra tre hillebarder till nytta. Med dessa kunde vi ofta driva en hel flock på flykten; de övriga bland oss, som icke ägde sådana vapen, hade stuckit skarpspetsade käppar i mynningarna på sina musköter.

— Emellertid hade vi ofta att strida mot en sådan övermakt och voro så illa ute för alla deras pilar, att vi måste uttänka något verksamt medel till vårt skydd. Till den ändan förfärdigade vi oss stora träsköldar, dem vi överklädde med skinn efter vilda djur. Mot dessa sköldar studsade vildarnas pilar vanmäktiga tillbaka.

— Icke desto mindre voro vi ofta utsatta för stora faror. Så blevo en gång icke mindre än fem av mina kamrater dövade av fiendens klubbor — det var just vid samma tillfälle, då vår nuvarande guvernör blev tillfångatagen, vilken olyckshändelse dock sedermera lände till såväl hans egen som allas vår lycka och räddning. Vi trodde först, att han stupat i striden, men då vi sedan erforo, att han var fången, blevo vi i högsta grad upprörda och skulle allesamman gärna ha vågat livet för hans räddning.

— De fem som blivit dövade av klubbslagen, räddades av oss övriga, som skyndade till och kämpade mot fienden, ända tills de hunnit återhämta sig. Vi banade oss därefter väg genom de fientliga leden med tillhjälp av våra hillebarder och musköter, i det vi slöto oss tätt tillsammans och höggo som rasande omkring oss. Vi vunno sålunda en lysande seger över den mer än tusen man starka fienden, men det var oss en dyrköpt seger, enär vi — såsom vi då trodde — förlorat vår högt värderade vän och anförare.

— Ni kan därför själv föreställa eder vår gränslösa överraskning och glädje, då han en vacker dag återkom till ön — oskadd och helbrägda, i stället för att, efter vad vi fruktat, vara slaktad och uppäten av de grym maste av alla vilddjur, nämligen kannibalerna.

[ 389 ]— Men om möjligt ännu större blev vår överraskning, då han omtalade sina äventyr och frambar edert budskap till oss. Vi hade i början svårt att fatta möjligheten av, att en kristen trosförvant bodde så nära oss, och — något som gränsade till det underbara — därtill en man, vilken både ville och kunde låna sin hand till vår befrielse.

— Vi måste dock tro våra ögons vittnesbörd, då guvernören visade oss alla de förträffliga saker, ni behagat sända oss. Isynnerhet var brödet en lika angenäm som ovanlig syn för oss; vi hade ju icke sett eller smakat en bit sådant under hela vår vistelse på den fattiga och ogästvänliga ön. Huru ofta gjorde vi icke korstecknet över detta välsignade bröd; huru ofta utropade vi ej, att det var oss sänt från himmelen! Och vilken njutning var det icke för oss att äta därav! Allt det övriga, ni skickat oss, bidrog även i sin mån att stärka och liva våra av långa umbäranden nedsatta krafter; men framför allt var det en hugnad för oss att se båten och veta, att vi medels densamma skulle bliva förda till den människovän och det ställe, från vilka alla dessa gåvor kommit.

Den gode spanjoren gjorde ett uppehåll; han var alltför rörd av de minnen, han framkallat, för att kunna fortsätta. Sedan han något hämtat sig, återtog han sin berättelse:

— Det är mig i själva verket omöjligt att i ord skildra den utomordentliga glädje, som grep oss alla vid denna lika plötsliga som oväntade förändring av vårt öde. Jag blyges till och med vid tanken på alla de dåraktiga, ja, jag må väl säga vansinniga utbrott av förtjusning, till vilka vi gjorde oss skyldiga. Somliga buro sig åt på ett sätt, andra på ett annat — en grät, en annan skrattade, en tredje svimmade, en fjärde blev fullkomligt galen. Med ett ord: vi behärskades alla av samma våldsamma sinnesrörelse, ehuru den icke visade sig lika hos oss alla.

Jag kände mig mycket rörd över hans berättelse och erinrade mig min trogne Fredags förtjusning vid mötet mellan honom och hans fader; vidare den oerhörda glädje, som bemäktigade sig det brinnande fartygets besättning, då jag upptog dem på öppna havet; vidare den andra fartygsbesättningens glädje, då jag räddade den från det redlösa skeppet; samt slutligen min egen gränslösa glädje, då jag efter en tjuguåttaårig fångenskap blev satt i tillfälle att med ett präktigt fartyg återvända till mitt fädernesland. Alla dessa minnen kommo mig att livligare fatta de stackars spanjorernas Sinnesrörelse och varmare deltaga i deras känslor.

Efter att sålunda hava skildrat ställningar och förhållanden sådana jag vid mitt besök å ön fann dem, vill jag även omtala det huvudsakliga av, vad jag före avresan gjorde för kolonien och i vilket tillstånd jag lämnade den. Nybyggarne voro liksom jag övertygade om, att de icke vidare skulle komma att oroas av indianerna; men om så bleve fallet — att de med lätt[ 390 ]het skulle kunna hålla dem stången, även om de komme i dubbelt så stort antal som förut. Vad denna sak beträffar, hyste de således inga bekymmer för framtiden.

Därpå inledde jag ett allvarligt samtal med den spanske guvernören angående deras fortsatta vistelse på ön. Ty all den stund jag icke kommit i avsikt att hämta någon av dess invånare, hade det varit orättvist att taga en del av dem, men icke alla med mig; de, som blivit kvarlämnade, skulle säkerligen i så fall hava misstyckt, att deras försvarsstyrka minskats. Jag underrättade dem således, att jag kommit — icke för att låta dem avresa från ön, utan för att ännu mera trygga deras ställning därstädes. Således lät jag tillställa dem allt, vad jag för deras räkning medfört, såväl verktyg som redskap samt en mängd andra förnödenheter, som ock försvarsvapen, varjämte jag gjorde dem bekanta med de personer, vilka åtföljt mig från Europa för att slå ner sina bopålar inom kolonien. Som flere hantverkare befunno sig bland dem, voro de lika välbehövliga för som välkomna bland nybyggarne.

Innan jag överlämnade alla dessa saker åt kolonisterna, lät jag sammankalla dem och frågade dem var och en för sig, om de glömt och begravt alla de tvistigheter, som fordom stört lugnet inom kolonien, varjämte jag uppmanade dem att med inbördes handslag lova varandra att städse hjälpa och bistå den ene den andre, på det en ostörd vänskap allt framgent måtte råda ibland dem och alla frön till missförstånd och avund kvävas.

Will Atkins tog nu till orda och uttalade sig frimodigt på följande sätt:

»Vi ha sannerligen fått genomgå så många svårigheter och haft så många fiender att kämpa mot, att det skulle vara en ren galenskap av oss att icke allesamman vara de bästa vänner. Av skadan blir man vis, och jag för min del vill hädanefter både leva och dö för mina kamrater och vår kolonis bästa, Jag är så långt ifrån att hysa något agg till herrar spanjorer, att jag tvärtom vill begagna mig av detta tillfälle att förklara, att deras handlingssätt mot mig varit förestavat av nödvändigheten, ty om jag varit i deras ställe, skulle jag sannerligen tuktat en sådan vild och oregerlig sälle, som jag då var, vida eftertryckligare än de. Jag vill ävenledes begagna mig av detta samma tillfälle att bedja eder, herrar spanjorer, vänligast förlåta mig allt, vad jag i dårskap och elakhet brutit mot eder. Min högsta önskan är nu att i fullkomlig vänskap få leva tillsammans med eder, och jag vill göra allt, vad som står i min förmåga, för att övertyga eder om uppriktigheten av mina ändrade tänkesätt och fastheten i mitt beslut att, vad än må hända, troget stå vid eder sida. — Vad beträffar att återvända till England, är därmed ingen brådska, och jag bryr mig inte om, i fall jag skulle komma att kvarstanna tjugu år till här på ön.»

Detta Will Atkins’ tal gjorde ett synnerligen gott intryck på oss alla, och [ 391 ]den spanske guvernören svarade helt rörd, i det han vände sig till mig:

— Det är sant, att vi, såsom jag redan låtit eder veta, i början avväpnade och ur vårt samfund utstötte Will Atkins och hans båda landsmän på grund av deras dåliga uppförande — ett steg, som vi då voro nödsakade att taga. Men allt sedan den stora drabbningen med vildarna har Will Atkins varit som en helt annan människa. Han stred vid detta tillfälle med överlägset mod och tapperhet och har vid flera tillfällen sedermera visat sig så trogen mot kolonisterna och så mån om deras välfärd, att det är oss en sannskyldig förnöjelse att få betyga vår fullkomliga glömska av det framfarna och vår innerliga glädje att inom vår krets åter kunna upptaga en man, som på sistone gjort sig så förtjänt om kolonien. Vi hava även återgivit honom och hans landsman deras vapen, vilka de numera visat sig kunna bära med lika stor heder som någon av oss, och vad särskilt Will Atkins beträffar, så hava vi granneligen ådagalagt vårt fullkomliga förtroende för och tillfredsställelse med honom genom att upphöja honom till koloniens högste befälhavare näst mig själv såsom varande guvernören. Vi äro således till fullo förvissade därom, att det för närvarande bland koloniens medlemmar rådande goda förhållandet allt framgent kommer att fortfara.

Efter dessa uppriktiga vänskapsförsäkringar, vilka mycket gladde mig och gjorde mig lugn för koloniens framtid, överenskommo vi att följande dagen samt och synnerligen äta middag tillsammans, och vi tillställde även en i sanning glänsande fest. Kocken och hans biträde ombord å fartyget fingo gå i land och anrätta middagen åt oss. Till densamma hämtade vi ur fartygets proviantförråd sex stycken gott oxkött och fyra skinkor. Spanjorerna å sin sida bidrogo till den festliga anrättningen med fem killingar, vilka av kockarne vederbörligen tillreddes, varefter tre av dem sändes ombord till matroserna, på det dessa måtte få sig ett mål färskt kött, för dem lika välkommet som det salta köttet från fartyget var för kolonisterna.

Efter festen, som alltigenom präglades av en harmlös glättighet, lät jag föra i land de varor, som voro avsedda för kolonisterna. På det de icke måtte bliva osams vid delningen, visade jag dem, att det fanns tillräckligt mycket för alla och en var; därefter skred jag till utdelning av de särskilda förnödenheterna. Först och främst erhöllo de linneväv till fyra skjortor vardera, vilket jag dock sedermera, på spanjorernas anhållan, ökade till sex. Denna gåva var synnerligen välkommen för dem, ty de hade länge saknat linneplagg. Därefter fördelade jag det förut omtalade tunna engelska tyget så, att var och en fick sig en lätt, vid rock, liknande en blus, vilket plagg jag funnit vara lämpligast för klimatet; dessutom fingo de ett ganska stort förråd av samma tyg för framtida behov. Av skor, strumpor, hattar m. m. erhöllo de även tillräckligt för en längre tid.

[ 392 ]
»Vi tillställde en i sanning glänsande fäst.»

Det är mig svårt att beskriva nybyggarnes utomordentliga förtjusning vid åsynen av alla de präktiga saker, med vilka jag försåg dem. De utropade i sin glädje, att jag var en fader för dem, och vissheten om att stå i förbindelse med mig skulle komma dem att förgäta, att de framlevde sina dagar i en så avlägsen vrå av världen, så långt från sitt fädernesland. Därjämte [ 393 ]försäkrade de mig alla med en mun, att de aldrig skulle lämna ön utan min tillåtelse.

Sedan detta var gjort, gav jag befallning, att de nya kolonisterna, som jag medfört, skulle landsättas. Bland dem voro i synnerhet skräddaren, smeden och de båda snickarne välkomna, men framför alla andra den förut omnämnde »tusenkonstnären», som var hemma i litet av varje och gjorde allt väl. Skräddaren, ivrig att visa sig nyttig, gick genast till sitt arbete och förfärdigade åt var och en av kolonisterna en blus eller lätt rock— det första plagg han gjorde på ön. Han undervisade även kvinnorna i konsten att hantera nålen och lärde dem att sy skjortor såväl åt sina män som åt alla de övriga.

»Förfärdigade åt var och en av kolonisterna en blus.».

Vad snickarne beträffar, torde det knappast vara nödigt att omtala, huru nyttiga de voro. De togo sönder alla de klumpiga, ohanterliga tingestar, jag förfärdigat, och gjorde i stället nätta och prydliga saker, såsom bord, stolar, sängar, skåp, lådor, hyllor och allt möjligt i samma väg. Men för att visa dem, vad en naturlig fallenhet av sig själv kan åstadkomma, tog jag dem med mig bort till Will Atkins’ nybygge och lät dem se hans »korghydda», såsom jag kallade den. De blevo båda mycket förvånade över detta sällsynta prov på naturlig konstfärdighet och sade sig aldrig hava sett [ 394 ]något liknande. Sedan den ene av dem en god stund tagit byggnaden i noggrant skärskådande, vände han sig till mig och utbrast:

— Den man, som byggt detta hus, har ej något behov av oss; det enda han behöver är nödiga verktyg.

Därefter förde jag alla redskap och verktyg i land och utdelade dem bland kolonisterna. Var och en av dem erhöll en spade, en skovel och en räfsa, ty vi hade inga harvar eller plogar, och varje nybygge försågs med en spetshacka, en järnstör, en flåhacka, en bila och en såg. Under den spanske guvernörens uppsikt lämnade jag dessutom ett stort förråd av dylika redskap och verktyg, till vilka nybyggare i mån av behov skulle äga tillgång. Spik, hakar, gångjärn, hammare, huggjärn, knivar, saxar, nubb och annat järnkram skulle de däremot utan förbehåll äga att utfå vid anfordran, ty säkerligen skulle ingen vara så dåraktig att uttaga mera än han behövde. För smedens behov kvarlämnade jag två tusen kilogram oarbetat järn.

Det förråd av ammunition och vapen jag medfört var så rikligt, att numera alla kunde få sitt lystmäte därav. Hädanefter kunde de, om så behövdes, följa mitt exempel att vid sina utflykter beväpna sig med en musköt på vardera axeln, och de vore i stånd att segerrikt kämpa mot en armé på tusen indianer, blott de sattes i tillfälle att intaga en fördelaktig ställning.

Utom de nämnda personerna landsatte jag även den unge mannen, vars moder dött av svält, samt deras tjänsteflicka. Denna var en allvarlig, väl uppfostrad och gudfruktig ung kvinna, som snart gjorde sig omtyckt av alla. Såsom varande den enda kvinna ombord, hade hennes liv just ej varit det angenämaste, men hon fördrog det med tålamod. Både hon och den unge mannen anhöllo hos mig att få kvarstanna på ön och bliva upptagna bland den övriga familjen, såsom de uttryckte sig. Såsom skäl för sin begäran framhöllo de, att de icke hade några bekanta i Ostindien, ej heller några göromål, som kallade dem dit, varföre ingen rimlig anledning att företaga en så lång resa förefunnes för någon av dem. Däremot hade de funnit den inom kolonien på min ö rådande ordningen och endräkten så tilltalande, att de ingenting hellre önskade än att bliva upptagna som medlemmar av densamma. Jag gav villigt mitt samtycke och anvisade dem en liten jordlott intill Atkins’ koloni, där de med erforderlig hjälp åt sig uppförde trenne tält eller hyddor, omgivna med en flätverkspalissad liksom Atkins’ nybygge. Det mellersta tältet tjänade till förrådshus och matsal, de båda övriga till bostäder.

De båda engelsmän, som jag förut kallat »de hyggliga» eller »hederliga» till skillnad från Will Atkins och hans kamrater, flyttade nu tillsammans med sina tvenne landsmän, så att ön numera var delad i endast tre kolonier, nämligen spanjorernas, engelsmännens och de förut omnämnde indianernas, vilka bodde längst i sydost.

[ 395 ]Spanjorerna bebodde tillika med Fredags far och de först tillfångatagna vildarna min gamla borg vid foten av bärget, vilken de efter hand, både inunder bärget och utom detsamma, så betydligt utvidgat, att de, ehuru fullkomligt dolda, likväl hade gott utrymme. Denna koloni utgjorde öns huvudstad — en stad, vars like i ringa utsträckning och undangömdhet väl icke kunde uppsökas på något annat ställe i världen. Jag är övertygad, att om tusen män under en månads tid strövat omkring på ön, skulle de icke hava träffat på platsea, så vida de icke vetat om dess tillvaro och enkom sökt efter den. Träden i den omgivande skogen stodo nämligen så tätt och voro så sammanvuxna med varandra, att de måst nedhuggas för att medgiva tillträde till borgen, så vida icke de båda stigar, av vilka invånarne betjänade sig, blivit upptäckta. Detta föll sig emellertid ingalunda så lätt, ty den ena stigen utmynnade strax invid vattenbrynet nere vid stranden av den lilla, ofta omtalade viken. Därifrån löpte den vid pass två hundra meter genom den täta snårskogen fram till kolonien.

Den andra vägen, som förmedlade tillträdet till vår »huvudstad», ledde — såsom jag förut ofta omtalat — i tvenne avsatser uppför den här branta bärgsluttningen till bärgets topp, där även en tät skog av mer än fyrtio ars omfång var planterad. Denna skog dolde platsen fullkomligt från det hållet, och stigen genom densamma öppnade sig emellan tvenne träd, där den var mycket svår att upptäcka.

I Will Atkins’ koloni levde de fyra engelsmännen med sina hustrur och barn samt änkan och barnen efter den femte engelsmannen, vilken stupade i striden mot vildarna; vidare tre indianska slavar samt den ovan omnämnde ynglingen och tjänsteflickan, vilken senare, i förbigående sagt, gifte sig innan jag lämnade ön. Även de båda snickarne och skräddaren bosatte sig här, likaså smeden, vilken särskilt i sin egenskap av gevärssmed var oumbärlig för öns invånare. Min »tusenkonstnär», en lika glad och trevlig som uppfinningsrik karl, vilken ensam för sig var nära på lika god som tjugu andra, slöt sig snart till denna koloni, ty det var just med honom vi före min avresa bortgifte den unga flickan.

På tal om giftermål kommer jag helt naturligt att tänka på den franske prästen, vilken jag upptog på havet tillsammans med besättningen från det brinnande fartyget. Jag vill här säga några ord om honom. Kanske skall det väcka anstöt hos mången sträng protestant, att jag nödgas berömma en katolik, och därtill en katolsk präst; men rättvisan kräver, att jag omtalar honom sådan han var och framställer hans karaktär i dess rätta dager. Han utmärkte sig för stort allvar, fromhet och gudsfruktan; han var högst regelbunden i sitt liv, ägde en stor fond av människokärlek och kunde tjäna som mönster i allt, vad han företog sig. Kan väl någon under så[ 396 ]dana omständigheter förundra sig över, att jag högeligen värderade och djupt fäste mig vid denne man trots hans olika trosbekännelse?

Redan första gången jag samtalade med honom efter hans beslut att följa mig till Ostindien, gjorde han ett mycket gott intryck på mig. Samtalet rörde sig kring religionen, och hans uttalanden uppburos av den största hovsamhet och mildhet.

— Min herre, sade han, ni har icke allenast genom Guds nåd (härvid gjorde han korstecknet över bröstet) räddat mitt liv, utan ni har även godhetsfullt låtit mig medfölja edert fartyg och njuta av edert sällskap, varigenom jag nu är i tillfälle att fritt samtala med eder. Ni vet, till vilken trosbekännelse jag hör, och av eder nationalitet kan jag sluta till eder. Nu är det visserligen min plikt att vid alla tillfällen söka vinna själar för sanningen och få dem att omfatta den katolska läran; men alldenstund jag är här uteslutande med eder tillåtelse och vistas så att säga inom er familj, fordra grannlagenheten och den tacksamhetsskuld, vari jag står till er, att jag, så långt mitt samvete det tillåter, rättar mig efter edra önskningar. Därföre skall jag icke utan ert tillstånd inlåta mig på sådana religiösa spörsmål eller predika sådana läror, i vilka vi icke kunna överensstämma.

Jag svarade honom, att hans försynta men på samma gång frimodiga hållning mycket tilltalade mig; att jag och mina landsmän visserligen ansågos för kättare av hans trosbröder, men att han ingalunda vore den förste katolik, med vilken jag utan all bitterhet eller missämja samtalat. Han kunde vara förvissad om, att han icke på grund av sin olika tro skulle utsättas för några obehag från vår sida, utan hoppades jag, att varje samtal oss emellan angående religionen skulle präglas av ett det höga ämnet värdigt lugn och allvar.

Härtill genmälte den unge prästen:

— Jag vågar hoppas som ni, att all hetsighet och alla tvister skola vara bannlysta från våra samtal. Det är ingalunda min uppgift att disputera om läror och trossatser med var och en, jag möter i min väg. Jag vore er därföre särdeles förbunden, om ni ville anse mig för och tilltala mig såsom en vanlig bildad människa och icke som en pietist. Skulle ni däremot någon gång önska, att jag avhandlar något religiöst ämne, skall ni genast finna mig beredvillig därtill, och jag betvivlar visst icke, att ni i så fall även tillåter mig försvara mina åsikter, så gott jag det förmår. Men jag skall, som sagt, ej tränga mig på er och söka tvinga er att lyssna till mina framställningar, vilket vore lika ovärdigt min egen ställning som skadligt för den goda sak, jag ville försvara.

— Emellertid, fortsatte han efter några ögonblicks tystnad, skall jag göra allt, vad plikten bjuder mig att göra, så väl i min egenskap av själasörjare som ock i min egenskap av kristen. Ni är också en kristen, och det gives [ 397 ]således ett verksamhetsområde för mig, inom vilket vi båda kunna träffas. Huvudsaken är blott, att vi undvika alla tvisteämnen och hålla oss till all religions kärna, som är inbördes kärlek, överseende och barmhärtighet.

På detta sätt samtalade vi, och som läsaren lätteligen kan finna, var denne präst, i trots av sin katolska bekännelse, en lika frisinnad som belevad kristen, utmärkt av ett klart förstånd och — efter allt vad jag kan sluta — av djup lärdom.

Efter hand gav han mig en högeligen intressant skildring av sitt liv och av de många märkvärdiga händelser han upplevat under sina jämförelsevis få resor. Det besynnerligaste av allt hade träffat honom under denna sista resa, ity att han gått ombord på icke mindre än fem särskilda fartyg utan att uppnå sin bestämmelseort med något av dem. Hans första avsikt hade varit att begiva sig till Martinique, varföre han i S:t Malo gått ombord på ett till nämnda ö destinerat fartyg, vilket emellertid, av vidriga vindar nödsakat att anlöpa Lissabon, grundstötte i Tajos mynning och av den därvid erhållna skadan hindrades att fortsätta resan.

Därefter gick han ombord på ett i Lissabons hamn liggande, portugisiskt fartyg, vilket just var färdigt att avsegla till Madeira, varifrån han hoppades lätt nog finna en lägenhet till Martinique. Men kaptenen på detta fartyg var en dålig sjöman, som genom felräkning tog miste om rätta vägen, så att han slutligen hamnade på en av de azoriska öarna vid namn Fayal. Som emellertid kaptenen här fick god avsättning för sin spannmålslast, uppgav han sin första plan att gå till Madeira, och beslöt i stället segla till New Foundland med en saltlast, som han intog vid den lilla Majön i samma ögrupp. Den unge prästen hade intet annat val än att medfölja fartyget. När de efter en lycklig resa anlände till den stora New Foundlandsbanken, där så mycken torsk fångas, sammanträffade de med ett franskt fartyg, på väg från Frankrike till Quebec i Kanada, och därifrån bestämt att fortsätta resan till Martinique.

Den stackars prästen trodde sig nu äntligen ha funnit ett lägligt tillfälle att nå sitt mål, men vid framkomsten till Quebec dog fartygets kapten, varföre den ursprungliga resplanen förändrades. Så inskeppade han sig å ett annat fartyg för att återvända till Frankrike, men denna gång råkade han värre ut än någonsin, ty det var just samma fartyg, vars brand vi, efter vad jag förut skildrat, fått bevittna på havet. Så kom han slutligen ombord till oss och tänkte nu medfölja till Ostindien. Sålunda hade han förföljts av en genomgående otur under icke mindre än fem särskilda resor, vilka dock alla med skäl kunde sägas utgöra en enda, ännu ofullbordad resa.

Längre fram torde jag bliva i tillfälle att omtala något mera om denne andans man och hans vidare äventyr, men för närvarande anser jag det [ 398 ]lämpligast att återvända till min ö och dess angelägenheter, i vilka dock den unge prästen kommer att spela en viss roll, som gör, att jag ofta nog får anledning nämna honom i samband med dem.

En morgon uppsökte han mig, och händelsen fogade, att jag just vid samma tid stod färdig att begiva mig till öns avlägsnaste del, i avsikt att besöka engelsmännens där belägna koloni.

— Min herre, började han, och jag lade märke till, att hans uppsyn var allvarligare än vanligt, jag har under ett par, tre dagars tid sökt tillfälle att ostört få sammanträffa med eder, och jag vågar hoppas, att det jag har att säga icke skall misshaga er. Ty jag känner eder varma nitälskan för er nya kolonis välgång, och eder önskan att få veta om allt, som rör densamma. Jag vågar således fästa eder uppmärksamhet på ett missförhållande, vilket, om det ej blir avhjälpt, säkerligen skall ställa eder koloni utom Guds välsignelse och beskydd.

Jag blev något överraskad av detta tal, särskilt av de sista orden, och genmälte något kort:

— Vad anledning har ni till detta påstående? Ha vi icke hittills haft de mest otvetydiga bevis därpå, att Guds skyddande och välsignande hand vilat över kolonien? Varföre skulle det nu bliva annorlunda?

— Sedan ni hört mig till slut, svarade den unge prästen i en på samma gång blygsam och frimodig ton, skall ni icke förargas över, vad jag sagt. Vad eder själv beträffar, vet jag ju, huru ni alltid varit synnerligen skyddad av försynen och huru ni låtit eder angeläget vara att styra och ställa inom kolonien så, att Guds välsignelse måtte vila över den. Med ett ord: ni har i alla edra vägar haft Gud för ögonen, och jag är övertygad om, att lycka och välgång allt framgent skola följa er. Men alla inom kolonien styras icke av samma bevekelsegrunder som ni, och ni känner av bibliska historien, huru som en viss Achan borttog Guds välsignelse från Israels barn och vände hans hand emot dem, så att trettiosex av dem, ehuru icke delaktiga i detta brott, drabbades av den hämnande rättvisan och gemensamt fingo bära tyngden av straffet.

Hans framställning rörde mig djupt, ty jag kände, att den uppbars av ett verkligt religiöst allvar och hade sin grund i Guds eget ord.

— Jag är ledsen, utbrast jag, att hava avbrutit er, och får bedja eder vara av den godheten att fortsätta. Men som jag tror, att vi få mycket att säga varandra, föreslår jag, att vi, för vinnande av tid, följas åt till engelsmännens nybygge. Under vägen kunna vi ostört samtala om det, som ligger eder om hjärtat, och jag vill med glädje lyssna till edra ord.

Han svarade, att han så mycket hellre ville följa mig dit, som det just var engelsmännen och deras förhållanden han ämnade yttra sig om. Alltså [ 399 ]gåvo vi oss i väg, och jag uppmanade honom allvarligt att fritt och öppet uttala sina tankar och farhågor.

»Vi följdes åt till engelsmännens nybygge.»

— Nåväl, min bäste herre, började han, låt mig då först framlägga de grundsatser, på vilka jag ämnar fota min framställning — grundsatser, vilka, såsom varande gemensamma för oss båda, icke kunna giva anledning till något missförstånd, ehuru vi icke torde överensstämma i vissa dogmer och trossatser av förhållandevis mera oväsentlig betydelse.

— Sålunda erkänna vi båda tillvaron av en Gud, vilken givit oss vissa allmängiltiga lagar eller rättesnören för vår handel och vandel, varföre vi icke må förbryta oss mot honom — vare sig genom att försumma hans bud eller genom att göra något, som han uttryckligen förbjudit. Och huru olika vår uppfattning av religionen än må vara, därutinnan måste vi dock överensstämma, att Guds välsignelse icke gärna kan följa på uppenbara överträdelser av hans heliga bud, samt att det är varje uppriktig kristens plikt att söka förekomma dylika överträdelser bland dem, som äro lämnade under hans uppsikt eller vård.

Den omständigheten, att edra andsmän äro protestanter — vilken min tanke nu än må vara om sådana — fritager mig ingaunda från omsorgen om deras själar eller från ett försök att, om möjligt, väcka dem till insikt om ett högre liv och få dem att i sitt görande och åtande hava Gud för ögonen mera, än vad nu är fallet. Detta blir i all synnerhet min plikt, om ni icke lägger hinder i vägen för mig, utan tillåter mig att inom edert område verka i en sådan riktning.

[ 400 ]Ännu var det mig ej möjligt att förstå, vartåt han syftade, men jag kunde icke annat än gilla, vad han sade, och tackade honom för hans omtanke om koloniens andliga väl. Därefter bad jag honom närmare utveckla enskildheterna av vad han iakttagit, på det jag, om möjligt vore, måtte bliva i stånd att ställa allt till rätta.

— Välan då, svarade han, jag vill använda mig av eder tillåtelse och öppet säga eder allt. Det är tre saker här på ön, vilka efter mitt förmenande måste stå i vägen för koloniens sunda utveckling och omintetgöra alla edra goda avsikter. Både för eder och nybyggarnes skull vore det mig en glädje att snart få se en ändring i dessa missförhållanden.

— Först och främst, fortfor han efter några ögonblicks uppehåll, finnas här fyra engelsmän, vilka hämtat kvinnor från vildarnes land och tagit dem till hustrur, och fastän de hava många barn tillsammans, äro de dock ej lagligen vigda vid varandra. Jag vet, att ni, min herre, härtill skall invända, att ingen präst fanns att tillgå, ej heller någon annan myndighet, inför vilken ceremonien kunnat försiggå, samt intet papper, pänna eller bläck till uppsättande av ett äktenskapskontrakt emellan dem. Jag har också reda på, vad den spanske guvernören berättat eder om deras överenskommelse vid det tillfälle, då de togo kvinnorna till hustrur, nämligen att de skulle välja var sin bestämda och troget leva tillsammans med henne. Men detta var, i förbigående sagt, intet äktenskap, intet löfte eller förbindelse till kvinnorna såsom hustrur, utan endast en överenskommelse mellan männen själva till undvikande av tvistigheter. Ett äktenskap åter innebär en ömsesidig förbindelse mellan man och kvinna att i alla tider obrottsligen leva hos och för varandra; det ålägger mannen att avstå från alla andra kvinnor och att icke ingå förbindelse med någon annan, så länge hans hustru lever. Vidare uppfordras han att anständigt draga försorg om sin hustru och sina barn, och förbjudes att övergiva dem. Kvinnorna å sin sida underkastas liknande förbindelser. — Men säg mig nu, min herre, huru hava alla dessa viktiga bestämmelser blivit tillgodosedda här? Vad hindrar dessa män, att, när de behaga eller då ett tillfälle erbjuder sig, övergiva sina hustrur och barn och taga sig andra kvinnor?

Jag bekänner, att jag blev slagen av hans framställning av själva saken, men ännu mera av hans överbevisande skäl. Visserligen hade ingen präst funnits på ön vid tiden för engelsmännens giftermål, men likväl kunde man hava iakttagit vissa högtidliga former, genom vilka såväl männen som kvinnorna fått ett begrepp om vikten och helgden av det förbund, de ingått med varandra. Att detta icke skett, var onekligen en stor försummelse å spanjorernas sida, vilka bort veta bättre.

Jag förklarade för den unge prästen, att allt detta hänt på en tid, då jag icke var tillstädes på ön, och ehuru jag fann alla hans anmärkningar be[ 401 ]rättigade, fruktade jag dock, att, sedan de nu levat så många år tillsammans, intet vore att göra vid den saken.

— Min herre, svarade han, förlåt, om jag gör en invändning. Det är sant, att ni icke kan ställas till ansvar för något, som timat under er frånvaro; men tro därför icke, att ni är fritagen från förpliktelsen att ställa till rätta en sak, som ni själv erkänner vara oriktig. Att missförhållandet är gammalt, kan icke tjäna till ursäkt för dess vidare bestånd; tvärtom borde denna omständighet endast påskynda edert ingripande. I det förflutna har ni visserligen ingen skuld, men i det närvarande vilar dock hela ansvaret för skulden på er, alldenstund det ligger i eder makt att avhjälpa den — och ensamt i eder, ty ingen annan än ni har något att säga här.

Jag var ännu så häpen över min unge väns straffpredikan, att jag icke riktigt fattade hans mening. Först inbillade jag mig, att han med sitt uttryck »ställa saken till rätta» ville uppmana mig att skilja engelsmännen från deras hustrur och icke vidare tillåta dem att leva tillsammans med sina indianskor. Under inflytande av denna föreställning utropade jag:

— Men, min bäste herre, jag kan icke på något villkor gå in på edert förslag att skilja dessa människor åt — det skulle vara detsamma som att bringa hela kolonien i uppror!

Nu var det hans tur att bliva förvånad, och sedan han betraktat mig några ögonblick, utbrast han:

— Hur kan ni så missförstå mig?! Min mening är visst icke, att ni nu skulle skilja dem åt, utan endast lagligen och oåterkalleligen viga dem. Till den ändan bör ni upprätta ett äktenskapskontrakt, vilket undertecknas så väl av mannen och hustrun som ock av alla de närvarande vittnena, varefter förbundet äger full giltighet enligt alla europeiska lagar — både inför Gud och människor. Visserligen skulle jag vilja viga dem på mitt sätt efter den katolska kyrkans ritual, men som vår olika trosbekännelse lägger oöverstigliga hinder i vägen härför, få vi nöja oss med en borgerlig ceremoni såsom tillfyllestgörande under för handen varande förhållanden.

Jag kände mig rörd av hans fromma nit, hans allvar och fördragsamhet; men vad som mest tilltalade mig var hans varmhjärtade omtanke för dessa människors bästa, vilka han knappast kände. Huru angelägen var han icke att bevara dem från att överträda de gudomliga lagarne! Aldrig förr hade jag träffat en man, som varit till den grad besjälad av en sann broderlighets och människokärleks anda. Det var tydligt, att han betraktade alla dem, med vilka försynen sammanförde honom, såsom sina bröder — såsom barn av samme Fader, vilken han själv av sitt hjärtas innersta tjänade. Och detta änskönt de bekände sig till en annan religion än han!

Härav framgår, hurusom den, vilken tjänar Gud i anda och sanning, nödvändigtvis, om ock ofta sig själv ovetande, höjer sig över sin bekännelses [ 402 ]yttre former och förnimmer denna hemlighetsfulla enhet, i vilken de olika sanningsstrålarne från alla skilda trosläror sammanflyta, liksom radierna i en cirkel löpa tillsammans i medelpunkten. I denna enhet finner han ock, hurusom de tusen sinom millioner mänskliga livstrådarne slingra sig samman i en enda oupplöslig knut, vilken bildar solflätan (plexus solaris) i mänsklighetens väldiga bröst.

Men jag återgår till vårt samtal. Vad den unge prästens förslag att stadfästa de fyra engelsmännens giftermål genom ett lagligen upprättat äktenskapskontrakt beträffar, kunde jag icke annat än giva mitt samtycke därtill. Jag sade honom, huru välgrundat jag fann det, och att jag vid vår framkomst till deras nybygge icke skulle underlåta att giva dem del därav, hoppandes, att de icke skulle hava något att invända mot en dylik av rättvisa och billighet förestavad anordning, varigenom deras äktenskap skulle bliva lika giltigt, som om de vigts av en engelsk präst. — Huru vi sedermera behandlade denna angelägenhet, skall jag längre fram på sitt ställe omtala.

Därefter bad jag honom framställa sitt andra klagomål, i det jag tacksamt erkände den stora skuld, vari jag stod till honom för vad han redan sagt.

— Nåväl, min herre, svarade han, jag vill tala lika fritt och öppet till er som förut, i hopp att ni lika välvilligt upptager, vad jag vidare har att säga. Alltså till saken. Änskönt edra engelska undersåtar levat närmare sju år tillsammans med sina indianska kvinnor och lärt dem både tala och läsa engelska, hava de dock ej givit dem någon undervisning i den kristna läran, ja, ej ens talat med dem om Gud eller lärt dem att bedja till honom. Och dock hava dessa kvinnor; efter vad jag funnit, ett ganska gott naturligt förstånd, som gör dem skickliga att mottaga undervisning. De hava fått framhärda i sitt avguderi, utan att deras män vårdat sig om att taga dem ur deras villfarelse. Detta är i sanning en oförsvarlig uraktlåtenhet, vilken, om den får fortfara, måste ådraga eder alla ett drygt ansvar.

Han yttrade detta med en kraft och värme, som gjorde ett djupt intryck på mig.

— Jag är övertygad om, fortfor han, att därest edra landsmän levat bland kannibalerna i det land, varifrån deras hustrur kommit, till och med själva vildarna skulle gjort sig större möda att få dem till avgudadyrkare, än vad de gjort för att bibringa sina hustrur kunskapen om den ende sanne Guden. Och fastän ni icke skulle vilja antaga min religion, och jag icke eder, är jag dock viss därpå, att vi båda i lika hög grad skulle glädjas att veta dessa arma varelser undervisade i den kristna religionens grundsanningar, vilka äro gemensamma för så väl protestanter som katoliker. Vad vi således först och främst måste göra, är att bibringa dem kunskap om Gud och Kristus; om återlösningen och ett liv efter detta — allt saker, varpå vi båda tro.

[ 403 ]Jag förmådde nu icke längre återhålla min rörelse, utan slöt honom med häftighet i mina armar.

— Huru långt ifrån, utropade jag, har jag icke varit att uppfatta en kristens enklaste plikt, då jag låtit en sådan försummelse komma mig till last, och så föga bekymrat mig om mina medmänniskors frälsning! Jag är i sanning icke ens värd namnet kristen!

— Ack, min bäste herre, genmälte han, säg icke så! Detta är ju icke edert fel.

— Nej, kanske icke, svarade jag; men varföre har jag ej lika väl som ni uppmärksammat dessa missförhållanden och lagt dem på hjärtat?

— O, detta är ju, Gud vare lov, icke för sent ännu, utropade han, var blott icke allt för snar att fördöma eder själv!

— Men vad kan väl nu göras? invände jag. Ni vet ju, att jag snart kommer att lämna ön.

— Vill ni giva mig tillåtelse att tala med dessa stackars människor om saken? frågade han.

— Ja, av allt mitt hjärta! utropade jag, och ännu mer: jag skall tillhålla dem att uppmärksamt lyssna till, vad ni har att säga.

— Vad den saken beträffar, genmälte han, få vi överlämna dem åt Guds barmhärtighet och den Helige Andes nådeverkningar. Eder uppgift är att så långt i eder förmåga står hjälpa, uppmuntra och förmana dem. Om ni ger mig edert tillstånd och den Allsmäktige sin välsignelse, är jag viss om, att ännu medan ni är kvar på ön kunna föra dessa arma, okunniga själar välbehållna in i den kristna trons säkra hamn.

Härtill genmälte jag:

— Ni har icke allenast mitt tillstånd till, utan ock min djupaste tacksamhet för, vad ni kan uträtta.

Vad sedan följde skall jag på behörigt ställe omtala.

Jag uppmanade honom nu att framlägga sin tredje anklagelsepunkt emot oss.

— Nåväl, svarade han, den är egentligen av samma natur som de andra båda. Med eder tillåtelse fortsätter jag således, och skall uttala mig med samma öppenhet som förut. Saken gäller de stackars vildarna, edra underkuvade undersåtar, såsom jag må kalla dem. Det finnes en grundsats, som är — eller borde vara — antagen av alla kristna, till vilken kyrka eller vilket samfund de än må bekänna sig, nämligen att kristendomens sanningar böra spridas och utbredas på alla möjliga sätt och vid alla möjliga tillfällen. Det är denna grundsats vår katolska kyrka följer, då hon utsänder missionärer till Persien, Indien och Kina; det är denna princip, som ger våra präster — och bland dem många av kyrkans högre ämbetsmän — kraft och mod att begiva sig ut på de mest äventyrliga färder och slå sig ned på de farligaste ställen bland mördare och barbarer, blott för att med[ 404 ]dela dem kunskapen om den ende sanne Guden och få dem att omfatta den saliggörande kristna tron. — Nåväl, min herre, ni har nu ett gynnsamt tillfälle att omvända trettiosex eller trettiosju arma hedningar och avgudadyrkare till tron på Gud, deras liksom allas vår skapare och återlösare, och jag kan icke annat än förvåna mig över, att ni försummar ett sådant tillfälle att göra en god gärning, som vore väl värd, att man därför offrade hela sitt liv.

Jag var nu i sanning fullkomligt slagen och kände mig så förlägen, att jag ej kunde yttra ett ord. Här hade jag framför mig en man, som, trots sin katolska bekännelse, var besjälad av ett glödande nit för den kristna lärans upphöjda sanningar och tjänade Gud av uppriktigaste hjärta. Vad däremot mig själv beträffar, hade ej ens en tanke på den behjärtansvärda sak, han så varmt förfäktade, fallit mig in, och jag tror sannerligen, att jag utan honom aldrig skulle kommit att tänka därpå, ty jag betraktade dessa vildar såsom slavar, och som sådana skulle vi även hava använt dem, därest vi haft något arbete att giva dem. Nu önskade vi endast att bliva dem kvitt och skulle helst av allt sett, att de blivit förda till något främmande land, beläget lika långt från vår ö som från deras eget hemland, på det de aldrig skulle kunnat återvända dit.

Då den unge prästen märkte min förvirring, som fortfarande gjorde mig stum, inföll han med allvarlig stämma:

— Min herre, det skulle verkligen göra mig mycket ledsen, om jag på något sätt sårat er genom mina ord.

— Ack nej! utropade jag. Ingen har sårat mig utom jag själv; jag känner mig djupt nedslagen över min stora försummelse hittills, och grubblar nu på något sätt att gottgöra den. Ni vet, under vilka omständigheter jag befinner mig här på ön; jag hat bestämt mig för att resa till Ostindien med ett handelsfartyg, och det skulle vara en stor orätt mot redarne att kvarhålla deras fartyg här. Besättningen åtnjuter under hela uppehållet fri kost och oavkortad hyra eller avlöning på dessa köpmäns bekostnad. Visserligen har jag betingat mig att få stanna här tolv dagar och utfäst mig att betala sextio kronor för varje överskjutande dag; dock med det villkor å köpmännens sida, att överskottsdagarna skulle begränsas till åtta. Som jag nu redan varit här tretton dagar, har jag således endast sju dagar igen, varför jag är alldeles urståndsatt att personligen avhjälpa de av eder påpekade missförhållandena, så framt jag icke ville underkasta mig att ännu en gång bliva kvar här på ön. Men om sedan detta fartyg ginge förlorat under resan, skulle jag aldrig hava någon utsikt att komma härifrån, utan ånyo befinna mig i samma läge, ur vilket jag en gång så underbart blivit räddad.

Den unge prästen medgav villigt, att jag på grund av min förestående [ 405 ]resa kunde hava skäl till betänkligheter, men på samma gång ville han hemställa till mitt samvetes avgörande, huruvida icke räddningen av trettiosju själar vore värd mera än allt, vad jag ägde i världen?

Men härutinnan kunde jag ej känna alldeles på samma sätt som han, och svarade därför i följande ordalag:

— Visserligen är det, min bäste herre, en välsignad sak att få bliva ett verktyg i Guds hand till omvändelsen av trettiosju hedningar, så att de komma till kunskap om och tro på Herren Gud och sin frälsare. Men alldenstund ni är präst och således särskilt kallad till att verka i denna riktning, synes det mig helt naturligt, att ni följer eder kallelse. Huru kan det väl då komma sig, att ni icke själv griper er an med verket, i stället för att uppmana mig därtill?

»Gjorde en djup bugning för mig.»

Då jag talat till slut, ställde sig den unge mannen framför mig, så att jag nödgades stanna, gjorde en djup bugning för mig och utbrast:

— Av innersta hjärta tackar jag Gud och er, min herre, för det ni nu givit mig en så tydlig kallelse till ett så välsignelsebringande verk! Om ni anser er själv förhindrad att ägna er däråt, men önskar, att jag måtte åtaga mig det, så skall jag med största beredvillighet göra det, och jag skall räkna som den skönaste lön för alla de äventyr och svårigheter, jag under min [ 406 ]olyckliga resa måst genomgå, att ett så ärofullt värv slutligen blivit mig anförtrott.

Hans ansikte strålade av hänförelse, under det han yttrade dessa ord; hans ögon lyste av en sällsam glöd och kinderna färgades av en livlig rodnad, som snart gav vika för en lika påfallande blekhet — det såg ut, som om han fått ett feberanfall. Med ett ord, hela hans varelse genombävades av en innerlig glädje vid tanken på det uppdrag, jag givit honom. Det dröjde en god stund, innan jag kunde säga något till honom, ty jag var verkligen i högsta grad överraskad att se en man, så uppfylld av nit och allvar, så genomträngd av de sanningar, han blivit kallad att förkunna.

Slutligen frågade jag honom allvarligt, om det vore hans fasta beslut att kvarstanna på ön endast för ett försök att omvända dessa stackars människor, ett försök, som måhända icke skulle utfalla så, som han nu hoppades? Ville han väl riskera att, kanske för hela livet, så att säga låsa in sig på denna ociviliserade, avsides belägna ö?

Han vände sig hastigt till mig och frågade, vad jag väl menade med riskera?

— Ursäkta, min herre, sade han, vad tror ni jag hade för avsikt med att gå ombord å edert fartyg för att begiva mig till Ostindien?

— Jag vet icke, svarade jag, så framt ni icke ärnade predika evangelium bland hedningarne där.

— Alldeles, svarade han, det var just min avsikt. Och tror ni ej, att i händelse det lyckas mig omvända dessa trettiosju människor till tron på Jesus Kristus, min tid är väl använd, även om jag aldrig skulle bliva avhämtad från ön? Ja, ännu mera — är det icke av oändligt mycket större värde att rädda så många själar för evigheten, än att både mitt jordiska liv och tjugu andras av samma kallelse som jag skulle kunna uppväga det? Ja, min herre, jag vill i alla mina livsdagar tacka Kristus och den heliga jungfrun, om jag får bli det ringa medlet till dessa själars frälsning, skulle jag än aldrig få lämna denna ö eller någonsin mera återse mitt fädernesland!

— Då ni nu emellertid, fortfor han efter ett par ögonblicks tyst eftertanke, hedrat mig med detta uppdrag, för vilket jag skall innesluta eder i mina böner varje dag under hela mitt återstående liv, ber jag, att i djupaste ödmjukhet få anhålla om ännu en ynnest av eder.

— Och det är? sporde jag.

— Att ni ville hava godheten låta er tjänare Fredag stanna hos mig såsom min tolk och medhjälpare; ty utan tolk kan jag ju ej meddela mig med dem och de ej med mig.

Jag kände mig helt underlig till mods vid hans begäran att få behålla Fredag hos sig, ty jag kunde av många orsaker icke tänka på att skiljas [ 407 ]vid honom. Han hade varit min trogne följeslagare under alla mina resor, sedan jag lämnade ön; han var icke endast trogen och pålitlig, utan även i högsta grad mig tillgiven, och jag hade beslutat att på ett frikostigt sätt sörja för honom, i fall han komme att överleva mig, vilket med all sannolikhet torde bliva fallet. Men framför allt tänkte jag på, att, alldenstund jag undervisat Fredag i den protestantiska läran, det skulle verka störande, ja, kanske rent av fördärvligt på hans tro, om han bleve påverkad även i katolsk riktning. Dessutom skulle han aldrig, hur länge han än levde, kunna bibringas den tron, att hans gamle herre varit en kättare, vilken såsom sådan måste bliva fördömd. Den förvirring i hans själ, som allt detta skulle åstadkomma, måste slutligen rubba och förstöra den stackars gossens tro och göra honom till ett lätt rov för den avgudadyrkan, åt vilken han förut en gång varit hängiven.

Emellertid räddade mig en plötslig tanke ur denna förlägenhet, och jag svarade den unge prästen ungefär på följande sätt:

— Jag kan visserligen icke säga, att jag för egen del skulle vara villig att skilja mig från Fredag, men å andra sidan är jag övertygad om, att Fredag själv på inga villkor skall gå in på att skiljas från mig, och jag kan heller icke tvinga honom därtill utan hans eget medgivande, enär jag uttryckligen lovat honom att aldrig övergiva honom, och han likaså lovat att aldrig lämna mig.

Prästen syntes bliva ganska nedslagen över detta mitt svar, ty han visste icke, huru han skulle kunna sätta sig i förbindelse med de stackars vildarne, då han ju icke förstod ett ord av deras språk och de ej heller ett ord av hans. Jag fann dock snart på ett sätt att avhjälpa svårigheten, i det jag sade honom, att Fredags far hade fått lära sig spanska språket, vilket språk även den unge prästen förstod. Den gamle vilden kunde sålunda tjänstgöra som tolk, och häröver kunde ingen vara gladare än vår nitiske missionär, vars beslut att kvarstanna och omvända kannibalerna var lika fast och oryggligt som hans egen tro var levande. Emellertid behagade det försynen att giva det hela en annan, men likväl lycklig utgång.

Jag återvänder nu till den första av prästens anklagelsepunkter. Då vi framkommo till engelsmännens nybygge, lät jag tillkalla dem allesamman, och sedan jag i korthet omtalat, vad jag gjort för dem, d. v. s. vilka nödvändighetsartiklar jag medfört åt dem — något, varöver de blevo lika rörda som tacksamma — övergick jag genast till de anmärkningar, vår prästman gjort mot deras enskilda liv.

Först och främst frågade jag dem, om de voro gifta män eller ungkarlar. Härtill svarade de, att två av dem voro änklingar och de andra båda ungkarlar. Nästa fråga blev, huru de inför sitt samvete kunde försvara, att de levde tillsammans med dessa indianska kvinnor, kallande dem för sina [ 408 ]hustrur och hade så många barn med dem, utan att vara lagligt vigda vid dem?

De gåvo alla det svar, jag väntat, nämligen att ingen funnits, som kunnat viga dem, men att de inför guvernören lovat att anse de indianska kvinnorna såsom sina hustrur samt draga försorg om dem och om barnen, de kunde få. De ansågo sig därför lika lagligt och ordentligt gifta, som om en präst vigt dem med iakttagande av alla ceremonier i världen.

Härtill genmälte jag, att de visserligen inför Gud voro äkta makar och i sitt samvete förpliktade att troget stå vid varandras sida; men alldenstund de mänskliga lagarne voro annorlunda, kunde i ett äktenskap sådant som deras mannen framdeles, eller när helst det fölle honom in, övergiva sin hustru och sina barn, lämnande de arma varelserna att förgås, och detta utan att världslig lags arm kunde nå honom.

— Därför, mina herrar landsmän, tillade jag, kan jag nu intet göra för eder, så framt I icke visen mig edra redliga avsikter genom att allesamman lagligen låta viga er vid edra hustrur. Viljen I icke gå in härpå, så anser jag det ej passande, att I längre leven tillsammans med dem såsom man och hustru; jag skall då i stället se till, vad jag kan göra för kvinnorna och barnen utan eder.

Allt avlöpte så, som jag väntat och hoppats. Will Atkins steg fram och talade å de andras vägnar:

— Herr guvernör, sade han, vi älska våra hustrur lika högt, som om de varit födda i vårt eget hemland, och vi vilja ej på något villkor lämna dem ifrån oss eller eljes skiljas vid dem. Vi anse dem vara lika dygdiga, blygsamma och dugliga som några andra kvinnor i världen, och jag för min del får säga, att om ni erbjöde mig chefsplatsen på den bästa örlogsmannen i engelska flottan, skulle jag dock icke lämna denna ö och antaga edert anbud, såvida ni icke läte min hustru och mina barn medfölja mig. — Om ni, herr guvernör, har medhaft någon präst ombord å edert fartyg, så är jag beredd att när som helst bliva lagligen vigd vid min hustru.

Detta var just som jag ville hava det. Den franske prästen var icke för ögonblicket tillstädes, men han befann sig ej långt borta. Jag sade emellertid Will Atkins, att jag verkligen medfört en präst, och om det vore hans uppriktiga mening att bliva vigd vid sin hustru, önskade jag, att vigseln finge äga rum påföljande morgon.

— Tänk således på saken, tillade jag, och tala med edra kamrater därom.

— Herr guvernör, återtog Will Atkins, vad mig själv beträffar, behöver jag icke alls tänka på saken, ty jag är icke blott beredvillig att tillmötesgå eder önskan utan verkligt glad över, att ni har en präst med er. Jag är också övertygad om, att mina kamrater skola befinnas lika villiga som jag.

Jag omtalade nu för honom, att min vän, prästen, var en fransman, som [ 409 ]icke kunde tala engelska, men jag ämnade biträda vid den högtidliga akten och tjänstgöra som skrivare åt dem. Jag hade fruktat, att Will Atkins skulle fråga, huruvida prästen vore protestant eller katolik, men det var en sak, som han minst av allt tycktes tänka på.

Vi skildes nu åt; jag återvände till min franske vän och Will Atkins uppsökte sina kamrater för att tala med dem. Jag omtalade för prästen, vad svar engelsmannen givit mig, och bad honom att ej säga något till dem, förr än allt var avgjort.

»De kommo alla till mig.»

Innan jag lämnade deras nybygge, kommo de alla till mig och sade, att de tagit saken i övervägande. De voro glada att höra, att jag hade en präst i mitt sällskap, och förklarade sig villiga att tillmötesgå mina önskningar, varför vigselceremonien kunde försiggå när helst jag behagade. De voro långt ifrån varje önskan att skilja sig vid sina hustrur, och deras avsikter med dem hade alltid varit de redligaste. Jag bestämde således, att vi alla skulle mötas nästa morgon, och under tiden borde de äkta männen underrätta sina hustrur om meningen med den förestående akten.

Det föll sig alls icke svårt att bibringa dessa kvinnor ett riktigt begrepp om vigselceremoniens innebörd, och de visade sig även mycket tillfredsställda med anordningen. På utsatt tid infunno de sig ock allesamman i min bostad, och jag lät genast hämta den franske prästen. Denne var visserligen ej iförd prästerlig skrud, vare sig efter protestantiska eller katolska kyrkans mönster, men hans mörka rock, liknande en kaftan, med sitt skärp gav honom dock utseende av en kyrkans tjänare. Jag biträdde honom så[ 410 ]som tolk. Emellertid verkade hans allvarliga och värdiga uppträdande, jämte de samvetsbetänkligheter han hyste att fullborda vigseln, emedan kvinnorna icke voro döpta och således ej kunde kallas kristna, hos så väl dessa naturbarn som hos deras män en utomordentlig vördnad för hans person, och efter detta kunde sannerligen ej något tvivel uppstå, huruvida den unge mannen vore en präst eller ej. Jag började nu till och med hysa farhågor för, att hans samvetsbetänkligheter skulle göra hela ceremonien om intet, och vigseln sålunda bliva uppskjuten till obestämd tid.

Detta var just vad som inträffade. I trots av alla mina invändningar nekade han på ett mycket hovsamt, men tillika bestämt sätt att förrätta vigseln, innan han först fått tala med så väl männen som kvinnorna, och fastän jag i början kände mig något förargad över denna snöpliga utgång, gav jag slutligen med mig såsom en gärd åt hans allvarliga och uppriktiga nitälskan.

Han vände sig nu till de engelska nybyggarna och sade dem, att han genom mig blivit underrättad om deras förhållande och om deras önskan att bliva formligen vigde vid sina indianska hustrur.

— Visserligen, sade han — och jag översatte hans ord för dem — vill jag gärna tillmötesgå eder guvernörs och eder egen önskan i detta hänseende, men innan jag kan förrätta en så betydelsefull och högtidlig akt, måste jag lära känna er närmare och tala med er så väl i denna som i andra viktiga angelägenheter.

— Först och främst måste jag förklara, fortfor han, att ett kristligt äktenskap icke kan ingås emellan en kristen och en odöpt vilde, som är en hedning och avgudadyrkare. Och efter vad jag kan finna, han I, herrar engelsmän, icke gjort något försök att bibringa dessa kvinnor begrepp om, vad döpelsen och namnet kristen vilja säga. Men utan en sådan kunskap kunna de ej bliva döpta. Jag fruktar även storligen, att I själva ären högst dåliga kristna och att eder kunskap om Gud är den minsta möjliga, varför det ju ej heller är att vänta att I talat med edra hustrur om den kristna religionens viktiga sanningar. Därför måsten I, så framt I viljen bliva vigda av mig, försöka att omvända edra hustrur till den kristna läran, och så vitt i eder förmåga står undervisa dem om den ende sanne Guden, deras skapare och uppehållare, samt om Jesus Kristus, deras frälsare. Ty att med äktenskapets band förena kristna och hedningar strider allt för mycket mot de kristna grundsatserna och mot Guds egen lag, för att jag skulle vilja låna min hand därtill.

De åhörde allt detta med mycken uppmärksamhet, och jag översatte det för dem så troget jag kunde, endast bifogande en och annan anmärkning för att övertyga dem om, huru rätt han hade, och för att visa dem, att jag själv var av samma mening som han. De erkände villigt, att vad präs[ 411 ]ten sagt var rena sanningen; att de själva voro mycket dåliga kristna och att de aldrig talat med sina hustrur om religionens sanningar.

— Men, herr guvernör, sade Will Atkins, huru skulle vi kunna undervisa våra hustrur i religionen? Ack, vi veta ju ingenting själva, och dessutom skulle de, om vi började tala med dem om Gud och Kristus, om himlen och helvetet, endast skratta åt oss och fråga oss, hurudan vår egen tro väl är! Och om vi då svarade dem, att vi verkligen tro på allt, vad vi sagt dem, såsom att goda människor komma till himlen men de gudlösa till helvetet, skulle de fråga oss vart vi själva tänkte komma — vi som tro på allt detta, men ändå äro sådana gudlösa sällar. Och detta, herr guvernör, vore i sanning tillräckligt att från första början giva dem avsmak för religionen, ty man måste först själv i någon mån vara genomträngd av religionens sanningar, innan man duger att undervisa andra uti dem.

— Gott, Will Atkins, svarade jag honom, ehuru jag fruktar, att vad du nu sagt är blott allt för sant, bör du dock kunna tala med din hustru om Gud; säga henne, att det finnes en bättre religion än hennes egen; att hennes gudar äro avgudar, som varken kunna höra eller tala; att det finnes ett allsmäktigt Väsen, som skapat allting, som styr och uppehåller allt; ett Väsen, som belönar de goda och straffar de onda och som skall döma oss alla efter det bruk, vi gjort av vårt liv. Du är icke så okunnig, att du icke inser, att allt detta måste vara sant. och jag är förvissad om, att du själv tror därpå.

— Ni har rätt, herr guvernör, svarade Will Atkins, jag tror, att så förhåller sig; men huru skall jag väl kunna säga något av allt detta till min hustru, då hon genast kommer att invända, att det icke kan vara sant?

— Icke kan vara sant! utropade jag. Vad menar du med det?

— Herr guvernör, genmälte han, hon skall säga mig, att det icke kan vara sant, att denne Gud är rättvis, eller att han straffar och belönar, då han ju icke för länge sedan straffat mig, som varit en så gudlös människa och handlat så illa, icke blott mot henne utan även mot alla andra. Hon skall ej kunna förstå, huru denne Gud fortfarande kan låta mig leva, då jag ju alltid handlat tvärt emot allt, vad jag måste säga henne vara gott, och således helt annorlunda än jag bort.

— Ja väl, Atkins, svarade jag, du har tyvärr rätt. Saken faller sig svårare än jag först trodde.

Den unge prästen var emellertid otålig att få veta, vad Will Atkins haft att säga, varför jag skyndade att delgiva honom det.

— Ack! utropade han, säg den stackars karlen, att det likväl finnes något, som skall göra honom till den bäste lärare i världen för sin hustru, och detta något är den ånger, som kommer bättring åstad. En sann och djup ånger är den bäste botpredikanten. Låt Will Atkins blott av hjär[ 412 ]tat ångra sitt syndfulla liv, och han skall bliva i stånd att meddela sin hustru undervisning om en Gud, som icke allenast rättvist vedergäller så väl det onda som det goda, utan även med oändlig kärlek och barmhärtighet ser ned på den botfärdige syndaren. Gud vill ej syndares död; han hatar visserligen och måste hata synden, men syndaren vill han frälsa. Det är endast den obotfärdige, den där till livets slut framhärdar i sin ondska, som Gud måste förgöra.

Jag upprepade prästens ord för Will Atkins, som syntes bliva djupt gripen av dem. Slutligen utbrast han med häftighet, knappt givande mig tid att sluta:

— Herr guvernör, jag vet allt detta och mycket mera; men så fräck är jag ej, att jag skulle kunna tala till min hustru på detta sätt, då det så väl för henne som för mitt eget samvete är uppenbart, att jag har levat som om jag aldrig hört ett ord om Gud eller ett kommande liv, eller om något annat, som står i samband därmed. Och vad ånger beträffar — ack! (härvid drog han en djup suck, och jag märkte, att hans ögon stodo fulla av tårar) det är förbi, för alltid förbi.

— Förbi?! Vad menar du därmed, Will Atkins? frågade jag.

— Jag vet nog, vad jag menar, jag, genmälte han; jag menar, att det är för sent för mig att ångra mitt förflutna liv.

Jag upprepade ord för ord för den unge prästen, vad Will Atkins sagt; och den nitiske, för sina medmänniskors eviga väl så innerligt ömmande mannen kunde därvid icke återhålla tårarne. Efter några ögonblicks stilla begrundande vände han sig till mig och sade:

— Bed honom blott besvara en enda fråga. Bryr han sig icke om, att det är för sent, eller är han bekymrad däröver och önskar, att det icke vore så?

Jag framställde genast frågan till Atkins, som med lidelsefull stämma genmälte:

— Huru skulle någon kunna vara obekymrad över ett tillstånd, som måste leda till evig förtappelse? Jag är långt ifrån obekymrad, men å andra sidan är jag övertygad om, att ingen räddning vidare finnes för mig. Förr eller senare kommer det att taga livet av mig.

— Vad menar du med dessa ord? frågade jag.

— Välan, svarade han, jag tror att jag en dag kommer att skära halsen av mig för att göra ett slut på mitt elände.

Då jag meddelade prästen detta förtvivlade svar, skakade han på huvudet med ett uttryck av djupt bekymmer i sitt allvarliga anlete. Hastigt utbrast han:

— Om så förhåller sig, kunna vi försäkra honom, att det icke är för sent: Gud skall förlåta honom och giva honom ett nytt, ångerfullt sinne, som kommer bättring åstad. Han kan ännu bliva delaktig av trons härliga fruk[ 413 ]ter. Jag ber er, förklara detta för honom. Säg honom, att i Kristus finnes frälsning för alla dem, som i hans heliga namn anropa Gud om förbarmande. Den gudomliga nåden räcker till för alla — huru kan det vara för sent för någon att anamma en nåd, som nu erbjudes honom? Huru kan väl denne stackars förblindade man tro, att hans synd skulle vara större och mäktigare än Guds nåd? Säg honom, att en tid kan komma, då en hårdnackat förkastad nåd icke mera erbjudes, men att det aldrig är för sent för en människa att begära nåd. Åligger det icke mig såsom en Kristi tjänare att vid alla tillfällen predika nåd i Jesu Kristi namn för var och en syndare, som sig omvänder och bättrar? O, det kan aldrig vara för sent att ångra sina synder och vid Guds fot nedlägga offret av ett botfärdigt hjärta!

Jag upprepade allt detta för Atkins, som med största allvar lyssnade därtill, ehuru han tycktes anse det vara yttrat mera för de övrigas räkning än för hans egen. Därefter avlägsnade han sig under förebärande av, att han ville gå och tala med sin hustru.

Vi började nu ett samtal med de andra männen, vilka samtliga visade sig vara förfärligt okunniga i allt, som rörde religionen, liksom förhållandet varit med mig själv vid den tid, då jag lämnade min faders hus. Likväl voro de mycket beredvilliga att lyssna till våra framställningar och lovade alla med en mun att tala med sina hustrur i dessa ämnen, samt att göra sitt bästa för att förmå dem att övergå till kristendomen.

Den unge prästen smålog, då jag för honom översatte deras svar, men han yttrade intet vidare på en lång stund. Slutligen sade han med en skakning på huvudet:

— Vi, som äro Kristi tjänare, kunna icke göra något annat än lära och förmana, och då människorna lyssna till våra ord, underkasta sig våra tillrättavisningar och lova vad vi begära, kan icke vårt verk sträcka sig längre. Vi hava icke rätt att tvivla på deras goda uppsåt; men tro mig, min herre, vad ni än må veta om denne Will Atkins och hans gudlösa liv, är jag dock förvissad om, att han är den ende uppriktigt botfärdige ibland dem. Jag vill ingalunda förtvivla om de övrige; men Atkins är uppenbarligen djupt gripen och full av ånger över sitt förflutna liv. Jag betvivlar icke att han, då han väl börjar tala med sin hustru i religiösa ämnen, snart skall bliva fullt förtrogen med dem, ty ett allvarligt försök att lära andra är ofta bästa sättet att lära sig själv. Jag känner en man, som själv icke ägde mera än ett ytligt begrepp om religionen och därtill i sitt liv var ytterst ogudaktig och lastbar, men som helt och hållet förändrades under sina bemödanden att omvända en jude. Har den stackars Atkins blott en gång börjat att allvarligt tala med sin hustru, så är jag fullkomligt viss om, att han talar sig själv till ånger och bättring vida bättre, än jag eller någon annan skulle kunna göra det.

[ 414 ]Efter detta samtal, och sedan de, såsom ovan är nämnt, allvarligt lovat att söka omvända sina hustrur till kristendomen, ansåg min unge vän sig oförhindrad att sammanviga de andra båda paren; men Will Atkins och hans hustru hade ännu ej kommit in. Sedan prästmannen en stund väntat på dem, blev han nyfiken att veta, vart Atkins tagit vägen, och vändande sig till mig sade han:

— Jag ber er, min herre, låt oss gå ut ur denna er labyrint och se till, om vi kunna få reda på Will Atkins. Jag är säker på, att vi skola finna honom någonstädes i närheten i allvarligt samspråk med sin hustru angående religionens sanningar.

Jag kände mig böjd för att tro som han, och vi följdes åt ut, varefter vi gingo in på en av mig ensam känd väg, där träden å ömse sidor växte utomordentligt tätt. Då vi kommo till skogsbrynet fingo vi se Atkins och hans bruna hustru sitta i skuggan av en buske, inbegripna i livligt samtal. Vi stodo en lång stund och betraktade dem uppmärksamt; vi sågo, huru Atkins med allvarlig uppsyn och ivriga åtbörder pekade än mot himlen, än mot alla fyra väderstrecken, än nedåt jorden, än utåt havet; därefter på sig själv, på sin hustru, på skogen och på träden.

— Nåväl, anmärkte prästen, ni finner nu, att jag hade rätt i min förmodan. Se, huru denne man predikar för sin hustru; se, huru han söker övertyga henne, att vår Gud har skapat allt detta: honom, henne, liksom ock himlen, jorden, havet, skogen och träden!

— Ja, sannerligen, det förefaller även mig så, genmälte jag.

Strax därpå sågo vi Will Atkins stiga upp, falla ned på sina knän och höja händerna och blickarne mot himlen. Vi förmodade, att han sade något, men kunde ej uppfånga ett ord till följd av det långa avståndet. Knappt en halv minut kvarlåg han i denna ställning, varefter han åter reste sig och gick och satte sig vid sin hustrus sida. Ånyo började han tala till henne, och hon lyssnade synbarligen mycket uppmärksamt, men huruvida hon svarade något, kunde vi ej uppfatta. Under det den stackars mannen låg på sina knän, såg jag strida tårar skölja min unge väns kinder, och själv kunde jag endast med största svårighet kuva min rörelse. Det gjorde oss båda mycket ont, att vi icke voro nära nog att kunna höra deras samtal; ej heller vågade vi närma oss av fruktan att störa dem. Vi beslöto därför att i stillhet avvakta slutet av den sällsamma scenen, som talade tydligt nog till oss utan alla ord.

Som sagt, Will Atkins hade åter satt sig ned bredvid sin hustru och börjat samtala med henne på samma allvarliga och ivriga sätt som förut. Vi sågo, huruledes han ett par eller tre gånger med uttryck av den största ömhet slöt henne i sina armar; vid ett tillfälle tog han upp sin näsduk och torkade bort tårarne från hennes kinder, varpå han kysste henne med ett [ 415 ]slags vild hänförelse, märklig att skåda. Efter detta känsloutbrott sprang han plötsligt upp igen och räckte henne sin hand för att hjälpa upp även henne; därpå förde han henne vid handen några steg framåt, så stannade de och knäböjde båda tillsammans, i vilken ställning de förblevo vid pass två minuter.

»Atkins och hans bruna hustru.»

Nu kunde min unge vän icke behärska sig längre, utan ropade högljutt:

— Helige Paulus, se, han beder!

Jag fruktade att Atkins skulle höra honom, varför jag bad honom hålla tillbaka sina känslor ännu en stund, på det vi måtte få bevittna slutet av detta skådespel, som för mig — jag bekänner det — var ett av de mest rörande jag i hela mitt liv sett.

Välan, min unge vän sökte behärska sig så gott han förmådde, men det var honom svårt att lägga band på sitt livliga sinne vid föreställningen, att den stackars hedniska kvinnan blivit en kristen och hennes kristne man en uppriktigt ångerfull botgörare. I själva verket lyckades det honom endast ofullständigt att återhålla sin djupa rörelse: han grät flera gånger, lyfte händerna mot himlen, gjorde upprepade gånger korstecknet, bad till Gud och tackade honom ur djupet av sitt hjärta, för det han värdigats giva framgång åt våra svaga försök att återföra dessa vilsna själar i hans faderliga famn. Än talade han med lågmäld, men tydlig stämma; än åter mumlande, så att jag knappast kunde höra, vad han sade; än uttryckte han [ 416 ]sig på latin, än på franska, och några gånger hände det, att en ström av tårar kvävde hans röst, så att han icke kunde yttra ett ord.

Emellertid hade Will Atkins och hans hustru åter stigit upp och börjat ett nytt ivrigt samtal av synbarligen lika allvarlig natur. Av allt framgick, att den indianska kvinnan var mycket rörd av, vad hennes man hade att säga, ty hon upplyfte sina händer, lade dem på bröstet och gjorde många andra åtbörder av sådan art, som plägar uttrycka det djupaste allvar och uppmärksamhet. Sedan detta fortfarit vid pass en kvarts timme, avlägsnade de sig från platsen och försvunno ur vår åsyn.

Jag sade nu den unge mannen att jag var glad över, vad vi här båda fått bevittna.

— Visserligen, utlät jag mig, är jag ganska misstrogen i dylika fall, men här måste jag tro mina ögons vittnesbörd och är fullt och fast övertygad om, att både mannen och hans hustru hava ett allvarligt uppsåt att omvända sig. Och huru okunniga de än båda två äro, hoppas jag likväl, att en sådan början skall få ett lyckligt slut. — Vem vet, om ej dessa två med tiden genom sitt föredöme, ja, kanske undervisning, kunna komma att inverka på några av de andra?

Några av de andra? genmälte han hastigt, säg snarare alla de andra. Var säker på, att, om dessa båda vildar — ty efter allt, vad ni berättat, har han varit föga bättre än en sådan — av uppriktigt hjärta omvända sig till Herren Jesus Kristus, de icke skola giva sig någon ro förr, än de inverkat på alla de övriga, ty den sanna religionen öppnar hjärtat för broderlighetens och människokärlekens dygder, och den, som en gång blivit en verklig kristen, kan aldrig gå förbi en hedning utan att söka leda honom ur hans okunnighets mörker till sanningens kunskap och ljus.

Jag måste erkänna, att detta var en sant kristlig grundsats, och den omständigheten, att min unge vän upptagit och förverkligat den i sitt liv, vittnade lika mycket om hans ädla hjärta som om hans brinnande trosnit.

— Men, min käre vän, sade jag nu, jag finner en viss svårighet härvidlag, som jag ber att få meddela er. Jag har icke det minsta att invända mot edra varmhjärtade strävanden att omvända dessa stackars människor från deras hedniska villfarelser till den kristna religionen; men huru kan ett sådant arbete tillfredsställa eder, då ni ju icke kan föra edra nyomvända i katolska kyrkans sköte, utom vilken — enligt eder uppfattning — ingen frälsning gives? Ni måste ju således betrakta dem såsom kättare och följaktligen lika ohjälpligt förlorade, som om de allt framgent förblivit hedningar?

Härtill genmälte han med den största möjliga öppenhet:

— Min herre, jag är en katolik, tillhörande den romersk-katolska kyrkan, och en präst av benediktinerorden; jag omfattar alla den romersk-katolska bekännelsens grundsatser, men tro mig, då jag nu säger — ty jag talar icke för [ 417 ]att smickra edra känslor, ej heller dagtingar jag med min övertygelse till följd av min nuvarande belägenhet och edert mig visade ädelmod — tro mig, sade jag, att jag icke desto mindre betraktar eder såsom en medbroder i Kristus, och fastän ni är en protestant, vågar jag likväl icke säga, att ni ej kan bliva frälst, ehuru jag förvisso vet, att katolikerna i allmänhet hysa den föreställningen om protestanterna. Vare det långt ifrån mig att vilja bestämma gränserna för Guds nåd genom att nära en så förmäten tanke, som att han icke skulle kunna mottaga eder i skötet av sin församling. Samma välvilliga medgivande hoppas jag, att ni å er sida även skall göra oss katoliker. På samma gång tror jag knappast, att ni skall finna det oförenligt med min ställning såsom katolik, om jag gör en sträng åtskillnad emellan en protestant och en hedning: emellan en som beder till Herren Jesus Kristus — om än på ett sätt, som jag icke finner överensstämmande med den sanna tron — och en vilde eller barbar, som icke känner Gud eller vår frälsare Kristus. Jag kan därföre av hjärtat glädja mig åt att se denne stackars man, Will Atkins, som förut, enligt eder utsago, varit en förhärdad skurk, böja sina knän i bön till Herren, änskönt han tillhör den protestantiska kyrkan, och om det behagar Gud att genom denne ångerfulle syndare undervisa och omvända hans indianska hustru, så kan jag aldrig tro, att han själv, hennes make inför Gud, skulle bliva bortkastad från Herrens ansikte. Ack, min bäste herre, jag skulle verkligen känna mig innerligt glad, om alla vildar i Amerika i likhet med denna stackars kvinna kommit därhän att bedja till Gud, och hellre måtte de alla bliva protestanter än fortfarande förbliva vildar och hedningar.

Jag kände mig ganska förvånad över denne fromme katoliks upplysta och frisinnade anda, på samma gång hans skarpa omdömesförmåga och förnuftiga åskådning synnerligen tilltalade mig. Det föll mig genast in, att, om en sådan anda vore allmänt rådande inom den katolska kyrkan, vi snart allesamman skulle bliva katoliker, till vilken kyrka eller sekt vi än måtte bekänna oss. Räckande honom handen till tack för hans manliga och kärleksfulla uttalande, yttrade jag:

— Min vän, jag önskar sannerligen, att hela prästerskapet inom romersk-katolska kyrkan vore besjälat av samma föredragsamhetens och människokärlekens anda som ni. Jag är helt och hållet av eder mening; men jag måste säga er, att om ni predikade sådana läror i Spanien eller Italien, skulle ni råka i inkvisitionens händer.

— Det är möjligt, gav han till svar; jag vet ej, vad de skulle göra i Spanien eller Italien, men jag vill ej påstå, att en sådan stränghet skulle göra dem till bättre kristna, ty jag är viss, att en varm och uppriktig människokärlek icke kan vara något kätteri.

Så snart Will Atkins och hans hustru avlägsnat sig från platsen, hade vi [ 418 ]icke mera att göra där, utan återvände samma väg vi kommit. Vi funno dem utanför vår bostad i avvaktan på att bliva inkallade. Jag frågade nu prästen, om han ansåg, att vi borde omtala för Will Atkins, att vi bevittnat samtalet mellan honom och hans hustru. Men min unge vän var av den meningen, att vi borde vänta, tills vi först talat med Atkins och fått höra, vad han hade att säga. Vi kallade därföre in honom ensam, och som ingen annan befanns inomhus, voro vi fullkomligt ostörda. Jag började samtalet sålunda:

— Hör du, min käre Will Atkins, tillåt mig att göra dig några frågor. Vad var din far?

W. A.: En bättre människa än jag någonsin kan bli. Min far var präst.

R. C.: Hurudan uppfostran gav han dig?

W. A.: Ack, min herre, han skulle hava givit mig en god uppfostran, om jag icke föraktat all uppfostran, all undervisning, all rättelse. Jag är ett riktigt vilddjur.

R. C.: Det är sant. Salomo säger: »Den som hatar varning är oförnuftig.»

W. A.: Ack, herre, jag om någon var oförnuftig, ty jag dödade min far — för Guds skull, käre herre, tala icke mera härom; ack, jag mördade min stackars far!

R. C.: Vad? Mördare?!

Nu störtade den unge prästen, blek som ett lik, upp från sin plats, ty jag översatte varje ord för honom. Han tycktes tro, att Will verkligen slagit ihjäl sin far.

R. C. (till prästen): Nej, nej, min vän; jag fattade det icke så. — Förklara dig tydligare, Will Atkins; icke dödade du väl din far med dina egna händer?

W. A.: Nej, min herre; jag mördade icke min far på sådant sätt, men jag dödade all hans glädje och vållade honom en sorg, som förkortade hans dagar. Hans hjärta brast, då han såg sin varnartige son med den svartaste otacksamhet löna hans faderliga ömhet och omsorger.

R. C.: Gott, min vän, jag frågade ej om din far för att avtvinga dig denna bekännelse. Jag hoppas till Gud, att han skall giva dig en rätt ånger över din olydnad mot din far och förlåta dig såväl denna som alla dina andra synder. Anledningen till min fråga var den, att jag funnit, huru som du trots din okunnighet likväl vet mera än mången annan om det, som gott är; att du känner bra mycket mera av religionens sanningar än du i ditt liv visat.

W. A.: Ehuru icke ni, herre, avtvingar mig någon bekännelse om mitt straffvärda handlingssätt mot min stackars far, gör dock mitt samvete det: Jag vet av egen erfarenhet, att, då vi med ånger och förtvivlan blicka tillbaka på vårt förspillda liv, vi se först och främst de synder vi begått mot våra [ 419 ]kärleksfulla föräldrar; såren efter dem äro de djupaste och minnet av dem trycker svårast på vårt sinne.

R. C.: O, vad du talar sant, Atkins! Jag kan knappt uthärda att höra mera.

W.A.: Ni ej uthärda? Aldrig har väl ni varit sådan som jag?

R. C.: Jo, för visso, Atkins! Varje bärg, varje dal, ja, jag må säga varje träd här på ön har varit ett stumt vittne till den själsångest jag utstått till följd av min otacksamhet och pliktförgätenhet mot en god, ömhjärtad fader. Han liknade mycket din, efter den beskrivning du givit mig, och jag mördade min fader lika väl som du din, Will Atkins; men jag börjar nu sannerligen frukta, att min ånger är mindre djup och allvarlig än din.

»Vi kallade in Atkins ensam.»

Jag ville hava fortsatt samtalet, om icke min rörelse tagit överhand; ty jag tyckte, att denne stackars man lade ett vida mera ångerfullt sinne i dagen än jag. Jag kände mig slagen av, vad han yttrat, och tänkte att draga mig tillbaka, ty full av blygsel nödgades jag erkänna för mig själv, att jag, som kommit för att undervisa och upplysa honom, i själva verket fått mottaga en högst överraskande och oväntad läxa av honom.

Jag omtalade allt, vad jag kände och tänkte, för den unge prästen, som med av rörelse darrande stämma utbrast:

— Sade jag icke, min herre, att denne man, om han bleve omvänd, [ 420 ]skulle predika för oss alla? Åter säger jag er, att om denne ende man fortfar som han börjat och gör en sann bättring, så behöves icke jag här — han kommer att omvända öns alla invånare till kristendomen.

Sedan jag efter en stund fått lugna mig något, upptog jag åter samtalet med Will Atkins.

— Säg mig, Will, började jag, huru kom du att känna och ångra din skuld i detta hänseende just nu?

W. A.: Ack, herre, ni har givit mig ett uppdrag, vars fullgörande väckt mitt samvete med en känsla, som om ett svärd gått genom min själ. Jag har nämligen talat om Gud och religionen med min stackars hustru för att, såsom ni anbefallde mig, söka omvända henne till kristendomen, och hon har sannerligen hållit en sådan predikan för mig, att jag icke skall glömma den, så länge jag lever.

R. C.: Nej, nej, det är ingalunda din hustru, som predikat för dig, utan ditt eget samvete, som steg för steg vaknat, under det du för henne utvecklat och sökt bevisa de religiösa sanningarna.

W. A.: Ja, herre, mitt samvete har verkligen slagit mig, och därtill på ett sätt, som jag omöjligen kunnat motstå.

R. C.: Låt oss höra, Will, vad du och din hustru talade er emellan!

W. A.: Herre, det är omöjligt att giva er en fullständig redogörelse därför; å ena sidan är jag visserligen glad att inför er få lätta mitt överfulla hjärta, men å andra sidan finner jag icke ord för att uttrycka allt det mäktiga, som rör sig därinom. Endast så mycket kan jag säga er, att jag med Guds hjälp beslutit att ändra mitt liv.

R. C.: Men upprepa likväl något av ert samtal för oss! Huru började du, Will?

W. A.: Nåväl, först talade jag med henne om äktenskapets sanna natur samt om de lagar, som i våra kristna länder värna detsamma; därefter om orsakerna till, att en man och en kvinna måste ingå detta förbund för livet, så att det icke står i någonderas fria skön att bryta detsamma; och slutligen huru i annat fall all ordning och rättvisa skulle kränkas — huru mannen skulle kunna förskjuta sin hustru och övergiva sina barn, och vilket namnlöst elände, som därav med nödvändighet måste bliva följden.

R. C.: Du talar som en lagkarl, Will. Men säg, förstod din hustru, vad du sade? Bland vildarna känner man ju icke ens äktenskapets enklaste förpliktelser; den största förvirring är i detta hänseende rådande ibland dem; de taga ingen hänsyn till släktskap, blodsband eller familj; broder gifter sig med syster, ja, till och med — efter vad jag hört berättas — fader med dotter och moder med son.

W. A.: Förlåt, min herre, en invändning, men jag tror, att ni är illa underrättad härutinnan. Min hustru har nämligen försäkrat mig om motsatsen av, [ 421 ]vad ni nyss sade; hon påstår att hennes anförvanter avsky dylika styggelser; att det väl kan hända, att de med hänseende till avlägsnare släktingar äro mindre nogräknade än vi, men att de aldrig gifta sig i sådana led, som ni nämnde.

R. C.: Nå, det kan ju vara så. Men vad svarade din hustru på det du sade henne?

W. A.: Hon förklarade sin livliga tillfredsställelse med ett dylikt sakernas tillstånd, såsom varande vida bättre än i hennes eget land.

R. C.: Men talade du ej med henne om, vad ett äktenskap enligt våra föreställningar är?

W. A.: Jo visst, det var just vad vi började med. Jag frågade henne, om hon ville låta viga sig vid mig på vårt sätt. Härtill svarade hon med en genfråga, huru vi väl brukade ingå äktenskap. Jag sade då, att äktenskapet var instiftat av Gud; och därefter utspann sig ett underligt samtal oss emellan — ett samtal, sådant, som kanske aldrig tillförne förts emellan man och hustru.

Anmärkning. Samtalet emellan Will Atkins och hans hustru nedskrev jag omedelbart, just sådant han berättade mig det. Det hade följande lydelse:

Hustrun: Instiftat av eder Gud? Har ni då en Gud i ert land?

W. A.: Ja, älskade; Gud är i alla land.

Hustrun: Icke er Gud vara i mitt land; mitt land hava den store, gamle Benamucke gud.

W. A.: Barn, jag är rädd, att jag icke kan göra tydligt för dig, vem Gud är. Gud är i himmelen — han har gjort himlen och jorden och havet och allt som däruti är.

Hustrun: Icke göra jorden; icke er Gud göra jorden; icke göra mitt land.

W. A. skrattade lätt åt hennes påstående, att Gud icke skapat hennes land.

Hustrun: Icke skratta; varföre du skratta åt mig? Detta ingenting att skratta åt.

W. A.: Däri har du sannerligen rätt, jag skall icke skratta mera.

Han blev med allt skäl tillrättavisad av sin hustru, ty han var i början mindre allvarlig än hon.

Hustrun: Du säga er Gud gjort allt?

W. A.: Ja, barn, vår Gud har gjort hela världen, och dig och mig och allting, ty han är den ende sanne Guden, och ingen Gud finnes utom honom, och han bor för evigt i himmelen.

Hustrun: Varför du icke säga det till mig för lång tid sedan?

W. A.: Jag borde för visso hava gjort det, men jag har varit en förstockad syndare, som icke endast förgätit att förut tala med dig om dessa saker, utan även själv levat utan Gud i världen.

Hustrun: Vad? Ni hava en stor Gud i ert land och du ej känna honom? [ 422 ]Icke säga Oh! till honom? Icke göra något gott för honom? Det kan ej vara möjligt.

W. A.: Och likväl är det så, barn; vi leva som om det icke funnes någon Gud i himmelen, eller som om han icke hade någon makt på jorden.

Hustrun: Men varföre Gud låta er leva så? Varföre han icke göra er goda?

W. A.: Det är helt och hållet vårt eget fel.

Hustrun: Men du säga mig Gud är stor, mycket stor, hava mycket stor makt; kan döda er, när han vill — varföre han icke döda er, då ni icke lyda honom? Icke säga Oh! till honom, icke vara goda människor?

W. A.: Det är sant, han kunde döda oss, och bättre hade vi icke förtjänat, ty vi äro stora syndare. Men Gud är full av nåd och barmhärtighet och behandlar oss icke som vi förtjäna.

Hustrun: Men tacka ni inte då Gud för det?

W. A.: Ack, jag har tyvärr lika litet tackat Gud för hans nåd som fruktat honom för hans makt.

Hustrun: Då er Gud icke vara någon Gud; mig icke tro honom vara stor och mycket mäktig Gud, då han icke döda er, ehuru ni göra honom mycket vred.

W. A.: Ack, skall mitt syndiga liv hindra dig från att tro på Gud? Vilken arm varelse är icke jag! Och huru sorgligt är det icke, att de så kallade kristnes avskyvärda leverna skall hindra hedningarna från att anamma levande Gud!

Hustrun: Huru skall mig kunna tro, att ni hava mycket stor, mäktig Gud där uppe (hon pekade upp mot himlen) och dock göra intet gott? Kan han tala? Säkert vet han ej, vad ni göra.

W. A.: Jo, jo, han vet allt och ser allt; han hör oss tala, ser vad vi göra, och vet vad vi tänka.

Hustrun: Vad? Han icke höra er svärja, förbanna och tala stygga ord?

W. A.: Jo visst, han hör allt.

Hustrun: Var är då hans stora starka makt, att han icke döda er?

W. A.: Han är långmodig och barmhärtig — det är allt, vad vi kunna säga, men det bevisar, att han är den sanne Guden; han är Gud och icke människa — och därföre dödar han oss ej.

Här berättade Will Atkins för oss, att han slagits av fasa vid tanken på huru klart han för sin hustru kunnat framhålla att Gud ser, hör och vet allt, ja, även vårt hjärtas innersta tankar och känslor, och allt, vad vi göra, och huru han icke desto mindre, trots denna kunskap, ägt mod att begå alla sina skurkstreck.

Hustrun: Barmhärtig? Vad menar du med det?

W. A.: Han är vår Skapare och Fader — han har medlidande och överseende med oss.

[ 423 ]Hustrun: Om han således aldrig döda, aldrig vredgas, då ni göra ont, då han icke vara god själv, eller också ingen makt hava.

W. A.: Jo, älskade, han är oändligt god och oändligt stor — han är allsmäktig. Det händer mången gång, att den förhärdade syndaren drabbas av hans hämnande rättfärdighets hand, till ett varnande exempel för andra. Många äro de, som träffas av en plötslig död mitt uti sina synder.

Hustrun: Men han icke dödat dig än; har han sagt dig, måhända, att han icke skola döda dig, och ni gjort överenskommelse: du göra onda ting, han icke bli vred på dig, men vred på andra människor.

W. A.: Nej, i sanning, alla mina synder äro brott emot hans godhet, och det vore endast rättvist, om han dödade mig, såsom han gjort med många andra stora syndare.

Hustrun: Ännu icke dödat dig, icke slagit dig — vad du säga till honom för allt det?

W. A.: Ack, jag är en otacksam, förhärdad varelse, det är hela saken.

Hustrun: Du säga han gjort dig. Varföre han icke göra dig mycket bättre?

W. A.: Han har skapat mig god liksom hela världen, men jag har själv gjort mig ond genom att föredraga det onda framför det goda; därigenom har jag blivit en eländig och avskyvärd stackare.

Hustrun: Jag önska du göra Gud känna mig. Jag icke göra honom vred — jag icke göra elaka syndiga ting.

W. A.: Älskade, du menar väl, att jag skall säga dig något om Gud, så att du lär känna honom, ty Gud känner dig allaredan liksom ock varje tanke i ditt hjärta.

Hustrun: Då vet han även, vad jag säga till dig nu? Han vet jag önska känna honom? Hur skall jag känna honom, som skapat mig?

W. A.: Min stackars vän! Han måste själv lära dig, jag kan det ej. Jag skall bedja till honom, att han hjälper dig och förlåter mig, för det jag är ovärdig undervisa dig om honom.

Den stackars mannen råkade nu i en sådan ångest över sin oförmåga att tillmötesgå sin hustrus önskan, att han föll ned på sina knän framför henne under innerlig bön till Gud, att han ville upplysa hennes sinne med den frälsande kunskapen om Herren Jesus Kristus, förlåta honom hans egna synder och låta honom vederfaras den nåden att bliva medlet till sin hustrus omvändelse. Därefter satte han sig åter bredvid henne, och samtalet började på nytt. Det var vid detta tillfälle vi sett honom knäfalla och räcka upp sina händer.

Hustrun: Varföre böjde du dina knän? Varföre höll du upp händerna? Vad sade du? Vem talade du till? Vad menade du med allt detta?

W. A.: Älskade barn, jag böjde mina knän till tecken av lydnad för ho[ 424 ]nom, som skapat mig; jag sade Oh! till honom, såsom du kallar det och såsom edra gamle män göra till sin avgud Benamucke; d. v. s. jag bad till honom.

Hustrun: Vad säga Oh! till honom för?

W. A.: Jag bad honom öppna dina ögon och ditt förstånd, så att du må lära känna honom och bliva upptagen till hans barn.

Hustrun: Kan han göra det också?

W. A.: Ja, visserligen, han kan göra allting.

Hustrun: Men nu han höra vad du säger?

W. A.: Ja, han har befallt oss bedja till honom och lovat att höra oss.

Hustrun: Befallt dig bedja? När befallde han dig? Huru befallde han dig? Hörde du honom tala?

W.A.: Nej, vi höra honom icke tala, men han har uppenbarat sig på många sätt för oss.

Här befann sig Will i stort bryderi, huru han skulle kunna göra klart för henne, att Gud uppenbarat sig för oss i sitt Ord, och vad detta ord var; men slutligen förklarade han det för henne på följande sätt:

W. A.: Fordom talade Gud ifrån himmelen och i tydliga ord till några goda människor; och Gud har ingivit oss goda människor genom sin Ande att nedskriva alla hans lagar i en bok.

Hustrun: Mig icke förstå detta; var är boken?

W. A.: Ack, min stackars vän, jag har icke denna bok; men jag hoppas att snart få den, och då skall jag hjälpa dig att läsa den.

Nu omfamnade han henne under djup rörelse, men kände sig mycket nedslagen, emedan han icke ägde någon bibel.

Hustrun: Men huru kan du visa mig, att Gud ingivit dem skriva den boken?

W. A.: Genom samma medel, som visar oss, att han är Gud.

Hustrun: Vilket medel? På vad sätt du känna honom?

W. A.: Emedan han icke lär och befaller något annat än det, som är gott, rättfärdigt och heligt; emedan han skapat allt gott och givit oss allt; emedan han hör mig, då jag säger Oh! till honom; emedan han vill göra oss fullkomligt goda och fullkomligt lyckliga; emedan han förbjuder och befaller oss att undvika allt som är syndigt — allt som i sig själv eller till sina följder är ont.

Hustrun: Det mig kunna förstå; det jag klart se! Om han lära allt gott — då han göra mig god, om jag önska bli god! Han icke döda mig, om jag icke bli god — han ändå vara stor Gud, emedan han vara god Gud! Då jag kunna tro honom vara stor Gud: mig säga Oh! till honom med dig, käre man.

Den stackars Will överväldigades nu av sin rörelse, han hjälpte henne upp och knäföll tillsammans med henne, varefter han med hög röst bad Gud, att han genom sin Helige Andes kraft ville röra hennes hjärta och öppna det för [ 425 ]sanningens kunskap. Det var vid detta tillfälle vi sågo Will Atkins leda sin hustru vid handen och knäfalla tillsammans med henne, såsom ovan omtalat.

»Knäföll tillsammans med henne.»

Det samtal, som ytterligare ägde rum dem emellan, skulle bliva för långt att här upprepa; endast så mycket vill jag tillägga, att sedan Will Atkins ångerfullt förklarat, att hela hans förflutna levnad endast varit en sammanhängande kedja av avskyvärda brott emot Gud och människor, hans hustru tog ett högtidligt löfte av honom, att han efter detta skulle börja ett annat liv och icke vidare trotsa Gud eller med berått mod bryta mot hans heliga bud.

Detta var en högst märklig berättelse, som djupt rörde oss båda, men i synnerhet den unge prästmannen. Han var i själva verket utomordentligt uppskakad, men i hans glädje blandade sig en djup smärta, emedan han, såsom obekant med det engelska språket, icke kunde meddela sig med någondera av dessa båda människor, för vilka han hyste ett så livligt deltagande. Efter några ögonblicks förlopp vände han sig till mig och sade:

— Jag är övertygad om, att denna kvinna nu är tillräckligt förberedd, icke blott för vigseln, utan även för ett annat, lika viktigt steg.

Jag förstod ej, varpå han syftade, utan bad honom förklara sig närmare.

— Vi måste döpa henne, svarade han helt kort.

Häremot hade jag intet att invända, utan förklarade till och med min önskan, att det måtte ske genast. — Nej, nej, ingalunda, min herre, utbrast han; ty fastän jag för ingen del ville underlåta att döpa henne, enär jag funnit, att Will Atkins, hennes man, på ett hart när underbart sätt lyckats göra henne mottaglig för den kristna lärans sanningar och bibringa henne rätta begrepp om Guds väsen, makt, rättfärdighet och nåd, så vill jag dock först taga reda på, om han meddelat henne något om Herren Jesus Kristus och om syndares frälsning genom honom; samt om den helige Ande, uppståndelsen, yttersta domen och ett kommande liv.

Åter tillkallade jag Will Atkins och frågade honom angående dessa saker. Den stackars karlen föll genast i gråt och sade, att han visserligen sökt med[ 426 ]dela något av allt detta åt sin hustru, men han fruktade högligen, att hon, som så väl kände honom och hans gudlösa liv, icke skulle ägna dessa viktiga läror tillbörlig uppmärksamhet, ja, kanske till och med förkasta dem, då de av honom framställdes.

— Men min herre, fortfor han, och hans ansikte upplystes av hopp, hennes sinne är nu så mottagligt för alla religiösa intryck, att jag är övertygad om, att, därest ni ville tala med henne om dessa sanningar, edert arbete icke skulle vara fåfängt.

Jag fann förslaget gott och inkallade följaktligen kvinnan. Beredd att tjänstgöra som tolk emellan henne och min nitiske unge vän, bad jag honom börja sin undervisning. Och nu följde en predikan eller ett förhör, sådant som väl aldrig förut blivit sport inom kristenheten. En utförlig redogörelse därför skulle bliva alldeles för vidlyftig; jag nöjer mig därföre med att omtala, att den indianska kvinnan slutligen med innerlig glädje omfattade tron på Kristus och på den av honom fullbordade återlösningen. Hon lade därvid i dagen en känsla och ett förstånd, som man knappast skulle hava väntat av en kvinna av hennes ras och som storligen överraskade oss. På egen begäran blev hon därefter döpt.

Vid förberedelserna till döpelseceremonien bad jag den unge prästen iakttaga all möjlig försiktighet, på det icke Will Atkins skulle förstå, att han var en katolik och därav taga anstöt. Min unge vän fann min begäran helt naturlig och lovade mig att fullgöra ceremonien på ett sådant sätt, att icke ens jag själv skulle kunna se, att han var katolik. Så skedde även. Det enda ovanliga jag märkte, var, att han under akten halvhögt uttalade några ord på latin, dem jag icke förstod. Därefter öste han vatten på kvinnans huvud, under det han med hög röst yttrade på franska:

— Jag döper dig Maria (detta namn hade Will Atkins bett mig giva henne, ty jag var hennes gudfader) i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn.

Så snart akten var över, blevo de sammanvigda. Sedan även denna ceremoni ägt rum, höll den unge prästen genom min förmedling ett varmt förmaningstal till Will Atkins och hans hustru. Särskilt lade han Will på hjärtat att vara ståndaktig i sin tro och besinna, att Gud utvalt honom till ett verktyg först och främst till hans hustrus omvändelse och kanske till många fleras, därest han blev trogen sin nya kallelse. — Så slutade en dag, vilken i mitt minne framstår som en av de skönaste, jag någonsin upplevat.

Något annat, som låg vår nitiske präst ömt om hjärtat och varmed han ständigt sysselsatte sina tankar, var omvändelsen av de trettiosju vildarna, som bildade en koloni för sig på öns avlägsnaste del. Med glädje skulle han hava stannat kvar på ön för att genomdriva denna sin älsklingsplan, men jag visade honom det mindre lämpliga i ett sådant steg, alldenstund jag hade goda förhoppningar att på annat sätt nå samma mål.

[ 427 ]Efter att sålunda hava ordnat öns angelägenheter, ämnade jag vidtaga förberedelser till att återvända ombord, då den unge mannen, som jag räddat från hungersdöden ombord åt det väderdrivna fartyget, infann sig hos mig och anhöll om ett samtal.

— Jag har mig bekant, sade han, att ni i edert sällskap har en präst, vilken på tillskyndelse av er sammanvigt några engelsmän med deras indianska hustrur. Här är ännu ett parti emellan två kristna, vilket jag skulle önska beseglat med äktenskapets band, innan ni lämnar ön. Jag vågar hoppas, att ni gärna skall giva edert samtycke därtill.

Jag förstod, att det måste vara fråga om den unga kvinnan, som varit hans moders tjänarinna, alldenstund ingen annan kristen kvinna fanns på ön. Jag sökte övertala honom att noga betänka sig, innan han toge ett dylikt steg, vartill han kanske förmåtts endast av sin nuvarande ensamma belägenhet. Jag föreställde honom, att han genom min försorg högst sannolikt skulle kunna komma tillbaka till sitt fädernesland igen, där han hade släktingar och vänner, och att han måhända då, om ej förr, skulle ångra sitt val. Dessutom vore han ännu så ung, endast sjutton eller aderton år, att han knappast kunde hava vunnit den stadga som en så allvarlig förbindelse kräver för att bliva till ömsesidig båtnad och lycka.

Jag hade tänkt säga ännu mera, då den unge mannen småleende avbröt mig.

— Min herre, sade han i en särdeles hovsam ton, tillåt mig fästa er uppmärksamhet på, att ni missuppfattat min framställning, ty det är icke jag, som ämnar gifta mig. Det är eder ’tusenkonstnär’, som fattat tycke för min mors tjänsteflicka, Susanna, och de äro nu båda överens att med varandra träda in i det heliga äkta ståndet.

— Men låt mig ytterligare få taga er godhet i anspråk, fortfor han, och tala med er om mina egna angelägenheter. Ni lät mig nyss förstå, att det är eder välvilliga avsikt att förhjälpa mig hem till mitt fädernesland igen, och jag skulle ej hava tänkt på att kvarstanna här, därest ej eder förestående resa vore så utomordentligt lång och äventyrlig; men som det nu är, önskar jag intet annat, än att ni ville tillåta mig slå mig ner på ön som jordbrukare. Skulle ni en gång komma hit tillbaka i avsikt att härifrån begiva er direkt till England, vore jag er högst förbunden, om ni då ville medtaga mig.

Jag tyckte den unge mannen talade högst förståndigt för sina år och lovade honom att så vitt möjligt vore tillmötesgå hans önskningar. Det gladde mig även att höra, att det av honom omnämnda giftermålet icke rörde honom själv. Däremot kände jag mig angenämt överraskad av partiet mellan min »tusenkonstnär» och Susanna, enär jag fann det synnerligen lämpligt. Angående hans karaktär har jag redan yttrat mig. Vad flickan beträffar var hon en särdeles blygsam, anspråkslös och religiös ung kvinna om tjugusex [ 428 ]eller tjugusju år; hon var flitig och huslig samt hade ett behagligt utseende. Redan samma dag blevo de vigda av den unge prästen; jag föreställde brudens fader och ledde henne till altaret, varjämte jag i hemgift gav henne ett lagom stycke land för deras bosättning. Denna senare omständighet i förening med den unge herrns anhållan att som jordbrukare få kvarstanna på ön kom mig att tänka på nödvändigheten av att uppdela jorden i lotter och giva var och en sin bestämda lott, varigenom alla tvistigheter borde kunna förekommas.

Jordens utskiftning bland de särskilda lottägarne uppdrog jag åt Will Atkins, som till allas belåtenhet utförde detta arbete. Nybyggarne uttryckte endast sin önskan att få sina rättigheter skriftligen bekräftade, varför jag lät uppsätta ett slags gåvobrev, som vederbörligen undertecknades och försågs med sigill. I detta dokument angåvos noga läget och gränserna av vars och ens plantage; dessutom bestämdes däri, att de särskilda egendomarna skulle innehavas på livstid och därefter i laga ordning övergå till arvingarna. Hela den övriga delen av ön förbehöll jag för mig själv såsom min enskilda egendom, varförutan ett visst arrende för var plantage skulle efter elva års förlopp utbetalas till mig eller mina rättsinnehavare.

Vad beträffar styrelsen och lagarna inom kolonien, så bestämde jag ingenting utan sade nybyggarna, att de själva bäst borde kunna lagstifta för sitt samhälle. Jag tog endast ett högtidligt löfte av dem, att de ständigt skulle leva i frid och kärlek med varandra. Därefter träffade jag mina förberedelser att lämna dem.

Ännu en sak måste jag omnämna, nämligen något om det tredje nybygget på ön, som utgjordes av de trettiosju indianerna. Jag fann det alls icke lämpligt, att alla dessa människor skulle leva för sig själva i en avlägsen del av ön, utan någon egentlig sysselsättning, under det att de vite kolonisterna hade händerna fulla av arbete. Jag föreslog därför den spanske guvernören att han skulle taga Fredags far med sig och besöka dem samt söka förmå dem att flytta från sin nuvarande vistelseort och antaga tjänst ibland de vite nybyggarna. Dock finge man ej med våld tvinga dem till ett sådant steg, utan de skulle hava sin frihet att välja, och därest de antogo förslaget och blevo kolonisternas tjänare, finge dessa icke behandla dem såsom slavar.

Indianerna antogo med glädje förslaget och följde genast med guvernören tillbaka. Tre eller fyra av dem valde att bliva egna jordbrukare och vi anvisade även dem jordlotter, dem de ägde rätt att besitta och bruka, men alla de övriga föredrogo att taga tjänst hos kolonisterna. Min koloni var sålunda nu fördelad över ön på följande sätt:

Spanjorerna innehade min gamla bostad med därtill hörande byggnader och lägenheter, vilket allt tillsammans bildade öns huvudstad. Deras plan[ 429 ]tager sträckte sig längs den av mig ofta omtalade bäcken ända upp till min s. k. lantgård.

»Redan samma dag blevo de vigda.»

Engelsmännen bebodde öns nordöstra del, där Will Atkins och hans kamrater först börjat. Deras plantager sträckte sig i sydlig och sydvästlig riktping bakom spanjorernas. Varje plantage hade betydliga vidder av ouppodlad mark att tillgå i händelse av behov, vadan ingen ovänskap behövde uppstå till följd av bristande utrymme. Hela östra delen av ön var med avsikt lämnad obebodd, på det att inga sammanstötningar med kannibalerna, som plägade gå i land där, skulle behöva ifrågakomma. Oroade dessa vildar ingen, så skulle de ej heller oroas — detta var nybyggarnas grundsats. Jag hörde aldrig, att min koloni hade något vidare anfall av indianer att utstå.

Jag erinrade mig nu, att jag givit min unge vän, prästen, en antydan om, att jag hoppades kunna utan hans närvaro på ön bringa det därhän, att de trettiosju vildarna blevo omvända till kristendomen. Jag sade honom nu, att jag fann denna plan vara på god väg att förverkligas; ty sedan indianerna blivit på detta sätt fördelade bland de kristne, borde det bliva lätt nog att omvända dem, blott var och en av deras husbönder gjorde sin plikt.

— Ja, det är sant, svarade den unge mannen, men huru skola vi kunna vara säkra på, att de göra sin plikt i ett fall, som ofta nog icke anses som en plikt?

— Jag föreslår, genmälte jag, att vi antingen sammankalla dem samt och [ 430 ]synnerligen och offentligen lägga dem saken på hjärtat, eller ock att vi enskilt besöka dem — ni spanjorerna, jag engelsmännen.

— Ert senare förslag, svarade prästen, är tvivelsutan det bästa. Jag begiver mig således till mina trosförvanter, spanjorerna, och ni till edra, engelsmännen. Det blir bäst så.

Och så skedde. Vi talade varmt för vår sak och ålade dem allvarligt såsom en kristlig plikt att vårda sig om de själar, som blivit dem av försynen anförtrodda. Dessutom fingo de giva oss ett bestämt löfte, att de vid sina försök att omvända vildarna till kristendomen aldrig skulle göra någon skillnad emellan katolik och protestant, utan endast undervisa dem i den för båda troslärorna gemensamma kunskapen om den sanne Guden och deras frälsare Jesus Kristus. Likaledes lovade de oss att aldrig sinsemellan tvista om religionen eller låta olika åsikter störa det goda förhållande, som städse borde råda ibland dem.

Då jag kom till Will Atkins’ hus (ty så måste jag benämna den av flätverk synnerligen omsorgsfullt uppförda hydda, av mig förut beskriven), träffade jag där den nygifta unga kvinnan, Susanna, och fann, att hon och Will Atkins’ hustru blivit mycket goda vänner. Detta vänskapsförhållande hade ett särdeles gott inflytande på den senare, ty den allvarliga, religiösa Susanna var just rätta personen att fullborda det av Will Atkins påbörjade verket. Ehuru endast fyra dagar förflutit efter nyss skildrade tilldragelser, hade dock den nydöpta indiankvinnan redan blivit en verkligt uppriktig och hängiven kristen av det slag, som man torde få leta efter även i våra kristna länder.

Samma morgon jag började min rond bland engelsmännen, föll det mig in, att jag, som försett dem med så många nyttiga och nödvändiga saker, likväl alldeles förgätit en av de viktigaste, nämligen att giva dem en bibel. Härutinnan visade jag mig således mindre omtänksam om dem, än vad min gamle vän kaptenens änka varit om mig, då hon i lasten, som sändes mig från Lissabon, nedlade trenne biblar och en bönbok. Emellertid hade denna människovänliga kvinnas goda handling vidsträcktare följder, än hon själv någonsin kunnat ana, ty hennes biblar lände nu till uppbyggelse och undervisning för personer, som gjorde ett mycket bättre bruk av dem, än jag någonsin gjort.

Innan jag nyssnämnda morgon gav mig hemifrån, stoppade jag alltså en av mina biblar i fickan. Då jag vid framkomsten till Will Atkins’ korghus förnam, att Susanna och Maria varit inbegripna i ett religiöst samtal — något som Will Atkins med stor glädje omtalade för mig — frågade jag honom, om de ännu voro tillsammans därinne. Då han jakande besvarade min fråga, gingo vi båda in i huset, där vi funno de båda kvinnorna fortfarande upptagna av ett livligt och allvarligt samtal.

— O, min herre, sade Will Atkins, då Gud återför syndare till sig, drager [ 431 ]han alltid försorg om deras undervisning och sänder dem den hjälp, de behöva. Min hustru har fått en ny lärare, som, jag må väl säga, blivit oss sänd ifrån himmelen; hon skulle sannerligen ensam kunna omvända en hel ö av vildar!

Den unga kvinnan rodnade djupt vid dessa ord och steg upp för att gå, men jag bad henne sitta kvar, sägande att hon hade ett gott verk för händer — ett verk, som måste hava Guds synnerliga välsignelse med sig.

Efter några ögonblicks samspråk, och då jag icke kunde märka, att de hade någon bok hos sig — varom jag likväl ej frågade — tog jag fram min bibel.

»Här medför jag en hjälp.»

— Här, sade jag till Will Atkins, medför jag en hjälp, som du kanske ej haft att tillgå förut.

Den stackars mannen blev så glatt överraskad, att han på en stund ej förmådde yttra något; men slutligen fattade han bibeln med båda händerna, vände sig till sin hustru och utbrast:

— Kommer du ihåg, vad jag bad Gud om, då vi tillsammans knäföllo vid busken i skogen? Jag bad om denna bok — och nu har han sänt oss den. Nu finner du, att vår Gud, änskönt han bor där ovan, likväl kan höra våra böner och uppfylla dem!

Will Atkins var så glad över den efterlängtade gåvan, att han grät som ett barn och av fullaste hjärta tackade Gud för hans stora nåd.

Även Atkins’ hustru var mycket överraskad, men denna stackars okun[ 432 ]niga kvinna fattade händelsen på ett sätt, som ingen av oss förut kommit att tänka på. Hon trodde nämligen fullt och fast, att Gud direkt sänt dem boken på hennes mans bön, och att således ett sannskyldigt underverk här förelåge — liksom jag själv en gång trott, att korn- och ris-stånden uppvuxit genom Guds omedelbara ingripande. Som emellertid en dylik uppfattning innebär en villfarelse, som kan verka skadligt på tillväxten av ett sunt trosliv, var jag högeligen angelägen att även i detta hänseende bibringa kvinnan en riktig insikt. Jag uppdrog därför åt Susanna att upplysa sin väninna om sakens rätta sammanhang samt att så vitt möjligt visa henne, huru försynen verkar inom människovärlden.

Den unga kvinnan fullgjorde mitt uppdrag på det bästa möjliga sätt, vadan jag kan försäkra mina läsare, att vi här icke nyttjade någon prästlist för att befordra religionens heliga sak. Ett sådant tillvägagående skulle jag hava ansett för ett vederstyggligt bedrägeri; ej heller tror jag att kristendomens sak någonsin främjats av dylika medel. De framgångar, som på sådant sätt vunnits, kunde endast hava varit skenbara.

Vad Will Atkins beträffar, så har jag aldrig sett någon människa så tacksam för en gåva av detta slag, som han var för sin bibel, och aldrig har någons tacksamhet flutit ur renare källa än hans. Och här finner jag ett lämpligt tillfälle att göra en, som jag tror, viktig anmärkning rörande rätta sättet för föräldrar att uppfostra sina vanartiga barn. Huru hårdnackade och oemottagliga för all undervisning sådana barn än må vara, böra dock föräldrarna aldrig tröttna att tala med dem, varna och förmana dem, ty om än alla deras ansträngningar synas förspillda, förhåller det sig likväl i själva verket icke så. Will Atkins är ett levande exempel härpå. Vem kunde väl hava varit mera förhärdad och motspänstig än han? Vem kunde väl i högre grad än han hava föraktat sin faders lärdomar och sin moders förmaningar? Och dock — när Gud rörde hans förstockade hjärta och väckte hans sovande samvete, visade det sig, att ingen av de tidiga lärdomar, han av sina föräldrar fått mottaga, var förlorad: de framträdde ånyo en efter annan i hans minne och blevo honom till god hjälp på den nya väg, han med Guds nåd beträtt.

— Bland annat, sade han, erinrar jag mig, hurusom min fader brukade tala med mig om bibelns utomordentliga värde, och vilka välsignelser det var för oss att hava blivit födda i ett land, där denna härliga bok var känd och värderad. Jag förstod det icke då, men nu inser jag till fullo, huru rätt han hade, och nu känner jag av hela min själ så som han. Jag väntar mig obeskrivlig hjälp och tröst av min bibel, och det icke blott för egen del, utan även för alla deras, med vilka jag hoppas få tala om religionens sanningar.

Den unga kvinnan var lika så glad över att hava den ovärderliga boken att tillgå, ehuru både hon och den omnämnda ynglingen ägde var sitt exem[ 433 ]plar, som likväl befann sig ombord på fartyget bland de övriga ännu ej landsatta saker.

Efter att nu hava talat så mycket om denna unga kvinna, kan jag icke underlåta att berätta något om de närmare omständigheter, som föregingo hennes upptagande å vårt fartyg. Jag har berättelsen ur hennes egen mun, och jag är övertygad om, att den skall vara lika lärorik som den är märkvärdig.

Jag har förut omtalat, i vilken förfärlig belägenhet den unga kvinnan befann sig vid tiden för vårt sammanträffande — huru hennes matmoder svultit ihjäl ombord å det olyckliga fartyget, vi mött på villande stråt, och huru även dess besättning var bragt till det yttersta av svält och umbäranden.

Den stackars frun, hennes son och den unga kvinnan hade en tid bortåt erhållit mycket knappt tillmätta portioner, vilka slutligen helt och hållet uteblevo. Nu började en tid av de svåraste lidanden för de arma utsvultna människorna. — Men jag låter nu den unga kvinnan själv få ordet. Jag frågade henne nämligen en dag, om hon trodde sig i någon mån kunna skildra de kval, hon genomgått, och om hon erinrade sig de känslor, med vilka hon motsett hungersdöden.

— Ja, min herre, svarade hon; den erfarenhet, jag då fick göra, är icke av det slag, att den lätt glömmes. Först erhöllo vi under några dagars tid helt obetydligt med föda; de portioner, man tilldelade oss, hade icke varit nog för blott en utav oss, ännu mindre för oss alla tre. Till slut blevo vi alldeles utan föda, undantagandes litet socker samt något vin och vatten, om det annars kan kallas för föda.

— Andra dagens afton — fortfor hon — under detta tillstånd erfor jag häftiga smärtor i magen, och senare på kvällen gäspade jag oupphörligt och kände stor benägenhet att sova, varför jag lade mig på bänken i stora kajutan.

Efter vid pass tre timmars sömn vaknade jag något vederkvickt, men snart inställde sig åter en gnagande hungerskänsla med smärtor i magen. Jag lade mig därför ånyo vid femtiden på morgonen, men kunde nu alls icke insomna till följd av matthet och allmänt illamående. Så fortgick hela dagen — än känslor av hunger, än av smärta, än böjelse att kräkas.

— Tredje dagens afton måste jag åter gå till vila utan att hava förtärt mera än en dryck vatten. Jag somnade och drömde, att jag var i Barbados på stadens torg, som var fullt av födoämnen av alla slag. Jag tyckte mig köpa av dem åt min matmor, gick hem med vad jag fått och åt av hjärtans lust. Nu tyckte jag min mage var mättad lika väl, som om jag i verkligheten varit med på en god middag; men då jag vaknade kände jag mig utomordentligt matt och nedslagen. Jag förtärde ett glas vin med socker uti, emedan jag trodde, att det skulle vara stärkande, men den enda verkan jag försporde [ 434 ]var en obehaglig tyngd i huvudet. Snart försjönk jag i ett slags dvala och förblev i detta tillstånd hela dagen.

— Efter en natt av sällsamma förvirrade, fantastiska drömmar vaknade jag på fjärde dagens morgon med en känsla av ursinnig, rasande hunger. Hade icke mitt förnuft återvänt och kuvat den, tror jag mig i stånd att hava begått vilket brott som helst för att stilla denna förtärande hunger. Och i själva verket — under de tre timmar, som följde, var jag tvenne gånger fullkomligt galen, lika väl som någon olycklig i Bedlam, efter vad min unge herre berättade mig.

— Under ett av dessa anfall föll jag omkull och slog huvudet mot kanten av britsen, i vilken min matmor låg. Härvid sprang näsan i blod, och efter en stunds ymnigt blodflöde återkom jag till mig själv; febern lämnade mig och på samma gång försvann även den rasande hungerskänslan. Därpå överfölls jag av starka kväljningar, men kunde ej kräkas — min mage var ju alldeles tom.

— Emellertid fortfor blödningen, tills jag slutligen föll i vanmakt av den stora utmattningen. Då jag efter en stund åter vaknade till medvetande, hade blodflödet stannat, men jag kände en förfärlig smärta i magen, en smärta som jag icke kan beskriva. Framemot kvällen mildrades den något och försvann slutligen helt och hållet, endast lämnande efter sig en känsla av tomhet med stark längtan efter föda. Ånyo förtärde jag en dryck sockerblandat vatten, men min mage försmådde sockret och gav genast ifrån sig blandningen. Jag drack därpå vatten utan socker och fick nu behålla det. Plågad av kroppslig matthet och olust samt av allehanda kvalfulla föreställningar kastade jag mig slutligen ned på mitt läger och bad Gud av innersta hjärta, att han ville befria mig ur min förfärliga belägenhet genom att taga min själ hem till sig. Denna bön lugnade mitt upprörda sinne, och jag insomnade i hoppet, att Gud skulle höra den. Då jag sedermera vaknade — jag vet inte efter huru lång sömn — trodde jag också, att det snart var ute med mig, och anbefallande min själ i Guds hand, önskade jag endast, att någon skulle kasta mitt snart kallnande lik i havet.

— Under hela tiden låg min stackars matmor bredvid mig — såsom jag trodde döende, ehuru hon bar sitt lidande med mycket större.tålamod och undergivenhet än jag. Hon lämnade sin sista bit bröd till sin son, min unge herre, som först nekade att mottaga det, men slutligen tvingades att uppäta det till följd av hennes kärleksfulla enträgenhet. Jag är övertygad om, att denna hennes uppoffring räddade sonens liv.

— Framemot morgonen insomnade jag ånyo, och när jag vaknade föll jag i en krampaktig gråt, som efterföljdes av ett andra anfall av rasande hunger. Med ursinnig häftighet störtade jag upp ur sängen, hela min kropp skakade av en förfärlig sinnesrörelse, och jag är viss på, att jag, därest min matmor varit [ 435 ]död, skulle i trots av den stora kärlek jag hyste för henne hava kastat mig över hennes lik och som ett vilddjur stillat min hunger därpå. En eller ett par gånger sökte jag även bita mig själv i armen. Då anfallet gått över, tog jag åter en dryck vatten och försjönk sedan i ett tillstånd av slöhet, som varade flera timmar.

— Femte dagens afton var nu inne, och på den följde en natt, vars fasor jag icke förmår skildra. Under de första tre timmarna efter uppvaknandet ur den dvala eller det slöhetstillstånd, vari jag hela dagen var försänkt, genomgick jag ånyo alla de ovan skildrade olika förnimmelserna och utbrotten av en förfärlig hunger. Därefter följde ett tillstånd av utomordentlig trötthet och slapphet, men dock fick jag ej en blund i mina ögon under hela natten.

— På sjätte dagens morgon, just som detta jämförelsevis okänsliga svaghetstillstånd började giva vika för en sönderslitande, krampaktig smärta i magen och inälvorna, hörde jag matroserna uppifrån däck ropa: ’Ett segel! Ett segel!’ Härpå följde ett liv och en rörelse, ett skrikande och ett slamrande, som om de alla i en hast blivit besatta.

— Jag var ej i stånd att stiga upp ur sängen, och min stackars matmor ännu mindre. Min unge herre var, även han, så sjuk, att han ej förmådde resa sig, och jag trodde nästan, att han redan kämpade med döden. Ingen av oss kunde således lämna kajutan för att taga reda på, vad som var å färde. Ej heller hade vi under två dagars tid sett till någon av besättningen; sista gången de besökt oss hade de meddelat att intet ätbart vidare fanns ombord, och att de således sågo sig urståndsatta att hädanefter bringa oss någon hjälp.

— I denna fruktansvärda belägenhet, slutade hon, befunno vi oss, då ni, min herre, blev sänd till vår räddning, och hurudant vårt tillstånd då var, vet ni lika väl som jag; ja, kanske ännu bättre.

Så lydde den unga kvinnans berättelse i all dess förfärliga enkelhet. Den gjorde ett djupt intryck på mig, och jag ryste vid tanken på det öde, som skulle hava drabbat alla dessa människor, om icke försynen funnit för gott att sända vårt fartyg i deras väg. Även ynglingen avgav en liknande redogörelse för sina erfarenheter, ehuru hans berättelse icke var så klar och känslig som den unga kvinnans. Men han hade ej heller, tack vare moderns kärleksfulla uppoffring, lidit så mycket som flickan.

Jag återgår nu till min redogörelse för mina åtgärder till koloniens bästa. Först och främst anser jag mig då böra anmärka, att jag av många skäl ej ansåg lämpligt att låta kolonisterna veta något om den slup, vars särskilda delar jag medfört ombord å fartyget och vilken jag ämnat göra färdig på ön. Jag fann nämligen, åtminstone under min första vistelse ibland dem, så många frön till split och tvedräkt, att jag tydligen insåg att, därest jag låtit [ 436 ]ställa slupen i ordning och lämnat den kvar vid min avresa, de vid första misshällighet skulle hava delat sig i tvenne partier, av vilka det starkaste skulle hava bemäktigat sig slupen och avseglat från ön, eller kanske rent av blivit sjörövare, som förvandlat ön från en koloni av arbetsamma och fredliga människor till ett tillhåll för tjuvar och mördare. Ej heller fann jag rådligt att kvarlämna de båda mässingskanonerna jag hade ombord eller de två halvdäckskanoner, min brorson medfört för koloniens räkning. Jag ansåg det nämligen vara alldeles tillräckligt att sätta dem i stånd att försvara sig mot möjliga anfall, men jag ville ej giva dem vapen i händerna att börja ett anfalls- eller erövringskrig, som slutligen endast skulle hava bringat fördärv över dem själva. Jag förvarade därföre slupen och kanonerna hos mig för att med dem gagna mina kolonister på annat sätt, varom jag på sitt ställe skall berätta.

Sedan jag nu fullgjort ändamålet med mitt besök på ön, lämnade jag kolonien i ett ordnat skick och i ett blomstrande tillstånd. Efter vid pass tjugufem dagars vistelse därstädes gick jag den 6 maj åter ombord på mitt fartyg, och som alla kolonisterna voro beslutna att kvarstanna på ön, tills jag i en framtid komme och hämtade dem, lovade jag, att, därest en lägenhet yppade sig, sända dem ytterligare hjälp från Brasilien. Särskilt lovade jag att sända dem någon boskap, såsom får, svin och kor. Vad beträffar de kor och kalvar jag medfört från England, hade vi till följd av resans förlängning och brist på foder nödgats nedslakta dem.

Följande dag avseglade vi efter att hava givit kolonisterna en avskedshälsning med fem kanonskott, och efter vid pass tjugotvå dagars resa fällde vi ankar i Allhelgonaviken i Brasilien.

Resan avlopp emellertid icke utan äventyr, och jag vill i det följande giva läsaren en skildring av det mest anmärkningsvärda som hände oss.

Sedan vi varit på väg ungefär tre dagar, råkade vi ut för vindstilla, och då samtidigt en stark ström, löpande i ostnordost, fattade oss, blevo vi drivna något ur vår kurs. På en gång ropade utkiken, »Land i öster!» men avståndet var så stort, att vi icke förmådde urskilja, huruvida det var fastland eller öar. Mot tredje dagens afton, då sjön låg jämn och vädret var lugnt, sågo vi havet inemot land betäckt med någonting svart. Vi kunde omöjligen se, vad det var, tills förste styrmannen, efter att hava gått upp i storvantet och med tillhjälp av kikare tagit företeelsen i närmare betraktande, plötsligt utbrast:

— Det är en armé!

Jag kunde icke fatta, vad han menade, varför jag litet otåligt genmälte:

— En armé?! Jag tror ni behagar skämta med oss!

— Ingalunda, min herre, svarade han lugnt; låt icke mina ord förarga er, ty detta är en armé, och därtill en flotta av, som jag tror, sina tusen kanoter. [ 437 ]Ni skall snart bliva övertygad om riktigheten av min iakttagelse, ty de komma roende rakt emot oss.

»En avskedshälsning med fem skott.»

Så väl jag själv som min brorson, kaptenen, blevo härav icke så litet överraskade. Min brorson, som på ön fått höra så förskräckliga saker om vildarna och aldrig tillförne besökt dessa farvatten, blev ganska förskräckt och uttryckte ett par tre gånger sin fruktan för, att vi skulle bliva övermannade, tillfångatagna och uppätna. Jag måste bekänna, att även jag fann vår ställning mycket betänklig, i all synnerhet som vädret fortfarande var fullkomligt lugnt och den starka strömmen förde oss i riktning mot land. Emellertid sökte jag intala honom mod och bad honom hålla sig beredd att kasta ankar så snart vi kommit vildarne så nära, att vi icke kunde undgå att sammandrabba med dem.

Då vildarna allt mera närmade sig, gav jag befallning, att ankaret skulle fällas och seglen beslås. Jag sade våra män, att vi icke hade något annat att frukta av vildarna, än att de möjligen kunde försöka att sätta eld på fartyget. För den skull borde vi sätta ut våra räddningsbåtar och fastgöra den ena vid aktern och den andra vid fören på fartyget samt väl bemanna dem och i denna ställning avvakta sakens vidare förlopp. Min avsikt var, att manskapet i båtarna skulle hålla sig färdigt att, vid ett försök av vildarna att antända fartyget, genast släcka elden.

I denna ställning inväntade vi vildarnas ankomst, och efter en liten stund voro de alldeles i närheten av oss. Vilken fruktansvärd syn mötte icke nu våra ögon! Ty om än vår styrman misstagit sig i sin uppskattning av deras antal, voro de likväl många nog att kunna injaga fruktan och förskräckelse till och med hos den modigaste. Vi räknade nämligen icke mindre än ett [ 438 ]hundra tjugo sex kanoter, av vilka några hade en besättning på sexton eller sjutton man, de minsta på sex eller sju.

Då de kommit oss helt nära, tycktes de bliva slagna med häpnad och överraskning, såsom vid en syn, vilken de aldrig tillförne skådat. De tycktes ett ögonblick villrådiga, huru de skulle förhålla sig gent emot oss. Emellertid rodde de dristigt närmare oss och syntes till och med hava för avsikt att göra en upptäcktsresa runt omkring fartyget. Vi ropade då till vårt i båtarna förlagda manskap att icke låta dem komma för nära. Själva denna order gav anledning till en sammandrabbning med indianerna, utan att vi önskade det. Fem eller sex av de stora kanoterna kommo nämligen så nära vår barkass, att dess manskap fann sig föranlåtet teckna åt vildarna att draga sig tillbaka. De förstodo tecknet väl och vände verkligen om, men skickade oss till gengäld för vår ogästvänlighet en svärm av pilar, av vilka en svårt sårade en av männen i barkassen. Likväl tillropade jag dessa att icke på något villkor skjuta; men vi halade ned till dem några plankor, av vilka timmermannen i hast uppsatte ett bröstvärn eller förskansning till skydd mot pilarna, om det skulle falla vildarna in att skjuta på nytt.

Omkring en halvtimma härefter nalkades de oss i samlad trupp akter ifrån och kommo nu så nära, att vi tydligt kunde urskilja vad det var för ena gynnare, fast vi icke hade riktigt klart för oss, vad de egentligen ville. Jag fann nämligen strax, att de voro gamla bekanta, ty de tillhörde samma stam, med vilken jag fordom haft så mycket att göra. Efter en liten stund rodde de längre ut, tills de kommit mitt för fartygets bredsida, varefter de styrde rakt ned på oss. De kommo nu så nära, att de kunde höra oss tala. Jag befallde våra män att vara väl på sin vakt och skydda sig så gott de kunde, för den händelse vildarna åter skulle skjuta. Vi gjorde även kanonerna klara till användning.

Då indianerna nu befunno sig inom hörhåll från fartyget, befallde jag Fredag gå upp på däck och ropa an dem samt på sitt språk fråga dem, vad de hade för avsikter med sitt besök. Fredag gjorde så, men jag vet icke, huruvida de förstodo honom eller ej; men så snart han ropade till dem, upphörde de, som voro oss närmast, att ro och vände sina båtar mot de efterkommande, troligen till signal för dem. Genast ropade Fredag, att de gjorde sig i ordning att skjuta.

Knappt hade de sista orden gått över hans läppar, förr än vildarna sände en ny pilsvärm över vårt fartyg, och som Fredag var den ende ombord, som var synlig från vildarnas båtar, siktade de följaktligen allesamman på honom. Det svider i mitt hjärta, då jag omtalar den sorgliga följden av detta pilregn, ty min stackars käre, trogne Fredag föll död ned, genomborrad av tre pilar. Min sorg kan läsaren lättare tänka sig, än jag beskriva.

Emellertid blev jag först så ursinnig över förlusten av min gamle trogne [ 439 ]tjänare och följeslagare, att jag ögonblickligen gav befallning, att fem kanoner skulle laddas med järnskrot och fyra med ordentliga kanonkulor, varpå jag gav vildarna en bredsida, vars make de aldrig kunnat drömma om. Kanoterna lågo icke på längre avstånd från oss än vid pass hundra meter, och vi togo så ordentligt sikte på dem, att verkan av skotten i sanning blev förfärlig.

»Fredag föll död ned, genomborrad av tre pilar.»

Min avsikt hade till en början varit att skjuta endast lösa skott, vilka, som jag väl visste, skulle hava skrämt dem alldeles tillräckligt; men när de sköto på oss med all kraft och iver, och i synnerhet när de dödade min stackars Fredag, som jag så innerligt älskade och så högt värderade, då ansåg jag mig böra eftertryckligt tukta dem och jag skulle sannerligen hava varit glad, om jag kunnat skjuta varenda kanot i sank och dränka varenda en av vildarna.

Jag fick aldrig veta, huru många indianer vi dödade eller sårade med denna bredsida, men säkerligen hade aldrig förr en större skräck och förvirring fått makt med en sådan mängd människor. Tretton eller fjorton kanoter voro skjutna i sank, och de vildar, som befunnit sig uti dem, simmade nu omkring i den största villervalla; de övrige, skrämda från sina sinnen, rodde ifrån stället det fortaste de kunde utan att bekymra sig om sina nödställda kamrater, av [ 440 ]vilka flera måste hava omkommit genom drunkning. Ungefär en timme efter flykten upptogo våra matroser en stackars vilde, som i sin nöd kom simmande emot fartyget.

De flyende kanoterna roddes med sådan hastighet, att vi snart alldeles förlorade dem ur sikte. Vi sågo icke vidare till dem, ty samma afton fingo vi äntligen vind i seglen, så att vi kunde lämna platsen och sätta kurs på Brasilien.

Vi hade således nu en fånge ombord, men den stackars varelsen var så dyster och nedslagen, att vi varken kunde få honom att äta eller tala, varför vi befarade att han ämnade svälta sig till döds. Jag beslöt därföre att hota honom, i vilken avsikt jag befallde några av matroserna att föra honom ned i barkassen samt låta honom förstå, att han, därest han ej ville tala, skulle bliva kastad i sjön. Då denna hotelse icke medförde åsyftad verkan, kastade karlarna honom verkligen över bord och låtsade ro sin väg ifrån honom. Denna list lyckades bättre, ty den stackars karlen, som simmade likt en fisk, följde efter barkassen och började tala på sitt tungomål, av vilket matroserna naturligtvis icke begrepo ett ord. Emellertid hade vår fånge äntligen givit med sig och funnit för gott att öppna sin mun, varföre han åter blev upptagen, och från den stunden visade han sig mera medgörlig. Det faller av sig själv, att jag icke under några omständigheter ämnat dränka den stackars vilden; det var endast min avsikt att lösa hans tungas band, vilket ju även förträffligt lyckades.

Vi voro således under segel igen, men jag kände mig högeligen bedrövad över förlusten av min redlige Fredag. Jag skulle önskat att kunna segla tillbaka till min ö igen för att taga en av de därstädes bosatta, civiliserade vildarna till min tjänare; men detta kunde ej gå för sig, vi måste fortsätta vår resa utan vidare avbrott. Vi hade visserligen en fånge bland oss, men det dröjde länge, innan vi kunde lära honom förstå oss; men med tiden inhämtade han några engelska glosor cch blev sålunda efter hand mera användbar. Längre fram, då han tämligen begripligt uttryckte sig på vårt språk, frågade vi honom, vad avsikten varit med utrustningen av de många kanoterna, med vilka vi kommit i strid.

— Vi gå med våra hövdingar att slåss en stor strid, svarade han.

Vi frågade honom, huru många hövdingar de då haft.

— Vi vara fem stammar, svarade han; vi alla komma samman att slåss med två stammar.

— Men varför anföllo ni oss? frågade jag.

— Vi komma att se det stora undret, svarade han. Vi icke ämna slåss med det.

Men jag återkommer ännu en gång till min stackars Fredag; jag måste säga mitt sista farväl till den trogne tjänaren, den redlige vännen! Du käre he[ 441 ]derlige, mig så innerligt tillgivne Fredag! Vi begrovo honom med den största möjliga högtidlighet och med alla de hedersbetygelser, av vilka han gjort sig så väl förtjänt. Då kistan, som inneslöt hans kallnade stoft, sänktes i havets sköte, lät jag avfyra elva kanonskott över honom. Så slutade denne den mest tillgivne och pålitlige bland tjänare sina dagar.

»Gav dem en bredsida.»

[ 442 ]Med god vind fortsatte vi nu vår färd till Brasilien. Efter vid pass tolv dagars ytterligare segling fingo vi landkänning på fem grader sydlig latitud, där vi befunno oss utanför den nordöstligaste delen av Syd-Amerika. Vi höllo i sydost under fyra dagar sikte av land, tills vi dubblerat Kap S:t Augustin, varefter vi tre dagar senare löpte in 1 Allhelgonaviken, där vi välbehållna kastade ankar.

I denna hamn hade väl aldrig inlöpt något fartyg, vars befäl haft mindre att uträtta därstädes än vi, och dock var det endast med största svårighet vi kunde utverka oss tillåtelse att gå i land. Varken min gamle kompanjon, som ännu var i livet och under årens lopp blivit en betydande man på platsen, eller ryktet om min underbara räddning från ön kunde förskaffa mig denna ynnest. Men min kompanjon, som erinrade sig, att jag en gång skänkt 12,500 kronor till Augustinerklostrets prior och 9,500 kronor till de fattiga, gick till klostret och förmådde den nuvarande priorn att besöka guvernören för att hos honom utverka tillstånd för mig personligen jämte kaptenen och åtta matroser att gå i land. Den begärda tillåtelsen erhölls slutligen, men endast med det uttryckliga villkor, att vi icke skulle söka landsätta några varor från fartyget eller medföra någon annan person än dem tillståndet gällde. Den förra bestämmelsen, att inga varor finge landsättas, övervakades så strängt, att det endast var med yttersta svårighet det lyckades mig få medtaga tre balar engelska varor, bestående av fint kläde och linne, som jag ämnade till gåva åt min kompanjon.

Denne var en ädel, uppriktig man, som i likhet med mig själv arbetat sig upp från en ringa början. Änskönt han icke hade den minsta aning om den gåva, jag ärnat honom, sända han ombord till mig en del färsk proviant, vin och syltad frukt till ett värde av ungefär 800 kronor, jämte ett parti finaste tobak samt tre eller fyra vackra guldmedaljer.

Men utom de ovan omnämnda tygen förärade jag även min vän ett parti fina spetsar och holländsk lärft samt en del andra saker till omkring 2.000 kronors värde. Sedan vi båda tackat varandra för de å ömse sidor lika kärkomna gåvorna, lovade han på min anhållan att låta hopsätta de särskilda delarne till slupen, som jag haft med mig från England och nu ämnade avsända till ön med de förnödenheter, jag lovat kolonisterna.

Han skaffade ofördröjligen arbetare, som på några dagar gjorde slupen i ordning, och jag gav dess kapten sådana anvisningar, att han icke gärna kunde taga miste om öns belägenhet, vilket han heller icke gjorde, efter vad jag sedermera fick spörja från min kompanjon.

Kaptenen var för övrigt en person, som förut besökt min ö. Han tillhörde nämligen besättningen på det fartyg, som min brorson förde, och han mottog med glädje anbudet att föra slupen till kolonien, där han sedan ville slå sig [ 443 ]ned som jordbrukare. Det var även ett yrke, som han förstod sig på, ty han hade fordom varit lantbrukare i Maryland.

Snart hade det lilla fartyget tagit in den för nybyggarna avsedda lasten, och jag lämnade kaptenen ett brev till den spanske guvernören, i vilket jag bad denne se till, att den nye kolonisten finge sig anvisat ett tillräckligt stycke land för sin nyodling samt att han erhölle behövliga kläder och verktyg för sitt arbete.

Jag uppmuntrade den nye kaptenen till att samvetsgrant fullgöra sitt uppdrag genom att lova honom allt, vad han rimligtvis kunde begära. Dessutom gav jag honom vår indianske krigsfånge till tjänare och förständigade den spanske guvernören att giva honom allt, vad han behövde till lika stor utsträckning som någon av de andra nybyggarna.

Medan vi höllo på att utrusta det lilla fartyget, talade min gamle kompanjon om för mig en dag, att en brasiliansk plantageägare av hans bekanta, en särdeles hygglig karl, hade fallit i kyrkans onåd.

— Jag vet inte riktigt, hur saken förhåller sig, sade han, men jag förmodar att han blivit misstänkt för att vara en hemlig kättare. Emellertid har han varit nödsakad att dölja sig av fruktan för inkvisitionen, och jag är viss på, att han med största glädje skulle omfatta detta tillfälle att med sin hustru och sina båda döttrar få begiva sig av härifrån. Om ni, min vän, vill tillåta honom att medfölja ert lilla fartyg och slå sig ned på er ö som nybyggare, så skall jag giva honom litet att börja med, ty inkvisitionens tjänstemän ha lagt beslag på all hans egendom, med undantag endast av litet husgeråd och tvenne slavar. Om han också är en kättare, så att jag måste ogilla hans åsikter, vill jag dock ingalunda se honom i inkvisitionens händer, ty i så fall blir han levande bränd.

Jag biföll genast denna anhållan och invigde min engelske kapten i hemligheten, varefter jag gömde mannen i fråga jämte hans familj ombord å fartyget, i avvaktan på att slupen skulle bli segelfärdig. Sedan vi därefter bragt alla deras saker ombord å slupen och denne utlupit ur den inre hamnen, förde vi de fyra flyktingarne från fartyget över till slupen.

Den nye kaptenen var särdeles förtjust över detta sällskap. Han och den flyende brasilianaren befunno sig också i ganska liknande yttre omständigheter; de hade båda gott om verktyg men ännu ingen jord; de skulle båda slå sig ned på samma ö såsom nybyggare och troligen bliva grannar med varandra. De medförde även båda något, som var mera värt än alla deras Övriga effekter tillsammantagna, nämligen sockerrörsplantor jämte nödiga redskap för sockerodlingen, vilken vår brasilian i grund och botten förstod sig på.

Utom de varor jag sände mina kolonister på ön medföljde även ombord på [ 444 ]slupen tre kor och fem kalvar, omkring tjugofem svin samt tvenne ston och en hingst.

I enlighet med mitt löfte till spanjorerna sökte jag reda på tre portugisiska kvinnor, som voro passande till hustrur åt sådana män som de, och som befunnos villiga att medfölja till kolonien. Jag kunde hava funnit flere, men jag räknade ut, att den förföljde brasilianens båda döttrar icke länge skulle behöva gå ogifta, och det var endast fem av spanjorerna på ön, som önskade gifta sig. De övriga hade hustrur hemma i Spanien, och det föll icke dessa förträfflige män in att genom ett nytt giftermål bliva dem otrogna.

Det lilla fartyget anlände lyckligt och väl till bestämmelseorten med sin last, vilken såsom vi lätt kunna tänka oss, blev synnerligen välkommen för mina kolonister, vilka nu med ovannämnda tillökning utgjorde emellan sextio och sjuttio själar utom den ganska talrika barnskara som uppväxte å ön. Då jag återkom till England och London, erhöll jag på sistnämnda plats brev från spanjorerna, vari de hjärtligt tackade mig för alla mina omsorger om deras bästa och uttryckte sin innerliga önskan att ännu en gång i livet få återse mig.

Och härmed har jag nu avslutat berättelsen om min ö och torde framdeles icke få någon anledning att vidare tala om den. Därföre må var och en, som tager del av den följande redogörelsen för mina öden, alldeles vända sina tankar från kolonien och inte vänta att finna fortsättningen av en gammal mans dårskaper; en man, som icke tagit varning av sina egna olyckor och ännu mindre av andra människors, med vilka han kommit i beröring; en man, vars brinnande äventyrslust icke blivit avkyld av nära fyrtio års motgångar och lidanden, och vilkens sinne icke blivit tillfredsställt av en rikedom över all förväntan, lika litet som de mest utomordentliga sorger och hemsökelser förmått göra honom visare.

Kära läsare, om du föreställer dig den omöjliga handlingen, att en man, som är i åtnjutande av sin fulla frihet och har fullt upp av detta livets goda, ginge till fängelsets portar och begärde att bliva insläppt, satt i cell och behandlad med stränghet — då har du en bild av mitt handlingssätt, då jag frivilligt begav mig till Ostindien utan att hava något att uträtta där. Hade jag däremot hämtat ett litet fartyg från England och styrt raka vägen till min gamla ö; hade jag lastat fartyget liksom slupen med en mängd förnödenheter för kolonien och dess invånare; hade jag utverkat mig laglig besittningsrätt till ön och ställt den under engelska kronans beskydd, vilket lätteligen hade gått för sig; hade jag vidare fört dit över tillräckligt med folk, vapen och ammunition för att kunna hävda min rätt gent emot varje anfall; hade jag slutligen tagit ön i verklig besittning, genom att själv bosätta mig på densamma och kvarstanna där till mina dagars slut — hade jag gjort allt detta, då hade jag åtminstone handlat som en förståndig man och visat mig värd [ 445 ]den lycka, som försynen sent omsider efter alla mina äventyr låtit falla på min lott. Men jag var sannerligen behärskad av en reslust, som aldrig lämnade mig någon ro och aldrig tillät mig någon förnuftig besinning. Jag fann ett nöje uti att spela koloniens beskyddare och gent emot dess invånare uppträda som en patriarkalisk monark; att sörja för dem som om de alla varit mina barn och jag deras omtänksamme fader. Men det föll mig aldrig in att ställa min ö under någon regerings eller nations beskydd, eller anse dess invånare som undersåtar under någon viss monark eller styrelse. Jag gav ön icke ens något namn, utan lämnade den som jag fann den: tillhörande ingen och lydande under ingens styrelse utom min egen. Dock hade jag ingalunda någon makt eller myndighet att styra på ena eller andra sättet utan kolonisternas eget, fria samtycke, ty fastän jag utövade stort inflytande över dem i min egenskap av deras välgörare och erfarne rådgivare, låg dock alltid avgörandet i sista hand hos dem själva.

Men även med denna min ställning till dem skulle jag kunnat uträtta mycket till deras och koloniens bästa, blott jag stannat kvar hos dem och icke åter övergivit dem för att tillfredsställa min ännu på gamla dagar lika obetvingliga reslust. De sista underrättelser, jag hade från min gamla koloni, tillställdes mig genom min kompanjon, vilken hade utsänt ännu en slup till platsen. Han skrev ett brev till mig, vilket jag likväl icke erhöll förrän jag ankom till London, flera år efter den dag, då det skrevs. Däri fick jag spörja, att tillståndet på ön icke var det bästa; att kolonisterna voro missnöjda med sin långa vistelse där; att Will Atkins var död; att fem av spanjorerna lämnat platsen; att de visserligen icke varit mycket oroade av vildarna, men likväl haft några skärmytslingar med dem, samt slutligen att de skrivit till honom, min kompanjon, och bevekligen bett honom påminna mig om mitt löfte att komma och avhämta dem från ön, på det de ännu en gång före sin död måtte få återse sitt fädernesland.

Men jag hade nu åter begivit mig ut på villande stråt, långt bort från min koloni och mitt folk, bland vilket jag kunnat leva lycklig och nöjd, och vars välgång jag i ännu högre grad kunnat främja. Den som önskar veta mera om mig måste finna sig i att vara mig följaktig genom en ny rad av dårskaper, vedermödor och vilda äventyr, i vilka alla försynens rättvisa tydligen kan spåras. Jag har sannerligen fått erfara, huru himmelen låter våra egna begär bliva vårt svåraste gissel och våra starkaste önskningar vår största plåga; huru försynen på det eftertryckligaste straffar oss i och genom uppfyllelsen av just dessa förhoppningar, vilkas förverkligande vi trodde skola innebära vår högsta lycka.

Jag återknyter emellertid nu berättelsens tråd utan att vidare anställa några betraktelser över det mer eller mindre dåraktiga i mitt företag; allt [ 446 ]nog, jag träffade alla förberedelser för min nya långtur, och när den bestämda dagen ingick, anträdde jag även resan.

Innan jag går vidare i min berättelse, måste jag dock säga några ord om den förträfflige unge prästen, som utfört ett så gott verk på min ö och därifrån följde med mig till Brasilien. Det var först hans avsikt att, såsom jag redan omtalat, följa mig ända till Ostindien, men då nu ett fartyg, destinerat till Lissabon, låg segelfärdigt i hamnen, beslöt han att medfölja detsamma och bjöd mig ett varmt farväl, i det han yttrade:

— Som ni finner, min herre, är det fortfarande mitt öde att aldrig komma fram till det ställe, dit jag vid resans början ärnat mig.

Från Brasilien seglade vi tvärs över Atlantiska oceanen till Godahoppsudden, dit vi anlände efter en tämligen god resa. Vi hade visserligen en och annan storm att utstå och hindrades i någon mån av vidriga vindar, men dessa motigheter voro av jämförelsevis så lindrig art, att jag väl må säga, att mina motgångar till sjöss syntes hava nått sitt slut. Så var även i själva verket förhållandet, ty alla mina framtida olycksöden och vedervärdigheter skulle komma att drabba mig på land, varför jag fick göra den erfarenheten, att landet är lika väl som havet ägnat till gissel för våra dårskaper.

Vårt fartyg var statt på en handelsresa och hade en superkarg ombord, som fått 1 uppdrag att alltifrån Kap bestämma alla dess rörelser, dock inom de gränser, som voro utstakade i befraktningsbrevet. Så till vida ägde han icke rättighet att kvarhålla fartyget i någon av de hamnar, som under vägen skulle anlöpas, utöver ett visst antal dagar, vilket var noga fastställt i befraktningsbrevet. Jag hade således intet att göra med denna sak och blandade mig heller icke däri; min brorson — kaptenen — och superkargen fingo styra och ställa med allt dylikt efter som de ansågo lämpligast.

Vi stannade icke längre i Kap än som var nödvändigt för intagande av dricksvatten, varefter vi styrde kurs på Koromandelska kusten. Vi sporde i Kap, att en fransk örlogsman på femtio kanoner samt två stora handelsfartyg nyligen passerat på väg till Indien, och som jag visste, att vi hade krig med Frankrike, hyste jag några farhågor för ett sammanträffande med dem; men de gingo sin egen väg och vi hörde aldrig något vidare av dem. Jag skall ej besvära läsaren med någon tröttande beskrivning av våra hamnplatser, av väder och vind, av små motigheter och händelser under de olika resorna o. s. v., utan endast nämna, vilka hamnar vi anlöpte, samt omtala det mera anmärkningsvärda, som träffade oss på resan från den ena till den andra.

Vi gingo först i land på ön Madagaskar, vars invånare äro kända för att vara mycket vildsinta och trolösa, varjämte de äro väl beväpnade med lansar och bågar, vilka vapen de förstå att använda med utomordentlig [ 447 ]skicklighet. Det oaktat kommo vi ganska väl överens med dem en tid bortåt; de bemötte oss mycket vänligt, och i utbyte mot några småsaker, som vi gåvo dem, såsom knivar, saxar o. s. v., förde de till oss elva feta oxar av medelstorlek, vilka vi togo ombord å fartyget och nedslaktade. Av köttet använde vi en del färskt för vårt närvarande behov, men insaltade största delen för att öka fartygets proviant.

Vi måste kvarstanna här några dagar, sedan vi försett oss med nödiga livsmedel, och jag, som städse varit endast alltför nyfiken att se mig om i varje hörn av världen, dit ödet förde mig, gick även här i land så ofta jag kunde. En afton foro vi i land på östra sidan av ön, och folket, som i förbigående sagt är mycket talrikt, samlades i täta hopar på något avstånd ifrån oss, nyfiket betraktande vårt förehavande. Vi trodde oss icke löpa någon fara, emedan vi handlat flitigt med dem och blivit vänskapligt bemötta. Då folkskaran emellertid växte mer och mer, höggo vi tre grenar av ett träd och stucko ned dem i marken ett litet stycke framför oss, vilket på denna ö är ett tecken till fred och vänskap. Om motsidan är villig att ingå på det sålunda gjorda anbudet, uppsättas även där tre störar eller grenar, varigenom betecknas, att man även å denna sida är böjd för en fredlig sammankomst. Men i fredsvillkoret ingår det förbehåll, att ingendera parten har rätt att överskrida den andra partens genom de tre grenarna betecknade gränslinje, varför man å ömse sidor är fullkomligt säker inom sina störar, under det att området emellan de båda partiernas gränser är neutralt och bildar den plats, där man fritt kan umgås, samtala eller handla med varandra. Dock får man icke medföra sina vapen dit in; vill man beträda denna plats, måste man först sticka ned alla sina kastspjut och lansar inom sin egen gränslinje. Begås något våld på det genom överenskommelsen helgade området, är freden genast bruten; var och en rusar tillbaka till sitt område och fattar sina vapen, och så är stilleståndet slut.

Ovannämnda afton hade en större folkmängd än vanligt samlats för att åse vår landstigning, men de visade sig alla mycket vänskapligt sinnade. De medförde flera slag av födoämnen, vilka vi köpte av dem för de vanliga småsakerna. Kvinnorna hade med sig mjölk och rotfrukter och även annat, som vi kunde använda. Allt var gott och väl; vi beslöto till och med att tillbringa natten på stranden, för vilket ändamål vi inrättade oss så gott vi kunde med till buds stående medel.

Jag vet ej vad orsaken var, men jag kände mig icke riktigt belåten med att tillbringa natten på detta ställe. Båten, som fört oss i land, låg för ankar vid pass ett stenkast från stranden; det föll mig in, att jag hellre ville sova i den. Jag ropade därför på de båda matroserna, som blivit kvarlämnade till båtens bevakning, att komma och hämta mig. Så skedde, [ 448 ]och med ett segel till underlag och några trädgrenar över mig lade jag mig att sova i bottnen av båten.

Vid tvåtiden på morgonen vaknade jag av ett förfärligt skrik ifrån land. Det var en av våra matroser, som skrek på oss att för Guds skull komma och hjälpa dem, ty de voro allesamman i fara att bliva mördade. Omedelbart därefter hörde jag knallarna av fem muskötskott, vilket just var antalet av de större skjutvapen, de medfört i land. Strax därpå ljöd åter en salva, och så ännu en — det var tydligt, att infödingarna på denna ö icke blevo så lätt skrämda av bösskott som Amerikas indianer.

Jag kunde emellertid icke begripa, vad som hänt, men beslöt att utan dröjsmål låta ro mig i land, och som vi hade tre bössor ombord i båten, kommo vi överens om att skynda till de våras hjälp.

Vi hade nått stranden, men redan dessförinnan sprungo våra män i vattnet för att med största möjliga skyndsamhet nå båten, ty de voro i hack och häl förföljda av emellan tre och fyra hundra infödingar. Våra män voro inalles endast nio och av dem hade blott fem bössor; de övriga voro visserligen beväpnade med pistoler och sablar, men dessa vapen voro dem till föga nytta.

Med stor svårighet upptogo vi i båten sju av våra män, av vilka tre voro illa sårade. Medan vi stodo upprätta i båten för att hjälpa upp matroserna, svävade vi i lika stor fara, som de gjort å stranden, ty vildarna skickade ett sådant rägn av pilar över oss, att vi nödgades barrikadera oss emot dem medels tofterna i båten.

Det var en lycka för oss, att skymning ännu rådde, ty om det varit full dager, skulle de skickliga skyttarna icke hava förfelat sitt mål. Vid månens ljus kunde vi urskilja dem, där de från stranden slungade sina spjut och avsköto sina pilar mot oss. Då vi fått i ordning våra skjutvapen, gåvo vi dem en salva, som tycktes såra flera av dem, att döma av skriken. Emellertid stodo de kvar i slagordning på stranden ända till daggryningen, troligen för att de skulle få ljus nog att taga ordentligt sikte på oss.

I denna mindre angenäma ställning fingo vi ligga utan att veta, hur vi skulle bära oss åt att få upp ankaret och seglen, ty för detta ändamål måste vi resa oss upp i båten, och då kunde vi nästan våga tio mot ett, att någon av vildarnas oräkneliga pilar skulle träffa oss. Vi gåvo därför nödsignaler ut till fartyget, och fastän detta låg hela fem kilometer från kusten, iakttogos de dock av min brorson, kaptenen, vars uppmärksamhet redan förut väckts av skjutandet, som nått fram till hans öron. Han lättade fördenskull ankar med all skyndsamhet och närmade sig stranden så mycket som möjligt, varefter han utsände en annan båt med tio mans besättning till vårt bistånd.

Vi ropade dock till dem att icke komma för nära, och upplyste dem i [ 449 ]få ord om ställningen. Likväl rodde de friskt på och stannade icke så särdeles långt ifrån oss. En av dem fattade nu ändan av en lina i sin hand, hoppade i vattnet och sam till vår båt, lagande att denna befann sig mellan honom och vildarna, så att de icke kunde se honom. När han kom fram till oss, fastgjorde han linan i vår båt, varefter, sedan vi lämnat ankaret i sticket, den andra båten bogserade oss utom skotthåll för pilarna. Under tiden lågo vi trygga bakom vår barrikad.

»Vi gåvo dem en salva.»

Så snart vi kommit ombord på fartyget, vände vi dess bredsida mot stranden, och läto kanonerna spela. Laddade med järnskrot och blykulor av olika storlekar, åstadkommo de en förfärlig manspillan bland vildarna.

Vi började nu förhöra karlarna för att taga reda på orsaken till striden. Vår superkarg, som ofta besökt dessa trakter, försäkrade mig nämligen, att vildarna icke skulle hava anfallit de våra, sedan de uppsatt fredstecknet, såvida vi icke på något sätt förfördelat dem. Det kom också mycket riktigt i dagen, att våra matroser voro skulden till hela uppträdet. Härmed hade så tillgått.

Strax efter det jag begivit mig ut i barkassen för att i den tillbringa natten, hade en gammal kvinna, åtföljd av en ung flicka, kommit till de våra för att utbjuda mjölk och rotfrukter. Medan den gamla — huruvida hon var flickans mor eller ej, visste de icke — sålde mjölken, passade en av matroserna på tillfället att vända sig till flickan, mot vilken han uppförde sig på ett synnerligen rått sätt. Förtörnad häröver började gumman skrika, men karlen släppte ej sitt rov, utan sökte släpa henne med sig ur gummans åsyn. Den gamla skyndade då tillbaka till de sina och gjorde alarm, och därmed var stilleståndet slut. På några timmar var en hel armé av [ 450 ]uppretade vildar efter oss, och det var ett sannskyldigt under, att någon enda av oss undslapp med livet.

En av de våra blev dödad av ett lanssting, som träffade honom i början av drabbningen. De övriga undkommo allesamman utom den, som givit anledning till hela upploppet. Han fick betala sitt skändliga dåd dyrt nog, ty vi hörde icke av honom på en lång tid. Ehuru vi hade gynnsam vind för avsegling, lågo vi dock två hela dagar vid stranden och sökte efter karlen, men förgäves. Slutligen måste vi giva honom förlorad, och om han ensam hade fått lida för sin missgärning, så hade förlusten varit måttlig nog. Men saken var ännu ej slut.

Jag kunde nämligen icke känna mig till freds, förrän jag ännu en gång försökt att få reda på karlen. Till den ändan beslöt jag att begiva mig i land tredje natten efter striden. Jag var försiktig nog att välja natten för mitt företag, på det vi icke ännu en gång skulle bliva anfallna av infödingarna. Men jag borde i sanning först hava varit förvissad om, att de mig åtföljande männen obetingat skulle lyda mig, innan jag kastade mig i ett så äventyrligt företag.

Superkargen och tjugu av de kraftigaste karlarna ombord följde mig. Två timmar före midnatt landstego vi på samma ställe, där infödingarna stått uppställda aftonen för striden. Jag ville nämligen se, om de ännu rymt fältet, och om de lämnat några spår efter sig av det nederlag, vi tillfogat dem. Min avsikt var att söka bemäktiga mig en eller två av dem, mot vilka vi sedan torde kunna erhålla vår matros i utväxling.

Vi landstego utan att göra det minsta buller och delade oss därefter i tvänne skaror, av vilka högbåtsmannen förde befälet över den ena, och jag själv över den andra. Vi kunde varken höra eller se något misstänkt först vi landade, varför vi begåvo oss upp till vildarnas lägerplats, den ena skaran på något avstånd från den andra. Som det var ganska mörkt, kunde vi ej heller här till en början urskilja något, tills slutligen högbåtsmannen, som gick främst med sin skara, snavade och föll över en död kropp: Denna upptäckt föranledde oss att göra halt och avvakta månens uppgång, innan vi fortsatte våra undersökningar.

Efter loppet av en timma, då månen spred sitt sken över platsen, sågo vi tydligt, vilken förödelse våra kanoner anställt bland vildarna. Icke mindre än trettiotvå lik betäckte slagfältet. De sårade hade förmodligen genast blivit bortförda från platsen.

Då således, såsom jag tyckte mig finna, intet vidare var att uträtta, beslöt jag återvända till fartyget, men högbåtsmannen och hans folk voro av en annan mening.

— Det lyster mig, sade han, att hälsa på dessa hundar i deras egna kojor; mina karlar äro livade för saken, och jag hoppas, att ni väl icke har något [ 451 ]emot att följa med oss. Få vi tag i dem, så kan ni lita på, att vi få oss ett gott byte, och det är ganska troligt, att vi även få reda på Tom Jeffry (så hette den försvunne matrosen); han sitter nog på gödkur i någon av deras hålor och funderar över lyckans växlingar: i dag fet, i morgon bet!

Om han hade begärt min tillåtelse att få gå, så vet jag nog, vad svar jag givit — jag skulle hava befallt dem att genast begiva sig ombord igen. Vi, som hade ett fartyg och dess dyrbara laddning oss anförtrodda, ägde ingen rättighet att kasta oss i ett dylikt halsbrytande äventyr, och det så mycket mindre, som den förestående resans lyckliga utgång till stor del berodde på besättningens liv.

Men som högbåtsmannen förklarade sig besluten att uppsöka vildarna och endast frågade mig, om jag ej hade lust att följa med, avslog jag på det bestämdaste denna uppmaning och steg upp från marken, där jag suttit, i avsikt att återvända till båten. En eller ett par av matroserna i min avdelning yrkade enträget, att vi skulle följa med högbåtsmannen, men då jag stod fast i min vägran, började de knota och påstodo sig icke behöva lyda mig, utan ämnade följa de andra utan min tillåtelse.

— Kom, Jack, sade en av dem, och följ mig. Jag för min del går åtminstone med.

Nåväl, Jack hörsammade uppmaningen, och så lämnade mig den ene efter den andre — alla utom en, som föredrog att stanna hos mig. I sällskap med denne och superkargen begav jag mig därefter ned till båten, som blivit lämnad under bevakning av en skeppspojke.

Innan jag skildes från de äventyrslystna karlarna, sade jag dem dock, att jag skulle låta båten ligga kvar vid stranden för att upptaga så många av dem, som återkommo med livet, ty detta företag vore det vansinnigaste de gärna kunde kasta sig i, och det skulle alls icke förvåna mig, om ingen av dem någonsin återvände.

På dessa föreställningar svarade de som äkta sjömän, att de voro vissa på, att de allesamman skulle komma helskinnade tillbaka; de skulle nog veta att akta sig och icke onödigtvis utsätta sig för någon fara o. s. v.

Därefter föreställde jag dem, att de icke hade rätt att blottställa sina liv, på vilka resans lyckliga utgång i så hög grad berodde. De borde besinna, att de voro ansvariga för fartyget och lasten, ty om de fingo sätta livet till i detta vågspel, skulle fartyget säkerligen gå förlorat av brist på folk vid manövreringen. Men jag kunde lika gärna ha talat till stormasten på fartyget — de voro både blinda och döva för allt, som icke hade med deras vanvettiga plan att göra.

Alltså tågade de åstad, och fastän företaget i sig själv var straffvärt och av sådan beskaffenhet, att endast dårar kunde hava lånat sig därtill, måste jag dock erkänna, att de gingo tillväga lika försiktigt som modigt. De voro [ 452 ]synnerligen väl beväpnade, ty var och en av dem hade en musköt, en bajonett och en pistol. Några hade breda huggsvärd; andra hade hirschfängare, och högbåtsmannen jämte tvänne andra hade änterbilor. Dessutom hade de tretton handgranater med sig. Modigare och bättre beväpnade sällar hade aldrig begivit sig ut på ett galnare äventyr.

Huvudändamålet med deras krigståg var egentligen plundring, ty de hoppades finna guld i vildarnas ägo; men en omständighet, som ingen förutsett, tillstötte och förvandlade dem alla till avgrundsandar, vilka sökte släcka sitt ursinniga hämndbegär i de stackars infödingarnas blod.

Då de anlände till de få kojor, som de trott vara staden, funno de till sin stora förargelse, att de misstagit sig, ty där funnos endast tolv eller tretton hyddor inalles. Var staden låg eller huru stor den var, hade de ingen aning om. De började därför rådpläga sinsemellan om, vad de borde taga sig till, och det dröjde en stund, innan de kunde komma till något beslut, ty om de överföllo dessa hyddor, måste de döda varenda en av dess invånare. Men alldenstund det var natt och ganska mörkt, fastän månen var uppe, var det högst sannolikt, att några av vildarna skulle undkomma och fly till staden. Och i så fall skulle snart en hel armé vara på benen. Om de däremot, å andra sidan, lämnade dessa kojor med deras sovande invånare i fred, visste de ej, var de skulle söka staden. Emellertid var detta sista det bästa rådet, varför de äntligen beslöto att lämna platsen och själva taga reda på staden, bäst de kunde.

De drogo således vidare ett litet stycke, då de på en gång blevo varse en ko, som var bunden vid ett träd. Det föll dem genast in, att de här funnit en god vägvisare, — ty, sade de sinsemellan, kon tillhör säkert någon i staden, som vi söka, så framt hon ej är hemma i den lilla byn, vi redan gått förbi.

De löste därför kon för att se, vart hon tog vägen; ginge hon åt det håll, varifrån de kommit, hade de ej något att beställa med henne; ginge hon däremot åt motsatt håll, skulle de följa henne. De avskuro alltså repet, som var snott av ett slags bast, och mycket riktigt: kon gick före dem rakt till staden, vilken — efter vad de sedermera berättade — bestod av mer än två hundra hus eller hyddor. De sade sig även hava iakttagit, att i några av husen flera familjer bodde tillsammans.

Här funno de allt försänkt i den djupaste tystnad; det var tydligt, att ej en levande själ i hela staden var vaken. De rådslogo nu först och främst om, huru de skulle bete sig vid stadens överrumpling. Efter några meningsbyten fattade de beslutet att dela sig i tre skaror och sätta eld på tre hus i olika delar av staden, och när männen kommo ut, skulle de gripa och binda dem. Om någon gjorde motstånd, skulle han utan förbarmande nedhuggas. Därpå skulle man genomsöka och plundra husen. Likväl beslöto [ 453 ]de att, innan de företogo sig något annat, i all tysthet marschera igenom staden för att se, huru stor den var och om de kunde våga sig på den eller ej.

»Kon gick före dem.»

Sagt och gjort: de smögo sig tysta igenom den sovande staden och voro därefter ense om att äventyra ett anfall. Men under det de ömsesidigt uppmuntrade varandra till det förestående verket, hände något, som i ett slag förändrade hela ställningen. Tre av deras kamrater, som gått ett stycke ifrån de övriga, ropade nämligen högljutt till dem, att de funnit Tom Jeffry. Alla skyndade dit, och se! där hängde den stackars karlen, naken, med avskuren strupe och fastbunden i trädet vid ena armen. Alldeles intill trädet låg en hydda, i vilken sexton eller sjutton av de förnämsta infödingarna voro församlade. De befunnos vara vakna och i samtal med varandra. Tre av dem hade blivit sårade i striden av våra skott.

Åsynen av Tom Jeffrys stympade lik bragte våra karlar i sådant raseri, att de svuro att utkräva en ryslig hämnd och att ingen vilde, som råkade i deras händer, skulle med livet undkomma.

De gingo genast till verket, men handlade likväl icke så huvudlöst, som man med fäst avseende på den ursinniga förbittring, som gripit dem, skulle kunnat tro. Deras första omsorg var att skaffa något lätt antändligt material, men efter en stunds sökande funno de detta vara överflödigt, enär [ 454 ]de flesta husen voro låga och täckta med blad och rör. Inom en kvarts timma hade de också stuckit staden i brand på fyra eller fem ställen. Ett ibland de första hus, som de antände, var det, i vilket de samtalande infödingarna befunno sig.

Så snart de stackars männen varseblevo det flammande eldskenet, rusade de förfärade upp från sina platser och störtade till dörren för att rädda sina liv. Men här råkade de illa ut, ty högbåtsmannen och två till av vårt folk bevakade utgången, och den förre dödade två av vildarna med sin änterbila. Alla de övriga drevos tillbaka in i kojan. Som denna var stor och hyste många vildar, vågade högbåtsmannen sig ej in i den, utan tog en handgranat, som han med kraft slungade in ibland de arma människorna. Dess verkan var i sanning förfärlig: de allra flesta av männen dödades eller sårades, då den kreverade. De återstående blevo nedstuckna av de tre sjömännens bajonetter vid deras förnyade försök att komma ut ur det brinnande huset.

Under hela detta uppträde hade våra karlar icke lossat ett enda skott, emedan de icke ville väcka folket i staden fortare, än de hunno avfärda dem. De väcktes emellertid i alla fall snart nog av elden, som nu rasade med den största häftighet, och så snart några av dem stucko ut huvudet genom dörrarna, voro genast våra män, som fördelat sig i flera mindre partier, till hands att stöta ned dem. Härunder ropade mördarna till varandra i att komma ihåg Tom Jeffry — ett rop, som icke förfelade sin verkan.

Medan detta ohyggliga slaktande pågick, befann jag mig i ett tillstånd av stark spänning och oro, som ytterligare ökades vid anblicken av den väldiga branden. Den tycktes mig, tack vare nattens mörker, rasa alldeles i närheten. Då min brorson, som blivit väckt av sina ombord varande matroser, såg elden och hörde skotten — ty nu hade de även börjat skjuta — blev jämväl han, som icke hade någon aning om det skedda, högst orolig; tusen farhågor för mig och superkargen bemäktigade sig honom, och han tog slutligen, då han icke längre förmådde uthärda denna ovisshet, en annan båt och begav sig tillika med tretton matroser i land.

Han blev överraskad av att finna mig och superkargen med endast två man i båten, men ehuru det gladde honom att se oss välbehållna, var han dock lika otålig som vi att få veta, vad som var på färde, ty skjutandet fortfor och lågorna tilltogo allt mer och mer.

Omsider fattade kaptenen sitt beslut.

— Hända vad som hända vill, sade han, så går jag och hjälper dem.

Jag gjorde honom samma föreställningar som jag förut gjort högbåtsmannen, och erbjöd mig till och med att i sällskap med tvänne matroser själv begiva mig åstad till krigsskådeplatsen för att söka utforska ställningen, [ 455 ]varefter jag omedelbart skulle återvända till honom och avgiva rapport över mina upptäckter.

Men det var förgäves att tala till min brorson i denna sak, han var lika envis som de andra och hade fullt och fast beslutat att marschera åstad med sin lilla trupp för att förena sig med de stridande matroserna.

— Jag önskar bara, utbrast han otåligt, att jag endast hade kvarlämnat tio man ombord till fartygets bevakning, och tagit även de andra med mig. Jag vill hällre förlora fartyget, resan, livet — ja, allt, än låta min besättning omkomma av brist på hjälp, då jag är i tillfälle att bringa dem sådan.

Och därvid blev det.

Då jag sålunda fann det omöjligt att övertala min brorson att avstå från sin plan, beslöt jag att själv följa med. Kaptenen befallde nu två matroser att ro tillbaka till fartyget och hämta ytterligare tolv man, av vilka sex skulle kvarstanna till båtarnas bevakning och de övriga sex följa med oss. Som hela skeppsbesättningen utgjordes av sextiofem man — av vilka dock två blivit dödade i den första striden med vildarna, vilken orsakat hela olyckan — lämnade han således endast sexton man ombord å fartyget.

Med största skyndsamhet marscherade vi nu i riktning mot eldskenet, till vilket vi styrde vår kosa i rak linje utan att bekymra oss om vägar eller stigar. Om bösskotten förut oroat oss, så uppväckte nu det arma folkets hjärtskärande jämmerskrin en helt annan känsla hos oss. De fyllde oss med verklig fasa. Jag hade läst berättelsen om Oliver Cromwells intagande av Drogeda på Irland, och huru han då lät döda män, kvinnor och barn utan åtskillnad; jag hade läst om Tillys stormning och plundring av staden Magdeburg, vid vilket tillfälle han lät halshugga tjugutvåtusen människor av olika kön och åldrar; men jag hade aldrig förrän nu kunnat bilda mig en föreställning om dessa skändligheters verkliga innebörd, ej heller är det mig möjligt att beskriva det intryck, de gjorde på mig.

Vi fortsatte emellertid vår marsch och anlände slutligen till staden, ehuru det var omöjligt för oss att beträda dess gator till följd av lågorna och den starka hettan. Det första föremål, som mötte våra blickar, var ruinen eller snarare askan efter ett nedbrunnet hus, och alldeles framför detsamma lågo, klart belysta av eldskenet, liken av fyra män och tre kvinnor, varjämte vi i den rykande ruinhögen tyckte oss se lämningarna av ännu en eller två människokroppar.

Var det väl möjligt, frågade vi oss, att vår besättning kunnat föröva dylika djävulska grymheter? Och om så verkligen var fallet — förtjänade icke vart och ett av dessa vilddjur att bliva straffat med den gräsligaste död? Men ännu var ej måttet rågat. Litet längre fram fingo vi bevittna en syn, som kom blodet att stocka sig i våra ådror. Tre nakna kvinnor rusade, [ 456 ]under upphävande av de förfärligaste jämmerrop, gatan framåt med en hastighet, som om de haft vingar; efter dem löpte sexton eller sjutton män, även de infödingar, likaledes utom sig av förfäran, och hack i häl efter dem följde tre av våra engelska blodhundar, vilka, då de funno, att vildarna voro snabbare än de, sköto av sina bössor mitt i flocken. Vi sågo en av de arma varelserna dödligt sårad segna till marken.

Då de flyende strax därefter blevo varse oss, uppgåvo de ett förtvivlans ångestskri, ty de trodde helt naturligt, att även vi voro deras fiender, som genskjutit dem för att mörda dem. De stackars kvinnorna intogos isynnerhet av en dödlig fasa; två av dem tvärstannade och föllo ögonblicket därpå till marken, som om de blivit träffade av blixten.

Vid denna förfärliga syn upphörde mitt hjärta nästan att slå; en iskyla spred sig i mina ådror, och hade jag i detta ögonblick haft de tre engelska odjuren i mitt våld, så hade deras eländiga liv icke varit mycket värt. Emellertid läto vi de stackars flyende medels tecken förstå, att vi icke ämnade tillfoga dem något ont, varpå de ögonblickligen kommo fram till oss, kastade sig på knä och räckte upp sina händer, liksom bedjande oss att rädda dem, vilket vi även läto dem förstå, att vi ville. Därefter slöto de sig samman i en klunga tätt bakom oss, liksom för att söka skydd.

Lämnande mina män kvar här, tillsade jag dem, att, därest de skulle möta några av mördarna, bedja dem upphöra med sitt vansinniga förehavande, vilket snart kunde komma att stå dem dyrt nog, ty det vore alldeles icke omöjligt, att tusentals män från andra delar av ön kunde komma till platsen framemot morgonen. Eldskenet från den brinnande staden var nämligen synligt på långa håll. Som sagt, jag lämnade mina karlar här och begav mig själv, endast åtföljd av två man, in bland vildarna för att söka lugna och, om så bleve behövligt, försvara dem mot de vita skurkarna. De arma varelserna voro förfärligt åtgångna; somliga hade fruktansvärda brännsår på händer och fötter, andra hade blivit svårt skadade av de förföljande matroserna. En kvinna hade fallit omkull i elden och blivit rysligt bränd, innan hon kunde stiga upp igen. En av karlarna hade fått en kula genom kroppen och drog sin sista suck, medan jag var där.

Jag blev emellertid så upprörd av alla dessa förfärliga syner, att jag icke längre förmådde stanna kvar ibland dem, utan återvände till mina karlar. Därpå beslöt jag att, kosta vad det ville, slå mig fram genom eld och lågor till mitten av staden, för att äntligen göra ett slut på det ohyggliga mördandet. Jag omtalade min avsikt för karlarna och bad dem följa mig. Men just i samma ögonblick kom högbåtsmannen i spetsen för fyra av sitt folk till platsen. De voro överstänkta av blod och sågo förfärliga ut. Farande fram med ursinnig iver, tycktes de endast spana efter flera offer att släcka sin blodtörst på.

[ 457 ]Mina karlar ropade högljutt till dem att stanna, men de tycktes varken höra eller se. Slutligen lyckades det oss dock att fästa deras uppmärksamhet på oss, och de kommo fram till oss.

Så snart högbåtsmannen fick syn på oss, uppgav han ett triumftjut, liksom om han väntat att få mera hjälp. Utan att låtsa om mig, utropade han:

— Kapten, käre kapten! Jag är glad, att ni kommit hit; vi ha inte halvgjort arbete än. De förbannade hundarna! Jag ska’ döda så många av dem, som stackars Tom hade hårstrån på huvudet. Vi ha svurit att icke skona en enda av. dem. Vi ska min själ utrota hela ynglet ifrån jorden. Och därmed ville han ånyo rusa åstad för att återupptaga sitt blodiga verk, utan att giva oss tillfälle att yttra ett ord.

Men höjande rösten för att få honom att stanna ännu några ögonblick, utropade jag:

— Eländige blodhund, vad tar du dig till? Om du kommer med din hand vid en enda av dessa stackars varelser mera, är du dödens! Stanna här, om ditt liv är dig kärt!

— Gott herre, svarade han, vet ni då, vad de gjort? Vill ni hava skäl för vad vi gjort, så kom med mig.

Vi följde honom till det förut omtalade trädet, och här visade han oss den stackars Tom Jeffry, hängande vid ena armen, naken och med avskuren strupe.

Jag medger, att jag själv blev upprörd vid denna syn, och kanske skulle jag under andra omständigheter hava blivit bragt ur fattningen. Men jag tyckte nu, att de redan drivit sin hämnd alltför långt, och jag erinrade mig Jakobs ord på dödsbädden till sina båda söner Simeon och Levi: »Förbannad vare deras vrede, att den är så våldsam; och deras hårdhet, att den är så grym!»

Men nu inträffade något, som beredde mig en ny svårighet. Ty då de män, jag medfört, fingo se den stackars Tom Jeffry sålunda behandlad, blevo även de i högsta grad uppbragta, och det blev nu min uppgift att söka hålla dem tillbaka från alla våldsdåd. Men vad kunde jag väl uträtta, då till och med min brorson ställde sig på deras sida! Han sade mig nämligen, så att de hörde det, att han var högligen bekymrad för, att hans folk skulle bliva övermannat, och vad vildarna beträffade, så ansåg han, att ingen av dem borde få leva.

— De äro alla delaktiga i Tom Jeffrys mord, slutade han, och de böra således alla behandlas som mördare.

Då mina män hörde dessa ord, slöto sig åtta av dem till högbåtsmannen och hans skara för att deltaga i det blodiga verket. Då jag sålunda fann mig helt och hållet ur stånd att hindra dem, gick jag min väg därifrån, [ 458 ]uppfylld av dystra och sorgsna tankar, ty jag kunde icke uthärda anblicken och ännu mindre de hjärtslitande jämmerropen av de olyckliga varelser, som föllo i mördarnas händer.

»Han visade oss den stackars Tom Jeffry, hängande vid ena armen.»

De enda, jag kunde få att medfölja mig, voro superkargen och två matroser. I sällskap med dem begav jag mig tillbaka till båtarna. Det var i sanning ganska oförsiktigt av mig att med så få följeslagare våga mig ned [ 459 ]till kusten, ty ryktet om stadens olycka hade spritt sig i omnejden, och som det redan var dager, syntes det sannolikt, att vi skulle stöta på eller bliva iakttagna av någon kringströvande skara infödingar. Vi fingo även sedermera veta, att vid pass fyrtio, med lansar och bågar väl beväpnade vildar hade befunnit sig vid den förut omnämnda lilla byn, just som vi passerade förbi densamma. Men genom en synnerlig försynens skickelse hade vi kommit att taga en annan väg vid vårt återvändande till stranden, så att vi gått ett bra stycke på sidan om byn. Endast denna omständighet hade räddat oss för upptäckt och en säker död.

Då vi anlände till stranden, var det full dager. Jag tog ofördröjligen en av båtarna och lät ro mig ut till fartyget, varpå jag återsände den för besättningens räkning. Vid ankomsten till båtarna hade jag märkt, att elden höll på att utslockna och att skjutandet var i avtagande, men ungefär en halvtimma efter det jag kommit ombord å fartyget, hörde jag en ny gevärssalva och såg samtidigt en väldig rökpelare uppstiga mot himlen. Detta tilldrog sig, efter vad jag sedermera fick veta, då besättningen på återvägen anlände till byn, där de överföllo de fyrtio vildarna, dödade sexton eller sjutton av dem och stucko hyddorna i brand. Barnen och kvinnorna lämnade de dock här i fred.

Då de båda matroserna, som rott mig ut till fartyget, återkommo till stranden, började vårt folk visa sig. De vände dock ej tillbaka i samma ordnade skick, som de dragit ut, utan anlände i spridda flockar en efter annan, så att det skulle varit lätt nog för en liten skara beslutsamma män att överrumpla dem och avskära dem återtåget. Men öns hela befolkning hade gripits av en förlamande skräck; de stackars vildarna voro så överraskade och så förfärade, att jag säkert tror, att hundra av dem skulle ha flytt hals över huvud vid blotta åsynen av fem vita. Under hela den förfärliga massakern hade ej heller någon enda av infödingarna gjort ett allvarsamt försök till försvar. Såväl elden som det plötsliga överfallet i mörkret gjorde dem så utom sig av häpnad och bestörtning, att de icke visste, vart de skulle vända sig. Flydde de åt ena hållet, mötte dem där en trupp av de våra vände de om, stötte de på en annan avdelning. I vilket fall som helst voro de prisgivna åt en säker undergång, under det att de våra icke ledo den minsta skada, med undantag av en matros, som vrickade sin fot, och en annan, som brände ena handen.

Jag var mycket uppbragt på alla slagskämparna, men isynnerhet på min brorson, som till den grad kunnat åsidosätta sin plikt som fartygets befälhavare, att han icke allenast uppeggat, i stället för avvänt, sin besättnings blinda raseri, utan även själv deltagit i ett så grymt och blodigt förstörelseverk. Då jag förehöll honom hans ovärdiga uppförande, svarade han mycket aktningsfullt, att han blivit alldeles utom sig och icke kunnat lägga [ 460 ]band på sin vrede, då han fått se den stackars Tom Jeffrys förfärligt stympade lik.

— Jag erkänner villigt, medgav han, att jag i egenskap av fartygets befälhavare icke handlat som jag bort; men det var mig omöjligt att låta mordet på en av mina karlar förbliva ostraffat.

Vad de övriga beträffar, stodo de alls icke under min lydnad, vilket de även mer än väl visste, och de bekymrade sig ej heller det minsta om mitt misshag.

Följande dag lättade vi ankar och gingo till segels, och jag hörde aldrig något mera om det rysliga blodbadet. Våra karlar uppskattade antalet av de dödade infödingarna olika; enligt den, såsom mig syntes, mest tillförlitliga uppgiften hade de dödat eller livsfarligt sårat inalles omkring etthundrafemtio människor — män, kvinnor och barn, varjämte hela staden nedbrunnit i grunden, så att ej ett enda hus stod kvar. Vad den stackars Tom Jeffry beträffar, togo de endast ned honom ur trädet, där han hängde vid ena armen, men brydde sig ej om att föra med sig hans lik ombord.

Huru rättvist vårt folk än ansåg sitt handlingssätt, kunde jag ej annat än ogilla det, och jag sade dem flera gånger, att Guds hämnande hand förr eller senare skulle drabba dem. Vad de gjort, kunde icke komma under annan benämning än mord, och de själva voro mördare. Visserligen hade infödingarna dödat Tom Jeffry, men han var den angripande parten — han hade brutit det överenskomna stilleståndet genom att förfördela den unga kvinnan, som omisstänksamt hade nalkats deras område.

Högbåtsmannen försvarade emellertid anfallet och den därpå följande massakern sålunda.

— Det kan nog se ut, sade han, som om vi brutit stilleståndet, men det är dock icke så. Infödingarna började själva striden aftonen förut, då de utan rättvis anledning sköto på oss med sina pilar och dödade en av oss. De voro således de anfallande, och vi voro endast i vår fulla rätt, då vi utkrävde hämnd på våldsverkarna. Och fastän stackars Tom Jeffry tagit sig en liten frihet med flickan, borde han därför icke hava blivit mördad, och det till på ett så skurkaktigt sätt. Nej, vi hava visst icke gjort annat än utövat rättvisa; vi hava icke gjort annat, än vad Guds egen lag bjuder oss att göra, nämligen att straffa mördare.

Man skulle nu kunna tro, att dessa tilldragelser voro alldeles tillräckliga att varna oss för att gå i land bland vildar och barbarer; men det är i sanning omöjligt att göra människor visare utan på deras egen dyra bekostnad, och den dyrköptaste erfarenheten synes alltid även vara den, som länder dem till den största nyttan.

Det var nu vår avsikt att gå till Persiska viken och därifrån till Koromandelkusten, varest vi endast ämnade anlöpa Surat. Men superkargens [ 461 ]egentliga bestämmelseort låg uppe vid Bengaliska viken, där han skulle söka avsättning för lasten. Lyckades icke detta, skulle resan fortsättas till Kina och hemfärden anträdas därifrån.

I Persiska viken träffades vi av den första olyckan. Fem av vårt folk, som gått i land på arabiska kusten, blevo nämligen omringade av en skara araber och antingen dödade eller bortförda i slaveri. De övriga av båtbesättningen voro icke i stånd att rädda dem och undsluppo själva med knapp nöd att bliva tillfångatagna.

Då jag sade mig i denna händelse finna himlens rättvisa vedergällning för massmordet på Madagaskar, genmälte högbåtsmannen i ganska hetsig ton:

— Min herre, mig synes, att ni icke har skäl för ert klander och edra anmärkningar. Åtminstone finner ni ej stöd för dem i bibeln. Vår frälsare säger själv, att de män, över vilka tornet i Siloam föll och vilka det dödade, ej voro större syndare än alla andra människor. (Luk. 13 :4.)

Men vad som verkligen förstummade mig i detta fall, var den omständigheten, att ingen av de fem matroser, vi mist, befann sig ibland dem, som förövade massmordet på Madagaskar — så kallade jag alltid denna massaker, ehuru förövarna själva hade svårt att fördraga ordet massmord såsom benämning på deras dåd.

Mitt ständiga predikande för dem över detta ämne hade emellertid svårare följder, än jag kunnat tro. Högbåtsmannen, som varit anförare för det ohyggliga överfallet, kom en dag helt trotsigt fram till mig och sade:

— Jag märker, att ni oupphörligt bringar den där affären på tal och gör edra egna utläggningar däröver, vilka jag för min del icke kan finna rättvisa. Isynnerhet har ni funnit för gott att utvälja mig till föremål för edra obehagliga anmärkningar. Men som ni bara är en passagerare och icke har något att befalla här ombord, lika litet som någon rätt att bevaka, anse vi oss icke behöva tåla ert uppträdande. Vi kunna sannerligen icke förstå annat, än att ni har något ont i sinnet emot oss, och det skulle icke förvåna oss, om ni vid framkomsten till England försökte att draga oss inför domstol. Såvida ni därför inte vill besluta er för att upphöra med edra eviga predikningar och låta bli att vidare bekymra er om mig eller mina angelägenheter, så måste jag lämna fartyget, ty jag anser det under sådana förhållanden icke. nyttigt för min hälsa att trampa samma däck som ni.

Jag åhörde honom tåligt, tills han fann för gott att sluta, varefter jag svarade:

— Visserligen har jag hela tiden förklarat mitt skarpa ogillande av massmordet på Madagaskar, och när helst tillfälle givits öppet uttalat mina tankar om detta våldsdåd; dock vet jag mig icke särskilt hava klandrat er [ 462 ]mera än någon av de övriga. Vad det beträffar, att jag ej har något att befalla här ombord, såsom ni uttrycker er, så äger det ju sin riktighet, och jag har ej heller sökt utöva någon myndighet här, utan endast tagit mig friheten att oförbehållsamt säga min mening i saker, som röra oss alla. Vad åter den saken angår, huruvida jag har någon rätt eller ej att bevaka i fartyget eller lasten, så är det något, som alldeles icke kommer er vid. Jag kan emellertid upplysa er om, att jag äger en betydlig del i fartyget, och finner mig sålunda hava rättighet att säga ännu mera, än jag gjort. I alla händelser, slutade jag, och jag kände, huru blodet nu började stiga mig åt huvudet, är jag icke skyldig att avlägga någon räkenskap vare sig inför er eller vem annars det vara må, utan om ni bara sköter er plikt, så skall jag nog sköta min utan all inblandning från er sida.

Den oförsynte karlen gav denna gång endast några mumlade ord till svar, och jag trodde, att hela saken därmed var slut. Vi befunno oss vid detta tillfälle i en bengalisk hamn, och som jag önskade se mig om i land, lämnade jag fartyget i sällskap med superkargen. Men då jag framemot aftonen beredde mig att återvända ombord, kom en av matroserna, som rott oss i land, fram till mig och sade, att jag icke behövde göra mig besvär med att gå ned till båten, ty de hade order att icke vidare föra mig ombord.

Läsaren kan lätteligen tänka sig, huru förvånad jag blev över detta oförskämda budskap. Jag sporde matrosen, vem som utfärdat den märkliga ordern. Högbåtsmannen, blev hans svar. Därpå sade jag intet vidare, utan bad endast karlen underrätta vederbörande om, att han framfört hälsningen till mig och att jag icke lämnat något svar.

Jag gick ofördröjligen att uppsöka superkargen, omtalade för honom, vad som passerat, och uttalade mina farhågor för, att ett myteri var nära förestående ombord å fartyget. Jag yrkade därför enträget, att han genast skulle skaffa en båt, begiva sig ut till fartyget och underrätta kaptenen om ställningen. Men denna försiktighet visade sig överflödig, ty saken hade redan haft sin gång ombord, innan jag ännu talat med superkargen därom. Högbåtsmannen, överkonstapeln, timmermannen och allt underbefälet hade nämligen, så snart jag lämnat fartyget, kommit upp på däck och begärt att få tala med kaptenen.

Högbåtsmannen, som förde ordet, upprepade allt, vad han förut sagt till mig, tilläggande:

— Som nu herr Crusoe av egen drift gått i land, behöva vi ju icke bruka våld emot honom, vilket vi i motsatt fall skulle hava gjort för att bliva honom kvitt. Herr kapten, tillåt mig att öppet säga er vår tanke. Vi hava tagit hyra här på fartyget för att tjänstgöra under ert kommando, och vi ämna också troget fullgöra alla våra skyldigheter, men endast med [ 463 ]det villkor, att herr Crusoe lämnar fartyget. Gör han icke det, eller tvingar ni honom ej till detta steg, så vilja vi icke vidare segla med er utan hava överenskommit att allesammans avmönstra här.

Vid ordet allesammans vände han huvudet mot stormasten, vilket synes hava varit det överenskomna tecknet, ty omedelbart därpå utropade hela den här församlade besättningen:

— En för alla! Alla för en!

Min brorson var en man av stort mod och sinnesnärvaro, och ehuru han blev i högsta grad överraskad av detta oväntade uppträde, svarade han dock med största lugn:

— Välan, jag skall taga saken i övervägande. Dock kan jag ej göra något vid den, förrän jag fått tala med herr Crusoe därom.

Han försökte även att visa dem det oresonliga och orättvisa i deras handlingssätt, men det var förspilld möda; de räckte varandra händerna inför hans ögon och svuro på, att de allesammans skulle gå i land och lämna fartyget, såvida han icke ville lova dem att förständiga mig att icke vidare beträda däcket med min fot.

Detta var ett hårt villkor för min stackars brorson, som djupt kände, i huru stor förbindelse han stod till mig och dessutom icke visste, huru jag skulle taga saken. Återigen började han tala förstånd med det upproriska folket; han föreställde dem, att jag ägde en betydlig del i fartyget, och att han rättvisligen icke kunde, så att säga, driva mig ut ur mitt eget hus.

— Om I framhärden i eder avsikt, sade han, så handlen I ej stort bättre än den beryktade sjörövaren Kidd, som ställde till myteri ombord å fartyget, satte kaptenen i land på en obebodd ö och seglade sin väg med skeppet. — I mån gå ombord på vilket fartyg som helst, så kommer denna affär att stå er dyrt, därest I någonsin ämnen återvända till England. Besinnen detta väl! Och ännu en gång säger jag er, att fartyget är herr Crusoes, varför det är mig omöjligt att förbjuda honom återvända hit. Sannerligen vill jag icke hellre förlora både fartyg och last än tillfoga honom en sådan skymf, en sådan oförrätt! I han nu hört min mening, och gören ert val! Jag skall dock begiva mig i land och tala med herr Crusoe.

Därpå uppmanade han högbåtsmannen att medfölja honom; det vore ju möjligt, att de kunde uppgöra saken i godo med mig. Men de förkastade samstämmigt förslaget, sägande, att de på intet villkor ville hava något mera med mig att göra: komme jag åter ombord, så ginge de alla i land.

— Välan, genmälde kaptenen, är detta ert beslut, så vill jag gå i land och tala med honom.

Och strax efter det jag erhållit högbåtsmannens budskap, kom min brorson till mig med underrättelse om det skedda.

Jag bekänner, att jag blev mycket glad vid åsynen av min brorson, ty [ 464 ]det var icke utan, att jag hyst farhågor för, att de skulle våldföra sig på honom, sätta till segel och begiva sig av med fartyget. Jag hade då befunnit mig så gott som naken i ett främmande land utan medel att hjälpa mig själv, och min ställning skulle hava gestaltat sig vida värre än fordom, då jag var ensam på min ö. Men till denna ytterlighet hade, dess bättre, de upproriska skurkarna icke drivit sin oförsynthet. När min brorson berättade för mig, huru allt tillgått och vad de sagt honom, bad jag honom icke vara det minsta bekymrad, ty jag ämnade verkligen stanna kvar i land. Jag önskade endast att erhålla alla mina tillhörigheter, som befunno sig ombord, samt att han ville lämna mig en tillräcklig summa pänningar, så skulle jag nog själv skaffa mig någon annan lägenhet över till England.

Min brorson var mycket nedslagen över detta snöpliga slut på min resa, men det fanns ingen annan utväg än att ge vika för övermakten. Han begav sig således åter ombord och underrättade karlarna om, att hans farbror givit efter för deras enträgerihet. Så slutade detta äventyr; karlarna återvände belåtna till sina göromål, och jag gick i samråd med mig själv om, vad jag nu skulle taga mig till.

Mitt öde hade denna gång fört mig till den mest avsides belägna delen av världen, såsom jag väl må säga, ty jag befann mig här närmare femton tusen kilometer sjöledes längre från England än på min ö en gång i tiden. Dock hade jag här den fördelen att kunna lämna platsen, när jag behagade, och färdas landsvägen genom Stora Mogul till Surat, därifrån sjöledes till Basra vid Persiska vikens norra ände, varefter jag kunde taga karavanvägen till Aleppo och Skanderon, på det senare stället inskeppa mig till Italien och så åter över land begiva mig till Frankrike — en resa, som väl tillsammanlagt utgjorde en jord-diameter eller mera.

Jag hade ännu ett förslag, nämligen att här invänta något från Sumatra utgående fartyg och på detsamma inskeppa mig som passagerare till England. Men som jag icke stod i något slags förbindelse med Ostindiska kompaniet, skulle det bliva svårt för mig att utverka dess tillåtelse att lämna platsen med något av dess fartyg.

Efter förloppet av några dagar hade jag den grämelsen att se min brorson avsegla utan mig. Han hade dock dessförinnan låtit landsätta tvänne personer, som skulle kvarstanna hos mig till sällskap och hjälp. Dessutom hade min brorson försett mig med en rundlig summa pänningar samt ett resekreditiv för kommande behov, på det att jag, vad än månde hända, icke skulle råka i förlägenhet.

Mitt första göromål blev att skaffa mig ett gott logi, vilket jag erhöll i en engelsk kvinnas hus, där jag före mig fann flera köpmän såsom hyresgäster — några fransmän, tvänne italienare eller rättare judar samt en engelsman. Här trivdes jag ganska väl, och på det ingen må kunna säga, att [ 465 ]jag gick huvudstupa tillväga i något hänseende, vill jag anmärka, att mitt uppehåll på denna plats icke blev mindre än något över nio månader. Därunder hade jag god tid att överväga min ställning och att taga mina mått och steg för den närmaste framtiden.

Som jag medfört ett tämligen stort förråd av värdefulla engelska varor, var jag icke sen att till min fördel omsätta dem på en plats, där de voro så begärliga som här. Enligt min ursprungliga avsikt inköpte jag även ett parti mycket goda diamanter, vilka framför allt annat lämpade sig för mina närvarande omständigheter, emedan jag alltid kunde bära hela min förmögenhet på mig.

Efter en lång vistelse på detta ställe, och sedan jag uppgjort flera planer för mitt återvändande till England utan att dock hava lyckats finna någon passande lägenhet, kom en morgon den engelske köpmannen, med vilken jag bott tillsammans och därjämte slutit ett nära vänskapsförbund, till mig och sade:

— Landsman, jag har ett förslag att göra er; ett förslag, som, efter vad jag vågar hoppas, skall tilltala er lika mycket som mig själv. Vi befinna oss här — ni genom en slump, jag på grund av mitt eget val — i en del av världen, som ligger så långt som möjligt från vårt hemland. Likväl äro vi här i ett land, där vi båda, som i grund och botten förstå oss på handel och affärer, kunna förtjäna en vacker förmögenhet. Om ni vill som jag, så skjuta vi samman tjugutusen kronor vardera och förhyra oss ett fartyg, det första bästa vi kunna överkomma. Ni blir kapten och jag blir köpman, och så göra vi en handelsresa på Kina. Varför skulle vi ligga stilla här? Hela världen är i ständig rörelse — den går som ett hjul kring sin axel; alla varelser, som Gud skapat, antingen de nu bebo himmelen eller jorden, äro verksamma och idoga — varför skulle vi förbliva sysslolösa? Det finnes inga sådana drönare i världen som sysslolösa människor — varför skulle vi tillhöra deras antal?

Förslaget tilltalade mig synnerligen mycket, och det så mycket mera, som det framställdes på ett så godmodigt och vänskapligt sätt. Min närvarande ställning var också särskilt ägnad att göra mig redobogen för hart när vilket företag som helst, och fastän handel och affärer just icke voro mitt rätta element, så var ett kringströvande och äventyrligt liv det så mycket mera. Intet förslag att se mig om i världen på något håll, där jag förut aldrig varit, kunde i själva verket förfela att på mig utöva en mäktig dragningskraft.

Det dröjde emellertid någon tid, innan vi kunde skaffa oss ett fartyg, som motsvarade våra fordringar, och när vi äntligen lyckats överkomma ett sådant, föll det sig mycket svårt för oss att finna ett tillräckligt antal engelska sjömän till dess besättning. Efter ytterligare någon tids förlopp hade [ 466 ]vi dock erhållit en styrman, en högbåtsman och en konstapel, alla engelsmän; en holländsk timmerman och tre matroser av annan nationalitet. Med dessa ansågo vi oss kunna företaga resan, sedan vi gjort besättningen fulltalig med hinduiska sjömän.

Det finnes så många resebeskrivningar över dessa trakter; så många skildringar av land och folk i denna del av världen hava blivit utgivna från trycket, att jag för min del icke vill trötta läsaren med någon lång redogörelse för vår resa, med någon berättelse om de ställen, vi besökte, och om deras invånare. Jag skall därför endast omtala, att vi först gingo till Atsjin på ön Sumatra och därifrån till Siam, där vi utbytte en del av våra varor mot opium och ett litet parti arrak. Det förstnämnda är en vara, som står högt i pris bland kineserna och som särskilt vid denna tid på grund av bristande tillgång rönte stark efterfrågan. Korteligen, vi gjorde en mycket lycklig resa, affärerna gingo lysande, och efter en frånvaro av åtta månader inträffade vi åter i Bengalen.

Jag har ofta hört personer uttala sin förvåning över, att de ämbetsmän, som Ostindiska kompaniet utsänder till Indien, och de köpmän, som bosätta sig där, kunna förvärva sig så stora rikedomar, som händelsen vanligen är. Efter en jämförelsevis kort tids vistelse därute återvänder mången med en förmögenhet av över en million kronor på fickan. Detta förhållande är emellertid icke så underligt, som det vid första påseendet kan förefalla. Vi må blott besinna, vilket oräkneligt antal hamnar och platser, som äro öppna för handeln därute; vilken livlig omsättning alla europeiska varor röna och huru lätt det under sådana omständigheter är att finna avsättning för landets egna produkter.

Som sagt, vi gjorde en i alla avseenden mycket god resa, en resa, på vilken jag skördade så stor vinst och vann en sådan inblick i affärernas bedrivande, att jag, blott jag varit tjugu år yngre, skulle hava känt mig frestad att stanna här. Men vad var allt detta för en man på över sextio år, en man, som redan var tillräckligt rik och icke gjort denna resa av begär efter rikedomar, utan fastmera av ett rastlöst begär att se sig om i världen? Ett rastlöst begär — ja, detta var just det rätta uttrycket. Då jag var hemma, hade jag ingen ro förr, än jag åter fick begiva mig ut på äventyr, och då jag var ute på en äventyrlig långresa, hade jag ej någon ro, innan jag var hemma igen. Åter säger jag: vad lockelse hade väl pänningen för mig? Jag ägde så mycket därav, som jag kunde önska, och aldrig drevs jag av något oroligt begär efter mera. Därför utgjorde den sista resans vinst ingalunda någon sporre för mig till nya företag av samma slag; jag tyckte tvärtom, att jag intet vunnit med denna resa, då jag vid dess slut befann mig på samma plats som vid dess början, under det att, såsom Salomo säger, mitt öga aldrig vart mätt på att skåda. Jag befann [ 467 ]mig här i en trakt av världen, om vilken jag mycket hört talas, men där jag förr aldrig varit, och jag hade även beslutit att se så mycket av den, som möjligt var.

Min kompanjon hade naturligtvis helt andra åsikter än jag. Han gick sin väg lugnt och betänksamt fram, hade ständigt sitt mål såsom köpman för ögonen och gjorde aldrig några avvikelser till höger eller vänster för att följa någon tillfällig ingivelse. Han skulle ha varit nöjd att i all sin tid trampa som en åkarhäst fram och tillbaka i evigt samma hjulspår, blott han haft sin vinning därpå. Jag däremot var som en yster, självsvåldig pojke, vilken aldrig betänker sig två gånger, innan han störtar sig i de galnaste äventyr.

Under allt detta kände jag en viss längtan att vara närmare mitt fädernesland, och jag välvde tusen planer i min hjärna angående vilken väg jag skulle taga och på vilket sätt jag skulle färdas. Men så kom en dag min vän, som alltid var ute på jakt efter vinstgivande affärer, till mig och föreslog en ny resa, denna gång till Kryddöarna, för att hämta en laddning kryddnejlikor från Manilla.

Förberedelserna för denna resa voro snart överstökade, och den enda svårigheten var att få mig att besluta mig för resan. Då emellertid ingenting annat erbjöd sig, och som denna resa i alla händelser skulle giva mig ett större nöje än ett stillasittande liv, vilket särskilt för mig var det olyckligaste liv i världen, fattade jag äntligen beslutet att medfölja även denna gång. Sagt och gjort, resan anträddes och avlöpte lika lyckligt som förra gången. Vi anlöpte därunder Borneo och flera andra öar, vilkas namn jag nu icke kan erinra mig, och efter omkring fem månaders förlopp voro vi åter hemma. Vi försålde vår kryddlast, som huvudsakligast utgjordes av kryddnejlikor och muskotnötter; vinsten var ansenlig, ty vi erhöllo fyrahundra procent på hela lasten. Våra avnämare voro persiska köpmän, som förde lasten vidare uppåt Persiska viken.

Då min vän gjorde upp vårt mellanhavande, sade han småleende till mig, icke utan ett visst gäckande tonfall i rösten:

— Nåväl, finner ni inte det här bättre än att gå omkring på landbacken och göra ingenting? Ni har nog annan valuta av sådana här affärer, än att gå och betrakta infödingarnas dumma tillställningar och hedniska vidskepligheter.

— Sant nog, min vän, genmälde jag, det kan nog så vara, och jag tror nästan, att jag börjar bli omvänd till edra grundsatser. Men akta er, ni känner mig inte ännu, ty får ni mig bara riktigt i tagen, så kommer jag att driva världen runt med er, tills ni blir alldeles uttröttad. Så gammal jag än är, skulle ni dock ej kunna bestå en dust med mig i det hänseendet.

Jag skall emellertid fatta mig kort och utan vidare omständigheter be[ 468 ]rätta vad vidare hände. Kort efter vår hemkomst från denna andra resa anlände ett holländskt fartyg ifrån Batavia. Det var en kustfarare av omkring tvåhundra tons dräktighet, och kaptenen föregav sig hava haft så sjukt ombord, att han saknat tillräckligt med folk för att våga sig ut till havs. Detta var orsaken till, att han sökt hamn i Bengalen. Han lät nu offentligt tillkännagiva sin önskan att sälja fartyget för att kunna återvända till Europa. Detta kom till mina öron, innan min kompanjon hade sport något, och jag fick stor lust att köpa fartyget. Följaktligen skyndade jag till min vän och berättade honom nyheten. Han betänkte sig en stund, ty han gick aldrig brådstörtat tillväga. Slutligen utbrast han:

— Nåväl, skutan är visserligen något för stor för oss, men låt oss dock köpa henne!

Alltså köpte vi skeppet, sedan vi träffat överenskommelse med kaptenen, betalade det och togo det i besittning. Det var vår mening att behålla dess besättning jämte vårt eget sjöfolk, men sedan kaptenen erhållit sin betalning, hade han plötsligt försvunnit med alla de övriga av det nyköpta fartygets gamla besättning. Vi anställde efterforskningar efter dem och fingo slutligen veta, att de allesammans landsvägen begivit sig till Agra, Stora Moguls huvudstad, varifrån de ärnade färdas vidare till Surat för att sjöledes gå till Persiska viken.

Det förargade mig högligen en god tid bortåt, att ett så gynnsamt tillfälle att sätta min gamla resplan i verket skulle hava gått mig ur händerna. Om jag medföljt dessa sjömän, sade jag mig själv, skulle jag haft såväl gott sällskap som gott beskydd, och jag skulle icke allenast hava fått se nya länder, utan även kommit närmare mitt fädernesland.

Så mycket mera tillfredsställd blev jag, när jag några dagar senare fick veta, vad det var för slags folk jag önskat medfölja. Deras historia var i korthet följande. Den man, som kallade sig kaptenen, var i själva verket endast konstapeln. Då fartyget, som var statt på handelsresa från Europa, hade anlöpt en av de ostindiska öarna, blevo kaptenen och tre av besättningen i land anfallna och dödade av en skara malajer. Därefter hade de elva män, som voro ombord, kommit överens om att bemäktiga sig fartyget och segla sin väg, lämnande styrmannen och fem matroser, vilka gått i land, åt sitt öde. Så styrde tjuvarna kurs på Bengalen.

Välan, huru dessa karlar än hade kommit över fartyget, så hade dock vi ärligen köpt det. Likvisst måste jag medgiva, att vi icke handlat så försiktigt, som vi bort, vid detta köp. Vi inläto oss på affären helt och hållet på god tro, utan att ställa några frågor till säljarna; men deras papper voro klara, och den så kallade kaptenen företedde ett ordentligt köpebrev på fartyget, ställt på en viss Emanuel Clostershoven, såsom han uppgav sig heta. Vi hade ju ej heller det ringaste skäl att misstänka något svek.

[ 469 ]Härefter anskaffade vi ytterligare några engelska och holländska matroseroch beslöto så att göra en ny resa till Kryddöarna för att hämta en ny last av kryddnejlikor, muskotnötter m. m. Denna tredje resa utföll lika väl som de båda föregående, och efter den gjorde vi ännu flera, alla med lika glänsande resultat.

Efter inalles sex års resor fram och tillbaka, från hamn och till hamn, tillsammans med min kompanjon, överenskommo vi slutligen att företaga en resa till Kina med anlöpande av Siam. Fartyget var detsamma, som vi köpt; vår laddning var denna gång bestämd att utgöras av ris.

Av vidriga vindar nödsakade att kryssa fram och tillbaka i Malakkasundet och emellan öarna, upptäckte vi slutligen, sedan vi väl kommit ur dessa besvärliga farvatten, att vårt fartyg hade sprungit läck. I trots av alla våra ansträngningar var det oss omöjligt att taga reda på läckan. Till följd härav tvingades vi att med snaraste söka hamn, och min kompanjon, som kände till dessa trakter bättre än jag, gav kaptenen order att gå upp i Kambodjafloden. Jag hade nämligen, ovillig att taga ansvaret för fartyget på mig själv, till kapten utnämnt vår förste styrman, en engelsman vid namn Thompson.

»Kom en gång en engelsman fram till mig.»

Kambodjafloden utfaller i Kinesiska havet strax öster om Siamviken. Här lågo vi några dagar och gingo ofta i land för att skaffa proviant till ökande av fartygets förråd. Vid ett sådant tillfälle kom en gång en engelsman fram till mig. Jag erfor sedan, att han var konstapel ombord på en [ 470 ]engelsk ostindiefarare, som låg för ankar i samma flod, nära staden Kambodja.

Efter att hava hälsat mig på vanligt sjömannavis, utlät han sig:

— Min herre, ni är en främling för mig, liksom jag för er; men jag har något att säga er, som rör er mycket nära.

Jag betraktade honom forskande några ögonblick och tyckte mig först känna igen honom, men fann snart, att det var ett misstag.

— I händelse det rör mig mycket nära, svarade jag, men däremot icke er, så undrar jag, vad som kan föranleda er att säga mig det?

— Anledningen är helt enkelt, genmälde han, att ni svävar i en överhängande fara, varom ni dock själv, såvitt jag kan se, ej har någon aning.

— Jag vet mig verkligen ej vara i någon fara, svarade jag, utom att mitt fartyg fått en läcka, som jag ej kan få reda på. . Men jag ämnar kölhala skutan i morgon för att komma på det klara med saken.

— Men, min herre, genmälde han, skutan må vara läck eller ej, så skall ni dock handla klokare än att kölhala henne i morgon, sedan ni väl fått höra, vad jag har att säga er. Vet ni väl, herre, att staden Karnbodja ligger vid pass sjuttiofem kilometer uppåt denna flod, och att omkring tjugufem kilometer härifrån ligga två stora engelska fartyg och tre holländska?

— Välan, svarade jag, vad kommer detta mig vid?

— Åh, jag undrar bara, fortfor han, om det är riktigt rådligt för en man, som är ute i sådana affärer som ni, att löpa in i en hamn utan att först göra sig underrättad om, vilka fartyg som ligga där och om han är vuxen att bestå en dust med dem? Jag förmodar, att ni icke inbillar er kunna mäta er med dem?

Jag fann mig särdeles road av karlens uppträdande och ord, men kände mig ännu ej orolig, ty jag kunde ej förstå, vad han menade.

Hastigt vändande mig till honom, utbrast jag:

— Hör nu, herre, jag önskar, att ni behagade förklara er, ty jag kan omöjligen begripa, vad anledning jag skulle ha att frukta för något av kompaniets fartyg eller för något holländskt skepp? Jag är väl ingen smugglare heller. Vad i all världen kunna de hava att säga mig?

Han såg ut att vara halvt förargad, halvt road, han som jag; men slutligen sade han med ett småleende:

— Nåväl, om så är, att ni anser er säker, så får ni stå ert kast. Jag är ledsen, att ert onda öde skall göra er blind för ett gott råd. Men ni kan vara övertygad om, att ni, därest ni ej ögonblickligen sticker ut till sjöss, vid nästa ebb blir anfallen av fem väl bemannade barkasser. Och blir ni tillfångatagen, så kommer man säkerligen att först hänga er som sjörövare och därefter döma er. — Jag trodde likväl verkligen, min herre, tillade han, att jag skulle hava rönt ett bättre mottagande av er för en tjänst av så stor vikt.

[ 471 ]— Jag är visst icke otacksam för någon mig bevisad tjänst, genmälde jag, men det ligger helt och hållet utom min fattningsförmåga, varför dessa människor skulle hava ont i sinnet emot mig. Om det emellertid förhåller sig så; som ni säger; om någon traktar efter mitt liv och ingen tid är att förlora, så vill jag gå ombord strax och ögonblickligen sätta ut till sjöss, därest mitt folk kan täppa läckan eller om vi kunna avsegla utan att hava täppt den. — Men, min herre, slutade jag, tänker ni väl lämna mig i ovisshet om orsaken till allt detta? Vill ni icke giva mig mera ljus i saken?

— Jag kan endast berätta er en del av historien, herre, genmälde han, men jag har här med mig en holländsk matros, som troligen kan säga er resten, ehuru det knappast är tid till några vidare resonemanger. Historien är i korthet denna — jag förmodar, att ni känner tillräckligt väl till dess första avdelning — att ni befann er med detta fartyg vid Sumatra; att er kapten tillika med tre män av besättningen blev mördad av malajerna därstädes; samt slutligen att ni eller några av dem, som voro ombord med er, gåvo sig av med fartyget, och att ni nu äro blivna sjörövare. Detta är summan av historien, och jag försäkrar er, att I allesammans, därest I låten taga er, skola bliva avrättade såsom sjörövare utan alla omständigheter, ty ni vet, att handelsfartygen göra processen kort med sjörövare, som komma i deras våld.

— Nu talar ni rent språk, svarade jag, och jag tackar er. Visserligen har jag ingenting på mitt samvete av allt, vad ni berättat mig, ty vi hava vunnit fartyget genom ärligt köp; men då jag nu hör, vad som är på färde, och som ni synes mena redligt med mig, så skall jag förvisso vara på min vakt.

— Nej, herre, invände han, tala ej om att vara på er vakt, ty det är ej nog; det bästa skyddet är att vara utanför faran. Därest ni sätter något värde på ert liv och på allas deras liv, som stå under ert befäl, så gå ovillkorligen till sjöss vid inträdande ebb: ty då ni befinner er en hel ebb i försprång, skall ni hava hunnit för långt för att edra förföljare skulle kunna hinna er. De ligga på tjugufem kilometers avstånd från er och ni har således över två timmars försprång. Dessutom komma de att förfölja med barkasser och ej med skeppen, varföre de ej skola våga sig så särdeles långt ut till havs, i all synnerhet ej om det blåser.

— Gott, min vän, sade jag nu, ni har visat er mycket hjälpsam och välvillig. Vad skall jag göra för att visa er min erkänsla?

— Min herre, svarade han, ni kan icke gärna giva mig någon ersättning, innan ni blivit övertygad om det befogade i min varning. Jag vill göra er ett förslag. Jag har nitton månaders hyra innestående i fartyget, med vilket jag gått från England, och holländaren, som är med mig här, har sju månaders hyra till godo för sin del. Om ni vill lova att utbetala dessa våra hyror [ 472 ]till oss, så skola vi följa med er. Får ni ej någon bekräftelse på vår varning, så vilja vi icke begära annan ersättning; men om vi kunna, övertyga er om, att vi räddat fartyget och allas edra liv, så må ni själv bestämma, vilken ersättning ni kan finna skälig.

Jag gick beredvilligt in härpå och begav mig ofördröjligen ombord i sällskap med de båda männen. Då vi lade till vid fartygets sida, kom min kompanjon, som var ombord, upp på halvdäck och ropade till mig med uttryck av den största glädje:

— Hallå, hallå, gamle vän! Vi ha stoppat läckan — vi ha stoppat läckan!

— Nej, verkligen?! utropade jag, tackad vare Gud! Lätta då ögonblickligen ankar!

— Lätta ankaret?! upprepade han frågande. Vad menar ni med det? Vad i all världen har hänt?

— Gör inga frågor nu, genmälte jag, utan alle man i arbete! Lätta ankaret utan en minuts dröjsmål!

Min kompanjon var mäkta förvånad, men tillkallade kaptenen, som genast gav order om ankarets lättande. För en lindrig bris från land satte vi nu ut till havs. Jag bad då att få tala med min kompanjon, vi följdes åt in i kajutan och jag berättade för honom, vad jag visste. Vi inkallade de båda främmande sjömännen, vilka omtalade resten av historien, som tog en ganska rundlig tid i anspråk. Innan vi hunnit riktigt till slutet med den, kom en matros fram till kajutdörren, topande, att kaptenen befallt honom underrätta, att vi voro förföljda.

— Förföljda! inföll jag. Av vem?

— Av fem väl bemannade båtar, svarade matrosen.

— Välan, anmärkte jag, då är det ju tydligt, att varningarna voro befogade.

Jag befallde strax, att alle man skulle samlas på däck, varefter jag underrättade dem om den förestående faran, att man ämnade bemäktiga sig vårt fartyg och behandla oss som sjörövare. På min fråga, om de ville stå oss och varandra troget bi och som en man möta fienden, svarade de frimodigt, att de ville leva eller dö med oss.

Jag vände mig därpå till kaptenen med förfrågan, på vad sätt han ansåg bäst att upptaga striden med fienden, ty jag var fast besluten att slåss med dem, och det intill sista blodsdroppen. Han svarade raskt, att bästa sättet att hålla dem på vederbörligt avstånd vore att låta kanonerna spela så länge som möjligt och därefter beskjuta dem med gevären för att dymedels hindra dem till äntring. Hjälpte ingendera av dessa manövrer i längden, skulle vi draga oss tillbaka inom våra skyddsskott och försvara oss därifrån så gott sig göra lät.

Under tiden hade konstapeln fått befallning att ladda tvenne kanoner med muskötkulor och järnskrot samt uppställa den ene i fören och den andre i ak[ 473 ]tern. Under det att vi sålunda gjorde allt klart till drabbning, höllo vi alltjämt ut till sjöss med tämligen god vind och sågo på avstånd de fem stora barkasserna, vilka förföljde oss med alla segel de kunde föra.

»Vi sågo barkasserna på avstånd.»

Två av båtarna — vilka voro engelska, enligt vad vi med våra kikare kunde iakttaga — voro vid pass tio kilometer framom de andra tre och vunno så betydligt på oss, att vi insågo, att de snart skulle hinna upp oss. Vi avfyrade då ett löst kanonskott såsom uppmaning till dem att dreja bi och hissade samtidigt en parlamentärflagga. Men då de det oaktat fortsatte förföljelsen för fulla segel utan att låtsa om våra signaler, ända till dess de voro inom skotthåll, togo vi in den vita flaggan och hängde i dess ställe ut en röd, varefter vi gavo dem ett skarpt skott. Icke desto mindre fortforo de att hålla ner på oss, tills de voro så nära, att vi kunde ropa an dem genom en ropare, som vi hade ombord, och uppmana dem att falla av, så vida livet vore dem kärt.

Men det hjälpte ej. De fortsatte förföljelsen lika ivrigt som förut och försökte komma under vår akter för att därifrån äntra fartyget. Då jag således fann, att de voro fast beslutna att giva sig i leken, förlitande sig på hjälp från de övrige båtarna, lät jag fartyget vända bredsidan till och gav dem fem skarpa kanonskott, av vilka ett bortslet aktern på den eftersta barkassen. Manskapet i denna båt nödgades ofördröjligen reva segel, varefter alle man måste taga plats i fören, på det att båten ej skulle taga in vatten och sjunka. Här hade de således fått nog, men den främste barkassen ryckte oss oförfärat närmare, varföre vi gjorde oss färdiga att mottaga även honom.

Emellertid hade den främste av de tre eftersta båtarna upphunnit den av [ 474 ]vårt skott ramponerade barkassen och upptagit dess nödställda manskap. Vi anropade nu åter den främste båten, hissade parlamentärflagga på nytt och tillsporde dem angående deras ärende. Intet svar följde, och de visade sig ingalunda hava för avsikt att falla av. Vår konstapel, en mycket rask karl, avfyrade då en av kanonerna mot dem, men skottet träffade ej. Härvid upphävde manskapet i båten höga glädjerop, svängde sina hattar och kommo alltjämt närmare. Konstapeln var snart färdig med det andra skottet, som hade bättre verkan, ty fastän det förfelade själva båten, slog det dock ned mitt ibland manskapet, där det anställde stor förödelse och förvirring. Ånyo drejande bi med fartyget, avlossade vi ytterligare tre kanoner mot barkassen, som nu fick rodret och ett stycke av aktern bortslitna, så att besättningen i ett fullkomligt redlöst tillstånd nödgades utan dröjsmål reva seglen. Sedan vår konstapel givit dem två skott till, befann sig båten i sjunkande tillstånd och en del av manskapet föll i vattnet. Jag lät ögonblickligen utsätta jullen med order att rädda karlarna från drunkning och genast återvända med dem såsom krigsfångar ombord. Under tiden hade de övriga båtarna kommit oss ganska nära, varföre vi efter jullens återkomst genast tillsatte alla segel och gingo längre ut till havs. När de tre återstående båtarna uppnådde den sist ramponerade barkassen, funno de äntligen för gott att inställa all vidare förföljelse.

Efter att sålunda lyckligen hava undgått en fara, vilken, ehuru jag ej visste första anledningen till densamma, likväl syntes vara vida allvarsammare än jag först kunnat föreställa mig, beslöt jag, att vi skulle ändra kurs, på det ingen skulle kunna gissa sig till vår verkliga kosa, vilken vi sedermera ämnade återtaga. Vi styrde således i östlig riktning alldeles utom den vanliga kursen för europeiska fartyg, vare sig de voro destinerade till Kina eller annorstädes.

Då vi väl voro i säkerhet ute på havet, fingo de båda främmande sjömännen redogöra för så mycket av denna historia, som de hade sig bekant. Holländaren omtalade nu, att karlen, som sålt fartyget till oss, rätt och slätt var en tjuv, vilken på bedrägligt sätt överkommit detsamma. Den verklige kaptenen, vars namn han nämnde, fastän jag glömt det, hade blivit grymt mördad av infödingarna på kusten av Malakka, och med honom tre man av besättningen, såsom förut är omtalat.

— Jag själv, fortsatte holländaren sin historia, undkom med fyra andra av besättningen i skogarna, där vi irrade omkring en längre tid, tills det slutligen lyckades oss att på ett i sanning underbart sätt rädda oss genom att simma ut till ett holländskt fartyg, som seglade nära kusten på återresa från Kina. Fartyget hade sänt sin barkass i land för att hämta sött vatten, men vi vågade ej för infödingarna begiva oss till det ställe av stranden, där båten låg, utan nödgades nattetid gå ut i vattnet en god bit därifrån och simma ett långt stycke, tills vi slutligen blevo upptagna i barkassen.

[ 475 ]— Därifrån kom jag till Batavia, fortfor han, och sammanträffade där med tvenne av mina förra kamrater, vilka under resan hade skilt sig från de övriga. De båda matroserna berättade för mig, att tjuven, som bemäktigat sig fartyget, sålt det i Bengalen till en sjörövare, som genast gått till segels och redan lyckats uppbringa ett engelskt och två holländska fartyg, alla rikt lastade.

»De revade seglen.»

Vi förstodo nu, att denna sista del av berättelsen haft en olycksdiger betydelse för oss, änskönt ej ett ord av densamma var sant. Min kompanjon anmärkte riktigt nog:

— Vi må sannerligen vara glada att hava undsluppit våra förföljare, ty om de med en dylik förutfattad, om än så oriktig mening om oss lyckats gripa oss, skulle det hava varit helt och hållet gagnlöst för oss att framhålla vår oskuld. De skulle icke ha trott oss utan genast förpassat oss till en annan värld. Våra anklagare hade tillika varit våra domare, och den enda stämma, som de skulle hava lyssnat till, hade varit hämndens och en otyglad vredes. Min mening är därföre, att vi ofördröjligen återvända till Bengalen och icke anlöpa någon hamn under vägen, ty i Bengalen kunna vi göra reda för oss och bevisa, var vi voro, då fartyget kom till platsen, av vem vi köpte det o.s.v. Men framför allt kunna vi, om saken blir föremål för domstolsbehandling, hoppas på en rättvis utredning av densamma, och behöva ej frukta att först bliva hängda och sedan dömda.

[ 476 ]Jag anslöt mig i början till min kompanjons förslag, men vid noggrannare eftersinnande ändrade jag tanke.

— Jag fruktar, utlät jag mig, att det är allt för stor risk för oss att söka återvända till Bengalen, ty vi komma då att passera den farligaste delen av Malakkasundet, och som man redan börjat jaga oss, kunna vi vara säkra, på att vid något tillfälle bliva gripna av något av de många engelska eller holländska fartyg, som redan äro varskodda. Och bliva vi tagna liksom i flykten hava vi därigenom fällt domen över oss själva, och intet vidare bevis för vår brottslighet kommer att anses behövligt.

Jag tillfrågade även den engelske matrosen om hans mening, och han förklarade sig vara av min åsikt, att vi säkerligen skulle bliva uppbringade under vägen till Bengalen. Denna fara gjorde min kompanjon ej så litet bestört, och efter allmän rådplägning beslöto vi att sätta kurs på Tongking, därifrån gå till Kina och så fort sig göra lät försälja fartyget samt skaffa oss ett annat för återresan.

Denna plan var utan tvivel under närvarande förhållanden den klokaste för oss, och vi styrde alltså i nordostlig riktning vid pass två hundra femtio kilometer utom den vanliga farleden. Denna kurs medförde dock vissa obehag. Först och främst tycktes vinden på detta stora avstånd från kusten vara mera stadigt mot oss, vilket orsakade en större tidsutdräkt; för det andra voro vi otillräckligt provianterade för en så lång resa; för det tredje — och vad som syntes oss värst av allt — var det fara värt, att de engelska och holländska fartyg, vilkas barkasser förföljt oss och som nu antagligen voro på väg till Kina, skulle hinna fram före oss och sprida ryktet om vårt förmenta sjöröveri, så att vi slutligen icke skulle kunna inlöpa i någon som helst hamn utan att bliva igenkända och antastade.

Jag får bekänna, att jag nu var mycket orolig och ansåg min belägenhet farligare än någonsin tillförene i hela mitt liv; ty huru illa jag än mången gång varit ute, hade jag dock aldrig förr blivit jagad som en tjuv. Aldrig hade jag låtit någon ohederlig eller bedräglig handling komma mig till last, och blotta tanken på att bliva tagen för tjuv upprörde mig på det djupaste. Allt vad man kunde säga om mig var, att jag hade varit min egen fiende, eller rättare uttryckt, att jag icke varit någon annans fiende än min egen. Men nu hade jag råkat i den värsta tänkbara belägenhet; ty ehuru jag var fullkomligt oskyldig, såg jag ingen möjlighet att bevisa denna min oskuld. Hade jag fallit i händerna på mina förföljare, så skulle de utan vidare hava ansett mig saker till det grövsta bland brott och dömt mig skyldig utan den minsta undersökning.

Allt detta gjorde mig ytterst angelägen att snart komma i säkerhet undan alla dylika förhatliga misstankar. Men huru detta skulle kunna ske eller i vilken hamn vi skulle inlöpa, var mig en fullkomlig gåta.

[ 477 ]Då min kompanjon märkte min stora nedslagenhet, sökte han, ehuru själv till en början mycket orolig och bekymrad, att uppmuntra mig, sägande, att flere hamnar funnos på kusten, att vi kunde anlöpa någon plats i Kochinkina eller Tongking-viken och därifrån gå till Makào, en stad, som en gång tillhörde portugiserna och där ännu många europeiska familjer voro bosatta. I synnerhet var den bekant som anhaltsplats för de missionärer, som gingo ut till Kina.

Vi beslöto således att följa denna resplan, och efter en besvärlig resa, varunder vi varit illa ute av brist på proviant, fingo vi äntligen tidigt en morgon sikte på kusten. I betraktande av vår obehagliga belägenhet funno vi det klokast att löpa in i en liten flod, som dock hade tillräckligt djupt vatten för vårt fartyg. Härifrån tänkte vi anställa efterforskningar, om några fartyg lågo för ankar i de närbelägna hamnarna.

Detta steg var sannerligen vår räddning, ty ehuru vi icke sett något europeiskt fartyg i Tongking-viken, inlöpte där dock följande morgon tvenne holländare, och ett tredje fartyg, som icke hissat flagga, men som vi även trodde vara en holländare, gick förbi oss på omkring tio kilometers avstånd med kurs på Kina. På aftonen passerade tvenne engelska fartyg med samma kurs, vadan vi funno, att vi överallt omkring oss hade fiender.

Den plats, vid vilken vi ankrat, var vild och ödslig. Folket, som samlade sig på stranden, var lömskt och tjuvaktigt, och ehuru vi icke hade mycket att göra med dem, utom att vi tillhandlade oss en del födoämnen, var det likväl endast med stor svårighet vi kunde skydda oss för att bliva skadade av dem på flere sätt. De voro de mest barbariska av alla kustinvånarna och levde avsöndrade utan någon förbindelse med andra stammar; deras förnämsta näringsfång var fiske. Men dessutom hade de för våna att, om något fartyg hade olyckan att förlisa utanför deras kust, bemäktiga sig detsamma och göra besättningen till slavar. Det dröjde icke länge, innan vi fingo göra bekantskap med dem i detta hänseende.

Jag har förut omtalat, att vårt fartyg vid ett tillfälle erhållit en läcka, som vi först ej kunde taga reda på. Den hade dock blivit funnen och stoppad strax före det vi blevo förföljda av de fem barkasserna. Emellertid vågade vi ej förlita oss på den då i hast utförda reparationen, varjämte hela bottnen i fartyget behövde undersökas och på vissa ställen förstärkas. Till följd härav beslöto vi passa på tillfället, medan vi lågo här, och kölhala skutan för att avhjälpa de svåraste bristerna.

Följaktligen lossade vi den tyngsta delen av lasten och förde alla vapnen och andra rörliga pjäser över till ena sidan av fartyget. Därefter vände vi fartyget på sida, fastgjorde det i denna ställning med kablar och började så vårt arbete. — Invånarna, som aldrig skådat en dylik syn, kommo talrikt ned till stranden och betraktade med förvåning vårt förehavande. Då de [ 478 ]sågo fartyget ligga i en lutande ställning och våra män sysselsatta med arbetet på dess botten, trodde de, att vi lidit skeppsbrott och nu sökte reparera skadan. Detta föll dem synbarligen ej i smaken, ty efter deras uppfattning tillhörde ett förlist fartyg dem och ingen annan.

De drogo sig tillbaka för en stund och började överlägga sinsemellan. Efter ett par timmars förlopp fingo vi se resultatet av överläggningen, i det att tio eller tolv stora båtar med en besättning av åtta till tio man i varje omringade fartyget i tydlig avsikt att utplundra det.

Då de nalkades sjösidan av fartyget och sågo våra män därstädes sysselsatta med sitt arbete, vilket de utförde stående i båtarne, vilade infödingarne på årorna och betraktade oss en stund utan att göra någon rörelse. Vi å vår sida sågo deras ankomst med överraskning och utan att först fatta deras avsikt; men för att vara beredda på alla händelser, togo vi tillfället i akt, och några av oss kröpo in i fartyget för att hämta vapen och ammunition, på det vi skulle kunna försvara oss, om vi blevo anfallna.

Vi fingo icke skäl att ångra vår försiktighet, ty efter omkring en kvarts timmes tid, varunder kineserna synbarligen kommo till den slutsatsen, att fartyget i själva verket var ett vrak, som vi höllo på att bärga — efter en kvarts timme, sade jag, styrde de rakt ned på oss och nalkades fartyget liksom i slagordning.

Då våra karlar varseblevo det stora antalet fiender, blevo de helt förskräckta, ty vi befunno oss verkligen i en väl dålig ställning för att kunna bestå i en strid. Jag uppmuntrade dem så gott jag kunde och befallde dem att skyndsamt ro runt för att stiga ombord å fartyget och om möjligt söka få detta på kölen igen, innan fienden anföll.

Men det var för sent — de hunno ej lyda ordern, innan fienderna voro Over dem. Två av deras båtar lade sig invid vår barkass och sökte tillfångataga våra män. Den förste av dessa, som de fattade tag uti, var en ung, kraftfull engelsman, som, änskönt han hade en musköt i handen, likväl icke brydde sig om att avfyra den, utan lade den lugnt ned i båten — dåraktigt nog, efter vad jag tyckte. Men karlen förstod i sanning sin sak bättre, än jag hade tilltrott honom om, ty i ett nu grep han vilden med högra handen, drog honom över i barkassen och slog med sådan kraft hans huvud mot relingen, att hedningen dog på fläcken utan att giva ett ljud ifrån sig.

Under tiden hade en holländsk matros fattat musköten om pipan och svängde kolven som en klubba mot kinesernas huvuden med det resultat, att fem av dem som sökte äntra barkassen stupade.

Men allt detta förslog föga mot en fiende på trettio till fyrtio man, och redan var barkassen, som blott hade fem man till sitt försvar, så gott som övermannad, då plötsligen en händelse inträffade, som icke: blott gav de våra en lysande seger utan även satte våra skrattmuskler i livlig rörelse.

[ 479 ]Härmed förhöll det sig sålunda. Vår timmerman var just sysselsatt att tjära utsidan av fartyget och täta springorna omkring läckan, vilken han lagat, och hade för detta ändamål fått ned till sig i båten tvenne kittlar, av vilka den ena var fylld med sjudande beck och den andra med en likaledes kokhet blandning av harts, talg och olja. Timmermannens hantlangare var försedd med en stor järnskopa, medels vilken han öste av de heta blandningarna i mån av behov. Då nu tvenne av fienderna sökte att äntra barkassen just på det ställe, där vår hantlangare hade sin plats, tog denne en skopa full av det heta becket och trakterade därmed de båda kineserna, så att dessa tjutande och illa brända tumlade över bord. Då timmermannen fick se detta, utropade han skrattande:

— Bra gjort, Jack! Giv dem mer av den sorten!

Med dessa ord tog han själv en svabel och doppade i beckgrytan, varefter båda två så grundligt undfägnade kineserna, att knappast någon av dem blev utan sin andel. Skrikande och vrålande på ett sätt, vartill jag aldrig hört maken, flydde de arma varelserna hals över huvud i sina båtar. Deras klagotjut påminde i hög grad om vargarnas, för vilka jag en gång var så illa ute i skogarna på gränsen till Languedoc, men dessa kineser skreko ännu värre.

Jag har aldrig i mitt liv varit mera tillfredsställd med någon seger än med denna, och det icke allenast emedan vi räddats ur en överhängande livsfara, utan framför allt därföre, att segern vanns utan all blodsutgjutelse, om man undantager den stackars kines, som vår engelske matros dödade med blotta händerna, och över vars sorgliga öde jag var mycket nedslagen. Visserligen hade vi dödat honom till självförsvar, men det gjorde mig likväl ont om honom, och jag tyckte det vara ett bedrövligt liv vi leva, då vi så ofta skola nödgas taga våra medmänniskors liv för att bevara vårt eget — och så tycker jag ännu i dag: Och numera skulle jag sannerligen vilja utstå bra mycket ont, hellre än att beröva även den sämsta medmänniska, som förorättat mig, hennes liv, och jag är övertygad om, att alla tänkande människor skola vara av samma mening som jag i detta avseende.

Men jag återvänder till min historia. Medan timmermannen och hans hantlangare slogo fienden på flykten med sina underliga vapen, hade min kompanjon och jag, som ledde de övriga av besättningen ombord å fartyget, med största svårighet lyckats få detta på kölen igen, och sedan kanonerna åter blivit lagda på sin plats, kom konstapeln till mig och bad mig giva befallning om, att vår barkass skulle draga sig åt sidan, enär han, konstapeln, hade fört avsikt att giva kineserna en avskedssalut.

— Nej, svarade jag, låt oss icke skjuta, ty det är ej nödvändigt. Timmermannen reder sig med dem utan någon mellankomst av oss. Däremot kan ni giva kocken befallning att koka ännu en kittel beck, ifall våra fiender skulle återkomma.

[ 480 ]
»Bra gjort, Jack! Giv dem mer av den sorten!»

Men infödingarna voro så förfärade över det mottagande de rönt vid första anfallet, att de visligen aktade sig för att gå i elden igen, och då de fingo se fartyget upprätt på sin köl, insågo de förmodligen sitt misstag och uppgåvo helt och hållet det äventyrliga företaget.

[ 481 ]Sålunda hade vi lyckligt och väl kommit ur denna löjliga drabbning. Två dagar förut hade vi lyckats förskaffa oss ett tillräckligt förråd av ris, rotfrukter och bröd samt sexton stycken svin, varför vi icke hade någon anledning att längre kvarstanna på detta ställe, utan beslöto att giva oss av, vad än måtte hända. Dessutom vore det ganska antagligt, att våra fiender följande dag skulle återkomma med förstärkning och i så stort antal, att vårt beckförråd icke skulle långt förslå.

Vi forslade därför samma afton alla våra saker ombord och voro morgonen därpå segelfärdiga. Vi skulle nu gärna ha velat gå in i Tongkingviken för att få veta något om de holländska fartyg, som hade varit där, men vid närmare besinning funno vi det rådligast att avstå från ett äventyr, som kunde få så oberäkneliga följder. Vi styrde därför åt nordost i riktning mot ön Formosa, lika rädda för att bliva upptäckta av något engelskt eller holländskt handelsfartyg, som det skulle vara för att i Medelhavet stöta på någon algerisk sjörövare.

Vi höllo så oss mycket som möjligt utom den vanliga stråkvägen för europeiska handelsfartyg, varför vi till en början gingo mera ostligt, därefter rakt åt norr till 22 grader 21 min. nordlig bredd, där vi vände av till Formosa. Vid framkomsten dit kastade vi ankar för att skaffa oss dricksvatten och nytt förråd av livsmedel, vilket allt vi utan svårighet erhöllo av de vänliga och tillmötesgående invånarne. Jag kan icke nog prisa dessa människors redliga handlingssätt och höviska uppträdande, varigenom de så fördelaktigt skilde sig från de flesta andra folkslag, med vilka jag under mina många resor kommit i beröring. Orsaken till detta glädjande förhållande torde vara att söka i kristendomen, som en gång predikades på denna ö av en protestantisk missionär från Holland, och förhållandet är ett ytterligare bevis på, vad jag ofta varit i tillfälle att iakttaga, nämligen att den kristna läran alltid utövar ett omskapande inflytande på tänkesätt och seder hos de folk, som mottaga den.

Från Formosa fortsatte vi vår färd alltjämt åt norr, hållande oss på samma avstånd från kusten av Kina, ända till dess vi seglat förbi alla de kinesiska hamnar, vilka bruka besökas av europeiska fartyg. Vi voro nämligen fast beslutna att så vitt möjligt var icke falla i händerna på något sådant, ty en dylik olycka skulle i dessa trakter och under våra närvarande omständigheter hava varit detsamma som vår vissa död.

När vi kommit till den trettionde breddgraden, beslöto vi att inlöpa i den första handelshamn vi kunde finna. Till den änden styrde vi kurs på land, och då vi befunno oss tio kilometer från kusten, kom en båt emot oss med en gammal portugisisk lots ombord, vilken, då han fann, att fartyget var europeiskt, kom för att erbjuda oss sin tjänst. Vi mottogo anbudet med glädje, [ 482 ]och lotsen steg ombord till oss, varefter han, utan att fråga oss, vart vi skulle, sände tillbaka sin båt.

»En båt kom emot oss.»

Ett gott tillfälle hade nu erbjudits oss att bliva förda varthän vi själva önskade, och jag var icke sen att börja ett samtal med lotsen.

— Säg, herr portugis, frågade jag, skulle ni kunna föra oss till Nankingviken?

Detta är den nordligaste delen av kinesiska kusten.

— Ja, för visso, svarade den gamle mannen, jag känner ganska väl Nankingviken. — Men säg, tillade han småleende, vad kan väl föranleda er att gå så långt upp?

— Jo, saken är den, genmälte jag, att vi vilja sälja vår last och intaga ny sådan av kinesiska varor, såsom kalikå, råsilke, te, siden m. m. Därefter tänka vi återvända samma väg vi kommit.

— Den bästa hamnen för edra syften, sade portugisen, hade varit Makào. Där hade ni funnit strykande avsättning för ert opium och kunnat för edra pängar köpa alla slags kinesiska varor lika billigt som i Nanking.

— Ja, visserligen, genmälte jag, men ser ni, herr portugis, vi äro lika mycket turister som köpmän, och vi hava stor lust att på närmare håll betrakta den stora staden Peking och kejsarens av Kina ryktbara hov.

— Men i så fall, invände den gamle mannen, borde ni gå till Ningpo, varifrån ni genom den därstädes utfallande floden kan komma till den stora kejsarkanalen. Denna kanal är en segelbar ström, som till en längd av närmare 1.300 kilometer genomlöper själva hjärtat av det ofantliga kejsarriket Kina, korsar alla floder, passerar med hjälp av slussar och slussportar några ansenliga bärgmassor och går ända upp till den stora staden Peking.

— Gott och väl, herr portugis, inföll jag, detta är nu en sak, med vilken vi [ 483 ]för närvarande ej ha något att göra. Den brännande frågan är, om ni kan föra oss upp till staden Nanking, varifrån vi sedermera kunna begiva oss till Peking?

— Nåväl, som ni vill — det kan jag visst, svarade portugisen. För blott några dagar sedan gick ett stort holländskt handelsfartyg dit upp.

Vid dessa ord gick liksom en stöt igenom mig, ty ett holländskt fartyg var för närvarande vår största förskräckelse; vi skulle hellre, tror jag, ha velat möta själve den lede, blott han icke uppträtt i alltför skräckinjagande gestalt. Att bliva upptäckta av ett holländskt fartyg hade helt enkelt varit vår undergång, ty vi voro ingalunda rustade att inlåta oss i strid med ett sådant. Alla holländska fartyg, som besöka dessa farvatten, hava nämligen stor dräktighet och äro vida bättre bemannade än vårt var.

Den gamle portugisen märkte min förvirring, vid det han nämnde det holländska fartyget.

— Min herre, inföll han, icke behöver ni väl hysa några farhågor för holländaren; så vitt jag vet, ligger ju icke er nation i krig med Holland.

— Nej, det förstås, genmälte jag, men man kan icke så noga veta, vilka friheter dylikt folk kan taga sig, då de äro utom räckhåll för sitt fäderneslands lagar.

— Men, invände han, ni är ju ingen sjörövare och kan således ej hava något rimligt skäl till fruktan. Ni kan vara övertygad om, att de icke skola antasta en fredlig köpman.

Vid ordet »sjörövare» var det mig nästan, som om hjärtats slag skulle avstannat i mitt bröst; jag råkade i den största möjliga förlägenhet och förvirring, vilket icke undgick portugisens uppmärksamhet.

— Min herre; sade han, jag finner, att mitt tal på något sätt oroar er. Var god bestäm, vilken väg ni helst vill gå, och jag skall stå till er tjänst.

— Tack, senor, svarade jag, det är sant, att jag för tillfället är litet villrådig om, vilken väg jag bör taga. Och ert omnämnande av sjörövare gjorde mig orolig. Jag vill hoppas, att det icke finnes några sjörövare i dessa farvatten? Vi skulle på intet vis kunna bestå en dust med någon sådan, ty som ni lätt kan se äro vi fåtaliga och ganska klent beväpnade.

— Min bäste herre, genmälte han, vad den saken beträffar, kan ni vara alldeles obekymrad. Så vitt jag vet, har icke någon sjörövare visat sig i dessa farvatten på de sista femton åren, utom en, som, efter vad det berättas, för en månads tid sedan varit sedd i Siamviken. Men ni kan vara säker på, att han givit sig av åt söder, och så särdeles stark var han heller inte. Fartyget var inte byggt eller utrustat för sjöröveri; utan det var från början ett kofferdiskepp, vars skurkaktiga besättning bemäktigat sig det, sedan kaptenen och några av hans folk blivit mördade av malajer, antingen på eller i närheten av ön Sumatra.

[ 484 ]— Vad! utropade jag, ställande mig okunnig om hela saken, mördade de kaptenen?

— Nej, svarade han, jag har icke hört, att besättningen skulle hava mördat honom; men det tros allmänt, att de, som rymde bort med fartyget, avsiktligt låtit kaptenen falla i malajernas händer och kanske betalt dem för mordet.

— I så fall, svarade jag, förtjäna de döden lika mycket, som om de själva med egna händer förövat brottet.

— Ja, för visso, bekräftade den gamle, de förtjäna döden, och de skola heller ej undslippa den, blott något engelskt eller holländskt fartyg får fatt i dem. Alla europeiska fartyg i dessa farvatten hava överenskommit att icke giva skurkarne pardon, om de lyckas uppbringa fartyget.

— Men, invände jag nu, ni påstår, att piraten har lämnat dessa farvatten och begivit sig söderut; huru kunna de då hoppas möta honom?

— Ja, visserligen säger ryktet så, genmälte portugisen; men han har varit sedd, såsom jag nyss nämnde, i Siamviken ett stycke uppåt Kambodjafloden. Några holländska matroser, som förut tillhört fartygets besättning men blevo kvarlämnade i land vid dess bortrövande, hava där igenkänt honom. Då några engelsmän och holländare, som lågo för ankar uppåt floden, fingo reda på förhållandet, satte de efter den kanaljen och hade så när lyckats taga honom. Men barkasserna, i vilka de anföllo, kommo icke fram på samma gång, varföre piraten icke hade svårt att reda sig. De första tvenne sköt han i sank, innan de andra tre hunno komma till deras hjälp. Därefter satte han till alla segel och undkom lyckligt för den gången. Men de hava en så fullständig beskrivning på honom, att de icke kunna misstaga sig, om de få syn på honom. Jag gratulerar den skurken, om han visar sig för dem, ty de ha alla dyrt svurit, att de skola se så väl kaptenen som besättningen dingla i rånocken.

— Huru! utropade jag, ämna de avrätta dem så utan all dom eller rannsakning? Hänga dem först och döma dem sedan?

— Åh, min bäste herre, genmälte den gamle lotsen, man behöver väl inte göra några vidare omständigheter med. sådana ärkeskälmar heller. Bind ihop dem parvis med ryggarne mot varandra och låt dem sedan dyka — det är vad de skurkarne rättvisligen förtjäna.

Jag visste, att jag hade min gamle lots i säkert förvar och att han ej kunde göra oss någon skada, varföre jag beslöt att gå rakt på saken.

— Nå väl, senor, utbrast jag med eftertryck, detta är just orsaken, varföre jag vill, att ni skall föra oss upp till Nanking och ej till Makao eller någon annan plats, dit engelska eller holländska fartyg komma. Ty ni må veta, senor, att dessa engelska och holländska fartygskaptener äro ena dumdristiga, inbilska och oförskämda slynglar, som varken hava något begrepp om rättvisa eller om de enklaste fordringar, vilka ett civiliserat samhälle ställer på [ 485 ]sina medlemmar. Högfärdiga över en makt, som de icke äro vuxna att handhava, frukta de icke att göra sig till mördare för att bestraffa förmenta rövare; de rygga icke tillbaka för att skymfa orättvist anklagade personer och döma dem skyldiga utan minsta undersökning. Men den dag torde komma, då jag blir i tillfälle att ställa några av de där oförsynta herrarna till ansvar inför engelsk domstol, och de torde då, om ej förr, få lära sig, vad rättvisa vill säga och huru anklagade böra behandlas, innan man har något bevis på deras brottslighet.

Den gamle lotsen betraktade mig förvånad, under det jag med stigande häftighet yttrade dessa ord. Efter några ögonblicks tystnad återtog jag:

— Som ni väl redan har gissat, är just detta fartyg, på vilket vi nu befinna oss, det misstänkta och eftersatta, och det är jag och mitt folk, som skulle vara sjörövarna! Men ni skall få höra, huru lätt man i de här farvattnen kan få ett sådant rykte om sig, även om man är den fredligaste köpman i världen.

Därpå berättade jag för honom hela historien om vårt köp av fartyget och huru holländarna bedragit oss. Jag sade mig anse berättelsen om mordet på kaptenen vara sann, liksom ock att en del av besättningen efter denna händelse rymt sin väg med fartyget; men att de skulle blivit sjörövare var däremot en osanning. Vidare gav jag honom en utförlig redogörelse för vår strid med barkasserna, tilläggande, att våra angripare själva fingo ansvara för det blod, som vi då till självförsvar varit nödgade att utgjuta. Det hade varit deras plikt att närmare taga reda på saken, innan de i blind och dåraktig iver rusade till anfall.

Den gamle mannen blev mycket överraskad av min berättelse. Han sade, att vi gjort synnerligen klokt uti att begiva oss åt norr, och rådde oss att sälja fartyget i Kina, där vi lätt nog skulle finna köpare. Därefter borde vi köpa eller bygga oss ett annat, med vilket vi utan all fara kunde företaga återresan.

— Om ni än ej, yttrade han, skulle lyckas få ett så gott fartyg som detta, kan ni dock säkert erhålla ett, som duger att föra er och alla edra varor tillbaka till Bengalen eller varthelst ni önskar.

— Gott, genmälte jag, ert råd synes mig klokt, och jag vill följa det. Så fort vi komma till någon hamn, där jag kan finna en köpare till fartyget, skall jag genast sälja det och skaffa mig ett annat.

— I Nanking skall ni finna köpare nog, svarade han, och skaffar ni er sedan en kinesisk jonk, så är ni tillräckligt väl betjänad för återresan. Jag skall åtaga mig att uppsöka både köpare och säljare.

— Allt detta är gott och väl, senor, inföll jag nu, men eftersom ni påstår, att det här fartyget är så väl känt, så kunde ju en stor olycka inträffa, om jag följer edra anvisningar? Om någon av våra förföljare träffade på oss, skulle [ 486 ]vi måhända alla bliva mördade, ty för dessa kortsynta varelser är det bevis nog för vår brottslighet, om vi anträffas ombord på detta fartyg.

— Gott, svarade den gamle, jag vet ett sätt att förebygga en dylik olycka. Jag känner mycket väl alla de kaptener, ni talar om, och jag skall icke underlåta att upplysa dem om deras misstag, för den händelse vi skulle sammanträffa med någon eller några av dem. Och jag är förvissad om, att de skola lyssna till mina ord och lämna er i fred, eller att de åtminstone skola anställa en närmare undersökning av saken, innan de våga fälla någon dom.

Under tiden medan dessa samtal ägde rum styrde vi kurs rakt på Nanking, och efter vid pass tretton dagars segling kastade vi ankar utanför sydvästra udden i den stora Nankingviken. Här fick jag av en händelse veta, att två holländska fartyg nyligen passerat här förbi inåt viken, och att vi säkerligen skulle falla i deras händer, om vi fortsatte färden åt samma håll. Jag rådslog åter med min kompanjon om, vad vi borde taga oss till i detta nya trångmål, men han visste lika litet som jag någon utväg.

— Jag skulle vara glad, sade han, om jag vore i land någonstädes — lika gott var, ty jag kommer aldrig att känna mig trygg, så länge jag är ombord på detta olyckliga fartyg.

Emellertid lät jag icke modet falla, utan vände mig till den gamle lotsen och frågade honom, huruvida ej i närheten funnes någon liten flod eller hamn, dit vi kunde taga vår tillflykt och utan fara för några fiender fullfölja våra planer.

— Om ni vill segla tillbaka ungefär två hundra kilometer söderut, svarade portugisen, så finnes där en liten hamn, som heter Quinchang, i vilken missionärerna bruka landstiga, sedan de avgått från Makao för att predika kristna läran för kineserna. Till detta ställe brukar aldrig något europeiskt fartyg leta sig väg. Om ni vill besluta er för att gå in där, så står jag till er tjänst. Dock vill jag säga er, att detta just icke är någon plats för köpmän, utom vid vissa tillfällen, då japanesiska köpmän komma dit över för att upphandla kinesiska varor. Dessa marknader kunna vara ganska talrikt besökta.

Vi beslöto alla att gå tillbaka till denna plats, vars namn jag möjligen stavat orätt, ty jag minnes det ej säkert. Jag hade visserligen upptecknat detta namn och flera andra i min plånbok, men jag förlorade denna vid ett tillfälle, varom jag snart skall berätta. Så mycket minnes jag endast, att de kinesiska och japanesiska köpmän, med vilka vi sedermera sammanträffade, kallade platsen med ett helt annat namn än vår portugisiske lots.

Följande dagen lättade vi ankar för att anträda vår nya resa. Under den tid vi legat på denna plats hade vi tvänne gånger varit i land för att skaffa oss friskt vatten och åtskilliga andra förnödenheter. Vid båda tillfällena visade sig invånarne mycket vänliga och tillmötesgående emot oss; de med[ 487 ]förde en mängd olika födoämnen, dem de utbjödo till salu, såsom grönsaker, te, ris och fågel.

»De salubjödo en mängd födoämnen.»

Till följd av vidriga vindar blev vår resa till Quinchang något fördröjd, så att vi först efter fem dagars segling befunno oss på ort och ställe. Vi voro alla högeligen tillfredsställda att äntligen en gång hava nått vår resas mål, och det var med en känsla av innerlig glädje, ja, jag må väl säga tacksamhet, som jag lämnade det olyckliga fartygets däck och satte min fot i land. Min kompanjon och jag kommo också överens om, att, därest någon möjlighet funnes att få våra affärer ombestyrda på detta ställe, skulle de än ej i alla avseenden utfalla till vår belåtenhet, vi aldrig mera skulle gå ombord på vår »sjörövare», som vållat oss så många bekymmer och obehag. Jag har gjort den erfarenheten, att av alla livets förhållanden finnes intet, som kan göra människan så alltigenom olycklig som det att befinna sig i en ständig fruktan. Sant säger Skriften: »Människofruktan lägger snara»; hon är värre än döden, och själen blir under dess förlamande inflytande helt och hållet urståndsatt att tillägna sig några tröstegrunder eller att använda sig av de hjälpkällor, som under andra omständigheter skulle stå till hennes förfogande.

Det lider intet tvivel, att ju icke vår fruktan kommit oss att betydligt överdriva varje fara, som möjligen kunnat råka oss. Det är väl bekant, att fruktan har sin mäktigaste bundsförvant i inbillningen, vars verksamhet den stegrar i onaturlig grad. Om fruktan kan i sanning sägas, att den bygger ett hus [ 488 ]av ett sandkorn. Den framställde för oss de engelska och holländska sjökaptenerna såsom män, saknande allt förnuft och omdöme; såsom personer, vilka voro oförmögna att skilja emellan hederliga män och skurkar, emellan en uppdiktad berättelse och en in i de minsta omständigheter trogen och sannfärdig redogörelse för hela vår resa, våra förehavanden och vår bestämmelseort. Huru många medel hade vi icke i själva verket i vår hand till att övertyga varje för förnuftsskäl emottaglig människa, att vi icke voro och icke kunde vara några pirater! De varor, vi förde ombord — den kurs, vi styrde — fartygets och besättningens själva hållning och utseende — den senares ringa antal — våra få vapen — vår obetydliga ammunition — vårt knapphändigt tilltagna proviantförråd — allt detta skulle hava varit fullkomligt tillräckligt att övertyga vilken människa som helst med vanligt sunt förstånd, att vi icke voro sjörövare. Opiet och de andra varorna, vi hade ombord, skulle tydligt hava ådagalagt, att fartyget kom ifrån Bengalen, Holländarna, vilka, efter vad det påstods, hade namnen på alla de förmenta sjörövarne upptecknade, skulle lätt hava funnit, att vår fartygsbesättning utgjorde en blandning av engelsmän, portugiser och indier med endast tvenne holländare ombord.

Allt detta jämte flera andra omständigheter skulle hava gjort det uppenbart för vilken sjökapten som helst, i vars händer vi kunnat falla, att vi ingalunda voro några sjörövare. Men fruktan, denna blinda, dåraktiga lidelse, gick sin egen väg, på vilken vi till vår egen skam och skada måste följa. Vårt förstånd omtöcknades av de tusentals hjärnspöken, som vår upphettade inbillningskraft frammanade — allt saker, av vilka troligen icke en enda skulle hava inträffat i verkligheten, därest vårt fartyg slutligen blivit uppbringat av någon engelsk eller holländsk sjökapten.

Men det må nu vara huru som helst med den saken, våra farhågor voro i alla fall lika verkliga för oss. Både min kompanjon och jag sovo högst obetydligt och oroligt under hela denna förskräckelsens tid; knappast någon natt förflöt utan att vi drömde om rep och rånockar, om blodiga strider, som slutade med vårt tillfångatagande, samt om mord och död. Särskilt minnes jag en natt, då jag drömde, att holländarne hade äntrat vårt fartyg. Jag tyckte, att en av de fientliga matroserna kom fram till mig — jag höjde min knutna hand och lät den falla ned på hans huvud med all den kraft, varav jag var mäktig. I samma ögonblick vaknade jag vid en häftig smärta i handen — jag hade slagit knytnäven med sådan våldsamhet emot kajutväggen, att ett svårt sår hade uppstått på handen och knogarne nära nog blivit krossade.

Jag gruvade mig även för den grymma behandling, vi möjligen kunde komma att undergå, i fall vi råkade i deras våld. Berättelsen om Amboina föll mig i minnet — kanske skulle holländarna tortera oss på samma sätt, som de gjorde där med våra landsmän; kanske skulle de genom en den rysligaste tor[ 489 ]tyr söka att avtvinga oss bekännelsen om brott, dem vi aldrig hade begått? Och sedan de på detta sätt fått oss att bekänna, att vi voro sjörövare, skulle de icke då under sken av lag och rätt döma oss till döden och så avrätta oss utan nåd eller förbarmande? De kunde i sanning bliva frestade därtill endast och allenast för att komma i besittning av vårt skepp med dess last, vilket allt tillsammans representerade ett penningvärde av emellan sjuttiofem och hundra tusen kronor.

Dessa och dylika tankar plågade mig liksom ock min kompanjon både dag och natt; vi betänkte ej, att sjökaptenerna saknade all myndighet att handla på ett sådant sätt. Hade vi blivit tillfångatagne av dem, skulle de icke kunnat begå något våld emot oss, än mindre mörda oss, utan att bliva ställda till ansvar vid återkomsten till sitt fädernesland. Men detta var likväl ej av beskaffenhet att kunna lugna mig; ty om de verkligen övade våld emot oss — vad gagnade det väl oss, att de sedermera blevo kallade att stånda till ansvar därför? Eller om det fölle dem in att mörda oss — vad tillfredsställelse kunde det väl innebära för oss, att de vid hemkomsten till sitt fädernesland blevo straffade för sitt brott?

Jag kan ej underlåta att här omtala, vilka betraktelser jag anställde vid detta minnesvärda skede i mitt liv. Jag kände mig djupt bedrövad vid tanken, att jag, som tillbragt fyrtio år i ett liv av ständiga svårigheter och vedermödor och slutligen, så att säga, inlöpt i den hamn, dit alla människor sträva, nämligen en bekymmerfri och oberoende ställning, åter självvilligt störtat mig i nya äventyr och faror, vilka slutligen bragt mig i min närvarande olyckliga ställning. Det grämde mig obeskrivligt, att jag, som i min ungdom lyckligen undkommit en sådan mängd av faror av alla slag, nu på gamla dagar skulle komma att bliva hängd, så fjärran från mitt fädernesland, för ett brott, vartill jag icke allenast var oskyldig, utan emot vilket hela min natur uppreste sig med känslor av den djupaste fasa och avsky.

Dessa tankar efterträddes av religiösa betraktelser. Jag försökte att fatta min svåra ställning såsom en omedelbar försynens skickelse, vilken jag sålunda utan allt knot borde underkasta mig. Det var visserligen sant, att jag i förhållande till människor och inför mänsklig domstol vore oskyldig; men i förhållande till min skapare och inför hans heliga domstol var jag i sanning långt ifrån oskyldig. Om jag rannsakade mitt inre och blickade tillbaka på mitt förflutna liv, så skulle jag finna brott och överträdelser nog för att kunna se rättvisan i min nuvarande olyckliga belägenhet, och till och med om jag bleve gripen och avrättad, så vore detta likväl icke annat än ett straff, som mitt syndiga liv i mångfaldig måtto förtjänat. Jag borde därföre möta detta öde med samma undergivenhet som jag skulle hava mött ett skeppsbrott, om det hade behagat Gud att skicka mig en sådan olycka.

Stundom åter tog mitt naturliga mod och min oförvägenhet ut sin rätt och [ 490 ]jag fattade då mycket djärva beslut. Jag skulle minsann ej låta dessa eländiga tyranner till sjökaptener behandla mig som en simpel brottsling; jag skulle sälja mitt liv så dyrt som möjligt och hellre slåss till sista andedraget än levande falla i deras händer. Nog skulle mer än en av de oförskämde karlarna få bita i gräset för min hand och åtminstone göra mig sällskap i döden!

Under inflytelsen av dylika tankar och vid föreställningen om en stundande sammandrabbning fick jag ett anfall liksom av feber; mina pulsar brände, blodet kokade i mina ådror och ögonen gnistrade, alldeles som om jag redan varit i full sysselsättning med att avfärda de för mig så förhatliga sjökaptenerna. Jag beslöt alltid vid sådana tillfällen att varken giva eller mottaga någon pardon; ja, jag var till och med betänkt på att, om jag fann att vi icke längre skulle kunna hålla stånd mot övermakten, spränga både fartyg och oss alla i luften, på det våra fiender icke skulle få någon anledning att skryta över sin seger.

Lika stora som våra bekymmer och farhågor varit, medan vi ännu gingo under segel, lika stor var vår glädje och tillfredsställelse, då vi nu äntligen befunno oss i land. Min kompanjon omtalade för mig en dröm, som han hade första natten i land. Han tyckte sig släpa på en ofantligt tung börda, som vilade på hans skuldror och som han skulle bära uppför ett högt bärg. Då han fann sig uppgiven av trötthet och icke längre kunde uthärda under den övermänskliga tyngden, kom den portugisiske lotsen till hans hjälp och befriade honom från bördan. I samma ögonblick var hela scenen förändrad: bärget hade försvunnit och i dess ställe utbredde sig framför honom en jämn grönskande slätt, där det var en glädje att gå. Han vaknade med en känsla av tillfredsställelse, som under vår nuvarande, förändrade ställning hade lika goda skäl för sig i verkligheten som i drömmen.

Min kompanjons dröm var ett troget uttryck för, vad vi alla kände; vi voro sannerligen lika män, som hade blivit befriade från en tung börda. Särskilt kände jag mig, som om mitt bröst blivit lättat från en tyngd, vilken jag icke länge till skulle varit i stånd att fördraga. Vi beslöto, som sagt, att icke mera gå ombord på det olycksaliga fartyget. Den gamle lotsen, som nu blivit vår verklige vän, skaffade bostad åt oss själva och ett magasin för våra varor. De båda husen, som voro varandra ganska lika, stötte intill varandra och voro uppförda av bamburör. En palissad av samma material omgav båda husen; den var ämnad att utestänga tjuvar, vilka det tycktes vara gott om här i landet. Emellertid hade myndigheterna den godheten att till yttermera säkerhet giva oss en gammal soldat till vakt, vilken, beväpnad med en hillebard, ställdes på post utanför magasinsdörren, vadan vi nu kunde vara fullkomligt lugna för vår dyrbara last.

Den marknad, som brukar hållas på denna plats, hade redan varit för någon tid sedan, men uppåt floden lågo tre eller fyra jonker för ankar samt tvänne [ 491 ]japanska fartyg, som höllo på att inlasta de under marknaden köpta kinesiska varorna.

Vår gamle portugisiske lots hjälpte oss till rätta på bästa sätt, och sedan vi väl kommit oss något i ordning, sammanförde han oss med tre katolska präster, vilka voro missionärer på platsen. De hade någon tid vistats härute och predikat kristendomen för kineserna, vilka dock ej visat sig synnerligen mottagliga därför. Ty icke kunde jag finna, att de voro bättre människor än andra deras landsmän, som aldrig hört ett ord om Kristus; men detta ledsamma förhållande är naturligen icke vår ädla upphöjda läras skull, utan deras hårdhet och syndfullhet, för vilka den förkunnas utan att anammas.

En av de tre missionärerna var fransman och kallades allmänt fader Simon. Av de båda andra var den ene portugis och den återstående genuesare. Fader Simon var en trevlig, gemytlig och sällskaplig man; de andra båda voro mera tillbakadragna, allvarliga och högtidliga. Vi intogo ofta våra måltider tillsammans med de tre prästerna och talade understundom med dem om religionen, missionen o. d. De sade sig vara fullt och fast övertygade, att dessa hedningar, kineserna, med tiden skulle komma att räddas åt den kristna tron, att de kände sig lyckliga att kunna ägna sitt liv och sina krafter åt vinnandet av detta högligen önskvärda mål. Deras uppriktiga nit för den höga saken framgår också av själva deras ställning, vilken är förenad med många bekymmer och faror; ja, stundom äro de till och med utsatta för förföljelser, och det har hänt, att missionärer här ute hava blivit pinade till döds på det grymmaste och smärtsammaste sätt.

Men jag återgår till min berättelse. Den franske prästen, fader Simon, hade av missionens överhuvud fått befallning att begiva sig till Peking, huvudstaden i det kinesiska kejsarriket, och skulle endast invänta en annan präst, som blivit beordrad att medfölja honom och som redan var på väg från Makao. Vi träffades ingen dag, fader Simon och jag, utan att han uppmanade mig att sluta ressällskap med honom.

— Ni kommer att få se mycket underbart i detta märkvärdiga rike, sade han, och bland annat världens största stad. Om vi lägga ihop ert London och vårt Paris, så gå de ej upp emot denna jättestad.

Härmed syftade han på Peking, som också är en verklig koloss ibland städer och har en ofantlig mängd invånare.

En dag, när vi åto middag tillsammans, yttrade jag under inflytande av den muntra stämning, som härskade vid bordet, att det kanske inte skulle vara så tråkigt att följa med fader Simon till Peking och taga jätten i betraktande på närmare håll.

Fader Simon fick härigenom en välkommen anledning att återkomma till sitt vanliga ämne, och denna dag var han i synnerhet vältalig i sina försök att övertyga mig och även min kompanjon om nyttan och nödvändigheten [ 492 ]av en färd till Peking. Han ville nämligen också övertala min kompanjon att medfölja.

— Men säg oss nu, fader Simon, invände min kompanjon, varföre ni är så angelägen att få oss med på er ämbetsresa? Ni vet ju, att vi äro kättare, och ni kan således varken älska oss så överdrivet eller vara så synnerligen förtjust över vårt sällskap.

— Ack, genmälte den gode patern skämtsamt, det kan ju hända, att det går att göra goda katoliker av er med tiden. Mitt värv här är just att omvända hedningar, och varföre skulle jag icke kunna omvända er också?

— Mycket bra, fader Simon, inföll jag; ni vill alltså predika för oss under hela vägen?

— Åh nej, genmälte han, I behöven ej vara rädda för, att jag skall tråka ut er. Min religion tvingar mig ingalunda att åsidosätta belevenhetens fordringar. Dessutom äro vi ju här så gott som landsmän, då vår vistelseort är lika främmande för oss å båda sidor. Om I också ären hugenotter och jag en katolik, så äro vi ändå alla till slut intet annat än kristne. Och i alla händelser äro vi åtminstone gentlemän, och kunna samtala såsom sådana utan att behöva falla varandra till besvär.

Denna del av hans tal behagade mig mycket och jag kom därigenom att tänka på den unge franske prästen, som jag en gång kvarlämnade i Brasilien. Fader Simon kunde dock ej på långt när mäta sig med honom i andlig begåvning och karaktärsstorhet. Visserligen fanns ej ett spår av brottsligt lättsinne hos honom, men han ägde dock ej den stora fond av kristligt nit, sträng fromhet och allvarlig religiositet, som hade utmärkt den unge prästen.

Som vi här befunno oss på en mycket obetydlig handelsplats, hade vi ganska svårt att ombesörja de affärer, som närmast förelågo oss. Vi visste knappast, vad vi skulle taga oss till med fartyget och vår last, ty inga köpare erbjödo sig. En gång kände jag mig till och med hågad att äventyra en ny resa uppåt Kilamfloden till staden Nanking, men den stannade dess bättre vid blotta förslaget.

— När nöden är störst, är hjälpen närmast, säger ett ordspråk, som fick sin tillämpning i detta fall. Vår gamle portugisiske lots kom nämligen till oss en dag i sällskap med en japansk köpman, som sporde oss, vad vi hade för varor. Han köpte först och främst allt vårt opium, vilket han betalade ganska bra, dels i reda penningar, dels i små guldstänger om tre hundra à tre hundra sextio grams vikt vardera. Under det vi gjorde upp opiumaffären, kom det för mig, att han kanske ville köpa fartyget också. Till den ändan bad jag vår tolk göra honom ett förslag i detta syfte, vilket ock skedde.

Först ryckte japanen på axlarne för att visa, att den föreslagna nya affären ej tilltalade honom, men efter ett par dagars betänketid kom han till mig med [ 493 ]en av missionärerna såsom tolk och lät säga mig, att han hade ett förslag att framställa, vilket lydde som följer.

»Han kom till mig med en av missionärerna.»

Han hade köpt så mycket varor av oss, att han nu icke hade penningar att även köpa fartyget, men om jag hade lust att hyra ut det, så ville han, med bibehållande av den gamla besättningen, göra en resa på Japan och därifrån gå till Filippinerna med en ny laddning. Hyran för fartyget skulle han dock erlägga, innan han avginge från Japan, och vid återkomsten från Filippinerna skulle han köpa och betala det kontant.

Jag lyssnade beredvilligt till detta förslag, och så föga hade jag tagit varning av de vedervärdigheter, jag nyligen genomgått, att jag började fundera på att själv följa med den japanske köpmannen. Glömsk av den förfärliga spänning, jag utstått ombord å det misstänkta fartyget, och av den livliga tillfredsställelse, varmed jag så nyligen lämnat det, ville jag nu åter sätta min fot på samma däck, som jag för så kort tid sedan lovat mig själv att aldrig mera beträda!

Jag frågade också verkligen japanesen, om han ej skulle vilja förhyra fartyget till Filippinerna och där göra upp affärerna med oss och skiljas, varefter det var min avsikt att resa vidare söder ut.

Härtill genmälte han, att en sådan anordning icke föll sig läglig för honom, ty huru skulle han väl i så fall kunna komma tillbaka till Japan med sin [ 494 ]last? Nej, han måste hava fartyget ända till återkomsten till Japan och där avsluta affärerna med oss.

Icke desto mindre var jag fortfarande hågad att själv medfölja fartyget och låta den japanesiske köpmannen få sin vilja fram. Men min kompanjon, som var klokare än jag, lyckades avråda mig från det äventyrliga företaget, i det han föreställde mig dels själva resans farligheter, dels vådan av att komma i beröring med japaneserna, som äro kända för att vara ett grymt och förrädiskt folk, liksom ock spanjorerna på den filippinska ögruppen, vilka äro om möjligt ännu grymmare och trolösare.

Det första vi nu hade att göra var att tillfråga kaptenen och besättningen å fartyget, om de voro villiga att begiva sig till Japan för den japanske köpmannens räkning. Medan jag talade med dem om saken, bad den unge mannen, som min brorson givit mig till sällskap, att få säga några ord enskilt till mig. Vi följdes åt till ett ställe, där vi kunde vara ostörda, och han började:

— Min herre, jag är övertygad, att denna resa till Japan och Filippinerna kommer att inbringa en stor vinst, och jag skulle bliva mycket glad, om ni själv ville inlåta er på ett så lovande företag. Men därest ni är besluten att icke medfölja, så vore jag tacksam att få göra det, och om ni vill överlämna affären i mina händer, så skall jag en gång vid min återkomst till England uppsöka er och ärligt redogöra för min förvaltning, då det står er fritt att lämna mig så stor andel i vinsten, ni själv för gott finner. Allt det övriga skall jag samvetsgrant överlämna åt er.

Jag ville verkligen ogärna skiljas vid den unge mannen, men då hans förslag syntes mig gott och jag med nöje ville giva honom ett tillfälle att komma sig fram i världen, kände jag mig likväl böjd för att bevilja hans anhållan. Jag svarade därföre:

— Ert förslag tilltalar mig, men jag måste först tala med min kompanjon därom, innan jag kan säga något bestämt. Kom alltså till mig i morgon förmiddag, så skall jag lämna er svar.

Vid första tillfälle uppsökte jag min kompanjon och framställde för honom den unge mannens begäran. Han gick icke allenast genast med beredvillighet in på förslaget, utan gjorde även ett högst frikostigt anbud.

— Ni vet alltför väl, utlät han sig, att det här fartyget har varit oss en olycklig kamrat, och vi hava ju båda beslutit att icke vidare använda oss därav för någon resa. Om nu så är, att er unge vän vill våga sig åstad med det, så skall jag överlåta min andel i fartyget åt honom och låta honom förvalta den efter eget gottfinnande. Går det honom sedan väl i händer och vi träffas i England, så skall han åt oss redovisa hälften av, vad fartyget inbringat i frakt; den andra hälften skall vara hans egen.

Om min kompanjon, som icke stod i någon förbindelse till den unge man[ 495 ]nen, kunde göra honom ett så vänligt erbjudande, så kunde jag icke gärna visa mig sämre. Följaktligen överlät även jag min andel i fartyget åt honom under i övrigt samma villkor, och hela besättningen med kaptenen i spetsen förklarade sig villig att följa med honom. Vi upprättade därefter ett formligt kontrakt, varigenom den unge mannen lagligen insattes i sina rättigheter; den ena hälften av fartyget skulle med full äganderätt tillhöra honom, och för den andra hälften utfäste han sig att redovisa inför oss såsom meddelägare. Och så avseglade han till Japan.

Den japanske köpmannen visade sig mycket samvetsgrann och redbar mot den unge mannen, tog honom vid framkomsten till Japan under sitt beskydd och utverkade tillåtelse för honom att gå i land, något som i vanliga fall ej medgives europeer, betalade honom frakten ordentligt och sände honom därefter till Filippinerna med en laddning japanska och kinesiska varor samt en superkarg, som var van att driva affärer med spanjorerna på dessa öar. I sinom tid återvände de till Japan med en last av europeiska varor och ett ansenligt parti kryddnejlikor jämte en del andra kryddor. Även nu erhöll den unge mannen god och ordentlig betalning för frakten, och då han ännu icke var hågad att avyttra fartyget, försåg honom den japanske köpmannen med varor för egen räkning, varefter han med icke så litet penningar på fickan återvände till Manilla, där det lyckades honom att med god vinst försälja sin last.

Hans vidare öden voro i korthet följande. Av guvernören på Manilla förhyrd att göra en resa till Acapulco på mexikanska kusten, anlände han dit efter en särdeles lyckosam färd. I Acapulco sålde han äntligen fartyget och förskaffade sig tillåtelse att landvägen begiva sig till Porto Bello. Där inskeppade han sig med alla sina skatter på ett fartyg, som skulle avgå till Jamaika, och efter vid pass åtta års förlopp från den dag, då vi skildes i Kina, anlände han såsom en mäkta rik man till England. Härom skall jag vidare berätta på sin plats, men återgår nu först till mina egna angelägenheter.

Innan vi skildes från fartyget och dess besättning, uppstod helt naturligt den frågan, huru vi skulle belöna de båda männen, vilka i så behaglig tid underrättat oss om anslaget emot oss på Kambodjafioden. Visserligen hade de gjort oss en stor tjänst och förtjänade sålunda väl att ihågkommas av oss; men de voro i förbigående sagt ett par riktiga skälmar, som trott på historien, att vi voro sjörövare och stulit fartyget, och just fördenskull hade de slutit sig till oss. Deras avsikt hade ingalunda varit att meddela oss anslaget endast och allenast för att därmed rädda oss, utan de hade lockats av det vilda, laglösa livet ombord på en fribrytare; med ett ord, de hade själva velat bliva sjörövare. En av dem bekände också efteråt för oss, att intet annat än lust att slåss och hoppet om rov hade förmått honom att uppsöka oss.

Men i alla händelser hade de gjort oss en tjänst, som för oss betydde lika [ 496 ]mycket, vilken än deras avsikt varit, och dessutom hade jag ju lovat att giva dem ersättning. Först och främst utbetalade jag därföre till dem den summa penningar, vilken de sagt sig hava innestående på sin hyra å de fartyg, från vilka de rymt, och därefter gav jag dem vardera en mindre penningsumma i guld, dock så pass stor, att de båda blevo högeligen belåtna. Därpå utnämnde jag engelsmannen till konstapel på fartyget, sedan den förre konstapeln blivit utsedd till andre styrman och proviantförvaltare, och holländaren gjorde jag till högbåtsman. De voro båda mycket tillfredsställda med dessa anordningar och skötte sig väl, ty de voro dugliga sjömän och stora, starka karlar.

Således voro vi nu i Kina. Hade jag i Bengalen känt mig såsom bannlyst från mitt fädernesland, ehuru jag då hade rikliga tillfällen att begiva mig hem, huru skulle jag icke då känna mig här, på en plats, som väl låg sina fem tusen kilometer längre bort från England, och, efter vad det tycktes, berövad varje möjlighet att återvända? Den enda utsikt vi i sistnämnda hänseende hade var, att en ny marknad skulle komma att hållas på platsen ungefär fyra månader senare, och vid detta tillfälle torde vi möjligen kunna komma över någon kinesisk jonk eller något fartyg från Tongking, som vore till salu och som kunde bliva medlet till befrielse ur vår närvarande belägenhet, vilken nästan kunde likställas med en fångenskap.

Vid denna utsikt fäste jag mig med begärlighet och beslöt att lugnt avvakta tiden. Skulle emellertid av en händelse något engelskt eller holländskt fartyg dessförinnan anlöpa platsen, skulle vi, som ju icke voro personligen misstänkta, försöka att få inskeppa oss på detsamma och såsom passagerare göra överfart till någon indisk hamn närmare hemmet.

Vi beslöto sålunda att stanna kvar här tills vidare, men för att bereda oss någon omväxling i det skäligen enformiga livet på denna plats, gjorde vi ett par eller tre utflykter inåt landet. Så besökte vi först och främst den på tio dagsresors avstånd belägna staden Nanking, en stad, som sannerligen väl förtjänade att tagas i närmare betraktande. Den är regelbundet byggd med snörräta gator, som korsa varandra i räta vinklar. Det påstås, att den har en million invånare.

Då jag emellertid jämförde befolkningens eländiga tillstånd i dessa trakter med vårt folks ställning — deras fabriker, deras levnadssätt, deras styrelse, deras religion, deras rikedom, deras »storhet», såsom några kalla den, med motsvarande förhållanden hemma i vårt land — då måste jag bekänna, att jag knappast finner det hela värt att ens omnämnas här.

Det förtjänar dock anmärkas, att orsaken till, att vi så mycket förundra oss över detta folks storhet, rikedomar, ståt, ceremonier, styrelse, industri och handel, ingalunda ligger däruti, att de verkligen äro värda att beundras eller ens att i minsta mån fästa något avseende vid; utan orsaken är helt enkelt [ 497 ]den, att vi komma dit i tanke att finna ett fullkomligt barbariskt och ociviliserat land, bebott av vildar och kannibaler, och då de verkliga förhållandena så pass mycket, som fallet visserligen är, överstiga våra förväntningar, vända vi endast om bladet och slå över till den motsatta ytterligheten.

Men vad äro i själva verket deras byggnader emot Europas palatser och kungliga slott? Vad är väl deras handel emot Englands, Hollands, Frankrikes och Spaniens? Vad äro deras städer emot våra i anseende till rikedom, befästningskonst, bekvämligheter och storartade anläggningar? Vad äro deras hamnar med sina ömkliga jonker och barkskepp emot vår flotta, våra handelsfartyg och örlogsmän? Vårt London har ensamt större handel än halva deras väldiga kejsarrike; ett enda engelskt, franskt eller holländskt örlogsfartyg på åttio kanoner skulle nästan vara tillräckligt att hålla hela den kinesiska »flottan» stången.

Så förhåller det sig i själva verket med den kinesiska »storheten», betraktad på nära håll och jämförd — icke med afrikanska, utan med europeiska förhållanden. Vi vänta helt enkelt ej att finna något annat än ödemarker och barbarer, och då vi se, att vi dock härutinnan misstagit oss, betrakta vi sedermera de för handen varande förhållandena genom överraskningens förstorande glasögon, vartill kommer den kinesiska civilisationens genomgående olikhet med vår egen, som gör, att vi icke i första ögonblicket kunna finna de rätta synpunkterna för ett riktigt bedömande och en nykter jämförelse.

Vad jag ovan sagt om den kinesiska flottan äger även sin tillämpning på den kinesiska arméen. Hela det ofantliga kejsarrikets samlade trupper, uppgående till, låt oss säga, två millioner man, skulle, överflyttade till Europa för att belägra t. ex. en starkt befäst stad i Flandern, icke kunna åstadkomma annat än en ödeläggelse av landet, där de drogo fram, och deras fälttåg skulle i stället för seger sluta med deras egen undergång genom hungersnöd. Jag överdriver ej, då jag påstår, att trettio tusen man tyskt eller engelskt fotfolk och tio tusen man kavalleri skulle i grund slå Kinas hela ofantliga arméstyrka. Där finnes icke en enda befäst stad i hela Kina, som skulle kunna hålla stånd en månad emot en europeisk armés batterier och anfall, och å andra sidan skulle Kinas hela krigshär icke ens under en tioårig belägring kunna intaga en sådan stad som t. ex. Dunkerque, förutsatt att staden under hela tiden vore försedd med nödig proviant.

Visserligen hava kineserna skjutvapen, men de äro av dålig beskaffenhet och klicka gärna, och deras krut har föga sprängkraft. Deras trupper äro dåligt inövade och sakna all disciplin.

Jag måste därföre tillstå, att det icke så litet förvånade mig, när jag vid hemkomsten till England fick höra kinesernas lov sjungas i många tonarter; huru man prisade deras makt och ära, deras storhet och handel, ty mig före[ 498 ]föllo de som en skock okunniga, lumpna slavar, styrda av en regering, som just var passande för ett slikt folk.

Vore icke det kinesiska riket så långt avlägset från Ryssland, och vore ej det ryska riket i vissa avseenden lika outvecklat och illa styrt som det förra, så skulle den ryske tsaren med största lätthet kunna driva alla kineser ut ur deras land och underlägga sig Kina i ett enda fälttåg. Hade tsaren slagit in i denna riktning i stället för att anfalla de krigiska svenskarna, och hade ingen av de europeiska makterna lagt hinder i hans väg, så skulle han vid detta laget hava kunnat vara kejsare i Kina, i stället för att, såsom nu är händelsen, vara en besegrad monark, som i slaget vid Narva blev så illa tilltygad av den svenske konungen, fastän denne endast kunde sätta upp en emot sex.

Som det förhåller sig med kinesernas handel och sjöfart, med deras styrelse och förvaltning, med deras storhet och makt, så förhåller det sig även med deras så mycket omskrutna lärdom och förfarenhet i alla konster och vetenskaper. Väl hava de jord- och himmelsglober och en liten aning om matematik, jämte en fast övertygelse, att de veta mera än hela den övriga världen tillsammans; men de känna i själva verket ganska litet om himlakropparnes rörelser, och så grov är okunnigheten hos de allra fleste, att de vid en solförmörkelse inbilla sig, att solen blivit anfallen av en stor drake, som ämnar flyga sin väg med henne! För att avvärja en dylik olycka och skrämma bort den tjuvaktige draken, tillställa de ett hiskligt oväsen med alla trummor och kittlar i hela riket.

Som ovanstående skildring är den enda avvikelse från ämnet i denna riktning, som jag under loppet av min berättelse gjort mig skyldig till, så må den ock bliva den sista. Det är icke min uppgift här att giva någon utförlig resebeskrivning över de land, genom vilka jag färdats, eller de folk, med vilka jag kommit i beröring; utan min avsikt är endast att för läsaren framlägga en trogen och sannfärdig redogörelse för mina egna öden och äventyr under ett liv av ständiga resor och ständiga växlingar av sådan beskaffenhet, att väl få personer kunna säga sig hava upplevat maken eller ens hört något liknande omtalas. Jag skall därföre hädanefter säga endast helt litet om de stora städer, ökenland och mångahanda folk, med vilka jag ännu hade att göra bekantskap; d. v. s. icke mera, än som är nödvändigt för fortgången av min berättelse.

Jag befann mig nu, så vitt jag kan döma, i själva hjärtat av Kina, omkring trettio grader norr om ekvatorn, ty vi voro på återvägen från Nanking. Jag hade även en stor lust att se staden Peking, om vilken jag hört så mycket berättas, och fader Simon ansatte mig dagligen med sina uppmaningar att icke låta detta tillfälle obegagnat gå mig ur händerna. Då slutligen tiden för hans avresa var bestämd, sedan den missionär som skulle vara honom följaktig, anlänt ifrån Makao, blev det nödvändigt för mig och min kompanjon att [ 499 ]fatta vårt beslut, huruvida vi skulle följa med eller ej. Jag överlämnade avgörandet helt och hållet åt min kompanjon, som slutligen bestämde sig för resan, varför vi genast började vidtaga våra förberedelser till densamma.

Vi började vår färd under särdeles gynnsamma omständigheter, ty vi hade erhållit tillåtelse att resa i sällskap med en mandarin, som med sitt stora följe skulle åt samma håll som vi. Dessa mandariner resa som furstar ibland sina undersåtar, ty de medföra alltid en stor svit och mottagas överallt med djupa vördnadsbetygelser av folket, som ofta på ett skamligt sätt utarmas av dem. Befolkningen är nämligen skyldig att under deras resor förse så väl dem som deras följe med allt, vad de behöva. Jag lade särskilt märke till, att mandarinen för egen räkning behöll de pänningar, som vi erlade för föda åt oss själva och foder åt vår hästar, vilket allt lämnades oss av folket i de trakter, genom vilka vi passerade. Vi fingo nämligen betala alla våra förnödenheter efter gällande priser, och mandarinens hovmästare uppbar regelbundet den motsvarande ersättningen i pänningar av oss. Ehuru resan i mandarinens sällskap var en stor fördel för oss, så var det således icke mindre för honom, och den gunst, han bevisat oss genom tillåtelsen att medfölja honom, inskränkte sig därigenom helt och hållet till en egennyttig beräkning. På samma sätt mottog han även betalning för sina övriga följeslagare, vilka utgjorde över trettio personer.

Vår resa till Peking tog tjugofem dagar i anspråk. Färden gick igenom ett utomordentligt tätt befolkat land, som dock föreföll mig illa odlat. Jordbruk, hushållning och folkets levnadssätt — allt syntes mig vara eländigt, trots det myckna lovprisandet av kinesernas idoghet. Folkets högmod är ovanligt stort och kan endast jämföras med dess fattigdom. Jag kan ej föreställa mig annat än att Amerikas nakna vildar måste leva mycket lyckligare än de mera fattiga bland kineserna, ty om de förra också ej äga någonting, så åstunda de heller intet; under det att kineserna däremot äro högfärdiga och snikna, oaktat största delen av dem ej är annat än tiggare eller trälar. Deras skrytsamhet och fåfänga trotsa all beskrivning, och om de äro i tillfälle därtill, vilja de gärna hålla en mängd tjänare eller slavar. Med ett ord, kineserna äro ett det löjligaste folk i världen, och det icke minst löjliga draget hos dem är, att de hysa ett överlägset förakt för hela världen, undantagandes sig själva.

Jag får bekänna, att jag verkligen med bra mycket större nöje under en senare resa genomvandrade Stora Tatariets öknar och ofantliga vildmarker, fastän vägarna i Kina voro förträffliga och synnerligen bekväma för resande. Men ingenting kunde vara mig mera motbjudande än att se detta högfärdiga, inbilska, övermodiga folk brösta sig mitt uti sin omätliga inskränkthet och okunnighet. Fader Simon och jag kunde dock stundom göra oss lustiga över detta högmod i lumpor, när det tog sig uttryck i allt för löjliga och skrattretande former.

[ 500 ]Jag vill här anföra ett exempel, som kan tjäna till att belysa mina ord. Omkring femtio kilometer från Nanking sammanträffade vi med en »lantpatron», såsom fader Simon kallade honom, vilken var på väg från staden till sitt vid pass tre kilometer framför oss belägna hem. Först av allt hade vi den äran att få rida i sällskap med denne »patron» ungefär en halv timmas tid, Han företedde i en blandning av ståt och armod, bilden av en äkta kinesisk Don Quijote. Hans dräkt, icke olik en clowns eller teaterpajas, utgjordes av en smutsig kalikårock med hängande, vida ärmar och tofsar och fransar både fram och bak och på sidorna. Under den bar han en gammal flottig sidenväst, som vittnade om, att hans nåd var ganska litet förtrogen med de fordringar, renligheten ställer på en så pass fin karl. Hans häst var en gammal eländig, skinntorr, haltande krake, som följdes av tvenne slavar till fots, vilkas uppgift var att driva på det arma djuret. Själv hade vår patron en ridpiska i handen, varmed han bearbetade krakens huvud lika ivrigt som de båda slavarna dess bakre del. Sålunda red denna sällsamma skepnad av en gentleman en stund bredvid oss, stolt sittande på sin krake mitt uti sin av tio eller tolv tjänare bestående svit.

Efter vid pass en halvtimmas förlopp red vår patron ifrån oss, under det vi i mycket sakta mak färdades vår väg fram. Men då vi en timma senare stannade vid en by för att intaga förfriskningar, fingo vi se den store mannen sitta utanför dörren till sitt palats, emellan några träd och små buskar, som skulle föreställa trädgård, och i allsköns ro lugnt förtära sin måltid. Han var lätt synlig emellan buskarna och lät oss tydligen förstå, att ju mera vi betraktade honom, desto förtjustare skulle han bli.

Vår stolte magnat hade tagit plats under ett träd, en art solfjäderspalm, som fullkomligt skyddade honom för solstrålarna; men likväl var under trädet uppställd en väldig solskärm, som i sin mån bidrog att öka den glans, som omgav vår patron. Själv satt han bekvämt tillbakalutad i en stor länstol, som formligen sviktade under tyngden av hans feta, frodiga lekamen, under det att tvenne kvinnliga slavar buro till honom hans mat. Tvenne andra slavinnor höllo på att mata honom; den ena gav honom in av anrättningen medelst en sked; den andra höll tallriken med ena handen och torkade med den lediga handen av, vad den höge herrn spillde i sitt vördiga skägg och på sidenvästen.

Under denna sysselsättning lämnade vi den stackars inbilske narren och läto honom behålla den ljuva övertygelsen, att vi betraktat honom för att beundra hans storhetsglans. Det föll dock fader Simon in att taga reda på, vad det kunde vara för läckerheter, som hans höghet nedlät sig till att förtära, och se! den nåden beviljades fader Simon att få smaka på anrättningen. Den utgjorde en blandning av kokt ris, peppar och ingefära, en stor vitlöksklyfta samt ett litet stycke fårkött.

[ 501 ]Så fortsatte vi resan. Vår mandarin åtnjöt samma behandling som en kung; han var alltid omgiven av sin uppvaktning, och hela hans uppträdande var beledsagat av sådana formaliteter och sådan ståt, att jag sällan fick se ens en skymt av honom på närmare håll. Dock anmärkte jag, att ingen enda av alla deras hästar kunde mäta sig med en vanlig åkarkamp därhemma i England, ehuru det kanske var svårt nog att fälla ett rättvist omdöme om dem, emedan de voro så övertäckta med allehanda grannlåter och persedlar, att vi svårligen kunde se något annat av djuren än hovarna och huvudena.

Vad mig själv beträffar, så kände jag mig nu åter helt lätt om hjärtat, sedan jag blivit befriad från den ängslan och oro, varom jag förut berättat. Inga bekymmer av något slag tryckte mig, vadan jag i fulla drag kunde njuta av resans behag. Ej heller råkade jag ut för något enda äventyr under vägen, om jag undantager ett litet missöde, som hände mig vid ett tillfälle, då vi vadade över en ström. Min häst snavade nämligen och kastade mig i vattnet, varvid jag hade den olyckan att få min plånbok förstörd. Jag omnämner saken därför, att jag i denna plånbok hade gjort en mängd anteckningar från mina många resor, upptecknat namnen på flera ställen och folkslag m. m. varföre förlusten var ganska kännbar för mig.

Slutligen anlände vi till Peking. Jag hade en tjänare med mig, den samme som min brorson givit mig, och min kompanjon hade ävenledes en tjänare med sig. Den portugisiske lotsen, som gärna ville se hovet i Peking, hade på vår bekostnad fått medfölja under resan, och enär han var ganska väl hemma i landets språk, gjorde han tjänst såsom tolk. Engelska kunde han obetydligt men talade flytande franska.

Denne gamle man var oss en förträfflig hjälpreda i flera avseenden, vaksam och påpasslig. Så t. ex. kom han till mig en dag, då vi icke hade varit mer än en vecka i Peking, och sade med ett leende:

— Vet ni, senor Inglese, jag har någonting att tala om för er, som bestämt skall göra er glad in i själen.

— Mig glad? genmälte jag. Vad skulle det väl kunna vara? Jag vet sannerligen ingenting här i landet, som skulle kunna göra mig varken så överdrivet glad eller så överdrivet ledsen.

— Åjo, invände den gamle hedersmannen på bruten engelska, göra er glad, mig sorgsen.

— Vafalls? svarade jag. Varför skall det göra er sorgsen?

— Fördenskull, sade han, att ni fört mig hit tjugofem dagsresor från hemtrakten och skall lämna mig här att ensam återvända; men huru skall jag kunna komma till min hamn härifrån — utan fartyg, utan häst, utan pecuner? — så kallade han penningar med en av dessa förvrängda latinska glosor, av vilka han hade ett sådant överflöd och som vi ofta hade mycket roligt åt.

[ 502 ]— Nåväl, sade jag nu, men vad är den egentliga frågan om; vad är det som skall göra mig så glad och er så ledsen?

— Jo, saken är den, svarade han, att en stor karavan av ryska och polska köpmän för närvarande vistas här i staden. De äro just sysselsatta med förberedelser för den långa färden tillbaka till Moskva, vilken dock ej kommer att anträdas förrän om fyra eller fem veckor. Nu kan jag väl förstå, att ni vill begagna er av detta tillfälle att komma tillbaka till Europa, och då lämna ni ju mig här och jag får taga mig härifrån bäst jag kan.

Jag bekänner att jag blev högeligen överraskad av dessa glada nyheter, och på en god stund kunde jag knappt yttra ett ord till den gamle hedersmannen. Slutligen frågade jag honom:

— Men hur har ni fått reda på detta? Är ni alldeles säker på, att det är riktigt sant?

— Ja, för visso, svarade han; jag mötte i morse på gatan en gammal bekant till mig, en armenier, som just tillhör karavanen. Han har nyligen anlänt hit från Astrakan och tänkte först begiva sig till Tongking, i vilken stad jag en gång stiftade bekantskap med honom. Men han har nu ändrat tanke och beslutit medfölja karavanen till Moskva, och därifrån begiva sig nedför Volga till Astrakan.

— Gott, senor, sade Jag nu, var bara icke orolig över att bliva kvarlämnad här för att ensam nödgas återvända; ty kan jag komma tillbaka till England på den väg ni anvisat mig, så blir det ert eget fel, om ni någonsin mera kommer tillbaka till Makao.

Jag uppsökte därefter min kompanjon för att med honom rådslå om, vad vi borde taga oss till. Sedan jag i korthet omtalat, vad som inträffat, frågade jag honom:

— Nå, vad är nu er mening om vår gamle väns nyheter? Kan ni förlika edra affärer med en sådan resa?

— Jag gör alldeles som ni, svarade han, och är glad att fortfarande få vara i ert sällskap. Mina affärer möta intet hinder härigenom: jag har lämnat dem och all min egendom i så säkra händer i Bengalen, att jag tryggt kan begiva mig vart som helst. Jag anser dock, att vi böra skaffa oss ett parti kinesiska sidenvaror och råsilke, så blir vår förestående färd lika väl en affärsresa som en lustresa och vi förena sålunda nyttan med nöjet. — Som sagt, jag är hågad att vara er följaktig ända till England, och därifrån kan jag med något av Ostindiska kompaniets fartyg återvända till Bengalen.

Efter att sålunda hava fattat vårt beslut i denna angelägenhet, överenskommo vi att giva den portugisiske lotsen fri resa, så långt han ville följa med oss, antingen till Moskva eller till England.

— Detta kan dock ingalunda anses såsom någon frikostighet å vår sida, [ 503 ]sade jag, ty de tjänster, han gjort oss, äro mycket mera värda än så, och ännu ha vi ju ej givit honom någon ersättning för dem.

Min kompanjon medgav, att detta ägde sin fulla riktighet.

— Vi måste komma i håg, fortfor jag, att han icke allenast varit vår lots på sjön, och det till på köpet under särdeles brydsamma omständigheter; utan han har även varit vår tolk och mäklare i land. Ensamt hans förmedling av affären emellan oss och den japanske köpmannen inbragte oss några tusen kronor vardera.

Vi voro båda eniga om att giva honom en skälig ersättning för allt, vad han gjort för oss — något, som icke var annat än en gärd av rättvisa emot honom, och dessutom voro vi alls icke hågade att skiljas ifrån honom, emedan han förstått att vid alla upptänkliga tillfällen visa sig högst nyttig och användbar för oss. Efter någon överläggning stannade vi för beslutet att giva honom en summa av tre tusen kronor, vilken vi skulle sammanskjuta med hälften vardera. Därjämte skulle vi draga försorg om alla hans resekostnader, huru långt han än ville medfölja oss.

Sedan detta blivit avgjort oss emellan, tillkallade vi vår gamle portugis för att höra hans tankar i en angelägenhet, som rörde honom själv så nära.

— Senor, började jag, ni har nyligen beklagat er över att behöva återvända härifrån ensam, men jag vill nu säga er, att det är bådas vår önskan, att ni alls icke återvänder. Vi äro beslutna att begiva oss till Europa med den av er upptäckta karavanen, och vi hoppas, att även ni följer med i vårt sällskap. Det är just för att få höra eder mening om detta vårt förslag, som vi nu kallat er hit.

Skakande på huvudet svarade den gamle hedersmannen:

— Mina herrar, det blir en alldeles för lång resa för mig; jag har ju inga pecuner vare sig till resan eller till att leva på, sedan jag kommit fram.

— Ja, denna svårighet ha vi förutsett, inföll jag, och därföre ha vi ock beslutat visa er, huru tacksamma vi äro emot er för de många tjänster ni bevisat oss, och även huru mycket vi personligen äro fästa vid er.

Därefter omtalade jag, vad vi beslutit göra för honom och den gåva, vi gemensamt sammanskjutit till en rättvis belöning för hans hjälpsamhet och tjänstvillighet.

— Ni kommer således, slutade jag, att helt och hållet resa på vår bekostnad, och det ligger i ert fria val att skiljas ifrån oss antingen i Moskva eller i England, varhelst ni för bäst finner.

Han mottog anbudet med största glädje och tillfredsställelse, förklarande, att han gärna ville följa oss världen runt, om det gällde.

Vi började alltså våra förberedelser för den långa resan, och som förhållandet var med oss, så var det ock med de övriga köpmännen i karavanen: de hade så många olika saker att beställa, att de, i stället för att bliva färdiga [ 504 ]på fem veckor, såsom först var sagt, behövde icke mindre än fyra månader och några dagar, innan de äntligen voro resklara.

Det var nu i början av februari. Min kompanjon och den gamla lotsen hade skyndsamt begivit sig tillbaka till den lilla hamnen för att omsätta en del varor, som vi därstädes kvarlämnat, under det att jag i sällskap med en kinesisk köpman, vars bekantskap jag gjort i Nanking och som en tid uppehållit sig Peking för att sköta sina affärer, företagit en resa till Nanking. Där inköpte jag nittio stycken fina damasttyger och omkring två hundra stycken andra, mycket fina sidenvaror av olika sorter, somliga invävda med guld, med vilket allt jag inträffade i Peking vid tiden för min kompanjons återkomst från Quinchang.

Utom detta skaffade vi oss ett ansenligt parti råsilke och några andra varor, vilka ensamt för sig betingade ett värde av omkring sextiofem tusen kronor. Lägg härtill ett parti äkta te, några fina kalikåtyger samt tre kamelbördor muskotnötter och kryddnejlikor, så har jag därmed angivit det huvudsakligaste av vår last. Till forslande av hela lasten krävdes aderton kameler, oberäknat dem vi redo. Med tre reservhästar och två packhästar för provianten uppgick hela antalet djur i vår avdelning av karavanen till tjugosex.

Den ovanligt stora karavanen räknade, så vitt jag minnes rätt, emellan tre och fyra hundra hästar och kameler samt inemot ett hundra tjugo män, alla särdeles väl beväpnade och rustade för alla händelser. Ty liksom de österländska karavanerna äro utsatta för överfall från arabernas sida, så hotas dessa av tatarerna, vilka likväl icke äro så farliga som araberna och icke så grymma segerherrar som de.

Karavanernas medlemmar utgjorde en brokig blandning av folk från flera nationer. Omkring sextio av dem voro köpmän eller invånare i Moskva, några voro livländare, och — något som särskilt gladde oss engelsmän — fem voro skottar och därtill män med stor affärsvana och betydlig förmögenhet.

I början av februari tågade vi ut från Peking. Vid slutet av första dagsresan sammankallade de fem vägvisarna karavanens samtliga medlemmar, undantagandes tjänarna, till stor rådplägning, såsom de uttryckte sig. Härvid lämnade var och en en viss summa penningar till en gemensam kassa, ur vilken skulle bestridas vissa nödiga utgifter, såsom inköp av foder under vägen, där det ej på annat sätt kunde erhållas, lön åt vägvisarna, anskaffande av hästar med mera dylikt. Härunder ordnades även resan, såsom de kalla det, d. v. s. karavanens medlemmar indelades på militäriskt sätt, befäl tillsattes och förhållningsregler gåvos; allt med tanken på de anfall, som kunde möta under vägen. Detta var ingalunda några överflödiga försiktighetsmått, såsom snart skall visa sig.

Den del av landet, där vägen först gick fram, var mycket talrikt befolkad. [ 505 ]Där fanns överflöd på krukmakare — det vill säga folk, som beredde leran till det kinesiska porslinet. Då jag vid ett tillfälle hade stannat för att betrakta deras arbete, kom den portugisiske lotsen, som alltid hade ett eller annat muntert skämt till hands, fram till mig och sade skrattande:

— Senor Inglese, om ni har lust, så skall jag visa er den största märkvärdigheten i hela landet, och sedan ni tagit den i andäktigt beskådande, så skall ni hava någonting att säga om Kina, som kanske går upp emot alla de illasinnade saker, ni förut sagt därom; — ni skall säga, att ni dock till slut fått se någonting, vartill maken ej finnes i hela den övriga världen!

— Åh, verkligen! genmälte jag. Det skall inte bli ledsamt att få veta, vad det kan vara för ett underverk.

— Jo, vet ni, utropade han, det är ingenting mer och ingenting mindre än ett helt palats, byggt av äkta kinesiskt porslin!

— Gott, genmälte jag, det kan ju så vara. Huru stort är det? Kunna vi taga det med oss på en av våra kameler, så låt oss gå och köpa det.

— På en kamel?! ropade den gamle lotsen, i det han höll upp båda händerna; åhnej, det låter ni allt bli; det bor en hel familj på trettio medlemmar uti det!

Vid denna märkliga underrättelse blev jag högst nyfiken att få se undret; men vid närmare betraktande fann jag ingenting underligt alls däri. Det var ett vanligt trähus, som endast blivit reverterat med kinesisk lera, vars yta var glaserad och bländande vit samt målad med blåa figurer i likhet med de större kärl av kinesiskt porslin, som vi kunnat få se hemma i England. Det kan ej nekas, att det hela tog sig särdeles praktfullt ut, bestrålat av middagssolens rikaste glans.

Vad inredningen av detta hus beträffar, så kan jag dock ej neka, att den var utförd med synnerlig smak och omsorg. Väggarna voro inlagda med fyrkantiga, målade porslinsplattor, bildande figurer av utomordentlig skönhet och omväxling i färgsammansättningen, i vilken även guld ingick. Porslinsplattorna i de särskilda figurerna voro så väl hopfogade, att man svårligen kunde upptäcka, var de möttes. Golvläggningen var av samma material slät och hård som sten, men ej glaserad eller målad, under det att taket var inlagt med glänsande svarta porslinsplattor. Detta hus var således bokstavligen ett äkta kinesiskt porslinspalats, och hade jag ej varit stadd på resa, skulle jag hava stannat några dagar för att taga alla dess enskildheter i noggrant betraktande. Man sade mig, att i den intill huset stötande trädgården funnos fontäner och fiskdammar, vilkas botten och sidor voro inlagda på samma sätt; samt att i gångarne voro uppställda vackra statyer, helt och hålet förfärdigade av porslinslera och därefter glaserade hela.

Som emellertid denna industrigren är någonting för Kina särskilt utmärkande, så synes det mig endast såsom en helt naturlig sak, att de däruti [ 506 ]skola hava uppnått en synnerlig konstskicklighet. Likväl är jag fullkomligt övertygad om, att de betydligt överdriva i sina skrytsamma uppgifter om, vad de kunna åstadkomma på detta område. De berättade mig alldeles otroliga saker om sina stordåd i porslin, saker, dem jag icke gitter omnämna, emedan jag väl inser, att de icke kunna vara sanna. Jag vill här anföra blott, ett enda exempel därpå.

Man sade mig att en yrkesarbetare förfärdigat ett fartyg, som allt ifrån däcket och ned till kölen, med tackling, master och segel, uteslutande bestod av porslin, och som var stort nog att rymma femtio mans besättning. Berättaren kunde gärna hava tillagt, att de låtit detta underskepp gå av stapeln och företagit en resa till Japan däruti — historien skulle därföre icke hava varit mindre trovärdig, men mera storslagen. Jag endast smålog och ryckte på axlarna, men sade ingenting.

Beskådandet av det omnämnda porslinpalatset fördröjde mig emellertid så mycket, att jag blev hela två timmar efter karavanen. För denna orsaks skull dömde mig karavanens ledare för den dagen till tre kronors böter, i det han sade mig, att, därest vi befunnit oss tre dagsresor på andra sidan den kinesiska muren i stället för lika många hitom, han skulle varit nödsakad att ådöma mig fyra gånger så mycket, varefter han måst ålägga mig att nästa rådplägningsdag göra offentlig avbön. Jag lovade att hädanefter ställa mig alla deras ordningsregler nogare till efterrättelse, och längre fram fann jag även hur oeftergivligt nödvändiga dessa stränga ordningsregler voro för allas vår gemensamma säkerhet.

Efter ytterligare trenne dagsresor passerade vi den stora kinesiska muren, som blivit uppbyggd till försvar emot tartarerna. Den måste i sanning hava krävt ett ofantligt arbete, ty den sträcker sig över bergskedjor och dalsänkningar och löper till och med över ställen, där den varit fullkomligt obehövlig — över otillgängliga klippor och över branter, dem aldrig någon fiende skulle kunna bestiga. Man berättade oss, att muren är vid pass ett tusen sex hundra kilometer lång, emellan sju och åtta meter hög och på flera ställen lika tjock.

Under det karavanen passerade igenom porten, stannade jag för att närmare betrakta muren. Vägvisaren, som förut berättat om denna kolossala byggnad som hade den varit världens största underverk, blev nu högeligen nyfiken att få höra min tanke om den.

— Nå väl, sade jag, den lämpar sig ju förträffligt till att utestänga tatarer.

Vägvisaren uppfattade icke mina ord så, som jag menat, utan tog dem som ett beröm. Skrattande utbrast den gamle lotsen:

— Åh, hå, senor Inglese, ni talar i förtäckta ordalag!

— I förtäckta ordalag? upprepade jag. Huru så?

[ 507 ]— Jo, svarade han, det kan vara både si och så med er mening. Från ena sidan sett är ert tal mycket smickrande, från andra åter mycket spefullt. För honom betyda edra ord, att denna mur är högst förträfflig till att hålla tatarerna på vederbörligt avstånd; för mig åter betyda de, att denna mur duger till intet annat än utestänga tatarer. Jag förstår er, senor Inglese, jag förstår er mycket väl; men senor Kines förstår er på sitt sätt.

— Nå väl, senor, genmälte jag, tror ni väl, att den här muren skulle kunna stå emot en engelsk eller portugisisk armé med en god artilleriträng? Eller två kompanier av våra mingrävare? Skulle det icke på tio dagar kunna skjuta bresch uti den, så att hela armén i full slagordning skulle kunna tåga därigenom? Eller spränga den i luften med grundvalar och allt, så att ej ett spår skulle återstå av den?

— Jo, jo, svarade han, det är visst och sant.

Jag gav vår lots tillåtelse att för den skrytsamme kinesen närmare utreda meningen av mina »förtäckta ordalag», och detta hade den underbara verkan, att han den återstående delen av resan — ty han skulle lämna oss vid gränsen — blev alldeles stum och icke vidare uppvaktade oss med några sagoliknande historier om den kinesiska makten och storheten.

Sedan vi lämnat bakom oss detta kolossala intet, som kallas den kinesiska muren och i någon mån liknar den i Northumberland av romarne uppförda, ryktbara piktiska muren, funno vi landskapet ganska glest bebott och folket för det mesta instängt inom befästa städer eller byar. Detta var ett nödvändigt försiktighetsmått emot tatarernas täta infall och plundringståg, vilka rövare bruka komma i stora skaror, ja, nästan hela arméer, varföre de icke kunna motstås av enstaka boende invånare på öppna landsbygden.

Jag började nu granneligen inse nödvändigheten av, att karavanen ständigt färdades i samlad trupp, ty jag såg flera tatarhorder ströva omkring oss. Men då jag fick se dessa barbarer på närmare håll, förvånade det mig icke så litet, att det kinesiska riket kunde hava något att frukta av dessa vilda, barbariska stammar, som icke hava någon aning om, vad disciplin eller en metodisk krigsföring vill säga. Deras hästar äro ena eländiga, magra kreatur, riktiga krakar, som duga till litet eller intet. Härpå fingo vi ett slående bevis första dagen vi sågo dem, strax efter det vi inträngt i en vildare trakt av landet.

Vår vägvisare för dagen hade givit sexton av oss tillåtelse att rida ut på jakt efter ett slags får, vilka, ehuru de voro de vildaste och mest snabbfotade av sitt släkte, likväl efter kort förföljelse tröttnade, så att vi med lätthet kunde fälla så många vi behagade. Därtill bidrog även i hög grad den omständigheten, att de vanligen visade sig i skockar på trettio till fyrtio stycken, vilka, såsom fallet brukar vara med får, alltid höllo sig tätt tillsamman under flykten.

[ 508 ]Under det att vi voro som bäst sysselsatta med jakten på detta villebråd, sammanträffade vi plötsligt med en trupp om vid pass fyrtio tatarer. Huruvida de jagade får liksom vi eller hade något annat byte i sikte, vet jag ej; allt nog, så snart de fingo se oss, blåste en av dem i ett slags horn och lyckades därigenom åstadkomma ett det mest barbariska och öronpipande läte jag någonsin hört; ett läte, vilket jag, i förbigående sagt, alls icke är angelägen att få höra omigen. Vi antogo, att det var en signal till någon annan, i närheten befintlig skara, och mycket riktigt: inom tio minuter visade sig en annan trupp, fyrtio à femtio man stark, på omkring halvannan kilometers avstånd. Men innan dessa senare hunno anlända till platsen, hade vi redan gjort upp affären med de förstnämda.

En av de förut omtalade skotska köpmännen ifrån Moskva befann sig ibland oss. Så snart han fick höra hornlåten, utropade han:

— Hallå, kamrater, här är ingenting annat att göra än genast på ögonblicket anfalla dem. Låtom oss ej förlora en enda sekund!

Därpå ordnade han med största skyndsamhet vår lilla skara i en linje och frågade så:

— Nå, gossar, äro ni beredda att slåss för livet?

Vi svarade alla med en mun, att vi voro färdiga att följa honom.

— Välan, framåt då! kommenderade vår nye befälhavare.

Och därmed sprängde vi framåt rakt emot tatarerna.

De stodo först i en oordnad hop och betraktade oss, utan att göra min av att på något sätt ordna sig; men så snart de märkte, att vi närmade oss dem, avsköto de sina bågar, dock utan att träffa en enda av oss. Detta berodde likväl ej på, att de siktade illa, utan fast mera därpå, att de missräknat sig på avståndet, vilket var vår stora lycka, ty pilarne nedföllo alla på kort avstånd framför oss. Hade vi endast befunnit oss tjugu meter närmare våra fiender, skulle säkerligen flera av oss blivit sårade, om ej dödade.

Vi gjorde genast halt, och ehuru avståndet ännu vart stort, fyrade vi av våra bössor och sände fienden blykulor till ersättning för deras träpilar.

— Framåt, gossar! Nu hugga vi in på dem med svärd i hand! kommenderade vår oförfärade skotte.

Och därmed satte vi av i fullt galopp under hurrarop och med höjda svärd.

Vår skotte var visserligen endast en köpman, men han handlade vid detta tillfälle med sådan kraft och ådagalade en så hög grad av tapperhet, utan att likväl ett ögonblick förlora sin sinnesnärvaro, att jag väl må påstå, att jag aldrig i mitt liv sett någon man mera lämplig att anföra en drabbning än han.

Så snart vi kommit dem på några hästlängder nära, fyrade vi av våra pistoler emot deras huvuden och beredde oss därefter att hugga in med svärden. Men de gåvo oss ej tid därtill, utan flydde i den största tänkbara förvirring.

[ 509 ]
»Så snart de fingo se oss, blåste en av dem i ett slags horn.»

Ett stycke till höger om oss hade dock tre andra tatarer fattat posto, och dessa sökte nu genom tecken förmå de flyende att sälla sig till dem. De voro beväpnade med turkiska kroksablar och hade sina bågar hängande på ryggen.

Utan att bedja någon följa sig, galopperade emellertid vår tappre general [ 510 ]rakt fram till dem, gav den ene en kolvstöt, så att han störtade ned från hästen, och sköt den andre med sin pistol, varefter den tredje hals över huvud flydde därifrån.

»Sköt den andre med sin pistol.»

Och därmed slutade vår strid utan att någon av de våra blivit dödad eller ens sårad; den enda förlust vi ledo var, att vår jakt på fåren misslyckades, ty de undkommo alla. Av tatarerna blevo däremot fem dödade och många sårade — huru många kunde vi icke säga. Den andra tatartruppen blev så förfärad av våra skott, att den vände om och flydde utan att göra något försök till anfall.

Under hela tiden hade vi befunnit oss på kinesiskt område, vilket förhållande gjort tatarerna mindre djärva, än vad de sedermera blevo; men efter omkring fem dagars ytterligare marsch kommo vi in i en ofantligt stor och vild öken, vars genomtågande tog trenne dagsresor i anspråk. Vi voro nödsakade att härunder förvara vårt vattenförråd i stora lädersäckar och slå läger för hela natten, alldeles som jag hört berättas, att karavanerna i den arabiska öknen pläga göra.

Jag frågade våra vägvisare, till vilket land detta område hörde, och de svarade, att det var ett slags gränsområde, som egentligen icke kunde kallas någons tillhörighet. Det var emellertid en del av Stora Tatariet och räknades sålunda till Kina. Som det ofta var hemsökt av rövare, vilka här kunde grassera bäst de behagade, ansågs denna öken såsom den värsta under hela resan, ehuru vi hade att passera några betydligt större.

Under färden genom denna ödemark, som i början föreföll mig synnerligen [ 511 ]avskräckande, sågo vi ett par eller tre gånger små tatariska strövtrupper, vilka dock syntes vara upptagna av sina egna angelägenheter och icke hava något ont i sinnet emot oss. Och då de icke hade någonting att säga oss, så hade vi häller ej något att säga dem, utan läto dem gå sina egna vägar. Vid ett tillfälle närmade sig dock en trupp på kort avstånd ifrån oss, där de gjorde halt och betraktade oss med synbarligen stor uppmärksamhet. Det var ej gott att veta, vad deras avsikt kunde vara: huruvida de rådslogo om att anfalla oss eller ej; men sedan vi passerat förbi dem ett stycke framåt, bildade vi en eftertrupp av fyrtio man för att hålla dem stången, om så skulle bliva behövligt. Efter en stund funno de dock för gott att avlägsna sig, sedan de likväl först till avskedshälsning sänt oss fem pilar, vilka så illa sårade en av hästarne, att vi följande dag nödgades nedslakta honom.

En månad hade förflutit sedan ovan skildrade tilldragelser. Vägarna hade under denna tid icke varit så goda som i början, ehuru vi ännu befunno oss inom den kinesiske kejsarens besittningar. Vi slogo för det mästa läger i byarna, av vilka några voro befästa till skydd mot de härjande tatarerna. När vi anlänt till en av dessa byar, belägen omkring två eller tre dagsresor ifrån staden Naum, önskade jag köpa en kamel. Det finnes en stor mängd av dessa djur ävensom av hästar — sådana de äro — till salu under hela vägen på detta område, emedan de röna livlig efterfrågan av de talrika karavaner, som färdas fram över denna väg. Den person jag ombett att skaffa mig en kamel skulle gå och hämta den åt mig, och jag, en beskäftig tok som alltid, måste naturligtvis själv följa med. Platser, där kamelerna och hästarna gingo och betade under nödig bevakning, låg ungefär tre kilometer från byn.

Mycket tillfredsställd med den lilla omväxlingen, begav jag mig av till fots, åtföljd av den gamle lotsen och en kines. Vid framkomsten funno vi stället vara en sidländ äng, kringbyggd av en stenmur, som blivit uppförd av lösa stenblock utan murbruk eller lera. Vid ingången stodo några kinesiska soldater på vakt. Sedan vi köpt kamelen och kinesen tagit den om hand för att leda den till vår lägerplats, anträdde vi återfärden. I ett nu sprängde fem tatarer till häst fram emot oss. Två av dem överföllo kinesen och togo kamelen ifrån honom, under det att de andra tre störtade emot mig och den gamle portugisen, då de funno oss så gott som obeväpnade, ty jag hade intet annat vapen med mig än mitt svärd, vilket utgjorde ett dåligt försvar emot tre ryttare.

Den förste tataren tvärstannade, då han såg mig draga svärdet, ty dessa barbarer äro ena riktiga pultroner, men den andre anföll mig på vänstra sidan och gav mig ett så våldsamt slag i huvudet, att jag medvetslös störtade till marken. Då jag kom till mig själv igen, blickade jag mig förvånad omkring utan att först kunna erinra mig, vad som tilldragit sig eller var jag befann mig. Men min alltid påpasslige gamle lots, denne hedersman till [ 512 ]portugis, hade genom en förunderlig försynens skickelse medtagit sin pistol, utan att jag hade någon aning därom. Och tatarerna visste det lika litet, ty hade de kunnat misstänka något sådant, hade de nog aktat sig för att angripa oss, ty pultroner äro alltid modigast, då ingen fara är för handen.

»Två av dem överföllo kinesen och togo kamelen ifrån honom.»

När portugisen såg mig falla av hästen, kastade han sig oförskräckt över min angripare, fattade tag i honom med ena handen, drog med den andra pistolen ur fickan och sköt barbaren en kula genom huvudet. Utan att giva ett ljud ifrån sig störtade tataren död till marken. Därpå vände sig portugisen ögonblickligen emot den förste tataren, som stannat framför mig, och måttade ett hugg åt honom med sin turkiska kroksabel, den han ständigt förde med sig. Hugget träffade dock ej mannen, men väl hans häst, som fick släppa till sitt ena öra och dessutom erhöll en stor rispa längs huvudets sida. Till det yttersta uppskrämt rusade det stackars kreaturet av som en pil med sin ryttare, men efter några ögonblicks ursinnigt galopp stegrade det sig, kastade av tataren och föll därefter baklänges över honom.

Den stackars kinesen, som förlorat kamelen, hade intet vapen hos sig, men då han såg tatarens häst störta med ryttaren under sig, ilade han till platsen, ryckte till sig den fallnes stridsyxa och drev den djupt i hans tatariska hjärna.

Den gamle portugisen. hade emellertid ännu den tredje tataren att göra med, ty denne flydde ej, såsom han väntat, men gjorde ej häller någon min av att vilja slåss, utan satt som fastnaglad på sin häst och betraktade scenen framför sig. Portugisen skyndade då att på nytt ladda sin pistol, men vid dess åsyn kastade tataren om sin häst och satte i väg som en raket, lämnande [ 513 ]min gamle hederslots — min räddare, såsom jag alltifrån den stunden kallade honom — som segerherre på slagfältet.

Under tiden hade jag något hämtat mig efter slaget, så att jag började få klart för mig, vad som passerat. Först kände jag mig, som om jag vaknat ur en djup sömn, och undrade, såsom jag ovan nämnde, var jag befann mig huru jag kommit dit och vad som hade hänt. Efter några ögonblick började dock en häftig smärta inställa sig, ehuru jag ej kunde säga, var den hade sitt säte. Jag förde handen långs huvudet och drog den blodig tillbaka. Vid denna syn blev jag medveten om, att smärtan satt i huvudet, och i samma ögonblick återvände minne och medvetande fullständigt, så att jag klart erinrade mig hela uppträdet. Genast rusade jag upp och grep efter mitt svärd, men inga fiender voro inom synhåll; jag såg tataren ligga död ett litet stycke ifrån mig och hans häst lugnt beta invid honom, och då jag höjde blicken, varseblev jag min hjälte och räddare, som gått att se, huru kinesen uträttat sin sak, närma sig med sin sabel i handen.

När portugisen fick se mig på fötter igen, började han springa emot mig och omfamnade mig med alla tecken till den innerligaste glädje, ty det var ej utan att han fruktat, att jag blivit dödad av det åtminstone till utseendet förfärliga slaget. Då han märkte, att mitt huvud blödde, undersökte han noga skadan, men fann den vara helt obetydlig — endast vad vi bruka säga ett krossår i huvudet. Ej häller hade jag efteråt några vidare obehag av mitt sår, ty efter två eller tre dagars förlopp var det fullständigt läkt.

Vi vunno just ej något byte genom denna seger, ty vi förlorade en kamel och erhöllo en häst. Nu hände sig, att karlen, som sålt kamelen till mig, fordrade ersättning för densamma, ty betalningen skulle hava erlagts först vid återkomsten till byn. Jag bestred hans anspråk, och saken hänsköts till den kinesiske bydomarens avgörande. Denne man måste jag göra det rättvisa erkännandet, att han upptog och handlade målet med mycken klokhet och oväld. Sedan han hört båda parternas andraganden, vände han sig med lugn värdighet till kinesen, som åtföljt mig, och frågade:

— Vems tjänare är du?

— Jag är ingens tjänare, svarade kinesen, utan jag gick bara med främlingen.

— På vems begäran? frågade domaren.

— På främlingens begäran, löd svaret.

— Välan, återtog domaren, då var du för tillfället främlingens tjänare, och då kamelen lämnades till hans tjänare, lämnades den till honom. Främlingen är således skyldig att betala den.

Emot detta domslut hade jag ej ett ord att invända, ty slutledningen var lika klar som rättvis. Beundrande domarens skarpsinne, betalade jag villigt den stulna kamelen och sände efter en annan; men läsaren kan lita på, att [ 514 ]jag denna gång aktade mig för att gå själv — jag hade fått nog av dylika utflykter.

Staden Naum är en av det kinesiska rikets gränsstäder. Den påstås vara befäst, och i själva verket är den även så med hänsyn till landets förhållanden, ty man kan tryggt våga påstå, att alla tatarer tillsammans — kanske några millioner stycken — icke skulle kunna skjuta ned dess murar med sina bågar och pilar. Men att kalla den befäst med tanke på europeiskt artilleri skulle endast framkalla löje hos var och en, som något förstår sig på dylika saker.

Vi befunno oss, som sagt, något över två dagsresor ifrån denna stad, då vi träffades av budbärare, som blivit utsända därifrån enkom i avsikt att uppmana alla resande och karavaner under vägen att göra halt, till dess de erhållit betäckning ifrån staden, ity att en ovanligt stor tatararmé, räknande åtminstone tio tusen man, hade visat sig ungefär femtio kilometer på andra sidan om staden.

Detta var i sanning dåliga nyheter för oss, men det var i alla fall omtänksamt av guvernören att sända oss underrättelse, och vi voro honom högligen tacksamma för den betäckning, han lovat oss. Två dagar därefter inträffade även två hundra soldater från en kinesisk garnison till vänster om vägen och tre hundra ifrån staden Naum. Under dessa truppers beskydd fortsatte vi utan fruktan vår marsch. De tre hundra soldaterna från Naum öppnade tåget, de andra två hundra slutade det, under det att våra egna män marscherade på ömse sidor om kamelerna. I denna ordning och väl beväpnade, som vi voro, ansågo vi oss gott kunna bestå en dust med alla de tio tusen tatarerna, om de skulle visa sig. Men när de den följande dagen verkligen visade sig, fingo vi uppleva något helt annat, än vad vi väntat.

Vi gjorde halt för natten i en liten väl belägen by vid namn Changu. Då vi tidigt på morgonen bröto upp därifrån, hade vi en flod att passera, vilken vi måste övergå på färjor. Nu hade varit rätta tillfället för tatarerna att anfalla oss, om de haft någon underrättelse om saken, men vi sågo dess bättre ej till dem.

Vid pass tre timmar senare, då vi anlände till en öken, som var emellan tjugufem och trettio kilometer tvärs över, fingo vi se ett ofantligt dammoln framför oss och slöto därav, att fienden äntligen var i antågande. Så var även förhållandet, ty inom några ögonblick sågo vi tatarerna komma i fullt galopp emot oss.

De kinesiska soldaterna, som bildade förtruppen, fällde vid denna anblick modet, trots sin stortalighet dagen förut. De blickade oupphörligt tillbaka — ett dåligt tecken hos en soldat, vittnande om, att han vilket ögonblick som hälst är färdig att vända ryggen åt fienden.

[ 515 ]Jag uttryckte mina farhågor för den gamle lotsen, som fullkomligt delade dem.

— Senor, sade han, vi måste på något sätt uppmuntra de där karlarne, ty annars skola de störta oss alla i fördärvet. Jag är säker på, att de ej ens våga invänta tatarernas angrepp.

— Jag tänker precis som ni, genmälte jag; men vad skola vi väl taga oss till?

— Taga oss till! upprepade han. Låt femtio man av de våra rycka fram och uppställa sig vid vardera av deras flyglar. Detta skall giva dem mod, och de skola kämpa som tappra karlar i tappert sällskap, men därförutan skall varenda en av dem taga till benen.

Utan dröjsmål red jag fram till vår anförare och delgav honom lotsens råd, vilket han utan betänkande gillade. Följaktligen marscherade femtio av oss fram till högra flygeln och femtio till vänstra, medan vi av de återstående bildade en trupp, som skulle rycka fram i händelse av behov.

De två hundra soldaterna i eftertruppen fingo order att bevaka kamelerna och att i nödfall sända hundra man till de övrigas bistånd.

Som sagt, tatarerna ryckte an emot oss i en oräknelig skara — tio tusen var det allra minsta. Först sprängde en trupp fram för att taga vår ställning i skärskådande; ty när de kommo på något avstånd ifrån oss, veko de av och redo parallellt med vår linje. När vår anförare såg, att de voro inom skotthåll, beordrade han de båda flyglarne att skyndsamt rycka fram och giva dem en salva. Sedan detta skett, skyndade tatarerna att återvända, troligen för att underrätta de sina om, vilket mottagande de hade att vänta. Underrättelsen måtte icke hava fallit det värda följet i smaken, ty efter en stunds överläggning uppgåvo de sin avsikt och redo i sporrsträck sin väg till vänster om oss. Och därefter hade vi ej något vidare att göra med dem och sågo dem ej mera, vilket högeligen tillfredsställde oss, enär utgången av en strid med en så manstark fiende kunde hava varit ganska oviss.

Två dagar senare anlände vi till staden Naum eller Naun. Vi tackade guvernören för hans vänliga omtanke om oss och sammansköto en summa av omkring fem hundra kronor, den vi utdelade bland soldaterna. Vi rastade i Naum en dag. Staden hade en garnison på nio hundra soldater, emedan det område, som sträcker sig ungefär tre hundra tjugu kilometer väster om staden, fordom tillhört Ryssland men övergivits av detta land för dess ödslighet och ofruktbarhets skull, och kanske ännu mera på grund av svårigheten att sända trupper till ett så fjärrbeläget område. Det var därför nödvändigt för kineserna att med en så stor garnison skydda sitt lands gränser på detta håll. Vi voro nämligen ännu över tre tusen kilometer ifrån det egentliga Ryssland.

Härefter passerade vi flera stora floder och tvänne förfärliga öknar. Den ena av dessa var så att säga ingens område, och vi behövde icke mindre än [ 516 ]sexton dagsresor för att genomtåga den. Äntligen kommo vi den 13 april till gränsen av de ryska besittningarna; och den första stad eller fästning, huru den nu än kallas, som tillhörde den ryske tsaren, hette Arguna och låg på västra sidan av floden med samma namn.

Jag kunde ej annat än uttrycka min utomordentliga tillfredsställelse över, att jag nu åter hade anlänt till ett, såsom jag kallade det, kristet land, eller i alla händelser till ett land, vars styrelse var kristen. Ty ehuru ryssarne, efter mitt förmenande, blott nätt och jämnt förtjäna namnet kristna, göra de dock själva anspråk på att vara sådana och äro på sitt sätt mycket nitiska om religionen. Säkerligen har var och en, som i likhet med mig rest igenom världen och med öppen blick iakttagit mötande förhållanden, icke kunnat undgå att finna, vilken välsignelse det är att komma till ett land, där Guds och frälsarens namn äro kända, vördade och dyrkade, och där icke stockar eller stenar, djur eller bilder tillbedjas såsom gudar.

Hittills hade vi icke passerat igenom en enda stad eller by, som ej haft sina pagoder, sina avgudar, sina tempel; och det stackars okunniga folket hade till och med dyrkat sina egna händers verk. Nu däremot hade vi kommit till ett land, där vi åtminstone möttes av den kristna trons yttre former; där knän böjdes i Herrens Jesu namn, och där, hur okunnigt folket än för övrigt måtte vara, den kristna religionen dock var erkänd och dess bruk införda — med ett ord, där den sanne Gudens namn var åkallat och dyrkat.

Allt detta beredde mig den innerligaste glädje. Jag anförtrodde den tappre skotske köpmannen, om vilken jag förut talat, mina tankar och känslor härutinnan, och fattande honom vid handen utropade jag:

— Välsignad vare Gud, att vi ännu en gång hava kommit bland kristna!

Småleende svarade han:

— Gläd er ej för snart, landsman, ty de här ryssarne äro allt ena underliga kristna. Utom namnet skall ni finna mycket litet av kristendom ännu några månader bortåt av er resa.

— Kan så vara, genmälte jag, men likväl är det bättre än hedendom och avgudadyrkan.

— Nå väl, inföll han, jag skall säga er något. Med undantag endast av de ryska soldaterna i garnisonerna och några få invånare i städerna under vägen, är befolkningen i hela det övriga landet, på en sträcka av ytterligare mer än femton hundra kilometer, de värsta och mest okunniga hedningar i världen.

Och så var i själva verket även förhållandet, efter vad vi sedermera nogsamt fingo erfara.

Så vida jag studerat min karta rätt, befunno vi oss nu på det största sammanhängande landområde eller kontinent i hela världen. Så hade vi omkring två tusen kilometer till havet öster ut; över tre tusen till sydligaste [ 517 ]delen av Östersjön väster ut; nära fem tusen, om vi fortsatte åt väster till Engelska kanalen — vi hade fulla åtta tusen kilometer söder ut till Indiska oceanen eller Persiska viken och över ett tusen kilometer i norr till Ishavet. Ja, det gives de, som påstå, att åt nordost ej finnes något hav, utan att man i denna riktning skulle kunna landvägen begiva sig på andra sidan nordpolen och där intränga i den stora amerikanska kontinentens nordvästra del. Likväl kan jag icke tro annat, än att detta antagande är oriktigt.

Alldenstund vi överskridit gränsen för de ryska besittningarna långt innan vi kommo till några mera betydande städer, fanns det i början intet, som i nämnvärd grad tilldrog sig vår uppmärksamhet. Vi anmärkte endast, att alla floderna i vår väg flöto åt öster. Av de kartor, som några personer i karavanen medförde, syntes framgå, att dessa strömmar voro bifloder till den stora floden Yamur eller Amur, som utfaller i den östra oceanen eller Okotska havet. Historien, att denna flods mynning skulle vara tätt bevuxen med en jättelik sävart — en meter i omkrets och inemot tio meter i höjd — kan jag för min del icke sätta tro till. Floden har emellertid ingen sjöfart, emedan handeln ej gå så långt upp och tatarerna, inom vilkas område den flyter, endast sysselsätta sig med boskapsskötsel. Jag tror därför ej, eller har åtminstone aldrig hört omtalas, att någon person i båt gått ned till dess mynning eller att något fartyg inträngt i densamma. Det är dock säkert, att Amur flyter åt öster under och omkring den femtionde breddgraden, att den har en ofantlig mängd tillflöden och slutligen utgjuter sina vattenmassor i den nämnda oceanen och under den nämnda breddgraden.

Några kilometer norr om denna flod finnas många andra stora floder, vilka dock alla flyta i nordlig riktning och tömma sig i den väldiga Tatarusfloden, uppkallad efter de mongoliska tatarerna i den nordligaste delen av Asien — de första tatarer i världen, som kineserna säga, och, efter vad våra geografer påstå, utgörande de i den heliga skrift omnämnda Gog och Magog.

Då således dessa floder liksom ock de följande, jag får anledning att nämna, alla flyta åt norr, är det klart, att den norra oceanen begränsar fastlandet även på denna sida, varför det ej synes riktigt att antaga, att landet på någon punkt skulle sträcka sig så långt i norr, att det stötte samman med Amerikas fastland, eller att ingen förbindelse skulle finnas mellan den norra och den östra oceanen. Men härom skall jag icke vidare yttra mig; jag begrundade endast saken då för tillfället och har därför omnämnt den här.

Vi tågade vidare ifrån Argunafloden i korta och oavbrutna dagsresor och hade härunder tillfälle att iakttaga, vilken omsorg ryske tsaren haft om dessa sina avlägsna besittningar, i det han på alla möjliga platser låtit anlägga städer eller garnisonsfästen, påminnande om dem, som romarne en gång uppförde i de avlägsnaste delarne av det romerska riket. Så erinrade jag mig hava läst om dylika anläggningar i Britannien till skydd för handeln och till [ 518 ]härbärgen för resande. På samma sätt var det ock här; ty fastän befälhavarna och garnisonerna på dessa stationer voro ryssar och kristna, var dock befolkningen i övrigt rena hedningar, som offrade till avgudar och tillbådo solen, månen och stjärnorna. Men ej nog därmed, de voro även de mest barbariska av alla hedningar jag någonsin sett, utom det att de ej slaktade och åto människor i likhet med Amerikas vildar.

Vi fingo se några prov på denna avgudadyrkan ilandet mellan Arguna och en av ryssar och tatarer bebodd stad vid namn Nortsiusky — ett område, bestående av omväxlande skogar och ödemarker, dem vi behövde tjugu dagsresor för att genomvandra. I en by ej långt ifrån den sist nämnda staden fick jag det infallet att gå ut och se mig omkring för att få veta något om folkets levnadssätt. Jag fann det i högsta grad rått och avskyvärt. De hade just den dagen samlats till ett stort offer, ty på en gammal trästubbe reste sig en vederstygglig avgudabild av trä, vilken utgjorde föremålet för dessa hedningars dyrkan.

Denna avgudabild var så lik den lede fienden, som vi gärna kunna föreställa oss honom. Dess huvud liknade ej någon skapad varelse i hela världen; öronen voro stora som bockhorn och lika högt uppstående; ögonen voro så stora som tekoppar; näsan liknade ett gumshorn; den uppspärrade munnen var fyrkantig som ett lejons gap och försedd med rysliga tänder eller rättare betar.

Det vidunderliga belätet var icke mindre vämjeligt till sin klädsel, som utgjordes av fårskinn med ullen utåt; på huvudet satt en smutsig tatarmössa, genom vilken tvänne horn sköto ut. Vidundret var inemot tre meter högt, men hade varken ben eller fötter, och dess kropp var så grovt tillyxad som endast de råaste barbarer kunnat göra det.

Denna fågelskrämma var uppställd strax utanför byn, och då jag kom till platsen, såg jag sexton eller sjutton av invånarne — huruvida de voro män eller kvinnor kunde jag ej se, ty det är ingen skillnad i klädedräkt mellan de olika könen — ligga framstupa på marken omkring belätet. Ingen av dem rörde en lem; det föreföll som om de allesammans varit trästockar liksom avgudabilden, och sannerligen trodde jag icke först, att så även var förhållandet. Men då jag kommit dem helt nära, reste de sig hastigt och sprungo tjutande som hundar ifrån stället, tydligen missbelåtna över att ha blivit störda.

Ett stycke från träbelätet låg en liten hydda eller ett tält, uppfört av torkade fårskinn och oxhudar. I dörren till denna koja stodo tre karlar, vilka jag vid närmare påseende antog vara slaktare, emedan de hade långa knivar i händerna, varjämte i tältets inre lågo tre slaktade får och en stut.

Emellertid kom jag snart under fund med, att dessa djur voro slaktoffer till avgudabelätet, att de tre karlarne voro dess präster, och att de sjutton [ 519 ]arma varelser, som jag sett ligga framstupa omkring bilden, voro de offrande, vilka vid min ankomst höllo på att tillbedja vidundret.

Jag måste bekänna, att jag blev mera upprörd över detta förfärliga avguderi än vad jag kan erinra mig hava blivit över något annat i hela mitt liv. Att se denna varelse, människan, som blivit skapad efter Guds beläte och begåvad med en odödlig själ, söla sig i dylika styggelser och sänka sig själv till en sådan förnedrings djup! Och detta därtill i ett kristet land! Med den djupaste avsky och vedervilja blandade sig snart vredens känslor; jag sporrade min häst och red bort till avgudabilden, vars mössa jag klöv med ett hugg av mitt svärd. En av de våra, som följt mig, grep tag i fårskinnet, som omslöt bilden, och ryckte däri, men i samma ögonblick fingo vi höra ett förfärligt larm och tjutande ifrån byn, och då vi vände oss om, sågo vi en folkhop, som väl räknade sina två eller tre hundra personer, komma rusande emot oss under häftiga åtbörder. Jag var glad att få sätta sporrarne i min häst och jaga därifrån så skyndsamt som möjligt, ty jag märkte att flera av de uppretade barbarerna voro beväpnade med bågar och pilar, men jag beslöt i detta ögonblick att inom kort ånyo besöka dem.

Vår karavan rastade i tre dygn i staden, som låg vid pass fem kilometer ifrån byn, där avgudabilden stod upprest. Det långa uppehållet gjordes för att vi skulle hinna anskaffa nya hästar i stället för dem, som under den sista besvärliga marschen genom öknen blivit skadade eller utsläpade. Jag hade således god tid på mig att sätta min plan i verket: Till den ändan vidtalade jag den skotske köpmannen från Moskva, om vilkens stora mod jag vid ett föregående tillfälle kunnat förvissa mig. Först omtalade jag för honom, vad jag sett och med vilken djup förtrytelse jag bevittnat en förnedring, som var den mänskliga naturen så ovärdig, varefter jag sade:

— Blott jag kan få fyra eller fem väl beväpnade män med mig, så är det mitt beslut att rida ut till byn och förstöra det där avskyvärda träbelätet för att visa invånarne, att det ej ens har makt att hjälpa sig själv och följaktligen icke kan vara något värdigt föremål för dyrkan eller tillbedjan, ännu mindre hjälpa dem, som offra däråt.

Den skotske köpmannen genmälte skrattande:

— Ert nit kan vara gott, men vad tror ni er möjligen vinna därmed?

— Vinna därmed! utropade jag. Jo, jag hämnas Guds ära, som blivit skymfad genom denna djävulsdyrkan.

— Men huru skall ni därigenom kunna hämnas Guds ära, invände han, då folket ej är i stånd att fatta, vad ni menar därmed, såvida ni ej talar med dem och säger dem det? Och vågar ni endast göra ett försök i den riktningen, så kan jag försäkra er, att ni blir överfallen och ihjälslagen, ty dessa människor bliva som rasande vilddjur, då det gäller att försvara sin avgudadyrkan.

[ 520 ]— Kunna vi ej förstöra belätet under natten, frågade jag nu, och därefter meddela dem skälen för vårt handlingssätt i en på deras eget språk uppsatt skrivelse?

— Skrivelse?! upprepade han, hjärtligt skrattande, det finns ej en enda man inom fem nationer av denna folkras, som vet vad en bokstav vill säga eller som kan läsa ett ord i tryck eller skrift.

— Vilken förfärlig okunnighet! utropade jag. I alla fall har jag stor lust att utföra min föresats. Jag tror bestämt, att de på ett eller annat sätt skola komma till insikt om värdelösheten och vanmakten hos en gud, som är så lätt tillintetgjord och så litet i stånd att försvara sig själv.

— Hör på, min herre, sade nu skotten, ifall ni är så övertygad om nödvändigheten av detta träbelätes förstöring, samt om, att det måste förstöras just genom er, så lär det ej gå att avråda er. Likväl vill jag bedja er betänka, att dessa vilda folkslag blivit underkuvade av den ryske tsaren, varför ni kan våga tio mot ett, att de, därest ni fullföljer ert uppsåt, i tusental skola begiva sig till guvernören i Nortsiusky och fordra upprättelse. Kan han ej giva dem sådan, så kan ni åter våga tio mot ett, att de skola göra uppror, och därigenom har ni givit anledning till ett nytt krig mellan Ryssland och alla tatarerna i landet.

Jag måste erkänna, att detta gav mig åtskilligt att tänka på, men det kunde likväl ej komma mig att vackla i mitt beslut. Hela dagen gick jag i otålig förbidan på kvällen, då jag skulle kunna sätta min plan i verket. Fram emot aftonen sammanträffade jag händelsevis under en promenad i staden med den skotske köpmannen, som bad att få tala vid mig.

— Jag tror, yttrade han, att jag kommit er att övergiva edra goda avsikter mot det där belätet. Det är ej utan, att jag efteråt känt mig en smula ångerköpt däröver, ty jag avskyr allt avguderi lika innerligt som ni.

— Visserligen, svarade jag, har ni genom edra ord kommit mig att något litet uppskjuta verkställandet av min plan, men ni har visst icke fått mig att uppgiva den. Tvärtom är jag fastare än någonsin besluten att driva den igenom, innan jag lämnar denna plats, även med fara att bliva utlämnad till hedningarna, för att de — såsom ni sade — skola få upprättelse.

— Åh bevars, genmälte han, Gud förbjude, att ni skulle bliva utlämnad till en sådan samling odjur. Man skall ej häller utlämna er — det vore i själva verket detsamma som att med kallt blod låta mörda er.

— Nå, hur tror ni de skulle behandla mig? frågade jag.

— Behandla er! återtog han. Jag skall säga er, huru de behandlade en stackars ryss, som förolämpade dem i deras gudsdyrkan på samma sätt som ni. De lyckades tillfångataga honom, sedan han blivit sårad av en av deras pilar, så att han icke kunde undfly dem. De avklädde honom spritt naken, ställde honom därefter upp på avgudens huvud och sköto på honom med [ 521 ]pilar, tills hela hans kropp var fullsatt av sådana. Slutligen brände de honom med alla pilarne som ett offer åt avguden.

— Var det denna samma avgud? frågade jag.

— Ja, svarade han, just densamme.

— Gott, genmälte jag, jag skall berätta er en historia.

Och därmed omtalade jag för honom, huru det en gång hade tillgått på Madagaskar, där besättningen på vårt fartyg till straff för, att infödingarne hade mördat en av våra matroser, gjorde landgång, uppbrände vildarnes stad och dödade män, kvinnor och barn.

— På samma sätt, slutade jag, borde vi behandla den här byn med alla dess invånare till rättvis tuktan för deras illdåd.

Den skotske köpmannen lyssnade uppmärksamt till min berättelse, men vid mitt sista yttrande inföll han:

— Ni misstar er, ty vad jag nyss omtalade för er, tilldrog sig ej i denna byn, utan på ett ställe, som ligger mer än ett hundra femtio kilometer härifrån. Men avguden var i alla fall densamme, ty infödingarne föra honom i procession runt omkring hela landet.

— Välan, svarade jag, då skall den här avguden få böta därför, så sant som jag lever, och om jag får leva natten över!

Då skotten såg mig så beslutsam, fick även han lust att följa med.

— Ni skall icke behöva gå ensam, sade han, jag går med er. Jag vill även försöka att få en av mina landsmän att sluta sig till oss. Det är en modig och beslutsam karl, stark som en björn och därtill en lika stor ivrare emot allt avguderi som någon av oss.

Med dessa ord avlägsnade han sig, men kom efter en stund tillbaka till mig i sällskap med den omnämnde skotten, vilken kallades kapten Richardson.

För denne omtalade jag nu allt, vad jag sett, och invigde honom i den plan, jag uppgjort för den nattliga utflykten:

— Min herre! utropade han, jag är mycket glad att få åtfölja er, och jag skall hjälpa er i ert förehavande, om det så än skulle kosta mig livet.

Vi beslöto alltså att giva oss av tillsammans — men endast vi tre. Väl hade jag anmodat min kompanjon att deltaga i härnadståget mot avgudabilden, men han avböjde förslaget med följande ord:

— Jag är beredd att bistå er till det yttersta vid alla tillfällen, då ni råkat i fara och behöver min hjälp; men vad ni nu föreslagit är ett äventyr, för vilket jag icke känner den ringaste lust.

Vi tre voro således, som sagt, beslutna att ensamma gå till verket. Dock överenskommo vi vid närmare eftertanke att låta min tjänare vara oss följaktig. Uppbrottet skulle ske följande kväll efter mörkrets inbrott, i största hemlighet och med iakttagande av den yttersta försiktighet.

Under tiden vidtogo vi alla nödiga förberedelser för planens lyckliga utfö[ 522 ]rande. Den skotske köpmannen anskaffade åt oss alla fullständiga tatardräkter jämte bågar och pilar, på det att hedningarna, i fall de fingo se oss, icke skulle kunna märka, vilka vi voro.

Försedda med en blandning av allehanda lätt antändliga ämnen, i vilken bland annat krut och brännvin ingingo, samt medförande en kruka, som innehöll en försvarlig mängd tjära, begåvo vi oss äntligen i väg ungefär en timme efter mörkningen.

När vi anlände till platsen, var klockan omkring elva på kvällen. Byinvånarne hade synbarligen ej en aning om, att någon fara hotade deras avgud. Natten var mulen, men vid månens ljus kunde vi urskilja, att avguden stod kvar på samma plats och i samma ställning som förut. Invånarne tycktes allmänt hava gått till vila; dock sågo vi ljus lysa från den förut omtalade hyddan eller tältet, där vi sett de tre präster, dem vi först tagit för slaktare. Smygande oss nära intill dörren, kunde vi uppfånga ljudet av röster, som om fem eller sex personer samtalat därinne.

Vi insågo nu, att om vi satte eld på avguden, så skulle dessa människor genast rusa ut ur tältet, göra alarm och söka rädda belätet. Vi måste därför gå till väga på annat sätt. Först tänkte vi bära bort bilden till något säkert ställe och där antända den, men även med förenade krafter lyckades det oss ej att lyfta den.

Vi voro nu i ganska stor förlägenhet, huru vi skulle bära oss åt, och rådslogo ivrigt därom.

— Låtom oss sätta eld på tältet, föreslog kapten Richardson, och slå ihjäl hedningarne, då de sticka näsan utom dörren.

— Nej, det kan jag ej gå in på, sade jag, vi skola så vitt möjligt är undvika att döda någon av dem. Det får endast ske i nödfall och till självförsvar.

Slutligen framställde den skotske köpmannen ett antagligt förslag.

— Nåväl, utlät han sig, jag skall säga er, hur vi skola bära oss åt. Vi skola göra dem därinne till våra fångar, binda deras händer och låta dem stå och se på, huru lustigt deras avgud brinner.

Som vi hade tillräckligt med segelgarn på oss för ändamålet, beslöto vi att följa detta råd, sedan vi överenskommit att göra så litet buller som möjligt.

Åter smygande oss fram till dörren knackade vi sakta på densamma. Snart visade sig en av prästerna, undrande, vad bullret kunde ha att betyda. Ögonblickligen bemäktigade vi oss honom, tillstoppade hans mun och bakbundo hans händer. Därefter förde vi honom till avguden, där vi även bundo hans fötter, och lämnade honom så på marken.

Under tiden höllo två av oss vakt vid dörren för att passa på, om någon annan skulle titta ut. Men då detta ej skedde, knackade vi, sedan de andra båda av oss återkommit, ånyo på dörren. Genast utträdde tvänne män, vilka vi behandlade på samma sätt som den förste. Denna gång följde vi [ 523 ]dock alla fyra med till avguden, där vi lade de bundna på något avstånd ifrån varandra.

Vid återkomsten till hyddan funno vi tvänne män stående utanför dörren och en annan bakom dem strax innanför dörren. Vi tillfångatogo och bundo genast de båda förstnämnda, varvid den tredje skrikande rusade tillbaka in i hyddan.

Nu skyndade även vår skotske köpman in i kojan, där han antände en blandning, som spred en tjock, kvävande rök. Samtidigt förde kapten Richardson och min betjänt de båda sista fångarne till deras avgud. och lämnade dem där att övertyga sig om, huruvida han vore mäktig att befria dem eller ej.

Emellertid började hyddan fyllas av röken. Vi inträngde igenom den och funno fyra personer därinne, i högsta grad förfärade och nästan kvävda av röken. Som vi själva voro mycket besvärade av den, grepo vi skyndsamt de darrande varelserna, förde dem ut ur hyddan och bundo dem i likhet med de andra. Sedan detta skett, begåvo vi oss åter till träbilden, medförande våra fyra fångar.

Då nu hyddan var tom och alla fångarne samlade framför avgudabelätet, grepo vi oss an med vårt egentliga arbete. Först beströko vi hela bilden liksom ock dess dräkt med tjära samt med en blandning av talg och svavel; därpå stoppade vi dess ögon, mun och öron fulla med krut och inlade i mössan den förut omtalade blandningen med krut och brännvin uti. Därefter sågo vi oss om efter något annat brännbart material till att lägga omkring avguden, men intet fanns i närheten. Då erinrade sig plötsligt den skotske köpmannen, att han invid tältet eller hyddan sett en hög av halm eller rör, och åtföljd av sin landsman, kapten Richardson, återvände han hastigt dit.

Snart voro de tillbaka vid avgudabilden igen, bärande var sitt fång av halmen, som lades omkring nedre delen av bilden. Därefter löste vi fångarnes fötter, befriade dem från munkavlarne och ställde upp dem framför deras vidunder till gud, vilken vi nu äntligen antände.

Ungefär en kvarts timmes tid kvarstannade vi på platsen, eller till dess krutet i avgudens näsa, öron, ögon och mun exploderade. Belätet var nu nästan helt och hållet nedbrunnet, och sedan vi lagt på ytterligare ett par fång halm, sågo vi, att det inom kort skulle vara fullkomligt förtärt. Vi började därför tänka på att begiva oss av, då den skotske köpmannen inföll:

— Nej, vi få ännu icke gå härifrån, ty då skola dessa stackars vilseledda varelser allesammans kasta sig i elden för att bliva brända tillsammans med sin gud.

Vi beslöto därför att stanna ännu en stund, tills sista återstoden av träkolossen var förvandlad i aska och elden utslocknad. Först då skulle vi återvända hem.

[ 524 ]Efter väl förrättat värv såg man oss, de fyra deltagarne i det nattliga äventyret, följande morgon ibland våra medresande, ivrigt sysselsatta med förberedelser för det nära förestående uppbrottet från staden. Ingen kunde misstänka annat, än att vi varit i våra bäddar hela natten såsom förståndiga resande, vilka äro angelägna att få vila ut för den följande dagens ansträngningar.

Men härmed var saken icke slut. Dagen därpå samlades en stor mängd lantfolk utanför stadsporten och fordrade med de ursinnigaste åtbörder, att den ryske guvernören skulle giva dem upprättelse för det deras präster blivit skymfade och deras store Cham Chi-Taungu blivit uppbränd. Invånarne i Nortsiusky blevo först högligen förfärade, ty det sades, att de rasande tatarernas antal uppgick till icke mindre än trettio tusen.

Guvernören sände bud ut till folkmassan för att om möjligt med goda ord söka lugna de upprörda sinnena. Han lät försäkra, att han ej det minsta kände till saken och att ingen soldat i hans garnison hade varit frånvarande från staden, medan attentatet förövades. Han och hans folk voro således fullkomligt oskyldiga därtill, men finge han reda på den eller de skyldige, så lovade han, att de skulle bliva ordentligt bestraffade.

Folkhopen skriade till svar, att hela landet vördade den store Cham Chi-Taungu — guden, som dvaldes i solen, och att ingen dödlig skulle hava vågat våldföra sig på hans bild utom någon kristen hund; de skulle minsann förklara krig emot honom, guvernören, och emot alla ryssar, vilka voro otrogna hundar och kristna skurkar.

Guvernören, som var högst angelägen att förekomma varje brytning eller utbrott av öppen fiendskap, enär han hade stränga order ifrån tsaren att behandla det underkuvade folket med största mildhet, lät icke bringa sig ur fattningen av dessa tillmälen och hotelser, utan sökte fortfarande lugna det uppretade folket med alla till buds stående medel. Till slut lät han säga, att en karavan samma morgon hade avgått till Ryssland och att kanske någon av dess medlemmar förövat brottet emot den store solguden; han, guvernören, ville därför sända ilbud efter karavanen för att taga reda på, om den skyldige befann sig bland de resande.

Detta löfte lugnade massan något, och guvernören skickade verkligen bud till oss med utförlig underrättelse om förhållandet och med uppmaning till den skyldige, om han fanns inom karavanen, att söka undkomma; varom icke borde vi likväl påskynda vår färd så mycket som möjligt, så skulle han, guvernören, under tiden göra allt, vad han kunde, för att i det längsta uppehålla det förtörnade folket.

Detta var mycket vänligt handlat av guvernören; men då budet anlände till oss, fanns ingen i hela karavanen, som visste något om saken i fråga. Vi fyra, som emellertid blott alltför väl kände hemligheten, blevo minst av alla [ 525 ]misstänkta. Karavanens anförare för tillfället tog dock försiktigtvis guvernörens vink i akt och lät oss utan nämnvärt uppehåll marschera två hela dygn å rad, tills vi anlände till en by vid namn Plotus. Ej häller här ansågo vi rådligt att stanna längre, än som var oundgängligen nödvändigt, varför vi med första görliga bröto upp och skyndade mot Jaravena — en annan av tsarens befästa stationer, där vi hoppades att äntligen vara i säkerhet. Men under den andra dagsresan ifrån Plotus märkte vi av de väldiga dammoln, som uppstego långt i fjärran bakom oss, att vi voro förföljda Vi befunno oss då i en stor öken och hade passerat förbi den stora insjön Sjaks Oser, på vars motsatta sida, åt norr, vi varseblevo en väldig ryttarskara, tågande åt väster liksom vi. De hade förmodat, att vi skulle taga vägen norr om sjön, under det att vi lyckligtvis tagit den södra.

Då de nu varseblevo oss och märkte sitt misstag, ändrade de kosa och marscherade snett emot oss i riktning mot floden Udda, vilken låg i vår väg. På tredje dagen i skymningen upphunno de oss, sedan vi likväl, till vår stora tillfredsställelse, hade funnit en lämplig lägerplats för natten och där uppslagit vårt läger. Ty vi hade nu kommit in i en stor ödemark på mer än åtta hundra kilometer tvärs över, vadan vi ej hade några byar att rasta uti. Närmaste staden var som sagt Jaravena, och dit hade vi ännu tvänne dagsresor.

Den del av öknen, där vi nu befunno oss, var dock på sina ställen bevuxen med småskog mellan de små vattendrag, som tömde sig i den stora Udda-floden. Vi hade just slagit läger i en smal öppning mellan tvänne täta skogsdungar och väntade att bliva anfallna här före morgonen.

Tack vare guvernörens varning visste vi väl, varför vi voro förföljda. Det var dock ingenting ovanligt, att de mongoliska tatarerna strövade omkring i stora skaror i denna ödemark, varför karavanerna alltid brukade bereda sig på att bliva anfallna.

Vi hade, såsom jag nyss nämnde, fått en särdeles fördelaktig lägerplats. På båda sidor om oss tät skog och framför oss en liten å, vadan fienden icke kunde kringränna oss utan var inskränkt till anfall från endast en sida. Men även här sökte vi befästa oss så gott sig göra lät genom att uppföra en barrikad av fällda träd. Kamelerna och hästarne ställde vi i linje utmed åstranden.

Sålunda beredde vi oss att kampera för natten, men fienden ryckte an, innan vi hunnit avsluta våra förberedelser. De kommo dock ej över oss som tjuvar, efter vad vi väntat, utan skickade till oss tre budbärare, som fordrade utlämnandet av de män, vilka hade förfördelat deras präster och uppbränt deras store Cham Chi-Taungu, på det att förbrytarne sig själva till straff och guden till försoning måtte bliva brända. Om vi frivilligt utlämnade de skyldiga, skulle de — tatarerna — i frid draga sina färde; i motsatt fall ärnade de förgöra oss alla.

[ 526 ]Karavanens medlemmar stirrade helt förbluffade på varandra vid detta budskap, liksom för att läsa i varandras ansikten, vilka som voro de skyldiga. Men snart sades allmänt: ingen — ingen har gjort det. Karavanens anförare svarade budbärarna, att han vore fullkomligt övertygad därom, att ingen i vårt läger gjort sig skyldig till det ifrågavarande brottet.

»Skickade till oss tre budbärare.»

— Vi äro alla fredliga köpmän, sade han, som resa i våra affärer; vi hava varken gjort er eller någon annan något för när, och ni måste därför söka de fiender, som förolämpat er, någon annanstädes än här. Vi vilja således hoppas, att ni utan alla fientligheter lämna oss. Om ej — så få ni skylla er själva, ty vi komma att försvara oss med eftertryck.

Detta svar var långt ifrån att tillfredsställa dem, och i dagbräckningen kom en stor skara tågande ned mot vårt läger. Men då de varseblevo vår starka ställning, stannade de villrådiga framför bäcken. Deras antal var i sanning skräckinjagande — vi uppskattade det till minst tiotusen. Sedan de en stund stått och betraktat vårt läger, upphovo de ett väldigt tjut och läto en svärm av pilar regna ned över oss, men vi voro tillräckligt väl skyddade mot dem bakom våra förskansningar, så att jag kan ej erinra mig, att någon enda av oss blev sårad.

En stund därefter sågo vi dem göra en rörelse åt höger och förmodade, att de ämnade anfalla oss i ryggen. Då framstod plötsligt en av de våra, en förslagen kosack ifrån Jaravena, i tjänst hos de ryske köpmännen, och begärde att få tala med karavanens anförare.

— Vad har ni att säga? frågade denne.

Kosacken genmälde kort och gott:

— Jag skall gå och skicka bort allt det där folket till Sibelka.

[ 527 ]Sibelka var en stad, som låg åtminstone fyra eller fem dagsresor något till höger bakom oss.

Kosacken tog sin båge och sina pilar, satte sig upp på hästen och lämnade lägret obemärkt för fienden. Därefter red han tillbaka samma väg, på vilken vi anlänt, tills han kom ett ansenligt stycke ifrån lägret, då han svängde om i en stor halvcirkel och red så rakt emot den fientliga arméen.

Sprängande in i tatarernas läger, som om han ridit ilbud ifrån Sibelka, berättade han dem en omständlig historia, huruledes de personer, som hade bränt upp den store guden Cham Chi-Taungu, i sällskap med en karavan »kristna hundar» hade begivit sig till Sibelka, där de nu uppehöllo sig i avsikt att även uppbränna tungusernas gud Sjal-Isar.

Som kosacken ävenledes var en tatar och fullkomligt hemma i fiendens språk, lyckades hans list så väl, att alla trodde honom och ögonblickligen med den största tänkbara skyndsamhet satte av i väg till Sibelka. Inom tre timmars tid hade vi förlorat hela tatar-armén ur sikte och hörde aldrig något vidare av dem eller hur det gick dem i Sibelka.

Därefter fortsatte vi vår färd till Jaravena, där en rysk garnison var förlagd. Här kvarstannade vi icke mindre än fem dagar för att riktigt få vila ut, enär vi blivit ytterst medtagna av de sista dygnens vedermödor.

I denna stad skaffade vi oss flera tält till skydd under de förestående nattrasterna, ty vi hade nu en fruktansvärd öken om tjugutre dagsresor att genomvandra. Dessutom uppköpte karavanens anförare sexton stycken lastvagnar till forsling av vårt vatten- och proviantförråd. Dessa vagnar fingo under nätterna göra tjänst som en barrikad runt omkring vårt lilla läger, vadan vi voro tillräckligt väl skyddade mot möjliga anfall av tatarerna, såvida de ej kommo i alltför stort antal.

Läsaren kan väl förstå, att vi efter denna långa, förskräckliga ökenfärd voro i största behov att få vila ut ordentligt igen, ty under hela vägen sågo vi varken något hus eller något träd, knappast ens en buske. Däremot sågo vi en stor mängd sobeljägare, vilka alla voro tatarer från det mongoliska Tatariet, av vilket denna öken utgjorde en del. Dessa jägare anfalla gärna mindre karavaner, dem de våga sig på, men vi gingo trygga för dem, dels emedan vår karavan var en ibland de större och dels emedan tatarerna själva icke visade sig i något större antal på en gång. Efter passerandet av denna öken kommo vi till ett ganska väl befolkat land; det vill säga, vi funno ryska städer eller byar, där tsaren låtit förlägga garnisoner till att skydda karavanerna och försvara landet emot tatarerna, vilka eljest skulle göra all samfärdsel i dessa trakter omöjlig. Och så angelägen har tsaren varit att bereda karavanerna och köpmännen den största möjliga trygghet, att han utfärdat stränga order till garnisonernas befälhavare, att de, så snart närvaron av tatarer på ett eller annat ställe [ 528 ]i landet är att frukta, genast skola utsända avdelningar från sina garnisoner till betäckning av de resande från station till station. Tack vare denna berömvärda omtanke erbjöd oss guvernören eller garnisonsbefälhavaren i Adinskoj — i förbigående sagt en man, med vilken den skotske köpmannen var bekant — en betäckning av femtio man till närmaste station, ifall vi ansågo det behövligt. Jag blev även i tillfälle att, genom den skotske köpmannens bemedling, göra guvernören min personliga uppvaktning och tacka honom för hans välkomna anbud.

Jag hade långt före detta föreställt mig, att vi, i den mån vi närmade oss Europa, skulle finna landet bättre befolkat och invånarna mera civiliserade, men i båda dessa avseenden hade jag misstagit mig. Ännu alltjämt gick vår färd igenom landsträckor, bebodda av tungusiska nationer, vilka voro lika hedniska och barbariska som de vi någonsin tillförne under vår resa mött. Vi hade likväl ej så mycket att frukta av dem här, emedan vi befunno oss närmare medelpunkten för det ryska väldet, men vad råhet och avgudadyrkan beträffar, så kunde intet folk i världen mäta sig med dem. De äro alla klädda i vilda djurs skinn, och deras kojor eller tält äro uppförda av samma material. Man kan ej vare sig på deras dräkt eller utseende i övrigt skilja männen ifrån kvinnorna. Om vintern, då marken är täckt med snö, leva de i underjordiska hålor eller grottor, vilka medels gångar stå i förbindelse med varandra.

Hade de förut nämnda tatarerna sin enda Cham Chi-Taungu för en hel by eller ett helt land, så hade dessa hedningar en avgud i nästan varenda håla eller tält. Därtill dyrka de stjärnorna, solen, vattnet, snön — med ett ord allt möjligt, och deras okunnighet är i sanning himmelsskriande.

Sedan vi lämnat nyssnämnda öken, tågade vi utan vidare äventyr genom en landsträcka, som jag uppskattade till åtminstone sexhundrafemtio kilometer. Hälften av denna sträcka var i själva verket intet annat än en ny öken utan hus eller träd, vilken tog tolv dagars ansträngd marsch i anspråk. Härunder voro vi såsom förut nödsakade att på lastvagnar medföra all vår proviant, så väl bröd som vatten.

Ytterligare tvänne dagsresor förde oss äntligen till Jenisejsk, en rysk stad eller militärstation vid den stora floden Jenisej, vilken, enligt vad man sade oss, utgjorde gränsen mellan Europa och Asien.

Här gjorde jag den iakttagelsen, att okunnighet och hedendom fortfarande voro allenarådande, utom i de ryska garnisonerna. Hela landet emellan floderna Ob och Jenisej är fullkomligt hedniskt och folket lika barbariskt som i tatarernas avlägsnaste landsändar — ja, såvitt jag känner, lika rått och okunnigt som någon nation i Asien eller Amerika. Jag framställde även mina anmärkningar i detta hänseende till de ryska guvernörer, med vilka jag råkade i samtal, sägande, att de stackars hedningarna synbarli[ 529 ]gen icke blivit mera civiliserade eller kommit kristendomen närmare därför, att de blivit underlagda den ryska styrelsen. De ryska befälhavarna erkände detta vara sant nog men sade, att det ju vore en sak, som icke komme dem vid; ty om tsaren hade velat omvända sina sibiriska, tungusiska och tatariska undersåtar till kristendomen, så skulle han hava sänt präster och icke soldater till dem. Med en öppenhjärtighet, som jag icke hade väntat, tillade de:

— Förövrigt är det ju tydligt, att vår kejsare icke så mycket bryr sig om att göra dessa folk till kristna, som fastmera att göra dem till sina undersåtar.

Ifrån Jenisej till den stora floden Ob färdades vi igenom ett vilt, ouppodlat land, lika fattigt på folk som någon ödemark. Det är icke desto mindre ett ganska fruktbart och naturskönt land. De få invånarna voro allesammans hedningar med undantag av de ryssar, som allt emellanåt hitsändas; ty detta land — det vill säga landet på båda sidor om floden Ob — utgör det område, dit alla ryska brottslingar, som ej avrättas, bliva förvisade, och varifrån det är dem så gott som omöjligt att någonsin återvända.

Jag har nu ingenting anmärkningsvärt att berätta om mig själv, förrän jag kom till Tobolsk, den förnämsta staden i Sibirien. Här kvarstannade jag någon tid av skäl, som i det följande skola visa sig.

Vid denna tid hade vi varit närmare sju månader på vägen, och vintern nalkades med stora steg. Av denna anledning rådplägade jag med min kompanjon om våra enskilda angelägenheter, ty alldenstund vår resa gällde England och icke Moskva, måste vi taga i övervägande, huru vi skulle ställa oss för den närmaste framtiden.

Man började redan tala om att anskaffa slädar och renar för färden över snöfälten under den förestående vintern. Det berättades oss i själva verket hart när otroliga ting om, vilka färder ryssarna kunna företaga med detta fortskaffningsmedel; huru de därigenom sättas i stånd att resa lättare och snabbare under vintern än vad som är möjligt under sommaren, och huru de färdas natt och dag i dessa slädar, över bärg och dalar, floder och sjöar, vilka alla i lika mån äro överhöljda av ett glänsande, fast tillfruset snötäcke, jämt och hårt som sten, där den resande ilar fram i sin lätta släde utan att bekymra sig om, vad som döljer sig under den frusna ytan.

Men jag för min del hade alls ingen anledning att företaga en vinterresa av detta slag, ty min bestämmelseort var England och icke Moskva. Jag hade tvänne vägar att välja på — antingen måste jag medfölja karavanen till Jaroslav, där lämna den och begiva mig västerut till Narva och Finska viken samt vidare till Danzig, där det torde lyckas mig att med god vinst få avyttra mina kinesiska varor; eller också måste jag lämna karavanen i [ 530 ]en liten stad vid Dvina, varifrån jag endast hade sex dagars resa på floden till Arkangel, där jag kunde vara säker att finna lägenhet vare sig till England, Holland eller Hamburg.

Emellertid hade det nu vid vinterns början varit dåraktigt att anträda någon av dessa resor. Vad Danzig beträffar, skulle säkerligen Östersjön vara tillfrusen, så att jag icke kunde resa sjöledes, och att färdas landvägen genom dessa trakter var till och med ännu farligare än en resa bland de mongoliska tatarerna. Å andra sidan var det icke mycket bättre att begiva sig till Arkangel i oktober, ty alla fartyg skulle tvivelsutan redan hava lämnat platsen, och likaså skulle de köpmän, som under sommaren äro bosatta där, hava begivit sig söderut till Moskva för vintern, såsom de hava för sed, så snart sjöfarten för året upphört.

Jag skulle således i båda fallen icke hava haft annat att vänta än allehanda obehag, som åtfölja en sträng vinter, samt utsikten att hela vintern få ligga fjättrad i en folktom stad, som saknar alla kommunikationer och kanske till och med lider brist på livsmedel.

I betraktande av alla dessa omständigheter fann jag det vida förmånligare för min del att låta karavanen fortsätta sin väg utan att medfölja den; korteligen, jag beslöt att träffa alla nödiga förberedelser för en övervintring på den plats, där jag befann mig — i Tobolsk i Sibirien, på ungefär sextionde graden nordlig bredd. Här var jag åtminstone säker på att finna tre saker, som kunde göra en sträng vinter dräglig, nämligen tillräckligt med livsmedel från det kringliggande landet, en varm bostad med bränsle i överflöd samt ett förträffligt sällskap.

Så befann jag mig nu under ett helt annat luftstreck än vad fallet varit på min älskade ö — ty så måste jag allt fortfarande benämna denna min ungdoms och mannaålders ensliga vistelseort, där jag visserligen genomgått så många sorger och lidanden, men även inhöstat en så rik skörd av inre välsignelse och rönt så många bevis på den gudomliga försynens kärleksfulla ledning och omvårdnad.

Som sagt, här rådde ett helt annat klimat än på min gamla kära ö. Där hade jag aldrig förnummit någon köld utom vid det enda tillfälle, då jag låg sjuk i feberrysningar och frosskakningar; tvärtom hade jag svårt att ens fördraga några kläder och gjorde aldrig upp eld annat än utomhus, då det var nödvändigt för tillredande av min föda, bränning av lerkärl eller dylikt.

Nu däremot måste jag bära tre tjocka yllevästar och över dem en pälsfodrad långrock, som räckte ända ned till fötterna och hade ärmar, som voro att knäppa tätt omkring handlederna — allt nödvändiga försiktighetsmått emot den synnerligen stränga kölden.

Vad den varma bostaden beträffar, så måste jag bekänna, att jag icke [ 531 ]kan med det i England brukliga sättet att uppelda alla rummen i huset medelst brasor i öppna spisar, ty så snart brasan är utbrunnen, sjunker rummets temperatur snart till jämnhöjd med den yttre luftens. Jag använde därför min egen metod att hålla varmt i rummen, såsom jag i det följande skall beskriva.

Sedan jag skaffat mig en våning i ett av stadens bättre hus, lät jag i det mellersta av de sex rummen uppföra en spis i likhet med en ugn, vilken behöll värmen och spred den likformigt ut över alla rummen, utan att elden kunde ses — alldeles som man brukar uppelda badhusen i England. På detta sätt hade vi alltid samma värmegrad i alla rummen, och huru kallt det än var utomhus, kunde vi dock ständigt fägna oss åt en behaglig temperatur inomhus — något som är att sätta värde på i ett land, där vinterkölden är så bitande och genomträngande som här. Bara man sticker näsan utom dörren, kan man frukta att få den röd och förfrusen; andedräkten står som en tjock rök ur en skorsten och skägget överdrages med rimfrost.

Jag tror sannerligen, att intet land i världen kan mäta sig med Sibirien, vad beträffar den starka kölden under vintern, om ej möjligen den stora nordamerikanska kontinenten under samma breddgrader. Om sommaren däremot är värmen ofta outhärdlig på de stora stäpperna, så att skillnaden i temperaturförhållanden under de olika årstiderna verkligen är ofantlig.

Men för att återgå till min vinterstation vill jag här anmärka, att det mest förvånansvärda var att finna ett gott och bildat umgänge på en plats, som eljest låg så långt utanför civilisationens råmärken — i en stad, belägen på det nordligaste Europas mest barbariska område, så nära Ishavet och blott några få grader från Novaja Semlja.

Men såsom jag redan anmärkt, var detta det land, dit alla statsförbrytare från Ryssland förvisas, och i staden fanns en stor mängd ryska adelsmän, officerare och hovmän. Bland andra stormän vistades här den ryktbare furst Galitzin, general Robostiski och flera andra personer av börd. Dessutom såg man icke så få förnäma damer.

Den skotske köpmannen, från vilken jag här skildes, hade under sina många resor fram och tillbaka genom denna stad gjort bekantskap med flera av de nämnda herrarna. Medan han ännu dröjde i staden, avlade vi tillsammans besök hos de flesta av hans bekanta, och härigenom blev jag satt i tillfälle att under de långa vinteraftnarna få njuta av ett det angenämaste umgänge.

En afton, då jag ibland andra herrar såg hos mig även furst X., en av den ryske tsarens förvisade ministrar, kom jag under samtalets gång att vidröra mina egna personliga förhållanden och skiftande öden. Furst X. hade just berättat mig en mängd märkvärdiga saker om det ryska kejsar[ 532 ]rikets utomordentliga storlek samt om tsarens vidsträckta besittningar och oinskränkta makt över dem alla och dess invånare, då jag avbröt honom med följande ord:

— Vet ni dock, ers excellens, att jag har varit en vida mäktigare furste än någonsin den ryske tsaren, om också mitt rike ej var så stort som hans och mitt folk ej så talrikt!

Den ryske fursten såg mäkta förvånad ut, och blickande stadigt på mig genmälde han:

— Det må jag säga! Huru kan månne därmed hava förhållit sig?

Leende gav jag till svar:

— Ers excellens, ni skall icke bli så förvånad, då jag väl hunnit förklara mig. Saken är mycket enkel.

— Nåväl, inföll fursten, jag är er mycket förbunden, om ni vill berätta er historia. Det skall roa mig att höra, i vilket avseende ni kan påstå er hava haft större makt än själve den mäktige tsaren, alla ryssars självhärskare.

Jag var dock ännu ej hågad att fullt tydligt förklara mig; det roade mig att se hans excellens’ förvåning och att ännu en stund sätta hans nyfikenhet på prov.

— Ni må själv döma därom, genmälde jag, då jag försäkrar er, att jag ägde absolut bestämmanderätt över alla mina undersåtars liv och egendom och att, i trots av min oinskränkta makt, ingen enda av dem var missnöjd med min styrelse eller med min person. Så långt mitt rike sträckte sig — ända till den avlägsnaste vrå av mina besittningar fanns ingen, som klagade, ingen som knotade, ja, ej ens någon, som i sitt hjärta var mig gramse.

Hans excellens fann sig nu föranlåten att tvivlande skaka på huvudet, i det han yttrade:

— Om så verkligen var förhållandet, då kan ni med allt skäl påstå er hava varit den ryske tsaren överlägsen. Jag tvivlar dock, att en så lycklig härskare står till att finna under solen.

— Hör mig vidare, ers excellens, fortfor jag, utan att låta förbrylla mig, jag har ännu märkligare saker att förtälja. För det första var jag ensam ägare till varenda liten jordfläck i hela mitt rike, och alla mina undersåtar voro icke allenast mina förpaktare, utan förpaktare, dem jag när som helst kunde göra mig av med, enär de helt och hållet voro beroende av min härskarvilja. För det andra voro de icke desto mindre samt och synnerligen beredda att offra liv och blod för mig, att till sista andedraget kämpa för min säkerhet, och för det tredje —

— Men, min bäste herre, avbröt mig nu hans excellens, det där låter ju som en riktig saga! Kan ni väl påstå, att något dylikt tilldragit sig i våra dagar och på vår jord?!

[ 533 ]— Som jag säger! genmälde jag skrattande. Men låt mig tala till punkt. Alltså, för det tredje har det aldrig funnits någon envåldshärskare — ty en sådan var jag och så kallade jag mig själv — som blivit så allmänt älskad som jag och tillika så utomordentligt fruktad av sina undersåtar. Efter att sålunda hava underhållit honom en god stund med dessa gåtor, talade jag äntligen i oförtäckta ordalag och berättade hela historien om min långvariga vistelse på den obebodda ön. Jag redogjorde utförligt för mina anläggningar, uppfinningar och förbättringar, för mina mångahanda erfarenheter, mina strider med vildarna; huru jag genom Fredags ankomst till ön fått en kamrat i min ensamhet samt huru jag slutligen blivit befriad ur min tjuguåttaåriga fångenskap och ön så småningom blivit allt mera befolkad.

Med ett ord, jag gav alla de närvarande gästerna, som under tiden slagit en tät krets omkring mig och med stigande uppmärksamhet åhörde den märkliga berättelsen, del av samma skildring, som läsaren finner på sidorna i denna bok.

Alla mina gäster voro utomordentligt intresserade av min levnadshistoria och förklarade, att de aldrig hört något liknande. Den hade isynnerhet gjort ett djupt intryck på furst X., som med en suck sade:

— Min herre, eder historia är lika förvånansvärd som lärorik. Jag har, liksom ni, gjort den erfarenheten — kanske icke mindre dyrköpt för mig än för er! — att livets sanna storhet icke består i något annat än att bliva herre över sig själv och lära känna sig själv. ’Den som styr sitt sinne är bättre än den, som tager in en stad’, säger Salomo, och den vise Sokrates framhöll såsom summan av all lärdom att känna sig själv.

— Ja, däruti har ni förvisso rätt, ers excellens, genmälde jag, och mina tankar togo ofta samma riktning, då jag i min ensamhet på ön begrundade livets olika förhållanden i allmänhet och min egen ställning isynnerhet.

— Vad denna eder ställning beträffar, fortfor fursten, så var den sannerligen av sådan beskaffenhet, att jag för min del, därest jag varit i edra kläder, icke skulle hava velat byta med Rysslands mäktige kejsare.

— Så tänkte jag även själv mången gång, inföll jag, men det gavs tillfälen, då jag till den grad plågades av min ensamhet, att jag tyckte mig vara den olyckligaste människa på jorden. Jag längtade då efter ingenting annat än en mänsklig varelse att tala med, att förtro mig till, och hade jag haft det, skulle jag i allt övrigt hava varit tillfredsställd med min lott.

— Ni kan då lätt förstå mig, fortsatte fursten, när jag säger, att jag i min nuvarande tillbakadragenhet såsom en bannlyst man känner mig vida yckligare, än förhållandet var under min välmakts dagar, då jag stod som högst i gunst hos min herre, tsaren, och innehade en av många avundad ställning. Men jag har fått lära mig, att det bästa och klokaste en män[ 534 ]niska kan göra är att rätta sina anspråk efter de omständigheter, i vilka hon blivit försatt. En människas högsta lycka är att kunna bevara sitt inre lugn mitt under de våldsammaste stormar, som rasa utom henne. Så har dock icke alltid varit förhållandet med mig.

Fursten suckade och försjönk synbarligen i sina minnen. Jag ville ej störa honom, men efter en stund tog han åter självmant till orda:

— När jag först kom hit, var jag minsann ej så lugn och förståndig som nu. Ofta kunde jag i vanmäktig förtvivlan slita håret av mitt huvud och kläderna från min kropp, liksom många andra hava gjort före mig. Men tid och eftertanke bragte mig småningom till den insikten, huru föga livets yttre förhållanden, av vad slag de än må vara, kunna tillfredsställa människans krav på lycka; att i hennes inre ständigt finnes ett visst något, som svälter mitt under allt yttre överflöd. Nästa steg var lätt taget: det bibragte mig den övertygelsen, att människan måste söka lyckan inom sig, och att hon kan finna den där även under skenbart olyckliga yttre förhållanden. Det gamla ordspråket: ’människan är sin egen lyckas smed’ har i fullaste mening sin tillämpning, och vi behöva så föga av vad världen kan giva oss för att taga denna lycka i besittning. Frisk luft att andas; tillräcklig föda för livets uppehälle; kläder att skyla oss med och frihet att röra oss — se där allt, vad vi, enligt mitt förmenande, av världen behöva såsom underlag för vår lycka.

— Min furste, svarade jag, ni uttalar alldeles mina åsikter. Om människan har vad hon till livets nödtorft oundgängligen behöver, så synes hon mig befinna sig i de lämpligaste yttre förhållanden för att kunna skapa sin lycka. Stora ägodelar göra sinnet oroligt och tillskynda ofta nog större bekymmer än själva fattigdomen. Dessutom äro rikedomens frestelser icke mindre utan snarare större än fattigdomens. Säkert är, att en människas liv förflyter lugnast och lyckligast, om hon å ena sidan förskonas för en alltför stor fattigdom, å andra sidan en alltför stor rikedom.

— Ja, visserligen, genmälde fursten, detta är något, vars sanning ligger i öppen dag för varje tänkande människa. Men vi människor äro i allmänhet så beskaffade, att det ligger någonting utomordentligt lockande för oss i världslig makt, storhet, rikedom och njutningar, och först genom sorger och lidanden lära vi oss inse, att allt dylikt endast kan tillfredsställa våra lägsta böjelser, såsom vår ärelystnad, vårt högmod, vår girighet, vår fåfänga och vår sinnlighet. Men som alla dessa böjelser leda sitt upphov ifrån den sämsta delen av vår natur, äro de icke allenast i sig själva brottsliga, utan bära även frön uti sig till alla möjliga slags brott.

Åter försjönk fursten i stilla begrundande; efter några ögonblick fortfor han:

— De dygder, som göra oss till visa människor, till verkliga kristna, hava intet gemensamt med allt detta. Medan jag ännu var i åtnjutande av den [ 535 ]inbillade lycka, som tillfredsställandet av låga böjelser till en tid förlänar, var jag blind för dess verkliga beskaffenhet och omedveten om den fara, vari jag svävade. Men sedan jag blivit berövad densamma, hava mina ögon öppnats, och jag ser nu hela vidden av dess ihåliga elände. Jag är nu i djupet av mitt hjärta övertygad om, att dygden ensam är i stånd att göra en människa verkligt vis, ädel och stor. Dygdens väg är i sanning den enda, som kan leda människan till frid och lycka i detta livet, giva henne en salig död och tillförsäkra henne en ännu högre lycka i det kommande livet. Dygden allena gör människan i sann mening rik, ty dess skatter äro oförvanskliga och kunna aldrig fråntagas henne.

— Det är för märkvärdigt, inföll jag nu, att vi skola behöva genomgå en skola av årslånga sorger och lidanden för att kunna fatta och erkänna och i vårt liv tillämpa så dagsklara sanningar!

— Ja, nog är det besynnerligt, genmälde fursten, men det är likväl så. Emellertid lever jag mycket lyckligare i min förvisning, än vad mina fiender, som arbetade på att störta mig, göra i all sin rikedom och makt. Sig själva ovetande hava de handlat såsom mina bästa vänner, då de berövade mig en ställning, som är deras egen olycka men vars förlust blivit min lycka.

— Jag vill dock tillägga, min herre, slutade han, att jag ingalunda gör en dygd av nödvändigheten, såsom man säger, och fogar mig i min ställning endast till följd av omständigheternas tvingande makt. Såvida jag aldrig så litet känner mig själv, måste jag tvärtom försäkra, att jag numera icke skulle vilja återvända till mitt forna hem, även om min herre, tsaren, kallade mig tillbaka och lovade att återinsätta mig i all min forna makt och storhet. Ja, jag skulle lika litet vilja vända tillbaka, som jag förmodar att min själ, sedan hon väl blivit befriad från kroppens fängelse och fått smaka det sälla tillståndet på andra sidan graven, skulle vilja återtaga de bojor av kött och blod, i vilka hon nu är slagen, och lämna himmelen för att ånyo släpa sig fram genom det mänskliga livets orena, brottsliga och kvalfulla förhållanden.

— Lycklig ni, ers excellens, sade jag, som vunnit en sådan fasthet och bestämdhet i eder avsägelse av världen. Så långt hade jag icke kommit på min ö, ty jag längtade in i det sista efter ett tillfälle att få återvända till mitt fädernesland och till civiliserade trakter, och då sent omsider detta tillfälle erbjöd sig, kände min glädje och förtjusning inga gränser. Och likväl hade jag, såsom ni, kommit till insikt om, att jag, vad min inre värld beträffade, levde ett mycket rikare och lyckligare liv i min ensamhet på ön, än vad fallet kunde bliva ute i världen ibland människorna.

Emellertid hade furst X. talat med en sådan övertygelsens värme, en sådan kraft och ett sådant allvar, att det var alldeles tydligt, att han fram[ 536 ]lagt sitt hjärtas innersta och uppriktigaste mening. Jag hade icke den minsta anledning att betvivla något enda av hans uttalanden, och vändande mig till honom med en bugning utbrast jag:

— Min furste, jag har givit eder en utförlig och sannfärdig berättelse om min vistelse på ön, där jag en gång liknade mig själv vid en monark i sitt rike. Jag måste dock nu bekänna, att jag anser er vara icke allenast en monark, utan en stor erövrare; ty den, som vunnit en sådan seger som ni över sina härskande lidelser; den, som så i grund kuvat sig själv och vars förnuft så helt och hållet styr hans vilja, är sannerligen större än den, som intagit en stad.

Sedan vi därefter samtalat en stund i åtskilliga ämnen, vände jag mig åter till fursten och yttrade:

— Min furste, behagar ni tillåta mig att göra eder en fråga?

— Var så god, min herre, alltför gärna, svarade fursten.

— Jag ville endast fråga eder, sade jag, huruvida ni, om frihetens dörr öppnades för eder, icke skulle vilja använda eder av det sålunda erbjudna tillfället att bliva befriad ifrån eder landsflykt?

— Håll! utropade han, eder fråga är listig nog, och för att uppriktigt kunna besvara densamma, måste jag fästa eder uppmärksamhet på vissa förhållanden, som stå i samband med min ställning såsom landsflyktig. Men svaret skall jag giva eder ur djupet av mitt hjärta.

— Tala, min furste, inföll jag, i mig skall ni finna en lika uppmärksam som intresserad åhörare.

— Välan, började fursten, jag har redan sagt eder, att ingenting i världen skulle kunna förmå mig att söka befrielse ifrån min nuvarande belägenhet såsom en förvisad statsfånge. Jag fasthåller allt fortfarande vid detta mitt uttalande, men det gives likväl tvänne omständigheter, vilka åtminstone skulle göra det önskvärt för mig att få byta om vistelseort.

Då han härvid gjorde ett uppehåll, och en sky av missmod drog över hans eljest så lugna ansikte, inföll jag:

— Törs jag fråga, min furste, vilka dessa omständigheter äro?

— Först och främst, genmälde han, skulle det vara mig kärt att bliva återförenad med min familj, och för det andra står min håg till ett något blidare klimat. Men oavsett dessa båda omständigheter kan jag av uppriktigaste hjärta försäkra eder, att jag, därest jag aldrig så litet känner mig själv, icke skulle vilja utbyta denna ödemark, dessa snöslätter, dessa frusna sjöar emot det kejserliga palatset i Moskva. Om min herre tsaren i detta ögonblick sände mig underrättelse, att han av nåd återgivit mig allt, vad han en gång fråntagit mig, så skulle jag icke känna den ringaste benägenhet att återvända till hovets glans eller en ministers upphöjda ställning, och en hovmans rikedom, nöjen och njutningar skulle icke längre i [ 537 ]minsta mån innebära någon lockelse för mig. Jag skulle vara glad att ännu en gång få njuta av umgänget med min familj, men världslig glans och storhet äro för mig såsom en rök, den där för alltid upphört att omtöckna mina sinnen.

— Men, min furste, invände jag, ni är måhända icke allenast bannlyst ifrån hovets nöjen och njutningar samt berövad all den makt och det inflytande, vilka ni fordom utövade, utan ni är säkerligen även i saknad av åtskilliga livets bekvämligheter, dem ni förut varit van vid — eder egendom är kanske konfiskerad och hela edert bo skingrat, varför ni torde lida brist på en mängd saker, som äro oundgängligen nödvändiga för tillfredsställandet av livets vanliga behov.

— Ah, genmälde han, så förhåller det sig visserligen, om ni betraktar mig såsom en furste eller en hög herre, vilken, så att säga, blivit bortskämd av livet och ställer vida högre fordringar på detsamma, än vad som är nödvändigt för hans anständiga bärgning. Men ni bör här icke anse mig såsom en furste, utan såsom en vanlig människa — en mänsklig varelse, som i intet avseende är skild från sina likar. Om min ställning betraktas ifrån denna synpunkt, så kan jag näppeligen komma att lida någon brist, med mindre jag skulle bliva hemsökt av sjukdom. Men låtom oss lämna dessa enskilda förhållanden och vända blicken till vår ställning i allmänhet på denna plats. Ni ser, vilket levnadssätt vi föra — vi äro här fem personer av rang och leva i fullkomlig tillbakadragenhet, såsom det anstår förvisade män. Vi hava lyckats rädda en liten del av vår förmögenhet, och denna omständighet befriar oss ifrån nödvändigheten att medelst jakt sörja för vårt uppehälle.

— Men huru förhåller det sig med de stackars soldaterna, som vistas på denna plats? frågade jag.

— Vad dem beträffar, svarade fursten, så hava de visserligen ej, såsom vi, någon enskild förmögenhet — om än så anspråkslös — att tillgå; men icke desto mindre är deras tillvaro lika bekymmerfri som vår. De jaga sobel och räv i skogarna, och en månads ansträngningar giva dem tillräckliga förtjänster för ett helt år. Ty jakten på sobel är en sysselsättning, som betalar sig synnerligen väl. Dessutom äro levnadskostnaderna i denna stad jämförelsevis billiga, varför vi icke hava någon svårighet att fylla våra behov. Således har jag härutinnan intet skäl att vara missbelåten med min ställning.

Det skulle bliva alltför vidlyftigt att här upprepa allt, vad denne verkligt store man sade i sina många samtal med mig; samtal, som för mig voro lika angenäma som lärorika. Emellertid framgick av varje hans yttrande, att hans sinne var höjt över det vardagliga och att han betraktade det mänskliga livets förhållanden i ett högre ljus. Man fann snart, att [ 538 ]han var en fint bildad man, som förfogade över ett icke vanligt mått av kunskaper, människokännedom och världserfarenhet. Hans livsåskådning uppbars av en varm religiositet, och hans likgiltighet för världen och dess lockelser berodde icke på någon tvungen underkastelse, utan på en övertygelse, som in i det sista förblev fast och orubblig. Att han icke överdrivit i sin framställning av, huru han i detta hänseende kände och tänkte, skall tydligt visa sig i fortsättningen av min berättelse, då jag åter får anledning att omnämna denne sällsynt karaktärsfaste man.

Jag hade nu vistats åtta månader på denna plats, och vintern hade synts mig förfärligt dyster och svår, om jag undantager det angenäma umgänge, varav jag emellanåt fått njuta. Kölden var så bister, att jag ej kunde taga ett steg utom dörren utan att vara insvept i pälskläder, och över huvudet måste jag bära en kapuschong av pälsverk, försedd med ett hål för munnen att andas igenom och två hål för ögonen. Under tre månaders tid hade vi, enligt den beräkning vi gjorde, icke mer än fem eller högst sex timmars dag, som därtill icke var synnerligen ljus. Som emellertid snön ständigt betäckte marken och vädret var klart, rådde aldrig fullkomligt mörker vare sig natt eller dag.

Våra stackars hästar förvarades under denna tid i hålor eller grottor under jorden, där de förde en tynande tillvaro, ty det var naturligtvis ont om foder i staden under denna årstid. De tjänare vi lejt till att passa upp oss själva och sköta om hästarna, fingo allt emellanåt sina fingrar och tår förfrusna, och vi hade ej så litet besvär med att vårda dem, på det att de ej skulle förlora bruket av sina lemmar.

Inomhus hade vi dock tillräckligt varmt, ty husen voro solitt byggda, väggarna tjocka och fönstren små samt överallt försedda med dubbla glasrutor.

Vår föda utgjordes förnämligast av kött efter fyrfota djur, vilket blivit torkat och insaltat under sommaren; av ganska gott bröd, liknande skeppsskorpor; vidare torkad fisk av flera slag, samt slutligen får- och buffelkött, vilket senare var särdeles välsmakande.

Alla proviantförråd för vintern insamlas och saltas väl under sommaren. Vår dryck bestod av vatten, vilket vi uppblandade med brännvin i brist på konjak, eller vid högtidligare tillfällen med mjöd i brist på vin. De förstå dock konsten att brygga ett särdeles gott mjöd i dessa trakter.

Jägarna, som våga sig ut i alla väder, förde ofta till oss villebråd av läckraste slag, stundom även björnkött, vilket likväl ej smakade oss synnerligen väl.

Utom allt detta hade vi ett icke så obetydligt förråd av te, med vilket vi ofta trakterade våra vänner, då de om aftnarna kommo för att tillbringa en stund i vårt sällskap. Dessa aftonsamkväm utgjorde den egentliga för[ 539 ]ströelsen i vårt eljest ganska enformiga liv. Vårt samtal rörde sig då om de mest olikartade ämnen — alltifrån den ryska styrelsen och ned till min ö fjärran i den stora oceanen. Läsaren finner alltså, att vi på det hela taget förde en ganska dräglig tillvaro och i betraktande av ställets avskilda läge voro ganska väl försedda med livsförnödenheter.

Mars månad hade nu ingått. Dagarnas längd hade ökats betydligt, och vädret hade blivit så mycket blidare, att man åtminstone utan olägenhet kunde fördraga en vistelse i det fria. Några andra resande, som jämte oss övervintrat i staden, började vidtaga förberedelser och göra sina slädar i ordning för att fortsätta resan över snöfälten.

»Förde ofta till oss villebråd.»

Som jag emellertid, efter vad jag redan omtalat, hade bestämt mig för att resa till Arkangel och ej till Moskva eller Östersjön, så hade jag ingen brådska utan stannade lugnt kvar på platsen tillsvidare, väl vetande, att fartygen söderifrån icke kunna begiva sig till dessa nordliga trakter förrän i maj eller juni. Om jag inträffade i Arkangel i början av augusti månad, så skulle ännu ej det första fartyget för året hava avgått därifrån.

Jag hade således ej, såsom de andra resandena, någon orsak att skynda mig, varför jag även fick vara ett overksamt vittne till, huruledes de samt och synnerligen lämnade staden före mig. Stadens egna köpmän pläga även varje år begiva sig till Moskva för att sälja pälsverk och istället inköpa och hemföra kuranta varor för sina butiker. Somliga av dem resa även till Arkangel i samma ärende, men som de hava en lång resa för sig och önska att vara tillbaka med första möjliga, anträda de sin färd så tidigt på våren, som naturförhållandena medgiva. Ty ju förr de komma tillbaka, desto större utsikt hava de att få hela det inköpta lagret omsatt. Handeln är nämligen av helt naturliga skäl livligare under sommaren och hösten än under den därpå följande långa och stränga vintern.

I maj månad började jag äntligen vidtaga anstalter för den förestående resan. Under det jag höll på härmed, kom jag att tänka på alla de perso[ 540 ]ner, som den ryske tsaren förvisat hit och till andra ställen i Sibirien.

— Dessa människor, sade jag för mig själv, lämnas, sedan de väl kommit hit, i fullkomlig frihet att röra sig och gå omkring, vart de behaga. Men varför använda de sig icke av denna frihet och begiva sig av härifrån till någon annan del av världen, där de skulle hava det drägligare i både ett och annat avseende?

Jag sökte utfundera, vad det kunde vara, som hindrade dem från att göra ett dylikt försök. Det var mig dock omöjligt att finna någon lösning på gåtan, varför jag beslöt att vid första lägliga tillfälle fråga furst X. om saken.

Vid ett sammanträffande med fursten kort därefter framställde jag min fråga. Hans svar kom min undran att försvinna.

— Betänk först och främst, min herre, sade han, på vilken plats vi befinna oss, och för det andra vår egen ställning. Vi äro här i ett säkrare fängelse än om vi sutte inom lås och bom. Ni ser själv, huru många landsförvista personer här gå utan att någonsin försöka fly. Och vartill skulle väl ett sådant försök gagna? I norr hava vi en ofarbar ocean, där fartyg aldrig seglat och båt aldrig flutit, på alla andra sidor skulle vi hava hundratals kilometer att tillryggalägga igenom tsarens egna besittningar, där det vore omöjligt att komma fram utom på de vägar, dem styrelsen låtit anlägga, och genom de städer eller stationer, i vilka dess trupper äro förlagda, och där vi således icke skulle kunna undgå att bliva upptäckta. Det vore därför fullkomligt fruktlöst att försöka fly ifrån Sibirien, änskönt vi här åtnjuta en skenbar frihet.

Jag var fullkomligt överbevisad och insåg nu väl, att de förvista befunno sig i ett lika säkert fängelse, som om de varit inspärrade i borgen i Moskva. Dock föll det mig in, att jag säkerligen skulle kunna förhjälpa denne förträfflige man på flykten. Jag begrundade saken under några dagar, och omsider hade jag fattat det beslutet att, vad risk jag än själv måtte löpa, taga fursten med mig på min resa och föra honom till mera civiliserade trakter, där en person med hans karaktär och bildning kunde finna en mera passande vistelseort.

En afton, då jag åter sammanträffade med honom, begagnade jag mig av tillfället att framställa mina planer till hans räddning.

— Min furste, sade jag, eder person och edert uppträdande hava på mig gjort ett sådant intryck, att jag skulle känna mig lycklig, om jag i något avseende kunde vara eder till nytta. Jag tror mig nu hava funnit ett tillfälle därtill, och jag vågar bedja eder lyssna till mitt förslag och taga det i övervägande. Saken är den, att jag med eder tillåtelse ämnar befria eder från eder fångenskap i detta barbariska land. Det skall gå lättare för sig, än vad ni kanske i första ögonblicket är böjd för att tro. Ni är här icke [ 541 ]ställd under någon som helst bevakning, och ingen skall hindra eder att följa med mig, då jag snart lämnar denna plats. Ni vet även, att mitt mål icke är Moskva —i vilket fall planen skulle vara outförbar — utan Arkangel, och alldenstund jag ej reser i sällskap med någon karavan, är jag icke nödsakad att göra halt vid militärstationerna i ödemarken, utan kan undvika dem och slå läger för natten, varhelst jag behagar. Vi skola därför lätt kunna uppnå Arkangel utan att bliva antastade under vägen. Vid framkomsten till Arkangel skall jag utan dröjsmål laga, att ni kommer ombord på ett engelskt fartyg, varefter ni är i fullkomlig säkerhet och tryggt kan fortsätta resan tillsammans med mig. Vad edert uppehälle och andra omkostnader beträffar, så skall det bliva mig ett synnerligt nöje att få sörja därför, tills ni själv blir i tillfälle att ordna edra angelägenheter.

Fursten åhörde mig med stor uppmärksamhet och betraktade mig allvarligt under hela tiden jag talade. Ja, jag kunde se på hans ansikte, att mina ord uppväckte en stark sinnesrörelse hos honom, ty han skiftade ofta färg, hans ögon brunno av en egendomlig glöd och han andades kort och häftigt. Sedan jag slutat att tala, stod han en stund tyst; det föreföll mig som om han eftertänkte, vad han skulle svara; som om han tvekade, huru vida han skulle antaga mitt förslag eller ej.

Slutligen hade han hämtat sig från sin sinnesrörelse och utbrast, i det han omfamnade mig:

— Huru olyckliga äro icke vi, stackars ofullkomliga varelser, då vi till och med i våra uppriktigaste vänskapsbevis lägga ut snaror för våra vänner och bliva deras frestare! Min käre vän, edert anbud är så uppriktigt, så fullt av vänskap och så oegennyttigt beräknat endast och allenast till min fördel, att jag skulle hava bra liten världserfarenhet, om jag ej både förundrade mig däröver och av fullaste hjärta erkände den stora tacksamhetsskuld, vari jag står till eder för detsamma. — Men säg mig, fortfor han, och hans röst återtog sitt vanliga lugna tonfall, säg mig — har ni verkligen trott, att jag menat uppriktigt, då jag så ofta talat med eder om min likgiltighet för världen, dess nöjen och njutningar? Har ni väl trott, att jag talat till er ur djupet av min själ; att jag här verkligen vunnit en lycka av den beskaffenhet, att jag känner mig stå ovan allt, vad världen kan giva mig? Trodde ni mig väl vara uppriktig, då jag sade er, att jag icke skulle vilja vända tillbaka till hovet, om än min herre tsaren återkallade mig och återinsatte mig i sin gunst och i all min forna glans och storhet? Säg, min vän: trodde ni, att jag var en hederlig man; eller trodde ni mig vara en skenhelig skrymtare?

Här stannade han liksom för att invänta mitt svar; men jag märkte snart, att sinnesrörelsen åter hade fått makt med honom, att han kämpade en strid i sitt hjärta, och att han fördenskull icke kunde fortsätta.

[ 542 ]Jag kan icke neka, att jag betraktade den märkvärdige mannen med en viss förvåning; och jag sökte med allehanda skäl övertyga honom, att han borde använda sig av detta tillfälle att återvinna sin frihet — ett tillfälle, som kanske aldrig mera komme att erbjudas honom.

— Min furste, slutade jag, se häri en försynens skickelse och stöt icke tillbaka den hand, som vill öppna dörren till eder frihet! Ni är lika väl som jag övertygad om, att försynen leder alla våra öden, och det är nu uppenbarligen hennes mening att bereda en lindring i edert öde och sätta eder i stånd att bliva till någon nytta i världen. Här i detta barbariska land kunna icke edra krafter och edert snille göra sig gällande, men ni är kallad att uträtta något stort — betänk, min furste att det torde vara orätt av eder att icke nu hörsamma kallelsen!

Jag talade med värme och övertygelse, ty det gjorde mig ont att tänka, att denne ädle man för all framtid skulle vara fjättrad på denna plats, i en ofruktbar och föga befolkad ödemark, vars förhållanden så litet motsvarade hans uppfostran och bildning.

Emellertid hade fursten fullkomligt återhämtat sig efter sinnesrörelsen och sade nu lugnt och hjärtligt, i det han vände sig till mig:

— Huru kan ni väl veta, min bäste herre, att edert förslag är en försynens skickelse, såsom ni säger, och icke snarare en frestelse, vilken, om jag gåve vika därför, kunde leda mig i fördärvet? Ni vill i eder hjärtliga välvilja förespegla mig, att det skulle vara en lycka för mig att bliva befriad från detta ställe; själv har jag däremot funnit det vara min lycka, att jag här känt mig fri från alla frestelser att återvända till min forna bedrägliga storhet, som var min verkliga olycka. Om jag ännu en gång blandade mig i världsvimlet, så kunde jag ej vara säker på, att icke alla de frön till högmod, ärelystnad, girighet och njutningslystnad, vilka ständigt ligga på djupet av vår ofullkomliga natur, åter skulle slå rot och börja växa för att slutligen, liksom en gång förut, bliva mig övermäktiga. Och då, min käre vän — vad hade det väl blivit av den lycklige fången, vilken ni här lärt känna såsom varande i besittning av sin själs frihet? Vad? Jo, en eländig slav under sina tyranniska begär, fastän i full besittning av sin personliga frihet. Vilken frihet tror ni väl är att föredraga? Och vilken fångenskap, vilka bojor förefalla er väl drägligast?

Allt under det han talade, väcktes hans sinnesrörelse på nytt, och vid de sista orden kunde jag märka, att en ny strid utkämpades i hans inre. Efter några ögonblicks uppehåll, varunder jag iakttog en aktningsfull tystnad, fortfor han:

— Käre vän, försök ej att övertala mig att lämna denna välsignelserika enslighet, där jag så att säga är bannlyst från världens brott. Vad skulle jag vinna med en flykt härifrån? Endast ett sken av frihet på bekostnad [ 543 ]av mitt förnufts frihet, och — vad mera är! — på bekostnad av den eviga sällhet, jag nu hoppas vinna i livet efter detta, men som man i världsvimlet snart förlorar all tanke, ja, all tro uppå. Ack, jag är ju blott en fattig, syndig människa; jag har lidelser och böjelser, vilka kunna överväldiga och störta mig lika väl som någon annan människa. O, min herre, var ej min frestare på samma gång som min vän!

Hade jag varit överraskad förut, så var jag det i ännu högre grad nu. Jag var i själva verket mållös av förvåning, och det dröjde en god stund, innan jag kunde få ett ord över mina läppar. Under tiden följde jag med beundrande blickar den strid, som denne ädle man utkämpade i sitt hjärta. Den var så häftig, att han råkade i en stark svettning; men såsom segrare gick han ur den.

Jag ansåg mig nu böra lämna fursten i fred med sina tankar, varför jag tog avsked av honom méd följande ord:

— Min furste, jag vill nu icke längre upptaga eder tid, utan beder jag att få säga eder farväl för denna gång. Ni kan vara god och närmare övertänka, vad jag sagt, så få vi ytterligare tala om saken, när vi härnäst träffas.

Och därmed begav jag mig hem till min bostad.

Omkring två timmar senare hörde jag någon knacka på min dörr. Jag öppnade, och in trädde fursten.

— Min käre vän, började han, jag har uppsökt er för att få tala ostört med er några ögonblick.

— Ni är hjärtligt välkommen, svarade jag, var så god och tag plats.

Han satte sig ned och fortfor därefter:

— Vid vårt senaste sammanträffande var det icke långt ifrån, att ni hade överrumplat mig. Men nu är jag åter herre över mina känslor. Tag ej illa upp, att jag avslår edert välvilliga anbud. Ni kan vara övertygad om, att jag förstår att tillbörligt uppskatta den varma vänskap, som förestavat det. Jag har just kommit för att betyga eder min uppriktigaste tacksamhet därför. Men jag tror mig nu hava vunnit seger över mig själv.

— Min furste, svarade jag, edert avslag gör mig ledsen, men jag hoppas att ni är fullkomligt övertygad om, att ni icke motstår himlens vilja.

— Min bäste vän, svarade han, om det vore himlens vilja, att jag följde med er, så skulle jag säkerligen känna en lika stark maning därtill, som jag nu känner stark motvilja. Jag hoppas — nej, jag är fullkomligt övertygad om, såsom ni uttryckte er, att det är himlens vilja, att jag avslår edert anbud. Det gör mig visserligen ont att behöva skiljas från er, men då avskedets timma slår, skall jag känna mig tillfredsställd i medvetandet att kunna räcka eder min hand såsom en hederlig man, om än ej såsom en fri man.

[ 544 ]Jag hade således intet annat att göra än giva vika för hans bestämda övertygelse.

— Min furste, sade jag, det vore icke på sin plats att vara enträgen gent emot edert så fasta beslut, och säkerligen skulle det ej heller gagna till något. Endast detta vill jag tillägga, att jag i denna sak uteslutande låtit mig ledas av ett uppriktigt begär att tjäna eder.

Omfamnande mig med stor häftighet utbrast han:

— Min käre vän, ni kan vara förvissad om, att jag även känner det så! Intill min levnads slut skall jag bevara eder i tacksamt minne såsom den bäste och ädlaste bland vänner.

Därpå gick han efter ett paket, som han medfört, öppnade det och överlämnade åt mig några utsökt fina sobelskinn.

— Se här, min herre, sade han, var god mottag denna lilla gåva såsom ett ringa bevis på min stora vänskap för och tacksamhet mot eder!

Det var i sanning för mycket att emottaga en så dyrbar gåva av en person i furstens omständigheter, och jag skulle helst hava velat avböja den, men det lät sig icke göra.

Till gengäld sände jag följande morgon min tjänare till fursten med en liten gåva av te, två stycken kinesiskt siden och fyra små stänger japanskt guld, vilka senare tillsammans icke vägde mera än etthundraåttio gram eller så omkring. Värdet av hela min gåva understeg emellertid betydligt sobelskinnens, vilka jag vid ankomsten till England fann vara värda nära tretusensexhundra kronor.

Fursten mottog likväl endast teet, det ena sidenstycket samt ett av guldstyckena, som hade japansk myntstämpel. Detta myntstycke behöll han för raritetens skull, men mera ville han ej mottaga, utan återsände det övriga med min betjänt. Därjämte lät han hälsa till mig med anhållan att få tala med mig:

Följaktligen begav jag mig åstad till fursten och blev, såsom alltid, särdeles förekommande mottagen. Sedan han betygat mig sin tacksamhet för de saker, jag skickat honom, yttrade han:

— Min bäste vän, jag hoppas, att ni icke vidare skall vidröra den sak, varom vi redan talat så mycket, utan anse den avgjord. Däremot skulle jag vilja fråga eder, om ni, som gjort mig ett så ädelmodigt anbud, skulle vara böjd att bevisa en annan person samma stora tjänst? Det är en person, för vilken jag hyser det största intresse; jag skall genast säga eder hans namn.

— Min furste, genmälte jag; visserligen kan jag icke påstå, att jag är lika villig att göra en annan person den tjänst, jag så gärna velat göra eder, som jag sätter så synnerligen högt värde på och vilkens befrielse det skulle varit min högsta önskan att få genomdriva; men om ni behagar säga mig [ 545 ]den ifrågavarande personens namn, så skall jag därefter giva eder mitt svar.

— Personen ifråga, svarade fursten, är ingen annan än min egen och ende son, som befinner sig i samma belägenhet som jag. Ni har icke sett honom, emedan han vistas på andra sidan floden Ob, vid pass trehundratjugufem kilometer härifrån. Men därest ni samtycker till att lämna honom samma hjälp, som ni erbjudit hans fader, så kan jag sända bud till honom, att han kommer hit.

— Förhåller sig saken så, min furste, svarade jag, att det är eder egen son det nu är fråga om, så tvekar jag ingalunda att erbjuda min tjänst: Det bereder mig tvärtom en livligt känd tillfredsställelse att, då jag icke kunde gagna eder som jag ville, likväl kunna bevisa eder min stora tillgivenhet genom att överflytta mina omsorger på eder son.

För att nu icke vara alltför omständlig, vill jag endast i korthet omnämna, att fursten redan följande dag sände bud efter sin son, och efter vid pass tjugo dagars förlopp kom budet tillbaka i sällskap med den unge mannen. De medförde sex eller sju hästar, alla rikt lastade med dyrbara pälsverk, vilka tillsammans representerade ett högst betydligt värde.

Då de nalkades staden, skickade den unge fursten sina tjänare tillika med hästarna i förväg, under det att han själv stannade ett litet stycke utanför staden i avsikt att vid mörkrets inbrott osedd eller åtminstone oigenkänd smyga sig in i densamma. Planen lyckades förträffligt och fram på aftonen infunno sig de båda furstarna, fader och son, hos mig. Här rådslogo vi nu om allt, som rörde den förestående resan, både med avseende på utrustning för densamma och sätt att färdas, med mera.

I utbyte mot en del av de varor, jag medfört ifrån Kina, hade jag erhållit en ansenlig mängd dyrbara pälsverk, såsom skinn av sobel, hermelin och svarta rävar m. fl. Isynnerhet fick jag bra betalt för mina kryddnejlikor och muskotnötter, av vilka jag gjorde mig av med den största delen här. Resten sålde jag sedermera i Arkangel till mycket högre pris, än vad jag kunde hava fått i London.

Min kompanjon, som var köpman i vida högre grad än jag och framför allt var angelägen att göra fördelaktiga affärer, kände sig högligen tillfredsställd med utgången av vårt handelsföretag. Han förklarade också, att han på grund härav ingalunda ansåg den långa vistelsen i Tobolsk förspilld.

Juni månad hade redan ingått, då jag äntligen lämnade denna avlägsna plats — en stad, som, efter vad jag tror, är föga omtalad ute i stora världen. Den ligger även så långt utanför de vanliga handelsvägarna, att jag icke kan förstå, vad som skulle kunna giva anledning till dess omtalande i vidsträcktare kretsar. Dess egentliga märkvärdighet ligger, såsom jag redan anmärkt, däruti, att den är huvudorten inom det område, dit statsförbrytare inom Ryssland förvisas.

[ 546 ]I början av juni anträdde vi, som sagt, vår resa. Var karavan var nu jämförelsevis liten; vi hade endast trettiotvå hästar och kameler tillsammans. Det troddes allmänt, att alla djuren voro mina, ehuru min nye gäst, den unge fursten, i själva verket var ägare till elva stycken av dem. Det var nödvändigt, att jag skaffade mig flera tjänare än jag förut haft, och den unge furst X. gick och gällde för att vara min förvaltare. Vad man ansåg mig själv för, känner jag icke; ej heller föll det mig in att göra några förfrågningar angående en i sig själv så oviktig sak. Men förmodligen tog man mig för en mäkta stor man.

Vi hade nu att genomtåga den största och svåraste ödemarken under hela resan alltifrån Peking. Jag säger svåraste, emedan vägen på somliga ställen gick igenom djup och lös sand, på andra över oländig, stenbunden mark. I båda fallen hade vi mycket svårt att taga oss fram. Men en fördel hade denna ödemark, efter vad vi trodde, framför dem vi förut passerat: vi behövde nämligen här icke frukta anfall av några tatar- eller rövarhorder, vilka aldrig eller åtminstone högst sällan uppenbara sig på västra sidan om floden Ob. Så hade man försäkrat oss. Men vi fingo göra en helt annan erfarenhet.

Den unge fursten hade en trogen sibirisk tjänare, som var fullkomligt förtrogen med landet, genom vilket vi tågade. Han förde oss på omvägar förbi de städer och militärstationer, som lågo vid stora vägen, sådana som Tumen, Soloj Kamskoj och flera andra. Detta varen nödvändig försiktighet, ty de ryska garnisonerna på dessa stationer äro anbefallda att med yttersta uppmärksamhet iakttaga och granska alla de resande, som färdas fram här, på det att icke någon av de förvisade må kunna undkomma på denna väg.

Men vad vi sålunda vunno i säkerhet för den unge furstens räkning, som säkerligen skulle hava blivit igenkänd på vilken som helst av stationerna, — det förlorade vi i tid och bekvämlighet. Ty då vi med avsikt undveko alla städer och stationer under vägen, måste vi naturligtvis under hela vår resa färdas genom en sammanhängande ödemark, och omvägarna blevo givetvis längre än vad raka vägen skulle hava varit.

Om nätterna nödgades vi fördenskull inhysa oss i tält, så gott sig göra lät, då vi däremot under andra förhållanden skulle hava kunnat rasta i städerna och njuta en vida angenämare vila under tak. Det vållade den unge fursten mycket bekymmer, att vi för hans skull nödgades underkasta oss dylika obehag och besvärligheter, och vid några tillfällen satte han sig bestämt emot en sådan anordning. Genom enträgna böner och uppmaningar förmådde han oss då att taga nattkvarter i de närbelägna städerna, allt under det han själv med sin tjänare tillbragte nätterna i någon skog eller på öppna fältet, allt efter omständigheterna. Därefter träffades vi ånyo följande dag på utsatt ställe.

[ 547 ]Sedan vi övergått floden Kama, som i dessa trakter bildar gränsen mellan Europa och Asien, befunno vi oss således på europeiskt område. Den första staden på denna sida kallas Soloj Kamskoj, vilket lär betyda »den stora staden vid floden Kama». Vi voro nu övertygade om, att vi skulle finna befolkningen helt annorlunda än förut under vår resa — det vill säga mera civiliserad och mera kristen. Men härutinnan hade vi bedragit oss.

Återigen hade vi nu att passera en vidsträckt ödemark, som på sina ställen är närmare ettusenetthundra kilometer lång, men icke över trehundratjugo kilometer bred, där vi tågade igenom den.

Denna fruktansvärda ödebygd företedde stor likhet med det morgoliska Tatariet, både vad själva landet och den sparsamma befolkningen angick. Människorna voro till största delen hedningar och avgudadyrkare, föga bättre än Amerikas vildar; deras hyddor och byar voro uppfyllda av avgudabilder, och deras levnadssätt var i högsta grad rått och barbariskt.

Från denna allmänna regel utgjorde endast städerna och de byar, som lågo i närheten av dem, undantag. Här voro invånarna kristna — åtminstone kallade de sig själva så — tillhörande den grekisk-katolska bekännelsen. Men deras religion är uppblandad med så många vidskepelser från den forna hedendomen, att den på många ställen näppeligen förtjänar annat namn än trolldom och avgudadyrkan.

Vid ett tillfälle, när vi tågade igenom en stor skog i denna ödemark och inbillade oss, att vi lyckligen lämnat alla faror bakom oss, var det icke långt ifrån, att vi blivit utplundrade och mördade av ett rövarband. Från vilket land dessa rövare voro, eller till vilken folkstam de hörde, är jag ännu i dag okunnig om.

Rövarna sutto alla till häst och voro beväpnade med bågar och pilar. Då vi först fingo se dem, var deras antal omkring fyrtiofem. De nalkades oss på två bösshålls avstånd, där de stannade och betraktade oss, utan att vi kunde höra ett ljud gå över deras läppar. Efter en liten stund redo de fram och ställde sig rakt i vägen för oss, fortfarande lika tystlåtna och lika ihärdigt betraktande oss.

Då vi fruktade, att banditerna snart skulle skrida till anfall, uppställde vi oss i en linje framför våra kameler. Vi räknade inalles endast sexton man i vår lilla karavan. Efter att sålunda hava ordnat oss till att möta det väntade anfallet, skickade vi den unge furstens sibiriske tjänare att söka utforska, vilka stråtrövarna voro och vad de ville oss.

Den unge fursten var desto mera angelägen att sända sin tjänare i denna beskickning, som han hyste en viss fruktan för att de objudna gästerna möjligen kunde vara en trupp sibiriska soldater, vilka blivit utsända för att uppsöka och återföra honom. Den unge mannens farhågor syntes dock hava föga sannolikhet för sig, ty den fientliga skaran liknade vida mera [ 548 ]rövare än soldater. Sådana voro de tvivelsutan också, fastän jag, som sagt, ännu i denna dag svävar i okunnighet .om, vilka de egentligen voro.

Vår sibiriske tjänare red bandet så nära, att han kunde göra sig hörd av dem. Här stannade han, svängde sin vita parlamentärflagga och ropade till dem. De svarade genast, men fastän karlen talade flera av landets dialekter, kunde han icke förstå ett ord av vad de sade. Efter att förgäves hava uttömt hela sin språkkunnighet, och sedan rövarna genom hotande åtbörder ådagalagt, att de hade ont i sinnet emot honom, återvände han till oss utan att hava vunnit någon upplysning om bandet eller dess avsikter. Vad dessa senare beträffar, så framgingo de dock tydligt nog av vad sedan hände.

Emellertid hade vår sibiriske vägvisare under sin misslyckade parlamentering gjort några iakttagelser, dem han meddelade oss i följande ordalag:

— På grund av deras klädsel förmodar jag, att de äro kalmucker eller tillhöra någon tscherkessisk stam, och av vissa tecken att döma finnas här många flera i närheten. Jag har dock aldrig förut hört omtalas, att dessa folkstammar gått så långt i norr. De bruka icke utsträcka sina strövtåg så fjärran från sitt hemlands gränser.

— Men känner ni då icke kalmuckernas språk? frågade jag.

— Nej, min herre, svarade han, jag har aldrig haft någon beröring med detta folkslag. Däremot är jag väl bekant med flera av de munarter, som talas av norra Sibiriens folkstammar, men att våra fiender icke tillhöra någon av dessa — därom är jag fullkomligt övertygad.

En timma senare gjorde rövarna en ny rörelse för att anfalla oss; de redo runt omkring den lilla skogsdunge, i vilken vi för tillfället befunno oss, för att finna någon öppning, där de kunde bryta in. Men då de sågo, att vi voro beredda att mottaga dem, drogo de sig tillbaka liksom för att överlägga. Vi beslöto emellertid att icke fortsätta resan för den dagen utan stanna och avvakta händelsernas utveckling.

Vår belägenhet var långt ifrån avundsvärd. Vi hade dock intet annat val än att förskansa oss så gott vi kunde och modigt se faran i ansiktet.

Den gamle portugisiske lotsen, som alltid visat sig vara en förträfflig rådgivare i brydsamma omständigheter, kom oss även nu till hjälp. Denne hedersman hade en sällsynt förmåga att klart och snabbt bedöma ställningen i kritiska ögonblick, och ju större faran var, desto lugnare och kallblodigare tycktes han bliva. Han förstod därjämte att elda det sjunkande modet hos sin omgivning och att på bästa sätt ordna ett framgångsrikt försvar. Med ett ord, ingen var så lämplig som han att bliva vår anförare i den efter allt utseende snart förestående striden.

Omkring fyrahundra meter framför oss strax till vänster om vägen låg [ 549 ]en större skogsdunge. Denna hade vår portugis uppmärksammat såsom den lämpligaste platsen för vårt försvar.

— Låtom oss ofördröjligen begiva oss dit bort, sade han, pekande på skogsdungen, och förskansa oss bakom träden där. De skola icke allenast skydda oss mot fiendens pilar utan även hindra fienden själv att i samlad trupp anfalla oss. Väl ditkomna, kunna vi ytterligare stärka vår ställning genom att i hast bilda ett slags förhuggning, som jag tänkt ut.

Jag beslöt att följa min gamle väns råd, och med största skyndsamhet marscherade vi bort till den nämnda dungen, där vi enligt portugisens anvisning intogo vår ställning. Tatarerna — så kallade vi rövarna för att åtminstone hava något namn på dem — förhöllo sig härunder lugna utan att göra det minsta försök att hindra oss.

Då vi framkommo till skogsdungen, funno vi till vår stora tillfredsställelse, att den var omgiven av träskmark. På ena sidan sprang en rik källåder upp, vilken fortsatte i en liten bäck, som ett stycke längre bort förenade sig med en annan av samma storlek. Dessa båda bäckar bilda källan till den ganska betydande floden Virtska.

Träden, som växte kring denna källådra, stodo mycket tätt tillsammans och voro riktiga jättar. Men deras antal översteg icke tvåhundra. Bakom dem funno vi oss vara fullkomligt skyddade mot fienden, såvida han icke anföll oss till fots.

Här stodo vi några timmars tid i avvaktan, att fienden skulle komma emot oss. Men vi kunde icke förspörja någon som helst rörelse inom det fientliga lägret. Under tiden var vår portugis icke overksam. Med tillhjälp av några av tjänarna grep han sig genast an med utförandet av den förhuggning, varom han förut talat.

Till den ändan avhögg han till hälften de nedersta grenarna på träden och böjde ned dem korsvis över varandra, varigenom de bildade ett ganska starkt bröstvärn. Emellan dessa hängande grenar inflätade han mindre sådana, och då arbetet äntligen var fullbordat, hade vi en palissad, som icke behövde skämmas för sig.

Härtill åtgick en god del av eftermiddagen, men ännu hördes inga fiender av. Vi började nästan tro, att de ämnade uppskjuta anfallet till följande dag, då de plötsligt ungefär två timmar före solnedgången kommo tågande emot vår förskansning.

Nu först märkte vi, att fienden erhållit förstärkning. Det var förmodligen i avvaktan på denna, som han så länge uppskjutit anfallet. I stället för de fyrtiofem ryttare, vi först iakttagit, räknade vi nu närmare åttio. Ibland dem tyckte vi oss dock se några kvinnor.

Då de kommit inom skotthåll från vår lilla skogsdunge, avlossade vi ett löst skott och ropade till dem på ryska, att de skulle stanna och säga oss, [ 550 ]vad de önskade. Denna uppmaning hade emellertid ingen annan verkan, än att de med ökad hastighet närmade sig vårt läger. De redo rakt på skogsdungen, icke anande, att vi uppfört en barrikad, som kunde göra det svårt nog för dem att komma oss inpå livet.

Den gamle portugisiske lotsen, som vi enhälligt utsett till befälhavare, uppmanade oss att icke skjuta förr, än fienden befann sig på endast ett pistolskotts avstånd från oss.

— Ty det är nödvändigt, sade han, att vi taga så säkert sikte, att varje kula fäller sin man. Striden är ojämn nog i alla fall.

— Ni har rätt, min gamle vän, genmälte jag. Kommendera när ni vill, att vi skola giva eld.

Emellertid nalkades fienden allt mer och mer. De, som redo främst, befunno sig redan på tvänne spjutlängders avstånd från barrikaden.

— Ge — fyr! kommenderade vår general med stentorsstämma.

På en och samma gång föllo sexton skott in i de fientliga leden, och så väl hade vi siktat, att fjorton man av rövarbandet fingo bita i gräset. Dessutom blevo flera sårade, och det icke allenast ryttare, utan även många av deras hästar, ty var och en av oss hade laddat sin bössa med åtminstone tvänne kulor: Jag för min del hade lagt tre kulor i min musköt.

Rövarna blevo mäkta förfärade över detta oväntade mottagande och drogo sig omedelbart tillbaka på ett avstånd av vid pass fem hundra meter från oss. Utan dröjsmål laddade vi våra bössor ånyo för att vara beredda på ett nytt angrepp. Ty så snart fienden hunnit hämta sig från den första förskräckelsen, var det antagligt, att han med raseri skulle kasta sig över oss.

Då vi emellertid funno, att skurkarna allt fortfarande höllo sig på samma avstånd, vågade sig några av oss utom förskansningen för att hämta fyra eller fem hästar, vilka lugnt gingo och betade ett stycke ifrån skogsdungen, sedan deras herrar blivit skjutna. Vi granskade noga de döda och tyckte oss finna, att de voro tatarer; ehuru vi icke kunde vara säkra därpå.

Som läsaren lätt kan tänka sig, fingo vi icke en blund i ögonen den natten. Vi använde största delen av den till att ytterligare stärka vår ställning och barrikadera varje öppning mellan träden i den lilla skogsdungen. Dessutom turade vi om och höllo skarp utkik för att icke oförmodat bliva överrumplade. Allt var dock tyst och stilla i fiendens läger.

Vid dagens inbrott möttes våra ögon av en högst oangenäm syn. Då fienden icke vidare låtit höra av sig på kvällen, började vi hoppas, att han blivit modfälld av den första svåra motgången och kanske till och med uppgivit hela anfallsplanen. Men annorlunda hade ödet beslutit!

Vi blevo nämligen varse, att tatarernas antal ökats i betydlig grad under natten. Vår sibiriske vägvisares skarpsinne bedrog honom ej, då han av [ 551 ]vissa tecken trodde sig kunna sluta, att många flera rövare strövade omkring i omnejden.

På en öppen slätt vid pass ettusentvåhundra meter ifrån vår skogsdunge hade fienden slagit läger. Vi räknade elva eller tolv stora tält, dem de uppfört under natten, liksom om de ämnade belägra oss. Denna upptäckt slog oss med den största häpnad och bestörtning. Huru skulle väl vår lilla skara kunna hålla stånd emot en så övermäktig fiende!

Jag bekänner, att jag nu gav allt förlorat och ansåg både mig själv och mina följeslagare och all vår egendom tillspillogivna. Mina dyrbara varor bekymrade mig ej så särdeles mycket; men tanken att nu, så nära resans slut och efter att lyckligt hava genomgått så många faror och äventyr; att nu, då vi nästan voro i sikte av den hamn, där vi så säkert väntade räddning och befrielse från alla farligheter — att nu, säger jag, falla i dessa obarmhärtiga barbarers händer, den tanken var mig i sanning outhärdlig.

Vad min kompanjon beträffar, så var han helt enkelt ursinnig vid tanken på att förlora sina varor, vilkas förlust, sade han, vore detsamma som hans ekonomiska ruin.

— Jag vill hellre dö än bliva frånrövad min egendom! utbrast han. Låtom oss slåss med de skurkarna och försvara oss intill sista blodsdroppen.

Den unge fursten, en oförskräckt och tilltagsen yngling, ville även, att vi skulle slåss in i döden. Hellre falla med vapen i hand, utropade han, än lämna oss levande åt slika rövare och banditer! För var och en av oss, som stupar, skola tio av dessa skurkar förpassas dit, där varken sol eller måne lyser!

Nu tog den gamle portugisiske lotsen till orda:

— Väl må vi slåss, sade han, ty vi hava ju ingen annan utväg; men jag tror, att vi skola kunna hålla dem alla stången i den förträffliga ställning, vi här innehava.

Dagen förflöt under rådplägningar, huru vi bäst skulle ordna vårt försvar och möta det väntade anfallet. Framemot aftonen sågo vi till vår förskräckelse, att fiendens antal ytterligare tillväxte, och det var fara värt, att ännu flera kringströvande horder skulle sluta sig till dem före morgonen.

Under sådana förhållanden insågo vi granneligen, att det var vanvettigt att tänka på en strid, såvida någon annan möjlig utväg till räddning förefunnes. Därför tillsporde jag de tjänare, som åtföljt oss ifrån Tobolsk huruvida icke de, som voro bekanta med landet, kände till någon hemlig väg, på vilken vi kunde smyga oss bort under natten och kanske uppnå någon stad, där vi antingen voro tryggade för vidare anfall eller också kunde få tillräcklig betäckning för vår fortsatta resa genom ödemarken? På denna min framställning svarade den unge furstens sibiriske tjänare:

[ 552 ]— Om så är, att vi icke skola slåss, så kan jag åtaga mig att visa en väg, som leder i nordlig riktning härifrån till floden Petro. På denna väg skola vi tvivelsutan kunna rädda oss, utan att tatarerna märka det minsta, Men jag tyckte, att min herre fursten sade sig vilja slåss till det yttersta och alls icke vara hågad att draga sig tillbaka?

— Min bäste vän, svarade jag, ni har bedrövligen missförstått eder herres mening. Han är alltför klok för att älska striden för dess egen skull. Jag vet, att eder herre är en tapper man, ty det har han redan ådagalagt tydligt nog; men jag vet också, att han är tillräckligt förståndig att icke vilja kasta sig i en strid, där sexton man hava att kämpa emot femhundra, såvida icke en alldeles oundviklig nödvändighet tvingar honom därtill. Om ni fördenskull känner någon väg, på vilken vi möjligen kunna undfly denna överhängande fara, så hava vi ingenting annat att göra än att anförtro oss åt er ledning och lämna resten i Guds hand.

— Därest min herre giver mig befallning härom, svarade han, så ansvarar jag med mitt liv för, att jag skall kunna utföra, vad jag sagt.

Utan att förlora ett ögonblick vände jag mig till den unge fursten, sägande:

— Min furste, eder tjänare påstår sig kunna rädda oss ur vårt förtvivlade läge genom att föra oss på en omväg härifrån. Han vill dock ej företaga något utan på eder uttryckliga befallning. Jag vågar därför hoppas; att ni utan dröjsmål tillsäger honom att hålla sig beredd till uppbrott.

Den unge mannen var naturligtvis genast beredvillig härtill, och sedan han talat några ord i hemlighet med den sibiriske vägvisaren, gjorde denne sig i ordning för avresan, liksom ock vi andra. Sedan vi med största skyndsamhet vidtagit alla nödiga förberedelser, inväntade vi endast mörkrets inbrott. En stund efter solnedgången uppgjorde vi en väldig eld inom vår lilla lägerplats och hopade så mycket bränsle intill densamma, att vi med säkerhet kunde beräkna, att elden skulle hållas vid makt hela natten.

Genom denna krigslist hoppades vi kunna inbilla tatarerna, att vi fortfarande voro kvar på platsen. Utgången visade även, att vi icke bedragit oss häri, ty vi sågo aldrig mera till rövarbandet. Förmodligen ansågo de det fruktlöst att förfölja oss, då de på morgonen funno, huru grundligt de blivit dragna vid näsan.

Så snart det blivit så mörkt, att stjärnorna började framträda, förklarade vår sibiriske vägvisare, att tiden nu var lämplig för avfärden. Han hade icke velat, att vi skulle begiva oss av förr. Följaktligen satte vi oss i rörelse med alla våra hästar och kameler, allt under iakttagande av den yttersta försiktighet. Vår vägvisare red i spetsen för tåget och angav med aldrig felande säkerhet den riktning, vi hade att följa. Jag fann snart, att han vägledde sig efter polstjärnan.

[ 553 ]När vi kommit utom hörhåll för tatarerna, påskyndade vi vår marsch alltmer och mer, tills vi slutligen sträckte ut så fort hästarna kunde bära oss. När vi så ridit under tvänne timmars tid, gick månen upp och spred sitt klara ljus över nejden — något, som under närvarande omständigheter alldeles icke var välkommet för oss. Ty om tatarerna anat oråd och satt efter oss, så måste de nu tydligen kunna se oss.

Emellertid blev klockan sex på morgonen, utan att vi kunde märka något misstänkt. Vi hade nu tillryggalagt ungefär femtio kilometer, men så voro våra hästar också fullkomligt uttröttade. Det blev oss därför nödvändigt att uppsöka någon viloplats.

En sådan funno vi snart i en liten rysk by vid namn Kermasinskoj. Här stannade vi hela dagen utan att höra något av kalmuckerna eller tatarerna. Vid pass tvänne timmar före solnedgången begåvo vi oss åstad igen.

Vi färdades oavbrutet hela natten, dock med mindre hastighet än den föregående. Vid sjutiden på morgonen vadade vi över en liten flod vid namn Kirtsa. En timma senare anlände vi till en ganska stor stad, benämnd Osomojs och bebodd av ryssar.

Här fingo vi höra, att flera kalmuckhorder varit ute på strövtåg i ödemarkerna söderut, men att vi voro i fullkomlig säkerhet för dem. Läsaren kan lätt förstå, att vi med synnerlig tillfredsställelse emottogo denna glädjande underrättelse.

I Osomojs voro vi nödsakade att skaffa oss några nya hästar, och som vi voro i största behov av vila efter de ansträngande marscherna, stannade vi hela fem dagar i denna stad.

Vi hade således ännu en gång blivit räddade ur en överhängande fara, och näst försynen hade vi vår sibiriske vägvisare, den unge furstens tjänare, att tacka för denna lyckliga utgång. Det blev därför min första omsorg att på något sätt belöna denne redlige man för de stora tjänster, han gjort oss. Sedan jag talat med min kompanjon om saken, överenskommo vi att lägga tillsammans sjuttiofem kronor vardera och överlämna dem såsom gåva till vår sibirier. Dessa etthundrafemtio kronor utgjorde en ofantligt stor summa för en person i hans anspråkslösa förhållanden, och han lade även den allra största glädje och tacksamhet i dagen vid deras emottagande.

Efter de nämnda fem dagarnas förlopp bröto vi upp från Osomojs och styrde kosan till staden Vöjslima, belägen vid en biflod till Dvina vid namn Virtsojda. Dit anlände vi på sjätte dagen efter vår avresa från Osomojs.

Som denna biflod var segelbar, hade vi således till vår stora glädje hunnit ändpunkten av våra resor till lands. Nu återstodo endast sju dagsresor på de båda floderna till Arkangel.

Återstoden av vår resa är i korthet omtalad. Den 3 juli anlände vi till [ 554 ]staden Lavrenskoj, där vi skaffade oss tvänne lastpråmar för våra varor och en flodbåt för oss själva. Den 7 juli satte vi ut ifrån Lavrenskoj, men som vi blevo fördröjda några dagar under vägen, anlände vi först den 18 till Arkangel. Resan hade dock i övrigt gått mycket lyckligt, och vi voro alla välbehållna och vid gott mod, då vi satte vår fot i Arkangel — målet för denna del av vår långvariga resa. Då vi nu gjorde ett överslag över vår resa, funno vi, att vi varit icke mindre än ett år, fem månader och tre dagar på vägen ifrån Peking, inberäknat dock den tid av åtta månader vi övervintrat i Tobolsk.

Som ännu inga fartyg anlänt till Arkangel, nödgades vi stanna sex veckor i denna nordliga stad för att avvakta en lägenhet söderut. Och ännu längre måste vi hava dröjt där, om ej lyckligtvis ett hamburgerfartyg inlöpt mer än en månad tidigare än något av de engelska skepp, som pläga gå in här.

Detta var visserligen ett streck i vår räkning, ty vi hade tänkt att få lämna platsen med något engelskt fartyg, som gick direkt på London. Men sedan min kompanjon och jag närmare övervägt saken, funno vi det fördelaktigast för oss att begagna oss av denna tidigare lägenhet.

— Vi kunna ju finna en lika god marknad för våra varor i Hamburg som i London, sade min kompanjon, och så vinna vi tid. Ingen vet, huru länge vi kunna få ligga här overksamma i avvaktan på en annan lägenhet. Bäst att taga den första, som erbjuder sig!

Och därvid blev det. Vi uppgjorde kontrakt med kaptenen på det hamburgska fartyget, att han skulle föra oss och alla våra varor ombord å sitt fartyg till Hamburg. Sedan överenskommelsen var gjord, skyndade vi att låta instuva våra varor på hamburgaren.

Vad var naturligare, än att jag beordrade min »förvaltare» att genast begiva sig ombord och hålla uppsikt över min egendom? Genom denna anordning sattes den unge fursten i tillfälle att hålla sig fullständigt undangömd utan att på minsta sätt giva anledning till misstankar. Han var ej heller i land någon enda gång mera under hela den tid vi lågo i Arkangel. Detta försiktighetsmått var nödvändigt, emedan han eljest säkerligen skulle hava blivit igenkänd av någon av de många köpmän ifrån Moskva, vilka vid denna tid uppehöllo sig i staden.

Efter att, såsom jag redan nämnt, hava uppehållit oss sex veckor i Arkangel, avseglade vi därifrån den 30 augusti. Under resan hände ingenting anmärkningsvärt, om jag undantager en storm i Nordsjön, som drev oss något ur vår kosa. Men den var av jämförelsevis kort varaktighet och tillfogade oss ingen nämnvärd skada.

På tjugonionde dagen efter vår avresa från Arkangel inlöpte vi välbehållna i Elbe och ankrade följande dag, den 29 september, utanför Ham[ 555 ]burg. Min kompanjon och jag fingo här mycket god avsättning för våra varor, såväl dem vi medfört från Kina som ock de pälsverk, vi inköpt i Sibirien. Min kompanjon, som alltid i främsta rummet var köpman, gnuggade händerna av förtjusning, i det han utbrast:

— Sannerligen tror jag icke, min gamle vän, att jag skulle hava lust att göra om hela denna besvärliga resa från Peking i edert sällskap, dels för att ännu en gång under en längre tid få njuta av edert angenäma umgänge, dels ock för att draga fördel av den påfallande lycka i affärer, som tyckes vara er medfödd. Ni behöver i sanning bara låna er hand till ett företag för att det skall få en god utgång. Jag är övertygad om, att det är eder goda stjärna jag har att tacka för, att jag står här välbehållen efter en resa, som varit så rik på farliga äventyr, och icke allenast välbehållen till min person, utan även med en rik vinst på fickan!

»Vi avseglade.»

— Jag tackar er, min käre vän, svarade jag, för eder goda tanke om mig, men vi få icke förgäta, att vi först och främst hava försynen att tacka för den goda utgången av alla våra företag. Under de många växlande öden, som jag under min långa levnad genomgått, har jag haft rikliga tillfällen att göra den iakttagelsen, att människan i allt är underkastad en högre makts ledning. Om så icke vore fallet, skulle vi icke oskadda kunna undgå alla de farligheter, som på alla sidor omgiva oss. Då jag var ensam på min ö, hade jag en ännu mera levande förnimmelse av denna sanning, än vad nu är händelsen; men av de många olikartade erfarenheter, jag då gjorde, grundlades hos mig i alla händelser en livlig övertygelse om försynens ingripande i världen och människolivet; en övertygelse, som orubbad följer mig till min levnads slut.

[ 556 ]Min gamle kompanjon hade i själva verket all anledning att vara belåten med det ekonomiska utslaget av vår resa, ty sedan vi fördelat vinsten lika oss emellan, kom på varderas andel en summa av 52,765 kronor 53 öre. Dessutom innehade jag en samling diamanter, som jag köpt i Bengalen, representerande ett värde av inalles närmare elvatusen kronor.

I Hamburg tog den unge fursten avsked av oss för att fortsätta färden uppåt Elbe. Det var hans avsikt att begiva sig till hovet i Wien för att ställa sig under dess beskydd. Härifrån ärnade han inleda korrespondens med dem av sin faders vänner, vilka ännu voro i livet.

Vid avskedet yttrade den unge mannen med rörd stämma till mig:

— Min ärade herre, tillåt mig att betyga eder min djupaste och innerligaste tacksamhet för den stora tjänst, ni så ädelmodigt gjort mig, och för all den vänskap, ni bevisat min stackars olycklige fader! Så länge jag lever skall jag bevara minnet av eder såsom min störste välgörare!

Jag har nu icke mycket att tillägga. Efter nära fyra månaders vistelse i Hamburg lämnade jag denna stad och reste landvägen till Haag. Här inskeppade jag mig på paketbåten till London, dit jag anlände den 10 januari 1705 efter att hava varit frånvarande från England under en tid av tio år och nio månader.

Och nu, käre läsare! bereder jag mig till en längre resa än någon av dem, jag i denna bok skildrat för dig; ty efter en sjuttiotvåårig levnad av de mest växlande öden och äventyr har jag äntligen lärt mig uppskatta värdet av ett stilla och tillbakadraget liv, och jag tror, att ingen lycka i världen övergår denna: att få sluta sina dagar i frid!

Robinson Crusoe Walter Paget 1896 000b.jpg


  1. Dårhuset i London.