Tal om läckerheter 2/tal
| ← Företal. |
|
Bihang. → |
Om människorne före Syndafloden ätit något kött, är mycket ovisst, men månge tro sig hafva fog at derpå tvifla, stödjande sig ibland annat på vår HERres tal til Noach och des Söner efter Floden, som innebär tilstånd för dem, at til mat åt sig få nyttja hvad som röres och lefver, likasom de förut hade nyttjat växter. I det fallet har väl Noach med sitt Hus sedermera ofelbart hållit sig allena vid de djurens ätande, som ansågos såsom rena, hvarom man finner dessa personer hafva haft tilräckligt begrep; och hafva altså blott de idislande och tvåklöfvade slagen ibland de däggande djuren, på några få slag när, de frö- och fruktätande förnämligast ibland Foglarna, de fjällige ibland Fiskarna, samt allenast några få Gräshoppe-slag ibland Insecterna, utgjort deras kost utur Djurriket. Det är ock ingen tvifvel, at ju dessa djurs kött är för människonaturen tjenligare, med sin milda gelatineusa närings-saft, än antingen rofdjurens skarpt alcalescerande och til röta benägnare kött, eller vissa andra djurs ymniga fett. Men som människornas begär vilja så sällan hvila vid ett, ehuru detsamma kan vara dem angenämt nog, utan regeras gerna af ostadighet och hvarjehanda nycker, så har det väl icke länge dröjt, innan man äfven tilgripit de djuren, som ansågos för orena, hvaruti man sedan tid efter annan gått så långt, at omsider få eller inga djur på jordklotet blifvit lemnade i fred. Likligt nog, at ibland dessa mångahanda djur de feta måtte varit de första, som upmärksamheten och åtrån fäst sig vid, så vida annars tycket för fett varit lika rådande från början, som det sedermera hos alla folkslag i verlden visat sig vara inrotadt. De fordne Judar hade så stadgad smak för fet mat, at då Nehemia skulle vid et högtideligt tilfälle upmuntra dem til at glädjas och på bästa vis göra sig til godo, visste han ej at anvisa dem på något välplägningssätt, som mera instämde med samteligas böjelse, än at gå bort och äta det feta och dricka det söta. De gamle Greker utmärkte långt tydeligare sin begärelse efter fett, nyttjandes Svinfläsk til sin yppersta kräselighet och i blandning med många sina andra rätter, såsom man ser hos Athenæus och flera (*);[1] men de hunno dock ej så långt i denna delen, som Romarne, hvilka, i deras rätta yppighets skede, visste at mästerligen göra sig gagn af hvarje särskild lem på en fet Sugga, til och med vulva eller födslolemmen och Sumen eller bukstycket med mjölkfulla spenarna, hvilka lemmar skattades af dem för de aldrakosteligaste läckerheter, åtnöjandes sig ej deras fina smak med lefvern, så framt ej Suggan varit gödd med fikon, ej heller understundom med det öfriga, så framt hon ej, litet förr än hon slaktades, fått dricka sig stinn med honungsblandadt vin. At våra förfäder i hedna tiden aktade fläsk för sin yppersta läckerhet, kan nogsamt ses af Edda, deras urgamla Gudalära, där den hugneliga försäkran finnes stadgad för Hjeltar, som i krig stupat, at de uti andra lifvet i Walhall skulle af Oden blifva fägnade med kokadt fläsk af galten Skrimner, som skulle slaktas hvarje dag, men blifva ny och lefvande igen hvarje morgon. Tycket för Svinkött och fläsk har sedermera varit beständigt, och är så ännu, hos alla de folkslag, hvilka Religionen ej förment at äta det, såsom Judar och Mahometaner. I China utgör det altid hufvudrätten, när man skal tractera (*),[2] och är märkeligt nog, at det både där och öfveralt i de varma climaten, är mycket lättsmält och sundt, så at man utan betänkande gifver det äfven åt sjukt folk, hvilket är en climatets verkan, emedan det jämväl händer med våra Europæiska Svin-slag (†).[3] Vildsvinen i Indien hafva så smakeligt kött, at man ej får där något bättre, och på ön Bourbon har det en särdeles angenäm smak, hvilket De la Caille tilskrifver Land-Sköldpaddorna, som där utgöra svinens mästa föda (*).[4] Warree-svinet i medlersta America berömmes för at hafva läckrare kött än de vanlige svinen (*),[5] och Tajacu-svinet derstädes hålles i stort värde af Indianerna, fast Europeerne sällan täckas äta des fläsk, för detta djurs på ryggen sittande silkörtel, men de som det ätit, hafva funnit det mycket godt (**).[6] Babyrussa har jämväl smakligt kött (†).[7] Ovisst, om Laubba i Gviana är et svin, som Erxleben menar, men des kött är så öfvermåttan välsmakeligt, at Européerne därstädes sätta det framför alt annat kött (*).[8] Gräfsvin ätas af Chineserna med stor begärlighet (**).[9] Grönländarne hafva afsky för svinkött, men äta i det stället begärligt flera slags Hvalfiskar (*),[10] Delphiner eller Tumlare (*),[11] Skälar, Valrosser (*),[12] hvarjehanda feta Sjöfoglar, och fet fisk, varandes i synnerhet Skälspäcket dem en så angenäm kost, at de mången gång äta det rått. Huru ganska snåle Americanarne Eskimaux äro efter Skälspäck, visar Herr Ellis med exempel på en karl af samma folkslag, som i unga åren hade blifvit fången bortförd af et annat folk, och sedan var kommen i Engelsmännernes våld, där han ock tilbragt många år, hvilken, då han fick se en Engelsman skära up en Skäl, och en ymnig hop späck dervid rann på marken, gaf sig genast at slicka up detsamma, oaktadt han då nyss hade spisat et godt mål af Engelsmännens mat, och yttrade tillika sin längtan efter sitt fädernesland, på det han måtte få den förmånen, at njuta af sådan läcker kost så mycket han orkade. Lapparne koka deras frusna fisk ihop med Skälspäck, och doppa sedan i Tran, och ser man hos dem ofta, huru en mor matar sitt däggebarn med torr fisk, som hon tuggat och sedan doppat i Tran. På Island äro månge, som äta Skälspäck likasom fläsk, hälst av årsgamla Skälar, men Hvalfisk-späcket, på samma sätt ätet, hålles där för smakeligare. Förnämsta rätten hos Itälmenerna på Kamtschatka är deras så kallade Selaga, eller hvarjehanda rötter, bär och nötter, stötta til en massa, som kokas i Skälspäck, Hvaleller fiskfett. De nyssnämnde Eskimaux älska så Hvalfisk-tran, at de på sina fiskafärder hafva med sig i båten en blåsa upfyld med sådan tran, likasom våra fiskare en bouteille bränvin, och dricka deraf med lika god smak, samt, sedan den blifvit uttömd, afhämta med tänderna det lilla som sitter qvar vid blåsan, för at ingen droppa mista af den kosteliga läckerheten (*).[13] De vilde Canadenser hålla gerna til godo fettet af Björn, Ål, m. m. såsom ock Skälspäck, hvilka saker de ock icke försmå, sedan de blifvit härskna, äfven som de så mycket mindre vedersaka ljustalg, som de verkeligen anse den såsom en läckerhet. Öboarne på St. Kilda öen vid Skottland sägas vara snåla efter fettet af deras Solands-gäss, hvilket lärer vara inemot lika härsket, som Tran. Men at härskenheten äfven på flera orter är behagelig, ser man af Färöboernes smak, at hälst hafva sitt luft-torkade kött härsket eller half-ruttnadt, ty det härsknade fettet sätter, efter deras tycke, en särdeles god smak på deras gröt och deras soppa, hvilken de ock pläga förbättra med deras så kallade Rutällig, som är Talg, först litet ruttnad, och sedan fint hackad och i stora stycken hopältad, hvilken de nedgräfva uti sumpig jord, och låta en lång tid ligga, så at den omsider luktar såsom gammal ost. Då smaken för feta ämnen kunnat gå så vida, lärer man anse för mindre främmande, at äfven en myckenhet Hafs-foglar blifvit hållne för läckerheter, ehuru de icke alle kitla en öfvad gom, Andarter (*),[14] och gräs-ätande sjöfoglar, såsom Willgäss, af flera arter (*).[15] Bernicler (*),[16] Svanor (**),[17] äga i vist mått et verkeligt värde. Men äfven tranige och fiskätande foglar, hafva, hos vissa Nationer, blifvit upförde bland smakens föremål; såsom Alkor (*),[18] Blåsklackor (*),[19] Grislor (**),[20] Måsar (†),[21] flera Pelekan-arter (*),[22] Trumpet-foglen (**),[23] Lomar (†),[24] Pinguiner (*),[25] Tropic-foglar (**),[26] Skräckor (†),[27] Hafstärnor (*)[28] Stormväders-foglar (**).[29] Dock är detta alt icke oväntadt, när äfven en myckenhet roffoglar (*)[30] Örnar (**),[31] Falkar (†),[32] Hökar och Glador .(††)[33] Ugglor (*),[34] Korpar af flera arter (†)[35] Kråkor (*),[36] Skrikor (**),[37] Skator (***),[38] Kajor (*),[39] Varfoglar (**),[40] på sina orter funnit älskare. At visse arter af Buceros (†)[41] och Ramphastos (††)[42] blifvit ansedde för läckre, har deremot mera skäl. Vi kunne nästan häpna öfver så mycken grofhet i smak, och torde jag behöfva at frukta, det någon kunde hafva för ömtåliga öron at höra mera dylikt föreställas, men om sådant dock skulle komma at ske, af det ämnenas sammanhang så kan fordra, anhåller jag at det icke tages til misstycke, helst vi just derigenom få anledning at ärkänna Försynens godhet, som satt oss i den ställning, at vi både hafve tilgång til finare och välsmakeligare saker, ock äfven förstå at göra oss dem til godo. Vi hafve visst tilgång på feta läckerheter uti vår ypperliga göde-boskap af både större och mindre slagen; af våra välfödda hemfoglar, samt af några feta fisk-slag här finnas; ja, vi kunne ej åstunda någon finare sort af fettma, än vår milda grädde och vårt behageliga färska smör; saker, som så många andra orter i verlden måtte umbära, änskönt de nog kunna den hafva koer; men mångastäds gör uselt bete mjölk-brist, mångastäds också Koernas bångstyrighet, at de ej vilja låta mjölka sig, eller ock ej släppa mjölken; och där då mjölk i de varma länder vankas, tål ej grädden at stå innan den skäms och får en obehagelig lukt, hvarföre man där brukar at smälta den öfver elden, och sedan förvarar den i samma flytande form under namn af Mantegue, til enahanda behof, som Smör. Manteca, som upfyller Smörs ställe i södra America, och utgör en betydelig handels-vara, är något annat, nemligen flott, som utkokas ur den större och smärre boskapens kött och märg. Icke utan, at ju Smör likväl på vissa orter i de varmare länder göres, hvilket gemenligen sker med mjölkens omskakande uti ludna skinn, men det beskrifves allmänt såsom otäckt, hårigt, illa luktande och vedervärdigt, så at det altså aldrig kan jämföras med vårt Svenska Smör, eller det Holländska eller Engelska. Vår allmoge tycker äfven så mycket om sitt saltade svin-ister och gås-fett i stället för Smör, som Orienten och södra Europa om sin Bomolja, samt andra prässade oljor af Sesamum, Carthamus och flera växters frön; jag finner ock denna deras smak vara rimligare, än folkets på landsbygden i Wallachiet, Bessarabien och flera orter utåt Donauströmmen, som i sin matredning pläga nyttja Linolja. Vi hafve nu hört en tämmelig mängd feta saker, af både bättre och sämre beskaffenhet, omtalas, som kunnat förnöja den kitsliga människo-smaken, men som vår smak äskar ombyten, och fettmor, altför träget nyttjade, ingalunda förlikas med hälsan, så lär man tidigt nog varit mån om, at gripa til de många andra välsmakeliga ämnen, som Djur-riket i sin vidd framräcker. Bland de däggande djuren finnes kött af skiljaktigt förhållande, ty et groft och stadigt kött kännes annorlunda på tungan, än et fint och tendert, et hemtamdt djurs kött annorlunda än et vildt. En frisk och rask man, som har god rörelse, älskar mäst det stadiga köttet, och lemnar gerna det tendra til den sjukas och veklingens lystmäte, ehuru det senare merendels smakar litet ljufligare. Vi äte ganska gerna våra ypperliga Stall-oxar, och de förtjena visst också at värderas, ty deras kött är saftigt och mört, samt derjämte sundt, äfven som ock de vilde oxarnas i Canada, men oxe-köttet är icke sådant på alla orter i verlden: i Ost-Indien kan intet godt oxe-kött fås, utan håller det sig där ganska torrt och magert, och ser jag alla klaga på det dåliga oxe-köttet på Batavia; det bästa, som Bougainville fann i alla de varma länderna, var på öen Boero. På Caraibiska öarna kan väl boskapen se braf ut, men är mager och har rätt föga talg, samt på långt när ej så god smak i köttet, som den Europeiska. I Persien ätes det sällan, och det blott af det fattiga folket. Indianerne i Chili vilja icke äta det, utan välja häldre Hästeja Mulåsnekött (*).[43] Hvad Häst-kött beträffar, så vet jag ej om det i smaken verkeligen öfvergår oxe-kött, men märkeligt är, at de Nationer, som begynt hålla hästköttet til godo, sätta långt mera värde derpå, än på oxe-kött. Nogai-Tartarerne anse det samma för sin utvaldaste kost, då de deremot tycka både oxeoch får-köttet vara fade och osmakeligt. Men lika så fade smak fann Beauplan på de vilda Hästarnas kött i Ukrain, som likväl föll Tartarerne därstädes läckrare än något kalf-kött, särdeles Hästfölens kött, hvilket för alla Tartarer är den största läckerhet de kunna få ibland alla mat-rätter, förbehållande sig de förnämare altid Häst-hufvudet, såsom bästa stycket. Åtskilliga Indianska folkslag i södra America äta häldre hästän ox-kött, och Patagonerne bry sig icke om någon annan köttsort. I Tunquin tyckes folket äta oxeoch häst lika gerna, kanske ock Negrerne i Juida (*).[44] Om den så kallade Kuhr eller Kuhrhan är en verkelig Vildåsna, såsom Olearius skrifver, så kan äfven Åsne-kött vara smakligt, ty han säger, at det i Persien hålles för en ganska delicat och kraftig mat, och at han såg Konungen sjelf på en jagt skjuta åtskilliga sådana djur, hvilka sedan fördes til Kongliga köket. Jag kan icke neka möjeligheten af något så smakeligt Vildåsne-slag i Persien, särdeles då jag ser, huru Jurgen Andersen också omrörer Vild-åsnor, som Usbekske Tartarerne pläga äta; men annars vet jag om våra vanliga Åsnor, efter Gr. Buffons utsago, at de hafva et ondt, hårdt och osmakeligt kött(*).[45] Camel-kött är för Européerna föga smakeligt, men Araberne äta det dock gerna, och i Mascate värderas det mer än både oxe och får-kött, samt hålles för den sundaste kött-sort man vil begära; många Morer hafva det til en högtids-kost åt sig, och skal puckeln på ryggen, särdeles af unga Cameler, vara mycket läcker(*).[46] Björnens kött är ganska groft, och på de gamla björnar blandadt med et oljaktigt fett, som gör det mindre smakeligt; dock vet jag flera här i landet, som ätit björn-stek, sedan den förut legat i ättika, och funnit den både mör och god; men fötterne beskrifvas af alla för en delicat mat, hållandes Chinesarne särdeles framtassarna för en läckerhet. Björn-ungarnes kött skal vara synnerligen godt(*).[47] Ehuru Elefant-köttet är både mycket groft och hårdt, finna dock Negrerne i Africa det för en ypperlig spis, varandes, efter Loyers utsago, nog likt oxe-kött både til färg och smak; men i Tunquin lemnas det åt de fattiga, då Mandarinerne endast förbehålla sig Snabelen, hvilken är den läckraste mat man vil begära.(*)[48] På Island finner man Hval-kalfvarna af de äteliga slagen rätt smakeliga at äta. Men de bekante Lamantins (*)[49] eller Sjö-koer äro ofelbart mycket bättre, och värderas af många: Thevet säger deras kött vara förträffeligen godt, och smaka nästan som kalf-kött, men Chartevoix håller det för bättre än kalf-kött.
Men, då gräntsorna af et Tal icke tillåta utföra de omdömen, flera hos oss, från bordet uteslutne djur, undfått af de folk-slag, som nyttja dem til näring, måste jag åtnöja mig at blott nämna, det man, på särskildte orter funnit smakliga måltider af Bradypi (*),[50] Manes (†),[51] Myrätare (*);[52] Bland vildjuren (feræ), af Lejon (**),[53] Tigrar (*),[54] Panther-djur(**),[55] Vargar (†),[56] Räfvar (*),[57] Loar (**),[58] Viverræ (†),[59] Musteler (*),[60] Hermeliner (**)[61], Tväqvedar (†),[62] ibland Gnagare (Glires), af Bäfrar ja framför alt af Noshörningar (*),[63] och Sjö-hästar (**).[64] Det är bekant, at enahanda djurs kött icke har lika smak, då de hållas hemtamde och då de få gå i sin frihet ute i skog och mark, utan de senare hafva altid med sig något eget, som vi pläga kalla vildt. Om sådant härrörer af olika föda eller af olika tilfälle til rörelse, gör intet til saken; nog af, at en stor del folk finner mycket tycke för denna vilda smak. Men i denna smak finna de läckre munnar en ganska stor saknad, så länge ej en bismak tilkommit, förenad med en synnerlig lukt, hvilket är hvad Fransoserne kalla fumet, och vi säge vara något ankommet, men som i sig sjelft intet annat är, än et steg til röta, hvarigenom köttet blir både mera mört och lättsmält, samt tillika vinner i läckerhet. Sådan är nu vår fina Europæiska smak; men man träffar folkslag af så grof smak, at man ej åtnöjer sig med lindriga steg til röta, utan man vil hafva den mera fullkomlig. När Indianerne i Mexico på jagten skutit något Rådjur, kasta de en hop löf öfver det samma, låtandes det få ligga en vecka, och ehuru det då både luktar illa, och är fullt med mask, bära de det hem, hugga det i stycken, och först förvälla det, tillika med en ört de hafva, som skal taga bort den onda lukten, sedan röka det, och ändteligen koka det å nyo, samt äta det med peppar, blifvandes detta kött helt mört, och så godt at Gage, oaktadt hans afsmak för berednings-sättet åt det flera gånger. I Siam, där man aldrig äter vildt, har man såsom läckerhet, en sauce af et slags små illa saltade och sedan rutnade kräftor. I Arrakan äter man aldrig Fisk, om han ej är skämd och rutten, påståendes at han då har bättre smak, och gör man af denna skämda fisk et slags Moutarde, at blanda i alla sina rätter. Negrerne i Issyny äta sin fisk sällan färsk, utan sol-torkad utan salt, hvarunder han antager röta, hvilket just är deras önskan. Irokeserne i Canada hafva ock fattat välbehag för rutten Mays, som de bringa til röta med det de nedgräfva den i kärr, och låta så länge ligga, tils den ruttnar och får elak lukt; men det är sådan de vilja hafva den samma, och har man sedt, at då de omsider dragit den up ur gyttjan, hafva de med begärlighet slickat och sugat på det stinkande vatnet som afrunnit.
Men at komma tilbaka til det villbråd man hälst äter, så känne vi något hvar värdet på våra skogs-djur och foglar, så at jag ej kan behöfva at nämna, antingen Älgar (*),[65] Hjortar (**),[66] Rådjur (*),[67] Renar (**)[68] och Harar, emot hvilka Utlänningar kunna framställa sina Sten-getter (*),[69] mångfaldiga Gazeller (**)[70] och sina Moskus-djur (*),[71] ej heller Tjädrar (**),[72] Orrar (†),[73] Rapphöns (*),[74] Hjerpar (**),[75] Waktlar, Tranor (*),[76] Åkerhöns (eller Myrpyttor), Snäppor (eller Beccassiner), Spofvar (eller Vind-spolar) (*),[77] Morkullor (**),[78] Kramsfoglar, Starar (*),[79] Orioli (**),[80] Sidensvansar (†),[81] Lärkor (*),[82] Snösparfvar (**),[83] och annan småfogel (*).[84] Om Hararne får jag anmärka, at deras blod hålles för smakeligare än andra djurs, äfven som deras kött är för de flästa munnar en begärlig spis, fast de fordna Britanner af vidskeppelse, samt Armenianer och Mahometaner af fördom, sky för at smaka det, och jämväl Grönländare det förakta; men så satte de gamle Romare så mycket större värde på Hare-kött, ehuru deras ej kunnat gå up emot Hararnes på Senegal, som Adanson fann vara både hvitt och af en utvald läckerhet; kanske icke heller emot Brasilianska Hare-köttet, hvilket man i Guiana häldre väljer til dagelig spis, än någon annan kött-sort, oansedt man där har at tilgå det förträffeliga köttet af Virrebocerra, et slags Antilope (*).[85] Capra Ammon i Siberien har ock smakeligt kött, som kan ätas för Rådjurs-kött, och des fett har en särdeles angenäm smak. På Cap utgöra Stenbockarne det bästa villebrådet (**).[86] På flera ställen i America hålles Markattor för et ståteligt villebråd, varandes dessa djur helt feta, sedan frukterne mognat, hvarföre ock Vafer fann köttet af utvald godhet, på de slag han kom at äta (†).[87] Vid Skogs-foglarna kan den anmärkning hafva rum, at enahanda slag träffas af olika godhet på särskilda orter. Orrar, Hjerpar, Vaktlar (*)[88] och Rapphöns hafva vid Tobolsk en obehagelig kärrsmak, och på Kusten Coromandel äro dessa sistnämnda torra i köttet, äfven som de på Senegal äro hårda och förakteliga, lika så vid Valparaisso i Chili. Ehuru de på dessa ställen väl kunna vara af särskilda slag, så höra de dock til et och samma slägte, på samma sätt, som Francolinerne i Provence, hvilka äro en god del läckrare, hvarföre ock de Franske Kockarne bruka at fästa en vingefjäder vid steken, då den bäres in, för at dermed upreta appetiten (†).[89] Den Pyreneiska Ganga eller Arabernes Alcata, som också lyder under samma slägte, och utmärker sig mycket genom tvänne långa stjertfjädrar, har lika förträffelig smak, hvilken i öfra Ægypten stöder på krydder, lika som Rapphönsen på Martinique äfvenledes hafva god kryddsmak (*).[90] Beccasiner träffas uti alla 4 verldenes delar i flera länder än någon annan, och våra Europeiska får man jämväl se på Java, men på Coromandel skola de vara både större och delicatare än i Europa (*).[91] Coqrecos vid Campeche-bugten, en fogel af samma art med långa ben, är mycket välsmakelig, likaledes et slags Vindspole därstädes. Ängsnärporne äro mycket angenäma (*).[92] Et slags Charadrii hålla sig på den ohyggeliga Mongolske slätten emot China, som äro rätt delicata (*),[93] och den röda Tantali kött sättes mycket värde på i Guiana (†).[94] Strandskjuran räknas för mör och god (*).[95] Den högbente Flamingos eller Phœnicopteri kött ser jag än berömmas och än föraktas, hvilken skiljaktighet jag ej påtager mig at bilägga, men alle sammanstämma däruti, at des tunga är en läckerbit, hvarföre ock, af de kräselige munnarna i det gamla Rom, knapt någon ting var mera efterlängtadt (†).[96] Des storlek leder dock min tanka til Strutsen (*),[97] och Casuarius (†).[98] Våra Skogsdufvor räknas ej för särdeles goda, och i Ægypten äro de så hårda i köttet at de äro oäteliga, men annars fås de i Turkiet af rätt god smak, och Adanson fann dem i Senegal af en fullkomlig läckerhet, såsom ock Dampier nämner Turtur-dufvorna på Americanska öarne Gallopagos för rätt välsmakeliga; hvilket ock, til lycka, träffar in hos de vilda Dufvorna i Norra America, som vissa årstider komma framfarande i så förfärliga skarar, at de bortskymma solen och förmörka himmelen, görandes stor och mångfaldig skada på säd, ekoch bok-ållon m. m. ja på trädets grenar, hvarpå de slå ned, som ofta afbrytes af den otaliga dufvo-mängden. Pompadurs-dufvan på Ceilon har jämväl behagelig smak (*).[99] Vår Svenska Gök säger Rudbeck vara så läcker fogel at äta, som någon kan vara (*).[100] Papegojorna i Brasilien berömmas äfven såsom mycket goda at äta, men på Bourbon icke utan de äro unga (†).[101] Trast-slägtet, som vi med et allmänt namn kalle Kramsfoglar, har allestädes loford för välsmaklighet, och var med ibland de kräselige Romarnes aldrayppersta läckerheter, såsom ock Martialis höll Trasten för N:o 1 ibland all fogel; men et slag deraf slipper at efterställas för des oförlikneliga sångs skul, nemligen Turdus polyglottos i Norra America, som Hernandez derföre kallar Kongen för alla sångfoglar, och Indianerne Cencontlatolli, hvilket vil säga 400 språk, sjungandes denne Trast ifrån Mars til inuti Augustus både natt och dag, nästan utan uppehåll, och det med den förunderliga gåfva at kunna aldeles härma alla andra foglars sång och läten, ja äfven ock en Katts jamande, hvilket sker under ständig rörelse och sådana åtbörder, som han tillika skulle dansa, alt med utsträckta vingar. Jag ser et slags Trast på Öen Bourbon berömmas för en särdeles utvald smak; men det är just icke köttet på Kramsfoglarna, som utgör all den angenäma smaken, utan det kommer synnerligen an på hvad slags bär de förtärt, ty vi bruke at äta dem med inälfvor och inkråmet (*).[102] Jag stiger nu et steg på sidan, och gör den anmärkning, huru i Djur-riket merendels sker, at köttet tager smak af den föda, som Djuret njuter, och det både til godo och ondo. Tusende exempel kunna härpå anföras, men jag vil bara nämna som kortast, at åtskillige foglar i de orter, där de många kryddorna växa, få af deras ätande nog tydelig smak deraf. Rapphönsens kött på Martinique har sin kryddsmak af aromatiska frön de äta. De små Becfigues i Marocco, som intet annat förtära än fikon, blifva deraf öfvermåttan feta, och så välsmakeliga, at Höst förklarar dem för at visserligen vara de läckraste utaf alla foglar, såsom de ock synnerligen berömmas i Italien och Smirna. Med dessa täfla i godhet et slags små flytt-foglar i Norra America, som Bossu kallar Becfraises, af det de så girigt äta smultron. Bec-crochu, en fogel i Louisiana, har på sin lott at äta kräftor, och des kött smakar ock af kräftor. Fåren i Montpellier få sitt smakeliga kött af Rosmarinen de hafva tilfälle at äta (*),[103] och af det denne växt kring Kia-kia i China står uti lika ymnighet som vår ljung, blir köttet på Hjortarna, Fasanerna, Lärkorna och alt villebrådet öfvermåttan välsmakande, och får äfven Rosmarins lukt, ja, Galenus skrifver om Räfven, som annars har så förakteligt kött, at des kött blir godt, sedan han hela hösten fått äta drufvor. Hvem vet icke annars, hvad våra Kalfvar och Lamb få för kosteligt kött, då de endast födas med mjölk? (†)[104] I Abyssinien göder man härmed stora oxar, för at få deras kött til högsta fullkomlighet. Jag har ytterligare til at anmärka, i anledning af det jag nämde om Kramsfoglars ätande med deras inmäte, at Itälmenerne på Kamtschatka, som hålla ofjädrade Sval-ungar för en af deras största läckerheter, äta dem äfven med inälfvor och alt, sedan de kokt dem i tråg med glödande stenar (*).[105] Grönländarne fråga föga efter Snö-riporna sjelfva, men deras innanmäte blanda de up med färsk Tran och Kråkebär, och göra sig deraf et så smakeligt lystmäte, som andre af Kramsfoglar. De samme sätta för öfrigt så stort värde på det som ligger uti magarne på de Renar de skjuta, hvilket de kalla Nerukak, så at de sända det såsom föräring til deras bästa vänner. I Siam, där djurens kött faller sig torrt, och ox-köttet hårdt och segt som läder, väljer man häldre deras inälfvor at äta, hållandes då tilgodo hvad som inuti ligger. På Bashee-öarna såg Dampier, huru någre af invånarne gjorde sig til godo de Get-ungar man kastade ut öfver bord, egenteligen hvad som uti dem innehölls, hvilket de kokte under flitigt omrörande, sedan saltade, och åto med nöje (†).[106] Men jag vänder om til mitt ämne. Ibland de foglar, som mycket värderas af Européerne i Guiana, är ock Crax Alector (*),[107] hvars kött har mycken likhet med Kalkon-kött, men det lär icke hinna up emot köttet på Quam eller Meleagris cristata (†),[108] som är et Kalkon-slag särskildt ifrån våra, utmärkt med en stor fjäder-kam, hvilken fogel Lery omtalar under namn af Jacou, och tror ingen möjelighet vara at få äta bättre kött än hans. Huru smakeligt våra hemtamda Kalkoner (*),[109] våra Gäss, våra Ankor, våra Höns (†),[110] och särdeles Capunerne, äro, behöfver jag ej påminna. Man skryter med de Indianska Hönsen, som äro svarta i skinnet, at de skola vara så synnerligen läckra, men De la Loubere fann ingen skillnad i smaken imellan dem och de Europeiska. Påfoglar menar jag ej vara så läckra at äta, som de äro vackra til utseende, ty ehuru jag nog vet, at de i Roms största kräselighets-tid voro med ibland goddags-piltarnes käraste rätter, tror jag dock sådant förnämligast härrört af skryt; vid Goa i Indien, där de finnas vilda, tyckes deras kött af Portugiserna egenteligen blifva nyttjadt, i blandning med annat, til pastejer (†).[111] Mycteria (*)[112] och Pärlehönan (†)[113] lär ej heller få rum bland de bästa foglar; ej heller den grofve Dido (*);[114] men Fasaner hållas allestäds för särdeles välsmakelige, och måtte väl de Chinesiska vara af ypperlig godhet, när de esomoftast anrättas för Kejserliga tafeln (†).[115]
Det är en erkänd sanning, at ibland alla de djurslag, som vi pläge äta, hafva ungarne det tendraste och finaste köttet, och i samma mon utgöra verkeliga läckerheter, särdeles då de blifvit väl födde. Vi förfare det dageligen, då vi äte våra sköna Mjölk-kalfvar, våra di-lamb, våra mjölk-grisar, våra kycklingar, våra dufveungar m. fl. De gamle Romare gingo för den orsaken så långt, at de äfven gerna åto katt-ungar som didde; hvilket man ock än i dag så mycket mindre skyr för i China och Tunquin, som man där också gerna äter gamla Kattor (*),[116] äfven som ock hundar, hvilka både kreaturs kött hålles där i nog värde, jämväl af förnämt folk. Annars äro hundar en begärlig spis för Negrerna i Juida och flerstädes i Africa, så at de i Issyny undra på at Européerne icke vilja äta dem, och bruka de i Angola at göda dem til slagt åt sig; men i Asem anses hund-kött för det bästa af alla kött-slag, och altså för läckraste rätten i alla deras gästbud. Oss Européer förekommer sådant nog motbjudande, dock funno Engelsmännerne detta kött helt läckert på Otahite, men det är til märkandes, at Hundarne där voro födde därefter, och hade aldrig fått äta något kött (†).[117] Äfven de store Tumlarnes eller Delphinernes nyfödde ungar måtte vara mycket goda; Flacourt kom, på sin sjö-resa, at äta en sådan ofödd, utskuren lefvande ur moderlifvet, och fann då des kött mycket tendrare och bättre än något Kalf-kött, så at han tyckte sig aldrig ätit något läckrare kött. Armadillerne i America hafva obehageligt kött, då de äro gamle, stödande på dessman, men medan de äro unga, faller sig deras kött läckert, af ungefär samma smak som Land-Sköldpaddors; (*)[118] likaså är det med Hafs-Uttern, medan han är unge, då des kött har nästan den smak, som Lamb-kött; (†)[119] ja, en Mustela i Guinea skal ock vara god på de första månaderna. Flera af de smärre djuren hafva tendert kött, äfven sedan de blifvit fullväxte. Den askegrå Ikornen i Virginien berömmes för at hafva mycket smakeligt kött. De gamle Romare räknade Sciurus Glis för så stor läckerhet, at de upfödde honom hemma i egna därtil inrättade rum, som de kallade Gliraria, och bönderne i Frankrike äta den ännu gerna (†).[120] Tunguserne i Siberien äro mycket snåla efter alla slags Ickornar (*).[121] Squash är et djur i medlersta America, litet större än en katt, hvilket springer i frukt-träden och upäter den bästa frukten; des kött fann Dampier likaså fint och läckert som någon Mjölk-gris. Kaniners kött passerar något hvarjestäds för tendert och godt, särdeles de Spanska Kaninernas, hvilket jag ser vara taget til exempel, då man velat utmärka något synnerligen läckert (†).[122] Jag vet åtskilliga personer, som finna våra små Marsvin, hvilka äro et slags Råttor, så smakeliga, som de äro tendra (*),[123] och i Brasilien hållas 2:ne andra Råtte-slag, Mus Aguti (†)[124] och Mus Paca (*)[125] uti ännu allmännare värde, likasom ock Kalmuckerne begärligen förtära sin Gerbo eller Mus Jaculus (†),[126] hvars nära slägtinge den så kallade Kanguroo på Nya Wallis Engelsmännerne funno vara en förträffelig spis (*).[127] Jakuterne hafva synnerlig begärelse efter deras små Murmel-djur (†),[128] samt andra Råttor (**)[129] och Möss (†),[130] varande genast färdige at flå, steka och äta dem, hvilket Gmelin flera gånger såg på det sätt tilgå, at Jakuten, sedan han trädt sitt undfångna lilla djur på et spö, höll det för elden, och så fort något ställe vardt brunt, skar det af ock åt up, och så immerfort, tils alt ihop hade strukit med. Igelkot-ten ätes ej i Europa, men i Marocco med begärlighet, och yttrar sig Adanson därom, at han i Senegal har en rätt delicat och hög smak, särdeles emot des tid at lägga sig uti ide (*);[131] Gage beskrifver Igelkott-köttet i Mexico at vara lika så godt som Kanin-kött, hvitt och helt fett, samt ganska välsmakeligt. De större taggige djuren, som vi kalle Pigg-svin, ätas mångastädes, och fann Loyer deras kött i Africa mycket smakeligt, hvarföre man ej kan undra på at de vilde vid Hudsons Bay hålla deras uti så stort värde; men Brydone tyckte icke stort om det han häraf åt i Neapel, ty det förekom honom altför fade och altför snart mättande (*).[132] Flädermöss falla sig allestädes fula och otäcka, samt här hos oss så ganska små, at man ej skulle kunna äta dem, ehuru gerna man ville; men i de varma länder äro så stora slag däraf som en liten höna, med alns-långa vingar, ganska hvita i köttet, som är något sött, men dock rätt delicat, af samma smak som Kycklingar, om icke bättre, när de äro feta, brukandes man vid tillagningen at hugga bort hufvud, vingar och fötter, då intet mera otäckt är på dem at se (†).[133] Föga täckare förekommer oss Ödlan Igvana i America, hvars kött likväl aldrig annorlunda blifvit ansedt än för en den ypperligaste delice, icke blott af Indianerna, utan ock af alla Européer, som någon tid varit där i landet; man har väl i förstone afsky derför, men sedan man det en gång smakat, vil man alt framgent hafva det, ehvad det må kosta, och berättar Gage, huru han sjelf en gång åt förmycket deraf, hvilket så när hade kostat honom lifvet, af det köttet ej var nog kokadt: det är hvitt som Kanin-kött, gör en förträffelig soppa, och passar äfven för sjukt folk. Den stora Igvana Herr Banks sköt på Batavia, som höll 5 fot i längden, befanns äfven vara en excellent mat (*).[134] I Africa träffade Loyer flera välsmakliga Ödlor, af hvilka somliga kunde hålla imellan 20 à 30 Skålp:s vigt. De Europeiske Fribytarne, som stulo sig öfver Americanska Näset til Stilla-hafvet, fingo tilgång på vägen til rätt smakeligt kött uti den mängd Ödlor, af olika storlek, de där träffade, hvilkas ägg de ock funno förträffeliga och mycket bättre än våra hönsägg (*).[135] Jag vet icke, hvad slags Ödla det är, som Europeerne i Ostindien pläga kalla Salamandra, men jag ser at des kött också beskrifves såsom hvitt och mycket tendert (†);[136] äfven som jag om Ödlan Talagoya på Ceilon finner anmärkt, at intet kött kan smaka bättre än hennes. Crocodilen, den största Ödlan, som luktar så starkt dessman, måtte ej kunna vara god at äta, likväl hålla Negrerne köttet så väl som äggen gerna til godo, och fann Adanson detta kött äteligt, hvarpå jag mera undrar, än då jag ser en hop grofva Båtsmän funnit det excellent, eller Morerna i Ægypten ätit det med begärlighet (*).[137] Där i Ægypten, särdeles i Cairo och kringliggande byar, har annars en underlig nyck påkommit en hop folk, utan tvifvel igenom vidskeppelse, at benöja sig med idel Ödlor och ormar, så at de lefva vid ingen annan föda, och tror Shaw at dessas antal skal stiga öfver 40000 personer. Om nu häraf ingen slutsats kan göras, at dessa kött-sorter måste vara välsmakande, så tyckes åtminstone följa, at de måtte vara sunda. Eljest får man nog anledning, at äfven anse orm-kött för at vara godt, då man ser, at Negrerne i Senegal äta det gerna, och i Issyny såsom en stor läckerhet; hvilket ock vidare styrkes af det Ribeyro berättar, at Caffrerne gerna äta och just hålla för läckerhet den stora Cobra da ferra eller Bergs-huggormen på Ceilon, som kan upäta en qviga eller hjort, på det sätt, at han sluker den hel (†).[138] Grodor böra ingalunda förbigås, då det talas om djur med tendert och smakeligt kött, ty Grenouiller ätas med välbehag på de bästa borden i Frankrike, nemligen vissa delar af Rana esculenta eller våra Käll-grodor, och at de samma, på behörigt sätt fricasserade, utgöra en fin och välsmakelig rätt, vet jag så mycket vissare, som jag sjelf en gång fått försöka det vid framledne Gref. Tessins bord. I Tunquin finnas et slags stora gula Grodor, som mycket värderas. Sköldpaddor äro väl ej af de fagraste djur, men hållas dock nog allmänt för äteliga (*).[139] Det är sant, hvad Land-sköldpaddorna angår, at de som til så stor mängd ses i Natolien, äro helt små och förakteliga, lika så de Capska som sällan gå öfver 3 Skålp. vigt, men de stora på Öen Rodrigue, hvilka väga 30 til 50 Skålp., ja ock kunna fås til hela 100 Skålp:s vigt, äro så mycket smakeligare, samt en god del bättre än de Sjö-Sköldpaddor där fås; på Gallopagos öarna fann Dampier dem så öfverordentligen stora, at de gingo til hela 200 Skålp., och så läckra, at de bäste kycklingar ej kunde med mera nöje ätas (†).[140] Sjö-Sköldpaddorna falla sig gemenligen ännu större, vägandes de som fås på Ascensions öen från 500 til 700 Marker, hvilkas kött är hvitt och öfvergår Kalf-kött i godhet, nemligen medan de hafva sin fetma qvar, hvilken efterhand förgår, då de komma at ligga. I synnerhet är den så kallade Callopéen eller bröstskölden med därvid sittande kött och gröna fett öfvermåttan kostelig, sedan den blifvit stekt i ugn. Man kokar på dessa djur de bästa soppor, och fann Gage smaken på köttet förhöjas genom det man saltsprängde det och lät det et par dagar hänga i luften, innan man kokade det. I Tunquin räknar man Sjö-Sköldpaddor för så nödvändig rätt på alla Gästbud, at man tycker sig annars ej blifvit väl fägnad (*).[141] Ibland Fiskarna (*)[142] träffe vi också nog ypperliga läckerheter, men som det nu redan något lidit på tiden, så får jag knapt mer än nämna de förnämsta af våra Svenska Fisk-slag, hvilka nog förut äro så bekanta, at ingen påminnelse om dem kan behöfvas. Lax, Ål, Laxöring, Ruda, Sik, Röding, Asp, Braxen och Karp äro smakeliga fisk-rätter för dem, som finna behag uti mer och mindre fet mat. Som Karpen är ibland dessa rarast, och därföre dyrast, så plägar han hos oss anses för den hederligaste, hvarigenom gerna händer, at Strömming måste på de förmögnares bord för honom stå tilbaka, ehuru den äfvenledes, särdeles Hvassbuken och Lidingö-Strömmingen, är nog smakelig, och af de flesta hit ankommande Utlänningar med synnerligt nöje ätes. Det torde kanske ofta gå så här, som Hawkesworth säger ske på Batavia, at de rike, intagne af den fåfängan at vilja prunka med alt hvad rart och dyrt är, lemna altid åt slafvarne den bästa fisken, för det han är allmän och står lätt til fångs, ätandes däremot på sina egna bord annan långt sämre fisk, just för det densamma är rar och följakteligen dyr. Så händer ock ofta här med vår färska Sill, på de ställen den ymnigt går fram; men med saltad icke så, hvilken, verderbörligen ansad, behåller sitt värde, och behagar jämväl de läckraste munnar, varandes ock Europeisk Sill ytterst på Cap nog efterlängtad. Hvitling kan väl, vid de stränder den går til, fås i nog mängd för at blifva hvardags-kost, men förlorar dock däraf intet i sin läckerhet, emedan han icke är fet och rörig; hvilken omständighet altid fordras af fisk, om den utan ledsnad och med lika begärlighet skal dag på dag kunna ätas; och just den orsaken gör, at vi så jämnt kunne behålla tycket för vår Abborre, Gers och Gädda, samt vissa årstider fägna oss åt vår Lake och Torsk. Gösen behagar ej så allmänt, så framt den ej blifvit något påsaltad. Jag hinner nu ej uptaga hvarjehanda annan välsmakelig fisk, som vi pläge hämta ur Hafvet, af hvilka fiskslag jag blott vil anmärka om Cabeljauen, som är så god för oss, som få den insaltad, at den är särdeles ypperlig då den ätes färsk, så at Le Beau måste säga om den han fick äta på Terre-neuves bank, nyss uptagen ur sjön, at den i hans tycke öfvergick all annan fisk. Men när vi påminne oss hela kädjan af de läckerheter utur denna Class, som Försynen behagat hänvisa til våra Hafsoch Insjö-stränder, så framlyser tillika vår plikt til tacksamhet emot des mildhet, äfven i denna delen, hvarigenom vi kunne utan afund kasta våra ögon på hvad som i samma del fallit på andra folkslags lott.
Det kunde väl hända, at något klissälskande barn då skulle åstunda af det honungssöta fisk-slag, som vankas vid Kiagan i China; men vi andre skulle säkert finna det äckelaktigt. En frossare skulle väl kunna vattnas i munnen åt den stora Ålen, som fås vid öen Bourbon, som har öfver 7 fots längd sam 112 fots omkrets, och är mycket fetare och smakeligare än den vanliga Europeiska; men jag förmodar, han skulle snart deraf blifva mätt, äfvensom han ej utan ledsnad skulle ofta kunna äta den så kallade Muthoy, et mindre Ål-slag vid Hudsons Bay, med gula och hvita fläckar på skinnet, hvilken är så särdeles smakelig; eller den sort Lax, i Caspiska Hafvet, som förekom Boullaye-le-Gouz bättre än all den han ätit i England och Irland; eller Golez, som fångas vid Kamtschatka, och smakar som en Fläsk-skinka; eller Barraketa i Gviana, som liknar Lax, och har ganska fett, hvitt och välsmakande kött; eller Tepemechin, et slags Forell i Mexicanska åarna, som i fettet mer liknar kalf än fisk, och som Gage utropar för den bästa fisk i verlden; eller Pampans, den ganska smakeliga fisken där i Hafsbugten, som Spaniorerne gifva företrädet för all annan Hafsfisk; eller Rödfisken på Isle de France, med den hvita halfmånen på stjerten, om hvilken De la Flotte säger, at ingen ting kan vara läckrare mat; eller ock sjelfva Muræna Helena, en af de gamle Romares kosteligaste delicer, som är et slags Hafs-Ål vid Sicilien, mindre fet än annan Ål, men af öfvermåttan angenäm smak, så at den därföre nu plägar sändas såsom föräring til flera Europeiska Hof, och behagade så Brydone, under vistandet där å orten, at han trodde sig aldrig ätit bättre fisk. Jag för min del kan aldrig retas til lystnad, då jag hörer någon fet och rörig fisk-sort berömmas för läckerhet, utan faller snarare med min begärelse på den jag ser beskrifvas såsom något mager och ändock välsmakande, hvarföre jag är mycket benägen at tro, hvad Du Mont säger om Thon, (Scomber Thynnus L.) at han är den förnämste fisken i Medelhafvet, emedan han til invärtes utseende och smak mindre liknar fisk än verkeligt kött; såsom jag ock ej vil tvifla om den lilla Flundrans godhet, som man på Isle de France kallar Poule d’eau, och som De la Caille fann mäst delicat af all den fisk han där på öen fick, sägandes han om des kött, at det var grönt, samt lätt ätet och af admirabel smak. Likaså kan jag fatta förtroende för Mordichi, en liten fisk vid Goa, som beskrifves at vara rätt välsmakelig och tjenlig äfven för sjukt folk; för Perequiet i Ost-Indien, som har et hvitt och fast kött, af utvald godhet; för Liné, en liten fisk af 12 tvärhands längd, som i Natolien hålles i så stort värde, och föres torkad til salu i Constantinopel; samt för Daknas vid Marocco, på Spanska kallad Vesugo, som skal vara en god, läcker och sund fisk. Jag vil ej heller tvifla om Steinbrass, at den är den bäste fisk på Cap; eller om Cavalli, en liten fisk i America, at den är ganska god och saftig; eller om Babara, en stor fisk om 20 à 25 ℔, at den är en af de bästa i Indien; eller om Hajens lots, at den är rätt delicat; eller om Flygfisken, at den är läcker; eller om Snip, at den för des synnerliga godhet är mycket eftersökt på Amboina; eller ock om Peche-madame, som är af en liten Stockfisks längd, men hvitare och mer lätt äten, at den är, som De la Flotte säger, en admirabel fisk til smaken och den aldrabästa i Indien. Jag känner icke beskaffenheten af Chinesernes Xiyu, som Portugiserne kalla Sanel, hvilken plägar, uti is inlagd, föras lefvande til Peking för Kejsarens mun; eller af den oförlikneliga Mu, som bemälte Kejsare åt på sin Tafel, och äfven sände såsom välfägnad til Ryska där varande Ambassadeuren, tillagad, uti stora tjocka guldskålar; eller af Modderfisch på Caraibiska öarna, hvilken utgifves för ogement delicat; eller af Papagoybeck därsammastädes, som också har förträffelig smak; eller af Titymagg, et slags hvitfisk vid Hudsons Bay, hvars kött är särdeles välsmakande; eller af den Ost-Indiska Leer-visch, eller Läder-fisk, som smakar förträffeligen, men måste flås innan han kan ätas, för des tjocka och hårda huds skull, hvilken duger at garfva och göra skor af; eller af den mångfärgade och ganska läckra Douwing Princesse, eller den smakeliga Douwing Demoiselle, båda til finnandes i de Indiska Hafven, hvilken senare plägar saltas och soltorkas, samt af Fruntimren til vällust ätas på gatorna och på säten utanför husen. Snarare kan jag sluta något om smaken på de 2:ne Ost-Indiska fisk-slag, som Bernier fann så ganska smakeliga i Dehli, nemligen Sing-ala och Rau, af hvilka det förra går nära intil vår Gädda, och det senare kommer öfverens med vår Karp; äfvenså om Kongsfisken, som på Caraibiska öarne är i så stort värde för des tendra och förträffeliga kötts skull, hvilken är en Scomber, samt om den välsmakeliga Mullet där äfvenledes vankas, hvilken är et slags Simpa. Öfvermåttan besynnerlig finner jag en fisk vid Maldiviska öarna, af en fots längd, som hel och hållen, utom stjerten, är omgifven med et skal i et enda stycke, hvilket skal är hårdt, at man måste gå på det med yxa, varandes det samma gult med svarta stjernor på, hvilka gifvit anledning at kalla honom Stjernfisk; den är den läckraste mat man någonsin kan äta, köttet hvitt, fast, ungefär såsom Kycklings-kött, utan något ben. Besynnerlig är också den i det gamla Rom så högt värderade Labrus Scarus, icke blott för des tendra och läckra kötts skul, utan ock för det han idislar, hvilket man ej vet någon annan fisk göra. Jag hinner ej at uptaga åtskilliga andra fisk-slag, som jag finner berömmas för synnerlig läckerhet; men jag vågar dock ej förbigå Mullus barbatus, som i Venedig kallas Barboni, hvilken i det gamla Rom aktades för sådan kräselighet, särdeles lefvern och hufvudet, at man ofta betalte en mark silfver och därutöfver för stycket. Aldraminst lär jag böra utelemna den förträffeliga fisk, som Holländarne på Moluckiska öarna kalla Keyser van Japan, och utgifva för den läckraste fisk i verlden samt tillika den aldra vackraste, emedan hela kroppen glänser som klart guld med röda framstrykande ränder, utom hufvudet, som är himmelsblått med några däröfver gående guldband. För öfrigt kunna jämväl ibland fiskarna anmärkas för läcker smak några af de i vatnet vistande Amphibier, såsom i synnerhet Störoch Sterlett-slagen, som förnöja så många munnar uti Ryska Riket, och äro ej aldeles osynliga här hos oss, såsom ock några slag af Råcke-slägtet, särdeles den Råckan från Ceram, som man plägar soltorka och sända såsom föräring öfver hela Indien. Af insecter och Maskar äro ej många slag som ätas, i jämförelse emot deras stora mängd. Bland de Svenska insecter har endast Kräfte-slägtet blifvit begärligt, och äro månge som finna våra vanliga Kräftor smakeliga nog, äfvensom ock Räkor, Hummer, Krabbor och Taskor, hvilka sista dock aldramäst utmärka sig för läckerhet. På Antilliska öarne äro Ström-Kräftorna bättre än de som fås i Hafvet, och hedra sitt rum på de bästa bord. Annars ser jag de där varande Land-Krabbor, som en gång om året pläga, på samma vis som våra Lemlar eller fjällmöss, uti stora skarar nedtåga från bergen, för at lägga sina ägg i Hafsstranden, vara en välsmakelig spis, ehuru dock föga mättande. Men de mästa ypperliga Kräfte-slagen lära träffas på Ost-Indiska tracten, t. ex. Tafel-Kreeft, Lokkie-Lokkie och Linquo, 3 ganska läckra Kräfte-slag på Amboina, likaså Catjangredi eller Kongs-Krabban därsammastädes, en Kräfta från Honimo, samt en Bergkräfta på öen Loeven, hvilken sistnämnda går til 3 à 4 fots längd, och plägar krypa up i träden och förtära frukten (*).[143] Af Gräshoppe-slägtet äro åtskilliga slag äteliga, och blifva af många Nationer i Africa och Orienten ej allenast hållna til godo, utan ock ätne med välbehag. Morerne i Abyssinien hafva såsom välplägning en Soppa på sönderstötta Gräshoppor, och i Senegal tycker man dem vara smakeliga, så väl stekta på glöd, som stötta och kokade i mjölk. I Marocco göra de ankommande Gräshoppesvärmarne, at köttet faller i priset, ty man samlar då hela säckar däraf fulla, strör salt imellan dem, steker i bakugn, och spisar med mycken begärlighet. Shaw säger, at de, på det sättet lagade, nästan likna våra Kräftor til smaken, och på annat vis tilredda, fann Lucas dem ungefär smaka som de små rökta Holstenska Bretlingar. I Arabien äter man flera slags Gräshoppor, men det läckraste är den så kallade Mukn, då den är fet och äggstinn. Dampier såg Gräshoppor ätas äfven ute på Bashee-öarne i Ost-Indien, stekta i stenkäril, hvilka han ock försökte at äta, och fann tämeligen goda (*).[144] I Brasilien finna Indianerne nöje uti at äta Myror, nemligen et slags stora där träffas, dem de förut steka (*).[145] Man äter väl icke Torndyflar (*),[146] men Larven af et slags Torndyfvel, som alstras och lefver i Palmträn, sedan de någon tid legat nedfälda, ätes på flera orter såsom den yppersta läckerbit, varandes den af 2 à 3 tums längd och tjock som et mans finger, til utseende som en bit gult fett inom en fin hinna. I Gviana äro Indianerne snåla efter denna Mask, och äfven Fransoserne hålla den för en utvald delicatesse, sedan den blifvit stekt och anrättad med rifvet bröd, salt och peppar. På St. Domingue blir den lika flitigt eftersökt, och allmänt äten såsom en ganska angenäm rätt, hvilket äfven sker af en hop Negrer i Africa, som köpslaga därom sins imellan, til nog dyrt pris (*).[147] Man omtalar, huru de i det gamla Rom äfven plägade äta Maskar; det var egenteligen et slags Cochleæ terrestres eller Land-Snäckor, som först lades i salt och mjölk, för at derigenom blifva rensade, och sedan tillagades på flera sätt, dem Apicius beskrifver, varandes de hos detta folk ansedde för sådan läckerhet, at man med kostnad inrättade för dem särskilda platser hemma vid husen, där de göddes. En sort af dessa voro Pomatiæ Cochleæ (*),[148] hvilka Dioscorides räknar ibland de bästa och sundaste, och just dem håller man för de samma som våra Trägårds-Snäckor, hvilka Matthiolus säger vara smakeligast om vintern, när de upgräfvas där de lagt sig vid trärötterna; man påstår annars, at de som träffas på högländta ställen, skola falla sig smakeligare än på lågländta (*).[149] Om våra Ostrons läckerhet behöfver jag ej påminna; de Hollstenska äro gemenligen större, och hållas för bättre; på en en del orter i Africa och America fordras ej mycken möda at upfiska Ostron, ty i stället för at sätta sig vid bergsklippor, fästa de sig vid trä-rötter, som skjuta ut i vatnet, då man intet mera behöfver, än bara afhugga och updraga dessa rötter, tillika med alla derpå sittande Ostron (*).[150] Jag tror, at Hafs-Castanier eller de ätelige Echini lära öfvergå dessa i godhet, ty Lister försäkrar, at ingen ting kan vara mera välsmakande, och finner jag de som vankas vid Smirna vara synnerligen läckra. När man vil äta dem, skär man dem i tu, då man får se liksom en ros, som i hvarje blad hyser små ägg, gula stötande på purpur, liknande råmmen och mjölken hos Fiskar, och dessa utgöra då det man äter, hvilket sker med tillagd peppar och salt (*).[151] Hvad vidare ur denna class kunde vara at anföra, måste jag för tidens korthets skul förbigå (*).[152] Men innan jag aldeles lemnar Djur-riket, bör jag omröra Chinesernas Jamo, eller de bekanta äteliga Fogelbon, den kostbaraste läckerheten ibland alla. De la Flotte hörde i China förvisso berättas, at et skålp. däraf kostade där 40 Tels, som i vår räkning vil säga omtrent 50 R:dal. Chineserne, som varit de förste som börjat äta dessa Fogelbon, pläga tilreda dem så, at de, sedan de först låtit boet i en half timma blötas och mjukna i vatten, frånrensa alla vidhängande små fjädrar och annat skarn, och draga det så med fingren ut i smala strimlor, hvilka de sedan lägga tilsammans med fläsk, och låta koka, hvaraf blir en kostelig rätt. De hafva sedan blifvit begärlige både för Européer och andra på den trakten, och brukar man dem nu i stället för krydder på alla ragouts och saucer, både til kött, fisk och grönsaker, som däraf få en oförlikneligen angenäm smak. Tavernier hembragte med sig från Indien et litet förråd af dessa Fogelbon, och delte med sig til några vänner i Frankrike, hvilka sedan enhälligt intygade, at et enda sådant bo gjorde bättre verkan på en mat-rätt, än alla Orientens Specerier sammantagne. Man kan få däraf, utan tillägg af något annat, en den behageligaste rätt, både til lukt och smak. Dessa Fogelbon byggas af et slags Svala (Hirundo esculenta L.), uppe i holiga bergsklippor, och ofta i trän, mäst utmed hafvet, varandes utvärtes nästan såsom andra Svalebon, hopflätade af smala qvistar, mossa och hår m. m. men invärtes klädde med et segt, böjeligt och hvitaktigt ämne, af limaktig beskaffenhet, liknande Husbloss, samt til formen som halfvan af en Snäcka. Man upsöker dem flitigt, ränsar dem ifrån vidlådande orenlighet, torkar i luften, och lägger i säckar til salu. Märkeligt är, at samma slags Svalor icke allestädes kunna göra lika beskaffade bon, utan på somliga trakter bestå dessa blott af små pinnar, hår, smått grus, strån och andra oäteliga saker, hvilket utvisar, at de där sakna tilgång på tjenliga byggnings-ämnen; men goda bon finner man öfver alt på Javas östra sida, Madura, Baleya, kring Borneo, Celebes och flera öar, samt på fasta redden af Siam, Cambodia, Cochinchina, alt til Maccassarska öarna. Ingen har rätt kunnat säga, hvad saker desse Foglar egenteligen nyttja til byggnings-ämne, förrän R. Padbrugge uplöste gåtan, då han försäkrade, at de hämta denna förunderliga materien af de på de stora Ostrorna Kemas utväxande Zoophyta, hvilka visa sig med en hop hvita, slemaktiga och veka utväxter, som sväfva i vatnet såsom Spongier; blifvandes denna sats så mycket mer trolig, som man på Moluckerna brukar at af dessa samma Zoophyta, för sig sjelfva, bereda ypperliga läckerheter (*).[153] När man besinnar de oräkneliga sätt, som eftertanken upfunnit, til mäst alla mat-sorters förbättrande, med stekning, bakning, kokning, förvällning, lufttorkning, rökning samt inläggning i ättika, salt och krydder, alt på flera föränderliga vis, så ser det nästan ut, såsom det ej måtte funnits tjenligt för människornas natur, eller kunnat rimma sig med deras begärelse til läckerheter, at äta några ämnen af Djur-riket helt rå och okonstlade. Imedlertid ser man likväl åtskilliga folkslag, äfven i vår tid, kunna med lika förnöjelse äta det rå, som andre det kokta och stekta, och det utan minsta men på hälsan. Kunde hända, at många ämnen ur Djur-riket skulle falla oss behageliga nog at äta rå, om vi ej därifrån afhöllos genom fördomar, at de äro på det sättet otäcka, eller ock ville blifva svårsmälta för magen, och dymedelst osunda. Vi finne ju Ostron vara läckra, så rå och lefvande de uptagas ur sjön, och vi må väl af dem, fast vi ock ofta äta dem frusna. Vanen kan härvid göra mycket til saken. På en trakt i Peru äta Indianerne Fisken rå, tyckandes den bli försämrad medelst kokning, och såg Feuillée, huru en far, som kom hem från fiskandet, tilfredsstälde sitt gråtande barn med en rå Fisk, som det genast åt up, och därefter teg. Likaså äter folket på öarna uti Östra hafvet all både hafsoch ström-fisken rå, äfven som ock invånarne på Bashee-öarna brukar at bena Fisken väl, skära den i tärningar, och så äta densamma rå. Flere af de längst i norr boende folkslagen förtära esomoftast rå frusen Fisk, för hälsans skull. Patagonerne äta sitt älskade Hästkött ömsom rått och ömsom kokadt. Jag vil ej tala om de otäcka Hottentotterna på Cap, som äta flera saker rå, ej heller om en del vilda Canadenser, som göra mäst likaså, eller Eskimaux, som sägas äta sin mästa mat aldeles rå. Men här äro nog renare folkslag, som äta gerna rått, hvarvid jag dock inom mig anmärkt, at man då altid njuter därjämte några starka krydder eller annat dylikt, som skal befordra matsmältningen. I Abyssinien är de förnämas yppersta gästbudsrätt et stort stycke Oxekött, rått, och så varmt det kommer af Oxen, det de strax äta med mycken peppar och salt, såsom ock med Oxe-gallan; men det äro ej några magra och förakteliga Oxar de härtil nyttja, icke af det sämre slaget de äga, som brukas til arbete och har böjeliga, veka och nedhängande horn, utan af det sköna slaget med de stora och hårda hornen, af hvilka hvartdera kan innehålla öfver 20 pintes rymd, och har dock ej stort mer än 12 fots diameter; och dessa stora Oxar plägar man göda förut med mjölk, nemligen så mycken til hvarje Oxe om dagen, som faller efter 3 à 4 deras Koer. I Tunquin har man äfven fått smak på färskt rått Oxekött: när man slaktat kreaturet, skållar man strax bort håret, och utskär sedan stora kött-skifvor, dem man så varma de äro lägger uti stark ättika, låter så ligga i några timmar, och äter sedan såsom en synnerlig läckerhet. När Mongolerne och flere Tartariska folkslag äta sitt Häst-kött så litet genom eld förändradt, at de förnämare knapt låta det halfkokas eller stekas, men de gemene taga det af elden, innan det börjat at koka, så at det är nästan rått, och behöfver efteråt klappas mört med klubba, hjelpa de det med tillagd peppar och salt. Bell d’Antermony, som kom at vara med på en jagt hos västra Mongolerna, hvarest ibland andra djur någre Kron-hjortar blefvo skutne, fick då se, huru detta folkslags Batyr eller Öfverherre, efter jagtens slut, tilägnade sig ensam alla hjort-svansarna, hvilka detta folk plägar anse för läckerhet, skar dem genast i bitar, och åt dem rå, lemnandes äfven åt denna främling at därpå smaka, hvilken då fann denna läckerbit passabel, och af ungefär samma smak, som färsk Caviar (*).[154] J hafven hört, N. H. M. H., huru jag hela vägen igenom har egenteligen hållit mig mig vid enkla ämnen, och undvikit de med mycket fjäs och konstlande sammansatta rätter, dem kok-konsten bragt på banen: en konst, som onekeligen ej allenast updrifvit och förhöjt smaken på en stor del förut varande läckerheter, utan ock genom flerahanda blandningar tilskapat oräkneliga nya, samt ofta förmådt förbyta nog bittra och vidriga ämnen til ypperliga kräseligheter, hvarigenom de ock inledt folk uti frosseri och öfverflöd, och dymedelst skadat millioner människors hälsa och lif, förderfveligare i så måtto för många länder än någonsin svärdet. Jag vågar så mycket mindre ingå uti alla dessa kosteliga anrättningars föreställande, som jag icke tiltror mig at kunna göra det til nöjes eller med nog lämpeliga ord, då jag, långt ifrån at hafva blifvit kunnig i saken igenom en Apicii Coelii lärdomar, hvilken skref för de kräseligaste munnar i Rom, ej en gång haft tid at inhämta hvad som står i Jungfru Wargs Kokbok. Jag torde lättare komma ut med de sammansatta rätter hos de Österländska folkslagen, hvilka, lika ståndaktige i sin tarflighet och matlagning, som i sina seder och klädebonad, hafva knapt mer än en enda rätt, som de något fjäsa med och hafva til kräselighet, nemligen den så kallade Pilau. Den beskrifves på åtskilliga sätt, med flera och färre tillagde ämnen, alt efter smak och omständigheter, men hufvud-ämnet är altid Risgryn. Beduinska Arabernes Pilau beskrifves af D’Arvieux at bestå af Ris, som någon stund blifvit kokadt i en köttsoppa, eller ock i vatten med saffran, russin, en sort små ärter och lök, dock ej längre än tils det blifvit halfkokt, hvarefter det blifvit stäldt bredevid elden väl tillyckt, för at svälla ut, och sedan tillagadt med stekt smör och peppar, och stundom äfven socker, samt ändteligen uplagdt på et fat i pyramid-form. Tavernier beskrifver tilrednings-sättet af den Pilau, som brukas i Turkiska Kejsarens Serrail, men den knappa tiden tillåter mig ej at detsamma anföra. Köttet, som denna rätt plägar kokas med, är merendels feta Höns eller Dufvor, Får, ofta bara den feta svansen af de Caramaniska Fåren, och lägga somlige Fisk därtil, somlige löpnad mjölk, somlige mandlar, pistacher, stekta garvanços, vindrufvor, eller ock pekmes, et hopkokadt vin, men altid mycken peppar. Lika allmän favorit-rätt är i hela Barbariet den så kallade Kuskusu (*).[155] Men jag måste bryta af, ty det skickar sig icke, at för länge hålla fort med idel torr-föda; anständigheten bjuder, at äfven komma fram med några goda våt-varor och läckra dryck-sorter.
Det är ingen tvifvel, at ju vatten blifvit af Skaparen anslaget åt människorna, så väl som åt djuren, til deras rätta och dageliga dryck, hvarföre ock, efter Herr Halleres utsago, nio tionde-delar af hela människo-slägtet det samma än i dag dertil nyttja, nemligen hela America, hela Africa, största mängden af Asien, så väl Mahometaner som Benjaner och flera, samt större delen af södra Europa, och tämmeligen många äfven i det norra. Ehuruväl vatten icke just kan sägas reta tungans och gommens nerv-papiller, gör dock altid behofvet af läskning, at det förekommer angenämt, nemligen då det är god sort och njutes kallt och friskt, ty varmt vatten är i och för sig sjelf osmakeligt. I synnerhet följer en ljuflig känsla med kallt vattens drickande uti de varma länder, där folket, i sin myckna vanmagt, aldrig tycker sig få nog kallt til förfriskning, hvarföre ock de förmögne i Turkiet, Persien och flera Asiatiska länder bruka at kyla sina drycker med Is, som de med omtanka och kostnad skaffa sig, äfven som det samma sker uti flera länder i södra Europa, såsom Spanien, Italien, Maltha och Sicilien, på hvilken sistnämnde ort man ock finner ogemen vällust uti at äta is. I Rom äta de förmögne inga Meloner eller andra frukter, innan de legat nedbäddade i snö, uti djupa käril. För någon tid tilbaka brukade de förmögne i Ryssland, at förvara is åt sig til sommaren, för at då därmed kyla sitt Mjöd. Itälmenerne på Kamtschatka äro ock helt begärliga efter is och snö om sommaren, til at upfriska sin dryck med; men de gå längre, och äta jämväl midt i vintern is och snö, som de med handen hämta af marken och kasta i munnen; ja, de hafva stora vattuskålar med is och snö uti stälda bredevid sofstället, på det de äfven om nätterna må få dricka kallt. Märkeligt nog, at folket uppe i de kallaste länderna så gerna både dricker och äter kallt, ja ock mycken mat isfrusen, såsom ej allenast detta folket på Kamtschatka gör, utan ock Kossaker, Grönländare, Samojeder, samt äfven Lapparne, hvilka låta sin med Kråke-bär upblandade Ren-mjölk sten-frysa, hugga sedan stycken däraf, och äta så frusna de äro. Jakuterne hafva i stället för confect frusen fisk, och frusna bär. Ja, huru räkna icke Herrskaper, både här hos oss och annorstädes i Europa, för en synnerlig kräselighet, at äta sammankokta bärsafter à la glace eller isfrusna? Så litet som detta slags vällust nu förekommer oss sällsam, lika så litet lärer för et par hundrade år sedan här i landet förekommit sällsamt, at man satte en vällust uti at äta frusna rötter, hvilket man finner hafva skedt af sjelfva Kung GUSTAF den I:s Prinsessor (*).[156] Ehuru et friskt vatten är smakeligare än et varmt, har dock nöden mångastäds, där intet annat än elakt och osundt vatten varit til fångs, föranlåtit människorna at koka det, emedan de grofva och skadeliga particlarne därigenom frånskiljas och dragas åt botnen. För at då få vatnet smakligt, har man begynt förbättra det med hvarjehanda tillagde ämnen, som tycket och böjelsen fallit på, och som jämväl omtankan om hälsan funnit rådeligast at vidtaga. Flera slags växter hafva åstadkommit flerahanda dryck-sorter; af en del har man tagit bladen och inmängt i kokningen, af en del rötterna, och af en del frukten. Man har ock nyttjat til dryck det vatten, hvaruti man kokat ämnen ur djurriket (*).[157] Det är icke sagt, at alla detta slags drycker kunna anses såsom några läckerheter, men de äro altid smakeliga i jämförelse med et elakt vatten. Thé är en dryck, som upkommit från början i China eller Japan, och som fallit hela länder så aldeles i smaken, at man där nyttjar den både til välfägnad och såsom dageligt dricka; de finaste Thé-sorterne falla sig ock verkeligen behagliga, änskönt de ock, såsom i China sker, drickas utan socker, och måtte denna dryck vara nog smakelig på Japan, sådan som den drickes vid hofvet och hos Magnaterna, nemligen gjord med blommorna i stället för bladen, utan tvifvel välluktande blommor, såsom en Thé-sort i Nankin, hvars blommor lukta såsom Violer, äfven sedan de blifvit torra (*).[158] Scherbet är en i Österländerna, särdeles Turkiet och Persien, mycket allmän dryck hos de förnäma och förmögna, hvilka hålla den för sin ljufvaste förfriskning, blifvandes den tilredd af vatten, som på flera sätt upblandas, alt efter lägenheten och smaken, såsom af Limoneller Citron-saft, med Socker, allahanda syltade frukter, Russin, kokta Äplen, Päron, Qvitten och Mandlar, Violer och Nenuphars-vatten, samt Dessman och Ambra m. m. (*)[159] Vår Mandel-mjölk instämmer någorlunda härmed, ehuru dock mycket mera okonstlad; och med den kom mer åter en annan dryck öfverens, som skal vara mycket angenäm, nemligen rifna Cocos-nötter, upblandade med vatten. Kokadt Canel-vatten med socker anses i Persien för en god dryck (*).[160] I Marocco blanda de up vatnet med mjölk, varandes vatten med Camel-mjölk uti deras förnämsta dryck. Denna mjölk-sort är en begärlig dryck för Araberna, så väl som för Morerna, och är den tunnare än Ko-mjölk, men hålles för mera födande, varandes exempel på folk i Arabiska öknar, som intet annat lefva vid än Camel-mjölk med soltorkadt och sönderstött Camel-kött uti (**).[161] Söt Ko-mjölk var för en tid sedan en vanlig dryck för det förnämare folket i Irland, äfven som sur för det sämre; jag vet icke, om det så ännu är. Strabo säger om de gamla Nomades, at de höllo sur mjölk för en läckerhet (*),[162] och öfver alt i Sirvan i Persien anses den så ännu. Hos Morerna är kärn-mjölk en god välplägning. I Mogol och de mästa Ostindiska länder dricker man ingen annan mjölk än Buffel-mjölk, och brukar man där at uptorka den sur, för at sedan kunna upblöta den i vatten, hvilken dryck Bernier fann mera upfriskande i den starka hettan än Limonade. Nogai-Tartarernes ljufligaste läskedryck är sådan i vatten upblött mjölk, den de förut koka, at den blir helt hård; och om de ej kunna få mjölk-blandning, så torsta de häldre i 3 à 4 dagar, än dricka blotta vatnet. Sto-mjölk är en kär dryck för de flästa Tartariska folkslagen, och ser jag en Scribent tro, at de skulle kunna utvälja den framför det bästa Grekiska Vin (*).[163] Hundars och Kattors mjölk finnes ock somligstäds begärlig, och säger Berg sig sedt hederliga Köpmän i Marocco lägga dessa djur omkull, och di deras mjölk med god appetit (**).[164] Ehuru otäckt detta oss förekommer, finner jag dock otäckare, at öpna ådren på en Häst, och dricka bloden varm, som man ofta sedt Usbekska Tartarerna göra, såsom ock Grönländarne ofta dricka varma bloden af de djur de fått skjuta (*).[165] Visserligen en förunderlig smak, men månne icke Abyssiniernas smak är långt underligare, då de, såsom Lobo många gånger sjelf såg, kunna dricka ut hela glas Oxe-galla med mera nöje än en annan det bästa vin.
Vid dryckers utfinnande har ej enda afsigten varit, at skaffa någon behagelig läskning; man har ock därjämte hos de flästa folkslag i verlden varit mycket angelägen om någon drycksort, som skulle kunna muntra; men alt för ofta har man ej velat låta bero vid munterheten, utan man har också äskat af drycken, at han skulle bibringa för några stunder en yrsel, en sinnes-förvirring, en verkelig fånighet. Naturen har sjelf gifvit anvisning på sådant uti flera slags naturliga safter, som i täpta käril af sig sjelf gå til gäsning, och då upröra bloden och muntra lifs-andarna. Så sker det med saften af flera trädslag, så med saften af många slags bär och andra frukter, m. m. Konsten har sedan bragt på banen åtskilliga gäsnings-ämnen, hvarmed man omsider lärt at bereda hvarjehanda dryck-sorter, så af de nyssnämnda safter, som af mjölaktiga frön (*).[166] Af träd-safter lärer näppeligen någon sort öfvergå den, som de fläste Palmträds-slagen (*)[167] gifva, hvilken är rätt ljuflig medan den är färsk, men börjar inom dygnet at surna, och slår då i hufvudet; Resebeskrifvarne sammanstämma uti at berömma Tari, Toddy och Neri m. fl. saft-sorter, som de anse såsom et af naturen tilredt Vin, och omröra äfven de behageliga drycker, som af dessa safter genom eldens åtgärd upkomma, t. ex. Saguer på Moluckerna, såsom ock dem man utaf Palm-frukterna kan bekomma, t. ex. Hoon i America o. fl. Annars har man väl en den ljufligaste dryck, af naturen sjelf tillagad, uti det vatnet som midt uti Cocos-kärnen innehålles (*).[168] Men ibland alla de frukt-safter, som med konstens tilhjelp någonsin blifvit beredda til angenäm dryck, har ingen sort vunnit så allmänt tycke hos människo-slägtet, som saften af Vindrufvor, hvilken efter konstens reglor handterad, utgör den dryck vi egenteligen pläge kalla Vin. Denna drycks godhet til smak och lukt ankommer på sjelfva drufve-sortens ypperlighet, på climatets tjenlighet, på årsväxtens förhållande, på handteringssättet, på åldren m. m. och en Vin-sorts beröm för läckerhet rättar sig mycket efter deras skiljaktiga tycke, som däraf dricka, ty den ene älskar mera syrligt än sött, den andre tvärtom o. s. v. hvarföre ock flere nog olika Vin-sorter kunna med lika godt skäl räknas til läckerhets-classen. Jag får bara som kortast nämna några vissa af dem, som jag finner med de synnerligaste loford utmärkta. Schirasvinet räknas för det bästa i hela Persien, och drickes hälst där vid Hofvet (*).[169] Om Otter kom at smaka det under des vistande där i landet, är något ovist, men han berömmer en sort Vin, som kommer ifrån Argana, hvilket han fick dricka i Diarbekir, för det bästa han känt i orienten; likasom Le Brun säger om det Vin han fick i klostret Canobin på Libanon, at han aldrig vet sig smakat något så ljufligt, om hvilken sort äfven Petitqueux yttrar sig, at den är förträffelig och at ingen Vin-sort i Frankrike öfvergår den samma. Coronelli utropar Vinet från Lepanthe för det bästa i hela Grekeland, och Tavernier likaså Vinet från Tenedo. Det Ungerska, särdeles från Tokay, prisas allmänt för ganska ypperligt; äfvenså hafva en äkta Pontac, en fin Haut Margot, Larme de Naples, Smirna-vin, Paquarette, Champagne, Bourgogne, Syracusa, Madera, Oeil de perdrix, Renskt Vin och Hermitage, hvart på sitt sätt, mycken rättighet til utmärkt beröm. Det är svårt at säga, hvilket Vin bör räknas för det yppersta; lättare torde blifva at nämna det sämsta, hvilket, om Kleemnn finge slita tvisten, torde stadna vid det dåliga han fick nedanför Belgrad, som var merendels bara must, eller ogäsen drufve saft, både grumlig och sur, änskönt gjord af söta drufvor (*).[170] I Marocco hafva Morerne sin Errub, eller saften af drufvor, kokta med canel och andra specier, at bringa sig til munterhet med, hvilken dryck har likhet med vårt Russin-vatten. På några Ostindiska öar göra de sig til godo saften af Såcker-rör med någon liten tilblandning, och få däraf genom gäsning en dryck, som Dampier nämner för excellent (*).[171] Indianerna på Americanska näset hafva en för dem angenäm dryck, som de kalla Mislaw, och är intet annat än mogen Pisangfrukt och vatten, som går til gäsning, och snart klarnar, men ock snart skäms. I Mexico hafva Indianerne sin Atolla (*),[172] en dryck af lika art at snart skämmas, bestående af saften af späd Mays, jämte Såcker, krydder och dessman. Jag vet icke visst, hvaraf den Japanske drycken Saque göres, hvilken både til utseende och smak liknar Spanskt Vin, men den skal ej vara tilverkad af Vindrufvor (*);[173] äfven så litet vet man, hvaraf Killang göres, en dryck som brukas på Moluckiska öarna, och som man plägar hafva flera åren nedgräfven i jorden, där han står sig til godo, at han blir som et starkt Spanskt Vin (*).[174] Vi hafve här i Europa åtskilliga frukter och bär, hvilkas safter äro tjenliga til nog smakeliga dryckers beredande, såsom t. ex. Äplen och Päron til Cider, Stickelbär, Vinbär, Hallon, med flera bär, til at göra Vin af (**).[175] Olearius omtalar 3 sorter välsmakeligt Mjöd (†),[176] som man i Ryssland brukade göra af Körsebär, Hallon och Björnbär, anförandes äfven tilredningssättet. Våre egne förfäder satte stort värde på Mjöd, som de mäst plägade brygga med Honung, stundom med tillagde Oxelägg-blommor, Russin m. m. men den smaken är nu mäst förfallen. Bränvin har man länge i Indien vetat göra, dels af Cocosträds-saften, dels utaf frukter, dels ock af frön, förnämligast Ris, som alt kommit under namn af Arrak, varandes den sista sorten den bästa, särdeles den som fås i Goa och Bengala; den starkaste är Arrak jagre, som göres af svart socker och barken af Baboul jämte vatten. I America gör man af Sockerrör den bekanta Rum. I Frankrike och flerstädes tilverkar man Bränvin af vindrufvor, äfven som vi här hos oss veta väl nu ock at bränna Bränvin af bär, men här göres det dock mäst af säd. Norden, som ej haft något Vin at tilgå på egen botten, tyckes likasom med et slags rättighet antagit bruket af Bränvin, för at äfven hafva någon dryck-sort til at muntra så väl som värma sig med i kölden; men det är altid lastbart, at missbruka det til öfverflöd, såsom sker af mycken allmoge, både här, i Ryssland, Danmark och Tyskland. Annars hafve vi ock här, innan Bränvinet upkom, synnerligen älskat Öl (*),[177] en stark och muntrande dryck, bryggd af Korn-malt, och til dagelig läskning brukat en svagare sort af samma slag, under namn af Svagöl eller Svagdricka; men i ganska lång tid hämtade vi vårt Öl ifrån utrikes orter, särdeles Tyskland, emedan vi ej viste rätta bryggningssättet, hvilket ock nog få hos oss ännu utöfva, och ty värr icke heller veta, ehuruväl det i åtskilliga hus verkställes i stor fullkomlighet; varandes väl et glas mustigt och väl brygdt Svagdricka den angenämaste och tillika sundaste läskedryck, som någonsin kan begäras. I Tyskland hafva flera Öl-sorter blifvit tilverkade, som mycket behagat oss Svenskar, varandes i gamla dagar Rostocks-öl i synnerligt rop här i landet, äfven som ock Embdiskt, af hvilket man finner Konung Gustaf I. hafva igenom Ståthållaren Kihl förskrifvit sig et fat ifrån Lödese; såsom också Brunsvigs-Mumma liten tid därefter inskaffades til Hofvet, at nyttjas för de Kongl. Barnen til frukost; en tjock och stark öl-sort, hvilken i senare tiden föll Fru Wortley Montaguë så i smaken, at hon tyckte sig kunna räkna den för det bästa dricka i verlden. Åtskilliga Engelska Öl-sorter hafva i vår tid begynt at synas på en del af de förmögnares bord, särdeles Engelskt Porter, hvilket nu brygges lika godt här i Stockholm. Braga kallas i Siberien en dryck, som Borgerskapet och Bondfolket gerna dricka, bestående af hafre-mjöl, hvarpå i et kar slås kokhett vatten, och tillägges humle och gäst, hvilken von Wreech fann smaka tämmeligen väl, änskönt obehagelig til utseendet, emedan man brukar röra starkt om uti karet, hvar gång man går och dricker (*).[178] Hos Fursten i Sarku tracterades Holstenska Ministrarne och Olearius med Braga, bryggd af Hirs, hvilken dryck ej var olik drank, så til färg som tjocklek, och dracks ur långa ko-horn. Många af sämre hopen i Ryssland anse Qvas för en ganska god läskedryck, och fann jämväl Bell d’Antermony den samma behagelig, ehuru allenast bestående af kli och råg-mjöl, som med påslaget vatten gått i gäsning; Chappe d’Auteroche beskrifver den såsom klar och gulaktig, men sur som ättika, och därföre motbjudande för en ovan (*).[179] Nogai Tartarernes bästa styrkedryck näst Vin, är Bosa gjord af Hirs, vatten och sur mjölk, hälst Sto-mjölk, som gått til gäsning (*).[180] Busa är en dryck af annat slag hos Araberna, som är tjock och ser hvit ut, förvaras i stora tunnor uti jorden, och uphämtas med et rör eller häfvare (*).[181] Indianerne i America hafva deras Chicha, när de på bästa vis vilja muntra sig, och göres den hos olika folkslag på olika sätt, men den allmännaste Chicha är af Mays, kokad eller malen til mjöl, hvarpå slås vatten, som sedan bringas til gäsning genom det gamla käringar tugga en mängd Mays-korn och kasta i kärilet: Wafer tyckes hafva sjelf druckit af denna sålunda beredda dryck, efter han kan säga huru den smakar, nemligen som surt Spisöl, och at den starkt slår i hufvudet. En annan sort Chicha göra Indianerne i Mexico, af vatten med sockerrörs-saft eller honung uti, för sötmans skul, och med bladen af rötterna af Tobak samt flera andra dylika rötter, för styrkans skul, läggandes sidst i kärilet en lefvande Padda, såsom Gage säger sig sjelf hafva sedt, hvarpå kärilet lemnas at stå i en half eller hel månad at gäsa, och hemta den styrka som man påsyftar (*).[182] Det är nog allmänt i verlden vedertaget, at imellan målen fägna ankomna kära vänner, och dem man annars högaktar, med något som man tror skola vara dem angenämt. Den som vet hvad en nation därtil brukar, kan något när sluta til hvad den har synnerligt behag för. Vi hade fordom här i Sverige näppeligen något bättre til välfägnad, än Öl, Mjöd och Körsedrank, hvarefter de förmögnare började fatta större behag för Vin, som sedan efter hand kom i nog allmänt bruk, hvilket ock räckt alt til vår tid, då The och Caffé kommit så i mode, at nu sällan något Vin eller Dricka bjudes imellan målen. Limonade och Mandel-mjölk vankas understundom ibland Stånds-personer, när man säger sig vara torstig; men hos gemene man är bästa välfägnaden Bränvin, Öl eller Tobak; hvilken sistnämnda äfven hålles til godo af en stor del utaf den bättre classen, både at röka och snusa; men denna ört brukas dock allmännare i Turkiet och Persien, och det utaf bägge könen. Fruntimren hos oss pläga, utom Caffé och The, tracteras med frukter och bär, syltsaker och confect. Caffé, hvars bruk börjats i Arabien, har tämmeligen länge varit gängse hos Turkarne, Perserne, Benjanerne och flera Österländningar, och är likaså än, blifvandes i Jemen mäst tilredt af skalen kring bönorna; det drickes där öfveralt hett utan socker, samt i Ægypten med tilblandad Salvia, ja i Persien låter man gerna det tjocka följa med. The är nu nog allmänt hos de flesta Asiatiska nationer, til och med grofva Tartarer uppe i Siberien, likasom få nationer i Europa äro det förutan. I Södra America nyttjas mäst i des ställe decoct af Paraguai-växten(*),[183] och uppe vid Hudsons Bay decocten af Wizzekapukka (*),[184] men i medlersta America brukas Chocolade flera gånger om dagen, och det äfven i sjelfva kyrkorna under gudstjensten. Samma dryck är ock mycket i bruk i Spanien, likasom äfven Limonade. De Kirgisiske och flere Tartariske nationer undfägna med Kumile eller sur Sto-mjölk, eller ock med Bränvin brändt af Sto-mjölk (**).[185] De Armeniska fruntimrens vanliga frukost är varmt Bränvin i Caffé-koppar med peppar uti, och då de få besök af hvarandra, bruka de detsamma at tractera med, i stället för Caffé eller The, framsättes tilllika bröd, russin och mera dylikt. Georgianska fruntimren undfägna hvarandra med en kronsup Bränvin, fenkols-socker och rå lök. Chineserna taga emot sina gäster med smakeliga frukt-sorter och Tarassun (*),[186] en illaluktande stark dryck, annars också med The och mjölk utan socker, hvilken sistnämnde dryck äfven är en välfägnad i Japan, lika så i Persien, där den kokas tillika med en sort stor fenkol och andra välluktande saker; såsom ock The-bohe med mjölk och smör uti är en stor del Tartarers välfägnad. I Tunquin, såsom ock i China, hedrar man sig mot en välgörare med at bjuda honom varm Arrak, hvaruti man stundom blandar The-vatten. Utomdes är både där och öfveralt i Ostindiska länderna en ovilkorlig plikt, at fägna främmande med Betel (**),[187] eller et stycke af Areca-nöten inveckladt i et blad af Betel-peppar jämte litet kalk af Ostronskal, hvarpå man där altjämt går och tuggar. Likaså nyttja Indianerne i Peru och Popayan bladen af Coca, också et slags peppar, hvilka de gå och tugga ihop med deras Mambi, som är krita eller calcinerad ostronskal, och det med sådant nöje, at de heldre umbära maten än dem (*).[188] Hos Turkarna bjuder man ofta, jämte Caffét, några Melon-kärnar, at för ro skul sitta och tugga på, och i Jemen hafva de förnämare Araber små buntar Kaad, som är unga skott af et visst slags träd, liggande til hands för alla i sällskapet at tugga på, til tidsfördrif; hvaremot de fattige Araber roa sig med at röka Haschisch eller blader af en sort Hampa, som gör dem vimmerkantiga i hufvudet och öfverdådiga; hvilka blad de på annat sätt, men med enahanda verkan, nyttja i Marocco, nemligen at antingen tugga dem jämte frön, eller koka dem med specerier och honung, för at däraf intaga en Thesked (*).[189] Annars har ifrån Usbekska Tartarerna den moden inkommit på en del ställen i Persien, at röka Tchouberssé, som är också af denna samma Hamp-sort, hvarigenom man på et par timmar mister sina rätta sinnen. När D’Arvieux gjorde besök hos Beduinska Arabernas Emir, böds honom jämte Caffé et mos kalladt Benge, hvarest samma Emir plägade taga så stor bit som en nöt, för at få ljufliga känslor och phantasier i hufvudet, varandes ovist, antingen den beredes af nyssnämde Hampa eller af en sort Bolmört; men en vedervärdig dryck, kallad Bengue, som brukas i Persien och gör långt starkare verkan, skal tilredas af Hampe-blad jämte något mera (**).[190] Grönländarne framlägga för heders skul åt sina gäster Sjöfogels-skinn, at imellan måltiderna tugga på och utsuga fettet, låtandes därjemte et horn gå omkring med Snus uti. På några af de inre orter i Africa, där Salt är så rart, at det anses såsom landets hufvudmynt, är det ock den behagligaste välfägnad, och i Abyssinien går ingen utan en bit Salt i en pung, som hänger vid gördelen, varandes moden, när två vänner råkas, at hvardera drager up sitt saltstycke, och låter den andra få slicka därpå, hvarefter man strax tar det tilbaka och lägger det ned igen (*).[191] I sistnämde landskap, där boskapen utgör folkets förnämsta rikedom, har yppigheten fallit på det sällsamma kräselighets uptåg, at förbinda hvarje rik man, som blifvit ägare af 1 000 kor, til des samteliga anhörigas undfägnande en dag om året, icke allenast med vanlig välplägning, utan ock med en stor mängd mjölk, til at bada sig uti.
Men jag ser tiden redan vara förlupen, och Edert tålamod N. H. M. H. altför mycket tröttadt, hvarföre jag ock nu tvärt afbryter mit ohöfsade Tal, ehuru jag väl skulle kunna hafva åtskilliga flera läckra ämnen at omröra. Jag torde til slut få lof at framkasta en enda löslig tanka, som fallit mig in, under betraktandet af en del usla nationers grofva och för oss sällsamma smak uti omdömet om läckerheter. Vi kunne tycka, at dessa folkslag förtjena vår medömkan, men kan hända vi däruti hafve orätt. Födde och upammade uti usla länder, som aldeles hafva brist på ypperliga läckerheter, och inga tilfälen at utifrån få dem til sig genom handelen, nyttja desse med nog angenäm känsla, ja ock glädje, sådana som de sjelfva hafva, och så vida de ej fått begrep om några bättre, efterlängta de ock inga, utan äro nögda med sin lott. Kanske de i denna delen, så framt climatet annars är drägligt, äro at anse för lika så lyckeliga, som månge andre i långt önskeligare vilkor stadde, hvilka, under dageligt åtnjutande af de yppersta kräseligheter, sällan ändock hvila med sina ostyriga begär, utan immerfort hugsa sig om och fika efter nya och utvaldare vällusts-ämnen.
- ↑ (*) Athenæus pag. 280, 488. m. fl.
- ↑ (*) Le Gentil. II. 19.
- ↑ (†) Svinkreaturen hafva gemenligen, hvarken til utseende eller seder, något, som väcker begär. Men likväl, så föga laggranne dessa kreatur synas vara, så ses dock af Pan Svecicus, at de nästan försmå hvar tjugonde växt. Det är naturligt, at födans egenskap bereder köttets smak. Skötspigg (Gasterost. Aculeatus) gör fläsket odrägligt, och ehuru mycken spannemål påkostas, bibehåller sig dock transmaken. Lyckligt vis kan detta uptäckas med ögat och underslef förekommas. Bokfläsket har et synnerligt företräde för det hemgödda. Af Europeiske folkslag äro Bergskottarne bland de få, som försmå fläsk: Pennant. I Holland hållas mjölkgrisar stekte och fylde för en vald läckerhet: Houttuyn. Vestphaliska, Lubska och Pomerska skinkor äro så vidt berömde, som det fordna Tyska Ölet; och Mayntsiska skinkor värderas högt i Frankrike: Bruyerin. I Spanien förtäres mycket svinkött: Plüer; särdeles Alpujarra skinkor: Busching. Huru vidt Romerska yppigheten dref svinköttets tilredning, vitnar Historien til Läsares vämjelse. Vid Lentuli Soupéer vankade Sumen, Sinciput, aprugnum. Vulva porcarum prisas af Plinius såsom en läckerhet. Man nödgade inskränka denna, vist icke afundsvärda, läckerhet, ty såsom förträffeligheten af suggans födslolem berodde deraf, at man med våld bringade henne at kasta, så var hela svinslägtet nära sin undergång i Rom. Svinen äga sitt värde ännu i Italien, men på en skickeligare fot anrättade. Köttet blifver ock där, af de många drufskalen, som nyttjas til föda, bättre än i England och Frankrike: Burnet. Pyrard skrifver, at det där anses för sjukmat. I Neapel tilskrifver en viss Auctor Fruntimrens fulhet vid Leche, deras ständiga ätande af svinkött. Men Hottentotterne äta aldrig svinkött, och deras qvinnor beskrifvas dock icke såsom de täckaste i sitt slag. År 1761 infördes til Stockholm 22,156 grisar, utan våda för fägringen. I Ungern hålles intet villebråd jämngodt med fläsk, beledsagadt af hvitlök och Ungerskt vin: Rålamb. Åt Norra Asien blir bruket af svinkött inskränkt hos Mahometaner, och Judarne voro förbudne at äta deraf, dels af Physisk, dels af Symbolisk anledning. På några öar i Medelhafvet upfödas dock svin för älskare, särdeles Européer. I Indien är detta kött lättsmält och tjenligt för sjuka: De la Flotte. I Östra Tartariet blifva svinen så odrägelige, at Missionairerne, som åto et ungt tillagadt svin, ej kunde behålla det: Du Halde. Men i China är svinköttet ansedt för det förträffeligaste af alt, och nyttjas dageligen såsom basis vid alla måltider: Lett. edif. Det öfverträffar där det Europeiska: Du Halde. Men om de födas med fisk, blir det osmakligt: Ekeberg. Kejsaren i China sände, bland andra kräseligheter, från sin egen taffel til Ambassadeuren Isbrand Ides, en suggespena. På Batavia äro svinen af Chinesiska arten, goda och ganska feta: Hawkesworth. På ön Bourbon blifva de än förträffeligare, emedan de äta Land-sköldpaddor: Flacourt. I Siam äro svinen, för at nyttja La Louberes egen utlåtelse, otäckt feta, men dock de sundaste, som fås i Zona torrida, så at de nyttjas för sjuka. Indianerne på Savu äta hälst svin: Hawkesworth. I Mozambique hålles svinkött för smakeligare än alt annat: D’Avity. Ifr. Rec. des Voy. Holland: Pyrard. På Guinea kusten äro svinen små, men välsmakande: Dapper. På ön St. Thomas vid Africa fann Philips svinköttet så förträffeligt, at han tviflar någon större läckerhet vara möjelig. Äfven i America har svinköttet sina älskare. Då Du Clos-Guyot fägnade vilda uti Magellanska Sundet, gofvo de svinkött företräde för all annan välplägning. I Brasilien äro de tame svin sunde och smakeligare: Pyrard, Barlæus. I Carthagerna hålles detta kött så oskyldigt, at det ordineras för sjuka, heldre än kycklingar: Ulloa. I Lima är det sämre: Ulloa. På Vestindiska öarne är det förträffeligt. På Barbados, godt, enligt Ligons intyg. Guinea svinen blifva på Jamaica så feta, at de ej kunna ätas, men grisarne äro aldeles läckre: Browne. På Guadeloup är svinköttet öfvermåttan godt: Jefferys. På Tortüe är det bättre än på St. Domingo: Charlevoix. På Danska öarne blir det ej mycket fett, men desto sundare: Oldendorp. Caraiberne äta det dock ej, emedan de frukta, at deras ögon deraf skola blifva så små som svinens: De Rochefort. Carolina svinen blifva förträfflige af de frukter de äta: Catesby, Brickell; och grisarne, som gödas med Persikor och Mays, blifva så läckre, at intet smakeligare kan uptänkas: Lawson. Vid Connecticuts floden gå svinen til 500 ℔: Schlözer. I Virginien är detta kött bättre än i Europa: Burnaby. På Söderhafvet, där de gödas med brödfrukt och Yams, blir köttet makalöst, och fettet ganska föga mägtigt: Forster. Beredningssättet uti underjordiska ugnar bidrager ock mycket dertil. På Sandvichs öarne fann Hr. King, under Cooks sista resa, at de infödde helst åto svinköttet saltadt. Renlighet vid gödningen gör köttet godt och fläsket rikt. Svinkött hålles i allmänhet starkt födande: Oribasius och Bartholinus. År 1717 såldes en galt i Danzig för 30 Riksdal. men den gick ock til 716 ℔: Raczynsky.
- ↑ (*) De vilda svins företräde är ganska naturligt, helst frihet och val af födämnen äro tilräckligt bidragande dertil. I Guinea äro de vilda svinen, särdeles deras fett, ogement läckert: Bosman, Churchill. Äfven så i Senegal. I Georgien nekar dem ingen företräde för de tama: De la Porte. Är ganska kosteligt födämne i Georgien: Chardin. Villsvins kött skal enligt Celsus, Lib. 2. c. 18. gifva mycken och kraftig föda. I Rom satte man dem hela på borden, et svin för hvar gäst. Man fångade dem lefvande och gödde dem, at de stego til 1000 ℔s vigt och kallades då milliarii. Dock höllos de bättre, som åtos utan sådan föregången gödning. Hufvudet är förnämsta stycket, och frambäres helt på Magnaters bord. De unga äro smakligast, särdeles om hösten, sedan de tagit hösthullet. De tamde svins kött är altid sämre: Burggraf. Stekte mjölkgrisar äro det läckraste man kan önska sig: Zuckert. Fermin beskrifver Surinamska vildsvinens kött såsom hvitt och kräseligt: Boullaye le Gouz gifver Indiens villsvin lika förmånligt vitnesbörd. Dock berättar Otter, at de icke ätas i Persien. Vilde fargalten är osmakligare än vilda suggan; således plägar man snöpa och göda dem, som fångas lefvande. Amboinas vildsvin hafva fastare och bättre kött än hemsvinen: Walentyn. På andra sidan om Jaik, blifva vildsvinen så stora, at hvardera fläsksidan går til 16 à 20 Ryska Pud: Rytschkow. De lefva af vatmöss och rötterna af Donax Hagne. Gmelin junior och Pallas. I anseende til smak och värde sätter Cardanus vildsvinet näst haren. Då vildsvin insaltas vid Schiras, blifva de mycket smakligare än i Europa: Figueroa.
- ↑ (*) Warree-svinet har mycken smak af vildsvin: Bachelier. är ock mindre oljaktigt och mera smakligt än det Europeiska svinköttet, hvarföre det ock mycket ätes af de hvita: Bancroft. Wafer kallar det rätt godt. Descr. of the Isthm of Panama. hålles af somliga för smakeligare än Tajacu.
- ↑ (**) Sus Tajacu Linn. är ganska god spis, lättare för matsmältningen än de vanliga svinens, mindre fett, har et tunnt fläsk, som är läckert och et kött, som är mört: Bajon. Men man måste inom tre eller fyra timar afskära körtelen på det fälda djuret, äfven testiclarna, annars blifver köttet odrägligt och stinkande: Wafer, Jefferys, Wormius. Indianerne sätta stort värde på denna föda. Piso gifver detta fläsk företräde för det Europeiska, men Hernandez håller det hårdare. Phil. Trans. Fermin biträder dock Piso i des omdöme. Marcgraf åter håller det jämngodt med våra svins kött; fast späcket ej är så bredt. A. Costa kallar det: commodissima esui. Bancroft, at de hvita styggas dervid för den vidrigt luktande körtelen, hvilken dock ej skadar, om den i tid afskäres, ju förr des bättre. Barlæus tillåter sjuka nyttja kött af Tajacu. D’Acugna skrifver, at Tajacu är åtminstone så godt, som våra villsvin. Så många instämmande vitnesbörd måste gifva detta djur rätt at behålla des rum bland smakeliga födoämnen.
- ↑ (†) Sus Babyrussa Linn. Grew berättar efter Piso, at denne svinart på sin ort är et förträffeligt villebråd. Sauri försäkrar at Indianerne gifva Babyrussa företräde för alt vildt. På öarna Xoula, Boero och Celebes är detta djurs kött läckert. S. v. Goch. På Molukkerne hålles det äfven bättre än vanligt vildsvinskött: Houttuyn. På Amboina beskrifver Iversen det såsom välsmakande, men har, enligt Buffon, den olägenhet, at det snart förskämes. Walentyn betygar, at Babyrussas kött närmare liknar hjort, än svin; detta djur har ock mera kött än späck.
- ↑ (*) Til de i texten nämnde vilda Svinarter kunna läggas (a) Sus hydrochæris, fast des kött ej är fritt från transmak: Buffon. Hufvudet är dock godt. Jan Staden jämför detta djurs kött med vanligt svinkött. Barrera kallar det läckert. Bancroft håller det för bästa villebråd på Surinam. (b) Aper Aethiopicus, beskrifven af Professor Pallas. Grisarnes kött liknar våra allmännas: A. Sparrman. På Madagascar blifver den enligt Flacourt öfvermåttan delicat.
- ↑ (**) Hvad Gräfsvinet angår, så kan Utgifvaren af egen erfarenhet med Buffon instämma, at det åtminstone icke är absolut elakt. J. Lindvall berättar, at en ung gräfling, lagom fet, icke försmås på landsbygden i Bleking; men i allmänhet torde man dock kunna med Bruyerin påstå, at detta kött har något vidrigt. Likväl såsom flera Folkslag funnit detta kreatur både äteligt och smakeligt, har Hr. Författaren med skäl, enligt sin plan, lemnat det et rum i detta Tal. Enligt Sauri, bör det icke kallas osmakeligt. Enligt Pallas utgör det Kalmyckernas läckerhet. Tanzer kallar det något äckligt, men sött. Zuckert skrifver, at det i Frankrike ätes med blomkål, och räknas i Schveiz för förträffeligt, när det kokas med Päron. I Italien och på några ställen i Tyskland samt Schveiz är det mäst brukeligt: Merklein; men mindre i Frankrike och England: Coetlagon. Höstetiden bör då särdeles väljas: v. Hohberg. De så kallade Steindachse hafva företrädet: Zuckert. I Kalmuckiet finnas de ganska feta: Rytsckow. Den vedervärdiga lukten förgår til en del vid stekningen för en lindrig eld, men om det ändå, såsom någre föregifva, upgår emot Vildsvins kött, vågar Utgifvaren tvifla; ehuru v. Röhr betygar, at det, genom utdragning i vatn, blifver mört och hvitt som hönskött. Bell kan likafullt äga vitsord om Chinesarnes tycke för Gräfsvin, emedan dessa kreatur föras til kött-torget i Peking slagtade. Indianerne i Canada äta äfven Gräfsvin, eller Carcajoux: le Beau. Födämnet gör mycket til saken och et Gräfsvin, som hela hösten födt sig af de södre länders drufvor, måste icke fördömas efter den fördom man, i Norden, fattat emot detta djur.
- ↑ (*) Hvalfiskslägtet har äfven fått rum, ej allenast bland äteliga ämnen, utan ock bland läckerheter, särdeles hos de Nordligare Folkslag, hvilkas smak för feta varor altid varit utmärkt. Således äro, enl. Crantz och Fabricius, Grönländarne, enligt Olafsen och v. Troil, Isländarne, enligt Volkman, Orkneyöboerne, enligt Georgii, Samojederne, enligt v. Goch, Japaneserne, enligt Steller, Tschutscherne och Kamtschadalerne m. fl. folkslag, ganska begärlige på Hvalfiskkött. D’Aussy försäkrar, at Hvalfiskarne fordom åtos i Frankrike. På Madagascar hållas de för rätt goda. Hottentotterne försmå dem icke: Churchill; ej heller Bissayerne: Purchas. Hvarken kött eller späck tyckes hafva något, som bör reta gomen, men smaken lyder icke några allmänna lagar. Isländaren håller Hvalens späck bättre än oxkött, men det liknar dock, när det blifvit torrkadt och saltadt, härskt fläsk, samt har en frän smak: von Troil. Stjerten hålles på Grönland för en särdeles läckerhet: Egede. Olafsen håller spicket Hvalspäck bättre än Skälspäck. Det håller sig 4 til 5 år. Köttet, som liknar oxkött, har, i hans tycke, ingen osmak. Af kalfvarne är det läckert: Olafsen. Käkarne af Hvalfiskar bestå af et bruskaktigt gelatineust väsende, och smakade Steller helt väl. Äfven tungan hade, i hans och Lerys omdöme, en god smak. Ungarne torde vara drägelige. Arterne äfven olike; men Utgifvaren håller Le Gentils intyg riktigast, som försäkrar, det han icke smakat något vidrigare, samt at han efter en enda bit, haft en härsk smak flera dygn i munnen. Likväl är onekligt, at äfven beredningen något minskar det motbjudande. Ryssarne på öarna emot America, veta särdeles bereda Hvalar, och Hr. Cook åt på Unalascha, under des sista resa, godt Hvalfiskkött. Af ätelige hvalarter äro (a) Grönlands Hvalen (B. mysticetus), de unges kött färskt, är äteligt: Andersen; och, enligt Olafsen, hvitt och smakligt. Tranlukten lofvar dock icke synnerligt godt. (b) Finnfisken (B. Physalis) smakar Norrske bonden som oxkött: Andersen. Är på Grönland i stort värde: Pennant. Linné såg Finnfisk dageligen ätas i Norige, och fann den smaka likt Stör. Flacourt skryter obeskrifligt med et mål, det han gjordt af en ofödd Finnfiskunge, som smakat läckrare än den utsöktaste gödkalf. Han tror sig aldrig ätit läckrare kött. (c) Balæna musculus och Boops. På dem räknas bukfållorne för det bästa, emedan fettet där är lagom blandadt med köttet: Olafsen. (d) Näbbhvalen (Balæna minima rostrata). Des fett är så genomträngande, at det hvarken stadnar i steneller träkäril. Äfven glasen hvari det förvaras, blifva utantil fuktiga, och då det ätes, söker det sig straxt utgång. Utgifvaren skulle derföre afråda des bruk emot hunger, men tilstyrka des nyttjande i läkedomsvägen. (e) Physeter Macrocephalus anses på Grönland för skäligt god: O. Fabricius; men (f) Physeter microps än bättre. (g) Monodon monoceros, Svärdsfisken, anses, enligt samme Auctor, tämligen läcker på Grönland. Alla desse arter ätas i högsta Norden, torrkade, kokte, spickne, rökte, rutne, frusne, alt efter omständigheterna. Man får ofta se Polarbyggarne, like korpar, följa hvalfiskar, då Européer ej våga nalkas på 1000 steg. Olycklige de, om de ej, jämte behofven, fått så härdade näshinnor.
- ↑ (*) Delphiner gå hvalarne närmast i alla omständigheter. De äro väl ingen ting mindre än smakelige, men vanan gör dem drägeliga och nöden läckra. Olafsen, som så vackert språkar för hval-arterna, berömer ej Delphinerne. (a) Delphinus Phocæna, Tumlare. Des kött är, enligt Olafsen, svart, hårdsmält och likt gammalt kokött; enligt Tachard, tranigt och mindre smakligt; likväl ätes det med begärlighet i Finnmarken: Leem. Grönländaren önskar sig intet bättre: O. Fabricius. Enligt Grand’d’Aussy åts det fordom i Frankrike, förmodeligen under de så kallade magra dagar, såsom Belon intygar, at det då var ganska begärligt. Thevenot liknar det vid oxkött, ock kallar det rätt godt. Borowski upgifver det för sundt och födande särdeles ungarnas, som, då de ej öfverstiga 6 à 7 markers vigt, äro synnerligen goda. Choisy omtaler et Delphin kött såsom rätt smakligt. Jeffreys tillåter det endast taga företrädet för Svärdfisken och Sågfisken (Squalus Pristis). Wormius gifver lefvren och tungan förmånligt vitsord, med tilläggning, at äfven späcket och köttet af många ätes rätt gerna. Skottarne, på öarne, anse det för äteligt och hälsosamt: Martin, Andersen. Horrebow gillar Andersens omdöme, då han kallar det mycket godt. Merret försäkrar, at det ej mycket eftergifver oxkött. Alt detta kan hafva sina goda skäl, och man lemnar hvar och en sin smak, men då Muratori vil påstå, at detta kött och späck är ganska läckert, vågar utgifvaren göra en liten inskränkning. Et fiskätande djur måste nödvändigt förvärfva en transmak. Imedlertid bifalles gerna, at Des Marchais med skäl gifver de yngre företrädet. (b) Delphinus Delphis räknades, enligt Pennant, fordom för en läcker föda i England. Han skal ock vara tämeligen god, ju närmare hufvudet desto bättre. Pernety och des sällskap funno honom mindre osmaklig än han beskylles vara. Engländarne åto, enligt Forsters intyg, denna Delphin med god matlust, och Hr. Cook berättar, at des Besättning af detta djur, bekom en förträffelig, fast något hård maträtt. Man märke dock, at Skeppen blott hade utgamla saltade köttvaror til föda, hvilkas egenskap Forster beskrifver så gruflig, at de knapt kunde renas med 24 timmars skölgning i vatnet vid Skeppets framstam, där de nedsänktes i nätkassar. Lery fann det ej särdeles godt, fast sötaktigt. Sloane anser, at där andre fiskarter vore fale, skulle man ej hålla Delphis för läckerhet. Så tror äfven Utgifvaren. (c) Delphinus Orca, Späckhuggaren, är, enligt Pontoppidan, tämeligen god. Van der Gröben omtalar et par Delphiner, som fångades i Medelhafvet och åtos med god smak. Köttet var svart med många hvita ådror, och liknade oxkött. Beredning gör här mycket til saken, men än mera hungren; så at man icke utan orättvisa skulle utesluta Delphinerna utur läckerhets listan.
- ↑ (*) Valrossen (Trichechus Rosmarus). Des kött är, enligt Steller, rätt godt, äfven des späck. Barcheviz liknar Indianske Valrossens kött vid oxkött. Herr King, uti Cap. Cooks tredje Resa, berättar dock, at Valross-köttet var sämre än de hvite Björnars, ehuru äfven desse voro nog tranige. Likväl fick det företräde för saltmaten, som fanns om bord.
- ↑ (*) At Skälars kött och tran utgör en läckerhet för Nordiska Polarbyggare, Grönländare, Isländare, Esquimaux, m. fl. skulle kunna betygas med en myckenhet vitnesbörd, om en så bekant sak behöfde bevis. De utgöra verkeligen en den förnämsta Försynens gåfva åt dessa folk, utom hvilken Nordens klippor skulle snart blifva öde på invånare. I och för sig sjelf är det väl icke läckert för mera höfsade folkslag, men det är icke endast en upöfvad smak, som utgör föremålet för Hr. Författarens Samlingar. Bland dem, som nedsätta Skälköttets värde är Raczynski, som kallar det svampaktigt och äckligt, samt Vormius, som kallar det obehagligt och hårdsmält. Men detta omdöme gäller ej för högsta Norden. Grönländaren vet hjelpa den saken dermed, at han nedgräfver sin Skäl, låter den först rutna och sedan frysa, hvarpå den ätes utan vidare beredning: Egede. Då det rutnat, får det först sin rätta haut gout. Näst Renen, är Skälen Grönländarnes bästa mat, och späcket tjenar at upmjuka deras torra föda: Crantz. Rått Skälkött är Esquimauens hvardags mat: Forster. På Island torrkas det saltadt, och ätes såsom sofvel til torrfisken. Äfven på Ferröarne. De gamle Skälars kött är väl svart och segt, men om bloden utprässas, och köttet väl afsköljes, rökes och förut saltas, så blir det skäligen godt: Olafsen. På Skottska öarna försmås ej heller Skälkött: Houttuyn; ej heller fordom i Norige: Schreber. Allmogen i Malax Sockn i Finland håller det för stadig mat; och detta med rätta. Roberg berättar, at i hans tid, Roslagens Allmoge åt både torrt och färskt Skälkött, til och med i sina gillen, stekt och kokadt. De kokade äfven och påsaltade de bruskaktiga fötterna, som sedan åtos med ättika såsom en läckerhet, under det välförtjenta namnet: Skrafvelsylta. Skälen föraktas icke heller allmänt nu för tiden, i synnerhet de unge och fete, dock är des bruk för bordet, mycket aflagdt. Den art, som kallas Sälkonge, insyltas i Finmarken och ätes med stor begärlighet: Hammer. Skälen är ock, i Gunneri omdöme, smakeligare än Delphinus Phocæna. På Sandö vid Gottland ätes Skälköttet både färskt, insaltadt och ugntorkadt. Fettet brukas färskt för smör til pannekakor, och ungarne voro folkets läckerhet, då von Linné där reste. Volkman berättar, at de fattige i Cornvall åto Skälar. Men hvarföre just de fattige? I gamla dagar åts det ju på Engelske Biskoparnes Introductions-gillen, och forntidens yppighets historia lärer oss, at just icke desse voro af det torftigaste slaget. Dierevill må fritt säga, at Skälkött altid blir en dålig rätt, ehuru det tillagas; Skäl-kött har likafullt haft den äran at visa sig på Kongliga bord. Vid Konung JOHANS taffel förtärdes på 1 år två Skälkroppar, och från Hof-köket togs til Hof-Staten samma år en half tunna dito. (Sv. Upb.) Blodkorf af Skäl åts vid Frans I. Hof i Frankrike och Bruyerin har den höflighet at kalla denna korf tämeligen god. Åtminstone är vist, at den icke var mager. Skälar åtos då ock i Frankrike: D’Aussy. Men vi gå til de andra verldsdelar med denna undersökning. Kamtschadalaren håller Skälen för läckerhet: (Petersb. Journ.) Äfven Hottentotten: Churchill. Pecheresaren äter dem både unga och gamla, både färska och rutna, med en utmärkt vällust: Forster. Men då Hottentotten gör sig den mödan at åtminstone halfsteka dem: Hessen; slukar Pecheresaren dem rå. Södre Americanerne älska mycket Skälkött: Houttuyn. Sjöfarande Europeer lasta ej måltiden, efter en expedierad Skäl. Vid N. Zeeland eller Eldslandet funno Engelsmännerne köttet godt och äteligt, när tranen väl frånskildes, och man förestälde sig at det smakade som oxkött. Coreal gifver Skälkutarne i Magellanska sundet det vitnesbörd, at deras kött var hvitt, som Lam-kött, ganska godt färskt, men än bättre insaltadt. Sjö-lejonet, Phoca Leonina, en större Skälart, fanns af Ryssarne god at äta, under det svåra vinterläget på Berings-ön. Pretty säger, at Sjö-lejonens ungar på Patagoniska kusten, kokte och stekte, icke kunde skiljas från Gumse-kött. Spilberger fann sig befogad at gifva desse ungars kött samma intyg. De gamle Sjö-lejonen blifva åtminstone mycket sämre beskrifne af Forster, särdeles hannarne, hvilke voro fräne och odräglige, så at man endast kunde nyttja innanmäten. Sjö-lejonen ätas med smak i Kamtschatka: Krascheninnikow. Både köttet och fettet eftersökes, såsom sött och välsmakande, men fotfenorna äro en ypperlig läckerhet. Ungarnes fett öfvergår gumse-fett och liknar märg: Act. Petr. Sjö-björnen, Phoca Ursina, förtjenar samma omdöme. Deras ungar stekte liknade grisar, och voro Stellers förnämsta högtids-rätt på Berings Ön. Honorna liknade lam-kött, men hannarnes kött var vidrigt til lukt och smak. Blotta innanmäten af dem funnos ätelige af Engelsmännerne vid Södra Pol-resan. Phoca jubata är sannolikt af samma egenskap. Då Engelsmännerne, under Cooks sista resa, kokte Sjöbjörn-späcket på N. Zeeland, upslukade de infödde alt afskrädet och slickade faten, fast lukten var så förfärlig, at kockarne nödgades hålla sig åfvan vinden.
- ↑ (*) Af Svenska Andarter är Gräsanden den bästa, hälst om hösten, då de komma så fete, som gödde Ankor, af det korn de snattat på Norrländningens åkrar. Detta grundar utgifvaren på egen erfarenhet. Därnäst taga de små Årtor främsta platsen. Horrebow gifver dem samma intyg på Island. Anas Crecca uphöjes af Brickell, Ray, Willyghby, Linné, såsom bättre än de öfrige; hvarmed äfven Coetlogon och Albin instämma. Zuckert prisar Qverquedula såsom läcker och mör, och Barbot kallar den rätt Delicieux. Af de öfrige, som fått namn at vara läckra, är (a) Eiderfoglen, An. mollissima; den ätes ock gerna på Grönland. Men i Wermdö Skärgård har den icke vunnit bifall och Pontoppidan skrifver, at blott de fattige i Norige försöka des kött. Det är ock sträft och fränt: (b) Tadorna, Jugåsen prisas af Brickell. Albin säger, at den dock förlorat mycket af des anseende. Pontoppidan håller den sämre än villgås. (c) Scheller beskrifver knipan, A. Clangula, så delicat, at den endast kommer på förnäma bord i Sverige. Sed tempora mutantur. Dock är den rätt drägelig vid Insjöar; i hafvet däremot nog tranig. (d) Anas Rutila Pallasii äter stundom fisk, men är aldeles fri för transmak, och bland de bästa Änder: Act. Petrop. äfven (e) Anas Nyroca Guldenstedtii, ib. som är nog tendre (f). Anas Spectabilis berättas af Fabricius gerna ätas på Grönland, samt i synnerhet förmäles knölen på näbben vara en läckerhet at äta rå. (Förmodel. för Grönländaren). Uti Senegal hafva Labat och Brue funnit grå och svarta Änder feta och admirable. I Cayenne finnes en förträffelig art Qverquedula: Barrere. (g) Anas discors i Carolina härjar ris-åkrarna och göder sig sjelf med mycken framgång: Catesby. Sloane berättar den på Jamaica vara öfvermåttan läcker. Den äter ock villhafra. Boissy omtalar, at han hos Akancas fått vilda Änder, som icke hade osmak. De voro ock fete af villhafra. Hennepin styrker at denna växt gör Sjöfoglarne i Louisiana feta och läckra. I Russ. Saml. omtalas röda Änder vid Caspiska hafvet, som kackla om nätterna på hustaken, och äro gode, när de lemna spettet. (h) Anas Bahamensis är synnerligen god Marcgraf. (i) Boissy ger Anas Sponsa främsta rummet, emedan den göder sig med Ek och bok-ållon. Patos reales i Peru äro förträffelige: Bouguer. Man bör ej förgäta våra hemtame Ankor, fast deras kött är något hårdsmäldt på de gamle. Martialis ville, at man blott skulle äta bröstet och nacken, (cervix) men låta det öfriga återbäras i köket. Enligt Fischerström hafva de Chinesiske företräde i storlek och smak. I China hållas ock Ankor näst Svinkött i värde: Ekeberg. Vilde hafva dock företrädet af de gode arter. Oldmixon omtalar likväl en Andart Nuscovy på Barbados, såsom en härlighet. Lepechin berömer (k) Anas hiemalis och (l) Marila.
- ↑ (*) Gäss, (Anser Domesticus) gifva en födande näring, men hårdsmält. Man beskrifver ganska troligt, ofjädrade gåsungar för mörare, och gödde hafva altid varit värderade. En gås kan bringas til 10 markers vigt, och särdeles lefren göras rätt stor, som ses af de gamle Romares jecur ficatum. Hjertat var äfven i de gamles smak, dock ej såsom lefren: Burggraw. Cæsar skrifver, at Britannerne ej åto gäss. I Frankrike föraktades äfven gamla gäss på Magnaters bord, men icke späda Gåsungar: Bruyerin. I Smirna äro de icke så smaklige, som i Europa. Villgässen få gemenligen företräde, såsom smakeligare och hälsosamare: Burggraw, Nobleville, Brookes. Likväl anser Zuckert en Villgås för torr emot en hemtamd, så framt man ej träffar dem, som blifvit tagne af Roffoglar, hvilka skola vara mörare. Kolbe berättar, at villgäss, som et par dagar hängt i et kallt rum, blifva mycket bättre, ja aldeles läckra. Villgässen, som i Martio komma från Krim til Woronesch, äro fete och ogement smakelige: Gmelin, jun. Grågässen, Margässen och Helsing-gässen äro i Horrebows omdöme, alla smakelige. Ray omtalar en Villgås i York, som hålles för mycket välsmakande. Carolinas Villgäss förklaras för hårdsmäldte af Brickell. Kejsaren i China skickade Isbrand Ides en Villgås från sin egen Taffel. Norrske Villgässen äro, enligt Pontoppidan, fete och smaklige. Bougainville omtalar et slags högbente Villgäss vid Malouinske öarne, som utgjorde förnämsta rätten. Brasiliens Villgäss äro bättre än de Europeiske: Barlaus. Af de kände arter äro (a) Anas Canadensis bättre än de Europeiske: Sloane. (b) Anas Cygnoides förträffeligen smakelig och olik de Europeiske: Albin, Halle. (c) Anas picta, et slags landgäss på Falklands öarne uphöjas mycket af Forster. Norden omtalar en Nil-gås, som fanns ganska aromatisk til smaken, emedan den lefde af aromatiska rötter.
- ↑ (*) Anas Bernicla Linn. eller Rotgåsen gifver, enligt Hammer, en fet och läcker stek. Den får af Plinius det intyg, at Britannia non noverit lautiores epulas, och von Linné kallar den Sapidissimam omnium avium. I Norige hålles des kött för den största raritet och läckerhet. Det är fett och liksom smälter i munnen; ätes både färskt och torrkadt och insaltadt. Kalm berättar, at man där gör böner i kyrkorna, på det desse foglar må, i ömnighet, ankomma. Wormius kallar den rätt välsmakande, och berättar, at denna fogelart, som i myckenhet kommer til Normandie i Fastelagen, därstädes ätes för fisk, och icke anses för kött. Gunnerus och O. Fabricius instämma för öfrigt at uphöja denna fogels förträffelighet. De nyare Ornithologer åtskilja Bernicla från Brenta, som blifvit af von Linné, sammanförde under en art. Då de återkomma från norden, där de kläckt, nedslå de stundom i Wermdö skärgård at hvila på de yttre öar, och hölja sädesåkrarne. Tvenne hafva blifvit bragte til Utgifvaren, men bägge voro magre, ehuru vid Michaelis tid. De kläcka i högsta Norden, och de gamle hafva mycket artigt grälat för at visa möjeligheten at de växte på träd: Hahn, Diss. de Avibus.
- ↑ (**) Svaner, unga, kunna räknas ibland läckerheter: Leiste. Vattufoglar äro ingenstäds så fete och smakelige, som i Kamtschatka, så at sjelfva Svanen, som på andra orter, och äfven i Siberien, är hård i köttet och osmakelig, är i Kamtschatka så fet, som han vore starkt gödd, och är förträffelig at äta: Strals. Magaz. På Czarens bord 1515 bestod steken af 3 Svanar, som åtos med ättika, salt och peppar, samt sur mjölk, salta gurkor, salta plommon: Herberstein. De gamle Svanars kött är för hårdt och svårt at steka, men de ungas tror Barth. väl låta äta sig. Bartholin såg Svan framsättas på många förnämas bord, såsom god stek at dricka vin på: Bartholin. Barth. anförer efter Plutarchus, at någre fordom préfererat Svaner för gäss at äta. id. Efter Bevervals tanka passar Svanen bäst til skåderätt. id. Svanarne i Carolina äro större än de Europeiske. Brickell préfererar dem för Gäss i anseende til köttets godhet och delicatesse, i synnerhet en, som ej är öfver et år gammal: Brickell. Svanen ätes i Frisland, har hårdt och svårsmält kött: Merklein. I fordna tider hade man i England Svaner til mat på alla stora gästbud, men nu förtiden äro de ej så synnerligen berömde för läckerhet. I Norwich göder man Svan-ungar til julen, och säljer dem för en Guinée stycket: Pennant. Svanens kött är ej delicat, ty det är svart, hårdt och segt, men för des raritet kommer det på förnäme Herrars bord, såsom högtids-kost: Coetlogon. Svanen har groft, mörkt och hårdt kött, som är svårsmält, men store Herrar ha den på sina bord til prydnad, dock hålles ej denna stek för läcker: Albin. De gamle Svaners kött är hårdsmält, men de ungas är en nog god mat: Sauri. Svanars kött är svart och segt: Halle. Svanen i Louisiane är stor, fet och god at äta: Jefferys. Svanens kött är ej särdeles godt, utan hårdt och indigest: Wormius. En årsgammal Svan hålles för en delicat mat, som den ock verkeligen är: Lawson. Svanen älskar en hop kärrväxter, i synnerhet Caltha pal. och Rumex aqvat. som den ock i ymnighet får i Kamtschatka, hvarföre den ock där blir så fet och god, at när han i nedra Siberien ej kan ätas för des hårda och magra kött, kan han där ätas med god smak, särdeles de yngre, som äro just delicate, varandes så feta, at inälfvorna knapt kunna synas för fett och ister: Pallas. I Frankrike har man sedt en 18 års Svan-hanne bita ihjäl den ena honan efter den andra: v. Fürst. Svanens kött är svart, hårdt, segt och hårdsmält, icke dess mindre ätes det ofta i Nordiska länderna, och sättes stundom på yppersta bord för ståt skull. Ungarne hållas af många för välsmakande, särdeles bröstet: Zückert. Svanen sättes undertiden fram på de storas bord, mera på skryt än för godheten skull, men de ungas kött är tendert nog och delicat, de gamles segt och svårsmält: Nobleville. Svan-köttet är svart och hårdt, segt och svårsmält, icke des mindre kommer det på Magnaternas bord, hvilket sker för rariteten och prydnaden skull: Willoughby. En ung Svan räknas med skäl ibland de bäste fogel-stekar: v. Troil. Bröstet på de unge Svanar smakar i synnerhet väl: Horrebow. Czaren Ivan Vas. hade på sitt bord stekta Svanar: Purchas. Stekte Svanar utgjorde förnämsta rätten i Ryska gästbuden, och om inga sådane vankade, hade man slät tanka om hela gästbudet. På Czarens eget bord framsattes stekta Svanar vid högtideliga tilfällen: Petrejus. Inga Svanar 1582 på Konung Joh. bord: Sv. Opbörd. Svanens kött är välsmakande: Ol. Magn. Ungarne goda at äta, men de gamle intet tolerable: Leigh. Svanar, hälst ungarna, brukades inter epulas lautiorum: Bruyerin. Fordom på de bästa bord i Frankrike: D’Aussy. Le Page säger om Svanen i Louisiane at den är större än vår, och des kött ganska godt: Buchoz. At så stridiga vitnesbörder är väl svårt at fälla något vist omdöme, hälst Auctoriteten mot och med har en nästa lika upvägande styrka. Tid, ort, omständigheter, utgöra skilnaden och man lemnar domslutet til läsaren och erfarenheten.
- ↑ (*) Alk-slägtet är nog tranigt, men dock i Norden högt värderadt. (a) Alca Torda, Tordmulen, fins i Östersjön, men anses af våra Skärkarlar för torr och frän. I Norige, på Färöarne, Island, Grönland, hålles den i mera värde, enligt de Nordiske Auctorers gemensamma vitnesbörd. (b) Alca Impennis, har, enligt Wormius, en icke obehaglig smak. Olafsen kallar den fet och mör. Då Nordiske Resande omtala Pinguiner, mena de denna. (c) Alca arctica, Lunden, finnes i öfverflöd på de Nordiske berghällar, som omgifvas af hafvet. Des kött brukas på mångfaldigt sätt, torrkadt, insaltadt, färskt til föda. Desse foglars boställen räknas för de så kallade Herrligheter, som äro dels tilslagne visse Ämbeten, dels ligga skattlagde under vissa hemman i Norige. Jagten har sina föreskrifna reglor, och lagen utstakar antalet af hundar, som därtil må nyttjas, at ingen orätt må ske, där flere ägare hafva et berg gemensamt. Anstalterne til denna Jagt och den därmed förknippade våda, beskrifves lifligt af Debes. En därtil hörande lina af oxläder, räknas ibland Inventarierne vid Skalholts Biskopsstol på Island. Foglen är fet, något sträf, men ungarne, som i oräknelig myckenhet fångas på bergen, innan de ännu lärt flyga, få förmånligt vitsord: Olafsen. Insyltad hålles den af Leigh för en smakelig spis. (d) Alca Pica ätes, enligt O. Fabricii intyg, gerna på Grönland. Köttet kokas tillika med innanmäten, och hållas äfven til godo halfrutet. (e) Alca Alle är väl liten, men instämmer för öfrigt med sina samslägtingar. De vid Kamtschatka sig uppehållande Alkarter, såsom Cirrhata (hvilken äfven finnes vid Grönland); Psittacula och Tetracula, m. fl. hafva, enligt Pallas, et hårdt och osmakeligt kött, men Kamtschadalaren vårdar dock fånga eller fälla dem, samt bereder dem så, at de äfven smaka för Européer. Steller och Krascheninnikow kunna därom rådfrågas. Herr Cook fann dessa arter, til stora skaror, hölja detta haf; men gemenligen så skygga, at man ej kom dem på skotthåll. Detta synes bevisa, at desse foglar äfven jagas af Americanerne på denna trakt, ty en updrifven skygghet hos djur är gemenligen en fölgd af menniskors förföljelser. Alkor finnas förmodligen icke söder om Linien. En enda art Alca Pica går til Medelhafvet.
- ↑ (*) Fulica Linn. Af dessa hållas flera arter för smakeliga. (a) Atra. Des kött värderas endast i Italien skrifver Coetlogon; men icke i England: Albin. Rajus intygar, at ingen fogel allmännare såldes i Rom och hela Italien, än denna och Staren. Uti Voy. Hist. de Suisse berättas, at man i Venedig, vid Carnevalen, gör slutna sällskaper af masquerade personer, af bägge könen, för at äta en art Fuliche, som sannolikt är denna, och hvilken til myckenhet fås på alla värdshus. Där anföres äfven, at desse foglar altid fås smakeligare på värdshusen, där store hopar tillagas på en gång, men at de blifva mycket sämre, när man blott tilreder några få. Cetti anmärker, at denne fogel säljes til stor mängd uti Cagliari (b) Fulcia Chloropus räknas af Coetlogon för en läckerhet, då den är fet. Albin håller den jämngod med Anas Crecca eller Årtan. Halle upgifver des kött för fett och angenämt at äta. Willughby sätter dem i bredd med Anas Querquedula. (c) Fulcia fusca har enligt Willughby, mört och lätt kokt kött.
- ↑ (**) Uria Grylle, beskrifven af utgifvaren uti K. Vet. Acad. Handlingar 1781. Förlorar des Transmak, då skinnet afflås, och foglen i stället späckas. Fabricius intygar, at denne fogel gerna ätes på Grönland. Äfven på Island, hvarest des fett nyttjas för smör. På Färö hålles den för en god stek: Debes. Äfven i Norige: Pontoppidan. Ungarne hållas för möre och fete på Island: Olafsen. Af Finska bonden upsökas ungarne, förr än de börja söka strömming: Gadd. Äggulan är ganska röd, alcalescent och mägtig. Se anförde ställe utur K. Vet. Acad. Handl. sid. 233. Något kan ock här tilläggas om Uria Troile, Grislans samslägtinge. Den utgör Noriges bästa fänge. Kallas där Bergfogel och låckar Bonden at, med lifsfara, besöka des branta bonings-platser. Torrkad utgör den de Nordiske Öars hufvudsakliga vinter-kost utur fogelslägtet. Har i det närmaste samma egenskap med Grislan. Hvarom Gunnerus, Olafsen, Debes, Fabricius, Sibbald, Leem, m. f. kunna jämföras.
- ↑ (†) Om Måse-slägtet och des bruk til föda i Norden, har utgifvaren uti Kongl. Vet. Acad. Handl. år 1783, utförligen handlat, hvarföre han anser öfverflödigt, at vidare uprepa något i detta ämne. Endast Larus Rissa torde förtjena någon tilläggning, emedan den hufvudsakeligen blifvit ansedd för smakelig. Sibbald tillägger den en god smak, och försäkrar, at man fordom, i Skottland, började måltiden med des kött, för at upväck matlusten. På Grönland ätes den också med begärlighet, och man gör sig i Norige mycken möda, at fånga dessa foglar, särdeles de yngre, som ses af Act. Nidros. I allmänhet är annars hela slägtet fränt, tranigt och magert, så at man i Norige ordspråksvis säger: Du är mager som en Måse. Bröstet af Larus Canus hålles dock enligt Kalm, i Norige för smakeligt. Om Larus glaucus intygar Fabricius, at des ungar, på Grönland, icke mycket eftergifva höns-kött, och derföre gerna ätas äfven af de Danske nybyggarne. Ungarne af Larus ridibundus hållas af Volkman för en läcker spis. Larus Parasiticus ätes äfven på Grönland. De Brosses berättar, at Engelsmännerne vid Patagoniska kusten, sköto et slags foglar, som liknade Måsar, och voro rätt gode at äta. Utgifvaren håller dem för den fogel-art, som af nyare Auctorer kallas Catarracta Skua, hvilke, til oräknelig myckenhet, uppehålla sig vid Eldslandet, och värpa hundradetals utmed hvarandras bon. Äggen af desse foglar sökas flitigt af resande i dessa tracter. Den enda nytta man i Svenska Skärgården gör sig af Måseslägtet, består uti äggsamling. På en enda liten holme hämtade en Lots i Vermdö, åtta tjog Mås- och Tärn-ägg. De äro drägelige i matlagning, men nog mägtige. För öfrigt åberopas den förr nämnde Afhandling uti Vet. Acad. Handlingar.
- ↑ Af Pelekan-arter finnas äfven läckerheter, dock endast för vissa folkslag. (a) Onocrotalus Occid. Af denne art har Funnel funnit några goda, blott de ej haft någon fisksmak. Men just denna åtföljer gerna detta kött, och Du Tertre förklarar det tranigt och oätligt. Foglens ägg berömas däremot af Labat. (b) Carbo, Skarfven. Ung och flådd gifver den, enligt Olafsen, en välsmakande stek, som går nära Kalkon-kött. Ström beskrifver köttet såsom hvitt och begärligt i Norige, hvarest äfven skinnet beredes til bok-band. Transmaken skal ock förgå, om foglen, et par timmar, lemnas nedgräfd i jord: Phil. Trans. Abrigd. På Grönland ätes foglen ganska gerna: O. Fabricius. Fordom blef han serverad på de bästa bord i Frankrike, och är än i dag en läckerhet, för öboerne i Östra hafvet: Ståhlin. (c) Graculus, får samma betyg af de Norrske Auctorer. Men har desutom några förmånliga vittnesbörd från Eldslandet. Wood berättar, at Engelsmännerne funno, vid Magellanska sundet, denne fogels kött ganska godt. Cook fann dem ock goda på Staters landet. Forster berättar, at Matroserne, i anseende til smaken, liknade dem vid kycklingar, och Hawkins förklarar de unga för den bästa mat han tror kunna fås; hvilket dock är öfverdrifvet. (c) Pelecanus Bassanus förklaras af Hammer för ätelig, både stekt och kokt. Olafsen kallar des kött fett och tranigt. Foglen ätes äfven i Norige, både stekt och saltad: Pontoppidan. Men från Skottland har denne fogel fått de utmärktaste loford. Albin säger, at den bland Skottarne är en utvald rätt, och hålles dyr. At de fullväxte ungarne hållas för en läcker mat, intyges af Rieger. Foglen är fetare än Gäss; lefver af sill, och blir såleds tranig, men Sibbald försäkrar at, då ungarne stekas, får man känna en så förträffelig blandning af fisk och kött, at ingen Kock kan den efterapa. Detta är ganska likligt; men man måste ock hafva smak för en så underlig blandning, innan rätten blifver förträffelig. På Färö ätes den ock: Debes. (d) Pelecanus Aquilus, håller sig gemenligen innom vändkretsarne. Labat fann dess kött godt, fast det hade någon fisksmak. Snarare torde des fett eller ister äga sin nytta i Medicin, såsom ganska upmjukande utvärtes, enligt Du Tertre och Feuillée.
- ↑ (**) Psophia Crepitans, beskrifves af Marcgraf såsom välsmakande. Enligt Buffon är köttet, äfven ungarnes, hårdt och torrt, dock tämmeligen godt. Men Latham förklarar det för jämngodt med Fasanens.
- ↑ (†) Lomslägtet, Colymbi, hafva väl icke at skryta af företräde i köken, men föraktas dock icke af Svenske Skärbönder i Wermdö. Fabricius berättar, at både Col. Septentrionalis och Giacialis gerna ätas på Grönland. Detta gäller ock om de öfrige arter, som äro aldeles af samma egenskap. Foglen lefver endast af fisk; blir därföre tranig, men icke synnerligen rik på fett eller späck, såsom andre fiskätande foglar. Äggen skola likna Måsägg, enligt deras berättelser, som ätit dem. Desse hafva ock försäkrat utgifvaren, at äggen, som icke öfverstiga två til antalet, äro aldeles lika skapade, hvilket bör rättas uti Syst. Nat. där det heter, at ena ägget är globosum. At väl et ovum globosum kunnat någon gång finnas, nekar ej utgifvaren, men anser sådant för en händelse, härrörande däraf, at 2 gulor däruti funnits, såsom stundom händer extra ordinem Naturæ.
- ↑ (*) Pinguiner förekomma ofta hos Sjöfarande. Då de nämnas i Nordiska vatnen, menas Alca impennis, men de egentelige Pinguinerne höra til sitt eget Slägte, Spheniscus; träffas ej norr om Æqvatorn, dock icke långt därifrån, ty Sonnerat fann några arter vid Philippinska öarne. Deras egenteliga stamhåll är emot Södra Polen, Eldslandet, Magellanska Sundet. von Linné nämner endast två, nemligen Phaëton demersus och Diomedea demersa. Men Pennant och Forster hafva flera arter. Hr. Cook fann deraf tre arter, under des sista resa vid Kerguelens land. Resande upgifva deras smak olika, i mån af hungrens föreskrift, som är bästa kocken, men icke bästa domaren i allmänhet. Funnel tillägger dem medelmåttig godhet, och det med rätta. Uti Recueil des Voy. Hollandoises sägas de vara rätt goda at äta kokte, samt utan fisksmak, samt vid Magellanska sundet rätt smakelige. På ön Elisabet norr om Caput B. Sp. sägas de vara af behaglig smak. Pyrard berättar, at de, som funnos vid en liten obebodd ö vid Anobom, voro rätt goda, fast köttet var svart. Enligt Vogel skal man vid Cap. B. Sp. förkasta dem såsom tranige. Dapper tillägger, at de därstädes måste afkokas i 3 eller 4 vatn och sedan stekas med smör, men då blir köttet smakligt och godt. Cook fann deras kött sämre än oxlefver, dock bättre än saltmaten. E. Cliffe däremot, jämför den i godhet med Engelska Gåsen: Des Brosses. Hawkins intygar nödvändigheten at flå dessa foglar, för at afskilja fettet, och anrättningen blef dock måttelig, men bättre stekt än kokt. Wood fann dem af god smak, samt berättar, at köttet håller sig länge saltadt. Des Brosses gifver äfven åfvannämnde Pinguiner, som alla blifvit försökte på Patagonske kusten, företräde för dem, som finnas på andra öar. På N. Zeeland älskas Pinguiner och Albatrosser. Hawkesworth. Dampier fann äggen förträffligare än det måtteliga köttet. De öfrige vittnesbörd hos Auctorer och resande, instämma med de anförde, som torde vara tilräcklige, at, jämte de anledningar Theorien lemnar om en fiskätande fogel, bestämma omdömet om Pinguiner.
- ↑ (**) Phaëtonaëreus, Tropic-fogel, hålles af Dampier för ganska god at äta och af Anson för välsmakelig. Til det högsta kan dock sägas, at han är måttelig. Engelsmännerne, under Cooks sista resa, funno stor myckenhet af desse foglar, på Palmerstons obebodde öar; men satte mindre värde på köttet, än på fjädrarna, hvilke äro ganska högt aktade hos desse hafsöboer til prydnader. Feuillée kallar des kött, svart, osmakligt, odrägligt.
- ↑ (†) Mergi. Alle Mergi äro fiskätare och tranige; hvilket icke en gång afhjelpes med skinnets aftagande. I Österrike skal Merganser ätas rätt allmänt: Kramer. Den, så väl som Prackan, (Serrator) ätes i alla Skärgårdar af allmogen, dock hälst i soppor; som blifva rätt mägtige. Likväl taga Mergi företrädet för Lomar, och öfverträffa än vidare Måsar: Uti insjöar blifver köttet något drägeligare, sannolikt, af den orsak, at tilgång på feta fiskar där är sparsamare, än uti hafvet, där de i synnerhet nära sig af skinnfiskar, Blennii.
- ↑ (*) Tärnslägtet, Sternæ, gifva inga afunds-värda måltider. (a) Sterna hirundo ätes dock på Grönland, enligt Fabricius. Hos oss sökas endast äggen, fast äfven de äro små. (b) Sterna minuta lönar ej mödan at plåcka. Men de Södre länders (c) Sterna stolida har mera anseende i matredningen. Labat berättar, at den, på Guadeloupe, utgör Negrernes och det fattige folkets förnämsta kost. Köttet har någon fisksmak, men är annars godt, ja, enligt samme Pater, läckert, när steken nyss tages af spettet. Ungarne äro än läckrare, men nästan fete. Åtminstone är fångsten icke besvärlig, ty denne fogel är så spak, at man ofta tager dem med händerna. Men namnet Diable, som på samma Ö tillägges denne fogel, är ej särdeles appetitligt. Vid Eldslandet hade Cooks besättning, under andra resan, en Julefägnad af 300 Tärnägg, som kommo väl til pass, ehuru det icke var Påsktid. Denna Tärnart utstakas ej af Herr Forster. (d) Sterna Caspica är nog stor, men ätes dock icke. I öfrigt synes hela slägtet förtjena samma nummer på Läckerhets rangordningen, som Måsar.
- ↑ (**) Stormväders-foglarne, Procellariæ äro i allmänhet tranige. Det vänne små arter, (a) Pelagica och (b) Æquinoctialis äro fredade för begär, emedan de äro så små. (c) Proc. Capensis eller Capska Dufvan, var i Montans tycke, god, fast köttet var svart och tranigt. En liten motsägelse! (d) Procell. Puffinus, eller Port-Egmonts Höna, är något drägeligare; Ungarne blifva begärligt eftersökte af Färöboerne, för deras fetma: Debes. (e) Procellaria Glacialis eller Mallemucken, ätes på Grönland, både kokt och torrkad: O. Fabricius. De, som utgå på Hvalfisk-fänge, pläga koka sig en soppa på bröstet, som kallas förfriskningssoppa af Martens. Men samme Författare berättar ock, at man måste förut låta foglen hänga någon tid vid fötterna, at tranen, genom gapet, må utrinna. Då man besinnar denna fogels lefnadssätt och at des hufvudsakliga består af hvalfisk-tran, det han stjäl vid afspäckningen, samt at desse Mallemuckar hoptals kasta sig på de upflytande döda Hvalfiskars as, för at förtära denna stinkande föda, lärer man lätt föreställa sig, at denne fogel-art får stå långt ned, om ej på nedersta steget af läckerhetens trappa. Den, som ej föraktar rutna hvalfisk-tranet i sin enfald, lärer dock äfven hålla det til godo utur andra hand, hvarföre Malmucken här förtjent sitt rum. De nye Stormväders-foglar, som uptäcktes vid Cooks Södra Polresa, lära icke blifvit försökte. Slägtskap betyder dock mycket i denna väg, och banar vägen til nog träffande gissningar.
- ↑ Roffoglar ätas äfven af Calmyckerne: Pallas. Araberne äta Roffoglar, då de kunna få dem: Pococke. Ingen roffogel plägar dock vara god at äta: Montbeillard.
- ↑ Örnar äro ibland de rätter, som de förnäme östra Kalmycker hålla för delicatast. Russ. Saml. Folket på Kamtschatka och Kuriliska öarne sätta Örn-kött i främsta rummet ibland djur. Act. Petrop. Indianerne vid Hudsons Bay (Eskim.) äta örnar: Jakuterne förakta inga örnar eller andra roffoglar: Gmelin. Loyer talar om örnar i Issiny skogar, både hvita och svarta, som han fann rätt goda at äta: Loyer. Et par ungar af hafs-örnen fann Sagar Theodat ganska goda at äta: Buffon. Michaelis håller örnen för at vara vämjaktig och illa smakande: Stauning. Vultur albicilla, des kött äta månge på Grönland: Fabricius. Örnar äter landtmannen kring Archangel: Büsching. Vultur barbatus plär ätes af jägarne, köttet ser helt fett ut: Cetti.
- ↑ (†) Falkar äro ibland de rätter, som förnäme östra Kalmycker hålla för delicatast, Russ. Saml. Falkars kött är godt at äta: Lemery. På öen Cheiro i Grekeland hafva Falkarne et hvitt och förträffeligt välsmakande kött: Pococke. Indianerne vid Hudsons Bay (Eskim.) äta Falkar. Bergfalkar från en ö i Medelhafvet voro en slät spis: Neitzschitz. Mansseny (Falco antillar. Briss), denne roffogels kött är något svart, men excellent: Du Tertre.
- ↑ (††) Hökar från en viss Ö i Medelhafvet voro ej goda at äta: Neitzschitz. En Sparfhök är nog god at äta, när han är ung och tendre: Nobleville. Falco Buteo L. har mört och rätt välsmakande kött: Burggrav. Rabbi Moyses säger, at Hökungar äro rätt välsmakande, håller dem ock tjenliga at äta: v. d’Bossche. Slaghöken Falco Apivorus L. den fångar man i Frankrike om vintren för at äta, emedan han då är helt fet och nog välsmakande: Buffon. Hök-kött hvitt ibland de bättre sorter fogelkött försmåddes ej af Engelske Skeps-Officerarne: Sparrman. Glador föraktas ej af Jakuterna, äfven som ej heller andra roffoglar: Gmelin. Ray såg ofta i Rom på Månglareborden sådana foglar liggande, som ingen i England vil äta, såsom Glador, Qvidfogel Falco Buteo, Sparfhökar Falco Nisus, Kyrko-falkar Falco Tinnunculus &c.: Ray. Narborough hade god appetit på Patagonien, och åt Glade-kött med nog smak: Wood. I Brasil. åtskillige accipitres, delicata: Piso.
- ↑ (*) Ugglan i Canada skiljer sig ej ifrån den Europeiska, utan med det hon har en hvit ring om halsen och et eget slags läte. Köttet är godt at äta, och många föredraga det för en barn-door fogel: Jefferys. Ugglan i Carolina Screch-Owl, den samma som i Europa, des kött ätes af Indianerne och Negrerne: Brickell. Indianerne vid Huds. Bay äta Ugglor: Ellis. Ugglan i Coquimbo tyckte en Matros ha merveilleux smak: Feuillée. Ugglor äter landtmannen kring Archangel: Büsching.
- ↑ (†) Korpar ätas af Indianerne vid Hudsons Bay: Ellis. Fransosen Denys säger, ati Acadien äro et slags Korpar, som äro aldeles så goda at äta, som höns, varandes större än de Europeiske, svartare, och ha annat läte: Jefferys. Köttet på en ung Corvus frugilegus L. är tämmeligen godt, när skinnet först afflås, i någras tycke ej sämre än dufvors: Brookes. Et slags Korp på Moluckerne, särdeles på Banda, har rätt delicat kött: Id. Corvus Eremita L. Waldrapp i Schweitz, man gör stort värde af ungarnes kött, och anser det för läckert, varandes af en mycket angenäm smak, och deras ben helt tendra: Albin. En ung Corvus frugileg. säges vara god at äta, och de gamla äro ej at förkasta då de träffas feta. På landsbygden i Frankrike äter man den: Montbeck. Indianerne på Frobischers meta incognitæ, åto Korpar: Hakluyt. Korpen ätes af många på Grönland: Fabricius. Korpar ätas af landtmannen kring Archangel: Büsching. Corv. Eremita L. hålles för god at äta: Latham. Corv. Pyrrhocorax L. tämmeligen god at äta: id.
- ↑ (*) Kråkor ätas i Jutland, både som stek och i soppa: Wilse. Kråkorne i Carolina, mindre än i Europa, äro goda at äta medan de äro unga, lefva ej af as: Brickel. Kråkorne i Carolina, mindre än de Europeiske, så smakelige som dufvor, äta ej as: Lawson. Svartkråkan lärer ätas i Frankrike; ty Du Pratz i Tom. 2. p. 134.af des Histoire de la Louisiane säger, at des kött är bättre at äta i Louisiane än i Frankrike: Montbeillard. Denna Kråka har Herbert funnit fet, och ej mager, som Kråkan Corvus frugileg. gemenligen är: id. Kråkor ätas i många länder: Barbot. Kråkor ätas på landet vid Archangel: Büsching. Åtos på de bästa bord i Frankrike.
- ↑ (**) Ållon-skrika Corv. glandev. såg Ray ofta på Månglare-borden i Rom, den ätes ej i England: Ray. Man äter i Italien Ållon-skrikor: id. Ållon-skrike kött är väl föga läckert, men dock äteligt, hälst om man kokar det först och sedan steker det, då det skal komma nära til stekt gås: Montbeill.
- ↑ (***) Skator Corv. Pica ätas i Jutland i soppa: Wilse. Skator ätas i Norige af många; jämväl af förnämt folk: Kalm. I Canada äro 2 sorter Skator, en helt hvit, och en ljusgrå, på båda kokar man excellenta soppor: Jefferys. Skatan har hårdt och segt kött, hvilket derföre ej stort nyttjas til mat, men det gör goda soppor: Lemery. Skator hafva ej något välsmakeligt kött: Wormius. I Rom såg Ray på Månglare-borden Skator med flera foglar som ingen i Engeland vil äta: Ray. Skator ätas i Italien: Ray.
- ↑ Kajor ätas i många länder, och äro de tjenliga at styrka en afmattad, hälst kokade i soppa: Lemery. Black small C ov. (Gracula Qviscula L. ?) har hvitt kött, excellent at äta: Brickel. Den samma har helt hvitt och delicat kött: Lawson. Catesby säger at köttet är svart. ib. Kajor ätas i Italien: Ray. Kajor ätas ock ofta i många länder: Barbot. Gracula Quiscula des kött ej godt at äta, svart och osmakeligt: Latham.
- ↑ Lanii ätas af folket i södra Frankrike, undantagen Lan. Excubitor, som ej blir fet, som de öfriga: Picot de la Peirouse. Pipiri från S. Domingo, et slags Lanius, god at äta: Latham.
- ↑ (†) Buceros Hydrocorax Linn. äter i synnerhet muskott-nötter, hvadan köttet blifver rätt läckert, af en fin Aromatisk smak: Latham och Bontius.
- ↑ (††) Ramphastos Calao, stor som en gås, är enligt De Pages, ganska god at äta, men svår at skjuta.
- ↑ (*) För at möjeligast bringa denna vid löftige Artikel i ordning, har Utgifvaren trodt sig först böra företaga våra hem-oxar, och följa dem genom Europa, Asien, Africa och America; dernäst vidröra något om de vilde oxar, och omsider föreställa de öfrige arter af detta slägte. Oxen har blifvit hemafvel, så i nya som gamla verlden, samt nu nyligen, under Hr. Cooks sista resa, införd på några Söderhafvets öar; likväl finnas rätt många Nationer, som icke befatta sig med des skötsel, särdeles i de stränge climater, och där förrådet af vildt gör detta kött umbärligt. Låtom oss börja med Europa. Oxköttet i Cadix är elakt: Verdun. Ätes föga i Spanien: Pluer. Vid Bilbao fett och mört, och saftigt: Bocoley. Men på Minorca ganska magert: Armstrong. På Corsica är det segt och magert: Bosvell. På Maltha förträffeligt: Bachelier. På Sicilien vid Aetna blifva oxarne så store, at man samlar deras horn för Naturalie Cabinetter: Brydone. I Italien fann Ray oxköttet sämre än i England, undantagande uti Rom, hvarest det ficks godt, men af Tyska ox-drifter. Han berättar ock, at man uti Italien instänger boskapen uti stark hetta, innan det slagtas, på det at des kött må blifva mörare; men sådant skämmer färgen, äfven smaken, emedan det derigenom disponeras til röta. Di-kalfvarne, vitella mungana tros där öfverträffa alla i sitt slag öfver hela Europa. Det är ock troligt, emedan de endast upföddes med mjölk och äggegulor: Keysler. Lister fann oxköttet i Paris, sämre än i England, Kalfvarne blifva ej heller at förlikna med de Engelske; deras kött blir ej så hvitt utan rödt, emedan man underlåter at åderlåta dem, såsom det sker i England. I Provence ätes ock sällan kalf: Bruyerin. I Holland är boskapen fet och välsmakande: Walentyn. I England är den helt fet och mör til köttet, hvadan det talesätt upkommit, at Oxen är Engelsmannens Rapphöns: Berkenmejer. De Skottske äro än bättre: Volkman. Danska oxköttet kallas finare och saftigare än det utländska: Eutrop. Philad. I Norige mot hösten, är det fett, mört, fintrådigt: Pontoppidan. På Island få de en vild smak: Kerguelen. I Archangel fås det så godt man någonsin vil äta det. Ryssarne lade Demetrius til last, at han åt kalf-kött. Russ. Saml. Petrejus. Pålske oxar öfverträffa de Tyska: Zuckert. I Ungern är oxköttet rätt välsmakande: Bruckman. Morlacherne i Dalmatien äta icke kalfvar: Fortis. Samojederne äta sjelf-döde kreatur, som finnas på vägarna: Le Brun. I Vallachiet och des grannskap, äta bönderne sällan eller aldrig oxkött, utan Gums-kött och fläsk. Commerc. Litt. Nor. Uti Renhns Samling finnes, at det kött, som i Constantinopel tillagas för Seraillen, tages af kalf-tunga kor, hvilka tros gifva et mörare och smakeligare kött. Le Brun berättar, at Turkarne skära ox-köttet i små bitar, som upträdas på spett och blifva ganska läckre, när de stekas med rödlök. Vid Aleppo är ox-köttet förträffeligt, men ätes icke af Turkar: Arvieux. Tatarerne värdera ej synnerligen ox-kött. Voy. au Nord. Detta gäller särdeles om Crimska Tatarerne: Mem. des Jesuites dans Levant, dock böra Cirkassiske Tatarerne undantagas, som sällan tilgripa hästen. ib. Wolgiske Kalmuckerne äta sjelf-döda kor. Russ. Saml. I östra Tatariet har boskapen en för Europeer aldeles olidelig smak: Du Halde. De förmögne Persianer äta icke ox-kött, och de fattige äta det om sommaren ganska sällan: Otter. Le Brun. Uti de södre länder åt Indien ätes icke ox-kött af en Religions pligt, som dock har sin Physiska grund, och äfven tagit fäste ibland Turkarne i Syrien: Niebuhr. Malabariske oxarne voro sådane, at blotta beskrifningen kunde betaga den hungrigaste des matlust: Ekeberg. Richard berättar at folket i Tunquin äta dödfödde kalfvar med huden, samt at man där i gemen icke älskar kött af flådd boskap. På kött-torget i Peking ses föga oxkött: Bell. Ox-köttet på Batavia såg bättre ut än det Europeiska, men var mindre saftigt och öfvermåttan magert: Hawkesworth. Le Brun. I Arabien fann Ives ox-köttet ganska välsmakande. I Ægypten är ox-köttet förträffeligt: Arvieux. Maillet. Likväl berättar Pocock, at endast det gemena folket där äter Oxe och Buffel. Lobo omtalar Abyssiniska oxar, som til storlek likna de Europeiska, men hafva så stora horn, at hvartdera håller öfver 20 Pintes rymd. Uti Purchas Saml. förekomma oxar från Damute i Ethiopien, som til storlek gå nära Elefanter, och hvilkas horn rymma en hel kanna. (Det, som afprutas, beräknas icke). Troligare är det intyg, Ön Socotoras oxar få, at täfla med de Engelska. Figuera omtalar en ko på Mozambique, hvilken öfverträffade den läckraste Di-kalf eller Villebråd. Ives fann Madagascars boskap frodig och fet, men köttet hade dock något vidrigt i des smak. Men puckeln, som går til 30 ℔, hålles af Dellon för en läckerhet. Gröse liknar den vid märg; och Pyrard vid svantsen af Ovis laticauda. Han fann äfven sjelfva köttet där så sundt och godt, som i Frankrike. Reinius går än längre och förklarar Madagascars boskap för mycket angenämare at äta, än Europas, samt beskrifver knölen, såsom en hård fetma. En oxhud, beredd efter Hottentottska maneret, skal vara en rätt at slicka fingrarna efter: Sparrman. I Guinea, där betet är uselt, försämras boskapen otroligt och sjelfve kalfvarne blifva osmaklige: Churchill. Äfven i Elmina, på Guinea kusten: Bosman. På öen Biseche vid Senegal uphöja dock Brüe och Labat Ox-köttet såsom fett och läckert. I Loando är ko-köttet det bästa kött där fås: M. Ange. Labat. Om man nu går väster ut öfver Oceanen til Plata strömen, så berömer Feuillé de där, i stora hjordar, befinteliga oxar och kor. Pyrard försäkrar, at intet fetare, mörare, och läckrare kan gifvas. Man skär det i två fingers breda remsor, som påsaltade torkas i solen. Oxar finnas där i sådan myckenhet, at man ofta blott nyttjar tungan och huden: Cattaneo. Tusendetals hudar, ja hela Skepps-laster hemföras derifrån på Spanska kölar, och köttet lemnas åt roffoglarna. Går man nu öfver bergs-ryggen til Chili, så träffas et folk, som hellre äter Mulåsnor: Frezier. Dock är ox-köttet där så godt, som det kan någonsin önskas. Bih. til Lord. Ansons Resa. I Quito kan ox-köttet jämföras med det bästa Europeiska: Ulloa. Samma Auctor berättar ox-köttet i Lima vara godt, men endast ätas af Européer. Indianerne i Guiana, äta det icke: Aublet. De hafva ock skäl, emedan det är där mycket elakt: Bancroft. Äfven i Carthagena är det torrt och saftlöst: Ulloa. På Jamaica är det segt, magert och endast dugligt til soppor. Hist. de Jam. särdeles om de äta Petiveria: Linné. I Virginien är det sämre än Europas: Burnaby. Men åt Norden blir det åter välsmakande, såsom i Canada: Schlözer. Men det, som från Portorico kommer til Danske Öarne, är magert och hinner i godhet ej up mot det Europeiska: Oldendorp. I Acadien är det rätt smakeligt: Diereville. Man vil ock tillägga, at oxköttet på Tinian fanns af Anson godt och lättsmält, och vid Connecticuts floden finnas oxar om 18000 ℔ vigt: Schlözer (förmodeligen vilde). Vilde oxar, eller Ur-oxar finnas än på några ställen i Europa uti Tysklands större skogar, Ungern, Pålen, m. m. de räknas i allmänhet för goda. I Africa finnas äfven vildoxar. Congos äro store, och hållas för läckre: Churchill. I Abyssinien undfägnandes Poncet med vild-oxkött af en art, som är mindre än de Franske och har inga horn. Des kött var en läckerhet. Ethioperne värdera särdeles detta kött. Asiens och Americas vild-oxar torde vara af annan art. Det samma torde gälla om den lilla bruna koen från Africa, den Demanet gifver företräde för alt ville-bråd, samt Buffons Zebu eller Bos Indicus, den Marmolieu så mycket uphöjer. Vi gå nu til Buffeln, Bos Bubalis. Italienske bufflarne hafva et svart illa luktande och hårdt kött, som endast ätes af Judar och den gemena hopen: Misson. Maillet säger, at Buffel-köttet är god spis, men det är dock visst, at knapt den ringare folkhopen håller denna föda til godo: Alpinus. I Fide är Buffel-köttet godt och fett: Bosman. I Cap är det, enligt Kolbe, sämre än oxkött, magrare och sträfvare. I Achin på Sumatra äro Bufflarne store och välsmakande. Red. d. Voy. Holl. Des Rhodes fann detta slags kött i Tunquin icke oäfvet, fast sämre än ox-kött. Det ätes dock af folket: Turpin. Indianerne, på Savu, äta häldre Bufflar, än får och getter: Hawkesworth. På Malabariska kusten är det sämre än oxkött, dock godt: Dellon. Men uti rätta Indien torrt och oäteligt, om det icke starkt späckas: Saar. Invånarne på Macassar gifva vilde bufflar företräde för de tama: Walentyn. Capska vild-bufflen, (Bos Cafer,) har et groft, ej mycket fett kött, men och af en vild angenäm smak: Sparrman. Thunberg. Fermin omtalar et slags små Bufflar på Surinam, kortbente, med bredt hufvud och bringa, samt smal bakdel, och hvilkas kött skal vara bättre än kalf. Bos Bison, Americanus har om hösten i Louisiana et fett och saftigt kött: Hennepin. Catesby säger, at det har en god hög smak, och liknar ej mera oxkött än villebråd liknar får. Jefferys håller Koernes kött godt, men tjurarnas för hårdt. Brickell deremot förklarar köttet för groft och sämre än oxkött, hvaruti ock Lawson instämmer. Denna motsägelse förenas dermed, at Bison, til kön och ålder, är af olika godhet. Kalfvarne hållas af alla för förträffeliga. Musk-oxen, (Pennants Arctic Zoology. Musk-ox) håller sig högst i Norden, äfven vid Hudsons Vik. Des kött tros vara hälsosamt, förmodeligen af orsak, at det luktar Apothek. Leiste intygar, at det vissa årstider ej kan ätas för Muskus-lukten. Cfr. Voy. au Nord. Här vore mer at tillägga, om rumet tillät, särdeles om Bos Grunniens, från Tibeth och andra orter i Asien, hvars svants hållas i så dyrt värde uti Indostan. Köttet är fett, men ej godt. Dock fångas djuret af Kalmycker till mat: Ryschkow. Hvad det kan vara för en art vild-oxar på Ceram, dem Walentyn så uphöjer, vågar icke Utgifvaren gissa, utan låter dem sluta troppen, emedan de i denne Auctors omdöme voro läckrare, än alt det kött han ätit i sin hela lifstid.
- ↑ (*) Ifrån den tiden våre föräldrar lemnade den retande åtankan af Häst-kött, måste Historien om denna läckerhet sökas öster ut. De nya försöken i Sverige löna ej mödan at nämna. Premier och Pensioner kunna som knappast truga häst-köttet i Svenska magar. Dock lärer fördomen mera deri verka än smaken. Buffon kallar häst-köttet elakt, hårdt och osmakligt. Denna dom är för hård; åtminstone äger den ej rum i allmänhet. Zuckert kallar det svampaktigt, men mycket sött, at det måste starkt salpettras. Vid kokningen, bör ock det myckna skummet flitigt borttagas. Men man skrifver ej för Kockar. Ingen Europeisk Nation gör sig hufvudsaklig näring af hästen. Lapparne nyttja stundom köttet efter de hästar de flått åt allmogen i Norrland. Samojederne upäta sjelf-döda hästar: Le Brun, och räkna hufvudet för en läckerhet: Salmon von Goch. Men om man vil känna rätta Häst-ätareslägtet, så måste man förfoga sig til Tatariet. Akerman Tatarerne äta mycket häst-kött: De la Mottraye. Han åt hos Crimska Tatarerne et häst-föl, det han höll för kalf. En Mirza af denna Horde försäkrade honom, at häst-föl ansågos för främsta läckerheten äfven på de förnämsta bord; samt at intet villebråd kunde vara så angenäm skänk. Alle högtider serveras med häst-kött. Krimske Tatarerne steka det på kol, eller ock låta det mörna litet under sadelen. Mem. des Jesuites. Så gjorde ock deras förfäder i Strabos tid. Af Purchas ses, at de äta det häldre än fåroch ox-kött, såsom starkare mat, dock altid utan bröd. Nogayske Tatarerne undersöka ej hästens dödsfall, utan förtära honom half-kokt på god tro: Herberstein. De hålla häst-hufvudet för bästa stycket, och använda i synnerhet det vid sina gillen; men en utmärkt vän blir fägnad med fet-tarmen: Petrejus. Voy. au Nord. Om desse Tatarers smak för häst-kött handlar äfven Olearius och Hakluyt. Tobolske Tatarerne tractera med föl-ungar vid sina gästabud: Herberstein. Wreech. Precop Tatarerne äta hälst hästkött af all mat: Herberstein. En Mirza skulle hos dem gifva en slät festin, utan denna högtidsrätt. Tatarerne Bratski i Siberien lemna icke sina döda hästar åt rof-djuren. De utgöra ock Buräternas yppersta läckerhet: Georgii. Cirkasserne däremot äta det sällan: Mem. des Jesuit. Östre Tatarerne äta det gerna: Martinius. Jurg. Andersen. De slagta dem för födan. Voy. au Nord. Mongolerne (som äro samma Östre Tatarer) fingo många goda mål af de hästar, som i deras öknar omkommo vid en Rysk Ambassade: Brand. Jurgen Andersen berättar, at Usbeckske Tatarerne äta begärligt häst-kött, samt at de förnämste tilägna sig hufvudet, såsom bästa stycket. Bernier åt äfven hos dem en skäligt god häst-ragout. Pilau med hästkött är Buchariska Tatarernes högsta läckerhet. Voy. au Nord. Tatarerne i China slagta och äta bästa Åsnor och hästar: Ekeberg. Med et ord, Häst och Får utgöra Tatarens käraste föda. I China har hästkött mycket allmänt värde: La Loubere. Churchill. Det föres där til salu, Lett. edifiantes, särdeles för allmänna hopen: Du Halde. Le Gentil såg där hästkött föras til torgs: Cfr. Churchill. Men man må icke förbigå Kalmyckerne då frågan är om häst-kött: Pallas, Schnitscher. Opitz berättar, at de til slagt utvälja de fetaste oberidne hästar. Dessas kött var förträffeligt, hade en blandad fetma, och ehuru Optiz i början fann det något motbjudande, så blef det dock honom snart en läckerhet. Wolgiske Kalmuckerne äta sjelf-döda hästar. Russ. Saml. Äfven hos dem räknas fölen för läckraste rätten. Phil. Trans. Bell försäkrar at Kalmuckerne mera värdera häst än ox-kött. De äta det stekt, osaltadt utan bröd. Vid Czar Peter I. Armée störtade en natt 500 hästar, hvilket var en kostelig tilfällighet för Calmuckerna. Han berättar ock at Calmuckerne steka häst-köttet på halster, äta det sällan rått, om ej i högsta nödfall. Men sol-torkadt och spiket nyttjas det ofta, och Bell fann det icke oäfvet. Enligt Gmelin äta Jakuterne häldre häst än ko-kött. At äfven Doniske Cossakerne spisa hästar, intygar Munnich. Hästar ätas i Tunquin: Turpin. Man fikar där efter detta kött: Richard. Det hålles där jämngodt med ox-kött: Dampier. Ja säljes på torgen, som en läckerhet: Wallentyn. Battas på Sumatra äta hästar: Forster. Indianerne på ön Savu räknar hästkött näst intil svin-kött: Hawkesvorth. Morerne i Cotebiga på kusten Coromandel, anse hästkött för en högtids-kost. Rec. des Voy. Holland. Araberne äta ock hästar, fast icke allmänt. Perserne plägade i Herodoti tid, vid stora högtider, steka hela hästen och sätta den sådan på bordet ostyckad. Detta var sannerligen en respectabel stek. På Värdshusen i Persien vankade äfven häst-stek i De la Portes tid. Enligt Dapper, skola Negrerne på Guinea kusten mycket värdera häst-kött, fast det sällan lärer där vanka. Äfven från America njuter hästen loford för des smaklighet. Anson omtalar Patagoner, som häldre åto hästän ox-kött. Uti bihanget til Ansons resa, läses at Patagonerne äta hästkött både stekt och rått; at det utgör detta folkets förnämsta spis och läckerhet, så at de försmå alt villebråd, då häst-kött vankar: Falkner. Ghilesaren äter hellre häst än oxe: Frezier. Les Pampus, en Nation vid Buenos Aires, äta så gerna hästsom ox-kött: Cattaneo. Apacherne i östra America äro snåle därefter. Hist. de California. Man vil ock något tillägga om vilda hästar. Desse hållas för än läckrare. Ätas gerna af Kalmucker: Pallas. De äro högst värderade i China: Du Halde. I Crim hållas de läckrare än kalf-kött, men Beauplan fann deras kött något fade. Det af Equus Lemionus eller Dsiggetai får största företrädet i Mongolernes och Tungusernes omdöme. De vilda hästar, som fångas i Norra Africa berömas högligen af Araber, som ätit dem: Purchas. Ju yngre det är, desto bättre för smaken.
- ↑ (*) Åsnans kött har äfven kommit på bordet så i äldre, som sednare tider. Hippocrates tycktes ej vara hatare däraf, men Galenus förkastar det såsom hårdsmält och osundt, ehuru det, i hans tid, räknades af somliga näst efter Hjort-kött. Enligt Aristophanes, åts åsnan af Athenienserne; hon kom ock ofta halfstekt på Persiska Konungarnas bord: Herodotus. Mecænas införde i Rom den seden, at äta unga åsne-föl: Plinius; och Rochefort skrifver, at Spaniorerne, i hans tid, gerna spisade en sådan stek, hvilket bekräftas af Davies. Men gamle åsnors kött, särdeles de utkördes, är vedervärdigt, segt, hårdsmält: Nobleville. Buffon förklarar det mycket sämre än häst-kött til alla omständigheter. Likväl ätes det än på några orter. Oribasius moquerar sig öfver någre, som i Grekeland åto det hårda och osunda köttet af gamla arbets-åsnor, förklarandes dem åsnaktiga både til kropp och själ. I Egypten ätes det ej mera, såsom i Galeni tid: Alpinus. I China har deremot rätta åsne-ätandet kommit i gång: La Loubere. Ekeberg berättar, at Tatarne i China slagtar ömse hästar och åsnor, och äta gerna de sednares kött. Det hålles ock falt i Canton för amateurer af denna vara. Le Gentil fann det på torgen i China, och i slagtarebodar. Ifr. Purchas. och hos Churchill läses, at Chinesaren gifver åsnekött företräde för Capuner och Fasaner. Mulåsnor hafva fått samma omdöme af dem, som försökt deras kött. Siamerne äta allmänt mul-åsnor: La Loubere. Herbert såg Perser äta både åsneoch mul-åsne-kött. Chinesaren gifver ock mul-åsnan företräde för oxkött: Frezier. De vilde åsnor eller de gamles onagri få mycket loford. Deras kött går nära hjortars: Zuckert. Jurgen Andersen berättar, at Usbekske Tatarerne äta villåsne-kött med lök och peppar, half-stekt eller half-kokt med smör. Marmolius fordrar dock, at man låter det stå kokadt et par dygn, emedan annars vilda smaken är för stark. I det varma Africa, där sådant föreslås kunde dock på två dygn, någon än sämre smak infinna sig. Vilda åsnor räknas af Rubruqui, bland Tartarernes läckerheter. Araberne äta begärligt dessa djur, uti Norra delen af Africa. Africas Villåsne-föl voro ock mycket värderade i Rom. Bruyerin jämför deras kött med hare och hjort. Et slags vilda Mul-åsnor finnas i Tatariet, som, enligt Du Halde, ätas med största nöje af Tatarerne; och Negrerne i Angola, betyga icke mindre åtrå efter en i deras ort, sig uppehållande art Mul-åsnor: Cavazzi. Utgifvaren vil dock anmärka, at de fläste resande bortblanda den vilda Åsnan med vilda Mul-åsnan, som är Equus hemionus Pallasii. Här til får man ock lägga, at Zebran gerna ätes af Hottentotter: Sparrman; och af Negrer: Cavazzi.
- ↑ (*) Camel-kött, räknas af Browne för godt och hälsosamt, äfven af Cardanus; af Herbert åter, för torrt och magert. De la Valle försökte och fann det tämeligen godt, men hårdt. Irvins, mört men groft och likt tjur-kött. Det är naturligt, at särskilte omständigheter förändra saken. Hos de gamle hade dock Camelen mycket bifall. Aristoteles kallar des kött det förträffeligaste af alla kött-arter, och vad värde Camel-sporarne hade i Roms ypperliga tide-hvarf är nogsamt bekant. Såsom Camelen är et djur, ämnadt för Sydlige länder, så är det äfven derifrån, som vi böre hämta kunskapen om des smak. Början må då ske hos Araberna, som mäst umgås med denna afvel. Det är sant, at någre neka det Araberne äta Camel-kött, och ibland dem är Pocock, som tillika säger, at Turkarne särdeles sätta värde derpå, och unna icke Christne äta deraf. Kanske han träffat någon enskild Horde af sådan smak; men det är vist, at detta omdöme ej gäller om Araber i allmänhet. Camelen är Arabens läckerhet: Russel. En Arabisk Emir i Syrien undfägnade Engelsmän med Camel-kött och Dadlar: Phil. Trans. abr. Houttuyn berättar, at Africanske Araberne sönderhacka och steka Camel-kött, samt förvara det hela året i krukor. Detta berednings-sätt förtjente närmare kännas. Hvad Windres berättar om Morerne i Africa, neml., at de soltorka och pulverisera Camel-köttet och äta det med Camel-mjölk, bör äfven förstås om Araber. Araberne i Mascate hålla Camel-köttet för sundt och värdera det mycket: Ovington. Morerne äta gerna Camel-kött i Senegal: Brue, Labat. Höst berättar, at Morerne i Fez äta Cameler, samt at Puckelen skal vara mycket läcker. Mærmolius liknar Puckelen vid et ganska fett ko-jur. Puckelen på Camel-ryggen hålles ganska läcker af D’Avity. Camelen ätes ock, enligt samma Författare, uti Numidien. Perserne plägade fordom steka Cameler hela och så framsätta dem på sina bord. Äfven Grekerne: Athenæus. Perserne, som försmå oxe och kalf, äta dock Cameler: Herbert. I Ægypten ätes Cameler, dock mäst af fattiga: Alpinus. Mongolerne äta Camel-köttet halfkokt: Martinius. Cfr. Voy. au Nord. Jurgen Andersen. Äfven Kalmuckerne: Pallas. Af Camelen har man äfven lärt sig nyttja mjölken. Araben sätter derpå et utmärkt värde, men för en Europé är den seg och mägtig, ja obehaglig. Americanske Camel-artens Glamas kött, säges uti Histoire des Incas vara godt; de tames är bättre än de vildas, som kallas Guanacos. Detta är torrt och hårdt. Likväl ätes det af Indianerne i Peru, som äfven til samma ändamål slagta de utlefvade Glamas: Ulloa. Uti Purchas samling finnas äfven intyg, at de unga Glama-kalfvar äro rätt gode; ja den läckraste mat, som kan ätas. Det skal hafva någon likhet med Kid-kött och bör ätas färskt. De gamlas deremot bör torkas och rökas, då det tager företräde för alt get-kött i verlden. America har ännu en Camel-art Pacos, som i des vilda tilstånd kallas Vicunnas. Uti Churchills Samling förklaras des kött för icke godt. Andre åter försäkra, at det kan jämföras med de Spanske Gumsar, så til smak, som sundhet. Indianerne sjelfva hålla det läckrare än får. Wafer skrifver, at det til alla delar är jämngodt med får-kött, och Bachelier kallar det ganska läckert, samt fullt så godt, som de fetaste Castilianske får. Det är förmodeligen säkrast, at vid så stridiga omdömen, hålla medelvägen. Camelerne äro idislande gräsätande djur, kunna således icke vara osmaklige; de unge och fete böra sannolikt upnå en förmånlig grad af välsmaklighet. De gamle deremot, som blifvit med bördor och släp utpinade vid Potosi grufvor, eller andra arbeten, måste förlora mörhet och smak, såsom gamla Inventarie-oxar vid bortarrenderade Säterier.
- ↑ (*) Björn-kött berömes och lastas ömse; dock är deras antal större, som uphöja, än de, som förringa des värde. Tantzer förklarar det sött och äckelaktigt. von Rohr, at det är sötare och vämjaktigare än tama Svins kött. Schreber, at det väl icke är oäteligt, men har dock en sötaktig smak, som icke behagar alla. Buffon, at det är äteligt, men, såsom det är blandadt med et oljaktigt fett, så kunna blott fötterna anses för läckre, emedan de bestå af et fastare ämne. Men omständigheter förändra saken. At ungarne äro rätt gode, intyga Sauri, Buffon, Pennant, Wormius, Mercklein, le Beau. Årstid, föda, ålder, m. m. ja äfven någon art-förändring i olika Climat, har däri del. Ol. Mag. intygar, at björn-kött äts i Norden. Lapparne äta det än med god smak, och börja med bloden: Fjällström. I Jemtland ätes det äfven; är sötare än Svin-kött, brunt och groft: Nordholm. Wormius skrifver, at det äts i Norige, särdeles af unga djur, samt sades vara fett och nog välsmakande. Undalin, at björn-köttet där täflar med svin-kött. Men man bör då göra tilbörlig skillnad på detta villebråd. En gammal svart björn, som äter as, och ligger om vintern på öpen mark vid en gran, kallas i Norige Häst-björn eller Rof-björn; des kött ätes icke, ty det är magert och segt: en yngre, svart eller svartbrun och silfverhårig, som äter gräs, och ligger i ide vintren öfver, kallas Gräs-björn, och des kött ätes, varandes en björn-skinka inlagd i ättika och sallake, och därefter rökad, mycket läcker. En än yngre kallas Möurtus (Myr-björn) och har läckert kött; den blir med åren gräsbjörn &c. Björn-hufvudet och tassarne äro utomlands en läcker Herre-mat: Hammer. Gunnerus vet många i Norige som funnit björn-kött synnerligen välsmakande: Acta Nidros. Björn-köttet säges icke smaka illa, men är något för lebberaktigt, undantagandes när det saltas, då en fet björn-skinka mycket berömes, och räknas för ganska hederlig på et bröllops-bord. Chinesarne räkna björn-kött bland deras aldrastörsta delicer, efter Du Halde, och låter Kejsaren, då han vil göra en ståtelig anrättning, sända 50 eller flera mil til Tatariet för at hämta det: Pontoppidan. Af alla Europeiska Nationer, äro Schveitzarne synnerlige älskare af björn-stekar, särdeles efter unga djur: Merklein. Äfven vid sina gästbud, nyttja de denna anrättning på de förmögnare borden: Plantinus. Alla Nationer i N. Asien, som idka björn-jagt, äta ock köttet, särdeles Tunguserne: Bell; och Kamtschadalerne: Steller. Men de norre Americaner synas än mera värdera detta djur. Svarta Björnens kött i Canada, särdeles des fötter, hållas för den bästa mat, som kan fås, hvarmed äfven Lahontan, för egen del, instämmer. Canadas inbyggare undfägna med björnars kött, dem de haft 2 à 3 år hemma och gödt: Chamolain. I Carolina är björn-köttet värderadt, men blott vissa årstider. Den tiden då björnen i Carolina äter de bäska Tupelo-bären, får köttet deraf en vedervärdig smak; det är ock mycket elakt och fränt då han har til sin föda Sill, som då stiger up i floderna at lägga råmmen; men på hela året annars är des kött af så god smak, som något annat; fettet är rätt delicat och lättsmältare än något annat. En björn-unge, som är fet om hösten, af de frukter han ätit, är en läcker mat: Catesby. Med detta intyg, instämmer äfven Brickell til alla delar, när han skrifver om Carolinas björn-kött, at det ger ej det bästa fläsk efter i smaken, varandes midt imellan ox-kött och fläsk. En björn-unge är en den delicataste rätt, och hålla Planteurerne det köttet för ypperligare än både oxesvinkalfoch får-kött. Det ser ock så väl ut, som det smakar, ty fettet är snö-hvitt, och det sötaste fett af något djur i verlden; det är tjenligare än alt annat at steka fisk med; man kan dricka ut et qvarter af sådant fett smält, utan någon påföljande upstigning. Brickell, som var prevenerad emot björn-stek, blef en gång ovetande tracterad därmed, då han åt den för svin-stek, och tyckte denna stek vara den läckraste mat i sitt slag han nånsin smakat. En skinka deraf är extraordinairt god, men härsknar snart. När björnen äter fisk, särdeles Sill, som et par månader är hans mästa mat, är köttet icke godt, ej heller då han äter Gumberries. Lawson tillägger, at Carolinas björnar icke äro af det största slaget; han fann dock köttet vara midt imellan svinoch ox-kött. Ungarne kunde vara en mat för de kräseligaste munnar; hvarföre han tillägger dem företräde för oxe, kalf, svin, gumse, så at han ej vet sig hafva ätit bättre kött i Europa. För öfrigt bekräftar han, efter bokstafven, Brickels intyg om fettets egenskap. Vildarne i Carolina äta derföre hälst fett björn-kött. Af Kalms intyg är bekant, at ej allenast Canadas inbyggare, utan ock Pensylvaniens och Virginiens, tillaga och äta björn-kött på samma sätt, som svin-kött; samt at både sämre och bättre folket hålla det för rätt godt. Detta bekräftas för Virginien i Phil. Trans. abridg. Födan utur växt-riket förbättrar köttets smak. Särdeles Ållon: Pennant. Indianerne i Canada räkna björn-kött rökadt för en god mat. I Julii månad, då björnens brunsttid är, har köttet så vidrig lukt och smak, at folket knapt gitter röra det, men sedan björnen en tid fått gå och äta allehanda frukter, särdeles vindrufvor, får köttet en excellent smak, som det sedan behåller til våren, men har därhos det fel at vara mycket oljaktigt. En björn-unge räknas för at vara rätt så god til smaken, som et lamb: Jefferys. Bossu blef äfven där undfägnad med boucannerad björn-tunga och björn-svants, och fann dem rätt goda. I Acadien håller man björn-köttet för ganska godt: Diereville. Asiens björnar på bergen Honquang i China, finnas så fete, at de äro odräglige. Kejsaren i China sätter sådant värde på björnar, at han låter björnjagter anställas många mil up i Tatariet, när någre högtidelige Festiner skola gifvas: Houttuyn. Det läckraste på björnen äro des tassar. Därom instämma Catesby, Brickell, Schreber, Buffon, De Pratz, Dapper, Pennant, Brookes, m. fl. De skola ännu i vår tid framsättas på Fursteliga bord i Tyskland, rökade och saltade, och vara den största läckerhet. De voro redan i Plutarchi tid kände för denna egenskap. Academici Parisienses hafva anmärkt, at denna läckra biten är et fett, hvitt och fint ligamentum, ungefär af en fingers tjocklek, som sitter under fram och bak-tassarna, och tros gifva den näring djuret njuter, då det suger ramarna. Mem. pour serv. a l’Hist. d. anim. Tillagade med sötsur Sauce skola de vara ogement smaklige: v. Rohr. Dernäst får fettet des utmärkta loford, hvilket, enligt Bossu, i Louisiana skal nyttjas til Saucer, bakelser m. m. blifva så hvitt och klart, som den bästa bomolja och nyttjas til samma behof: Du Pratz. Det skal ätas med honung: Churchill, samt enligt Steller icke stelna. Svantsen är ock god, men hufvudet sämsta stycket. (b) Ursus Arcticus eller hvita Polar-Björnen, har äfven fått flera goda loford; hvartil dock den upfriskande matlusten i Polkretsens grannskap torde haft mästa delen. Engelsmännerne åto en vid N. Zemblia och funno köttet rätt godt och til utseende vackert. Voy. au Nord. Ryssarne, som kastades til en obebodd Ö vid Spits-bergen, funno det likna ox-kött. Grönländarne äta det gerna: Crantz. Det skal vara hvitt och fett, samt likna får-kött: Cranz, Pennant. Munks besättning fann det nog godt. Pellham fann det så godt som ox-kött. Des fett är mera penetrant än den svarte björnens, ock drickes af vilda Americaner, såsom en liqueur: Sauri. Imedlertid är det säkraste omdömet, at kalla detta kött osmakligt. Phipps fann det segt. Det är sämre än den svartes: Sauri. I Churchills Saml. finnes intyg af Engelsmän, som funnit det tranaktigt och fränt, samt mådde illa däraf, och Engelsmännerne, som åtfölgde Cook på des sista resa, gifva de vid Berings-sundet skutne Polar-björnar det intyg, at deras kött hade en tranig fisk-smak, fast de voro något bättre än valrossar. (c) Ursus Lotor; Sjupp, ätes i N. America allmänt. Hos Churchill finnes han beskrifven så god som lam-kött. Josselyn kallar honom synnerligen god, som en Di-gris. Kalm berättar at han ätes som en skön mat. Sloane, at han ätes mycket på Jamaica. Lawson, at han nyttjas i Carolina, men man bör helst välja den tiden, då han ej lefver af fisk: Catesby.
- ↑ (*) Elefantens kött beskrifves såsom hårdt och osmakeligt. Det är äfven svampaktigt: Schreber. Kolbe fann det ganska elakt, grof-trådigt, hårdt, osmakligt, och så svampaktigt, at vid kokningen 5/6 inkrympa. Loyer beskrifver det såsom likt ox-kött til färg och smak, men mycket gröfre och hårdare. Likväl ätes det af alla Neger Nationer i Africa. På Guldkusten, äta Negrerne det, helst stinkande: Purchas. Negrerne i Fetu hålla det bättre än Hjort och Rådjur, ja, köpa det för guld, och om djuret än flera dygn legat dödt, samt tagit röta och maskar, så äta de det ändå: Muller. Denna mortification är i vist anseende nödig, emedan det torra och sega köttet därigenom blifver mört och tål likafullt stark kokning. Negrerne i Bouré finna det godt: Des Marchais. Negrerne vid Franska Factorierne äta det med förnöjelse: Demanet. Äfven vid Sierra Leona: v. d. Gröben. I Guinea hålles det för en förträffelig föda: Smith. I Angola räknas det för synnerligen välsmakande, helst då matkar tilkommit: Cavazzi. Så at en Prinsessa i Angola undfägnade von der Broeck med en sådan stinkande stek af en ung Elefant. Rec. d. Voy. Holl. Negrerne vid Sofala äta det äfven, samt Hottentotterne: Sparrman. Och Æthioperne: Grew; hvilke sannolikt äro Strabos Elephantophagi. Européer, som på dessa orter ätit Elephanters kött, hafva funnit det likna oxars, särdeles när det fått des fumet. Jobson tyckte det vara en god och smakelig spis, och Portugisiske Amiralen Cabral fann det tjenligt at inskeppa til Besättningens förnödenhet: Prevost. Uti Ostindien blifva Elefanter ej ätne på Ceilon, eller någon annan ort, utom i Tonquin: Langhans. Där skola sjelfve Konungarne hålla dem för läckerhet: Lettr. edif. och folket äter dem med huden: Richard. Elefant kött hålles där til köps på torgen: Vallentyn. Den unge Elefanten anses för ännu bättre, ja, enligt Brue och Labat, är den läcker. Men snabelen är dock den mäst värderade delen: Hessen. Den kan gifvas åt Mandariner såsom en dyrbar skänk: Walentyn, och är, enligt Bernier, den läckraste mat man vil äta. Konungen i Tonquin plägar därföre, då han mister någon Elefant, gifva kroppen åt pöblen, men snablen åt de förnämste Mandariner. Näst snablen tager svantsen sin plats på läckerhetens vägnar: Cavazzi; på hvilken dock icke mycket äteligt lärer finnas.
- ↑ (*) Trichechus Manatus L. eller Buffons Lamantin uppehåller sig så uti de varma, som kalla Oceaner, och berömes af de flästa såsom ganska smakelig och hälsosam. Djuret lefver endast af sjöväxter på hafsbotten. Utgifvaren tror sig bäst förena de stridiga omdömen, då han gör skillnad på späcket och köttet. De, som likna Lamantinens kött vid kalf, måste mena det sednare. Hit höra Gumilla, Condamine, Pomet, J. Acosta, D’Avity, Legvat, Vogel, Lemery, Houttuyn, Thevet, Bancroft, Herbert, Du Tertre. Likväl instämma alla däruti, at det är fastare, fetare, behagligare, samt har ofta flera tums späck. Adanson kallar det blekare och läckrare än kalf-kött. Benzoni däremot yttrar sig, at den, som jämför Lamantin med kalf, måste aldrig hafva ätit kalf, utan har han funnit det saltadt likna fläsk. Äfven flere hafva funnit det likna svin-kött, såsom Recchi. Du Tertre skrifver, at späcket kan nyttjas til samma bruk som fläsk, samt, at det smältes och ätes på bord. Houttuyn, at det 4 à 5 tum breda späcket, liknar ej allenast, utan öfvergår äfven svin-fläsk. Barrere, at Lamantin liknar aldeles svin-fläsk, och kan af en okunnig lätt ätas därföre. Zuchelli fann Lamantins-köttet til utseende och smak aldeles likna fläsk, och räknade för lycka at få äta deraf i Congo. I Hortops smak var det ej mycket olikt en skinka: Hakluyt. Alle desse synas för utgifvaren hufvudsakligen mena Lamantinens späck och kan hända det saltadt. Men sjelfva köttet liknar Oviedo vid qvig-kött. Auctorerne hafva ock ofta jämfört det med Thon-kött, (Scomber Thynnus) hvars smak så mycket afviker från vanlige fiskars. Hit höra Demanet, Clusius; men det hålles tillika vida bättre. Fettet har särdeles den egenskapen at icke mögla eller härskna: Rochefort. At upräkna alt beröm, det Lamantin fått, skulle blifva för vidlöftigt. I Södra Americas floder är det af delicat smak. Lettr. edif. Vid Amazon-strömen öfvergår det all inbillning: Acunna. Vid Plata-strömen är det af rätt god smak: Drake. I Brasilien öfvergår det all fisk, och smakar, alt som det tillagas, af oxe, får, svin: Purchas. På Antillerna är det ypperligt, man mår ej illa deraf, ehuru mycket man äter. Beschr. d. Antillen. Hela båtlaster deraf föras til Antillerna från fasta landet: Houttuyn. På Isle de France värderas det mycket: De la Flotte. Rökadt hålles det för läckerhet i Congo: D’Avity. Ja, för Kongamat: Pigafetta. Men alla delar äro ej lika läckre. Det bästa stycket är från halfva refbenen til buken: Brue, Labat. Houttuyn förklarar spenarna för en särdeles läckerhet. Dampier intygar ock, at man utskär buken på de gamla djuren, men på de unga är svantsen en synnerlig läckerhet. Man kan ock anse di-kalfvarne för den största kräselighet. Man äter köttet helst stekt, ty det fordrar hela 8 timars kokning. Månge förklara det bättre rimsaltadt, än aldeles färskt. Sjelfva den tre fingers tjocka huden kokas och smakar som ox-fötter: Barrere. At köttet tilllika är hälsosamt intyga alla, och Acunna tror det gifva dubbelt kraftigare näring än gumse-kött. Läsaren är således någorlunda satt i stånd, at döma om denna ryktbara läckerhet. Men såsom Pennant gör skillnad imellan de omtalade Lamantiner, och den art, som af Steller funnits och beskrifves vid Berings-Ön, så har man sparat des och Krascheninnikows något omständeligare antekningar, för at sluta denna artikel. Den sednare utlåter sig om Kamtschatkas Lamantin sålunda: Lamentins eller Manati köttet vid Berings-Ön behöfver lång stund at kokas, men smakar rätt väl, och har likhet med oxe-kött. De ungas fett liknar svinfett, och det magra liknar kalf-kött; det samma är snart kokt, och sväller så up, at det efter kokningen intager dubbelt så stort rum, som det hade då det var rått. Det är omöjeligt at få fettet på hufvudet och stjerten genomkokt; refbenen och ryggen äro läckerbissen: Krascheninnikow. Manatus, Trichech. Man., vid Berings-Ön i östra hafvet, på den fann Steller fettet imellan inra och yttra huden öfver kroppen, vara merendels en tvärhand bredt, något stadigt, hvitt i förstone, men sedan af solens verkan gult som smör. Det var rätt angenämt, så til lukt som smak, ojämförligen bättre än alla andra sjödjurs fett, ja äfven mycket ypperligare än de fyrfotade djurens, ty det höll sig ganska länge, äfven i de varmaste dagar, utan at härskna eller få ond lukt, och var därjämte, sedan det blifvit kokadt, så sött och smakeligt som mandelolja, tjenligt at i alla fall nyttja i stället för smör, hvarmed ock den förmonen fölgde, at det ej gjorde äckel eller förtog matlusten, fast man tog hela glas deraf til lifs. Fettet på stjerten var hårdare och stadigare, och altså sedan det kokats ännu mera välsmakande. Sjelfva köttet bestod af starkare och tjockare fibrer än oxe-kött, och behöfde tämmeligen länge at kokas, men blef då rätt godt, och kunde knapt skiljas från oxkött. Fettet på ungarna liknade ganska mycket friskt svin-fläsk, och köttet var ej på minsta sätt olikt kalf-kött, det var lättkokt, och svälde ut under kokningen, så at det intog dubbelt större rum i grytan. Det var märkeligt med detta djurs kött, at det ännu rått kunde länge hänga i fria luften, och då blifva fullt av mask, utan at ändock få någon stank. Detta kött låter ock insalta sig, och blir då rätt godt. Et sådant djur vägde på ofvanberörde ställe 8000 ℔: Steller.
- ↑ (*) Detta senfotade djur räknas i Cayenne för välsmakande, när köttet är fett; annars är det hårdt och segt: Jefferys. Men enligt Fermin är det gemenligen magert och gifver följakteligen icke många läckra måltider.
- ↑ (†) Manis eller Landtödlan, så kallad för des fjällika beklädning, ehuru för öfrigt däggande och försedd med varm blod, är ej allenast ätelig, utan ock särdeles des svants, hållen för en synnerlig läckerhet: Houttuyn. En Manis, som i Africa kallas Quogelo, ätes af Negrerne, som finna des kött hvitt och läckert: Des Marchais. Pennant förklarar det äfven för excellent. Manis Pentadactyia ätes gerna af Chineserna, och beskrifves såsom fet och söt: Walentyn. Bontius intygar ock, at des kött är allmänt begärligt i Indien.
- ↑ (*) Alla arter af detta slägte lefva, såsom bekant är, af Myror, dem de krossa med sina tandlösa käkar, sedan de, med sin långa ormlika tunga, liksom pumpat dem in i sitt gap. Af denna föda får deras kött en stark smak. Myrmecophaga jubata har en obehaglig smak, men ätes dock af Indianerna: Pennant. Kolbe omtalar et Erdschwein på Cap, som är en Myr-ätare. Han fann det smakligt och sundt; åt det ofta med god matlust, och mådde därefter aldrig illa. Des kött var fett och liknade Vildsvin.
- ↑ (**) Oribasius, som mycket agerar Censor öfver den goda smaken, undrar, at folk kunnat äta Lejon; likväl har det både fordom och i sednare tider blifvit nyttjadt, särdeles af Africaner. De gamle Agriophagi åto Lejon: Plinius. Äfven någre uti Indien: Vossius. Än i dag ätes det af Morerne i Senegal: Brue, Labat. Africanerne finna det godt: Demanet; ja rätt godt, fast det har en stark obehaglig smak: Sauri. Houttuyn skrifver, at de äfven utgifva det för sundt. Labat tror Negrerne vid Sierra Leona, som gerna äta Lejon, därvid mera följa sin hämndelystnad än verkeliga smak, emedan Lejonet altid är magert, och tyckes böra vara osmakligt. Shaw intygar däremot, at Lejonens kött i Barbariet är nog värderadt och går nära kalf-kött til smak och lukt. Hottentotterne försmå ej Lejonsteken: Sparrman. Walentyn har hört på Cap, Lejonet beskrifvas såsom rätt läckert. Kolbe går ej aldeles så vida, utan tillägger det blott en villebråds smak, som hvarken är vidrig eller osund. Detta låter ock höra sig, ty, ehuru Lejonet är et af de starkaste rof-djur, så njuter det dock endast sådana rof, dem det sjelf fäller, och försmår as, hvarföre des kött just icke kan ådraga sig den osmak, som från de flästa rofdjur är oskiljaktig.
- ↑ (*) Detta förskräckeliga djur är icke förfärligt, då det kommer i köket. Dess kött hålles rätt väl til godo af Indianer och Africaner. Men under detta namn begripas så många särskilda djur, at utgifvaren icke vågar med visshet bringa de resandes intyg til sina särskilda arter. Om Felis Tigris L. torde dock följande böra förstås. På Java är Tiger-köttet af god smak: von der Behr. Saar tyckte det där vara smakeligt. Det anses ock där för hälsosamt: Saar. Chineser och Tatarer äta gerna Tigrar. Du Halde berättar, at Missionärerne, som af Kejsaren bekommo en Tiger til at anatomisera, funno et fingers bredt späck, imellan hud och köttet. Walentyn har, på Cap, hört Tiger-köttet beskrifvas såsom rätt läckert. Kolbe kallar det så hvitt och godt, som höns-kött, samt tillägger, at om han skulle välja imellan kalf och Tiger, så toge han häldre det sistnämnda. Tigern ätes äfven i Tonquin: Bruz, la Martin; och i Guinea: Churchill. De intyg, som af Resor i S. America hämtas om Tiger-kött, angå gemenligen Felis Onca L. I Cayenne är des kött i allmänhet magert och har ingen god lukt: Des Marchais, Jefferys. Men Indianerne i Surinam skola ej finna det osmakligt: Fermin. Det Tiger-kött, som uti Lettr. edif. säges gerna ätas af Indianerne vid Las Corrientes, är af en obestämd art.
- ↑ (**) Sedan Pennant, Buffon och Schreber utstakat flera arter af Katt-slägtet än de, som finnas hos von Linné, och de resandes intyg oftast sammanblanda Panther, Leopard och Tiger; så är ej lätt at fördela dem under sina behöriga arter. Utgifvaren frikallar sig derföre icke för misstag vid följande upgifter, ehuru han möjeligast sökt granska dem. (a) Felis Pardus. L. den rätta Panthern. Negrerne på Guinea kusten sålde en Tiger, (eller rättare en Buffons Panthére) men Frantsmännerne, som köpte den, funno köttet torrt och nästan utan smak, fast hvitt: Verdun. Uti Indien ätas Panther-djur: Dicshorn. Panther-kött ätes af Negrer, men hund-kött hålles dock bättre: Buffon. (b) Pennants Leopard (Syn. of Quad. n. 123.) ätes af Indianer och Negrer rätt gerna fastän köttet är magert: Sauri. Dock är de unga Leopardes kött hvitt och mört, samt ätes af Hottentotterne så gerna, som höns-kött: Houttuyn. Kolbe skrifver, at det liknar kalf-kött. Enligt Walentyn, skal man på Cap finna Leopard-köttet rätt läckert. Negrerne i Senegal skola anse det för så smakligt, at de räkna det för en högtidskost: Des Marchais. Cfr. Churchill. (c) Pennants Brown Cat, Buffons Couguar, finnes i N. America, och kallas af somliga: Lejon. I Carolina hålla både Indianer och Européer des hvita kött för välsmakligt och värdera det högt: Catesby. Det skal likna kalf-kött: Schreber. Månge äta det såsom en utvald mat, emedan det både smakar väl, och har så behagligt utseende, som något kött i slagtare-huset: Brickell, Regers, Lawsen. Piso skrifver, at både Européer och Americaner hålla det jämngodt med kalf-kött. Charlevoix, at Tigrarne hos Irequois af Fransoserne ätas så gerna som Gumse-kött. Men Buffon håller detta icke så aldeles troligt, utan litar mera på Des Marchais, som kallar det magert och af föga angenäm fumet. I Virginien åto Engelsmännerne det, och funno det lika med annat godt kött: Hakluyt. Förmodligen blifva äfven de öfrige arter af detta slägte lika begärligt ätne; och Utgifvaren håller tillika troligt, at Kolbes förr anförde intyg kan säkrare angå Pennants Cape Cat. a. st. N:o 131. hans betyg är så mycket märkeligare, som han sjelf ätit detta djur, samt funnit det öfvermåtton läckert, hvitt och sundt, så at han åt det nästan heldre än kalf, och särdeles då det var ungt, lika gerna som höns-kött.
- ↑ (†) Vargens kött är så odrägligt, at intet djur äter des as, om icke des egne slägtingar, som gerna äta sina likar. Sjelfve Calmuckerne äta icke Vargar, så framt icke högsta nöden förmår dem dertil, emedan de finna des kött beskt: Pallas. Vid Sierra Leona skola dock Negrerne äta vargar: Labat; och Georgii berättar, at hos Tunguserne, en varg stundom sättes på sjelfva bröllops-bordet. På Nordiska Vargar finnes för öfrigt snart sagt endast ben och skinn.
- ↑ (*) Räfven, sådan som han kännes i Sverige, är vist icke någon god stek. Han är dock bättre än vargen: Buffon. Han ätes ej af jagt-hundar, och sjelfve Kalmucken går nödigt på denna anrättning. Bruyerin har försökt äta räf-kött, men funnit det hårdt samt gement, på et sätt, det han ej kunde uttrycka. Men man bör dock märka, at i de södre länder, då räfvarne ätit sig til hull af drufvor och andra frukter, så blifva de bättre, ja fete och ätelige: von Linné. Oribasius betygar, at jägarne i Grekland fordom åto räfvar om hösten. I Frankrike hålla ock bönderne en höst-räf til godo: Nobleville, Buffon. Äfven Pålackerne: Zuckert. Unge räf-ungar, som upväxt i vingårdarna, blifva, enligt Lemery, möre och läckre. Men äfven utan denna förbättring, har räfven blifvit nyttjad til näring af de Nordiske Nationer, som, i anseende til brist på jordbruk, oftare utställas för hunger. Således ätes Räf-kött af Ostiaker: Pallas. Af Jakuter: Gmelin. Af Tunguser: Bell. Af Mongoler: Jurgen Andersen. Af Canadas infödde: le Beau. När Grönländaren svälter, griper han heldre til räfven än haren: Cranz. Hos Churchill omtalas Engelsmän, som på Grönland ätit stekta räfvar och funnit dem rätt goda. Men man bör ock märka, at då man, i Nordiska resor, stundom uphöjer räf-stek, bör sådant förstås om hvita Räfven, Canis Lagopus, som synes vara något bättre. Holländarne botade sig på N. Zemblia 1596 för skörbjugg med räf-kött, at den hvita arten. På N. Zemblia hafva flere Holländare dödat och stekt sådane räfvar, dem de funnit til smaken likna Caniner. Phipps fann köttet af Lagopus godt på Spitsbergen. I Patagonien åt Narborugh en räf, den han ej kunde skilja från Gumse. Åtminstone förtärde han den med samma nöje. Hvad räf-art det varit, är för utgifvaren obekant, äfven om Räfvarne (Canis Vulpes) i America hunnit utbreda sig Söder om Linien. Men det är visst, at de vanlige Räfvar icke sky varmare länder, ty de finnas i Marocco och ätas där, då de hafva hösthullet: Phil. Trans; och blifva ej heller föraktade af Negrerne i Angola, som finna köttet godt: Cavazzi. Jackhalsen, Canis Aureus L. är väl ingen egentelig räf-art, utan en mellan-länk, som förenar hunden, räfven och vargen; det torde dock icke räknas för obehörigt, at vid denna artikel, sluteligen bifoga, det äfven Jackhalsen mycket ätes på Malabariska kusten: Nieuhof.
- ↑ (**) Loar ätas af Kalmuckerne: Pallas. Utgifvaren har ock hört berättas at en stek af en Varg-lo skal anses för ganska smakelig i sjelfva Sverige och aldeles icke hafva den minsta vidrighet. Han har sig af erfarenhet bekant, at köttet är ganska hvitt och för ögat rätt renligt, äfven som detta djurs föda af nyss fälda djur och afsky för as, tyckes böra sätta des kött på samma lista med Tigrens.
- ↑ (†) Viverra Putorius är nog samt bekant för des odrägliga stank, den intet lefvande djur kan uthärda, och som fastnar i kläder, at de måste flera dygn nedgräfvas, innan de kunna brukas. Man har exempel på dem, som nödgats afraka sitt respectabla skägg, sedan det olyckligt vis blifvit parfumeradt af detta djurs stank. Men denna ohyggeliga verkan utsprides endast då djuret blir skrämdt, och då detta icke skedt, utan blifvit genom et promt dödande skott förekommet, har djuret ingen osmak. Indianerne i Carolina ära des kött gerna, sedan körtelen blifvit borttagen: Brickell. Kalm hörde Europeer i N. America, som ätit det, intyga, at det var godt och liknade gris-kött. Houttuyn har sedt det jämföras med vildsvins-stek, och Lawson omtalar en Indian, som gifvit Pol-katten företräde för en gödd Capun. Detta torde ock gälla om flera Viverræ, som af naturen fått detta besynnerliga vapn, såsom Buffons Chinke, Zorille, m. fl. hvilkas förmåga at göra dessa verksamma skott af resande ofta omtalas, och gjort, at man stundom gifvit dem äretitel af Enfant du Diable.
- ↑ (*) Af Musteler äta de Nordiske folkslag i Asien gemenligen alla dem, som fångas för skinnen, såsom Mårdar, Zoblar, o. s. v. Buffon intygar ock, at Mårdens kött ätes i Frankrike. Nobleville upgifver, at Mårdens kött meddelar en god näringssaft. En Mustela från Guinea omtalas af Browne, som är rätt god, när den fås ung, och Mexicanerne skola äfven, enligt Houttuyn, äta vissa Musteler.
- ↑ (**) Hermeliner, Mustela Erminea har en frän lukt, som gör des kött osmakligt, äfven för de annars icke synnerligen grannlaga Samojeder. Mem. sur Samojed. Tunguserne, som annars äta alla de djur, dem de fånga för skinnens värde, ursäkta sig dock gemenligen för Hermelinen: Bell. Men i nödfall, skräder man ej så noga, utan nyttjar dem, så väl som räfven och Zoblen: Schvarz. Jacuterne äta Hermeliner: Georgii. Det lilla djuret, som finnes på Cap sundt och välsmakande, samt af Kolbe kallas Hermelin, hörer icke til denna art. Det tvistas ock om Visslan är en från Hermelinen särskild art, hvilket dock synes troligast. Imedlertid bör här nämnas at Galenus höll torkade och saltade Visslor jämngode med Hare-kött: Houttuyn.
- ↑ (†) Auctorernas antekningar äro så mycket svårare at bringa i ordning, som de gemenligen infatta flera arter under det allmänna namnet Opossum. Detta slägte har äfven, af sednare Zoologer, fått flera nya arter. Utgifvarens enda ledband är den orten, hvarifrån Resande skrifvit, jämförd med dessa djurs vanliga latitud. Denne grund kan fuller svika, men är i brist af andra Characterer, den enda man vågat följa. a) Didelphis marsupialis L. hit förer Utgifvaren de intyg, som lemnas från Virginien samt Brasilien och des grannskap. Des kött är hvitt, fett, smakeligt och ätes af Indianer och Negrer häldre än fläsk: Brickell. Därmed instämmer och Lawson. Dampiers Squash, i Campeche viken, som sades löpa i träd och äta de bästa frukter, får en sund och behaglig egenskap och liknar aldeles en mjölk-gris. Lery fann detta djur mört. Du Mont i Mem. de la Louisiane kallar köttet godt och likt en mjölk-gris. p. 83. Därmed instämma Du Pratz Hist. de la Louisiane p. 94. och Coreal Tom. I. p. 176.: Bossu, Pennant. Men Lawson gifver det en smak imellan kalf och gris. Du Tertre åter omtalar en Opossum på Antillerne, som är stinkande och oätelig, så at ej en gång hundarne äta dem. Utgifvaren har skäl at taga den för Marsupialis, men vet icke utväg at häfva denna motsäjelse med visshet. Jefferys omtalar en Wood-Rat, som är en Didelphis, och Utgifvaren har intet annat skäl at föra den til Marsupialis än des smak, som säges likna mjölk-gris. En Didelphis ätes i Peru och säges ej vara osmaklig: Ulloa. (b) Didelphis Philander. Det torde vara denne, som af Dieshorn säges i Indien högre värderas än Harar, och af Gouverneuren på Pondichery hölls tam för köttet, fast de vilde voro än bättre. (c) Did. Orientalis Erxleb. springer i träd, såsom en Ekorn; äter frukt och smakar som Canin: Bracheviz. Men har, enligt Walentyn, en stark lukt, som snarare förgår genom stekning än kokning. Köttet skal vara segt och sött, som höns-kött, men, beredt, knapt kunna skiljas från Canin. På Molukkerne skal den vara allmänn på de bättres bord; räknas för mycket läcker och hållas såsom hem-afvel för köttet: Pennant. (d) Javan Opossum, (Pennant) som ritas af Le Brun, finnes på öarne vid Banda, ätes som kaniner och har icke den fräna lukten, som den föregående.
- ↑ (*) Utan at vidröra den frågan om Rhinoceros Unicornis och Bicornis äro tvänne särskilde arter, håller dock Utgifvaren före, at de intyg, som lämnas från Africa, angå den sednare och at de från Ostindien angå den förra. Således, hvad (a) Unicornis beträffar, så finna Siamesarne den af en utvald smak, och dela stycken af honom med sina vänner såsom en läckerhet: Turpin. På Java räknas köttet för segt och hårdt, men ätes likväl af de svarta: Salm. von Goch. Thunberg har berättat, det man på Java säljer långa remsor af Rhinoceros kött, hvilke kokas til et närande gelée. Det ätes i Indien: Dieshorn. Man öfverens kommer deri, at de gamle djurs kött är segt, läderaktigt och fordrar goda tänder: Sauri, Buchoz. Men de unge äro bättre, och en sådan måste den varit, som blifvit äten af Vernatti och funnen söt och mör. Borri har sedt en rätt tillagas af lefren, hjertat och hjernan såsom en läckerhet. (b) Bicornis beskrifves af Kolbe såsom groftrådig i köttet, dock har Kolbe ätit den med god matlust, såsom Houttuyn sannolikt förmodar, af en unge. Hottentotterne skola gerna äta des kött, fast det är segt: Kolbe; äfven flere Neger-Nationer: Sauri. Sparrman fann Rhinoceros köttet likna svin-kött, men vara gröfre. Han berättar också, at fettet, på Cap, påsaltas och nyttjas såsom smör på bröd. Enligt Brookes, skola både Holländarne på Cap och Abyssinierne mycket värdera detta djurs kött. Sjelfva den sega huden skal ätas både uti Africa och Asien: Cranz.
- ↑ (**) (a) Hippopotamus Amphibius L. eller Sjöhästen värderas mycket af Africanerne. Köttet är fett, men icke groft: Brue, Labat. Forster fann det icke bättre än oxkött; det liknade äfven oxkött, då det var saltadt. Men det feta bättre köttet bortskänkes til de förnämare, såsom en läcker sällsynthet. Hos Purchas läses ock, at det ej mycket skiljer sig från ox-kött, och hos Churchill, at det är något gröfre, samt på den grund föga aktas i Congo. På Cap anses det däremot, såsom en utvald läcker mat, både kokt och stekt. Fettet nyttjas där ock för smör: Brookes. Negrerne i allmänhet hålla det annars för förträffligt: Demanet. För Hottentotterne är späcket en den största läckerhet; smakar som Bomolja, god och färsk, och kan, då det smältes, drickas til et helt stop och därutöfver, utan olägenhet för magen: Thunberg. Detta fett har ej sådan flott-smak, såsom annat fett, utan liknar en stadig märg. Colonisterne i Cap veta icke upgifva någon kräselighet, som öfverträffar djurets fötter eller Tarsi: Sparrman. Det saltas därföre såsom smör, och ätes på bord; samt hålles för synnerligen hälsosamt. Poncet tror det väl icke vara god föda, fast Æthioperne äta det, Lett. edif. men våre Landsmäns intyg äro nog borgen för des värde och sundhet. Ibland de Auctorer, som för öfrigt instämma at uphöja detta kött, äro ock Cavazzi, Houttuyn, och Rantzau. Hit kan ock (b) Hippopotamus terrestris L. S. N. ed. X. föras. Den kallas af Auctorerne dels Anta, dels Tapir och finnes endast uti America. Köttet liknas vid ox-kött af Maffey, De Lery, Bajon, hos Churchill, och af Piso; vid Ko-kött af Pigafetta; vid Buffel-kött af Barlæus. De yngre liknas vid unga oxar af D’Acugna; vid kalf-kött, af Gumilla, Bajon. Detta sistnämnde bör förstås, när Watson upgifver det för läckerhet, Bajon för förträffligt, Thevet för välsmakande. Men de äldre synas förtjena de mindre behaglige omdömen, som gifvas deras kött, at vara groft och obehagligt; Barrere, Buffon, och icke godt at äta: Marcgraf. Enligt Bajon skal djuret ock hafva en något obehaglig lukt.
- ↑ (*) Älgen (Cervus Alces L.) förtjenar väl Hammers och Pontoppidans vitnesbörd, at likna Hjorten, til köttets egenskap och smak; men är groftrådigare och hårdsmältare. Goebelius recommenderar därföre detta kött endast åt goda och starka magar. De gamle Älg-oxars kött är i synnerhet torrare och gör ingen synnerlig anrättning på de förnämas bord, om icke genom konstens åtgärd förbättradt. Wormius har fått en Älg-stek, den han icke kunnat äta, för des hårdhet och osmaklighet. De unge äro däremot smakelige, möre och begärlige, särdeles di-kalfvarna, och om dessa tala gemenligen de Auctorer, som beröma Älg-kött, såsom Hammer, Leopold, Zuckert, Pennant. Saltadt Älgkött nyttjades i Hof-köket, uti Konung JOHAN III:s tid. Sv. Opb. Wogulerne älska i synnerhet Älg-köttet, då det, vid sen torkning, börjar lukta. Voy. au Nord. Älgar finnas uti N. America til myckenhet, och förekomma hos Resande under namn af Orignal och Muse-djur, Americanske Älgens kött berömes mycket af Lahontan, såsom läckert; såsom läckrare än hjort, samt för ingen del medförande olägenhet, af De la Poterie; såsom ganska godt i Acadien, af Diereville; såsom Canadaboernes allmänna mat, af Schlözer; såsom lättsmäldt och födande, af Brookes; såsom korrt och läckert, af D’Avity; såsom nya Englands största raritet, förträffeligaste mat och bästa kött-rätt, af Neal; såsom angenämt af Carver. Mulen och tungan äro de läckraste delar på Älgen: Leopold, Diereville, Pennant, Carver. Älg-tungor föras ofta til England från Ryssland: Pennant. I allmänhet är nödigt at, för fina gomar, något förmildra den vilda smaken med ättika, särdeles vissa årstider.
- ↑ (**) Hjort-slägtet, utbredt i gamla och nya verlden, gifver en sund näring, men under olika tillagning, olika läcker. (a) Cervus Elaphus, eller rätte Hjortar, ätas af alla kände folkslag, så när som af Indianerne på Panama näset. Utgifvaren är dock oviss, om icke Wafer, som gifvit detta intyg, menar Pennants Virginian Deer. Perser och Americaner sätta ej något värde på hjort-kött: Otter. Esquimauernes förnämsta mat består deraf: Forster. I N. England finner man synnerligt behag i hjort-kött: Neal. Äfven Indianerne i Paraguay: Muratori. I Mingrelien är hjorten bästa villebråd: Chardin. Äfven i Senegal: Churchill. Chineserne värdera mycket detta kött, särdeles rökadt: Du Halde. Då Coetlogon, Bruyerin, Pennant, Buffon, Rieger, Sauri, Houttuyn, förklara hjort-kött för torrt, osundt, hård-smält, starkt, sträft, fränt, o. s. v. bör sådant förstås om gamla hjortar, eller ock om hannarnas kött, som fällas under brunst-tiden. Däremot medgifva de alle, at de unge kalfvars och hinders kött är sundt, smakeligt, förträffeligt. Lawson vill ock försäkra, at de hjortar, som hålla sig på högder, få bättre smak än de som bebo låga platsar, och på den grund hafva Carolina hjortar så stort företräde för andra. Hjorten är ännu god til andra året: Rieger. Men redan i det tredje börjar han blifva seg, hårdsmält och från i brunst-tiden: Houttuyn. Samme Auctor förklarar äfven de hjortars kött för godt, som blifvit tidigt utskurne och få godt bete. Ifr. Nobleville. Men di-kalfvar äro en läckerhet at sätta på Furstars bord: Houttuyn, Sebizius. På en gammal hjort räknar Rieger länd-stycket för det bästa. Sauri sträcker denna egenskap til rygg-stycket och vissa lår-stycken samt testicklarna. Houttuyn värderar endast tungan, mulen och öronen. Men de nyss utskutne späde och ludne hornen skola dock anses för största läckerhet. De skola likna något Champignoner: Sauri. Houttuyn håller dem dock för hårdsmälta; Lemery för ganska läckra och födande; Bruyerin för Kongamat. De skäras i skifvor och stekas, sedan de förut blifvit upblötte, och ätas såsom kräslighet: Zuckert. Chineserne bereda äfven en rätt, som förbehålles de stora Herrars bord, neml. torkade, men i risvatn upblötta hjort-senor, som kokas til soppor med krydder: Du Halde. Le Gentil åt denna anrättning i China med nöje, och instämmer med Du Halde om beredningen. (b) Cervus Dama. Dof-hjortens kött är läckrare än den föregående: Houttuyn; samt mera beblandadt med fett. Act. Berol. Rzaczynski kallar det derföre smakeligt och läckert, och Zuckert ogement mört. Detta beror dock äfven på ålder, brunst-tid och flera omständigheter. Dikalfvarne skola vara förträffeligare än alt annat villebråd: Zuckert. (c) Cervus Camelopardalis, eller Cameloparden, kan väl höra hit, fast den verkligen utgör et eget slägte. Coetlogon kallar des kött rätt god mat. De unge skola vara rätt gode, men stundom hafva en bismak. Hottentotterne älska i synnerhet märgen: Sparrman.
- ↑ (*) Rådjuret (Cerv. Capreolus L.) är bäst af hjort-slägtet. Des kött kallas ganska godt af Fouilloux; vida öfverträffande hjort-kött, af Coetlogon och Wormius; läckert, men aldrig fett, af Pennant. Man bör dock märka, at betes-parkernas olika beskaffenhet gör stor skilnad på detta smakliga och sunda villebråd, ty då djuren vistas på sumpige orter, duger köttet knapt at äta. Men på höga och med löf-buskar klädda trakter blir detta kött förträffeligt, särdeles af unga djur, om 1 eller 1 12 års ålder: Houttuyn. De Råbåckar som äro äldre än 2 år, hafva et torrt och osmakligt kött, men honornas och killingarnes är löst, särdeles om de vistas på högländta orter: Buffon.
- ↑ (**) Ren-kött förtjenar rum bland Nordens bästa villebråd. Man vil ej nämna bruket af de tamde hos Lappar, Samojeder, Siberianer, Koräker, Tschutsker, utan blott betrakta dessa djur i deras frihet. Pontoppidan får ej många medhållare däruti, at Renens kött är torrare än hjortens, ej heller Brookes, som kallar det fade. Det är tvärtom mindre torrt och mera läckert än hjortens: De la Mettraye. Nordens bästa och hälsosamaste villebråd: Zuckert. Grönländarne älska ingen föda högre: Crantz, Fabricius. Engelsmännerne funno det af förträfflig smak på Spitsbergen: Phipps. N. Americas Caribou vid Hudsons vik, som af De la Poterie beskrifves såsom bättre än hjorten, och liknade kalf-kött til smaken, är en villren. Ren-tungor rökade hafva sitt kända värde, utom Houttuyn och Kleins intyg. På Konung JOHAN III:s taffel gafs saltadt Ren-kött. Sv. Opbörd. Vilda Renarne blifva i högsta Norden obegripligt fete på en korrt tid: Crantz.
- ↑ (*) Stengeten (a) Capra Ibex Linn. är et fjäll-djur, får af Zuckert det intyg at hafva et hårdt och svårsmäldt kött. Detta har til det högsta rum vid de gamle båckar, ty Stengeten får af
- ↑ (**) Blainville, åtminstone på Tyrolske bergen, namn af öfvermåttan god och välsmakande. Därmed instämmer ock Pennant. Men alla äro ej lika smakelige, ty man bör märka, at det finnes af Stengetterna i Schveitz 2 sorter, Vald-thier och Hochbirg-thier; de förre hålla sig mera nedre i skogarna, och de äro fylligare, men ha ej så smakeligt kött; de senare hålla sig på högsta bergspetsarna, och gå aldrig därifrån utan i stark vinter, de äro mindre och svartare, men hafva tendrare och delicatare kött, af de Aromatiska växter de äta: Scheuchzer. Schveitzarne hafva til gästbuds-kost på de förmögnares bord, ibland andra kött-sorter, äfven Stengets-kött: Plantinus. (b) Capra Rupicapra hålles i stort värde på Schveitziska fjällen och Coxe fann deras kött läckert. (c) Capra Caucasica. Guldenst. är en läcker mat för Georgianerne och Tatarerne på Caucasus. Act. Petr. I Florida finnes en liten varietet af Stenget, som räknas af alla för det läckraste villebråd i orten: De Rochefort. Den torde vara Capra Reuersa L. På Jamaica finnes ock en batard art af Ibex, som hålles för bättre än alla af detta slägte: Browne. At under sina rigtiga afdelningar anföra de Resandes intyg om Gazellerna, blir så mycket svårare, som detta slägte, äfven hos de Systematiske Zoologer, nog olikt upställes, samt uti Rese-böcker gemenligen det vidsträckta namnet Gazell, oftast uptages utan beskrifning af arten. Man måste därföre icke sällan tveka om den art, som åsyftas, och stundom taga sjelfva orten, där den funnits, til hjelp. Gazellerne, som nu mera allmännast nämnas Antiloper, hafva af Pallas, Pennant och flera blifvit skilde från Get-slägtet, med hvilket de dock i det närmaste instämma, så at gräntsen förmodeligen är nog tvistig. I allmänhet gå dessa djur nära Vildgetter i anseende til smaken. Deras kött är smakeligare än Dof-hjortens: Houttuyn. När gräset är i bästa växten, blifva dessa kreatur feta, möra, välsmakande och lättsmälte, och förtjena därföre namn af et godt villebråd: Brue, Labat, Demanet. (a) Pennants Ægyptian Gazell, C. Gazella Linn. Hit förer man Alpini intyg, at Gazellens kött, til godhet och smak, liknar Rådjurs. Äfven D’Avitys, som skrifver, at Africanske Gazellernas kött är godt at äta. Uti Phil. Trans. abridg. omtalas Gazeller från Marocco, som äro rätt smaklige. De höra ock sannolikast til denna art. Boullaye le Gouz omtalar Gazeller från Indostan, som väl hafva delicat, men något torrt kött, hvilket därföre hälst nyttjas i Pasteyer. Om detta angår åfvannämnde, eller C. Dorcas Linn. är ovisst. (b) Antilope Bezoartica Pall. C. Bezoart L. är i Mingrelien ganska läcker och öfverträffar vida hjort-kött. Voy. au Nord. (c) Antilope Bubalis. Pall. C. Dorcas Linn. Capske Hartebeesten. Des kött är fint, men något torrt, dock af en icke obehaglig smak. Denne menas ock af några Auctorer, då de omtala en liten vild brun koart från Africa, hvilkens kött, särdeles af Demanet, beskrifves såsom förträffligare än något annat djurs. (d) Antilope Schytica. Pall. C. Tatarica L. förekommer hos Resande i N. Asien, under namnet Saiga eller Saigaki. Des kött beskrifves såsom mycket godt, särdeles honans. Act. Petr. Folket omkring floden Irtisch lefva gemenligen däraf. ibid. Köttet är väl icke fett, men dock af god smak. Rytschkow. Beauplan liknar det vid Rådjurs-kött. Bell kallar det välsmakande; men då detta djur äter öknarnas Malört, blir köttet angripet af en stark smak, hvilken dock förgår genom stekning, och kännes mindre, då steken kallnat: Pallas. Af hufvudet gör man sig i Ukrain en stor läckerhet. Russ. Saml. (e) Antilope Gutturosa, Pall. har ganska välsmakande kött: Pallas. (f) Ant. Subgutturosa Guldenst. är äfven välsmakande och begärlig. Act. Petr. (g) Antil. Orea. Pall. kallad Capske Älgen. Des kött är finare, saftigare, smakeligare än Hartebeestens. Bröstet är ganska fett och plägar anses för et läckert stycke: Sparrman, Pennant. (h) Ant. Kevella Pall. Pennants Flathorned Antelope synes vara det villebråd, som uphöjes af De la Caille, såsom det enda smakeliga på Cap, samt den Chamois, som på samma ort, enligt Brookes, skal hållas för stor delice, fast köttet är nog magert och hårdt. Enligt Kolbe skal ock Kevella vara en synnerlig delicatesse, men om den är Sparrmans så kallade Capske Stenbock, Resan p. 632. är för Utgifvaren obekant. Det synes ock honom vara tvifvelaktigt. (i) Ant. Gnu, går närmast Springbocken til smaken. Den har ingen likhet af oxe eller buffel, men öfverens kommer med de öfrige Capske Gazellers; är finare än Harte Beestens och såleds än finare än oxars: Sparrman. (k) Springbocken på Cap hålles af Sparrman för Ant. Pygargus Pall., hvilket dock synes hafva sina svårigheter. Des kött är smakligast af alla Capska Gazellers, såsom mera saftigt och fint: Sparrman. (l) Ant. Oryx Pall. Kuddu. Des kött har rum näst in til Gnu på smakens vägnar: Sparrman. (m) Antilope picta Pall. Nil-gau, en Gazell hos Bernier, som i Indien säges vara så värderad, at Stora Mogol däraf sänder stekar til sina Stora Magnater eller Omrabs. (n) Nossi, en liten Gazelle uti Angola, af en Katts storlek, skal, enligt Cavazzi, hafva et förträffligt välsmakande kött. Den torde vara Erxlebens Ant. regia eller Ant. Grimmia. Pall. För öfrigt är Utgifvaren af den tanka, at Gazellernas arter, vid nogare utredning, torde finnas så fördubblade hos Auctorerne at deras upgifne antal medgifver en ansenlig inskränkning.
- ↑ (*) Moskus-djuret (a) Moschus moschifer L. ätes på de bästa bord i China och Tonquin: Richard. Lett. edif. och det äfven så begärligt, som något annat djurs kött: Salm. v. Goch. Marco Polo berättar, at det ätes såsom den bästa mat, och Bell, at det hålles jämngodt med Rådjur. Folket på Krasnojarsk trakten äta det äfven. Act. Petrop. samt Ryssar och Tatarer: Strahlenberg; men i Siberien bortkastas des kött: Pallas. Man bör därvid märka, at Han-djuret har en ganska stark lukt af moschus körtlen, som sitter under des mage, men Honan är fri för denna lukt. Act. Petr. De unge kiden äro ock helt möre och välsmakande: Pallas. Detta förenar vitnesbördens stridighet. (b) Moschus meminna, eller Pennants Indian Musk på Ceylon, är ganska läcker til smaken: Walentyn. Knox intygar ock, at des kött är godt. (c) Moschus Pygmæus, Buffons Chevrotain, har et förträffligt kött: Buffon. (d) Moschus Americanus Erxl. bekant under namnet Wirrebocerra, är det mäst berömda villebråd i Surinam näst Laubba eller Sus hydrochæris. Fermin kallar des kött oändeliga resor bättre än hjort-kött.
- ↑ (**) Det är et öfverdrifvet loford, som af somliga gifves åt Tjädren at han skulle förtjena rum ibland de valdare läckerheter; såsom då Willughby skrifver, at des kött synes endast ämnadt til Furstars och magnaters bord, o. s. v. Dock vil man icke neka honom des skäliga värde. Ström kallar honom mycket välsmakande. Des kött var i Jovii tycke, smakeligare än Fasanens. Crantz menar det blifva bättre då det får något hänga i luften. Sibbald räknar Skottska Tjädrarna för synnerligen välsmakande. Hanvay räknar Tjädren gröfre än Fasanen. På vissa utrikes orter skal den hållas för en utvald gästebudsrätt och betalas helt dyrt Comm. Litt. Norimb. År 1658 förskrefvos 80 st. Tjädrar til Kejsar LEOPOLDS Kröning: Klein. Hammer berättar, at då Tjädren bultas mör, späckas med fläsk, samt stekes under ständig pågjutning af smör eller sur grädda, så skal den blifva rätt läcker. Detta bestrides icke; men däremot kan man icke medgifva Halle, at Tjädren aldeles icke är ätelig, så framt han ej flås och bultas. Buffon anför, at Tjädren är förträfflig, då den ej äter Enebär. Dessa äro dock des förnämsta föda på många orter, helst om vintren. Köttet skal, enligt St. Bjelke, smaka af tallstrunt om vintren, men denna bismak försvinner om sommaren, då foglen äter Insecter och grodor. Utgifvaren vågar ej borga för denna omständighet. Norrlänningen rökar Tjäder-bröstet, och Utgifvaren tror få berednings-sätt göra foglens kött smakligare, än detta.
- ↑ (†) Orren, Tetrao Tetrix L. Är gemenligen mörare, lättsmältare och sundare än tjädren, men tål väl späckas och uphjelpas, emedan des kött är nog torrt. Charleton håller Orren för smakligare och mörare än höns. Hammer kallar honom välsmakande; Pontoppidan smaklig och sund, samt begärlig. Sibbald skrifver at Orren i Skottland räknas för synnerlig läckerhet. Men Orrar äro icke allestädes lika gode. Vid sjön Baikal i Siberien blifva de om sommaren så fete, at de icke kunna flyga undan, utan slås med piskor: Georgii. Uti Zolnock i Ungern blifva de smakligare än annorstädes: Belius. Vid Tobolsk däremot få de en obehaglig träsksmak: Chappe.
- ↑ (*) Under det obestämda namnet Rapphöns (Perdrix) får man hos resande många särskilde arter berömda, hvilka det blifver nästan ogörligt at bringa til sina rätta Systematiska namn. Gemenligen menas Tetr. perdix, då Rapphöns nämnes i Norra Europa, och oftast Tetr. rufus, när de förekomma mera sydligt; likväl är man icke säker, så framt ej något annat kännetekn tillägges från de varmare länder. Oftast hitblandas Tetrao Arenaria, och ej sällan Ripan. Man vil derföre börja med (a) Tetrao perdix eller Perdrix grise, Rapphönan. Vande Mule kallar Rapphönan den utvaldaste mat och läckraste fogel. Lahontan berömmer Dannemarks Rapphöns såsom förträffeliga. Salmon v. Goch berättar, at de Ryske Rapphöns äro väl större än de Tyske, men icke så smakelige eller så fete. Skottske Rapphöns kött är synnerligen godt och sund: Sibbald. Engelske Auctorerne Albin, Rajus och Willoughby gifva Rapphöns företräde för alla vilda foglar, så på smakens, som sundhetens vägnar. Crantz sätter dock Fasanen på en högre nummer. Belonius berömmer Rapphöns-kött såsom läckerhet och födande, samt skrifver at särdeles vingarne hållas för läckerhet. Uti Frankrike värderas Rapphöns Utgifvaren tror sig berättigad at utelemna alla de Auctorers intyg, som endast berätta, at Hjerpens kött är hvitt, fast, smakeligare än Rapphönans, mört, sundt, o. s. v. emedan han föreställer sig at hvar och en, som ätit denna fogel, icke sätter sådant i fråga. Utan at vara en kännare af Kockars vetenskap, vågar han ock kalla den af Hammer föreskrifne bultning för öfverflödig vid Hjerpens beredning, så väl som den af Zuckert upgifna inläggning i vin och ättika, för at göra steken mör och smakelig. Uti Sveriges Södre Provincer blir Hjerpen mycket större än i Norrland; det Utgifvaren funnit på Wermdön och Tiburtius i Östergöthland. Uti Pålska skogarna finnas Hjerpar til myckenhet,
- ↑ (**) mycket, särdeles de unge, och Nobleville skrifver, at knapt någon Gästebuds måltid göres utan Rapphöns-stek. Fordom räknades desse foglar icke bland Rommerska Kejsarnes läckerheter. De kommo först til Italien under borgeliga kriget imellan Vitellius och Otto Plinius. I Österrike eftersökas de för de bästa borden, särdeles de, som äro unge och fete, och skola de ansenligt til smaken förbättras, om köttet får hänga något i luften: Crantz. Belius påstår, at de i Ungern, på bergstrakterne i Grefskapet Zolnock, blifva mycket bättre än annorstädes. Comm. Lit. Norimb. De utgöra Polackarnes synnerliga högtids-kost. Rzaczynski omtalar et Polskt bröllop, där 4000 Rapphöns förtärdes, och et annat i Grodno, där 3500 foglar af denna art blefvo upätne. (b) Tetrao rufus L. De röde Rapphönsen värderas i Frankrike mera än de grå: Lemery, och tvärtom, de grå mera än de röde, i England; men Coetlogon fann ingen synnerlig skilnad. De röde Rapphönsen äro i Spanien något torre. Voy. d’Espagne; men i Frankrike äro de vida bättre än de grå: Lister, Blainville. På Minorca är de röde Rapphönsens kött en läckerhet, så länge foglarne äta säd, men får sedan en obehaglig smak, då de äta bären af Lentiscus: Armstrong. Men af Timian blir den ganska läcker: Bruyerin. I Italien sätter denne fogels stek rätta värdet på sjelfva Fursteliga måltider: Aldrovandus. Om man dock skal, til denna eller til den föregående arten, föra de läckra Rapphöns, som De Bauer beprisar i Wallachiet, och Bachelier på Malta, är Utgifvaren obekant. Desse sistnämnde skola blifva fetare, än på någon annan ort i Europa. Resande i Africa berömma högeligen detta stora landets Rapphöns. På Guinea kusten äro de mycket välsmakande: Römer. Detta inskränker dock Bosman til en viss årstid. På Ön Goré äro de store som höns, och af utvald smak: Froger. Indiens Rapphöns äro åter torre, emot Europas: De la Flotte. I Bengalen äro de icke gode at äta: Luillier; och på bergen Houquang i China, äro de ganska magre. Lett. edif. hvilke arter Resande mena under de Americanske Rapphöns, är aldeles obestämdt, särdeles uti Södra America, och i det Norra, där åtskillige Tetraones äro kände, bortblandas ofta Cupido, Umbellos, m. fl. Man måste således blott åberopa de Resandes intyg i gemen, för hela slägtet. Rapphönsen i Chili äro torre och osmaklige: Frezier. På Cayenne äro de däremot ganska läckre: Des Marchais. Omkring Plata strömen äro de små, torre och nog osmaklige. Lettr. edifiantes. I Guiana äro de dubbelt så stora, som i Europa, feta och högt värderade: Bancroft. Tvärtom betygar Barrere at de just i Guiana äro af en slät smak, sege och torre. Cui fides? Monne detta skal häfvas med Bajons intyg, at de gamle Guiana Rapphöns äro hårde, magre och torre, men ungarne saftige och helt möre. På Cuba skal en art Rapphöns finnas, små som Turtur-dufvor, men mycket läckrare. Oviedo berättar sig aldrig ätit läckrare mat. Rapphönsen i Carolina äro smärre än de Irrländske, men gemenligen öfvermåttan fete och läckrare än Europas: Kocherthaler, Brickell. Virginiens Rapphöns äro också smärre än Europas; deras kött nog hvitt och bättre än de vanlige Rapphönsens. Phil. Trans. abridg. Catesby. (Obs. detta angår Tetr. Virgin. Linn.) Acadiens Rapphöns äro både större och smakligare än Europas, ja, i Dierevilles smak, oförliknelige, dock bortbyta Acadierne dem gerna för Skälspäck. I nya Yersey äro Rapphönsen små, men välsmakande: Kalm. Canada har tre arter Rapphöns, skrifver Schlözer. Deras kött är hvitt och tämeligen godt. På California finnes förträffliga Rapphöns. Lettr. edif. Voy au Nord. Denne Artikel kan ock medgifva några ord om Snö-ripan Tetr. Lagopus L. Des kött är svart, torrt, och går, enligt Sauri och Buffon, nära Hare-kött. I Norige hålles den för välsmakande: Hammer. Pontoppidan ställer den näst orren och hjerpen; helst då den blifvit skuten, at bloden fått afrinna. Sauri tillägger den en lindrig beskhet. Sibbald kallar henne smakelig och sund at äta. Crantz håller henne för ej den sämsta af välsmakande foglar; men då Zuckert kallar hänne det delicataste villebråd i Norige, har han glömt Hjerpens företräde. De Americanske Snö-hönsen äro af flera arter. Omkring Hudsons vik finnas de mycket läckrare än i Europa, ja admirable: De la Poterie. Buffon fångade, vid des vinterläge i Port Nelson, 21,000 Snöripor och en Fransk Gouverneur förtärde, med des besättning, 90,000 st. på en vinter. I Provincen Cujo fås en tofsad Rapphöna; Martinetta af läcker smak: Vidaure. Et slags Rapphöns Tocro i Guiana; de ungas kött excellent, dock utan fumet; de gamle äro delicatare än våra, men som fogeln där ej tål at hänga öfver et dygn, kan han ej få sin behöriga goda villebråd-smak: Buffon. Tinamou Buff. som Brisson räknar ibland Perdrices, deraf gör Buffon flera slag, som han säger äro alle goda at äta; deras kött är hvitt, fast, mört och saftigt, särdeles vingarne, som mycket likna i smak röda Rapphönans kött; har ingen fumet, som ock intet villebråd i Guiana har, emedan det ej tål at ligga öfver et dygn. id. Macucagua i Brasilien, som Buffon gör til et Species af Tinamou, men Brisson til Rapphöns, är en mycket köttfull fogel, och har så mycket kött som 2 höns, är välsmakande: Marcgraf. Ococolin, Perdrix montana mexic. Brisson. Köttet läckert, ger ej Vakteln efter: Hernandez. hvarföre Calepinus skrifver i sitt Lexicon: Poloni ni hil hac ave habent freqventius: Rzaczynski. I Mazovien gå Hjerparne, såsom en synnerlig läckerhet, til de förnämsta bord: Sviecicki. Uti Ungern kallas Hjerpen Tschazarmadar eller Kejsarens fogel, såsom för god åt andra, och endast värdig för Kejsares gommar. Gesnerus skrifver, at Hjerpen var den ende fogel, hvilken man torde framsätta två gånger å rad på et Fursteligt bord. I Böhmen förstår man stor myckenhet Hjerpar, särdeles vid Påsk-tiden, och sänder då dessa foglar til hvarandra såsom en angenäm skänk: Montbeillard. Klein föregifver, at de bäste Hjerpar fås uti Lithauen och Preussen. Leguat omtalar en Gelinotte på Ön Rodrigue, som skal hafva en läcker smak. I det gamla Rom höllos Hjerpar för en stor läckerhet: Latham. En fogel i China omtalas under namn af Noutourou, som torde vara en Hjerpe. Bell skrifver at Hjerparne vid Tobolsk hafva et mycket läckert kött. Chappe tvärtom at de, i den nägden, få en obehagelig kärr-smak. Utgifvaren håller det förra intyget något påliteligare, af orsak, at Chappe trott sig finna denna kärr-smak på alla kring Tobolsk befinteliga foglar, hvilket dock icke bekräftas af Siberiska resebeskrifningar.
- ↑ (*) a) Tranan, Ardea Grus L. var fordom i mera bruk, än nu. I Plinii tid framsattes hon på de bästa och förnämsta bord. På Kong JOHANS taffel åtos 6 Tranor på et år. Sv. Opbörd. I Kong EDVARD I. tid hölls Tranan för läckerhet i England: Volkman. Bruyerin berättar, at man i Frankrike åt gerna Tranor om vintren, stekte och späckade med neglikor och peppar; hvaraf sannolikt Merklein tagit sig anledning at säga det man i Frankrike gerna äter Tranor; men sådant nekas af Nobleville, med tilläggning, at de föraktas för deras fibreusa kötts skull. Ungarne skola dock vara goda at äta. Ibland dem, som beröma Tranor, är först Watson, hvilken kallar des kött ganska läckert. Dernäst Rajus, som fann Tranor til salu på Roms torg, delicata. På et annat ställe utlåter han sig, at Tranan har et sundt och nog smakligt kött, emedan hon ej äter fisk, utan frön. (Rättare reptilier i kärren.) Vidare Albin, som kallar Tranan ganska läcker. Omsider Marsili, som gifver hennes kött namn at vara välsmakande, och Bontius, som skrifver, at det icke var at förakta i Indien. Imedlertid må man afpruta något i detta ämne. Det är sannt, at Grekerne uphögde Tranan, men de NB. gödde henne, såsom Plutarchus intygar; och at de vilde höllos för någon kräselighet, slutar Utgifvaren deraf at man lät dem hänga flera dygn i luften innan de åtos: Oribasius. Augustus agtade Tranan sämre än Hägren. Kolbe kallar Tranans kött svart, segt, elakt. Brickell segt och svårsmält, men godt i soppor. Le Brun sköt en Trana vid Moscau, den han lät steka och fann hafva en träskaktig smak. Således värderas ej denna stek i Tyskland: Bruyerin. Det är ock ett hårdt kött, samt af föga värde: Zuckert. Men ätes dock af folket i nya Jersey: Kalm; samt af de infödde i Carolina, som äfven upsöka denne fogels ägg, fast de äro hårdsmälte och af en stark obehaglig smak: Brickell. At Tranor måste anses för läckre i Japan, slutes deraf at, då Holländarne på Batavia gåfvo sina Gesandter föreskrift, huru de skulle fägna de Japaniske Magnater, hvilkas biträde de behöfde, så nämnes ingen annan kött-rätt än Tran-stek: Wallentyn. (b) Ardea Pavonina L. Des kött är ganska välsmakligt och födande: Demanet. (c) A. americana L. Des kött är svårsmäldt, men gifver en öfvermåttan smakelig soppa: Lawson. (d) Ardea Cinera Linn. Hägern, hvilken, enligt Pennant, är Hona til A. major L. Des kött är fibreust och hårdt har ock en liten fisk-smak och är föga sundt. Bröstet är bästa stycket af de gamle foglar, men ungarne äro möre: Burggraw. Med detta omdöme instämmer Rieger, och tillägger, at Magnater endast finna steken smakelig af orsak, at fogelens jagt med falk så mycket roar dem. Merklein intygar, at Hägrarnes kött måste länge stekas, emedan det är hårdt och segt. Nobleville är dock något mildare, och tillåter Hägren åtminstone vara en nog god mat, särdeles då han är ung. Han berättar ock, at Hägren i Frankrike är en Konglig mat, samt at Adlen är begärlig efter detta kött, fast utländningarne sätta mindre värde derpå. Dock anrättas det gemenligen i Pasteyer för de bästa borden. Brookes håller denna smak för något besynnerlig, men nekar dock ej Hägren företräde för Tranan. Browne omtalar en Häger från Brasilien af god smak, då den är ung. (d) Ardea Cocoi L. Des kött är likt Tranans: Churchill. (e) A. Violacea L. ätes på Jamaica, såsom annat vildt och är tämmeligen god mat: Browne. På Bahama öarne räknas den för delicat, emedan den endast lefver af kräftor: Catesby. (f) A. Cærulea L. ätes på Jamaica såsom skäligt god: Browne. (g) A. Stellaris L. Rördrum; har ingen fisk-smak såsom Hägren, utan liknar Hare. Hölls i mycket värde på Engelska borden i Kong HENRIC VIII:s tid: Pennant, Britt. Zool. p. 360. Utom dessa Linneanska arter af Ardea, har Browne (h) en Ardea subfusca major (the clucking Hen), som hålles allmänt för det bästa fogel-villebråd på Jamaica. Ulloa omtalar Hägrar, som ätas vid Porto Belo, af hvilka den svarta och hvita eller (i) Ardea mexicana cristata Briss. är den läckraste. (k) Touyouyou, eller Barreres Grus Cinerea. De gamle foglars kött är hårdt och har tran-smak men de ungas är mört och godt. (l) I stora Tartariet omtalas en Häger, helt hvit, utom näbb, vingar och stjert, som äro röde. Des kött skal vara ganska läckert och komma til smaken nära Hjerpens. Denne art synes Utgifvaren vara A. Leucogeranos Pall. Men omdömet om des kött är öfverdrifvet.
- ↑ (*) Under denna artikel vil man anföra några arter af det fogel-slägte, som kallas Scolopax, til hvilke ock de egentelige Spofvar höra, fast namnet Beccasine äfven tillägges så väl en del Scolopaces som Tringæ. (a) Sc. Arquata Linn. Om dennas smak dela sig Auctorerne uti tvänne motstridiga omdömen. Zorn kallar des kött ganska läckert och begärligt på stora Herrars bord; Brickell förträffligt; Sibbald läckert; Zuckert läckert och lättsmäldt; Leem välsmakande; Willughby ogement läckert; Albin bättre än någon annan vatn-fogels; Brookes rätt delicat; Leigh rätt godt; Fischerström smakeligt. Derföre skal ock denne fogel i Sardinien betalas dubbelt högre än Rapphöns: Cetti. Deremot beskrifver Pennant foglens kött såsom osmakligt, fränt och tranigt, samt Coetlogon såsom torrt, hårdt och af föga god smak. Pluraliteten torde dock gälla i denna fråga. På Konung JOHANS bord nyttjades 10 Spofvar på et år. Sv. Opbörd. (b) Scol. Phæopus L. är, enligt Leem, välsmakande. (c) Sc. Gallinago L. Horsgöken; förekom- mer ofta under namnet Beccasine, den är en af de läckraste foglar: Klein. Des kött mört och angenämt: Halle; läckert och lättsmäldt: Zuckert; mört och förträffligen välsmakande: Crantz, Brookes, Albin, Sibbald m. fl. Dock icke jämngodt med Morkullors: v. Rohr. De äro at räkna bland det förnämsta villebråd, som säljes i Rom: Rajus; hvarföre ock Påfven Clement XIV, som gjorde sig en pligt at lefva tarfligt, afhöll sig från denna Beccasinen. Denna art finnes i alla verldenes delar. De i Carolina äro af samma art som Irlands, och lika möre, söte och förträffligt närande til köttet: Brickell. De finnas äfven i nägden af Batavia: Hawkesworth. På kusten Coromandel äro de större och läckrare än i Europa: De la Flotte. Rzaczynski berättar, at man, vid stekningen, i Pålen icke uttager innanmäten, emedan de hållas för det bästa af foglen. (d) Sc. Gallinula L. har välsmakande och snarsmäldt kött: Zuckert; mört och angenämt: Halle; rätt sött och godt: Brookes. I Surinam är det ganska läckert: Fermin. Dampier omtalar et slags små Corlieux, i medlersta delen af America, hvilkas kött är mycket läckrare än de stores. (e) Sc. glottis L. är rätt god at äta: Sloane. (f) Sc. Totanus L. hålles i Frankrike för särdeles läcker: Albin. Är delicat: Leigh. (g) Sc. limosa L. eller dubbla Beccasinen blir om hösten, då kornet mognar, så fet, at, då han i flygten skjutes, spricker ofta skinnet i fallet; är en synnerligen läcker fogel: Hamilton. Den egenteliga Beccasinen är Scol. Gallinago. La petite beccasine är Sc. Gallinula. De större förekomma under namnet Corlieux; och Totanus jämte Limosa kallas stundom Chevaliers.
- ↑ (**) Morkullan, Scolsp. Rusticola L. är nogsamt känd til des värde. Des kött är väl icke hvitt, men mört och välsmakande. Denne fogel är bättre i England om vintren, än om sommaren: Pennant. Låren, (cruscula) skola där anses för bästa stycket: Rajus, Willughby. Den värderades icke fordom af Roms Kejsare, men hörer dock til det bästa villebråd, som säljes på Roms torg: Rajus. Den tager företräde för Rapphöns: Albin. Des kött är öfvermåttan godt och läckert: Rzaczynski, Brookes, Sibbald; samt förträffligt och födande; begärligt på alla bord i Österrike, ehuru mindre lättsmäldt än de foglar, som hafva hvitt kött. Crantz, Bruyerin och v. Rohr instämma däruti, at Morkullan är bäst om hösten, emedan hon då är fetare. Utomlands hålles den så förträfflig, at ingen ting af henne försmås, utom ben och fjädrar: Coetlogon; ty de, som vilja rätt prisa läckerheten, borttaga icke inälfvorna, utan äta dem tillika med steken: Klein, Halle, Willughby, Crantz, Bruyerin. Ja, Zuckert intygar, at inälfvorna, tilllika med den naturliga fyllning de innehålla, räknas för särdeles läckra af de kräselige gomar; och Scopoli, at, i Crayn och Stejermark, äfven inälfvorna ätas rå. Högre kan väl icke smaken bringas; ej heller hushållningen. Morkullorne voro sannolikt icke mycket värderade i Konung JOHANS hof, emedan blott 14 stycken där förtärdes på et år. Sv. Opbörd. Morkullorne i Carolina äro mindre än Europas, men fete om hösten, samt så läckre, som på någon annan ort: Brickell. Enligt Lawson, skola de, til smaken, öfverträffa de Europeiske. I Sverige får man sällan Morkullor under deras bästa period, utan blott om våren, af orsak at de, emot hösten, flytta åt Sydligare orter. Men det är vist, at de återkomma ganska tidigt, och kan hända förr än någon annan snäpp-art.
- ↑ Staren, Sturnus Vulgaris L. sättes af Galenus näst efter Francolinen. Ätes ej i England för des bäskhet: Albin, Willughby. Men denna bäskhet sitter uti skinnet, hvarföre Albin, Sauri, Halle, föreslå, at foglen bör flås, och Cardanus, at hufvudet bör afhuggas strax foglen blifvit skuten. Det förra medlet är pålitligt, men gäller dock endast om unga foglar, ty de gamle Starars kött förblifver dock torrt och obehagligt: Liger, Montbeillard. I Rom voro fordom Starar i föga värde. Martialis kallar dem inopes, och ursäktar, at han icke kunde sända kräseligare mat. L. 9. Ep. 55. I Tyskland värderades de föga: Cyprianus. I Österrike ätas de unge Starar, då de äro fete, men de gamle aldeles icke: Crantz. I Rom ätes inga foglar allmännare än Fulciæ och Starar: Rajus. Man bör dock märka, at emot vinbergslen när Stararne gödt sig med drufvor, så blifva de gode: Sauri, Zuckert, Bruyerin. Detta bör dock endast förstås om de unga. De fångas den tiden ymnigt i Frankrike, dock fråga icke de förnäme efter dem: Alois. Mundella berättar sig funnit Starar på bergstrakter, som föga gifvit kramsfoglar företrädet. Ep. med. 6. Då Lemery kallar Starars kött godt at äta, menar han fuller dem, som förbättrats i vinbergen. Men i Sverige har Staren, utan druf-gödning, funnit plats på Hoftafflen i Kong JOHANS tid, då 1582 Starar, och 352 ungar, på et år förtärdes. Sv. Opbörd.
- ↑ (**) a) Oriolus Galbula L. blir så fet och välsmakande, at näppligen någon annan Europeisk fogel kan honom föredragas: von Linné. Därmed instämmer Halle. I Italien hålles den, enligt Aldrovandi utsago, bland de läckraste foglar, såsom fet och delicat. v. Rohr kallar des kött helt delicat. Sauri och Montbeillard berätta, at foglen på några orter kallas Becfigue, emedan han föder sig af fikon, då des kött blifver särdeles fett och smakligt. Den förre intygar ock, at foglen gör stor skada på körsbär. Uti Ægypten söker man denna fogel starkt i Maji, och består den då endast af en fett-klimp: Thevenot.. Omkring Aleppo värderas han särdeles om hösten: Russel. (b) Or. Phoeniceus L. i Carolina har i allmänhet et fett kött, som är en förträffelig mat: Lawson; och kallas derföre af Bossu ganska god at äta. (c) Or. Xanthornus L. från Mexico är god at äta: Marcgraf.
- ↑ (†) Sidensvantsen,AmpelisGarrulaL.gårnäratrast-slägtettilsmaken,menlemnardetdock företrädet. Swenckfeld kallar des kött medelmåttigt sundt och smakligt. Men årstid och foglens föda kan gifva anledning til olika domar. I England hållas Sidensvantsar för läckerhet: Pennant. Gesner intygar, at de komma på de förnämsta bord, och at särdeles lefren värderas. v. Hohberg kallar denne fogels kött mört och välsmakande, med tilläggning, at det, vid Regensburg, får någon behagelig krydd-smak hvadan foglen där, af gemene man, kallas Pepparfogel. Detta härrör af någon aromatisk frukt, där ätes. För öfrigt instämma Montbeillard och Götz at jämföra Sidensvantsen med Trastar. Vid Kong JOHANS taffel åtos, på et år, endast 29 Sidensvantsar. Sv. Opbörd.
- ↑ (*) Man vil först nämna något om Lärkor i allmänhet. Merklein skrifver, at Lärkor hafva et läckert kött och sökas för stora Herrars bord. Willughby, at, vid måttelig vinter, äro Lärkorna synnerligen feta, och köttfulla; men Klein fann dem ej feta, dock ganska köttfulla, saftiga och välsmakande. Act. Gedan. Rieger deremot, at Lärkor, i de varmare Europeiske länder, fås feta hela vintren, men i Tyskland uti September. Han förklarar ock deras kött för läckert, födande och lättsmäldt. Leipzigska Lärkorna äro i synnerhet ryktbare öfver hela Tyskland: Keysler; äfven de Nördlingske: Merklein. Lärkorna äro ej lika feta alla år. På Leipziger Michaelsmässa säljas de såsom en stor läckerhet och betalas väl. De hafva et ganska mört, läckert och sundt kött, men äro bäst när de första eller andra dagen ätas: v. Rohr. Rajus såg en oändelig hop Lärkor til salu på torgen i Rom. Lärkor äro ganska läckre och ätas af alla med begärlighet: Fischerström. I Frankrike ätas de fete lärkor, såsom en stor läckerhet under namn af Mauviette: Sauri. Bruyerin berättar, at man, för Franska borden, plägade steka Lärkor späckade med fläsk och Salvia. Liger uphöjer äfven Lärkors läckerhet. Men de unga Lärkor hafva särdeles företräde, och sättas på de bästa bord, både stekte och i Pasteyer: Nobleville. Särdeles om hösten. Burggravs intyg om Lärkor, är, at deras kött är läckert, sundt, lättsmäldt och födande; at de blifva snart fete och snart magre igen, alt efter födans beskaffenhet. Af Elsholtz Tischbuch p. 164 finnes, at de blifva fetare på hveteåkrar, än där endast korn och råg vankar. Af denna orsak få Lärkorna kring Leipzig och Halle så stort företräde. Der fångas ock sådan myckenhet Lärkor, at år 1720 endast i October månad, infördes i Leipzig, 404,340 st. Lärkor. Frantsmännerne skola ock anmärka at Lärkor finnas fetare efter Nordan än efter Sunnanväder. (a) Alauda arvensis L. Lärka. Des kött är altid mört och läckert i allas smak, och mycket sundt, men särdeles om hösten, då hon blir ganska fet. Annars rättar sig smaken mycket efter födan, hvarföre ock Buchner härleder Leipziger Lärkorna läckerhet från et vist slags lök, den böndren kalla vilder oder Hunds knoblauch, den desse foglar äta. Misc. med. phys. mathem. a. 1727 p. 486. Denna upgift synes Utgifvaren nog paradox, emedan lök-arter gemenligen meddela djurens kött en mindre behaglig bismak. Willughby skrifver, at denna läckerhet fångas i England til otalig myckenhet; at des kött är öfvermåttan läckert, och fett under blida vintrar. Brookes och Halle instämma hvad läckerheten beträffar, särdeles då foglen är ung och fet, då ock des kött är lättsmäldt. Det samma bestyrker Montbeillard på sundhetens vägnar så väl som smakens. Albin kallar detta kött sött och läckert. Således afhöll sig Påfven CLEMENT XIV. från lärk-kött, för at icke bryta sin föresats at föra en måttelig och tarflig lefnad, med hvilken han dock, såsom Utgifvaren menar, kunnat förena en eller annan Lärk-stek, emedan den hvarken är stor eller särdeles sällsynt äfven på de lägres bord uti Italien. (b) A. Calandra L. är god at äta: Olina. (c) A. arborea L. är mindre smakelig än Arvensis. (d) A. cristata, upgår ej heller emot rätta Lärkan: Zuckert. (e) A. Spinoletta hålles i Italien för en synnerlig läckerhet: Cette. (f) A. Yeltoniensis, så kallad emedan den finnes vid en trakt omkring Wolga floden och sjön Yelnon, beskrifven af J. R. Forster uti Phil. Trans. säges vara af en utvald smak och i Augusto blifva mycket fet. Uti Carolina finnas två arter smakeliga Lärkor: Brickell. Man vil ock tillägga, at de kräselige i Tyskland, enligt Zuckert, äta Lärkan med inälfvorna.
- ↑ (**) Snösparfven, Emberiza nivalis L. smakar rätt väl: Horrebow, Leem, v. Linné. Des kött kallas fett, godt, födande, af Brickell; mycket läckert, af Olafsen och Hammer; delicat af Lawson; öfvermåttan läckert af Bell. Foglen kommer om vintren flockvis från Lappmarken til Preussen och far derifrån öfver Pålen til Carpatiska fjällen, hvarifrån han om våren kommer fet tilbaka; de, som då fångas, gå til Konungens och Printsarnes bord i Berlin: Klein. Någre hafva inbillat sig, at denne fogel är den rätta Hortolane, för hvilken Utländningar stundom icke draga i betänkande at gifva en Ducat stycket: v. Linné. Herat hos Rzaczynski berättar, at Snösparfvarne, på en viss trakt i Pålen, äro om vintren mycket läckre. I Siberien äro de också mycket läckre: Bell. Grönländarne torrka och äta sina Snösparfvar: O. Fabricius.
- ↑ (*) Såsom de så kallade Becfigues förekomma under en särskild artikel, så drager Utgifvaren icke i betänkande at, bland Småfoglar, gifva den så mycket värderade Hortulana första rumet. Den är miliaria hos de gamle, som räknades för största läckerhet i verlden: Cetti. (a) Emberiza hortulana L. förnöjer smaken med des utvalda läckerhet: Olina. Den förskrifves från Italien til Tyskland af de rika, för des kräslighet, och betalas ganska dyrt: Zorn. Den kallas af Frisch miliaria pinguescens, fås til ymnighet i Lombardiet och är mycket begärlig på stora Herrars bord för des läckerhet: Klein. Den räknas för en raretet på Franska Calaser och säljes ganska dyrt: Albin. Des kött är af en utvald smak, mört och stärkande: Sauri. Köpes ofta för en ducat stycket: Halle. Finnes särdeles fet och läcker i Italien och Södra Frankrike, där den är just läcker och uplifvande (restaurant): Lemery. Denne läckraste fogel blifver särdeles fet af milium och hafre. Från Bologne föras hela kistor deraf til Rom, plåckade och beströdde med mjöl: Zuckert. Under des flyttnings-tid genom Österrike försummas ej at fånga denna läckraste fogel för de bästa bord: Crantz. Buffon skrifver, at hortulanen då den är fet, är en läcker bit, med sin smak, och mycket efterfrågad. Desse foglar äro ej altid fete, då de fångas; men man göder dem då i et mörkt rum, då de få tiltaga i fetma, at de kunna dö, om de icke, i rättan tid, slagtas. De likna då små fett-klimpar, med et läckert och kosteligt kött, men äro något mägtige at förtära til myckenhet; de kokas i bain-marie, bain de sable, bain de cendres, äfven i äggskal. Bruyerin omtalar äfven desse foglars gödning, som gör at de blifva öfverdragne med fett. Hortulaner finnas mycket vid Prag: Pöllnitz. Liger bestyrker vidare denne fogels läckerhet, hvartil Latham lägger, at kroppen ser ut som en fett-klimp och väger ofta tre unts. Hortulanerne på Guadeloup äro så omgifne af fett, at de se helt guldgule ut, och äro öfvermåttan läckre. Beschr. d. Antill. I Canada finnes en liten fogel, som kallas hvitfogel; men Jefferys håller den för en Hortulane; et namn för hvilket han, i anseende til des läckerhet, gör fullt skäl. Annars är icke ovanligt, at Frantsmännen gifva flere småfoglar namn af Ortolane. Phil. trans. abridg. (b) Emberiza Oryzivora L. Ris-foglen värderas i Carolina så högt, som hortulanen i Europa, för des synnerliga läckerhet. Honorna äro de, som framkomma i oräkneliga skarar: Catesby. (c) Emberiza Calendra L. Kornlärkan blifver i Bologne och Florenz ganska fet af milium; föres plåckad och inlagd til Rom och säljes dyrt: Charleton. Denne fogel skjutes i Skåne på strö vid första snöfall och är välsmakande: Hamilton. (d) Emb. Citrinella L. Gulsparf gifver, enligt Zuckert, icke hortulana mycket efter; men skal enligt v. Rohr, vara något beskaktig, fast icke osmaklig. I Italien räknas den för rätt god at äta: Latham. (e) Emb. Passerina Pall. vid Jackfloden, skal ej heller gifva hortulana något synnerligt företräde til smaken: Pallas. Til denna artikel kunna ock någre arter af slägtet Motacilla föras. (a) M. Luscinia L. Nägtergalen har fett och hvitt kött, så angenämt, som hortulanen: Montbeillard, Liger. Uti Gascogne gifver man honom företräde för all småfogel, utom Becfigues: Lemery. Den gödes i Gascogne för at ätas: Latham. (b) Mot. Oenanthe L. Stensqvättar blifver uti Sussex ganska fet på hveteåkrarna, täflar då med hortulanen och sändes til London såsom läckerhet: Willughby, Volkman, Latham. (NB. Denne fogel-art är dock egenteligen en Insectoch mask-ätare.) Blir om hösten fet och läcker: Buffon. (c) Mot. Rubetra lefver af Insecter, blifver rätt fet och läcker, såsom hortulanen: Latham, Buffon. (d) M. Rubecula L. är en af de läckraste foglar man kan äta, fångas i stor myckenhet i les trois Evêchês, men mäst uti Verdun, där den påstås som bäst. I Lothringen fångas och ätas ganska månge om hösten; månge sändas ock från Verdun til Paris, såsom Leipziger lärkor kring Tyskland: Palmstjerna. (d) Motacilla alba L. Sädesärlan jagas i Italien för des smaklighet: Buffon. (e) Mot. Rubicola L. lefver endast af insecter, men blir en viss årstid, så läcker som becfigues: Buffon. (f) M. Svecica L. är en delicat fogel: Buffon. (g) M. Sylvia L. äter fikon i Provence och blifver läcker: Buffon. (h) Mot. Phoenicurus L. Rödstjert hackar äfven fikon utomlands och blifver däraf ganska god: Buffon. Mot. Cayana L. en liten delicat fogel: Hernandez. Kolbe omtalar en Rotbkehlchen såsom en munsbit, men af den största läckerhet. Fermin nämner ock en Rogue gorge, som i läcker smak är jämngod med hortulana. Desse två torde vara M. Rubecula L. Volkman anför äfven en Hedge-chicker, askegrå, stor som en lärka, och af somliga hållen så god som hortulanen. Någre af Fringillæ förtjena ock här et rum. (a) F. montifringilla från Ardenne. Des kött är något betskt, men dock ganska välsmakande: Montbeillard. (b) Fring. Coelebs. Bofinken är ej god at äta: Montbeillard. Italienerne äta alla slags småfoglar: Latham; och Rajus såg på månglare-borden alla slag i största mängd äfven af de smärsta såsom Ärlor, Kongsfoglar, Steglitsor, Bofinkar, m. fl. Talgoxen Parus domesticus L. des kött är ej retande: Brookes, utan betskt, torrt, osmakligt: Buffon. Swenkfeld kallar det dock skäligen godt och sundt. Hernandez omtalar en myckenhet småfoglar såsom ganska smaklige t. e. Guitguit Techictli, Yllamatototl, Tlapalchichi, Picicitli, dem Utgifvaren håller för Trochili. Dertil kan Certhia cincinnata läggas, från N. Zeeland, kallad af de infödda Poi. Den är den bästa fogel på orten.
- ↑ (*) Haren hade, hos de gamle Romare, et synnerligt företräde. Inter quadrupedes gloria prima Lepus: Martialis. Detta värde är väl mycket förminskadt, men Har-ungar, från tredje til 8:de månaden, räknas än i Tyskland för stor läckerhet, och gifvas åt sjuka: Zuckert. Cardanus gifver Haren och villsvinet första platsen bland fyrfota-djur. Oribasius håller Har-kött sundare än ox-kött. Haren har annan smak om sommaren, då han äger val af allahanda gräs, än om hösten, då han, jämte rågbrådden, får nöja sig med bark: Bjelke. De fläste Europeiske Nationer sätta värde på Harar. På Konung JOHANS taffel förtärdes, på et år, 541 Harar, och dessutom 1 1⁄4 tunna syltade Harar. Åt Hofstaten togos samma år från Hof-köket 307 färske, 1 fjärding syltade, samt 4 12 fjerding saltade Harar. Sv. Opbörd. I de äldre tider plägade man i Sverige koka svartsoppor på Hare: Ol. Magn. hvilke synas bordt blifva smaklige, emedan Buffon intygar, at Harens blod är sötare än alla andra kreaturs. Lahontan kallar Danmarks Harar undransvärdt förträffelige. I Holland framsättas Harar vid de präktigaste måltider, på flera sätt tillagade; dock söker man dertil unga och feta Harar, ty då Haren blir mer än årsgammal, får köttet en seghet: Houttuyn. I England anses Har-köttet godt och eftersökes mycket: Brookes; äfven i Skottland: Sibbald; men de gamle Britanner åto icke Harar: Cæsar. Frantsmännerne sätta ock värde på Harar, då de äro fete och under et års ålder: Nobleville. Buffon kallar derföre Har-köttet verkeligen förträffligt. Österländningarne däremot älska icke detta villebråd. Hvarken Perser eller Armenianer fråga efter Harar: Otter. Detta härrör dock icke af någon Physisk anledning; ty De Mirone intygar, at Hararne i Turkiet äro rätt läckre, och Chardin, at man i Mingrelien icke kan äta bättre villebråd än Harar. På högsta spitsarne af bergen Loch-Tay, uppehålla sig et slags Harar, långt smärre och qvickare än våra vanlige, samt mycket kosteligare til smaken. Desse äta ock honung: Pennant. Africanske Harar få godt intyg. De på Ön Sor, vid Senegal, äro af utvald smak och läckerhet: Adansson. På Guinea kusten äro de mycket välsmakande: Römer. Uti Churchills Saml. omtalas dock Guinea Harar, som likna de Europeiske, men äro af sämre smak. Manfolken bland Hottentotterne äta icke Harar: Kolbe. Återgår man åt Norden, så får man se Tartarer och större delen af Ryska allmogen rata Harar: Pallas. Grönländarne skola, enligt Crantz, hällre äta räfven än Haren, dock berättar O. Fabricius at de äta kokta Harar, samt i synnerhet anse det för en läckerhet, som finnes uti Harens första mage, då det ätes rätt. Hararne i Canada hafva ej den vilda smaken utan äro små och dålige: Schlözer. Hararnes kött är ganska godt i Surinam, och har under den torra årstiden, sin goda Fumet: Fermin. I allmänhet håller Paullini honorna för mindre goda än hanarna, och af dessa äro de smakligare, som uppehålla sig på högländta trakter och berg, emedan de där förekommande växter meddela köttet en bättre smak. Han anser ock de Harars kött för smakligare, som blifvit jagade. (b) Lepus Brasiliensis L. Tapeti liknar Hare och kanin i köttet och är rätt god: Piso, Marcgraf, Sauri. (c) Pennants Varying hare, skal, under den tiden han är hvit, hafva et outsäjligen osmakligt kött: Pennant. Uti Russ. Saml. sägas annars desse föränderlige harar hafva et hvitt kött, likt kaniners: Charlevoix, uti des Histoire de la Nouv. France, omtalar et slags Hare från Huronernas land, som skal sjunga likt en fogel, och hvars kött är ganska delicat.
- ↑ Denne är en verkelig får-art, och anses af de mästa nyare Auctorer för vara fårs stamdjur. De finnas vilde i Siberien, Kamtschatka, på Corsica och Cypern &c. altid på de högsta berg. Deras kött är verkeligen läckert: S. Gmelin. Om hösten få de 2 à 3 tums späck på ryggen, hvilket, så väl som sjelfva köttet, är förträffligt: Steller. Köttet kallas mört och välsmakande af Du Halde. Det kan ätas för Rådjur och har en synnerligen angenäm smak: J. G. Gmelin. I norra Asien räknas det bland de största läckerheter. Pallas fann lamben förträffliga, men köttet och fettet af de gamla fåren mindre angenämt, då det var kokadt, däremot rätt godt, stekt. Cetti berättar, at man i Sardinien håller detta djurs kött bättre än hjort och dof-hjort, och betygar at det verkeligen är en utvald spis.
- ↑ (†) Uti Ostindien anse Siameserne Markattor af åtskilliga slag, för en läcker mat: Turpin. På Ceilon äta de infödde landets Markattor: Knox. Men på Isle de France är köttet motbjudande, om ej djuret haft goda frukter at tilgå. Voy. a l’Isle de France. I Africa åtos Markattor redan i Herodoti tid. Negrerne vid Cap Apollonia äta dem gerna: Atkins. Labat åt Markatt-kött med nöje, och fann det hvitt, mört, saftigt och läckert, med hvad Sauce som helst. Negrerne vid Gambra floden älska denna mat: Purchas; äfven de i Senegal: Brue, Labat. Negrerne i Södra Africa äta Markattor såsom en läckerhet, och Europeer, som fölgde deras exempel, funno detta kött godt: Churchill. Men de ifrigaste Markatt-ätare böra sökas i America, särdeles i des Södra del. At börja vid Ön St. Catharina, så åt Pernety där Markatt-kött, det han fann rätt godt och tog för Kanin-kött: Voy. aux Malouins. Invånarne jaga där mäst efter Markattor, som utgöra deras mästa föda: Frezier. Omkring Amazon floden, äro Aporne de allmännaste och begärligaste villebråd: De la Condamine. Pigafetta omtalar små vackra Markattor, som åtos i Brasilien: Brookes. När Knivet åt hos Brasilianerne, undfägnades han med stekta Markattor: Purchas. Indianerne i Peru hålla boucanneradt Markatt-kött för läckerhet: Coreal. Uti Lettr. edif. bekräftas det samma om flera Peruvianska Berg-apor. Omkring Orenoque hålla folket hvar sin art i värde, och äta gerna des kött. Men alla så kallade Miccos ätas gemensamt af alla. De hvita Markattor hafva et hårdt kött, ehuru mycket det än kokas, men det är dock icke osmakligt: Gumilla. I Cayenne framsättes et Markatthufvud, såsom en Capun, eller annan fogel, med des soppa: Jefferys. I Voy. de Bindet, pag. 342. (cit. Buffon) sägas de så kallade Hurleurs (Simiæ Beelzebub? L.) vara gode at äta, liknande Gumse-kött. Indianerne i Paraguai, äta Markattor med nöje: Muratori. De infödde i Guiana äro mycket snåle efter Simia Seniculus: Des Marchais. Harcourt skrifver, at han fann alla Guianas större och mindre Markatt-arter gode at äta. I Surinam säges Markatt-köttet vara mycket godt, den tiden frukterne mognat. Indianer och Negrer äta det rätt gerna: Fermin. På ön Quibo, vid Panama sidan, äro stora svarta Markattor, som hafva sundt och smakligt kött: Dampier. På sjelfva näset finnas både hvita och svarta Markattor, som blifva mycket feta, den torra årstiden, när frukter mognat. Indianerne åto dem icke förr än de dertil upmuntrades af Wafers och des sällskaps exempel: Wafer. På Costa rica, i America, åto Engelsmännerne både stekta och kokta Markattor, och funno dem rätt goda. Köttet var til utseende som Hare-kött, men sötaktigt och fordrade mycket salt vid kokningen. Fettet var gulare än på en Capun, och hade ganska god smak: Oexmelin. Des Marchais försäkrar, at, sedan man öfvervunnit första motbjudandet, så äter man gerna Markattor. Köttet är hvitt, icke mycket fett, men mört, och läckert. Det måste, i Utgifvarens tanka, gå nära mennisko-kött.
- ↑ (*) Vaktlen, Tetr. Coturnix L. uphöjes såsom rar och delicat i Norige, af Hammer; såsom förträffligare än Fasaner och Rapphöns af Coetlogon; såsom läcker, lättsmäldt, sund, af Buffon, Lemery, Sibbald; såsom en af de bäste skogs-foglar, af Rajus; såsom värd at komma på bästa bord, särdeles då han är ung och fet: Nobleville, Lemery, Willughby. I Lancashire i England blifver Vakteln särdeles fet och läcker: Leigh. Uti Spanien fås de bäste i Biscaya: Bowles. I Pålen finnes en större art-förändring, som är rätt god: Rzaczynski. I Tyskland gödes Vakteln med säd och blir särdeles tendre och välsmakande: Zuckert. I Österrike är denne fogel mycket värderad: Crantz. De Vaktlar, som om våren komma til Neapal från Africa, äro giftige, och måste födas 8 dagar med säd, innan de ätas: Ferber. Vaktlarne i Archipelagen inläggas i ättika och blifva mycket smaklige: Lüdeke. I Egypten äro de läckre den tid de få äta Milium: Alpinus. I Orienten äro de annars i allmänhet välsmakande: Hasselqvist, men icke i Bengalen: Luillier.
- ↑ Tetrao Francolinus L. var fordom, och är än ansedd för den yppersta läckerhet, särdeles den Joniska. Kejsarne och de förnämste Herrskaper i det fordna Rom voro, vid sina Festiner, särdeles mone at gifva Kramsfoglar och Francoliner: Bellonius . Horatii Attager Jonicus, tros varit denne fogel: Pocock. Galenus satte, i anseende til smaken, Francolinen näst efter Fasanen. Den var, i Gesneri tycke, den läckraste fogel. Olina intygar, at månge, i denna del instämma med Gesneri omdöme. Köttet skal tillika vara mycket sundt. Dukmont försäkrar, at Francolinerne vida öfverträffa Rapphöns, hvarföre Kockarne i Provence, plägade fästa en vingfjäder vid steken, då den inbars, på det man skulle deraf igenkänna en så dyrbar fogel. Köttet är läckert, lättsmäldt och gifver en god näring: Willughby. De Sicilianske Francoliner äro förträfflige: Reise durch Sicilien. På Cypern äro de vilda bättre än Rapphöns: v. Troilo. Äfven i Smirna: Monconys. Francolinens kött är delicat i Aleppo: Russel. Denne fogel älskar varma länder: Olinas. Tourneforts och Edwards’s Francolin (som Montbeillard kallar Francolin och påstår vara särskild ifrån Belons Francolin, som han Montb. kallar Attagas:) håller sig i de varma Europeiska länder, såsom Spanien, Italien, Sicilien, Rhodus, Cypern, Samos och Barbariet, Ægypten, Bengala &c. Det har i många länder blifvit förbudet, vid strängt vite, at skjuta den, för des läckerhet och rarhet. Des kött är af utvald godhet, och prefereras ibland för Rapphöns och Fasaner: Buffon.
- ↑ Utgifva ren tror sig böra nämna, at, uti Levanten, flera arter Rapphöns kallas Katha, och at ej allenast Pallas Tetrao Arenaria, utan ock sjelfva Vaktlen stundom under detta namn bortblandas. Den egenteliga Alchata är utmärkt med två långa stjert-fjädrar, och torde, om Utgifvaren icke mycket misstager sig, egenteligen vara en fjällfogel, eller åtminstone helst vistas på bergen. Foglen ätes mycket i Aleppo; men ej af Europeerne, som finna honom hård och torr: Russel, Latham. Bellonius omtalar et slags Rapphöns från Damas, som värderas högt för deras goda smak. (Detta lär vara någon annan). Shaws Kittawiah, som skal vara angenäm til smaken och lättsmäldt, är ej heller den rätta Alchata, utan Tetr. Arenaria; äfven som den Rapphönan Norden åt i Egypten och fann af delicieux smak och fumet.
- ↑ (*) Snäppslägtet, Tringa, är i allmänhet angenämt och begärligt för de bästa bord. Någre arter hafva dock företrädes rätt. a) T. pugnax L. Brushanen, är, enligt Pontoppidan, nästan så läcker som Pomerants-foglen. Char. morinellus hålles för en utvald mat: Brookes. I England fångas den med nät, och gödes med mjölk, hvetebröd, hampfrö, o. s. v. då han blir rätt delicat: Pennant. Phil. Trans. abridg. Gödningen måste ske i mörka rum, annars slås foglarne beständigt och döda hvarandra: Albin. Det är så mycket besynnerligare, som de fleste djur aflägga sin ilska, då de se sig fångne. b) T. Canutus L. fångas äfven i England, gödes af somliga, hållas bättre än Brushanen: Pennant. Des kött anses där för en delice: Rajus, Brookes. Foglen har fått detta namn af Danska Kongen KNUT, som högt värderade des kött. Dict. of Husbandry. c) T. Ocrophus L. värderas högt i Frankrike för des läckra smak: Pennant. d) T. Squatalora L. Des kött är verkeligen läckert: Pennant; ogement delicat: Rajus; mört, af utvald smak och jämngodt med Char. Pluvialis: Albin, Halle; en synnerlig läckerhet: Marsigli; läckert och lättsmäldt: Sibbald; dock sämre än Vipan, T. Vanellus: Crantz; en delice för de kräslige: Zora. På Surinam är des kött läckert och af utvald smak, men stundom för fett: Fermin. e) T. Vanellus L. Vipan, är välsmakande: Pennant; delicat: Brickell; mör och fet: Hammer; af god smak: Sibbald; mot hösten fet, välsmakande och sund: Zuckert; värderas mycket i Frankrike, såsom lättsmäldt, sedan köttet något hängt i luften: v. Rohr. Dock mindre delicat än Char. pluvialis: Liger. Des ägg räknas i Holland för läckerhet: v. Linné, Crantz, Hammer, fast de äro sämre än höns-ägg: Zuckert. f) T. Hypoleucos, hålles i Geneve för läckerhet: Gadd. g) Triage Cinclus brukas på Engelska borden: Pennant; är delicat: Leigh. h) Tringa alpina, Danis Domsneppe eller Ryle, Brissons Engelska Beccasine, estimeras i Engeland för en stor delice: Pennant. i) Tringa striata, Fiærepist, är delicat at äta: Hammer; är ganska välsmakande: Fabricius. k) Tringa maritima Guan, har delicat smak: Leem. l) Tringa ferruginea Hammeri l. Brünnichii, Rödbröstling, des kött är något torrt: Ascanius. Tringa pectore alarumque basi rufis, Råndbrystinge, är fet, och des kött mycket välsmakande: Olafsen. m) Tringa cinereo-fusca Olafsen; annon Canutus? hålles för en delicat mat: Olafsen.
- ↑ (*) Ängsnärp-slägtet, (Rallus) är äfven hörande til Snäppornas afdelning och således smakligt. a) Rallus Crex L. Ängsnärpan, har et kött, som är hvitt och läckrare än Rapphönsens: Hammer; mycket delicat til smaken: Pontoppidan; en Konglig mat: Willoughby; är emot hösten fet och rätt delicat: Zuckert; en ung och fet Rallus, som hängt i luften, räknas i Österrike för Konga-mat: Crantz. Köttet är läckert och luktar rätt väl: Brookes. Det är förträffligt och öfvermåttan närande: Leigh; oskyldigt och särdeles läckert, när foglen ätit grain de genet: Lemery. b) R. Aquaticus L. Träsksnärpan har tämelig god smak och är nog värderad när foglen är ung och fet, dock sämre än Crex: Liger. Har gemenligen någon träsksmak: Lemery. Rallus virginianus L. Sori, är så eftersökt i Virginien för des synnerliga läckerhet, som Risfoglen i Carolina eller våra Ortolaner i Europa: Catesby. Soruse, Rall. Virgin. är af utvaldare smak än Ortolanen och Beccasinen: Burnaby. På et ställe i Virginien, där Burnaby var, gick folket en afton uti et träsk at fånga Soruser, och fingo då inemot 100 dussin af dessa foglar; denne Rallus kommer til Virginien i slutet af Septemb. och är där til medlet av Novemb. den synes då til prodigieuse mängd i träsken, där han föder sig af vildhafren. Då desse foglar ankomma äro de ganska magre, men blifva snart nog så fete, at de ej kunna flyga, utan ligga ibland rören, då folket slår dem med årorna; de äro litet större än Lärkor och af utvald smak. id. Rallus virgin. räknas i läckerhet lika med Ortolanerne; de blifva i Virginien så feta, at de ej förmå at flyga undan Indianernas händer: Klein.
- ↑ (*) a)Charadrius Pluvialis L. des kött hålles i England för ogement delicat: Rajus. Des kött hålles allestäds för delicieust, varandes sött och tendert: Coetlogon. Char. Pluvial. kött är sött och tendert, hvarföre det hålles för en läckerhet: Albin. Charad. Pluvial. har välsmakande kött; ätes i Frankrike med inälfvorna såsom en läckerhet: Halle; Charad. Pluvial. en delicat och lättsmält fogel: Sibbald. Des kött anses i England och Frankrike för mycket delicat, tendert och lättsmält: Zuckert. De kräseligaste Kejsarne i gamla Rom estimerade icke Pluviers och flera andra, som nu i Frankrike hållas för de läckraste foglar: Belon. Charadr. Pluvial. räknas af Ray ibland de bästa vildfogel-slag. Willughby omtalar huru högt man i England och annorstädes värderar Charadrii Pluvial. kött, såsom synnerligen tendert och läckert. Pluviers på den Mongolska slätten äro mycket delicata: Bell. Des kött hålles för stor delice: Brookes. Pluv. har ganska lättsmält kött af utvald läckerhet: Liger, Lemery; så smakligt kött at han kan täfla med Kramsfogel och Rapphöns: Cetti. b) Charadrius Morinellus, Pomerans-fogeln, fås helt fet i England från slutet af April, hela Maji och til början af Junii, och af delicat smak: Pennant. Hålles i Danmark för den delicataste af alla foglar, och är des bröst öfverdraget med ymnig fetma: Pontoppidan. En excellent mat, och för somliga en stor delice: Coetlogon. Charadrii morinelli kött är välsmakande: Halle. Eftersökes i Skottland för des ypperliga smaks skull, Sibbald; smakar långt bättre än Morkullor, ty köttet är mera mört och saftigt. Kommer annars öfverens med köttet af Tringæ och Scolopaces: Lundmark. Myrsnipor (Charad. morinellus?) har välsmakande kött: Essendrop. Räknas i England ibland de största läckerheter: Willughby. Är en rätt god och läcker fogel: Brookes, Volkman. c) Charadrius apricarius L. Des kött är delicat, och liknar Kramsfoglarnes: Pontoppidan. Myrpyttan är delicat til smaken: Leem, Gadd. d) Charadrius oedicnemus L. är en öfvermåttan delicat fogel: Merrett. Denna fogeln hålles i England för en rätt delicat mat: Pennant. Charadrius Himantopus L. hålles för en välsmakande fogel: Sloane. Platalea på Caraiberne är gemenligen fet, och en god mat: Davies. Plataleæ kött är ganska välsmakande, ehuru denne fogel har fisk til sin föda: Pallas. Platalea leffelgans är både vild och tam i England och hålles för en delicat mat: Olearius. Gesner fann Plat. välsmakande och ej olik gås; hörde den ätas i England som delicat mat: Gesner.
- ↑ (†) Tantali äro i allmänhet osmakligare än de smärre Snäppor. Dock hålles a) Tantalus Loculator L. för smakelig: Marcgraf, och b) Tantalus ruber L. i mycket värde: Bancroft. Dampier omtalar en Currecou, såsom ganska god at äta. Den torde vara T. Loculator. Hela slägtet går, i naturens kädja, intil Ardea eller Stork-slägtet. De äro särdeles i Egypten privilegierade, emedan de, efter Nilens flöde, rensa landet från ormar och reptilier.
- ↑ (*) Hämatopus Ostralegus L. kallas i Wermdö Skärgård Albrok; håller sig vid strander och lefver af Snäckdjur. Foglens smak blifver af denna föda något tranig, hvilket dock afhjelpes med skinnets afflående. Flådd skal foglen ock i Norige anses för god: Hammer. Feuillée kallar des kött angenämt, och Brickell mört, samt välsmakande.
- ↑ (†) Om denna stora, resliga och präcktiga foglens egenskap, sedan han lemnat spettet, kan man väl nyttja det talesättet, at de lärde äro af många meningar. Utgifvaren vil först anföra deras intyg, som lasta des kött: Phoenicopteri rubri kött har en kärroch tranaktig smak: Brue, Labat. Det är obehagligt, såsom tranige sjöfoglars: Charleton, Bruyerin. Det är mycket hårdt: Quiqueran; elakt: Charlevoix; samt svart och magert: Labat, Dampier, m. fl. Detta alt håller Utgifvaren vara grundadt. Likväl har detta kött funnit mildare omdömen hos somliga. Halle kallar det tämligen godt. Labat skrifver at det är i somligas tycke godt, fast det har träsk smak, Dampier, at det, oaktadt des magerhet och svärta, hvarken har någon traneller fisksmak, utan är rätt godt. Du Tertre, at det är förträffligt, ehuru det röjer en liten transmak. Oldendorp, at det är ganska välsmakande. Kolbe, at det är sundt och välsmakande, särdeles stekt, eller kokt med ris, som deraf blir safrans-gult. Catesby, at det är delicat och kommer nära til Rapphöns, och Sauri, at det är ganska godt. Äfven Cetti intygar, at i Sardinien köttet ömse lastas och berömes. Foglens ålder, föd-ämne, årstid, m. m. kunna verka dessa olika omdömen, som dock, til en del, synas öfverdrifne; deremot har tungan blifvit ansedd för en kräselighet. Denna lilla lem, som gjordt så stort väsende på Roms bord, förtjenar närmare beskrifning. Den är nästan så stor, som en Get-tunga: Charleton; samt har vid roten et fettstycke, som är en läckerbit: Phil. trans. abridg. Det samma intygar Dampier. Tungan skal vara lång och bred: Bruyerin, och tyckes endast bestå af märg: Kolbe. En tallrik tungor skulle kunna sättas på et Fursteligt bord: Dampier. De äro gode och fete: Halle. Möre och läckre: Labat; just läcker-bitar: Charlevoix; förträfflige: Du Tertre. De voro derföre högt värderade uti Roms kräsliga tidehvarf. Apicius, som gjordt sig så väl förtjent af köket i sin tid, har äfven det på sin merit-lista, at hafva infört denne fogels tunga, såsom en läckerhet. Svetonius skrifver, at Vitellius ofta hade denna kräselighet på sitt bord, och Martialis låter foglen sjunga: Dat mihi penna rubens nomen, at lingua gulosis &c. Heliogabalus undfägnade sina gäster med foglens hjerna. Men at mera fördom, dåraktig täflan i slöseri och flere dylike anledningar, som bragte Rom i förnedring, än en verkelig läckerhet haft del i dessa yppigheter, sluter man af Cetti intyg, som funnit foglens hjerna aldeles af samma smak som andra kreaturs. Den tunga han åt, smakade likt djufret af en ung ko.
- ↑ (*) a) Struthio Camelus L. Des kött är hårdt och svårsmält, men Bedouinske Araberne äta det dock bland sina bästa rätter: Brue, Labat. Köttet är nog osmakligt: Dieshorn. Leo Africanus säger, at det ej mycket afgår från Tupp-kött, men är segt och har en stark lukt, särdeles låren. Dermed instämmer D’Avity. Reftelius kallar det fränt, segt, svart, hårdt, slemmigt, besynnerligen öfver låren. Likväl ätes det af Morerne i Algier: Reftelius. Af folket i Dara, i Numidien: Leo Afr. Af Araberne, såsom en kostelig mat: Pennant. Af Æthioperne: Belon; hvilke fordom, af Strabo och Diodorus Siculus, kallas Struthophagi. Mycket folk i Libyen och Numidien hålla Strutsar tama, för at äta köttet och sälja fjädrarna: Sauri, Marmolius, Descr. de l’Afrique T. III. p. 25. Leo Africanus skrifver, at man dock särdeles äter de unge foglar. Desse skola ock i Numidien gödas dertil: Purchas; hvilket Sandys äfven säger ske hos Araberne. Athenæus berättar, at Arabiske Strutsar fordom kommo på Persiske Kejsarens bord. Heliogabalus lät, til en måltid, anrätta 600 Struts-hjernor. Än i dag skola Indianske Furstar fägna sina gäster med denna kräselighet. Äggen äro gode at äta: Demanet. Indianerne hålla dem för synnerligen välsmakande: Dieshorn. b) Str. Rhea L. Americanske Strutsen, är en torr, men tämeligen god mat: Des Brosses. Des kött är godt at äta: Fermin. Men de gamles är af en nog obehaglig smak vid Plata strömen: Wafer.
- ↑ (†) Casuarius är öfvermåttan god at äta, smakar liksom Kalkon, men är något mägtig: Funnell. Casuarius ätes i Ostindien, dock ej de, som äro öfver 40 år gamla, hvilka äro oätelige. Kammen och det, som hänger på halsen, såsompåKalkon-tuppen, hålles för så kostelig läckerhet, at ingen må få äta det mer än Öfverheten i landet, til hvilken alla dessa hufvud måste aflemnas vid svårt ansvar: Dieshorn. Valentyn har ätit Casuarii kött, och funnit det hvitt, fett och godt, men något fränt och fade, senigt och hårdt, särdeles på de gamla: Valentyn. Casuarii kött smakar som fläsk: v. Vicken.
- ↑ (*) a) Columba Oenas, tama Hemdufvan har et läderaktigt, svårsmäldt och osundt kött, då den är gammal: Crantz, Zuckert; men ungarne äro deremot möre, lättsmäldte och mycket födande: Sauri. Den vilde art-förändringen är deremot delicat och mycket smakligare än de tama, så framt man icke träffar någon särdeles gammal fogel: v. Rohr. På Konung JOHANS taffel åtos på et år, 1411 Dufvor: Sv. Opbörd. Nu mera utgöra icke Dufvor något synnerligt föremål för Svenska hushållningen. Dufvors kött anses i Frankrike så föga, at de gamle ej ätas, om icke midt i vintren. Men ungarne blefvo, såsom Bruyerin intygar, ätne, emedan de än voro ofjädrade, och det utan at man borttog innanmäten. Willughby fann Franska Dufvorna ganska goda, och räknar dem bland de bäste kött-rätter, fast de voro något hårdkokte. Spanske Dufvorna äro excellente: Rel. d’une Voy. d’Espagne. Skogs-dufvorna i Biscaya äro rätt goda: Bowles. Genom hela Italien äro Dufvorna stora, feta och ganska goda: Keyssler. Husdufvorna i Rom äro så goda, som på något annat ställe: Rajus. Dufvorne äro det bästa som fås imellan Rom och Neapel: Burnet. I Mingrelien blifva Skogs-dufvorna ganska feta af ållon, dem de svälja hela: Chardin. I Bithynien åt Tavernier vilda Dufvor, så stora som höns, af ganska god smak. (Af en annan art). De blågröna Skogsdufvan på Amboina har et hårdt och svårsmäldt kött, men får den en dag hänga i luften, eller nedgräfves den en natt, så blir det mört och välsmakande, särdeles bröst-stycket: Walentyn. Et slags Skogsdufva på Isle de France finnes rätt delicat til smaken: De la Caille. Balby säger, at Peguanerne hålla Dufvor så kräseliga, at de ej borde säljas til Utländningar. Vi gå vidare til de Africanske Dufvor. I Egypten värderas de mycket, och det, i Maillets tanka, med skäl, emedan de äro en af landets bästa mat-ämnen. De äro där ganska goda at äta: Alpinus. Men då Thevenot. skrifver, at Dufvorna i Egypten icke duga, gäller sådant blott för en viss tid. Stauning skrifver ock, at de, en viss årstid, äro hårde och oätelige, och det lärer varit denna årstid, som äfven Norden försökt dem, emedan han fann dem så hårda, at de ej kunde ätas. Adanson tillägger deremot Senegals Dufvor une delicatesse achevée. Capska Dufvorna äro, enligt Kolbe, rätt goda at äta. Chilis Dufvor hafva en besk smak: Frezier. Skogsdufvorna i Peru äro åter ganska goda: Bouguer. De tama Dufvor i Surinam födas med Mays, hvaraf de blifva finare och läckrare än i Europa: Fermin. Af vilda Dufvor finnas i Surinam flera arter som hafva et öfvermåttan läckert kött: Fermin. Skogs-dufvorna i Cayenne hafva vissa årstider godt kött, då det har smak af de frukter, dem de ätit: Des Marchais. Det samma gäller om Barbados vilda Dufvor: Liger. Oldmixon kallar Barbados Dufvor en härlig mat. Då Skogs-dufvorna på Guadeloup äta frön af Campeche-trädet, blir deras kött fett och får en angenäm Muskat eller Neglike-lukt: Labat. Detta gäller ock om Dufvorna på Ön St. Thomas, som stundom blifva så feta, at de spricka, då de nedskjutas. Af beska frön blir deras kött där ganska beskt: Labat. Browne upräknar 8 arter vilda Dufvor på Jamaica, som blifva utmärkt smakliga när bär och frukter, särdeles frön af Xylopia Linn. vanka, som gifva köttet en litet stickande angenäm beskhet. Labat åt Skogs-dufvor på Martinique, af samma aromatiska smak, som på Guadeloup. Dufvorna i Louisiane blifva öfvermåttan fina och läckra, samt så feta, at de spricka i fallet, när de skjutas: Sauri. Af hvad arter alla dessa Dufvor kunna vara, tiltror sig Utgifvaren icke upgifva, dock är icke des mening, at de böra föras til Oenas Linn. fast de blifvit nu upräknade under detta numer bland intyg om dufvor i allmänhet. b) Col. Palumbus, Ring-dufvor äro i Guinea en förträffelig mat: Churchill; men beske i Chili: Frezier. c) Col. Leucocephala L. är god at äta, men icke altid lika, utan stundom besk i mon af föd-ämnets beskaffenhet: Sloane. d) Col. migratoria L. Denne Duf-arts myckenhet är icke mindre märkvärdig, än des smak. De komma, i obeskriflig myckenhet, til Carolina den årstid en slags frukt, som kallas Kalkon-ållon (turky-acorn) vanka; blifva deraf feta, samt deras kött förträffligt och födande: Brickell. Lawson intygar, at han aldrig ätit så goda Dufvor, som denna, uti Carolina, där den blifver ganska fet. Til Rhode island komma de i September, uti förfärliga svärmar. De nedslå om aftnarna matte och rädde för mörkret, på trädens grenar, samt packa sig så på hvarandra, at tjocka qvistar afbrytas af tyngden. Folket går då ut och slår dem med stänger, utan at foglarne flyga undan. Men lefver då nästan endast af detta villebråd, som är förträffligt at äta: Burnaby. De infinna sig ock på Ön Tortue i ofanteliga härar, men äta där et slags frö, som gör köttet beskt och osmakligt: Oexmelin. Hammer såg i Virginien härar af denna Duf-art så stora, at de, i 3 eller 4 timmars tid, bortskymde himmelen: Purchas. Uti N. America göda de sig om hösten med ekoch bok-ållon: Bossu. Deras myckenhet är så förfärlig, at de, i Canada, blifvit ansedde för en lands-plåga, emot hvilken fordom Catholiske Clereciet ej allenast anställt solenne bönedagar, utan ock hvässat sina excommunicationer. Man kan skjuta 40 à 50 i skottet: le Beau. Foglens kött är i allmänhet så godt, at det föga eftergifver något annat fogel-kött i smaklighet, särdeles de yngre Dufvors: Kalm. e) Col. Passerina L. är ganska fet och delicat: Zuckert, Marcgraf. Den får ock en angenäm krydd-smak af Aromatiska frön: Catesby. Desse menar Utgifvaren åsyftas af Labat och Du Tertre, då de omtala et slags små Turtur-dufvor på Martinique, som där kallas Ortolaner, och bestå af en fettklimp, hvilken är af förträfflig smak. f) Columba Turtur Linn. Under namnet Turturdufva förekomma äfven månge af resande orätt så kallade Duf-arter, men hvilka Utgifvaren icke är i stånd at åtskilja. I allmänhet anses Turtur-dufvorne smakligare än vanliga Dufvor, särdeles de fete: Zuckert, Crantz, Liger. Tourterellen värderas mycket i Frankrike, såsom sund, mör och smaklig, helst när den är ung och väl född, men de gamle foglars kött är segt: Nobleville. Hos de Romare hade Turtur-dufvan mycket värde. Derföre heter det hos Martialis: dum pingvis mihi turtur erit, lactuca valebis, & cochleas tibi habe, &c. Uti Provence håller Qviqueran Turtur-dufvan för den läckraste foglen, och Blainville kallar henne en läckerhet för en Engelsk Epicuré. Tachard fann två Turtur-dufvor i Siam; en lik den Europeiska, var smakelig; en annan var vackrare och mindre god. De Pages nämner en förträfflig grön Turturdufva på Lucon. Lilla Turtur-dufvan från Queda är ogement läcker: Sonnerat. På N. Holland finnas de feta och goda. På Cap, rätt goda: Kolbe. I Guinea finnes en art små rödbruna Turturdufvor, som äro möre och angenäme at äta: Churchill. Ægyptens Turtur-dufvor äro rätt smakliga: Maillet. Från America hafve vi lika förmånliga, men, för arten, lika obestämda intyg. På Barbados finnas två välsmaklige arter: Ligon. I Carolina äro de rätt smakliga: Brickell. I Surinam äro de bättre än Skogs-dufvorna och mera saftige, så at de just blifva en läckerhet: Fermin. På Gallopagos Öarne finnas de goda och gemenligen feta: Dampier. Vid Campeche-viken äro tre arter, alle goda at äta: Dampier.
- ↑ (*) Plinius skrifver, at ingen fogel i läckerhet kan jämföras med Göken, särdeles då han är ung och än ej lärt at flyga: Olina. Merklein åberopar flera Auctorer, som intyga Gök-köttets förträfflighet. Han blir om hösten fet och liksom gödd: Klein. Ja liksom med späck öfverklädd: Danzig Gesellsch. Vid Barthelsmässan är han derföre väl värd et skott: Unterr. v. Vögeln. v. Rohr; likväl äter man sällan Göken i Frankrike. Men de, som försökt detta kött, hafva funnit det af utvald godhet, särdeles den flygfärdige Gökungens: Nobleville. Italienaren äter Göken med begärlighet: Brookes. Men Tysken tros afhålla sig derifrån af et slags vidskepelse: Nobleville. Men Zuckert intygar, at Göken ätes äfven af några i Tyskland, då han är ung, och skal han då vara mycket välsmakande. Uti England ätes ej Göken: Brookes, ej heller i Sverige, ehuru den har så många af de gamles, såsom Aristotelis, Olai Magni, med fleres, samt än flera af de nyares, såsom Bruyerins, Halles och andres förmånligaste förord. Latham i synnerhet håller honom jämgod med Ängsnärpan (Rallus Crex). Göken i Cayenne räknas för en af de läckraste foglar man känner, han är fet och mör: Des Marchais. Göken i Carolina har et sött och godt kött, och ätes mycket där i landet: Brickell. Cuculus Cristatus är, efter Commersons utsago, god at äta. Detta gäller förmodligen om än flera af detta Insect-ätande slägtes många arter.
- ↑ (†) Papegojornas kött beskrifves i allmänhet såsom godt, särdeles de yngres. De lefva egenteligen af de bästa frukter, och ehuru deras kött är något torrt, så förbättras det dock ansenligt af denna föda. Auctorerne utstaka sällan vissa arter, hvarföre Utgifvaren måste åtnöja sig at afhandla detta slägte i gemen. Man vil börja i Asien. I Siam äro de små Papegojor mycket värderade: Turpin. De ätas af Indianerne i Ostindien: Schillinger. Psittacus Cacadora L. skjutes af Indianerne på Ceram, och ätes; men des kött är magert, blyfärgadt och föga begärligt. De ungas kött smakar väl, då det är stekt. Amboineserne skjuta ock et slags små gröna Perroquets för at äta dem: Valentyn. På Isle de France ätas alla arter Papegojor, grå stora, små gröna, samt Psitt. Amazonus L. De la Caille. En art där kallad Marganas har torrt och hårdt kött. Unga Papegojor på Madagascar öfverträffa Turtur-dufvor: Rennefort. Flere arter höllos där af Fransoserne jämngoda med dufvor: Pyrard. I America ätes Papegojor allmänt. Uti Chili komma gröna Papegojor i skarar, som förmörka himmelen och upfylla luften med sit skri. De äro gode at äta, särdeles de unga: Churchill. Särdeles en grön, kallad Catita, stor som en Turturdufva, hvilken har en kostelig smak: Vidaure. Perroquets stekte äro i Brasilien välsmakande: Marcgraf, Frezier. I America har Bouger ofta ätit gröna Papegojor och funnit dem ganska goda, men något hårda. I Cayenne äro de fete och ungarne täfla med Rapphönsungar: Des Marchais. I Guiana fås af dem goda soppor: Barrere. Leguat håller ungarne jämngode med duf-ungar. Äfven Zuckert. På Panama Näset äro Parrots en god mat: Wafer. I Mexico finnas tre arter oätelige emedan de hafva svart och osmakligt kött: Hernandez. Däremot är det fullkomligt bestyrkt at flere slags Papegojor på Antillerne äro äfven så goda och feta som den bästa Kyckling, särdeles medan de äro unga och den tiden de goda frukter och frön vanka för dem at äta: De Rochefort. De små Papegojorna Perriques; deras kött är mycket delicatare än de andras: Du Tertre. Papegojan Perroquet på Guadeloupe, mörkgrön och violett, des kött är excellent til smaken, men olika alt efter den föda hon haft, ty när hon äter Acajou-kärnar har köttet en nog obehagelig löksmak, men när hon äter frukten af Annona squam och muricata och Goyaves, blir hon smäck-fet: Du Tertre, Sauri. Labat lät slagta en Papegoja på Martinique, och lägga henne en daube, då köttet fans ganska godt, delicat och saftigt. När desse foglar äro gamla, kokar man soppa på dem, och äro de så goda som Rapphöns. När de äro unga, steker man dem på spett, eller nyttjar dem i compote, och som de gemenligen äro helt feta, så äro de ock ganska tendra och delicata: Labat. De små gröna Papegojorne på Guadeloupe äro gerna helt feta, och hafva en merveilleux smak, särdeles medan aromatiska frön vanka. Man inveklar dem i vinträds löf och steker dem, då de äro ganska läckra. Papegojorna på St. Thomas; deras kött är ganska godt och saftigt, fast än svart. Man kokar på dem excellenta soppor, eller daubes då de äro gamla, de unga steker man på spett eller halster: Labat. Fermin försökte at tillaga Papegojor på flera sätt, då han fann, at de, som stektes, blefvo så torra, at de icke hade någon smak, men de, som koktes och stufvades, blefvo tendra, delicata och fullkomligen goda, och soppan som derpå koktes, utvald. På Jamaica ätas flere slag Papegojor äfven på de förmögnares bord: Browne. Uti Carolina blifva de förträfflige, den tiden mulbären mognat och öfverträffa dufvor: Brickell. De ätes ock i Georgien: Schlözer. a) Psitt. macas: Linn. Des kött är ganska hårdt, men ätes af många: Wafer. De äro svarte och sege, och ganska farlige när de sjelfve ätit Mancenille: Du Tertre. I Cayenne kokar man goda soppor på denna fogel: Latham. b) Psitt. pertinax L. hålles för admirabel til smaken af Frantsmän och Indianer i America, men icke så aldeles af Engelsmän: Latham. c) Psitt. rufirostris L. hålles för god; är fet och smakelig: Latham.
- ↑ (*) Under Kramsfoglarna begripes i synnerhet Trast-slägtet Turdus, som i alla tider fått et heders rum på läckra bord. De intaga en märkelig plats uti gamla Roms yppighets historia. Turdi och merulæ göddes där uti fogelhus och såldes ganska dyrt til en Lucullus, Hortensius och flera: Varro. Derföre söng Horatius: obeso nil melius turdo. Turdi och Francoliner voro i synnerhet eftersökte, då man ville gifva Festiner: Belonius. Kramsfoglarne blifva förträfflige om hösten, då de äta bär; men äro osmaklige om sommaren då de lefva af insecter: St. Bjelke. Men de blifva ännu förträffligare i de Södra länder, där drufvor vanka: Halle. Påfven Clemens XIV. trodde Kramsfoglars ätande icke instämma med den tarflighet han sig föresatt. På Kong JOHANS taffel förtärdes på et år, 498 Kramsfoglar. Sv. Opb. I Frankrike brukas de på de hederligaste bord om vintren: Bruyerin, Lemery. Kramsfoglarne i Provence blifva om hösten högt värderade för deras smak af Myrten: Quiqueran. Edwards berättar efter Durand, at Kramsfoglar komma om hösten i stora skarar från Africa til Valencia, magre och osmaklige, men fortsätta resan åt Schweitz, där de blifva fete och läckre af enebär. De sökas derföre där såsom förträfflige för de bästa bord: Sauri. Uti Italien få Kramsfoglarne en förträfflig smak af Myrtenbär: Olina, Bradley. Rajus hade aldrig sett så många Kramsfoglar tilsammans, som på Roms månglarebord. De äro ock där ganska välsmakande: Labat. På Corsica blifva de synnerligen feta och hållas för en utvald läckerhet: Bosvell. På Maltha fås de fetare än på något ställe i Europa: Bachelier. I Polen anses Kramsfoglar såsom både smaklige och hälsosamme, hälst då de ätit enebär, hvilka sätta en behaglig lukt på sjelfva inälfvorna: Rzaczynski. Då Kramsfoglarne i Egypten äta dadlar och oliver, blifva de högst förträfflige: Alpinus. Til Ön Bourbon, kommer en art Grive eller Kramsfogel, i Julio och Augusto, som är ganska fet och af utvald smak: Le Gentil, Lett. edif. Kramsfoglarne i Cayenne äro läckre, och vissa tider välluktande af de frön de ätit: Des Marchais. a) Turdus Viscivorus L. Björk-trasten har mindre behagligt kött, än de öfrige af detta slägte: Pennant, Willughby, Albin. Han säges vara hårdsmäldt och är därföre i mindre värde: Brookes. Men är dock den störste och köttfullaste Trasten, fast något hård: Zuckert. Då Rajus gifver denne företräde för de andra, är sådant antingen et misstag, eller ock torde han mena de Björktrastar, som ätit oliver hela tiden: montbeillard. b) Turdus Pilaris L. Snöskatan är ganska delicat. Det var denne och T. Musicus, som i Rom göddes med sammanhackade fikon och bröd: Pennant. På denne lämpar v. Linné, Horatii anförda ord; den hålles läckrast uti Italien: Olina. Den anses i Preussen för en läcker mat: Klein. Den är särdeles läcker, då den fås fet: v. Rohr, Zuckert. Den är läckrast af alla Trastar, och hålles uti synnerligt värde på de förnämsta bord i Österrike: Crantz. I England hålles den mycket bättre än Viscivorus: Willughby. Den kallas af Brookes en rätt god mat. Frisch tilskrifver enebären, dem foglen äter, denna läckerhet. Men Montbeillard påstår, at enebären meddela köttet en fumet, som är blandad med beskhet, så at foglen, uti Bourgogne, anses för en måttelig välfägnad. Däremot skal foglen vara saftigare och smakligare den tid han lefver af Insecter. I denna sednare omständighet kan Utgifvaren icke instämma, och hvad enebärens verkan angår, så beror omdömet af olika smak. Det är mycket naturligt, at läckrare föd-ämnen böra förbättra köttets egenskap, och man håller med skäl denna Turdus, för en af de bästa. Den visar sig endast om vintren i Carolina och är då nog fet och förträfflig: Brickell. c) Turdus musicus L. jämföres af den store kännaren Apicius med Becfiguen. Blir ganska fet af vindrufvor: Halle. Denne blef ock gödd i Rom. Zuckert räknar honom bland de läckraste och möraste foglar, särdeles då han ätit enebär. Rajus gör denna til föremålet för Martialis ord: Inter aves turdus &c. och kallar honom öfvermåttan delicat. Brookes kallar des kött lättsmält och födande, med tilläggning, at det får af många företräde för alla andra foglars, särdeles om vintren. Liger säger, at det är af utvald smak. Albin kallar det begärligt för des läckerhet. Den finnes ock excellent på Carolina: Brickell. d) Turdus Iliacus L. Kleran, serveras på de förnämsta bord, för des läckerhet: Nobleville. Uti Bourgogne är denne trast den läckraste af hela slägtet och af en ganska fin smak: Montbeillard. Zorn skrifver, at des kött är et af de läckraste. Däremot intyga Zuckert, Willughby och v. Linné, at des kött har någon beskhet, som gör det mindre smakligt och begärligt. Detta måste härröra af födans egenskap, och denna art lefver mäst af enebär i våra orter. e) Turdus merula L. Amseln; Cyprianus berättar, at denna äfven göddes hos de Romare med trastar, åberopande Horatius Lib. 2. Serm. Sat. 8. v. 89. Vidimus et merulas poni. Savonarola och B. Fiera gifva Amseln företräde för turdi, men Gesner och Aldrovandus tvärtom. Zuckert skrifver, at Amseln är sämre, men förbättras af drufvor; Willughby, at den orätt préfereras för trastar. Brookes, at des kött är tämligen godt, men ej så lättsmäldt, som de öfrigas, särdeles när foglen ätit beska bär. Dermed instämma v. Linné, Lemery, Liger. Deremot i de södre länder blir Amseln smakligare af vindrufvor än af bären af Hedera Helix: Halle. Blir då en af de läckraste foglar: v. D. Myle; ja så god, at han icke gifver Pilaris efter, utan kan taga företräde för Musicus och Iliacus, särdeles då han får äta Oliver och Myrtenbär, som göra köttet saftigt och parfumera det: Montbeillard. f) Turdus Torquatus L. är et ganska godt villebråd: Montbeillard. g) Turd. Saxatilis L. De unges kött anses för särdeles god mat: Belonius. h) Turdus Polyglottus L. är god at äta: Sloane.
- ↑ (*) Får-kött är i allmänhet värderadt, dock mer och mindre efter omständigheterna. Gamla Gumsar äro sällan smakelige. Tackornas kött är, enigt Buffon, mollasse et insipide; men Hamlar eller snöpte Gumsar, anses gemenligen för bäst, näst Lamben. Betet gör mycket til saken. På höga och torra platser, växa sådana örter, som bäst förädla fårens kött, men de sanke äro minst tjenlige, så framt icke utmed saltsjö, ty salta växter bidraga äfven at gifva god smak. Coetlogon kallar Får-kött det bästa och mäst styrkande kött af alla arter. Det är lättsmäldt, och starkt födande, särdeles tjenligt för dem, som bo i de varmare länder: Sauri. Athenæus upräknar lamb-hufvud bland läckerheter, (hvilket ock Zuckert gör) och hos Plautus ses, at de gamle hållit lammens inälfvor, för en kräslighet. För at finna Får-köttets olika begärlighet i flera länder, vil man först genomvandra Europa. Omkring Archangel duga ej Fåren synnerligen at äta: Busching. Islands Fåren blifva mycket fete, men om de äta Cochlearia får denna fetma en vämjaktig smak: Olafsen. Af Malört blir köttet beskt och odrägligt: v. Linné. Lamb-köttet är mört, löst, lättsmäldt och närande: Zuckert, särdeles af Di-lamb, som fått suga två mödrar utan tilsats af bete: Bruyerin. Likväl höll man sig, i Kong JOHANS tid, vid de fullväxta Fåren, af hvilka 1402 kroppar finnas hos Hof-tafflen påförde uti Sv. Opbörd, men endast 230 Lamb. Snöpningen, som enligt Zuckert, gör köttet mera mört och sött, var då ei mycket antagen, emedan samma Hof endast förtärde det året 2 Hamlar. I England förtärdes åren 17686970, imellan 655 och 660 tusende Gumsar: Volkman. Gumse-köttet i Paris upgår ej emot det Engelska: Lister. Men i de Södra Franska Provincer, där Fåren äta Thymus och Rosmarin, blifver deras kött förträffligt: Bjelke. I Provence skal det dock vara föga godt: Bruyerin. I Spanien ätes mera Får än ox-kött: Plüer. Castiliske Fåren blifva fete och smaklige af salta betet: Browles. Får-köttet i Alcarria är det bästa i Spanien: De la Puente. Där Rosmarin och flera Aromatiske växter vanka, blifva Spanska Gumsarne förträfflige: J. Faber. Men såsom man plägar steka dem uti sjudande olja, så behagar icke anrättningen alla lika väl. Voy. d’Espagne. I Granada ätes mycket Gumse-kött: Busching. Labat berömer äfven de osnöpte Gumsar i Södra Spanien. Rajus fann Italiens Får-kött sämre och mindre saftigt än Englands; Han beskriver Roms Gumse-kött såsom segt och torrt. Äfven Bruyerin. Men J. Faber tror Roms Gumsar, från Africa böra blifva förträfflige. Man har ock där ätit dem ovanligt smakliga. Baretti skrifver dock, at Italienerne äta ofta lamb-kött, men ej Gumse-kött, som föga duger. På Maltha har Får-köttet en merveilleux smak: Bachelier. På Corsica är Får-köttet så sött och saftigt, som man någonsin kan åstunda det: Bosvell. Sardiniens Baggar äro så smaklige, at de af månge hållas jämngode med kalf-kött: Cetti. I Asien äro Fåren de kreatur, som hufvudsakligen upfödas för borden. Turkarnes käraste föda består af Fåroch get-kött, jämte fogel: Lüdeke, Bruz la Martiniere. Turkiska Hofvet söker gemenligen Får från Moldaus bergs-trakter, som hållas för lättsmäldte och synnerligen välsmakande: Busching. I Caffa i Crim är Fårköttet förträffligt: Chardin. Tartarerne i allmänhet äta sällan oxoch ko-kött, utan häst och får. Voy. au Nord. Precop Tatarerne hålla dock hästen för läckrare än Fåret. Voy. au Nord. Mongoliske Gumsarne äro ganska delicate: Bell. Hos en Burätisk Furste bestod en måltid, den Georgii omtalar, endast af Får-kött, utan bröd. På Kött-torget i Peking såg Bell mycket Får-kött. Fåren på Ön Savu voro de sämste Engelmännerne någonsin ätit. De infödde äta derföre heldre hundar och kattor: Hawkesworth. På Batavia funno de det hårdt och segt. id. De högbente magre Bengaliske Fåren hållas för en osund och dålig spis: W. Schultzen. Uti Delhi bekommer Får-köttet folket illa: Bernier. Persernes Får äro store, grofullige, men hafva förträffligt kött: Bell; fast icke fett: Herbert. Fåren omkring Schiras öfverträffa Europas rådjur, äro store och fete: Figuera. De välmående Persianer äta knapt annat än Gumse-kött och hemfogel: De la Porte, Le Brun. Gumsarne vid Aleppo äro ej så gode, som i Provence: D’Arvieux. Utgifvaren är annars af den tankan, at N. Asien måste hafva de förträffligaste Får, i anseende til de många salthedar, som bära myckenhet Salsolä, Salicorniä, m. fl. saltaktige växter. I Ægypten äta alla, som icke äro husfattige, sin Pilau med Gums-kött: Alpinus. Rieger berättar ock, (förmodligen utur Alpinus) at Får-köttet sällan där kokas med vatn, utan stekes och ätes med Lemon-saft. D’Arvieux fann Egyptens Får-kött förträffligt. Det betalas där tredubbelt mot kalf och killing: Alpinus. Gumse-köttet i Tunis har en stark lukt: De la Porte. De store grofhårige Fåren i Africa äro annars af förträfflig smak: Demanet. St. Olon omtalar en art Får i Marocco, utan ull och horn, men för öfrigt rätt smaklige. Men Guinea Fårens kött är ganska torrt. (Ovis Guineens. Linn.) Bosman. De äro store, långbente, magre, oduglige: Pennant. Hos Churchill läser man, at de som knappast äro ätelige, undantagande unga Gällgumsar, som blifvit gödde. Detta håller Utgifvaren för välgrundadt. Dock synes, som skulle en art-förändring af Får i Guinea finnas, som förtjenar mera loford. Sloane omtalar små Guinea Får, lika getter, med korta raka hår, lika kalfvars, som äro rätt gode. Hos Buffon föreställas ock Guinea Får, som skola där blifva feta och få godt kött, helst när de beta på bergen och vid hafsstränderne, då de bekomma fumet, hvaremot de på sidländt bete, enligt Des Marchais, få et mindre godt kött, qui sent le suif. Det är förmodligen samma art, som af Loyer så mycket berömes hos Issini Negrerna. Emot Capske Gumsarne hade Engelske Sjömännerne intet klagomål, utan priset, emedan de betaltes 2 Pund 5 skill. stycket (d. ä. emot 30 plåtar): Hawkesworth. Fåren och Gumsarne vid Saldanha viken voro store, fete, öfvermåttan välsmakande: Purchas. Unga Tackors och Gumsars kött på Madagascar var excellent: Flacourt p. 151. Får-köttet i Lima är ganska godt: Ulloa. I Brasilien fett, men ej så godt, som det Europeiska: Barlæus. I Virginien icke sämre än det Europeiska: Burnaby. Man vil ock särskildt handla om den besynnerliga artförändring af Får, hos hvilka alt fettet nästan blifvit concentreradt vid svantsen. Ovis Laticauda L. At den blott är en art-förändring är ingen tvifvel, samt at Asiens salthedar, dertil hufvudsakligt bidraga, fast sådane Får och finnas i Africa. Detta fett, innan svantsen blifvit aldeles utväxt, smakar som märg: Chandler; den är en läckerhet: Meister, Harcourt, Pennant. Men sjelfve Fåren skola i Persien blifva sämre än Europas. Lettr. edif. Äfven i Turkiet: Busbeque. Russel säger, at substancen af denna fetma är midt imellan talg och märg, ätes aldrig ensam, utan jämte magrare mat och ofta såsom smör. I China räknas desse Får för läckrare än någorstädes: Osbeck. Hos Mongolerne är äfven köttet förträffligt: Martini. Hvarföre de hos dem hållas bäst, näst häst-kött. De äro ock Buräternas hvardags mat: Georgii. De Kirgisiske Fårens kött, med stora hufvud, hängande öron och fett-svants, öfverträffa de Ryska så til storlek som smak; öfvergå ock de Circassiske: Rytschkow. De äro til köttet sötare än de Europeiske: Georgii. Det samma gäller ock om Kalmyckernas bredsvantsade Får: Salm. von Goch. Detta kan förmodeligen endast förenas dermed, at desse sistnämnde, uti Tatariske öknarne hafva et bete, som öfverträffar andra mera vestliga trakter af N. Asien. Utgifvaren tror sig ock behaga Läsaren, om han, utur sina egna samlingar, anför en lista på den olika vigt, som hos Auctorerne funnits på detta Fårs svants. Den utsättes af Korte från 5 til 10 Lisspund, af Troilo til 11; af Sparrman från 5 til 12; af Russel från 15 til 30; af Albuquerque til 15; af Flacourt til 20; af Drake til 25; af Schvallart til 25 à 30; af Olearius til 10 à 30; af Chardin och Kolbe til 30; af Pallas och Leo Africanus til 40 Lisspund.
- ↑ (†) Om Kalfvar är redan handlat under Artiklen om Ox-kött. Man vil endast tillägga, at i London årligen slagtas 195 tusende Kalfvar: Volkman. Bland de Nationer som ej äta Kalf-kött äro Dalmaterne: Fortis; Morerne: De la Porte; Acadierne: Diereville.
- ↑ (*) På Svalor är väl icke mycket at äta. Uti många orter fredar man dem af vidskepelse. De gamle Pythagoreer förfölgde dem af hämnd, emedan de åto Insecter. Någre äta dem dock. Aldrovandus omtalar små Marinets, som i Italien hållas för en kräslighet: Nobleville. Svalor ätas af landtfolket omkring Archangel: Busching. a) Hir. rustica L. ätes af många i Tyskland stekt: Zuckert. Af dessa såg Willughby, vid slutet af Septemb. en stor mängd til salu på torgen i Valencia. b) Hir. riparia L. säljes äfven i Valencia på torgen, för at ätas och kallas papillon di Montagna: Will. c) Hir. esculenta L. Des ungar ätas af Holländare och Javaner. Act. Batav.
- ↑ (†) Get-köttet är af olika godhet i anseende til djurets kön, ålder, bete, o. s. v. Det af gamle Bockar ätas ej i England af förmögna, såsom fränt, segt, osmakligt, men väl unge Kid om 3 à 4 månaders ålder: Brookes. Det samma intygar Nobleville för Frankrike, hvarest annars det mästa Get-kött ätes i Provence: Bruyerin. I Madrid är Gällbockarnes kött förträffligt: Churchill. I Granada ätes mycket Get-kött: Busching. Äfven i Valencia: Plüer. Portugiserne åto fordom helst Bock-kött: Strabo. Italienarne äta ofta Get-kött: Baretti. Det nyttjas mycket i Rom: Bruyerin. Uti Archipelagen är Get-köttet bättre än i Tyskland: Lüdeke. Persiens hemtamde Getter hafva en vild smak, som ej finnes hos andra: Lettr. edif. I Delhi har man icke olägenhet, då man äter Get-kött, såsom det händer af får-kött: Bernier. De unge Getter i Bengalen äro öfvermåttan god och sund spis: W. Schultzen. I Pondichery fann Luillier Getterna osmakliga. I Batavia voro Getterna hårde, sege och högst odräglige at äta: Hawkesworth. Indianerne på Savu hålla hundoch katt-kött smakligare än Get-kött: id. I N. Africa sättes mera värde på Getän får-kött: Houttuyn. I Numidien lefver folket mäst af Get-kött, som blir fett, emedan man göder kreaturen med Dadel-kärnor: Purchas. I Congo värderas Get-kött mer än får-kött: Churchill. På Cap Verds-öarne snöpas Bock-killingar, som derefter blifva så fete, at de täfla med Bockarne omkring Rom, hvilke, af Aromatiske växter blifva högst förträfflige: Labat. Den art-förändring, som kallas Bouc de Juda, blifver i Guinea fetare än Europas får och värderas särdeles högt: Bosman. På Jamaica hållas Killingarne så goda, om icke bättre, än lamb: Browne. Getterne i Surinam äro ganska gode at äta: Fermin. På Juan Fernandez äro Getterna af ganska god smak: Behrens.
- ↑ (*) a) Crax Alector L. förträffligare kött skal ej kunna ätas: Lery. I Surinam betalas den med 12 gyllen paret för des smaklighet: Fermin. Liknar mycket Kalkon-kött och värderas af Europeer: Bancroft. Köttet något torrt, men ganska delicat: Montbeillard, Latham. Ätes i Mexico under namn af Fasan, och är där fet: Hernandez. b) Crax mitu L. har mycket välsmakande kött: Marcgraf.
- ↑ Kalkoner tror man Amer. Vesputius först fört från America til Portugal, hvarifrån de efter hand spriddes uti Europa. Efter Scaligers utsago voro några komna til Frankrike 1540, och Belon är den förste Fransos, som beskrifver och afritar dem i sina Portraits d’oiseaux 1555. Campege skrifver 1560, at de några få år förut hade börjat synas i Frankrike, och voro altså ännu rara foglar. I K. CARL IX:des Reglemente för Policen, där pris sättes på allehanda vild och hemtamd fogel, nämnas ej Kalkoner, förmodligen för det de ännu varit altför rara at komma i bruk i köken: Beckman. De blefvo på 1530 talet införde i England: Hakluyt; eller såsom andre mena, år 1524, samt ungefär vid samma tid uti Tyskland, enligt Heresbachs utsago. Detta är något svårt at förena med Keyssler, som skrifver, at den förste Kalkon, som kom från Mexico, var en raritet år 1570 på Kong CARL IX:des taffel i Frankrike. At Kalkoner äro en Americansk fogel-art, som där finnes uti des naturliga vildhet, är ingen obekant. Pennant gifver om detta slägte mycket nöjsamma underrättelser uti des Arctic Zoology. De vilde Kalkoner, i Nya England, äro större än de tame i Europa, och ganska smaklige: Leiste. Lawson har sedt dem, som gådt til 40 ℔.. Clayton och Brickell hafva hört dem omtalas, som skolat väga 50 til 60 ℔. uti Virginien och California. Phil. trans. abridg. Uti Illinernas land äro de vilde så gode, som de tame i Frankrike. Lettr. edif. Uti Carolina blifva de förträffligen fete af de ållon, bär och frukter, hvilka de äta: Brickell. Köttet är något mörkare, men smakligare än i Europa: Kalm. Denne färg tros komma af de röda ållon, som dessutom göra foglen så fet, at han icke förmår flyga 600 alnar. Phil. trans. Mather, som berättar, at N. Englands Kalkoner gå til 50 à 60 ℔., tillägger, at köttet är nog segt och hårdt. Phil. trans. De blifva särdeles fete emot hösten: Bossu. I Canada äro de fetast i October: Hennepin. Man började tidigt göra denna fogel til hem-afvel. Den förtjente det ock. Des kött, då den är tam, blir hvitt, välsmakande och födande: Albin. De tame blifva större på Jamaica än i Europa, samt mycket angenäma til smaken: Sloane. På Barbados äro de fete och saftige: Ligon. De blifva ock gemenligen smärre i Norden, än i de varmare länder: Pontoppidan. Aldrovandus förklarar köttet, för des läckerhet, värdigt at sättas på Fursteliga bord. Han jämför det med Påfogel-kött, och om de gamle äro något hårdkokte, så finnas deremot de unge så mycket mörare. Dermed instämmer ock Crantz. Vid Lyon, där de gödes med valnötter, blifva de besynnerligen läckre: Bowles. Coetlogon har sett gödda Kalkoner i Frankrike gå til 50 ℔. vigt. På Philipinske Öarne skola de ej trifvas: Salom. v. Goch; ej heller i Indien: Köping. De Capunerade blifva särdeles välsmakande och lättsmäldte: Zuckert, Crantz. m. fl.
- ↑ (*) Quam är en rätt god fogel: Coreal; har välsmakande kött: Marcgraf; är ganska god, emedan han lefver af bär: Dampier; finnes i Surinam öfvermåttan välsmakande. Resande omtala en fogel Corroson, som är Meleagris Gallopavo variet. 3. hos v. Linné. Des kött är något segt, men mycket godt: Dampier, Wafer.
- ↑ (†) Höns äro, såsom hvar man vet, en Ostindisk fogel-art, hvilken ännu finnes uti des vilda tilstånd, uti Calecut, samt flera platser i Ostindien; särdeles på Pulo Condor, där Engelsmännerne, under sista Resan från Norra Ishafvet, hörde dessa foglar til myckenhet, men funno dem obeskrifligt skygga. De finnas utbredde öfver Söderhafvets öar, hvilket äfven kan styrka, at de bortflyttningar, som befolkat dem, kommit från Ostindien. Det voro en öfverflödig möda at här sammanleta bevis, det gamle Tuppar äro sege och hårde, endast tjenlige til soppor; at Kycklingar äro fete, lättsmäldte, födande, o. s. v. hvar och en lär anse sådant ostridigt, utan at sådant styrkes med en Zuckerts, Crantz, Ligers, och fleras intyg. I Frankrike sättes ingen Tupp på de läckras bord: Nobleville. Hönor från Caux äro synnerligen värderade i Frankrike: Liger; äfven uti Saintonge: Le Laboureur. Hönsen i Bologna blifva särdeles stora och feta: Keyssler. I Sardinien är Höns-köttet dyrt: Cetti. I Ungern ätes gerna Höns-kött: Rålamb. De gamle Britanner åto icke Höns: Cæsar. Tupp-kammar skola vara en synnerlig läckerhet: Brookes, Liger, Crantz. Capunering förbättrar ansenligt Tupp-köttet. Capunerne voro redan i Martialis tid räknade bland Gulonum deliciæ. Deras kött är fetare, saftigare, mörare, sundare, smakligare, särdeles de göddes: Rieger. Det förtjenar företräde för Rapphöns: Sibbald. Är mycket lätt och styrkande, särdeles efter foglar om 6 à 8 månaders ålder: Nobleville, Liger; jämngodt med Fasaner: Willughby; så allmänt i Frankrike, at ock bönder hafva denna undfägnad: Bruyerin. I Polen komma ej Capuner gerna på Adelens bord, emedan de äro så allmänne. Omkring Cracan gödde man dem med stoppuing, och de blefvo rätt fete, skrifver Rzaczynski. Hvad han menar med detta ord, synes mörkt. Monne tallstrunt? Stejermarks Capuner äro högt värderade i Österrike: Crantz. I Sverige är denna process med Tuppens manbarhet icke synnerligen allmän. På Kong JOHANS taffel förtärdes, et år, 9239 yngre och äldre höns, men endast 29 Capuner. Sv. Opbörd. Alpinus skrifver, at Egyptierne, först vid slutet af 1500 talet, lärt äta kyklingar af Europeiske Köpmän. Denna Anecdot synes vara apocryphisk. Däremot är det visst, at intet land frambringar sådan myckenhet Kycklingar, som Egypten i sina artificiella ugnar. Desse af konsten framkläckte kycklingar blifva mindre smaklige än de, hvilka en moder utligger: Hasselqvist. Denna konst är dock icke svår at härma, såsom Reaumur visat och uträknat, och Egyptierne hafva sannolikt lärt den af Strutsen. Höns trifvas gemenligen väl i alla Climater. På Teneriffa äro de excellente: Loyer. I Ispahan också: Otter. Uti Issini äro Hönsen mindre än i Europa, men til köttet hvitare, läckrare, mörare: Loyer. I Loando finnas vilda Höns, som til smaken likna harar: Carle. Merolla skrifver, at de vilde Hönsen i Congo äro bättre til smaken än Europas tame. De vilde Hönsen på Pulo Condor äro smärre än de tame, men hafva hvitt och läckert kött: Dampier. De vilde Hönsen på Amboina eftergifva väl de Europeiska i storlek, men icke i smak. Då Chineserne på Amboina vilja tractera, koka de en Höna i Arrak: Wallentyn. Höns-slägtet har ganska många varieteter, såsom flera domesticerade djur. Bland andra omtalas en liten Höns-art uti Bretagne, som hoppar likt Skator, och skal vara utmärkt smakelig: Liger, Le Laboureur. Uti Sestro i Guinea, finnes ock en art små Höns, men sämre til smaken än Europas: Churchill. I America trifvas Hönsen väl, och blifva på Cayenne särdeles fete af Hirs: Barrere. Men i synnerhet bör den så kallade Ethiopiska hönan omtalas, som är helt och hållet svart både innan och utan, til och med benen. Den synes näpligen kunna vara en blott art-förändring; sådane finnas på Java, Rec. d. Voy. Holl.; I Mozambique: Pyrard, Linschoten; I Indien: Schillinger, Bernier; och alle desse Auctorer, tillika med Bontius, D’Avity, och flere instämma deruti at deras kött är förträffeligare än det hvita Höns-köttet.
- ↑ (†) Om Påfoglar voro så förträfflige för gomen, som för ögat, så skulle de fuller taga förnämsta rummet bland alla läckerheter. Men naturen, ehuru gifmild, plägar dock sällan slösa. Uti alla des gåfvor finnes gemenligen en motvigt. Det är således sannolikt, at icke smaken, utan en annan slags yppighet infört Påfoglen på de Romares bord, där den, å nyo, efter stekningen klädd i sit präcktigt befjädrade skinn, gjorde en bord-parade. Imedlertid äro Auctorernes intyg så stridande om denne fogels smak, at man skulle knapt tro dem tala om en och samma stek. Man kan dela dem i lastande och berömmande. Til den förra Classen höra Mercklein, Sauri, Galenus, Halle, Lemery, Sibbald, Oribasius, Nobleville, Zaccagni, Crantz, Montbeillard, Bruyerin, Liger, hvilke alle instämma deruti, at Påfoglars kött är torrt, hårdt, senigt, segt, hårdsmäldt, osundt, föga äteligt. Men det är at märka, det desse förmodligen i synnerhet mena gamla Påfoglar. De af andra Classen tillägga Påfoglen en utvald smak, såsom Turpin för Siam. Kalm berättar, at en del Engelske Gentlemen hålla Påfoglar för de smakeligaste stekar. På Java kallas köttet saftigt och välsmakande af Salm. v. Goch. Wormius säger det vara hälsosamt och välsmakeligt, likt Capuners, midt imellan torrt och saftigt. Bradley håller Påfoglen bättre at äta än Fasanen. Alt detta beröm tilkommer åtminstone icke andra, än de unge Påfoglar; hvilket ock någre medgifva. Hohberg påstår, at de unge foglar, om 12 eller et helt års ålder, kunna täfla med Fasaner; at köttet skal blifva mört och hvitt om man strax lägger det i vatn när foglen slagtas. Latham skrifver, at en ung Påfogel håller i England för en läckerhet. Crantz, Tavernier, Nobleville, Liger, m. flera, erkänna at unge Påfoglar hafva et mört, läckert och begärligt kött, det ock Willughby gifver företräde för Fasaner och Rapphöns. Säkrast är at hålla en medelväg, och kalla det måtteligt. Ty Påfoglens kött är verkeligen nog torrt, dock icke osmakligt, utan likt annat vildt af medelmåttig godhet: Thunberg. Det liknar nog Kalkon, men är hårdare och torrare: Coetlogon. Det är hvitt och nog smakligt på Malabariska Kusten: Nieuhoff. Det ätes derföre mycket derstädes: Dellon. Portugiserne göra deraf smaklige Pasteyer uti Indien: Boullaye le Gouz. Det utgör Holländarnes vanliga mat på några platsar i Indien: Baldæus. Det ätes ock på Americanske öarne: Lemery. Saar åt på Ceilon en hel månad, i brist af annat, idel Påfoglar, men blef sluteligen så ledsen, at han vämjade vid blotta åsynen. Foglen skal blifva bättre, om han i vintertid, hänges i luften at frysa: Zaccagni; eller om sommaren blifver något mortifierad: Bruyerin. Detta kött skal, sedan det blifvit stekt och kallnat, likväl se ut, som vore det rådt, samt hålla sig i några månader utan at gå til röta: Coetlogon. Augustinus säger sig, med anstälda rön, hafva erfarit, at det, på flera månader, icke tager röta, och denna egenskap är redan åberopad av Isidorus. Lemery bekräftar denna omständighet med tilläggning, at det blifver alt bättre och bättre genom liggning. (Relata refero). Hortelius var den förste i Rom, som lät slagta Påfoglen för bordet. Detta exempel fölgdes; och äfven i nyare tider har man sett Påfoglar på Franska borden, späckade med neglikor: Bruyerin.
- ↑ (*) Mycteria Americana L. är väl smakande, då den flås och sedan stekes i smör: Marcgraf. Köttet är hvitt, men något torrt: Churchill.
- ↑ (†) Pärlehöns Numida Meleagris L. gå ganska nära Påfoglar til smaken. De Auctorer, som mycket uphöja denne fogels kött, lära åsyfta de unge eller kycklingarne, och de, som lasta det, tala förmodligen om de gamle. Såleds betygar Forster, at de gamle pärlehöns hafva et segt och torrt kött. De Pärlehöns Sparrman försökte, voro torre och mycket sämre än vanlige höns. I Egypten har deremot Pärlehönan carnem svavissiman et optimam, så at et par foglar betalas med en Ducat: Alpinus. Unge Pärlehöns äro mycket estimerade: Latham. Bruhier skrifver, at Pärlehönan til smaken ej liknade någon af honom känd fogel. Hennes kött är förträffligt och gifver ej Fasanen efter i läckerhet: Des Marchais. Den framsattes fordom på de läckraste bord i Rom: Varro. I Senegal äro Pärlehönsen tendre och läckre, särdeles de unge: Churchill; förträfflige at äta: Purchas; i synnerhet sedan deras kött fått något hänga i luften: Crantz. På Cap Verdska Ön Majo är det mört och delicat: Dampier. De hemma upfödde ungar gifva icke företrädet åt unga Rapphöns, och de vilde på St. Domingo äro en utvald mat öfverträffande Fasaner: Montbeillard. Pärlehöns äro i de varma länder uti America en förträfflig mat: Sloane. Vilde Pärlehöns, Pentade marone, utgöra den valdaste rätt man kan framsätta på et bord. Köttet är tendert och öfvergår Fasaners. De hemtamde äro icke så läckre, men öfverträffa dock all hemfogel. Ungarne stekte på spett täfla med Rapphöns-ungar. De gamle ätas endast i pasteyer och à la daube, samt äro förträfflige. Lettr. edif. Dessa förmånliga omdömen synas för Utgifvaren til en del vara nog vidt drifne.
- ↑ (*) Den ovige Dido ineptus L. har et godt och helsosamt kött: Brookes; förekommer hos resande under namnet Dronte.
- ↑ (†) Vid frågan om Fasaner, blir man ofta satt uti villrådighet, af de mindre laggranna Resebeskrifvare, som, så snart de träffat en fogel med lång stjert, strax gjordt den til en Fasan. Såleds är nog svårt at redigera deras intyg til vissa arter. I allmänhet räknas Fasaner för en läckerhet, endast värdig den äran at frambäras på de läckraste bord: Albin. De voro derföre en särdeles kräslighet på de Romares bord och en högtids-kost. Detta kött är läckert och hälsosamt: Sibbald; en af de läckraste kött-rätter: Liger, Nobleville, Cardanus, Willughby, Fischerström. De unge och fete Fasaner hafva derföre alla tider varit de rikaste bord förbehållne: Montbeillard, Lemery. Averrhoes préfererar Fasaner för all fogel. Fasanen hålles mycket smakligare än höns: Lemery, Aldrovand. Men, genom blandning imellan en Fasan och en höna, upkommer en batard-Fasan, som blir mycket bättre, saftigare, köttfullare: Cardanus, Frisch. Man håller ock de vilda Fasaner för smakligare, som blifvit jagade med falkar, än de, som blifvit skutne: Albin, Willughby. Fasaner finnas uti Europa vilde, på flera ställen. I Saxen äro de tendrare, än någon annan skogsfogel: v. Rohr. Ryska Kejsarinnan har nyligen sökt förskaffa dem från Österrike. Vid Prag finnas de ymnigt: Pöllnitz. I Frankrike voro de så rare, at de i Bruyerins tid, endast kommo på Konungens och de störste Herrars bord. Ides omtalar foglar från stora Tatariet, med alnslånga stjertar, och af en utvald smak. Voy. au Nord. Äfven Du Halde, säger dem vara jämngode med de Franske. I China äro Fasanerne af utvald godhet och parfum: Kien-Long. Ryska Ambassadeuren fick, från Chinesiske Kejsarens bord, läckre Fasaner: Bell. Mingreliens Fasaner äro mera välsmakande än Frankrikes: De la Porte. Africanske Fasanerne berömmas ej mindre. I Guinea äro de mycket välsmakande: Römmer, Bosman. På Madagascar finnes en art små och mycket smaklige Fasaner, violette, med röda näbbar: Flacourt. På Ön Tabago finnes en rätt god Fasan-art: Sloane. Vid Portobelo äro Fasaner af förträffelig smak: Ulloa. Men på Cayenne, torre, sege och af slät smak: Barrere. På Ön St. Catharina smakar de på långt när icke så väl, som de Engelske: Anson. Omkring Acapulco funnos de väl store, men torre och osmaklige: Anson. Detta är at säga i allmänhet. a) Phas. Colchicus L. är en mat för Konga bord: v. Linné, Crantz; helt läcker och god at äta: Rzaczynski. De unge och fete tupparne äro särdeles lättsmäldte välsmakande och sunde at äta: Crantz. Oribasius gifver, i alla dessa afseenden, Fasanen företräde för höns. b) Phas. Motmot L. finnes på Antillerne och Americas fasta land; är af förträffelig smak: Feuille. c) Phas. pictus L. smakar aldeles såsom de vanlige Fasaner: Götz; men Latham säger, efter Du Halde, at den öfverträffar alla sina slägtingar. d) Caracara, en Fasan (Phas. Antill. Briss.) är aldeles så smakelig, som Europas: Du Tertre. e) Maraye, en fogel i Guiana, som, enligt Bajon, väl har något hårdt, men ganska välsmakande kött. Fermier håller den för en Crax, och kallar den ganska god. Det är förmodligen den Marail, hvilken Aublet anser för en art Kalkon, och gifver företrädet för Fasaner, emedan den är saftigare. f) Paraqua en Fasan, som af Bajon hålles jämngod med de rätta Fasaner. Feuille kallar den Catracas, och lär den vara Phas. Motmot L. g) Hanaquaw en Fasan, som enligt Bancroft, skal vara mycket värderad: Latham. Til Fasanerna föra någre, fast orätt, Tetrao Umbellus L. från Carolina. Des kött är både delicat och närande, hvarföre det mera värderas än de fläste foglars: Brickell. Det är hvitt och af utvald godhet: Edwards; och gifver ingen fogel i verlden efter: Lawson. Ännu är en Fasan-art Chunna, från Cujo, som, enligt Vidaure, är lika god med de vanlige Fasaner för bordet.
- ↑ (*) Någre Européiske nationer skola, enligt Schreber, äta Katt-kött. I Frankrike skola de så kallade Catheuser Kattor ätas, då de äro fete och hållas jämngode med harar och kaniner: Houttuyn. Detta skal ock ske i Lothringen, Nederländerna och på Irland. Spaniorerne finna det likt Hare-kött: Merklein. Kalmuckerne äta Kattor; Russ. Saml. men ej Samojederne. Mem. sur. Samoj. Nästan alla Africanske Neger-nationer hålla Katt-kött för sundt och läckert. Såsom de i Fetu: Müller. De i Benin: Bosman. De på Guinea kusten: Dapper och D’Avity. De i Issiny upföda dem til mats: Loyer. De på Guldkusten: Purchas. I Marocco äta unga flickor Kattungar, för at blifva feta: De la Porte. I Ostindien är Katt-köttet icke föraktadt. Siameserne äta det allmänt: La Laubere. Äfven Tonquineserne. Richard berättar, at man i Tonquin icke flår dem. Enligt Dampier föras där slagtade Kattor til torgs och hållas i högt värde af de förnämste Herrar. Chinesiske torgen erbjuda äfven Katt-kött: Du Halde. Chineserne i Batavia äta också Kattor: Kraak. Indianerne på Ön Savu hålla dem bättre än får och getter: Hawkesworth. Huronerne vid Quebec hålla dem til godo sjelfdöda: le Beau. De til Westindien öfverbragte Negrer hålla dem för en läckerhet. Van der Bossche anser dock detta kött för skadeligt. Den vilda arten hölls i Gesneri tid för en läckerhet i Schweitz, sedan hufvud och svants blifvit afhuggne. I Narbonne hängdes köttet något i luften, för at släppa den vilda smaken. Vild-kattor ätas af Hottentotter: Sparrman. Af de infödde i Carolina ätes Vild-katten med tarmar och alt: Lawson. Josselyn omtalar en Vild-katt, som stekt är jämngod med lamb; och Wallentyn beskrifver en liten skogs-Katt, Lauw, om 112 fots längd, som, i Amboinesares tycke är ganska läcker. R. Hamor räknar Vild-kattor i Virginien för läckre: Purchas. De så kallade Vild-kattor i Louisiana äro gode at äta: Brookes.
- ↑ (†) Hund-kött har, i de äldre tider, funnit rum på de förnämsta bord. Catulilactantes framsattes på de Romerske högtider och bröllop, ja vid deras offer-måltider: in coenis Deorum. Äfven i Plinii tid skedde sådant. Hund-valpar offrades åt Roms Numina: Plin. L. 29. c. 4. Plautus lärer at sådane anrättningar vankade vid Prästernas Inträdes-gillen. Hos Athenæus skal finnas, at ock Grekerne åto Hund-kött vid högtideliga tilfällen. Justinus intygar, at Carthaginenserne åto Hundar. Galenus de alimentis L. III. c. 2. anför flera folk-slag, som åto Hundar. Hippocrates föreskrifver Hund-kött för sjuka, både i soppor och såsom stek. Lib. II. de morbis. Han kallar väl gamla Hundar en något svårsmäldt mat, men de unga jämför han med harar och hemfogel, såsom mycket lättsmäldta. Oribasius, som gerna vil vara en Dictator i frågan om mat-rätter, kunde ej lida, at man försmådde Hund-kött, hvilket fordom åts af så många Nationer. Schreber upräknar ock många folkslag, som nyttja detta föd-ämne. Men nu mera är fuller ingen Européisk Nation, som icke baxnar för en Hund-stek, åtminstone i des hemort; så framt man undantager Grönländarne, hvilke dock endast i hungers nöd heldre upoffra sina Hundar än sig sjelfva: Crantz, fast de icke, såsom Houttuyn skrifver, hålla dem för en läckerhet, åtminstone icke alle: Fabricius. Ej en gång Samojederne äta dessa djur. Mem. sur. Samojed.: Georgii. Men under Sjöresor, då nöden kryddar de mäst motbjudande anrättningar, kunna ock Européer blifva Hund-ätare. De olycklige Engelsmän, som omtalas i Bihanget til Ansons resa, funno Hundar til smaken så läckre, som de bästa Engelska får. Äfven uti de länder, där Hund-köttets dageliga tillagning för borden något dräper fördomen, deltaga Européer uti måltiden; såsom man finner af Cooks resor i Söderhafvet. Holländarne på Amboina åto Öens fete Hundar såsom en synnerlig läckerhet: Walentyn. Uti de länder, där Mahometanska Religionen är i des fulla styrka, måste väl också Hund-köttet blifva föraktadt, emedan dessa djur äro så orena i folkets opinion, at man smittas af blotta vidrörandet. Likväl ätes det af Musulmännernes Epicuréer, om man så må kalla en del kringströfvande folkslag, som blott antagit en eller annan ritus, eller ock förakta opinionens ok. Om man behagar börja denna kädja af Hund-köttets Köks-historia i Asien, så berättar De L’Isle, at Czeermisserne i Siberien, äta det vanligt. När jagten slår felt för Tungusaren, så slagtar han en Hund: Georgii. Kalmyckerne skola, enligt Russ. Saml. hålla en slagtad jagthund, ja äfven en sot-död Hund, för en af de läckraste maträtter, som ej en gång försmås af de förnämste. Men både Pallas och Georgii intyga, at Kalmyckerne aldeles icke äta Hundar. Detta torde förenas dermed, at desse sistnämnde Auctorer mena de vestra Kalmycker. Kamtschadalerne äta ej gerna Hundar: Georgii. Men Chinesaren vet i synnerhet sätta värde på denna föda. Hundar ätas allmänt i China: Moquet, De la Loubere, Du Halde, De la Porte, Purchas. Hund-kött finnes til salu på alla torg i China. Lettr. edif. Boicoof, Pallas, Le Gentil. Man äter där heldre Hundar än svin och annat villebråd. Rec. d. Voy. Holl. De göda och slagta dem, såsom Européer förfara med får: Houttuyn. Man försmår ej en gång sjelfdöda Hundar: Du Halde. De göra sig til och med läckra mål af Hundar: Herbert. Hålla dem för de bästa at äta näst åsnor: Churchill. Man för dem til slagtare-husen skållade, kokta, rå, stekta, samt äfven lefvande, inneslutne i burar: Purchas. Isbrand Ides, som i Peking sedt Hundar flås för at ätas, berättar, at man där anser köttet för mycket upfriskande och sundt, särdeles om sommaren. Voy. au Nord. Brandt såg också i Peking en fet hund flås utan för en Mandarins hus, som skulle tjena denne Herre til mat. Äfven utom sit fädernesland äta Chineserne Hundar, såsom i Batavia: Kraak. Walentyn berättar, at de där anrätta Hunden med grönsaker och många krydder, då de finna honom läcker. I Tonquin ätas äfvenledes Hundar: Turpin, Bruz La Martin, Richard. Man säljer dem på öpna torgen och håller dem för läckerhet: Walentyn. De éstimeras högt af landets förnämste Herrar: Dampier; och ätas med huden: Richard. (Det är: de flås icke, utan skållas.) I Riket Asem (på Sumatra) hållas Hundar för läckrare än något annat kreatur: Turpin. Deras kött utgör den yppersta rätten på deras gillen: Tavernier. Battas på Sumatra göda och äta Hundar: Forster. Indianerne på Ön Savu gifva Hundar företräde för får: Hawkesworth. Act. Bat. En fet Hund på Banda hålles för en delicatesse: v. Vicken. Negrerne äta ganska gerna Hund-kött: Sauri, Purchas. I Angola ätes Hund-kött häldre än något annat: Churchill. På Printsön, vid Guinea, gödas Hundar och anses för en läcker välfägnad. Nouv. Voy. aux Cot. d. Guin. Vid Cap Apollonia, i Guinea, äta Negrerne gerna Hundar: Atkins. Desse räknas i Guinea för bättre än all boskap, och Valparne säljas dyrt: Churchill. Vilde Hundar kallas där Cabra do mato, eller vilda får, hållas för mycket bättre än Gumsar, och säljas til högre pris, såsom den valdaste läckerhet: Churchill, Dapper, D’Avity. Negrerne i Juida hålla Hundar för läckrare än alt annat kött, och Philips såg där gödde Hundar föras til torgs och säljas. Det samma bekräftar Labat. Negrerne i Axim, Elmina, Benin och flera landskaper, hafva samma smak: Bosman. Negrerne i Issini upföda Hundar för Köket, och undra rätt mycket på Européerne, som icke följa deras exempel: Loyer. Negrerne på Guldkusten äta ock Hundar: Purchas. Uti Marocco får man se unga flickor äta Hundvalpar, för at blifva feta och, enligt den ortens smak, behagelige: De la Porte. Samma smak och medel herrska äfven i Egypten, hvaräst Fruntimren på samma grund värdera et fat kokta Hundvalpar. Sv. Vet. Ac. Handl. Araberne äta äfven Hundvalpar kokte. ibid. I America blifva Hundarne jämväl offer för köks-knifven. De vilde i Canada äta i synnerhet Hundar vid förestående Krigståg; (förmodligen, at de må blifva desto modigare) de nyttja ock Hundar vid sina offer-gillen: Jefferys, Champlain, Carver. Bossu blef hos dem undfägnad med Hund-kött, jämte Björn-tassar. I Virginien räknas Indianske Hundar jämngode med de Engelske lamb: Purchas. De infödde vid New York ville ej äta Européiske Hundar, som voro födde med salt mat, men åto rätt gerna sina egna. Spaniorerne åto, i landskapet Apalache, små Hundar, som funnos välsmakande: Garcillasso. De infödde i N. America åto gerna Hundar. (i Canada): Labat. Han såg äfven Negrer i America undfägna sig med Hundar, när desse uslingar kunde göra sig en glad stund. De vilde i Louisiana åto Hundar: Hennepin. Benzoni säger sig aldrig i sin lifstid ätit något läckrare än en Hund-stek, den han spisade vid Americas Carthagena: Chauveton. I Acadien var Hund-kött den mäst hedrande rätt, som kunde framsättas, när man ville visa agtning för förnäma gäster: Diereville. De infödde i Brasilien höllo Hundar för god mat: Purchas. På Söderhafvets Öar äro Hundar och svin de ende ätelige fyrfota djur. De upfödas där i hjordar endast för Köket. Äro dumme, tröge, ängslige, liksom svinen, deras compagnoner; men mycket smaklige. På SandvichÖarna äro de dock i mindre antal än på Samfunds-Öarna. På Vänlige-Öarna äro de nyligen införde. På Hebriderne finnas de icke, ej heller på N. Caledonien, men väl på N. Zeeland där de ätas, fast de födas med fisk: Cook. På Otahiti offras de åt Eatua, eller Öens gudomlighet. De skola där anses bättre än annat kött. Suppl. au Voy. d. Bougainville. Forster åt Hundar där, och fann dem likna Gumse-kött. På denna och närgräntsande Öar, födas Hundar med jordfrukter, hvarföre de, af sådan näring, blifva bättre än svinen, och hållas för läckrare, både där och på Huaheine: Forster. Engelsmännerne, som där åto Hundstek, öfverens kommo enhälligt, at den var nästan så god, som et Engelskt lamb: Hawkesworth. Man skulle tro, at den föda af bröd-frukt, Cocos, Jynamer, m. m. som gifves åt Öns Hundar, hufvudsakligen bidrager til köttets goda smak. Men äfven Hundar, som icke blifvit så födde, äro fundne lika gode. Men slagtade på Cooks skepp en Hund, som på N. Zeeland blifvit född med fisk, och steken liknade aldeles Hammel-kött, och kunde icke skiljas derifrån: G. Forster. Herr Cook längtade, efter färskt kött, under en sjukdom; man slagtade en Skepshund, och tilredde deraf både soppa och stek, som gaf honom nya krafter och påskyndade hans förbättring. Prof. Sparrman har meddelat följande anmärkning. På Cooks skepp slagtades, litet efter hämtad förfriskning til lands, en smålurfvig Hund af Europeisk race, född hela tiden med kött, ben, bröd, och hvad annars kunnat om bord vanka, då des kött befans ej något mål sämre än de Taheitiske Hundarnes, som med frukter och dylikt pläga upfödas, utan hade enahanda smak. En annan Hund, hvilken såsom hvalp hade blifvit tagen på Taheiti, och öfver 9 månaders tid njutit vanlig hund-föda på skeppet, blef slagtad och äten af Engelske Officerare, då köttet fanns aldeles lika med Hundarnes på Taheiti, neml. ganska nära liknande fåreller lamb-kött. Sparrman säger, at det som vardt stekt, föll honom något segt, hvilket fel han dock skyller på Kocken, men det som togs til sopp-kött, kändes helt mört, och kunde ej skiljas från det bästa lamb-kött, varandes ock sjelfva soppan aldeles sådan til smak, som den borde vara. Utgifvaren vil ock til denna artikel bifoga en antekning utur Le Gentil, den han ej til fullo förstår. Le Gentil säger först at de af Fransoserne i Pondichery så kallade Chiens marrons intet annat äro än vilde Hundar. En sådan Chien marrons kött är i allmänhet ej någon särdeles delicat mat, likväl ätes det i landet ordinairt för Gumse-kött, (Mouton) och Le Gentil har några gångor fått äta det, som varit ganska godt, nemligen när han träffat någon Chien marron som varit gödd, då des kött är mycket tendert: han sätter mera värde på sådant kött, än på 3 fjerdedelar af alt det Gumse-kött, som vankar i Paris; det har exactement Gumsekötts smak. Le Gentil menar, desse Chiens marrons skola vara samma slags Hundar, som Cook och des landsmän åto på Taheiti, och hvilkas kött i deras tycke ej gaf Gumse-köttet i Engeland efter. Icke des mindre lemnar han til Naturalisternas undersökning, om icke desse Chiens marrons äro verkeligen får. Denna undersökning fordrar i Utgifvarens tanka, icke någon särdeles djup forskning, ty ehuru verkeligen fåren uti Indien så förändras, at de, med sina raka hår, långa ben och nakna svantsar, samt nedslokande öron, få nog likhet af Hundar, såsom man kan inhämta af Buffons ritning, så säga dock både tänder och klöfvar, at de aldrig kunna bortblandas med Hundar. Likväl håller Utgifvaren icke omöjeligt, at desse Chiens marrons kunna vara får, och at de kunnat, för likheten, blifvit, per catachresin, kallade Chiens, på samma sätt som Sjö-kor, Sjö-hästar, m. fl. som hafva än mindre likhet med de kreatur, af hvilka deras namn blifvit lånte.
- ↑ (*) Dasypi, Americas infödingar, kallas af resande gemenligen Armadillos och Tatous. Af desse äro flere arter, som skiljas efter Sköldbandens antal. De fläste Auctorer uphöja djurets smakliga kött. Gumilla jämför Armadillos kött med den läckraste di-gris, men tillägger det dock, en något motbjudande dessmans lukt. Des Marchais kallar det hvitt, fett och läckert. Sloane, förträffligt; Maffey rätt välsmakande; Barlæus en gästbuds-mat, såsom mört och hvitt. I Brasilien räknas det bättre än Canin och di-gris. I Patagonien fann Spilbergen det af utvald smak. Labat kallar det hvitt, fett, läckert, men något fade, at det måste hjelpas med krydder. Aldeles det samma intygar Fermin om de Surinamska Armadillos. Ulloa skrifver, at Negrerne och Indianerne finna det förträffligt. Oviedo fann det bättre än Killing-kött: Clusius. Dampier liknar de unga vid Land-sköldpaddor. Wood fann Armadillo, vid Magellanska Sundet, af en utvald smak. Barrere utgifver Armadillo för det läckraste villebråd på Cayenne. Tristaon höll det jämngodt med höns och gris-kött. Hernandez beskrifver det såsom sött och ogement fett. Mocquet såsom mört, vekt, läckert, sött och födande. Froger liknar det vid et färskt svin-kött. J. Acosta satte dock intet värde derpå, utan höll Ödlan Igvana för bättre i Peru. Til hvilka arter af Dasypi alla dessa intyg böra föras, kan Utgifvaren icke utreda. Men af de närmare bestämde arter, nämner Marcgraf tricinctus, och försäkrar, at den stekt i smör öfverträffar Canin. Pennant berättar Dasypus Septemcinctus vara något bättre än de öfriga, men Novemcinctus lärer dock hållas i högsta värde. Så intyga åtminstone Rajus och Marcgraf. Holländarne steka den i smör och hålla den jämngod med Canin-kött. Barlæus berättar, at den öfverträffar Mus Aguti och Paca, och är mycket begärlig i Brasilien. På Grenade fås ingen större läckerhet: Du Tertre; Dock bör köttet ätas ungt, emedan djuret, med åren, får en dessmans lukt, som ej behagar Européer, men likväl höjer des smakelighet för Americanen: Bancroft. Denna egenskap förmenar Utgifvaren tilhöra flera arter af detta slägte.
- ↑ (†) Uttern, Mustela Lutra Linn. är i allmänhet icke smakelig, såsom man ser af följande intyg. Dock beror därvid mycket på årstid och beredning. Utter har man i Engeland exempel på kunnat så lagas af Kocken, at ingen kunde skilja den från villebråd: Plot. Utterns kött i Carolina luktar illa, likväl äta någre det: Brickell. Utterns kött har fisksmak: Täntzer. Utterns kött har en obehagelig morast-smak, men ätes i Frankrike på jours maigres: Sauri. Kalmyckerne äta Uttrar: Pallas. I floderna i Issiny äro finhåriga Uttrar, som hafva välsmakande kött: Loyer. Uttern har hårdt och segt kött, men det kommer dock stundom på de bättre borden i Frankrike såsom stek med starkt kryddad sauce (de haut gout), men det blir dock aldrig någon rätt välsmakelig eller sund mat: Nobleville. b) Mustela Lutris, eller Hafs-Uttren, som särdeles finnes uti östra Oceanen och på N. Americas Kust, får däremot bättre intyg af dem, som des kött försökt. Utom detta djurs historia tillägger äfven Steller, at de gamles kött är mycket smakligare än Skälarnes, särdeles honornas, som är både tendrast och fetast, men ungarnes kött är delicatast, och kan svårligen skiljas ifrån di-lambs kött, antingen det då stekes eller kokas, blifvandes ock soppan därpå rätt välsmakande. Dessa djurs kött utgjorde Stellers och des följes hufvudsakligaste föda på Berings-Ön, och friade dem ifrån skörbjugg: lefvren, hjertat och njurarne voro aldeles som på kalf. Folket i Kamtschatka och Kuriliska Öarna hålla detta Hafs-Utter-kött för det bästa näst Örn-kött, som de sätta i främsta rummet. Lefvern och njurarne äta de rå, uphöjandes den goda smak de då hafva: Steller. Act. petropol. Müller säger om dessa djurs kött, särdeles hanarnas, at det var osmakligt, helt hårdt och segt. Han tviflar på at just det bidrog til manskapets friande från skörbjugg: Mullers Russ. Saml. Tòvòus, et djur i Surinam liknande en Utter, askegrått til färgen och spräckligt, en fot långt och nog tjockt, håller sig på bottnen i rinnande vatten; des kött öfvermåttan tendert och välsmakande.
- ↑ (†) De Romares ryktbare Glires, föras af v. Linné til Ekorn-slägtet, Sciurus Glis. L. äfven af Pennant; men af Pallas til råttorna. Den är Buffons Loïr. Den fångas ännu höstetiden i Italien och ätes: Buffon. I grefskapet Zilli, i Stejermark, och i Crain, fångas detta djur til obeskriflig myckenhet och ätes: Popowitsch. Italienerne pläga insalta dem i tunnor: Sauri. Uti Provence viste folket icke äta dem, förrän Quiqueram underättade dem om detta djurs smaklighet. Pennant har, för des fetma, gifvit det namnet: Fat Squirrel åt detta de gamle Romares läckra hemdjur.
- ↑ (*) Ekornar afalla arter äro äteliga. a) Sc. Vulgaris vår allmänne Ekorn har et hvitt, sötaktigt och angenämt kött, som plägar liknas vid höns: Zuckert. Detta omdöme kan Utgifvaren, til en del, af egen erfarenhet bestyrka; han fann köttet något segt, men aldeles icke osmakligt. Det ätes derföre i Jemtland såsom en synnerlig läckerhet, och är något sötare än höns-kött: Nordholm; äfven i Dalarne: Fischerström; äfven af Norrska bönderna: Pontoppidan. I Skottland hålla någre detta kött för läckert: Sibbald; också i Tyskland: von Rohr; också i Polen: Sebizius; äfven på flere orter i Frankrike fast icke af förnämt folk: Bruyerin. Jakuter och Tunguser äro snåle efter detta kött: Georgii, Bell. Däremot äta ej Samojederne Ekornar. Mem. sur. Samojed. De gamle Romare satte, enligt Martialis, värde på detta kött, äfven de Nordiske Jägare: Ol. Magn. b) Sc. niger L. är delicat: Catesby, Hennepin; söt, smakelig, lättsmäldt: Merklein. c) Sc. cinereus L. ätes i Pensylvanien och hålles af somliga för läcker: Kalm. Clayton åt de grå Ekornar på förnämsta borden i Virginien och fann dem så goda som Kaniner. Phil. trans. abridg. De äro rätt gode: Hakluyt. Förmodeligen menas dessa af Hamor, då han säger sig i Virginien ätit smaklige Ekornar. Annars finnas, enligt Lawson, två, men enligt Brickell, fyra smaklige Ekorn-arter i Carolina. Folket steker dem där med inelfvorna: Lawson. På Sumatra funnos Ekornar, som höllos för god mat: Dampier. Cingaleserne äta flere slags Ekornar: Knox. Därmed menas förmodeligen Pennants Ceilon Squirrel och Palm-Squirrel.
- ↑ (†) Plinius berättar, at de gamle Romare gjorde sig läckerheter af ofödde och däggande Kaniner, som åtos med innanmäten. Nu mera anses de alt för späde Kaniners kött för slemaktigt, de gamles för nog torrt; man söker derföre de medelmåttige: Houttuyn. Månge anse Kaninens kött bättre än Harens: Fouilloux, Zuckert; det är mer födande, mört, lättsmäldt, särdeles om vintren; Houttuyn. Det skal förbättras då djuret äter enebär: Coetlogon, Lemery. Clayton ansåg det för ganska godt. De unges är mycket värderadt, säger Sauri, och i allmänhet blifver köttet ganska fett af snöpta hannar. Med et ord, det är mycket olika til smaken, de unges är ganska läckert; de gamles hårdt och torrt: Buffon. De vildes är altid bättre än de tames: Bruyerin, Zuckert, Liger, Bewerwyk. Tyskar och Svenskar fråga icke stort därefter. Men från Norfolk föres årligen, en obeskriflig myckenhet til London: Volkman. Holländarne förtära et ansenligt antal Kaniner, och jaga dem mycket til den ändan på hvarjehanda sätt: v. Linné. De unge anses i Frankrike värde at sättas på gästebuds-bord: Bruyerin, Nobleville. Ingen ting kan vara mera välsmakande än Kaninerne i en viss skog vid Paris: Bruyerin. Sicilianerne jaga flitigt vilda Kaniner, som där hafva den finaste smak: Sestini. På Maltha skola de blifva fetare än annorstädes i Europa: Bachelier. I Siam blifva de läckrare än i Holland. Rec. d. Voy. Holl. Kaninerne i Peru äro ganska gode at äta: Chauveton. Äfven i Surinam där de, under torra årstiden, få sin goda fumet: Fermin. Vid Carthagena, i America, ätas de vilde Kaniner såsom synnerligen läckre: Ulloa. Vidaure omtalar en art Kanin, Vischacha, som skal hafva smakligt kött. Om de Kaniner på Näset Panama, dem Wafer säger blifva store som Engelske harar och hafva et rätt godt samt saftigt kött, höra til denna artikel, lemnar Utgifvaren därhän.
- ↑ (*) Marsvinet, Mus Porcellus L. af Pennant förd til et nytt, från råttorna utbrutet slägte, Cavia, och kallad Restless Cavy, ätes i Brasilien: Marcgraf; smakar såsom gris, men bör ej flås utan skållas: Rajus. Köttet är gemenligen måtteligen godt: Sauri. Buffons omdöme synes välgrundadt, då han skrifver: ”Marsvinets kött är äteligt men icke nog godt, för at vara begärligt. Det skulle blifva bättre, om djuren lämnades uti luften, at, efter behag, välja sig örter til föda. De som hållas inne i husen, få samma osmak, som tama Kaniner. De, som hållas i trägårdar, hafva väl mindre osmak; dock är köttet fade.”
- ↑ (†) Mus Aguti L. är också en Cavia, nemligen Pennants Longnosed Cavy. Des kött skal hafva en ganska god smak: Coreal; och vara det villebråd, som mäst ätes i Guiana: Bajon. Det skall vara hvitt, tendert, smakligt, lättsmäldt: Labat, Liger; hvitt och utan fett, jämgodt med Kanin: De la Borde. (åberopad af Sauri) så förträffligt, som de läckraste djurs kött i Europa: D’Acugna; ganska godt: De Lery. På Guadeloupe, fett och delicat: Jefferys. Hålles ock af Indianerne för en läckerhet: Fermin. Ätes gerna och hålles i värde: Barlæus. Men djuret skal då vara fett och väl födt, och detta oagtadt förblifver detta kött dock altid något hårdt, samt bibehåller någon åtföljande vild smak: Fermin, Buffon. Denna köttets hårdhet och osmak gör, at äfven månge gifvas, som rata det samma: Du Tertre.
- ↑ Mus Paca L. är också en Cavia, eller Pennants Paca Cavy. Des kött kallas fett och läckert af Rajus; samt dessutom tendert och mycket begärligt af Maffey. Djuret är en delice i Brasilien: Pennant; och ätes där med skinn och alt: Sauri. De Lery liknar des kött vid kalf-kött. Fermin kallar det ganska godt, och Marcgraf beskrifver det ej allenast såsom delicat, utan ock såsom så fett, at det icke behöfver späckas, då det skal stekas. Derföre värderas ock Paca mycket: Barlæus; samt utgör jämte Armadillerne, det bästa villebrådet på Cayenne: Binet. Barrere säger, at den är mycket bättre än Aguti. Herrera kallar des kött öfvermåttan godt och sött. Och Maffey intygar, at särdeles skinnet, vid de kräseligaste Festiner, anses för den läckraste undfägnad, som kan någonsin fås. Det skal dock vara något svårsmäldt: Purchas. Härtil vil man ock lägga a) Pennants Javan Cavy, eller Catesbys Java harar; som allmänt ätas uti Södra Americas varma länder. Des kött är hvitt men torrt. Denne är Mus Leporinus L. b) Pennants Patagonian Cavy, som finnes vid Port desiré och kallas hare af Hawkesworth. Des kött är helt hvitt och läckert. c) Pennants Cap. Cavy – Cavia Capensis: Pall. Hålles rätt god at äta. Den är ritad uti Pall. Spicileg. Zoolog. d) Pennants Rock-Cavy eller Aperea i Brasilien, har, enligt Marcgraf, så godt kött, som Kaniner; man jagar det såsom et mycket godt villebråd: Buffon, Rajus. e) Pennants Olive Cavy, gemenligen kallad Acouchi, är 34 mindre än Aguti, men mycket bättre och saftigare: Jefferys, Bajon. f) Pennants Musk Cavy, Piloris hos Buffon, finnes på Martinique, är hvit och 3 eller 4 resor så stor som råttor. Negrerne äta dem med nöje, emedan den är fet, men hafva sysla at dämpa den starka lukten, som angriper hufvudet: Labat.
- ↑ (†) Någre nyare Zoologer hafva, från Rått-slägtet, äfven afsöndrat de hoppande arter, som hafva långa bakben, men däremot ganska korta framfötter. Pennant kallar detta slägte Jerbua, efter det bland Araberne brukeliga namnet. a) Mus jaculus Pall. Pennants Siberian Jerbua (Pallas skiljer denna från Mus Jaculus. Linn.) Den hålles af Araberne för stor läckerhet, och är hos dem loflig at äta: Pallas. Kalmycker och en del Tartarer äro ock ganska begärlige efter dem: Pallas, Bell. Russ. Saml. Köttet skal ock vara smakligt. ibid. b) Mus Sagitta Pall. eller Mus Jaculus Linn. Pennants Egyptian Yerbua ätes ock af Araber: Niebuhr, Olearius, Hasselquist; af Kalmycker och Tartarer: Pallas. c) Jerbua Capensis, finnes ock smaklig af folket på Africas Södra udde: Forster. Act. Holm. d) Torrid Jerbua, Linn. eller Mus longipes L. räknas i Barbariet för god mat: Shaw.
- ↑ (*) Djuret Kangoru, uptäcktes under Cap. Cooks andra resa på Nya Holland. Det är til skapnaden likt en Jerbua, men har magsäck såsom Opossum. Engelsmännerne funno det vara godt, då det var ungt, men annars osmakligt: Hawkesworth.
- ↑ (†) Murmel-djuren hafva äfven blifvit af Pennant utbrutne från Rått-slägtet, under det generiska namnet Marmot. Dit höra a) Mus Marmota L. Pennants Alpine marmot ätes på alla orter, där den fås; stundom stekt, stundom rökt: Linné. Jakuterne äro snåle efter dessa djur och då Gmelin anatomiserat en dylik, gjorde de et litet trädspett, stekte och förtärde kroppen. Murmeldjur äro Kalmyckernas synnerliga kräslighet: Pallas. Gmelin jun. äfven Koräkers och Kamtschadalares: Steller. (torde ock menas Mus Citillus,) också Siberiernes: Gmelin sen. äfven Cossakers och de gemene Malorossers: Pallas; men de Mahometanske Tatarer äta icke Murmel-djur. id. Kalmyckerne värdera dem i synnerhet för det myckna fettet: Rytschkow. Äfven på Européiska fjäll, där denna djur-art finnes, är köttet mycket eftersökt af sämre folket. Såsom i Schweiz, där de, emot hösten, blifva mycket fete: Sauri. Daniel Eremita skrifver, at han i Schweiz, på et bröllop, blifvit fägnad med Mures montani. Plantinus anmäler dock därvid, at sådant skedt hos Bergsboerne af sämre folket. Uti Savoyen, Tyrol och på Alperna söker man flitigt Murmel-djur, och tillagar dem på samma sätt som grisar, med hvilka de hafva någon likhet i smaken, fast altid någon fränhet bibehålles: Houttuyn. Gmelin skrifver, at djuren blifva mycket fete emot vintren, likna til smaken svin-kött, samt ätas af Fjällboerne stekte, saltade, rökte, halfrå. De ätas ock i Ungern: Scopoli; samt åt Nurnbergs-trakten: Merklein. Pallas och Messerschmidt hafva funnit köttet nog välsmakande, när de icke varit för fett. Det liknade, i deras tycke, Hare-kött. (Utgifvaren bör erindra, at han hitför Pallas intyg om des Mus aretomys, eller N. Asiens Bobak.) Murmel-djur, med kål til, är för Schweizaren en ypperlig rätt: Zuckert. b) Mus Citillus Linn. & Pall. Pennants Earless marmot hålles för delicat: Rajus. De äro på Cap. ganska gode: Kolbe. Denne är N. Asiens Suslic, som af de fläste Siberiske folkslag hålles för en läckerhet, helst om hösten, då den blifver liksom späckad, så at de förnämste ibland Kalmyckerne hålla des kött för den kosteligaste rätt, kokad med sur mjölk, eller ock uti den kittel, hvari de distillera sin sto-mjölk til bränvin; och tror Pallas, at den icke skal gifva de Romares Glires företräde, i anseende til smaken. Buräterne älska ock särdeles detta djurs kött: Georgii. I Crayn kallas desse djur för Bilchen eller Pilchen, och blifva så fete, at de hafva mera späck än kött. Det sämre folket upsöker dem flitigt. De äro bäst stekte, men man plägar ock af dem insalta en stor myckenhet för vintren: Valvasor. Utgifvaren bör ock anmärka, at Pennant skiljer Suslic från Citillus och kallar den Casan Marmot, men har dock fölgt Pallas. c) Mus Cricetus Linn. & Pall. Pennants German Marmot, Hamstern, ätes i Schlesien och Thuringen, men icke i Gotha: Sultzer. Det fattiga folket i Thuringen äter Hamstern med synnerlig begärlighet och säga honom til smaken likna höns-kött: Reichardt. Det är en god spis: Houttuyn, Sebizius. d) Mus Monax L. Pennants Maryland Marmot; eller Catesbys så kallade Bahama Kaniner, äro rätt gode at äta, och likna mera svin än Kaniner: Catesby. e) Mus Lemmus Linn. Pennants Leming marmota eller Lappska fjälloch Lemusen ätes stundom af skogs-lappar för nöds skul: von Linné. Köttet skal smaka som Ekorn-kött. Phil. trans. abridg. Utgifvaren vet icke hvart han skal föra en art Skogs-råttor, dem Bosman säger finnas i Guinea, större än kattor, fete, läckre och begärligt ätne af Negrerne. De synas vara en art af Marmot eller rättare Cavia. De Jordråttor, som enligt Walentyn ätas af Bergboerne på Ceram, torde äfven höra til denna Artikel. Äfven de fält-råttor, som uti Recueil des Voy. Holl. sägas finnas i Masulipatan af förträfflig smak. Cavazzi och Labat omtala et slags Jord-råttor uti Angola, som både af Negrer och Européer ätas, såsom en utvald högtids-kost. Dessa kunna väl icke heller föras til de vanliga råttor, utan torde vara en art Murmel-djur, eller ock Caviæ, så framt den reglan står fast, at inge Marmotæ finnas inom Vändkretsarne.
- ↑ (**) Sedan Rått-slägtet blifvit underkastadt en så väldig partage-tractat, lärer det, som återstår, at säga om Råttor, mäst angå Hus-råttan Mus Rattus L. samt Buffons Surmulot, förbigången af v. Linné. Inge Européer äta nu mera Råttor, ej en gång de mäst sordide, ehuru de Romare fordom gödde dem för borden: Varro; och Mathiolus försäkrar dem vara smaklige. Men i nödfall, vid belägringar, o. s. v, har Råttan ofta blifvit betald med sin Styck von achten. Asiaterne däremot äta Råttor med smak, såsom Jakuterne: Gmelin. Wolgiske Kalmyckerne: Russ. Saml. Siameserne: De la Loubere, Salm. v. Goch. Tonquineserne: Turpin, Richard. Folket i Arrakan: Turpin. Desse skola, enligt Ovington, göra sig en delicieux ragout af Råttor, ormar, möss, ödlor. Et rysvärdt plåckfink! Råttor anses på Philippinerne för god mat: Churchill. Battas på Sumatra äta Råttor: Forster. Men Chineserne veta rätt värdera dessa djur. (förmodligen endast sämre hopen.) De äta dem utan afsky, och man för dem til salu på torgen: Du Halde. De göra sig läckerheter af dem: Herbert. När lyckan tilskyndar Chinesaren en Råtta, lagar han däraf et herrligt Kiåkiå eller ragout, och fägnar sig oförlikneligen öfver denna härliga rätten: Brelin. Chineserne i Batavia äta Råttor: Kraak. Äfven Indianerne i Madura: Lettr. edif. Näst dem äro Negrerne at märka, för deras smak på Rått-kött. Fetu Negrer hålla dem för en välsmakande spis: Müller. Negrerne i Congo jagade Råttor och stekte dem med hull och hår, samt åto dem så begärligt, som Italienerne sina becfigues: Zuchelli. Guinea Negrerne äta dem utan betänkande: Churchill. Labat berättar, at Råttor, stekta med hull och hår, voro den läckraste rätten hos Drotningen i Matamba. De bibehålla samma smak i Negrernas tycke, uti Vestindien, så at de utgöra slafvarnas största kräslighet, Hist. of Jamaica. Äfven på Öen St. Thomas: Labat. Brasilianerne äta råttor: Rochefort, Purchas. Pigafetta omtalar en Patagon, som upåt flera Skeps-råttor rå. cit. De Brosses. Kanske fördomen afmålar oss denna föda obehagligare än den är. Sloane berättar af erfarenhet, at Råttorna på Jamaica, som lefvat af Såcker-rör, äro verkeligen goda. De säljas där dussin tals. Elliot omtalar Engelske Skeps-Lieutenanter, som åto Fricassé af Råttor, det de funno så godt, som annat villebråd. Båtsmännerne höllo dem för högtids-kost. Sparrman berättar, at Cadetten Logie och Qvartermästaren Hellvell på Resolution, under Söderhafsresan, åto nästan dageligen Råttor och Möss, dem en deras katt fångade, och försäkrade bägge, at detta kött var delicat, och så godt som Kanin, om icke bättre. Han fann ock, at de rengjorde och tvättade Råttor icke hade den vanliga elaka lukten. b) Mus amphib. L. ätes af bönderne i Frankrike under jours maigres: Buffon. Köttet är ej aldeles elakt. c) Pennants Mexican Shrev. Tucan, är en Rått-art, som är delicat: Schreber.
- ↑ (†) Möss, Mus Musculus L. ätas, enligt Georgii, af Tunguser, Jakuter, Teleuter, men ej gerna af Kamtschadalare. Morerne i Ægypten äta Möss af flera slag: Alpinus. Gage berättar ock, at Möss såldes på torgen i Mexico i Montezumas tid. Cingaleserne skola ock, enligt Knox, äta alla arter Möss, utom Dessmans Råttan.
- ↑ (*) Igelkotten, Erinaceus Europæus L. är, enligt Schreber, icke ätelig, fast den blir ganska fet. Buffon håller des kött icke godt at äta. Någre hafva försökt den i Sverige, och just icke funnit honom aldeles elak. I Norige anses han för ätelig: Hammer. Igelkott-soppa skal i Danmark af somlige anses för nog välsmakande: Pontoppidan. I Tyskland, sedan han om hösten ätit sig fet af äplen och drufvor, ätes han, men lägges gerna förut i ättika och kryddas ansenligt: Zuckert. Korrt för Bruyerins tid hade Igelkotten blifvit införd til Franska borden, efter et förnämt Fruntimers exempel, som därmed gjordt början. Gage fann ej allenast sjelf des kött ganska läckert, utan försäkrar ock, at de förnämste Spaniorer därpå satte stort värde; särdeles i Fastan, skal Igelkotten där, enligt Sauri och Houttuyn, vara begärlig. Spaniorerne på Minorca äta Igelkottar: Armstrong. I Marocco går Igelkotten til de förnämsta, ja til sjelfva Kejsarens bord: Phil. Trans. Morerne äta den därstädes lika begärligt: Höst. I Barbariet jagas han til samma ändamål: Cartes. I Indien ätes en Igelkott, som hålles jämngod med gödda höns: Houttuyn. I Surinam berömes en sådan för des hvita kött: Fermin. I Senegal hålles han bäst den tid han är färdig at gå i hide, och har då en mycket läcker, hög smak: Adanson. Om dessa 3 äro af samma art, som vår Igelkott, vågar Utgifvaren ej med visshet afgöra, men håller det troligt, åtminstone i anseende til den sistnämnde. Indiens Tendrac är säkert en art Erinaceus, men har, hufvudet undantaget, en obehaglig fisk-smak: Buffon. Pennant kallar den Asiatic Hedgehog, och förklarar des kött för sladdrigt, mjukt, äckligt. Den lilla Erinaceus på Madagascar ätes där, fast icke såsom synnerlig läckerhet, emedan des kropp blott är en liten fett-klump: Sonnerat. Hvad art Igelkott den är, som, enligt Gage, säges begärligt ätas af Indianerne på Guatimala, och hvars kött är fett och hvitt som på höns, är osäkert. Den skal likna den Européiske.
- ↑ (*) Detta til utseende så förfärliga slägte har ej heller undgått den hedren at begrafvas i människo magar. Vi hafve den af 4 utstakade arter hos Herrar von Linné och Pennant. Resandes intyg, som gemenligen innefatta de Ostindiske under namnet Porc epic, lemna ofta någon villrådighet til hvilken art deras intyg böra föras, likväl tror Utgifvaren dem vanligast mena Hystrix Cristata, som allmännast finnes i Asien, men äfven uti Africa och stundom i Europa. Det är sannolikt denna, som, enligt Bosman, af Guinea Negrerne hålles för god mat, samt af Européer för läcker. Då den emot hösten blir fet, är den just icke osmaklig, men något fade: Buffon. Den skal, enligt Rajus, funnits vild uti Italien, samt hållits fal på Roms torg, och är förmodligen den Porc epic, om hvilken Brydone skrifver, at den, i Neapel, smakar ganska fade och snart släcker matlusten. Vid goda Hopps-udden har den af Holländarne blifvit hållen för rätt god mat: Brookes. Des kött är lagom fett, och följakteligen sundt, men bör hänga et par dygn i rök: Kolbe. Sparrman berättar, at det är ingalunda osmakligt; liknar närmast fläsk och ätes mäst rökt. Herport kallar det et godt villebråd på Cap. Schreber förklarar det äfven äteligt. Men på Madagascar fann Flacourt det för fett och sladdrigt, at han aldrig kunde äta det. b) Hystrix macroura, är et Asiatiskt djur och räknas af Engelsmännerna på Sumatra för en ganska god mat: Dampier. c) Hystrix prehensilis L. finnes på Java, men särdeles uti Södra America. Des kött är rätt välsmakande: Rajus; samt enligt Jefferys, gemenligen fett, mört och läckert. Marcgraf har ofta ätit det i Brasilien, och funnit det rätt välsmakande. Det skal, enligt Pennant, vara hvitt och rätt godt. Det stekes gemenligen och blir då ej osmakligt: Churchill. Samma intyg gifves af Schreber, som kallar det hvitt och läckert. d) Hystrix dorsata L. träffas helst i Norra America, och menas af de Auctorer, som omtala Piggsvin från denna verldstrakt. De vilde vid Hudsons-vik sätta därpå stort värde: Ellis. Den är ock där rätt smaklig: Voy. for the discov. &c. Lahontan fann den dock ej så läcker, som folket i orten ansåg den vara. Jefferys kallar den likväl en god mat, samt håller den jämngod med en stekt gris. Den Porc epic, på hvilken folket i Issiny sätta stort värde, enligt Loyers intyg, synes för Utgifvaren vara H. cristata. Utom dessa omtalar Sauri en Coëndu från Mexico, som skal vara ganska god at äta. Des art är tvistig, och tros vara skild från Prehensilis; samt en annan art, som i Linn. S. N. ed. x. kallas Hystrix brachyura, men af Erxleben Erinaceus Malaccensis, emedan man, enligt Walentyn där upföder honom i husen för des goda kött.
- ↑ (†) Af Flädermöss vet Utgifvaren icke, om någon art ätes, utan den stora Vespertilio Vampyrus Linn. och Luillier är den ende, som förklarar detta kött för mindre smakligt i Bengala. Däremot berömmes det af alla andra. Köttet är helt hvitt, och de ungas rätt läckert, så at Tavernier verkeligen ansedt det för Kycklingar, om han ej vetat hvad art det var. Tapper säger det likna höns-kött, både til färg och smak. Nieuhof kallar det icke oangenämt. Man afhugger endast hufvud och vingar, då sedermera intet obehagligt återstår för ögat: De la Flotte. Uti Indien fås de store som Capuner. Portugiserne finna köttet rätt delicat, men något sött: Boullaye le Gouz. Köttet hålles där jämngodt med Rapphöns: Linschoten. Portugiserne bortbyta gerna kycklingar för en så kostelig mat: Tavernier; och Indianerne jämföra det med Rapphöns och Kanin: Buffon. Indianerne i Madura äta Flädermöss: Lettr. edif. Chineserne äta dem heldre än höns: Martinius; och det med stor begärlighet: Brelin. På Manilla säger man dem likna Kaniner: Churchill. På Timor hållas de af de infödde för den läckraste spis, och månge Européer äta dem utan olust: Act. Batav. Amboineserne bereda dem til en smakelig spis: Walentyn. På Ön Catigan äro de store som örnar, gode at äta och likna höns-kött: Purchas. I Batavia ätas de af store Herrar: Schwartz. På Java hållas de för delicate: Langhans; och likna höns-kött: Jurg. Andersen. På Malabariska Kusten hållas Flädermöss, store som Glador, för de förnämste bordrätter: Maffey, Walther, Schultz. De store Flädermössen på Bourbon äro ganska välsmakande, hvarföre man där jagar dem, såsom Rapphöns: Lettr. edif. Äfven Le Gentil fann Bourbons Flädermöss ganska delicata; så väl som Browne. På Isle de France finnas Flädermöss, til storleken like små kattor, helt fete, och de ätas af folket med nöje: Voy. á l’isle de France. Särdeles kokar man på dem feta soppor: De la Caille. De äro rätt gode, när man får dem feta: De la Flotte. Holländarne på Ön Mauritius höllo de store Flädermössen för kostelige och värderade dem framför det bästa villebråd: Leguat. De ätas af Negrerne i Guinea, såsom en läckerhet: Churchill. Äfvenså af Negrerne i Senegal: Brüe, Labat. Du Halde omtalar et slags Flädermöss, som små kycklingar, hvilke af Chineserne hållas för läckrare än höns. Utgifvaren håller troligt, at äfven desse äro Vampyrer, emedan Pennant intygar, at denna art varierar mycket til storlek. På Vänliga Öarne sköt Forster Vampyrer; men de ätas där icke. Deremot fägnade de infödde sig öfver et skott, som minskade dessa fiender, hvilke förstöra til en del ortens frukter.
- ↑ (*) Ibland Ödle arter är ingen, som så allmänt vunnit bifall af resande och infödde i de varma länder, som Lacerta Igvana L. Man åtnöjer sig därföre at lemna de hithörande antekningar i den ordning de förekommit, emedan de gemensamt tolka des läckerhet, så i östra, som västra Indien. Igvana är en Ödla som går til 3 fots längd och därutöfver; är fullklädd med fjäll, har en påse under halsen och en kam hela ryggen utåt; hon ätes på Vestindiska Öarne och i Surinam, och är des kött ibland de delicataste: Oldendorp. Igvanas kött hafva Européerne lärt af de vilda at äta, och finna de det ganska delicat, när de allenast med goda krydder och syrlig sauce uphögt en viss fade smak det har; det är hvitt och på vissa ställen öfvertäckt med fett: Rochefort. Igvana är en god mat, när den väl lagas. Honorne äro tendrare, fetare, och delicatare än hannarne: Du Tertre. Oviedo säger om Igvana, at ingen, som vet huru väl des kött smakar, underlåter at äta det. Det är delicatare än de bästa Spanska Kaniner, Européerne, som en gång smakat det, börja strax högeligen värdera det, och spara inga penningar så ofta de kunna få det til köps. Äggen äro ock goda. Jos. a. Costa säger, at des kött är långt mera välsmakande än Armadill-kött: Clusius. Igvana är en rätt god mat, som préfereras för kycklingar, antingen den stekes eller kokas; äggen äro ock verkeligen goda: Wafer. Amboineserne göda Igvana uti hus med höns-kött och ris, hållandes dem för en läckerhet: Valentyn. Igvana i Brasilien har så hvitt kött som en Kanin, så välsmakande som fogeleller Kaninkött, om det kokas och väl stekes i smör: Churchill. Indianer och Spaniorer sade, at Igvana smakar som en Sköldpadda: Gem. Carreri. Igvana har mycket hvitt och välsmakligt kött: Kiöping. Igvana kött smakar mägta väl både stekt och kokt: Willman. Igvana är ganska god at äta: Johnson. Fricassée på Igvana är lika så hvitt och delicat som på kycklingar: Brüe, Labat. Igvanas kött är af ganska god smak, men des ägg äro bättre: Coreal. Igvana äta månge Européer, i Guinea, och intyga enhälligt at den har mycket delicatare och bättre kött än höns-kött: Bosman. Igvanas kött är af god digestion, delicat och välsmakeligt: Catesby. Igvanas kött är godt at äta: Schwartz. Igvanas kött kokadt ser ut och smakar som höns-kött: Tapper. Igvana stufvad med litet specerier gör god soppa, och är köttet hvitt och smakeligt, men är farligt at äta, om det (ej) är öfvermåttan väl kokadt: Funnel. Igvanas kött tycka många om, och hafva ofta på sina bord fricasseradt, sättandes då mera värde därpå än på den bästa fogel: Browne. Igvana har så vackert och hvitt kött som en kyckling, hålles ock för sundt. Langhans vet sig ej i Ostindien ätit något sort kött, som haft bättre och renare smak, det hålles ock där af de förnäma för en verklig läckerhet; äggen värderas också högt och betalas dyrt i Batavia, varandes blott för de rika. Igvanas kött säges vara angenämare at äta än hönsoch Canin-kött, och ganska begärligt för dem som en gång har smakat det: Olearius. Igvana hålla somlige Holländare på Ceilon för en synnerlig läckerhet, och är des kött öfvermåttan godt: Sauri. Labat åt en Igvana, lagad som et kyckling-fricassée, och var köttet så likt kycklinge-kött, både uti hvithet och läckerhet, at han ej kunnat tro annat, om han ej sedt tillagningen. Igvanas kött är en delicieux mat: Charlevoix. Igvana ätes i America, äfven af de Christna, som en angenäm spis, de tycka köttet närmast liknar höns-kött. En Igvana på Öen Formosa ätes som läckerhet. Valentyn och Du Halde intyga, at de ätas både i Ostoch Westindien: Sera. Igvana är den vanligaste maten i Panama, och äter man där öfvermåttan gerna detta ganska hvita kött, äfven som ock äggen, men Ulloa fann dessa ägg vedervärdiga, och tyckte ej heller om sjelfva köttet, som i hans tycke föll sig sötaktigt och af något motbjudande lukt. Man talar där allmänt om, huru det har samma smak som kycklingar, men Ulloa kunde ej finna någon likhet. Igvana utgör en del af Caraibernes på St. Christophers dageliga kost: Oldmixon. Igvana äta Negrerne i Surinam såsom en ganska läcker mat: Fermin. Igvanas kött är välsmakande då det kokas och länge stekes i smör, är äfven så läckert som kycklingeeller Canin-kött: Marcgraf. Igvanas kött anses för en stor delice af alla som någon tid varit där i landet: Bancroft. Igvanas kött hölls i mycket värde af Avanturiererna dem Dampier fölgde i Americanska farvatnen, så at de altid gåfvo det til kost åt sina sjuka, och kunde man därpå koka en ypperlig soppa: Dampier. Benzoni fann Igvana honorna bättre at äta än hannarna, och deras ägg smakade bättre än sjelfva köttet: Chauveton.
- ↑ (*) Utgifvaren måste lemna Läsaren i samma vilrådighet, den han för egen del måste vidkännas, vid de resandes upgifter, som beröma Ödlor i de varmare länder. Lacertologien är en för honom främmande gren af Djurrikets kännedom, och redighet står ej at hämta af Rese-beskrifningar för äldre tider. Den enda Ödle-art, som med visshet kan upgifvas, är Lac. Dracæna L. hvilken i America hålles för läckrare än höns-kött: Seba. För öfrigt lära de följande intyg gemenligen angå flera arter tilhopa blandade. Begynnelsen måste ske i Ostindien. Indianerne i Madura äta Ödlor: Lettr. edif. Den på Ceilon kallade Talagoya om 3 qvarters längd är förträfflig til smaken: Anonym hos De Graaf. Cingaleserne hålla den för den bästa af alla kött-sorter: Knox, Ribeyro. Från Amboina har man underrättelse om en Ödla kallad: Kemphaan, som är läckrare än Igvana, samt mera liknar Sköldpadd-kött än höns, men något från til lukten: Valentyn. Des kött är hvitt, sött och af penetrant lukt, nästan likt Get-kött, bättre än Igvana: Buchoz. I Cairo och de kringliggande orter, finnas vist 40,000 menniskor, som endast lefva af Ormar och Ödlor: Shaw. I Senegal finnas stora Ödlor, som äro gode at äta: Barbot. Hos Drottningen i Matamba voro Ödlor bland de läckraste rätter: Labat. Greew anför efter Linschoten, at i Brasilien finnes en Vatn-ödla, 5 fot lång, som har et sött, hvitt och tendert kött, samt öfvergår all annan mat, då den blifvit flådd och kokad. Lery omtalar en Ödla Toucous i Brasilien, som har hvitt kött, likt en Capuns, samt är lika så läcker och mör, och räknas af honom bland Americas goda matämnen. Om dessa två namn tilhöra Igvana, vet icke Utgifvaren at afgöra; emedan äfven, utom Igvana, Negrerne i Brasilien äta flera arter större och smärre Ödlor, flådda och stekta på glöd: Churchill. Indianerne i Cayenne äta 2 arter Ödlor: Barrere. På Panama Näset finnas många arter ätelige och gode Ödlor, och deras ägg äro bättre än höns-ägg: Raveneau de Lyssan. Ascolotl en Vatn-ödla i Mexico har et sundt och välsmakande kött, ej olikt ål, som tillagas på flera sätt: Recchus. Aquaquetzpallin, en Vatn-ödla i Mexico har så behagligt kött, at det icke gifver kycklingar företrädet, och sedan man en gång ätit det, åtrår man det med stor begärlighet: Hernandez. Samme Auctor omtalar en annan Ödla, Quequetz pallin, som är än läckrare. Kan ock ske, at äfven Igvana förborgas under et af dessa namn. Labat omtalar en Ödla af 4 à 5 tums längd, samt halfva lillfingrets tjocklek, som skal vara mycket mör och läcker. På Cocos Ön, i Södra Oceanen, funnos Ödlor med hvitt kött, dem Matroserne funno välsmakande: Du Quesne. Öfveralt i Westindien brukar man annars Ödlornas ägg til Saucer på maträtter: Feuillée.
- ↑ (†) Det är De la Flotte, som omtalar denna.
- ↑ (*) Delningen kommer omsider til den hiskelige Crocodilen, och skulle väl något kunna ratas, då Leviathan sjelf sättes på spettet? Utgifvaren vil förut anmärka, det denna Ödlan hos resande förekommer under flera namn såsom Caiman, Crocodil, Alligator. Han kan icke heller neka, at de skiljetekn Dampier upgifver imellan Crocodilen och Alligator, synas nog märkvärdige, om de endast hade härledt sig från en i Natural-vetenskapen mera kunnig Författare; och det faller honom främmande, at man på dem gifvit så liten agtning. Det är, enligt Dampier, endast Alligator, som gifver den starka Moschuslukten, och man finner på somliga orter sällan någon sådan lukt tillagd Crocodilen, då den likväl på andra så högt åklagas, särdeles i America. De Pages berättar, at, under resan upför Mississippi floden, genomträngde Moschus-lukten af Crocodilerne hans skorpor uti matsäcken at de ej kunde ätas. I Egypten däremot särdeles i det östra, emot Cataracterne, där Crocodiler stundom hölgde hela holmar i Nilen, märkte ej Pocock sådan verkan. Imedlertid vil man föra Crocodilen och Alligator tilhopa, och lemna tvisten til vetenskapens Dictatorer. Ganska få klaga öfver Crocodilens kött, men väl på den åtföljande Moschus-lukten. I allmänhet får Crocodilen nog hedrande intyg. Des kött liknar Capun: Vincent Le Blanc, W. Schultz. Unge Crocodiler äro til köttet hvite och fete, då dem ej saknas föda, dock har det en dessmans-lukt: Brüe, Labat. De äro en utvald mat. Mem. des. Jesuit. Köttet är hvitt och vackert, men sötaktigt samt mägtigt stödande på dessman: Davies. Samma intyg gifver Coetlogon af egen erfarenhet. Hessen liknar det vid kalf-kött, med en angenäm dessmans lukt, och säger det af flera Nationer ätas såsom en delicat och herrlig mat. Barbot fann ock någon likhet imellan Crocodil och kalf-kött; men det förra var mera sött, mägtigt och luktade Moschus. Hans folk funno det likväl rätt angenämt. Andre åter gifva detta kött mindre fördelaktiga intyg. Bontius skrifver, at det väl är hvitt, men har en gemen träsk-smak. Labat kallar det segt, hårdt, genomträngt af dessman, at det endast kan ätas i nödfall. Cavazzi kallar det hårdt och svårsmäldt. Feuillée kunde icke förmå sig at nedsvälja en enda bit, ehuru detta kött var hvitt och vackert; han fann det liksom fade och osmakligt, änskönt det var väl kokadt. Thevenot fann det tämeligen godt, men något fade. Uti Mem. des Jesuit. omtalas någre Matroser, som i Egypten ätit Crocodil-kött och funnit det excellent. Det ätes af Morerne i Egypten: Rantzow, Du Mont, Alpinus. (förmodligen af någre vissa stammar, ty någre freda dem af vidskepelse.) Sandys skrifver, at man i Egypten afhugger hufvud och stjert. (Detta är besynnerligt; emedan på andre ställen stjerten hålles för bäst.) I Egypten beklagar man sig således icke öfver Moschus-lukten. Nubierne älska mycket Crocodil-kött: Rajus. Jobson berättar det Negrerne vid Gambra floden (i Africa) medförde så stark dessmans-lukt, at man nödgades hålla för näsan, då de voro i granskapet. Både vatnet och fiskarne impregnerades af denna lukt, och antogo sådan smak. Negrerne i Senegal finna Crocodil-köttet godt, utom denna lukt, som är så stark, at den angriper hufvudet: Brüe, Labat. Adansson fann där Crocodil-köttet ätligt, och hans Negrer funnos färdige at genast äta det. Angola Negrerne äta det: Cavazzi. Det skal, enligt Smith, vara Negrernes delice. På Madagascar är det fett, hvitt, med någon dessmans-lukt, och hålles af Negrerne jämngodt med kalf: Rennefort. De små Crocodilerne fångas mycket på Java och säljas på torgen: Langhans. Linschoten berättar, at Chineserne göda och slagta Crocodiler, samt finna dem synnerligen välsmakande. Jurgen Andersen åt i China en artig plåckfink af Crocodil-kött, svinoch ankor, kokte tilhopa i en gryta. På Philippinerna äta Spaniorerne de unga Crocodiler, så väl som de infödde: Salm. v. Goch. Biadjoos på Borneo hålla Crocodilerne för en stor läckerhet; de torrka köttet, och förvara fettet: Act. Batav. Vid en måltid hos General Coenen på Batavia åt man Crocodiler, dem gästerne mycket berömde: Bontius. Americanarne förstå sig äfven rätt väl på Crocodiler. Indianerne i Brasiilien hålla dem för rätt god mat: Purchas. Wafer har, på flera ställen i America, ätit Crocodiler och funnit särdeles stjerten vara rätt smaklig. Indianerne Otomacos äro rätt snåle efter Crocodiler, men både de och Guamos veta at borttaga bröstfjällen, emedan djuret ännu lefver. Därigenom förgår Moschus-lukten, som annars skulle göra köttet oäteligt, och det, som då återstår, är et hvitt, fett och ganska godt kött: Gumilla. Indianerna i Nicaragua äta gerna Crocodiler: Coreal; Indianerna i Carolina äta bortre ändan af buken och stjerten. Köttet är hvitt och vackert, men luktar ganska starkt: Catesby. Därstädes säga ock de infödde, at köttet, utom den starka lukten, är mycket läckert: Brickell. Lawson omtalar en Engelsman, som, hos en Indian i Carolina, åt Crocodil-kött, det han mente vara svin-kött. Le Challeux åt Crocodil-kött i Florida, och fann köttet hvitt, tendert och likt kalf-kött: Chauveton. Floridanerne äta gerna Crocodiler: D’Avity, De Læt, Hakluyt. Äfven Indianerne vid Porto Belo: Bayer. Negrerne på Antillerne göra sig rätt många goda mål af Crocodiler: Feuillé. Crocodil-stjerten, när den är afhuggen, ser ut såsom det bästa kalf-kött, och de, som ätit den, förklara den för läcker, om man endast kunde borttaga Moschus-lukten: Lawson. De vilde i Louisiana åto fordom Crocodiler: Voy. au Nord. Man nyttjar ock äggen. Desse skola ock, enligt Labat, vara genomträngde af den starka lukten, men nyttjas dock i pannekakor af dem, som fördraga den samma. Negrerne i Senegal äta ock gerna äggen: Adansson. Marcgraf kallar äggen välsmakande. Dampier säger, at äggen, så väl efter Crocodiler som Alligator, äro goda; men de sednare lukta starkt dessman.
- ↑ (†) De läckerheter, som utgöra föremålet för denna Artikel lära, för Svenska Läsare, blifva föga retande, och snarare upväcka rysning än begär; och hvilket behof kan väl hafva fört vårt slägte til den ytterligheten at äta ormar? Dock må snarare frågas, hvad är väl friadt från det största rof-djurets tänder? Utgifvaren gör därföre början med Skallerormen, öfvertygad, at, efter denna förberedelse, den öfriga anrättningen skal falla mindre oväntad. Skallerormarne äro flere arter; Americas egne hemfödingar, försedde med så faseligt gift, at Försynen befallt dem, med skallran, väcka vandringsmannens upmärksamhet. Under detta allmänna namn förstås vanligast Crotalus Druïnas L. och Durissus L. dock lära följande intyg särdeles angå den sistnämnde. Americanerne äta detta förskräckeliga reptile, så framt icke ormen förut bitit sig sjelf. Den enda försigtighet de därvid använda, består, enligt Leiste däruti, at de afhugga hufvudet. Kalm intygar, at, ehuru somlige endast nyttja detta kött såsom en läkedom, så finnas dock de, som äta det med nöje. Uti New Hampshire borttager man, utom hufvudet, äfven stjerten. Ja infödde Engländare hålla sedan kroppen för en delicat mat, och gifva den företräde för den bästa Ål. I synnerhet skal en soppa på Skallerormen vara förträfflig. Därföre fördes ofta dylika ormar i General Bourgoins kök: Schlözer. Men detta är ännu drägeligt. När Indianerne tröttna på resor och träffa en Skallerorm, gripa de honom med ena handen om nacken, och med den andra om stjerten, sönderbita skinnet på ryggen och upäta ormen lefvande, hvilket de säga rätt mycket upfriskar dem: Josselyn. Detta synes otroligt. Men Utgifvaren påminner sig hafva hos Kæmpfer sedt en ritning, föreställande Ostindiska ormätare, som äfvenledes ätit lefvande ormar, och ehuru griffelen så ofta sviker trovärdigheten, som pennan, så går dock Kæmpfers namn i borgen för sanningen af detta skådespel. Näst Skallerormen fogar Utgifvaren det ormslägtet Boa, som fuller icke är giftigt, men däremot ganska stort och starkt. Af dessa finnas flera arter i Indierna, men de förekomma hos Resande gemenligen med Nationella namn, såsom Boma i Congo, Liboya i Brasilien, Polpog i Malabar, Pimberah på Ceilon, m. m. och håller Utgifvaren före, at därmed menas Boa Scytale och Constrictor L. Af dessa kan köttet någorlunda förslå, helst Dellon liknar dem vid timmerstockar. Boma, en stor orm i Angola, som ofta går til 25 fots längd och slukar Hjortar (förmodligen smärre Gazeller) har, enligt Cavazzi, rätt förträffligt kött. Han är fet som fläsk, och ätes begärligt af Negrerne, sedan han blifvit flådd, samt hufvud, stjert och inälfvor frånskilde: Carli. Då Loyer berättar Issiny Negrerna begärligt äta de store Ormar, menar han förmodligen denna. Det samma torde ock gälla om Congo Negrernes smak för de ofantelige Ormar, anförd i Rec. des Voy. Holl. Ty Labat intygar, at Ormen Boma ätes af Negrerne i Congo, såsom välsmakande. Congo Negrerne finna dessa ormar läckrare än hemfogel: D’Avity; ja så feta som svin: Phil. trans. abridg. Delicatare än höns-kött: Pigafetta. Barbot omtalar en stor Orm Minia, som sväljer Getter och Hinder, men sväljes à son tour af Negrer. Dr. Schott berättar sig hafva ätit de stora Africanske Ormar, som gå til 25 fot, men han fann deras kött hårdt och segt: J. R. Forster. Adansson såg Negrerne i Senegal äta en sådan stor Orm. Om det är samma art stora Ormar, som finnas i Ostindien, vågar Utgifvaren icke afgöra. Men Schillinger intygar, at man där anställer ordenteliga jagter efter detta villebråd och steker de stora Ormarna såsom ålar. Bontius berättar at de store Ormarne ätas af Chineserne för läckerhet: Unverzagt. I Brasilien finnas äfven dylike ofantelige Ormar, under åtskilliga namn, hvilke torde åsyfta Boa Scytale L. som qväfver til döds får och getter, samt upsväljer dem. Lery gjorde Brasilianerne sällskap och åt Ormar, tjocke som armen, men fann deras kött af en sötaktig fade smak. Cobra veado, en Orm i Brasilien om 3 à 4 famnars längd, ätes gerna af folket, sedan han blifvit stekt uti de där bruklige jord-ugnar: Rennefort. Man afhugger först hufvud och stjert och flår sedan af huden. Zuchelle har hört en trovärdig man berätta, det han, i sällskap med andra, calasat på en Orm om 36 fots längd och funnit des kött ganska läckert och kraftigt. Brasilianske Nationen Motaya fägnade Knivet med Ormar, dem han fann rätt goda. Merolla beättar, at Brasilianerne mycket begärligt äta den stora ormen Boma (et namn, som, i Utgifvarens tanka, blifvit öfverfördt från Africa). Des kött är helt hvitt, välsmakande och til des fetma likt fläsk. De bortkasta, utom hufvud och stjert, äfven des inälfvor. Nieuhof skrifver, at Ormen Gvacu (detta ord betyder stor på Landets språk) eller Liboya (synes vara Ormens Nationella namn) är störst af alla, och kallas af Portugiserne Cobre de hado eller rådjurs-ormen, emedan han sluker hela rådjur. Sådane finnas från 18 til 30 fots längd och tjocka som en karl om lifvet. Både Negrerne, och en del af Portugiserne äta des kött. Samme Auctor tillägger, at Negrerne därstädes äta äfven Ormen Kaninana, som är grön på ryggen och gul under buken; (Utgifvaren tror den höra til Colubros). Man bortkastar endast hufvud och stjert. Både Indianer och Negrer i Brasilien äta Landets stora Hugg-ormar, särdeles de stora, af hvilka Couplet sköt en, 15 fot lång och 16 à 18 tum i omkrets: Act. Paris. Smith beättar, at Indianerne i Paraguai med god smak åto en af Spaniorerne skuten Orm, om 25 fots längd och af en mans tjocklek. Äfven Hugg-orm slägtet Coluber ätes af flere arter. a) Colub. Vipera L. På denna koka Egyptierne ofta soppor, endast för smakens skull: Hasselquist; och Utgifvaren menar, at denna Orm-art omtalas i synnerhet, då resande upräkna ormar bland Egyptens mat-ämnen. Shaw försäkrar, at i Cairo och des granskap 40,000 personer lefva endast af ödlor och Ormar. Dock ätas äfven flera arter i detta land: Alpinus. b) Col. Berus, vår allmänne hugg-orm ätes af bönder i Frankrike, såsom en särdeles stor delice. De må väl af denna föda, samt bortkasta endast hufvudet och stjerten: Borellus, De la Loubere. Pomet berättar at rätt få bland det bättre folket i Frankrike finnas, som icke anse Hugg-ormar för en god mat. Du Tertre har ätit sådana i Paris, som smakat likt kycklingar. Hugg-ormar ätas i Italien utan fara: Bruyerin. Coluber Naja L. denne Ostindiens farligaste Orm ätes dock icke: Le Comte. Col. Natrix L. vår så kallade Snok ätes gerna i Sardinien: Cetti. Ja, med et ord, nästan alla Nationer, utom Europa, äta Ormar; (Tunguserne dock undantagne). Chineserne: Barbot, Brelin, Herbert. Pinto såg Ormar föras til torgs i China. Uti Voy. au Nord. omtalas en Vatn-orm, sedd på Fisktorget i Peking: Brandt. Peguanerne äta Ormar: Fredriks. Folket i Arrakan blanda dem i sina ragouts: Ovington, Turpin. Simeserne fånga allehanda Orm-arter i skogarna och föra dem til salu på torgen, utom Cobra di Capello (Naja L.): Le Comte. Bergboerne på Ceram äta mycket Ormar: Valentyn. Äfven Tunquineserne: Bruz Le Martiniere. Kokte ormar äro nog allmän spis bland Araberne: Hasselquist. Alla Neger-nationer älska denna föda: Seba; De i Loango: Proyart; Bohesmännerne: Sparrman. Caffrerne finna de giftige Hugg-ormar rätt delicate: Ribeyro. Det samma gäller om de fläste, om icke alla Americaner. Indianer och Negrer på Jamaica äta Ormar: Sloane. Äfven månge Indianer i Carolina: Brickell. Barbot såg hederliga Fransoser på Martinique äta dem. I Montezumas tid såldes Ormar på Mexicos torg, med afhuggne hufvud och stjertar. Dampier såg Negrer vid Campeche-viken äta Ormar, men han sjelf fann icke deras kött särdeles godt. Den frågan kunde ock yppas om denna föda är sund för mennisko-kroppen. Renodæus säger väl, at Ormar äro ohälsosame at äta, och upväcka mycken törst; (Denna utlåtelse lärer vara lånt af Galenus;) men Redi intygar tvärtom, at han känt många personer, som ätit Ormar i hvart mål, och försäkrat, det de aldrig funnit sig mindre törstiga, än då de de fört sådan diet: Phil. Trans. Abatius påstår, det Ormar äro icke allenast ätelige utan ock ansenligen bidraga til lifstidens förlängande. I Italien, säger han, åto månge Ormar, i detta afseende, och Fruntimren deltogo i denna föda för at blifva sköne – och hvad upoffras väl icke för detta sistnämnda ändamålet? De gamle kände ock ganska väl, at den giftige Ormen icke var giftig sedan han undergått Kockens åtgärd. Cornel. Celsus säger, at Hugg-ormar kunna trygt ätas. Dioscorides omtalar dem såsom riktig spis och Galenus beskrifver tillagnings-sättet. Det vet man för visso, at Ormgiftets fasliga egenskaper endast röja sig, då det immediate kommer i blodet. Redis Rön hafva i nyare tider bekräftat hvad Malabarerne länge vetat i denna del. Men såsom en naturlig rysning upstiger hos Nordens folkslag vid frågan om denna spis, vil Utgifvaren förskona Läsaren för en Hills undersökningar om rätta berednings-sättet. Det är åtminstone i hans tanka visst, at man aldrasist lär vidtaga det exempel. Rzaczynski anför efter Tylkowski om et hushåll (förmodeligen i Polen) som åt rå Ormar och höll dem för den största läckerhet. En Fransman som för flera år sedan uppehöll sig i et förnämt hus på Wermdön torkade Ormar, särdeles Col. natrix L. och åt dem spickna med egen förnöjelse och andras rysning.
- ↑ (*) Af Grodor äro, enligt Schonfeld, 3 arter ätelige, och hållas af somlige för delice. Då köttet är färskt, finnes det hvitt och fast, men mörare när det får ligga. Källtorsken, Rana esculenta, Linn. är den enda, som ätes i Sverige, samt ändå endast af dem, som hafva rätt hög smak. Des kött är, enligt Cranz, välsmakande men föga saftigt. Zuckert säger, at köttet är sundt, lättsmäldt och ganska födande, då Grodan, imellan Maji och Octobr. månader fångas i klart vatn. Dock ätes gemenligen endast lårstycket: De gamle Romare åto ej Grodor säger Jacobæus; (hos Athenæus finnes dock Grodbuken berömd af Archestratus;) men Italienerne hafva sedermera lärt, at på Grodan äta alt, utom hufvud och inälfvor. De göda dem och njuta denna spis såsom en läckerhet, under fastelagen. I Nederländerna ätas de lika begärligt, särdeles de musculeuse lårstycken. Fransmännerne älska ej mindre sina Grenouilles en Cerises, som beredas så, at köttet afskafves af låren, och fästes sedan vid yttersta änden af benet, i en klump, såsom et kirsbär, hvilket rullas i mjöl och stekes i smör: Jacobæus. I bägge Indierna ätas flera arter Grodor och Paddor. I China säljas de på torgen i kar, och måste säljarens möda blifva at flå dem: Purchas. Valentyn omtalar mörkgula Grodor, med bruna fläckar, som ätas i China. I Tonquin sätter man värde på en art stora gula Grodor då de äro nyss uptagne: Dampier. Siamerne äta jämväl Grodor: Salmon v. Goch. I Brasilien finnas Grodor om 112 fots längd, som kalla Courourou; de flås och hafva et hvitt smakeligt kött: D’Avity. Det är förmodligen denna Grodart, som, enligt De Lery, boucaneras och ätes med inälfvor och alt i Brasilien. Jackjes, Rana paradoxa L. är sannolikt en fiskart, och ätes mycket begärligt i Surinam: Fermin, Seba. På Martinique finnas grå Paddor med gula och svarta fläckar eller ränder, mer än en fot til längden, utom lår och ben. De hålla sig i skogar, och icke i vatten. De äro köttfulle, samt hafva et hvitt, tendert och läckert kött. Man bortkastar endast hufvudet, af det öfriga gör man et fricassé. Främlingar misskänna dem ofta för kycklingar på borden. Labat åt dem gerna. Brookes instämmer bokstafligt med Labat. Kalm berättar sig hört, at man, i Nya Jersey, tillagade bakdelen af Rana boans L. och at den smakade tämeligen väl. Iroquois lägga lefvande Grodor i sin Mais välling at deri kokas: Hennepin. I Mexico såg Hernandez en art svarta ohyggeliga Grodor ätas, men hvilka dock voro sunda och smakeliga.
- ↑ (†) De i texten nämde stora Land-Sköldpaddor omtalas af Leguat. Deras kött liknar nog Fårkött, men är mycket läckrare. Fettet är öfvermåttan hvitt, stelnar icke och bekommer aldrig illa, huru mycket man än äter deraf, utan öfverträffar det bästa Européiska smör. Lefren är den aldrastörsta läckerhet. Både köttet och äggen öfvergå vida HafsSköldpaddorna. Detta bestyrkes til större delen af De la Caille. Land-Sköldpaddorne på Bourbon äro ganska gode och komma i smaken nära Kalfkött: Dellon. De äro den smakligaste mat, som fås på denna Ö: Lettr. edif., Flacourt. På ön Isle de France hade Land-Sköldpaddorne ganska god smak: Rec. des Voy. Holl. hvilket är så mycket troligare, som de, enligt Reinius, blifvit ditförde och planterade på holmarna från ön Rodrigo, af den förstnämnde art. Stokram säger, at Land-Sköldpaddor på ön Mauritius äro en förträffelig mat. Perserne äta icke Land-Sköldpaddor (Test. Caspica): Gmelin jun. Men omkring Aleppo äta de Catholske Franker och Orientaliske Christne dessa djur under fastan: Russel. Forskål berättar ock, at Grekiske Confessionens tilhängare, under fastetiden, gerna äta Land-Sköldpaddor, särdeles lefren och äggen, som äro läckre. De afhugga hufvudet och dricka begärligt bloden rå. I Dalmatien hållas Land-Sköldpaddor för en läcker mat: Wheeler; äfven i Italien, där de anses bättre än Sjö-Sköldpaddor och säljas på torgen: Rajus. (Förmodligen Test. Orbicularis L.) Denna älskar gyttja och ätes omkring Donau, såsom Gästbudsmat: Marsigli. En liten Land-Sköldpadda på Cap berättas smaka såsom en Kyckling: Sparrman. (Förmodl. Testudo pusilla Linn.) LandSköldpaddan Jaboti i Brasilien har en ganska läcker lefver: Rajus. Land-Sköldpaddorne på Antillerne räknas af somlige för den utvaldaste och läckraste mat i hela America: Rennefort. I Carolina äro Land-Sköldpaddorne gode, utom de store, och de, som lukta Moschus: Brickell. På öarna Gallopagos, i Södra Oceanen, äro Land-Sköldpaddorne store, fete och så läckre, at ingen Kyckling kan med mera nöje ätas. De kunna gå til 150 à 200 Eng. ℔. vigt: Dampier.
- ↑ (*) Under namnet Hafs-Sköldpadda kunna väl flere arter förstås, i bägge Indiernas Haf, men Utgifvaren håller före, at i synnerhet Testudo midas L. samt Imbricata och Caretta menas. Den första af dessa är dock mäst ryktbar, så för des myckenhet och storlek, som smaklighet. Om Hafs-Sköldpaddornas kött i allmänhet, lemna alle, som dem försökt, de förmånligaste vitsord, så i nya som gamla verlden. Det liknas dels vid Kalfkött af D’Acunna; Gage; Rec. d. Voy. Holl.; Zuckert; Lery; Kraak; Smith. Af desse hålla de fläste Sjö-Sköldpaddan bättre än Kalfkött, särdeles då den stekes. Dels vid Hönskött af Tappen, Saar. Dels vid Kalf och dels vid Höns af Odlendorp. Vid Capun af Kolbe. Vid ganska godt Oxkött af Bayer; Leguat. Ungarne stekte i askmörjan, innan ännu skalet hunnit hårdna, eller, medan det ännu finnes bruskaktigt, äro just en läckerhet: Turpin. Fetttet kan nyttjas såsom smör, och är, när det blifvit sparsamt påsaltadt, den bästa mat i verlden: D’Acunna. Äggen äro ganska goda: Kolbe; Saar; Pyrard; men Osbeck kallar dem traniga. Rajus skrifver, at bloden, lagd i magen och kokad, är det bästa af djuret. (mörkt). Och man finner dessa intyg instämma från alla orter t. e. i Jamaica hållas Hafs-Sköldpaddor för den bästa och sundaste föda i hela America: Lade. De små Hafs-Sköldpaddor vid Cuba, om 10 à 12 ℔. vigt, hållas af många för läckrare än den bästa Kalf: Johnson. Det samma intygar Brickell om de små Water Terrebins i Carolina, hvilke, i Maj och Junius, äro ogement läckra, samt lägga så förträffliga ägg, at han aldrig vet sig ätit kräsligare. (förmodl. Testudo Scabra L.) I Savanna finnes en art Sköldpadda, som kokas med Skalet, hvilket då blifver mjukt, at det äfven ätes: Catesby. Vid Orenoque gifva månge Europeer Sköldpaddor företräde för den bästa Kalf: Gumilla. Sköldpaddorne från Amazon-floden eftersökas mycket på Cayenne, och hållas bättre än alla andra: De la Condamine. Från Ost-Indien äro lika lydande intyg. Pyrard omtalar feta och välsmakande från Maldiverne. I Tonquin och Cochinchina är man icke rätt fägnad vid Gästebud, utan at Sköldpaddor vankats: Tavernier. (men Baron, som mycket ändrat i beskrifningar om Tonquin, förklarar detta för en lögn, fast det något lindrigare kunnat heta et minnes-fel.) I Batavia skola de dock icke fås så feta, som på de Americanske öar: Hawkesworth. Men af alla Sköldpaddor är Testudo Midas L. mäst uphögd, allmännast nyttjad, samt både på storlekens och smakens vägnar, värd sitt loford. Den kallas gemenligen gröna Sköldpaddan, af orsak at des kött är grönaktigt, då det blifvit kokadt. Ligon skär väl något til uti växten, då han skrifver, at intet kreatur finnes på Land och i Haf, som är läckrare til smak och mera födande, än gröna Sköldpaddan. De gröna Sköldpaddorne hållas af de fläste, som känna deras värde, för det aldraläckraste födämne: Anson. Dessa äro både de största och delicatesta i hela America: Dampier. Då de äro unga skrifver Brocone, är deras kött mört och delicat, men de gamlas är något segt och bruskaktigt. Enligt Fermin, är den gröna Sköldpaddan den bästa. På Surinam blir den så stor, at 80 personer kunna mättas af en enda. Färsk är den så läcker, som den bästa Kalf, och liksom späckad med et gröngult fett, då den är kokad. Den har två sorter kött, en gröfre samt en finare som kallas Kalpé och är det läckraste på djuret. Catesby kallar den mycket delicat; Labat förträfflig. De la Flotte fick se dem, som stego til 200 ℔. (De fås och mycket större.) Plastron (som beskrifves nedanföre) stekt i ugn är ganska välsmakande, och fettet, som sitter dervid, blir grönaktigt, fast ock öfvermåttan läckert. Fettet på de gröna Sköldpaddor vid ön Rodrigo är så läckert, som Kalfmärg, och särdeles bröstet admirabelt: Leguat. I Nya Wallis åto Engelsmännerne goda Sköldpaddor af den gröna arten; bättre än dem de ätit i England saltade. Det är denna art Sköldpadda, som fångas vid Ascensions ön af Ost-Indiefarare, och är förmodligen den enda, som hittils fägnat Svenska Sjömän. Ascensions Sköldpaddorne hafva blifvit mycket berömda och efterlängtade af Seglaren, men Hr. Cook fann dem icke så goda, som de, hvilka han ätit i Nya Wallis. Däremot beskrifver Reinius dem såsom angenäma och fettet såsom grönt och behagligt. Ovington förklarar dem för läckrare än Kalfkött; Herport för kosteliga. Dock hvartil tjenar at upstapla främmande vitnesbörd, då vi kunne åberopa tvänne uplysta landsmän, som tala af erfarenhet; jag menar en Ekeberg och en Osbeck? Den förre skrifver, at Ascensions Sköldpaddorne med skalet gå til 370 à 450 ℔. och at de hafva et från tran fritt välsmakande kött. Den sednare berättar äfven, uti des Ost-Indiska Resa, at Sköldpaddorne på Ascensions-ön väga 500 à 700 Marker, och svälla mycket ut när de kokas; en 130 mans besättning kan med en sådan spisas. Köttet grått, men ju svartare ju fetare. När det feta är kokt blir det grönt och smakar som märg, det andra köttet är dels hvitt, dels annorledes, och smakar nästan som Oxkött. Köttet kokas i soppan &c. bröstet stekes med skal och kött under namn af Callopée, och smakar kosteligt i synnerhet medan de ännu äro feta. Dertil vil man ock lägga två anmärkningar, som visa, at både kön och beredning har del i läckerheten. Sloane skrifver at honan, med sina ägg uti sig, räknas för bäst. Callopéen eller undra delen af buken eller bröstet stekt i ugn, är räknad för bästa stycket. Fettet gulnar och smakar som märg. Lefren är kräselig. Vidare, Labat åt en Sköldpadde-plastron på Martinique, som han fann excellent. Plastronen är hela buk-skölden på detta djur, hvarpå man lemnat 3 à 4 fingers tjockt kött med alt fettet dervid, hvilket är grönt och ganska delicat. Denne Plastron stekes hel i ugn, med Citronsaft på samt piment, peppar, salt och stötta neglikor; får ej brådstekas utan vid lindrig eld, och sticker man under stekningen flera gånger igenom den med träspjut, på det saucen må tränga sig in öfveralt. Sedan framsättes denne Plastron hel på bordet, och skäres skifvor, som ätas med sauce. Labat har aldrig ätit någon ting så retande och välsmakligt. De öfriga Sköldpaddor blifva icke särdeles uphögde, t. e. Test. imbricata L. hvars kött enligt Rajus är obehagligt och af ringa värde, och Test. Caretta L. hvars kött enligt samme Auctor, är trådigt, svart och osmakligt, enligt Browne, mägtigt, fränt, och tranigt, enligt Fermin, föga dugligt. Likväl intyga desse Författare, at bägge sistnämnde Sköldpaddors ägg äro smakligare än den grönas. De hafva ock i annat anseende sitt värde, ty af den förras skal göres det allmänna Sköldpadd arbete, och den sednares skal är än förträffeligare och endast nyttjadt til de grannare inläggningar. I America finnes än en Sköldpadda kallad Terapin; (testudo 4. hos Browne) den är liten, håller sig i sjöar och nyttjas på de förnämsta bord på Jamaica. Dampier omtalar också dessa Terapins såsom rätt smaklige, jämte en annan art, som af Spaniorerne kallas Hecates, hvilka ock denna egenskap tillägges.
- ↑ (*) Om Fiskarna finnas så många anteckningar, i jämförelse emot texten, at Utgifvaren icke kan beqvämligen införa det, som hörer til denna Afdelning, utan anser tjenligare at spara detta til et Bihang, där Systematisk ordning bättre kan i akt tagas.
- ↑ (*) Utgifvaren tror sig kunna utelemna en myckenhet resandes obestämda intyg om Kräftor, emedan man icke kan utröna den art de påsyftat. Det är nog at i allmänhet nämna, det Kräftor ätas i alla verldsdelar. a) Cancer Gammarus L. Hummer, är til des smak och värde så känd, at utländska betyg synas öfverflödiga. På et år fördes 624,000 st. endast til Ziricze på Zeeland från Norige och Sverige: Baster. Zuckert håller stjertstycket för hårdsmäldtare än klornes kött, hvilket förbättras, om det får ligga i varmt vin. Cornvallis Hummern skal vara ganska läcker: Borlasc. I Chili fås Hummer bättre i Floder, än i Hafvet: Vidauré. (förmodl. af en annan art.) Vid Barbados finnes ock en röd Hummer-art, som går til et Lispunds vigt, men är dock mindre smakelig, ju större den fås: Hughes. b) Cancer Astacus L. Vår vanliga Kräfta. Des smaklighet och egenskap är mera bekant, än at man behöfver långväga intyg. c) Cancer Mænas L. Task-Kräftan, är enligt Pontoppidan, bäst imellan Michelsmässan och Jul, samt bättre i Ny än Nedan. Pennant säger, at den är den bästa mat man vil äta. Uti Wormii Museo räknas den bland lautissimos cibos. Chineserne äta sådana insaltade med Ris: Pallas. d) Cancer Crangon L. Garnäten, räknas af Pennant för den läckraste af Kräftor. I Sandvich säljas de korgtals, ätas med ättika och peppar såsom en läckerhet: Volkman. Brukas til saucer: Brookes. e) Cancer Arctos L. har hvitt, hårdt, sött, smakligt kött: Rumphius. f) Cancer Mantis L. nedgräfver sig i sanden och hålles på Borneo för bättre än andra Kräftor: Rumphius. g) Cancer Scyllarus L. des kött är hvitare och bättre än den föregåendes. id. h) Cancer Crumenatus Rumphii har uti des så kallade beurse en substance lik smör, som är den läckraste delen, älskas i synnerhet af Chineserna och sättes på läckraste borden. id. i) Cancer ruber Rumphii full med gult fett, en af de bästa Krabbor och köttfull. id. k) Cancer Pelagicus är vid Suczan sedd för läckerhet: Forskål. l) Cancer Uca L. är, enligt Purchas och Marcgraf, välsmakande. m) Cancer Ruricola L. eller Violetta Krabban på Antillerna är fet och god: Rochefort, har hvitt, mört, välsmakande kött, men föga mättande, så at Feuillée endast af dem blef mätt för en timma. Dem bör ätas imellan Decemb. och April, men i Majo och Junio är den mager och full af en svart bitter vätska. Men i sin bästa period är den läckrare än alla andra, med en liten framstickande behaglig bitterhet: Browne. Sloane håller den bättre än alla andra Kräftor. Den ätes begärligt i Gviana: Bancroft. Då de til myckenhet fångas vid sina flytt-tåg, hämtar man endast råmmen af honorna: Du Tertre. Wafer beskrifver dem på Panama Näset såsom en förträffelig mat, och säger, at Indianerne pläga släppa dem på sina Potatoes land, då de blifva fetare. n) Cancer Diogenes L. eller Soldat-Kräftan på Antillerne är läcker: Oldendorp. Wafer beskrifver des stjert såsom lik märg. Man upträder flera sådana på et spett och steker så. Dock måste man akta sig för dem, då de ätit Mancenille: Du Tertre. Brickell säger, at den är mycket födande och gifver god matlust. o) Cancer Squilla L. Räkan. Desse ätas mycket i Danmark kokte, med peppar och ättika, äfven med smör och ättika: Wormius. Af dem förtäras en stor myckenhet i Holland: De Geer. Hammer berömer Bergnäs Räkor i Norige. Schonefeld gifver Östersjö Räkorne företräde för andra. p) Cancer Phalangium Fabr., ätes af Grönländarna: är jämngod med Pagurus: O. Fabricius. Af okände arter förekomma många hos Resande. Thevenot. omtalar en tämelig god Kräftart, som fås på Mulbärsträden vid Aleppo. (ovist.) Belonius omtalar Kräftor vid Athos, som äro utsökt läckre, då de ätes rå. Vid Antillerna omtalar Oldendorp en Hafs-Kräfta så stor och hård, at klorna måste sönderslås med yxhammaren. (Förmodl. den af Hughes omförmälda Hummern.) Charlevoix omtalar en art röda Krabbor på St. Domingue, som äro bättre än en annan art Hafs-Krabbor. (Utgifvaren menar honom vilja säga at Cancer Ruricola är där bättre än Cancer Diogenes.) Flod-Kräftorne äro ock där bäst. Brickell omtalar en Krabba med rödt kött i Carolina, den han fann bättre än Hummer. Steller om Kräftor vid Kamtschatka så stora, at en man ej förmår äta mer än den ena klon, o. s. v. Til denna Artikel hörer ock Tonquinesarens Balachan, beskrifven af Dampier. Balachan är en rätt, som Tonquineserne hålla för mycket delicat. Den har öfvermåttan stark smak. De göra den så, at de taga et slags Kräftor och orensad små fisk, som de salta lösligen på uti stenkrukor, som de sedan väl öfvertäcka, och låta så en tid stå, tils alt ihop blir som en välling. Då frånsila de det tunna, som de kalla Nuke-mum, ifrån det tjocka, som får namn af Balachan. Denne senare äter det fattiga folket til sitt Ris. Den luktar väl något illa, men smaken är ej aldeles obehagelig, utan tvärtom nog god, när man blir litet van dervid. Nuke-mum är af rätt god smak, och brukas til god sauce på höns och dylikt kött, äfven af Europeerne, som nyttja den för Soja. Dampier har hört, at fisk entrerar ock i Sojas composition.
- ↑ (*) Roesels Anmärkning kan väl äga sin riktighet, at han, vid Anatomien af Gräshoppan, icke funnit något äteligt, det han trodt sig kunna bereda til mats; men deraf följer icke, at detta Insect slag är oätligt, såsom erfarenheten bevisar motsatsen. Redan i äldre tider berömde Aristoteles Cicadernas ungar (forte Gryllorum) för tendra, och Athenæus säger, at de brukades på de förnämsta bord. De gamle Greker åto Gräshoppor, både pupor och äggstinna honor. Plinius säger, at Partherne och flera Österländska Folkslag åro Gräshoppor, icke för nöds skull, utan at väcka matlust. Ælianus berättar sig hafva sedt hopknippade Gräshoppor at säljas; Dioscorides rådde at äta dem stekta. Diodorus Siculus omtalar Acridophager i Africa, som endast lefde af Gräshoppor, dem de fångade med rök af antände höstackar, där tåget framsträckte. De nedfallne Gräshopporne besprängdes sedan med salt vatn, dels at få bättre smak, dels at de måtte längre bibehålla sig. Detta omtalas ock af Strabo til någon del. Ännu i våra tider har denna smak bibehållit sig. Utgifvaren finner väl ingen Europeisk Nation anmärkt för lystnad efter Gräshoppor, utom Spaniorerne, dem Lemery tillägger sådant. Men förmodligen bör detta endast förstås om de från Morerne härstammande qvarlefvor i södra Spanien. Men i det midt öfver liggande Africa, ätas Gräshoppor allmänt. Höst skrifver, at, då Gräshopporne i Marocco komma i stora härar, nedslå de köttpriset. Man samlar af dem stora säckar, strör salt imellan dem och steker dem i ugnar, då man sedan äter dem begärligt och skola de smaka såsom torkade och saltade blade. (et mörkt uttryck). Shaw skrifver, at de saltas och ätas i Barbariet, samt smaka likt våra Kräftor. Morerne samla dem i säckar, sönderstöta och koka dem i mjölk til en för dem läcker rätt: Brüe, Labat. R. Ananias från Fez, berättade för Ludolf, huru folket i Salée samlade Gräshoppor och åto dem. De kokade dem en timme i vatn och salt, och åto dem sedan med peppar och ättika. Endast hufvud och vingar borttogos, det öfriga förtärdes. En person kunde så äta 200 st. utan olägenhet. Man liknade dem vid duf-ungar. Negrerne i Angola äta Gräshoppor: Cavazzi. Stekta Gräshoppor äro leckerbissen för Negrerne i Congo. Zuchelli, som berättar detta, fann dem af egen erfarenhet icke obehaglige til smaken. Hos Drottningen i Matamba voro Gräshoppor bland de läckraste födämnen: Labat. Sonquas Nationen i Africa äter Gräshoppor: Valentyn. Hottentotterne gläda sig åt Gräshoppornas antågande, och koka sig Caffebruna soppor på dessa Insecter, af hvilka de på få dagar, äta sig et synbart hull: Sparrman. Detta gäller ock om Boshesmännerne: Id. på Madagascar ätas de af infödde: Ives; och af Frantsmän: Dellon. Gräshoppor saltas och ätas i Aethiopien: l’Escarbot. Abyssinierne nyttja dem icke, såsom Morerne, hvilke äfven tilreda sig Gräshopp-soppor, dem Lobo fann vidriga, så til smak som lukt. Innan Africa lemnas bör ock tilläggas, at Libyerne äta Gräshoppor både kokta och torkade: D’Avity; helt äggstinna: Purchas. Araberne äro allmänt älskare af Gräshoppor, både färska och salta: Russel. Gryllus gregarius stekes af Araberne på kol, och sedan vingar och ben blifvit frånskilde, ätes den begärligt. Forskål såg i Jemen, qvinfolk och barn sysselsatte at samla och til torkning upträda dessa insecter på trådar. Niebuhr anmärker at man ock torkar dem til vinterförråd, och berättar i detta ämne följande: Gryllus migrat är den, som Araberne bruka äta. Men ock flera slag ätas; neml. Dsjerad achmar eller röda Gräshoppan; Dsjerad cheifan eller lätta Gräshoppan; och Mukn, honan til Dsjerad asfur, hvilken Mukn är helt fet och äggstinn, och ätes aldrahelst, men hannen sällan, såsom mager. Den röda ätes gerna sedan hon blifvit fet. Niebuhr såg huru en Arab stekte dem på glöd, fattade i hufvudet och benen, och upåt det öfriga i en bit. Annars steka de eller torka dem i ugn, eller koka dem och äta jämte salt. Consul Lucas försökte at äta dem i Salé, och berättade sedan, at de smaka ungefär som de små rökta Bretlingar från Eckernförde i Holstein. I Marocco kokas de och läggas på taken och torkas, och så säljas på torgen. Äro ej osunda. I Jemen ätas de af både Judar och Muhammedaner. Hasselquist skrifver derom: Gräshoppor äro väl ej i dagligt bruk hos Araberne, hvilka så länge de hafva mjölk och bröd icke äta Gräshoppor, dock ätas de ofta på resor. Hasselquist såg huru en Arab utan nödtvång hämtade en hop Gräshoppor, bröt af dem vingarna, benen nedanför låren, och antennerna, lade dem på glöd at bräckas, och slog flytande smör öfver dem, hvaruti han doppade hvar och en väl, och sedan åt några tjog helt varma. Samma Arab sade, at de skulle blifva smakeligare, om han hade tid at först förvälla dem och sedan steka i smör. Alla Gräshoppor ätas af Araberne utan val. Judarne i Arabien äta Gräshoppor. Man torkar dem i Cylindriska ugnar. Bedouinerne i Arabia deserta torka Gräshoppor i solen och stöta dem sedan til pulver, då de ätas som mjöl: Purchas. Bedouinerne i Barbariet samla de första unga Gräshoppor, dem de föra til salu til städerna, hvarest de äro så kärkomne, som de första gröna ärter i Paris. Desse Bedouiner lefva ordenteligen hela 4 månader af denna spis, och finna den angenäm: Rathleff. Jos. De S. Angelo säger sig hafva försökt Arabernas sätt, at äta Gräshoppor, kokte i vatn med salt, och at han funnit dem så goda som Hummer: Ludolf. Men Forskål intygar deremot, at de äro en saftlös föda. I Östra Asien försmås icke Gräshoppor. De ätas i Siam: Salm. v. Goch. Tonquineserne samla, insalta och steka dem på kol. De äro feta och saftiga, samt ätas både af rika och fattiga: Dampier. Valentyn omtalar et slags små Kräftor, hvilka i Siam ätas såsom en läckerhet. Portugiserne försökte Gräshopporna i Malabar och funno dem vara af en ganska angenäm smak: Prevost. Månge Chineser koka dem såsom en läckerhet: Martinius. Både Chineser och Mongoler äta den af Pallas kallade Gryllus Onos, eller vinglösa Gräshoppan, och det såsom en läckerhet. Indianerne på Manilla äta Gräshoppor: Churchill. Äfven de på Bashe-öarna, hvarest de stekas i krukor: Dampier. D’Avity. På månglareborden i Bassora får man se Gräshoppor til salu stekte i smör: Tavernier. De så kallade Galileer, (Österländske Christne), äta Gräshoppor och honung på sina högtider; de förra upträde på snören och stekte i ugn: Norberg. Äfven Americanerne nyttja dessa insecter til föda. De i N. America samla Gräshoppor i korgar, steka och äta dem såsom en välsmakande spis: Leiste. Mexicanerne äta Gräshoppor: Hernandez. Atopinan, som håller sig om aftnarne bland vassen i Mexico, och kallas Cicada palustris kokas och ätes af Indianerne.
- ↑ (*) Uti Indierne finnas Myror, tjocke som tummen och hvilka såleds någorlunda förslå för magen. I synnerhet ätas desse i America, och på närliggande öar. På ön Noronha fricasserar man de stora Myrorna: Sloane. I Brasilien äta Negrerne bukarna af sina stora Myror: De Læt. Indianerne kring Panama floden, äfven Spaniorerne, rosta öfver elden en art Myror, tjocka som en fingerled, och äta dem såsom en läckerhet: Churchill, VI. p. 35. Mexicanerne äta mycket Myror: Hernandez. I N. Grenada säljas Myror på torgen. Dock håller Utgifvaren före, at de små så kallade hvita Myror eller Termes fatale L. äro af mera betydelighet för myrätande förnuftige varelser, än de store. Resande omtala desse, under flera namn, och recommendera dem til det värsta, för den mångfaldiga skada de åstadkomma med sina hvassa käkar. Här får man blott anse dem på den förmånligare sidan, såsom tjenlige för grytan. Tvänne Auctorers utförliga intyg om dessa kräk, göra flera anmärkningar umbärliga. Det förra är af H. Smeathman, hvilken, bland annat yttrar sig, at Termes fatale, som af von Linné blifvit orätt förd til Aptera, har af Solander med fullkomlig anledning blifvit fördelt i 5 species. Et species, som han kallar Termes bellicosus, är det, som bygger de ofantelige boen, och det förekommer allenast i Africa, är ock störst, hvart species visar sig under treggehanda skapnad eller tilstånd; först såsom verk-insecter, hvilka Smeathman kallar arbetare, sedan såsom fäktande, hvilka kallas Soldater, sist såsom vingade eller fullkomliga insecter, capable til propagation. När desse kommit til sin 3:dje status och fått vingar samt blifvit mycket större än förut, flyga de ur boet inemot regntiden, och blifva då genast til rof för alla slags myror och flera insecter, foglar och rofkräk, och ätas också af folket i Africa, där Smeathman var. De tåla ej solskenet utan at vingarna skadas och affalla; därföre finnas de, efter deras emigration, i förfärlig mängd strödda på marken och på vatnet. Africanerne hämta då stora käril af dem, som de steka i järn-käril öfver en lindrig eld, rörandes immerfort om, såsom när man bränner caffé, och sedan utan sauce eller vidare tilläggning, äta de dem såsom en delicieux mat, kastandes hela näfvarne därmed i munnen, såsom vi göra med confect. Smeathman har ofta ätit dem så lagade, och funnit dem både delicata, närande och sunda, varandes de litet sötare, men mindre feta och mättande än Curculio Palmarum, som serveras på alla kräseligas bord i America, särdeles Fransosernes, såsom den största läckerhet i den vestra verlden. Smeathman säger sig talat med åtskillige Gentlemen om de hvita myrornas smak, och har med dem öfverenskommit därom, at de äro det läckraste man någonsin vil äta. En af dem jämförde dessa myror med sockrad märg; en annan med grädde och söt mandeldeg med socker. Det andra intyget är af den upmärksame J. G. König, som hade vid Tanschaur i Indien tilfälle at observera på Termes eller hvita myrorna. Han berättar, at af honorna bli unga drottningar, och af dessa tages en til rätt drottning för hvarje samhälle. Beschäftigungen der Berlinischen Gesellsch. Naturforsch. Freunde, 4. band. p. 12. Arbetsfolket där brukar, då de träffa på någon drottning, at genast äta up densamma lefvande. De unga honorna äro endast de som få vingar och utflyga, och det kort för den stora regntiden, egentel. om aftnarne; så snart solen får verka på dem, falla vingarna af, då åtskilliga Foglar, Ödlor och Grodor äro tilreds at äta up dem. ib. 19. Folket där brukar at fånga dem i stor mängd, inemot det deras tid blir at utflyga, i det man öfver en på deras boning gjord öpning fäster en gryta eller dylikt käril med några löf uti af den aromatiska Bergera L. slår så vatten på jorden omkring boningen och gör om aftonen eld däromkring, då dessa djur af värmen och röken köras åt grytan, at hon blir full, hvarefter hon borttages och en annan sättes i stället, som också blir full, och det så länge några vilja komma. De, som då ej hunnit qväfvas, dödar man, lägger så alla ut på mattor at torkas i solen, och frånrensar vingarna; man rostar en del genast, och äter utan vidare tillagning. König märkte, at de under rostningen gåfvo från sig någon fettma. En del plägar man äta jämte rostadt ris. Men de mästa brukar man at söndermala, och tilblanda mjöl af några där i orten äteliga gräsfrön, samt baka kakor däraf, hvilka man ock utsätter til salu på torgen i de orter där dessa djur fås uti myckenhet. ib. 20. 21. 22. Dessa hvita Myror ätas af Boshiesmännerne på Cap. b. sp. och af Hottentotter. De koka dem dels i sina lerkäril; dels äta de dem rå. A. Sparrman smakade på en sådan, och tyckte den vara blott kall i munnen utan någon viss smak. Vidare underrättelse om detta kräk fås hos De Geer Tom. VII. Piso, Marcgraf och De Laet intyga, at dessa Myror ätas på flera orter i S. America. Du Tertre omtalar dem Vol. II. p. 345. Labat. Afr. III. 298. Adanson beskrifver dem under namn af Vagvague i Senegal; Utgifvaren håller före, at Cavazzi menar dem, när han säger, at Angola Negrer äta flygande Myror. Forskål beskrifver dem under namnet Termes Arda; se Buchoz; Sloane, och många flera.
- ↑ (*) Jo äfven Torndyflar blifva på vissa orter anrättade til mat, ehuru man ej känner dem til deras art. Tachard och hans sällskap åto i Siam en art stekte Torndyflar, dem de funno rätt läckra. En af våre classiske Författare: Hernandez nämner en Scarabæus lacustris, Atetepitz, som ätes af Indianerne i Mexico, men är icke smakelig. Äfven synes samme Författares Atolocatl böra föras hit, han kallar den en Geryni, och säger den ätas af de infödde. Insectet Anenez, som håller sig i Insjöar, 3 tvärfinger långt och nästan likt en Gräshoppa, förmodar utgifvaren vara en Nepa. Hernandez fann des smak likna Räkor. Han omtalar en annan Atopinan, den han liknar vid Scarabæi navales, och kallar Cicada Palustris. Den uppehåller sig om nätterna i vassen vid Mexico sjön, samt kokas och ätes. Äfven nämner han en Scarabæus Coatecpatl, som ätes af Indianerna.
- ↑ (*) Vissa Insecters Larver, hafva, både fordom och i sednare tider, funni tälskare. De gamle Romares Cossi, voro en art Larver, som växte på ekar. Man gödde dem med mjöl: Plinius. Rhodiginus berättar, at Phrygierne och Pontierne hade samma smak. Några Africanske Nationer, såsom Hottentotter, Boshiesmän, Aethiopier, m. fl. äta ganska begärligt Biens larver, som ännu sitta uti sina vax-kakor, och hålla dem smakligare än sjelfva honungen. Larven af Silkesfjärilen Phal. Mori ätes i Tonquin af gemena folket: Richard. Äfven så sker på Madagascar och ön S. Marie: Flacourt. Chineserne äta dessa larver med mycken begärlighet, sedan silket blifvit afhärfvadt; de torka dem stundom och drifva handel med denna vara: Osbeck. Men detta alt är intet emot Indiens Palmträds Matk, eller larven til Curculio Palmarum. Då Aelianus berättar, at de Indiske Konungar stekte Matkar och åto dem såsom en läckerhet, menas förmodligen denna. Vi hafve en stor myckenhet Auctorer, som beskrifvit denna kräslighet: Charlevoix skrifver, at kort efter, sedan man afhuggit et Palmträd, kommer en Escarbot, och lägger deruti en myckenhet Matkar med horn, hvilka St. Domingos invånare sorgfälligt upsöka, såsom en ganska läcker mat, bestående af en söt fettbit, innesluten inom en vågig hinna. Brookes skrifver: Palmträds-Masken på Americ. öarna håller sig i kärnan på afhuggna Palmträn, är tjock som et mans finger, inemot 2 tum lång, ser ut som en bit Capun-fett, öfverdraget med en tunn transparent hinna. Fransoserne äta dem, stekta på et smalt träspett; när de då börja at bli heta, beströ de dem med rifvet bröd, blandadt med salt, peppar och muskot, hvilket bekläder dem med en skorpa; sedan de blifvit fullstekta, anrättas de med pomerants-saft. Fransoserne sätta högt värde härpå såsom en förträffelig rätt: Brookes, IV. p. 240. Bancrofts berättelse om denna Larv från Gviana, instämmer; endast med den tilläggning, at den stundom fås til 3 tum lång och at de vilde söka denna rätt med mycken snålhet. Brickell instämmer också; endast med den omständighets tilläggande, at Matkarne i början likna små Ost-matkar, samt at de lefva af kärnen: Labat säger, at man gör åtskilliga hugg i stammen, för at lemna Curculio tilträde, hvar efter man, sedan 6 veckor förbigått, klyfver trädet och finner Matkarna. Dröjer man längre så flyga de bort (nemligen förvandlade). De skola ej finnas säger han, på ön Guadeloupe. För öfrigt beskrifver han Matken lika med Brookes. Man upträder Larverna med tråd på et trädspett, och under stekningen beströr man dem med rifvet bröd och salt, peppar, muskott, hvarfter de anrättas med pomerantseller citronsaft. Nickolson omtalar denna Ver Palmiste, såsom en, på St. Domingo, ganska läcker och eftersökt mat. Sloane säger den ätas begärligt på Jamaica. Gumillas beskrifning på Palmträds-matkar vid Orenoque, instämmer också, fast han endast tillägger dem en tums längd, han liknar dem vid en smörbit. Spaniorerne sågo först med äckel, huru Indianerne åto desse larver; men sedan de fått smak på dem, så finna de aldrig sitt lystmäte af denna kräslighet. Fermins beskrifning instämmer med Labat, äfven til beredningssättet. Utgifvaren tror sig ej böra vidlöftigare anföra en sak, som länge uphört at vara en nyhet, däremot är han icke aldeles förvissad, at Ostindiens Sagumatk är den samma Larven; hvilket han dock förmodar så vara. Walentyn beskrifver den lång som en tummeled, och tjock, samt hvit til färgen, och finnes denne larve i rutnade Sagu Palmer. Den stekes på små spett, och Holländarne finna däruti en stor läckerhet på Amboina. Utgif. finner ock, at Sonquas Nationen i Africa skal äta en art stora Larver, som synas vara Palmträds-matkar, så framt icke Sloanes så kallade Cotton Tree Worm är en särskild art från Palm-matken, hvilket des boställe synes utvisa. Han skrifver, at Negrerne i Africa äta en Timmermatk, kallad Cotton Tree worm; den är hvitaktig, 212 tum lång och en tum tjock, med 12 annuli, slät, skinande med en mörk rand utåt ryggen, han lefver i rutna Bomullsträd. Negrerna äta honom i soppor, samt hålla des smak läckrare än märg. De steka äfven dessa Matkar och äta dem til bröd. Bossu säger, at desse Matkar med nöje ätas på Martinique.
- ↑ (*) Trägårds-Snäckan Helix Pomatia, föddes af de gamle Romare med vin och kli i deras Cochlearia. Ätes ock än i Fastlagen. Uti Italien blifva de rätt smaklige i Vingårdarna: Wormius. Ännu får man se, huru Grekerne i Cairo föda och göda dem med hvetemjöl: Hasselquist; äfven som de gamle Greker gerna nyttjade denna spis: Zuckert. Oribasius kallar deras kött hårdt, men kraftigt och födande, hvarföre man på flera orter i Europa söker, föder och äter dem. I Thüringen upsöker man flitigt dessa Snäckor om hösten, och nyttjar dem hela vintren tillagade, såsom en angenäm spis: Reichardt. I Schlesien upfödas Snäckmatkar med rofblad til mat: Sloane. Andreæ, i sina bref, om Schveiz, berättar, at han i Zürich sedt en graf, om 1 fots djup, samt 1 12 fots bredd, gjord kring et päronträd. Uti denna graf kastade man alla Snäckmatkar som funnos i trägården, samt födde dem med rötter och skämda fruckter. På bräddarna ströddes sågspån, at ej Matken måtte bortkrypa. De blefvo fete, och sedan de fått skal, ätelige, pag. 67. I Brunsvigs trägårdar samlas de til vinterförråd, uti gropar, fodrade med bräder och täckta med ståltråd. De kryddas med salt, peppar och vin, samt tillagas med olja, smör, m. m.: Buchoz. Bomare säger, at de utskeppas från Rochelle til America; men Nobleville intygar, at de för öfrigt i Frankrike icke värderas, utan ätas endast af sämre hopen, och det blott i fastelagen.
- ↑ (*) De Coquillager eller Snäckmatkar, som ätas, äro af så många arter, at utgifvaren heldre lemnar några strödda anmärkningar i detta ämne, än någon utförlig afhandling. a) Lepas Balanus åts fordom: Wormius. b) Pholad-slägtet berömes mycket. Dessa Snäckor ligga inuti Marmorstenar i hafvet, så at Fiskare måste, med starka hamrar, sönderslå denna hårda boningsplatsen innan de kunna komma åt sjelfva djuren: von Born, D’Argenville. Pholas dactylus L. hålles allmänt för en läckerhet. Den är allmän vid Minorca och är den smakligaste af alla: Armstrong, S. More. D’Argenville betygar på flera ställen, at den är förträffligare än Ostron och andra Snäck-djur. Vid Civita Vecchia fås den fet, inuti hvit och af ganska god smak. Den är ock sund och oskyldigare än andre: S. More; så at man aldrig har olägenhet, om man än äter honom til stor myckenhet. Phil. Trans. abridg. Följande anmärkning af Keyssler torde icke vara ovärdig et rum, emedan den uplyser denna Snäckarts historia. Pholas dactylus L. dessa Musslor träffas förnämligast vid Monte Conaro några mil ifrån Ancona, men blifva mycket större vid Ancona. De ligga inne i poreuse sten, som man måste sönderslå innan man kan få Musslan, och synes väl ofta någon anvisning på ytan medelst et litet hål man ser på stenen, men ofta synes ej den minsta öpning, och kan man ändock finna i stenen hela 20 à 30 Musslor, de blifva beständigt liggande på et och samma ställe i stenen och kunna ej komma ut, derest stenen ej sönderslås. De störste i Ancona gå ej stort öfver et fingers längd. En del folk finna en synnerlig delicatesse i denna Mussla, som liknar en tjock mask, som är hvit och full med et klart vatten; men Keyssler tror at där vill en vana til at finna smaken god, dock sändes många af dem til Rom, hvarest man gör af dem boccone du Cardinale. Det inre i Musslan och saften, den gifver ifrån sig, skiner så starkt i mörkret, at man kan läsa bref därvid. ib. 914, 915. Papon, i des Resa genom Provence, skrifver, at Sjödadlarne eller Pholades på Toulons redd, träffas ock nu i kalkstenen, hvaraf en updämning, på schiffer-botnen i hafvet blifvit gjord. Han tror derföre, at dessa djur ej bära sig in uti stenen, medan den är mjuk, utan sedan han hårdnat, och at sådant torde ske, med tilhjelp af någon saft, som på stenen verkar liksom syra, han anmärker därjämte, at köttet är godt och at det, färskt, sprider et Phosphoriskt sken. a. st. p. 182. c) Solenes hålla sig i sanden, men framlåckas af Fiskare på det sätt, at de kasta salt i öpningarna: von Born. Athenæus omtalar dem såsom en forntidens läckerhet, och Pennant säger, at de ätas mäst stekte med ägg. Af dessa var Solen Cultellus ock de gamles läckerhet: Rondelet. Solen Strigilatus ätes i Constantinopel rå, men i Smirna kokt: Forskål. d) Myæ, hålla sig i sand och gyttja, i åar eller bäckar, samt upgrafvas, dels för matens, dels för pärlornas skuld: von Born. e) Tellinæ, äro ätelige. I synnerhet älskar man i Ostindien Garum (Bacassan) som göres på Amboina af Tellinæ Gari kött: von Born. Denna beskrifves af Rumphius. Det ena slaget är hvitt Bacassan, som älskas mycket av Europeerna; det andra svart Bacassan, som är dyrast och värderas af Chineser och Malayesare. Det förre göres af Snäckans kött, med ättika och många kryddor; det sednare både af köttet och det svarta fettet jämte kryddor. Det brukas til all mat, särdeles stekt, höjer smaken och ökar matlusten. f) Donaces hafva sina bon något under sanden i hafsstranden, men uphämtas af Fiskare, som begärligt äta dem: von Born. g) Spondyli sitta tämligen djupt ned i hafvet, fästade vid klipporna, och måste med kraft hämtas up. Rondelet säger, at deras kött är hårdt och obehagligt, men Macrobius Saturn. L. 2. c. 9. omtalar Spondyli såsom Augurales coenæ deliciæ. Uti Archipelagen fås och ätes mycket Spondylus Goederopus: Belonius. h) Mytili samlas af Fiskare vid stränderna. De göddes fordom i Vivariis: Plinius. 1) Mytilus edulis L. är, enligt Zuckert, svårsmäldt, men födande för en stark mage; är bäst om hösten, ätes ej rå, utan kokt, försmås af Tyskar, Holländare och Norrskar. von Linné säger, at den ej ätes i Sverige, men, vid flera förnäma bord har man sedt den ätas med nöje. Pennant kallar den en ståtelig föda, men dock icke för alla complexioner. 2) Mytilus margaritif. L. Ätes ej af bättre folk på Jamaica: Browne. I Carolina fås den så stor, at en person äter sig mätt af et dussin: Brickell. Funnel åt denna Mussla i Söderhafvet, men fann den endast af en dräglig smak. 3) Mytilus exustus L. ätes både rå och kokt: Forskål. i) Cardium edule L. ätes både rå och tillagad: Forskål. Den är både en läcker och sund föda: Rondelet. Baster. k) Chama; den stora Chama Gigas är bäst, då den fås så stor, som et manshufvud: Forrest. Men annars är des kött hårdt och segt. Det är sannolikt denna, som menas af Camellus, med den Tac lobo, som finnes vid Philippinerna, så stor, at 30 à 40 Indianer mättas af en enda, han tillägger, at på berget Amandivi, ligger et skal af denne, så stort, at en karl kan ligga däruti, med 4 krukor vatten. Andre försäkra, at 120 personer få et godt mål af en sådan Chama. I Gottorpske Cabinettet fanns en som vägde 467 ℔.. Fyra barn kunda ligga i hvartdera skalet, utan at röra hvarandra. En Båtsman träffade en sådan öpen, och fattade i öpningen, men Snäckan tilslöt sig så skarpt, at mannen miste hela handen. l) Pinna Nobilis L. ätes utaf Grekerne under fastan: Hasselqvist. des tendo är, för Grekerne i Smirna, en synnerlig läckerhet: Forskål. Men sjelfva djuret var i Monconys tycke, en måttelig spis. m) Strombus Gallus ätes: Forskål, äfven Lambis: Labat. n) Turbines ätas flere. Särdeles omtalar Svammerdam en kallad Aljekruyk, som ätes i Holland, endast imellan Påsk och Pingst, då den tunnetals föres in i städerna, kokas i vatten och salt, samt utmätes til salu. Älskare af salt mat finna den efter sin smak. Djuret updrages ur boet med en nål, man sväljer det och tager åfvanpå en god dryck. Svammerdam tyckte ej om denna sälta. Lefren är bästa delen af alt. Kolbe omtalar samma Mussla, och säger henne ätas med peppar och ättika. Den skal vara god som Pomatia, men förtretlig, emedan man med möda utdrager matken utur skalet, och får rätt litet i sender lossadt. Turbo Chrysostomus ätes: Forskål. o) Trochus dentatus har söt smak och ätes af Araberne: Forskål. p) Murex ramosus L. är smakelig: Forskål; äfvenledes finner man Murex Ligniarius ätelig: Forskål. q) Alla arter af Haliotis äro ätelige: von Born. För öfrigt upgifva resande många arter Musslor, fast med Nationella namn, dem man svårligen utreder. Utgifvaren förbigår dem därföre; men nämner, at han anser Sprats berömde Clacas på Teneriffa, för en Pholas. Men Labats Casque och Burgeaux, Camelli Dilab, etc. äro honom okände.
- ↑ (*) De gamle Romare åto Ostron både stekte och rå med snålhet: Plinius, Seneca. De la Mottraye skrifver, at de bäste Ostron i Christna verlden finnas i Colchester. I England göres skilnad på berg-ostron store som hästskor, samt en mindre art, som ock fås i sjöar och är denna fetare samt grönare: Comenius. Hammer håller Noriges Berg-ostron så goda som någon annan orts. De utskeppas äfven insyltade i glas til flera orter i Östersjön. Därmed instämmer Pontoppidan. Tre tusende tunnor Ostron utskeppas årligen ifrån de imellan Husum, Tondern och Riben liggande bankar åt Elben, Wesern, samt Flensburg m. m. Eutropii Philadelphi Oecon. Balance. p. 61. Roslin håller Holländske Ostrorna bättre än de Italienska; men til Holland skeppas Ostron från Feversham. Volkman, Baster tyckes hålla de Zeeländska bättre än de Engelska. Vid Ancona finnas de store, men ej särdeles smaklige: Keyssler; äfvenså i Venedig. ib. Lacus Lucrinus i Neapel var fordom ryktbar för des Ostron. ib. Lawson säger Svenska Ostron med tunna skal vara rätt goda, och så stora, at en person äter sig mätt af et halft dusin. I Africa äro Ostrorne store och feta, men ratas af Fransmännerne såsom något salte: Demanet. Vid Sierra Leona måste de skäras i 4 delar. v. d. Gröbe. I Loando finnas Ostron, store som knytnäfven, hängande vid trädens rötter i vatnet: (Rizoph. Mangle) Pigafetta. I Vestindien smaka desse Ostron likt våra: Sloane; gifva dem föga efter: Browne. I Carolina äro dessa trädrötters Ostron store, aflånge, förträfflige, lättsmäldte, födande: Brickell. Desse Ostron finnas på alla ställen där Mangleträdet växer och omtalas af många resande, särdeles af Adansson, i Senegal. Labat anmärker vid dessa, på Martinique, at endast de, som sitta under vatnet, äro feta och smaklige. I Siam är Sabula en Ostron-art, bred som handlofven, men tunn som et löf; skalen genomskinlige som papper, brukas af Chineserne för glas. Siameserne hålla matken bättre än Europeiske Ostron: Turpin. För öfrigt är ganska lätt at misstaga sig, emedan resande, under detta namn, begripa flera Musslearter eller Coqvillages. Man vil dock hitföra några intyg: Thevenot., fann vid Ormus förträffliga Ostron, fast så hårda, at man nödgade sönderslå dem med hamrar. I Guajaquil fås store och fete Ostron: Ulloa. Vid S. Lucas åt Funnel så stora ostron, at en kunde mätta fem personer. (Synes vara någon annan art, kanske Chama, emedan Barchevitz omtalar Ostron så stora, at de vägt 100 til 200 ℔., hvilket onekeligt påsyftar den stora och ryktbare von Linnés så kallade Chama Gigas.) I Nya England har man feta och stora Ostron: Schlözer. Ostron, särdeles då de ätas rå, synas icke böra utgöra någon sund näring; men J. Mejer har uträknat, at i Prag årligen förtärdes 175 tusende Ostron utan at någon däraf känt olägenhet. Ödmann, i Bohusläns Beskrifning, berättar, at därstädes årligen fångas öfver 200 tunnor Ostron, sent på hösten och under vintren.
- ↑ (*) Echini eller Sjöäplen, af dessa är en art i synnerhet ätelig, nemligen Echinus esculentus L. Pennant säger, at den ätes af fattiga i England, men af de förmögna utomlands. I gamla tider var den en favorit-rätt och hölls för läckerhet: Athenæus. De gamle Romare åto flera arter Echini. På Fisk-torget i Venedig säljas 3 arter Echini: Skippon. I Italien kokas de i kalk-vatten: Imperati. Gröbe säger, at i Echini finnes intet mera äteligt än äggen. Desse ligga i fem afdelningar i skapnad af en stjerna; de smaka tämligen väl, men hafva någon betskhet. Om samma ägg skrifver D’Argenville, at de, uti Echinus esculentus, ligga uti fem mörkröda lober; at de, kokte, smaka som kräftor, och äro bättre at äta än gröna Ostron. Men detta gäller endast om de Echini, som fås i Medelhafvet, ty uti Oceanen hafva de ingen god smak. De gamle höllo Echini esculentus för en sund mat: von der Bosche. Vid Smirna har Du Mont funnit desse Echini af utvald smak, men föga mättande. Man skär skalet i tu för at komma åt äggen; de, som hålla sig i klar sand, äro de bäste: Rumphius.
- ↑ (*) Ibland Vermes äro ännu flere arter ätelige och verkeligen nyttjade til föda af främmande folkslag; såsom, a) Lumbricus edulis: Pallasii, hvilken kallas af Javanerna Porrut-ajang och af Chineserna Soa-see. Den finnes vid Batavia, 1 à 12 fot ned i sanden. Chineserne därstädes upsöka och samla dessa Matkar åt sig såsom en läcker mat, och koka dem särskildt med Ternate-lök och Soja, eller ock tilsammans med andra rätter. Pallas tror denna Matk vara den samme, som omtalas af Camellus i Act. Angl. Vol. 26. n. 318, under namn af Tambiloc, och som nyttjas af Amboinesarne til mat. Specil. Zool. Fasc. 10. p. 11. b) I Mexico-sjön finnas mycket smala Metmatkar, eller Lumbrici, som, i stora klungor, fås på näten; man samlar dem i kar at säljas. Då de blifva vederbörligen tillagade, får man af dem en nog smaklig rätt: Hernandez. Samma Auctor omtalar c) Ocuiliztac, et slags Matkar uti Mexicos-träsk, ej olike dem som växa i ruttet kött. De äro svarte medan de lefva, men, när de stekas, blifva de strax hvite. De ätas med påströdt salt af Indianerne, som säga dem smaka väl och så angenämt som mandlar. Men bättre folk äter dem icke. De vanka ömnigt en gång om året. Utgifv. vet ej förvisso om desse äro en art VattenLarver eller rätte Matkar. d) Wawo, eller Vermiculi marini finnes, enligt Rumphius, på några af de Molukkiske öarne. De äro 1 fot långe, och somlige tjocka som et segelgarn, somlige som en tvinnad tråd, somlige som hår; mörkgröne, skiftande på gult, rödt och blått, liggande i kylsor om hvarandra. Af dem gör man stort väsende på Amboina och Banda, och tillagar af dem en stor läckerhet. Den ätes til Fisk och annan mat jämte den så kallade tillagningen Bacassan: Rumphius. (Denne Matk synes vara en Nereis.) Walentyn skrifver om samma Molluscon, at Wawo kommer til Amboinas stränder, särdeles vid skär och klippor, en gång om året i April månad, blott på 3 à 4 dygn. Han säger, at de likna något Scolopendra, äro långe, smale, rödaktige, glimmande om aftnarne såsom eld. De tilströmma i sådan myckenhet, at man kan gripa fulla händerna. Folket utgår då mangrant at samla förråd af dessa Matkar, dem de veta väl inlägga, och göra af dem en art grön Bacassan, som i deras smak, är ganska angenäm; men, om man ej snart saltar dem utan låter dem ligga en dag, så smälta de til et slem: Wallentyn. e) Blodiglar (Hirudines) ätas i Siam upskurne, torkade och kokte. De förefalla Europeerne såsom kokte skinlappar; men man håller dem uti Ostindien i sådant värde at de utskeppas til China: Turpin. f) Limaces, af desse räknades flere arter bland de Romares Nobiliora Fercula: Plinius. g) Urtica Marina Rumphii tillagas på Amboina til et läckert mos. Den är sannolikt en Actinia. Samma Auctor omtalar äfven et hafs-kräk Pudendum marinum, såsom nyttjat til spis. Det lär ock vara af samma slägte. h) Holothuria tremula L. torkas på trådar, kallas på Chinesiska Chaissan: Pallas. Kämpfer omtalar en Holothuria på Japan, som där fångas understundom til sådan storlek, at, såsom han försäkrar, två män behöfvas til at bära den, densamma är köttig, och ätes, sedan den blifvit väl friad från des brännande skarphet och vederbörligt tilredd. Denna tilredning sker först med en alun-beta, hvaruti Djuret lägges sedan skinnet blifvit afdraget, och sedan det där legat i 3 dygn, rifves det och tvättas så länge tils det blir durchsigtigt, hvarefter det insaltas och är sedan matnyttigt. När detta sedermera blir tillagadt och kokadt, finnes det vara af samma substance, färg och smak som de bekanta ätel. Foglebon, hvilka tyckas af ingen annan materia vara sammansatte, än af detta slags Holothurier, såsom Chinesiske fiskare ock berättat för Kæmpfer. Det afflådda skinnet blir ock nyttjadt til mat, sedan det först blifvit väl tvättadt och torkadt. G. I. Camellus omtalar et Zoophyton marinum formæ tubæ bivalvis, det han kallar Mentula marina, men i Indien heter Balat. Chineserne nyttja det til mat, på samma sätt, som sina Svalebon, men värdera det än högre. Den torde höra til detta slägte. Holothuria Physalis tillagas på Amboina til et läckert ämne: Rumphius. i) Sepiæ ätas nog allmänt. Leigh säger väl at Sepiæ icke hafva någon smak, men de ätes dock, sedan de blifvit med krydder tillagade. Sepiæ kött är ganska hårdt, segt, svårsmält och af nog obehaglig smak. Man äter det icke i Paris, men så mycket mer i Lyon, Bourdeaux, Nantes och flera Franska städer. Den blir mäst kokad, varandes då bättre än stekt. Men förut lägges den i salt vatten, blandadt med osläckt kalk och aska: Nobleville. Zuckert instämmer i alla delar men tillägger, at man omsider steker denna Sepiæ i smör, med lök, persilja och peppar. Bowle skrifver at invånarne i Bilbao, om sommaren, mycket älska Sepiæ, och at desse verkeligen äro en god mat. Uti Neapel ätas Sepiæ på de bättre borden, så tillagade at de blifva rätt gode: J. Alströmer. Grekerne äta mycket gerna Sepiæ: Hasselqvist. Särdeles de i Smirna, som i synnerhet sätta värde på äggstocken. Köttet bultas mört och inelfvorna uttagas: Forskål. Invånarne på ön St. Marie, vid Bourbon, fiska och drifva stark handel med Sepiæ (Hourites): Flacourt. På en stor Sepia vid Cap. b. Sp. kokade sig Engelsmännerne den läckraste soppa: Hawkesworth. Kamtschadalerne äta Sepiæ, då de finna dem på stränderna: Steller. 1) Sepia Octopedia L. är, enligt Pennant, en verkeligen god mat, när den fås stor. Leigh skrifver, at des kött laxerar lindrigt. 2) Sepia Officinalis L. hölls fordom för stor läckerhet. Den ätes mycket i Frankrikes Sjöstäder: Brookes, Sauri; äfven i Italien: Rondelet. Des kött är dock segt, om det icke vederbörligen upmjukas: Buchoz, Merklein. 3) Sepia Loligo L. eller Bläckfisken är mjukare, men lastas dock af några fast den berömes af andra såsom smakelig. 4) Sepia Pusilla L. hålles för stor läckerhet, när den ätes med olja, peppar och vin: Borlasc.
- ↑ (*) De ryktbare Svalebon af Hirundo esculenta äro väl i texten omständeligen beskrifne, men någre tilläggningar torde icke anses för öfverflödige, så väl i anseende til deras smak, som beredning, utseende, pris, ursprung m. m. Sjelfva boet göres af qvistar och flera vanliga ämnen, men det äteliga består af en skorpa, som täcker botnen och sidorna. Til skapnaden likna de et halft citron-skal. De bäste äro hvite och klare nästan såsom husbloss och blifva, då de blötas, sege såsom skinlappar: Osbeck. Olearius, Bochenhopper och Redi likna ämnet vid Gummi Tragacanthæ. Uti Rec. des Voy. Holl. berättas, at af detta ämne finnas två arter, dels hvita dels grå, och at de förre betalas til dubbelt pris. Kircherus beskrifver dem såsom genomskinlige; Forrest såsom hvita och gläntsande; Tavernier såsom et i lameller hvarftals hoppackadt gummi, på samma sätt som i lökar; Warlitz såsom gulaktige, nästan genomskinlige, af en seg kådaktig materia. Första beredningen består däruti, at man afsöndra qvistar, fjädrar och orenlighet, hvilket sker genom upblötning i kallt vatten: Hessen, Olearius. Därefter brukas de i flera anrättningar på särskildta sätt. Dels kokar man dem uti Höns-soppor, som däraf blifva förträfflige och gelatineuse: Olearius, Hessen, Er. Francisci. Dels uplösas de i Kalf-soppor och kokas sedan såsom saucer til Fisk och andra maträtter: Warlitz, Tavernier, Churchill. Dels stötas de til pulver och strös så på annan mat: Hessen, Berkenmejer. Af dem får man ock, utan tilläggning, en kostelig och angenäm rätt både til lukt och smak: De la Flotte. Forrest skrifver, at de kokas à la etuvé, och blifva då läckre och födande. Man blöter dem, och sedan de stått öfver natten, låta de sig draga i trådar eller strimlor. Ph. Marinus, och Isbrand Ides fann Chinesarnes potager särdeles läckre då desse trådar, som vid kokningen fläta och klibba sig om hvarandra, voro tillagde. Voy. au Nord. Och därifrån härleder sig Wormii och fleres berättelse, at de uphämtas ur fatet med små gafflar. På Soolo (en af Philippinerne) såg Le Gentil dem tillagas på samma sätt som Sagu, och åt dem i soppor i stället för bröd, då de liknade et uplöst tjockt Gummi. Hvad smaken angår, så föregifver Tavernier, at de rätter, som med dessa bon förhöjas, få en smak af alla Orientens Specerier sammantagna. Han hemförde af denna vara et litet förråd, det han kringdelade til vänner, som enhälligt intygade, at dessa bon hade en så kraftig aromatisk egenskap. Samson D’Abbeville skrifver, at de meddela maten en smak och lukt af canel, neglikor, muskott m. m. : Churchill; men detta är ogrundadt. I och för sig sjelfve äro de insipide, så at man nödgas tilblanda mycket af Aromatiska Specerier: Le Gentil, Raynal. Lettr. edif. Ph. Marinus, Pomet, Churchill. Redi säger at man tillägger smör och ost. De hållas af de fläste Ostindiske folkslag för den ypperligaste läckerhet. På Japan: S. v. Goch. I Tonquin: Richard, Tavernier. I Siam värderas de högt af Prinsarne och Magnaterne. Rec. des Voy. Holl. I Batavia tracterades vid högtidlige måltider altid med fogelbon: Hessen. Äfven i Cochinchina: Berkenmejer. Särdeles Chineserne sätta et utmärkt värde på denna läckerhet, som utgör deras käraste rätt. Lettr. edif. Vernatti. Vid Mandarinernes festiner vanka altid Hjortsenor och fogelbon: Du Halde. Denne Chinesarens smak bestyrkes hos Churchill, samt af Willughby, De la Flotte, Le Gentil med flera. De värderas ock högt på Manilla: Churchill. Resande beskrifva detta ämne såsom läckert i allmänhet. Men det hålles tillika för ganska styrkande, (restaurative), af Vernatti, Churchill. Det tros reta matlusten: Redi; och afböja sjukdomar: Ph. Marinus. Det kallas hos Churchill förträffligt, födande och stimulerande och tror utgifvaren, at särdeles denna förmenta egenskap gjort dessa bon dyrbara för Asiatiska yppigheten; helst det är vist, at den så mycket utropade läckerheten endast beror på de aromata, som tilläggas. De äro därföre upstegrade til et otroligt pris. Man har sagt, at de upvägdes med guld: Poivre, Colin. Men Navarette har långt för detta intygat, sådant vara öfverdrifvet. Chineserne slå dock gemenligen under sig denna vara. Salmon von Goch skrifver, at en Pickol betaltes med 90 à 100 Riksdaler på Borneo. De la Flotte, at et ℔. köptes 40 Taëls (circa 50 Riksdaler). Man ser hos Churchill, at Chineserne betala en Pickol med 300 Styck von Achten. Men priset har ansenligen fallit i sednare tider. Ty i Rec. des Voy. Holl. utstakas et pris af 4 à 5 Styck von Achten, ℔.. Hvilket bestyrkes af Forrest, som berättar, ℔.et betalas med 5 à 6 Dollars. Valentyn skrifver, at de på Ternate, betalas blott med 1 Riksd. ℔.et, i Batavia med 112, samt i Amsterdam med 7 à 8 Gyllen. Uti Act. Batav. läses, at 125 ℔. köpas för 1000 Riksdaler, at föras til China, hvilket gör 8 Riksd. per ℔.. Likväl ses af alt detta, at endast de rike förmå nyttja denna kräslighet. Om ämnet är mycket tvistadt. At foglar af Svale-slägtet bygga dessa bon i de ihåliga bergsklippor, är ganska vist. Men hvadan de hämta byggnings-materialier, är kan hända än oafgjordt. De Rhodei trodde Foglarne suga bladen af en art rör, samt med denna saft och hafsskum bygga sina bon. Valentyn trodde dem beredas af Algæ aquaticæ fibrer. Poivre af någon fisk-råm och hafs-skum. Den uti texten upgifne tankan synes mäst sannolik. De finnas på flera öar i Ostindien. Foglen är ganska liten, men vårt slägtes oräknelige skattläggnings-methoder hafva gjordt, at den måste på annat sätt contribuera, för hyran af de nakne bergsklipporna.
- ↑ (*) Utgifvaren tillåter sig icke på detta ställe undersöka, om rått kött är enligare med människo-naturen at äta, än tillagadt; eller at visa deras fog eller ofog, som påstå at beredningssättet, genom kokning och stekning, grundlagt de många sjukdomar, som härja bland de höfsade folkslag, men äro okände bland de vilda. En beskyllning, nästan lika grundad med dem som, af samma egenskap, blifvit gjord emot bröd. Man kan bibehålla naturens enfald, utan at antaga des råhet. Til rå ämnen räknar utgifvaren icke de så kallade Spickne rätter, hvilke, genom rökning och torkning, blifvit förändrade, utan endast sådane som förtäras färske, med blod och saft. Matens beredning med eld, har gemenligen blifvit ansedd för et steg til höfsning, och ju mindre denna hunnit stiga hos nationer, desto allmännare finnes rått kött nyttjas. Smakens oändelige afvikningar hafva dock gjordt några undantag vid vissa ämnen; såsom Ostron, m. m. Den i norre Svenske Landskaperne bruklige Graflax kan kallas för aldeles rå, emedan han ofta ätes få timmar efter fångsten, endast kryddad med salt och peppar. (På samma sätt äta någre i Preussen Gös, Act. Berolin.) För öfrigt nyttjar icke vår Nation några ämnen, som höra til denna Artikel. Ej heller var det allmänt hos våra förfäder, at äta rått. Torfæus berättar, at Hialmars Vikinge-Lagar förbudo stallbröderne sådane måltider. Men de gamle Germaner sades äta rått kött: Pomp. Mela. Enligt Saxo Grammaticus, påstod Starkotter at rått kött var fortium condus cibus, heldre än kräsligen lagadt; hvilket skulle hafva sitt goda skäl, om det ägde grund, som af Zimmerman anföres efter Albinus, nemligen at de, som äta rått kött, få mera styrka däraf samt fördublad dristighet, och at Patagonernes stora växt bör härledas från denna plägsed. Men utgifvaren tror, at detta tilräckligt vederlägges af de småväxte Esquimauernes kroppsställning, hvilke (vi vocis) äro egentelige råätare; och ingen ting mindre än hjeltar. Europeiske Nationer nyttja gemenligen icke råa födämnen, utom vissa läckerheter; ty at någon Skärbonde på St. Kilda äter rå Solands ägg (Pel. Bassanus), enligt Martin och Volkman; eller at någon kräselig gom i Crain finner Morkullan med des rå tarmar smakelig, enligt Scopoli; eller at Tylkowsky sett et Pålskt hushåll äta rå Ormar; eller at en viss Mask-art Armenistari, enligt Carburi, ätes rå på några ställen i Archipelagen, så väl som Echeneis Remora, enligt Baumgarten; eller at någre rätt förträfflige Kräftarter, at äta rå, finnas vid Athos, enligt Bellonius ; m. m. sådant kan icke i gemen anses för något särdeles undantag. Men om vi återgå åt Norden, och börje med Grönländarne, så, ehuru de verkeligen mycket anrätta sin mat i stekpannor öfver en tranlåga, så äta de ofta sitt kött rått: Egede. Men icke vanligt. De pläga, säger Crantz, när de förvärfvat något djur, gemenligen äta en liten bit rå, at stilla hungren. Men utgifvaren håller sannolikt, at detta är en af vidskepelsen stiftad plägsed, för at bibehålla en god lycka. Men bloden af Skälar dricka de begärligt, så väl som tranen. Fabricius upräknar däremot de ämnen, som helst ätas råe af detta folk, nemligen: Ren-kött, ofta; huden och späcket af Hafs-Enhörningen, (Mon. monoceros L.), men sällan späcket; skinnet, senorna och stjerten af Hvalfisken, Bal. Mysticetus och Physalus; den musculeuse uphöjningen på näsroten af Anas Spectabilis; fettet på Alca Pica, Snöripans inälfvor med tillagd tran, särdeles de tjocke tarmarne närmast kräfvan som strax utrifvas och slukas tillika med fyllningen; skinnet och råmen på Sjuryggfisken (Cyclopt. Lumpus L.), råmen af Stenskrabban (Cottus Scorpius), och det, som fås i första magen på Harar. Men Fiskar äta de icke rå: Crantz. Desse intyg äro pålitelige. Utgifvaren vil dock ej lemna obemäldt, at de 5 Grönländare, som 1606, fördes til Köpenhamn, föddes med rått kött, emedan de ej kunde vänja sig vid det kokta, äfven som de ständigt hade afsky för vin och bröd, men älskade tran: Voy. au Nord. Utgifvaren menar dock at de gjorde Mikjak af sina kött-portioner. (Det är en half-rutten beredning). Våre Lappar äta icke rått. Ej heller de Ryske: Mem. sur Samojedes. Däremot befria sig Samojederne rätt ofta från köks-mödan. De äta Ren-köttet mästadels rått, men koka stundom annat kött: Mem. sur Samojed. På en skuten Ren äter Samojeden ganska begärligt märgen ur benen, hjernan ännu varm, samt djurens utslagne, ludne och bruskaktige hornskott, alt rått: Pallas. Georgii berättar, at de äfven hemma äta både Renoch annat kött rått, samt Fiskar; och bestyrker såleds i denna del Kerguelens och fleres intyg; hos Purchas ses, at de äta til och med as. Rå Fisk, helst frusen, tros i dessa nordiska Ryska länder förekomma skörbjugg: Coxe, Pallas. När Ostiakerne fällt et djur, äta de gemenligen njuren, lungan och flera delar, helst märgen, rå: Pallas. De göra äfven så kort process med de Fiskar de fånga, såsom Pallas skrifver uti Tredje Delen uti des Ryska Resa. Ostiakerne lefve om sommaren endast vid Fisk, men göra sig då sällan den mödan at koka eller steka honom, utan äta honom helst rå, just som de få honom ur vatnet; de skära då långa rimsor af köttet, doppa dem i bloden, som utkommer af det Fisken stickes i stjerten, och alt så fort som de taga en ända af rimsan i munnen, skära de den af med knif utanför läpparna. Om vintren äta de med lika begärlighet den frusna Fisken rå, skafvandes småningom köttet från benen. Ryssarne, deras grannar, göra dem i båda delarne gerna efter, och hålla det sista för godt förvaringsmedel emot skörbjugg: Palllas. Buräterne och Tunguserne äta äfven, såsom en läckerhet, märgen af de djurs ben, dem de fälla, äfven de rå testiclarne af Kalfvar och Gumsar, helt blodiga och ännu varma: Pallas, Georgii. Jakuterne äta frusen fisk, rifven och rå, emot skörbjugg: Muller. Kalmyckerne sågos i Åbe 1742 äta Häst-kött rått. Man har flera berättelser, at Tatarerne lägga Häst-köttet imellan sadlen och hästryggen, samt, sedan det där blifvit något mortifieradt, äta det samma. Pallas kallar detta en dikt, emedan Tatarer icke äta köttet helt rått. Men utgifvaren håller före, at det icke må kallas helt rått, då det blifvit så mortifieradt och mörbultadt under sadelen. Tavernier säger sig sjelf hafva sett denna anstalt, och at köttet ofta åts utan annan kokning. Han såg ock en Tatar, som för et Succedaneum af ridning, bultade köttet imellan et linne, ock så upåt det strax, utan vidare beredning. At Tatarerne i China äta rått Björn-fett, ses hos Churchill. På Kamtschatka ätas visse Snäckor rå. Uti Östra Oceanen imellan sistnämnde land och America, äta Öboerne gemenligen all mat okokt: Coxe. På de så kallade Räf-öarne äta de infödde helst rå Fisk och hvalspäck. De gifva ock sina barn däraf: Petersb. Journal, Stæhlin. De äta alt rått, så at bloden rinner dem om läpparna: Georgii. Cook såg under sin sista resa en Höfdinge på Unalascha spisa middag. Hela anrättningen bestod af et rått Helgflundre-hufvud, och sedan han därutaf förtärt de bästa stycken, gnagde hans Pager det öfriga från benen, så behändigt som hundar. Formosas öboer äta också färska varma köttet af nyss fälde Hjortar, så at bloden färgar deras läppar. Rec. des Voy. Holl. Köping tillägger, at de supa bloden med skedar. Däremot äta de annars torkadt kött af Vildsvin, Hjort, samt Fisk, utan beredning: 2. Gesands. nach China. Folket på Bashe öarne åt rå Fisk, skild från benen och skuren i tärningar: Dampier. På Nicobar såg Köping rå Papegojor ätas. Sådan ätes ock Fisk därstädes. Lett. edif. I Tonquin plägar man, då kreaturet blifvit nyss slagtadt och håren afskållade, skära köttet, så varmt det är, i skifvor, samt lägga det i ättika och efter några timmar äta det samma: Dampier. De bereda ock på samma sätt en slags präss-sylta af svinkött, som ätes lika färsk. id. Richard berättar, at, när man i Tonquin just vil tractera, så framsättes rått kött af Oxe, äfven rå Fiskar, och han tillägger, at saucerne som därtil brukas, kunna lätt låcka en Europé at göra sällskap. Han omtalar ock en liten fiskart, som där ätes så färsk, at man framsätter den på bordet lefvande och simmande i små skålar. Allmänna hopen i Thibet äter sitt kött rått. (spicket) Voy. au Nord. Africanerne äta icke mindre okokta kötträtter: Vincent. Le Blanc och hans sällskap blefvo på et värdshus i Abyssinien undfägnade med et fat rått kött, väl kryddadt med specerier och salt. De funno det vara en nog angenäm rätt. Abyssinierne äta begärligt rått och halfkokt Oxeoch Kalf-kött, det de krydda med gallen, som smakar dem lika ljufligt med honung: Ludolf. Lobo skrifver, at förnämste fägnaden där i landet består af rått Ox-kött, med peppar, salt och galla. Detta styrkes vidare af Rec. des Voy. Holl. samt D’Avity och hos Purchas. Alle där i landet äta rått, utom Konungen: Rajus, Thevenot. De slå ock varm blod i sina soppor, och ditlägga sedan rå köttbitar, såsom en läckerhet: Alvarez. Poncet såg på Aethiopiske Konungens taffel Ox-kött skuret i bitar och bestänkt med ox-galla, samt beströdt med peppar och andra krydder. Denna rätt är utvald i folkets smak. Man plägar ock tilreda köttet til en rå ragout med det osmälta gräset, som finnes i våmen, upblandadt med senap. Garcias ab Horto berättar, at Aethioperne äta Elefant-köttet rått. De äldre resandes berättelser om Hottentotternas mat äro ganska ohygglige, men förmodligen öfverdrifne. Schwarz berättar, at de gemenligen äta rått kött. Van Rechteren, at alt det de äta, njutes rått. Legvat, och Tavernier, at de helre äta både fisk och kött rått, än kokt och stekt. Köping, och Meister, at de sluka djurens tarmar rå. De la Loubere, at de som knappast utskaka orenligheten af tarmarna, samt, blott för et ögneblick, kasta dem på glöden, innan de äta dem. Uti Lettr. edif. sägas tarmarne, i deras smak, vara läckraste delen af de djur de fälla, samt at de äta dem rå. Därmed instämma Rennefort, Walentyn. Men detta alt är sannolikt, i mer och mindre mån, oriktigt. Dock bestrides icke sanningen däraf, at denna nation kunnat göra sparsamt bruk af elden vid sina anrättningar. Men de, som åtfölgde Sparrman i Capska öknarne, höllo sig helst vid grytoch glöd-stekar, och märkes ej heller, at de satt främsta värdet på tarmarna. Dapper och D’Avity omtala en art små Foglar i Gvinea, som af Negrerne ätas rå med fjädrar och alt. D’Avity skrifver, at Negrerne äta köttet rått och varmt. Hos Purchas omtalas en Neger-gosse, som var snål efter rå tarmar. Västan om Oceanen träffa vi åter folkslag, som äta rå kötträtter. I Magellanske Sundet åto de infödde rå Fisk med god matlust: Hawkesworth; äfven Skälar, Meduser och Pingvins-foglar. En Gosse upåt en rå Fisk, af en sills storlek, med innanmäten och alt. ibid. Pecheresarne på Eldslandet äta Skäl-köttet rått: Forster. Äfven Patagonerne: Pigafetta, Des Brosses, Purchas. Man såg en Patagon upäta flera rå Skeppsråttor, dem man gaf honom: Des Brosses. Detta gäller äfven om flera i negden af detta Sund kringvandrande Horder: Wert, Pretty, Drake. Omkring Cobixa (på Perus gräns) såg Bachelier en fader dela en stor Fisk åt sina fyra barn, hvilka med stor begärlighet slukade dem rå. I denna trakt ätes ock kött rått. Feuillée såg därstädes et barn, om 1 12 år, som, då fadren hemkom från sitt fiske, började gråta ock icke lät stilla sig, förrän det af fadren bekom en half rå fisk, hvilken det strax upåt. Detta folket undra på Europeerne som koka sin Fisk, hvarigenom den efter deras mening, förlorar all sin substance. Hernandez berättar, at de infödde i Mexico äta den vilda boskapens kött rått. (kan hända han vil säga: boucaneradt.) Indianerne vid N. York åto fordom kött och fisk rå. Canadenserne äta intet rått: Carver. Esquimauerne hafva fått sitt namn af det ordet ensquimantsik, (äta rått): Jefferys. Leiste säger dock, at de, endast på sina jagter, äta köttet otilredt. Men äfven annars älska de denna föda. De äta ock Fisken rå. Voy. au Nord. De la Poterie. I England föddes fångne Esquimauer med rått kött. Man såg dem taga tarmarna ur en Höna, och äta dem rå. ibid. Detta bestyrkes dessutom af Diereville, och af Kalm, som säger dem gemenligen äta Hvalfiskar, Valrossar, Skälar, m. m. rå. På Söderhafs öarna ätes Fisken oftast rå. På ön Horn, (en af Vänl. öarna) satte de infödde mera värde på sina rå Fiskar, än på Holländarnes vin och bröd. Höfdingens son fick på skeppet en nyss fångad Fisk, den han strax upåt, med råk och fjäll. På Samsunds-öarne ätas Dorader (Coryph.) och Hayar heldre rå, än kokte: J. R. Forster. På Otahite äter man sina smärsta Fiskar, såsom vi Ostron: Hawkesworth. Man ville undfägna Engelsmännerna med sådane små fiskar uplagde i Cocos skal. Hela anstalten består däruti, at de doppas i salt vatten: G. Forster. Någre Engelsmän sades hafva försökt at äta Hajen, efter Otahitis plägsed, och funnit den skäligen god. Suplem. au Voy. de Bougainville. På Otahite äter ock folket rå Musslor och Snäckmatkar: Hawkesworth. Européer, som af hunger blifvit nödgade at äta rått kött, hafva icke mått illa däraf. Et dylikt exempel förekommer hos Crantz, om en Dansk Köpman, som ätit rått Ren-kött och upfriskat sig med varma bloden. Oexmelin omtalar en Boucanniers dräng, som i vildmark, hela 14 dygn, lefvat af rått kött, och sedermera med möda kunnat fördraga det kokadt, emedan det betungat magen, och fallit honom mycket osmakligare. Walentyn uphöjer oändeligen en rå Lax, den han ätit i Vester-sjön.
- ↑ (*) Kuskus eller Kuskuso tillagas på det sätt, at man tager et stort träfat, hvaruti man rörer litet hvetemjöl fram och tilbaka, tils det blir såsom gryn, sedan lägger man immerfort en näfve mjöl och litet vatten til, och arbetar därmed, tils man får så mycket af dessa gryn, som behöfs; därpå blir en ler-potta satt på elden med färskt kött, däröfver sättes en annan ler-potta med många hål i botnen, hvari tiden förut tillagade Kuskusu lägges, och kokas lyckt förmedelst den imman, som upstiger från köttgrytan, då ock något af soppan imellan åt slås på Kuskusen, tils den omsider blifvit fullkokt, hvarefter den anrättas i et stort stenfat, som är helt smalt nedan och vidt åfvantil, därpå lägges det kokta köttet, jämte några hårdkokte skalade ägg, samt några kokade garvanços, och sist lägger man smör däruti, och sätter färg därpå med saffran; soppan följer ej med: Höst. pag. 102. Konungen i Marocco åt dageligen denna rätt. Men Cussav göres af torra ärter, som kokas med Apricoser och Persikor samt göres söta med såcker. Denna rätt ätes kall. Alpinus fann den ganska angenäm och hälsosam, samt värd at antagas i Europa. Negrerne vid Gorea lägga i sin Kuskusu piment, fisk och köttspad.
- ↑ (*) Näppligen gifves någon resande, som besökt S. Europa och Levanten, utan at därstädes hafva fästat upmärksamhet på den, i de varmare länder, antagne seden, at kyla drycker med snö och is, under den heta årstiden. At åberopa alla dem, som anteknat en sådan plägsed, vore en illa använd mångordighet. Man inskränker sig därföre inom några märkeligare intyg. Redan Plinius omtalar, at de gamle Romare kylde sina drycker med snö och is. Seneca ogillade detta bruk. Men man bör tillika märka, at Romerske smaken äfven så mycket värderade varmt vatten. Salmuth skrifver, at man i Rom, vid måltidens början, framsatte både kallt och ganska hett vatten, at nyttjas efter behag. De så kallade à la glacer, en ofta farlig läckerhet, hafva äfven länge blifvit värderade hos oss. Men de synas böra vara än vådeligare i de varmare länder. Vanan har dock gjordt dem oumbärliga. Spaniorerne bruka snö och is til sina dryckers kylande, både sommar och vinter: Clusius. Alla fruckter, som inkomma til dessert, äro omgifne af krossad is: Id. Vid visiter i Andalusien, består välfägnaden uti Refrescos, d. ä. et glas vatten med is och socker-biscuits, så vid ankomsten som bortgåendet: Dalrymple. Uti Italien är snö och is en dyrbar gåfva. Ramazzini skrifver at, när litet snö faller, så at denna vara blir sällsynt och dyr, så infalla långt flera sjukdomar än annars. Man förvarar därföre sorgfälligt dessa ämnen. Man gräfver en grop eller Iskällare, i skygd af en backe, samt så, at den har aflopp, för det vatten, som kunde komma från snön, i fall den til någon del smälte; botnen och sidorna täckas rundeligen med agnar; snö och is påfylles sedan, hopstampas och täckes åfvanpå med agnar. Den kan så ligga halfva året, utan at förlora 18 af des vigt. Phil. Trans. Boyle beskrifver et annat förvarings-sätt med halm och rör. Då snön brister i Italien om sommaren, klagar folket såsom öfver en allmän hungersnöd,. I Venedig kunna inga Iskällare inrättas. Man förer därföre dit snö alla sommar-nätter från fasta landet, och äro Caffe-husen ålagde, at förse Staden med denna nödvändighetsvara, emedan de arbetande skulle anse sig råkade i stort elände, om de icke hade tilgång på ämne för at kyla sin dryck och sitt vin: Baretti. I Meiland är et så vanligt sätt at dricka isvatten, at de sämste och fattigaste ej sakna det: De la Lande. I Florentz lägger man is och snö omkring vin-bouteillerne: Churchill. I Rom fägnas man allmänt om sommaren med Confecturer och à la glacer. Labat säger, at man där äter inga Meloner eller frukter utan à la glace, eller rättare à la neige. Det vil säga, at man lägger frukterna i djupa käril, och betäcker dem med snö. Til drycker brukar man oftare snö, än is. Men det vin, som blifvit afkyldt med snö, skämes bort, om det sedan får stå. Addison berättar, at Entrepenaden i Livorno för snösälgning, gifver en inkomst af 10,000 Pund Sterling. Den häftiga hettan på Sicilien skulle vara odräglig, om man ej upfriskade sig med glaces, så i mat som dryck. Brydone säger, at man därmed ej allenast blir läskad och upfriskad, utan at ock alla magens fibrer därigenom få styrka, hvarföre han kallar dem et af de bästa Cordialia. Pisanelli anmärker, at endast i staden Messine har mortaliteten årligen blifvit 1000 personer mindre, ifrån den tid man infört bruket af snö om sommaren. Snön, som nedföres från Aetna, förvaras med en betäckning af Ekelöf, och där utan på Polypodium: Sestini. Popovitz åter anför, at man därstädes nedgräfver snön i gropar med hvarftals tillagda agnar och halm, samt salt. I Neapel kallas alt det, som ätes à la glace, Sorbetti. Man gör där glaces med snö, och icke med is, emedan denne hålles skadelig. Ingen tiggare finnes, som där ej dricker sitt vin med snö. Vatten-meloner förvaras i grottor med snö omkringlagda: Björnstål. På alla gator i Neapel, träffas personer, som til salu utropa: Aqua fresca, aqua ghiacciata; det de bära i käril på ryggen: Rajus, Skippon, Welschen. I Ungern hafva de sämste Bönder sina snögropar: Clusius. Äfven så i Wallachiet: Com. Litt. Norimb. I Constantinopel göres all Scherbet med snö och is. Snö och is förvaras där sammanpackade med hvartannat: Belonius. Herberer, i des Ægyptiaca Servitus, omtalar, at han nödgats arbeta vid en sådan förrättning, och jämte andra, fylla två 18 famnar djupa gropar på ett berg bakom Pera, med snö. Man lade först halm på botnen, sedan 1 famn snö; derpå halm och åter snö, til des groparne blefvo fylde. Detta skedde 1586 i November. Snön hopfrös sedan til is, och såldes följande året åt de förnäme, för at kyla deras drycker. Schweigger berättar, at man har skjul öfver dessa gropar; och at snön där hopskjuter til is, som sedan söndersågas och säljes efter vigt. En enda privat kan föryttra sådan is för 80,000 Ducater, ty den säljes dyrt, äfven til de fattiga. I Persien är man ganska angelägen at kyla vin och drycker med is. Olearius och Della Valle omtala, huru man både förskaffar is och förvarar den med konst. Utgifvaren har infört dessa ställen i des Physiska Samlingars Andra Flock, under Artiklen Libanon. Sjelfva Chineserne, som annars dricka så mycket varmt The-vatten, nyttja dock nu mera snö til kylning som säljes i kärrlass på alla gator i Peking. Man lägger isstycket i et käril och slår sedan vatten på, at det smälter: Navarette. Lett. edif. Från några sjöar i bergen, som hela året ligga tilfrusne, föres is til Lima at kyla drycker, och säljes marktals. Förpaktaren af Ishandelen betalar årligen 80,000 Riksdaler: Bajer.
- ↑ (*) Köttspad nyttjas til läskedryck af flera Siberiska Nationer, såsom Buräter, Tunguser, med flera: Georgii. Til samma ändamål nyttjas och fiskspad. Kalmyckerna vid Volga bruka osaltadt köttspad til läskning: Gärber.
- ↑ (*) The-buskens blad synas först hafva blifvit använde at förbättra et osmakligt vatten, hvarefter de, genom vanan, blifvit en nödvändighet och omsider en art yppighet. Vid et arbete, som redan så vida öfverskridit et Tals gränsor, underlåter Utgifvaren at utbreda sig i de ting, som höra til denna ryktbara dryckens Botaniska och Medicinska kännedom, emedan vi redan i von Linnés Dissertation: Potus Theæ, hafva tilräckelige underrättelser i detta ämne. Man inskränker sig därföre inom några strödda anmärkningar. I China är The-vatten en dagelig dryck, så hos högre som lägre, dock finnas vissa ädlare The-arter, som mera bero på beredning och val än på många särskilda Botaniska Species, och i detta afseende är en märkelig skilnad imellan det The, som drickes på Kejsarens eller Mandarinernas taffel och på Sampanerna. Om The-arternas upställning och fördelning öfverenskomma sällan de bättre kunnige författare. P. Osbeck delar The uti grönt och Bohe. F. J. Voltelen anför van Braam Houckgeests indelning af The uti grönt och svartacktigt, af hvilket sednare Bohe utgör det sämsta slaget. Desse två hämtas af 2 särskildta arter buskar, men jordmonens olikhet och torkningssättet, bladens olika ålder, m. m. bidraga, hvar på sitt sätt, til skilnaden. Det gröna Theet torkas i skugga, och icke vid eld; således är det en onödig fruktan, at sky detta The, såsom, efter någras oriktiga sägen, torkadt på ergiga kopparplåtar. Af det gröna Theet äro 2 slag, Pou-cul och Song-lo. Af Pou cul finnas 3 arter, 1 Hysantschu, 2 Hysant och 3 Hysant-skin; af Song-lo äfven 3 arter, 1 Bing eller Kejser The, 2 Tunkay och 3 Song-lo. Af det svarta Theet gifvas tvänne slag, nemligen Long-an och Wou-y. Af Long-an äro 4 arter, 1 Sout-chong, 2 Congo, 3 Li-tchi-ching, 4 Pac-hoo, eller Pecco; af det sednare är 1 det egenteliga Wou-y och 2 Boey, som är det sämsta af alt The. Man har trodt, at det så kallade Kejsar-The varit Thebuskens blomma, men Kämpfer intygar, at blomman icke nyttjas därtil, utan endast de späda löfven, hämtade i Martio på de buskar, som växa på bästa jordmonen. Därföre är detta The dyrast och sparsammast. Detta Imperial-The är bätskare än det vanliga gröna; dock dricker man gemenligen alt The utan socker i China; men de, som finna de bätskare arter något sträfva, pläga understundom hålla en bit socker Candi i munnen. Chineserne sälja altid det sämsta Theet och behålla det bästa. Uti Lettr. edif. försäkras, at Chineserne til Europeer föryttra det The de sjelfve afdruckit i sina Thekannor, men å nyo uptorkat och med annat The tilhopa blandat. Du Halde kallar det bästa The, La-tche eller Vax-The. Det lägges i formar, torkas i solen och föres årligen til Kejsaren i Peking; och är förmodligen det förrnämnde Kejsar-The. Denna bästa art växer i Provincen Cheking, omkring staden Hochikeu. Chineserne föregifva, at det hjelper matsmältningen, samt förtager Indigestion och rus: Gemelli Carreri. Man dricker The hela dagen i China, dock gemenligen helt svagt. I alla närliggande länder är The-drycken lika allmän. Uti Tonquin säljes The-vatten på torgen. Man nyttjar i Siam sällan annat socker, än en bit Candi. Äfven så i Cochinchina. Japaneserne äro äfvenså starke The-drinkare. I alla sällskaper framsättas The, tobak, frukter och Confiturer. Man plägar ock där söndermala Theet til pulver, samt lägga en knifsudd däraf i hvar kopp. På somliga ställen lägges något ris til Theet. Från China har Theets bruk utbredt sig ibland Tatarerne. Mongolerne dricka allmänt gerna The: Georgii. Kalmyckerne älska öfvermåttan Thedrycken, men bereda den på eget sätt, i det de koka Theet med Kamel-mjölk, smör och salt: Pallas. Gärber omtalar en Chan hos Kalmyckerna, som hvarje morgon drack The, med färskt osaltadt smör. De förmögnare Tunguser dricka The med påguten stomjölk och litet vatten samt en bit smör eller annat fett. De tillägga stundom sur mjölk: Gmelin. Hos Buräterne så väl som de förrnämnde Mongoler tages nästan aldrig Thekettilen af elden. Theet utgör en betydelig del af deras föda. De nyttja det så kallade Chinesiska Ziegel-The, hvilket först kokas väl och sedan afredes med mjölk, smör samt fettet af ortens breda får-svantsar och stundom med en tilsats af mjöl. Man tillägger ock salt af det natron, som så allmänt finnes i Tatariska öknarna. Ryssarne vid Selenginsk och Nerthskin kunna än mindre umbära The, och nyttja därtil koksalt, samt under fastetiden hamp-olja och mjöl: Pallas. Tatarerne vid Tara i Siberien dricka sit The med korn-mjöl och smör: Lange. Äfven Kamtschadalerne äro så vane vid The, at de minst dricka det tre gånger om dagen och måste, vid deras färder, The-kittelen nödvändigt vara til hands. Desse Nationer hafva ock nödgats uptänka åtskilliga växters bruk, at ersätta bristen af det rätta The, som stundom icke kan fås, eller lösas af de mindre förmögna. Buräterne och flera Siberiska folkslag nyttja därföre bladen af Rhododendron Dauricum (en giftig ört), af Tamarix Germanica, Pyrola rotundifolia, Njupon-blad (Ros. Canina et Spinosissima), af Saxifraga crassifloia, Potentilla rupestris och fruticosa, Clematis erecta, Polypodium fragrans, Tormentilla erecta, Phlomis tuberosa, o. s. v. samt koka alt med mjölk, smör, salt och mjöl, hvaraf man snarare får en art välling, än The: Georgii. Kalmyckerne bruka för The helst bladen af Glycyrrhiza asperrima: Pall. och Kamtschadalarne bladen, stjelkarne och rötterna af Epilobium angustifolium, eller vår Svenska Ållonmärke. Denna ört brukas där så allmänt til detta behof, at den kallas Kuriliska Theet. Den har ock verkeligen någon likhet med grönt The til lukten: Krascheninikow. Hvad Theets bruk i Europa angår, så fann det i sin början stora beskyddare inom Medicinska Faculteten. Det synes, som skulle det blifvit först drucket utan socker, på Chinesiska sättet. Kircherus säger, at man först finner denna dryck osmaklig och småbäsk; men man vänjer sig efter hand därvid, så at man omsider finner den behaglig och snart oumbärlig. Han kallar The-vatnet en oskyldig dryck, den man kan tryggt nyttja, hvad tid man vil, ja väl 100 gånger om dagen, med tilläggning, at intet tjenligare medel finnes i naturen at hålla människan vaken och munter. År 1641, berömde Tulpius The såsom en högst hälsosam dryck, och då redan brukelig ibland de förnämste i Amsterdam. Bontekoe råder at nyttja denna dryck in til omåttelighet, och de loford, man kring den tiden gaf åt Thevatnet, äro så tilskurne, at man nästan kan anse dem för Satyriske; såsom t. e. då man föregaf, at ej allenast Statisten i Conseillen därigenom blef mera spitsigt tänkande, utan ock sjelfva Skomakaren mera skickelig at idka sitt handtverk. Européerne förde ock Thedrycken til America, hvarest den vann snart burskap. Robin berättar, at Invånarne i Massachusets vik, Connecticut, m. m. åtminstone dricka The 2 gångor om dagen. Denna dryck är deras största nöje och anses såsom en höflighet och aktning, at därmed undfägna gäster. At The kan, i vissa fall, hafva sin goda nytta, är onekeligt, fast all ting, genom missbruk, blir skadligt. Vid des diätetiska verkan, bör man äfven fästa sig vid det varma vatnets inflytande på magens Fibrer. Theet är annars i sig sjelf en misstänkt växt. Chineserne våga icke bruka det, förrän det legat et år. Denna quarantaine håller vårt The under hemförslen från Canton. Socker, grädda, bröd, m. m. som brukas vid The-drycken, förtager til en stor del både det nyttiga och skadeliga af sjelfva bladen, ansedde på Medicinska sidan; ty såsom läkedom bör det säkrast nyttjas oblandadt; men såsom en hvardags-dryck håller utgifvaren dessa tilsatser nyttiga vid The-bordet. Det är besynnerligt, at China ännu kan drifva detta Monopolium, och sluka Americas silfver-afkastningar. Intet tjenligt Succedaneum har vunnit bifall. Af Veronica Officinalis hafva försök blifvit anstälde, men den finnes mycket styptisk, eller hopdragande. Veronica Chamædrys är mera tjenlig. Salviæ arter hafva blifvit försökte i Italien, o. s. v. men med föga framgång. Utgifvaren vil ock tillägga, utur Cooks 3:dje Resa, at en buske skal finnas på Teneriffa, som instämmer med v. Linnés beskrifning på Thebusken, och som til smaken säges instämma, samt därföre nyttjas af Spaniorerne därstädes för The. Dock är ännu nog skäl at tvifla, at den är den rätte.
- ↑ (*) Sorbet eller Scherbet, Levantens favorit-dryck vid högtideliga tilfällen, beredes på flera sätt. Dels af dadlar, fikon och flera torra frukter tilsammans kokade, dels af Russin och hvete, dels hos de förmögnare, af Citron-saft och Siruper: De la Mottraye. Kämpfer beskrifver Scherbets beståndsdelar af vatten, lemon-saft, rosen-vatten och socker; men anmärker, at man ock under samma namn förstår en massa, lik grod-råm, af örtens Sjerbets frön, Nigella, Psyllium. m. m. Utom förstnämnda ämnen hitförer Blunt saften af Persikor, Granatäplen, Aprikoser, Violer, m. m.; Chandler, at denna dryck stundom göres söt med hvit honung. Därtil lägges ock snö, at kyla drycken. I Egypten göres den endast af Citron-saft och sockerlag: Alpinus. Belonius skrifver, at man äfven gör Scherbet af Plommons, Pärons och flere dylike frukters saft. Ingen resande finnes från Levanten, som icke beskrifvit denna smakliga dryck, och af de olika upgifna ämnen därtil, ses, at Scherbet är af mångfaldig blandning, men svarar til bruket emot vår Lemonade. Den enfaldigaste tilredning lärer vara den Busbeq beskrifver, såsom bestående af gäst Russin-vatten, som efter 1 à 2 dagar får en behagelig syra, men efter 4 à 5 dygn surnar och ger rus. Vatnet slås varmt på de stötta Russinen. För at kunna hafva denna förfriskning på resor, gör man en massa af ingredientierne, nästan lik våra insyltade frukter, på hvilken vatten slås efter behof, samt snö eller is til kylning. För at sätta en angenäm lukt på drycken, brukas stundom at tillägga något Ambra, Moschus, Violer, m. m. på det flera sinnen måga på en gång upfriskas: Della Valle, Le Brun.
- ↑ (*) Canel-vatten är egenteligen en dryck från Levanten. Pocock beskrifver den i Egypten under namnet Sarab. Den finnes ock brukad i Norden under medeltiden. Canel-vin eller Hypocras var för detta en kostelig dryck.
- ↑ (**) Araberne älska i synnerhet Camel-mjölk. Den är kylande, och hålles i Jemen för sund, men är så seg, at, när man doppar fingret däruti och drager det tilbaka, följer den med, lik en tråd: Niebuhr. Denna omständighet är lyckelig för Bedouinerne, som vanligen nyttja handlofven til sked.
- ↑ (*) Isländarnes Syra bör här icke förbigås. Den är en surmjölk-vassla, som förvaras i tunnor och gäser, men anses icke god, förr än efter et år: von Troil, Horrebow. Blanda är en Isländsk dryck af vatten med 112 del syra, som om vintren upblandas med Timian och Kråkebär. Blanda kallas ock i Vermeland och Elfdalen, den hos allmogen vanliga drycken af mjölk och vatten. Uti Norige brukades fordom, surnad vassla efter ystning. Syra är där i bruk, såsom på Island, och Blanda drickes af allmogen på samma sätt. Buchananus skrifver, at folket på Hebridiske öarna nyttjat samma dryck under namn af Blandium. Mjölk-vassla, ystad med ättika, är Morlakkernas vanliga dryck: Fortis Voy. en Dalmatie. I. 141.
- ↑ (*) Såsom Sto-mjölk hos oss är til des egenskaper mindre känd, så vil man anmärka, at den är mycket fluidare än Ko-mjölk, men har någon bismak som gör den mindre behagelig. Däremot då den får surna, erhåller den en smakelig vin-syra. Den sätter litet grädde och är såleds icke tjenlig at gifva smör. Den sura Sto-mjölken är Kalmyckernas allmänna sommar-dryck: Pallas. Reise. III, 315. Opitz skrifver, at den sura Sto-mjölken gifver rus såsom bränvin, men han menar sannolikt den distillerade. Nogay Tatarerne préferera Sto-mjölk: Herberstein. Paschkirerne ösa Sto-mjölken i stora läder-säckar, påslå hett vatten och röra väl om, at den skurna mjölken må väl blandas: Lepechin. Det är deras vanligaste dryck: Gmelin. Nogay Tatarerne törsta helre, än de dricka bara vatnet utan Sto-mjölk; Tavernier. De gamle Schytiske Nomader eller nuvarande Crimiske Tatarer, drucko, i Strabos tid, Sto-mjölk, helst sur och på eget sätt kryddad.
- ↑ (**) Utgifvaren önskade, at denna upgift vore bättre bestyrkt. Det är bekant, at Mahometaner anse Hundar för orena djur, dem de ens icke vidröra, och således än mindre suga. Utgifvaren har haft tilfälle at tala med en upmärksam och trovärdig Man, som, vid samma tid med Berg, vistades i Barbariet, och han har försäkrat, at denna berättelse är ogrundad. Det skulle kan hända kunnat ske, at någon slaf, af Christna bekännelsen, i sin yttersta nöd, tilgripit denna utväg; men at hederlige Köpmän så förnedrat sig, strider mot all sannolikhet.
- ↑ (*) Flere Nationer läska sig med blod-drickning, såsom Ostiakerne: Geg. Staat v. Arabien. Crimske Tatarerne öpna hals-ådran på Hästen, och dricka: De la Mottraye. Äfven de Nogaiske Tatarer: Petrejus, Herberstein. Äfven Kalmyckerne vid Wolga, som så åderlåta både Hästar och Kameler: Gärber. Samojederne dricka Ren-bloden varm: Mem. sur Samojedes; Müller. Jan de Barros såg Negrerne i Melinda och Mozambique dricka blod af nyss slaktade kreatur, och Smith berättar, at Indianerne vid Plataströmmen drucko de djurs blod, som föllo vid deras jagtfärder. Då Invånarne i Concana, en stad i Asturien, fordom ville skaffa sig en god dryck, åderslogo de sina Hästar vid foten, samt blandade bloden med mjölk, hvarefter de drucko en, i deras smak, ojämförlig läckerhet. Horatius pekar därpå: et lætum equino Sangvine Concanum. Äfven Silius Italicus: Cornipedis fura Satiaris, Concane, vend. En sådan blandning af mjölk och Häst-blod, skal ock fordom blifvit nyttjad af Crimske Tatarerne. Uti Act. Batav. berättas, at Invånarne af ön Termano vid Timor äro snåle efter blod, och då de slakta Svin eller Bufflar, altid blanda bloden med en dryck Laaro, som göres af saften efter Borassus flabellifer.
- ↑ (*) Cassavi-roten, (eller Americas Manjoc) brukas äfven til dryck. Brasilianerne låta dels gamla Gummor tugga roten och koka så et decoct på tuggorna, som öfver elden flitigt omröres, samt sedan prässas och drickes; dels skära de roten i skifvor, stöta och koka den, til des spadet blifver hvitaktigt som en vassla, hvilken drickes varm och smakar tämligen väl: Churchill. Jan Staden säger tvärtom at Manjocs-roten först kokas, sedan sättes at kallna, därnäst tuggas af NB. unga Flickor, vidare öfvergjutes med nytt vatten, omröres, kokas, då ändteligen hela brygden slås uti fat, som äro til hälften nedgräfne under jorden. Desse tiltäppas väl under gäsningen, som påstår i 2 dygn; sedan har man en tjock och rusgifvande dryck. Gumilla skrifver, at Cassavi-kakor och vatten därtil användas. Acunna, at Indianerne vid Amazon-strömmen göra af Cassavi-kakor, samt andra sammanblandade frukter, genom gäsning, en stark dryck. Denna dryck är Carananiernas yppersta fägnad: Lettr. edif. På Caraibiska öarna förekommer den under namnet Ouycou, och blir där så god som det bästa dricka, när den rätt göres: Du Tertre. På Martinique gör man en componerad Ouycou af Cassavi-kakor (d. ä. stekta eller på järnhäll bakade kakor af roten), Batatas skuren i stycken, grof Sockersirup eller sönderkrossade Sockerrör, samt krossade mogna Bananer, hvilket alt ställes at gäsa några dagar. Man får då en rödaktig saft, som läskar och lätt rusar: Labat. Men på Barbados tuggas Manjoc och drycken kallas Perino: Sloane. Aublet omtalar fyra slags Cassavi dryck. Indianerne på Öarne däromkring, hafva ock upfunnit en dryck som göres af Batater med riktig gäsning. Den blir nog god, men icke sund. Den kallas Maby: Ligon. På detta ställe vil ock utgifvaren nämna några ord om den bekanta Söderhafs-öboernas Ava-dryck. Denna dryck tilredes så, at man tuggar roten af Ava-busken som är en art peppar; tuggorne spottas i en skål; man påslår vatten, frånsilar rotens tanor och dricker extractet utur små koppar gjorde af löf, som ej nyttjas mer än en gång. Cook försökte den och fann den insipide, med en stickande smak. Denna är Noblessens favorit-dryck på de flästa öar i denna Ocean, och man finner, at den bereddes på samma sätt uti Le Maires, Spilbergens och flere äldre Sjöfarandes tid. Uti Cooks sista Resa anmärkes, at Ava-drycken gjordt stort framsteg på Samfunds-öarne inom tio år; och såsom den enerverar människo-kroppen samt påskyndar en art spetälsklik skabb, så kunde Cook, efter några få års frånvaro, knapt känna igen några af sina förtrognaste vänner, dem han lemnat feta och frodiga, men återfann utmärglade och fjälliga öfver hela kroppen. På Vänlige öarne är detta hof-folkets vanliga frukost, som omgifver Fursten. Men man utspäder drycken mer, och röner mindre verkan af des skadlighet. På Sandvichs-öarne nyttjar man Ava-drycken til öfverflöd, och tillika mycket stark, hvilket på den så kallade Noblessen har synbara följder, såsom darrning, förlamning, Marasmus, Lepra.
- ↑ (*) De fläste Palmarter äro ganska saftrike, och man drager nytta af denna egenskap, i det man liksom åderlåter dem. Af Cocos-trädet uttappas denna lag allmännast. Norden skrifver, at man gör en inskärning öfverst i trädet, då en ganska angenäm saft utlakar, som kallas Toddy. På Sumatra drickes allmänt Toddy; en dryck som, enligt Salmon von Goch, samlas utur de afskurne Cocos-grenar. Terry beskrifver Toddy såsom en Cocos-saft, och säger sig icke funnit något smakligare. Uti Gegenw. Staat von Indostan berättas, at man, uti Mogol eller Indien, utom vatten, dricker et så kalladt Palm-vin eller Toddy af Cocos-träd eller nötter. Bägge äro kylande, så framt man dricker dem färske, och angripa icke hufvudet. Andre beskrifva samma saft under namnet Sury. Jefferys berättar, at utur Cocos-trädets sårade topp rinner en saft, som kallas Sura. Dellon kallar Cocos-saften Soury eller Tary. Vernatli säger, at när Cocos-blomman afhugges, utsilar en saft, som kallas Syry eller Tayvak, som, då den drickes färsk, har styrka och nästan samma smak som vin, men surnar snart och blir en god ättika. Poivre skrifver, at man straxt efter blomningen, då Cocos-nötterne äro af våre valnötters storlek, afskär frukt-qvisten 7 à 8 tum från stammen, samt fastbinder en bouteille vid ändan, uti hvilken en saft kallad Soury, samlas. Den smakar likt drufvomust och drickes såsom den är. Kraak säger, at Sura är ganska angenämt och liknar nära Spanskt vin. Danske Missionairerne i Ostindien liknade Syry vid Hvete-öl, men i en Svensk Adelsmans resa, ännu otryckt, säges Syrie, eller Cocos-saft vara söt som et Spanskt vin, hälsosam då den nyttjas måtteligt, och stoppande om den drickes til öfverflöd. Om för öfrigt någon väsendtelig skilnad är imellan Toddy och Sury har utgif. icke kunnat utreda. Men det är vist af flere Auctorers intyg, at man genom distillation af den surnade Sury och Toddy gör en art Rack som i styrka öfvergår bränvin, särdeles då den distilleras 3 gånger: Jefferys. Detta bränvin kallas i Ostindien Fula och Nypa. Dellon skrifver, at Cocos-saften, då den slås i en kettil med osläckt kalk, gifver en art honung, som nyttjas til Confiturer, samt genom inkokning förvandlas til et såcker, det Malabarerne kalla Jagara och Portugiserne Jagre. Af Sury och Arrak, til lika mått hopblandade, samt med tilläggning af canel, muskott och vispade ägge-gulor, göra sig Holländarne en dryck, kallad Massak, som drickes varm och är mycket smakelig: Saar. På Maldiverne blandas vatten och Cocos-honung med peppar, til en kostelig dryck för Magnater: Pyrard. Af hvilken Palm-art Adansons Palm-vin tappas, är ej utstakadt, men det kan drickas til tredje dygnet, innan det surnar. Shaws Palm-honung, som säges vara sötare än Biens, torde ock kunna föras hit. Men man drager sådan nytta af flera Palmer. Sagu-trädet, gifver en dylik saft, som kallas Sachevers-beer, och liknar det bästa vin, men surnar snart: Barlevitz. Den tappas af denna Palms afskurne grenar och är en sund samt smakelig dryck: Rec. des Voy. Holl. Den drickes på Banda i stället för vin: Ib. Är hvitaktig, söt, ljuflig då den nyss blifvit aftappad och göres bäsk med vissa rötter: Ib.Walentyn skrifver, at man ökar Saguweers styrka med et bäskt trädslag, så at det ej mycket skiljer sig från Malört-vin. Månge Holländare finna däri mycken smak och är denna dryck hälsosam när den måtteligt brukas. Af Kålpalmen Areca fås, genom aftappning, en starkare saft, men föga piquant, söt och behagelig som mjölk. Den kallas Neri. Af Solfjäders-palmen Borassus, fås också en Toddy, straxt efter blomstjelkarne utskutit: Hawkesworth. Den brukas på ön Termano vid Timor; och man gör däraf en dryck Laaro. Act. Batav.
- ↑ (*) Cocos-nöten innehåller först endast et klart vatten, som är sött och angenämt at dricka, såsom kylande. Detta vatten grynar sig snart och går til kärna, hvilken först prässas til mjölk, men sedan til olja. Rec. des Voy. Holl. I. 268. Vernatti. p. 170. kallar detta vatten verkeligen godt. Kraak säger, at saften utur gröna Cocos-nöten är den bästa dryck som fås på Nya Gvinea. Man dricker denna söta saft, såsom något rätt delicat: Ib.Vatnet är perlefärgadt, behagligt, sött, nästan som Mandelmjölk, kylande och sundt. Med en tredjedel vin blir däraf en ganska angenäm dryck: Oldendorp. Ovington säger, at denna liqueur är kallad Toddi.
- ↑ (*) Schiras-vinet håller Kämpfer för det kosteligaste i hela verlden. Det är spiritueust, och har en lukt midt imellan Champagne och Bourgogne, utan all sötma och syra något adstringerande, gläder och stärker. De Mirone säger, at särdeles det röda Schiras-vinet är det bästa i hela Asien. Detta bestyrkes af Gmelin med tilläggning, at det finnes tre arter, dels rödt, dels hvitt, dels gult; samt at det icke håller sig länge, utan måste inkokas, när man vil föra det bort, hvaraf det mycket förlorar. Det nyttjas därföre gemenligen på Kejsarens bord i Ispahan. Mandeslo, Otter, Tavernier, med et ord, alle som rest i Persien, instämma däruti, at detta Vin är det bästa, som där finnes. Det är också magstärkande: Freyer. pag. 326.
- ↑ (*) Ehuru våre Förfäders yppighets drycker voro i synnerhet Öl, Mjöd, Körsedrank, m. m. så finnes dock spår, at Vin, redan i de äldste tider, varit bekant i Sverige. Det var Odens företrädesrätt at dricka Vin i Valhall. I Starkaders Qväde yttras missnöje öfver Vin. I Rolf Krakes Saga omtalas Vin, såsom en vanlig välfägnad hos Kong Frode i Dannemark. Et fartyg, lastadt med Vin, för Harald Hårfagres räkning, strandade vid Skanör. I nionde Seculo såldes Vin i Björkö. Se S. Lagerbrings Sv. Hist. I, 434. Vin vankade i Magni Ladulåses Hof. Yppigheten gick sedermera med så starka steg, at år 1566 följande slags Viner funnos på Stockholms Slott; nemligen: Malmarsy, Claret, Luterdrank, Hypokras, Muskatella, Alekant, Bastart, Romeny, Renskt Vin, Ungerskt Vin, Franskt Vin. Se Utdrag af Läns Register på alle Slått, gårdar och herreder sampt alle Befallningsmän, som räckenschaper plichtige äre at göre, inn uti Högstsbemelte Kongl. Majestetz vår allernådigste Herres Cammar pro anno 1566. På det Läsaren må få något begrep om de af desse vinslag, som voro beredde med krydder, vil man, utur Fru Kjerstin Stures Läkare och Hushålls-bok, i manuscript förvarad, meddela följande konstige tillagnings-sätt. Claret gjordes här i Sverige mot slutet af 1500:talet på det sätt, at man tog 6 lod Canel, 1 12 lod Neglikor, 3 lod Ingefära, 1 lod Muskat, 1 lod Muskatblomma, 1 quintin Saffran, 1 lod Galega, 2 12 ℔. Såcker och 4 kannor Vin, hvilket alt sammanblandades, och skulle stå natten öfver innan det brukades. Claret gjordes ock på et annat sätt, nemligen: at til 2 stop Vin togs 2 lod Canel, 1 lod Enebär, 12 lod Galega, 12 lod Neglikor, 12 lod Paradiskorn, 1 quintin Saffran, 2 ℔. Honung, hvilket stöttes och silades, blandades etc. Ibid. Hypocras gjordes så, at 4 lod Canel, 2 lod Enebär, 1 lod Cobeber, 12 ℔. Såcker stöttes och blandades ihop med 2 stop Renskt Vin, hvilket silades genom en påse. Ib. En annan sort Hypocras: 4 12 ℔. Såcker, 8 lod Canel, 3 lod Ingefära, 1 12 lod Muskat, 1 12 lod Muskatblomma, 1 lod Galega, 2 lod Neglikor, 1 12 kanna Bastart, 3 kannor Renskt Vin, hvilket alt hopblandas. Ib. At göra Lutterdrank. Tag 8 lod Canel, 2 lod Ingefära, 2 quintin Paradiskorn, 2 dito Galega, 1 quintin Neglikor, 1 dito Muskatblomma, 4 kannor Renskt Vin, 1 dito Mjölk, 3 12 ℔. Såcker, blanda väl tilsammans och låt gå genom en hvit och ren säck. Ib. Malmersi: Galega, Neglikor, Enebär, och Muskatblomma, 1 quintin af hvarje, stötes groft och blandas tilsamman, därpå slås starkt bränvin, och kärilet det står uti hålles väl täpt i 24 timmar. Detta inbindes sedan i et linkläde och hänges midt uti en äm Vin, hvarutur det efter 3 dygn uttages, så är Malmersiet färdigt. Ib. År 1582 åtgick för Kong Johans hof, Ungerskt Vin 1 Åm, 41 kannor; Rödt Ungerskt Vin 2 Åmar; Malörte Ungerskt Vin 8 kannor; Malmersii 58 kannor; Muskatelle 56 kannor; Vinkuuss 6 kannor; Vin Madery 37 kannor; Alekant 1 Åm 6 kannor; Clarett 25 kannor; Bastart 14 kannor; Renskt Vin 180 Åmer; Rödt Franskt Vin 54 Åmer; Blangt Franskt Vin 7 Åmar; Vinsäck 1 Åm; Merstvin 2 Åmer. Sver. Upbörd pro Anno 1582. fol. 50. Så tilgick vid hofvet. Men på landsbygden och i lägre hus, nöjde man sig ännu med Öl, ty Chur-Pfaltziske Ministern, som år 1592, under resan til Hertig Carls Biläger, genomfor Skåne, Småland och Östergöthland, fick icke se Vin förrän hos Borgmästaren i Linköping. Dock, såsom Utgifvaren icke äger styrka at med critiskt öga granska det, som hörer til vår fordna yppighets Historia, så har han i det stället velat meddela några anledningar at känna de flästa ypperligare vinslag. Kännare torde väl sakna många i denna upräkning, helst Plinius redan i sin tid upgifvit et antal af 80 vinarter, hvilket är så mycket mindre öfverdrifvet, som snart sagt lika många Viner finnas som Vin-berg. Men Utgifvaren tror sig i sådant fall ursägtad för mindre fullständighet, emedan ingen kunskapsgren är honom mera umbärlig än denna. 1. Albano-vin, finnes både hvitt och rödt, är sött, oskyldigt och kan gifvas åt sjuka: Trayssac. Är ljufligt til smaken: Wright; samt et af de bästa Italienska Viner: Garidel. 2. Alicantevin, är enligt Berkenmejer, et af de bästa i Spanien. Rödt, tjockt, läckert, men ej särdeles sundt: Rajus, Trayssac. Svenske Gesanterne fägnades år 1699, ur Czarens källare med Alicante-vin. Kallas Vinum Alonense. 3. Argana-vin från Diarbekir, var det bästa Otter drack i Levanten. 4. Beyan-vin (monne från Beja i Portugall?) af detta hade Ärkebiskop Walkendorf et par fat til Christian II, när han hämtat des brud. Dansk. Mag. 2 B. s. 30. 5. Bourgogne-vin behöfver icke många intyg, emedan det berömer sig sjelf. Det bästa kallas Beaune, är rödt, sötsyrligt, förträfligt: Lister, Garidel. Trayssac skrifver, at des färg liknar Oeil de perdrix, låter lätt blanda sig med vatten och besvärar icke hufvudet. 6. Cahors-vin, (Vinum Cadurcence) från Gvienne et af de sträfvaste Franska, är mycket värderadt, då det fås gammalt: Trayssac. 7. Canarie-vinerne äro, så för deras sötma som styrka, räknade bland de bästa viner. De äro ädle och milde: Rajus, och öfverträffa de Spanska: D’Avity. 8. Candia-vinet är balsamiskt och ljufligt. Rajus omtalar et rödt Candia vin. 9. Champagne-vin är bäst af alla Franska Viner. I synnerhet är en blek art däraf, Volne kallad, förträfflig: Lister. D. Kryger säger, at det har något, som liknar sjelfva nerv-saften. 10. Claret, så kallas en art klart rödt Vin från Bourdeaux. Förmodligen det nedanstående Vin de Grave. Men under namn af Claret hade man fordom kryddade Viner. C. R. Berch berättar, at Claret uti Edda står i Ölnumern, och tror därmed beteknas et blekt eller klart Öl, til skilnad från de Tyska tjockare ölslag. Utgifvaren finner åtminstone icke i Resenii öfversättning anledning därtil, ty det nyttjade tolknings-ordet Lutendrank är et Krydd-vin. 11. Constantia vinet från Goda Hopps udden är det bästa där finnes. Däraf prässas årligen högst 50 fat, så at det, som under detta namn säljes i Europa, är gemenligen föregifvit. Vinstockarne sägas vara ditbragte från Schiras i Persien. Saml. af Rön och Upt. 2 Band. p. 313. Däraf göres både rödt och hvitt. De la Caille upgifver tilverkningen af bägge slagen til 22,500 kannor. Se mera om detta vin. Sparrmans Resa. s. 46. f. 12. Cyper-vin, det bästa fås endast omkring Limesol: Pocock. D’Arvieux drack 12 års gammalt Cyper-vin och trodde bättre ej finnas i verlden. Cypern var fordom och är ännu ryktbar för des herrlige Viner: Trayssac. De la Porte säger, at Cyper-vinerne äro bäst på stället. Villamont at man på et glas Cyper-vin kan hela dagen umbära mat och dryck. 13. Dauphiné-viner; bland de hitsiga af detta slag äro Cote bruleé och Camp de Perdrix mäst aktade: Lister. 14. Essents-vinet är bäst af alla Ungerska. Det prässas af de valdaste drufvor, dem man med konstens åtgärd låtit hoptorkas i solhettan på en fårad qvist. Det är ganska oljaktigt och dyrt. 15. Est Est Est från Monte Fiascone, et ypperligt Muskat-vin, som gifvit anledning til den bekanta historien om Munken, på hvars grafsten hans dräng skref: Propter nimium est est est, Dominus meus mortuus est. Rajus kallar det förträffligt. Garidel och Blainville förklarar det för et af de bästa Italienska Viner. 16. Florentiner-vin är hälsosamt för magen: Trayssac. Rajus. Liknar mäst de Franska, men är lättare och hetare. Föres öfver hela Italien. Får namn at vara Generosum et lene. 17. Frontignac, kallas af Rajus et mycket ädelt Vin, som stöder på dessman. Trayssac upgifver det för bäst af alla Franska. Finnes både rödt och hvitt. Det sednare har Muscateller smak, kommer från Languedoc. 18. Georgiansk-vin brukas jämte Schiras-vin på Persiska Hof-taffelen: Kämpfer. 19. De Grave från Bourdeaux, växer på grusig jordmon kallas Claret af Rajus. Är et af de bästa Franska: Garidel. Men andre beskrifva det sträft och magstärkande: Lister. Trayssac. Thicknesse omtalar et Vin de Crav vid Marseille, som är skarpt, rusgifvande, men kosteligt. 20. Grec-vin, Vino Greco, icke från Grekland, utan från foten af Vesuvius, är ypperligt: Garidel. Det rusar starkt om det drickes på stället, innan det föres öfver sjön: Blainville. 21. Hermitage, har andra rumet på Dutilliers rangordning för Viner. Är et af de bästa Franska: Garidel. Kommer från Dauphiné, är rödaktigt, blandi saporis och hälsosamt: Trayssac. En bouteille kostar på stället 3 Livres: Sultzer. 22. Hochamore et förträffligt Tyskt Vin: Garidel. Förmodligen Renskt Hochheimer-vin. 23. Lacryma-vinet från Neapel berömes högeligen af alla kännare. På Dutilliers rangordning har det N:o 3. Är hvitt och et af de bästa i landet: Garidel. Kommer endast på Fursteliga bord. Blainville gifver det et stort loford. Det är hälsosamt och går fort genom kroppen. Sicilien skal dock gifva et än bättre Lacryma Vin än Neapel. Det är starkt: Misson. 24. St. Laurence-vin, så kalladt af en stad i Provence, är rödt och hvitt, samt, i Listers tanka, det yppersta af Franska Viner. Det är et läckert Muskat-vin. Göres af drufvor, som blifvit soltorkade sedan man bräckt stjelken. 25. Lepanthe-vin är det bästa i Grekland: Otter. 26. Libanons-vin, särdeles vid Klostren Canobin, är rödt, oljaktigt, förträffligt: Le Brun. Der finnes ock et hvitt Vin: Rauchwolf. Alle resande uphöja Libanons Viner. 27. Lyonske vinet kallas af Trayssac ädelt och ypperligt. Kan hända Frontinjac, som ock kallas Muskat de Lyon. 28. Madera vinerne äro förträffelige, men dyre: Forster. Cook. Förbättras på hafvet: Trayssac. 29. Mallaga-viner äro starke. Föras mycket til England: Busching. De äro oljaktige: Rajus; Upfriskande: Trayssac; fås både röde och hvite: Lister. 30. Maltha-vinet är starkt och läckert: Bachelier. 31. Malvoisier på Teneriffa är enligt Bachelier det bästa i verlden. Så högt berömmes det ock af Le Maire och Loyer. Men af Dutillier fick det dock endast N:o 8. Hopkokade Malvasier-viner göras och förträfflige på andra orter, såsom i Italien, på Creta eller Candia: Dapper. De blifva aldrig klare. 32. Marvella-vinet (från Marville i Luxenburg?) är finare än Mallaga; stöder på Madera: Carter. 33. Milo-vin ratas af Hasselquist, som hänviser dem til Milo, hvilke åstunda dricka det sämsta Vin i verlden. Men detta är förhastadt. D’Arvieux förklarar Milos-vin jämngodt med Candia-viner. Man finner stundom nedgräfde vinkrukor, som flere Secler stådt under jorden. Vinet är då ojämförligt. Utgif. kan af erfarenhet intyga, det Milo-vinet är oljaktigt, mildare än Mallaga Seck, samt at det sprider en angenäm lukt. 34. Monte Pulicano, et rödt Florentinskt Vin hos Rajus, som af Garidel säjes förtjena af de främste rum. 35. Mosler-vin, det bästa Tyska näst Renskt, är hälsosamt, urindrifvande och tynger ej hufvudet. 36. Neapolitanske viner hafva en angenäm lukt: Trayssac. 37. Necker-vin, et af de bästa Tyska, men håller sig ej länge. 38. Neuenburger-vin i Newcastle, särdeles det röda, är et ypperligt Vin, då det blir något gammalt, och går nära Bourgogne: Hirschfeld. Briefe 66. 39. Noachs-vinet på Libanon, är väl icke så godt som det vid Canobin, men dock så förträffligt, at en Mufti medgaf Mahometanerne des nytjande, emedan han ansåg omöjeligt at et så dråpeligt Vin kunnat begripas under förbudet i Coran. 40. Orlyans-vin (Orleans) är, enligt Berkenmejer, et af de bästa Franska. Rajus kallar det hälsosamt; Lister starkt. Ärke-Biskop Walkendorf hade 2 fat däraf med sig til Christian II, när han hämtat des brud. Dansk. Mag. 2. B. p. 30. 41. Orviette-vin, från Kyrkostaten, hålles för det bästa i granskapet. Nouv. mem. sur l’Italie. T. 1. p. 55. 42. Padua; därifrån kommer Marcemin; et dunkelt blodrödt Vin, tjenligt för Podagrici, håller sig ej öfver et år: Westerdal. 43. Paille, Vin de paille, prässas af drufvor, som blifvit torrkade på halm. Blir bättre så til lukt som smak med åldren: Westerdal. 44. Paris-vin är hvitt, svagt, lättblandadt med vatten. Nyttjades i England: Rajus. 45. Perusi-vin, från Italien; är sundt och angenämt: Trayssac. 46. Peter Simons, är et såckersött Vin, i högsta måttto mildt, så kalladt efter en Peter Simon, som från Tyskland til Spanien fört Renska vin-stjelkar. 47. Poitu är hvitt, liknar Renskt, men är gröfre. Lemnius säger at Nederländske Allmogen blir egensinnig, arg, oförsonlig, grälig inom hus, m. m. af detta Vin: Westerdal. 48. Pontac, har N:o 6. hos Dutillier. Den rätta Pontac är sällan at få utom landet. 49. Porto-vin, är både hvitt och rödt, var i Raji tid sällsynt i England. Är hetsigt. Särskildt från vårt så kallade Portugis. 50. Provence-vinerne öfvergå de öfrige Franska: Garidel; de äro ock starkare: Trayssac. 51. Procecker från Istrien, sött, kraftigt, välluktande, sundt: Westerdal. 52. Rachrach, et förträffligt Tyskt Vin: Garidel. 53. Renskt af flera arter. Det bästa fås vid Ruddersheim: Berkenmejer. Det hålles för ganska sundt; det styrker, emotstår röta, befordrar utdunstning, o. s. v. är fritt från grofva besvärande delar. Men det lärer sällan fås hos oss. En Svensk Baron har berättat för Utgif., at de Viner, som i Sverige säljas för Renska, därute kallas Franken-viner, han har på stället druckit det rätta, men ej kunnat igenkänna det. Det älsta och bästa Renska i källaren Rosen i Bremen, är från 1624: Bernouille. 54. Rivos Altos en by i Perpignan, gifver et vin, det Thicknesse säger vara det kosteligaste han druckit. Det är starkt som Porto, men läckrare än Bourgogne. 55. Rota-vin från en liten fläck vid Cadix har N:o 7. hos Dutillier. Det är i Trayssacs omdöme ypperligt. Utgifvaren har funnit det nästan Caffebrunt, men lätt, smakligt och hetsigt. Bör skiljas från Vin de Cote rote vid Vienne i Frankrike. 56. Ryf-vin i Canton Bern, gifver ej Renska Vinet efter: Hirschfeld. Kallas och Vin de la Cote, är hvitt, men tål ej föras ut. Är det bästa i Schveitz: Crome. 57. Santo-vin vid Verona, är ypperligt ock liknar Ungerskt, är gullgult och ljufligt: De la Lande. Stevens håller före, at det, för des lukt och smak, med skäl kallas heligt. 58. Saragossa-vin hölls af Livoy för det bästa Spanska. 59. Scio gifver dråpeligt vin af drufvor, som fått väl mogna: Wright. 60. Smirna-vin är starkt och läckert: Le Brun. 61. Stein-vin från trakten kring Wurtsburg, är ljufligt och brukas at förbättra andra Viner: Westerdal. 62. Syracusa-vin, är et af de förträffligaste arter, sött, klart, gullgult, magstyrkande och har stark lukt: Borch. Garidel berömer det mycket. Rajus säger, at det nyttjades i England. 63. Tenedo-vin, det bästa i Archipelagen: Tavernier. 64. Tint eller Teint, förträffligt Spanskt Vin, rödt och sött. 65. Tockayer-vin från öfra Ungern och Grefskapet Zemphen. Flere arter bära detta namn: Hoffman. Det har N:o 1. på Dutilliers rangordning, är sundt och svettdrifvande: Trayssac. Det rätta skal växa på en liten krets, som har guldaktig jordmon, och lemnas til Kejserliga Hofvet. Tål ej fria luften. 66. Turenne-vin från Anjou, det bästa Lister drack i Paris. 67. Ungerske-vinet, från Nedre Ungern, fås bäst vid Georgenstadt af tidiga drufvor, som kallas Ausbruch. Angenämt men dyrt: Hoffman. 68. Valdepennas-vinet har företräde för alla Manchaviner, liknar Bourgogne til färg och smak, värderas högt i Madrit, föres ej ut: Busching. 69. Veltliner-vinet från Graubunderland, det bästa i verlden: Hirschfeld. Burnet säger det vara starkare än Bränvin, med stark kryddsmak, som dock ej är tilsatt. Drufvorne lemnas at väl mogna. Det är i början sött, men kryddsmaken kommer med tiden. Reise. p. 241. Zeiller kallar detta vin hälsosamt, värmande, ljufligt. Det håller sig länge, men det röda förlorar snart färgen. 70. Verdea, et hvitt förträffligt Vin från Toscana: Garidel. 71. Vernacer-vin från Genua trakten föres til England och Frankrike: Westerdal. 72. Veienza, et af de bästa Italienska: Rajus; kallas af Garidel dolce e piccante; är rödt. 73. Xeris-vin, är sträft, hettande som Bränvin. Finnes af 2 slag. Pajarette sött, och Vino seco sträft; men godt för magen: Busching. Trayssac kallar detta Vin ypperligt. 74. Zuckerberg, en liten trakt i öfre Ungern, frambringar bästa Vinet i landet. Til desse kunde en stor myckenhet flera föras, såsom det mörka mustiga Alocker vinet, rödt och hvitt Corsica-vin, det milda Cianti, et rödt Florentins-vin; det goda Vin de la Marge från Toulon; det goda röda Chateau Margot från Bourdeaux, och fram för alt det förträffliga Peralta-vinet, som är det förnämsta i hela Spanien, o. s. v.
- ↑ (*) Af Såckerdräggen, som är en grof Sirup, brygges med hvete-kli, vatten och humble, et dricka som i Brickells tycke, var den bästa dryck han smakat både i Indierne och Europa, det är Carolinas allmänna svagdricka: Brickell. N. Carolina. p. 38. På Antillerne anses den för bästa drycken och kallas Vin de Cannes: Rochefort. Sloane beskrifver en Coold-drink af Såckerdrägg och vatten. Den surnar, säger han, inom dygnet. Månge flere Västindiske Resor omtala detta bruk af Såckerröret. Uti Ostindien nyttjar man samma tilredning. Folket på Bashee-öarne göra en dryck af Såckerrörs-saft med små svarta frön. Den gäses 2 à 3 dagar i stora kar, hvarefter den klarnar och drickes. Den är excellent och liknar Engelskt Öl til färg och smak, slår starkt i hufvudet, men tros dock vara sund: Dampier. Folket på Madagascar dricker understundom Såckerrörs-saft, gäst med långpeppar och Senap: De Pages. Tok kallas förmodligen denna dryck af Le Gentil, som fann den ej osmaklig, och trodde den blifva bättre om den fick gäsa ut, han drack den på Madagascar. Äfven Sonnerat omtalar Madagascars Tok-dryck. Under sista Resan lät Cook vid Sandvichs-öarna brygga Såcker-dricka, men ehuru smakligt och hälsosamt det var, så ville dock ej Matroserne nyttja det, emedan det var en nyhet.
- ↑ (*) Atolla är Majs-mjöl, upspädt med vatten och kokadt; var Mexicanernas äldsta dryck. De Læt beskrifver flera tilrednings-sätt. L. VII. c. 8. Den liknar vår Mandel-mjölk, men är tjockare. Man nyttjar endast den späda Majs därtil, och tilsätter specerier, dessman och såcker, at den både får en angenäm lukt och smak. Den är födande och magstärkande, men kan ej utföras, utan måste drickas på stället: Gage. Des Marchais omtalar denna dryck, under namn af Mandel-mjölk. Bossu blef därmed fägnad hos de vilda i Akchita. Gage berättar på et annat ställe, at qvinfolken sälja denna dryck varm på torgen i Mexico. Allmogen tillägger långpeppar vid kokningen, men Nunnor och de förnämare Damer nyttja Canel, Ambra, m. m. Labat omtalar äfven Atolla. Andre berätta, at Majs därtil rifves mellan stenar.
- ↑ (*) Sagki är et Japanesiskt dricka, brygtafbästa hvete: Schultz. Det hålles i mycket värde. Det säges vara så starkt som Spanskt Vin. Tavernier drack Saque från Japan den han ej kunde skilja från Spanskt Vin; åtminstone har då den varit bättre än den Schouten beskrifver, och hvilken hade en väggluslukt. Uti Rec. des Voy. Holl. omtalas också Sagkis vidriga lukt. VII. 82. Kämpfer skrifver, at Sagki göres af ris, och är en rusgifvande dryck. Därmed instämmer Salm. v. Goch. Langhans berättar äfven at man tillägger hvete. Detta alt förmår ej Utgifvaren förena. Men i anledning af ris, bör han icke förbigå at nämna en i China ryktbar dryck som göres af detta ämne, under namn af Samsu. Man kallar den et Vin. Richard beskrifver tilredningen nog besynnerligt. Man lägger riset länge gäsa i stora käril, och tillägger, bland annat, et upfödt Lamb, (NB.) sedan drycken klarnat, sättes den på bouteiller och håller sig rätt länge; är stark, föga smaklig, men värderas högt. Den förnämsta sorten kallas Mandarin-vin: Richard. En annan resande skrifver: Samzou är en dryck, som göres af ris genom gäsning, så at den något liknar Vin, är syrlig til smaken, drickes öfver alt i China, när man vil pläga sig väl, och slår ej i hufvudet. Sonnerat utlåter sig, at Mandarin-vinet Samsu, gjordt af ris, är en abgeschmacht dryck. Uti Dritte Gesandsch, an der Kajs. v. Sina, p. 216. säges, at Samsu är en Chinesisk dryck af ris, lik hvitt Franskt Vin. Laureati intygar, at denne dryck ej förtjenar namn af Vin, utan är sämre än både Cider och ättika. Sådane motsäjelser kunna komma däraf, at man i China har så många drycker af ris, hvilka, efter omständigheterne, upblandas med socker, specerier, etc. såsom Lofzoye, som är brun, behaglig, men ganska stark; Tzonzui högröd och klar, til smaken lik Spanskt Vin; Hotzju en art Bränvin, starkare än det Holländska (detta Hogshu kallar åter Dampier et hvete-dricka, likt Mumma;) Kjetzju et svagare Bränvin, o. s. v. Af Ris göres med destillation en art Bränvin på Japan, som kallas af Holländare Landvin; til färgen som Canarie-vin, men svagare än Bränvin. En efterlank hämtas däraf för de fattiga. Men innan vi lemne Riset, bör en dryck, som däraf göres på ön Formosa, få rum. Den är egenteligen af samma art som Americas Chicca, fast Ris brukas i stället för Mays. Candius berättar om denna dryck, som är så behagelig, och så stark som Spanskt Vin, at den göres af qvinfolken på detta sätt: de sveda Ris öfver halmlåge, stöta det sönder och göra en deg däraf, sedan hafva de Ris-mjöl, det de tugga och immerfort spotta ifrån sig uti en potta, tils de däraf få ungefär en pinte eller pott; detta slå de til degen och knåda altsamman ihop, lägga så denna deg i et stort käril och slå vatten därpå, samt låta det sedan stå i 2 månader at gäsa ut och klarna, då däraf blir en angenäm dryck. Ju längre den står, desto starkare blir den; den kan hålla sig hela 15 åren, ja väl längre, utan at skämmas, men den blir mindre behaglig genom åldren. Det öfversta är helt klart, men det på botnen, tjockt som välling. Beskrifningen om denna dryck hos Churchill instämmer til alla delar, endast at det hos honom upgifna recept äskar gamla gummor til tuggnings operationen, hvaremot drycken säges hålla sig hela 20 år och blifva årligen förbättrad. Uti Zweyte Gesandsch. der Holl. Ost. Ges. nach Sina, läses samma tilredningssätt bokstafligt, men drycken säges hålla sig 30 år, p. 4.
- ↑ (*) Killang på Philippinerna är en litet kokad Sockerrörs-saft; ser ut som Vin och har söt smak: Churchill.
- ↑ (**) Cider, är af så många slag, som den frukt, hvaraf den prässas. Den, som göres af vanliga bord-äplen, blir söt och välsmakande, men håller sig icke länge. Man nyttjar därföre helst sämre eller hårdare och sura Äplen, som tillika hafva någon betsk och Stiptisk smak, ty af dessa blir en piqvant, stark och varaktig Cider. Den ypperliga Cidern i Frankrike fås i nedra Normandie, särdeles vid Bayeux. Den är klar, af en vacker guldgul färg, har en god lukt samt söt och stickande smak: Lemery. Cidren bör hvarken vara för gammal eller för färsk, om den skal vara sund: Zuckert. Man nyttjar ock Päron til Cider, som då kallas Poiré. Denna dryck kallas Must, i de gamla handlingar. Man har exempel, at sjöfarande, i brist af vatten, nödgats gifva Cider åt kor, som hållits om bord: Des Pommiers har märkt at besksöta Äplen blandade med några syrliga äro mäst tjenliga til Cider.
- ↑ (†) Mjöd är en så urgammal dryck, äfven i vår Nord, at man icke kan utstaka des ålder med visshet. Redan i Odens tid var Mjöd ansedt för de tappre krigs-hjeltarnas välplägning i Valhall, och skulle där dageligen rinna utur Geten Heidruns spenar. Dämesagan. Sturleson omtalar i Heims Kringla sådant öfverflöd af Mjöd, at, uti et Gästebud, fanns et kar flere alnar högt, upfyldt med denna dryck. Vi finne ock i gamla Historien at Kong Fiolner drunknat i et Mjöd-kar. De gamles beredningssätt af Mjöd är ej med säkerhet bekant. Det är åtminstone vist, at man bör göra skilnad imellan det egenteliga Mjödet, som bestod af vatten och Honung och Cerevisia Mellita, eller Honungs-dricka, då tillika någon art säd tillades vid bryggningen. Man skal väl ännu i Ryssland göra Mjöd, dels af kokad, dels af okokad Honung, af hvilka det förra slaget äger styrka at gifva rus, då det sednare endast läskar: Stralenberg; men såsom man vid dryckers upfinning, sällan inskränkt sig inom behofvet af läskning, utan gemenligen åsyftat någon munterhets ernående, så är troligt, at man nog tidigt börjat tilblanda sädes-ämnen, samt med Honungens sötma förent det gästa Kornets rusgifvande kraft. Således finne vi ännu Asiatiska folkslag bestå sig sådant Mjöd. Lepechin skrifver, at Baschkirernas Mjöd består af en Hirsgryns-välling som gäses och upblandas med honungs-vatten. Cirkassernas Mjöd göres af Hirs, vatten och Honung. Voy. au Nord. Jurtoviske Tatarerne brygga sig et Mjöd kallad Balbusan, af honung, vatten, hvetemjöl och humla: S. Gmelin. På Madagascar göres et mycket angenämt Mjöd af honung och Ris. Rec. des Voy. Holl. En art Mjöd, eller Hydromel, kalladt af Abyssinerne Tzed, är godt och gifver rus: Ludolf. Det beredes af mältadt korn, som stekes och pulveriseras nästan såsom Caffé, samt af en tillagd rot Taddo. Man tager sedan 4 delar vatten mot en del honung, och påslår et uns af maltet med rotpulfret emot 10 ℔. vatten. Detta sättes på et varmt rum at gäsa i 3 timmar, samt omröres. Efter 3 dygn är drycken klar och lik hvitt Spanskt Vin. Kongen i Æthiopien nyttjar ej annat Vin. Poncet. Utgifvaren håller icke olikt, at detta var de gamlas Cerevisia Mellita, samt det i Historien förekommande Mälke. Det egenteliga Mjödet försattes därjämte med åtskilliga tilblandningar, af krydder och örter, och kallades då Grasadur, om hvilken composition man för öfrigt icke vet något egenteligt. Åtminstone är troligt, at man icke sökte freda hufvudet med dylika tilsatser. Abyssinierne pläga ännu upblanda sitt Mjöd med opium: Purchas. Uti Hakluyts Samling ses, at man i Ryssland, uti Ivan Wasilovitzs hof haft 4 Mjöd-slag af bär; (förmodligen utblandade med bärsafter). 1. Det förnämsta var gjordt af bär, som kallas Malieno, och hafva en förundransvärd ljuflig smak och Carmosin röd färg, (monne Åker-bär?); 2. et Mjöd af Visnova bär, som til färg och smak liknade rödt och franskt vin; 3. et Mjöd gjordt af Smorodina och 4. et kallad Chereunikuna gjordt af svarta Körsebär (kanske närslägtadt med vår fordna Körsedrank). Men den rätta Hydromel hade icke sådane tilsatser, utan bestod, enligt ordets bokstafliga betydelse, af Honung och vatten, kallades ock aqua mulsa, (melissa) hydromel simple, melicratium. I Frankrike bereddes den af 112 uns Honung til hvar pinte vatten, som kokades och afskummades, men Hydromel Vineux (som bör skiljas från Oenomeli eller vin försötmadt med Honung) gjordes af 4 ℔. Rosenhonung på lindrig eld kokade med 20 ℔. vatten, så at 13 inkokades, hvarunder man ständigt afskummade det, som steg til ytan. Denna dryck stäldes sedan at väl gäsa, och blef så angenäm som et svagt Malvasier-vin. Mjöd är i allmänhet föga värderadt i våra tider, ehuru det är mera sundt än de drycker, af hvilka det blifvit utträngdt. Men på vissa trakter i Africa hålles det än i värde, så at man, i brist af honung, gör sig Mjöd af Manna: Purchas. Med blandning gör man en Rysk Sjömansdryck, som dock lärer vinna litet bifall utombords. Den kallas Spitje, och består af lika mycket Mjöd, Öl, Bränvin och Ättika, som med peppar och andra krydder kokas lyckt i några timmar. Den nyttjas för bränvin, tål varmen och är tjenlig at uphjelpa förskämdt vatten: von Haven. Bacheracht föreslår någon annan proportion, nemligen 3 delar Dricka emot Bränvinet, samt Honung och Ättika efter behof, då han tror denna dryck vara tjenlig för Sjöfolk emot förkylning af fuktig väderlek, utan feber. Tatarerne, Baschkirerne, m. f. nyttja en dryck Eiran af mjölk, bragt til syrlighet med bär och gäst med honung: Lepechin. Georgii beskrifver Eiran såsom en blandning af Mjöd, mjölkvasla och körsbärssaft.
- ↑ (*) Vid Artiklen om Öl, måste Utgifvaren tilstå, det både bristande Theorie och erfarenhet lägga honom hinder at meddela denna drycks Historiska märkvärdigheter och diätetiska verkningar i vederbörligt ljus. At Kornet, genom förvandling til Malt, gifver, efter rätt beredning, en sund och smakelig dryck, medgifva nästan alle Läkare. Vörtens förmonliga verkan emot Skörbjugg är fullkomligt stadfästad genom Cooks upgifna erfarenhet, samt af en Pringle och Forster understödd med Physiska Theorier. At neka Ölet des värde torde i fordna tider kunnat leda til större tvistigheter än nu, då en rafinerad smak försmår hemgjorda tilverkningar. För en stark kropp, vid strängt arbete, för en Svensk och en Engelsk mage hålles det tjenligare än Vin; åtminstone föder det icke Vin-sten och lägger grund til Njur-plågor, Gickt och Sten-pasioner, som så allmänt åtfölja de sura Viners ständiga bruk. Det värmer utan at hetta, styrker utan at qväfva, o. s. v. men det måste då vara godt, klart, något gammalt, och fram för alt nyttjas med måtta. Beredningssättet lemnar man til Bryggare och Hushållerskor; Val af vatten är dock en hufvudsakelig omständighet och noggranhet vid hela processen kan icke för mycket påyrkas. Hvad Ölets ålder i Sverige angår, så är den nog oviss at utstaka, men ingen tvifvel är, at ju denna dryck går rätt långt tilbaka. Alla nordiska folkslag, som härstamma af Göthisk eller Sclavonisk härkomst, hafva haft Öl, och nästan alle samma namn på denna dryck. Redan i Taciti tid hade Tyskarne sin humor ex hordeo vel frumento, in quandam similitudinem vini corruptus. De gamle Schyter hade Öl först och sist i alla samqväm til fägnad, och man fick därifrån alla högtidsgillen nämnde efter Öl, såsom Barns-öl, Kyrkogångs-öl, Hemkom-öl, Slåtter-öl, etc. S. Lagerbring kallar Öl en urgammal Svensk dryck: Sv. Rik. Hist. 2 Del. p. 718. Visse Mör skulle bära Enherrarne Öl i horn: Dämesagan. p. 31. Om Ölets ålder i Sverige, samt anledningen til des upfinning, yttrar sig bland annat C. R. Berch, i C. C. Gjörvells Sv. Magazin, 1766. at brist på Vin och svårighet at få det, förmått förfäderne at nyttja sädan mot törsten. Ölet äger den hedren at härleda sig från de kloke Egyptier. Bryggningssättet lärer varit enahanda fordom och nu. Malt omtalas på flera ställen i Sagorna, de gamla Hushållerskor hade gäst eller drägg at tillägga. Odin spottade i karet i stället för gäst och skaffade et kosteligt Öl: Björn Sagoflock. VII. 2. Man tillade omsider Pors at förvara drycken emot syrans öfverhandtagande. Porsen hade äfven i långt sednare tider rum för Humla vid ölbrygd, såsom et Succedaneum fast den angrep hufvudet, äfven som man än på Barbados brygger dricka med Aloë. Pors och Vild-humle var därföre i L. L. B. B. c. 49. och Sudm. L. B. B. fl. 26 högt fridlyst, emedan Humle-gårdar icke kommo i bruk förrän deras anläggning påböds i Wexio Stadgan 1414. §. 5. huru man emot slutet af 16 Seculo proportionerade Ölbrygden i Sverige, får man se uti Ordinantzien om helle åhret och uthi månader opå fortäringh Bryggningh Baakningh Slachterijdh och Vtforingh 21. Steltt på Nyköppings Slott åhr 1583. Där uptages flera sorter Öl, nemligen: Här-öll, Fougte-öll, Suenne-öll, Embitzöll, och Spiss-öll; des utom, efter annat bryggningssätt, Pryssingh, Täffelbijr, Körlingh och Koffuent. Til en tunna Herre-öl tages 6 fjerd. Malt och 4 mark. Humle; til 1 t:a Fogde-öl 5 eller 412 fjerd. Malt och 3 mark. prysk eller 4 mark. finsk Humle; til 1 tunna Svenne-öl 4 fjerd. Malt och 2 à 3 mark. Humle, til 1 t:a Spis-öl 2 fjerd. Malt och 112 mark Humle. Til bryggningen på Pryssing togs på en gång 40 tunnor Malt, och fick man då 18 tunnor Pryssing, 12 t:r Tafelbier, 10 t:r Rörling, och 4 tunnor Kofvent. Herre-öl fick ej af Fogdarne uptagas i räkenskaperne, utan när det kunde visas hafva gått til Öfverhetens eget behof. För öfrigt kan Utgifvaren icke mera i denna del, än efter Alphabetisk ordning meddela några anmärkningar om de fordom, mer än nu, ryktbare Ölsorter: 1. Aile, et Engelskt Öl, utan humle, men med andra krydder, fanns af Lemery bäst. Det sticker i näsan såsom Senap och upväller såsom Champagne-vin. 2. Barthiskt-öl, fördes fordom til Stockholm: Apelblad. Christian Pedersen 1531. omtalar Baarsber, såsom en utländsk dryck i Dannemark. 3. Breyhan, gör snarare Vattusot än annat Öl; brygges af hvete, korn och malt sammanblandade; är et sött och godt dricka, som mycket brukas i Neder Saxen: v. Rohr. 4. Breslauer-öl, upräknas bland de ryktbare af Berkenmejer. 5. Brunsvigs Mumma, är tjenlig i matthet och för syra; kan föras öfver Linien, men skadar nerverne; kallas af Bruckman Potus delicatissimus. Epist. 52. samt Svavissimus, ja Nectareus. Liknar Eimbecks-ölet, men är något tjockare. Däraf voro flere sorter. Den rätta kallades Schiffmumma. Tollins säger den vara det bästa Öl han druckit. Bestods i Gustaf I:s tid, deras kärligheter til frukost. 6. Danskt-öl, var Kong Hanses mästa dryck: A. Hvitfeldt. 7. Danziger-öl, ansågs af Platocomus för drotningen af alt Öl. Torde menas Pryssing. 8. Delfter-öl är än i tämligt rop och exporteras: Volkman. 9. Derby-öl. Kändt. 10. Embst-öl, taxeras i Danmark 1524 til 10 penninge potten. På Magdalena Krogenos bröllop 1500, åtgingo 2 fat Embskt Öl. 11. Engelskt-Öl, dracks af Tyska Jesuiterne i Carthagena i America, och föll dem ganska angenämt. De gofvo det företrädet för Spanskt vin: Bajer. Des värde består äfven däruti, at det håller sig länge: Volkman. 12. Fablu-ölet, bästa i Sverige. 13. Flanderns-öl, var så tjockt, at man nödgades dricka om, för at nedskölja det, som fastnat i halsen: Barclajus. (En god prætext). 14. Garlitz, et tyskt Öl stoppar nog mycket. 15. Gozzlar-öl, är så märkeligt, at 300 Bryggare i staden föda sig med des bryggning. Det kallas ock Veisbier, samt brygges af hvete: Apelblad. Berömes mycket af Bruckman. Epist. 38. 16. Hamburger-öl, på Magdalena Krogenos bröllop 1500, druckos 2 tunnor däraf. 17. Helsingborgs-öl, var 1702 bättre än Seelands. Rel. d’un Voy. en Danmarc. p. 68. 18. Joppenbier, et Dantziger-öl kallas af Busbeq præstantissima Cerevisia. (forte. Doppelbier). 19. Knisenach, et Tyskt Öl, gifver snart rus; från Gustrow: Berkenmejer. 20. Kofent, et slags Svagdricka, fast icke Spisöl, utan hvad vi kalle Dubbelöls-svagöl. 21. Lura, Finsk, förtjenar ej namn af öl; är tjock nästan mjölfärgad, osund och mäst aflagd i Finland, men brukas i Ryssland. 22. Lybskt-öl, fördes från Lybeck. 23. Mollet, Hollendsk-öl gifver mera skum, men är ej så smakeligt som vårt. Af Holländske Öl är Alkmaars-ölet det bästa näst Roterdams: Volkman. Dordrechter-öl skickas ända til Ostindien: Blainville. 24. Mungat, en ölsort, som 1444. brygdes i Bergen, då Mjöd, Tysk-öl och Kärsedrank räknades för utländska drycker. Se K. Christophers. Privil. för Bergen stad. Namnet tilhörde annars flere behagelige ölsorter. (quasi Mungodt, eller godt för munnen). 25. Nottinghams-öl, fordom bekant. 26. Odenseeölet, är förträffligt, liknar Darby och Nottingshams-öl, men något blekare, hålles för det bästa i Dannemark. Rel. d’un Voy. en Danmarc. s. 68. 27. Pasanelle, et förloradt ölslag var fordom i så stort rop, at det, i K. Christophers Stadslag, Köpm. B. c. 29. värderades til 4 öre stopet, eller dubbelt mot Lybskt och Wisby-öl. 28. Posoniensis Cerevisia duplicata, brunt mustigt och rätt delicat i Bruckmans smak. 29. Porter, Engelska ölet, är starkt, håller sig länge, värderas än hos oss, och brygges rätt godt i Stockholm. 30. Pryssing, eller Dantziger-öl är mägtigt. Kom ock från Köningsberg: Sommelius. På Krogenos Dotters bröllop vid 1500 i Skåne, åtgingo 3 fat Pryssing. I Kong Johans hof dracks år 1582, endast et fat Pryssing. 31. Rostocker-öl, taxerades 1524. i Danmark til 6 penninge potten. Nyttjades vid år 1500 på bröllopen i Danmark, men icke vin. 32. Sundisk-öl, taxerades 1524 i Danmark til 5 penninge potten. Räknas 1531 bland utländska drycker i Dannemark. 33. Svenskt-öl, säger Lemery vara bättre än Franskt, och hålla sig längre. ChurPfalziske Ministren fick år 1592 i Jönköping tämligen godt Öl, äfven i Skärkinds Prästegård, men den rike Prästen i Wernamo tracterade med rätt godt Öl. På Skennäs Herregård ficks Öl, men det var för svagt. 34. Tyskt-öl, på Magdalena Krogenos bröllop åtgingo 6 läster däraf. I Kong Johans III. bref d. 22 Martii 1585, förböds vid högsta straff och onåde at vidare köpa Tyskt öl. Man skulle i det stället köpa Malt och Humle och brygga hemma. 35. Wismars Mumma, sämre än Brunsvigs: Bruckman. 36. Wurtz-ölet, från Saxen, utgör den stadens näring, räknas för dråpligt, drickes begärligt, men Apelblad fann des färg och smak göra matleda. 37. Zerbst-ölet, berömes än, såsom klart, välsmakande och hälsosamt: Apelblad: Vankade vid Carl Gustafs kröning på Prästernas bord: Lönbom. Detta håller at föra öfver linien, och nyttjas på Hollendska skeppen. 38. Ölands-öl, smakade som Brunsvigs-mumma och dracks på Riks-Salen vid Carl Gustafs Kröning: Lönbom. Hist. Märkvärd.
- ↑ (*) Braga en Rysk och Tatarisk dryck göres af hafre, mjöl och humle med gäsning; är hvit och tjock, men färsk icke obehagelig, ty den får en vinsyra. Usbeckske Tatarerne göra sådan af Hirs eller Ris: Strahlenberg. Braga af Hirs är både läskande och muntrande; hvit och tjock som tjärn-mjölk. Hirs-maltet males, kokas med vatten, kallnar och frånsilas: Russ. Saml. Samma dryck nyttjas i Buchariet; klarnad är den nog smakelig: Voy. au Nord. Lange säger, at Siberiske Tatarerne göra Braga af hafremjöl och Sto-mjölk; då man vil dricka rör man väl om i karet, så at drycken får et obehagligt utseende, men är skäligen god. Brukas mycket af sämre folket i Siberien.
- ↑ (*) Qvas, göres i Ryss land af rågmjöl och malt utan humle: Strahlenberg. Finnes af 2 slag. Hvit, af rågmjöl eller gammalt bröd hvaraf kraften utdrages med hett vatten, omröres och surnar; brun af malt för mjöl. En ovan älskar ej denna dryck: Salm. v. Goch. Von Haven bestyrker föregående, och säger, at man stundom tillägger krusmynta, drycken är osund, syrlig, kylande. Nitsch beskrifver Qvas såsom en mjölgröt, den vatten påslås, som sättes i gäsning: Com. Litt. Norinb: Grubbe beskrifver en Qvas hos Ryssarne vid Dwina, sålunda: ex aqua diluta in modica farina vel farre. N. Knag säger, at Qvas är et hvitt Öl eller dricka gjordt af rågmjöl, mycket kosteligt för dem som älska väderdrifvande drycker. Andre likna Qvas vid det Tyska Covent eller Dünnebier. Denna drycken Qvas beskrifves af H. Bacheracht så: Man tager 3 delar Korn-malt och en del hveteeller råg-mjöl, slår kokhett vatten därpå och rörer det ihop til en tunn välling, hvilken man insätter i en het ugn och låter någon tid stå och gona sig (bähnen), sedan slår man detta i et stort käril och slår så mycket varmt vatten på som behöfs til at förtunna det. Detta låter man en tid stå, och afkyler det sedan med något tilslaget kallt vatten. Sedan det klarnat, drar man det af på andra fat, eller kan man ock låta det bli så stående, och efter hand taga däraf hvad man behöfver. Denna Qvas har en behagelig syrlig smak, är födande och sund: Petersb. Journ. 10 band. p. 108. Chappe skrifver, at Qvas ej är annat än vatten, som gäst med kli och litet mjöl, den är klar och gulaktig men surare än ättika. Bell säger, at Qvas göres af kli eller råg-mjöl med gäsning, är en behagelig och sund dryck. Gmelin berättar bland annat, at Qvas sättes i gäsning med surdeg, samt at man ock gör Qvas af det vatten, som slås på drafven eller vanlig brygd. En omständelig beskrifning på den rätta Qvas är införd uti Phil. Trans. Vol. 68. P. 2. p. 627. Den lyder sålunda: Sätt at tilreda den allmänna Ryska Qvass. Man tager kallt vatten och lägger därtil så mycket finaste Råg-mjöl, at däraf blir en tunn deg, som sedan sättes i en lindrigt uphettad ugn i 3 timmar, hvarefter den uttages och kastas i et ämbare kallt vatten. Denna blandning arbeta de sedan om med en kräkla liksom til Chocolade, tils han skummar sig. Någon gammal Qvas-drägg lägges sedan til, eller surdeg, eller et stycke surt bröd, hvarefter baljan täckes med kläden tils blandningen blifvit syrlig, då den nyttjas. Denna dryck dricker den sämsta pöbeln, sådan som den tages ur baljan; men den följande, såsom bättre sort, tömmes på bouteiller och drickes äfven af de förnämste. Denne bättre Qvass, kallad Keesla Stehee göres så: de taga 1 pud Råg, finsiktadt eller vanligt mjöl, och hälften däremot Malt-gröpe, som slås i en balja med låck på, hvarpå öses en kettil kokhett vatten, under jämt omrörande med en trädspade, hvarefter baljan täckes täpt 1 timma; därefter tilslås kokt vatten, under omrörande som förr, tils blandningen blir tunn som svagdricka. Baljan flyttes sedan på et svalt ställe i några timmar, låcket på baljan ställes half-öpet; sedan afsilas liqueuren genom en sil på en tunna Qvass, eller de succedanea som i förra beskrifningen nämdes, tilläggas; tunnan nedföres i källaren i 5 à 6 dagar, tils smaken blir småsyrlig, då det drages på bouteiller. Denna dryck försättes stundom med Krusmynta, för at hjelpa smaken. Petersb. Journ. 7. Band. p. 340.
- ↑ (*) Bouza en Arabisk dryck, göres af Korn-mjöl, vatten och något gäsande ämne: Muller. Poncet säger, at den vid Sennar göres af brändt Hirs och kallt vatten, samt drickes efter et dygn. Den är tjock och nog osmaklig: Schweigger omtalar Bosa i Egypten, af tort mjöl och vatten. Nyttjas endast af gemena hopen, är tjock och sur, samt håller sig högst 3 à 4 dagar: Pocock. Denna dryck försöktes af Niebuhr i Jemen i nödfall, men han mådde illa därefter. Den är hvit och tjock. Går i det närmaste til Ryssarnes Qvas. Utgifvaren kan ej förvisso veta om denna Bouz är väsendteligen ifrån den så kallade Tzala; en dryck hos Abessinierne af korn och hvete, utan humle: Ludolf.
- ↑ (*) Boza, en Tatarisk dryck af Hirs, som gäses: Voy. au Nord. Crimske Tatarerne nyttja til Hirsen sur mjölk, hvaraf drycken blir starkt rusgifvande: Voy. au Nord. Nogay Tatarerne bruka äfven Bosa. Ib. Ferrand berättar, at sistnämnde Tatarer bruka sin Boza til högtidsfägnad, gjord af Hirsmjöl, som sättes i gäsning. Cirkasserne dricka vatten och Boza, gjord af Millet: Tavernier. Razianerne vid Belgrad, Temeswar och flerestädes göra sin Busa af Milii frön, dem de afkoka och sätta i gäsning; des smak är bättre än des utseende. Den drifver urin starkare än Renskt Vin: Com. Litt. Nor. Georgii säger, at Busa är et hvitt hvete-dricka utan humle, i Ryssland.
- ↑ (*) Chicca är en Americansk dryck. Den enklaste arten består af vatten och Mais-mjöl, samt brukas i hvardagslag af Indianerne, som bebo Panama-näset: Wafer. Men den egenteliga Chicca fordrar mera möda. Den beredes allmännast så: Mais-kornen lägges i vatten, at något utbulna, därefter samlas hela grannskapets Gummor at tugga Mais-säden eller maltet, samt spotta tuggorna immerfort i et käril; sedan pågjutes vatten. Spotten, hvilken icke spares, emedan sällskapet tillika hostar som flitigast, sätter drycken i gäsning, och man får en kostelig rusgifvande Chicca. Så tilgår i allmänhet, och uti denna beskrifning instämma de fläste resande. Däremot kunna de i biomständigheter något skilja sig. Såsom först i anseende til ämnet. Coreal säger, at äfven andra rötter, jämte Mais, därtil brukas i Brasilien. Chiquitos Indianerne göra Chique af Mais och andra frukter: Gesch. d. Chiquitos. p. 50. Peruanerne af Quinon-frö som likna Hirs: Bayer. Därnäst i anseende til beredningen. De fläste påstå tuggning vara nödvändig; man föregifver ock at ju äldre käringarne äro, desto bättre gäser drycken: Rec. des Voy. Holl. Men Ulloa skrifver, at det kan ske med malning, (dock måste väl då annat gäsnings-ämne tilkomma.) han säger ock, at Mais-maltet måste först torkas. I Paraguay göres Chicca af brändt malt: Lett. Edifiantes. Men det egenteliga Chicca tuggas efter första receptet. Chauveton berättar, at man kokar tuggorna med vatnet i 3 à 4 timmar, och låter sedan saften kallna, hvarpå drycken silas och tömes på andra käril, samt blir stark som Vin. De Lery beskrifver drycken såsom grumlig och syrlig. Wafer, at denna dryck kallas Chicca Copah; at vatnet ej kokas, utan sättes at klarna efter gäsningen, hvarpå det klara afhälles, den smakar som surt Spis-Öl, men rusar starkt. Bayer säger drycken rusa som Öl, släcka törsten ogement och kyla mycket. Frezier, Bachelier och flere kunna vidare i denna del rådfrågas. Men Gage omtalar en annan art Chicca, brukelig hos vissa Indianer i America, som vida skiljer sig från anförde arten. Han skrifver: Indianerne där bruka en sort Chicha, som de göra uti stora krukor af vatten och socker-saft eller honung, tilläggandes, för at få den stark, rötter och blad af tobak och andra sådane växter; på somliga ställen lägga de ock däruti en lefvande Padda. Detta alt låta de stå täckt at gäsa i några veckor, tils det gäsit ut och Paddan förtärts, och de ändteligen tycka drycken skal hunnit blifva stark nog, då gifva de sig at dricka up det med sina vänner änskönt det luktar ganska illa. ib. 85. Af Mays göra annars Virginianerne sig en god dryck, då de koka den til välling och upblanda den med Hickeri-nötter, stötta och krossade: Norwood. Pitto är en stark och behaglig dryck af Mays upblött i vatten, brukelig i Juida i Africa: Phillips.
- ↑ (*) Paraguay-växten nämnes af alla resande, som besökt Chili och Peru. Des löf nyttjas såsom The uti America; de torkas vid eld och pulveriseras samt infunderas med vatten. Både Indianer och Spaniorer dricka däraf flera resor om dagen. De tro, at denna dryck befordrar sömn, fördrifver hunger, smälter maten, väcker matlusten, förjagar melancholie och upfriskar efter arbete. De, som vant sig vid denna dryck, kunna sedan ej gerna umbära den samma. De tro sig mista styrkan, ja förkorta sina dagar, om de aflägga en så kraftig dryck. Då den brukas omåttligt, gifver den rus. Man gifver sig heldre til slaf, än man sätter sig i förlägenhet af Paraguay-The: Churchill. VI. p. 15. Sloane säger, at Indianerne dricka denna Infusion 2 à 3 gånger om dagen, och tro sig annars icke kunna lefva. I Chili är detta The vanlig undfägnad vid alla visiter. Man slår kokhett vatten på bladen i en stor skål. Vatnet blir strax brunt och bladen upflyta, därföre suger man drycken genom et silfver-rör: Bachelier. Frezier skrifver, at om man icke skyndar sig, så blir vatnet bläcksvart, han älskade detta The högre än det Chinesiska; det luktar väl. Nyttjas ymnigt af de fattigaste. Cassine-drycken, är ock en art The-vatten, på bladen af Ilex Cassine, L. som mycket värderas i America. Floridanerne tillåto ingen annan nyttja denna dryck än de, som aflagt tapperhets prof i krig. Anföraren drack först, och sedan bussarne. Den drickes het, och drifver strax i svett, men förtager sedan hunger och törst för et dygn: R. Laudonniere. Den kallas i Carolina Yaupan och brukas så väl af de infödda som af nybyggarne: Brickell. p. 39. Catesby säger, at Cassine är Prinos Glaber L. Floridanerne rosta löfven i en potta, hvaraf de sedan göra en stark decoct, den de dricka för hälsan, ymnigt och ofta, utan socker eller någon tilsats. De kasta up esomoftast det de druckit, men dricka immerfort mer flera qvarteren. Hvarje vår anställes en högtidelig drickning för hela granskapet, då Höfdingen dricker först, hvarefter hvarfvet går in til qvinnor och barn. De tro drycken vara magstärkande och at den gifver mod i krig. Busken kallas i Södra Caorliina Cassena, men, i det Norra, Yapau. Löfven likna Paraguai Theet så at Catesby tror det vara samma växt. Rochefort säger, at Apalachiterne i Florida ej allmänt bruka Cassine dryck, utan hålla den för en mysterieux och medicinal dryck. p. 399. Den är starkt urindrifvande och gör en darrning, som dock snart går öfver. En annan Auctor tillägger, at löfven brännas såsom Caffé, och at infusionen drickes af krigsmännerne med många ceremonier. För öfrigt vågar Utgifvaren icke afgöra, om Paraguay och Cassine drycken äro af et och samma slag; ej heller om til den sednare nyttjas Ilex Cassine, eller Prinos Glaber, hvilken sednare tanka får en ny styrka af J. R. Forsters bifall.
- ↑ (*) De vid Hudsons Bay pläga dricka infusion af denna ört efter kräkning:Brickell.Carol. I. 140.
- ↑ (**) Kumyss, är en dryck, distillerad af sur Sto-mjölk. Den gifver rus. Pallas, som därmed blifvit undfägnad hos Kalmucker och Kirgiser, intygar, at då den tillagas i rena käril, har den ingen osmak, utan liknar til lukten mjölk, som länge blifvit syrad med Cremor tartari. Den Kumiss, som göres af Ko-mjölk, är däremot osmaklig: Pallas. Schaizer omtalar denne drycks bruk hos Ajuckiniska Kalmyckerne, med tillägning, at de kalla den Arki. Men den rätta Arki är en andra gången distillerad Kumiss. Phil. Trans. Rubruquis fann den nog god til smaken. Den lemnade en mandelsmak på tungan. Det klara, som flyter åfvanpå, fann han särdeles angenämt. Lepechin säger, at man därtil äfven tager KoFåroch Sto-mjölk blandad: Russ. R. I. 135. Både Barabinskiske Tatarer och Tunguser älska detta mjölkbränvin: Voy. au Nord. Äfven i Buchariet är den allmänt vedertagen. ib. Gmelin skrifver, at Sto-mjölken sättes förut at surna i stora läder-käril. Distillerade drycken blir stark, men har en vidrig lukt. Kumissen är Kirgisernas förnämsta sommarföda: Georgii. Russl. I, 214.
- ↑ (*) Tarassun är en art dricka, som ej utgäst. Gmelin fann det både til lukt och smak obehagligt: Pallas liknar den vid Engelskt Öl upblandadt med Bränvin. Tarassun är, enligt Lange, en Chinesisk dryck gjord af säd, som värmes och drickes för The.
- ↑ (**) Det är bekant at detta tugg-ämne som är så kärt uti Ostindien, består af Pin ang, eller nöten af Areca Cathecu, L. som invecklas jämte någon kalk uti bladet af Piper Betle, L. Detta tros gifva god ande, fästa tänderna, styrka lifsandarna, o. s. v. Saliven blir röd däraf och gifver et ovant öga någon anstöt. Detta Betel bjudes, såsom en välfägnad vid alla besök, och man har illa fägnat en gäst, som ej får Betel, äfven som den gäst hålles obelefvad, som vägrar emottaga det. Man är så vand at icke umbära Betel, at månge hålla det i munnen medan de sofva: Spreat. At anföra de många resandes intyg, som omtala denna plägsed, voro ogagneligt. Det enda torda böra tilläggas, at man håller den Betel för bäst och saftigast, som föres från Tonquin, särdeles då den är ung och tendre. Andre säga, at denne Betel bortskämmer, ja fräter tänderna. Åtminstone blifva de svarta eller bruna däraf, men detta är icke et fel i Ostindien där man skämtar med en Europé däröfver, at han har så hvita tänder som en hund.
- ↑ (*) Coca eller Cuca växer i Popayan, det är Americanens Betel. Bladen blandas med krita, eller terre blanche, som kallas Mambi. Detta tuggas tilsammans. Man spottar ut i början, men sedan nedsväljes saften. Man umbär gerna mat, för at äga Coca: Ulloa. I, 262. Indianerne cultivera busken med stor flit, och värdera den högre än guld och silfver. Löfven torkas i solen. Arbetsfolk tugga ständigt detta löf och tycka sig blifva styrkte däraf, så at de uthärda hela dagen utan mat: Blas Valera. Peruanerne bära altid Coca på sig, samt suga beständigt des blad: Bayer säger, at Coca äfven kokas såsom The för svaga magar, såsom upvärmande. p. 131. Peruanerne tugga Coca såsom Tobak, ehuru den är så skarp, at den tager huden af en ovan tunga. De, som arbeta i grufvorna, tro sig minst kunna umbära Coca: Frezier.
- ↑ (*) Hampas rusgifvande kraft i Ostindien är allmänt känd. Den brukas på flera sätt. Stundom plägar man blott pågjuta kalt vatten och så dricka extractet, hvilket gifver glättighet och tremulation: Kämpfer. Om Morerne i Marocco skrifver Höst at, såsom dem icke är tillåtit at dricka sig druckna, så äta de sig rus i stället af Huschichsas frön, som äro en art hamp-frön, af hvilkas bruk de blifva förryckte, så at de tycka sig vara de lyckeligaste människor i verlden. De tugga frön tillika med bladen. De koka äfven stjelkarne med specerier och honung, och kalla denne tilredning Masun, af hvilken en The-sked är tilräckelig sats. Utgifvaren håller före, at denna hampa är skild från vår, som icke har sådan kraft; samt at des frön ingå uti flera Österländska compositioner, med hvilka man förskaffar sig denna inbillade glädje. Kämpfer har försökt en dosis däraf, och beskrifver des förunderliga verkan at meddela själen glada och kjusande föreställningar. En art Datura, af Forskål förd til Hyoscyami slägte, har ungefär en dylik verkan. Jfr. v. Linnés Diss. Inebriantia. Hottentotterne röka hampa med tobak såsom en ypperlig läckerhet: Kolbe.
- ↑ (*) Bang göres, enligt Salm. von Goch af hampa, eller någon dylik växt och verkar såsom Opium. Bengve, är enligt Tavernier en ganska betsk och vidrig dryck gjord af hampblad och en annan drogue. Den gör folket liksom rasande och är därföre förbuden. Voy. I, 716. Bang tilredes, enligt Georgii, af hampans hon-blommor, Russl. I, 152.
- ↑ (*) Salt är uti inre Ethiopien så sparsamt, at 1 ℔. kostar 12 Ducat. Man brukar det därföre icke på maten, utan håller et saltstycke i handen på hvilket man slickar för hvarje matbit: Purchas II. 849.