Sk℔ har skrivits ut som skeppund.

[ titel ]

BESKRIFNING
öfver
UPSALA LÄN

af

WILH. THAM.

STOCKHOLM, 1850.
PÅ C. A. BAGGES FÖRLAG.

[ Innehåll ]Innehåll.

		Sid.
Läge, gränser, areal		1.
Berg och vatten		—
Berg- och jord-arter		12.
Luftstreck, vextlighet		14.
Kulturens gång		16.

Administrativa indelningar		20.
Hemmantal		24.
Befolkningsförhållanden		25.
Förmögenhetsfördelning		27.
Kultur och moralitet		30.

Näringar:	Åkerbruk	31.
	Boskapsskötsel	36.
	Skogsbruk	39.
	Bergsbruk	42.
	Binäringar	47.
	Handel	49.
Vägar		—

Skatter		53.

Städer:	Upsala	56.
	Universitetet	74.
	Dess jordegendom	82.
	Enköping	89.

Härader och socknar (Jfr Registret)		96.

[ Rättelser ]

Rättelser.

Sid.	1,	rad.	17	står	osh	läs	och
—	4	—	15	—	Gryta	läs	Grysta
—	5	—	35	—	Mo	—	Möj-
—	10	—	24	—	Ålsjön	—	Åsjön
—	—	—	28	—	Ängsjön	—	Älgsjön
—	19	—	33, 34	efter	hufvudstaden	tillägg	utom Färentuna härad
—	20	—	13	står	hela provinsen	läs	Upsala län för sig
—	—	—	17	efter	1718	tillägg	dock blott öfvergående
—	38	—	11	står	15	läs	5
—	40	—	30	efter	Ytter-Gran	tillägg	Hammaren i Husbysjutolft
—	45	—	26	och flerstädes står	Löfsta	läs	Leufsta
—	46	—	18	efter	tillverkning	tillägg	hvaremot tillkommer 940 skeppund frälse, och obegränsadt rekognitionssmide
—	47	—	31	—	Söderforss	tillägg	samt gr. de Geers bruk
—	48	—	20	utgår	Löten i Löfsta
—	92	—	31	efter	1358	tillägg	och år 1848 till 1361
—	97	—	12	står	1847 enligt mantalslängden 485	läs	1848: 570
—	99	—	21	—	1847: 634	läs	1848: 612
—	101	—	15	—	1847: 805	läs	1848: 881
—	102	—	25	—	1847: 471	läs	1848: 434
—	104	—	20	—	1847: 676	läs	1848: 712
—	105	—	18	—	1847: 823	läs	1848: 880
—	107	—	17	—	1847: 456	läs	1848: 437
—	108	—	22	—	1847: 456	läs	1848: 481
—	110	—	31	—	1847: 519	läs	1848: 532
—	112	—	2	—	1847: 1098	läs	1848: 1054
—	—	—	3	—	1847: 267	läs	1848: 287
—	—	—	4	efter	gästgifvargård	tillägg	tillika tingställe
—	—	—	6	—	säteri	—	synes ha tillhört slägten Läma
—	132	—	31	tillägg	Prestgården, vid kyrkan, 1 m. krono, med 3⁄4 m. i Årsta
I Andra Häftet:
Sid.	22,	rad.	17,18	står	Siende.... Hubbo	nedflyttas till	rad. 20, 21;
				hvaremot	Snäfringe .... Munktorp	uppflyttas till	rad. 17, 18.

[ 1 ]Upsala län omfattar vestra delen af det egentliga Upland, mellan Mälaren och dess fjärdar i söder, Westerås och Gefleborgs läner i vester, Bottniska hafvet i norr, samt Stockholms län i öster. Det sträcker sig från 34° 29′ till 35° 55′ östlig längd, och från 59° 23′ till 60° 32′ nordlig bredd; men i rigtning från sydsydvest till nordnordost, och i långsträckt, högst oregelbunden form. Vestra randen går nemligen på tvenne ställen ända intill 35:te graden, och den östra går tillbaka till 35° 18′ på ett ställe, der länsresidenset ligger en knapp half mil från gränsen. Längden är, ehuru ej utan undantag, öfverhufvud 13 Svenska mil; bredden är, sydligast utefter Mälaren, ungefär 2 mil; något längre upp, öfver Enköpings stad, omkring 4; midt för Mälarens nordligaste vik föga öfver 2; midt för sjön Temnaren 4 till 5, och längre i norr 3 till 4. Arealen, oberäknad länets andel af Mälaren, uppskattas till 4512 qvadratmil, hvaraf 415 upptages af småsjöar.

Länet hör dels till Mälarens berg- och vattensystem, dels till Åländska och Bottniska hafvens, samt den i det sednare utfallande Dalelfvens. Egentliga berg finnas här emellertid icke, ej heller några sammanhängande höjdsträckningar. Det hela är en oregelbundet vågig slätt, hvars medelhöjd sällan uppnår 100 fot, mestadels långt mindre. Den låga bergås, som genomstryker Simtuna härad af Westerås län, fortgår väl äfven hit, till och genom sydvestligaste hörnet, Åsunda härad, äfvensom de närmast öster derom liggande Trögd och Lagunda, mest i sydlig, sist i östlig rigtning, intill Örsunds å i norr; men den är mera af- än tilltagande i höjd, ofta lägre än de mestadels jemnsides löpande sandåsarne; den uppsticker nästan blott här och der i enstaka ryggar, mellan öppna sädesslätter, många små vattendrag, samt vidsträcktare måssar. Närmast Mälaren synes [ 2 ]landet fordom hafva varit en skärgård, af samma dels jemna, dels småklippiga eller skogiga natur, som är egen för denna sjös ännu kringflutna öar. Mera bestämdt framstår denna slags skärgårdsnatur i de längst i sydost belägna, nästan alldeles af Mälarfjärdar omgifna tvenne härader, Håbo och Bro, der enstaka berggrupper och moar omvexla med sjöar, kärr, sidländta trakter och öppna fruktbara slätter.

Längre i norr, bortom Örsunds-ån, förekommer vestligast en fortsättning af det bergland i smått, som tillhör Thorstuna härad af Westerås län; men här är knappt mera än en enda socken, hörande till Lagunda härad, af fullkomligt samma natur, med flera jemnsides löpande, trånga dalgångar. I vestra delarne af Hagunda och Ulleråkers härader öfvergår bergstrakten till bredare och lägre formationer, med sakta sluttande och derföre sjörika vattendrag, samt skogvuxna hedar. Ännu mera är detta förhållandet längre norr ut, i nordvestra delarne af Bälings och Norunda härader, samt södra delen af Örbyhus, hvilka alla trakter äro närmast likartade med det nästgränsande Wåla härad af Westerås län, och till betydlig del upptagas, såsom detta, af den ås som utgör vattendelaren mellan Mälaren och Dalelfven eller hafvet. Till Mälaren gå nemligen alla vatten från förut nämda trakter, mest i sydostlig rigtning; från länets nordvestra del deremot gå somliga norrut till hafvet, några få bäckar till Dalelfven, hvars sydöstra strand nära åtföljes af landtryggens högsta del. Men hufvudsakligen deruti skilja sig de nordvestra trakterna från de sydvestra och södra, att både kärr- och skogsmarker tilltaga i vidd, och lemna mindre rum för öppna slätter.

Sydöstra delarne af Hagunda och Ulleråker äro ännu af en temligen beslägtad natur med länets sydligaste delar; men i det sednare börjar den mindre vattenrika, ännu mera öppna och fruktbara slätt, som på ömse sidor omger det största af alla vattendragen, Fyris-ån, upptagande Waxala härad och sydöstra delarne af Bälings och Norunda, der blott enstaka berg- eller sandåsar stänga den annars fria synkretsen. Norrut ifrån [ 3 ]Wendels och Danmora-sjöarne, i Örbyhus härad samt Danmora och Leufsta tingslager, möta åter de vidsträckta kärr- och skogsmarker, som äro egna för länets norra del, hvarest man har att söka den fortsatta, här knappt märkbara vattendelaren mellan Fyris-ån och de vatten, som gå norrut; så litet bestämdt fördelande, att många kärr ha utlopp åt båda sidor.

Utefter östra sidan slutligen, i Rasbo och Olands härader, höjer sig landet åter, blir småningom mera kuperadt, dock utan betydliga höjder, har skogsmark, sjöar, kärr och en mängd vattendrag mellan bergbackar, och med sänkning dels åt vester och sydvest till slätten kring Fyris-ån, dels åt öster och nordost till hafvet, genom de mera likartade norra delarne af Stockholms län. Vattendelaren är äfven här att söka i låga skogsmarker, men mindre sanka, och mindre vidsträckta än de förut nämda, och belägna dels ungefär i midten, dels på ringa afstånd från Fyrisån, och alltid närmare än de vester om densamma framstrykande.

De särskildta vattendrag, som mellan de mera eller mindre framstående vattendelarne söka sig väg till Mälaren, äro: Sagån, som här dock blott bildar, i sitt nedersta lopp, ungefär 1 1⁄2 mil långt, den sydvestligaste gränsen mot Westerås län, från hvilket den har sitt upphof. Den går ofvanför Nyqvarns vattenverk mest mellan höga stränder i djup fåra, sedermera på grundare botten, och mottager blott obetydliga tillflöden från närmast i öster liggande socknar, Bred, Tillinge och Theda, alla tre af Åsunda härad, samt utfaller i Oxfjärden, snedt emot den med Ängsön sammanhängande Kurön, som hör till Theda.

Mindre betydande, men mera tillhörig detta län, är Enköpings-ån, som uppkommer af flera grenar från Simtuna och Thorstuna härader, samt går mest söder ut genom nordöstra delen af Åsunda härad, mottagande tillflöden vester ifrån; tills den efter ett par mils slingrande väg, sist genom Enköpings stad, utfaller i innersta hörnet af Svingarnsfjärden. I sednaste åren har man genom uppmuddring åter gjort den [ 4 ]segelbar inemot staden. Om man inberäknar några mindre tillflöden till samma fjärd, blir detta vattendrags hela flodområde en half till en mil bredt, och 2 mil långt, utan betydlig sänkning, likasom alla inom länet. Hit höra, med en medelhöjd, för olika socknar, af 30 till 90 fot öfver Mälaren^[1], Sparsätra, Wårfrukyrka, Tillinge, Svingarn, Theda och Näs socknar, hela eller delvis, alla hörande till Åsunda härad, och begränsade i söder af Ox-, Hjulsta- och Oknebo-fjärdarne, samt omfattande åtskilliga smärre öar.

Inom Trögds härad uppkomma flera mindre vattendrag, genomskära det mest i sydostlig rigtning, och utfalla i Mälarfjärdar, efter ungefär en mils lopp: tvenne i Ekaviken af Stabyfjärden, det ena genom Blackfjärden och andra nu mestadels uttappade sjöar; ett går till Torsvi-, ett till Grysta-, ett till Hummel-, ett till Sishammars-vikarne, alla af Norra Björkfjärden. Ännu ett, som utfaller i Hjelstaviken, hvilken genom Boviken sammanhänger med Norra Björkfjärden, utgör till en del gränsen mellan Trögds och Lagunda härader, men har sitt upphof i det sednare. Till samtliga dessa vatten höra, inberäknade Oknön, Arnön och Grönsön, den sistnämda i Grönsöfjärden, ett område af nära 2 mil i bredd, och 2 till 3 i längd, omfattande Arnö, Kungshusby, Thorsvi, Weckholm, Hacksta, Löth, Lillkyrka, Wallby, Boglösa, Willberga, Litslena och Husbysjutolfts socknar af Trögds härad, samt delar af Biskopskulla, Fröslunda, Girista och Hjelsta i Lagunda. Landets medelhöjd beräknas, kanske för högt, från 50 till 120 fot.

Håbo och Bro härader hafva likaledes blott små vattendrag, som efter högst en mils lopp eller mindre utgå åt alla håll till Mälarfjärdar: ett till Kalmarviken af Norra Björkfjärden; tvenne till Brofjärden, det ena från Örnässjön; ett till Görväln, alla söder ut; vidare ett från [ 5 ]Lejondalssjön norr ut till Sigtunafjärden; och några mindre till Ullfjärden, som åt norr genom Warpsund sammanhänger med Arnöviken vid östra sidan af Lagunda härad, hvarifrån ock ett mindre vatten går till samma vik. Dessa vattendrags samtliga flodområde, inberäknade Däfvensö, Ådö, Stäkes-ön m. fl., upptager ungefär tre mil i längd från sydost till nordvest, med en till halfannan mils bredd från sydvest till nordost. Hit höra, med en medelhöjd af 50 till 70 fot, Öfver- och Ytter-Gran, Kalmar, Tible, Håtuna, Häggeby och Sko socknar af Håbo härad, samt Låssa, Bro, Näs och Ryd af Bro härad, slutligen Kulla af Lagunda.

Ett vida mera betydande vattendrag, ej utan lutning, bilda sjelfva de Mälarfjärdar, som utgöra dessa häraders östra gräns, nemligen Ekoln, Skofjärden, Erikssund, Bondkroken, Sigtunafjärden, Skarfven och Stäkessund, hvarigenom alla de nordligaste Mälarvattnen utgjuta sig i Görväln, efter kanske 5 mils väg, räknadt från öfversta ändan af Ekoln. Erikssund och Stäket hafva strömdrag.

Örsunds-ån, åter blott i sitt nedersta lopp, ungefär 1 1⁄2 mil långt, hörande till detta län, kommer från Thorstuna härad, och går dels genom Lagunda härad, dels, från och med Alstasjön, på gränsen mot Hagunda, alltjemt från vester till öster, tills den utfaller i Låstaviken, som genom Gåran står i förbindelse med Arnöviken i söder, och genom Oxen med Ekoln i öster. Ån mottager ett sydligt tillopp längst i vester, och trenne nordliga, ett på gränsen till Thorstuna härad, och de andra från detsammas östligaste hörn, hvaraf det ena, Lillån, från Bysjön. Till sistnämda tillflöde kommer en större gren från Lill-, Strand- och Stennäs-sjöarne, samt en mängd mindre i de skogiga gränstrakterna af Hagunda härad. Örsunds-ån är numera segelbar blott 3⁄8 mil från dess mynning, till Örsunds bro, och äfven detta ej utan upprensning i de sista åren. — Ännu en annan å från Hagunda härads nordligare trakter utgår i Låstaviken, nemligen Säfva-ån, som dels från Arf-, och Bred-sjöarne, dels från Li-, Möj- och [ 6 ]Gris-sjöarne m. fl., går hufvudsakligen åt sydsydost. Till sjelfva Örsunds-åns område kunna räknas Herkeberga af Trögds härad, Långtora, Biskopskulla, Fröslunda, Girista, Fitja, Holm och Nysätra af Lagunda, samt Gryta och Tible af Hagunda, hela eller delvis, tillsammans upptagande 2 mil i längd, ungefär 1 i bredd från norr till söder. Till Säfva-åns område, minst 2 mil långt från norr till söder, och knappt 1 mil bredt, höra hufvudsakligen Järlåsa, Åland, Tible, Hagby, Gryta, Ramsta, Balingsta och Åker af Hagunda. En vestligare socken af samma härad, Dalby, omgifver ett mindre vattendrag, som utfaller i Ekoln. — Alla sednast nämda länders medelhöjd beräknas från 30 till 180 fot.

Till sistnämda fjärd går dessutom först ett litet vatten från Sätrasjön i Näs socken af Ulleråkers härad; — dernäst Läby-ån, som från Börje- och Fiby-sjöarne i samma härad går åt sydost genom Ekeby sjö, och derpå först åt öster, sist åt söder, upptagande ett område af 2 mils längd, med mindre än 1 mils bredd, hvartill hör en del af Jumkil, hela Wänge och Läby, samt en del af Bondkyrkosocken, alla af nämda härad; och slutligen — Fyris-ån, som med sina grenar, hvaraf fyra äro nära nog så betydliga, som hufvudån sjelf, upptager mellersta delen af länet. Den vestligaste af dessa grenar, Jumkils-ån, kommer från Tarmlången och andra småsjöar vid gränsen mellan Thorstuna och Hagunda härader, går genom Siggfora- och Östfora-sjöarne i yttersta norra hörnet af det sednare, skär likaledes hörnet af Ulleråkers härad, går in i Bälinge, allt öster ut, bildar derpå, under sydostligt lopp, gränsen mellan de två sistnämda häraderna, mottager från nordvest Bälings-ån från vidsträckta kärr kring sjön Bången, samt utfaller, efter ungefär 3 mils väg, i Fyris-ån, midt för vestligaste gränsen af Waxala härad, 1 1/2 mil från Ekoln. — En mil nordligare utfaller Björklinge-ån, som bildas af Wilsåkers-ån från Bälings härad, och Wisjö-ån från Welången och Wisjön i Norunda, och under sydostligt lopp utgör gräns mellan dessa 2 härader, tills den efter 2 mils väg [ 7 ]träffar Fyrisån. — Åter en mil nordligare utgår den mera långväga Wendels-ån. Denna kommer från Gård- eller Tobo-sjöarne på gränsen mellan Örbyhus och Olands härader, går åt öster till Tegelsmorasjön inom det sednare, och mottager der ett nordligt tillflöde från träsk, som äfven hafva aflopp till hafvet genom Strömarns eller Hilleboda-ån. Derpå går detta vattendrag söder ut genom den långa och smala Wendelsjön, och den mindre Burungesjön, vidare åt sydost genom Norunda härad, der Långsjöns vatten tillstöter från vester, och förenar sig med Fyris-ån midtför vestligaste hörnet af Rasbo härad.

Sjelfva Fyris-ån kommer från en mängd, i betydlig mån genom menniskohand bildade eller förenade sjöar i Olands härad, samt Dannemora och Löfsta tingslag: såsom Lillbiasjön i norr, vid ändan af en af de få bergdalar, som detta län företer; den af flera smärre sjöars förening uppkomna Österby-damm, och Hammar-dammen i söder, i hvilken sednare ett ännu sydligare tillopp möter, från Rastsjön, på gränsen till Rasbo härad, samt Slagsmyran. Båda grenarne förenas i Filmsjön, hvars vatten går åt vester till Grufsjön, och derpå åt söder till den långa Dannemorasjön, som åter från öster mottager Harviken, hvilken ock står i förbindelse med Slagsmyran. Alla dessa sjöars yta ligger föga under landets medelhöjd, äfven föga under mellanliggande åsars. Från Dannemora-sjön går ån först vidare söder ut genom Stock- och Knifsta-sjöarne samt Wattholma bruksdamm, alla i Norunda härad; böjer sig derpå småningom åt sydvest, under flera krökningar, utgörande gränsen för Norunda och Bälinge härader mot Rasbo och Waxala, och mottager efter hvarandra från nordvest de förut nämda Wendels-, Björklinge- och Jumkils-åarne; vänder sig slutligen åt sydost, mellan Ulleråker och Waxala härader, går genom Upsala stad, bildar sjöarne Lilla och Stora Föret, af hvilka den förra mottager åns enda tillflöde af betydenhet från östra sidan; samt utfaller, efter kanske 7 mils väg, i Ekoln vid Flötsund. [ 8 ]Fyrisåns östliga tillflöde heter Funbo-ån. Denna upprinner i Närdinghundra härad af Stockholms län, och kommer in i Rasbo härad genom Långsjön, der den från norr mottager ett nära 2 mils långt tillflöde; den går derpå åt sydvest till den långa Funbosjön, der ett mindre vatten från Tomtasjön i vester tillstöter; vidare åt söder och sydvest, åter förstärkt af tvenne små vatten från vester, och ett från öster, från sjöarne Ramsen, Trehörningen och Gorren, samt utgör gräns mot Långhundra härad af Stockholms län; slutligen tager den en vestlig rigtning genom Waxala härad, tills den utfaller, som sagdt är, i Lilla Föret, efter 2 till 3 mils väg inom länet.

Till Fyrisåns månggreniga, och derför vidsträckta flodområde, af minst 6 mils längd från norr till söder, och 2 till 5 mils bredd, höra här, utom en del af Järlåsa socken i Hagunda härad, hufvudsakligen Jumkil, Börje och Bondkyrke socknar af Ulleråker; Bälinge, Åkerby och Skuttunge af Bälinge; Björklinge, Ehrentuna, Lena, Wiksta och Tensta af Norunda; Wendel af Örbyhus; Tegelsmora, Dannemora, Film och Morkarla af Olands härad samt Dannemora och Löfsta tingslager; Kil, Rasbo och Funbo af Rasbo; samt Gamla Upsala, Waxala och Danmarks socknar af Waxala härad. Oaktadt denna temligen betydliga omfattning, är dock vattenmassan, äfven i sjelfva hufvudån, ungefär som i Uplands åar i allmänhet, ganska ringa, utom under höst- och vårflöden, eller när ovanligt regnig sommar inträffar, då åter öfversvämningar förekomma i lågt belägna trakter, såsom Kungsängen vid Föret o. a. Den egentliga strömfåran är gemenligen djup och smal, mellan låga och sanka, eller höga och branta stränder, men igengrundad här och der, så att segelfarten blott genom muddring kan hållas öppen 3/4 mil från Flötsund, till Upsala stad. Sänkningen i alla dessa vattendrag är obetydlig, kanske 100 fot, eller något deröfver, ehuru de på flera ställen, vid sågar, qvarnar och andra vattenverk, Fyrisån sjelf äfven vid tvenne jernbruk, och i Upsala stad, hafva mera eller mindre ansenliga fall. Landets [ 9 ]medelhöjd beräknas, för olika socknar, från 30 till 300 fot, det sistnämda utan tvifvel för högt tilltaget.

Af de vatten, som inom eller ifrån detta län utgjuta sig i hafvet, är det vestligaste helt obetydligt, kommer från sjön Trosken i Gefleborgs län, och utgår genom yttersta hörnet af Elfkarleby socken i Örbyhus härad, vid Harnäs masugn. Dernäst följer den ansenliga Dalelfven, som under sitt nedersta lopp från Hedesundafjärden, ungefär 3 mil långt, går igenom nämda härad i rigtning mot nordnordost. Den bildar flera sjöar, sönderdelade af öar och holmar, eller skiljda från hvarandra genom forssar, och ända till Elfkarlö bruk omgifna af lågt land, som öfversvämmas, till större eller mindre vidd, under de tre gånger om året inträffande flodtiderna: nemligen Bäckfloden efter islossningen i de närmaste bäckarne, dernäst Dalfloden från åarne i Dalarne, och slutligen Fjällfloden från de aflägsnare fjällen vid Norges gräns. Nästan hela elfvens område inom länet, af knappt en mils bredd, är emellertid ett slags högland: vattnet sjelf har nemligen vid Söderforss bruk 173 fots höjd, i Untrafjärden 153, ofvanför forssen vid Marma 108, ofvanom Elfkarlö bruk 104, nedom Tanforssen 73, ofvanom Elfkarleby fall 63, och nedom detsamma 12 fot. Här förenar sig elfven till ett helt, af inskränkt bredd, men delar sig åter, en half mil längre ned, vid sitt utlopp i hafvet, kring några holmar. Man kan räkna till dess område en mindre del af Tierp, hela Söderforss och större delen af Elfkarleby socken, alla i vestra delen af Örbyhus härad.

Från Wåla härad af Westerås län, och sjön Temnaren vid dess gräns, kommer Tierps-ån, går först åt nordvest genom kärr, derpå mest åt nordost, mottager flera små tillflöden, äfven från träsk, kring Tösjön, Wisjön och Wiggen, Träsksjön och Sandbysjön, alla i vester, drifver tvenne jernbruk, utom andra vattenverk, och utgår vid Carlholms bruk i Wesslands- eller Löfstafjärden, efter ungefär 4 mils lopp inom detta län; till dess flodområde hörer hufvudsakligen midten af Örbyhus härad, eller Tierp, Tolfta och Wesslands socknar, [ 10 ]till en bredd af ungefär 114 mil, med en sänkning af omkring 70 fot i sjelfva dalgången, och en beräknad medelhöjd för landet af 100 till 200 fot. — Östligare utfaller i samma fjärd den mindre betydliga Hilleboda-ån, som kommer från sjön Strömarn på gränsen mellan Örbyhus härad och Dannemora tingslag, der dess källor sammanfalla med Wendels-åns; den går för det mesta norr ut, mottager små tillflöden från ömse sidor, drifver åtskilliga verk, samt utgår efter ett par mils väg genom Löfsta socken, hvaraf största delen, ej en mil bred, med 60 till 90 fots medelhöjd, hör till dess område. — Längst i nordost är ett af kärr, mera än af sjöar bestående vattensystem, hvartill höra Barknåra-, Lönn-, Fomar- och Hjelmunge-sjöarne, med utlopp genom Slada-ån till Slada-viken af hafvet; men en del af Barknårekärren hafva äfven ett annat, gräfvet utlopp till den sydligare Barknåra-viken. Hit hör blott största delen af Hållnäs socken i Löfsta tingslag, ungefär 2 mil lång från nordvest till sydost, och en mil bred, med högst 100 fots medelhöjd. — Längre i söder går Löfsta- eller Forssmarks-ån. Den uppkommer från träsket Floran, går genom Äng- och Wika-sjöarne åt nordost till Finnsjön, som mottager tillflöde från Fälaren i vester, bildar derpå de nordligare Lillvass-, Åkerby- och En-sjöarne, vänder sig från och med Löfsta bruksdamm åt öster, går genom Skälsjön och Åsjön, och derifrån åt sydost till Forssmark i Stockholms län. I Skälsjön utfaller Tannsjön från söder, hvars dalgång å andra sidan står i förbindelse med Lillbiasjöns. Af ett östligare tillflöde ligger blott sjelfva upphofvet, Älgsjön, till en del inom Upsala län. Hela flodområdet, här öfver 2 mil långt och 1 mil bredt, upptager delar af Film, Löfsta och Hållnäs socknar.

Till samma trakt, som sistnämda å, men från helt olika ursprung, går den s. k. Olands-ån, en af de betydligare i hela Upland. Den upprinner från Ofvansjön långt öster ut i Rasbo härad, går åt norr till Olands härad, och genom Lydingesjön, mottager ett nordligt tillflöde, vänder sig derpå [ 11 ]åt nordost och bildar Tåsjön, förstärkes ytterligare från norr, böjer sig åt öster, och går genom Stamsjön, som mottager Wiksjöns vatten från söder, samt genom norra ändan af Ginningen, allt på gränsen till Närdinghundra härad, hvarifrån ock flera tillflöden komma. Från sistnämda sjö tager ån snart en nordlig rigtning, förstärkes från Mörtsjön i vester, bildar under en mils väg gränsen mot Frösåkers härad af Stockholms län, upptager Gimo bruksdamms vatten, äfven från vester, och ej utan sammanhang med Österby-vattnen, och går slutligen in i nyssnämda härad. Hela dess lopp inom Upsala län är ungefär 4 mil långt, flodområdet 2 mil långt och lika bredt, omfattande, med en beräknad medelhöjd af 180 till 300 fot, hufvudsakligen Stafby, Tuna, Alunda, Morkarla, Ekeby och Skefthammars socknar, alla af Olands härad. — I länets östligaste hörn, bortom Olands å, der den går ut ur Ginningen, ligger slutligen en del af den långa sjön Wellen, på gränsen till Närdinghundra härad, genom hvilket den har sitt utlopp.

Af ofvanstående synes att Upsala län har en stor mängd vattendrag, men, som redan antydt är, alla utom Dalelfven af obetydlig vattenmassa, långsamt framflytande genom sanka skogsbygder eller på öppna slätter, och med ett högst oregelbundet lopp, i ofta vexlande rigtningar; så att landets hela höjd- och dal-system är utan skarpt bestämda drag, likasom utan ansenliga dimensioner. — Ej beroende af detsamma, fastmera i ofta motsatta rigtningar, men mera reguliert, och med ej mindre betydenhet för de särskildta orternas naturbeskaffenhet, gå flera sandåsar igenom länet; mest från norr till söder. Den betydligaste kommer från Gefleborgs län, afbrytes af Dalelfven vid Elfkarleby, går åt sydost tvärt igenom hela Örbyhus härad; mötes vid Tierps kyrka af en gren från Wesslands socken i nordost, och vid gränsen till Norunda af en annan från Tegelsmora och Wendels socknar; fortgår tvärt igenom sistnämda härad till östra ändan af Bälings, och den vestra af Waxala, der åter en gren möter utefter Fyrisån, ifrån Tensta socken; följer derpå nämda å på vestra randen, bildar Kungsparken vid Upsala, och går [ 12 ]vid Flötsund inåt Stockholms län. Men en gren uppsticker i Sko-bygden, vid Gårans och Arnöfjärdens östra strand, samt vid Ullfjärdens vestra, går genom Kalmar, Bro och Låssa socknar till Mälaren, och bildar åtskilliga öar mellan Norra Björkfjärden och Brofjärden. Mindre betydande för detta län är en sandås, som från Thorstuna härad går inåt Åsunda, följer dess gräns mot Lagunda, genomskär östra delen af Wårfrukyrka socken, bildar till en del grunden för Enköpings stad, och återfinnes slutligen i Mälarens öar.

För jord- och berg-arternas inbördes förhållanden och landets deraf följande mottaglighet för mensklig odling, är länets fördelning vester och öster om Fyris-ån, samt inom den vestra delen, norr och söder om Örsunds-ån mest betydande^[2]. »Nordens äldsta grundberg, den Röda Graniten, upptager så allmänt vestra länets norra del, att undantagen äro för obetydliga att här särskildt uppräknas. Den utgör länets mest öfver hafvet höjda del, isynnerhet emot Dalelfven, och bildar ett mera eller mindre kuperadt land, som särdeles mot Westmanland och Gestrikland är sandfylldt och skogbeväxt; men ju närmare mot Fyris-ån, desto mera vidga sig dalbottnarne emellan kullarne till odlingsbarare land, som slutligen i hufvuddalen antager karakteren af slättland, isynnerhet i Bälinge, Ehrentuna, Lena och Tensta socknar; äfvensom uti en del af Läby, Ramsta, Gryta, Balingsta, Åker, Dalby och Näs, omkring Ekoln och Låsta-viken belägna socknar, der berggrunden är syenit.»

»Vestra Uplands södra del har grå granit och gneis till berggrund, som emot Låsta-viken, genom upptagande af hornblende, blir syenit-artad. Här som vanligt bildar den ett flackt och vågigt, med glesa kullar bespäckadt land, hvars allmänt odlade dalar sällan uppnå 30 fots höjd öfver hafvet.»

[ 13 ]»Länets östra del, emellan Fyris-ån och Roslagen eller Stockholms län, företer deremot mera omvexling: utefter Fyris-ån, alltifrån Håkansbo och Tannsjön, i dalens norra ända, ned till Lagga-ån i Waxala och Dannemark, sträcker sig, efter dalens östra sida, på en bredd af 13 och 12 mil, en rygg af någon gång kalksten, men merendels hälleflinta, som, ehuru låg och föga utmärkt, likväl fördelar länets nordöstra vattendrag till Roslagen, och föranleder de sydöstra att, medelst en omväg åt Funbo, kringgå den i Waxala och Dannemark, ända mot Lagga socken, sig utvidgande ryggen, för att sedan genom Funbo- eller Lagga-ån återkomma till Fyris-ån nära dess utlopp i Dannemark. Uti denna rygg äro de grufvor belägna, som gifva det verldsbekanta Dannemora-jernet. Öster om Flintryggen återfinner man den röda graniten i Morkarla, Alunda, Ekeby och Tuna socknars mera kuperade land; men i Kil, Stafby, Rasbo och Funbo har man ett kullbeströdt gneissland, med öppna dalar.»

»Ehuruväl fruktbarhetens aftagande inom granitbergena, relativt till den öfriga berggrunden, är ögonskenlig, och dess många sandfyllda trakter förblifva skogsland, så förekomma likväl äfven derinom icke så obetydliga lerfyllda bassiner, som jordbruket redan tillegnat sig; många äro dock ännu föga vidrörda, af dem som i detta klimat, åtminstone med tiden, kunna blifva försäkrade mot den frost, som gerna vill härflyta af granitbergens benägenhet att innesluta underjordiska dess fördjupningar befintliga vattensamlingar. Det öfriga landets fruktbarhet, som uti de till stora slätter utplanerade dalbottnarne kring Fyris-ån är så öfvervägande, härleder sig icke blott af en fruktbarare berggrund, utan hufvudsakligen från den stora inundation, som fordom egde rum, då enligt många efterlemnade märken, Mälaren vid Stockholm och Södertelje var uppdämd till mera än 100 fot öfver dess nuvarande vattenyta, och under hvilken period dessa trakter erhöllo den fertila betäckning af snäckblandad lera, som man ännu finner, af plogen orörd, vid stränderna kring Fyris-ån nedom Upsala, och som i förening [ 14 ]med det mildaste klimat i mellersta Sverige, gjort Mälare-dalen i allmänhet till en af de fruktbaraste delar af landet.»

»Till teckniska behof lemna bergen, utom den så värderade jernmalmen, som hufvudsakligen brytes i Dannemora, Film, Loka och Hållnäs socknar, endast kalksten från Gökum i Dannemora, Solberga i Wendel, och Wattholma i Lena socknar.»

Klimatet, som i bredd med berg- och jord-arter för vextligheten är afgörande, gynnas här af landets nästan insulära läge, och dess ringa medelhöjd öfver hafsytan. Vid Upsala, nästan i midten från norr till söder, visserligen nära sjön, men i en för nordanvinden öppen, slät dalgång, är medeltemperaturen för jord och vatten blott några få minuter lägre än vid Hufvudstaden längre i söder, mellan Saltsjön och Mälaren. De delar af Upsala län, som ligga utmed eller omgifna af de större Mälarfjärdarne, i jemnbredd med Stockholm, torde hafva i det närmaste samma medeltemperatur som denna stad. De nordligare bygderna åter ligga emot Saltsjön; och de inre slutligen, på föga afstånd, äfven de, från vattnen, och med ringa upphöjning öfver slätterna å ömse sidor, kunna ej betydligt skilja sig från dem i klimatiska förhållanden så vidt ej de kärriga skogsmarkerna förorsaka sänkning i värman. Snö och is begynna väl gemenligen något tidigare, och försvinna sednare uppåt landet, än nedåt de stora vattnen; särdeles islägga sig sjelfva Mälarfjärdarne sent nog, ofta först vid årets slut; men deras is trotsar deremot merendels det egentliga vårflödet; viker blott för den starkare Aprilsolen, och fördröjer, genom vindarnes afkylning, vegetationens fortkomst för hela landet.

Tillämpar man hvad sagt är om jordmån och klimat i allmänhet, och den af båda beroende vextligheten, på länets särskildta delar, kan man räkna dessa förhållanden såsom missgynnande egentligen blott för de högre delarne af Hagby, Tibble, Åland, nästan hela Järlåsa, delar af Jumkil och Tierp, nästan hela Elfkarleby, halfva Wessland och Tolfta, nästan hela Hållnäs, och en stor del af Morkarla; der mindre den föga betydande medelhöjden, än rikedomen på nästan stillastående [ 15 ]vatten, eller jordens sandhaltighet, eller mullens tunnhet ofvanpå berghällen, eller allt detta på en gång hindrar kulturens framsteg. I de lägre delarne af samma socknar, och i de närmast nedanföre belägna, särdeles af Rasbo och Olands härader, samt de norra tingslagerna, äro nämda egentliga hinder af naturen eller genom mensklig flit försvunna eller minskade; leran är der ock rådande öfver svartmylla, klapper och sand, men ej utan blandning med dem. På den öfriga rätta slättbygden i Åsunda, Trögds och Waxala härader, samt delar af Hagunda, Lagunda, Ulleråker, Bälings och Norunda, der läget mot sjön eller i öppna slätter göra klimatet mildast, är ock jordmånen den bästa, en hård och styf lera, starkt drifvande, så snart ej alltför ihärdig torka eller väta förstörer vexten i dess brodd, eller i dess mognad.

Upsala läns Flora är derföre ock bland de rikare i Sverige, eller åtminstone Uplands i sin helhet den rikaste i det egentliga Svealand. Den beräknas omfatta öfver 700 phanerogamer, och deraf torde väl ej många saknas inom detta län, med dess omvexling af lera, berg och sand, af strandbygder vid sött och salt vatten, af slätter och skogsmarker. Mellersta Sveriges vanliga trädslag finnas här alla, äfven eken, ehuru den synes föga trifvas, utom på öar i Dalelfven. Tall och gran utgöra mestadels skogarne, dernäst björk och asp; men föga återstår af fordom större skogstillgångar. Äfvenledes äro de för samma del af riket vanliga sädesslag, hvete, råg, korn och hafre här mera eller mindre allmänt och med framgång odlade, och länet räknas bland Sveriges, rikaste sädes-orter.

På mineralhaltiga källor är ingen brist, ehuru för närvarande knappt någon mera än den utanför Upsala stad belägna i större mån begagnas. Af källor för vanligt dricksvatten äro äfven de i Upsala befintliga mest ryktbara, för godhet eller rikedom.

[ 16 ]Upland, och ej minst den del deraf, som nu utgör Upsala län, är ostridigt bland det egentliga Sveriges först bebygda orter. Framför allt gäller detta om trakten utefter Mälarens norra strand, och kring dess nordliga fjärdar, samt den utfallande åar, Fyris och Örsunds. Det är ett bland grafhögarnes, runstenarnes^[3] och sagominnenas rätta hemländer. Äldst kanske af alla är Håbo härad — i dess fordna vidd, omfattande äfven Sankt Pehrs, Wassunda och Haga socknar öster om Skofjärden, och troligen det nuvarande Bro härad — såsom det ock i äldre jordeböcker innehar första rummet, och genom sitt läge mellan vatten, fordom sannolikt på alla sidor, har egnat sig väl för tidig kultur och tidigt vikingalif. Håtuna (Hatunir, de höga gårdarne) synes ha varit dess rätta konungagård, i hvars nejd, vid det ännu i jordaboken så kallade, För Sigtuna (de gamla sjögårdarne)^[4], sednare Signildsberg, Oden eller den bosättning, som hans namn företräder, kanske först slagit sig ned, ofvanför det yngre, sedermera ryktbara Sigtuna. Vid det förra vilja ock flera söka det Birka, eller den köpstad, der christendomen först blifvit för Svear predikad; och några söka på sjelfva Håtuna sätet för Konung Björn »at Haugi». Det vissa är, att hela denna bygds minnen gå långt bortom all säker historia. Likaledes det längre upp belägna Upsalas, der sagan låter Odens närmaste efterföljare slå sig ned, utan tvifvel vid det nu s. k. [ 17 ]Gamla Upsala, hvars högar äro de ansenligaste i Sverige. Beprisade af sagan äro ock Fyris-åns stränder, Fyrisvall, och Ullarakir, sannolikt det nuvarande Ulltuna, samt flera andra ställen i samma och i andra nejder.

Ej mindre förekommer i de äldsta skriftliga handlingar en stor mängd ortsnamn, utvisande Svealands äldsta städer, kloster och kyrkor, Sigtuna, Upsala, Enköping, Wiby, Sko, Hagby m. fl., och klostrens eller kyrkornas tillhörigheter; och särdeles i 1300-talets diplomer återfinner man de äfven i de samtidiga gamla lagarne förekommande tre Folklanden, Uplands ursprungligen särskildta beståndsdelar, Tiundaland, Attundaland och Fjerdhundraland, med deras olika Hundaren eller härader, hufvudsakligen de nuvarande, utom i norr, samt Roden, Roslagen, utefter kusten; allt i bredd med en ej fullt dermed öfverensstämmande kyrklig indelning i provinciæ (prosterier) och parochiæ (socknar)^[5]. Af alla socknar, som nu finnas i länet, saknar man i dessa gamla handlingar ej någon alldeles, utom tvenne, Elfkarleby och det [ 18 ]i nyare tider bildade Söderforss; och det förra namnet finnes såsom ortsnamn. Många socknar, som nu äro annexer, hade då egna curati, kyrkoherdar. För de flesta pastorater har man uppletat sådana från 1300-talet, kaplaner från det i kyrkans häfder betydelsefulla året 1593. — Den verldsliga indelningen synes hufvudsakligen deruti hafva afvikit från den kyrkliga, att Roden blott i den förra, i viss mån, utgjort ett eget för sig, åtminstone i afseende på krigsutrustning, i det att derifrån utgick skeppsmanskapet, likasom det egentliga krigsmanskapet ur Folkländerna; hvaremot den förras särskildta delar lydt under de sednares folklandsting, likasom under deras prosterier^[6]. Tiundalands Roden sträckte sig utöfver hela Gestrikland.

I hufvudsaken instämma med de vittnesbörd, som skriftliga dokumenter gifva, äfven traditionela uppgifter om Folkländernas gränser: att Tiundaland åt sydost sträckt sig till Stäket, åt sydvest till Örsunds bro, och Fierdhundraland derifrån till Sævu ström, Sagån, i vester; och att det förras norra gräns gått genom Skepthamar och Wendel, ursprungligen blott till Otanda mor (den oländiga skogen eller Olands skog, redan på 1300-talet Morkarla socken af Oland), ett betecknande namn för dessa inre trakters sednare odling. Om nemligen hvad som är sagdt om diplomernas rikedom på gamla ortsnamn, egentligen gäller de södra slättbygderna, i mindre grad den norra skogs- och skärgårdstrakten, gäller det minst den nuvarande bergslagen på sjelfva landthöjden, hvars odling till ej ringa del daterar sig från de sista seklerna, då utlänningar här först [ 19 ]gåfvo rätt lif åt den industri, som nu gör denna ort till en af de vigtigaste i riket. Samma resultat vinnes, om man ser på befolkningens olika täthet i de särskildta orterna; ty om ock jordmånens olika mottaglighet för kultur har mycket inflytande på folkmängdens tillvext, så uppsökes och upptages å andra sidan alltid den jord först, som är för det mest odlande af alla yrken, åkerbruket, den mest tjenliga. Och just af detta skäl har odlingen i alla härader på länets fasta land synbarligen utgått uppefter och från vattendragen inåt skogsbygderna, ty de ligga alla i långsträckt form utefter åarne eller deras grenar. För öfrigt gäller kanske för nästan alla delar af detta län, om någorstädes i riket, att de fordom en gång varit nära nog lika tätt bebygda som nu, att döma äfven af folksägner, som, ej utan grund af tydligen sig företeende spår, omtala och utvisa mången bygd, som varit odlad, men i följd af pest eller krig, såsom under K. Carl XII:s tid, blifvit ödelagd, och nu är öfvervext af skog.

De förändringar, som af Sverige småningom gjort ett rike, framstå naturligt nog i Upland bestämdare än någonstädes annars: så Upsala konungadömes utsträckande öfver Folklanden först, och dernäst vidare omkring; ehuru ej utan omvexling, för de inre strider, som christendomens införande framkallade, och som här räckte öfver tvenne sekler. Så ock Folklandens och Rodens förening under en landskapslag, en af dem som förberedde en allmän landslag. Bland sednare, jemnförelsevis mindre betydande ändringar i landets administrativa indelning, hör sednast till K. Gustaf I:s tid, att de delar af Fjerdhundra och norra Tiundaland kommit under Westerås lagsaga och län, som sedermera hört derunder; åtminstone räknas de, jemte Åsunda härad, som snart återfinnes under Upland, till besagda län år 1558^[7]. [ 20 ]Gestrikland skiljdes under medeltiden från Upsala län, svårligen från dess lagsaga. Allt det öfriga af de tre Folklanden och Roden nämnes gång efter annan under medeltiden såsom hörande under Uplands lagman, och under befallningsmän i Sigtuna, Upsala, slutligen Stockholm, men då med det undantag, att Upsala och Örbyhus läner ofta nämnas såsom särskildta. På 1640-talet gjordes ett försök att bilda två landshöfdingedömen, Upsala och Stockholms, men det kom ej rätt till verkställighet förrän 1714, då ock förut nämda tre socknar^[8] af Håbo härad lades till det sednare; längre fram i samma sekel har en del af Hökhufvuds socken (Sandby åtting) blifvit utbytt mot en del af Ekeby (E. åtting). Lagsagans utsträckning synes, hvad sjelfva Upland angår, ha varit oförändrad; i nyaste tider var Upsala län för sig med Westmanland och Dalarne förenad till ett helt i detta afseende, tills sednast hela denna rätts-instans upphört. Domsagornas, äfvensom fögderiernas indelning har undergått åtskilliga förändringar, särdeles 1718 dock blott övergående. — Upsala stift omfattade i fordna tider, såsom nu, både de tre Folklanden och Roden i deras vidsträcktaste omfång, men dertill äfven hela det Svenska Norrland, samt det under Norge lydande Jemtland, och inskränktes först på 1640-talet till Helsinglands norra gräns. Prosteriernas fördelning har varit underkastad mycken omvexling. Erkebiskopsdömets ålder räknas från 1163; ännu några decennier längre tillbaka nämnas biskopar i Upsala, och förut åtminstone en i Sigtuna.

Upsala läns nuvarande indelning för civil förvaltning, under inseende af landshöfdinge-embetet i Upsala, är i 6 fögderier och 18 länsmans-distrikter; för lagskipning i 3 domsagor och 17 härader eller tingslager, i det 2 af de egentliga 13 häraderna, Örbyhus och Olands, sönderfalla i 3 tingslager hvar. Härtill komma i båda afseendena två städer, med hvar sin magistrat och rådhusrätt; Upsala hade till innevarande års början särskildt kämnersrätt. [ 21 ]Med afseende på bergverksdriften utgör länets bergslag en del af Uplands och Roslags, som åter hör till Uplands och Gefleborgs bergmästaredöme. För medicinalvården finnas här 2 provincialläkare, i Upsala och Enköping, hvaraf den förre tillika är stadsläkare; 3 distriktsläkare, i Bro och Håbo härader, vid Gimo, och vid Örbyhus; 1 stadsläkare och kirurg, i Enköping; 1 hospitals- och 1 lasaretts-läkare, båda i och vid Upsala; samt tvenne djurläkare. Af postverket höra hit 1 postinspektor, i Upsala, och 3 postmästare, i Enköping, Ekolsund och Tierp. För öfrigt finnas inom länet 1 förste och 1 andre landtmätare, samt 6 kommissionslandtmätare; 1 öfverjägmästare, 1 salpetersjuderidirektör o. s. v.; allt utom lägre tjenstemän, eller de vid enskildta verk anställda. — I militäriskt hänseende höra hit största delen af Uplands infanteri-regemente, 957 numror; mera än hälften af Lifregements dragoner, 280 numror, utom befäl, spel etc., allt af fjerde militärdistriktet; kustorterna vid Saltsjön uppställa 61 båtsmän till Norra Roslags första kompagnie af Stockholms station. — För den kyrkliga förvaltningen slutligen hör länet till Upsala erkestift, hvaraf 11 prosterier, hela eller delvis, ligga härinom, med tillsammans 60 hela och 3 halfva pastorater, 88 socknar, allt utom smärre sockendelar.

Som vanligt äro dessa särskildta fördelningar ej alltid i öfverensstämmelse med hvarandra, minst de verldsliga å ena sidan, de kyrkliga å den andra^[9]. Vi hänvisa till nedanstående not och hosföljande tabell. [ 22 ]

Civil Administration och Landslagsjurisdiktion.
3 Domsagor	6 Fögderier.	17 Tingslag.	86 socknar, utom sockendelar.
Bro, Håbo, Trögds o. Åsunda häraders.	Första Fögderiet.	Bro härad.	Näs, Vestra Ryd, Bro, Låssa.
		Håbo h.	Tibble, Håtuna, Häggeby, Sko, Kalmar, Ytter-Gran, Öfver-Gran.
		Trögds h.	Weckholm, Thorsvi, Kungshusby, Hacksta, Löth.
	Andra Fögderiet.	Trögds h.	Willberga, Lillkyrka, Boglösa, Wallby, Bond-Arnö, Husby Sjutolft, Litslena, Herkeberga.
	Andra Fögderiet.	Åsunda h.	Näs, Theda, Svinnegarn, Tillinge, Wårfrukyrka, Sparrsätra, Bred.
Lagunda, Hagunda, Ulleråkrs, Bäling, Waxala, Rasbo häraders.	Tredje Fögderiet	Lagunda h.	Kulla, Holm, Hjelsta, Fittja, Girista, Fröslunda, Biskopskulla, Långtora, Nysätra.
		Hagunda h.	Vester-Åker, Dalby, Balingsta, Gryta, Ramsta, Hagby, Tibble, Åland, Järlåsa.
		Ulleråkers h.	Näs, Bondkyrka, Läby, Wänge, Börje, halfva Jumkil.
	Fjerde Fögderiet	Bälinge h.	Åkerby, halfva Jumkil, Bälinge, Skuttunge, (en gård af Harbo).
		Waxala h.	Danmark, Waxala, Gamla Upsala.
		Rasbo h.	Funbo, Rasbo, Kil, en del af Erentuna, halfva Lena.
Olands, Norunda m. m. häraders och tingslagers.	Femte Fögderiet.	Olands h.	Stafby, Tuna, Alunda, Morkarla, Ekeby, Skefthammar.
	Femte Fögderiet.	Löfsta, samt Film och Dannemora tingslager.	Dannemora, Film, Tegelsmora, Öster-Löfsta; Hållnäs.
	Sjette Fögderiet.	Norunda h.	Erentuna (större del.), halfva Lena, Tensta, Björklinge, Wiksta, (några gårdar af Harbo).
	Sjette Fögderiet.	Wendels, Tierps, Wesslands o. Elfkarleby tingslager; Örbyhus härad.	Wendel, Tierp, Tolfta, Wessland, Söderforss, Elfkarleby, (en gård af Öster-Wåla).

[ 23 ]

Kyrklig Administration.
11 Prosterier af Erkestiftet, hela eller delvis.	60 pastorater, utom delar af fyra; 88 socknar, utom smärre delar.
Håbo.	Näs och V. Ryd, Reg. 2 kl. Bro och Låssa, Patr. 2. Håtuna och Tibble, Kons. 2. Häggeby, K. 3. Kalmar, K. 3. Öfver- och Ytter-Gran, R. 2. Skokloster, P. 3.
Trögd.	Weckholm, Kungshusby och Thorsvi, R. 1. Hacksta och Löth, K. 2. Willberga, K. 2. Lillkyrka och Boglösa, K. 2. Wallby och Arnö, K. 2. Husby Sjutolft, R. 3. Litslena, K. 2.
Åsunda.	Näs, K. 3. Theda, K. 3. Tillinge och Svinnegarn, R. 1. Enköping och Wårfrukyrka, R. 2. 5parrsätra och Bred, K. 2.
Lagunda (ej helt).	Holm och Kulla, P. 3. Fittja och Hjelsta, K. 3. Girista och Gryta, K. 2. Biskopskulla och Fröslunda, R. 1. Långtora och Herkeberga, K. 2. Nysätra (med Österunda af Westerås län), R. 2.
Hagunda.	Vester-Åker och Dalby, P. 2. Balingsta, K. 2. Hagby och Ramsta, Präb. 2. Tibble och Åland, K. 3. Järlåsa, P. 3.
Ulleråker.	Näs, Pr. 3. Wänge och Läby, K. 3. Börje, Pr. 2. Åkerby och Jumkil, K. 2. Bäliuge, Pr. 1. Skuttunge, K. 2.
Domprosteriet.	Upsala, Pr. 1. Trefaldighets- eller Bondkyrka, Pr. 2.
Waxala (ej helt).	Danmark, Pr. 2. Waxala, Pr. 2. Gamla Upsala, Pr. 2. Funbo, K. 2. Rasbo och Kil, K. 1.
Norunda.	Erentuna, K. 3. Lena, K. 3. Tensta, K. 2. Björklinge, K. 2. Wiksta, K. 3.
Olands och Frösåkers (ej helt).	Tuna och Stafby, K. 2. Alunda och Morkarla, R. 1. Ekeby (med Bladåker af Stockholms län), K. 3. Skefthammar (annex till Hökhufvud af samma län, R. 2).
Örbyhus.	Wendel, R. 1. Tierp, R. 1. Wessland och Tolfta, K. 2. Söderforss, P. 3. Elfkarleby, R. 3. Dannemora, K. 3. Film med Österby bruk, K. 3. Tegelsmora, P. 3. Öster-Löfsta med Löfsta bruk, P. 2. Hållnäs, P. 3.

[ 24 ]Länets landsbygd innehöll vid 1847 års slut 4275 131⁄480

oförmedlade, 3559 37⁄96 förmedlade mantal^[10], samt 3948 lägenheter af åtskilliga slag; stadsegorna utgjorde tillsammans 57 3⁄8 mantal. År 1844 räknades^[11], på 3557,43 mantal, 1502,88 af skatte natur, 499,59 af krono, 1554,96 af frälse.

Om först ofvanstående förmedlade hemmantal för landsbygden, 3559 37⁄96, fördelas på länets hela areal, skulle uppstå ett medeltal af 77 mantal på qvadratmilen; men i de två sydligaste fögderierna, vid den egentliga Mälarkusten, gå p. m. 127 [ 25 ]mantal på en qv. mil, i de två mellersta 101, i de två nordligaste 49; och detta lägsta medeltal gäller ock ungefär för de socknar särskildt af de mellersta fögderierna, som ligga, helt eller delvis, i skogsbygden, hvaremot de öfriga, invid sjön eller Fyris-ån, dela de sydligares ställning i detta fall, som i de flesta andra.

Fördelar man hela arealen på landsbygdens 86 socknar, erhålles till medeltal för en sockens vidd ungefär 12 qv. mil; men i verkligheten upptaga tre socknar mindre än 110 hvar, sexton andra under 15, ännu sjutton under 12, blott tolf öfver 1, och deraf tre öfver 2 qv. mil hvar. Kulla innehåller endast 113, Tierp öfver 3 qv. mil, eller så mycket som Håbo och Bro häraders 11 socknar tillsammanstagna. De två sydligaste fögderierna, med tillsammans 31 socknar, upptaga ej fullt 9 qv. mil; det tredje fögderiet, med 2312 socknar, nära 612; det fjerde, med 9 hela och 2 halfva socknar, omkring 612; de två nordligaste, med 2112 socknar, omkring 2423 qv. mil.

Folkmängden i Upsala län uppgifves för olika tider, som följer:

	1805	1810	1815	1840	1845	1848
Hela länet	84,141	80,577	80,832	85,294	87,700	88,221
Landsbygden	—	75,389	74,416	78,782	80,198	80,413
Städerna	—	5,188	6,020	6,512	7,502	7,808

Minskningen från år 1805 till 1810 förklaras lätt af 1808 och 1809 årens olyckor. Den ringa tillvext, som sedermera egt rum, tillhör minst de fyra sydliga fögderierna; från 1840 har folknummern aftagit i det andra fögderiet, från 1845 äfven i det fjerde. Orsaken härtill är att söka dels i den ständigt starka utflyttningen till städerna, och framför allt till hufvudstaden, dels, hvad särskildt angår de sista åren, i den missvext och deraf följande nöd, som 1844 och 1845 träffat orten. Olikheten åter fögderierna emellan sammanhänger med de öfriga skiljaktigheter vi anmärkt, och har sin grund hufvudsakligen i den olika höjd kulturen hunnit på ena eller andra stället, och det större eller mindre utrymme, som återstår för densamma [ 26 ]att inkräkta. Folkmängdens tillvext i städerna tillhör egentligen Upsala. — Fördelar man summan 80,413 på landsbydens 86 socknar, uppstår ett medeltal af 935 personer för hvarje socken; men t ex. Holm räknade det anförda året 265 innevånare, Tierp 5011; det sednare mera än Håbo härads alla sju socknar tillsammanstagna, eller Hagunda, eller Lagunda härads nio socknar. Fördelas åter nämda folknummer på hela arealen, blir medeltalet 1723 innevånare på qvadratmilen; men de 2 sydligaste fögderierna räknade p. m. 2299, och flera socknar öfver 3000; det tredje fögderiet 2010, det fjerde 1576, de två nordligaste 1479 på qv. milen. Minst befolkad var Jumkils socken, efter 718 personer på qvadratmilen. — Hela landsbygden öfverhufvud räknade 22 personer på hvarje hemman, de två nordligaste fögderierna 31.

Hushållens antal var år 1840 i städerna 1198, å landet 15,716, så att på förra stället 5 till 6, på det sednare 5 personer utgjorde ett hushåll. Ingångna äktenskap under de 5 åren 1836—40 voro p. m. för år 602, under det föregående qvinqvenniet p. m. 712. Antalet af personer, som lefde i äktenskap, förhöll sig till hela befolkningen som 10 till 39 i städerna, och till inemot 28 å landet. Födde voro p. m. för år, i städerna 173, å landet 2234; döde i städerna 204, å landet 1933. Men i följd af de förut nämda inflyttningar från land till stad, var verkliga folkökningen annorlunda beskaffad, än hvad häraf kunde slutas: den steg under alla 25 åren från 1815 till 1840, till 202 p. m. årligen för land och stad tillsammans, och under de sista 5 åren, 1841—45, till p. m. 283 för landet, 198 för städerna.

Proportionen mellan födde och döde af man- och qvinkön hade under åren 1836—40 varit temligen lika för stad och land. Under föregående decennier hade dödligheten visat sig relativt större å mankönets sida, särdeles i städerna; hvarför ock antalet af män år 1840 förhöll sig till antalet af qvinnor, i städerna som 28 till 37, å landet som 37 till 41. Detta förhållande af större dödlighet å mankönets sida hade ock förnyats under åren 1841—43. — Af de årligen födda voro [ 27 ]1840 i städerna 15 till 14 oäkta, å landet 116. Af hela befolkningen slutligen voro ungefär 33 procent under 15 år, 59 mellan 15 och 60, samt 8 öfver 60 år. Till 1845 hade uti sistnämda förhållanden ingen betydande förändring visat sig.

Någon klassifikation efter stånd och yrke låter sig ej rätt göra, emedan mången idkar mera än ett yrke på en gång, År 1840 beräknades de män, som innehade embete eller tjenst, till 1918; de som från sådan tagit afsked, till 1863; studerande till 938; privatas betjening utom de s. k. yrkena till 387; de som idkade handel, sjöfart och handtverk, till 1975; de bruks- och fabriksidkande till 1275; landtbruksidkare utom bondeståndet till 1571; fattige till 980; allt detta utom qvinnor och barn under 10 år. Bondeståndet utgjorde 20,203 personer af mankön, hvaraf 2649 voro bönder på egna hemman, 2220 på andras, 1462 jordtorpare, 1336 stattorpare; 96 skärbönder, 34 nybyggare sedan sista qvinqvennium, 6471 söner af allmoge i allmoges tjenst och öfver 15 års ålder, 3178 mellan 10 och 15 år, 1303 arbetsföre och 384 vanföre backstugu- och inhyseshjon, utom 1070 åldrige som lefde på undantag eller i sambröd med sina barn. Allmogens qvinnor voro 21,121, dess barn af båda könen under 10 år 11,492. Man skulle således kunna beräkna de mera eller mindre arbetsföre af de vanligen s. k. närande klasserna till omkring 60 procent. Inemot 14,000 personer äro mera eller mindre uteslutande sysselsatta med bergs- och bruksrörelsen. — Af länets samtliga hushåll för år 1840 ansågos 1532 ega utöfver hvad de till sitt uppehälle behöfde, 9846 egde detta jemnt upp, 4459 behöfde delvis underhåll, och 1077, af kanske 3 till 4000 personer, måste helt och hållet försörjas af andras medel enskildta eller allmänna. — Enligt sista femårsberättelsen voro i städerna af 100 personer 34 frie från skatter, å landet 46.

Förmögenheten är här, som allestädes, olika fördelad i olika orter, vanligen jemnare å landet än i städerna, der rikedom och fattigdom gemenligen stå i skarpare motsats mot hvarandra. Emellertid äro detta läns båda städer, hvar i sin mån, [ 28 ]i allmänhet genom vaknad industri och goda tillfällen till förtjenst, Upsala särskildt genom dervarande läroverk, mera blomstrande än de flesta öfriga af rikets småstäder. Å andra sidan företer bergsbygden ej här samma oberoende och välmåga bland allmogen, som i andra län, i det bergverken här äro i några få possessionaters händer, som äfven lägga under sig allt flera bondhemman, för att betäcka behofvet af kolning och körslor för nämda verk. Men med afräkning af desse få bruksegare, hvilka äro bland de rikaste i Sverige, eger i detta län, som i de flesta öfriga, det förhållande rum, att förmögenheten alltmera fördelas, att frälseståndets småningom minskas, ofrälse ståndspersoners ökas, och äfven bondeståndets, ehuru långsamt. Under åren 1841—45 hade adeln sålt fast egendom för 46,000 R:dr årligen mera än den köpt; ofrälse ståndspersoner hade köpt för 36,000, allmoge för 10,000 R:dr årligen mera än den sålt. Beviljade inteckningar hade hos alla stånden öfverskridit beloppet af de dödade, så vidt båda delarne blifvit anmälde. Utmätningsvis försåld egendom hade förhållit sig till den frivilligt afyttrade, som 1: 31.

Vid slutet af år 1844 beräknades, att 102 personer af adel egde å landet 928 mantal; ingen hade mindre än 14, tjugu hade mellan 10 och 50 hvar, tvenne egde öfver 50, och tillsammans 22312. Ofrälse ståndspersoner, 208 till antalet, egde 404 mantal, och af dem hade sju mellan 10 och 30 hvar, en egde 38. Bönder, 2906 personer, egde tillsammans 135512 mantal, så fördelade, att 123 hade mindre än 18 hvar, och 2568 mellan 18 och 1, blott en öfver 5 mantal. Slutligen tillhörde 273 mantal sterbhus och bolag. Efter taxering tillhörde adeln en sammanräknad förmögenhet af 423 millioner R:dr i jordbruk, och det så, att 11 personer egde öfver 100,000 hvar; samt nära 2 millioner i bergsbruk, fördelade på 3 händer; slutligen 111,000 i fast egendom inom stad eller dess egor. Ofrälse ståndspersoner besuto 2 millioner i jordbruk, 78,000 i bergsbruk på en hand, ej fullt 1 million i stadsegendom. Bönder innehade omkring 423 millioner i fast egendom af alla slag; sterbhus [ 29 ]och bolag 113 million. Embets- och tjenstemän, 117 civile, 84 militäre, 252 andlige, voro taxerade för lön eller pension till ett sammanräknadt belopp af omkring 296,000 R:dr, eller p. m. 650 för person; 371 näringsidkande voro taxerade till 81,000 R:drs inkomst, eller p. m. 218 för hvar.

Under åren 1844 och 1845 försämrades välmågan i länet nästan allmänt, i följd af upprepade missvexter: efter en svag skörd år 1843 följde nemligen ett våt-år, då ej blott all slags skörd blef fördröjd, och till stor del förstörd, utan ock sådden för kommande året betydligt skadad; och sist år 1845, en uthållande torka, som nästan tillintetgjorde det lilla som varit att vänta af åker och äng. Genom vederbörandes utmärkt nitfulla omsorg föranstaltades enskildta insamlingar af spanmål, eller af pengar till inköp deraf, både för lifsuppehälle och för blifvande sådd, allt till ett belopp af 58,95523 R:dr och 81913 tunnor spanmål; till samma ändamål erhöllos låneanslag af allmänna medel till ett sammanräknadt belopp af 300,000 R:dr, utom 15,000, vid hvilka återbetalningsskyldighet ej var fästad. Den spanmål, som anskaffades, utdelades mest i små portioner, och de verkligen behöfvandes antal beräknas hafva varit 30,000 personer. Dessutom lära flera possessionater hafva efter förmåga biträdt sina underhafvande. Äfven börjades eller fortsattes en mängd arbetsföretag, till att bereda förtjenst åt dem, som kunde och måste af sådana tillfällen begagna sig. Lyckligtvis hafva de följande åren gifvit mera eller mindre lycklig äring, de med lån understödda hafva kunnat, många visserligen ej utan stora uppoffringar, göra successiva afbetalningar, så att vid slutet af år 1849 blott några hundrade Riksdaler af hela skulden återstod; och åtminstone den sjelfegande allmogen synes småningom återkomma till det jemna välstånd, som varit densamma egen. — Det alltjemnt framåtskridande skiftesverket, som borttager det fordna samhällighetsbruket i åker och äng, har, ehuru förenadt med kostnader, visat sig gynnande för omtankans och arbetsflitens stegring, och dermed äfven för välmågan, der det ej åtföljes af öfverdrifven hemmansklyfning. [ 30 ]Vill man äfven för bedömande af folkets moralitet söka ledning i siffertal, gifver den s. k. brottmålsstatistiken åtskilligt vid handen, blott alltför litet säkert och pålitligt. Länet räknade år 1846 en anklagad för »brott eller förseelse» på 149 innevånare, en sakfälld på 183; landet särskildt en anklagad på 215, städerna en på 34; landet en sakfälld på 263, städerna en på 42. För brott sakfälld var i hela länet en på 216, å landet en på 426, i städerna en på 73. Förhållandet mellan man- och qvinkön var i sistnämda fall, å landet nästan som 5 till 1, i städerna som 6 till 1. I alla nämda fall var länet lyckligare lottadt, än riket öfverhufvud taget; och detta dock närmast efter en svår tid, då hunger och brist onekligen framkallat ett ökadt antal åtminstone af tjufnadsbrott. Gröfre brott af blodig art äro här som allestädes i aftagande, kanske ej minst i följd af minskadt fylleri.

Till Upländningens karakter, hvad detta län angår, hör omtänksamhet, ehuru mest inom det af gammalt vanda i lefnads- och bergningssätt, samt tröghet och allvar, icke utan tillsats af slughet. Frälsebonden, och ännu mera torparen, mindre oberoende och verksam för sitt eget, anses i allmänhet stå under den sjelfegande i välmåga, här och der äfven i upplysning och moralitet; gruf- och bruksarbetaren deremot, ehuru ock i andras tjenst, är på grund af gamla sedvanor, som till en del äro fästade vid utländsk härkomst, från de på sin tid ryktbara Wallonerne, merendels i bättre belägenhet, förenad med mera sjelfkänsla. Ortens soldater och dragoner hafva godt namn inom armeen. — I folkspråket har man velat anmärka tvenne olika mundarter, det fordna Tiundalands, med sin skarpa betoning af en viss stafvelse i ordet, eller ett visst ord i satsen; och Fierdhundralands, med mindre egenhet och mera språkriktighet; men båda ej utan erinringar om mycket ur skriftspråket försvunnet forn-svenskt i ord, böjningar och uttal, såsom hvarje landsort på sitt vis det ännu förvarar ^[12].

[ 31 ]Folkskolor äro numera inrättade i alla länets socknar, en del efter lankastermethoden; den till dem utgående allmänna afgiften stiger till omkring 8400 R:dr; dertill kommer hvad genom särskildta öfverenskommelser inom socknar, eller genom enskildtas frikostighet tillägges, för att hinna eller öfverskrida det minimum af inkomster, som för lärarne är bestämdt. Åtskilliga större bruk hafva egna skolor. Någon slöjdskola fanns ännu ej år 1847 på landet. Genom städernas läroverk är sörjdt för högre undervisning, och i Upsala stad sedan århundraden äfven för lärdomsbildning samt embetsstudier. — Fattigförsörjningen bestrides sockenvis genom utgående medel eller särskildta stiftelser. För sjukvården finnes hufvudsakligen inrättningar af allmän art: ett hospital nära Upsala stad, gemensamt för detta och närliggande läner, å hvilket p. m. 185 sinnessjuka inrymmas; ett länslazarett å samma ställe, underhållet genom årliga bidrag; och en arbets- och korrektionsinrättning, äfven nära Upsala; ett särskildt fattighospital är genom enskildt gåfva på 1600-talet grundadt i Weckholms socken, nu inrymmande 13 personer. — De flesta socknar hafva egna sädesmagasiner med betydliga fonder. Sparbanker finnas i städerna, i Tierps, Wendels, Wiksta och Elfkarleby socknar, samt vid Söderforss bruk. Brandförsäkringsbolaget för hus och lösegendom å landet hade i detta län i September 1848 ett ansvarighetsbelopp af nära 534 millioner R:dr för hus, 2110 millioner för lösegendom. Mälarprovinsernas enskildta bank har ett afdelningskontor i Upsala. En äldre inrättning af obestridd fortfarande nytta är länets landthushållningssällskap, som ock i nämda stad har sin medelpunkt. Hvad för öfrigt för särskildta näringar är gjordt på offentlig eller enskildt väg, och är af någon större vigt och betydenhet, skall hvart på sitt ställe nämnas.

Upsala län har en för alla trakter gemensam hufvudnäring, åkerbruket. En annan, bergsrörelsen, är inskränkt till en del socknar, men är der af stor betydenhet, och understödd af så [ 32 ]tillräckligt jordbruk, att den ej af något annat behöfver bero. Mindre ansenligt är skogsbruket, och ej motsvarande ortens behof; likaledes boskapsskötseln, som nästan öfverallt är åsidosatt för jordbruket. Detta åter gifver i allmänhet taget ej blott tillräcklig afkastning, utan lemnar ock ett stort öfverskott till utförsel åt andra orter.

I länets egentliga slättbygder, af ålder odlade, har Åkerbruket redan längesedan hunnit nära nog all den vidd och omfattning det kan mottaga, åtminstone hvad den enskildtes jord angår, och äfven allmänningarne tagas fortfarande i anspråk för nyodlingar. Nästan all mark, som med förmån kan odlas, äfven ängsmark, som bättre skulle skicka sig för boskapsafvel, är till åker upptagen. De flesta äfven naturhinder, som stått i vägen för kulturen, äro undanröjda; framför allt de fordom utan tvifvel vidsträckta vattensamlingar, som dränkt de släta fälten, men genom naturlig igenvallning, eller genom menniskohand alltmera förlorat i omfång, men å andra sidan äro dessa orter mestadels också skoglösa, och all omtanka är ensidigt vänd åt en enda näring. Här och der har man ännu i sednaste tider fullföljt utdikandet af små insjöar och träsk, hvilkas grund ansetts odelbar, och som hittills varit ej blott för kulturen förlorade, utan äfven genom den kyla de hållit, i mera eller mindre mån skadliga. Så har man dels sänkt, dels alldeles aftappat Blackfjärden, samt Mösa- och Hesslinge-sjöarne i Lillkyrka och nästgränsande socknar, Granebergs och Hallarby sjöar i Litslena, Säfsta-kärret i Husby Sjutolft, Sätrasjön i Upsala-Näs m. fl., samt Slangviks-dalen i Tibble af Håbo härad. För öfrigt synes i sistnämda härad, äfvensom i Bro, Åsunda, Trögd, Waxsala, samt nedra delarne af Hagunda och Ulleråker, föga i denna väg återstå att göra.

I de vestra, östra och norra skogstrakterna är förhållandet annat. Vidsträckta skogs- och kärrmarker torde här genom sin jordmån vara för alltid oåtkomliga för kulturen, andra kanske ej mindre vidsträckta vänta blott odlarens hand för att blifva [ 33 ]till nytta; och om äfven här, som i södra trakterna, naturen dels hjelpt sig sjelf, dels konstgjorda aftappningar beredt mycket utrymme för menskliga fliten, så är ännu mången eröfring att göra från de frostälskande träsken. I nyaste tider har man sökt utdika trakten kring Bredsjön i Järlåsa, Bälinge-måssar i Skuttunge och Bälinge, två sjöar vid Sätuna samt Söder Wisjö-måsse i Björklinge, Wendelsjön i Tegelsmora och Wendel, flera kärr i Film, Bo- och Gallerås-sjöarne i Elfkarleby, o. s. v, äfvensom man upprensat Funbo-ån i Rasbo; särdeles har man användt arbete på att minska den öfverflödiga vattentillgången i Tierps-åns temligen flacka och sakta lutande dal: man har aftappat, helt och hållet eller delvis, Wiggarn och Tösjön i Tierp, och Sandbysjön i Wessland; ett mera genomgripande företag har varit i fråga, att sänka sjelfva Temnaren, hvaraf framför allt Wåla härad kring sjöns tillflöden utom länet skulle vinna, men äfven flera härader på denna sidan; denna plan har dock blifvit öfvergifven, för de förluster den ansetts skola medföra för de vid Tierps-ån liggande bruk och andra vattenverk. Äfven har nyligen vid Österby vattnets område blifvit ökadt genom uppdämning, men å en ej till någon nytta bärande mark. I allmänhet öfverklagas numera ej de uppdämningar, som i bergverkens omgifningar förekomma, dels emedan de ingen verklig skada göra, dels emedan den som sker, nöjaktigt godtgöres. Blott Odensforss qvarn i Tierp och Walde qvarn i Skefthammar voro ännu 1847 föremål för klagan.

Med alla nämda utdikningar äro dels redan vunna, dels påräknade att vinnas tillsammans 21,000 tunnland odelbar jord. Statsverket har, enligt Konungs och ständers beslut, gått tillhanda med större eller mindre låneunderstöd. Men vida flera dylika hafva blifvit begärda förgäfves, och egna kapitaler till sådana på framtida fördel beräknade företag finnas sällan annat än hos enskildta förmögnare possessionater. Emellertid kunna redan, som antydt är, de nordliga socknarne i detta län temligen betäcka det egna spanmålsbehofvet, äfven för jernverken [ 34 ]med deras betydliga, ofta med småstäders täflande, menniskomängd; och de sydliga orterna framalstra så mycket utöfver den egna åtgången, att hela länet i allmänhet redan för flera år sedan beräknades att afyttra en tredjedel af sina sädesprodukter.

Mindre förmånlig visar sig jordbrukets ståndpunkt med hänsyn till brukningssättet. Allmogen står ännu qvar vid det gamla tveskiftes eller s. k. trädesbruket, att hvartannat år låta jorden hvila, trädas och dikas, hvartannat år beså den, och det ungefär till 2452 med råg, 2552 med korn, 352 med hvete. På svagare, sand- och mo-blandad jord sås mera råg jemte blandsäd och hafra, mindre korn, och intet hvete. Hos ståndspersoner tilltager bruket af sistnämda sädesslag, och man har äfven börjat använda s. k. vårhvete. En liten särskildt del af bondens trädesåker upptages gemenligen af ärter, rofvor, böner och klöfver, som vinner alltmera insteg; en större del af potatis, hvars odling intill de sednaste åren ständigt tilltagit. På nyplöjd jord sås mest hafra och vicker, samt lin, detta dock nästan blott i länets nordliga socknar. Hampa och humla har aldrig odlats annat än i ringa myckenhet, och nu snarare mindre än mera än förr. Deremot synes trädgårdsskötseln göra framsteg. — Såsom brukningssättet, så är ock redskapen ännu mestadels den gamla. Dock har den s. k. Amerikanska plogen vunnit i förtroende, och en mängd sådana anskaffas årligen från Furudals bruk i Dalarne, der de tillverkas. Likaledes användas tröskmaschiner på många ställen, och tillverkas i orten inom åtskilliga socknar.

Vid enskildta herrgårdar^[13] äro nyare tiders mångfaldiga uppfinningar och förbättringar, i afseende på method och [ 35 ]redskap, i större eller mindre mån antagna och tillämpade, framför allt en flerårig cirkulation; och exemplet har ej varit utan inflytande på allmogen. Länets landthushållningssällskap har varit och är fortfarande verksamt för utbredande af kännedom i allt hvad till landtmanna-yrkenas förkofran hörer, och särskildt för anskaffande af ädlare säden, af nya redskap, och af träd till plantering. Det har ock sedan 1831 beredt mången bondson tillfälle att i andra orter, särdeles kring Hedemora och Fahlun, sednare vid Degernäs institut i Westergötland, inhemta erfarenhet i bättre åkerbrukssätt. Nyligen har provinsen fått ett eget landtbruks-institut vid Ulltuna kungsgård, hvilken blifvit åt institutet upplåten, och der redan till en början år 1848 antogos 18 elever. Så väl genom theoretisk och praktisk undervisnings meddelande åt lärjungar, som genom egen tillämpning och röns anställande, skall denna anstalt komma att verka för jordbrukets förkofran, och det ej minst genom dermed förenade inrättningar till boskapsafvelns förädling.

Nedanstående siffror visa ungefärliga förhållandet mellan de särskildta sädesslagen å landsbygden, till utsädets och afkastningens myckenhet, allt i medeltal för åren 1843-47:

	Utsäde, tunnor.	Behållen afkastn., tunnor.	Medelproportion.
Hvete . .	— 3,326	— — 21,886	1 :6,5.
Råg . .	— 24,876	— — 121,045	1: 4,8.
Korn. .	— 22,504	— — 117,282	1: 5,2.
Hafre . .	— 3,146	— — 19,989	1: 6,3.
Blandsäd .	— 4,841	— — 30,575	1: 6,3.
Ärter . .	— 2,021	— — 11,25	1: 5,5.
S:a	— 60,714	— — 322,028	1: 5,3.
Potatis . .	— 23,474	— — 128,062	1: 5,5.

Utsädet af alla de egentliga sädesslagen tillsammans hade efter dessa uppgifter, jemnförda med äldre, ökats blott med ett tusende tunnor på 15 år, af potatis med föga mindre på hvarje [ 36 ]år; afkastningen af säd hade öfverhufvud föga ökats, och sedan näst föregående qvinqvennium snarare minskats, i följd af de tvenne under tiden inträffade missvextåren; men afkastningen af potatis var ökad ungefär i samma proportion som utsädet. — Å städernas jord utsåddes årligen i allt 1239 tunnor säd, mest råg, dernäst korn, och 900 t:r potatis; behållna afkastningen var 7203 t:r säd, 4200 t:r potatis.

Sannolikt äro anförda siffertal för lågt tilltagna. Om man emellertid fördelar de för landsbygden utförda totalsummorna på dess hemmantal, skulle på hvarje helt hemman komma 17 tunnors utsäde och 91 t:rs afkastning af alla slags säd, och af potatis ej fullt 7 t:rs utsäde, 36 t:rs afkastning; alltsammans ungefär i likhet med det angränsande Westerås län, ehuru hemmanen der äro färre och öfverhufvud större till omfång. Fördelar man åter samtliga produktionen, äfven å stadsjorden, på länets hela folkmängd, så uppstår ett medeltal af ungefär 3 2⁄3 tunnor säd och, 1 1⁄2 tunna potatis för hvarje person, således minst 1⁄3 mera än hvad efter vanlig beräkning anses för lifsuppehället nödvändigt. Samtliga värdet af jordfrukterna torde kunna antagas öfverstiga 2 millioner R:dr; och till 2⁄3 million torde kunna beräknas det som, förädladt eller icke, sjö- eller landvägen afsättes på närmaste läner, eller på hufvudstaden; häraf utgör korn den relativt minsta qvantiteten, hvete och råg betydligt mera^[14]. — Tullmjölqvarnarnes antal är 125, husbehofsqvarnarnes 104; en ej ringa del drifves af väder. I sednaste tider har tillkommit en ångqvarn, och tillika bränneri, i stor skala, invid Enköping.

Ängsbruk och foder-odling, med den deraf beroende Boskapsskötseln, stå på intet vis i rimligt förhållande till åkerbruket. Ännu torde gälla, hvad som sades år 1822, att [ 37 ]hemman finnas, som hafva 20 tunnors utsäde, men ej äng för 10 till 15 lass höafkastning. Betesmarkerna äro på slättbygden högst inskränkta, och blifva det, som redan antydt är, alltmera genom inkräktningar för sädes-odlingens skull; de äro ock skoglösa och snart förtorkade af sommarsolen, så att både betet skadas och kreaturen lida af bristande skygd. I skogsbygderna åter äro äng och betesmark väl tillräckliga till vidden, men magra och ovårdade; hvaraf händer, att boskapen ej om sommaren finner nödig föda, utan utmärglas, så att den ej om vintern kan återförsättas i bättre hull, äfven om den hemma vårdades bättre än som sker. Dertill kommer, att allmogen mera ser på mängden af kreatur, än på deras beskaffenhet, heldre håller ett stort antal dåligt skötta och klena, än ett mindre antal väl vårdade och fullgoda. Följden af allt detta är ringa afkastning af egentliga ladugårdsprodukter, och alltför liten nytta af kreaturen för åkern, både till bruk och till gödning. Racerna äro i allmänhet små. Det enda slags kreatur, som bonden något mera vårdar sig om, är hästen; det är ock, af gammalt för honom det vigtigaste, med afseende på den i nästan hela orten starka trafiken för foror och långväga körslor; också är väl ingenstädes antalet af hästar relativt så stort som här, i det t. ex. mera än dubbelt flera deraf finnas, än af oxar, å landet, och i städerna 60 till 70 gånger så många. Tyvärr sträcker sig vanskötseln åtminstone så till vida äfven till hästkreaturen, att de för tidigt och för hårdt ansträngas till arbete.

Undantag från allt detta göra i viss mån åter några större herrgårdar, genom vidsträcktare bruk äfven af ej naturliga ängar; genom odling af fodervexter, genom betesmarkens bättre vård, och genom bemödanden för boskaps-racernas förädling. Vid Haga i Svingarns socken, Strömsberg i Bred och Djurby i Litslena finnas schäferier för finulliga får; ett fjerde vid Ulltuna, under landtbruks-institutets vård; detta disponerar ock ett stamholländeri för kreatur af Skottska Ayrshire-racen; ett annat [ 38 ]dylikt är anlagdt vid Ekolsund ^[15]. Till hästafvelns förbättring äro tillfällen beredda dels vid akademiska stallet i Upsala, dels å några lediga numrer vid Dragonregementet, äfvensom nyligen en enskildt förening är för detta syftemål bildad.

Antalet af underhållna kreatur beräknades p. m. för åren 1843—47, som följer:

	Hästar.	Oxar.	Kor.	Ungb.	Får.	Svin.	Getter.
Å landsbygden .	17511.	7134.	28574.	14194.	60650.	28977.	526.
I städerna . . .	271.	4.	213.	1.	94.	139.	-
På ett hemman
å landet . . .	5.	2.	8.	4.	17.	8.	-;

i det hela ungefär så som under nästföregående decennier. En ringa del af ladugårds-afkastningen å landet säljes i städerna, nemligen småkreatur, smör, ost, mjölk o. s. v., men utom länet litet eller intet, när som ej foderbrist tvingar till nedsättning af kreaturens antal. Hela produktionsvärdet har under nästförflutna tider varit beräknadt till omkring 450,000 R:dr, eller kanske 125 R:dr på hemmanet, värdet af det afyttrade till 70,000, eller 18 på hemmanet. Tillägger man hvad dragare inbringa genom körslor, torde emellertid hela det årliga värdet af denna näringsgren kunna uppskattas öfver 1⁄2 million R:dr, i alla fall en föga billig proportion mot jordbrukets produktionsvärde, ehuru bådas inbördes sammanhang synes fordra helt annat. — Den med båda sammanhängande binäring, som utgöres af Bränvinsbränningen, till eget bruk och till afsalu, samt till godo för ladugården, synes under föregående tider hafva varit uppdrifven till betydlig höjd, likasom i allmänhet inom riket, men under de två sednaste missvextåren, i följd af stegrade sädespriser, hafva betydligt sjunkit, att döma af de för densamma utgående afgifter till staten, hvilka under de 5 åren 1843—47 uppgått till 2580 R:dr för städerna, 12,327 för [ 39 ]landsbygden. Detta sednare skulle göra blott 3 till 4 R:dr för hvarje hemman; under nästföregående qvinqvennium hade samma afgifter gått 112 R:dr högre, och dock endast till hälften af hvad för hela riket var medeltalet, om man beräknar efter hemman. Beräknar man åter efter folkmängden, kommer på hvarje person under de sista 5 åren 17 R:dr., under de nästföregående 15 inom detta läns landsbygd, 16 inom hela riket.

Skogsbruket är i allmänhet, lika litet som boskapsskötseln, att räkna bland länets hufvudnäringar, så till vida, att hvarken tillgångar eller afkastning motsvara ens det egna behofvet. Sannolikt hafva dock åtminstone tillgångarne i fordna dagar varit betydligare, men på slätten redan tidigt medtagna. Ännu finnas skogar under enskildt ego i Bro och Håbo härader; i Hagunda, åtminstone inom Tibble, Ålands och Järlåsa socknar; i Ulleråker, mest inom Näs och Jumkil; i Skuttunge af Bälings härad; i Rasbo härad, här och der i Norunda, mera i Örbyhus, särdeles norr ut; i en del af Olands härads socknar, samt i Löfsta och Dannemora tingslager. Deremot fattas skog för en del hemman i nämda härader, och för de flesta i Trögd, Åsunda, Lagunda och Waxala. Mogen skog blir öfverhufvud alltmera sällsynt, så som allmogen af gammalt hushåller med all slags skog. Landtbruks-akademiens utfästade premier för plantering hafva burit föga frukt. Blott ståndspersoner behandla sina skogar med mera omtanka, särdeles de större jord- och bruksegarne; sällsynt är emellertid ej i denna ort, liksom ej i andra, särdeles sedan ångfartygstrafiken alltjemnt vexer, att enstaka gårdar med god skogstillgång köpas af ståndspersoner, besagda tillgång uttömmes helt hastigt för att betäcka köpeskillingen, och gården säljes, beröfvad en stor del af sitt värde. På få ställen äro förbättrade skogshushållnings-methoder tillämpade, dels i följd af obenägenhet för all nyhet, dels för de kostnader, som skogens indelning medförer, för produkternas låga värde, och för den i alla fall otillräckliga säkerheten mot åverkan.

De skoglösa hemmanen inom länen erhålla sitt behof af ved, gärdsel o. a. dels från häradets eller kronans parker, dels [ 40 ]från närliggande orter af Westerås län. Kronan egde här ännu för 20 år sedan 14 större och mindre parker, mestadels i trakten af Upsala, men 8 hafva blifvit försålda, eller under hemman skattlagda. De återstående 6 ^[16] upptaga tillsammans 6666 1⁄4 tunnland, hvaraf dock blott 4560 1⁄4 tl. äro skogsmark, det öfriga utgöres af skattlagda lägenheter, jägareboställen, berg, måssar och odlingsmark. Härads-allmänningarne, belägna inom Bro, Håbo, Trögd, Lagunda, Hagunda, Ulleråker, Norunda och Olands härader, samt Tierps tingslag ^[17], omfatta tillsammans 53,092 tunnland, hvaraf 27,908 tl. skogsmark. Både kronoparker och härads-allmänningar stå under uppsigt af en jägeristat med 2400 R:drs aflöning, inberäknad afkomsten af underjägarnes boställen, men utom 23 vid härads-allmänningarne anställda skogvaktares torp och arfvoden, tillsammans beräknade till 66 2⁄3 R:dr för hvar person. Alla kronoparkerna och 9 de betydligaste allmänningarne voro till slutet af år 1847 indelade till trakthuggning, vid de öfriga var detta arbete i gång. Den nya methoden har visat sig fruktbärande, i det betydligare qvantiteter än förr kunnat, med större trygghet för framtida återvext, tillgodogöras. Från kronoparkerna såldes under de 5 åren 1843—47, till fördel för en länets egen skogsplanteringskassa, 2276 famnar virke för 4861 R:dr; från allmänningarne utsynades under samma tid 2204 famnar, för skoglösa hemmans behof af ved och annat. Vid kronoparkerna begagnas såg till trädens fällning och aftrumning, med beräknad besparing af [ 41 ]virke till 19. En mängd sågar äro anskaffade till orten från Nyby i Nyköpings län; men i enskildt bruk lära de föga begagnas, af fruktan att derigenom underlätta skogsåverkan.

Dannemora grufbolag disponerar några allmänningar, i Rasbo-Kil, Morkarla, Film och Tegelsmora socknar, till ett sammanlagdt belopp af 6482 tunnland, hvaraf 2784 34 tl. skogsmark; men, som de länge visat sig för behofvet otillräckliga, voro de under åren 1843-47 fridlysta, för bättre återvext skull, och bolaget försåg sig med nödiga skogs-effekter från Wåla härad af Westerås län. — Söderforss och Elfkarlö jernbruk hafva sig upplåtna recognitionsskogar af 14,865 tunnland, måssar och odlingsmark inberäknade, alltsammans under förra decenniet skattlagdt till 9 14 mantal. Samtliga bruken nyttja dels egna skogstillgångar, dels köpa de kol från nämda härad utom länet, eller i ringa qvantitet från socknar inom detsammas norra del. — Tullsågarnes antal är 41, husbehofssågarnes 29. — I Upsala Näs, Järlåsa, Rasbo och Funbo socknar samt på Fanna egor nära Enköping, finnas ganska betydliga tillgångar till bränntorf, men de begagnas ännu i högst ringa mån.

Öfverhufvud taget är, såsom af ofvanstående synes, Upsala län, för sitt behof af bränsle, kol och andra skogs-effekter, i viss mån beroende af andra orter, och blir det sannolikt allt mera, om ej den tilltagande bristen, och dermed vexande priser, kunna förmå äfven allmogen till bättre hushållning med ännu befintliga tillgångar. Bland skogsödande plägseder är det äfven här alltför allmänna bruket af hus och gärdesgårdar af träd; deremot blir tegel mera och mera användt till taktäckning, under det takpapperet synes förlora i förtroende. Länet har 17 tegelbruk, större eller mindre, med en sammanräknad tillverkning troligen af en million tegel af åtskilligt slag, utom hvad som allmogen här och der i små portioner tillverkar. Af öfriga med skogsbruket sammanhängande binäringar, förekommer tjärubränning i några trakter, men nästan endast för eget behof. Likaledes tillverkas salpeter helt obetydligt, för år 1847 blott 1025 lispund.

[ 42 ]Af vida större betydenhet är för denna ort Bergsbruket, som sagdt är, ej genom stor utsträckning öfver många socknar, ty det tillhör ej 13 af länet, och de första materialiernas produktion hufvudsakligen blott tvenne socknar; men produkternas relativa riklighet, deras godhet och höga värde, samt det stora antal af menniskor, som med deras framalstrande äro sysselsatta, och derpå lefva, ehuru några få disponera och förlägga hela rörelsen, göra denna till särdeles vigtig, och sätta den i bredd med andra vida mera vidsträckta i hela riket. Den omfattar emellertid numera, sedan gamla anledningar till ädlare metaller längesedan blifvit öfvergifna, och nya förgäfves försökta, blott jerntillverkningen, i alla dess grader; hvartill mesta malmen erhålles från de kanske uråldriga Dannemora-grufvorna, på gränsen mellan socknen af detta namn och Film, en mindre del från spridda grufvor utom detta fält, några i dess närhet, andra längre bort.

Dannemora grufvefält, upptaget på Österby bruks frälseegor, och tillhörigt ett bolag af bruksegare inom Upsala och Stockholms läner, samt en i Gefleborgs län, »ligger^[18] i en från nordnordost till sydsydvest sig sträckande bergsrygg, obetydligt högre än de nära kringliggande Films-, Gruf- och Dannemora-sjöarne, och af vid pass en fjerdedels mils längd, samt från 500 till 1000 alnars bredd. Fyndigheten utgöres af större och mindre klumpar eller körtlar, utkastade i malmfältets förutnämda strykning, och på några ställen närmande sig till ordentliga gångar, med den största eller sjelfva kärnan till formationen i det s. k. mellanfältet, der dess största mäktighet är omkring 180 fot; körtlarne aftaga sedan mera och mera i förhållande till deras afstånd från detta ställe. Malmstreckets vanligaste fall eller vinkel är 60 till 70 grader åt vester. Den allmänna hällearten, hvari det befinner sig, består hufvudsakligen af grofkornig gneis, och gångarten af kalk; [ 43 ]malmen håller från 20 till 80 procent jern-oxid-oxidul, utom mangan, kalk, talk, lerjord, kiselsyra, litet svafvel och kolsyra i olika proportioner. Genom den ringa halten af svafvel och fosforsyra är Dannemora-jernet af särdeles god beskaffenhet. Manganhalten anses verka dess utmärkta användbarhet till stål, äfvensom den af kalk bestående gångarten gör malmen hvad man kallar sjelfgående, eller sådan, att han kan smälta utan tillsats af andra ämnen. I stort gifver den 40 till 50 procent på masugnen, och brukas allmänt att vid uppsättningen blanda rikare och svagare malmer från särskildta grufvor med hvarandra, till lättnad för masugnsgången».

Fältet innehåller en stor mängd grufvor, men bearbetas numera blott i ett mindre antal, i 30 arbetsrum, hvaraf en del blott för att underlätta nödiga undersökningar, eller malmens upphämtning, eller vattnets uppfordring. För den sistnämda, och till att bereda säkerhet mot ödeläggelse från den invid fältet och 28 fot öfver dagklyften belägna Grufsjön, äro under olika tider, och sist i de närmaste decennierna, betydliga och kostsamma anläggningar gjorda, så att numera ingen våda eller olägenhet i detta afseende synes vara att frukta. Ej heller tyckes man hafva skäl att befara bristande tillgång på malm, fastän onekligen de rikaste anledningarne äro utbrutna, de som nu bearbetas, gå alltmera på djupet under eller på sidorna om dem, och arbetskostnaden är i oupphörligt, dock sakta stigande; ehuru bolaget vet att tillegna sig de förbättringar eller nya uppfinningar ^[19], som tid efter annan göras. Flera betydliga bergras hafva förr inträffat, och hända ännu emellanåt, oaktadt hvad man till deras förekommande gjort och gör; men under de sista 5 åren har ej på detta sätt något menniskolif blifvit spildt. Arbetarnes ställning är med klok [ 44 ]omsorg anordnad ^[20]. För att göra hela verket oberoende i afseende på spanmåls-provision, ökas jordbruket alltjemnt, genom nyodlingar och inköp af hemmansdelar.

Malmuppfordringen vid Dannemora grufvor synes under de närmaste 80 åren hafva hållit sig ungefär vid samma qvantitet; dock tyckes någon nedsättning hafva egt rum från och med 1795, då ett betydligt skogsfall och deraf följande minskning i kol-tillgång tvungit till nedläggning af tvenne utaf ortens jernbruk, Åkerby och Wessland, och äfven till minskning i andras antal af härdar. Öfverhufvud skall under åren 1772 till 1821 årligen 95,775 sk℔ malm hafva blifvit upptagna, men särskildt under slutet af denna period, från 1817 till 1821, blott 74,413, emedan produktionen förut varit öfver behofvet uppdrifven. Sedermera har 105 till 114,000 sk℔ victualievigt p. m. för år erhållits, och åren 1843-47 särskildt p. m. 110,136 årligen. Under hela sistnämda qvinqvennium hade 18,373 kubikfamnar löst berg, motsvarande 9920 kubikfamnar fast klyft, blifvit brutna, och med sist anförda rymd således hade sjelfva grufvornas inre blifvit utvidgadt. En kubikaln i malmgropen beräknades hafva gifvit 3 sk℔ malm, och denna ansågs dermed hafva utgjort 37 procent af berget, 2,71 mindre än under näst föregångna 5 år. Till sjelfva malmuppfordringen hade åtgått 80,196 kördagsverken, hvaraf 58,197 lejda. Förlagskostnaden hade gått till 460,418 R:dr, inberäknadt äfven värdet af spanmål och materialier; så att hvarje skeppund hade i produktion kostat 40 sk., eller 625 [ 45 ]stycken mera än under förra qvinqvenniet. Af spanmål hade årligen förbrukats 3400 tunnor, hälften råg och hälften korn. Till bolags-intressenternas masugnar inom Upsala och Stockholms läner, samt i Gefleborgs och Westernorrlands, hade p. m. 89,733 2⁄5 skeppund malm blifvit afsända, eller 9724 3⁄5 mindre än under de förra 5 åren. Arbetsstyrkan hade sedan dess minskats med 18 personer, och utgjorde nu 329; samtliga folkmängden på stället hade ökats, och utgjorde 1381 personer.

Ur 8 andra grufvor, i Film, Morkarla och Alunda, hade årligen vunnits p. m. 18,766 2⁄5 skeppund vict. vigt. Nitton nya mutsedlar voro utfärdade, utom 10 å silfver-, bly- och kopparmalm; men åtminstone dessa anledningar å ädlare metaller synas ej vara hoppgifvande. I åtskilliga grufvor eller skärpningar, som under nästförgångna decennier varit begagnade, hade arbetet nu hvilat.

Särskildt under år 1847 erhölls, enligt bergskollegiets relation, af Dannemora grufvor 116,808 skeppund, af Nya Korssgrufvan i Film 5869, af Österby bruksegares enskildta grufvor (Transätra m. fl.) i Morkarla 415, af Stenringsgrufvan derstädes 3279, och af Hammarins eller Helsingefältet i Alunda^[21] 5029; tillsammans 131,400 skeppund, allt viktualievigt, motsvarande 114,340 skeppund tackjernsvigt.

Upsala läns masugnar äro numera 10, belägna inom Örbyhus och Olands härader samt de nordliga tingslagerna: nemligen Österby, Söderforss och Gimo för de lika benämda bruken; Wessland, Ullforss, Tobo, Hilleboda och Strömsberg, för Leufsta, Carlholm, Ullforss och Strömsbergs bruk, hvilka alla äro i en egares hand; Hyttö för Elfkarlö, och Harnäs för det i Stockholms län belägna Forssmark, hvaremot Wattholma hemtar sitt tackjern från Länna i samma län. Af nämda masugnar hade dock under de sista fem åren blott Söderforss och Hyttö alla år varit i gång, och utom dem 2 till 5 årligen. Tillverkade voro p. m. för år 20,011 skeppund, med en medelvinst för dag [ 46 ]af 26,3 skeppund. Särskildt år 1847 producerades vid 5 masugnar 20,425 skeppund, med en medelvinst af 26,4 för dag, den högsta, som något helt län i riket företedde. Varm luft användes vid Österby och Söderforss. — Kronans lösningspris för året var, för tackjern från Löfsta, Österby och Gimo bruks masugnar 12 R:dr för skeppund, från Strömsberg, Ullforss och Harnäs 10: 24, från Söderforss 10, från Hyttö 8; samma pris var bestämdt för år 1849, blott med 24 sk. förhöjning för Hyttö. Vid Björnarbo i Jumkil anlades för några år sedan ett gjuteri, som under åren 1844—46 tillverkade p. m. 140 skeppund; år 1847 var det ej i gång.

Länets stångjernsbruk, för det närvarande blott 9, belägna äfven de i de nordligaste häraderna och tingslagerna, utom Wattholma i Lena socken, äro alla redan nämda. De tillverkade under åren 1843—47, vid 29 härdar, p. m. 22,003 skeppund, och år 1847 särskildt 23,729; det privilegierade smidet var 13,738 3⁄10 skeppund, hvaraf dock 2000 för ett l0:de bruk, Åkerby, som nu ej är i gång för denna slags tillverkning hvaremot tillkommer 940 skeppund frälse, och obegränsadt rekognitionssmide. — Kronans lösningspris för år 1847 var, i likhet med år 1849, för stångjern från Löfsta med Carlholm, samt Österby och Gimo 28 R:dr, från Strömsberg och Ullforss 25, från Wattholma och Söderforss 23, från Elfkarlö 18 R:dr för skeppund. — De anförda verken, jemte åtminstone en del andra, som äfven begagna malm från Dannemora, hafva sedan långliga tider innehaft förnämsta rummen bland alla i riket, med afseende särdeles på produkternas godhet och användbarhet, i följd af malmens egna företräde, af en ändamålsenlig, på vettenskapliga grunder stödd behandling af alla materialier, samt af goda smidesmethoder; för det mesta användes s. k. Wallonsmide, med något undantag för Elfkarlö och Söderforss. Genom besagda företräden hafva dessa verk förvärfvat och bibehållit en särdeles förmånlig afsättning på England, för betydligt högre priser, än som för de flesta andra Svenska bruk ega rum. Också hafva deras egare i allmänhet utmärkt sig genom storartade anläggningar, så vid bruken som vid grufvorna, och det utan att anlita understöd [ 47 ]af allmänna medel. Äfven i ordnandet af underhafvandes ställning hafva de visat en omtanka, värd efterföljd^[22].

Jernmanufaktur af åtskilligt slag tillverkas vid Österby, Elfkarlö, Söderforss, samt de fordna stångjernsbruken Wessland och Åkerby; tillsammans p. m. för åren 1843—47: 914 skeppund, år 1847: 1375 skeppund, och bestående af band-, bult- och knippjern m. m., vid Söderforss äfven ankarsmide.

Samtliga bergverken hafva under det ofta nämda qvinqvenniet sysselsatt, eller gifvit uppehälle åt, p. m. 12 husbönder med deras betjening, 69 bruksbetjenter, 219 hammarsmeder, 148 masugnsarbetare, 640 diverse bruksarbetare och manufaktursmeder, 251 grufarbetare, 183 skogvaktare; med hushållen inberäknade, tillsammans 13,895 personer. Samtliga produktionsvärdet torde kanske kunna beräknas utgöra 1 till 1 1⁄2 million R:dr. Samtliga taxeringsvärdet utgjorde öfver 3 millioner.

Bland Binäringar, utom de i sammanhang med hufvudnäringarne redan anförda, intager fabriksrörelsen ett obetydligt rum: ett pappersbruk, Lingonbacka i Järlåsa socken, har år 1847 sysselsatt 16 arbetare, och tillverkat till omkring 15,000 R:drs värde. Dertill komma på landet blott en vadmalsstamp och 7 kalkugnar. Om städernas fabriks- och handtverks-rörelse skall nedanför nämnas. — Linne- och ylleväfnader tillverkas i allmänhet blott till husbehof, och äfven det ej öfverallt, i anseende till den endast alltför rikliga tillgång, som gårdfarihandeln erbjuder på bomullsväfnader, lika litet varaktiga som dyra. — Biskötsel idkas i högst ringa mån. — Jagt något mera, men egentligen blott afsedt på rofdjurs utödande: åren 1843—47 dödades, dels på skallgång, dels i varggrop, dels af enskildta personer, för stadgade belöningar, 86 vargar, 94 lodjur och 1338 räfvar; elgar finnas ännu i länets skogar, och [ 48 ]kunna blott för litet hållas fridlysta genom förbud mot deras fällande. En jagtförening är bildad i Enköping. — Fisket erbjuder, vid Mälarens stränder en ej särdeles betydlig förtjenst, mest genom afsättning på hufvudstaden. Vida ansenligare, och en vigtig näringsgren för sin ort, är strömmingsfisket vid hafvets stränder, hvilket anses sysselsätta flera hundrade personer i Elfkarleby, Wesslands, Löfsta och Hållnäs socknar. Nejonögon fiskas ock till betydlig mängd i de två förstnämda socknarnes hamnar. Afsättningen för båda delarne är dels på de inre orterna, dels på Upsala och Stockholm. Vid Elfkarleby är ett kronan tillhörigt laxfiske, utarrenderadt för 358 lispund årlig ränta efter markegång. — Sjöfart idkas inom länets södra del på Mälaren, från städer, herrgårdar och andra ställen, med jordfrukter, ved o. a., som föres till hufvudstaden eller Upsala; ansenligast är Enköpings trafik med grönsaker af alla slag. All slags sjötransport, särdeles af resande, sker i denna del af länet numera, åtminstone från och till Upsala, mest medelst ångfartyg, hvaraf tre besöka länets hamnar. I de nordligaste socknarne finnas 4 lastplatser, Skutskär i Elfkarleby socken, Snattrabodar i Wessland, Löten i Löfsta, och Ängskär i Hållnäs, från hvilka ställen alla verken i de närmaste tingslagerna utföra sina effekter på egna fartyg till Stockholm; Österby och Gimo hafva sina lastplatser inom Stockholms län, Wattholma för sitt jern till Upsala. — Ett är för nästan alla binäringar i södra bygderna gemensamt, att de nedtryckas af det allt uppslukande åkerbruket, och ej ens de tider, som detta lemnar lediga till annat arbete, begagnas dertill så mycket som kunde ske; i de norra orterna åter är det just hufvudnäringen, bergsbruket, som framkallat och uppehåller nästan all rörelse.

En öfverallt, särdeles genom hela midten och södra delen af länet, liflig näring, som sammanhänger med båda de hufvudsakligaste, och jemte dem bereder eller lättar framför allt för allmogen dess bergning, är forssling af varor och resande, [ 49 ]mellan Westerås och Stockholm, och mellan Gefle, Upsala och Stockholm, samt körslor för bruken. Varutrafiken mellan besagda städer anses inbringa blott, för de norra socknarne, särdeles Tierp, omkring 10,000 R:dr.

Den Handel, till sjös och lands, som i länet idkas, omfattar, såsom af allt ofvanstående kan slutas, framför allt försäljning af spanmål, på Stockholm, Upsala, Gefle, Westerås och Sala, samt Westmanlands, Gestriklands och Dalarnes bergslager; likaledes af bränvin, hö, trädgårdsfrukter och något af ladugårdsprodukter, på Stockholm och Upsala, hvilken sednare stad, med vexande folkmängd, blifver en allt vigtigare ort för rörelsen; vidare uppköp af skogseffekter från Westerås län; utförsel af brukseffekter på Stockholm, gemenligen utan någon slags mellanhand inom länet; slutligen byteshandel vid Elfkarleby och Skefthammar för de norra orterna, för de södra vid Flötsund och Örsunds-bro, mellan de inre bygdernas säd, och kustorternas, äfven inom Stockholms län, saltade fiskvaror. All denna handel är numera så godt som fri från fordna tvångsband, och idkas omedelbart köpare och säljare emellan. Länets städer hemta sina kramvaror från hufvudstaden och Norrköping, och afsätta dem inom orterna, hvilka dock mottaga mycket på mera direkt väg, eller vid marknader. Af dessa har hvardera staden trenne; den vigtigaste är Distingen i Upsala, särdeles för den mängd af Norrländska produkter, som då omsättas.

Goda och beqvämliga Vägar för kommunikationen mellan de särskildta orterna inom länet, och med andra afläganare, saknas ej. Landets i det hela taget jemna yta å ena sidan, och tillgången på grus, å den andra, från de större och mindre sandåsarne, gör det möjligt att både upptaga vägar och underhålla dem i brukbart skick åtminstone under den torra årstiden; om de ock mångenstädes under regntiderna, när den i sig sjelf lerhaltiga jordmånen uppblötnar, blifva svåra och tunga [ 50 ]för då förekommande körslor; en annan bättre tid för dessa är under vintern, då kärrens och sjöarnes isar bereda mycken lättnad för all transport, och oftare begagnas än landsvägarne, som på slättbygden ej länge behålla någon snö.

Tvenne stora landsvägar gå från hufvudstaden genom detta län, den sydligare till Westerås. Denna kommer in från Sollentuna härad af Stockholms län, öfver bron vid Stäket, och går först åt nordvest genom Näs, Bro, Tible, Ytter- och Öfver-Gran, antager i sistnämda socken en mera vestlig rigtning, går öfver bron vid Ekolsund, och genom Husbysjutolft, Litslena, Wårfrukyrka och Enköpings stad, samt vidare genom Tillinge till Nyqvarns bro vid Sagån, der den går öfver till Westerås län. Denna väg, en af de mest begagnade i riket har i de något kuperade Bro och Håbo härader varit besvärad af flera backar, men denna olägenhet är i de sednaste åren temligen afhjelpt genom omläggningar på åtskilliga ställen, hvartill staten lemnat understöd medelst betydliga anslag. — Från landsvägen utgå åt söder en mängd mindre härads- eller sockenvägar hvaribland en från Litslena nedåt Trögds härad, hvilken utgrenar sig åt de särskildta socknarne; en annan går från Enköping genom Wårfrukyrka, Tillinge, Svingarn och Näs, till Hjulsta sund, som öfverfares på färja, förbi åtskilliga öar, till Aspön af Nyköpings län. Norrut gå ock härads- och sockenvägar genom Bro och Håbo härader, samt till Lagunda, Thorstuna och Simtuna; men till de tre sistnämda äfven mera betydande vägar. En utgår från Öfver-Gran åt vestnordvest genom Hjelsta, Girista, Fröslunda, Biskopskulla och Långtora, till Hernevi af Westerås län; i Fröslunda möter en annan från Litslena i söder; och båda utgöra särskildta grenar af en landsväg mellan hufvudstaden och Westerås läns vestra härader samt Sala.

Den nämda vägen mellan Litslena och Fröslunda utgör ock en del af en landsväg från Upsala till sydvestra orterna, hvilken för öfrigt går genom Bondkyrko, Läby, Näs, Ramsta, Balingsta och Gryta socknar, samt öfver Örsunds bro till Fröslunda. — [ 51 ]En gren deraf går, äfven från nordost räknadt, genom Fröslunda, sammanfaller med Sala-vägen i Långtora, går derpå, alltjemnt åt vester, genom Hernevi, Wårfrukyrka, Sparsätra, Tillinge och Bred till Westerås län, utgörande öfra vägen mellan Upsala och Westerås, Åter en gren följer Örsunds-åns norra strand, genom Gryta och Nysätra, till Thorstuna härad. Mindre härads- och sockenvägar skära Hagunda härad i flera rigtningar. Nordligast utgår slutligen från Upsala-vägen i Läby en betydande väg vesterut genom Wänge, Åland och Järlåsa, till Thorstuna härad, och derigenom till Sala.

Den andra stora landsvägen från hufvudstaden kommer in i länet från Erlinghundra härad af Stockholms län, öfver Flötsunds bro, går i nästan rak rigtning något öfver en half mil genom Bondkyrko socken norr ut till Upsala; och vidare alltjemnt temligen rakt åt samma håll, blott småningom äfven något vestligt, merendels utefter länets betydligaste sandås, genom Waxala, Gamla Upsala, Bälinge, Ehrentuna, Björklinge, Wiksta, Tierp, Söderforss och Elfkarleby, öfver bron vid byn af detta namn, slutligen till Gefleborgs län, utgörande förnämsta kommunikationen till lands mellan Norrland och det öfriga riket. Den är också en af de mest begagnade och vigtigaste af alla. Mellan Stockholm och Upsala går en Diligence för resande och paketer två dagar i veckan hela året om.

Från sednast nämda stora landsväg utgå åter en mängd andra; åt nordvest en från Upsala stad till Wåla härad genom Bondkyrka, Börje, Bälinge, Åkerby, Jumkil och åter Bälinge; en annan möter landsvägen i Tierp, kommande från Wåla härad i sydvest. Flera mindre, till en del nyligen upptagna, förbinda Bälings och Norunda häraders socknar. — Åt öster utgår nordligast en väg från Tierp till Tolfta och Wessland i nordost, utefter Tierps-ån. En annan börjar i Björklinge, och går genom Wendel och Tegelsmora, dels åt norr, dels åt nordost, till Löfsta. En tredje, vida betydligare, utgår från landsvägen nära Upsala, och går åt nordnordost genom Waxala, Gamla Upsala, Ehrentuna, Lena, Tensta, Dannemora och Film, mest följande [ 52 ]Fyris-åns vattendrag, samt vidare dels till Löfsta, dels östligt till Frösåkers härad af Stockholms län. — Mellan de två sistnämda större vägarne gå åter flera härads- och sockenvägar, hvaribland en mellan Wendel och Dannemora. Nordligast utefter hafskusten mötas alla de större vägarne af en från Frösåkers härad, genom Löfsta, Wessland och Elfkarleby till Gefleborgs län.

Slutligen utgå från Upsala flera vägar åt länets östra orter, och till Stockholms län; den största i nordostlig rigtning genom Waxala, Rasbo, Stafby, Alunda, Ekeby och Skefthammar, samt vidare till Frösåkers härad. Mindre vägar utgå från denna, åt norr genom Alunda och Morkarla till Film; åt öster från Stafby genom Tuna till Närdinghundra härad af besagda län. En annan väg går från Upsala genom Waxala, Danmark och Funbo öster ut till sist nämda härad; och en gren deraf, från Waxala socken genom Danmark, till Långhundra härad af Stockholms län, utgörande kommunikationen mellan Upsala och Norrtelje; dessutom åtskilliga härads- och sockenvägar mellan dessa större.

Länet har 27 gästgifvaregårdar, hvarat två i städer. Vid de större bruks- och herregårdarne finnas särskildta värdshus. Förutom dessa tvenne slags stationer för resande finnas blott 5 krogar å landet, så mycket flera i städerna.

Upsala län har ej några kanaler: de obetydliga, om sommaren nästan uttorkande vattendragen lemna dertill föga tillfälle; den vidsträckta, mångfaldigt af vikar inskurna Mälarkusten å ena sidan, och den för alla landtkommunikationer lätt sig artande slättbygden å den andra, göra ock behofvet föga känbart. Men sunden mellan de särskildta vikarne, och åarnes trånga utlopp erbjuda, som redan antydt är, flera hinder för den segelfart, som finnes, och man har tid efter annan, särdeles i nyaste tider, arbetat att undanrödja dessa hinder: genom muddring i Fyris-, Örsunds- och Enköpings-åarnes utlopp, samt genom sprängning under vattnet i Erikssund; äfven har man, till att minska den starka strömmen i Stäket, uppröjt ett mindre utlopp vid sidan af det större; allt med [ 53 ]understöd, till större eller mindre del, af allmänna medel. Särskildt förtjenar hamnbyggnaden i Upsala att nämnas.

Upsala läns Skattebidrag till statsverket, allmänna verk och inrättningar, samt kommunala behof, beräknades i medeltal för åren 1843-47 till följande belopp:

	För Städerna.			För Landsbygden.
Ständiga räntor:
Jordeboks- och hemmantalsränta	—	—	—	69,938:	44.	4.
Kronotionde	—	—	—	56,323:	8.	11.
Afradsspannemål	—	—	—	152,916:	5.	5.
Städernas åker- och boskaps-skatt	73:	—	—	—	—	—
Mantalspengar	1,165:	30.	—	10,193:	—	—
Gerningsören	—	—	—	116:	16.	—
Tionde och räntor af bruk, bergverk etc.	1,797:	31.	3.	1,786:	32.	—
S:a	3,036:	22.	3.	290,274:	10:	8.
Allmän Bevillning:
Efter 1:a artikeln	792:	30.	—	7,857:	29.	—
— 2:a artikeln	14,409:	16.	3.	47,484:	13.	1.
Bränvinsbrännings-afgift	2,581:	8.	6.	12,327:	25.	8.
S:a	17,783:	12.	9.	67,669:	43:	11.
Arrendemedel	—	—	—	18,471:	13.	1.
Rustning och rotering	507:	20.	10.	137,204:	18.	—
Presterskapets aflöning	4,797:	3.	—	93,402:	39.	9.
Städernas styrelse	7,432:	16.	—	—	—	—
Fattigförsörjning	5,911:	33.	2.	11,248:	30.	—
Skjuts	429:	32.	—	17,619:	38.	—
Väghållning	2,300:	—	—	56,952:	14.	—
Diverse	5,900:	—	—	22,518:	37.	—
S:a	27,278:	18.	—	357,417:	45:	10.
S:a S:arum	48,098:	5.	—	715,362:	4:	5.

	763,460: 9. 5.

De flesta af dessa skatter äro temligen betungande, särdeles för jordbruket, och ej minst genom en högst ojemn fördelning på olika orter, och olika slags jord. Ofvanstående beräkningar äro emellertid ungefärliga och osäkra; och flera skattebördor, som till siffran äro högt upptagna, underlättas i [ 54 ]verkligheten af särskildta förhållanden, då andra, af lägre belopp, äro genom det sätt, hvarpå de utgå, ganska tryckande. Så blir t. ex. utgörandet af de visserligen dryga stående räntorna lättadt derigenom, att de mestadels utgå i naturalier; och om en del måste forslas utom länet, till hufvudstaden, sker det dock, vanligen antingen på vinterföre, eller om sommaren sjöledes. — Rustning och rotering äro ock tryckande bördor, och få län torde uppsätta relativt så talrikt manskap; men samlade kassor komma, vid ledighet så väl af rotenummer, som dragonhästar, till hjelp med bidrag; dessutom kan en del af rustningskostnaden anses betäckt med augmentshemmanens afgifter, och rusthållsstammarnes räntefriheter, utgörande tillsammans omkring 27,900 R:dr, eller 100 R:dr för hvarje nummer; hela kostnaden för rustningen är beräknad till 244 R:dr 5 sk. 7 rst. för nummer; för roteringen till 68 R:dr 44 sk., för båtsmanshållet till 54 R:dr 4 sk. 7 rst. — Utgifterna för presterskapet, beräknade till 27 R:dr 38 sk. för hvarje hemman, äro mestadels ordnade genom personliga öfverenskommelser, och hvad kyrkoherdarne angår, genom stadfästade konventioner i 18 pastorater, redan vid 1847 års slut. — Fattigförsörjningen hotar att blifva allt tyngre, så länge stattorparsystemet fortfar, och dermed proletärernes antal vexer; år 1834 beräknades härtill hörande afgifter till 1 à 2 R:dr på hemmanet, 1844 till 112 à 3, 1847 till 313. Det är dock kanske att hoppas, att de sednast utkomna stadgar i denna väg skola åstadkomma någon förbättring, genom att väcka kommunernas omtanka, att de bereda arbetstillfälle åt de fattige, som deraf kunna sig begagna. — Skjutsskyldigheten, vare sig för resande eller kronotransporter, jemte den dermed sammanhängande inqvarteringen, har varit en af de mest tyngande bland alla åligganden, särdeles för Håbo, Bro, Trögds och Åsunda härader, minst för Rasbo och Olands, samt Dannemora och Löfsta tingslager; den har dock i sednare tider blifvit lindrad genom ångfartygstrafiken, hvaraf äfven kronan vet att sig begagna för trupptransporter o. a., och genom de alltmera vanliga [ 55 ]entreprenaderna för gästgifvareskjutsen. I medeltal är skjutsen beräknad till en kostnad af 5 R:dr 11 sk. 9 rst.; den särdeles i vissa trakter vida mera känbara väghållningen till 16 R:dr 45 sk. 10 rst. — Bland diverse åligganden, som ofta nog kunna vara ganska tryckande, men mera sällan påkomma, äro kyrko-, prestgårds- och tingshusbyggnad, skallgång m. m. — Slutligen måste erinras, å ena sidan att till alla nämda bördor måste rättligen tilläggas all indirekt beskattning, särdeles den, som genom de från utrikes orter kommande varors förtullning träffar konsumenterna, staten till godo, och hvaraf detta län, i förhållande till sin folkmängd, torde kunna beräknas att bära åtminstone 100,000 R:dr; så att hela skattebeloppet skulle blifva 860 till 900 tusende R:dr. Å andra sidan anmärkes, att kanske 23 af denna summa stannar inom länet, såsom anordnad till löner, inrättningar, företag o. s. v.

Om man fördelar den uppgifna skattesumman för hela länet, omkring 763,000 R:dr, på hela folkmängden, skulle på hvarje person komma 9 R:dr, och på hvarje verkligen betalande kanske 17, eller minst dubbelt af hvad, som för hela riket är medium. Om man åter fördelar den för landsbygden uppgifna summan på dess hemmantal, kommer på hvarje hemman omkring 201 R:dr, ungefär lika mycket som öfverhufvud i hela riket, oaktadt hemmanens relativt stora antal och ringa omfång i detta län. Alltsammans häntyder på gammal kultur, med dermed vanligen åtföljande hög beskattning. — Genom att sammanställa uppskattningsvärdet med den uppgifna skattesumman, vinner man följande proportioner:

	Uppskattn. värde.	Skatter.	Proportion.
Hela Länet	21,257,874: 2.:	76,460: 9. 5.	= 100: 335
Städerna	2,210,540: 14.:	48,098: 5. -	= 100: 216
Landsbygden	19,047,333: 36.:	715,362: 4. 5.	= 100: 334
Eller i medeltal för hvarje hemman.	5,350: -:	201: - -	= 100: 334

Hvartill må läggas, att år 1840 ansågs proportionen särskildt för kronohemman å landet vara som 100: 723, för skatte till 713, [ 56 ]för frälse till 323, för säteri till 114. Af hvilka beräkningar, ehuru blott approximativa, den ojemna fördelningen af skattebördan visar sig; en ojemnhet, som, om den ock ej numera kan anses innehålla en obillighet mot den enskildte, eller ens mot stånd eller samhällsklasser, sedan all slags jord kan af hvem som helst besittas, dock måste verka alltför hämmande på vissa, de hårdast tryckta näringarne, och dermed äfven ofördelaktigt på hela ortens materiela välstånd, samt dessutom är alltför känbar i alla delar af riket, att icke den en gång skall blifva upphäfven.

Upsala län har tvenne städer:

I. Upsala upstad, ligger inemot 7 mil nordnordost från Stockholm, på ömse sidor om Fyris-ån, 34 mil från dess utlopp i Ekoln, och dels på en sandås vester om ån, dels på småningom uppslammad jord kring dess bräddar. Staden omfattar, universitetets tillhörigheter inberäknade, 496 tomter, hvaraf en del obebygda, och fördelas i 3 rotar, Svartbäcks- och Kungsängs-rotarne öster om ån, af 14 qvarter hvardera, samt Fjerdings-roten, på andra sidan, med 29 qvarter. Jordegorna rundt omkring upptaga, likaledes med inberäkning af dem som tillhöra universitetet särskildt, 1,840 tunnland åker, 260 tl. skog och betesmark.

Upsala är bland Sveriges äldsta städer, ehuru till rykte och betydenhet yngre än det en half mil längre upp liggande Gamla Upsala, hvars namn det fått upptaga. Äldre namnet var Aroos (åmynningen), och förekommer äfven jemte det nyare Upsalir, som sannolikt betecknar de höga, eller de uppåt landet belägna kungssalarne. Odlingens ålder bevittnas ej blott af de mångfaldiga sagominnena, utan ock af den stora mängd runstenar, som skola ha funnits på Fyrisvall, tills de begagnades till domkyrkobyggnaden och andra, der ännu en och annan återfinnes. Stället var till en början en slags hamnplats och kanske tidigt köpstad för det närbelägna fordna hufvudsätet [ 57 ]för Konungarne, offren och folkmötena; men vexte i anseende och folkmängd, då, efter christendomens införande i landet, först Konungarne togo sin bostad här, lemnande hedendomens medelpunkt; och sedermera, då äfven denna blifvit christnad, och säte för rikets erkebiskop, men efter 100 års förlopp befanns alltför öfvergifven af menniskor, att kunna uppbära denna rang, blef Aros omkring 1270 äfven erkebiskopssäte, med bibehållande af det förras namn. Egentlig konungastad upphörde det ungefär på samma tid att vara, sedan Stockholm uppstått, men har alltjemnt haft kunglig bostad inom sitt område, har varit kröningsstad ända till de sista seklerna, hyser sedan nära 4 århundraden rikets äldsta och mest besökta universitet, täflar med hufvudstaden i rikedom på minnen från äldre tider, mestadels fästade vid dess publika byggnader och inrättningar, och har i de nyaste tiderna, efter långvarigt stillastående, börjat att i rörelse och folkmängd vexa med rask fart. Ända till år 1828 hade det af gammalt andra platsen bland rikets städer, men har nu den 6:te, inom andra klassen. Handlingar, som mera eller mindre direkt angå dess privilegier, finnas ända från början af 1300-talet, egentliga stadfästelser å privilegierna från 1497.

Stadens äldsta plats torde vara att söka uppå åsen, i den s. k. Fjerdingen, då kanske det enda, som ej åtminstone en del af året var vattendränkt; der synes ock den äldsta kungsgården hafva varit, på samma ställe, der sedermera erkebiskopsgården stått, och nu stallmästaregården finnes. I följd af vattnets minskning i Mälaren, blefvo småningom stränderna af ån uttorkade och möjliga att bebygga, och stadens nedra delar uppstodo, dels kring en nyare kungsgård, sannolikt längst i söder inemot den deraf så kallade Kungsängen, och inom nuvarande Kungsängs-, äfven Wårfru-roten, der ock S:t Mariæ eller Wårfrukyrkan legat; dels norrut till den i Fyris-ån utlöpande, nu nästan uttorkade Svartbäcken, öfver hvilken fordna vägen från Gamla Upsala gick, öfver Tofva bro, hvars namn ännu igenfinnes i qvarteret Tofvan. I denna norra del af staden [ 58 ]har S:t Pers kyrka funnits, utom ett yngre kapell, samt ett kloster. Vid midten af åstranden var torget, och derinvid stadens rådhus. Äfven vestra strandens nedra delar hafva haft gamla minnen, såsom S:t Eriks kapell, och ett hospital. Blott till sin början samtidig med dem var domkyrkan, på en af åsens nedra sluttningar, det s. k. Mons domini; vida äldre synes Heliga Trefaldighets kyrkan vara. Midt i ån låg Fyris-, sedermera Studentholmen, der stadens äldsta lärosäte funnits, nu Qvarnholmen, inskränktare till omfång än fordom; något längre ned förde, då som nu, en bro, den äldsta man känner, öfver till torget. Längst ned, på ömse sidor om ån, var och är Islandet, sannolikt så kalladt efter de isar, som vid vårflödena kastades upp på stränderna, såsom ännu för 10 år sedan ej var ovanligt. De båda stränderna voro äfven här förenade medelst tvenne broar. Öfverallt var staden sannolikt högst oregelbundet bygd, och hade derutinnan ända intill 1600-talet ej undergått någon betydande förbättring,, ehuru flera eldsvådor (såsom 1236, 1266, 1268, 1447, 1464, 1473, 1512, 1542 och 1572) samt förhärjningar under inre krig, såsom år 1521; förstört för en tid enskildta delar, och reformationen föranledt åtskilliga mindre förändringar. Först i Dr. Christinas tid fick denna likasom mången annan stad i riket, ett mera reguliert utseende. Ett nytt torg upptogs längre öster från ån, med derifrån utgående 4 hufvudgator, afskurna af likaledes mestadels rätvinkliga tvärgator, och fortsatta i raka landsvägar; och Fjerdingen erhöll en betydlig utvidgning åt söder. Sedermera hafva förnyade eldsvådor, åren 1702, 1766 och 1809, föranledt många ombyggnader, och ej mindre har under de sista decennierna stadens vexande välmåga och en nitisk styrelses omsorger framkallat försköningar och förbättringar af många slag.

För det närvarande är östra delen af staden en temligen regulier rektangel, blott nederst invid ån något bugtig, efter dess eget lopp. Nästan i midten efter längden räknadt, men vid en tredjedel af bredden från ån, ligger Nya torget, qvadratformigt, med rådhuset i nordöstra hörnet, men för öfrigt [ 59 ]omgifvet af enskildta hus, alla likasom rådhuset af sten. Åt vester utgår Drottninggatan utöfver ån, åt söder den temligen långa Kungsängsgatan, afskuren af flera gränder, hvaribland Bredgränden, och utanför Kungsängstullen fortsatt af en väg till Stockholms län; åt öster Waxalagatan till Waxalatullen, hvarifrån en annan väg till nämda län utgår; åt norr slutligen Köpmans-, längre fram Svartbäcksgatan, afskuren af S:t Pers-, Kloster- och Nybrogatorna m. fl., till Svartbäckstullen, hvarigenom landsvägen går till norra orterna; i jemnbredd med Svartbäcks-, och öfver Waxala-, går Dragarebrunns-gatan. I vestra ändan af S:t Pers-gatan är Gamla torget. De flesta husen vid alla dessa gator äro af träd, men till en del prydliga nog; ej få i Svartbäcksroten, och ett och annat för öfrigt, äro af sten; de flesta tillhöra enskildta. Långt i norr är akademiens gamla botaniska trädgård, med flera nu eller fordom dertill hörande stenhus.

Äfven stadens vestra del, så vidt den ligger omkring Drottninggatan och den sydligare Slottsgränden, är regelbunden; nämda gator skäras rätvinkligt af Trädgårds- och Nedra Slottsgatorna; de flesta hus äro äfven här privatas egendom och af träd, men blandade med några publika af sten. Nordligare på åsens sluttningar, särdeles kring Domkyrkan, och Riddartorget på dess sydvestra sida, S:t Eriks- eller Oxtorget på den nordöstra, samt kring Heliga Trefaldighets eller Bondkyrkan, råder mycken oregelbundenhet, och blott korta, till en del krokiga, ingenstädes mot hvarandra rätvinkliga gator finnas, men omgifna af stora och välbygda publika hus. Här ligger stadens skönaste promenadplats, den skuggrika Odenslund, med den efter år 1832 till minne af K. Gustaf II Adolf uppresta obelisk. Längst i norr af staden vidtager åter en regelbundet bebygd trakt, med flera publika hus af sten, men mest enskildta af träd, kring S:t Olofs- och S:t Johannisgatorna, med flera dem afskärande, såsom S:t Larsgatan och Rundelsgränden. Vestligare uppå åsen går den raka Slottsgatan, förbi den öppna platsen Kamphafvet och en midt emot liggande, något sluttande, [ 60 ]planterad gräsvall. Ofvanför Slottsgatans södra ända stänges numera Drottninggatan af Nya Bibliothekshuset; längre i söder, på högsta höjden af åsen, ligger slottet; mellan båda går en gren af Stockholmsvägen. Vid stadens vestra gräns slutligen är, vid ändan af S:t Johannisgatan, Fjerdingstullen, hvarigenom en landsväg går vesterut; en mindre häradsväg går der förbi åt norr. Sydligare vidtager stadens kyrkogård; dernäst en vidlyftig, nyligen anlagd promenadplats, der sistnämda tull förut varit; och längst i sydvest nedanför slottet universitetets nya botaniska trädgård.

Åns stränder, i midten af staden, äro nordligast låga, och upptagna af trädgårdar, höra derpå dels till Oxtorget, dels till en midt emot liggande obebygd plan. Från och med ett fall vid Qvarnholmen, hvilken nu upptages af Akademiska qvarnen, är ån kringstängd af höga stenmurar, som under de sednare seklerna tillkommit, och länge varit bebygda. Nu gå här de båda Strandgatorna, den vestra från Fisktorget, och sluta båda vid Islandet, nära ett annat fall, den östra mot en nyligen anlagd hamnbrygga, den vestra mot en likaledes ny promenadplats. Ån har p. m. 40 till 50 alnars bredd, och sänker sig genom båda fallen, och deremellan styckevis förekommande forss, 1212 fot. Den är om vårarne vattenrik och strid, dock mindre än fordom, har annars föga vatten, men är dock numera åter segelbar upptill hamnen, äfven under högsommaren. Öfver densamma föra fyra broar mellan stadens särskildta delar: en hängbro af jern, anlagd i de sista åren för en kostnad af omkring 16,000 R.dr, mellan S:t Olofs- och Nybrogatorna, der förut färjestad varit, ehuru i äldre dagar någon tid en hängbro funnits i närheten; Dombron, vid gamla torget, nämd redan på 1300-talet, förstörd af vårflod 1513, sednast ombygd af sten 1760; Nybron å Drottninggatan, anlagd i Dr. Christinas tid, förstörd 1697, sednast ombygd af sten 1788; och Islandsbron, bygd omkring 1840 af träd med 2 hvalf, ofvanför det nedra fallet, der fordom den s. k. Munkbron funnits, hvilken förstördes af vattuflöde 1684, återställdes samma år, under ledning af [ 61 ]prof. O. Rudbeck, men derpå ånyo förföll och förstördes; slutligen förer en mindre bro, af sten, från Oxtorget till Qvarnholmen. Midt emellan Ny- och Islandsbroarne, vid Bredgränden har fordom Mellan- eller Lilla Munkbron varit, i sednare tider en färja; öfver qvarnfallet har funnits en spång, bygd 1666 af O. Rudbeck, ombygd på 1770-talet, men sedermera förstörd. Båda fallen äro underbygda med dammar, det nedra sednast vid samma tid, som Islandsbron bygdes, då ock åns bredd inskränktes, dess bräddar höjdes med uppmuddrad jord, strömfåran fördjupades, och hamn med den redan nämda bryggan sålunda bildades. Förut hade fartygen sedan lång tid tillbaka måst stanna betydligt längre ned. — Vid anförda tillfälle anlades ock på vestra stranden den omtalade promenadplatsen, till en del kring tvenne äldre, under slottet lydande dammar. Denna plats, jemte ofvan anförda publika, samt en mängd enskildta trädgårdar, gifva staden en med hvarje är ökad fägring. — Källor inom staden, af mera eller mindre högt rykte eller ålder, äro: S:t Eriks, som enligt sägnen upprunnit af K. Erik Jedvardsons blod, då han halshöggs på det efter honom benämda torget; Slottskällan nära Nedra Slottsgatan, den bästa af alla, och särdeles besökt vid Heliga Trefaldighets afton; Biskopsbrunnen vid Odenslund, anlagd omkring 1350; och fyra andra, den yngsta från 1842 å Kamphafvet. — Stadens gator äro stenlagda, mest från 1600-talet, och till en del genom O. Rudbecks försorg.

Folkmängden uppgifves hafva varit år 1785: 4087, år 1800: 5105, sedemera åter under 5000, än ökad, än minskad. Först under de sednaste decennierna har den varit i jemnare stigande, från 4420 år 1825, och 4762 år 1835, till 5203 år 1840, och 6662 år 1849, enligt tabellverket, allt utom de i staden ej mantalsskrifne studerande. Af 1840 års folkmängd, fördelad på 919 hushåll, voro 2978 qvinnor, 1327 barn af båda könen under 15 år. Embetsstaterna äro mera än vanligt stora, och innehöllo anförda år öfver 300 personer utom familjer och betjening; till alla slags näringsklasser hörde [ 62 ]844 personer, utom familjer. De fattiges antal är stort; ej minst i följd af låg moralisk ståndpunkt, åtminstone om denna får bedömas efter antalet af oäkta barn: under de nästförflutna 5 åren hade af p. m. 138 födde barn 35 varit oäkta. Döde voro p. m. 168 personer, till ej ringa del barn af nämda härkomst. Folkökningen hade, såsom häraf synes, ej kommit af nativitetens öfvervigt öfver mortaliteten, utan af inflyttades öfver utflyttades, till ett medelbelopp af 100 personer på året. — År 1847 hade staden, enligt mantalslängden, 5860 innevånare, hvaraf 3808 betalade utskylder; dertill kommo omkring 1000, som blott tillfälligt der vistades för studiernas skull.

Ända till 1820-talet, då det hette att konst- och näringsflit voro ringa, och välmågan i aftagande, synes staden sedan några sekler hafva föga mera än bibehållit sig på upphunnen ståndpunkt. Men sedermera har förhållandet blifvit helt annorlunda; hufvudsakligen i följd af det alltmera tilltagande bruket, att ståndspersoner, hvilkas barn bevista läroverken, särdeles de lägre som här finnas, inflytta med hela sin familj, äfven för att njuta af ett umgängeslif, som åtminstone anses vara mindre kostsamt än i hufvudstaden. Dertill kommer, som ofvan antydt är, att hela länets närvarande styresman, som med ännu mera framgång, än flera hans äfven förtjenstfulle föregångare, vinnlägger sig så väl om stadens, som om hela ortens uppkomst till större välmåga, genom föranstaltade arbetsföretag bereder den tilltagande folkmängden bergning, och stadens yttre ett bättre skick.

Näringarne äro dels de för småstäderna vanliga: handel, handtverk, fabriker, sjöfart och åkerbruk; dels hemtas ej obetydliga, kanske de betydligaste inkomsterna af hyresgäster af alla slag, både för den ökade afsättningen de bereda åt alla produkter, och redan för hushyrornas skull. — Handeln är af gammalt liflig nog, emedan staden, med betydlig folkmängd, och med eget ej ringa, men icke i och för sig tillräckligt åkerbruk, tillika är medelpunkt för en vidsträckt, sädesrik landtbygd, men som måste låta tillföra sig sina behof ej blott af kramvaror, utan ock till ej ringa del af köttvaror, och ännu mera af skogs[ 63 ]produkter. Dessa sednare komma från norra delen af länet och från Westmanland; möbler och laggkärl särskildt från Wåla härad, och från Fahlu län; kramvarorna hufvudsakligen från Stockholm. Stadens torgdagar vid veckans slut, ofta äfven andra dagar, förete en ganska liflig trafik med alla slags landtmannaprodukter. Likaledes äro marknaderna af stor betydenhet, särdeles, som nämdt är, Distingen i början af Februari, redan i fordna tider känd såsom både »köpstämma» och alla Svears ting, med namnet, säges det, efter en Drottning Disa, rigtigare kanske af Disir, skyddsgudinnor. Af mindre vigt är Ersmessan, fordom i Maj till S:t Eriks minne, nu i Juni; ansenligare åter kreatursmarknaden i Oktober. Sädeshandeln lärer ej drifvas särdeles i stort, i anseende till svårigheten att täfla med Stockholm, Westerås och Gefle. Af de med handeln närmast sammanhängande näringar är källar-rörelsen särdeles liflig, i anseende till mängden af studerande ungdom, så vidt ej denna rörelse, likasom äfven andra, lider af vanan att utlemna varor på kredit. Staden räknade 1847 ej mindre än 16 källarmästare, traktörer och spisqvartersidkare, med tillsammans 20 biträden, och 21 krögare. Egentliga handlande voro 50 med 88 biträden, ett blott alltför stort antal, som ändock synes ständigt vexa, och göra vinsten alltmera delad. Ett äfven i följd af de för staden egna förhållanden lönande yrke är apotheksrörelsen, hittills blott delad af tvenne personer med 8 medhjelpare. Ej mindre betydande är bokhandeln, som idkas af tvenne personer, utom hvad Stockholms bokhandlare mera medelbart deri deltaga.

Handtverkerierna äro betydliga nog, både till produktion och afsättning, ehuru äfven de delade på alltför många händer, år 1847: 154 husbönder, 161 gesäller och 272 lärlingar i åtskilliga handtverk, utom 5 garfvare med 11 biträden och 4 boktryckare med 23 arbetare. Ett faktori för tillverkning af machiner, instrumenter och apparater är nyligen anlagdt. Handtverksalstrens hufvudsakliga afsättning sker inom staden, dernäst i den omgifvande bygden. [ 64 ]Jordbruket skötes med omsorg, å god jordmån, och gifver i medeltal, af 921 tunnors utsäde, 5808 t:rs afkastning i spanmål, och i potatis, af 300 t:rs utsäde, 1200 t:rs afkastning; således visserligen ej hvad som för det egna behofvet erfordras, men bristen ersättes genom oafbruten tillförsel. Mera motsvarande stadens behof torde trädgårdskötselns alster vara. Af kreatur hålles ej just stor mängd, mest kor, dernäst hästar.

Sjöfarten bedrifves dels af 5 stadens jakter, af tillsammans ungefär 87 läster, dels af tvenne ångfartyg, hvartill under några år kommit ett tredje, som gått med pråm. De två ångfartygen, jemte ett fjerde nybygdt, tillhöra ett bolag, och gå med god vinst under hela tiden för segelfarten, vanligen från början af Maj, sedan både islossning och vårflod gått förbi, och till första isläggning om vintern. Under högsommaren är tilloppet af resande, äfven fremlingar, på denna väg särdeles stort^[23].

Slutligen må tilläggas, att arbetsförtjenst icke gerna fattas för den, som vill och kan arbeta, men tillgången på goda arbetare till de utom yrkena förefallande göromål är knapp, och dagsverkspenningen hög, för en karl 32 till 40 sk. och deröfver. För dem som alldeles icke, eller ej tillräckligt, kunna arbeta, finnas en mängd understöds-anstalter, hvilka, likasom allt hvad som rör stadens ekonomi, i ej ringa mån bero af dess ställning, såsom residens för läns- och stiftsstyrelse, samt för mångfaldiga läroverk. — Vi betrakta alla särskildta här befintliga inrättningar i sammanhang med en närmare beskrifning af dertill hörande byggnader.

Vi ha talat om Upsalas betydelse såsom residensstad, fordom för Konungar, ännu för länshöfdingar, och nämnt de särskildta lägena för kungsgården under olika tider. Efter den i [ 65 ]i ordningen andra, som legat i Kungsängsroten, har man omkring 1770 funnit lemningar. Den har val egentligen blott tidtals varit af Konungar bebodd; den nämnes under Folkungatiden, ännu mera under Unionstiden, då den synes ha undergått mera än en härjning; den besöktes dock ännu af K. Gustaf I och hertig Carl, kallades efter det nya slottets anläggning, i deras sekel, Gamla Kungsgården, och beboddes af en slottsfogde; men från och med 1630-talet har tomten varit upplåten åt enskildte egare. Det nuvarande Slottet, grundadt 1548 af Gustaf I på det ställe, hvarifrån han 27 år förut sett erkebiskop Trolles här anrycka mot sig, var ej fullt färdigt vid hans död, fullföljdes derpå ej utan afbrott, och lades snart i aska år 1572 med en del af staden. K. Johan III lät arbetet åter påbörjas, en tid under Philip Kerns ledning, och anbefallte anläggandet af en djurgård, troligen der nu vägen går från slottet ut till Stockholmsvägen; han bodde ock sjelf tidtals på slottet, och dess södra port, åt nämda sida, har burit hans namn. Äfven de följande regenterne använde derpå mycken kostnad, särdeles Dr. Christina, som en tid tänkt att låta omgöra hela byggnaden. Under hennes tid inreddes en rikssal, och en kyrka derinvid, en vattenkonst anbragtes vid qvarnfallet i staden, för att leda vatten upp till slottet; hon hade här ock särskildt studerkammare, och möbler finnas qvar från hennes tid. I rikssalen skedde hennes thronafsägelse. Slottet hade vid denna tid två torn på södra sidan, ett på den norra. Under Carl XI:s regering anlades; efter en af O. Rudbeck uppgjord plan, en kungsträdgård, nedanför åsens vestra sida, i stället för den äldre på östra sidan, som Dr. Christina upplåtit åt staden till bebyggande. Slottet inreddes ståtligt till Konungens kröning, och bestämdes derpå 1680 för hans Drottning till enkesäte. Vid 1702 års eldsvåda afbrann hela byggnaden utom norra tornet, och man tänkte någon tid att använda de qvarstående murarne till iståndsättande af andra hus inom staden, och begagnade verkligen en del för slottsbyggnaden i [ 66 ]Stockholm. Men från 1745 företog man sig åter att upprätta detta minnesrika palats, och gjorde det med bidrag äfven af enskildta medel och arbeten, så väl allmoges som herremäns, och med rask fortgång. Hela sitt närvarande utseende har det dock blott småningom fått, genom förändringar ända in i nyaste tider, och de öfra våningarne af den östra långsidan äro ännu ej åter inredda; den fordna rikssalen begagnas till spanmålsmagasin. Denna östra hufvuddel af slottet är 200 alnar lång, 16 till 20 alnar bred, och 39 alnar hög. Nedra våningen och en mellanvåning äro inredda för landshöfding, landssekreterare m. fl. Vid norra ändan är ett rundt torn, 29 alnar i diameter, 62 alnar högt, inredt till embetsrum, hvarjemte ett rum är upplåtet åt universitetet för magnetiska observationer. En flygelbyggnad har fordom utgått från samma ända af slottet, och varit begagnad till länshäkte, men är i innevarande sekel nedrifven. Längst ut stod en bastion, nu origtigt kallad Styrbiskop, temligen förfallen, och nyttjad till klockstapel. Vid slottets södra ända står ock ett rundt torn af nära nog samma dimensioner som det norra, uppfördt eller återupprättadt 1815-20, och innehållande dels häkten, dels slottskyrka o. a. Här utgår ännu en flygel, hvaraf dock blott hälften står qvar, innantill mestadels oinredd; af den andra hälften öfver porten finnas blott ruiner, äfvensom af ett torn eller bastion, som torde ha stått längst ut, och hvars lemningar bilda en för sin sköna utsigt mycket besökt kulle, 68 alnar hög öfver vattnet vid Islandet. Äfven åt vester har en långsida varit tillämnad, men aldrig blifvit uppförd. Södra flygeln är olyckligt ryktbar för det mord, som K. Erik dels föröfvade, dels lät föröfva på Sturarne, men åtminstone Svante Stures mord har skett i norra flygeln. Under båda bastionerna, och i nästan alla rigtningar af borggården, finnas spår till underjordiska gångar. Åt alla sidor äro i sednaste tider gräsvallarne planterade; midt på borggården står, sedan landshöfdingen frih. Focks tid, Gustaf Wasas bröstbild i bronz, uppburen af 4 kanoner. — Under slottet lyder den s. k. Landshöfdingens hage kring dammen vid [ 67 ]Islandet, och en åt sydvest bortom landsvägen belägen trädgård. Den ofvan nämda egentliga kungsträdgården från 1600-talet blef af K. Gustaf III upplåten åt akademien. — Slottskyrkan har egen predikant.

Från år 1270 är Upsala residens för Sveriges erkebiskop. Till domkyrka begagnades länge den nu s. k. Bondkyrkan; men från början påtänktes, och från 1287 begyntes af Fransmannen Etienne de Bonneville byggnaden af den nuvarande Domkyrkan. Denna är ett af den Götiska byggnadskonstens mästerstycken i den yngre spetsbågsstilen, Sveriges största kyrka, den för minnet rikaste, och till konstvärde åtminstone renaste, ehuru i sednare tider till det yttre blott alltför mycket afklädd sina fordna prydnader, dels ock något vanställd genom förändringar i annan stil. Medel till byggnaden samlades före början och under fortgången, på den tiden vanligt sätt, genom aflat, gåfvor och testamenten; grunden bygdes af huggen sten från Lena socken, sjelfva kyrkan af tegel. Inom de uppförda yttre murarne bygdes tills vidare ett kapell af träd, dit S:t Eriks reliqvier flyttades från Gamla Upsala, eller snarare från Bondkyrkan, dit de synas ha blifvit förda 1273; och just de förblefvo den rikaste inkomstkällan. S:t Mariæ chor, nu det Gustavianska, med dess sidokapeller, blef först färdigt, dernäst S:t Nicolai, i norr derom, omkring 1310, kort derefter den södra portalen, sednare kanske den norra, och den vestra först omkring 100 år sednare. Under tiden hade år 1402 de redan färdiga pelarne och hvalfven i skeppet till stor del ramlat, och återställdes under 30 års tid, men i mindre sköna former. År 1435 blef kyrkan invigd, och helgad åt S:t Lars, Erik och Olof, bvilkas bilder prydde ingångarne; men först 1440 blef allt riktigt färdigt. Snart hemsöktes kyrkan af eldsvådor 1447, 64, 73 och 1572. Efter den sistnämda gjorde K. Johan III mycket för byggnadens återställande i gammalt skick, i bredd med efterspaningar efter fördolda skatter från dess rikare dagar. År 1609 skadades af storm de två [ 68 ]torn, som stodo på vestra ändan, och det ena nedstörtade. Båda voro återställda 1614 och ett tredje uppfördes på midten af kyrkan, bekostadt af en borgare i staden; de två förra hade 180 alnars höjd från grunden. År 1702 förstördes alla tre, jemte en mängd mindre spiror, som prydde taket; och de två större gjorde i fallet betydlig skada på den närmaste delen af kyrkan; äfven flera aflägsnare chor och grafvar ledo af branden. Arbetet på byggnadens återställande gick raskt, mest på kyrkans egen bekostnad, men med understöd af kunglig frikostighet; år 1707 kunde gudstjenst hållas. Blott de två vestra tornen uppfördes åter, på 1740-talet, under frih. Hårlemans ledning, men försågos med ingalunda till det hela passande lanterninor, hvilkas spetsar gå omkring 90 alnar högt, från marken räknadt. Hela kyrkan har innantill 185 alnars längd, 53 till 70 alnars bredd, 46 alnars höjd i mellersta choret, hvartill kommer en takresning af 1112 alnar. Kyrkan består nemligen, med undantag af midten, som utgör ett odeladt korshvalf, af trenne egentliga hvalfgångar, den mellersta upphöjd öfver de andra, och försedd med särskildta fönsterrader; och dessutom finnas, nästan rundtomkring, smärre chor, fordom egnade åt enskildta helgons dyrkan, nu mestadels använda till grafchor. Östra delen af kyrkan slutar i en halfrund. Der är högchoret, som, utmärkt framför skeppet äfven genom smärtare pelare, omfattar nära hälften af mellersta hvalfvet; sidohvalfven bilda der en slags sluten gång till grafhvalfven. Kyrkans fönster äro höga och smala, med undantag af tvenne, som äro runda, öfver norra och vestra portalerna. Rutorna voro i fordna dagar målade, äfvensom hvalf och pelare; af de sistnämda räknar kyrkan 24.

Portalerna, täflande med sjelfva kyrkan i konstvärde, bevara ock en stor del af sin fordna prakt, den södra äfven S:t Lars och S:t Henriks bilder, den norra S:t Olofs; S:t Eriks i vestra portalen skall ha blifvit borttagen vid reformationstiden, för den vidskepelse som dermed bedrefs. — I stora ingången åt denna sida ligger O. Rudbecks grafsten. Långt uppåt mellersta [ 69 ]gången är predikstolen, utförd efter Nic. Tessins ritning, och skänkt af Enkedr. Hedvig Eleonora; den är prydd af förgylda basreliefs, med ämnen af bibliskt innehåll. Under K. Johan III:s tid skall ha funnits en särkildt predikstol i choret, för de katholska presterne. — I korset skedde fordom Konungarnes kröning, midt under en i hvalfvet anbragt förgyld hand med två fingrar utsträckta, såsom till ed. — I högchoret finnes altaret, ombygdt 1731, och smyckadt med bilder i Italiensk stil, efter Jesuiterkyrkans i Loreto, men allt af simplare ämnen, träd och gips, och ej rätt öfverensstämmande med kyrkan. Nedanföre finnas Jöns Bengtson Oxenstjernas, hans fars och farbrors grafstenar, jemte Laurentii Petri. Till venster om altaret, mellan pelarne, står S:t Eriks helgedomsskrin af silfver, förfärdigadt kanske 1257; ofvanför hängde fordom hans baner, tills det gick förloradt i Ryska kriget på 1490-talet. En tafla, föreställande hans bedrifter, hängde i choret till 1702. Bakom altaret stod till nämda år ett ryktbart astronomiskt ur, förfärdigadt i Sten Stures tid af Dasypodius, sedermera professor i Upsala, och iståndsatt af Polhem. Fordom hafva i choret funnits flera altaren, äfvensom i sidohvalfven; på dessas pelare finnas qvar allegoriska basreliefer från medeltiden. I sjelfra gången finner man på norra sidan Erik och Jakob Benzelii, samt Joh. Scheffers grafstenar, på södra sidan Erik Benzelii d. y:s, Nils Rosén von Rosensteins och N. v. Rosensteins.

Af de egentliga grafchoren är det namnkunnigaste det s. k. Gustavianska bakom altaret, af K. Gustaf I inredt för sig och sina gemåler, af hvilka ock de två förstas bilder, jemte hans egen, ligga på en rikt ornerad katafalk af marmor, från 1572. Under choret finnas ej blott deras kistor, utan ock K. Johan III:s, Catharina Stenbocks och Gunilla Bjelkes, fast dessa två Drottningar ännu sakna minnesvårdar; Johans finnes i ett annat chor. Det Gustavianska chorets största märkvärdigheter af konstalster äro de af Sandberg under åren 1831-38 arbetade alfreskomålningar å väggarne, föreställande scener ur Gustaf Wasas lefnad, från hans uppträdande inför rådet i Lübeck, till hans [ 70 ]sista afsked af ständerna; samt fönstren med i glaset inbrända målningar af Way, färdiga 1841. — Närmast åt norr följer ett chor, der Birger Persson till Finsta, hans fru och sonen Israel ligga, samt några medlemmar af Wasaätten; dernäst — Sturefamiljens chor, der de under Erik XIV:s tid mördade Sturarne äro begrafna jemte åtskilliga anhöriga; vidare — Dr. Catharina Jagellonicas grafchor, fordom sakristia, men af K. Johan III inredt till sitt nuvarande ändamål; Drottningens bild af alabaster ligger på en katafalk; midt emot är Johans eget monument, förfärdigadt i Italien under Sigismunds tid, men ej hitfördt från Danzig, der det efter skeppsbrott stannat, förr än 1785, och uppställdt 1818; spiran är bruten ur Konungens hand af K. Gustaf III, och flyttad till K. Eriks graf i Westerås domkyrka. Blott Drottningens kista har stått under choret, men skall af K. Sigismund ha blifvit förd till Krakau. — Längst ned är åter en f. d. sakristia, der nu högst dyrbara klenoder af guld och silfver förvaras, en del förvärfvade under katholska tiden, en del utländskt byte från eröfringskrigen. Ofvanför är ett rum, der fordom stått ett bibliothek, tillhörigt erkebiskopsbordet, och hvars återstod 1789 förenades med universitetsbibliotheket. — På södra sidan om högchoret finnes Hornska, sedermera frih. Oxenstjernska grafchoret, med grafstenar öfver Claes Christerson Horn m. fl., och sarkophager af Ölands marmor för frih. Erik Oxenstjerna till Harg († 1760) och hans fru. — Leijonhufvudska, nu De Geerska choret, der Sten Erikson Leijonhufvud o. a. äro begrafne, och i sarkophager af Kolmårdsmarmor, frih. Carl De Geer till Löfsta († 1779) och hans fru. — Grefl. Oxenstjernska, sedermera Rosenhaneska choret, inredt af Nic. Tessin, med monumenter öfver gr. Bengt Oxenstjerna och gr. Magnus Stenbock.

Innanför skeppets norra sidohvalf finnes nuvarande sakristian, med porträtter af erkebiskoparne, och derofvanför en klädkammare, med kyrkoskruden, till en del från fordna dagar, samt en mängd saker af historisk märkvärdighet, från K. Albrechts tid, från Sturarnes o. s. v.; dernäst följa: — grefl. [ 71 ]Gyllenborgska choret; — Masenbachska, sedermera Danckwardtska; — Wernstedtska numera frih. Duwallska, med en minnesvård af marmor öfver J. Duwall (landtmarskalk 1786); — Frih. Baners till Örbyhus, med Linnés minnesvård af Elfdals porfyr, upprest 1798; en grafsten öfver honom, hans fru och son, finnes utanföre choret; — Dohna’ska choret, med fältmarskalk v. Dohnas monument af svart marmor. — Innanför skeppets södra sidohvalf finnes, öster ifrån, näst tvenne numera med bänkar inredda chor: — Banerska choret, med den år 1600 halshuggne G. Baners monument, förfärdigadt 1629; — Skytteska, med Joh. Skyttes och hans frus, samt Wendela Skyttes vårdar; — frih. Bjelkeska till Salesta, sedermera Liewenska; — frih. Stenbockska, sedermera Menanderska, med erkebiskop Menanders grafvård af Italiensk marmor och alabaster, räknad bland det skönaste, som kyrkan innesluter. — Nederst i gången är O. Svebilii minnessten, utanför ett rum, som blifvit begagnadt till consistorium regni, eller presteståndets sessionsrum vid riksdagar. — Öfver slutet af alla tre hvalfgångarne är orgelverket, bygdt af Cahman, ett af de största i riket. Af klockorna skall den största vara af alla i Sverige den betydligaste. Urverket är af Polhem.

Domkyrkan har under medeltiden haft en stor mängd gods; numera drager den sina förnämsta inkomster af domkyrkotionde från socknarne i erkestiftet och Hernösands stift, tillsammans 558 tunnor säd, hvaraf något öfver hälften korn, för öfrigt råg; dertill komma räntor af utlånta kapitaler, hyror m. m., tillsammans öfver 3000 banko. Ända till år 1842 egde kyrkan 1814 mantal i Småland, skänkta af grefvinnan Ebba Sture, född Leijonhufvud, men dessa äro nu afyttrade.

Platsen kring kyrkan har varit kyrkogård, men är numera planerad; de hus, som af gammalt omgifvit den, äro till en del försvunna, och alldeles den mur, som utgjorde återstoden af begränsningen. En trappa leder, sedan 1700-talet, ned till Riddartorget, en genom Domtrappshuset till Fisktorget, en nyligen anlagd till Oxtorget. Nya begrafningsplatsen, till en [ 72 ]början skänkt af O. Verelius till hospitalet, i sednaste tider utvidgad för cholerafarsotens skull, hyser, mellan sina alleer af träd, en stor mängd minnesvårdar, hvaribland O. Verelii, J. A. Winboms (far och son), M. v. Rosensteins, N. F. Bibergs, E. M. Fants, Östgöta nations för flera dess medlemmar, C. P. Thunbergs, Z. Nordmarks, F. Rudbergs, C. H. Höijers, E. af Wetterstedts, C. G. Rogbergs, M. Norbergs, C. von Rosensteins, J. Låstboms, U. v. Troils, P. v. Afzelii, E. G. Geijers, m. fl.

De i äldre eller sednare tider för domkyrkan eller dess embets- och tjenstemän disponerade gårdar hafva till stor del haft sin plats omkring densamma, i rad med f. d. S:t Barbro kapell, ytterst åt sydvest (se nedanföre): fordna Kapitelshuset, näst derintill, bygdt 1450, blef på 1500-talet anslaget till akademiens behof (se nedf.); Domtrappshuset, ännu befintligt, länge till en del begagnadt af kathedralskolan, nu inredt till domkapitlets sessionsrum och arkiv m. m.; samt nuvar. Vicepastorshuset. Det gamla Erkebiskopshuset stod, som nämdt är, der nu stallmästaregården finnes. Det var, i den skepnad det hade från 1430, ett fyrkantigt slott, på tvenne sidor omgifvet af grafvar. Det afbrändes 1521, men återställdes, försågs af K. Gustaf I med ett rundt torn i östra hörnet, Rundeln kalladt, det verkliga Styrbiskop. Från 1620-talet, efter ny reparation, öfverläts det åt akademien (se nedf.). Under gamla Erkebiskopsgården lydde den s. k. lilla Biskopsgården, belägen der nu Gustavianska lärosalen är; den afbrändes 1521, jemte en betäckt gång af träd, som förenade den med kyrkan. — Den nya Erkebiskopsgården, ett ståtligt trevåningshus, i sednare tider anlagdt, ligger vid Odinslund, der fordom Prostgården stått. — Nuvarande Domprostgården ligger vid östra Strandgatan.

Upsala Domkapitel, fordom ganska talrikt, och rundligen försedt med prebenden, består nu, utom erkebiskop och domprost, den sednare tillika 1:ste theol. professor vid universitetet, af öfriga tre professorer och tre adjunkter af samma fakultet, alla försedda med prebenden ibland stiftets pastorater, samt af nuvarande kyrkoherden i Alunda, professor emeritus vid [ 73 ]akademien, för dess lifstid. Domkyrkans egna embets- och tjenstemän äro: domprost, den förste känd från 1231; vice-pastor på ordinarie stat, åtminstone från 1629; syssloman, känd från 1601; samt comminister, tillika confessionarius, åtminstone från 1500-talet.

Den inom staden belägna s. k. Bondkyrkan, ursprungligen enligt någras mening ett hedniskt tempel, enligt andras åtminstone ett af de äldsta christna kapeller, skall först ha varit helgad åt S:t Stephanus, sedermera från 1210 åt Heliga Trefaldigheten. Den synes, att döma af det yttre, vara från olika tider, och mellersta delen, af gråsten, torde vara äldst, det öfriga, bygdt af tegel, hör till en sednare tid, kanske yngre än domkyrkan, efter hvilken den inre anordningen synes i viss mån vara härmad. Äfven här skall i högsta hvalfvet varit anbragt en hand utsträckt till ed, hvaraf man vill sluta, att kröningar här någon tid varit hållna, medan domkyrkan bygdes. Från reformationstiden var Bondkyrkan begagnad till spanmålsmagasin ända till 1621, men återställdes derpå, för landsförsamlingens behof, hvaraf den nu har sitt vanligaste namn. Den är 4534 alnar lång, 2314 alnar bred. Tornet har varit högt, men nedstörtades af en orkan 1643, återställdes, förstördes af elden 1702, och har nu obetydlig böjd. Hvarken det inre, ej heller den fordna kyrkogården rundtomkring, företer något särdeles märkvärdigt. Den sednare har haft en ringmur, som fullkomligen nedtogs 1832. (Om socknen och dess presterskap, se vid Ulleråkers härad).

Fordom hafva inom staden funnits flera andra kyrkor och kapeller: S:t Mariæ eller Wårfrukyrkan, invigd före 1231, och då begagnad såsom egentlig stadskyrka, förstörd af vådeld 1542, hvarefter lemningarne användes till slottsbyggnaden. Läget tros hafva varit nära nuvarande Bredgränden. — S:t Pers kyrka vid nuvarande Dragarebrunnen, förstörd af vådeld 1473; kyrkogården begagnades ännu på 1600-talet, men är nu bebygd. — S:t Eriks kapell, vid nuvarande Riddartorgets södra sida, bygdt 1271 af träd, 1334 af tegel, härjadt af vådeld 1473 och [ 74 ]1572, iståndsatt efter 1687, och inredt för predikoöfningar, förstördt 1702. — S:t Görans kapell, troligen utanför Waxalatullen; S:t Gertruds kapell, anlagdt 1488 vid Gamla torget, der nu Theatrum Oeconomicum ligger; när dessa två kapeller förstördes, är ej bekant. — S:t Barbro kapell, ytterst bland domkyrkans södra omgifningar, invigdt 1501, från 1550 enskildtas tillhörighet, från 1614 dels kyrkans, dels akademiens, och begagnadt till tyghus o. a., sedermera nedrifvet. — S:t Johans kapell, bygdt vid S:t Eriks källa af K. Johan III, förstördt 1702. — S:t Gunhilds kapell, anlagdt af. Dr. Gunnilla (Bjelke) vid Akademie-qvarnen, blef aldrig fullbordadt. — Af kloster har staden sannolikt haft blott ett, för Franciskaner eller Gråbröder, beläget vid vestra ändan af nuv. Klostergatan, upphäfdt 1527; byggnaden afbrändes 1542, men en del anses vara att återfinna i det gemenligen s. k. Klostret, ett i sednare tider tillökt hus derstädes; hit hörde en särskildt begrafningsplats, der Peder Sunnanväder och Peder Galle äro jordade. — Ett Helge-Ands-hus eller hospital, med tillhörande kyrka, anlades 1305 på nuv. Fisktorget, förstördes 1702, återställdes 1705, men nedrefs efter 1806, då inrättningen flyttades utom staden till det fordna kronobränneriet, från K. Gustaf III:s tid, der den 1836 utvidgades till ett centralhospital för samtliga kringliggande län.

Under medeltiden stod hospitalet under vård af ett eget gille. För öfrigt hade staden af dessa halft andliga, halft borgerliga inrättningar troligen flera; bland dem man med säkerhet känner, hade S:t Pers och S:t Jakobs sina möten i den s. k. Gillaregården vid Gamla torget nära S:t Gertruds kapell. Det nuvarande Gillet är stiftadt för sällskapliga nöjen, och eger ett betydligt stenhus, vid Fisktorget, med en stor danssal m. m.

Det äldsta undervisningsverk i Upsala var ett under K. Erik Läspe stiftadt collegium, med ett communitet å Studentholmen, grundadt af domprosten And år 1316. Det ökades småningom, men synes alltjemnt ha förblifvit ett slags mellanting mellan skola och seminarium för prestbildning; för [ 75 ]öfrigt måste all högre lärdom sökas utomlands, mest i Paris, der ock en stiftelse, hufvudsakligen äfven af And, fanns för studerande från Sverige. Emellertid omtalas en procession såsom inrättad i Upsala år 1438; men den egentliga grundläggningen af akademien, efter utländska mönster, tillhör Sten Sture d. a. och Jakob Ulfson år 1477. Bland de förste lärarne nämnes Ericus Olai. Genom de strider, som reformationen framkallade, och den brist som den för tillfället åstadkom på dugliga och bildade män inom kyrkan, förlorade äfven universitetet mycket, och var under K. Gustaf I:s tid i lägervall; både han och K. Erik XIV förehade fruktlösa planer att återupprätta det. Något mera lif förspörjes under K. Johan III, men förqväfdes nästan åter dels af olyckor, såsom eldsvådor, pest och krig, dels af de liturgiska stridigheterna, särdeles då Konungen inrättade ett katholskt collegium i Stockholm. Detta efterträddes väl 1583 af ett protestantiskt, men äfven i hufvudstaden. Först året före sin död tänkte Konungen på att återställa akademien, hvars lärare kort derpå vid Upsala möte spelade en betydande roll. Det var Carl IX:s allvarliga och ihärdiga nit förbehållet att äfven här godtgöra sina föregångares fel. Han anslog åt akademien de vid reformationen indragna »kyrkohusen», och åt professorerne prebendehemman och tionder, förnyade och utvidgade kommunitetet för studenterne, ökade lärostolarnes antal, och utfärdade 1595 nya privilegier för hela institutionen. År 1600 firades här den första philosophiska doktorspromotion. Joh. Messenius och Joh. Rudbeck bragte lif i studierna, tills deras inbördes oenighet sedermera föranledde bådas bortkallande.

Emellertid hade äfven Carl IX:s bemödanden för läroverket till stor del stannat vid förslager, i följd af ständiga krig och andra statsbestyr, som togo hans uppmärksamhet och rikets tillgångar i anspråk; och bristen på skickliga lärare gjorde ej mindre svårighet. K. Gustaf Adolf afhjelpte det ekonomiska hindret, i det han skänkte åt akademien 1624 hvad som farfadern ärft eller samlat af jordegendom, 350 hemman, anslog [ 76 ]kronotionder af flera socknar, samt medel för kommunitetet, som sedermera förvandlades till en stipendii-fond. Han fördubblade antalet af lärare, förbättrade privilegierna, men höll ock allvarsam hand öfver professorernes inbördes tvister, mest genom Joh. Skytte. Denne gaf sjelf föredöme af frikostighet, i det han 1622 grundade en särskildt profession. Under Gustaf Adolfs tid, 1617 och 1629, firades de första theologiska och juridiska doctorspromotionerna, den första medicinska 1738. — Dr. Christinas förmyndare bekräftade akademiens privilegier 1633; både de och hon sjelf ökade faderns gåfvor med nya, och hon fastställde 1649 en ny stat. Carl X gaf lärosätet 1655 den författning, som sedermera i bokstafven förblifvit gällande; Carl XI återlemnade reducerade gods; och såväl dessa regenter som de följande, äfvensom rikets ständer och många enskildta, hafva tid efter annan ihågkommit akademien med gåfvor, stiftelse af stipendier, ökade anslag o. s. v.

Universitetet är af gammalt ej blott en bildningsanstalt i och för sig, utan äfven en korporation med egna rättigheter, ej alldeles öfverensstämmande med det statsskick och de rättsförhållanden, som i riket dels redan hafva gjort, dels alltmera göra sig gällande. Det har mestadels egen jurisdiktion, särskild vald styrelse, och betydlig förmögenhet, men mottager dock äfven understöd af allmänna medel, och redovisar inför statsmyndigheter.

Den studerande ungdomens antal skall år 1593 ha varit 64, år 1696: 700, år 1730: 1053, år 1782: 583; det utgör numera 11 till 1200, hvaraf dock 300 för tillfället ej vistas på stället. Allesammans äro fördelade på 14 nationer, hufvudsakligen efter stiften i riket; nationerna stå under valda styrelser, till en del af lärarekorpsen, och äro åter fördelade i särskildta afdelningar, efter ålder och genomgångna examina; de hafva, äfven de, egen förmögenhet i hus, inkomster och vettenskapliga samlingar. Sistleden hösttermin räknades 1444 studenter, hvaraf 910 närvarande. Mellan 20 och 25 års ålder voro 731, 314 mellan 25 och 30, 258 mellan 15 [ 77 ]och 20, 109 mellan 30 och 35, o. s. v.; 372 voro prestsöner, 288 söner af andra embets- och tjenstemän utom adeln, 274 af borgare, 140 af bönder, 107 af adel, 263 af ståndspersoner utom nämda klasser; 449 voro uppgifna att studera philosophi, 287 lagfarenhet, 233 theologi, 134 läkarekonst, och 341 hade ännu ej bestämt sig för något visst studium; 234 åtnjöto stipendier; under terminen inskrefvos 128.

Lärarekorpsen bildar i vettenskapligt hänseende fyra fakulteter, hvar under ledning af sin decanus, och bestående egentligen af ett bestämdt antal professorer och adjunkter, båda med fastställda undervisningsskyldigheter och stående inkomster, samt ett obestämdt antal docenter, som hufvudsakligen uppehålla sig medelst enskildt undervisning. Nu räknar akademien 26 ordinarie professioner ^[24], hvaraf tre äro stiftade af enskildta personer; 18 adjunkter, och 29 docenter; hvartill kommer en bibliothekarie med 3 underordnade tjenstemän å stat, och 6 andra dessutom; 3 exercitiemästare, 2 språkmästare, 1 musikdirektör m. m. Domsrätten utöfvas dels af samtlige ordinarie professorer i Consistorium majus, dels för brottmål af några utsedde [ 78 ]i C. minus. Styrelsen tillhör en efter tur utsedd rektor, dels med, dels utom consistorium majus, under inseende af erkebiskopen såsom prokansler från 1625, och en vald kansler, nu H. K. H. Kronprinsen^[25]. — Akademiens författning är nu under revision.

Det äldsta akademiehuset, efter universitetets egentliga grundläggning, var bygdt 1477 på Studentholmen, genom Jakob Ulfsons försorg. Det härjades af eld på 1500-talet tre gånger, sednast 1572, och ruinerna användes till slottsbyggnaden. Derpå begagnades det fordna Kapitelshuset inpå 1620-talet för akademiska föreläsningar m. m., samt promotioner, utom de theologiska, som höllos i domkyrkan, och för consistoriets sessioner till 1640-talet. Här hölls ock Upsala möte 1593. Byggnaden kallades Academia Carolina efter Carl IX, som låtit inreda den för akademiens behof. Den afbrann 1702, sattes åter i stånd, begagnades inpå 1760-talet till disputationer, promotioner o. a., men förföll och nedrefs i slutet af århundradet. Emellertid hade redan K. Gustaf II åren 1622—26 låtit bygga, der den fordna Lilla Biskopsgården stått, den efter honom s. k. Academia Gustaviana, som efter flera gånger delvis [ 79 ]förändrad inredning, nu innehåller, utom jordvåning, tvenne våningar för lärosalar, samt öfverst en kupol med rum för vettenskapliga samlingar, bygd 1662 under O. Rudbecks ledning till Theatrum Anatomicum. I den andra våningen äro en del rum upptagna af ett museum för taflor och andra dyrbarheter, grundadt i nyare tider, genom donationer af frih. Stjerneld, general C. Hård m. fl. Ända till 1840 var hela denna våning inredd till bibliothek , äfvensom hälften af den första; den andra hälften af denna är en pelarsal, den största och vackraste akademien egt till sista decenniet. På gården bakom Gustaviana stodo till 1695 åtskilliga byggnader, som begagnades till tryckeri, proba o. a. Från 1731 är platsen jemnad och planterad, och innehåller nu gymnastik. — Konsistoriehuset, mellan Domkyrkoplanen och Oxtorget, flera våningar högt mot det sednare, är bygdt på 1750-talet efter frih. Hårlemans ritning, och innehåller nederst anatomisal med tillhörande museum, vaktrum, tyghus m. m.; i de öfra våningarne akademiska konsistoriets samt theologiska och medicinska fakulteternas sessionsrum, arkif- och kansli-rum, samt räntekammare; auditorier; myntkabinett (af omkring 16,000 mynt redan 1843), grundadt genom donationer af gr. C. Ehrenpreus 1751, Dr. Lovisa Ulrika, Rosenadler och Hallenberg^[26] m. fl.; physikaliskt kabinett, grundadt 1740 af Klingenstjerna, riktadt af Rudberg omkring 1834. En stor del af dessa rum prydas af porträtter och andra målningar. En ny anatomisal är under byggnad vid Islandet till höger om bron. — Nosocomium eller sjukhuset, vid Riddartorget, fordom gref Oxenstjernas hus, inköpt till sitt nuvarande ändamål 1708, innehåller i två våningar, utom jordvåning, dels sjuk- och operationsrum, dels medicinsk lärosal, och boställsrum för embets- och tjenstemän. År 1843 funnos här 22 sjuksängar, hvaraf staden till 1837 disponerat 2 mot bestämd afgift, men betalar nu efter förefallande behof. — [ 80 ]Skytteanska professionshuset, vid östra ändan af Riddartorget, och öfver en genomgång till Fisktorget, är bygdt 1626 och skänkt af Joh. Skytte, innehåller boställsrum och lärosal, samt innesluter det s. k. Gyllenhjelmska bibliotheket, hufvudsakligen grundadt af frih. G. Ribbing; till huset hör ock en trädgård. — Chemiska professionshuset, nära Islandsbron, med tillhörande trädgård, köptes 1750, innehåller laboratorium, lärosal, boställsrum samt mineraliskt kabinett, grundadt genom köp och donation, af bergsrådet v. Svabs, prof. Bergmans och andra samlingar, samt uppgående redan 1843 till 30,000 nummer. — Oekonomiska professionshuset, vid gamla torget, inredt till sitt nuvarande ändamål från 1750, hyser theatrum œconomicum, grundad af prof. Berch, samt lärosal och boställsrum. — Observatorium Astronomicum, vid Svartbäcksgatan, inköpt 1738, inredt under prof. A. Celsii ledning, repareradt 1830, innehåller boställsrum, lärosal med porträtter, bibliothek, och rum för samlingar, nyligen riktade genom sin närvarande vårdares omsorg. Ett nytt observatorium är bygdt utanför vestra tullen, men ännu ej inredt. — Gamla Botaniska professionshuset, längre ned vid samma gata, skänkt af O. Rudbeck, jemte dertill hörande trädgård, har varit bebodt af Linné, men är nu boställe för musikdirektören. Derinvid ligger förra botaniska trädgården, dels köpt 1657, dels af Rudbeck skänkt; den var under hans, och ännu mera under Linnés tid vidtberömd; den har i sednare tider med det derinom liggande, i vacker långsträckt form bygda, envåningshus af sten, med ringa afbrott varit upplåten åt Östgöta nation. — Exercitiihuset, i Fjerdingen på gamla erkebiskopsgårdens plats, småningom inredt och tillökt från 1626, innehåller boställsrum för exercitiemästarne och den franska språkmästaren, gymnastik, ridhus, samt stall för 25 hästar, hvaraf akademien underhåller ensam 6, gemensamt med Strömsholms stuteri andra 6, och stallmästaren de öfriga. — Carolina Rediviva eller nya bibliothekshuset, bygdt från 1816, efter ritning af Sundvall, och under tillsyn [ 81 ]af Nordencreutz, innehåller i tvenne våningar, inredda till 1841, flera större och mindre rum för manuskriptsamlingar och bibliothek, båda delarne grundade dels på gamla samlingar, hemtade inom landet från kloster o. a., dels på krigsbyte, dels på donationer eller inköp; de tryckta böckerna räknas till mera än 100,000 volumer^[27]. I byggnadens båda ändar finnas arbetsrum. Öfversta våningen innehåller en ännu ej färdig sollennitetssal, en bland de största i riket. Anmärkningsvärd är ock façaden med en portik, förstugan i nedra våningen, med dubbel pelarrad, och stora trappan till de öfra, anbragt i en utbyggnad åt frånsidan. — Nya Botaniska professionshuset från 1787, är en vidlyftig byggnad, med museum af flera slag, till stor del grundadt af Thunberg; orangeri, drifhus, lärosal, boställsrum m. m. En del af museum, tillika lärosal, innanför en vacker portik, prydes af Linnés byst, under en kupol med upplysning ofvanifrån. Byggnaden står inom den fordna Kungs-, nu Akademiska trädgården, vester om slottet, hvilken i sednaste tider blifvit betydligt utvidgad. — På Qvarnholmen slutligen ligger den Akademiska Qvarnen, från 1289, åt lärosätet upplåten i O. Rudbecks tid; den har 12 par stenar, utom 2 par reservstenar, och ger i årligt arrende 576 tunnor säd. Derinvid har på 1600-talet funnits ett manufakturhus.

Utom nämda 12 hus, alla af sten, och dertill hörande gårdar och trädgårdar, eger akademien inom staden och dess [ 82 ]område ett qvarter vid Slottsgatan, flera enskildta tomter, 21 humlegårdar, af tillsammans 15 tunnlands vidd; 239 tunnland stadsåker, som upplåtes åt professorer o. a.; Gamla Upsala Löth, 26 tunnland; samt hälften af fisket i ån. — Utom stadens område eger lärosätet flera hundrade^[28] hemman, jemte [ 83 ]qvarnar och andra lägenheter, dels skänkta, dels i byte eller ersättning erhållna, dels köpta, i Stockholms, Upsala, Westerås och Gefleborgs läner; vidare frälseräntor af 18 socknar i samma läner; och Sätra hälsobrunn i Westerås län. Det disponerar [ 84 ]33 3⁄8 mantal för särskildta stiftelser, stipendiekapitaler^[29] af mera än 290,000 R:dr, samt statsanslag af omkring 30,000 årligen. Inkomsterna, i spanmål och pengar, af det med egorätt innehafda, utgöra o. 9000 tunnor säd och 25,000 R:dr; af de under disposition stående stipendiefonderna o. 15,000 R:dr, af fastigheter m. m., o. 8650 R:dr. Utgifterna äro: i löner, arfvoden, gratialer etc., 8640 tunnor säd, öfver 25,000 R:dr i pengar, och 676 famnar ved; till inrättningar och materiel öfver 12,000 R:dr; till reparationer och nybyggnader 6 till 7000; i utskylder 53 1⁄2 t:r säd och 2655 R:dr; i stipendier, donationer etc. o. 20,000 R:dr. Professorerne i de s. k. verldsliga fakulteterna hafva en årlig inkomst hvar för sig af p. m. 225 tunnor säd och 200 R:dr i hushyresersättning, de 6 äldsta dessutom 300 R:drs lönetillökning; adjunkterna hafva 75 till 90 tunnor. Theologiska fakultetens [ 85 ]medlemmar hafva dels prebendepastorater, dels löneanslag, tillsammans öfverhufvud till något högre belopp. — Förvaltningen af allt det ekonomiska skötes af en räntmästare, en kamrerare och öfriga tjenstemän, i landsorterna af 4 fogdar, 2 i Upland, 1 i Westmanland, 1 i Helsingland.

Utom lärarekorpsen, och de få studenter, som i staden äro bosatte, äro vid akademien skattskrifne, såsom åtminstone till en del för dess räkning mot vissa vilkor sysselsatta, och derför i dess privilegier till mera eller mindre mån delaktiga: 2 boktryckare, 1 bokhandlare, 1 apothekare, 1 bokbindare, 1 instrumentmakare, hvar med sina biträden, dessutom vaktmästare och annan betjening. Antalet af samtlige under akademien mantalsskrifne år 1843 var 1220, hvaraf 774 betalade utskylder; och desses bevillning steg till 4534 R:dr, deras fattigafgifter till 1410 R:dr.

Bland inrättningar, som stå i mera eller mindre direkt förhållande till akademien, äro: Upsala Vetenskaps-societet, stiftad 1712 af E. Benzelius d. ä.; den har ett stenhus vid S:t Larsgatan och Oxtorget, med värderika, mestadels naturalhistoriska samlingar, skänkta af bröderna J. och L. Gyllenhaal, och sedermera från flera håll tillökta. — Akademiska läsesällskapet, med hyrd lokal i gillets hus. — Skandinaviska sällskapet, framkalladt af de sista årens s. k. skandinaviska sympathier. — Studentkorpsens förut nämda fördelningar, nationerna, med deras ofta nog egna hus af sten eller träd, och nästan alla med egna samlingar af dels litterärt, dels konstvärde; Uplands, Westmanlands, Göteborgs och Smålands nationers hus ligga i norra Fjerdingen, Westgöta nations i den södra. Ett försök är i de sednare åren gjordt att för alla dessa särskildta fördelningar bilda ett gemensamt helt, en Studentförening.

Upsala Kathedralskola är, som vi redan antydt, i sin början ej att skilja från de äldsta spåren till universitetet, emedan det nämda collegium på Studentholmen synes hafva burit karakter af båda delarne. Ännu Gustaf Wasa berättas af somliga hafva studerat vid skolan, af andra vid universitetet. Först år 1572 [ 86 ]förekomma båda läroverken bestämdt åtskiljda. Kathedralskolan, sannolikt ej litet skadad af religionsstridigheterna med åtföljande brist på lärare, och kanske minskning i inkomster, fick genom Dr. Christinas nya skolstat åter säker materiel grund, och hade från den tiden rektor, konrektor, fyra kolleger och en apologist. Nu har den 10 ordinarie lärare, utom ett vexande antal dupplikanter, och består af en mängd klasser för båda bildningslinierna, ända till afgång till akademien, och med omkring 300 lärjungar. — Såsom det första skolhuset kan man räkna det på Studentholmen från 1316. Sedan det blifvit förstördt i 1542 års brand, vet man ej rätt hvar skolan hölls, tills Dr. Christina dertill skänkte ett hus invid S:t Eriks kapell å Riddartorget. Då äfven det blifvit förstördt år 1702, flyttades skolan till Domtrappshuset, och år 1837 slutligen till det fordna Christierninska huset vid Odenslund, hvilket hufvudsakligen på K. Carl Johans bekostnad inköptes, befriades från förut varande flygelbyggnader, inreddes, och invigdes af erkebiskop Wallin. Det innehåller en mängd lärosalar, och en vacker sollennitetssal, som på höjden går genom tvenne våningar.

Bredvid detta offentliga läroverk stå tvenne privata, hvilka ock föra studierna ända till inträde vid akademien, nemligen Lyceum, grundadt o. 1830 af akad. adjunkten Ramström, och inrättadt ungefär i likhet med gymnasierna; och Realgymnasium, stiftadt 1841 af magister Svartengren, med hufvudsakligt afseende på undervisning i lefvande språk och mathematiska ämnen, och med ämnesläsning utsträckt i viss mån äfven till lärjungarne. Båda dessa anstalter räkna 10 lärare hvar, men till en del gemansamma, och o. 50 lärjungar hvar.

Staden hyser flera Folkskolor: en från 1784, småningom utvidgad på grund af donationer, hvaribland en af handlanden Forsslund; den har från 1832 ett hus vid Dragarebrunnsgatan, och räknar o. 300 lärjungar. En arbets- och slöjd-skola är dermed förenad, samt ett folkskole-lärare-seminarium från 1843. En småbarnsskola är stiftad 1838; söndagsskola har varit i gång sedan 1841. Redan från 1760 var anläggningen af ett barnhus tillämnad, men har först nyligen [ 87 ]kommit till stånd. Nyligen är ock en fruntimmersförening bildad för vanvårdade barns uppfostran; den eger småbarnsskolans lokal.

Af egentliga inrättningar för Fattigvården finnas följande: ett för hela Domkyrkoförsamlingen gemensamt fattighus vid Kamphafvet, nybygdt af sten åren 1832-34 för o. 14,000 R:dr; borgerskapets gubb- och enkhus, äfven nybygdt af sten vid S:t Johannisgatan för o. 19,000 R:dr; en kassa för pauvres honteux; en vedfondskassa; en särskildt kassa för tillfälliga behof, ställd under pastors vård; den Bobergska fattigfonden; Küselska donationen af 4 mantal i Wänge socken, till förmån för fattige barn i staden; borgerskapets magasin för fattige; dess afkomstmagasin; hälften af arrendemedeln för krogar och restaurationer, till godo för välfrejdade fattige inom borgerskapet; tre kapitaler af tillsammans 2777 R:dr, till förmån dels för gesäller, som utmärkt sig genom flit, dels för borgareenkor; vidare akademiens särskildta fattighus; dess fattigfond; Schubertska donationen för dess fattige; och dess qvarnspannemål för desamma; slutligen en fattigbarack för hysande af husvilla. Fattigvården är numera så reglerad, att allt tiggeri upphört. Samtlige inom stadens område derför utgående egentliga fattigafgifter räknas till 5 à 6000 R:dr, förnämligast bestående af 25 (sednast 41 2⁄3) procent af bevillningen, som uppgår till o. 15,000 R:dr. — Sjukvårdsanstalterna, som dels äro länets eller ortens, dels akademiens, äro redan nämda.

Bland öfriga inrättningar af betydenhet, för offentliga ändamål, är Theaterhuset, utanför Waxalatullen, bygdt af träd, för 500 personer, och invigdt 1841. Bland enskildta hus må nämnas det s. k. Bruzeliska vid torget; ett annat derintill liggande stenhus vid Drottninggatan, i hvilket Gustaf Wasa skall ha bott såsom studerande, men som lärer skola ombyggas; flera stenhus vid Svartbäcksgatan, och ett nytt vid Jernbron; det s. k. Aurivilliska vid Oxtorget, sedan 1849 inköpt af lazarettsdirektionen, och ämnadt till lazarett.

Staden har frivillig brandkorps från 1831, och en särskildt för studenterne; gatuupplysning med Argandska lampor från 1833; ordningsnämd från 1842; nykterhetssällskap; simsällskap, som håller [ 88 ]årliga promotioner; sparbank; postkontor o. s. v.; dessutom hafva ortens prestsällskap, bibelsällskap, landthushållningssällskap och privatbanks-afdelning här sina möten; här är ock tingställe för Waxala och Ulleråkers härader. — Stadens vapen, flera gånger förändradt, har varit S:t Eriks kapell, derpå domkyrkan i olika skepnader, men är nu ett krönt lejon.

Staden har fordom, och ännu på 1700-talet, haft en justitie- och en politieborgmästare, men numera äro dessa båda embeten förenade hos en person. Intill innevarande års början funnos i magistraten 6 rådmän, hvaraf 2 litterate; nu äro der blott 4 rådmän, hvaraf 1 litterat, tillika protokollsförande, och i rådhusrätten 2 litterate, af hvilka den ene för protokollet i civila, den andre i kriminella mål. Hela lönestaten utgör 8 till 900 tunnor spanmål.

Stadskassans inkomster bestå i afrad och arrenden af åkerjorden, tomtören, hyror, ståndplats- och betespengar m. m., tillsammans utgörande 11,572 R:dr, hvaraf 2600 användas till allmänna byggnaders, gators, broars och vägars underhåll. En särskildt kassa, under redovisning för styrelsen öfver väg- och vattenbyggnader, bildas af inflytande hamn- och grundpenningar, ungefär 4348 R:dr årligen, hvarmed särdeles muddringsarbeten bestridas. — Stadens och akademiens samtliga utskylder stiga till 40,941 R:dr, eller p. m. 7 R:dr för hvarje person, inemot 11 för hvarje betalande, och utgörande ungefär 2 1⁄10 procent af uppskattningsvärdet. Detta är nemligen, enligt sista femårsberättelse, 1,952,567 R:dr; särskildt för privat egendom 250,000 R:dr mera, än vid slutet af föregående qvinqvennium, hvilket utvisar, att stadens välmåga, oaktadt tvenne för hela orten svåra år, varit i stigande. Samma slutsats kan dragas af den med 30,000 R:dr ökade behållningen i sparbanken, som den 31 Dec. 1847 hade 74,661 1⁄2 R:drs kapital.

Bland Upsala stads omgifningar äro att anmärka, jemte det förut omtalade centralhospitalet, de vid vägen derhän belägna Polacksbackarne, så kallade efter det medfölje, som K. Sigismund hade till sin kröning; en temligen vidsträckt slätt vid början af [ 89 ]Kungsparken, sedan länge begagnad till exercisplats för Uplands infanteri-regemente, och i sednaste åren för studentkorpsens majfester; det derinvid liggande värdshuset Eklundshof; Upsala hälsobrunn, begagnad från 1720, och efter någon tids lägervall, åter från 1770-talet; utom åtskilliga till omgifvande landsförsamlingar hörande ställen.

II. Enköpings upstad, ligger nära den derefter uppkallade åns utlopp i Svingarnsfjärdens innersta hörn, Stadsviken, 7 3⁄4 mil nordvest från Stockhohn, 4 1⁄4 mil sydvest från Upsala; dels på sluttningen af den sandås, som stryker från norr till söder genom östra randen af Åsunda härad, dels på småningom uppgrundadt land kring ån vid åsens vestra sida. På alla håll, utom åt nordost, omgifves staden af vidsträckta slätter, fordom kanske till en del vattendränkta; inom den med säkerhet kända tiden har ån i stadens nedersta trakt varit delad i tvenne grenar, hvaraf den vestligare nu blott är qvar i en rännil, som från Munksundskällan utfaller i ån. Staden upptager nu 63 tunnland, och har 198 tomter, hvaraf dock en del obebygda. Egorna rundtomkring upptaga 712 tunnland åker, 817 tl. äng, 812 tl. skog och betesmark, tillsammans 2341 tunnland, satta till 16 7⁄8 mantal^[30].

Såsom åt mången annan stad i riket, så ock åt denna, har traditionen lånat ett större omfång i fordna dagar, än hvad nu är förhållandet. Den skall ha sträckt sig längre åt nordvest, der man sedermera i planteringsland funnit spår efter stenläggningar och grundvalar för byggnader. Möjligen har läget i allmänhet fordom varit mera nordligt, och man har först småningom, med vattendragets uttorkande, dragit sig, vid hvarje öfvergången eldsvåda, alltmera nedåt sjön. Den nämda ön, först kallad Tryggö, i sednare tider Salpeterholmen, äfven Holman, har ej förr än under K. Carl XI:s tid kommit till staden, men var redan på [ 90 ]1200-talet bebygd med kloster och kanske kyrka. Öster om ån låg staden utmed och uppför åsen, omkring tvenne kyrkor, och intill en tredje, den enda ännu återstående, nu för stad och landsförsamling gemensamma Wårfrukyrkan. Ända till Dr. Christinas tid voro gatorna krokiga och trånga, följande åsens bugter; vid besagda tid upptogs den nuvarande Kungsgatan midt igenom staden från nordost till sydvest, utmed Stortorgets sydöstra sida, och i sammanhang med landsvägen från Stockholm till Westerås. Den hade dock ännu ojemn bredd, och en besvärlig backe i östra ändan, samt svängde sig i den vestra nedåt söder, öfver det s. k. Jerntorget och Vågbron, och förbi Munksunds källa. Först i sednaste åren äro alla dessa olägenheter afhjelpta, hvad gatans eget utseende beträffar, en jernbro är bygd midt för dess vestra ända, och väg derifrån upptagen till landsvägen. Likaledes är Kyrkgatan, som går i bredd med Kungsgatan, längre i nordvest, omlagd i rät linea, och äfven andra mindre gator och gränder; stortorget är planteradt, många hus om- eller nybygda, och staden antager alltmera utseende af välstånd och ordning. Kyrkan, på åsen vid ändan af Kyrkgatan, prestgården nära derintill, och rådhuset vid en gata öster om torget, äro af sten, de privata husen nästan utan undantag af träd. Gröngarns park vid stadens vestra ända är förnämsta promenadplatsen.

Enköpings ålder går uppöfver all säker historia. Namnet ställes af de flesta i samband med det en mil längre i öster belägna Litslenas (Lilla Ena). Sannolikt har här varit en gammal offer- och köpeplats under hedendomen; tillika torde kanske sätet för Fjerdhundralands konungar varit här eller i närheten, t. ex. på det fordna Hauwe, äfvensom tingsplatsen för åtminstone en del af detta landskap. Under katholska tiden förekommer en prost i Enescopinge i slutet af 1100-talet, borgare (cives) i Enescopia 1250, ett Franciskanerkloster 1267, bygdt på Tryggön från 1278, och småningom alltmera begåfvadt. Från början af 1300-talet nämnas ock ett hospital och de tre kyrkorna. I Uplandslagen föreskrifves Enköpings spann såsom gällande för Fjerdhundraland. Borgmästare omtalas från slutet af 1300-talet, en [ 91 ]»byfogde» å Konungens vägnar år 1413, andra från 1561 ungefär ett sekel framåt. År 1389 hemsöktes staden af Hättebröderne, men synes dock hafva åter repat sig, och har under 1400-talet af flera regenter erhållit privilegier, hvilkas originaler i sednare eldsvådor förkommit. Likaledes äro flera skrifvelser härifrån utfärdade af konungar och riksföreståndare, räfsteting här hållna, och åtskilliga möten för orten eller närmaste landskaper, under Carl Knutsons och Sten Sture den äldres tid. Slutligen må tilläggas, att Birger Magnussons gemål, och sednare Ivar Axelson Tott samt Sten Sture haft staden med större eller mindre delar af nejden i förläning, och likaledes i nyare tider grefvarne Gustaf Johanson Roos och A. v. Steinberg.

Vid Wasatidens början framstår staden Enköping såsom för tiden ej obetydlig. Väl var torget till 1625 utan stenläggning, och husen ännu 1575 täckta med halm, till en del ännu 1629, oaktadt förnyade befallningar att utbyta halmen mot torf; men dylikt synes förhållandet mera eller mindre ha varit i rikets samtliga städer. I flera kontributioner till kronans eller andra allmänna behof deltog Enköping ej obetydligt; och folkmängden skulle ha varit rätt ansenlig, om man kunde tro en visserligen ej fullt pålitlig anteckning, att 1580 års pest bortryckt, i staden och landsförsamlingen tillhopa, 6000 menniskor, mera än dubbelt mot hvad de nu tillsammans hysa, och 3⁄5 af hvad sjelfva hufvudstaden förlorade. Och dock hade en eldsvåda år 1572 förstört en del af staden, jemte en af kyrkorna, en annan af dessa låg förut i ruiner. Allt hvad som hade varit klostrets eller öfriga andliga stiftelsers egendom, inom eller utom staden, tillhörde från Gustaf I:s tid mestadels kronan; en kungsgård nämnes vid Munksundet och »Grönås», en annan sednare i staden, med trädgård vid dess södra sida; sjelfva klostret blef kanske först sjukhus, derpå inrättades å stället ett salpetersjuderi och tegelbruk, en tid äfven krutbruk. Stadens egen förnämsta näring synes ha varit handel med Westmanlands och Dalarnes bergslager, hvilkas metall-effekter häröfver utfördes till Stockholm och Södertelje. Våg- och tullhus uppsattes under K. Carl IX:s tid, och efter en ny eldsvåda 1609 [ 92 ]skänkte denne Konung åt staden sex »lodjor» från Stockholms flottstation, till handelns upplifvande. K. Gustaf Adolf inskränkte utförseln till hufvudstaden, och sökte derpå draga sjelfva bergslagstrafiken till Westerås. Emellertid omtalas ännu under Dr. Christinas tid särskildta för staden tillsatta jernvräkare. Möjligen gynnades besagda trafik, åtminstone i äldre dagar, af segelledens större utsträckning inåt landet, der lemningar efter lastfartyg skola hafva blifvit funna på ängar. En annan näring, ej utan betydenhet, var fiske och fiskhandel, äfven på Norrland.

Mindre vigtig, men ej okänd, var ännu den rörelse, som nu är stadens förnämsta, nemligen odlingen af köksvexter. Med jernhandelns aftagande kom denna kultur alltmera i gång, i det kronan, till ersättning och hjelp för borgarnes utkomst, småningom och särdeles från Dr. Christinas tid, upplät tomter och jord åt dem, med allt fullkomligare nyttjande rätt. Hofvet beredde sjelf, för sina behof, en god afsättning, och icke utan Holländares hjelp tilltog odlingen af köksvexter, en tid äfven humla. Det egentliga åkerbruket var ännu omkring 1670 så obetydligt, att en enskildt person kunde, genom uppköp af spanmål i landtsocknarne, beröfva staden nödig tillförsel för brödfödan; men äfven detta förhållande blef småningom förändradt. Vid början af 1700-talet kom ock tobaksplanteringen till stånd, och ett tobaksspinneri privilegierades 1728, men denna rörelse har sedermera gått ut. Potatisodlingen har deremot i sednare tider oupphörligen tilltagit, tills de sista årens missvext häri gjort någon förändring. — Efter ännu en svår eldsvåda år 1799 syntes staden nästan aftyna en tid bortåt, men har nyligen åter börjat gå märkbart framåt, särdeles att döma af de redan nämda företagen till dess förskönande. Folkmängden, som år 1785 uppgafs till 1100, och år 1815 till 1187, hade 1840 stigit till 1309, och 1845 till 1358.

Enligt 1847 års mantalslängd räknade staden 1270 personer, hvaraf 415 voro fria från afgifter; antalet af handlande var 8 med 14 biträden, utom 1 apothekare, 1 källarmästare, 6 [ 93 ]traktörer och 6 krögare; handtverk och fabriker sysselsatte 71 husbönder med 52 biträden^[31].

Nästan alla, som hafva borgarerätt, äfvensom en del tjenstemän, idka jordbruk å den staden tillhörande jord, hvilken mestadels består af svartmylla och sand, till någon del af lera. Den skötes med omsorg, och gifver, enligt 1847 års uppgifter, af p. m. 338 1⁄2 tunnors utsäde, af åtskillig slags spanmål, 1792 tunnors afkastning, och i potatis, af 600 t:rs utsäde, 3000 t:rs afkastning; tillsammans ungefär motsvarande stadsboernas eget behof. Men härtill kommer den nämda på afsättning beräknade produktionen af diverse jordfrukter, särdeles köksvexter, såsom pepparrot, morötter, palsternackor, kål m. m., som i stora qvantiteter utföras till Stockholm, och deröfver äfven utrikes. — Boskapsskötseln synes, att döma af kreaturens antal, vara lika betydande, som för det vida större Upsala. Stadens skogsmark är nästan utan skog, tillförseln af ved är långväga, priset gemenligen högt, och i stigande.

Handeln är nu, i jemnförelse med åkerbruket, temligen ringa; den drifves med kramvaror från Norrköping och Stockholm, hvilka mest afsättas på landsorten; och med säd, viktualier, bränvin och skogsprodukter från landsbygden, äfven den fjärmare, och till afsättning på hufvudstaden. Omsättningen på torsdagarne plär vara betydlig nog. Af marknader har staden tre, den mest besökta i Januari, de andra i Mars och September.

Handtverk och fabriker, egentligen blott till namnet skiljda, äro båda af ringa vigt; de sednare utgöras af en spegelfabrik, 2 repslagerier, 3 urmakerier, och 2 färgerier. Kakelugnsmakeriet har nyligen varit i anseende. Kronans fordna inrättningar på Salpeterholmen synas ha gått ut omkring 1670. På 1740-talet omtalas inom stadens egor flera väderqvarnar, som ej heller alla egt bestånd till vår tid. Deremot äro i sednare åren åter ett tegelbruk och en väderqvarn anlagda, och ännu sednare en ångqvarn [ 94 ]med 5 par stenar, och ett bränneri i stor skala, båda för samma ångmachin.

Sjöfarten bedrifves af 4 staden tillhöriga jakter, af tillsammans 733⁄5 läster; i de sednare åren har tidtals äfven ett ångfartyg gjort reguliera resor till och från Stockholm. Efter åns upprensning gå fartygen nu åter upp inemot staden.

Bland offentliga byggnader intager Wårfrukyrkan första rummet. Den ligger på sandåsen, på en plan, som ger vidsträckt utsigt öfver slättbygden. Dess namn, på latin S:t Mariæ, är uråldrigt, sjelfva byggnaden, dels af gråsten, dels af tegel, vittnar ock om hög ålder, men olika för olika delar. En tillbyggnad skall ha skett vid slutet af katholska tiden, en annan skedde 1648. Kyrkan har nu 72 alnars längd, 211⁄4 alnars bredd, men i korsset 44 alnar, och är nyligen försedd med ett torn midt på taket. Bland märkvärdigheter inom kyrkan är en s. k. munkbänk. Kyrkogården är planterad. Till 1500-talet begagnades denna kyrka af landsförsamlingen ensam, och såsom dess kyrkoherdar särskildt förekomma mera än en från 1300-talet. Staden sjelf har haft tvenne kyrkor, S:t Ægidii och S:t Olai. Den förra, äfven kallad S:t Iliani, som det vill synas, säges 1572 länge hafva stått öde; dess lemningar visas straxt nedanföre Wårfrukyrkan, inom den s. k. Fåfängan. Församlingen hade år 1323 gemensam kyrkoherde med Wårfrusocknen. S:t Olai kyrka, belägen inom staden, i dess norra hälft, var sannolikt den egentliga stadskyrkan; den brann upp 1572. Tvenne stadspastorer nämnas på 1300-talet, de för hela det nuvarande pastoratet gemensamma från föreningens tid; kaplaner i Enköping förekomma från 1593. Om klostret på Tryggön är förut taladt; dess kyrka skall ha hetat S:t Laurentii. Man vill nära prestgården finna spår till ett annat kloster, men skriftliga bevis för dess tillvaro saknas^[32]. Möjligen kan vid Wårfrukyrkan ha varit fästad [ 95 ]någon slags from anstalt, att döma af namnet Frustuguhagen, vid stadens södra sida. Hospitalet nämnes äfven efter reformationen, förekommer 1728 såsom förfallet, men hade ännu vid den tiden kronotionde från Tillinge socken sig anslagen. Bland andra fordna anstalter af mera eller mindre andlig art, torde ock ha varit ett Gille: åtminstone omtalas 1584 en gillestomt. — Skola har här funnits redan i medeltiden; den nämnes flera gånger på 1500-talet, men upphäfdes sedermera, då Hudiksvalls skola inrättades. År 1668 begärdes dess återställande, och 4 år förut till och med Stockholms gymnasii förflyttning hit, båda delarne förgäfves. Nu finnes här blott en folkskola.

Huruvida någon kungsgård fanns inom staden under katholska tiden, torde vara ovisst. Att K. Gustaf I har haft en kungsgård nära Munksundet, är nämdt, äfvensom att en annan sednare fanns inom staden. Denna bygdes under K. Johan III:s tid i östra hörnet af torget, der förut rådhus stått, kanske till 1572 års eldsvåda, och förstördes troligen sjelf af 1609 års brand. Den dertill hörande Kungsträdgården uppläts derpå småningom åt staden, 1628 äfven platsen der Kungshuset stått, till att åter bygga rådhus uppå; byggnaden företogs dock ej förr än 1642. År 1799 förstördes äfven denna af eld, och rådhuset fick derefter den plats det nu har. Staden har fordom haft flera borgmästare på en gång, åtminstone 2, tidtals 4, synes det, dock svårligen alla tillsammans tjenstgörande, från 1682 blott en. Rådmännens antal är nu sex, alla illiterata. Staden har för öfrigt postkontor, gästgifveri, der den sjelf under en tredjedel af året ansvarar för hållskjutsen, samt vanliga polis-anstalter. Åsunda härad har här sitt ting; lagsagan hade ett af sina här, till dess indragning vid 1850 års början.

[ 96 ]Fattigvården bestrides dels med arrenden af anslagen jord, dels med insamlingar vid särskildta tillfällen, dels med uttaxerade medel till ett belopp af omkring 500 R:dr; till ungefär dubbelt så mycket beräknas samtliga kostnaden af fattigförsörjningen. — Stadskassans inkomster af tomtören, afradspengar af jord, byggnads- och brandkasse-medel, saköres-medel m. m., stiga till inemot 4200 R:dr, hvilka användas till tjenstemäns aflöning, byggnadsföretag o. s. v. Men för segelledens och hamnbyggnadens underhåll finnes en särskildt kassa, hvilken hemtar sina inkomster af de afgifter, som för desammas begagnande betalas, uppgående till omkring 370 R:dr årligen. — Stadens samtliga utskylder beräknas i sista femårsberättelsen till p. m. 7157 R:dr, utgörande o. 2,7 procent af taxeringsvärdet, som varit 257,973 R:dr, och uppgående till 5 2⁄3 R:dr för hvarje person, 8 1⁄3 för hvarje betalande.

Stadens gamla vapen har varit en lilja, det nuvarande är 4 liljor i kors; dess ordningsnummer är 57.

Länets härader och socknar äro:

I. Bro Härad ligger längst i sydost af länet, och omgifves på tre sidor, i öster, söder och vester, af Mälarens fjärdar och sund, nemligen Skarfven, Stäkes-sundet, Görväln, Brofjärden och Norra Björkfjärden, med den derifrån inskjutande Kalmarviken, samt begränsas af Håbo härad i norr. Det är i allmänhet ett småkulligt, här och der skogigt land, med små vattendrag, mest sluttande åt söder; och omfattar 4 socknar, hörande till Håbo och Bro fögderi, samt Håbo prosteri.

1. Näs socken, mellan Stäket och Görväln i öster, Brofjärden i sydvest, Bro socken i nordvest, Ryd i nordost, omfattar med en mängd holmar 0,260 qv. mil land, 0,004 vatten, utom tillhörande delar af Mälaren. Örnäs- och Lillsjöarnes [ 97 ]vattendrag utgör mestadels vestra gränsen, ett mindre går ut i Tibleviken af Görväln. Landet är temligen slätt, dock med små bergkullar, särdeles vid stränderna af Mälaren, och på den s. k. Stäkes-ön numera en halfö, mellan sundet och den mestadels igenvallade Ryssgrafven; norr ut finnes någon skog. Jordmånen är dels lerjord, dels svartmylla och sand. Åkerbruk är hufvudnäringen, men derjemte idkas något skogsbruk samt fiske, och skjutsning vid Tible. Hemmantalet är 39 1⁄2 oförmedlade, 30 1⁄8 förmedlade, hvaraf 9 1⁄2 äro af skatte, 4 5⁄8 af krono, 16 af frälse natur, de flesta utgörande eller lydande under större säterier. Folkmängden år 1840 var 475 på 109 hushåll, år 1847 enligt mantalslängden 485. — Landsvägen till Stockholm går från Stäkessund öfver ön och genom hela socknens bredd, åt vestnordvest, förbi kyrkan och den nära derintill liggande Tibble gästgifvaregård och tingställe, 3 mil nordvest från Stockholm, nära 6 mil söder från Upsala; mindre vägar gå inåt socknen, särdeles åt söder. Landsvägen har i sednaste tider här och der blifvit omlagd, för att undvika backar eller minska deras höjd, såsom vid Dalkarlsbacken nära Ryssgrafven. Vid Stäket går stora segelleden till Upsala fram genom en i detta sekel, på bekostnad af egaren till Stäkesholm, bygd vindbro.

Ness juxta Almarnastek omtalas 1310, och kallas i en annan handling några år sednare Næs i provincia Brohundæri af Attundia och erkestiftet. Numera är det annex till Vestra Ryds pastorat, hvars kaplan här bor. Kaplanernes namn äro kända från 1593. Kyrkan beskrifves år 1829 såsom gammal, bygd af gråsten, utan torn, nyligen iståndsatt invändigt, temligen rymlig och ljus, samt försedd med en altartafla i oljefärg, ansedd för ett godt arbete. Af fornminnen omtalas en runsten vid Stäket; en annan skall ha funnits vid Dalkarlsbacken, en tredje vid Asker i söder. Om Ryssgrafven går en sägen, att den skall i uråldriga tider blifvit gräfd af en främmande konung, som kommit in i sjön ofvanför, i afsigt att härja [ 98 ]stränderna, och hindrades att återvända på rätta farleden. Några vilja derpå tillämpa berättelsen om Norska Konungen Olofs härfart inåt Mälaren.

Gårdar: Stäket eller Stäkesholm, i öster, på ön och invid sundet, 1 mantal säteri rusthåll; stället nämnes 1187, då erkebiskop Johan här mördades af Esterne under deras färd mot Sigtuna. Ön synes i fordna dagar hafva innehållit en eller tvenne byar, eller flera gårdar; en gård eller några egor förekomma 1328 såsom skänkta till Sigtuna kloster. Andra synas ha tillhört slägten Sture omkring 1400. Kort förut anlades här, kanske ej för första gången, ett fäste, som sedermera med dertill hörande län gafs i morgongåfva åt Dr. Philippa. Men år 1434 lät K. Erik förstöra fästet, att det ej skulle falla i hans motståndares händer. Genom Nils Ragvaldsons bedrifvande kom stället från 1440 i erkebiskoparnes händer, som småningom lade under sig kringliggande gårdar, återställde borgen, helgade den åt S:t Erik, och begagnade den såsom ett vigtigt skyddsvärn. Den förstördes åter af Sten Sture d. y., och ligger nu i ruiner. Stäkes gård blef åtminstone från sistnämda tid krono, förlänades 1612 åt riksamiralen G. Gyllenstjerna, återtogs från hans arfvingar 1683, såldes till skatte 1722; tillhörde grefl. slägten De la Gardie på 1730-talet och ännu 1767, derpå frih. Rudbeck, från 1800 gr. af Ugglas, slutligen frih. Åkerhjelm, och egdes 1849 af frih. Björnstjerna. Här finnes en vacker åbyggnad sedan slägterna De la Gardies och af Ugglas tid. — Aspvik, i vester, 3 mantal säteri rusthåll, med qvarn; nämnes 1303, och derpå 1571 såsom förlänadt under frälse frihet, innehades på 1600-talet af slägterna Körning och Gyllenholm, reducerades 1683, kom sedermera åter i enskildtas händer, tillhörde 1849 gr. Lantingshausen, som dertill egde 3⁄4 m. frälse, 1 skatte underlydande, utom 3 m. i den vid kyrkan belägna — Tibble by, som för öfrigt innehåller kaplansbol af 5⁄8 m., gästgifvaregård 1 m., o. s. v. — Öråker, i söder, vid Görväln, 1⁄2 m. skatte, har haft flera egare, hvaribland i sednare tider en Björkman, Wahrenberg o. 1820, hörde 1849 under — Lennartsnäs, socknens betydligaste gods, beläget ännu sydligare vid samma vatten; det utgöres ursprungligen af Kjellsåker och Hamra, tillsammans 1 m. frälse säteri, och förekommer 1537 såsom från kronan [ 99 ]utbytt; fick sedermera sitt namn af Lennart Torstenson, som ökade godset, har derpå tillhört slägterna Horn, Stenbock, Wachschlager o. 1800, Oxenstjerna o. 1825, och egdes 1849 af gr. af Ugglas; det har stor åbyggnad sedan början af århundradet, och 16 3⁄4 mantal underlydande, mest frälse.

2. Vestra Ryds socken, mellan Näs i sydost, Skarfven i öster, Tible i nordost, Lejondalssjön, Bro socken och Örnässjön i vester och sydvest, innehåller 0,471 qv. mil land, 0,013 vatten, utom dess andel af Mälaren. Af nämda sjöar stöter Örnässjön blott till gränsen, Lejondalssjöns utlopps-å hör deremot till hälften hit, och går först i östlig rigtning, derpå i nordlig till Tibble. Ett mindre vatten faller ut i Granhammarsviken af Skarfven. Kring alla dessa smärre vatten är temligen jemn bygd, för öfrigt omvexla bergkullar med slätter, så väl inåt socknen, som vid Mälarens stränder; vid dessa finnes skog, äfvensom åt sydvest, å häradets allmänning. Jordmånen är dels lera, dels mojord. Jemte åkerbruk såsom hufvudnäring idkas något skogsbruk, samt fiske, särdeles i Mälaren. Hemmantalet är 28 1⁄4 oförm., 22 1⁄4 förm., hvaraf 7 1⁄8 skatte, 1 1⁄4 krono, 13 7⁄8 frälse, till stor del under herrgårdar. Folkmängden år 1840 var 704 på 165 hushåll, år 1847: 634. — En väg mellan Näs och Tibble går igenom socknen från söder till norr, en mindre förer öster ut till kyrkan, som ligger o. 1⁄4 mil från Mälaren, inemot 5 mil söder från Upsala. Segelleden till Upsala går nära intill kusten på flera ställen, särdeles vid det sund, som skiljer den lilla skogiga Munkholmen från fasta landet. Längst i norr vid skillnaden mellan Skarfven och Sigtunafjärden, nedanför Thorsätra väderqvarn, är Nyckelstenen, der sagan låter Esterna förlora de röfvade nycklarne till S:t Mariæ kyrka i Sigtuna. En nyckel är ristad i hällen.

Rydh nämnes 1314 såsom hörande till Brohundæri. Nu utgör det tillika med Näs ett regalt pastorat af 2:dra klassen. Af kyrkoherdarne är en känd från 1479, de öfriga från 1540. Kyrkan är enligt 1829 års uppgifter gammal, bygd af gråsten, tillräckligt stor och ljus, samt försedd med torn; den [ 100 ]har en graf tillhörig grefl. slägten Lantingshausen. — Af fornminnen omtalas, utom nämda hällristning, runstenar vid Tible, Tranbygge, Granhammar, prestgården, 2 vid Thorsätra, 2 vid kyrkan; samt bautastenar vid Svedjestad nära Tible.

Gårdar: Örnäs vid den derefter benämda sjön, 1 mantal frälse säteri, med det nordligare belägna Wiby, 1 1⁄2 m. ladugård; det förra har före 1683 tillhört slägterna Bjelke, Oxenstjerna m. fl., det sednare De la Gardie; båda sedermera Silfvercrantz till 1712, Gyllenstjerna, och egdes 1849 af gr. Lantingshausen. — Granhammar, östligare vid den derefter uppkallade viken, 1 m. frälse säteri, af gammalt tillhörigt slägten Örnflycht inpå 1600-talet, derpå Rosencrantz, o 1724 v. Fersen, 1849 gr. Lantingshausen, som dertill egde 4 3⁄4 mantal. — Tibble, inåt landet, 1 m. fr. säteri (med Lerberga och Svedjestad), synes hafva tillhört före 1683 slägterna Rosencrantz och Posse, derpå Berendz, Silfvercrantz och Gyllenstjerna till Örnäs, slutligen v. Fersen och öfriga sednare egare till Granhammar; derunder hör ock numera Garpebo, 1⁄2 m. sk., som på 1600-talet tillhört slägterna Oxenstjerna, Soop, i sednare tider Freidenfelt. — Sundby, nordligare vid Skarfven, 1 1⁄2 m. säteri rusthåll, förekommer som herresäte 1308, tillhörde o. 1600 slägten De la Gardie, i början af 1700-talet Strokirck, sednare gr. Lantingshausen, 1825 och 1849 frih. Rålamb. Härtill lyda Örsta, 1⁄2 m. frälse säteri, Nible, 1 m. skatte, och andra 3 5⁄8 m. — Jällöfsta, ännu nordligare vid samma vatten, 1⁄2 m. frälse, med underlydande 1⁄2 m. frälse och tegelbruk, förekommer på 1300-talet under namn af Gieltaløsta, hörde 1631 under Sundby, har i nyare tider tillhört Iserhjelm o. 1825, Ljunglöf, gr. Lantingshausen, 1849 frih. Rålamb. — Thorsätra, nordligast, nära Skarfven, 2 m. frälse säteri; med tegelbruk vid sjön, och väderqvarn; har tillhört slägten Oxenstjerna, sednare Iserhjelm o. 1740, af Robsahm 1825, Hård, Brandenburg, Weigel 1847, egdes 1849 af Grönvall. — Tranbygge, vester ut vid det vattendrag, som kommer från Lejondalssjön, 1 m. fr. säteri, 1 frälse, samt qvarn, synes förekomma 1286, har i nyare tider tillhört slägterna Oxenstjerna, Hägerstjerna o. 1724, von der Noth o. 1740, Iserhjelm o. 1783, Riben o. 1825, egdes 1849, med tillhörande 1 m. frälse, af gr. Lantingshausen. — Prestgården, invid kyrkan; 1 1⁄4 m. krono.

[ 101 ]3. Bro socken, i öster från Näs och Ryd, samt Lejondals- och Örnäs-sjöarne, och den sednares utlopp, begränsas i söder af Brofjärden, i sydvest af Låssa socken, i vester af Kalmarviken, i norr af Tibble socken; och upptager 0,430 qv. mil land, 0,015 vatten, utom tillhörande andel af Mälaren. Utom de förut omtalade vattendragen vid gränserna, finnes, midt i landet, ett af föga betydenhet, med utlopp till Brofjärden. Kring detta, och i allmänhet i mellersta delarne af socknen, är bästa bygden, men öfverallt omvexla bergkullar med slätter; i norr och nordost är skogstrakt. Jordmånen är dels lera, dels mojord; hufvudnäringen är åkerbruk, hvarjemte idkas skogsbruk, fiske, och sjöfart med två storbåtar. Hemmantalet är 41 5⁄8 oförm., 35 3⁄4 förm., hvaraf 4 skatte, 1 3⁄8 krono, 30 3⁄8 frälse, mestadels utgörande eller hörande under större säterier. Folkmängden år 1840 var 853, på 179 hushåll, år 1847: 805. — Stora landsvägen från Stockholm vester ut, i sednaste tider här och der omlagd, går i nordvestlig rigtning från Näs till Tibble, mindre vägar från densamma till kyrkan, som ligger nära fjärden, inemot 6 mil söder från Upsala.

Bro cum annexa nämnes 1314 såsom hörande till Brohundæri. Det utgör nu med Låssa ett patronelt pastorat af 2:dra klassen, vartill Brogårds egare har kallelserätt. Af kyrkoherdarne är en känd från 1413, de öfriga från 1556. Kyrkan är gammal, af gråsten, utan torn, sednast reparerad år 1840; den har en graf för frih. slägten Funck till Brogård. Af ålderdomsminnen nämnas runstenar vid Ullevi och andra gårdar utefter landsvägen, samt tre vid kyrkan.

Gårdar: Brogård, s. vid fjärden, 3 1⁄4 mantal frälse säteri, har tillhört slägterna Rålamb, Funck omkring midten af 1700-talet, Bergenssköld och Gripenstedt 1783, Montgomery 1825, egdes 1849, med underlydande 12 1⁄4 m., af gr. Sparres sterbhus. — Brolöfsta eller Lejondal, n. o. vid sjön af det sednare namnet, 3 m. frälse säteri, med husbehofs-väderqvarn, egdes på 1700-talet af slägten Funck och andra egare af Brogård, innehades 1825 af en Widegren, tillhör nu åter, jemte underlydande 1 7⁄8 m., nämda säteris egare. — Finsta, [ 102 ]mellan de två förut nämda gårdarna, 1 m. frälse, 1 skatte, egdes 1849, jemte 2 m. och Norrboda qvarn, af fröken Taube. — Önsta, äfven inuti landet, men vestligare, 1 m. frälsa, har tillhört slägten Posse på 1700-talet, Filén o. 1825, egdes 1849, jemte 1 1 m. frälse Skysta, af Wiman. — Stora Ullevi, ännu vestligare, 4 m. frälse säteri, har o. 1741 lydt under Säbyholm i Låssa, tillhörde 1825 Bergenstråle, egdes 1849 af Tauvon; likaledes Spånga, 2 m. frälse, som äfven tillhört Bergenstråle 1825. — Prestgården, vid kyrkan, 1 3⁄8 m. krono.

4. Låssa socken, sydvest om Bro, omgifves i sydost af Brofjärden, i sydvest och vester af Norra Björkfjärden och Kalmarviken, och upptager 0,249 qv. mil land. Den består till stor del af tvenne uddar, som skjuta ut i sjön på hvar sin sida om Säbyholmsviken; den östligare är lång och smal, och fortsättes af Ådö och Däfvensö, med flera smärre holmar; den vestligare genomstrykes af en sandås, som i Röra backe vid Sanda har temligen betydlig höjd, och omgifves slutligen äfven den af en skärgård. Det inre landet är dels bergkulligt, dels slätt, särdeles kring en liten dalgång åt öster kring kyrkan, ned till Säbyholmsviken. Jordmånen är än lera, än sand och mojord. Näringarna äro desamma som i Bro, hvaribland sjöfart med 2 storbåtar. Hemmantalet är 31 1⁄4 oförm., 28 förm., hvaribland 1 3⁄4 krono, de öfriga frälse, äfven här mestadels utgörande eller tillhörande större säterier. Folkmängden år 1840 var 467, på 102 hushåll, år 1847: 471. — Två vägar från Bro i norr gå igenom socknen, en söder ut till Ådön, som genom vindbro är förenad med fasta landet; en åt vester till kyrkan, som ligger omkring 6 mil i söder från Upsala, 4 nordvest från Stockholm. Norra segelleden till Enköping och Westerås går fram på ömse sidor om Ådö och Däfvensö, samt genom ofvan nämda skärgård.

Socknen förekommer 1311 och 1314 under namnen Laza och Lazta, men, synes alltjemnt ha varit, såsom den ännu är, annex till Bro pastorat, hvars komminister här bor; kaplanslängden går tillbaka till 1593. Kyrkan är gammal, af [ 103 ]gråsten, försedd med torn år 1837; den har ett grafchor för slägten Posse till Säbybolm. Af fornminnen nämnes en stensättning å Röra backe, der allmogen under sommartiden brukat göra lekar.

Gårdar: Stora och Lilla Säbyholm, vid den derefter benämda vik, sydost om kyrkan, det förra 4 11⁄16 mantal stort, det sednare 2 5⁄16, båda af frälse säteri natur; hafva länge utgjort ett gods i grefliga slägten Posses händer, sammankommet af Edeby, 2 m., åtminstone till en del grundadt af Torstensonska slägten; Säby, 1⁄2 m.; och Bärby, 4 1⁄2 m., grundadt af en Skytte. År 1825 tillhörde Stora Säbyholm gr. Taube, Lilla Säbyholm en Löfling; 1849 egdes det förra, jemte Ekeby, 1 1⁄2, Lund 1⁄4, Sanda 1⁄2, Tible 1 m., allt frälse, af Braunerhjelm; det sednare, jemte Brunsvik, 1⁄4 m. frälse, och 1 5⁄8 m. frälse säteri i Torresta, af gr. Sparres sterbhus. — Torresta, n., i allt 7 m. frälse säteri, har tillhört slägten De la Gardie o. 1574, sednare Torstenson, indrogs vid reduktionen, hörde på 1700-talet till Sähyholm; år 1825 var det deladt mellan Stora och Lilla Säbyholm, 1849 egdes 5 3⁄8 mantal af Tauvon. — Lindormsnäs, v., 1⁄2 m. frälse, med Lera, 1⁄2 m., båda egentligen af Sanda, egdes 1825 af Uttermark, 1849 af frih. Lagerbrings sterbhus. — Ett halft mantal i Sanda är kaplansbol. — Ålbrunna, i allt 2 1⁄4 m., har hört under Säbyholm före reduktionen; nu är 1 1⁄4 m. krono säteri lagmansboställe sedan 1695; 1⁄4 m. frälse och 1⁄2 m. krono säteri hörde 1825 och 1849 under Lindormsnäs. — Ådö, s., 1 3⁄4 m. frälse säteri, gammalt herregods, åtminstone från 1400-talet, gjordes till sätesgård af Erik Abrahamson Lejonhufvud, kom från dennes slägt på början af 1700-talet till Arvid Horn, derpå till dennes måg gr. Löwen, vidare genom köp till Schütz och Hising, egdes af den sednares måg Bergensköld 1770, af Hebbe 1825, och sednast 1849, jemte Werkarne, 1⁄4 m. rå och rör, Granskog, 1⁄2, och Däfvensö, 5 m. frälse, af gr. Sparres sterbhus. — Deffinsø eller Defwinxø förekommer 1289 och 1307, gårdarna Ekiby och Thybile 1311.

II. Håbo Härad ligger norr om Bro, omgifves i öster och norr af Sigtuna- och Sko-fjärdarne med dertill hörande sund, i nordvest af Gåran och Arnöviken, i sydvest af Norra Björkfjärden och Hjelstaviken, sammanhänger blott [ 104 ]genom ett smalt näs med Lagunda härad, samt är sjelf nästan sönderdeladt af Ullfjärden; det är ett småkulligt, här och der skogigt land, med små vattendrag, sluttande åt öster, norr och vester. Det omfattar 7 socknar, alla hörande till Håbo och Bro fögderi, och till Håbo prosteri.

5. Tibble socken, norr och nordost om Bro och Ryd, gränsar till Sigtunafjärden i nordost, Håtuna socken i nordnordvest, Ullfjärden samt Ytter-Gran och Kalmar socknar i vester. Arealen är 0,390 qv. mil land, 0,015 vatten. Lejondalssjön stöter härtill i söder, dess utlopp går genom den temligen trånga Slangviksdalen i öster, inom en något bergländig och skogig trakt, mot Sigtunafjärdens södra ända; äfven för öfrigt är landet ej utan bergmark, och skog, särdeles längst i vester å häradsallmänningen. I nordvest är en jemnare bygd kring ett litet vattendrag, som går till Håtuna. Jordmånen är å slättbygdernas åkerjord hufudsakligen lera; åkerbruk är hufvudnäring, men derjemte idkas något skogsbruk, och fiske i fjärden. Hemmantalet är 26 1⁄4 oförm., 23 3⁄4 förm., hvaraf 12 1⁄2 skatte, 1 3⁄4 krono, 9 [[bråk|1|2}} frälse. Folknummern år 1840 var 732, på 153 hushåll, år 1847: 676 — En väg från Ryd går i nordvestlig rigtning, möter nära kyrkan, o. 4 mil från Upsala, en annan väg från Bro, och fortgår till Håtuna. Segelleden till Upsala går förbi kusten, dock på något afstånd, utom längst i sydost.

Thigbile nämnes 1314, såsom hörande till Habohundæri af Tiundia och Upsala stift. Det är nu annex till Håtuna pastorat, hvars komminister här är bosatt. Kaplanslängden går tillbaka till 1593. Kyrkan är gammal, af gråsten, utan torn, i sednare tider reparerad. Af fornminnen nämnas runstenar, vid kyrkobyn och kringliggande gårdar.

Gårdar: Löfsta, s. o., nära Lejondalssjön, 2 mantal frälse säteri, har tillhört slägten Duwall, i sednaste tider v. Riben, ännu 1849. — Nägelstena, nordligare, 1 m. frälse säteri, med tegelbruk och Slangviks gvarn, har tillhört slägterna Wallrawe, sednare Iserhjelm omkring slutet af 1700-talet, Ennes från 1820-talet till 1848, egdes 1849, tillika med 3 3⁄8 m., af Åhrberg. — Wallby, längst i norr, 1 m. skatte [ 105 ]rusthåll, har tillhört en Bromell kring slutet af förra seklet, sednare Lundahl, Ennes, Wegelin 1847, egdes 1849 af Mengel. — Vest-Tible 1⁄2 m. krono, kronofogdeboställe; Bälby, 3⁄4 m. krono, länsmansboställe; och Jädra, 1⁄2 m. krono, kaplansbol, alla omkring kyrkan. — Under Aske i Håtuna lyda här 3 7⁄8 mantal. — Valdby, Westabili, Jædhra och en mängd andra gårdsnamn förekomma 1311.

6. Håtuna socken, mellan Tibble i sydost, Bondkroken, Erikssund och andra smärre Mälare-vatten i nordost, Häggeby socken i nordvest, Ullfjärden i vestsydvest mot Ytter- och Öfver-Gran, upptager 0,380 qv. mil land; temligen jemn bygd, med spridda bergkullar, och skogsbackar med mestadels uthuggen skog, de betydligaste i vester å en del af häradsallmänningen, samt med små vattendrag, som gå norr ut till sunden. Lera är rådande jordmån; åkerbruk är huvudnäringen, hvartill kommer fiske, och sjöfart med 2 storbåtar. Hemmantalet är 57 3⁄16 oförm., 45 9⁄16 förm., hvaraf 15 5⁄8 skatte, 2 13⁄16 krono, 27 1⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 720, på 190 hushåll, år 1847: 823. — Flera smärre vägar gå här från och till nästgränsande socknar, två från Tibble, två från Häggeby, och tre till S:t Per i Stockholms län öfver Wik, Signildsberg och Eriksund; blott vid Eriksund är numera färjställe. Kyrkan ligger åt nordost, öfver 1⁄4 mil från sjön, 3 1⁄4 från Upsala. Segelleden till Upsala går fram genom sunden, besvärad af strömdrag vid Eriksund, der hela det nordliga Mälare-vattnet tränger sig fram.

Hatunir nämnes 1314 såsom hörande till Habohundæri; dess kyrkoherdar äro, dock ej utan afbrott, kända från 1292. Många gårdars namn förekomma emellertid vida tidigare. Socknen utgör nu med Tibble ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen. Kyrkan är gammal, af gråsten, utan torn, och har åtskilliga grafvar, hvaribland Håtunaholms gårds, egentligen Berendz’ska slägtens, och Anrepska. På Norrskogen invid kyrkan skall fordom ha varit tingställe. Antingen vid Håtunaholm, invid sjön, eller något längre upp, låg den fordna kungsgården Håtuna, ryktbar för den s. k. Håtunaleken, och kanke ett halft årtusende förut säte för den K. Björn, som var samtida med [ 106 ]Ansgarius. Signildsberg skall, utom dess sannolika betydelse att vara det äldsta Sigtuna, hafva en annan, som folksägnen bevarat, att vara skådeplatsen för Habors och Signilds äfventyr: »Sigge litens» hög visas vid gården, Habors röse på Haborsvreten midt öfver sjön, hvilken här ock skall ha burit hans namn. För öfrigt saknas ej grafhögar, äfvensom runstenar omtalas, vid kyrkan, Signildsberg och på andra ställen, dels söder ut, dels äfven åt vester inåt landet.

Gårdar: Aske, s. 1⁄4 mil från sjön, 4 mantal frälse säteri, 1 1⁄2 frälse, förekommer såsom herregods 1311, har från och med 1600-talet tillhört slägterna Oxenstjerna, Oliwecrantz, De la Gardie, Walrawe, Braunerhjelm, Drufva o. 1740, Leyonstedt från 1760, Ingelotz, Fleetwood från 1792, och eges nu från 1799, jemte 2 1⁄2 m. inom socknen, ett tegelbruk vid sjön, och Tjusta qvarn, samt 5 1⁄4 m. i nästgränsande socknar, af Sehman. Vid gården finnes vacker åbyggnad, trädgård och park. — Signildsberg, nordligare invid sjön och segelleden, i ett särdeles vackert läge, 4 m. berustadt säteri, med tegelbruk, har tillhört slägterna Woltemat, Sjöblad, Björnstjerna från 1816, Banér, Schwan 1847, och frih. Lagerheim 1849; har vacker åbyggnad och park. — Håtunaholm, längre i nordvest, 1 1⁄2 m. frälse säteri, 2 1⁄2 m. berustadt säteri, egentligen af Håtunaby, som åter motsvarar den fordna kungsgården. Denna nämnes, såsom af K. Birger Magnusson, före hans tillfångatagande härstädes, återlöst från grefve Gerhard af Holstein, derpå år 1311 såsom såld till Upsala domkyrka. Den indrogs vid reformationen. När säteriet bildades, är okändt; det tillhörde o. 1670 slägten Berendz, derpå Cronstjerna, Horn, Willebrand, Bonde o. 1812, Lagerheim, Ihre, Carleson, och egdes 1849 af Engelhardt, jemte 1 7⁄8 mantal, utom — Hammarby, 3 m. frälse, som af gammalt synes ha hört härunder; och Bjursta, 1 m. skatte, 7⁄8 frälse; samt 3 mantal i S:t Pers socken af Stockholms län. — Prestgården, 1 1⁄2 m. krono, äfven af Håtuna by. — Skälsta, v. in i landet, 1 m. frälse säteri, har tillhört slägterna Oliwecrantz, De la Gardie, Fehman 1740, o. a., egdes 1849, jemte 1 1⁄4 m., af fröknar Nauckhoff. — Nyborg, v. vid Ullfjärden, 2 m. frälse säteri, med Wäckeby, 3 m. ladugård; skall fordom ha varit bebygdt till kloster, förekommer på 1600-talet, [ 107 ]såsom tillhörigt slägten Ulfsparre, sednare v. Kocken o. 1740, derpå Drufva, hvilken familj mycket förskönade stället, från 1823 Sandels, egdes 1849, jemte 6 1⁄2 m. inom denna socken, och andra dessutom, af Blomstedt. — Qvarnnible qvarn, s. — Flera gårdars namn förekomma o. 1311.

7. Häggeby socken, mellan Håtuna i sydost, Mälarsunden och Skofjärden i öster, Sko socken i norr, Arnöfjärden i vester, Warpsund och Ullfjärden i söder, upptager 0,251 qv. mil land; dels jemn bygd, här och der sank, såsom vid kyrkan, dels bergländig och något skokig i norr och nordost, dels sandig i vester, der länets största sandås går fram utmed sjön; blott i nordvest finnes ett litet vattendrag, från skogsbygden till Arnöfjärden. Jordmånen är än lera, än gäsjord, än sand- eller mojord. Åkerbruk är hufvudnäringen, hvarjemte idkas något skogsbruk och fiske. Hemmantalet är 37 oförm., 30 1⁄8 förm., hvaraf 4 1⁄2 skatte, 13 3⁄4 krono, 11 7⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 514, på 89 hushåll, år 1847: 456. — En väg från Öfver-Gran kommer in öfver Warpsund, och delar sig, åt öster till Håtuna, åt norr till sockenkyrkan, som ligger nästan i midten, 3 1⁄4 mil från Upsala, samt vidare till Sko. Vid kyrkan möter en väg från Håtuna. Segelleden till Upsala går förbi östra kusten.

Eghby nämnes 1314 såsom hörande till Habohundæri; kallas ock Eghbo. Det utgör för sig ett konsistorielt pastorat af tredje klassen; af kyrkoherdarne är en känd från 1319, de öfriga från 1555, kaplaner från 1593 till 1826; då denna syssla indrogs. Kyrkan är gammal, men i sednare tider reparerad; den har en graf för generalmajor And. Planting Berglod († 1682) och hans ätt. — Runstenar skola finnas vid gårdarne kring mellersta vägen, och vid Finsta.

Gårdar: Finsta eller Finstaholm, s. v. invid sjön, 3 m. berustadt säteri, synes före reduktionen hafva tillhört slägterna v. Deppen, Planting Gyllenbåga och Berglod, sedermera Cronsköld, Frölich till 1831, egdes 1849, jemte 1 1⁄2 m., af frih. Tersmeden. — Bodarne, något nordligare, 1 1⁄4 m. krono säteri, kaptensboställe, brukas under [ 108 ]Finstaholm. — Wärsta, s. v. inåt landet, 1 m. frälse, med 2 m. frälse tillhörande, har åtminstone i sednaste tider haft, och hade 1849 samma egare som Nyborg. — Rölunda, v., 8 m. krono säteri ladugård under Arnö öfversteboställe i Öfver-Gran. — Prestgården, vid kyrkan, 1 m., jemte 1⁄4 m. i Nederhassla; Häggeby gård, med flera lägenheter i kyrkobyn. — Under Sjö i Holm lyda här 6 {1⁄2 m.; under Skokloster 5⁄8 m. — Rødhalund och andra gårdar nämnas 1316 och 17.

8. Sko socken, nordligast av hela häradet, mellan Häggeby i söder, Skofjärden i öster till Stafsund, Ekoln i norr till Arnehufvud, Oxen och Gåran i vester, upptager 0,216 qv. mil land. Deraf är södra delen något bergländig och skogig med kärr, den vestra sandig utefter kusten, der samma sandås stryker fram, som i Häggeby; den mellersta delen är jemnast, den norra mot Ekoln åter något bergländig; blott små vattendrag finnas, numera nästan uttorkade. Jordmånen är dels lera, dels sand eller mojord. Näringar äro öfverhufvud desamma som i Häggeby; folket, nästan uteslutande lydande under Skoklosters gård, har goda vilkor, bergar sig väl, är bland de mest välkända i länet, och bevarar ännu någon hågkomst af forntida minnen och seder. Hemmantalet är 40 1⁄8 oförm., 19 1⁄8 förm. hvaraf 1 krono, 18 1⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 473, på 90 hushåll, år 1847: 456. — En väg från Häggeby följer vestra kusten på något afstånd, vänder sig slutligen åt öster, och går genom bästa bygden till Skokloster slott och kyrka, belägna vid östra stranden och segelleden till Upsala, o. 2 mil från denna stad.

Skobohæred kallas trakten år 1308, och Skogbolandet är ett ännu ej aflagt namn. Monasterium Sko räknas 1314 till Habohundæri; både kloster och dertill hörande kyrka funnos kanske ett sekel tidigare. Kyrkoherdar nämnas från 1432; socknen utgör nu ett patronelt pastorat af 3:dje klassen, hvartill Skoklosters herrgårds egare har kallelserätt. — Äldsta kyrkan, bygd enligt sägen af en Bure vid christendomens första tid i Sverige, skall ha legat vid nuvarande prestgården, och ruiner visas der ännu. Äfven klostret skall först ha varit anlagt på [ 109 ]samma trakt, o. 1220. Båda afbrändes 1297, och uppbygdes åter närmare sjön på bekostnad af Birger Persson till Finsta; de brunno åter 1502, och torde knappt ha blifvit fullkomligt återställda före reformationen, då klostret upphäfdes, och dess egendom indrogs till kronan. Ännu 1566 funnos några nunnor qvar, vilka då anmodades att vinnlägga sig om allmogens barns undervisning. Spår finnas qvar efter klosterbyggnaden. Kyrkan undergick åren 1620—24 en ombyggnad; bekostad dels af sockenboerne i allmänhet, dels af dåvarande egaren till det nyligen åter bildade herregodset. Den är i götisk stil, med dubbel pelar-rad, en af de vackraste lantkyrkor i länet; altartafla, predikstol och andra tillhörigheter äro krigsbyte från Oliva kloster i Preussen; så var ock den fordna orgeln, nu såld till Häggeby kyrka, och ersatt med en ny år 1804. Bland äldre grafminnen är en sten, som bär Folkungen Holmgeirs namn, dock troligen från en vida yngre, ehuru katholsk tid; äfven hans far Knut Johansson och dess gemål sägas vara här begrafna; från nyare tider är Wrangelska grafchoret, bygdt 1620, innehållande en cenotaph öfver Herman Wrangel, och sonen Carl Gustaf W:s bild till häst af gips; likaledes slägten Sabels till Bagarbo graf; slutligen förvaras här ock stoftet af skaldinnan fru Nordenflycht, som en tid bodde vid lägenheten Qvarnlöth eller Lugnet vid Gårans strand, och dränkte sig i en dervarande qvarndamm. — Från äldsta tider slutligen finnes rikedom på minnen, såsom grafhögar på många ställen, mest inuti landet utefter vägen, den största vid Ljusta; stensättningar vid Qvarnlöth, på Håfberget, m. m.; samt runstenar, dels vid kyrkan och utefter vägen, dels och mest vester ut.

Gårdar: Skokloster, 4 1⁄8 mantal frälse säteri, med tillhörande numera 1 1⁄2 frälse säteri, 12 1⁄2 frälse inom socknen, förekommer såsom herresäte o. 1168, har varit gammalt Folkunga-gods, derpå troligen helt och hållet, jemte en stor mängd andra egendomar, tillhörigt det af nämda slägt stiftade klostret. Sedan detta blifvit upphäfdt, förekommer godset såsom skänkt af K. Johan III åt prinsessan Sophia; af K. Carl IX förlänadt till Christer Somme, som snart genom förräderi [ 110 ]förverkade det, samt af K. Gustaf Adolf till Herman Wrangel. Carl Gustaf W. uppbygde det nuvarande slottet, nära sjön, på den plats der prestgården förut legat. Hans måg N. Brahe ärfde honom 1676, och i denna slägt har godset alltsedan förblifvit. Slottet, kanske det vackraste privata i riket, är bygdt i fyrkant, kring en borggård, och är 4 våningar högt, med 5 vånings höga torn i hörnen. Förstugans tak uppbäres af 8 hvita marmorkolonner, som, skänkta af Dr. Christina, måste lösas från reduktionen. Våningarne äro rikt inredda, till en del i föregående seklers smak, och innehålla betydliga samlingar af målningar, mest porträtter, hvaribland många af stora mästares hand; ett bibliothek af 20 till 30,000 volumer, hvaraf många rariteter, och en stor samling handskrifter, allt sammanbragt dels af Wrangelska och Braheska slägterna sjelfva, dels genom arf från ätten Bjelke till Salesta i Upland, och Scheffer till Ek i Westergötland; en rustkammare, af flera tusen numror, mera eller mindre dyrbara, delad i den Wrangelska och Braheska; åtskilliga samlingar af mynt, antiqviteter och andra pretiosa; från nyaste tider är en Mars i marmor af Byström. — Bland underlydande gårdar är Kaddala, 1 m., och Bagarbo, 1⁄2 m., båda frälse säteri; det sednare har tillhört slägterna Sabel och Silfverlås. — Flasta, 1 m. krono, prestgård.

9. Kalmar socken, i sydvestra hörnet af häradet, mellan Norra Björkfjärden i vester och söder, Kalmarviken och Tibble socken i öster, Ytter-Gran i norr, omfattar, jemte några öar, 0,188 qv. mil land; mestadels slätt mot besagda vik och inåt socknen, men med bergsluttningar mot fjärden, och skogsbackar i norr och nordost, der den ofta nämda sandåsen stryker fram. Jordmånen är dels lera, dels sand- eller mojord. Jemte åkerbruk såsom hufvudnäring, drifves något skogsbruk och fiske. Hemmantalet är 43 9⁄16 oförm., 30 11⁄16 förm., hvaraf 12 7⁄8 skatte, 6 1⁄16 krono, 11 3⁄4 frälse. Folkmängden år 1840 var 550 på 113 hushåll, år 1847: 519. — Landsvägen från Stockholm vester ut stöter härtill i nordöstra hörnet; derifrån utgår en sockenväg, och delar sig åt vester, och söder till kyrkan, som ligger nära Kalmarviken, o. 6 mil från Upsala.

[ 111 ]Kalmare nämnes 1314, såsom hörande till Habohundæri. Det utgör för sig ett konsistorielt pastorat af 3:dje klassen; af kyrkoherdar nämnes en 1284, andra i slutet på 1400-talet, kaplaner från 1593 till 1830, då tjensten indrogs, och bostället anslogs åt en skolmästare. Kyrkan är ursprungligen gammal, af gråsten, men i detta sekel afbränd, och återställd. — Af fornminnen nämnas högar, stensättningar och bautastenar vid prestgården och flerstädes, mest i öster, och runstenar i samma trakter, samt vester ut intill Loddersta.

Gårdar: Wäppeby, norr från kyrkan, 2 3⁄4 mantal skatte, tillhörde 1849 Finell. — Skörby, nordligare, 1 m. frälse säteri, 3 m. rå och rör, synes vara delvis grundadt af slägterna Stenbock och Oxenstjerna, egdes o. 1840 af De la Gardie, och 1849, jemte 2 3⁄8 m., af frih. Banér. — Prestgården, n. v., 1 1⁄4 m. krono. — Kalmarnäs, v., vid Björkfjärden, 3 1⁄4 m. krono säteri, innehades på 1600-talet af slägten Oxenstjerna, indrogs 1683, anslogs till militära ändamål, och är nu majorsboställe.

10, 11. Ytter- och Öfver-Grans socknar, norr ut från Kalmar mellan Tibble socken, Ullfjärden, Warpsund och Arnöfjärden i öster och nordost, Hjelsta socken af Lagunda härad i norr, Hjelsta- och Bovikarne samt Norra Björkfjärden i vester mot Trögds härad, utgöra tillsammans ett pastorat af temligen enahanda natur, upptagande den förra 0,176, den sednare 0,370 qv. mil land. Båda hafva temligen jemn mark, särdeles i midten, och vid gränsen dem emellan, här och der äfven sank, kring ett par små vattendrag, som gå till Ullfjärden; söder ut mot Kalmar, och mestadels utefter sjökusterna, är något bergländig eller sandig skogsmark med ringa skog, mesta högländt mot Ullfjärden, å sandåsen. Jordmånen är dels sandblandad lera, dels mojord. Åkerbruk är hufvudnäringen, hvartill kommer något ängs- och skogsbruk, fiske, i Öfver-Gran äfven sjöfart med en storbåt, slutligen skjuts vid Grans gästgifvaregård. Hemmantalet är i moderförsamlingen, Öfver-Gran, 57 7⁄8 oförm., 43 1⁄2 förm., hvaraf 22 1⁄8 skatte, 8 3⁄8 krono, 13 frälse; i Ytter-Gran 14 1⁄2 oförm., 9 7⁄8 förm., deraf 6 1⁄4 äro skatte, 2 5⁄8 krono, [ 112 ]1 frälse. Folkmängden var på förra stället år 1840: 990, på 203 hushåll, år 1847: 1098; på sednare stället år 1840: 265 på 30 hushåll, år 1847: 267. — Landsvägen från Stockholm går norrut utefter sandåsen, förbi nämda gästgifvaregård; belägen 5 mil från hufvudstaden, och den i närheten liggande Ytter-Grans kyrka, och vidare i samma rigtning till moderkyrkan, belägen 1⁄2 mil längre i norr, der vägen vänder sig åt vester, öfver Ekolsunds bro till Husbysjutolfts socken. Nära sistnämda kyrka utgår en väg åt nordost, öfver Warpsund till Häggeby, längre bort en annan åt norr till Hjelsta. Vid först anförda vägskäl är å landsvägen en stor backe med mycken skicklighet betydligt sänkt.

Gren cum annexa förekommer 1314 bland kyrkor i Habohundæri; samtidigt Yfragren och Ytragren hvar för sig 1316, och ännu tidigare, 1292, Superior Garn och Yttrogarn. Kyrkoherdar äro kända från 1200-talets slut; kaplaner från 1593. Pastoratet är regalt af 2:dra klassen; från 1777 till 1787 innehades det såsom præbende af domprosten Låstborn, och derpå till 1799 af prof. Christiernin. Moderkyrkan är gammal, bygd af gråsten, och har ett nyligen ombygdt, prydligt torn; Ytter-Gran kyrka är ock af hög ålder, och af samma ämne bygd, samt försedd med torn, men till en del reparerad efter en år 1723 undergången eldsvåda. — Af fornminnen nämnas runstenar i mellersta nejden från söder till norr, och en särdeles stor vid Warpsund; äfvensom en stensättning vid Wi, vid gränsen mellan socknarne; nära Arnö förekomma Ryssudden och Ryssviken, hvilka namn enligt sägnen skola datera sig från Esternes härjningståg i Mälaren.

Gårdar: I Ytter-Gran, ingen af betydenhet; kaplanen besitter 3⁄8 mantal krono i kyrkobyn, som för öfrigt innehåller gästgifvaregård, och andra lägenheter. — I Öfver-Gran; Wi, sydligast, 1 5⁄8 m. berustadt säteri, tillhörde 1849, jemte 1⁄2 m. och qvarn, en fru Bergstedt. — Prestgården, vid kyrkan, 1 m. krono. — Cathrinedal, egentligen Skämma, vid Arnöfjärden, 1 m. berustadt säteri, 1⁄2 m. frälse, har [ 113 ]1772 tillhört frih. Reuterholm, 1825 Unonius, egdes 1849, jemte 2 1⁄2 m., af Grill. — Krägga, s. v. vid Björkfjärden, 2 1⁄2 m. säteri rusthåll, egdes 1849, jemte 1⁄4 m. af Morén. — Segersta, vid Boviken, 3 m. frälse säteri ladugård under Ekolslund, hvars egare dessutom besitter 3 3⁄4 m. i denna socken. — Arnö, längst i nordost, på ön af samma namn, 3 m. krono säteri; har varit bebygdt från slutet av 1200-talet, af erkebiskoparne i Upsala, kallats Biskops-Arnö, och haft ett kloster; indrogs vid reformationen, blef kungsgård, och besöktes ej sällan af Gustaf I; Johan III lät reparera slottet 1589; år 1622 såldes godset till riksrådet v. Scheiding; innehades i seklets sednare hälft af slägten De la Gardie; reducerades under K. Carl XI:s regering, anslogs till militära ändamål, och är nu öfversteboställe. — Under Fånö i Löths socken i Trögds härad lyda här 6 7⁄8 mantal.

III. Trögds Härad, från Hjelsta- och Bovikarne samt Norra Björkfjärden i öster, till Svingarnsviken och Åsunda härad i vester, från Grönsö- och Oknebofjärdarne i sydvest, till Laguna härad i norr, således kringflutet på tre sidor, är ett mestadels slätt, skoglöst land, med låga åsar eller kullar, och små vattendrag, hufvudsakligen sluttande åt söder. Det innehåller 13 socknar; alla höra till Trögds prosteri, utom Herkeberga, som räknas till Lagunda; fem, de nedanför först nämda, höra till Håbo och Bro fögderi, de öfriga till Trögds och Åsunda. Dessutom ligger här ock en del af den för öfrigt till Åsunda härad hörande Wårfrukyrka socken.

12. Löths socken, utmed Björkfjärdens vestra strand, mellan Sishammarsviken i nordost mot Husbysjutoft, Willberga i nordvest, Lillkyrka och sjön Backfjärden i vester, Weckholm och Hacksta socknar samt Hummelviken i söder, upptager 0,172 qv. mil land. Ett i sistnämda vik utfallande vattendrag går igenom östra delen i sydostlig rigtning från Willberga. Landet är mestadels en skoglös slätt, endast afbruten af små bergkullar eller obetydliga backar. Rådande jordmån är lera, åkerbruk huvudnäringen. Hemmantalet är 49 1⁄2 oförm., 38 1⁄8 förm., hvaraf 10 7⁄8 skatte, 3 krono, 24 1⁄4 frälse. Folkmängden år 1840 [ 114 ]var 584, på 112 hushåll, år 1848: 576. — Två vägar från Willberga komma här in; den ena delar sig åt sydost till Fånö gård och Hacksta socken, och åt söder till kyrkan, der den andra vägen från Willberga möter, 4 3⁄4 mil sydvest från Upsala, o. 1 1⁄2 mil i söder från Litslena gästgifvaregård vid stora landsvägen, i socknen af samma namn; från kyrkan utgå vägar till Hacksta och Weckholm.

Løth förekommer 1314 såsom hörande till prov. Trøghd af Fiædhrundia inom erkestiftet; det är nu annex till Hacksta; kaplaner förekomma från 1593. Kyrkan är gammal, bygd af gråsten, choret något yngre än skeppet, det hela repareradt 1837. Ett grafchor finnes här, uppbygdt af en Yxkull till Bedarö på 1600-talet, sedermera tillhörigt Rålambska slägten. Runstenar nämnas vid kyrkan, och flerstädes inåt landet.

Gårdar: Fåno, vid Björkfjärden, 2 mantal, med Söderby, 3 m., allt frälse säteri, förekommer, under medeltiden, åtminstone från 1274, såsom tillhörigt herrar af ätten Blå och andra, egdes i nyare tider af slägten Oxenstjerna, hvaribland rikskansleren Axel här föddes, derpå Wrede o. 1686, Wrede-Sparre o. 1740, Rålamb o. 1825, tillhör nu, jemte 12 3⁄4 m. i denna socken, 1⁄2 i Hacksta, 6 7⁄8 i Öfver-Gran o. s. v., frih. Tamm. — Bedarö, nordligare vid samma vatten, 3 m. frälse säteri, 1 1⁄2 m. ladugård, nämnes 1310 såsom hörande under Fånö, har i nyare tider tillhört slägterna Yxkull, Fleming o. 1686, derpå åter Fånö gårds egare, hvaribland Rålamb o. 1825, egdes 1849, jemte underlydande 1 1⁄4 m., af Rysswik. — Kaplansbol 1⁄2 m. krono i Ramby, ö.

13. Hacksta socken, äfven utmed Björkfjärdens vestra strand, mellan Hummelviken i nordost, Löths socken i norr, samt Grystaviken och det deri utfallande vattendraget i sydvest mot Weckholm, upptager blott 0,122 qv. mil land; mestadels en skoglös slätt, sidländt mot sydvest, något kullig mot fjärden och i norr, der tätaste bygden är. Rådande jordmån är lera, åkerbruk förnämsta näringen. Hemmantalet är 28 1⁄8 oförm., 23 7⁄8 förm., hvaraf 12 skatte, 1 5⁄8 krono, 10 1⁄4 frälse; folkmängden år 1840 var 450, på 102 hushåll, år 1848: 498. — Två vägar från Löth och en från Weckholm mötas [ 115 ]vester om kyrkan, som ligger o. 2 mil från Litslena; en väg går vidare till kusten.

Hakasta nämnes 1314 såsom hörande till Trøghd; det utgör nu med Löth ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen; kyrkoherdarnes namn äro kända från 1543. Kyrkan är mycket gammal, bygd af gråsten, ofta reparerad, sednast 1837.

Gårdar: Hacksta gård, 1 mantal frälse säteri, 1 skatte, egdes 1849 af Grundström. — Prestgården, 1 1⁄8 m. krono; båda nära kyrkan. — Eneby, n., 1 1⁄2 m. frälse, hade 1825 och 1849 samme egare som Fånö; underlydande äro 5 m. frälse, 1 1⁄2 krono.

14. Weckholms socken, ligger mellan Norra Björkfjärden i öster, Grystaviken och det den utfallande vattendraget i nordost mot Hacksta, vidare Löth och Lillkyrka i norr, Kungs-Husby i vester, samt Thorsvi-viken med deri utfallande vatten i sydvest. Arealen är 0,461 qv. mil land; större delen består af skoglösa slätter, här och der afbrutna af bergbackar eller skogsdungar; vid nämda vattendrag, och kring en sjö vid Ekholmens gård, med sydligt utlopp till Thorsvi-viken, finnas sidländta, kärriga trakter; äfven sydöstra hörnet, som skjuter ut i en udde uti sjön, och mestadels upptages af skogsmark, är ej utan ängar, hvilka, likasom namnen Härjarö och Amnö, antyda en forntida splittring i flera öar. Några holmar ligga utefter kusten. Åker- och ängsbruk äro hufvudnäringar, hvarjemte idkas något fiske, och sjöfart med en storbåt. Hemmantalet är 76 7⁄8 oförm., 57 1⁄4 förm., hvaraf 37 1⁄8 äro skatte, 5 5⁄8 krono, 14 1⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 1127 på 238 hushåll, år 1848: 1110. — Vägar från Hacksta och Löth mötas i nordost; vid kyrkan i sydvest, o. 2 mil i söder från Litslena, och 2 i sydost från Enköping, tillstöta andra vägar från Lillkyrka och Kungs-Husby; åter andra utgå till Thorsvi och Ekholmen.

Vecul nämnes 1314 såsom hörande till Trøgdh. Det utgör nu med Thorsvi och Kungs-Husby ett regalt pastorat af 1:sta klassen. Flera kyrkoherdar äro kända från l300-talet, kaplaner från 1593. — Kyrkan är till en del från medeltiden, [ 116 ]bygd af gråsten, hvälfd med tegel, det hela i Götisk stil; den är stor, men har först småningom erhållit sin nuvarande vidd och form, och är sednast reparerad 1837. Södra delen, som bildar ett korss med det öfriga, har varit ett grafchor för slägten De la Gardie till Ekholmen, och det nyare grafchoret för denna slägt, bakom högchoret i öster, är ock numera satt i förbindelse med kyrkan. I »söderkyrkan» finnes qvar ett stamträd i marmor för Jakob de la Gardie, och ett epitaphium öfver en sednare egare till Ekholmen, Burensköld († 1779), och hans fru, född Broman († 1826). Derinunder är förra De la Gardieska, från 1753 Bromanska grafven. Kyrkans orgelverk, predikstol, en ljuskrona, allt krigsbyte från Ryssland, samt den största klockan äro skänkta af De la Gardieska familjen. Altartaflan i choret, ett Flamänskt mästerstycke af träsnitt, och några chorstolar äro skänkta, säges det, af erkebiskop Trolle, och bära både hans och Jakob Ulfsons slägtvapen. Ännu äldre synes en Christusbild vara, målad på trä med guldbotten. De la Gardieska grafchoret, påbegynt 1670, men ej fullbordadt för reduktionens skull, blef täckt 1705 på allmän bekostnad, hemföll till kyrkan 1749, men återlemnades efter några år till familjen. Det innehåller fragmenter af en minnesvård, som stått i söderkyrkan, öfver Jakob de la Gardie, och af en annan öfver dess bror och svägerska, samt en sarkophag af marmor för en yngre F. P. de la Gardie († 1791). Inunder, i sjelfva grafven, finnas Jakobs, hans fru Ebbas och andra deras anhörigas kister. — På kyrkogården finnes ett träkorss, vid hvilket är fästadt en sägen om en dräng, som i den ondes skepelse sökt skrämma kyrkoherden, och för dennes böner nedsjunkit i jorden. — I närheten af kyrkan ligger ett hospital, grundadt, likasom äfven sockenskolan ursprungligen, af Jakob de la Gardie och hans son Magnus Gabriel. Af minnen från äldsta forntiden omtalas grafhögar vid Bosebacke nära kyrkan, och runstenar vid denna, vid Amnö och flerstädes.

Gårdar: Ekholmen, 8 3⁄8 mantal säteri rusthåll; har o. 1300 varit bebygdt för kloster; tillhörde under sednare delen af medeltiden [ 117 ]slegterna Bjelke och Sture, men deremellan äfven Erik och Gustaf Trolle, sedermera den kungliga Wasaätten, och gjordes af K. Johan III, med Weckholms och Hacksta socknar, till friherreskap åt Pontus de la Gardie. Dennes son, den ofta nämde Jakob, uppbygde slottet, som 1688 afbrann, men återställdes med någon förändring. Godset hade vid Carl XI:s reduktion hemfallit till kronan, men kom snart åter till enskildta personer, af slägterna Oxenstjerna, Odelström o. 1740, Broman, Burensköld, Croneborg; det innehades 1849 af Hörstadius. Hälften är fideikommiss från presid. Bromans tid, äfvensom ett bibliothek och andra samlingar. En sal har ännu marmorstenar i golfvet utefter väggarne. Vid gården finnes ett kapell från 1671, i sednare tider begagnadt till spanmålsbod; stor trädgård m. m. Bland underlydande är Amnö, 6 mantal skatte, och andra 1 3⁄4 m. inom socknen. — Prestgården vid kyrkan, 1 3⁄8 m. krono; kaplanen besitter 2⁄3 mantal. — Ampnø eller Amnø förekommer 1317.

15. Thorsvi socken, mellan Thorsvi-viken och det deri utfallande vattendraget i norr och nordost mot Weckholm, Grönsöfjärden i sydvest, och Kungs-Husby socken i vester, upptager 0,121 qv. mil land; mestadels en i nämda fjärd utskjutande udde, med en mängd kringliggande öar, Röllingen, Koholmen, Ytterholmen, Tjärskär, Bastlagnö, Tjulstaholmen, m. fl. Öarne och sjelfva udden, särdeles dess yttersta del, Brandholmen, äro temligen högländta och skogiga, utgörande delar af en häradsallmänning. Det inre landet är jemnare, här och der sankt, för det mesta stenigt, och åt norr bergkulligt, i allmänhet skoglöst. Jordmånen är dels lera, dels skogsjord; jemte åkerbruk såsom hufvudnäring, idkas fiske och sjöfart med en storbåt. Hemmantalet är 16 7⁄32 oförm., 11 31⁄32 förm., hvaraf 3 1⁄2 skatte, 3 3⁄32 krono, 5 3⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 299, på 72 hushåll, år 1848: 288. — En väg från Weckholm går till kyrkan, 1⁄2 mil åt sydost, nära vikens innersta hörn. Segelleden från Stockholm till Enköping går mellan Ytterholmen och Bastlagnö.

Thorsvi förekommer 1314, såsom hörande till Trøgdh. Det hör nu, som nämdt är, till Weckholms pastorat. Kyrkan [ 118 ]är gammal, af gråsten, sednast reparerad år 1837. Af fornminnen nämnas lemningar efter en borg på Brandholmen.

Gårdar: Thorsvi gård, vid kyrkan, 1 mantal berustadt säteri, har kring midten af 1600-talet tillhört slägterna Lamb och Utter, egdes 1849, med tillhörande 2 3⁄4 m. i denna socken, 1 3⁄8 i Weckholm, af Winblad. — Brandholmssund, s. o., 1⁄4 m. frälse, har lydt under Grönsö i Kungs-Husby, egdes 1849 af Ennes.

16. Kungs-Husby socken, mellan Weckholm och Thorsvi i öster, Grönsö- och Staby-fjärdarne samt Ekaviken i sydvest och vester, den fordna Hesslingesjöns vattendrag i norr mot Lillkyrka, upptager 0,162 qv. mil land. Dertill höra åtskilliga öar, hvaribland Grönsö, som ursprungligen skall hafva räknats hit, men under nyare tider till 1799 varit lagd till Arnö. Öarne äro något högländta och skogiga, fasta landet är kring det vattendrag, som går till Thorsvi-viken, en temligen sidländt dalgång mellan låga åsar, för öfrigt mestadels slätt, men något bergkulligt åt vester, i allmänhet skoglöst. Lera är rådande jordmån, åkerbruket hufvudnäringen, hvarjemte idkas något fiske. Hemmantalet är 43 oförm., 26 1⁄2 förm., hvaraf 7 7⁄8 skatte, 4 7⁄8 krono, 13 3⁄4 frälse. Folkmängden år 1840 var 553, på 74 hushåll, år 1849: 549. Två vägar från Weckholm mötas vid kyrkan, ej fullt 1⁄2 mil åt öster; den ena fortgår åt söder till sjön; och öfver broar till Kalfsundsholmen och Grönsö; utmed denna sednare går segelleden från Stockholm till Enköping.

Husabytrøgh nämnes 1264, och 1314 såsom hörande till Trøghd; det är nu annex till Weckholm, men har, åtminstone från slutet af 1600-talet, egen kaplan, dock gemensam med Thorsvi. Kyrkan beskrifves 1829 såsom gammal, af gråsten, med vackra hvalf, stor och ljus. Den förmenas vara bygd af K. Magnus Ladulås, men en del, den s. k. nya kyrkan på västra sidan, är tillkommen 1755—57, och det hela repareradt 1770. Kongs-Husby by förekommer 1282, såsom kungsgård; Grönsö gårds minnen gå ock tillbaka till 1200-talet. Af äldre fornminnen omtalas runstenar vid Skeberga i söder, [ 119 ]och i kyrkan; dock lära de tre, som der skola ha varit, ej mera vara att finna, men väl en utan bokstafsinskrift.

Gårdar: Grönsö, på ön af samma namn, och invid segelleden, i ett särdeles vackert läge, 2 3⁄4 m. frälse säteri; har tillhört slägten Läma i flera sekler, derpå vid medeltidens slut erkebiskoparne i Upsala, och haft ett kloster vid Utö midt öfver sundet, inom Arnö socken; innehades efter reformationen, från 1615, af slägten Skytte, reducerades, men återställdes; egdes på 1740-talet af Falkenberg, o. 1825 af Ehrenheim och Engeström, och tillhör nu, jemte 2 3⁄8 m. i denna socken, och det nämda Utö, 1⁄2 m. frälse, frih. v. Ehrenheim. Gården har en gammal åbyggnad af sten, ända till 1738 försedd med torn; en god boksamling o. a.; vacker park och trägård. — Hacksta, v., 1 m. skatte, militiehemman.

17. Arnö socken, bestående af Arnö, Oknö, Ängsholmen med flera holmar i Staby- och Oknebo-fjärdarne, vester om Grönsön, omfattar 0,162 qv. mil land; allt något bergkulligt, med dels lerjord, dels mojord. Åkerbruk och fiske äro socknens näringar. Hemmantalet är 18 7⁄8 oförm., 12 7⁄8 förm., hvaraf 1 krono, 11 7⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 244, på 57 hushåll, år 1848: 243. — Här finnas blott smärre vägar, såsom mellan kyrkan, som ligger på Arnön, och dervarande gårdar, äfvenledes på Oknön och Ängsholmen; kyrkans afstånd från Upsala beräknas till 5 3⁄4 mil, från Enköping till 2 mil.

Bond-Arnö, såsom både öns och socknens vanliga namn är, förekommer ej 1314 bland häradets socknar, om ej såsom annex till Lillkyrka. Emellertid omtalas en »själastuga» och ett kapell såsom här anlagda under katholska tiden, samt ett kloster vid Utö. På sistnämda ställe visas ruiner efter en klosterbyggnad, och vid Frösta på Oknö efter en kyrka. År 1574 skall Arnö kyrka ha blifvit förstörd af vådeld, och den nuvarande förvarar grafminnen blott från de sista seklerna. Från 1556 omtalas här kyrkoherdar, ända till 1799, då socknen lades som annex till Wallby pastorat, hvars kaplan mottog härvarande prestgård till boställe, men Grönsön, som undertiden [ 120 ]hört hit, lades åter till Kungs-Husby. — Af fornminnen omtalas runstenar på Oknön.

Gårdar: Utö, på sydöstra ändan af Arnön, 1⁄2 mantal frälse säteri, under Grönsö i Kungs-Husby. — Arnöberg, vid öns nordvestra ända vester om kyrkan, 3 m. frälse säteri, synes förekomma 1317 såsom tillhörigt Westerås domkyrka, torde ock vara det Arnö, till hvilket, jemte Grönsö, slägten Läma under medeltiden har skrifvit sig som herrar; från sednare sekler förekomma såsom egare, Schack på 1500-talet, Jacobsköld 1687, Herdhjelm o. 1740, Transchöld o. a.; 1849 egdes gården, jemte några mantal underlydande, af Klingsporr till Nyboholm i Näs socken. — Marby, på Oknöns sydvestra strand, 1 m. frälse säteri, har tillhört Upsala domkyrka från 1396 kanske till reformationen, på 1600-talet Jakob Næf, och dess måg Johan Skytte; reducerades, utbyttes derpå af fröken A. C. Wrangel på Säby å Aspön, tillhörde hennes slägt o. 1740, egdes 1849 af Enlund. — Wekol, nordligare på samma ö, 3⁄4 m. frälse säteri ladugård, tillhörde ock slägten Skytte, reducerades, lydde åter under Grönsö o. 1740, under Haga i Svingarn 1849. — Ängsholmen, 1⁄2 m. frälse, under Hornö i Wallby.

18. Wallby socken omgifves i sydost, söder och sydvest af Ekaviken, Staby-, Oknebo- och Svingarns-fjärdarne, i nordvest af Wårfrukyrka socken, i norr af Boglösa, i öster af Lillkyrka, och omfattar, med Bryggholmen och andra öar, 0,306 qv. mil land. Ett vattendrag går genom östra delen, från Boglösa till Lillkyrka, ett mindre i vester till Svingarnsfjärden; mellan dem båda är bästa bygden, temligen jemn och skoglös, kring gränserna deremot förekomma bergkullig skogsmark, men äfven den mestadels utan skog, i söder är Hornö häradsallmänning. Rådande jordmån är lera, omvexlande med svartmylla och mojord. Åkerbruk är hufvudnäringen. Hemmantalet är 57 9⁄16 oförm., 36 5⁄8 förm., hvaraf 18 1⁄8 skatte, 3 krono, 15 1⁄2 frälse. Folkmängden år 1840 var 654, på 147 hushåll, år 1848: 676. — Socknens förnämsta väg kommer från Enköping genom Boglösa, möter i norr en annan östligare från samma socken, går förbi kyrkan, som ligger en mil i söder från nämda [ 121 ]stad, möter längre i söder ännu en väg från Lillkyrka, och slutar mot sjön vid Hornö och Österby.

Walby nämnes 1314 såsom hörande till Trøghd, och tillika såsom kanonikat för erkestiftets kapitel, och flera kaniker förekomma såsom dess kyrkoherdar från seklets början. Stiftelsen skall ha daterat sig från 1270. Socknen utgör nu, sedan 1799, tillsammans med Arnö, ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen; till nämda år, åtminstone från 1643, fanns här kaplan, men denne är nu förflyttad till annexet, och bostället upplåtet åt en skolmästare. Kyrkan är efter 1829 års uppgifter gammal, enligt någras antagande samtidig med ofvan anförda kanonikat; både kyrko- och sakristi-dörrarne skola vara hemtade från det gamla fästet Gröneborg, hvars slottsport och källardörr de varit. Kyrkan förses nu med torn. Gröneborg förmenas ha legat på den hithörande s. k. Borgön i Svingarnsfjärden. Man vill ock här söka Nysseskogen, der ett slag stått år 1466 mellan Erik Axelson Tott och Erik Carlson Wase. Äldre tider tillskrifvas grafhögar och stensättningar, vid Österby, Wallby, och äfven längre inåt landet, äfvensom runstenar vid kyrkan och på andra ställen uppåt socknen.

Gårdar: Hornö eller Ornö, s. vid sjön, 1⁄4 mantal frälse säteri; har på 1600-talet tillhört slägterna Utter och Pels, o. 1740 Östman, egdes 1849 af Palmqvist. — Bryggholmen, s., 1 m. frälse säteri, tillhörde o. 1740 frih. Oxenstjerna, lyder nu under Hornö. — Österby, östligare nära sjön, 3 3⁄4 m. frälse säteri, har tillhört slägterna Snoilsky, Horn, hvaribland kanslipresidenten Arvid, derpå Löwen o. 1740, egdes 1849 af Wallöf. — Prestgården, nära sjön, 1 m. krono; f. d. kaplansbol, nu skolmästareboställe, 1⁄2 m.

19. Lillkyrka socken, åt norr och nordost från inre hörnet af Ekaviken, mellan Kungs-Husby och Weckholm i sydsydost, Löth i öster, Hacksta i nordost, Boglösa i nordvest, Wallby i vester, omfattar 0,141 qv. mil land; mestadels en skoglös slätt, dock ej utan bergkullar. Två vattendrag gå ned till sjön, det ena från Boglösa åt sydost till Mösasjön, som mottager ett del vis gräfvet tillopp från Blackfjärden i öster, och [ 122 ]vidare åt vester genom Hesslingesjön, hvars yta likasom de föregåendes är i sednare tider sänkt; det andra kommer från Wallby, i rigtning åt sydost. Rådande jordmån är lera, åkerbruk hufvudnäringen. Hemmantalet är 19 oförm., 16 5⁄8 förm., hvaraf 6 1⁄4 skatte, 2 7⁄8 krono, 7 1⁄2 frälse. Folkmängden år 1840 var 388, på 80 hushåll, år 1848: 408. — Socknens förnämsta väg kommer från Enköping genom Boglösa, och går utefter det östligare vattendraget till kyrkan, som ligger nästan midt i socknen, o. 1 1⁄4 mil från nämda stad, 1 1⁄2 från Litslena; här delar sig vägen, till Weckholm och Wallby.

Litlækirkiu cum annexa förekommer år 1314, såsom hörande till Trøghd. Hvar annexet kan vara att söka, är ovisst, ty Boglösa, med hvilken socken Lillkyrka nu utgör ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen, nämnes särskildt. Kyrkoherdarnes namn äro kända, ehuru ej utan afbrott, från slutet af 1300-talet. Kyrkan är gammal, utan torn, reparerad år 1837. Af fornminnen nämnes en runsten vid Wiggby nära kyrkan.

Gårdar: Eka, vid en vik af Mälaren, 1 1⁄2 mantal frälse säteri, ett gammalt gods, som synes ha tillhört den derefter vanligen så kallade Eka-slägten, K. Gustaf I:s stamfäder på mödernet, åtminstone från 1200-talet och till 1527, med afbrott från 1432 till 1450, då det innehades af Upsala domkyrka; från 1527 slägterna Ferla och Gera, från 1560 Oxenstjerna till 1839, nu gr. Lewenhaupt, som dertill eger 1⁄2 m. — Prestgården, vid kyrkan, 1 1⁄4 m. krono. — Wärnsta, ö., 2 m. frälse säteri, har tillhört slägten Falkenberg o. 1740, egdes 1849 af Wallöf.

20. Boglösa socken, mellan Wallby och Lillkyrka i söder, Willberga i öster, Litslena i norr, Wårfrukyrka i nordvest; omfattar 0,327 qv. mil land; äfven mestadels en skoglös slätt, med spridda bergkullar, och temligen uthuggen skogsmark, särdeles mot sydvest och norr, intill allmänningen Sneden. De två vattendrag, som utfalla i Ekaviken, gå här åt sydost, det ena till Lillkyrka, det andra närmast till Wallby; ett tredje östligare stöter här intill, på väg från och till Willberga. Jordmånen är mestadels lera, åkerbruk nästan uteslutande näring. Hemmantalet är 67 1⁄2 oförm., 53 förm., hvaraf 27 3⁄4 skatte, [ 123 ]3 3⁄4 krono, 21 1⁄2 frälse, allt detta dock med inberäkning af 12 1⁄2 hemman, som i kyrkligt hänseende höra till Wårfrukyrka socken, men för öfrigt till Trögds härad. Folkmängden år 1840 var 756, på 183 hushåll, år 1848: 576, båda delarne utom ofvan nämda utsträckning åt vester. — Två vägar komma här in från Enköping, och gå åt sydost, den ena till Wallby, den andra till Lillkyrka; en tredje, mellan Willberga, och Wallby, korssar dem båda. Kyrkan ligger vid vägen till Lillkyrka, o. 3⁄4 mil från Enköping.

Bugløsu nämnes 1314, såsom hörande till Trøghd. Det är nu annex till Lillkyrka pastorat; kaplaner förekomma från 1593. Kyrkan är gammal, af gråsten, utan torn, reparerad på 1600-talet, på Herm. Wrangels bekostnad, och åter sednast 1837. Af fornminnen nämnas runstenar i östra och vestra bygderna, och en hällristning i skeppsform, på Rickeby egor nära Mälaren. Tvenne berg inom Wårfrukyrka socken, Stora och Lilla Husbergen, äro af folksägnen firade, det förra för en grotta, det sednare för lemningar efter en borg.

Gårdar: Boglösaby, 2 1⁄4 mantal krono säteri, militieboställe. — Kaplansbol i Utmyrby, v., 1⁄2 m. krono.

21. Willberga socken, mellan Boglösa och Lillkyrka i sydvest, Löth i sydost, Husbysjutolft i nordost, Litslena i norr, omfattar 0,254 qv. mil land; i allmänhet en skoglös slätt, med spridda kullar, något sidländt mot nordöstra gränsen, nedåt den å, som utfaller i Sishammarsviken. Ett mindre vattendrag går genom vestra och södra delarne till Löth. Rådande jordmån är lera, åkerbruk nästan enda näringen. Hemmantalet är 62 3⁄8 oförm., 43 1⁄2 förm., hvaraf 21 5⁄8 skatte, 3 krono, 18 7⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 684, på 144 hushåll, år 1848: 742. — Socknens förnämsta väg kommer från Litslena, och går söder ut till kyrkan, som ligger ungefär 3⁄4 mil från L. gästgifvaregård; den utgrenar sig derpå, så att två vägar gå till Löth; en till Boglösa.

Vilabiærgha förekommer 1314, såsom hörande till Trøghd. Det utgör nu ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen. En [ 124 ]af dess kyrkoherdar nämnes 1318, kaplaner från 1636. Kyrkan är gammal, af sten, reparerad 1837; den har en altartafla af utmärkt bildthuggeri, efter förmenande ett byte från Tyska trettioåriga kriget. — Vilabergha med flera gårdar nämnas 1318, och Ønahelgha särskildt såsom häradets tingställe; år 1299 talas om ting i Øbolund i Vilabergha socken.

Gårdar: Högby, ö., 3 mantal frälse, har tillhört släkterna Flemming, Hammarfelt o. 1740 m. fl., lyder nu under Ekolsund i Husbysjutolfts socken, likasom 1 m. skatte af Hesselby, s. o., och öfver 12 andra mantal; 1 m. af Hesselby tillhör en Wallén. — Prestgården, nära kyrkan, 1 1⁄4 m. krono; kaplanen besitter 3⁄4 m. i Håra, något sydligare.

22. Husbysjutolfts socken, från Sishammarsviken, och den deri utfallande ån, i sydvest mot Löth och Willberga, till den i Hjelstaviken utfallande ån i norr mot Hjelsta af Lagunda härad, och från sist nämda vik, samt Boviken och norra Björkfjärden i öster, till Litslena socken i vester, omfattar 0,237 qv. mil land. Södra delen har berg- och skogsmark, mest upptagen af allmänningen Hammaren; den mellersta, tätast bebygda, är skoglös och jemn, med obetydliga kullar; de norra och östra sluttningarne mot vattnen äro något sanka. Rådande åkerjord är lera, här och der svartmylla. Jemte åker- och ängsbruk idkas något fiske. Hemmantalet är 41 3⁄8 oförm., 28 1⁄4 förm., hvaraf 7 5⁄8 skatte, 2 5⁄8 krono, 18 frälse. Folkmängden år 1840 var 631, på 127 hushåll, år 1848: 693. — Landsvägen från Stockholm går här åt vestnordvest från Ekolsund till Litslena. Mindre vägar gå till samma socken och till Hjelsta, den sednare förbi kyrkan, som ligger o. 3 3⁄4 mil sydvest från Upsala, nära 1 mil öster från Litslena, på en obetydlig kulle, dock så högt öfver kringliggande nejder, att man från tornet kan se Upsala stad, samt Strengnäs och Aspö kyrkor.

Husaby gismark nämnes 1314, såsom hörande till Trøgdh; Husaby sjutolft förekommer 1311 såsom gård. Gidsmarken kallas ännu trakten vester om kyrkan, och Gidas namn skall finnas på en der befintlig runsten. Kyrkan är af sten, af okänd [ 125 ]ålder, men i sednare tider ombygd, ljus och rymlig, med prydligt torn; orgelverket är skänkt år 1813 af Ekolsunds egare. Socknen utgör nu ett regalt pastorat af tredje klassen. Några kyrkoherdars namn äro kända från 1300-talet, de följande först från 1600-talet; kaplaner från 1624. — Utom ofvan nämde runsten, omtalas andra i mellersta bygden, och åt nordost.

Gårdar: Ekolsund, egentligen Ekholmssund, anlagdt först å Segersta egor, derpå å Harvesta, hvilket sednare namn skall förekomma på runstenen å Gidsmarken, är otvifvelaktigt en gammal gård, och förekommer redan 1307; en person af adel, om ej flera, har under medeltiden skrifvit sig dertill; genom byte och köp kom det, med besagda hemman, år 1542 i K. Gustaf I:s ego, blef kungsgård, och beboddes emellanåt af medlemmar af kungliga Wasahuset; hemmanen donerades af K. Gustaf II till Upsala akademi, men återbyttes; alltsammans kom genom byte och donation från 1630 till slägten Tott, som derpå nedlade mycken kostnad; bortbyttes, men öfvergående, till M. G. de la Gardie, ärfdes af Sten Bjelke, lemnades 1681 till kronan; skänktes, dock till en del mot andra anspråk, åt arfprinsen Fredrik 1715, löstes 1747 och gafs åt prins Gustaf, sedermera Gustaf III, samt såldes af denne till Seton, som behöll det efter en långvarig process mellan Konungen och fursten v. Hessenstein. Slägten har det ännu qvar. Godset består af 4 mantal frälse säteri, med vidlyftiga egor, med holländeri etc. Underlydande år 1847 voro 9 mantal inom socknen, 31 m. och 1 qvarn i kringliggande socknar inom häradet, 6 3⁄4 (med Segersta) i Öfver-Gran, o. 10 i Hjelsta o. s. v. Gården är ståligt bebygd, och omgifven af ansenlig trädgård, park m. m. Här finnes postkontor. — Prestgården, 1 3⁄4 m. krono; kaplanen besitter 1⁄2 m. i Werkesta.

23. Litslena socken, mellan Husbysjutolft i öster, Willberga och Boglösa i söder, Wårfrukyrka och Herkeberga i vester och nordvest, samt Biskopskulla, Fröslunda, Girista och Hjelsta, alla af Lagunda härad, i norr, omfattar 0,366 qv. mil land. Sydvestra hörnet upptages af allmänningen Sneden; mellersta delen, omkring öfra loppet af den å, som utfaller i Sishammarsviken, är mest jemn, skoglös och bördig; den norra, [ 126 ]som sluttar mot en å vid häradsgränsen, har mera kullar med deremellan liggande små vattendrag, dock nästan uttappade i sednare tider, såsom Granebergs- och Hallarby-sjöarne. Jordmånen är hufvudsakligen lera, dock omvexlande med sand; åkerbruk är hufvudnäringen. Hemmantalet är 74 7⁄8 oförm., 60 3⁄8 förm., hvaraf 39 1⁄4 skatte, 4 3⁄8 krono, 16 3⁄4 frälse, utom 1⁄4 krono, som är öde. Folkmängden år 1840 var 1222, på 270 hushåll, år 1848: 1157. — Landsvägen från Stockholm går här fram från öster till vester, från Husbysjutolft till Wårfrukyrka, förbi Litslena gästgifvaregård, som ligger nära sockenkyrkan, 6 3⁄4 mil från Stockholm, 3 1⁄4 från Upsala, hvarifrån ock en väg möter genom Fröslunda; mindre vägar gå till Willberga, Herkeberga och Fröslunda. Vid nämda gästgifvaregård är häradets tingställe.

Litlene nämnes 1314, såsom hörande till Trøghd; det utgör nu ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen. Af kyrkoherdarne äro en och annan kända från 1300-talet, kaplanerne från 1640. Kyrkan är gammal, af sten, utan torn sedan 1741, då det förut befintliga ramlade, reparerad 1837; den har en altartafla af hög ålder, en munkstol, m. m. från katholska tiden, äfvensom en del af hvalvet, troligen sedan dess, är försedd med målningar. — Af äldre minnen nämnas runstenar vid prestgården och några hemman i söder derom.

Gårdar: Prestgården, vid kyrkan, 1 1⁄4 mantal krono; kaplanen besitter 1⁄2 m. i Tyresta, v. — Litslena gästgifvaregård, 1 m. — Åby, v., 1 m. skatte med qvarn. — Skolsta qvarn. — Graneberg eller Tarf, n., 2 m. frälse säteri, har tillhört slägterna Posse, Torstenson o. 1740, sednare Westberger på 1820-talet, Morén 1849. — Djurby, n., 4 m. skatte, hvaraf 2 m. berustadt säteri, tillhörde o. 1740 Hedengran, eges nu af v. Paykull, som här har schäferi. — Under Ekolsund lyda här 4 3⁄4 mantal samt Hällby qvarn. — Vid Hummelsta i sydost är en hälsobrunn, begagnad från år 1720. — Jureby nämnes 1300, villa Litslena 1314.

24. Herkeberga socken, egentligen Herkullberga, mellan Litslena i sydost, Wårfrukyrka i sydvest, samt [ 127 ]Långtora och Biskopskulla i nordvest och norr, omfattar 0,155 qv. mil; mestadels en slätt med obetydliga kullar, blott i sydvest något bergländig, ej utan skog, och hufvudsakligen sluttande åt nordvest, dit ett litet vattendrag går. Rådande jordmån är lera och svartmylla, åkerbruk är hufvudnäringen. Hemmantalet är 22 1⁄8 oförm., 20 förm., hvaraf 15 1⁄8 skatte, 7⁄8 krono, 4 frälse. Folkmängden år 1840 var 444, på 100 hushåll, år 1848: 408. — En väg från Litslena går åt nordvest till kyrkan, som ligger o. 3⁄4 mil från L. gästgifvaregård, 1 mil från Enköping; den delar sig derpå, till Wårfrukyrka och Långtora.

Herkebiærgha nämnes 1314, såsom hörande till Trøghd; det är nu annex till Långtora socken i Lagunda härad; kaplaner förekomma från 1593. Kyrkan är gammal, med målningar i hvalfvet. En grafsten med rune-inskrift omtalas af somliga, men nämnes ej i 1829 års inventarium. Vid kyrkobyn skola finnas lemningar efter en forntida gillestuga.

Gårdar af betydenhet finnas här ej; kaplanen besitter 3⁄4 mantal i Herkeberga by.

IV. Åsunda Härad, från Trögds härad i öster, till Sagån i vester mot Ytter-Tjurbo af Westerås län, och från Svingarns-, Oknebo-, Hjulsta- och Oxfjärdarne af Mälaren i söder, till Thorstuna och Simtuna härader af nämda län i norr, är ett mestadels slätt, skoglöst land med låga åsar eller kullar, och små vattendrag, hufvudsakligen sluttande åt söder, något åt vester. Det omfattar, med ringa undantag, sju socknar, alla hörande till Åsunda prosteri, samt Trögds och Åsunda fögderi.

25. Wårfrukyrka socken, rundt omkring staden Enköping, mellan Svingarnsfjärdens nordligaste del i söder, Wallby, Boglösa, Litslena och Herkeberga socknar af Trögds härad i öster, Långtora af Lagunda i nordost, Hernevi och Frösthult af Westerås län i norr, samt Sparrsätra och Tillinge, inom Åsunda härad, i vester och sydvest, omfattar 0,726 qv. mil land, hvaraf 0,228 inom Trögd. Östra delen är mest upptagen af skogsåsen [ 128 ]Hultet och af en sandås från norr till söder, hvilken fortgår inom staden; högre upp afskäres den på ett ställe af ett litet vattendrag, Sqvalbäcken, som går till fjärden. Mellersta och vestra delarne, kring den i flera bugter gående Enköping-ån, äro mera jemna, skoglösa, blott afbrutna af smärre bergkullar; utefter sjön, och ett stycke inåt landet derifrån, sträcker sig en vidlyftig ängsmark. Jordmånen är dels lera, dels svartmylla, dels sand och mojord. Åkerbruk är huvudnäringen. Hemmantalet är inom Åsunda härad 65 1⁄8 oförm, 53 9⁄16 förm., hvaraf 15 11⁄16 skatte, 6 1⁄8 krono, 3l 3⁄4 frälse, utom 1 1⁄4 krono, som är underlagdt Enköpings stad. Folkmängden i hela socknen år 1840 var 1087, på 212 hushåll, år 1848 likaledes 1087. (Jfr Boglösa socken). — Landsvägen från Stockholm går här från nordost till sydvest genom Enköping; från staden utgår en väg åt norr, som delar sig till Långtora och Sparrsätra; vester om staden utgår en väg åt söder genom Tillinge till Södermanland; längst i nordvest stryker öfra landsvägen mellan Upsala och Westerås härigenom.

Ecclesia beate virginis Enecopie nämnes 1314, jemte tvenne andra inom staden, såsom hörande till prov. Aashundæri af Fiædhrundia och erkestiftet; stads- och landsförsamlingarne hafva denna kyrka gemensam ifrån 1500-talet, och gemensamt presterskap. (Jfr sid. 94). Som stadens, så ock hela bygdens minnen äro urgamla: Göijebacke visas på vägen till Långtora; flera runstenar skola finnas långt upp i landet vid de vestliga och nordliga gårdarne, ej mindre grafhögar på många ställen, samt lemningar efter befästningar vid Ulunda i vester, Åhl i norr; men inga spår utom kanske namnet Kungsängen, efter den fordna kungsgården Hauwe eller Haga utanför Enköping, som nämnes på 1400-talet såsom ett bland Dr. Philippas lifgedingsgods, och oftare. Som alla nämda minnen från fordna tider befinna sig på temligen betydligt afstånd från sjöstranden, har man velat draga den icke osannolika slutsatsen, att en stor del af landet fordom vid högre vattenstånd varit sjö.

[ 129 ]Gårdar: Boda, n. v., 1 mantal frälse säteri, har tillhört slägterna Svanfelt, Stockenborg o. 1740 m. fl., egdes 1849 af Enlind. — Walla, n. v., 2 m. frälse säteri, har ock tillhört slägten Svanfelt, sednare Ekestubbe, o. 1740, o. a. — Jädra, n., 1 m. frälse, tillhör Holmström. — Kaplanen besitter 3⁄4 m. i Åkerby, n.

26. Tillinge socken, mellan Wårfrukyrka i nordost, Sparrsätra och Bred i norr och nordvest, Sagån i vester mot Björksta af Westerås län, vidare Theda och Svingarn i söder, samt Svingarnsfjärden längst i sydost, omfattar 0,521 qv. mil land. Enköpings-ån stöter intill nordöstra gränsen, och mottager ett litet tillflöde från vester; i dess närhet, och i allmänhet i östra och södra trakterna, är en skoglös slätt med obetydliga bergbackar; mera bergländig mark finnes åt nordvest. Jordmånen är mestadels bördig lera eller svartmylla, här och der mojord. Åkerbruket är nästan enda näringen. Socknen är bland de betydligare i länets slättbygd, såsom i vidd, så i hemmantal och folknummer: här finnas 105 3⁄4 oförm., 80 1⁄8 förm. mantal, hvaraf 44 1⁄2 skatte, 7 5⁄8 krono, 28 frälse. Folkmängden år 1840 var 1456, på 306 hushåll, år 1848: 1478. — Landsvägen från Stockholm till Westerås går här vester ut till Björksta; öfver Nyqvarns bro, den gamla »Östens bro»; den norra vägen mellan Upsala och Westerås går fram i norr, äfven till Björksta; Södermanlands-vägen i sydvest till Svingarn; mellan de två första går slutligen en sockenväg åt norr. Kyrkan ligger nära denna och den stora landsvägen, o. 1⁄2 mil vester från Enköping.

Tyllinge nämnes 1303, och 1314 såsom hörande till Aashundæri; af dess kyrkoherdar förekomma några från samma sekel, kaplaner från 1593. Socknen utgör nu med Svingarn ett regalt pastorat af 1:sta klassen. Kyrkan är gammal, bygd dels af gråsten, dels af tegel, utvidgad 1613 eller 1632, i sednare tider reparerad, ljus och rymlig, utvändigt 63 1⁄2 alnar lång; tornet, bygdt af gråsten, har 75 alnars höjd. — Af fornminnen nämnas här runstenar, mest i trakten af sockenvägen; ett berg vid Mälby lär i folksägnen vara beryktadt för trolleri; [ 130 ]Gataskogen mellan kyrkan och Nyqvarn var skådeplatsen för K. Albrechts seger öfver K. Magnus Erikson; Bondeskogen nära derintill, för Hättebrödernes seger 1390 öfver en bondehär.

Gårdar: Wappa, s. o. nära landsvägen, 2 mantal berustadt säteri, 3⁄4 skatte, tillhörde 1847 gr. Falkenberg, egdes 1849 af v. Andersson. — Prestgården, vid kyrkan, 1 3⁄4 m. krono; kaplanen besitter 1⁄4 m. i Wela, s. — 1⁄Taxhufvud, v. vid landsvägen, 1 m. krono, militieboställe. — 1⁄Mälby, n. v. vid sockenvägen, 2 1⁄2 m. berustadt säteri, tillhörde 1849 Löwenborg. — 1⁄Lundby, n. vid samma väg, 2 m. frälse säteri, 1⁄2 rå och rör, synes ha tillhört slägten Stråle på 1600-talet, Kruse o. 1740, egdes 1849, med 1⁄4 m. underlydande, af Oxehufvud. — Nyqvarns qvarnverk, v. vid Sagån, kronan tillhöriga.

27. Svingarns socken, vid Svingarnsfjärdens vestra strand, och kring en bugt af densamma, mellan Tillinge i norr, Theda i vester, Näs i söder, omfattar 0,152 qv. mil; mestadels skoglös slättbygd, utefter sjön sank ängsmark, inåt landet åtskilliga berg- och grusbackar. Jordmånen å åkern är lera, här och der blandad med grus. Åker- och ängsbruk samt något fiske äro ortens näringar. Hemmantalet är 36 1⁄2 oförm., 20 1⁄8 förm., hvaraf 2 3⁄8 skatte, 1⁄2 krono, 17 1⁄4 frälse, till stor del under säterier. Folkmängden år 1840 var 493, på 94 hushåll, år 1848: 562. — Vägen till Södermanland kröker kring fjärdens bugt, förbi kyrkan, som ligger nära 3⁄4 mil från Enköping; något sydligare utgår en väg åt vester till Theda.

Svinagarn omtalas 1307, och 1314 såsom hörande till Aashundæri, och skall fordom ha varit moderförsamling, eller egen för sig, men är nu annex till Tillinge. Kyrkan förmenas ursprungligen ha varit ett hedniskt tempel, derpå klosterkyrka, eller ombygd af lemningarne efter ett kloster och efter undergången eldsvåda återställd, ovisst när; den är af gråsten, temligen stor, och har till 1668 haft pelare. Altartafla, predikstol, orgel m. m. äro skänkta af Falkenbergska slägten till Haga; tre runstenar finnas i kyrkan; i sakristian förvaras en kista, som anses ha varit offerkista vid den nära intill, på Husby egor, belägna Svingarns eller S:t Sigfrids källa, som [ 131 ]ännu besökes af allmogen på heliga Trefaldighets afton. — Af öfriga minnen från fordom nämnes Haraldshögen, äfven på Husby egor.

Gårdar: Haga, n. o. nära Svingarnsfjärden, 4 mantal frälse säteri, med Gammelhaga 2 3⁄8 m. rå och rör, Lekarbo 3⁄16 m. frälse, utom underlydande; lär fordom ha hetat Marieborg, varit bygdt närmare sjön, och tillhört på 1400-talet slägterna Bjelke, Bonde genom köp från 1445, derpå Roos, Natt och Dag, Falkenberg från 1600-talet åtminstone till sednare hälften af 18:de seklet, sednare Posse o. 1770, allt genom giften, v. Hohenhausen o. 1820, eges nu af Braunerhjelm. Här finnes park och trädgård, schäferi o. s. v. — Der hufvudbyggnaden nu står, skall fordom ha funnits ett kapell, med kyrkogård der nu trädgården är. — Husby eller Ingeborg, s., 1 1⁄8 m. frälse, 2 3⁄8 berustadt säteri, för detta kungsgård, donerad 1632 till Lars Skytte, synes genom gifte ha kommit till Duwallska slägten, reducerades 1684, kom sedermera åter till enskildta, och egdes 1849 af Frunck.

28. Näs socken, vanligen kallad Enköpings Näs, omgifves i nordost, öster och sydvest af Svingarns-, Oknebo- och Hjulsta-fjärdarne, begränsas i nordvest af Svingarns och Theda socknar, och omfattar, med en mängd öar, såsom Nybyholmen, Mersön, Tedaren o. a.; 0,216 qv. mil land. Öarne äro temligen bergländiga och skogiga, fasta landet ej heller utan kullar och skog, men hufvudsakligen slätt. Jordmånen är mestadels sjölera, här och der svartmylla eller mojord. Jemte åkerbruket idkas fiske, och sjöfart med två storbåtar. Hemmantalet är 46 oförm., 33 7⁄8 förm., hvaraf 4 5⁄8 skatte, 1 3⁄4 krono, 27 1⁄2 frälse, mest utgörande eller lydande under säterier. Folkmängden år 1840 var 815 på 178 hushåll, år 1848: 751. — Södermanlands-vägen går här åt söder, i flera bugter, från Svingarn, förbi sockenkyrkan, som ligger o. 1 mil från Enköping, och till Hjulsta färjställe, 3⁄8 mil från Agnessunds färjeplats på Aspön. Vid Biskopsholmen i sydvest sammanstöta tre län, Upsala, Westerås och Nyköpings.

Nes förekommer 1314 såsom hörande till Aashundæri, Næss circa Enecopiam året derpå; en och annan kyrkoherdes [ 132 ]namn är kändt från samma sekel, kaplanernes från 1600 till 1770, hvarefter tjensten indrogs. Socknen utgör för sig ett konsistorielt pastorat af 3:dje klassen. Kyrkan är gammal, af gråsten; försedd med torn, reparerad 1837. Altartaflan är skänkt af egaren till Hjulsta 1645, predikstolen af egaren till Hacksta 1701. De två nämda gårdarne hafva egna grafvar, dessutom finnes ett grafchor, ursprungligen tillhörigt slägten Gyllenankar till Brunsholm, sedermera Danckwardt till samma gård, 1806 öfverflyttadt på Lagerhjelm till Hjulsta. Socknens folkskola är nyligen grundad, hufvudsakligen på en donation af Liljecrantz till Hjulsta. — Vid kyrkan, och vid Hjulsta i söder, samt Wäppeby i norr finnas runstenar, på Trogsta egor stensättningar.

Gårdar: Hacksta, ö., nära Svingarnsfjärden, 2 mantal frälse säteri, med Säfsta, 4 m. frälse säteri, har tillhört slägterna Meck och Sack på 1600-talet, den sednare ännu 1701, Wulfvenstjerna o. 1740, Silfverhjelm o. 1820, Printzensköld 1847, egdes 1849, jemte 2 3⁄4 m., af Nauckhoff. — Hjulsta, s., 1 1⁄4 m. frälse säteri, har tillhört grefliga slägten Oxenstjerna till Södermöre på 1600-talet, sednare gr. v. Dohna o. 1741, lagman Lagerhjelm o. 1806 och frih. Liljencrantz 1827, båda genom giften, egdes 1849, med åtminstone 1 1⁄2 m., af sist nämda slägt. — Nybyholm, s., på en holme i Hjulstafjärden, 2 m. frälse säteri, har tillhört slägterna Flemming, Sparre o. 1741, gr. v. Dohna, gr. Ridderstolpe o. 1820, egdes 1849, jemte 2 1⁄4 m. inom socknen, af Klingspor. — Brunsholm, s. v., nära sjön, 1 m. frälse säteri, med Svepnäs, 4 m. frälse säteri ladugård, och 1 frälse; förekommer såsom herresäte 1301, sannolikt för slägten Läma, har från 1530 tillhört slägten Lilje, derpå Arp, Gyllenankar o. 1623, Danckwardt från 1696, gr. v. Dohna från 1756, frih. Adelsvärd från 1801 till 1810, och eges nu, jemte några underlydande mantal, af Norlin, men disponeras sedan några år af Gripensvärd.

29. Theda socken,vid Oxfjärdens nordvestra strand, mellan Näs i sydost, Svingarn i öster, Tillinge i norr, och Sagån i vester mot Björksta, innehåller, tillika med den med Ängsön numera sammarhängande Kurön och några mindre öar, 0,366 [ 133 ]qv. mil land; en temligen jemn, mestadels skoglös bygd, med obetydliga kullar, blott något ansenligare vid gränsorna. Rådande jordmån är lera, här och der sandblandad, såsom på Kurön. Åkerbruk är hufvudnäringen, hvarjemte idkas något fiske. Hemmantalet är 24 oförm., 21 5⁄8 förm., hvaraf 10 skatte, 2 1⁄2 krono, 9 1⁄8 frälse; folkmängden år 1840 var 414 på 96 hushåll, år 1848: 482. — Socknens förnämsta väg kommer från Näs, går åt vester till kyrkan, som ligger 1 1⁄4 mil från Enköping, och vänder sig derpå norr ut till Tillinge.

Theda förekommer 1314 såsom hörande till Aashundæri; kyrkoherdarnes namn äro ej kända längre tillbaka än från 1489, kaplanernes från 1665. Socknen utgör nu ett konsistorielt pastorat af tredje klassen. Kyrkan är gammal, af gråsten, utan torn. — Af fornminnen har socknen en runsten vid prestgården, och lemningar efter en befästning på Kurö.

Gårdar: Salta, s. o., 1 mantal frälse, 1 skatte, 1⁄4 krono, förekommer o. 1300 såsom tillhörigt herremän, kanske af slägten Läma, innehades på 1600-talet af slägten Skytte o. a., eges nu, jemte 1 m. skatte, af Norlin. — Solberga, s., 2 m. frälse, lyder under Salta. — Strömsta, s., 2 m. frälse säteri, 1 1⁄2 rå och rör, förekommer o. 1300, har i sednare tider tillhört slägten Natt och Dag på 1600-talet, gr. Sture, född Piper, o. 1740, o. a., eges nu, jemte 5⁄8 m. skatte, af Norlin. — Prestgården, vid kyrkan, 1 1⁄4 m. krono; kaplanen besitter 1 m. i Walla, ö. — Gumlösa, v., 2 m. skatte, fideikommiss, innehades 1849, jemte 1 1⁄4 m., af Kistner. — Kurö, på ön af samma namn, 1 m. frälse säteri, 5 3⁄4 frälse, har tillhört flera adliga slägter, hvaribland Bjelke, Ulfsparre o. 1620 och 1650, Lejonhufvud, under hvilken slägts ego det reducerades, och anslogs till militieboställe, men återlemnades; vidare Gyllenstjerna, Hammarfelt o. 1740, Wrangel i följd af gifte med en Gyllenstjerna, slutligen Posse till Svanå i Westmanland, äfven genom gifte.

30. Sparrsätra socken, vid häradets norra gräns, mellan Wårfrukyrka i öster, Tillinge i söder, Bred i vester, Frösthult af Westerås län i norr, omfattar 0,236 qv. mil land; mestadels jemn och skoglös bygd, blott bergkullig åt sydvest [ 134 ]och norr. Rådande jordmån är lera, här och der svartmylla; åkerbruk nästan enda näringen. Hemmantalet är 36 1⁄4 oförm., 32 1⁄2 förm., hvaraf 21 1⁄2 skatte, 3 1⁄4 krono, 7 3⁄4 frälse; folkmängden år 1840 var 699 på 148 hushåll, år 1848: 720. — Den öfra vägen mellan Upsala och Westerås går här fram i sydvestlig rigtning till Tillinge, och korssas af vägen från Enköping till Sala; vester om vägskälet ligger kyrkan, 1 mil från Enköping, 4 1⁄4 från Upsala.

Sparsætra nämnes 1314 såsom hörande till Aashundæri; det utgör nu med Bred ett konsistorielt pastorat af 3:dje klassen. Kyrkoherdarne äro kända först från 1525. Kyrkan är gammal, af gråsten, reparerad sednast 1837, och förvarar åtskilliga minnen från katholska tiden. Enligt sägen skall den hafva haft namnet Årby, men tillbygd efter K. Erik Läspes år 1234 här vunna seger, fått sitt nuvarande namn efter den kungliga krigshärens anförare, en Sparre.

Här finnas en mängd byar med mycket sönderstyckade egor, men ingen gård af betydenhet. — Prestgården, 1 1⁄4 mantal, ligger vester om kyrkan.

31. Breds socken, mellan Sparrsätra och Tillinge i öster och sydost, Sagån i sydvest mot Björksta och Tortuna, samt Simtuna i nordvest, omfattar 0,308 qv. mil land; hufvudsakligen jemnt och skoglöst mot vester, dit ett litet vattendrag går till nämda å, bergkulligt åt sydost, och med temligen uthuggen skogsmark mot norr. Jordmånen är dels lera, dels svartmylla, åkerbruk nästan enda näringen. Hemmantalet är 30 3⁄4 oförm., 27 1⁄2 förm., hvaraf 12 5⁄6 skatte, 1 3⁄4 krono, 12 11⁄12 frälse; folkmängden år 1840 var 726, på 159 hushåll, år 1848: 685. — Öfra vägen från Upsala till Westerås går hufvudsakligen i ostlig rigtning till Björksta, genom Edsberga gästgifvaregård, 5 mil från Upsala, 2 1⁄4 från Westerås, och förbi den 1⁄4 mil vestligare belägna kyrkan; från hvilken sednare en mindre väg går åt norr till Simtuna, utefter Sagån.

Bred förekommer 1291, och 1314 såsom hörande till Aashundæri. Det är nu annex till Sparrsätra pastorat; [ 135 ]kaplanslängden går tillbaka till 1593. Kyrkan är ursprungligen bygd af gråsten före 1330, ombygd 1837. Enligt sägen skall man först hafva börjat bygga kyrka vid Hamby, sedermera vid Ängelsta, sist vid Löth, men öfvergifvit alla dessa ställen; vid de två förstnämda lära ännu lemningar finnas efter dylika byggnader. — För öfrigt skall en runsten finnas vid kyrkan.

Gårdar: Skälby, ö., 1 mantal frälse säteri, med Gamelbo 1⁄4 m. rå och rör; har tillhört slägten Oxe o. 1630, De la Gardie o. 1741, egdes 1849, jemte 5 1⁄2 m., af frih. Hjertas sterbhus. — Strömsdal eller Nisslinge, s. nära Sagån, 1 m. frälse säteri, har tillhört slägterna Blixenkrona, Sparrfelt o. 1741 m. fl., hörde 1849 under Skälby. — Strömsberg, f. d. Opphusa, v. vid Sagån, 1 1⁄2 m. frälse säteri med qvarn och såg, tillhörde o. 1740 slägten Kruse, 1745 grefvinnan Sture, född Piper, egdes 1849 af frih. Stjernstedt. Här finnes schäferi. — Strömsnäs qvarn och såg, n. v. vid Sagån, hörde år 1847 under Skälby (Strömsnäs gård, se Westerås län, Simtuna socken). — Edsberga by, med gästgifvaregård; Kaplansbol, 3⁄4 m. krono, m. m.

V. Lagunda Härad, är beläget norr ut från Håbo, Trögds och Åsunda häraders gränser, till och utöfver Örsunds-ån och till Låstaviken, samt åt vester och nordvest från Gåran och Arnöviken, intill Thorstuna härad af Westerås län. Blott en socken ligger bortom Örsunds-ån, och har en natur, närmast lik den angränsande trakten af besagda län, bergländig i smått. Hela den öfriga delen af häradet utgör, i långsträckt form från vester till öster, en mestadels skoglös slätt, med låga åsar och enstaka bergkullar; dessa höra till den mångenstädes knappt märkbara landtrygg, som skiljer Örsunds-åns vattendrag från de åt söder till den egentliga Mälaren flytande, och som först följer häradets södra gräns, derpå stryker längs igenom detsamma, så att det lutar dels åt norr, dels åt sydost. Hit höra 9 socknar, alla af Lagunda prosteri, och af Lagunda, Hagunda och Ulleråkers fögderi.

32. Hjelsta socken ligger mellan Öfver-Gran, Husbysjutolft och Litslena i söder, Girista i nordvest, Fittja och Kulla i nordost, Arnöviken längst i sydost, och omfattar 0,213 [ 136 ]qv. mil land. Ett vattendrag, som går till sistnämda vik, utgör mestadels nordöstra gränsen, ett mindre utfaller i den förr omtalade å, som till sitt utlopp i Hjelstaviken bildar sydlig gräns. Vid dessa vattendrag är landet något sankt; i allmänhet är det en skoglös slätt, med enstaka kullar. Rådande jordmån är lera, här och der svartmylla; åkerbruk är förnämsta näringen. Hemmantalet är 43 1⁄2 oförm., 28 5⁄8 förm., hvaraf 14 3⁄8 skatte, 1 1⁄2 krono, 12 3⁄4 frälse. Folkmängden år 1840 var 601 på 104 hushåll, år 1848; 600. — Landsvägen mellan Stockholm och Sala går här från sydost till vestnordvest, förbi kyrkan, och den 1⁄4 mil vestligare liggande Tunalunds gästgifvaregård, tillika häradets tingställe från fordna tider, beläget 6 1⁄2 mil från Stockholm, 3 1⁄4 från Upsala. Mindre vägar gå åt nordvest till Girista, åt söder till Husbysjutolft.

Hiælesta förekommer år 1314, såsom hörande till provincia Laghund af Fiædhrundia, och synes ännu 1470 hafva haft egen Curatus; det är nu annex till Fittja pastorat; kaplanslängden går tillbaka till 1593, Kyrkan är af okänd ålder. Af minnen från gamla tider omtalas runstenar vid kyrkan, samt vid Bälsunda, och några andra gårdar i sydost och öster.

Gårdar: Bälsunda, 2 mantal frälse, lyder, jemte 8 m., under Ekolsund i Husby Sjutolfts socken. — Tunalunds gästgifvaregård, 3⁄8 m. frälse af Tuna by, i allt 8 mantal. — Kaplansbol, 3⁄8 m.

33. Fittja socken, mellan Hjelsta i sydvest, Girista i vester, Låstaviken i norr, Holm i nordost och Kulla i söder, mellan hvilka två sistnämda socknar den äfven når Arnöviken i sydost, omfattar 0,116 qv. mil land. Tvenne små vattendrag gå till hvar sin af nämda vikar, vid gränserna till Hjelsta och Holm. Landet är i allmänhet en skoglös slätt, med spridda bergkullar eller backar, de betydligaste åt öster. Jordmånen är dels lera, dels svartmylla, ej utan blandning med sand; åkerbruk är hufvudnäringen. Hemmantalet är 25 1⁄4 oförm., 22 1⁄8 förm., hvaraf 13 7⁄8 skatte, 1 1⁄4 krono, 7 frälse. Folkmängden år 1840 var 335, på 70 hushåll, år 1848: 325. — Vägar från Kulla, [ 137 ]Hjelsta, och två från Girista mötas i söder; på sidan om en af de sistnämda, långt i norr nära Låstaviken, ligger kyrkan, o. 3 mil från Upsala.

Fitia nämnes 1314 såsom hörande till Laghund; det utgör nu med Hjelsta ett konsistorielt pastorat af 3:dje klassen; kyrkoherdarnes namn äro kända från början af 1500-talet. Kyrkan, af okänd ålder, förvarar flera minnen af slätgten De la Gardies frikostighet. — Några runstenar omtalas såsom befintliga vid gårdar i socknens östra trakt.

Gårdar: Friberg, s.o. vid Arnöviken, 2 1⁄4 mantal berustadt säteri, f. d. krono, torde förekomma 1220 under namnet Vrebagert, såsom tillhörigt Hagby kyrka, har i nyare tider innehafts af slägterna Cruus, 1670, De la Gardie 1685 och till 1760, derpå af Buckau, som 1769 köpte det till skatte, och hvars familj ännu egde det 1825; det tillhörde 1849, jemte 2 3⁄4 m. i denna socken, Almqvist. — Prestgården, vid kyrkan, 1 1⁄4 m. krono. — Hessle, v. vid Låstaviken, 4 m. berustadt säteri med Hälke, synes ha varit en gammal frälsegård, sedermera krono kanske från K. Gustaf I:s tid, kom 1622 genom byte till Wackerbordt, derpå, än genom köp, än genom byte, till slägterna Tott, Brahe, Ribbing, Hermansson o. 1741, Rosén v. Rosenstein, som 1758 köpte det till skatte; egdes 1825 och 1849, jemte 4 1⁄2 m., af Tersmeden.

34. Kulla socken, mellan Hjelsta i sydvest, Fittja i norr, och Arnöviken i öster, den minsta socken i länet, omfattar blott 0,074 qv. mil land; mestadels en skoglös slätt, med spridda bergkullar, å landthöjdens östra sluttning, samt något sankt utefter det vattendrag, som dels utgör gränsen i sydvest, dels slutligen genom sydligaste hörnet utfaller i besagda vik. Rådande jordmån är stark lera, dock här och der sandblandad; åkerbruk är hufvudnäringen. Hemmantalet är 19 7⁄8 oförm., 15 3⁄4 förm., hvaraf 6 skatte, 7⁄8 krono, 8 7⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 303, på 58 hushåll, år 1848: 393. — En väg från Hjelsta, och två från Fittja mötas vid kyrkan, som ligger åt nordost, o. 3 1/2 mil från Upsala.

[ 138 ]Bondakulla var socknens namn år 1314, troligen i motsats mot det vestligare Biskopskulla (se längre fram). Den nämnes såsom hörande till Laghund. Den är nu annex till Holm; kaplaner förekomma från 1600. Kyrkan är af okänd ålder, reparerad 1833, och förvarar flera gåfvor af De la Gardie’ska slägten. — Runstenar skola finnas vid gårdar i kusttrakten.

Gårdar: Fängsberga, 3⁄8 mantal, lydde 1849, jemte 2 1⁄2 m. i Räfsta, under Friberg. — Kaplansbol i Räfsta by, 3⁄8 m.

35. Holms socken, längst i nordost, mellan Fittja i sydvest, fjärden Gåran i öster, Låstaviken i norr, utgöres af en udde, som skiljer dessa båda vatten; omfattar 0,079 qv. mil land, och är en skoglös slätt, med spridda bergkullar, de betydligaste mot sjön. Jordmånen är äfven här stark lera, på somliga ställen något sandblandad; jemte åkerbruket, såsom hufvudnäring, intager fisket här något större rum, än annars inom häradets kustorter. Hemmantalet är 22 1⁄4 oförm., 20 1⁄4 förm., hvaraf 1 1⁄4 krono, 19 frälse, de sednare under Sjö säteri. Folkmängden år 1840 var 252, på 42 hushåll, år 1848: 265. — En väg från sydöstra delen af Fittja går norr ut till Sjö, förbi kyrkan, som ligger o. 3 1⁄2 mil från Upsala.

Aggaholm var socknens namn år 1314, då den räknades till prov. Haghund af Tiundia och erkestiftet; samma namn förekommer 1366, från hvilket år en kyrkoherde är känd. Socknen utgör nu med Kulla ett patronelt pastorat af 3:dje klassen. Kallelserätten tillkommer egaren af Sjö från slutet af 1600-talet. Kyrkan beskrifves 1829 såsom förvarande många gåfvor från denna herrgård, hvaribland altaret, som enligt en utanpå kyrkmuren anbragt inskrift i marmor är ombygdt 1677 på riksrådet gr. J. G. Stenbocks bekostnad. — Runstenar skola finnas vid kyrkan, och vid gårdar i norr, samt äfven åt vester.

Gårdar: Sjö, n. o. vid Gåran, 9 1⁄2 mantal frälse, hvaraf 1 m. säteri, 5 1⁄2 (Tuna) ladugård, och 3 (Ölsta) rå och rör; är sannolikt ett gammalt herresäte, förekommer såsom såldt af Jakob Westgöte till K. Gustaf I under dennes sista regeringstid, och derpå såsom tillhörigt Enkedr. Margarethas arfvingar; år 1630 innehades det af slägten [ 139 ]Stenbock, bland hvilken Johan Gabriel derpå nedlade kostnad, och ökade godset; efter honom egdes det af systersonen gr. Lilje, af dennes måg Jul. de la Gardie, och af hans arfvingar till 1813, då det köptes af frih. Baner, hvars familj nu besitter det, jemte underlydande 9 1⁄2 m. i denna socken, andra derutom. Gården har fordom legat på annat ställe; det nuvarande prydliga slottet bygdes af gr. J. G. Stenbock; äfven sednare egare hafva gjort mycket för ställets förskönande, med park, trädgård o. a. Deremot hafva de förr här befintliga samlingarne af böcker m. m. blifvit till en del förskingrade vid 1813 års ombyte af egare. Nämde gr. Stenbock grundade på stället ett hospital, som numera ej finnes. — Prestgården, vid kyrkan, 1 1⁄4 m. krono.

36. Girista socken, mellan Fittja i öster, Hjelsta i sydost, Litslena i söder, Fröslunda i vester, samt Örsunds-ån och Låstaviken i norr mot Gryta i Hagunda härad, omfattar 0,132 qv. mil land; den sträcker sig tvärt öfver häradets hela bredd, är något bergländig i norr inemot nämda å, men närmast till densamma sidländt; södra delen är en skoglös slätt med enstaka bergkullar. Rådande jordmån är lera, åkerbruk nästan uteslutande näring. Hemmantalet är 42 1⁄2 oförm., 38 förm., hvaraf 12 skatte, 4 1⁄8 krono, samt 21 7⁄8 frälse, till betydlig del under några säterier. Folkmängden år 1840 var 604 på 107 hushåll, år 1848: 577. — Landsvägen från Stockholm till Sala går fram genom södra hörnet af socknen; mindre vägar från Hjelsta och Fittja mötas i sydost, och andra från Fittja och Fröslunda tillstöta i norr, vid kyrkan, o. 2 3⁄4 mil från Upsala.

Girista förekommer 1278, och 1314 såsom hörande till Laghund; det utgör nu med Gryta i Hagunda härad ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen; en och annan kyrkoherdes namn är kändt från 1270-talet. Kyrkan är ursprungligen gammal, men ombygdes mestadels 1784 och 85, till stor del på bekostnad af presidenten F. v. Post, som då synes ha haft egendom här. — En runsten skall finnas inom socknen.

Gårdar: Staby, s., 1 1⁄2 mantal frälse säteri, har tillhört slägterna Soop, Falkenberg o. 1740, egdes 1825 och 1849, jemte 1 m., [ 140 ]af Edman. — Stora Bärby, v., 5 m. frälse, hvaraf 3 äro säteri, 1 rå och rör; synes förekomma o. 1300 under namnet Bjerby, tillhörde o. 1740 Stjerncrona, sednare år 1825 v. Körning, egdes 1849, jemte 4 1⁄4 m., af gr. Frölich. — Bjelkesta, n. o. vid Låstaviken, 1 m. frälse säteri, har tillhört slägterna Bjelke, Gyllenstjerna, Wachtmeister o. 1741, v. Körning 1825, egdes 1849, jemte 6 1⁄2 m, af Stagnell. — Prestgården, vid kyrkan, 1 1 m. krono. — Girista och andra gårdar nämnas 1286, Stabby 1298.

37. Fröslunda socken, mellan Girista i öster, Litslena i söder, Biskopskulla i vestsydvest, samt Alstasjön och Örsunds å i norr mot Nysätra och Gryta, omfattar 0,109 qv. mil land, 0,008 vatten; den sträcker sig äfven hufvudsakligen tvärtöfver häradet, och är en slätt med spridda kullar, de betydligaste invid Alstasjön, samt ej alldeles skoglöst. Det i Jälstaviken utfallande vattendrag börjar här, vid sydöstra gränsen. Rådande jordmån är dels lera, dels svartmylla; åkerbruket hufvudnäringen, hvarjemte idkas något fiske i nämda sjö. Hemmantalet är 25 oförm., 19 1⁄8 förm., hvaraf 14 skatte, 1⁄2 krono, 4 5⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 379, på 75 hushåll, år 1848: 381. — Landsvägen från Upsala till Westerås kommer här in öfver Örsundsbro, och delar sig i tvenne, åt söder och vester; den förra korssas längre ned af landsvägen mellan Stockholm och Sala; vid den vestligare ligger sockenkyrkan, 2 3⁄8 mil från Upsala.

Frøslunda förekommer 1314, såsom hörande till Laghund; det är nu annex till Biskopskulla; kaplaner nämnas från 1593. Kyrkan är gammal, af gråsten, utan torn, reparerad 1830. Den skall ursprungligen vara bygd af en Per Teet till Knyllinge, hvars bild ännu förvaras; före hans tid skall orten ha hört till Biskopskulla socken. Socknens folkskola är nyligen grundad af egeren till Taxnäs. Bland fornminnen nämnas: en offerlund, »Frejs lund», vid kyrkan, kanske ock en annan derinvid, helgad åt Thor, grafhögar på flera ställen, den största vid Knyllinge, stensättningar nära kyrkan och vid Hamra. Att Örsunds bro var gamla gränsen mellan Tiunda- och [ 141 ]Fjerdhundraland; och att der, af gammalt, är en bytesplats för slättbygdens spanmål och Östersjö-skärgårdens fiskvaror, är förut omtaladt. Söder om ån, på f. d. allmänningen Rymningen, hade Gustaf Wasa ett läger år 152l.

Gårdar: Thorslunda, nära kyrkan, 1 mantal frälse säteri, synes ha tillhört slägterna Rosenberg och Törnhjelm på 1600-talet, sednare Silvius, Fägerstråle o. 1741, m. fl., 1825 Otter, och egdes 1849, jemte o. 3 m., hvaribland 1 m. fr. sät. och 5⁄8 skatte Fröslunda, af Glosmeyer. — Hamra, n. v. nära Alstasjön, 1 m. frälse säteri, förekommer såsom herregods åtminstone från början af 1600-talet, har tillhört slägterna Silfversparre o. 1670, Fägerstråle 1741, m. fl., 1825 v. Küsell, och 1849 Sunesson. — Taxnäs, n., i ett täckt läge vid Alstasjön, 1 1⁄2 m. skatte (från 1763), förekommer o. 1300, egdes 1825 af Sunesson, tillhör nu, jemte 1 1⁄2 m., frih. v. Kræmer. — Kaplansbol i Knyllinge, 1⁄2 m.

38. Biskopskulla socken, mellan Fröslunda i ostnordost, Litslena och Herkeberga i söder, Långtora i vester, samt Örsunds-ån och Alstasjön i norr mot Nysätra, upptager 0,187 qv. mil land, 0,002 vatten; mestadels en vacker slätt, ej alldeles skoglös, i norr något sank, för öfrigt omvexlande med bergkullar, mest i rigtning från sydvest till nordost. Ett vattendrag vid östra gränsen går till Fröslunda. Rådande jordmån är lera och svartmylla, åkerbruk är hufvudnäringen. Hemmantalet är 55 oförm., 44 5⁄8 förm., hvaraf 22 3⁄4 skatte, 12 krono, 9 7⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 629 på 118 hushåll, år 1848: 628. — Norra vägen mellan Upsala och Westerås går här fram i sydsydvestlig rigtning mellan Fröslunda och Långtora, och sammanfaller med den öster ifrån kommande vägen mellan Stockholm och Sala. En mindre väg utgår från vägskälet, åt nordvest, förbi kyrkan, som ligger 3 mil från Upsala, och till Landsberga, der den delar sig till Nysätra och Långtora.

Kulla nämnes 1314, såsom hörande till Laghund, och redan 1280 under formen Kollar; kallas ock af gammalt Biskopskulla, sannolikt emedan erkebiskoparne egt socknens [ 142 ]förnämsta gård. Det utgör nu med Fröslunda ett regalt pastorat af 1:sta klassen. En kyrkoherdes namn förekommer från 1326. Kyrkan är gammal, bygd af sten, med torn, reparerad 1741 och 1827. Åtskilliga af dess tillhörigheter äro skänkta af egarne till socknens herrgårdar, och till Hamra i annexet.

Gårdar: Wrå, s., 1 mantal frälse, tillhörde 1849 Edman. — Hormesta, n. o. 5⁄8 m. frälse säteri, 7⁄8 frälse, har tillhört slägterna Landsberg på 1600-talet, Snallenberg o. 1708, Ehrenstjerna 1741, Ehrenhjelm 1750, m. fl., 1825 och 1849, jemte o. 4 mantal, v. Post. — Landsberga, egentligen Lagunda, f. d. Lagundzberg, 10 m. krono säteri, tillhörde o. 1286 ett riksråd, skall sedermera ha varit erkebiskops afvelsgård till 1527, förlänades derpå af kronan till enskildta frälsemän, hvaribland N. Tungel, indrogs åter af K. Carl XI, och är nu boställe för öfversten vid Uplands infanteri-regemente. — Prestgården, vid kyrkan, 2 m. krono.

39. Långtora socken, mellan Biskopskulla i öster, Herkeberga i sydost, Wårfrukyrka i sydvest, Hernevi af Westerås län i vester, samt Örsunds-ån i nordvest och norr mot Thorstuna af samma län, och mot Nysätra, upptager 0,238 qv. mil land. Den är mestadels en skoglös slätt, sluttande åt norr, omvexlande med spridda bergkullar, slutligen sank ned emot ån, till hvilken ock ett mindre vattendrag går från sydöstra trakten; ett annat går vester ut till Wårfrukyrka, och genomskär den här från norr till söder strykande Enköpingsåsen. Rådande jordmån är dels lera, dels svartmylla, vester ut sandblandad; åkerbruk är nästan uteslutande näring. Hemmantalet är 42 oförm., 36 1⁄8 förm., hvaraf 23 5⁄8 skatte, 7 1⁄8 krono, 5 3⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 618, på 129 hushåll, år 1848: 608. — Öfra landsvägen från Upsala till Westerås, i vestlig rigtning från Biskopskulla till Hernevi, är här tillika väg mellan Stockholm och Sala, tills den sednare, bortom kyrkan och Långtora gästgifvaregård, 3 1⁄4 mil från Upsala, 7 3⁄4 från Stockholm, viker af åt nordvest, äfven till Hernevi; från samma ställe utgå andra vägar, åt sydvest till Enköping, hvarifrån afståndet är 1 mil, åt sydost till Herkeberga, åt nordost till Biskopskulla.

[ 143 ]Langathoro förekommer 1314, såsom hörande till Laghund; det utgör nu, med Herkeberga i Trögds härad, ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen. En kyrkoherdes namn är kändt från 1375. Kyrkan är gammal, reparerad 1763 och 1841, och har en ny altartafla af konstvärde. — En runsten finnes i kyrkan, andra i kyrkobyn.

Gårdar: Långtora, 3 mantal frälse säteri, synes ha tillhört biskop Matthiæ, egdes af slägterna Franck och Lagersvärd på 1700-talet, 1825 af Boræus, 1849 af Kant. — Prestgården, 2 m. krono. — Båda ligga vid kyrkan och Långtora by, som dessutom består af 7 mantal, hvaribland gästgifvaregård.

40. Nysätra socken ligger mellan Örsunds-ån och Alstasjön i söder mot Långtora, Biskopskulla och Fröslunda, vidare Gryta i öster, Tibble i nordost och norr, samt Österunda och Thorstuna, båda af Westerås län i vester; den upptager 0,549 qv. mil land, 0,006 vatten, således större yta än någon annan socken i häradet, men är deremot dess sämsta del. Bästa bygden är i söder, temligen jemn, och sank utmed vattnen; längre upp vidtager bergländig mark, sönderdelad af flera smala dalgångar, hvari vattendrag gå i sydostlig rigtning: det största, Lillån, från Bysjön vid vestra gränsen till Alstasjön, tvenne mindre längre i vester, från samma gräns. Östligast ligger en jemnare skogsmark å häradsallmänningen, nästan den enda ännu skogvuxna trakten. Af enskildta höjder, som sticka upp öfver de andra, nämnas Pukberget i nordvest, och Alstahatten i sydost. Jordmånen är dels sandblandad lera, dels mojord; åker- och ängsbruk äro hufvudnäringar. Hemmantalet är 46 19⁄32 oförm., 40 9⁄32 förm., hvaraf 7 1⁄2 skatte, 7 17⁄32 krono, 25 1⁄4 frälse. Folkmängden år 1840 var 852, på 178 hushåll, år l848: 867. — Landsvägen från Upsala till Sala går här fram i vestlig rigtning, genom södra bygden, förbi kyrkan, som ligger 3 1⁄4 mil sydvest från Upsala; en mindre väg går härifrån åt norr till Österunda utefter det mellersta af Örsunds-åns tillopp.

Nysætra nämnes 1286, om ej förr, och 1314 såsom hörande till Laghund. Det utgör nu med Österunda ett regalt [ 144 ]pastorat af 2:dra klassen. Kyrkoherdarnes namn förekomma från 1543. Kyrkan är af okänd ålder. — Runstenar skola finnas vid kyrkobyn och vid två andra gårdar på slätten.

Gårdar m. m.: Nysätraby, vid kyrkan, 2 mantal frälse säteri, 4 rå och rör, 4 frälse, tillhörde o. 1741, åtminstone till större delen, slägten De la Gardie, har i sednare tider varit, och är styckadt. — Prestgården, vid kyrkan, 1 m. krono. — Ryda kungsgård, v., 5 m. krono. — Fiskmansboda, ö., 1 m. frälse säteri, tillhörde o. 1741 Hermansson, sednare v. Körning år 1825, egdes 1849, åtminstone till en del, jemte 1 1⁄2 m. af Alsta, vestligare vid Lillån, och 1 1⁄8 annat, af slägten Wiholm. — Alsta qvarnar och sågar, tillhöriga dels samma slägt, dels andra egare. — Årby, n.v. vid samma vatten, 1 m. fr. sät., tillhörde 1825 och 1849 af Sillén. — Resta, n.v. vid samma vatten, 4 m. frälse, hvaraf 3 m. säteri, har tillhört slägterna Sparre, Hermelin o. 1740, sednare Graaner 1825, och Nordenstolpe 1849. — Södra Åloppe, n., äfven vid Lillån, 1 m. frälse, tillhörde 1825 Sundeman, 1849 Nyström. — Adulusta (Alsta) nämnes 1220, Yfra et Ytra Resta 1296, Arby 1316.

VI. Hagunda Härad, ligger hufvudsakligen åt nordost från Örsunds-ån och Låstaviken till Ulleråkers härad, och åt nordvest från Ekoln till Thorstuna härad af Westerås län; i långsträckt form, från nordvest till sydost, dit Järlåsa- eller Säfva-ån och några mindre vattendrag gå till nämda Mälarfjärdar och Örsunds å. Låga åsar skilja häradet från de nästliggande, eller de särskildta socknarne från hvarandra. Längst uppåt norr tager en föga kuperad, sank skogsmark mesta utrymmet, och knappt något mera än närmaste trakterna kring vattnen äro betydligt uppodlade. Ju längre ned, dess vidsträcktare blifva slättbygderna, och upptaga slutligen nästan hela landet. — Hit räknas 9 socknar, hvaraf en, Gryta, hör till Lagunda prosteri, de öfriga till Hagunda; alla till Lagunda, Hagunda och Ulleråkers fögderi.

41. Vester-Åkers socken, mellan Låstaviken i söder, Balingsta i vester, Ramsta i norr, Dalby i nordost, upptager [ 145 ]0,095 qv. mil land. Den består mestadels af slättbygd, sluttande mot Låstaviken, och här och der afbruten af spridda bergkullar, mest mot gränserna inåt landet. Rådande jordmån är lera, åkerbruk nästan uteslutande näring, hvartill blott kommer något fiske. Hemmantalet är 21 1⁄2 oförm., 17 1⁄4 förm., hvaraf 5 5⁄8 skatte, 3 3⁄4 krono, 7 7⁄8 frälse. Folknummern år 1840 var 252, på 47 hushåll, år 1848: 255. Socknens förnämsta väg kommer från Balingsta i vester, och delar sig åt nordost och öster, båda till Dalby, den sednare förbi kyrkan, som ligger 1 1⁄2 mil i sydsydvest från Upsala.

Aker nämnes 1314, såsom hörande till provincia Hagund af Tiundia, och kallas tre år sednare äfven Aakerby. En och annan kyrkoherde är känd från 1300-talet. Socknen utgör nu med Dalby ett patronelt pastorat af 2:dra klassen, hvars pastor, åtminstone från slutet af sjuttonde seklet, vexelvis kallas af egarne till Wik i Balingsta och Hammarskog i Dalby. År 1842 var beslutadt, att Åker och Dalby framgent skulle utgöra en socken med gemensamt bruk af Åkers kyrka, men detta beslut är nu återkalladt. Besagda kyrka är ursprungligen grundad år 1331 af fru Ramburg till Wik, och återställd efter brand af åskeld år 1634; den är af sten, utan torn, och har, såsom nästan alla i häradet, haft måladt hvalf, men målningen är vid skedda reparationer öfverstruken. I choret är en graf under kopparhäll, der fru Ramburg ligger; en annan graf har tillhört slägten Bjelke, äfven till Wik, som ock räknas bland kyrkans välgörare; bland epitaphier är ett öfver riksrådet Claes Bjelke († 1623) på kyrkogården finnas minnesvårdar öfver framl. riksståthållaren i Norge, exc. gr. v. Essen († 1824) och öfver en hans son, båda herrar till Wik. — Bland fornlemningar nämnas några runstenar.

Gårdar: Prestgården, nära kyrkan, 1 3⁄4 mantal krono. — Berga, 1 m. krono, förekommer 1650 såsom tillhörigt slägten Patkull, sedermera militieboställe. — Under Wiks säteri lyda här 4 5⁄8 m.

42. Dalby socken, mellan fjärdarne Ekoln och Oxen i öster och sydost, Åkers socken i sydvest, Ramsta i vester, [ 146 ]Näs af Ulleråker i nordnordvest, upptager 0,218 qv. mil land; och utgöres mestadels af jemna, här och der något bergkulliga bygder vid sjön, och kring ett i Ekoln utfallande vattendrag; på norra gränsen är mera bergländig skogsmark, å den landthöjd, som skiljer häraderna. Rådande jordmån är dels lera, dels svartmylla; jemte åkerbruk såsom hufvudnäring idkas något fiske. Hemmantalet är 44 3⁄4 oförm., 34 3⁄4 förm., hvaraf 7 1⁄4 skatte, 7 1⁄4 krono, 20 1⁄4 frälse; folknummern år 1840 var 504, på 100 hushåll, år 1848: 514. — En väg från Åker i vester möter vid kyrkan, nära en vik af Ekoln, 1 1⁄2 mil från Upsala, en annan väg från Näs, med hvilken åter andra från Ramsta och Åker förut förena sig; en gren utgår från deras möte till Hammarskogs gårds på samma viks norra sida.

Dalby nämnes 1314 såsom hörande till Hagund, men 1317 till Ullarker; kallas ock fordom Dalbo. Kyrkoherdar förekomma 1290 och 1460, men efter reformationen blott kaplaner, från 1593, och socknen är nu annex till Åker. Hammarskogs egare har här patronatsrätt. Kyrkan, nyligen utdömd, men nu åter bestämd att repareras, är gammal, bygd af gråsten, reparerad 1659 på bekostnad af riksrådet frih. Knut Posse till Hammarskog († 1664), som ock skänkt predikstol m. m., och öfver hvilken här finnes en minnesvård. Bland förvarade handlingar är den s. k. Hammarskogsboken, skänkt hit år 1690 af frih. A. G. Lejonhufvud, då egare af nämda gård, och innehållande akter, som röra kyrkan. — Bland minnen från fordna tider nämnas runstenar vid kyrkan, vid flera gårdar nära Ekoln, och äfven inåt landet. En mängd hemman nämnas i en handling från 1303.

Gårdar: Dalbygård, vid kyrkan, 2 mantal krono säteri, militieboställe. — Hammarskog, n., 2 mantal frälse säteri, gammal gård, synes ha tillhört slägten Posse från medeltiden, eller åtminstone från 1500-talet, och inemot slutet af följande seklet, derpå Lejonhufvud, ännu o. 1741, i nyaste tider Braunerhjelm 1825 och 1847, innehades 1849, jemte 3 mantal frälse, af Schlegel. — Kaplansbol, 3⁄8 m. krono i Utby, n. v. — Under Ytternäs i Näs socken lyda här 4 mantal.

[ 147 ]43. Balingsta socken, vid Låstaviken, mellan Vester-Åker i öster, Ramsta i nordost, Hagby i nordvest, samt Säfva-ån i vester mot Gryta socken, upptager 0,209 qv. mil land; mestadels en skoglös slätt, dock ej utan bergkullar, och sluttande från en något mera bergländig mark i nordost, dels till nämda å, dels till ett dess tillflöde vid gränsen af Hagby, dels till ett annat lika obetydligt vattendrag i sydost. Rådande jordmån är lera; åkerbruk nästan uteslutande näring, utom något fiske. Hemmantalet är 47 3⁄4 oförm., 38 3⁄8 förm., hvaraf 9 1⁄4 skatte, 9 1⁄8 krono, 20 frälse. Folkmängden år 1840 var 484 på 87 hushåll, år 1848: 505. — Landsvägen från Upsala till Westerås går genom nordvestra delen till Säfva bro; en mindre väg går söder ut till kyrkan, som ligger 1 3⁄4 mil från Upsala, samt delar sig sedan till Åker och Gryta, äfvensom till Wiks gård.

Baldingx- eller Ballingxstadha eller Balnista nämnes 1298, och 1314 såsom hörande till Hagund. Af kyrkoherdar förekommer en 1321, kaplanerne från 1663, dock ej utan afbrott. Socknen utgör för sig ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen. Kyrkan är gammal, af gråsten, reparerad i sednare tider, har ett vackert chor, och en graf öfver fru Ramburgs barn till Wik. — Runstenar skola finnas vid kyrkan, prestgården, Wik och andra gårdar nära sjön, en längre i norr. En handling från 1302 talar om häradsting vid Balingsta kyrka, i andra från 1316 nämnas flera gårdar.

Gårdar: Wik, f. d. Wikhus eller Wikmur, s. o. vid Låstaviken, 3 mantal frälse säteri; gammalt herregods, som tillhört o. 1280 lagmannen Israel Andersson (And) och hans fru Ramfrid Folkunge, derpå deras dotter Ramburg, gift med Arvid Gustafson (Sparre); o. 1439 Nils Rönnow, som förklarade krig mot Konungen af England, i anledning af det kaperi, som mot ett hans fartyg var föröfvadt; o. 1521 Knut Rönnow, som i ett års tid försvarade sig mot Gustaf Wasa; sednare frih. slägten Bjelke till slutet af 1600-talet, o. 1700 Horn, o. 1750 Liewen, slutligen v. Essen, hvilken familj ännu eger det, och derpå nedlagt mycken kostnad, äfven hvad park och trädgård beträffar. Den nuvarande hufvudbyggnaden är från 1751; ett äldre [ 148 ]slott står qvar invid sjön, fordom till 1700-talet minst 7, nu 3 våningar högt, utom 2 jordvåningar, nästan allt i obeboeligt skick. Underlydande hemman inom socknen äro 6 3⁄8 m., utom Frövi eller Wiks qvarn, och — Bonäs, 4 m. frälse, vestligare. — Balingstaby, 6 m., innehåller flera boställen. — Prestgården, vid kyrkan, 2 m. krono; Kaplansbol i Klockaregården. — Säfva qvarn.

44. Gryta socken ligger mellan Alstasjön, Örsunds-ån och Låstaviken i söder mot Fröslunda, Girista och Fittja socknar, vidare Säfva-ån i öster mot Balingsta, Hagby i nordost, Tibble i nordvest, Nysätra i vester, och upptager 0,305 qv. mil land. Mot nämda här sammanflytande åar är jemn bygd, temligen trång vid Örsunds-ån; det inre landet har mycken berg- och skogsmark, ej alldeles utan skog. Rådande jordmån på slättbygden är lera; jemte åkerbruk, såsom hufvudnäring, idkas något fiske. Hemmantalet är 40 1⁄2 oförm., 36 5⁄8 förm., hvaraf 10 3⁄4 skatte, 12 krono, 13 7⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 734, på 140 hushåll, år 1848: 750. — Landsvägen från Upsala till Westerås går här från Säfva gästgifvaregård, tillika häradets tingställe, 1 3⁄4 mil från Upsala, åt sydvest till Örsunds bro och förut omtalade bytesplats, der ock en väg till Sala går af åt vester utefter ån; en mindre väg går från Säfva åt söder och öster till Balingsta. Kyrkan ligger i sydost, ej långt från Örsunds å, o. 2 1⁄4 mil från Upsala.

Gryta nämnes 1314 såsom hörande till Hagund, kallas ock Grøta år 1317. Det är nu annex till Girista i Lagunda härad; kaplaner förekomma, ej utan afbrott, från 1593. Kyrkan är ursprungligen gammal, af gråsten, med torn, ombygd 1578, reparerad 1837, och har åtskilliga adliga epitaphier, hvaribland ett öfver öfverste C. G. Grisbach († 1728). — Runstenar skola förekomma vid båda åarnes stränder, en inåt landet vid Björnamo.

Gårdar: Grytagård, s. o., nära kyrkan, 4 mantal krono säteri, majorsboställe. — Salnecke, vester om kyrkan, 4 m. berustadt säteri, gammal gård, kallad Salcandæki år 1302, då det genom byte tillföll Sko kloster; det synes dock ha återkommit i verdsligt frälses hand, men sednare tillhört S:t Clara kloster i Stockholm, derpå erkebiskopen [ 149 ]i Upsala, efter reformationen kronan; förekommer såsom af K. Gustaf II gifvet till v. Dijk, sedermera åt Tottler, af Dr. Christina 1641 åt bergmästaren Grisbach, hvilkens slägt kanske hade det ännu på 1700-talet; egdes af den bekanta landthushållaren v. Asp till 1769, af gr. Spens o. 1825; och 1849, jemte 1⁄2 m., af Gyllenadler. Det har en ovanligt hög och smal åbyggnad af sten. — Höija, ännu vestligare, på sluttningen af åsen vid Örsunds bro, 1 1⁄2 m. frälse säteri, nämnes under K. Gustaf I:s och Johan III:s tid, synes sednare ha tillhört en Sparre, men från 1700-talet grefl. slägten Spens, som ännu eger det, jemte 2 1⁄8 m. frälse. — Örsunda såg och qvarn, v., lyda under Hessle i Fittja. — Kaplansbol 3⁄4 m. i Ransta. — Ransta qvarn. — Säfva by, n., med gästgifvaregård. — Orcke, n. vid Säfva- ån, 1 m. frälse säteri, har tillhört slägterna Sabel o. 1640, Bjelke, Rosensköld o. 1740, Littorin o. 1820, är nu deladt. — Namnen Hua (Höja), Siuwat (Säfva) m. fl. förekomma 1220, Sæwia och Ørasund o. 1300.

45. Ramsta socken, upputi landet, mellan Dalby i öster, Åker och Balingsta i sydost, Hagby i vester, samt Näs i nordost, upptager 0,172 qv. mil land; mestadels en skoglös slätt omkring ett litet vattendrag, som går åt sydvest till Hagby, och blott här och der omvexlande med berg- och skogsmark, såsom vid häradsgränsen. Rådande jordmån är stark lera, åkerbruk nästan enda näringen. Hemmantalet är 33 oförm., 24 1⁄4 förm., hvaraf 11 1⁄8 skatte, 2 7⁄8 krono, 10 1⁄4 frälse. Folkmängden år 1840 var 440 på 71 hushåll, år 1848: 450. — Landsvägen från Upsala till Westerås går åt sydvest från Näs till Balingsta, förbi kyrkan, som ligger på en backe, 1 1⁄8 mil sydvest från Upsala; en mindre väg går i nordvestlig rigtning, mellan Dalby och Hagby.

Ramsta nämnes 1314 såsom hörande till Hagund, 1317 till Ullarker. En prost i Ramsta förekommer 1282; åtminstone från reformationen är socknen annex till Hagby; kaplaner nämnas från 1593. Kyrkan beskrifves 1829 såsom gammal, bygd af gråsten, försedd med torn, hvalfvet prydt af Sten Stures och Nils Davidsons till Wik vapensköldar, samt på golfvet en grafsten från år 1335; men ombyggnad var redan år 1843 besluten, [ 150 ]och 1845 fullbordad. Bland förvarade böcker nämnes en sångbok af 1553 med 4 notlinier. — En runsten skall finnas vid Bragby, söder om kyrkan. Gårdens namn, jemte flera andra, förekommer 1316.

Gårdar: Årby, s. o., 2 mantal frälse säteri, tillhörde slägten Meldercreutz o. 1741, Liljencrantz o. 1825, Virgin 1847, egdes 1849, jemte 2 1⁄2 m. frälse, af Norlin. — Kaplansbol i Thorsbro, 1⁄2 m.

46. Hagby socken, mellan Ramsta i öster, Balingsta i sydost, Gryta i sydvest, Tibble i vester, Wänge af Ulleråkers härad i nordost, upptager 0,248 qv. mil land. Säfva-ån går dels igenom socknen åt öster och söder, dels utgör den gräns mot Gryta, och mottager ett litet tillflöde från Ramsta. Dess närmaste omgifningar, och äfven den största delen af socknen för öfrigt, äro en bördig slätt; de norra och sydvestra gränserna hafva dels sank, dels bergländig skogsmark, ej alldeles utan skog. Jordmånen är lera, dock här och der svag; åkerbruket hufvudnäringen, hvarjemte idkas något ängsbruk. Hemmantalet är 27 3⁄4 oförm., 21 5⁄8 förm., hvaraf 7 1⁄8 skatte, 3 5⁄8 krono, 10 7⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 451, på 97 hushåll, år 1848: 449. — Socknens förnämsta väg går i nordvestlig rigtning från Ramsta till Tibble; en sydvestlig utgrening till kyrkan, som ligger 1 3⁄8 mil sydvest från Upsala.

Hagaby räknas 1314 till Hagund, 1317 både till Haghund och Ullarker. Nära ett sekel tidigare, 1220, förekommer en Præpositus et Capitulum (kyrkoråd?) ecclesiæ St. Mariæ de Hagbi^[33]; sednare nämnas kyrkoherdar från 1400-talet. Socknen utgör nu med Ramsta ett pastorat af 2:dra klassen, hvilket från 1652 mestadels, från 1771 alltjemnt, varit prebende till Upsala domkapitel. Kyrkan, ursprungligen kanske en bland de äldsta i stiftet, är ombygd 1841. — Af fornminnen omtalas grafhögar, stensättningar och runstenar, vid kyrkan, vid Möjbro i norr, och Focksta i söder.

[ 151 ]Gårdar: Eke, s. v. nära kyrkan, 1 mantal frälse säteri, med Forssa, n., 1 3⁄4 m. berustadt säteri, har tillhört flera slägter, hvaribland Liljeström, Duwall o. 1740, Bergenstjerna o. 1770, Fredenherg 1825 och 1849. — Sunnanå, n., 5⁄8 m. frälse säteri, med qvarn, har tillhört slägterna Flemming, Tigerhjelm o. 1740, sednare Westerling 1825, Sahlin 1849. — Filke, n. o., 1 m. skatte rusthåll, egdes 1825 af Bergenstråle, 1849 af Dahlborg. — Ekbolanda (eller Iblanda, Skebolanda), n. o., 1 m. berustadt säteri, tillhörde slägten Nordenstedt o. 1741, sednare Winbom 1825, Willén 1849. — Prestgården, i kyrkobyn, 1 1⁄2 m. krono. — Focksta qvarn, s. — Namnen Eca, Forsa, Philet, Ecabolsa m. fl. förekomma redan 1220, en del åter 1316.

47. Tibble socken, längre upp vid Säfva-ån, och tvärtöfver häradets hela bredd, mellan Gryta, Hagby och Wänge i sydost och öster, Åland och Järlåsa i norr, Österunda i vester, Nysätra i sydvest, upptager 0,577 qv. mil land, 0,020 vatten. Utom nämda å, som går genom östra delen åt söder och sydost, hör ock hit, i vester, den öfra grenen af den i Nysätra s. k. Lillån, med Lill-, Strand- och Stennäs-sjöarne, samt dess östliga tillflöde från Lind-, Säter- och Ram-sjöarne; längst i sydvest ligger Degermåssen. Med denna socken börjar den mindre odelbara, och äfven mindre uppodlade och bebodda delen af häradet, nästan blott kring vattendragen jemn och bördig, annars bestående af berg- och skogsmark, å de låga men breda åsar, som skilja vattnen från hvarandra, eller från de närmaste orternas. Jordmånen är derföre ock olika, än lera, än sand och mojord; och jemte åkerbruket intaga skogs- och ängsbruk samt fiske något större rum, än i de sydöstligare socknarne. Hemmantalet är 42 1⁄8 oförm., 33 7⁄8 förm., hvaraf 9 1⁄2 skatte, 4 1⁄4 krono, 20 1⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 720, på 138 hushåll, år 1848: 742. — Förnämsta vägen går från Tibble till Åland, på Säfva-åns östra sida, förbi kyrkan, som ligger 2 1⁄2 mil vester från Upsala.

Thigbili nämnes 1314 såsom hörande till Hagund, Thybyle i Ullarker heter det i ett bref af 1317; det brukar ock kallas Skogs-Tibble i motsats mot Tibble i Håbo härad. Det [ 152 ]utgör nu med Åland ett konsistorielt pastorat af 3:dje klassen; kyrkoherdar äro kända från 1569, kaplaner från 1593. Kyrkan beskrifves 1829 såsom gammal, af gråsten, utan torn, tillökt 1646. — Två runstenar skola finnas i norr om kyrkan.

Gårdar: Prestgården, vid kyrkan, 2 mantal krono; kaplanen besitter 3⁄8 m. i Tibble by. — Onsike, n., 1 m. frälse säteri, tillhörde o. 1741 slägten De la Gardie, hörde 1825 och 1849, jemte 2 m. och såg, samt en af Holmbro tvenne qvarnar, till egaren af Sjö i Holms socken. — Wrå, v. nära Lillåns vestliga tillflöde, 4 m. frälse säteri, har o. 1741 tillhört slägten Mannerheim, o. 1755 De la Gardie, 1825 v. Engeström, hvilken familj ännu 1849 innehade det, jemte 1 1⁄2 m. — Ribbingebäck eller Bred, v. vid, Lillån, 2 1⁄2 m. frälse säteri, med qvarn och såg, har på 1700-talet tillhört slägterna Ribbing, Odhelius, Benzelius o. 1740, Cederhjelm o. 1770, sednare Montgomery o. 1825, och egdes 1849, jemte 1 3⁄8 m., af gr. Sparres enka. — Under Wik i Balingsta lyda här 3 1⁄2 m.

48. Ålands socken, ännu nordligare, mellan Tibble i söder, Järlåsa i nordvest, Jumkil i nordost, Wänge i öster, omfattar 0,355 qv. mil land. Säfva-ån går här mest åt söder, midt igenom landet; i sydost ligger Ålbosjön, med utlopp i Wänge. Landet är, likasom Tibble, temligen jemnt och bördigt i hufvuddalen, för öfrigt mestadels lågbergig skogsmark; jordmånen är dels lera eller svartmylla, dels sand och mojord, näringar desamma som i Tibble. Hemmantalet är 19 1⁄2 oförm., 18 3⁄8 förm., hvaraf 1 skatte, 17 3⁄8 frälse, de flesta under Österby säteri inom socknen. Folkmängden år 1840 var 382 på 86 hushåll, år 1848: 375. — Landsvägen från Upsala till Sala går här åt nordvest, förbi kyrkan, som ligger 1 7⁄8 mil från förstnämda stad, och genom Kölfva gästgifvaregård, 3⁄8 mil längre åt vester; en mindre väg möter från Tibble.

Ålands eller, som den ock kanske rigtigare heter, Olands socken har fordom varit annex till Järlåsa; kanske att hit få hänföras orden parochia Hulanum vel Jarlasum, i ett bref af 1291; socknen är nu förenad med Tibble till ett pastorat. Kyrkan är gammal, af gråsten, utan torn, reparerad 1800. — Runstenar skola finnas i dess närhet.

[ 153 ]Gårdar: Österby, vid kyrkan, 6 3⁄8 mantal frälse säteri, har tillhört slägterna Liljeström, Göthe o. 1740, o. a., egdes 1849, jemte flera underlydande mantal, samt qvarn och sågar, det mesta i Westerby, af v. Engeström. — Ålbo, s. o., 1⁄2 m. frälse säteri, har tillhört slägterna Liljeström, Fehman o. 1740, egdes 1849 till en del af v. Engeström. — Kölfva gästgifvaregård, 1 m. — Under Wik lyda här 3 1⁄2 m., jemte Öfverbo och Rosendals sågar.

49. Järlåsa socken, längst i nordvest af häradet, mellan Åland och Tibble i sydost, Österunda och Hvittinge, båda af Westerås län, i vester, Jumkil i nordost, omfattar 0,802 qv. mil land, 0,044 vatten. Järlåsa- eller Säfva-åns båda hufvudgrenar gå härigenom, den ena i vestlig rigtning genom Arf- och Bred-sjöarne, den andra från norr till söder genom Li-, Möj- och Gris-sjöarne; i den sednares närhet, åt öster, är Ljusmåssen. Längst i norr går ett vattendrag genom Ormlången, Sigfora- och Österfora-sjöarne öster ut till Jumkil. — Järlåsa är häradets största socken, men ock den sämst lottade till jordmån och odling; blott kring vattnen väl bebygd å lerjord och svartmylla, annars mestadels upptagen af låg berg- och skogsmark, än sank, än sandig, men ej utan naturskönheter. Näringar äro äfven här, jemte åkerbruket, ängs- och något skogsbruk samt fiske. Hemmantalet är ringa, i förhållande till socknens vidd, nemligen 17 1⁄4 oförm., 16 förm., hvaraf 3 1⁄2 skatte, 1 1⁄2 krono, 11 frälse. Folknummern år 1840 var 637 på 119 hushåll, år 1848: 871. — Landsvägen från Upsala till Sala går vester ut, dels söder, dels norr om Säfva-åns vestliga gren, från Åland till Hvittinge, förbi kyrkan, som ligger 2 3⁄4 mil vester från Upsala; mindre vägar gå inom socknen.

Jarlasa cum annexa förekommer 1314 såsom hörande till Hagund; annexet har, som nämdt är, varit Åland; socknen utgör nu ensam för sig ett patronelt pastorat, hvartill egaren af Bredsjö säteri har kallelserätt från 1694. Kyrkoherdarnes namn äro kända från 1593, kaplanernes från 1694. Kyrkan, belägen på en sandås, är bygd åren 1688—1709, mest på bekostnad af slägten Kruus till Bredsjö. Lemningar skola finnas efter en [ 154 ]äldre kyrka, som förmenas ursprungligen hafva varit ett hedniskt tempel, med ingång på norra sidan; deremot finnes ej mera något spår efter en gillestuga, som fordom skall ha stått i närheten, och som ännu 1637 har lefvat i folkets minne.

Gårdar: Bredsjö, v. vid sjön af samma namn, 1 mantal frälse säteri med Askarbäck; gammalt gods, om det ock ej skulle ha varit Jarla-säte, såsom några antagit för att förklara kyrkans namn; det har på 1600-talet tillhört slägterna Rosenhane, Kruus, äfven efter 1700, Duwall o. 1741, sednare Lagerbring o. 1825, hvilken familj ännu 1849 egde det, jemte 3 1⁄2 m, utom — Lindsta eller Stöfvelbo, v., 1 m. frälse säteri, med såg, fordom tillhörigt slägterna Rosenhane, Funck o. 1740, m. fl. — Prestgården, vid kyrkan, 1 m. krono; Kaplansbol i Hemmingsbo, 1⁄2 m. — Lingonbacka, n.o. nära Grissjön, 1⁄4 m. skatte, med tillhörande 3⁄8 frälse, samt qvarn, såg och pappersbruk, innehades ej längesedan af v. Zeipel, tillhör nu ett bolag. — Österfora, n. vid den derefter uppkallade sjön, 1⁄2 m. frälse med sqvaltqvarn, tillhörde o. 1825 Lagerbring, 1849 Buckau.

VII. Ulleråkers Härad sträcker sig från gränsen af Hagunda i sydvest, till Jumkils- och Fyris-åarne i nordost, samt Ekoln i sydost, och berör med en lång och smal spets Westerås län i nordvest. Det består hufvudsakligen af nästan skoglösa, här och der sanka slättbygder, omkring och utmed vattendrag, som gå i sydostlig rigtning till Ekoln eller Fyrisån; mellan vattendragen förekomma smala skogsåsar, den betydligaste utefter sydvestra gränsen, för öfrigt blott spridda bergbackar; men vestligast vidtager en låg och sank skogsmark. Hit höra fem socknar, och hälften af en sjette, hvars största och bästa del hör till Bälings härad. En af de fem socknarne, Heliga Trefaldighets, hör till domprosteriet, de öfriga till Ulleråkers prosteri, och alla fem till Hagunda, Lagunda och Ulleråkers fögderi.

50. Näs socken, vanligen kallad Upsala Näs, gränsande i öster till Ekoln från och med Läby-åns utlopp i Gottsundaviken, för öfrigt belägen mellan Dalby och Ramsta i söder och sydvest, Wänge och Läby i norr, Bondkyrko socken i nordost, [ 155 ]omfattar 0,266 qv. mil land. Den består dels af jemn åker och ängsmark kring ett litet vattendrag, som går åt ostsydost genom socknens hela längd från Sätrasjön till Ekoln, dels af något bergländig mark med kärr och skog utefter gränsorna, såsom Nåsten mot Ramsta, och den brant stupande, romantiskt vackra skogen kring Lurbo vid Läby-åns utlopp. Jordmånen är å åkern lera, åkerbruk är hufvudnäringen, hvarjemte idkas något skogsbruk och fiske. Hemmantalet är 27 1⁄2 oförm., 24 7⁄8 förm., hvaraf 11 skatte, 3 1⁄4 krono, 10 5⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 482 på 102 hushåll, år 1848: 469. — Landsvägen från Upsala till Westerås går genom vestra hörnet af socknen, mellan Läby och Ramsta; en mindre väg följer vattendraget ned till kyrkan, som ligger nära Ekoln, 3⁄4 mil från Upsala; sidovägar utgå derifrån till Dalby och Bondkyrko socknar.

Næs förekommer 1291, och 1314 såsom hörande till provincia Ullarakir af Tiundia och erkestiftet; kallas ock Næs ad Fløtasund. En kyrkoherde, tillika kanik i Upsala, nämnes 1412; på 1500-talet var socknen eget pastorat, från 1625 är den åter prebende; kaplaner förekomma från 1615. Kyrkan är gammal, af gråsten, reparerad 1843; på kyrkogården står, enligt 1829 års uppgifter, en mycket gammal stenbyggnad, som tros ha varit ett kapell.

Gårdar: Ytternäs, nära kyrkan, 2 mantal frälse säteri, tillhörde 1741 erkebiskop Steuchius, 1825 Wattrang, 1849 Braunerhjelm, som dertill egde 4 1⁄4 m. inom socknen. — Prestgården, vid kyrkan, 1 1⁄2 m. krono; kaplanen besitter 3⁄8 m. i Bärsta, v. — Söderby, v., 2 m. skatte, hvaraf 1 rusthåll, Ubby, 2 m., samt — Sätra, v. vid den derefter uppkallade sjön, 1 m. skatte rusthåll, med tillhörande 1⁄2 m., egdes 1825 och 1849 af slägten v. Bahr. — Lurbo, n. i skogssluttningen mot Läby-ån, akademien i Upsala tillhörigt, med en för sin utsigt mycket besökt kulle. — Sætra med flera gårdar nämnas o. 1300.

51. Bondkyrko socken, egentligen af gammalt kallad Heliga Trefaldighets, ligger kring Läby-åns nedra lopp, intill Ekoln i söder, Fyris-ån med Lilla och Stora Föret i öster mot Waxala härad, samt Börje, Läby och Näs socknar i vester och sydvest, [ 156 ]och upptager 0,449 qv. mil land. Läby-åns dalgång, i rigtning mot öster och söder, är temligen sidländt; längre i vester, och i norr, till och omkring ett annat vattendrag, som kommer från Börje socken, omvexla bördiga slätter å lerjord, med skogs- eller bergbackar och sanka trakter; vestligast går, åt söder från Upsala stad, en sandås, å hvilken finnas några kronoparker; den sluttar här i söder temligen brant mot ån, men sjelfva stränderna äro sidländta; utloppet vid Flötsund är trångt, krokigt och besväradt af sand. Ortens hufvudnäring är åkerbruk, hvartill å enskildta ställen kommer boskapsskötsel i större mån än vanligt, samt biförtjenster på Upsala stad. Hemmantalet är 61 1⁄8 oförm., 50 11⁄16 förm., hvaraf 15 1⁄2 skatte, 27 11⁄16 krono, 74 1⁄2 frälse. Folkmängden år 1840 var 834, på 167 hushåll, år 1848: 867. — Genom socknen gå tre landsvägar från Upsala, den till Stockholm söder ut genom kronoparkerna till Flötsunds bro, den till Westerås åt vester till Läby, den till Wåla härad åt nordvest till Börje; en utgrening från den förstnämda följer Fyris-ån till centralhospitalet, en annan går åt sydvest till Näs. Om Flötsunds fordna betydelse såsom gränsort för Tiundaland, nu för Upsala län, och dess närvarande såsom bytesplats för sädesbygdens spanmål, och skärgårdens af Stockholms län fiskvaror, är förut taladt.

Ecclesia trinitatis nämnes 1314 såsom hörande till Ullarakir, 1317 delvis till Waxald. Kyrkoherdar, tillika kaniker i Upsala, förekomma på 1400-talet; från 1613 till 1806 var socknen förenad med Domkyrkoförsamlingen till ett pastorat, anslogs sistnämda år åt prefekten för det vid universitetet inrättade prestseminariet, och är nu sedan 1837 prebende för en theologie professor, samt räknas till 2:dra klassen. Kyrkan ligger inom Upsala stad. Orten har rikedom på fornlemningar, såsom grafhögar, fordom flera än nu, vid Ulltuna, kanske det gamla Ulleråker; en stor hög vid Håga by, enligt sägnen den K. Björns, som nämnes vid Ansgarii tid, flera mindre högar i närheten; »K. Björns kyrka», en qvarstående grundmur efter forntida byggnad, äfven vid Håga; runstenar i samma trakt och kring [ 157 ]Wårdsätra o. s. v. Vid Malma by mördades Dion. Beureus på K. Erik XIV:s befallning.

Gårdar: Gottsunda, s. vid Läby-ån, 2 mantal frälse säteri, har tillhört slägterna Oxenstjerna, Rosenborg o. 1740, Sahlman 1825, Rabenius 1849. — Wårdsätra, s. vid Ekoln, 2 1⁄4 m. skatte rusthåll med qvarn, har varit bebodt af Joh. Buréus († 1652), indrogs 1683, innehades o. 1740 af erkeb. Steuchius, tillhörde 1849 Upsala akademi. — Sunnersta, s. vid Stora Föret, 2 1⁄4 m. skatte rusthåll, har haft många egare, hvaribland v. presid. O. Bure o. 1630, i sednare tider slägten Trafvenfeldt o. 1825, erkeb. af Wingård 1849. — Ulltuna kungsgård, s. vid samma sjö, 12 3⁄8 m. krono, med vidsträckt åker- och ängsbruk, holländeri och schäferi, disponeras af det nyligen inrättade landtbruks-institutet. — Kaplansbol i Håga by, 3⁄8 m. — Staby, n.v., 1 3⁄4 m. krono, prestgård. — Rickomberga by, 1 1⁄2 m. kr., 1 sk. — Gutasund och Wardsætra nämnas 1304, Sundusa 1295, samt 1316 jemte Vllatuna, Stafby, Rikonabergha och andra.

52. Läby socken, på ömse sidor om Laby-åns mellersta lopp, mellan Näs i söder, Bondkyrko socken i öster, Börje i norr; Wänge i vester, upptager 0,217 qv. mil land. Nämda å går här mest från vester till öster och har sidländta stränder, begränsade på större eller mindre afstånd af skogsbackar eller åsar, ej alldeles utan skog, hvilka ock i viss mån upptaga gränserna mot norr och söder. Jordmånen är hufvudsakligen lera, åkerbruk den förnämsta näringen. Hemmantalet är 19 3⁄4 oförm., 15 1⁄8 förm., hvaraf 8 skatte, 6 5⁄8 krono, 1⁄2 frälse; folkmängden år 1840 var 210, på 42 hushåll, år 1848: 239. — Landsvägen från Upsala vester ut delar sig här åt sydvest genom Näs till Westerås, åt vester genom Wänge till Sala. Vid den sednare ligger kyrkan, nära 3⁄4 mil från Upsala; vid vägskälet är Qvarnbo värdshus, häradets tingställe.

Läby förekommer ej uttryckligen i 1314 års förteckning, om ej såsom annex till Wänge, hvilket det ännu är; åren 1316 och 1317 nämnes det Laudhúby eller Ladhuby. Kaplaner förekomma här 1593, 1634 o. s. v. Kyrkan beskrifves år 1829 såsom gammal, af sten, med torn från 1801. Runstenar skola [ 158 ]finnas vid Läby by och vid Håmö i sydvest. Till sednare tiders minnen hör, att Gustaf Wasa i sina studie-år ofta brukat besöka Qvarnbo, och att han 1521 i en drabbning vid Läby vad råkade i fara för lif eller frihet; en minnesvård öfver denna händelse är upprest år 1835 vid midten af den bro, som är anlagd öfver vadet.

Gårdar: Håmö, 1 3⁄8 mantal krono säteri, med tillhörande 1⁄4 m., är militieboställe. — Qvarnbo, 3⁄4 m. skatte, med qvarn och såg, förekommer 1316 under namnet Kwernæbøle, lyder, jemte åtskilligt annat, under Upsala akademi. — Kaplansbol 3⁄4 m. i Öster-Läby.

53. Wänge socken, kring Läby-åns öfra lopp, mellan Näs i sydost, Läby i öster, Börje i nordost, Jumkil i norr, Åland och Tibble i vester, Hagby i sydvest, upptager 0,457 qv. mil land, 0,008 vatten. Ån går här åt sydost, från Jumkil, genom Fibysjön till Ekeby sjö, midt igenom socknens hela längd, derpå åt nordost till Läby. Dess stränder äro äfven här sidländta, dels ock annars jemna och bördiga å lerjord; de yttre omgifningarne äro något bergländiga, här och der skogvuxna. Åkerbruk är hufvudnäringen. Hemmantalet är 46 1⁄2 oförm., 38 1⁄8 förm., hvaraf 16 1⁄8 skatte, 7 1⁄8 krono, 14 1⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 759, på 98 hushåll, år 1848: 814. — Landsvägen från Upsala till Sala går snedt igenom socknen från öster till vester, mellan Läby och Åland, förbi kyrkan, som ligger vid ån o. 1 1⁄4 mil vester från förstnämda stad.

Vengia nämnes 1301, och 1314 såsom hörande till Ullarakir. Kyrkoherdars namn förekomma ock redan på 1300-talet. Socknen utgör nu med Läby ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen. Kyrkan är gammal, men nyligen reparerad. På 1400-talet förekommer här ett S:t Johannis Döparens gille. — Runstenar skola finnas vid kyrkan, och vid flera gårdar, dalen uppföre ända till Fiby.

Gårdar: Brunna, s., 1 mantal frälse säteri, har tillhört slägterna Bölja o. 1640, och Rudbeck, sednare erkebiskoparne v. Troil och v. Rosenstein, sednast 1849 Blomstedt, jemte Täby 1 m. fr., och Ekeby 1 1⁄2 m. frälse säteri; det sednare har tillhört slägterna Djurberg [ 159 ]och Forsslund, innan det kom i v. Troils hand. — Almby, s.o., 1 m. skatte, 2 sk. rusthåll, tillhörde 1825 till en del v. Engeström, var 1849 ännu mera styckadt. — Prestgården, vid kyrkan, 1 1⁄4 m. krono. — Finsta, n., 1 m. frälse, har tillhört slägten Krusbjörn, sednare Svedberg o. 1782, Liljeblad o. 1825, var 1849 styckadt. — Bärby, n. v., 3 m. ber. säteri, har tillhört slägten Palmgren 1666, sednare v. Friesendorff, Küsel, Forsslund o. 1825, var 1849 i en bondes ego. — Kiel, n., 1 3⁄4 m. ber. säteri, har tillhört slägten Stromberg o. 1825, Ullström 1849. — Fiby, n., 3 m. frälse säteri, jemte 3 m. af Ekeby, och andra 2 1⁄4, samt 1⁄4 m. i Jumkil, disponeras af erkebiskopen, å tjenstens vägnar. — Brunna nämnes 1292, Ekiby 1299, Almby 1301, Kil 1316. En del åtminstone af Ekeby förekommer 1498, såsom af Erik Totts enka, född Sture, testamenteradt till Upsala domkyrka.

54. Börje socken, mellan Bondkyrko socken i öster, Läby i söder, Wänge i sydvest, Jumkil i nordvest, samt Jumkils-ån till dess utlopp i Fyris-ån i nordost mot Åkerby och Bälinge. Utmed nämda å, och på ömse sidor om ett mindre vattendrag, som går åt öster, är slättbygd med lerjord eller svartmylla, dels ock sidländt ängsmark, åt söder och vester förekommer mera bergländig mark. Åkerbruk är hufvudnäringen. Hemmantalet är 62 1⁄4 oförm., 51 1⁄2 förm., hvaraf 34 3⁄4 skatte, 15 3⁄4 krono, 1 frälse. Folkmängden år 1840 var 798, på 173 hushåll, år 1848: 836. — Landsvägen från Upsala till Wåla härad går fram genom nordöstra hörnet till Bälinge; en mindre väg kommer som denna från Bondkyrko socken, går åt nordvest, förbi kyrkan, som ligger o. 3⁄4 mil från Upsala, till Åkerby; grenar utgå till landsvägen, och till Läby.

Biria nämnes 1291, och 1314 såsom hörande till Ullarakir, Byria 1317 dels till detta, dels till Waxald. Kyrkoherdar förekomma ock från 1300-talet; från 1620 är socknen prebende, och räknas nu till 2:dra klassens pastorater. Kyrkan beskrifves 1829 såsom gammal, bygd af sten. Runstenar skola finnas i kyrkan, och vid några gårdar utefter vattendragen.

[ 160 ]Gårdar: Brunby, nära kyrkan, 1 5⁄8 mantal berustadt säteri, har i sednare tider tillhört prof. Aurivillius 1825, v. Küsel, Lemke 1849. — Prestgården, vid kyrkan, 1 1⁄2 m. krono; Kaplansbol i Broby 1⁄2 m. — Hesselby, 3 m. berustadt säteri, tillhörde o. 1640 slägten Sjöblad, 1849, jemte 3⁄4 m., Westerberg. — Brunby med flera gårdar nämnes 1316.

VIII. Bälings Härad, från Jumkils-ån i sydvest, till Skuttunge- eller Björklinge-ån i nordost, och från Fyris-ån i sydost till Wåla härads gräns af Westerås län i nordvest, består öster ut hufvudsakligen af slättbygder, i vester af lågländig och kärrig bergs- och skogsbygd; och omfattar, med en del af Ulleråkers härad för Jumkils socken, fyra socknar, hörande till Ulleråkers prosteri, och, utom nämda del af Jumkil, till Bälings, Waxala och Rasbo fögderi.

55. Jumkils socken, på ömse sidor om Jumkils-åns mellersta lopp, mellan Wänge i söder, Börje och Åkerby i öster, Bälinge i norr, Harbo ytterst i nordvest, Järlåsa och Åland i sydvest, upptager 0,813 qv. mil land, 0,003 vatten, hvaraf tillsammans 0,411 qv. mil söder om ån hör till Ulleråkers härad, det öfriga till Bälings. Å-dalen är öster ut jemn och bördig, med lerjord, men ej särdeles bred, och begränsad å ömse sidor af bergkulligt land; i vestra hälften intages mesta utrymmet af en mera jemn och sank skogsmark, å häradsallmänningen, der åns båda öfra grenar mötas, från Bäling och Järlåsa, och sydligare Säfva-åns ena gren upprinner ur Möj- och Gris-sjöarne, samt Läby-ån ur Börjesjön. Åkerbruk är hufvudnäringen, hvarjemte idkas något skogsbruk. Hemmantalet är 25 9⁄16 oförm., 23 förm., hvaraf inom Ulleråkers härad 4 1⁄8 skatte, 7⁄8 krono, 3 1⁄2 frälse, inom Bälings 3 7⁄16 skatte, 5⁄8 krono, 10 7⁄16 frälse. Folkmängden år 1840 var 482 på 102 hushåll; år 1848: 586, hvaraf mindre delen inom Ulleråker. — Vägen från Upsala till Wåla går på norra sidan om ån, åt nordost från Åkerby till Bäling, förbi Dalkarlsbo gästgifvaregård, som ligger 2 mil nordvest från Upsala; bland mindre vägar är en ny häradsväg till Bäling, från landsvägen [ 161 ]nordost ut. Kyrkan ligger söder om ån, längst åt öster, alla betydliga gårdar norr om ån.

Jumkil förekommer ej i 1314 års förteckning, om ej såsom annex till Åkerby, hvilket det ännu är; år 1317 nämnes Jumakijl i Ullarker. Kaplaner förekomma från 1593. Kyrkan beskrifves 1829 såsom gammal, bygd af gråsten. — Af fornlemningar omtalas »Blotsvens hög» vid Wallhol, samt runstenar vid kyrkan och uppåt dalgången.

Gårdar: Agersta, n. o., 2 mantal frälse; tillhörde 1825 v. Printzencreutz, 1849, jemte 2 m., Ahlgren. — Wallhol eller Broby, n., 15⁄16 frälse säteri, 1 9⁄16 rusthåll, har tillhört slägten Lejonsköld o. 1700, då derunder lydde en mängd hemman, sednare v. Troil 1825, Sandberg 1849. På 1820-talet fanns här en strumpfabrik. — Björnarbo, n. v., 1 m. ber. säteri, har tillhört slägten Rosensabel o. 1630, Hästesko o. 1700, sednare v. Troil 1825, Ihre 1829, Lundeqvist 1847, jemte tillydande 5⁄8 m. samt Stenviks qvarn och såg; Westerling 1849. Här fanns 1844 ett gjuteri. — Kaplansbol 1⁄2 m. — Flera gårdars namn förekomma 1316.

56. Åkerby socken, vid Jumkils-åns norra strand, mellan Börje och Jumkil i sydvest och vester, Bälinge i norr och öster, upptager blott 0,107 qv. mil land, och är således en af de minsta i länet. Den består af en tämligen tätt bebygd skoglös slätt å lerjord, med obetydliga bergbackar; åkerbruk är nästan uteslutande näring. Hemmantalet är 25 7⁄8 oförm., 24 5⁄8 förm., hvaraf 13 1⁄4 skatte, 3 5⁄8 krono, 7 3⁄4 frälse. Folkmängden år 1840 var 261, på 56 hushåll, år 1848: 298. — Vägen från Upsala till Wåla härad går på något afstånd från ån åt nordvest, mellan Bälinge och Jumkil, förbi kyrkan som ligger o. 1 mil från Upsala. Mindre vägar gå derifrån åt norr och söder till Bäling och Börje.

Akirby cum annexa nämnes 1314 såsom hörande till provincia Belling af Tiundia och erkestiftet; äfven förekomma Aakerby och Akærbo 1317 och 18. Från sistnämda år är första kyrkoherde-namnet. Socknen skall dock under katholska [ 162 ]tiden, jemte Bälinge och Skuttunge, hafva varit prebende för archidiaconus i Upsala; nu utgör den med Jumkil ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen. Kyrkan är gammal, men inom detta århundrade reparerad och försedd med torn. — Runstenar förekomma i kyrkan och vid flera gårdar, äfven norr ut i landet.

Prestgården, vid kyrkan, 1 5⁄8 mantal krono, med tillhörande 1⁄8 m. i Jumkil. — I handlingar från 1316 förekomma åtskilliga gårdsnamn.

57. Bälinge socken gränsar i sydvest till Jumkils-ån mot Börje, samt till Åkerby och Jumkils socknar, i vester till Harbo, i nordost till Skuttunge, och till Björklinge-ån mot Ehrentuna, slutligen i sydost till Fyris-ån mot Gamla Upsala; och upptager, i långsträckt form från sydost till nordvest, 1,144 qv. mil land, 0,007 vatten, bland de största socken-arealer, som i länet förekomma. Bälings-ån, från sjön Bången, går i bugtig väg längs genom landet åt sydost, tills den vänder sig åt söder, utgör gräns mot Åkerby, och utfaller i Jumkils-ån. Sydöstra delen mot vattnen vid gränserna är hufvudsakligen en skoglös, föga kuperad slätt, med lerjord, här och der sidländt, östligast afbruten af en sandås, i rigtning från norr till söder. Bortom midten, som är temligen trångt instängd mellan Jumkil och Skuttunge, vidtaga dels bergbackar, dels och mest kärrig skogsmark, innehållande Ryggmåssen och andra. Den fordna häradsallmänningen i denna trakt är, efter skedd fördelning mellan hemmanen, temligen uthuggen. Åkerbruk är hufvudnäringen. Hemmantalet är högst betydligt, 145 1⁄8 oförm., 131 5⁄8 förm., hvaraf 65 7⁄8 skatte, 32 krono, 33 3⁄4 frälse. Enligt taxeringslängden disponeras o. 36 mantal af Upsala akademi. Folkmängden år 1840 var 1950, på 448 hushåll, år l848: 1873.

Landsvägen från Stockholm och Upsala till Gefle går i rak sträckning, nästan åt norr, genom östra hörnet, mellan Gamla Upsala och Ehrentuna, förbi Högsta gästgifvaregård, tillika häradets tingställe, belägen 1 1⁄4 mil från Upsala. Vägen till Wåla berör först ett hörn i söder, och går längre fram genom nordvestra delen till Harbo; den nya häradsvägen inom häradet [ 163 ]går från Högsta åt sydvest till Jumkil; en annan sydligare mellan Åkerby och Ehrentuna; en tredje möter från Gamla Upsala, och fortgår åt nordvest, förbi kyrkan, som ligger på slättbygden o. 1 mil från Upsala.

Belling förekommer 1314 såsom hörande till prov. Belling; kyrkoherdar, tillika, åtminstone mestadels, archidiaconi i Upsala, nämnas från midten af 13:de seklet; från midten af det 16:de är socknen ett prebende för erkebiskopen, och räknas nu till 1:sta klassens pastorater; kaplaner förekomma från 1593, andre kaplaner från 1731. Kyrkan beskrifves år 1829 såsom bygd af sten, till en del gammal, af 54 alnars längd, 14 1⁄2 a. bredd, men 1784—88 tillökt med en korssbyggnad af 38 a. längd och 16 3⁄4 a. bredd, allt till 18 alnars höjd; den innehåller epitaphier öfver erkeb. H. Benzelius, statssekr. M. Benzelstjerna m. fl. — Af fornlemningar skola inom socknen finnas, eller hafva funnits, ej mindre än 31 runstenar, vid kyrkan och omkring nästan hela sydöstra bygden.

Gårdar: Skediga, s. o. nära Fyris-ån, 2 mantal frälse säteri, har tillhört slägten Gripenhjelm, sednare Willemsen 1741, Schagerström 1825, Granberg 1849. — Ulfva qvarn och såg, s. o, tillhör Upsala akademi. — Prestgården, vid kyrkan, 2 1⁄8 m. krono; Kaplansbol 1⁄2 m. i Rörby, s. o. — Högsta gästgifvaregård, n. o., 1 m. — Kipplinge- eller Klippingeberg, n. v. nära Bälings-ån, 1 1⁄2 m. ber. säteri, har på 1600-talet tillhört slägten Edenberg, i nyare tider v. Engeström, som 1847 dertill egde 8 3⁄4 m. i denna socken. — Åkerlänna, n. v. inemot skogsbygden, 1⁄2 m. frälse säteri, tillhörde slägten Benzelstjerna o. 1741, sednare Stråle 1825, Schelin 1849, jemte underlydande 1⁄4 mantal. — Rørby med flera gårdsnamn förekomma 1316.

58. Skuttunge socken, mellan Bälinge i sydsydost, Harbo och sjön Temnaren i vester och norr, Björklinge i nordost, uti långsträckt form från nordvest till sydost, omfattar 0,934 qv. mil land, 0,019 vatten. Äfven här är sydöstra delen kring kyrkan och mot Wilsåkers- och Björklinge-ån, som länge utgör nordostlig gräns, en skoglös slätt med spridda bergkullar och hufvudsakligen lerhaltig jordmån; vestra hälften är en sank [ 164 ]skogsmark kring källorna till nämda å, och till ett af Harbo-åns tillflöden. Äfven hit sträckte sig den fordna häradsallmänningen. Åkerbruk är hufvudnäringen, hvartill dock ännu kommer något skogsbruk. Hemmantalet är 72 7⁄12 oförm., 62 19⁄32 förm., hvaraf 24 29⁄32 skatte, 11 13⁄16 krono, 25 7⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 969, på 231 hushåll, år 1848: 945. — Två vägar från Bälinge, vester och sydost, och en från Björklinge i norr, mötas vid kyrkan, o. 1 3⁄4 mil från Upsala.

Skutunge förekommer 1314 såsom hörande till prov. Belling. Kyrkoherdar eller, som det vill synas, vikarier för archidiaconus i Upsala nämnas från 1300-talet. Sedan reformationen är socknen ett konsistorielt pastorat, nu af 2:dra klassen; kaplaner förekomma före midten af 1600-talet. Kyrkan skall vara gammal, bygd af gråsten, försedd med torn 1801—3. — Runstenar lära finnas vid kyrkan och i nejden deromkring. Vid »Skut-ån» skall K. Wanlands grafhög finnas.

Gårdar: Behmersberg eller Tupen, s., 1 1⁄2 mantal frälse säteri, har tillhört slägterna Oxenstjerna och Behmer på 1600-talet, Upsala akademi 1741, v. Engeström 1825 och 1849, jemte 8 3⁄4 m., utom — Ytterby, v. n. v., 1 m. frälse säteri. Prestgården, vid kyrkan, 1 m. krono; Kaplansbol 1⁄2 m. i Häggeby, n. — Vid Brunby, n., finnes en fordom bearbetad silfvermalms-anledning. — Vid Öfverbo, längst i vester, har funnits en masugn, anlagd 1730 af Cronström, sedermera tillhörig Funck, som anlade Ramsjö bruk i Hvittinge socken af Westerås län. Malmen hemtades dels från trakten af Ramsta, i norr nära södra Temnaren, dels från Gråmursgrufvan i den del af Harbo socken, som hör till Norunda härad.

IX. Norunda Härad ligger dels vid Fyris-åns vestra strand från Björklinge-åns till Wendel-åns utlopp, dels på ömse sidor om Fyris-ån, mellan Bälings, Waxala och Rasbo härader i sydvest och sydost, Olands och Örbyhus i norr, samt sjön Temnaren längst i vester mot Wåla härad; består dels af mera eller mindre öppna, nästan skoglösa slätter, dels af skogsmarker i nordvest och nordost; och omfattar, med smärre delar af Waxala och Rasbo härader, fem socknar, [ 165 ]hörande till Norunda prosteri, och till Örbyhus och Norunda fögderi; hvarförutan en ringa del af den annars till Wåla härad hörande Harbo socken ligger härinom längst i vester.

59. Ehrentuna socken är belägen mellan Björklinge-ån i sydvest mot Bälinge, Björklinge socken i nordost, Tensta i norr, Lena i nordost, samt Fyris-ån mestadels i sydost mot Gamla Upsala; men en ringa del, 0,041 qv. mil i vidd, ligger på andra sidan om ån, intill Rasbo och Waxala socknar i öster, och hör under namn af Ehrentuna kyrklag dels till Rasbo, dels till Waxala härader. Hela arealen är 0,283 qv. mil land. Vattnens närmaste omgifningar äro något sidländta, östligaste bygden ej utan bergländig skogsmark, allt det öfriga en skoglös slätt å lerjord, med spridda kullar; en sandås framstår här och der vid Fyris-åns venstra strand, en annan längst i vester. Åkerbruk är nästan uteslutande näring, så vidt ej socknen deltager i de för häradet i allmänhet gemensamma körslorna för jernbruken, af hvilka det sydligaste inom länet ligger i närmaste församling, de öfriga utom häradet. Hemmantalet är 48 3⁄4 oförm., 43 förm., hvaraf 28 7⁄8 skatte, 2 7⁄8 krono, 5 frälse höra till Norunda härad, 4 skatte till Rasbo, 2 1⁄4 skatte till Waxala. Folkmängden år 1840 var 663, på 155 hushåll, år 1848: 714, hvaraf största delen inom Norunda härad. — Landsvägarne från Upsala till Gefle och till Dannemora stöta härintill, den förra i vester, den sednare utefter Fyris-åns vestra strand. En mindre väg från Bälinge möter den sednare, kommande öfver Björklinge-ån nära kyrkan, som ligger o. 1 1⁄2 mil från Upsala.

Ernatuna nämnes 1314 såsom hörande till provincia Norundh af Tiundia och erkestiftet. Kyrkoherdar förekomma från 1400-talet, kaplaner från 1599. Socknen utgör för sig ett konsistorielt pastorat af 3:dje klassen. Kyrkan, invigd 1435, har undergått förändringar 1668. — Af fornminnen nämnas runstenar, i och vid kyrkan och vid flera gårdar åt olika håll, samt en bautasten vid prestgården, upprest enligt folksägnen öfver Ehrent, kyrkans förste grundläggare.

[ 166 ]Gårdar: Wallby, s. o. vid Fyris-ån, 4 1⁄2 mantal, hvaraf 1⁄2 frälse, tillhörde 1825 gr. Taube, 1849 frih. Lagerbring. — Kättsta, n. o., 2 3⁄8 m. ber. säteri, egdes 1849 af Lofvén. — Prestgården, vid kyrkan, 1 1⁄4 m. krono; kaplanen besitter 1⁄2 m. krono i Skällsta, ö. — Ernatuna gård m. fl. nämnas 1316.

60. Lena socken, på ömse sidor om Fyris-ån och den från nordvest tillstötande Wendels-ån, mellan Ehrentuna i sydvest, Tensta i vester och norr, Kil och Rasbo i öster, upptager 0,419 qv. mil land, hvaraf 0,133 qv. mil hör till Rasbo härad, utgörande större delen af hvad som ligger öster om Fyris-ån. Kring åarne är landet något sidländt, i allmänhet en föga kuperad skoglös slätt, blott åt sydvest och öster något mera bergländigt, östligast ej utan skog. Fyris-åns vestra strand följes äfven här af sandås. Rådande jordmån är sandblandad lera, åkerbruk hufvudnäringen, hvartill här kommer något skogs- och bergsbruk. Hemmantalet är 60 5⁄8 oförm., 48 3⁄8 förm., hvaraf 9 1⁄4 skatte, 8 3⁄4 krono, 16 3⁄8 frälse inom Norunda härad, 11 1⁄2 skatte, 2 1⁄2 krono inom Rasbo; dertill kommer Wattholma jernbruk, hvarunder en tredjedel af mantalen lyda. Folkmängden år 1840 var 1048 på 245 hushåll, år 1848: 1097, hvaraf mindre delen i Rasbo härad; 1847 räknades 308 vid Wattholma gård och verk. — Landsvägen från Upsala till Dannemora går midt igenom socknen från söder till norr, från Ehrentuna till Tensta, först på vestra sidan om Fyris-ån, förbi Uggelsta gästgifvaregård, 1 5⁄8 mil från Upsala, och kyrkan, 1⁄4 mil nordligare, men från Wattholma utefter den östra stranden. Mindre vägar gå till Tensta, och öster om Fyris-ån till Rasbo och Ehrentuna.

Lena nämnes 1314 såsom hörande till Norundh, Lenbo 1316 till både Norund och Resbohundæri. Af kyrkoherdar förekomma en och annan från 1300-talet, kaplaner från 1644. Kyrkan, belägen på sandåsen, är gammal, bygd af tegel, med sednare tillbygdt högchor, äfvensom grafchor från 1717 för slägten Bjelke till Salesta, och torn från 1763, allt repareradt 1827. — Runstenar förekomma vid kyrkan och utefter båda vattendragen.

[ 167 ]Gårdar: Wattholma, ö. vid Fyris-ån och nära kyrkan, 3 mantal frälse säteri, med 3 m. rå och rör, 1⁄2 frälse; jernbruk, med 2 härdar, 1400 skeppund stångjernssmide af eget tackjern, fordom från masugn på stället, nu från Länna i Almunge af Stockholms län; qvarn och såg m. m. Gården nämnes 1316 jemte flera andra, och synes sedan lång tid tillbaka ha tillhört egarne af Salesta i Tensta socken, såsom slägten Bjelke från 1400-talet, då bruket skall ha blifvit anlagdt på Trollbo hemmans grund, och intill midten af 1700-talet; derpå gr. Brahe. Brukets och gårdens taxeringsvärde år 1847 var 161,000 R:dr. Underlydande äro inom socknen 14 7⁄8 mantal; hvaribland Trollbo, n., 3⁄4 m. frälse säteri; och Edshammar, s. på östra sidan om Fyris-ån, 4 m. skatte, med tillhörande 1 m.; den sednare egendomen har förut o. 1825 tillhört slägten v. Nackrey. I närheten af Wattholma finnes ett kalkstensbrott. — Prestgården, vid kyrkan, 1 3⁄8 m. krono; kaplanen besitter 1⁄2 m. krono i Änge, s. — Ekeby, s., 1 1⁄2 m. krono, militieboställe. — Uggelstavall, s., gästgifvaregård, 1 m.

61. Tensta socken, äfven på ömse sidor om Wendels- och Fyris-åarne, mellan Lena och Ehrentuna i söder och sydost, Björklinge i vester, Wiksta och Wendel i nordvest, Dannemora i norr, Morkarla och Rasbo Kil i öster, upptager 0,943 qv. mil land, 0,020 vatten; och består hufvudsakligen af tvenne delar, kring hvar sitt vattendrag, mellan hvilka Lena och Wiksta socknar, å ömse sidor, gå hvarandra temligen nära. Sydvestra delen kring Wendels-ån, der kyrkan ligger, 2 1⁄2 mil från Upsala, är den bättre hälften, en föga kuperad slätt, något sidländt vid vattnet, och med ringa utmark åt sydvest; den nordöstra delen kring Fyris-ån, som här går ifrån Dannemorasjön genom Stock- och Knifsta-sjöarne, är åt vester dels jemn, här och der sidländt, dels sandig, åt öster något skogig och bergländig. Rådande jordmån, i allmänhet taget, är lös sandblandad lera. Åkerbruk är hufvudnäringen. Hemmantalet är 83 1⁄4 oförm., 62 1⁄8 förm., hvaraf 22 5⁄8 skatte, 11 krono, 28 1⁄2 frälse. Folkmängden år 1840 var 1280 på 240 hushåll, år 1848: 1355. — Landsvägen från Upsala till Dannemora går [ 168 ]öster om Fyris-ån, norr ut från Lena; en väg mellan Lena och Wendel går åt nordvest, nära utmed Wendels-ån, och förbi kyrkan.

Tensta förekommer 1314, såsom hörande till Norundh; af kyrkoherdar nämnes en 1292, kaplaner från 1593; socknen utgör ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen. Kyrkan är af tegel, utan torn, gammal, ehuru troligen från flera olika tider. Under choret är en graf för slägten Bjelke till Salesta, af hvilken bland andra Kgl. rådet Nils Bjelke (död 1716) här är begrafven. — Af fornminnen nämnas runstenar i kyrkan, och vid flera gårdar och byar utefter Wendels-ån.

Gårdar: Altomta, s. o. nära Wendels-ån, 3 mantal rusthåll, har i sednare hälften af 1700-talet tillhört slägten Ekeberg, år 1849 Trafvenfeldt. — Tuna, s. vid samma å, 1⁄2 m. frälse, 1 skatte, med såg, nämnes 1316, har i nyare tider tillhört slägten Flemming, i de sednaste Annerstedt 1825, Winblom 1849. — Gropens qvarn; Järsta qvarn, s., äfven vid Wendels-ån. — Prestgården, vid kyrkan, 1 1⁄4 m. krono; kaplanen besitter 1⁄2 m. i Bräcksta, n.v. — Fasma, n.v., 4 1⁄2 m frälse, nämnes 1316, gjordes till herresäte af slägterna Oxenstjerna och Lewenhaupt, tillhörde 1825 Wrede, innehades 1849, jemte 8 m. inom socknen, 1 1⁄8 i Wiksta, af Björkman, egare till Sätuna i Björklinge. — Salesta, ö. vid Fyris-ån, fordom äfven kalladt Salstaborg, är ett gammalt herresäte, der redan lagman Thorgny under hedniska tiden förmenas ha bott, sedermera under medeltiden tillhört slägterna Läma, Sparre, Oxenstjerna, genom utbyte mot Söder-Ljusterö, slutligen Bjelke, i följd af morgongåfva och arf, från slutet af 1400-talet till midten af 1700-talet, derpå gr. Erik Brahe genom köp, hvilkens slägt innehar det ännu. Godset är 3 1⁄2 mantal frälse säteri, med 11 underliggande inom socknen. Gården har varit befästad, belägrades 1463 af K. Christian I, och angreps äfven af Erik XIV:s folk. År 1613 uppbygdes ett nytt stenhus, 1679 det nuvarande; det innehåller ett kapell från Kgl. rådet Nils Bjelkes tid, och samlingar af åtskilliga slag, hvaraf dock en del, såsom bibliotheket, är flyttadt till Sko. Här finnes ock park och trädgård.

[ 169 ]62. Björklinge socken, mellan Skuttunge i sydvest, Ehrentuna, Tensta och en del af Wiksta i öster, Wendel och nordvestra delen af Wiksta, samt den till länet hörande delen af Harbo, i norr, omfattar 0,937 qv. mil land, 0,064 vatten. Wisjö-ån utgår här från Welången, genom Wisjön, och vidare åt söder; Wilsåkers-ån bildar södra gränsen, och den af bådas förening bildade Björklinge-ån den sydvestra gränsen mot Skuttunge. Östligare går Långsjöns vatten till Wiksta. Vid dessa vattendrag är i socknens sydöstra del mestadels slättbygd, här och der sidländt, annars kullig; emellan dem båda går en sandås, hufvudsakligen i sydostlig rigtning. Vester ut mot Temnaren är mest lågländig skogs- och kärrmark å häradsallmänningen, med lutning både åt nämda sjö och åt öster. Vid Temnaren ligger den omtalade, i civilt afseende hit hörande delen af Harbo socken, äfven till stor del skogsmark. Rådande jordmån i östra bygden är lera, här och der sandblandad; jemte åkerbruket, såsom hufvudnäring, drifver orten något skogsbruk. Hemmantalet är 78 1⁄2 oförm., 72 7⁄24 förm., hvaraf 14 3⁄8 skatte, 4 7⁄24 krono, 53 5⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 1175 på 247 hushåll, år 1848: 1248. — Landsvägen från Upsala till Gefle går genom socknens östra del åt nordnordvest, från Ehrentuna till Wiksta, till stor del utefter sandåsen, förbi kyrkan, som ligger 1 7⁄8 mil från Upsala, och den 5⁄8 mil nordligare belägna Läby gästgifvaregård; hvarifrån en väg utgår åt norr till Wendel; mindre vägar gå i södra trakten till Skuttunge och Tensta, en från kyrkan åt norr och vester omkring Långssjön till Wiksta. Vid Läby är häradets tingställe.

Birklinge förekommer 1314 såsom hörande till Norundh; af kyrkoherdar nämnes en från 1300-talet, kaplaner från 1633. Socknen utgör ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen. Kyrkan är af okänd ålder; har ett grafchor, der åtskilliga egare af Sätuna säteri ligga begrafna, samt en graf tillhörig Närlinge säteri. Förstnämda gårds egare hafva gjort anspråk på patronats-rätt. — Ett S:t Botolphs gille förekommer 1489. Runstenar skola finnas vid kyrkan, och vid gårdar [ 170 ]inom de båda östliga vattendragens område; en grafhög vid Ramsjö, ej långt nordvest från kyrkan.

Gårdar: Sandbro, ö. nära Långsjöns södra ända, 3 mantal frälse säteri, har tillhört slägterna Oxehufvud, Ihre o. 1740, sednare Liljencrantz 1825; år 1849 fru Claesson, med underlydande 6 m. rå och rör, 6 andra, samt Nyby qvarn och såg vid Björklinge-ån. — Sätuna, n. vid samma sjös norra ända, 4 m. frälse säteri, med Lund eller Lundbo i söder, 5 m. fr. sät., samt qvarn, såg, väderqvarn m. m. Sjelfva Sätuna har fordom varit kungsladugård, och kronan har här haft schäferi år 1613; o. 1640 tillhörde det slägten Oxenstjerna, sedermera Krus och Horn, derpå Lewenhaupt, Flemming o. 1740, Wrede, v. Willebrand, år 1825 och 1849 Björkman, som härunder år 1847 hade 12 m. i denna socken, 3 1⁄4 i Wiksta. Lund har haft samme egare från och med slägten Lewenhaupt. — Ramsjö, n. v. vid Björklinge-ån, 2 m. frälse säteri, egdes 1849 af Stråle; 2 m. vore bland de under Sandbro och Sätuna lydande, qvarn och såg under det sednare. — Närlinge, n. v., 4 m. frälse, har tillhört slägterna Lejonkrona, Trotzig o. 1740, i sednare tider v. Engeström, ännu 1849; 1 mantal hör under Sätuna. — Prestgården, vid kyrkan, 1 3⁄8 m. krono; kaplanen besitter 2⁄3 m. i Lund. — Läby gästgifvaregård, n. 1 m. — Under gr. De Geers egendomar i de nordligaste tingslagen lyda här 2 3⁄8 m. — Inom Harbo socken ligger: Nolmyra, 1 m. frälse säteri ladugård, tillhörig gr. De Geer. — Gråmurs jerngrufva har på 1700-talet varit begagnad, men omtalas redan 1822 såsom längesedan ödelagd.

63. Wiksta socken består af tvenne från hvarandra skiljda delar, i orten kallade Framsocknen och Heden, tillsammans 0,564 qv. mils land; den förra kring Wendel-ån mellan Björklinge i vester, Tensta i söder och öster, Wendel i norr; den sednare längre i vester, mellan Björklinge och Harbo i sydvest inemot sjön Temnaren, Tierp i nordvest, Wendel i nordost. Framsocknen är omkring ån och dess östliga tillopp från Långsjön mestadels jemn och skoglös å lerjord, här och der sidländt, utefter norra gränsen något bergkullig. Heden upptages i öster af länets största sandås, som här går i nästan [ 171 ]sydostlig rigtning, för öfrigt mestadels af kärrig skogsmark. Ortens hufvudnäring är åkerbruk, bland binäringar är skogsbruk. Hemmantalet är 52 1⁄8 oförm., 39 1⁄8 förm., hvaraf 23 1⁄2 skatte, 5 5⁄8 krono, 10 frälse. Folkmängden år 1840 var 865, på 165 hushåll, år 1848: 870, hvaraf ungefär en fjerdedel på Heden. Socknen har egen sparbank sedan några år. — Genom Framsocknen går en väg från Tensta till Wendel på åns vestra sida, förbi kyrkan, som ligger nära 3 mil från Upsala; derifrån utgår en annan väg till Björklinge. Genom Heden går landsvägen till Gefle utefter stora sandåsen.

Vixstadha förekommer 1314 såsom hörande till Norundh, af kyrkoherdar nämnes en från 1472, kaplaner från 1607. Socknen utgör för sig ett konsistorielt pastorat af 3:dje klassen. Kyrkan, bygd af gråsten, är af okänd ålder, men reparerad 1842. Om fornåldrig kultur vittna grafhögar, bautastenar och runstenar, som förekomma flerstädes i Wendel-åns dalgång, ända upp emot Uflunge, hvilken gård enligt sägen skall ha varit bebodt af en konung Ulf; en bergkulle i närheten kallas Thorsberg.

Gårdar: Prestgården, vid kyrkan, 1 1⁄2 mantal krono; Kaplansbol 1⁄2 m. i Wallby, ö. — Jällsta, ö., 1⁄2 m. frälse, 2 skatte, har tillhört slägterna Reuter, af Sillén 1825, Hägg 1849. — Nyvalla, ö., 1 5⁄8 m. krono säteri, militieboställe. — Under Leufsta bruk lyda här 2 3⁄8 m. frälse och 1 3⁄4 skatte, under Österby 2 1⁄8 m. skatte af åtskilligt slag; hvad som lyder under säterierna i Tensta och Björklinge, är förut nämdt. — Uflunge jerngrufva har tidtals varit bearbetad.

X. Waxala Härad är beläget öster och sydost om Fyris-åns nedra lopp, till Rasbo härad i nordost, Långhundra och Erlinghundra härader af Stockholms län i sydost; består nästan uteslutande af öppna skoglösa slätter, med spridda bergkullar eller skogsbackar; och omfattar tre socknar, alla hörande till Waxala prosteri, och till Bälinge, Waxala och Rasbo fögderi; samt dessutom en ringa del af den hufvudsakligen till Norunda härad hörande Ehrentuna socken.

[ 172 ]64. Danmarks socken ligger mellan Fyris-ån, från Stora upp till Lilla Föret, i vester mot Bondkyrko socken, Waxala i nordvest, Funbo i nordost, samt Lagga, Knifsta och Alsike af Stockholms län i sydost och söder; den omfattar 0,499 qv. mil land. Funbo-ån utgör först sydostlig gräns, går derpå i hufvudsakligen vestlig rigtning genom landet, och utfaller i Lilla Föret. Såväl dess som Fyris-åns stränder äro sidländta, de yttre omgifningarne bestå af vidsträckta sädesslätter; längst i söder, och åt nordost, bortom ett tillflöde till Funbo-ån, är något bergländig utmark. Rådande jordmån är lera, åkerbruk hufvudnäringen. Hemmantalet är 90 1⁄4 oförm., 78 3⁄8 förm., hvaraf 50 7⁄8 skatte, 18 1⁄8 krono, 9 3⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 1088 på 221 hushåll, år 1848: 968. — Två vägar från Upsala till Stockholms län gå härigenom åt öster och sydost, till Funbo och Lagga, den sednare nära Funbo-åns venstra, derpå dess högra strand. Mindre vägar mellan de båda större mötas vid kyrkan, 3⁄4 mil från Upsala.

Danmarke eller Datmarke förekommer 1314 och 1316 såsom hörande till provincia Vaxaldh af Tiundia och erkestiftet, dock såsom prebende. Det synes likväl tidtals ha haft egna kyrkoherdar, men är från 1635 åter prebende, och räknas till 2:dra klassens pastorater. Kaplaner nämnas från 1593. Kyrkan, bygd enligt sägen af bytet ur ett fältslag mot Danskarne år 1161, är af tegel, och har till 1699 haft flera tornspetsar. — Forntida minnesmärken, särdeles högar och runstenar, förekomma vid kyrkan, vid »Fardabro» öfver Funbo-ån, och flerstädes på slättbygden.

Gårdar: Bergsbrunna, s. v. till höger om Funbo-ån, 4 7⁄8 mantal ber. säteri, har tillhört slägten Langman på 1640-talet, Nordenhjelm på 1700-talet och ännu 1825, innehades 1840 af Kahlou och Pousette. — Hammarby, s. o. till venster om ån, 2 3⁄4 m. ber. säteri, egdes från 1758 jemte Säfja, tillsammans 10 m., af Carl v. Linné, hvilken här hade betydliga anläggningar och samlingar, under ferierna föreläste för lärjungar, och besöktes af resande, från hela Europa. Åtskilliga minnen från denna tid förvaras ännu. År 1849 [ 173 ]innehades Hammarby, jemte 3⁄8 m., af en Linnés anförvandt, Ridderbjelke. — Edeby, s. o., 2 3⁄4 m. skatte, 1 frälse, tillhörde 1849, jemte 6 m., en annan Ridderbjelke och Fougbergs arfvingar. — Prestgården ö., 1 1⁄2 m. krono; kaplanen besitter 1⁄4 m. i kyrkobyn. — Wedyxe, n. o., 1 1⁄2 m. militieboställe. — En stor mängd gårdars namn förekomma i gamla handlingar.

65. Waxala socken, mellan Danmark i sydost, Fyris-ån och Upsala stads egor i vester, Gamla Upsala och Ehrentuna i nordvest, Rasbo i nordost, Funbo i öster, upptager 0,484 qv. mil land; mestadels en skoglös slätt, något sidländt mot Fyris-ån, å Kungsängen, längst i öster något bergländig. Jordmånen är nästan öfverallt hård lera, åkerbruk snart sagdt enda näringen. Hemmantalet är 71 5⁄16 oförm., 58 15⁄16 förm., hvaraf 42 9⁄16 skatte, 6 11⁄16 krono, 10 1⁄16 frälse. Folkmängden år 1840 var 919, på 175 hushåll, år 1848: 944. — Landsvägarne från Upsala norr ut till Gefle och Dannemora, den nordostliga till Roslagen och den dubbla öst- och sydostliga utgå alla härigenom, till Gamla Upsala, Rasbo och Danmark. Vid den nordostliga till Roslagen ligger kyrkan, o. 1⁄4 mil från staden.

Vaxaldh i prosteriet af samma namn förekommer 1314; tre år sednare räknas delar deraf till Ræsbohundæri. Af kyrkoherdar nämnes en från 1294; från 1621 är socknen ett prebende, och räknas till 2:dra klassens pastorater. Kaplanernes namn äro kända från 1634. Kyrkan är mycket gammal, af gråsten, med yngre tillbyggnader af tegel, och reparerad 1793—95. — Högar, äfvensom runstenar, omtalas såsom befintliga vid kyrkan, och vid flera gårdar åt olika håll. Ett berg invid kyrkan hette o. 1700 ännu Tingsberget.

Gårdar: Jälla, n. o., 1 mantal frälse säteri, har tillhört slägterna Lindsköld, Gyllenborg, Cederström o. 1740 och 1825, och innehades 1849, jemte 7 1⁄8 m. i denna socken, 1 1⁄2 i Gamla Upsala, af Reutersköld, egare till Gimo bruk. — Torckarby, 3 m. frälse, till en del (Eke 1 1⁄2 m.) grundadt af slägten Transche v. Roseneck o. 1670, till en del af Gyllenborg, har åtminstone från 1740 haft samma egare som Jälla. — Vitulsberg eller Vitulsäng, n., 1 1⁄2 m. frälse säteri; [ 174 ]1⁄2 frälse, 1 3⁄4 skatte, har tillhört slägten De Geer, derpå v. Asp 1772, men o. 1825 och 1849 åter frih. De Geer (till Frötuna i Rasbo). — Gnesta, s., 3 1⁄2 m. rusthåll. — Prestgården, 1 1⁄2 m.; Kaplansbol 3⁄4 m. i Brillinge, v. — Thorkarlaby och många andra gårdsnamn förekomma 1316, och tidigare.

66. Gamla Upsala socken ligger mellan Waxala i sydost, Fyris-ån i sydvest mot Bondkyrko socken, och i nordvest mot Bälinge och Ehrentuna, utom der sistnämda socken skjuter in i häradet i nordost. Den omfattar 0,307 qv. mil. land; mestadels en skoglös slätt, utefter ån dels sidländt, dels sandig i rigtning från norr till söder, blott åt nordost något bergkullig. Rådande jordmån är stark lera, vester ut sandblandad; åkerbruk är nästan uteslutande näring. Hemmantalet är 69 7⁄8 oförm., 52 1⁄8 förm., hvaraf 35 1⁄4 skatte, 10 1⁄2 krono, 6 3⁄8 frälse. Folkmängden år 1840 var 884, på 168 hushåll, år 1848: 944. — Landsvägarne från Upsala till Gefle och Dannemora gå härigenom, den förra i rät linea åt nordnordvest till Bälinge, den sednare åt norr till Ehrentuna, nära förbi kyrkan, som ligger 1⁄2 mil från Upsala; en mindre väg går åt nordvest till Bälinge.

Antiqua Upsalia nämnes 1314 såsom hörande till prov. Vaxaldh. Kyrkoherdar förekomma på 1300-talet, från 1646 är socknen ett prebende; det räknas till 2:dra klassens pastorater; kaplaner nämnas från 1642. Kyrkan är af gråsten med stympadt torn; den är bygd sannolikt på det fordna hedniska templets plats, kanske till en del af dess lemningar, mellan åren 1138 och 1150, afbrann 1250, 1252 och 1696, från hvilket sistnämda år den har sitt närvarande utseende. Den var domkyrka tilldess erkebiskopsstolen flyttades till Nya Upsala, och har fordom inneslutit både S:t Eriks och många prelaters ben, tills äfven dessa fördes till samma ställe; en särskildt sten i choret utvisar S:t Eriks fordna grafställe. Från sednare tider hvila här prof. L. Fornelius, Magnus och Anders Celsius och Magnus von Celse, Joh. Floderus m. fl., och på kyrkogården Sam. Ödmann. Invid kyrkan äro Sveriges [ 175 ]ryktbaraste grafhögar, och tingshögen, der fordom allshärjartingen höllos, samt i nejden en stor mängd mindre högar; vidare den fordna kungsgården, nu en by; fordna rännarebanan, som ännu i Wasaättens tid skall ha varit begagnad m. m. Runstenar finnas ock vid kyrkan, och vid åtskilliga gårdar åt flera håll. Vid Hembringe låter sägnen Viger Spa hafva hållit ting. Många gårdsnamn förekomma i handlingar från 1316.

Byar och gårdar: Gamla Upsala kyrkoby, ö., 8 mantal, med åtskilliga boställen, hvaribland Kaplansbol 3⁄4 m.; 1 m. skatte utgör Tunalund, hvaraf hälften år 1849 innehades af Ridderbjelke. — Kungsgårdsbyn, 2 m. — Prestgården, 1 5⁄8 m. — Bärby, 2 m. frälse, tillhörde 1825 Bennet, 1849 frih. Oxenstjerna. — Ekeby qvarn, n., tillhör Upsala akademi. — Under Leufsta bruk lyda här 5⁄8 m. frälse.

XI. Rasbo Härad, kring Funbo-åns mellersta lopp och dess nordliga tillflöden, mellan Waxala och Norunda härader i vester, Olands i ostnordost, till Stockholms läns gräns i sydost; är hufvudsakligen en kullig, af flera dalgångar sönderdelad, stenbunden slätt, mest kuperad i söder, skogig i norr; och omfattar tre socknar, hörande till Waxala prosteri, och till Bälinge, Waxala och Rasbo fögderi; utom mindre delar af de hufvudsakligen till Norunda härad hörande Ehrentuna och Lena socknar.

67. Funbo socken, kring Funbosjöns södra del och åns utlopp derur, mellan Danmark och Waxala i vester, Rasbo i norr, Almunge och Lagga af Stockholms län i öster och söder, upptager 0,477 qv. mil land, 0,024 vatten. Funbo-ån har här dels sydlig rigtning, dels sydvestlig vid gränsen mot Lagga; den mottar på högra sidan ett nordvestligt tillopp från Waxala, dernäst på den venstra ett från sjöarne Ramsen, Trehörningen och Gorren, slutligen åter på högra sidan ett från Danmark. Dalgångarne äro här temligen smala, åstränderna något sidländta, det öfriga landet kuperadt, särdeles i öster. Rådande jordmån är lera, åkerbruk hufvudnäringen. Hemmantalet är 60 7⁄8 oförm., 54 1⁄4 förm., hvaraf 38 skatte, 2 1⁄2 krono, [ 176 ]13 3⁄4 frälse. Folkmängden år 1840 var 1167, på 247 hushåll, år 1848: 1200. — Östra Roslagsvägen från Upsala går härigenom från Danmark till Almunge, tvärtöfver vattendragen, förbi Böksta gästgifvaregård, belägen 1 1⁄2 mil från Upsala, och kyrkan nära derintill vid ån.

Fundbohæredh nämnes 1314 såsom hörande till provincia Resbohundæri af Tiundia och erkestiftet. Några kyrkoherdars namn förekomma från samma sekel, kaplanernes från 1586. Socknen utgör ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen. Kyrkan är af gråsten, gammal, tillbygd 1443, reparerad flera gånger, särdeles 1823, och har tvenne grafchor, för slägterna Didron och Tärnström; ett tredje, för grefliga slägten Posse, finnes på kyrkogården. — Af fornminnen omtalas runstenar, i och vid kyrkan, och flerstädes i socknens vestra del.

Gårdar: Löfsta, s.s.v., 6 mantal skatte, har tillhört grefl. slägten Posse, från 1825 amiralen gr. Rud. Cederström, som dog här 1833, och hvars slägt innehade godset år 1849, jemte 3 1⁄2 m. underlydande. — Bodarne, 1 m. skatte, tillhörde 1849 Tärnström. — Åby, v., 1 m. skatte med Laggafjärden, innehades 1849 af Sundin. — Broby, v., 2 5⁄8 m. skatte, med 3⁄4 underlydande, tillhörde 1825 Ankarkrona, 1849 Hellman. — Sundby, v., 2 m. frälse säteri, har i sextonde och sjuttonde seklerna hört under Hallqved, men synes på 1700-talet ha varit skiljdt derifrån, då slägterna Edenberg och Nisbeth nämnas såsom egare; lyder nu åter under Hallqved. — Prestgården, n., 1 3⁄4 m.; Kaplansbol 5⁄8 m. i Åkerby, v. — Böksta gästgifvaregård, 1 m. — Hallqved, ö., vid Funbosjöns östra sida, 3 3⁄4 m. ber. säteri, med Karberga 1 m. fr., Bred 1⁄4, Götarne 1⁄2, Hällby 1⁄4, Nyby 1⁄4 m. frälse säteri, hvartill komma Sundby och ännu 1 m. samt Bro qvarn; schäferi m. m. Hallqved förekommer 1288 under namnet Halqui, har varit kungsgård, kom under K. Johan III:s tid till en Seminski, 1596 till hertig Gustaf af Saxen, 1629 från dennes naturliga son Ruthencrantz till slägten Duwall, som innehade det vid reduktionstiden, då kronan tillerkändes lösningsrätt till godset; det förekommer derpå såsom berustadt, åter tillhörande enskildta egare, hvaribland år 1825 [ 177 ]Didron; egdes 1849 af Björkenstam. Bred, Götarne, Hällby och Nyby innehades o. 1740 af Edenbergs enka. — Lund eller Marielund, s.o., 1 m. frälse säteri, har tillhört slägterna Forbus, Silfverstedt o. 1740, sednare v. Düben 1825 och 1849, jemte 3 1⁄8 m., utom — Söderby, s.o., 1 1⁄2 m. frälse, 2 skatte, som tillhört slägten Gyllenborg, derpå Silfverstedt o. 1740, o. s. v.; samt Söderby och Skällerö qvarnar. — Bykysta och andra gårdsnamn förekomma 1316.

68. Rasbo socken, kring Funbo-ån och dess nordliga tillopp, mellan Funbo i söder, Waxala i sydvest, Ehrentuna och Lena i nordvest, Rasbo Kil i norr, Stafby i nordost, Almunge i sydost, upptager 1,055 qv. mil land, 0,028 vatten. Nämda å går här från Långsjön åt sydvest till Funbosjöns norra vik; i Långsjöns norra ända tillstöter den gren, som kommer från Kil genom Själ- och Elfgärds-sjöarne, och nordligare mottager ett östligt tillflöde från Bokaren; i Funbosjöns nordvestra vik utfaller Tomtasjöns vatten; en ringa del af socknen, längst i öster, omkring Ofvansjön, sluttar norr ut till Stafby. Hela landet omvexlar med breda dalgångar och slätter, bergkullar, och skogsmark vid gränserna. Rådande jordmån är lera och svartmylla, dock något stenbunda, här och der stenig mojord, åkerbruk är hufvudnäringen. Ett kalkbrott finnes vid Yrsta i vester; tvenne af allmogen besökta hälsokällor vid Gåfvelsta och Jutbolstorp. Hemmantalet är betydligt, 113 oförm., 93 5⁄8 förm., hvaraf 25 13⁄16 skatte, 15 7⁄8 krono, 51 15⁄16 frälse. Folkmängden år 1840 var 1936, på 359 hushåll, år 1848: 1903. — Nordostliga Roslagsvägen från Upsala går härigenom, mellan Waxala och Stafby, förbi kyrkan, som ligger o. 1 3⁄4 mil från staden, och den 1⁄4 mil längre bort belägna Håfs gästgifvaregård och tingställe. Mindre vägar gå till Funbo, Lena, Kil och Almunge.

Resbo nämnes 1291, och 1317 såsom hörande till Ræsbohundæri, prebenda Resbohundæri 1314. Kyrkoherdar, tillika kaniker, förekomma från slutet af 1200-talet; från reformatonstiden utgör socknen tillika med Kil ett konsistorielt pastorat, och räknas till 1:sta klassen. Kyrkan är gammal, af [ 178 ]gråsten, med sednare tillbygdt högchor, och ännu sednare tillkomna grafchor, som med den öfriga kyrkan blifvit förenade, så att det hela bildar ett korss. En stor mängd fornlemningar finnas i socknen, såsom grafhögar, stensättningar, runstenar m. m., vid och kring kyrkan, i hela mellersta slättbygden, och äfven söder ut till Grän och Elfgärde, m. m.

Gårdar: Frötuna, s., nära Funbosjöns nordvestra hörn, 2 mantal frälse säteri, med 1 1⁄2 m. rå och rör; gammalt herregods, enligt äldre fornforskares mening äfven konungasäte, tillhörde under sednare delen af medeltiden Slawacke-ätten, lades af Sten Sture under kronan för upprors skull; har i nyare tider tillhört slägten Gyllenkrok o. 1740 och 1766, sednast frih. De Geer, i hvilken slägt det är fideikommiss från 1779. Här finnes schäferi. Underliggande hemman voro 1847 i denna socken 13 5⁄8, jemte en qvarn i Westerby, qvarn och såg i Lambro; vidare i Funbo socken 2 1⁄4 m., i Gamla Upsala 2 1⁄2, i Kil 1⁄4 o. s. v. — Grän, s. v., 2 m. frälse säteri, har tillhört slägterna Palmkrona, Schylberg o. 1740 m. fl., Cederström o. 1820, Lundæus 1849. — Sämsta, s. v., 1 m. frälse säteri, har tillhört slägten Liljemark o. 1740, egdes 1849 af en bonde. — Tomta, v. vid Tomtasjön, 1 m. frälse, tillhörde o. 1740 Cederström, är från 1782 bland de under Frötuna fideikommiss lydande. — Westerberga, v., 1 1⁄2 m. frälse, 1 3⁄8 skatte, 1⁄4 krono, har i sednaste tider, 1825 och 1849, tillhört slägten Silfverstedt. — Prestgården vid kyrkan, 1 3⁄4 m. krono. — Öster Wallby, ö., 1 m. frälse säteri, 1 frälse, 1 1⁄2 skatte, 1 1⁄2 krono säteri, har på 1700-talet tillhört slägten Lejonmark, i sednaste tider, o. 1825 och 1849, Schenström, som dertill eger 1⁄4 m. — Österberga, ö., 2 m. frälse säteri, 1⁄4 skatte, hörde till slägten Örnflycht o. 1740, men lydde 1825 och 1849, likasom 2 1⁄4 m. frälse inom socknen, under Lydinge i Stafby. — Lysta qvarn. — Håfs gästgifvaregård, n. o., 1 1⁄2 m. — Elfgärde eller Memminge, s. o. nära Långsjön, 4 m. frälse, har tillhört slägterna Ulfsparre, Douglas 1686 och 1741, frih. v. Düben 1820 och 1849, jemte 1⁄2 m., och en qvarn i Westerby. — Under Länna i Almunge lyda här 5 1⁄4 m., under Upsala akademi 9 7⁄8, allt efter 1847 års taxeringslängd. — Greni, Valby, Huwi och en mängd andra gårdar nämnas dels 1291, dels 1316.

[ 179 ]68. Rasbo Kils socken gränsar till Rasbo i söder, Lena och Tensta i vester, Morkarla i nordost, Alunda och Stafby i öster, mellan hvilka alla den verkligen bildar en kil, småningom afsmalnande åt norr. Arealen är 0,636 qv. mil land; större delen sluttar åt söder, kring Funbo-åns norra hufvudgren, och består af en någorlunda god bygd vid detta vatten, med stenbunden lerjord, men bergländig skogsmark å ömse sidor; norra delen är låg och träskig skogsmark kring ett tillflöde till Dannemora-vattnen norr ut, och innehåller dels häradets, dels Dannemora grufvors södra allmänning. Jemte åkerbruket intages här något rum af skogsbruk och körslor för Österby bruk i Films socken, och Wattholma i Lena. Hemmantalet är 40 1⁄8 oförm., 34 1⁄2 förm., hvaraf 11 5⁄8 äro skatte, 11 1⁄8 krono, 11 3⁄4 frälse. Folkmängden år 1840 var 604, på 110 hushåll, år 1848: 590. — Socknens förnämsta väg kommer från Rasbo, och går norr ut förbi kyrkan, som ligger 2 1⁄8 mil nordost från Upsala.

Resbo kil nämnes 1314, såsom hörande till Resbohundæri, kallas ock Killungasoken 1316, kanske efter gården Kylinge; socknen är nu annex till Rasbo; af kaplaner förekommer en från 1502. Kyrkan är gammal, af gråsten; i kyrkomuren finnes en runsten.

Gårdar: Edby, s., nära kyrkan, 1 mantal frälse säteri, har tillhört slägterna Skytte, Planting o. 1740, sednare Tigerhjelm o. 1825, v. Küsel, Nordenstolpe 1849, som dertill eger 1 m. — Årby, v. äfven nära kyrkan, 3 m. frälse säteri, har tillhört slägterna Schildt, v. Post o. 1740, hörde 1849, jemte 6 1⁄2 m., under Wattholma bruk. — Kaplanen besitter 1⁄2 m. i Tibble, ö. nära kyrkan. — Under Österby bruk lyda 8 11⁄20 m. af åtskilligt slag, och ränta af 7⁄20. — Skallby jerngrufva i norr har åtminstone i slutet af 1600-talet varit bearbetad.

XII. Olands Härad, och dermed sammanhängande särskildta tingslager, Film och Dannemora, samt Löfsta, utgöra tillsammans ett fögderi, omfattande nära en fjerdedel af länets hela vidd; och beläget mellan Rasbo, Norunda och Örbyhus härader i vester, Bottniska hafvet i norr, och Stockholms [ 180 ]län i öster. Hit höra elfva socknar, hvaraf de sex sydligaste, som utgöra det egentliga Olands härad, och räknas till Olands och Frösåkers prosteri, ligga hufvudsakligen kring Olands-ån och flera dess tillflöden, således på den stora landtryggens östra sluttning, och bestå af omvexlande slättbygder, och mera eller mindre bergländig och kärrig skogsmark. De fem nordliga socknarne, som höra till Örbyhus prosteri, ligga dels på landthöjdens, här i mineraliskt hänseende rika, rygg eller dess sydliga sluttning utmed Fyris-ån, dels och mest på den norra sluttningen till Bottniska hafvet. De innehålla, utom länets egentliga bergslag å kärrländig skogsmark, andra vidsträcktare skogiga och sidländta trakter, omvexlande med oftast inskränkta slättbygder.

70. Stafby socken, kring Olands-åns källor, mellan Rasbo i sydvest, Kil i vester, Alunda i nordost, Tuna i öster; upptager 0,54 qv. mil land, 0,005 vatten. Nämda å bildas nemligen här af tvenne grenar, en sydlig från Ofvansjön i Rasbo, och Lydingesjön, samt en nordlig från Alunda; efter bådas förening är vattendragets rigtning nordostlig till södra delen af sist anförda socken. Kring vattnen, särdeles de södra, är något sidländt bygd, derutomkring en kullig slätt, ytterst åt gränserna mera bergländig skogsmark, såsom åt nordvest, der kronoparken Ramhultet ligger. Jordmånen är omvexlande lera, svartmylla och mojord. Åkerbruk är hufvudnäringen, hvarjemte idkas något skogsbruk för Wattholma och Österby jernverk. Hemmantalet är 44 1⁄4 oförm., 39 1⁄2 förm., hvaraf 3 1⁄4 skatte, 8 3⁄4 krono, 27 1⁄2 frälse. Folkmängden år 1840 var 842, på 164 hushåll, år 1848: 874. — Nordöstra Roslagsvägen från Upsala går härigenom, mellan Rasbo och Alunda, förbi kyrkan, som ligger o. 3 mil från nämda stad. En annan väg utgår från denna, åt öster till Tuna.

Stabby förekommer 1314 såsom hörande till provincia Oland af Tiundia. Socknen är nu annex till Tuna. Kyrkan är af gråsten, gammal, men från olika tider. En runsten skall finnas i kyrkomuren.

[ 181 ]Gårdar: Husby, ö. nära kyrkan, 2 mantal frälse säteri, har tillhört slägterna Tott, Gyllenklou o. 1740, Durietz 1772, frih. Rudbeck 1829 och 1849, då dertill hörde 5 m. — Grenome, s., 3 m. frälse, har tillhört slägterna Gyllenklou 1655, Silfverstedt, Lagerkrona o. 1740, Brauner 1772, Silfverstolpe 1825 och 1849, jemte underlydande 4 3⁄8 m. — Lydinge, s., 2 m. frälse säteri, med Ormeryd, skall vara gammalt Flemminge-gods, innehades 1741 af frih. Stromberg, genom gifte med en Flemming, kom på 1750-talet åter till denna slägt, beboddes nyligen af framl. exc. gr. Claes Flemming, eges från 1831 af frih. Tamm till Österby, och bebos af en dess son. Underlydande äro inom socknen 1⁄2 m. frälse, 1⁄2 skatte, i kringliggande orter 10 1⁄2 m. af åtskilligt slag, utom frälseräntor af tillsammans 3 1⁄2 mantal. — Jönninge, n. o., 1 m. krono, kaptensboställe. — Under Österby bruk lyda 3⁄4 m. skatte, 1 m. rusthåll Åby, med qvarn och såg. — Grenhem, Younge och många andra gårdar nämnas 1316; äfven Lødunge, men såsom hörande till Tuna socken.

71. Tuna socken, söder ut från Olands-åns högra strand, mellan Stafby i vester, Alunda i norr, Faringe och Almunge af Stockholms län i öster och söder, omfattar 0,483 qv. mil land, 0,010 vatten. Ån går här i en båge kring norra gränsen, genom Tåsjön till Stamsjön; den förra upptar från söder Mysingesjöns vatten, den sednare Wikens eller Rycklinge-sjöns vid östra gränsen. Vid alla dessa vattendrag finnes mera eller mindre vidsträckt slättbygd, med kullar, här och der sidländt; det inre landet är mera bergländig och kärrig skogsmark, tills söder ut åter en bättre bebygd trakt förekommer. Jordmånen är omvexlande lera, svartmylla och mojord, näringarne desamma som i Stafby. Hemmantalet är 60 1⁄2 oförm., 53 7⁄8 förm., hvaraf 23 1⁄8 skatte, 6 krono, 24 3⁄4 frälse. Folkmängden år 1840 var 1054, på 211 hushåll, år 1848: 1068. — En väg från Stafby öster ut går förbi Edinge gästgifvaregård i södra bygden, 3 1⁄4 mil från Upsala; en annan från Alunda går genom norra trakten, äfven öster ut, men med en böjning åt söder, förbi kyrkan, som ligger 3 1⁄2 mil från nämda stad, och till herrgårdarne vid de östra sjöarne.

[ 182 ]Tuna nämnes 1291, och 1314 såsom hörande till Oland; det utgör nu med Stafby ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen. Några kyrkoherdar förekomma från 1300-talet, kaplaner från 1580. Kyrkan, bygd af gråsten, räknas att vara en bland de äldsta i stiftet, har en grafsten med det visserligen osäkra årtalet 1128, och förvarar flera dyrbarheter från medeltiden. Socknens skola är grundad 1752 af frälsefogden Hylting på Lydinge. — Runstenar skola förekomma vid kyrkan, och vid Krogsta i norr.

Gårdar: Prestgården, vid kyrkan, 2 mantal krono; kaplanen besitter 3⁄4 m. i Bärsta, n. — Hesselby, ö. vid Stamsjön, 2 1⁄2 m., har tillhört slägten Flemming, frih. Stromberg 1741, gr. Taube 1825 och 1849, med tillydande inom socknen 13 1⁄2 m. samt Ösby qvarn. — Borrlöfsta (eller Brolöfsta, Borlesta, Bålsta), ö. vid Wiksjön, 1 1⁄2 m. frälse säteri, förekommer 1592 såsom adligt gods, har tillhört slägten Flemming, prof. O. Rudbeck d. y. († 1740) och hans arfvingar, frih. Raab 1825 och 1849. — Edinge, s., betydlig by, hvarifrån den för styrelsen misshaglige bondetalemannen vid 1660 års riksdag, Per Erikson, var; kanske densamme, som följande åren mycket öfverklagades af den ock på sin tid ryktbare prosten Sparrman. Tre mantal frälse af Edinge lyda nu under Lydinge i Stafby. Heesliby, Børlasta, Edungi o. a. namn förekomma 1316 och tidigare.

72. Alunda socken, vid Olands-åns venstra strand, mellan Stafby, Tuna och Faringe i söder, Ekeby och Skefthammar i öster och nordost, Morkarla i nordvest, Rasbo Kil i vester, upptager 1,115 qv. mil land, 0,012 vatten. Olands-ån bildar här, under fortsatt östligt lopp, genom Tå- och Stamsjöarne samt Ginningens norra hörn, mestadels sydlig gräns, slutligen östlig, tills den går norr ut till Ekeby socken; mellan de två förstnämda sjöarne mottager den ett flergrenigt nordligt tillopp från Morkarla. Längst i nordost stöter Mörtsjön härintill, med utlopp till Ekeby. Kring dessa vattendrag, och vid hela gränsen mot Ekeby, är en vidlyftig och temligen tätt bebodd slättbygd, dock med vidsträckta kullar, och här och der sidländt. I norr vidtager en mera bergländig eller kärrig [ 183 ]skogsmark, äfvensom längst i vester, å häradsallmänningen, hvarifrån en af Olands-åns käll-armar går ned till Stafby. Rådande jordmån är dels sandblandad lera, dels mojord; jemte åkerbruk såsom hufvudnäring, idkas skogsbruk och körslor för jernbruken i de nordligare socknarne, samt bergsbruk, dock inskränkt till grufrörelse af föga betydenhet. Hemmantalet är ansenligt, 148 1⁄4 oförm., 144 1⁄2 förm., hvaraf 51 1⁄2 skatte, 32 1⁄2 krono, 60 1⁄2 frälse, allt fördeladt på 4 åttingar, Löddby, Löfsta, Lång och Garbo. Det mesta utgöres af byar, eller af smärre hemman, och blott få större gårdar finnas här. Enligt 1847 års taxeringslängd disponeras 14 1⁄2 mantal af Upsala akademi; 17 1⁄8 mantal frälse, 1 skatte, jemte räntor af 21 1⁄8, lyda under Österby bruk. Folkmängden år 1840 var 2613, fördelade på 480 hushåll, år 1848: 2544. — Nordöstra landsvägen till Roslagen går härigenom, från Stafby till Skefthammar, förbi kyrkan, som ligger 3 1⁄2 mil från Upsala, och Haberga gästgifvaregård, 1⁄4 mil nordligare. Vid kyrkan utgår en väg till Morkarla, och från denna långt i norr en annan öster ut till landsvägen; flera mindre vägar gå till Tuna, Ekeby o. s. v. Vid Haberga är häradets tingställe.

Adhelunda nämnes 1291, och 1314 såsom hörande till Oland, och tillika såsom prebende till domkapitlet, hvarvid det synes hafva förblifvit hela medeltiden igenom; för öfrigt förekommer en kyrkoherdes namn redan 1264. Från reformationen utgör socknen, tillika med Morkarla, ett eget pastorat, och räknas nu till de regala af 1:sta klassen; från 1788 har det varit ett personelt prebende för professorer i Upsala, först E. M. Fant, derpå J. Svanberg. Komministrar nämnas från 1593. Kyrkan är till en del mycket gammal, men ombygd under åren 1780—87, och uppkallad efter prins Gustaf Adolf; den är temligen stor, och försedd med högt torn; flera dyrbarheter från äldre sekler förvaras här, äfvensom runstenar finnas vid kyrkan, några äfven i nejden.

Gårdar m. m.: Prestgården, vid kyrkan, 2 1⁄2 mantal krono; kaplanen besitter 1⁄2 m. i Malma, n. — Kydingeholm, s.o. vid [ 184 ]Stamsjön, 2 1⁄2 m. frälse säteri, har tillhört slägterna Wernstedt och Sack på 1600-talet^[34], sednare en Rotenburg († 1697), prof. O. Rudbeck d. y.; o. 1820 slägten Ulfsparre; 1847, jemte tillydande 4 m., Åkersten. — Haberga gästgifvaregård, n. o., 1 1⁄3 m. — Lunda qvarn, n., lyder under Österby. — Hammarins eller Helsinge gruffält, n., har tidtals varit bearbetadt, och är det nu för Kilaforss jernverk i Gefleborgs län. — Kingi, Hadabergha och en stor mängd andra gårdsnamn förekomma 1312 och 1316.

73. Morkarla socken, mellan Alunda i sydost, Rasbo Kil i sydvest, Tensta och Dannemora i vester, Film i nordvest, Walö af Stockholms län och Skefthammar i nordost, omfattar 0,719 qv. mil land, 0,026 vatten. Den är en af dem som ligga på sjelfva ryggen af landthöjden, och utan att just hafva någon betydlig höjd öfver hafvet, gifva upphof åt vatten, som gå ut åt olika håll; den utgöres ock mestadels af kärrig, här och der bergländig skogsmark. Bästa bygden är kring det vattendrag, som går söder ut till Alunda, och vidare till Olands-ån; i nordlig rigtning går en af Fyris-åns grenar, från Rasbo Kil, genom Rasten och Slagsmyran, skogssjöar i vester å Dannemora grufvas södra allmänning; nordligast ligger Österby Stordamm med Lillsjön och andra sjöar och kärr; östligast slutligen går ett litet vattendrag till Gimo i Skefthammar. Rådande jordmån är mojord, här och der sandblandad lera. Näringar äro desamma som i Alunda, men skogsbruket, med dertill hörande binäringar, intager här större utrymme, åkerbruket deremot mindre. Hemmantalet är 26 oförm., 25 förm., hvaraf 2 3⁄8 skatte, 3 krono, 19 5⁄8 frälse, allt i byalag, eller smärre gårdar; under Österby lyda nära 14 mantal frälse, en såg, och räntor af öfver 5 m. Folkmängden år 1840 var 932, på 179 hushåll, år 1848: 961. — En väg från Alunda till Film går åt nordvest, förbi Söderby gästgifvaregård, 5 mil från Upsala; något vester ut derifrån ligger kyrkan.

[ 185 ]Olandamoro förekommer 1314 såsom hörande till Oland. Nu är det annex till Alunda. Kyrkan är gammal, af gråsten, till en del af stora block, men åtskilliga gånger reparerad, ej minst på bekostnad af Österby bruks egare. — Runstenar förekomma vid Norrby i norr. Många gårdar nämnas år 1312.

Stenringsgrufvan bearbetas för jernmalm sedan några år; äfvensom Transätra eller Ramhällsgrufvan, för Österby bruks enskildta räkning.

74. Ekeby socken, längst i öster af länet, vid och omkring Olands-ån, mellan Alunda i vester, Skefthammar i nordvest, Hökhufvud, Harg och Bladåker, alla tre af Stockholms län, i norr, öster och söder; upptager 0,6 qv. mil land, 0,044 vatten. Nämda å går här från sjön Ginningen först vid södra gränsen öster ut, derpå åt norr, utefter den vestra, och slutligen midt igenom socknen, samt mottager sist Mörtsjöns vatten från vester. Hvad som ligger på åns venstra strand, är mestadels kullig slättbygd, blott åt norr något mera bergländig och kärrig; högra stranden är ock, närmast ån, jemn, här och der sidländt, men längre bort vidtager bergländig skogmark. Östligast hör hit den norra hälften af sjön Wellen. Hela trakten öster om ån kallas Ekeby åtting, och har inpå 1700-talet hört till Stockholms län. — Ortens rådande jordmån är dels lera, dels svartmylla, dels mojord. Af näringar är åkerbruk den förnämsta, men derjemte idkas skogsbruk, mest för Gimo jernverk i Skefthammar. Hemmantalet är 52 oförm., 49 3⁄4 förm., hvaraf 31 skatte, 3 1⁄2 krono, 15 1⁄4 frälse; inemot 8 lydde 1847 under Gimo. Folkmängden år 1840 var 977, på 193 hushåll, år 1848: 1116. — Två vägar från Alunda komma hit in; den ena går åt nordost och norr till Skefthammar, den andra sydligare går blott öfver ån, och möter en väg, som följer dess högra strand mellan Bladåker och Hökhufvud. Kyrkan ligger på vestra stranden, nära den först omtalade vägen, 4 1⁄2 mil från Upsala.

Ekiby förekommer 1314 såsom hörande till Oland; det utgör nu, med Bladåker utom länet, ett konsistorielt pastorat, [ 186 ]af 3:dje klassen. En kyrkoherde nämnes 1304; kaplaner från 1593. Kyrkan är gammal, af gråsten, reparerad 1840. En mängd gårdar nämnas år 1312.

Gårdar: Prestgården, vid kyrkan, 1 mantal krono; Kaplansbol 1⁄2 m. i Rista. — Tånga, vid högra stranden, nästan midt emot kyrkan, 1 m. frälse säteri ladugård, har med flera andra hemman varit bland de gods, som skiftades mellan slägterna Roos och Sture på 1500-talet, har sedermera tillhört slägten Bjelke, lyder sedan 1733 under Gimo. — Charlottendal, n. vid samma strand, bebygd lägenhet under Gimo.

75. Skefthammars socken, på Olands-åns venstra strand, mellan Ekeby i sydost, Alunda i sydvest, Morkarla i vester och nordvest, Hökhufvud i norr och öster, upptager 0,34 qv. mil land, 0,015 vatten. Ån har äfven här nordligt lopp, och mottager från vester ett vattendrag, som från olika håll samlas till Gimo bruksdamm. Ådalen är jemn, här och der sidländt, det öfriga mestadels bergkullig skogsmark. Rådande jordmån är dels svag lera, dels mojord; näringar äro åkerbruk, bergs- och skogsbruk. Hemmantalet är 26 1⁄2 oförm., 25 förm., hvaraf 3 3⁄8 skatte, 3 3⁄8 krono, 18 1⁄4 frälse; dertill kommer Gimo bruk, hvarunder 18 af mantalen hörde år 1847. Folkmängden år 1840 var 588, på 114 hushåll, år 1848: 658; år 1847 räknades 297 vid Gimo. — Den nordöstra Roslagsvägen går igenom socknen, från Alunda till Hökhufvud, förbi kyrkan, som ligger 5 mil från Upsala, och nära det något nordligare bruket. Från kyrkan utgår en väg åt öster öfver ån; sydligare kommer en från Ekeby; vid kyrkobyn är en bytesplats för skärgårds- och landtmannavaror, af hvilka de förra hitkomma på båtar uppför ån.

Skæpthamar förekommer 1298, och 1314 såsom hörande till Oland; nu är det annex till Hökhufvuds socken utom länet. Kyrkan är gammal, af gråsten, reparerad 1841. — En runsten finnes på Gimo bruks egor.

Gård: Gimo, n. vid Gimodamms utlopp, 2 mantal frälse säteri, 3 m. rå och rör, utom 13 andra underlydande i denna socken, 28 19⁄28 i [ 187 ]Hökhufvud, jemte frälseräntor af 15 1⁄8, m. m.; masugn, för malm från Dannemora; stångjernsbruk med 2 härdar, 375 skeppund privilegieradt, men oinskränkt rekognitionssmide, och 1500 skeppund medeltillverkning, af eget tackjern, samt med utskeppning på Stockholm, öfver egen lastplats Husbacka i Börstils socken af Stockholms län; vidare qvarn m. m.; är ett af länets största gods. Bruket anlades 1615 af Hans Iwarson för kronans räkning, köptes 1643 af L. de Geer, tillhörde hans slägt till sednare hälften af 1700-talet, o. 1770 Lefebure, sednast och ännu 1849 slägten Reutersköld. Här finnes åbyggnad af sten, trädgård o. s. v. Verkets och gårdens taxeringsvärde år 1847 var 279,589 R:dr.

76. Dannemora socken, kring en del af Fyris-åns öfra lopp, mellan Morkarla i sydost, Tensta i söder, Wendel i vester, Tegelsmora i nordvest, Film i nordost, omfattar 0,523 qv. mil land, 0,051 vatten. Af nämda vattendrag höra hit södra delen af Dannemora Grufsjö, och större delen af Dannemorasjön, båda med rigtning åt sydsydvest, samt åtskilliga tillflöden till den sednare, det största från Harviksdammen i öster. Mellersta bygden vester om sjöarne är den jemnaste och bästa, något sidländt vid vattnen; gränstrakterna åt vester, norr och öster äro mestadels bergländig eller kärrig skogsmark. Vid Grufsjöns östra sida, på gränsen till Film, i en låg bergås, är det ryktbara gruffältet, som ger orten sin förnämsta näringskälla. För öfrigt idkas, i sammanhang med grufrörelsen, dels skogsbruk, dels åkerbruk, å svag sandblandad lerjord, svartmylla och mojord. Hemmantalet är 27 3⁄4 oförm., 26 3⁄8 förm., hvaraf 8 1⁄4 skatte, 3 7⁄8 krono, 14 1⁄4 frälse; 3 mantal lyda under gr. De Geers egendomar, 7 1⁄4 jemte Harviks qvarn och frälseräntor af 5 m. under Österby, 1 1⁄8 m. under grufbolaget. Folkmängden år 1840 var 1057, på 204 hushåll, år 1848: 1046. — Landsvägen från Upsala går på Dannemorasjöns östra sida åt norr, förbi Andersby gästgifvaregård, 3 3⁄4 mil från Upsala, och vänder sig slutligen åt nordost till Film; en gren går dels till grufvorna, belägna 4 1⁄4 mil från nämda stad, dels mellan sjöarne åt vester, derpå åt söder till kyrkan, som ligger vid [ 188 ]Dannemorasjöns västra strand, 4 3⁄4 mil från Upsala, slutligen åt vester till Wendel.

Danamoru nämnes 1314 såsom hörande till prov. Norundh af Tiunda; det utgör nu för sig ett konsistorielt pastorat af 3:dje klassen. Af kyrkoherdar förekommer en från 1400-talet. Kyrkan är gammal, af gråsten, med måladt hvalf.

Gårdar och verk: Dannemora gruffält, n. o., till stor del inom Film, kan räknas för det förnämsta jernmalmsfält i Sverige, men torde knappt vara bland de äldsta; de säkra underrättelserna derom gå blott tillbaka till 1400-talet, då ett silfverberg i Film nämnes, hvaraf erkebiskop Jakob Ulfsson lät tilldela sig en del, af Sten Sture d. ä. Ännu 1579 synes försöken på nämnda metall hafva fortfarit, emedan K. Johan III då förehade en anläggning till verkstad för dess tillgodogörande. Emellertid var arbetet för jernmalm längesedan börjadt; år 1532 erhöll riksrådet E. Flemming och några Tyskar, Piper, Holst m. fl., tillstånd att bearbeta Dannemora jernverk; de ådrogo sig K. Gustafs missnöje, i det de utskickade först malmen, därpå tackjernet till Tyskland, hvilket snart blev uttryckligen förbudet. Konungen tog saken i sin egen hand, inkallade Tyska arbetare, höll öfver dem allvarlig uppsikt, och befordrade Osmundssmidets utbytande mot stångjernssmide. Hvad under honom begynt, synes föga ha gått framåt, om ej tillbaka, under hans söner; ännu 1613 tillverkades vid bruken häromkring, Österby, Gimo och Löfsta, blott 3 till 400 skeppund stångjern. År 1627 kommo dessa bruk genom arrende till Welam Giliusson och Louis de Geer, 1633 till den sednare ensam, och 1643 köptes de af honom, i avräkning på fordringar af kronan. Från denna tid kom nytt lif i hela rörelsen vid grufvor och bruk, genom inkallade Walloner, hvilkas ättlingar ännu finnas qvar dels i denna näring, dels i andra af olika slag. Gruffältets äldsta fördelning mellan ortens alla särskildta bruk lär vara af general-bergs-amtet (sednare bergs-kollegiet) uppgjord 1640, men har undergått många förändringar, likasom besittningsrätten till bruken. År 1740 skiljdes mellan "enskildta grufvor", tillhöriga de ovan nämnda tre verken, då ännu alla i De Geerska släktens händer, och "compagnie-grufvor", tillhöriga de öfriga. Nu tillhör alltsammans ett bolag af egarne till Löfsta m. m., [ 189 ]Österby, Gimo, Elfkarlö, Söderforss och Wattholma inom detta län; till Schebo, Rånäs, Forssmark och Harg inom Stockholms, samt till Gysinge i Gefleborgs län. Af de grufvor, som nu bearbetas, äro de flesta upptagna på 1600-talet, ej få i det följande seklet, en och annan 1576, några i nyaste tider, till en del utom det gamla fältet, såsom vid prestgården, och vid Persbro. Det gamla fältet indelas i norra, mellersta och södra fälten, af hvilka det mellersta, hufvudsakligen inom Films socken, nu mest bearbetas^[35]. Deras samtliga vidd och mäktighet, äfvensom produktionens belopp, kostnaderna dervid, och i allmänhet hela verkets ekonomi är förut till det hufvudsakliga angifven, äfvensom vi nämnt, att alla byggnader och öfriga anstalter utmärka sig lika mycket genom tillämpning af vettenskapens framsteg, som genom ospard kostnad. Bland äldre anläggningar må nämnas de som gått ut på grufvornas befriande från vatten, särdeles med afseende på faran från den närbelägna sjön, en fara, som blifvit framkallad genom det mellanliggande naturligen säkra lerlagrets nedtyngande med påfördt varp: vid slutet af 1600-talet uppsattes en konstgång från ett vattenfall på 2523 alnars afstånd; år 1727 en ”eld- och luft-machin” vid norra fältet, af M. Triewald; år 1757 började man uttappa grufsjön, medelst hela vattendragets upprensning ända ned till Wattholma, men vann med stora kostnader blott 4 fots sänkning i vattenhöjden; år [ 190 ]1781 börjades anläggning af en dyrbar stendamm vid mellanfältet; 1805 användes här den första ångmachin i Sverige af det då nyligen i England uppfunna slaget, och uppsatt af den dertill inkallade S. Owen; från 1790-talet slutligen äro vid de olika fälten fortsatta damm- och konstbyggnader tillkomna, till ett sammanlagdt kostnadsbelopp af en half million riksdaler på 50 år, till en del äfven med begagnande af äldre grufschackter. Verket har särskildt läkare. — Prestgården, vid kyrkan, 7⁄8 mantal krono. — Andersby gästgifvaregård, s. o., 1 m.

77. Films socken, med Österby bruk, ligger kring Fyris-åns öfversta iopp, mellan Morkarla i sydost, Dannemora i sydvest, Tegelsmora i vester, Löfsta i norr, Forssmark och Walö i öster, samt upptager 1,049 qv. mil land, 0,068 vatten. Biasjön, hvilkens vattendrag kommer från en bergdal i nordost, har sitt utlopp i Filmsjön, som ock mottager Slagsmyrans och Österby dammars förenade vatten, af hvilka åter den s. k. Stordammen med Lillsjön och Kjabbomåssen bildar en sammanhängande, i sednaste åren genom uppdämning utvidgad sjö, ej utan förbindelse med Olands-åns tillflöden i öster. Filmsjön utfaller i Dannemora Grufsjö, likasom andra mindre från nordvest. Åt nordost går Älgsjön ut till Forssmarks socken, åt nordost och norr Äng-, Wika- och Finn-sjöarne till Löfsta. Socknen är nemligen en af dem som ligga på sjelfva landthöjden, och sända vattendrag åt olika håll; den är emellertid, likasom de andra i samma läge, ej särdeles högländt och bergaktig, mest åt öster, i allmänhet en sank och stenbunden skogsmark, med ringa åkerjord å svag lera eller sand. Inom vestra gränsen ligga Dannemora grufvors norra allmänning. Näringar äro åkerbruk, skogs- och bergsbruk, det sistnämda dels vid Österby stora jernverk, dels ock grufrörelse, i det som nämdt är, norra hälften af Dannemora stora gruffält sträcker sig hit inåt, och dessutom andra spridda grufvor inom socknen mera eller mindre jemnt bearbetas. Hemmantalet är 33 oförm., 32 1⁄2 förm., hvaraf 1⁄2 skatte, 3 1⁄2 krono, 28 1⁄2 frälse; 22 1⁄4 mantal lyda under Österby bruk, 1 1⁄8 under Dannemora grufbolag. Folkmängden år 1840 [ 191 ]var 2196, på 414 hushåll, år 1848: 2305; år 1847 räknades 613 vid Österby. — Landsvägen från Upsala går från Dannemora socken åt nordost till bruket, 4 1⁄2 mil Från Upsala, derpå mera i nordlig rigtning till Walö, genom Söder-Bro gästgivaregård, 1⁄2 mil nordligare. Vid Österby möter en väg från Morkarla; nordligare utgår en åt vester till kyrkan, som ligger vid Filmsjöns vestra strand, 5 mil från Upsala; ännu längre i norr går en annan väg till Löfsta. Vid Österby är tingställe för Film och Dannemora tingslag.

Fylm förekommer 1314, såsom hörande till Norundh. Det utgör nu ett konsistorielt pastorat af 3:dje klassen. Kyrkoherdar äro kända från 1556; vid Österby finnes särskildt brukskyrka från 1735, och predikant från 1727, tillika skolmästare. Sockenkyrkan är gammal, af gråsten, men tillbygd af tegel under 1700-talet, på Österby bruksegares bekostnad. — Af fornminnen omtalas stensättningar vid Gamla Österby, lemningar efter ett förment konungasäte vid Filmsjön, och likaledes vid socknens prestgård efter någon slags befästning.

Gårdar och verk: Österby, s., vid Stordammens vestra ända, kring Opp-, Herrgårds- och Nedra dammarne, 1 1⁄4 mantal frälse säteri, 6 1⁄2 frälse af åtskilligt slag (Hofgården, Kabboda eller Käbbo, Ladugården, Gamla Österby, Aspeboda och Tyskboda); masugn, hvartill malmen hemtas från egna brytningar vid Dannemora, och från andra spridda grufvor; stångjernsbruk med 4 härdar, 2 hamrar, 1500 skeppund privilegieradt, men dessutom oinskränkt rekognitionssmide, och 2600 skeppund medeltillverkning, för 1848 särskildt 2869; stålugn, med p. m. 2 till 300 skeppund manufaktur-tillverkning, för 1848 särskildt 402 skeppund; utskeppning på Stockholm öfver egen lastplats Kallerö i Börstils socken af Stockholms län; vidare, på stället, en husbehofs- och 2 skattlagda qvarnar, tegelbruk, kalkugn, bränneri, tröskverk, m. m.; utgör med underlydande 14 1⁄2 mantal i denna socken, öfver 61 i andra kringliggande, samt 106 dagsverkstorp, och frälseräntor af nära 67 mantal, hvaraf 6 1⁄4 inom Film, länets näst största egendom^[36]. Österby gård [ 192 ]torde förekomma i handlingar från 1296 och 1335. Bruket skall vara anlagdt 1565 på kronans bekostnad för svafveltillverkning, hvartill kis erhölls från Dannemora grufvor; jerntillverkningen torde dock vara äldre, och blef snart den enda. Verket stod under åtskilliga personers nyttjande rätt eller inseende, hvaribland Hans Siversson, under hvars tid här 1613 funnos 4 hamrar och 4 hyttor. Åren 1627 [ 193 ]och 1643 kom det, på det vid grufvorna nämda sätt, i Louis de Geers besittning, som förbättrade byggnaderna, och ej mindre smidet genom inkallade Walloner. Hans slägt stadfästades i sin egande rätt 1687, och behöll bruket till 1750. Det köptes då af handelshuset Carlos och Grill; genom gifte med Grills dotter blef Peill delegare; efter hans enkas död köptes Österby af fru A. J. Grill till Söderforss, som åter dels sålde, dels skänkte hälften till numera frih. P. A. Tamm, hvilken derpå dels ärft, dels köpt den andra hälften. Under hans förvaltning först, och sedermera i hans ego, hafva både gods och verk blifvit förökade, oaktadt 2 härdars nedläggning 1806, och båda delarne äfven på alla sätt förbättrade, och medelst byggnader och anläggningar förskönade. Bruket liknar en välbygd småstad; dess dammbyggnader äro utmärkta. Herrgårdens åbyggnad är af sten, och innehåller äfven tafvelgalleri o. a.; kyrkan, och lilla huset med bibliothek, äro särskildta byggnader; utomkring finnas trädgård och park, den förra med en minnesvård öfver fru Grill. På stället finnes lankasterskola, värdshus m. m. Sjelfva Österby med dervarande verk och mantal under eget bruk voro år 1848 taxerade till 652,241 R:dr, hela egendomen till 1,018,762 R:dr; dess samtliga befolkning var 2241 personer på 388 hushåll, hvaraf 958 personer på 141 hushåll voro frälsebönder. — Prestgården, vid kyrkan, 1 mantal krono. — Dannemora gruffält, se vid socknen af samma namn. Andra spridda grufvor, såsom Nya Korss- och Såg-grufvorna, Olof Pers å Elgsjö egor, Kalkbergs i samma trakt, Gräsbo och Andersbo vid norra gränsen, hafva tid efter annan varit bearbetade, dels af Dannemora grufbolag, dels för Österby bruks enskildta räkning.

78. Tegelsmora socken, kring Wendels-åns ursprung, mellan Dannemora i sydost, Film i öster, Löfsta i norr, Tierp i vester, Wendel i sydvest, upptager 0,975 qv. mil land, 0,050 vatten, allt på landthöjdens rygg, med lutning åt flera sidor: Wendels-ån går söder ut genom mellersta landet, bildar Tegelsmorasjön, som från vester mottager tillopp af Gård- eller Tobo-sjöarne, och utfaller i Wendelsjön, hvaraf norra delen hör hit, der socknen skjuter spetsigt ned mellan Wendel och [ 194 ]Dannemora. I öster och nordost ligga Ängsjöarne och Fälaren, med hvar sitt utlopp åt öster till Film och Löfsta, men båda hörande till Löfsta- eller Forssmarks-åns vattendrag. I nordvest är sjön Strömarn, med nordligt utlopp till Löfsta. Alla dessa vatten stå med hvarandra i förbindelse genom de mellanliggande träsken, Råck- och Stor-måssarne, Floran m. fl., som upptaga nästan hela det inre landet, särdeles åt öster. Bästa bygden, en kullig slätt, är kring Wendels-ån; gränstrakterna äro mestadels bergländiga, men föga höga skogsmarker. I sydost ligger Dannemora grufbolags vestra allmänning. Jordmånen är svag lera och mojord; näringar äro åkerbruk, skogs- och bergsbruk, det sistnämda inskränkt till tackjernsblåsning; socknen kan räknas till de minst bebygda i länet. Hemmantalet är 49 1⁄4 utan förmedling, hvaraf 10 skatte, 1 3⁄4 krono, 37 1⁄2 frälse; dertill kommer Tobo masugn, som med o. 13 mantal tillhör gr. De Geer till Löfsta. Folkmängden år 1840 var 1156, på 212 hushåll, år 1848: 1131; år 1847 räknades 221 vid Tobo. — En väg från Upsala går här från Wendel norr ut till Tobo, derpå åt öster till kyrkan, belägen 5 mil från nämda stad, slutligen till Löfsta, dels åt nordost, förbi Ulfsbo gästgifvaregård, 6 1⁄4 mil, dels åt norr, förbi Esarby gästgifvaregård, 5 3⁄4 mil från Upsala. Vid kyrkan möta östligare vägar från Wendel och Dannemora.

Tighlismoro förekommer 1282, och 1314, såsom hörande till Norundh; det utgör nu för sig ett patronelt pastorat af 3:dje klassen, hvartill Leufsta bruks egare har kallelserätt. En kyrkoherde är känd från 1282, de öfriga från och med 1500-talet, kaplaner från 1652. Kyrkan är gammal, af gråsten, reparerad 1835.

Gårdar och verk: Tobo, v., 1 mantal skatte, 2 23⁄28 frälse; masugn; qvarn, väderqvarn, såg, tegelbruk, kalkugn; tillhör Leufsta bruk, hvarifrån masugnen är flyttad hit år 1676; jordbruket är utarrenderadt; underlydande äro 9 29⁄30 mantal frälse, 3 torp, och skattefrälseräntor af 18 173⁄420 mantal. Hela egendomens befolkning år 1849 var 854 personer. — Prestgården, vid kyrkan, 1 m. kr.; kaplanen besitter 1 m. i Götby, n. o.

[ 195 ]79. Öster-Löfsta socken, med Leufsta bruk, ligger kring Strömarns och Löfsta- eller Forssmarks-åns vattendrag, mellan Film och Tegelsmora i söder, Tolfta och Wessland i vester, Wesslands- eller Löfsta-fjärden i nordvest, Hållnäs i nordost, Forssmark i öster; den omfattar 2,284 qv. mil land, 0,015 vatten, och är således en bland de största i länet. Forssmarks-ån utgår från Finnsjön i sydost, hvilken upptager Fälarens vatten från vester, bildar under nordligt lopp, men under flera bugter, Lillvass-, Åkerby- och Ensjöarne, samt Leufsta bruksdamm, vänder sig åt öster till Skälsjön, som mottager Tannsjön från söder, och går vidare inåt Hållnäs socken. Strömarns å går genom vestra delen, hufvudsakligen blott åt norr, bildar endast dammar vid Hilleboda och Åkerby, samt utfaller i Wesslands- eller Löfsta-fjärden, som har sidländta stränder, och är uppfylld af små öar. Hela landet är mest kärrig och något bergländig skogsmark, utan betydliga slättbygder, med undantag af Strömarns dalgång. Rådande jordmån är dels svag lera, dels och mest mojord. Åkerbruk, skogs- och bergsbruk idkas jemte och i sammanhang med hvarandra; socknen innesluter, utom några grufvor af ringa vigt, Sveriges största jernverk. Äfven gifver läget intill hafvet tillfälle till fiske och sjöfart. Hemmantalet är 76 11⁄12 oförm., 75 11⁄12 förm., hvaraf 21 1⁄4 skatte, 2 1⁄2 krono, 52 1⁄6 frälse; o. 38 mantal höra under Leufsta, Åkerby och Hilleboda jernverk, alla tillhöriga gr. De Geer. Folkmängden år 1840 var 3437, på 669 hushåll, år 1848: 3810; år 1847 räknades 1058 vid Leufsta, 103 vid Hilleboda, 94 vid Åkerby. Leufsta bruk har egen kyrka, predikant, och läkare.

En väg från Upsala öfver Tegelsmora går åt nordost till ofta nämda bruk, beläget 7 mil från Upsala, derpå åt nordvest till kyrkan, 7 1⁄4 mil från nämda stad, vid Strömarns å; der möter en annan sydlig väg från Tegelsmora, och fortgår norr ut till Skärplinge gästgifvaregård och tingställe, 1⁄4 mil från kyrkan, och derpå dels åt vester, dels åt nordvest utmed hafvet, till Wesslands socken. Vid Leufsta tillstöter en annan väg från Upsala öfver Film, förbi Håkansbo gästgifvaregård, 6 1⁄2 mil [ 196 ]från denna stad, och andra från Forssmark Hållnäs; äfven från Skärplinge utgår en väg till Hållnäs.

Løsta förekommer 1314 såsom hörande till Rodhin af Tiundia, och torde äfven varit hvad som flera gånger kallas Scarpaløsta; det utgör nu ett patronelt pastorat af 2:dra klassen, hvartill Leufsta bruks egare har kallelserätt. En kyrkoherde nämnes 1290, kaplaner från 1593. Sockenkyrkan, ursprungligen gammal, härjad av Ryssarne 1719, återställd på bruksegarens bekostnad, och sednare reparerad 1842 på församlingens, är bygd af tegel, och har tvenne grafchor, med minnesvårdar, den ena öfver landshöfding Carl de Geer († 1730), den andra öfver en direktör vid Leufsta bruk, Svebilius († 1735). Brukskyrkan är bygd 1727 af nämde landshöfding; bruket begagnar socknens kyrkogård.

Gårdar och verk: Löfsta, eller vanligare Leufsta, s. o., 2 mantal frälse säteri (Skärsäter), 1 1⁄2 rå och rör, 1 17⁄24 frälse, 5⁄8 skatte, under olika namn; stångjernsbruk med 6 härdar och 3 hamrar, som tillsammans med 2 härdar vid Carlholm i Wesslands socken, hafva 2000 skeppund privilegieradt, men dessutom oinskränkt rekognitionssmide, och ensamma för sig 4300 skeppund årlig medeltillverkning, af eget tackjern från Tobo, Wesslands och Utansjö masugnar (den sistnämda i Wester-Norrlands län), samt med utskeppning på Stockholm öfver egen lastplats Ängskär i Hållnäs; vidare på stället 2 qvarnar, såg, kalkugn, allt på Skärsäters egor; räknas, med en stor mängd underlydande egendom af alla slag — hvaribland inom socknen 2 2⁄3 mantal rå och rör, 17 1⁄2 frälse, 1271⁄1320 skatte, utom en del nedanstående — för länets, om ej rikets, betydligaste gods, och utgör, med flera andra under samma ego, ett fideikommiss^[37]. Bruket skall vara anlagt 1566, eller [ 197 ]sednast i början af 1600-talet, för kronans räkning, kom på samma sätt som Österby och Gimo, till Louis de Geer, och har stannat i [ 198 ]hans slägt; bland egarne må nämnas landsh. Carl, som återuppbygde bruket efter dess förhärjning af Ryssarne 1719; hans brorson Carl, [ 199 ]friherre 1773, hvilken gjorde särdeles mycket för Dannemora grufvors bestånd och vård, och äfven hade namn såsom vettenskapsman († 1778); samt nuvarande innehafvaren exc. gr. Carl de Geer, som betydligt utvidgat egendomen. Bruket är sedan 1719 bygdt som en liten stad. Härdarnes antal är tid efter annan minskadt, genom nedläggning eller förflyttning, såsom till Carlholm 1728, äfvensom en här förut befintlig masugn flyttades till Tobo 1676; men genom flerfaldiga förbättringar i smidet har dess både qvantitet och qvalitet vunnit; alla inrättningar äro i stor skala. Herrgården har betydlig åbyggnad af sten, bibliothek och andra samlingar, trädgård och park m. m. Leufsta gård och verk, jemte Tobo och Wesslands masugnar, voro 1847 taxerade till 797,207 R:dr^[38]. På stället finnas, utom prest och läkare, äfven apothekare, djurläkare, skolmästare o. s. v. — Hilleboda, s. vid Strömarns vattendrag, 1⁄2 mantal skatte, som med andra 3 1⁄8 brukas af arrendator; såg och qvarn; masugn för Strömsbergs och Ullforss bruk, anlagd 1638 af Lemmens, borgare i Stockholm; fordom har här äfven funnits hammare från samma tid, men den flyttades 1738 till Carlholm. Från 1724 var Ström egare, från 1734 landshöfding C. de Geer, och öfriga innehafvare af Leufsta. — Åkerby, s. vid samma vattendrag, 3 1⁄4 m. skatte, som med 2 frälse brukas af arrendator; jernbruk med 2 härdar och smidesrätt till 2000 skeppund stångjern, men på ett halft sekel blott begagnadt för tillverkning af stål, hvaraf här produceras p. m. 60 skeppund årligen. Bruket anlades 1638 af Lemmens, återtogs till kronan 1657, kom 1689 [ 200 ]genom köp till Hildebrand, 1699 under Leufsta, härjades af Ryssarne 1719, men återställdes. — Löten, n. vid fjärden, 2 m. frälse säteri, 1 1⁄4 skatte, med qvarn, såg, tegelbruk, fiske, fordom äfven lastplats, härjad af Ryssarne 1719; lyder ock under Leufsta, brukas af arrendator. — Prestgården, vid sockenkyrkan, 2 m. krono, härjades äfven af Ryssarne 1719. Kaplanen besitter 1⁄2 m. i Fallet. — Skärplinge, n. vid Strömarns vattendrag, innehåller flera lägenheter, hvaribland gästgifvaregård, 1⁄2 mantal; 2 1⁄4 mantal, jemte 1 5⁄8 i närheten, tillhörde 1849 Wendblad. — Håkansbo gästgifvaregård, s. o., 1⁄2 m.; i närheten, på gränsen till Films socken, finnas åtskilliga jerngrufvor, som tidtals varit bearbetade. — Hildbardhi, Achirby, Skærplinge, Haconabohir m. fl. nämnas 1312.

80. Hållnäs socken, längst i nordvest, mellan Löfsta i sydvest, Forssmark i sydost, hafvet i nordost och nordvest, omfattar, med spridda öar och skär, 2 qv. mil land, 0,067 vatten; och består mestadels af lågbergig skogsmark med kärr och sjöar, samt enstaka odlade bygder. I södra hörnet går Forssmarks-ån fram, bildar norra Åsjön, och har sydostligt utlopp till Forssmark. Midt på östra kusten är Barknåra-viken, som mottager ett gräfvet utlopp för kärret af samma namn; i den nordligare Sladaviken utfaller Slada-ån från de i sednaste åren betydligt aftappade Barknåra-, Fomar-, Lönn- och Hjelmunge-sjöarne. Andra mindre sjöar utlöpa på norra kusten. Jordmånen är på få ställen lera, mest sand och mojord. Åker- och ängsbruk, skogsbruk, sjöfart för Leufsta bruk, samt fiske, särdeles i hafvet, äro ortens näringar. Hemmantalet är 36 utan förmedling, hvaraf 10 1⁄8 skatte, 1 3⁄8 krono, 24 1⁄2 frälse; under Leufsta lyda 21 7⁄8 mantal samt Ängskärs lastplats. Folkmängden år 1840 var 2094, på 337 hushåll, 1848: 2280. — Två vägar från Löfsta, den ena från bruket, den andra från kyrkan, mötas vid Hållnäs kyrka längst upp i norr, 8 1⁄2 mil från Upsala; från den förstnämda vägen utgår en annan åt öster till Ängskär.

Huldanes förekommer 1314, såsom hörande till Rodhin i Tiundia. Det utgör nu ett patronelt pastorat af 3:dje klassen, hvartill egaren af Leufsta bruk har kallelserätt. Kyrkoherdar [ 201 ]nämnas från 1566, kaplaner från 1697. Kyrkan är gammal; af gråsten, återställd efter Ryssarnes härjande framfart 1719, och reparerad 1837, båda delarne på nämde bruksegares bekostnad. — Af fornminnen omtalas här tvenne runstenar, vid Ängvreta i nordvest, och Hållen i norr.

Gårdar: Prestgården, vid kyrkan, 1 mantal krono; kaplanen besitter 1⁄4 m. i Slada, ö. — Ängskär, 1⁄8 m., med lastplats, och 2 storbåtar af tillsammans 84 29⁄50 läster, tillhör Leufsta bruk, hvars egare anlagt vägen hit. I närheten finnes en jerngrufva, som tidtals varit bearbetad. Brukets egande mantal inom socknen äro 15 1⁄24 frälse, 6 5⁄6 skatte, utom 6 torp, och skattefrälseräntor af 9 17⁄24 mantal. — Slædla, Bjerkanor, Hjelmunge m. fl. gårdsnamn förekomma 1312.

XIII. Örbyhus Härad, omkring Wendels- och Tierps-åarne, till och utöfver Dalelfvens nedersta lopp, från Norunda härad i söder till Bottniska viken i norr, från Olands härad och dermed sammanhängande tingslager i öster, till Wåla härad i sydvest, och Gefleborgs län i vester; består af omvexlande slätter, lågbergig skogsmark, och vidsträckta sidländta trakter närmast vattendragen; och omfattar 6 socknar, alla hörande till Örbyhus prosteri, och till Örbyhus och Norunda fögderi, samt fördelade på tre tingslager, Wendels, Tierps, samt Wesslands och Elfkarleby.

81. Wendels socken, mellan Wiksta, Björklinge och åter Wiksta i sydvest, Tensta och Dannemora i öster, Tegelsmora i nordost och norr, Tierp i nordvest, omfattar 1,339 qv. mil land, 0,038 vatten. Wendelsjön med dess tillopp från norr, och dess utlopp Wendel-ån, samt den mindre Burungesjön, genomstryka östra och södra delarne, som hufvudsakligen utgöra en föga kuperad slättbygd, dock med utmark vid gränserna, särdeles åt sydost. Genom midten af socknen går en sandås från norr till söder, och genomskäres af flera små tillflöden till nämda vattendrag, kommande från vestra trakten. Denna åter omvexlar med slätter, kärr, skog och bergmark, och når slutligen till ännu en sandås, den största i länet, här utgörande gränsen mot Wiksta. [ 202 ]Rådande jordmån är lera, här och der sand. Åkerbruk är hufvudnäringen, hvarjemte idkas något skogsbruk, för närmaste orters jernverk. Hemmantalet är ganska betydligt: 154 3⁄4 oförm., 115 1⁄2 förm., hvaraf 34 3⁄8 skatte, 11 3⁄8 krono, 69 3⁄4 frälse. Ungefär hälften, eller 56 1⁄8 mantal, lyda under gr. De Geer till Leufsta. Folkmängden år 1840 var 2441 på 485 hushåll, år 1848: 2553. Socknen har sedan några är en egen sparbank. Vid Örbyhus är station för en distriktsläkare; vid kyrkan är tingställe för Wendels tingslag. — En väg från Upsala går norr ut genom midten af socknen, utefter sandåsen, mellan Björklinge och Tegelsmora, förbi kyrkan, som ligger o. 3 1⁄2 mil från nämda stad, och den 1 mil nordligare Österrike gästgifvaregård. En annan östligare väg kommer från Wiksta, och går förbi Öster Ekeby gästgifvaregård, 3 1⁄8 mil från Upsala, äfven åt norr och nordost, på Wendelsjöns östra sida, till Tegelsmora; till denna socken utgå ännu andra vägar längre i norr, till Tierp en i söder.

Vendil är i handlingar från 1312—17 namnet dels på hela häradet, dels på socknen; kyrkoherdar i denna förekomma redan från 1200-talet, kaplaner från 1593. Pastoratet är regalt af 1:sta klassen. Kyrkan, bygd af tegel, är invigd 1310, men flera gånger förändrad, såsom 1460, och 1736, då den s. k. nya kyrkan tillbyggdes på norra sidan, på Leufsta bruksegares bekostnad; det hela är af betydlig storlek, har äfven i den inre utrustningen många minnen af nämde possessionaters frikostighet, och förvarar för öfrigt flera dyrbarheter från äldre dagar; allt enligt 1829 års uppgifter. — Af fornminnen förekomma runstenar vid några gårdar i ådalen och vid stora landsvägen. En stor mängd gårdar nämnas 1312.

Gårdar: Älby, s., 1 mantal frälse, 1⁄4 skatte; har tillhört slägten Bjelke, eges nu af Tottie; här finnes särskildt folkskola. — Torkelsbo, s., 1⁄4 m. skatte. — Husby, s., 1 1⁄4 m. skatte, tillhörde 1849 Wendblad. — Åbyggeby qvarn, s. — Norrby, v., 1 m., Gärdsmyra 3⁄4 m. frälse säteri, Åkerby 3⁄4 m. rå och rör, hafva tillhört slägterna Skytte och Bjelke, 1741 Malmer, hörde 1849 under Leufsta bruk. — Prestgården, vid kyrkan, 1 3⁄4 m. krono; Kaplansbol 1⁄2 m. i Allerbäcke. — [ 203 ]Hofgårdsberg, n. o. nära kyrkan, 1⁄8 m. frälse, har tillhört slägten Bjelke, egdes 1847, jemte 1 1⁄2 m., af Ödmanns arfvingar. — Bergby, n. o., 3 m. frälse, 1⁄4 skatte, har ock tillhört slägten Bjelke, eges nu af gr. De Geer. — Kättslinge, ö. vid Wendelsjön, 6 m. krono säteri, tillhörde o. 1640 slägten Duwall, eges nu af gr. De Geer. — Örbyhus, egentligen Örby, n. o. vid Wendelsjön, 3 3⁄8 m. frälse säteri, har kanske varit ett Bjelkiskt gods på 1300-talet, bebygdes i följande sekel af familjen Wasa, hvilken äfven såsom Konungar innehade det till 1641, och emellanåt begagnade det såsom lifgeding för Drottningar; nämda år kom det genom byte till enkefru C. S. Baner, född Bjelke, efter hvars son riksrådet Gustaf Carlsson Baner och dess fru, född Bååt, den Bjelkiska ätten egde godset till 1729, under hvilken tid den synes ha grundat ofvan nämda frälsegods; från sist anförda år tillhör Örbyhus slägten De Geer, har varit förenadt med fideikommisset Leufsta, men är skiljdt derifrån, och disponeras af exc. gr. De Geers måg, numera statsrådet gr. v. Platen. Det utgör med de i sambruk dermed varande gårdarne Bergby och Kättslinge, och 32 tillhörande torp, en af länets större och mera betydande landtegendomar. Äfven sjelfva gården är en bland dem, på hvilka mycken kostnad är nedlagd. Den gamla byggnaden bestod af ett fyra våningar högt torn, omgifvet af mur med bastioner, och derutanför en graf på tre sidor, sjön på den fjerde. Här hafva prins Johan af Ost-Friesland, K. Erik XIV och fältherren Carl Henrikson Horn m. fl. sutit fångna; den sistnämdes son, den ännu ryktbarare Gustaf Horn, skall här vara född. K. Eriks fängelse är ännu att se, ehuru ej oförändradt. Under G. Baners tid tillbygdes det mesta af det nuvarande slottet, åren 1825—32 ökades det åter, marken rundtomkring planerades m. m. Vid gården finnes trädgård, orangeri o. s. v. — Österväga, långt i norr, 1⁄2 m. frälse, hör under Leufsta bruk. Af samtliga under bruket hörande mantal äro 1 3⁄4 frälse säteri, 1 1⁄4 rå och rör, 3 rusthåll, 36 1⁄4 frälse, 1 1⁄4 skatte, 7 torp, samt räntor af 18 1⁄2 mantal. Under Ullforss hörer 7⁄8 m. skatte.

82. Tierps socken, omkring Tierps-ån och intill Dalelfven, mellan Wendel och Wiksta i sydost, Harbo och Wåla i sydvest, Hedesundafjärden af nämda elf i vester mot Gefleborgs län, Söderforss socken i norr och nordvest, Tolfta i nordost, [ 204 ]Tegelsmora i öster, uppgifves att med Söderforss omfatta 4,308 qv. mil land, 0,203 vatten, och upptager sannolikt för sig i allt 3 1⁄2 qv. mil, den största areal som någon socken har inom detta län. Af Tierps-åns öfra lopp från sjön Temnaren faller härinom kanske 2 mils sträckning i flera bugter åt norr, nordvest, nordost, och åter norr, äfvensom flera tillflöden, mest från vester, från Tösjön, Wisjön, Wiggarn o. a. Åns stränder äro mångenstädes sidländta, särdeles nära Temnaren, deras omgifningar äro temligen vidlyftiga slättbygder, föga kuperade, och väl bebygda; men längre bort åt öster och vester vidtaga ännu vidsträcktare skogsmarker med kärr och måssar, hvilkas uttappning delvis försökes; gränsländerna slutligen hafva bergländig mark; Dalelfven bildar vestlig gräns nästan en mil från sjön Ingen inemot Söderforss; längst i öster stöter sjön Strömarn härintill. Länets största sandås går från norr till söder tvärtöfver slättbygden; en mindre gren tillstöter från Tolfta på åns vestra strand. Rådande jordmån är lös lera, eller svartmylla, blandade med sand. Utom ett betydligt åkerbruk idkas här skogsbruk, dels å enskildtas, dels å allmänningsskogar, äfvensom något bergsbruk med dertill hörande binäringar, körslor o. a. Hemmantal och folkmängd äro åter de största, som någon socken i länet företer: här finnas 193 1⁄2 oförm., 172 3⁄8 förm. mantal, fördelade på tvenne »nämder», den norra och södra. Den förra har 53 7⁄16 skatte, 5 3⁄8 krono, 24 9⁄16 frälse hemman, den sednare 49 5⁄8 skatte, 4 1⁄8 krono, 35 1⁄4 frälse. Härtill kommer Ullforss jernverk, som jemte o. 57 mantal tillhör gr. De Geer. 19 mantal lyda under det utom socknen belägna Söderforss bruk. Folkmängden år 1840 var 4901, på 937 hushåll, år 1848: 5011; år 1847 räknades 256 vid Ullforss. Socknen har sedan 1830-talet egen sparbank; vid kyrkan finnes postkontor; vid Yfreby är tingslagets tingställe.

Landsvägen från Upsala till Gefle går mest utefter stora sandåsen, genom Yfre gästgifvaregård, 4 1⁄2 mil från förstnämda stad, och förbi kyrkan, o. 1⁄2 mil längre bort, samt genom Mehede gästgifvaregård, 6 5⁄8 mil från Upsala; Mehede ligger dock inom Söderforss sockens gränser, men räknas hit. Söder om [ 205 ]kyrkan tillstöter en väg från Wåla härad, nordligare utgår en till Tolfta.

Tierp förekommer på 1300-talet såsom hörande till prov. Vendil, men tillika såsom prebende till Upsala kapitel, och synes hela medeltiden igenom så hafva förblifvit; från reformationen har det varit eget pastorat, och omfattat äfven Elfkarleby till 1641, Söderforss till 1699, på visst sätt till 1801. Kaplaner förekomma från 1593. Pastoratet är regalt af 1:sta klassen. Kyrkan beskrifves 1829 såsom bygd af gråsten, temligen stor, med 6 hvalf på 14 pelare; år 1835 skedde en reparation. — Af fornminnen omtalas runstenar vid kyrkan, och vid Yttreby, samt Ottars hög vid Husbyborg; vid sistnämda gård skall ett kloster hafva stått.

Gårdar: Styngsberg, s. nära Tierps-ån, 1 mantal frälse, 1 skatte, tillhörde 1741 en öfverste Fabre, innehades 1847 jemte 2 7⁄8 m., och 1849, af Ennes. — Odensforss, s. vid samma å, 1 m. frälse säteri, 1 frälse, med qvarn, har tillhört slägten Barck 1741, lyder nu under — Ullforss, s. vid ån, 1 1⁄2 m. frälse, 5 1⁄4 skatte; masugn för malm från egna andelar i Dannemora grufvor; stångjernsbruk, med 2 härdar, 1450 skeppund smide, och export på Stockholm öfver Snattra bodar i Wessland; qvarn och såg. Bruket skall vara anlagdt 1630 af Lemmens, och tillhörde hans arfvingar af slägterna Schönberg och Kurck, tills det 1730 genom köp kom till slägten De Geer; disponeras af gr. v. Platen. Taxeringsvärdet år 1847 var 241,666 2⁄3 R:dr. Underlydande äro 17 1⁄4 frälse, 22 137⁄504 skatte, och räntor af 7 9⁄16 m. inom socknen. — Yfre gästgifvaregård, s., 1 m. — Husbyborg, s. vid ån, 2 3⁄8 m. berustadt säteri, enligt sägen gammalt konungasäte, bortbyttes 1657 af en Geete till riksrådet gr. P. Brahe, egdes 1741 af Björnberg, lyder nu under Ullforss. — Husby qvarn, och Grytjoms såg. — Prestgården, vid kyrkan, 2 5⁄8 m. krono; Kaplansbol i Vester Ensta, v., 1 m. — Hallsta, n., 2 m. frälse, under Ullforss, likasom — Forss, n. o. vid ån, 3 m. frälse säteri, 1 skatte, med qvarn, såg, och 5 torp. — Bredäng, n. v., 1 1⁄4 m. frälse, lyder under Söderforss bruk. — Mehede, långt i norr, 1 1⁄2 m. frälse, 1⁄2 skatte, äfven under Söderforss. — Under Leufsta bruk lyder här 1 mantal skatte. — Flera ödelagda [ 206 ]jerngrufvor finnas i socknen, såsom Gullgrufvan på Wäsby egor, v., upptäckt 1691, och andra vid Igelsbo, s., nära Temnaren. På Marsjöberget å Wäsby egor finnes en kopparmalmsanledning, som varit bearbetad från 1725 till 1731.

83. Tolfta socken, på ömse sidor om Tierps-åns mellersta lopp, mellan Tierp i sydvest, Söderforss i vester, Wessland i nordnordost, samt Löfsta i öster, omfattar 1,074 qv. mil land. Ån går här hufvudsakligen i nordostlig rigtning, åtföljes på vestra stranden af en sandås, men har annars temligen jemna, här och der sanka stränder. Den bebygda delen är emellertid föga bred, och omgifves å ömse sidor af en något bergländig skogsbygd. Rådande jordmån är sandblandad lera och mojord; näringarne äro åkerbruk, bergs- och skogsbruk, samt båtfart med 1 storbåt, tillhörig Strömsbergs bruk. Hemmantalet är 38 oförm., 35 1⁄12 förm., hvaraf 29 5⁄6 skatte, 1 krono, 4 1⁄4 frälse; härtill kommer Strömsbergs jernverk, som med nära 18 mantal tillhör gr. De Geer. Folkmängden år 1840 var 1249, på 249 hushåll, år 1848: 1242; år 1847 räknades 373 vid Strömsberg. — En väg från Tierp till Wessland följer sandåsen förbi kyrkan, som ligger 5 3⁄4 mil från Upsala, och förbi den 1⁄4 mil nordligare Råckne gästgifvaregård.

Tolptakirkiu nämnes 1314 såsom hörande till prov. Vendil. Socknen är nu annex till Wessland. Kyrkan är gammal, af gråsten, med målningar i taket, reparerad 1801. En runsten samt stensättningar skola finnas vid Gillberga i söder.

Strömsberg, n., 4 13⁄20 mantal skatte af åtskilliga namn; masugn för malm från egna andelar i Dannemora grufvor; stångjernsbruk, med 2 härdar, 1 hammare, 1650 skeppund privil. smide, samt export öfver Snattra bodar; qvarn och såg. Bruket anlades 1635 af Vervier på Dårkarby egor, och kallades i början med detta namn, tillhörde slägten till början af 1700-talet, derpå Enander, från 1724 Ström, från 1734 De Geer, disponeras af gr. v. Platen. Underlydande inom socknen äro 9 3⁄8 m. skatte, 4 1⁄4 frälse.

81. Wesslands socken, längst ned kring Tierps-åns utlopp, mellan Tolfta i sydsydvest, Löfsta i öster, Bottniska viken med Wesslandsfjärden i nordost, Elfkarleby i nordvest, upptager [ 207 ]1,499 qv. mil land, 0,024 vatten. Ån går här nordligt, genom socknens östra del, och bryter sig igenom den vid Tierp och Tolfta nämda sandåsen, som slutligen följer östra stranden. Dalgången är äfven här temligen inskränkt och sidländt; samma natur omger ett dess tillopp från vester, från Träsk- och Sandby-sjöarne m. fl., alla i sednare åren sänkta eller uttappade. Det mesta af landet är lågländig berg- och skogsmark, fjärden är en skärgård af otaliga öar. Rådande jordmån är dels sandblandad lera, dels mojord, näringar desamma som i Tolfta, hvartill kommer betydligt fiske i hafvet, särdeles af strömming och nejonögon. Hemmantalet synes egentligen vara 79 1⁄2, från år 1735 förmedlade till 39 3⁄4^[39], hvaraf 27 1⁄8 skatte, 1 3⁄4 krono, 10 7⁄8 frälse. Härtill komma Wesslands och Carlholms bruk, båda tillhöriga gr. De Geer, jemte tillsammans o. 15 mantal. Folkmängden år 1840 var 1971 på 379 hushåll, år 1848: 2044; år 1847 räknades 221 vid Wessland, 312 vid Carlholm. — Vägen från Tolfta följer åns vestra strand åt norr till kyrkan, o. 6 1⁄2 mil från Upsala, och vidare till Carlholm vid hafvet; vid kyrkan utgår öfver ån en väg åt öster till Löfsta, och på östra stranden en till Snattra i norr vid hafvet; öfver båda de nämda kustorterna går en väg mellan Löfsta och Elfkarleby. Vid kyrkan är tingställe för Wesslands och Elfkarleby tingslag.

Vestland förekommer 1314 såsom hörande till Rhodin af Tiundia. Kyrkoherdar äro kända från 1415, kaplaner från 1593. Socknen utgör med Tolfta ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen. Kyrkan är under ombyggnad.

Gårdar och verk: Åkerby, s., 1⁄2 mantal skatte, hör under Wesslands bruk. — Prestgården, vid kyrkan, 1 1⁄4 m. krono; Kaplansbol 1⁄2 m. i Waad, s. — Wessland, n. vid ån, 3 1⁄2 m. skatte, 1 5⁄24 frälse inom socknen, 3⁄4 skatte i Elfkarleby, allt af åtskilliga namn; masugn [ 208 ]för Leufsta och Carlholms bruk; manufaktursmide vid 2 spikhammarsstockar, blott någon gång begagnade; qvarn, såg och tegelbruk. Verket, från början anlagdt för stångjernssmide, skall ha varit i gång för kronans räkning redan 1612, köptes af Vervier 1647, innehades sednare af Enander, under hvars tid det härjades af Ryssarne 1719, har derpå tillhört samma egare som Strömsberg, nu gr. De Geer. Stångjernssmidet är sedan några decennier nedlagdt. Underlydande äro 2 103⁄120 m. skatte, 1⁄2 frälse. — Carlholm, n. vid åns utlopp i fjärden, stångjernsbruk med 2 härdar, 1 hammare, 1400 skeppund medeltillverkning af tackjern från Wesslands och Utansjö masugnar, och med export öfver Snattra; qvarn, såg, tegelbruk; allt på Finnersångers säteris egor. Bruket tillhör från början slägten De Geer, som 1728 här först anlade masugn, flyttad från Leufsta, 1735 äfven stångjernshammare, flyttad från Hilleboda; masugnen är i sednare åren åter flyttad, till Utansjö. Verkets taxeringsvärde år 1847 var 266,933 1⁄3 R:dr. Underlydande inom socknen äro 1 m. skatte, 5⁄8 rå och rörs frälse; och Snattra lastplats, öster om åns utlopp, med ett fartyg af 43 1⁄4 läster. Under eget bruk ligga: Finnersånger, v., 1 1⁄8 m. frälse säteri, 1⁄2 frälse; och Holmsånger, n. v., 3 1⁄2 m. frälse säteri; båda tillhöriga slägten De Geer från 1725; samt 1⁄4 m. rå och rör. I Elfkarleby socken lyda under bruket 9 1⁄4 m. — Walla jerngrufva, v., har varit bearbetad från 1688 till 1695. — Under Strömsbergs bruk lyder här 1 m. frälse, 3⁄8 skatte.

85. Söderforss socken, vid Dalelfvens östra strand, mellan Tierp i söder och sydost, Tolfta i öster, Elfkarleby i norr, Gefleborgs län i vester, synes upptaga ungefär 1 qv. mils areal. Elfven går från Hedesundafjärden mellan Jörsön och fasta landet, förbi Söderforss bruk, till Untrafjärden och andra, sönderdelas alltjemnt af en mängd öar, bevuxna med löfträd, äfven ek, och har än skogiga stränder, än sidländta och utsatta för öfversvämningar. Hvad som ligger öster och sydost ut mot Tierp är stenbunden eller kärrländig skogsmark, hvaribland Fulkärret närmast bruket, Knutmåssen åt sydost; längst i öster hör en del af stora sandåsen hit. Rådande jordmån är dels sandblandad lera, dels sand. Näringar äro åkerbruk, samt bergs-, och framför allt [ 209 ]skogsbruk. Hemmantalet är 10 7⁄8 oförm., nemligen 4 3⁄8 skatte, hvaraf 4 1⁄8 nybildade rekognitionsskatte, samt 6 1⁄2 frälse; alla under Söderforss bruk. Folkmängden år 1840 var 867, på 187 hushåll, år 1848: 918; år 1847 räknades 606 vid nämda bruk. — En väg, anlagd 1749 och följande år, kommer från landsvägen i Tierp, och går vester ut till bruket, som ligger på ömse sidor om länsgränsen, och till kyrkan, belägen utom densamma, 7 mil från Upsala. Mindre vägar genomstryka fasta landet åt flera håll. Inom elfvens område sker kommunikationen, för brukets räkning, mest medelst båtar, som hemta kol från Nora socken i Westerås län, och Hedesunda i Gefleborgs, eller föra brukseffekterna utför Untrafjärden till Untra gård, hvarifrån de gå dels land-, dels sjövägen till Skutskärs lastplats i Elfkarleby socken.

Söderforss bruk har haft egen prest från 1683, kyrkoherde från 1699, men socknens närvarande omfattning lär först 1801 blifvit rätt bestämd. Kyrkan, bygd 1684, brann upp 1789, och ersattes med en ny af tegel 1792, på bruksegarens bekostnad, hvilken lemnat gård till prestens boställe, bestrider dennes underhåll, och utöfvar kallelserätt. Pastoratet räknas till 3:dje klassen.

Gårdar och verk: Untra, 3 1⁄2 mantal frälse, med tillhörande 3 m. frälse, 1⁄4 skatte; Söderforss, 2 m., Ingsån 1, Hyttan 1 1⁄8 m., allt rekognitionsskatte af Tierps f. d. vestra allmänning; Söderforss jernverk, bestående af: masugn, för malm från Dannemora grufvor, tillverkar p. m. 5525 skeppund tackjern årligen; stångjernsbruk, med 8 härdar, 4400 skeppund årlig medeltillverkning; ankar- och grofsmide m. m. vid 3 härdar, 483 skeppund medeltillverkning; allt sedan år 1848 utan inskränkning af privilegier; vidare qvarn, såg och tegelbruk; utgör med 33 1⁄8 mantal underlydande i andra socknar, utom lägenheter, samt frälseräntor af 9 27⁄40 mantal, skogar m. m., ett af länets betydligaste gods. Untra gård har fordom varit by, och tillhört kronan, innehades till en del under frälserätt af riksrådet Johan Oxenstjerna, köptes från dess enka, och till en del från bönder, af Lejonkrona; under hans tid anlades bruket 1676—9 af Depken (adlad Ankarström), först för ankarsmide, från 1686 äfven för stångjernssmide, men under process med Lejonkrona [ 210 ]om egande rätten till jorden; det egdes en tid bortåt af Ankarström, Cronström och Funck i bolag, derpå af Lejonkrona genom köp, och af hans arfvingar, tillhörde från 1742 Broman, från 1748 Grill och Hising, från 1750 Grillska slägten ensam, tills den i sednaste tider genom arf och köp delvis fått äfven andra egare, och disponeras nu, å egna och medintressenters vägnar, af frih. Tamm till Österby. Såväl för byggnader som yttre anläggningar är mycket gjordt, särdeles under det sista seklet. Bruket har egen läkare, folkskola från 1823, sparbank från 1824, samt åtskilliga understöds-inrättningar. Jernverkets sista taxeringsvärde var 330,911 R:dr, jordbrukets inom socknen 38,725, allt utom densamma underlydandes 128,099^[40], hela egendomens 497,735 R:dr; dess areal är 36,000 tunnland. Arbetspersonalen vid bruket och dertill hörande, inberäknade landtbönder och torpare, är 1,742. — Prestgården, utan åsatt mantal.

86. Elfkarleby socken, kring Dalelfvens nedersta lopp, mellan Söderforss i söder, Wessland i sydost, Bottniska hafvet i nordost och norr, samt Gefleborgs län i vester, omfattar 1,675 qv. mil land, 0,142 vatten. Elfven utbreder sig först äfven här i flera fjärdar, eller delar sig kring en mängd större och mindre öar, och bildar forssar, såsom Marma- och Tanforssarne; öarne hafva här också mycken löfskog, och äro liksom de närmaste yttre omgifningarne mestadels sidländta, och utsatta för öfversvämningar. Vid Elfkarlö bruk upphöra dessa; längre ned vid Elfkarleby störtar sig elfven utför ett vattenfall på ömse sidor om en skogvuxen holme, 163 fot bredt på den ena sidan, 94 på [ 211 ]den andra, och o. 50 fot högt på en sträcka af 500 fot, en af Nordens präktigaste naturscener. Ännu längre ned är en vacker bro af 137 fots längd, å tre hvalf, bygd 1816, ett sekel efter sedan en dylik anläggning varit tillämnad. Från Elfkarleby ned till hafvet är strömfåran smal, och nästan odelad, utom vid utloppet. På ömse sidor om detta finnas smärre vattendrag, Maren och andra. För öfrigt består socknen mestadels af bergländig eller kärrfylld skogsmark; från norr till söder går stora sandåsen, vid Elfkarleby afbruten af elfven. Rådande jordmån är mojord. Näringar äro åkerbruk, skogs- och bergsbruk, laxfiske i elfven, strömmings- och nejonögonsfiske i hafvet, samt båtfart. Hemmantalet är 49 1⁄4 oförm., 48 förm., hvaraf 32 3⁄8 skatte, till någon del nybildade rekognitionsskogshemman, 5 1⁄8 krono, 10 1⁄2 frälse. Härtill kommer Elfkarlö jernbruk och Harnäs masugn; under det förra höra enligt 1847 års taxeringslängd o. 19 mantal, under den sednare 5 1⁄2; 10 mantal lyda under Carlholms och Wesslands jernverk i Wesslands socken. Folkmängden år 1840 var 2217, på 420 hushåll, år 1848: 2368; år 1847 räknades 448 vid Elfkarlö och den derunder lydande Hyttö masugn, 188 vid Harnäs. Socknen har sedan flera år egen sparbank.

Landsvägen till Gefle följer sandåsen åt norr, går öfver elfven nära kyrkan, och vid Elfkarleby gästgifvaregård, 8 1⁄8 mil från Upsala, samt följer slutligen hafskusten åt nordvest till Harnäs vid länsgränsen. En väg från Wessland möter vid kyrkan, en mindre går åt sydvest till Hyttö. Vid Elfkarleby är bytesplats för skärgårds- och landtmannavaror.

Socknen har haft egen kyrka från 1478, men hörde såsom annex till Tierp ända till 1641, då det fick egen kyrkoherde; kaplaner nämnas från sistnämda tid. Nuvarande kyrkan är af tegel, enligt sägen bygd i K. Johan III:s tid; den skadades, men förstördes ej af Ryssarne 1719. Pastoratet är regalt af 3:dje klassen. — Af fornminnen nämnas tvenne runstenar, hvaraf en vid kyrkan.

Gårdar och verk: Elfkarlö eller Öns jernbruk, s. vid en gren af Dalelfven, med 4 härdar, 1850 skeppund priv. stångjernssmide, samt spik- och annat manufaktursmide; qvarn m. m., fordom äfven masugn [ 212 ]till 1726; nu hemtas tackjernet från Hyttö masugn åt sydvest på Hyttön vid en annan gren af elfven, och vid länsgränsen; exporten sker öfver Skutskär vid hafvet. Bruket anlades 1659 och 1662 af Claes Depken och Leijel, hvilka här först försökte att smida ankare under vattenhammare; det tillhörde mestadels Leijelska slägten och dess anhöriga till 1772, derpå Tottie, ännu 1825, Östberg 1849. Här finnes egen bruksskola, vackra yttre anläggningar m. m.; stället skyddades 1719 för Ryssarne, genom uppkastade förskansningar. Verkets taxeringsvärde år 1847 var 98,041 R:dr. — Elfkarleby by, Östan och Westan ån, tillsammans o. 14 mantal; någon del deraf torde vara det Elfkarleby, hvartill kammarrådet M. A. Leyonsköld († 1656) skrifvit sig som friherre; Westan ån ligger Kungsgården, 3⁄4 m. krono, som 1849 innehades af Hyckert; och Kaplansbol 1⁄2 m. Elfkarleby laxfiske, kronan tillhörigt, och ryktbart äfven för det krig, som derom uppstod mellan K. Johan II och Sten C:son Oxenstjerna till Salestad, är utarrenderadt. — Prestgården, 2 m. krono. — Ytterboda, n. vid elfvens utlopp, på dess östra strand, 1 m. frälse, egdes 1849 af Hyckert. — Sågarbo, n. o. vid hafvet, 1⁄2 m. skatte, lyder under Carlholms bruk, som i denna socken i allt eger 1 1⁄4 m. skatte, 7 1⁄2 frälse, 1⁄2 rusthåll. — Under Wessland brukas 3⁄4 m. frälse. — Harnäs, längst i n. v., vid den utom länet belägna sjön Troskens utlopp, har haft jernverk af flera slag, anlagdt vid samma tid som Elfkarlö, och öfverhufvud tillhörigt samma egare, härjadt af Ryssarne 1719, men återställdt, sednare småningom inskränkt, så att nu blott masugnen är qvar; den eges af gr. af Ugglas till Forssmark i Stockholms län. — På Hyttön har under 1820-talet varit arbetadt å jernmalmsanledningar.

STOCKHOLM, 1850.

P. A. NORSTEDT & SÖNER,

Kongl. Boktryckare.

[ 213 ]

Namnförteckning.
	sid.
Aashundæri	17.
Agersta	161.
Almby	159.
Alsta	144.
Alstahatten	143.
Altomta	168.
Alunda prestgård	183.
— socken	182.
Andersbo grufva	193.
Andersby	187, 190.
Arfsjön	5.
Arnehufvud	198.
Arnöberg	120.
Arnö (Biskops-)	112.
— (Bond-) socken	119.
Arnöviken	5.
Aske	34, 38, 106.
Aspvik	98.
Attundaland	17.
Bagarbo	110.
Balingsta by	149.
— prestgård	147.
— socken	146
Barknära sjö o. träsk	10.
Bast Lagnö	117.
Bedarö	114.
Behmersberg	164.
Belling	17.
Berga	145.
Bergby	203.
Bergsbrunna	172.
Biskopsholmen	131.
Biskopskulla prestgård	142.
— socken	141.
Bjelkesta	140.
Björkfjärden, Norra	4.
Björklinge prestgård	170.
— socken	169.
— å	6.
Björnarbo	161.
Blackfjärden	4, 32.
Boda	129.
Bodarne	107, 176.
Boglösa by	123.
— socken	122.
Bokaren	177.
Bondeskogen	130.
Bondkroken	5.
Bondkyrko socken	155.
Bonäs	148.
Borrlöfsta	182.
Bosebacke	116.
Bosjön	33.
Boviken	4.
Brandholmen	117.
Brandholmssund	118.
Bred	176.
Bredsjö	154.
Bredsjön	5, 33.
Bred socken	134.
Bredäng	205.
Broby	161, 176.
Brofjärden	4.
Brogård	101.
Brohundæri	17.
Bro härad	22, 96
— s allmäning	40.
Brolöfsta	100.
Bro prestgård	102.
— socken	101.
Brunby	160.
Brunna	158.
Brunsholm	132.
Bryggholmen	120, 121.
Burungesjön	7.
Bysjön	5.
Bången	6.
Bälby	105.
Bälinge härad	22, 160.
— måssar	33.
— prestgård	163.
— socken	162.
— å	6.
Bälsunda	136.
Bärby	159, 175.
— stora	140.
Böksta	176.
Börjesjön	6.
Börje prestgård	160.
— socken	159.
Carlholms bruk	46, 208.
Cathrinedal	112.
Charlottendal	186.
Dalby gård	146.
— socken	145.
Dalelfven	9.
Dalkarlsbacken	97.
Dannemarks prestgård	173.
— socken	172.
Dannemora gruffält	42, 188.
— grufsjö	7.
— grufvors allmänningar	41.
— prestgård	190.
— sjön	7.
— socken	187.
Degermåssen	151.
Distings marknad	49.
Djurby	37, 126.
Djurgården, lilla	40.
Domprosteriet	23.
Däfvensö	102, 103.
Edby	179.
Edeby	173.
Edlinge	181, 182.
Edsberga	134, 135.
Edshammar	167.
Ehrentuna kyrklag	165.
— prestgård	166.
— socken	165.
Eka	34, 38, 122.
Ekaviken	4.
Ekbolanda	151.
Eke	151.
Ekeby	158, 159, 167, 175.
Ekeby prestgård	186.
— sjön	6.
— socken	185.
— åtting	20.
— Öster	202.
Ekholmen	116.
Ekoln	5.
Ekolsund	34, 88, 125.
Ekskär	40.
Elfgärde	178.
— sjön	177.
Elfkarleby	49, 212
— fall	9, 211.
— laxfiske	48.
— prestgård	212.
— socken	210.
Elfkarlö bruk	35, 46, 47, 211.
Eneby	115.
Enköpings stad	89.
— ån	3.
Ensjön	10.
Erikssund	5, 52.
Esarby	194.
Fardabro	172.
Fasma	168.
Fiby	159.
— sjön	6.
Filcke	161.
Films och Dannemora tingslag	22.
Films prestgård	193.
— sjön
— socken	190.
Finnersånger	208.
Finnsjön	10.
Finsta	101, 159.
Finstaholm	107.
Fiskmansboda	144.
Fittja prestgård	137.
— socken	136.
Fjerdhundraland	17.
Flasta	110.
Floran	10, 194.
Flötsund	7, 49.
Focksta	151.
Fomarsjön	10.
Forss	205.
Forssa	151.
Forssmarks-ån	10.
Friberg	34, 137.
Fröslunda socken	140. [ 214 ]
	sid.
Frötuna	34, 178.
Frövi	148.
Fulkärret	208.
Funbo prestgård	176.
— prestgård	176.
— sjön	8.
— socken	175.
— ån	8, 33.
Fyrisvall	17.
Fyris-ån	6, 7.
Fånö	114.
Fälaren	10.
Fängsberga	138.
Föret, lilla och stora	7.
Galleråssjön	33.
Gataskogen	130.
Gidsmarken	124.
Gimo bruk	35, 45, 46, 186.
— — s damm	11.
Ginningen	11.
Girista prestgård	140.
— socken	139.
Gnesta	174.
Gorren	8.
Gottsunda	157.
Graneberg	126.
— s-sjön	32.
Granhammar	100.
— s-sjöns-viken	99.
Gran, Ytter, by	112.
— — socken	111.
— Öfver, prestgård	111.
— — socken	111.
Grenome	181.
Grissjön	5.
Grystaviken	4.
Gryta gård	148.
— socken	—
Gryttjom	205.
Gråmursgrufva	170.
Grän	178.
Gräsbogrufva	193.
Grönsö	119.
— fjärden	4.
Gumlösa	133.
Gåran	5.
Gårdsjöarne	7.
Gärdsmyra	202.
Göijebacke	128.
Görväln	4.
Götarne	176.
Haberga	183, 4.
Habohundæri	17.
Hacksta	34, 119, 132.
— gård	115.
— prestgård	—
— socken	114.
Haga	34, 37, 131.
Hagby prestgård	151.
— socken	150.
Hagund	17.
Hagunda härad	22, 114.
— — s allmänning	40.
— prosteri	23.
Hallarbysjön	32.
Hallqved	34, 38, 176.
Hallsta	205.
Hammarby	106, 172.
	sid.
Hammaren	(40), 124.
Hammarins gruffält	184.
Hammarskog	146.
Hamra	141.
Harbo socken	165, 170.
Harnäs bruk	45, 212.
Harvik	187.
Harviken	7.
Hauwe	128.
Hedesundafjärden	9.
Herkeberga socken	126.
Hesselby	160, 182.
Hessle	137.
Hesslingesjön	32.
Hilleboda bruk	45, 199.
— å	10.
Hjelmungesjön	10.
Hjelsta socken	135.
— viken	4.
Hjulsta	132.
— fjärd	4.
— sund	50.
Hofgårdsberg	203.
Holms prestgård	139.
— socken	138.
Holmsånger	208.
Hormesta	142.
Hornö	121.
— allmänning	40, 120.
Hultet	128.
Hummelsta	126.
Hummelviken	4.
Husberget, lilla o. stora	123.
Husby	131, 181, 202.
Husbyborg	205.
Husbysjutolft prestgård	125.
— socken	124.
Hyttö	45, 212.
Håbo härad	22, 103.
— s allmg	40.
prosteri	23.
Håf	177, 178.
Håkansbo	195, 200.
Hållnäs prestgård	201.
— socken	200.
Håmö	158.
Håtunaholm	34, 38, 106.
Håtuna prestgård	106.
— socken	105.
Häggeby gård	108.
— prestgård	—
— socken	107.
Hällby	176.
Högby	124.
Högskogen	40.
Högsta	163.
Höija	149.
Ingeborg	131.
Jumkils socken	160.
— ån	6.
Jutskär	40.
Jädra	105, 129.
Jälla	34, 173.
Jällsta	171.
Jällöfsta	100.
Järlåsa prestgård	154.
— socken	153.
Jönninge	181.
	sid.
Jörsön	208.
Kaddala	110.
Kalkbergs grufva	193.
Kalmarnäs	111.
Kalmar prestgård	—
— socken	110.
— viken	4.
Kiel	158, 159.
Kjabbomåsse	190.
Klippingeberg	34, 38, 163.
Knifstasjön	7.
Knutmåssen	208.
Knyllinge	140, 141.
Koholmen	117.
Korssgrufvan, nya	193.
Kråkgrund	40.
Krägga	112.
Kulla socken	137.
Kungs Husby socken	118.
Kungsparken	11.
Kungsängen	8, 173.
Kurö	133.
Kydingeholm	183.
Kättslinge	203.
Kättsta	166.
Kölfva	153.
Laghund	17.
Lagunda härad	22, 135.
— — sallmänning	40, 143.
— — prosteri	23.
Lambro	178.
Landsberga	142.
Lejondal	101.
— sjön	4.
Lena prestgård	167.
— socken	166.
Lennartsnäs	34, 38, 98.
Leufsta bruk	35, 196.
— — s gods	196.
Lillbiasjön	7.
Lillkyrka prestgård	122.
— socken	121.
Lillsjön	5.
Lillvass-sjön	10.
Lillån	5.
Lindormsnäs	103.
Lindsjön	151.
Lindsta	154.
Lingonbacka	—
Lisjön	5.
Litslena	126.
— prestgård	—
— socken	125.
Lugnet	109.
Lund	170, 177.
Lunda	184.
Lundby	34, 130.
Lurbo	155.
Lydinge	34, 181.
— sjö	10.
Lysta	178.
Långsjön	7, 8.
Långtora	143.
— prestgård	—
— socken	142.
Låssa socken	102.
Låsta-viken	102. [ 215 ]
	sid.
Läby	169, 170.
— socken	157.
— vad	—
— å	6.
Löfsta	104, 176.
— fjärden	9.
— tingslag	22.
— å.
— Öster, prestgård	200.
— — socken	195.
Lönnsjön	10.
Löten	200.
Löth socken	113.
Marby	120.
Maren	211.
Marielund	34, 38, 177.
Marma forsa	9.
Marsjöberget	205.
Mehede	205.
Memminge	178.
Mersön	131.
Morkarla socken	184.
Munkholmen	184.
Mysingesjön	181.
Mälby	130.
Möjsjön	5.
Mösasjön	32.
Nolmyra	170.
Norrby	202.
Norrskogen	105
Norunda härad	22, 164.
— — sallmänning	40.
— — prosteri	23.
Norundh	17.
Nyborg	34, 38, 106.
Nyby	170, 176.
Nybyholm	132.
Nyckelstenen	99.
Nyqvarn	130.
Nysätra by	— prestgård
— socken	143.
Nyvalla	171.
Nåsten	155.
Nägelstena	104.
Närlinge	170.
Näs prestgård	(132), 155.
— socken	96, 131, 154,
Odensforss	33, 205.
Ofvansjön	10.
Oknebofjärden	4.
Oknön	—
Oland, Olandamor	17, 18.
Olands härad	22, 170.
— — sallmg	40.
— o Frösåkers prosteri	23.
— å	10.
Olof Pers grufva	193.
Onsike	152.
Orcke	140.
Oxen	5.
Oxfjärden	3.
Pukberget	143.
Qvarnbo	188.
Qvarnlöt	109.
Qvarnnibble	107.
Ramhällsgrufvan	183.
Ramningshultet	40, 180.
Ramsen	8.
Ramsjö	170.
Ramsjön	151.
Ramsta socken	149.
Ransta	—
Rasbo härad	22, 175.
— — sallmg	40.
— Kils socken	179.
— prestgård	178.
— socken	177.
Rastsjön	7.
Resbohundæri	17.
Resta	144.
Ribbingebäck	152.
Rickomberga	157.
Roden	17.
Rycklingesjön	181.
Ryda	144.
Ryd, Vestra, prestgård	100.
— — socken	99.
Ryggmåssen	162.
Ryssgrafven	97.
Ryssviken	112.
Räckmåssen	194.
Räckne	206.
Röllingen	40, 117.
Röllingskråkan	40.
Rölunda	108.
Röra backe	102.
Sagån	3.
Salesta	168.
Salnecke	148.
Salta	133.
Sanda	103.
Sandbro
Sandbysjön	9, 33.
Segersta	112.
Siggforasjön	6.
Siguildsberg	106.
Sigtunafjärden	5.
Sishammarsviken	4.
Själsjön	177.
Sjö	34, 138.
Skallby grufva	179.
Skarfven	5.
Skediga	163.
Skefthammar	49.
— socken	186.
Skofjärden	5.
Skokloster	108, 109.
Skolsta	126.
Sko socken	108.
Skutskär	48, 211.
Skuttunge prestgård	164.
— socken	163.
— å	160.
Skälby	135.
Skällerö	177.
Skälsjön	10.
Skälsta	106.
Skämma	112.
Skärplinge	195, 200.
Skärsäter	196.
Skörby	111.
Slada vik	10.
	sid.
Slada å	10.
Slagsmyran	7.
Slangviksdalen	32.
Snattra bodar	48, 208.
Sneden	40, 125.
Solberga	133.
Sparrsätra prestgård	134.
— socken	133.
Sqvalbäcken	128.
Staby	34, 38, 139, 157.
— fjärden	4.
Stafby socken	180.
Stafsund	108.
Stamsjön	11.
Stennässjön	5.
Stenringsgrufvan	185.
Stocksjön	7.
Stormåssen	194.
Strandsjön	5.
Strömarn	10.
Strömsberg	37, 135.
— sbruk	45, 46, 206.
Strömsdal	135.
Strömsnäs	—
Srömsta	133.
Styngsberg	205.
Stäkesholm	34, 38, 98.
Stäket	5, 18, 52, 97.
Stöfvelbo	154.
Sundby	100, 176.
Sunnanå	151.
Sunnersta	157.
— park	40.
Svingarnsfjärden	3.
— socken	130.
Sågarboda	212.
Såggrufvan	193.
Säbyholm, lilla o. stora	103.
— s-viken	102.
Säfstakärret	32.
Säfva	148, 149.
— ån	5.
Sämsta	178.
Sätersjön	151.
Sätra	155.
— sjön	6, 32.
Sätuna	34, 38, 170.
Sæwustrøm	18.
Söderby	155, 177, 184.
Söderforss bruk	45, 46, 47, 209.
— prestgård	210.
— socken	208.
Tanforssen	9.
Tannsjön	195.
Tarf	126.
Tarmlången	6.
Taxhufvud	130.
Taxnäs	34, 38, 141.
Tegelsmora prestgård	194.
— sjön	7.
— socken	193.
Temnaren	9.
Tensta prestgård	168.
— socken	167.
Thedaren	131.
Theda socken	132. [ 216 ]
	sid.
Thorslunda	141.
Thorsvi gård	118.
— socken	117.
— udd	40.
— vik	117.
Thorsätra	100.
Tibble	97, 98, 100.
— prestgård	152.
— socken	104, 151.
— Vest	104.
Tierp	18.
Tierps allmänningar	40.
— prestgård	205.
— socken	203.
— tingslag	22.
— ån	9, 33.
Tillinge prestgård	130.
— socken	129.
Tiundaland	17.
Tjulstaholmen	117.
Tjärskär	40, 117.
Tobo bruk	45, 194.
— sjöarne	8.
Tolfta socken	200.
Tomta	178.
— sjön	8.
Torckarby	173.
Torkelsbo	202.
Torresta	34, 103.
Tranbygge	100.
Transätra grufva	185.
Trehörningen	8.
Trollbo	167.
Trosken	9.
Träsksjön	—
Trøgdh	17.
Trögds härad	22, 113.
— prosteri	23..
Tuna	168.
Tunalund	136.
Tuna prestgård	182.
— socken	181.
Tupen	104.
Tånga	180.
Tåsjön	11.
Tösjön	33.
Uflunge grufva	171.
Uggelsta	166, 167.
Ulfsbo	194.
Ulfva	163.
Ullarakir	17.
Ulleråkers härad	22, 154.
— — s allmänning	40.
— prosteri	23.
Ullevi, stora	102.
Ullfjärden	5.
Ullforss	45, 46, 205.
Ulltuna	33, 157.
Untra	209.
— fjärden	9.
	sid.
Upsala akademi	74.
Upsala, gamla, by, prestgård m.m.	175.
— socken	174.
Upsala stad	56.
Utö	119, 120.
Walde qvarn	33.
Valir et Vendil	18.
Walla	129.
— grufva	208.
Wallby	104, 166.
— prestgård	121.
— socken	120.
— Öster	128.
Wallhol	161.
Wappa	130.
Warpsund	5.
Wattholma bruk	46, 167.
— bruksdamm	7.
Waxala härad	22, 171.
— prestgård	174.
— prosteri	23.
— socken	173.
Vaxaldh	17.
Weckholms prestgård	117.
— socken	115.
Wedyxe	178.
Wehol	120.
Wellen	11.
Welången	6.
Wendels prestgård	202.
— sjön	7, 88.
— socken	201.
— tingslag	22.
— ån	7.
Vendil	17.
Wesslands bruk	45, 46, 207.
— fjärden	9.
— o Elfkarleby tingslag	22.
— prestgård	207.
— socken	200.
Westerberga	178.
Westerby	153, 178.
Wi	112.
Wiggaren	9, 33.
Wik	147.
Wikasjön	10.
Wiksjön	11.
Wiksta prestgård	171.
— socken	170.

Willberga prestgård	171.
— socken	170.
Wilsåkers-ån	6.
Wiksjö måssar	33.
Wisjön	6, 9.
Wisjö-ån	6.
Witulsberg	173.
Wrå	142, 152.
Wårdsätra	157.
	sid.
Wårfrukyrka socken	127.
Wänge prestgård	159.
— socken	158.
Wäppeby	111.
Wärnsta	122.
Wärsta	108.
Wäsby	206.
Yfre	205.
Ytterboda	212.
Ytterholmen	117.
Ytternäs	155.
Åby	126, 176.
Åbyggeby	202.
Ådö	102 ,103.
Åkerby	207.
Åkerby bruk	47, 199.
— prestgård	162.
— sjö	10.
— socken	161.
Åkerlänna	163.
Åker, Vester, prestgård	145.
— socken	144.
Ålands socken	152.
Ålbo	188.
— sjön	152.
Ålbrunna	103.
Åloppe, södra	141.
Årby	144, 150, 179.
Åsen	40.
Åsjön, norra	10.
Åsunda härad	22, 127.
— prosteri	23.
Älby	202.
Älgsjö grufva	193
Älgsjön	10.
Ängsholmen	120.
Ängskär	48, 201.
Ängsholmen	120.
Ängskär	48, 201.
Öfverbo	164.
Öns bruk, se Elfkarlö
Önsta	102.
Örbyhus	35, 153, 178, 203.
Örbyhus härad	22 201.
— prosteri	23.
Örnäs	100.
— sjön	4.
Örsunda	149.
Örsundsbro	18, 49.
— å	5.
Öråker	98.
Östensbro	129.
Östfora	154.
— sjön	6.
Österberga	178.
Österby	121, 158.
— bruk	35, 45—7, 191
— — s dammar	7, 33.
— — s gods	191.
Österrike	202.
Österväga	203.

↑ Denna och följande beräkningar af medelhöjden äro uppgifna efter Forssells Anteckningar, 1836. De synas ofta nog vara för högt tilltagna.
↑ Det nästföljande är uppsatt, och benäget meddeladt af Berghauptman J. H. af Forselles i Sala, jemte en inledande framställning af vattenfördelningen, hvarur ock åtskilliga drag till det ofvanstående äro lånade.
↑ Liljegren beräknar de ”jordfasta runmonumenternas” antal i Upland till 822, i det öfriga Svealand till 270, i Norrland till 47, i Göta rike och Gottland till 595, i Skåne m. m. till 71, i Norge till 90, i Danmark med dess öar till 143, i England m. m. till 9. Men vid allt detta måste anmärkas, att L:s uppgifter äro hemtade ur källor, som om de ock för sin tid voro temligen pålitliga, likasom de utgått ur ett nit, i vår tid ej att återfinna, de dock numera ej kunna ega fullt vittnesbörd, i det mycket, kanske hälften af hvad fordom funnits af runmonumenter, redan är förstördt. Detsamma gäller om grafhögar och andra fornminnen; hvarföre önskligt vore, att allt dylikt snart, och innan det blir försent, finge undergå en sammanhängande revision, å statens sida föranstaltad.
↑ Sictonia antiqua förekommer uttryckligen år 1315, se Diplom. Suec. N:o 2032.
↑ I kyrkligt hänseende har Tiundia omfattat: Habohundæri, nuvarande Håbo härad med ofvannämda tre socknar öster om vattnen; prov. Hagund, nu Hagunda, jemte Aggaholm, nu Holms socken af Lagunda; Ullarakir, nu Ulleråker, utom dess andel i Jumkil; Belling, nu Bälinge med hela Jumkil; Waxaldh, nu Waxala; Norundh, nu Norunda, samt Dannemora och Film socknar; Wendil, omfattande större delen af nuvarande Örbyhus härad, nemligen Wendel, Tierp och Tolfta, samt dessutom Tegelsmora, och tre socknar af Wåla härad utom länet; Rodhin, innehållande Wessland, Löfsta och Hållnäs, samt 4 socknar af nuvarande Frösåkers härad utom länet; Oland, lika med det nuvarande egentliga Olands härad; Resbohundæri, nu Rasbo; dessutom Nærdinghiahundæri och Gestricaland, åter utom länet. (Under Tierp och Wessland innefattades hvad nu är Söderforss och Elfkarleby). Af Attundia, som för öfrigt sträckte sig öfver hvad nu är största mellersta delen af Stockholms län, höra hit blott Bro härads nuvarande 4 socknar, då delar af Brohundæri, som äfven innehöll större delen af nuvarande Färentuna härad af Stockholms län. Fiædhrundia slutligen omfattade prov. Trøghd, nu Trögd, med Alsnø, nu Adelsö socken af Färentuna; Aashundæri, nu Åsunda; Laghund, Lagunda utom Holm; dessutom Simbohundæri och Thorsakir utom länets nuvarande gränser.
↑ För öfrigt är ofta svårt nog att urskilja verldslig indelning från kyrklig, och i och emellan båda förekomma en mängd särskildta afvikelser: så benämnas Tierp och Tolfta tillsammans en gång prov. Tierp, likasom Valir et Vendil motsvarar förut nämda Vendil, och Valir ensamt förekommer såsom omfattande sannolikt nuvarande Wåla härad; Jumkils socken föres någon gång till Ulleråkers härad, en del af Börje till Waxala, en del af Waxala socken till Rasbo härad; Oland utsträckes öfver Hökhufvud, nu inom Närdinghundra härad, o. s. v.
↑ Under Upland föras då Tröghden, Enköpings stad, Lagundz och Hagundz härader, och såsom hörande till Upsala län, allt hvad nu lyder derunder och under Stockholms län norr om hufvudstaden utom Färentuna härad; Olandz härad säges innehålla 7 socknar, Tierpe 2, Vendele 2, Norre Roen 7, nemligen Elfkereby, Veslandz, Hållenes, Löfsta, Dannemora, Fölm och Valij (Valö i Frösåker).
↑ Oftanämda tre socknar upptagas ännu i 1825 års jordebok under Håbo härad, men hafva numera både polis, lagskipning och uppbörd gemensamma med Erlinghundra härad, och torde således kunna räknas dit.
↑ Så hör större delen af Erentuna socken och halfva Lena till Norunda härad och femte fögderiet, men andra hälften af den sednare till Rasbo härad, och 1/7 af den förra dels till Rasbo, dels till Waxala härader, båda af fjerde fögderiet. Jumkil är deladt mellan tvenne härader och tvenne fögderier; Ekeby har ett annex, Skefthammar sin moderförsamling, inom Stockholms län. Några få hemman af Harbo socken och ett halft af Öster-Wåla, båda för öfrigt af Westerås län, höra till härader af Upsala län; till Tierp en by, som ligger inom den derifrån afsöndrade Söderforss socken, o. s. v.

↑ Enligt Landshöfdinge-embetets sednast afgifna femårsberättelse, hvars uppställning är följande:

		mtl.
Kungs- och K. ladugårdar		18	1⁄8
	Derunder lydande	6	7⁄8
Frälse Säteri		281	13⁄16
Säteri Rusthåll		122	9⁄10
Rå och Rör		45	1⁄6
Frälse		893	1⁄40
Frälse Skatte		277	49⁄240
Krono		23	9⁄23
	Krono Nybygge		1⁄2
	Krono Rusthåll	6
Krono Skatte		876	1⁄6
	Under bruk lagda		5⁄8
Krono Skatte Rusthåll		237	3⁄40
	Krono Augments	5	3⁄8
	Krono Skatte Augments	242	23⁄40
Militie-boställen		122	3⁄16
Civile dito		29	11⁄16
Ecklesiastike dito		124	3⁄8
Akademie-hemman, Fr. 23 3⁄8, Sk. 13 7⁄8. Kr. 153 1⁄8		190	3⁄8
Hospitals- o. Barnhus-hmn, Fr. 25 7⁄8, Sk. 6 1⁄2 Kr. 14 11⁄24.		46	5⁄6
Recognitions-skatte		9	1⁄4
S:a		3559	37⁄96

↑

Enligt Kommittéens för skatteförenklingens betänkande, som har följande detaljer:
		mtl.
Skatte,	Vanliga o. recognitions tillh. enskildte	1364,57
—	Säterier i ensk. ego	113,56
S:a		1502,88
Krono,	Vanliga Statens som innehafvas under åborätt	32,73
	dispon. af allm. verk	169,21
	boställen	213,91
	Statens för andra behof använda	11,50
—	Kungs- och K. ladugårdar	18,12
—	Säterier, enskildtes	8,74
	— boställen	44,88
	— Statens, för a. beh. anv.	0,50
S:a		499,59
Frälse	Allm. o. utsockne tillh. enskildte	1167,85
	— allm. verk.	53,12
	boställen	7,
—	Säterier o. ladugårdar tillh. enskildte	278,82
	boställen	3,
—	Rå o. rör, tillh. ensk	45,17
S:a		1554,96
S:a S:arum		3557,43

↑ Se J. E. Wahlström, Afhandl. om Uplandsdialekten. Upsala 1848.
↑ Särdeles lära vara att nämna: Lennartsnäs och Stäket i Bro Näs socken; Torresta i Låssa; Aske, Håtunaholm och Nyborg i Håtuna; Fånö i Löth; Eka i Lillkyrka; Ekolsund i Husby Sjutolft; Lundby i Tillinge; Haga i Svingarn; Hacksta i Enköpings Näs; Friberg i Fittja; Sjö i Holm; Staby i Girista; Taxnäs i Fröslunda; Klippingeberg i Bälinge; Sätuna i Björklinge; Jälla i Waxala; Hallqved och Marielund i Funbo; Frötuna i Rasbo; Lydinge i Stafby; Gimo i Skefthammar; Österby i Film; Löfsta i Löfsta; Örbyhus i Wendel; Elfkarlö i Elfkarleby.
↑ År 1844 beräknades, att nära 2⁄3 af det producerade hvetet, 1⁄4 af rågen, 1⁄29 af kornet, 1⁄3 af hafran, öfver 1⁄2 af blandsäden, ärterna och potaterna föryttrades. — För öfrigt har den potatissjuka, som i de närmaste åren egt rum, redan frambragt och torde ytterligare frambringa förändringar i ofvan uppgifna förhållanden.
↑ Öfriga gårdar, som utmärka sig genom omvårdnad för boskapsafvel, äro: Lennartsnäs, Stäket, Håtunaholm, Aske, Nyborg, Eka, Staby, Friberg, Taxnäs, Klippingeberg, Sätuna, Hallqved, Marielund.
↑ Åsen och Sunnersta i Bondkyrko socken, Lilla Djurgården i Danmarks, Ramningshultet i Stafby, Högskogen i Bälings härad, och Tierps norra allmänning.
↑ De äro: Bro allmänning mellan Bro och Ryds socknar; Håbo mellan Tibble och Ytter-Gran; Hammaren i Husbysjutolft;Sneden i Litslena; Hornö i Wallby; Thorsviudd, Röllingen, Bast-Lagnö, Ekskär, Tjärskär, Jutskär, Röllingskråkan och Kråkgrund, alla i och vid Thorsvi socken; Lagunda i Nysätra; Hagunda i Åland och Järlåsa; Ulleråkers i Jumkil; Norunda i Björklinge; Tierps södra; Olands i Alunda; Rasbo i Kils socken. Bälings allmänning har från 1840 blifvit socknens tillhörighet, och styckad mellan hemmanen, likasom förut Danmarks, Funbo och Wendels socken-allmänningar.
↑ Ur ”Upsala och dess nejder” af Bergman, som följt ”Underrättelser om Dannemora Jernmalmnsgrufvor”. För det historiska och lokala, se längre fram, Dannemora socken.
↑ Bland de nyare af detta slag, och af stor vigt, äro jerntrådslinor för malmuppfordringen, hvilka numera tillverkas på stället för 25 sk. famnen, nästan hälften mindre än hvad de kostat i Fahlun, hvarifrån de förut hemtades.
↑ De erhålla sin aflöning till en del i pengar efter beting, till en del i spanmål, efter hvarje hushålls storlek; dertill kommer egen bostad för hushållet, foder för 1 till 2 kor och några får, samt ett stycke jord. Särskildt hafva grufdrängarne små torp, och bolaget belönar dem, som dervid anbringa stengärden, med 12 sk. för famnen. Under de sista 5 åren utdelades sådana belöningar för 4110 famnar stenmur. Äfven för barn är tillfälle beredt till arbetsförtjenst, genom malmsoffring, och 92 barn erhöllo på detta sätt under de nämda åren tillsammans 11,256 R:dr. Slutligen utdelas i gratialer till orkeslösa arbetare, enkor och barn omkring 2666 23 R:dr årligen, dels i säd, dels i pengar.
↑ Detta grufvefält bearbetas för Kilaforssverken i Gefleborgs län.
↑ Särskildt hvad Österby och Söderforss samt gr. de Geers bruk angår, är ej blott brukens, utan hela godsens fattigvård och öfriga dermed likartade förhållanden, likasom vid Dannemora, inrättade på oberoende, ej för församlingarne betungande fot. — Här må tilläggas, att Söderforss bruks smide är i de sista åren betydligt ökadt.
↑ På 1600-talet inrättades, af prof. O. Rudbeck, postjakter, som gingo till Stockholm. De nämnas ännu omkring 1719. För allt rörande Upsala stads historia äro begagnade: Busser, Upsala beskrifning, 1773; och Bergman, Mälarens minnen, 1844.
↑ Nemligen i theologiska fakulteteten 4: theol. exegeticæ, dogmaticæ et moralis, pastoralis, samt prænotionum theol. et histor. ecclesiasticæ, stiftad 1754 af biskop Kalsenius. — I juridiska fak. 4: juris patrii et romani; jurisprudentiæ, oeconomiæ et commerciorum, från 1741; historiæ legum suecicarum, juris criminalis et processualis, från 1843; juris publici, ecclesiæ, belli et gentium, från 1844. — I medicinska fak. 4: medicinæ et botanices; medicinæ theoreticæ et practicæ; anatomiæ etc., från 1774; chirurgiæ et artis obstetriciæ, från 1838. — I philosophiska fak. 14: eloquentiæ et poeseos; physices; ethices et politices; astronomiæ; mathematum inferiorum; eloquentiæ et politices, stiftad af riksrådet Skytte; linguarum orientalium; historiarum; logices et metaphysices; litterarum græcarum; chemiæ, från 1750; œconomiæ practicæ, stiftad 1759 af brukspatron Borgström, och numera egentligen utöfvad såsom historiæ naturalis; historiæ litterariæ et archæologiæ, från 1780; æsthetices, från 1835. — I sednaste åren hafva oftare än förr adjunkter blifvit utnämda till extra ordinarie professorer, med säte och stämma i fakultet: ej mindre än fyra sådana finnas nu; till samma rätt är ock en af språklärarne befordrad, den andre till extra ordinarie adjunkt.
↑ Enligt de äldsta privilegierna af 1476, utfärdade af Påfven Sixtus IV, var erkebiskopen Jakob Ulfson kansler, men hans efterträdare synas ej hafva utöfvat detta embete. Carl IX tillät erkebiskopen, biskoparne och akademien att välja kansler. Akademien begärde 1604 att dertill få utse prins Gustaf Adolf, men fick det svar, att ”hertig Göstaf må vara det, när han saken lärer bättre förstå och åren kunna blifva flera”. År 1607 utsågs grefve Abraham Brahe till kansler, men synes ej hafva i verkligheten som sådan tjenstgjort; så mycket mera Johan Skytte. År 1625 stadgade Konungen att alltid ett riksråd skulle utses; och ända till 1747, samt fem gånger efter 1751, hafva rikets högsta embetsmän innehaft befattningen, under sista seklet omvexlande med kronprinsar; under de sista decennierna hafva blott de sistnämde varit kanslerer. Från 1626 till 1731 har akademien tidtals haft någon person af högadlig börd till rector illustris, i sjelfva verket blott en hederstitel. Adelsmännen hafva ända inuti nuvarande seklet utöfvat rättigheten att vara utom nationerna, och ega ännu att ingå i hvilken nation hvar och en åstundar, utan afseende på lokal härkomst.
↑ Nemligen för de fyra olika hufvuddelarne: de Svenska, antika, moderna och kufiska mynten.
↑ Manuskriptsamlingen, omkring 7000 volumer, är, näst den från klostren hemtade, ordnad efter de olika donationerna. De förnämsta gifvarne hafva varit gr. M. G. de Ja Gardie, som äfven skänkt hit den ryktbara Codex argenteus; H. Benzelius, Eneman, Sparfvenfeldt, Björnståhl, Sturtzenbecker, Celsing, Thunberg, Lidén, Celsius, Meyerfeldt, Gyllenborg, Flemming, Hallenberg m. fl. Den s. k. Nordinska samlingen är skänkt af K. Carl XIV; de Rosenhaneska, Benzelstjerna-Engeströmska och Cederhjelmska äro ock i sednare tider tillkomna; de Palmsköldska och Gahmska äro köpta; K. Gustaf III:s papper, af honom sjelf testamenterade, öppnades enligt föreskrift 50 år efter hans död. Den tryckta boksamlingen är ock till ej ringa del tillkommen genom nyare donationer, af K. Gustaf III (den s. k. Cronstedska från Fullerö i Westerås län), Lidén, Flemming, v. Brinkman m. fl.

↑ Enligt en från akademiska kontoret erhållen förteckning:

I Ulleråkers härad af Upsala län:
mtl.
Bondkyrko socken	9,
jemte 1 qvarn om 2 par stenar.
Börje	6 1⁄2.
Wänge	6.
Näs	21⁄2.
Läby	2.
Hagunda härad:
Gryta socken	51⁄4
Ramsta	2.
Hagby	1.
Åker	1.
Åland	1.
Dalby	1.
Tible	11⁄2
Balingsta	2.
Bälings härad:
Bälings socken	271⁄2.
jemte 1 qvarn m. 6 par stenar.
Skuttunge	81⁄2.
Åkerby	1.
Waxala härad:
Gamla Upsala socken	5.
jemte 1 qvarn m. 3 par stenar.
Waxala	41⁄2.
Danmark	8.
Norunda härad:
Ehrentuna socken	11⁄2.
Björklinge	21⁄2.
Tensta	9.
Wiksta	1⁄2.
Lena	81⁄4.
Rasbo härad:
Lena socken	3.
Rasbo	101⁄2.
Rasbo Kihl	73⁄4.
Dannemora tingslag:
mtl.
Film socken	3.
Dannemora	3.
Tegelsmora	11⁄2.
Olands härad:
Alunda socken	141⁄2.
Morkarla	21⁄2.
Ekeby	1⁄2.
Tuna	2.
Stafby	2.
Håbo härad:
Öfver-Gran socken	1.
Ytter-Gran	1⁄2.
Häggeby	1⁄2.
Håtuna	1.
Åsunda härad:
Tillinge socken	8.
Wårfrukyrka	4.
Bred	1.
Sparresätra	2.
Trögds härad:
Weckholms socken	5.
Lagunda härad:
Långtora socken	4.
Nysätra	1.
Långhundra härad af Stockholms län:
Kårsta socken	5.
Gottröra	1.
Närtuna	101⁄2.
Husby	11⁄2.
Lagga	11⁄2.
Östuna	2.
Seminghundra härad:
Skeptuna socken	14.
Frösunda	93⁄4.
mtl.
Orkesta	31⁄2.
Markim	11⁄2.
Erlinghundra härad:
Knifsta socken	2.
Odensala	6.
Husby	5.
Alsike	1.
Haga	4.
Närdinghundra härad:
Almunge socken	4.
Frösåkers härad:
Börstils socken	4.
Harg	1⁄2.
Walö	1.
Bro skeppslag:
Bro socken	5.
Frötuna skeppslag:
Lenna socken	1.
Sjuhundra härad:
Fasterna socken	21⁄2.
Åkerbo härad af Westerås län:
Björskogs socken	81⁄4.
Arboga	1.
Medåker	31⁄2.
Köping	3.
Odensvi	4.
Tuhundra härad:
Dingtuna socken	221⁄2.
Lundby	73⁄4.
Lillhärad	2.
Barkarö	1⁄2.
Norrbo härad:
S:t Ilians socken	27⁄9.
Romfartuna	111⁄2.
Skultuna	4.
Haraker	2.
Siende härad:
Kungsåra socken	1.
Snefringe härad:
Munktorps socken	2.
Kolbäck	1.
Wangsbro härad:
V. Fernebo socken	11⁄2.
Öfver-Tjurbo härad:
Kumla socken	31⁄2.
Sala	1.
Vester-Löfsta	1⁄2.
Simtuna härad:
Simtuna socken	31⁄2.
Altuna	2.
Thorstuna härad:
Hvittinge socken	21⁄2.
Thorstuna	31⁄2.
Ytter-Tjurbo härad:
Tortuna socken	1.
Wåla härad:
Wåla socken	11⁄2.
Harbo	71⁄2.
Lindes bergslag af Örebro län:
Lindes socken	31⁄2.
Bollnäs härad af Gefleborgs län:
Bollnäs socken	2⁄3.

↑ Enligt erhållen uppgift för år 1848, utdelades då, med hälften för hvarje halfår, följande stipendier, som vid akademien bokföras:

a)	Kungliga, 52 à 32 R:dr; 12 à 12 2⁄2 till 18 R:dr, för musikaliska öfningar; tillsammans	R:dr	1,832: — —
b)	Riksstatens, 12 à 100 R:dr	—	1,200: — —
c)	Filénska, för docenter, 2 à 333 1/3 R:dr	—	666:32. —
d)	Öfriga s. k. magnat-stipendier, af ett sammanlagdt kapital till 290,265 R:dr 3 sk. 7 rst., hvars årliga ränta är 14,494: 44. 11., utom 44:18.7. i hemmansräntor, utdelades till 213 studerande med 12,670:33.9., till inspectores stipendiariorum m. fl. med 379: 21. 5.	—	13,050: 7. 2.

De mest betydande af dessa magnat-stipendier utgingo till följande belopp:

Bergstedtska, med	273:	1.	10.	Bjelkiska, med	149:	16.	—
Byzantinska, för resa	500:	—	—	Falkenbergska, 2 à	120:	—	—
Graffmanska, 4 à	100:	—	—	Gyllenhjelmska, 2 à	183:	5.	10.
Josephinska	100:	—	—	Jungbladska, 5 à	100:	—	—
Lindqvistska, för Finnar,	150:	—	—	Norbergska	100:	—	—
Nordlanderska, 2 à	100:	—	—	Oscareanska	120:	—	—
Robsahmska, för resa,	132:	24.	—	Rosenhaneska	150:	—	—
Sjöbringska, 3 à	100:	—	—	Stenhammerska, 2 à	216:	32.	—
Stjerncreutska, 2 à	100:	—	—	Tranerska	119:	38.	1.
Ullbergska, 2 à	100:	—	—	Walterska	100:	—	—

Dessutom finnas flera annorstädes lyftbara stipendier, för de studerande vid universitetet anslagna, af ej mindre belopp, såsom K. Carl Johans och Kronprinsens för docenter och magistrar, Thuniska, Flodinska, Riddarhusets för adelsmän o. s. v.

↑ Enligt sista femårsberättelsen; enligt enskildt från stället erhållen uppgift äro 288 tl. åker, 385 tl. äng donerad jord, 424 tl. åker, 432 tl. äng och 750 tl. utmark sjelfegande jord. En del af den donerade innehafves af civila och kyrkliga tjenstemän.
↑ På enskildt väg uppgifves för år 1849 antalet af handlande till 9, af handtverkare till 60, alla borgare.
↑ Det Bernhardinerkloster, som man här velat finna, sammanfaller tydligen med Franciskanerklostret på Tryggön: man stödjer sig på ett bref af 1480 af en abbot Stephan, som skrifver ”helsom — — kærlika medh Gudi och Sancto Bernhardo”; men han skrifver sig ock sjelf i första raden ”Abbothe ij Tröggö kloster”. — Det mesta af hvad förf. upptagit om Enköpings äldre förhållanden, stödjer sig på uppgifter ur stadens tänkebok, Palmsköldska samlingarne i Upsala, och andra handlingar, traditioner m. m., meddelade af hr mag. L. Afzelius, från hvars hand man en gång torde kunna hoppas en fullständigare utveckling af ämnet.
↑ Några hafva af ordet Capitulum velat sluta att erkestiftets kapitel här befunnits, tills det flyttades till Nya Upsala 1270; äfvensom de hänfört hit prebenda Haghund et Laund, som nämnes på 1300-talet.
↑ En här vistande Johan v. Sacken blef år 1676 dömd till döden för blasphemie.

↑ De nu eller fordom vigtigaste grufvornas ålder ses af följande tabell:

		från			från
Norra fältet	Sjögrufvan	1731	Södra fältet	Machinsgrufvan	1743
	Hagströmsgrufvan	1742		Norra Silfbergsgrufvan	1692
	Kungsgrufvorna	1576		Wattholmagrufvan	1670
	Bondegrufvan	1645		Kaptensgrufvan	1669
Mellanfältet	Jord- och Ödesgrufvorna	1628		Djupgrufvan	1669
	Storrymningen	1671		Södra Silfbergsgrufvan	1669
	Hjulvind	1669		Hargs Skärpning	1709
	Dammsgrufvan	1674	Grufvornas djup varierade redan för flera år sedan mellan 50 och 100 famnar, i de för tiden vigtigaste mellan 50 och 75.
	Jungfrugrufvan	1618
	Ungkarlsgrufvan	1716
	Örnersgrafven	1742

↑ Enligt från stället erhållna uppgifter äro denna egendoms beståndsdelar, med deras taxeringsvärden för 1848, följande:

I Films socken
Österby stångjernsbruk	R:dr	495,538:	12.	8.
— stålugn	—	112,592:	44.	—
— qvarnar m. m.	—	12,000:	—	—
Mantal, 7 3⁄4 under eget bruk	—	32,110:	—	—
— 14 1⁄2 underlydande frälse m. m.	—	47,661:	16.	—
Skattefrälseräntor af 6 1⁄4 mantal	—	10,195:	11.	1.
Dannemora socken:
Mantal, 6 1⁄4 underl. frälse, 23⁄28 skatte	—	28,597:	—	1.
Harviks qvarn	—	2,000:	—	—
Skattefrälseräntor af 5 mantal	—	8,016:	20.	10.
Alunda socken:
Mantal, 17 1⁄8 underl. frälse, 1 skatte m. m.	—	68,967:	32.	—
Kihlby och Lunda qvarnar	—	1,200:	—	—
Skattefrälseräntor af 21 1⁄8 mantal	—	29,586:	7.	7.
Morkarla socken:
Mantal, 13 137⁄140 underl. frälse	—	46,675:	—	—
Ullsarby såg	—	500:	—	—
Skattefrälseräntor af 5 181⁄280	—	8,235:	34.	6.
Rasbo Kils socken:
Mantal, 8 11⁄20 underl., hvaraf 2 1⁄40 frälse, med en qvarn, och en såg	—	31,600:	—	—
Skattefrälseräntor af 7⁄20 m.	—	776:	27.	—
Stafby socken:
Mantal, 1 3⁄4 underl. skatte, såg och qvarn	—	9,312:	32.	—
Wiksta socken:
Mantal, 2 1⁄8	—	5,950:	—	—
Walö socken, af Stockholms län:
Mantal, 9 9⁄16 underl. frälse, med en såg	—	25,925:	—	—
Skattefrälseräntor af 28 7⁄16	—	46,872:	1.	9.
Börstils socken:
Mantal, 1⁄2 frälse	—	1,450:	1.	9.
Ett fartyg om 45 läster.

↑ Enligt från stället erhållna uppgifter, äro egendomens beståndsdelar följande:

Under Leufsta inspektion:
I Löfsta socken:
Leufsta stångjernsbruk, med qvarnar, såg etc.
Mantal under eget bruk, se ofvan	5 5⁄6	mantal.
Åkerby bruk, stålugn, qvarn, såg.
Mantal, 2 frälse, 3 1⁄4 skatte, utarrend	5 1⁄4	mantal.
Lötens gård, 2 m. frälse säteri, 1 1⁄4 skatte	3 1⁄4	—
Qvarn, tegelbruk, såg, fiske.
Öfriga underlydande, se ofvan	20 513⁄3960	—
Torp 18; Skattefrälseräntor af 22 17⁄24 mtl.
Hållnäs socken:
Mantal, 15 1⁄24 frälse, 6 5⁄6 skatte underl.	21 7⁄8	—
Ängskärs lastplats med 2 fartyg af tills. 84 29⁄50 läster.
Torp 6; S. F. Räntor af 9 17⁄24 mtl.
Tegelsmora socken:
Tobo bruk, masugn, qvarn, såg etc.
Mantal, 2 23⁄28 frälse, 1 skatte under eget bruk	3 23⁄28	—
— 9 29⁄30 frälse, utarrenderade	9 29⁄30	—
Torp 3; S. F. Räntor af 18 173⁄420 mtl.
Dannemora socken:
Mantal, 1⁄2 frälse	1⁄2	—
S. F. Ränta af 1 mtl.
Wendels socken:
Mantal, underlydande, 1 3⁄4 frälse säteri, 1 1⁄4 rå och rör, 36 1⁄4 frälse, 1 1⁄4 skatte, 3 skatte rusthåll	43 1⁄2	—
Torp 7; S. F. Räntor af 18 1⁄2 mtl.
Örbyhus gård, med Kättslinge och Bergby, 3 3⁄8 m. frälse säteri, 3 frälse, 1⁄4 skatte, 6 krono säteri, 32 Torp	12 5⁄8	—
Wiksta socken:
Mantal, 2 3⁄8 frälse, 1 3⁄4 skattearrend.	4 1⁄8	—
Björklinge socken:
Mantal, 1 frälse, utarrend.	1	—
Tierps socken:
Mantal, 1 skatte	1	—
Gamla Upsala socken:
Mantal, 5⁄8 frälse, utarrend.	5⁄8	—
Wesslands socken:
Carlholms stångjernsbruk, med qvarn, såg, tegelbruk
Snattra lastplats med 1 fartyg om 43 1⁄4 läster, och 1 vedbåt.
Mantal, 4 5⁄8 frälse säteri, 1⁄4 rå och rör, 1⁄2 skatte, under eget bruk	5 3⁄8	—
— 5⁄8 rå och rör, 1 skatte underl.	1 5⁄8	—
Torp 11; S. F. Ränta af 1 mtl.
Wesslands bruk, masugn, manufakturhammare, qvarn, såg m. m.
Mantal, 1 5⁄24 frälse, 3 1⁄2 skatte, under eget bruk	4 17⁄24	mantal.
— 1⁄2 frälse, 2 103⁄120 skatte underl	3 43⁄120	—
Elfkarleby socken:
Mantal, 3⁄4 skatte, brukas under Wessland	4 3⁄4	—
— 7 1⁄2 frälse, 1 1⁄4 skatte, 1⁄2 rusthåll med 4 torp, lyda under Carlholms bruk	9 1⁄4	—
S. F. Ränta af 3⁄4 mtl.
Under Strömsbergs inspektion:
I Tolfta socken:
Strömsbergs stångjernsbruk, med masugn, grufdelar i Dannemora, qvarn, såg.
Mantal, 4 13⁄40 skatte, under eget bruk	4 13⁄40	—
— 4 1⁄4 frälse, 9 3⁄8 skatte, underl.	13 5⁄8	—
Tierps socken:
Ullforss stångjernsbruk, med masugn, grufdelar, qvarn, såg.
Mantal, 1 1⁄2 frälse, 5 1⁄4 skatte, under eget bruk.	6 3⁄4	—
Forss, 3 mantal frälse säteri, 1 skatte, utarrend., qvarn, såg, 5 torp	4	—
Husbyborg, 2 3⁄8 m. skatte säteri, utarrend.	2 3⁄8	—
Odenforss, 1 m. frälse säteri, 1 frälse, med qvarn, utarrend.	2	—
Hallsta, 2 m. frälse, utarrend.	2	—
Mantal, 17 1⁄4 frälse, 22 137⁄504 skatte, underl.	39 263⁄504	—
Skattefrälseräntor af 7 9⁄16 mantal.
Wendels socken:
Mantal, 7⁄8 skatte, brukas under Ullforss	7⁄8	—
Björklinge socken:
Mantal, 1 frälse säteri, 3⁄8 skatte, höslag under Ullforss och Hallsta	1 3⁄8	—
Wesslands socken:
Mantal, 1 frälse, 3⁄8 skatte, qvarn	1 3⁄8	—
Ett fartyg vid Snattra af 43 79⁄100 läster.
Dannemora socken:
Mantal, 1 1⁄2 frälse, 1 skatte	2 1⁄2	—
Wåla socken af Westerås län:
Mantal, 15⁄16 skatte	15⁄16	—

Alla dessa egendomar tillsammans utgöra således 243 22813⁄55440 mantal, hvaraf 18 3⁄4 frälse säteri, 6 7⁄24 rå och rör, 130 47⁄840 frälse, 77 24331⁄55440 skatte, 5 7⁄8 skatte rusthåll och säteri, 6 krono säteri; skattefrälseräntor af 80 3231⁄5040 mantal; 5 masugnar, utom 1 i Norrland; 4 stångjernsbruk, med tillsammans 8800 skeppund smide, 2 manufakturverk, en mängd qvarnar och andra vattenverk, 2 lastplatser med 3 fartyg, 86 torp o. s. v. Samtliga jernverkens taxeringsvärde, underlydande hemman oberäknade, är öfver 1 1⁄2 million. — Folkmängden, hemmanens inberäknad, för år 1849, var 6047 personer på 1192 hushåll. Slutligen må tilläggas, att den anmärkning, som å sidan 47, not. 4, är gjord om Österby och Söderforss verkens fattigvård, gäller äfven gr. de Geers egendomar; samt att den å sidan 50 omtalade Lötens lastplats numera ej som sådan begagnas.

↑ Mera än t. ex. Stockholms läns sex småstäder tillsammanstagna.
↑ Så vill synas af 1825 års jordebok, enligt hvilken alla hemmanen i socknen nämda år tillätos att åtnjuta half förmedling i hemmantalsräntan; vid prestval rösta de alla för dubbelt mantal, utom prestgården och Holmsånger, som beräkna enkla röster, och Finnersånger, som röstar för 2 hela mantal.

↑

Nemligen, i Tierps socken:
Mantal, frälse 13 1⁄2, skatte 5 1⁄2, torp 8	R:dr	73,580:	—	—
Skattefrälseräntor af 3 1⁄4 mantal	—	5,676:	38.	3.
Wendels socken:
S. F. Ränta af 1 mantal	—	1,534:	8.	—
Elfkarleby socken:
Lägenheter	—	500:	—	—
Nora socken af Westerås län:
Mantal, 1 1⁄2 frälse, 1 3⁄4 skatte, samt lägenheter	—	14,860:	—	—
Hedesunda socken af Gefleborgs län:
Öresland 109 1⁄8, eller 10 7⁄8	—	25,176:	16.	—
S. F. Räntor af 5 17⁄40 mantal	—	6,974:	19.	8.

[1] Denna och följande beräkningar af medelhöjden äro uppgifna efter Forssells Anteckningar, 1836. De synas ofta nog vara för högt tilltagna.

[U12-2] Det nästföljande är uppsatt, och benäget meddeladt af Berghauptman J. H. af Forselles i Sala, jemte en inledande framställning af vattenfördelningen, hvarur ock åtskilliga drag till det ofvanstående äro lånade.

[U16-3-3] Liljegren beräknar de ”jordfasta runmonumenternas” antal i Upland till 822, i det öfriga Svealand till 270, i Norrland till 47, i Göta rike och Gottland till 595, i Skåne m. m. till 71, i Norge till 90, i Danmark med dess öar till 143, i England m. m. till 9. Men vid allt detta måste anmärkas, att L:s uppgifter äro hemtade ur källor, som om de ock för sin tid voro temligen pålitliga, likasom de utgått ur ett nit, i vår tid ej att återfinna, de dock numera ej kunna ega fullt vittnesbörd, i det mycket, kanske hälften af hvad fordom funnits af runmonumenter, redan är förstördt. Detsamma gäller om grafhögar och andra fornminnen; hvarföre önskligt vore, att allt dylikt snart, och innan det blir försent, finge undergå en sammanhängande revision, å statens sida föranstaltad.

[U16-4-4] Sictonia antiqua förekommer uttryckligen år 1315, se Diplom. Suec. N:o 2032.

[U17-5] I kyrkligt hänseende har Tiundia omfattat: Habohundæri, nuvarande Håbo härad med ofvannämda tre socknar öster om vattnen; prov. Hagund, nu Hagunda, jemte Aggaholm, nu Holms socken af Lagunda; Ullarakir, nu Ulleråker, utom dess andel i Jumkil; Belling, nu Bälinge med hela Jumkil; Waxaldh, nu Waxala; Norundh, nu Norunda, samt Dannemora och Film socknar; Wendil, omfattande större delen af nuvarande Örbyhus härad, nemligen Wendel, Tierp och Tolfta, samt dessutom Tegelsmora, och tre socknar af Wåla härad utom länet; Rodhin, innehållande Wessland, Löfsta och Hållnäs, samt 4 socknar af nuvarande Frösåkers härad utom länet; Oland, lika med det nuvarande egentliga Olands härad; Resbohundæri, nu Rasbo; dessutom Nærdinghiahundæri och Gestricaland, åter utom länet. (Under Tierp och Wessland innefattades hvad nu är Söderforss och Elfkarleby). Af Attundia, som för öfrigt sträckte sig öfver hvad nu är största mellersta delen af Stockholms län, höra hit blott Bro härads nuvarande 4 socknar, då delar af Brohundæri, som äfven innehöll större delen af nuvarande Färentuna härad af Stockholms län. Fiædhrundia slutligen omfattade prov. Trøghd, nu Trögd, med Alsnø, nu Adelsö socken af Färentuna; Aashundæri, nu Åsunda; Laghund, Lagunda utom Holm; dessutom Simbohundæri och Thorsakir utom länets nuvarande gränser.

[U18-6] För öfrigt är ofta svårt nog att urskilja verldslig indelning från kyrklig, och i och emellan båda förekomma en mängd särskildta afvikelser: så benämnas Tierp och Tolfta tillsammans en gång prov. Tierp, likasom Valir et Vendil motsvarar förut nämda Vendil, och Valir ensamt förekommer såsom omfattande sannolikt nuvarande Wåla härad; Jumkils socken föres någon gång till Ulleråkers härad, en del af Börje till Waxala, en del af Waxala socken till Rasbo härad; Oland utsträckes öfver Hökhufvud, nu inom Närdinghundra härad, o. s. v.

[7] Under Upland föras då Tröghden, Enköpings stad, Lagundz och Hagundz härader, och såsom hörande till Upsala län, allt hvad nu lyder derunder och under Stockholms län norr om hufvudstaden utom Färentuna härad; Olandz härad säges innehålla 7 socknar, Tierpe 2, Vendele 2, Norre Roen 7, nemligen Elfkereby, Veslandz, Hållenes, Löfsta, Dannemora, Fölm och Valij (Valö i Frösåker).

[8] Oftanämda tre socknar upptagas ännu i 1825 års jordebok under Håbo härad, men hafva numera både polis, lagskipning och uppbörd gemensamma med Erlinghundra härad, och torde således kunna räknas dit.

[9] Så hör större delen af Erentuna socken och halfva Lena till Norunda härad och femte fögderiet, men andra hälften af den sednare till Rasbo härad, och 1/7 af den förra dels till Rasbo, dels till Waxala härader, båda af fjerde fögderiet. Jumkil är deladt mellan tvenne härader och tvenne fögderier; Ekeby har ett annex, Skefthammar sin moderförsamling, inom Stockholms län. Några få hemman af Harbo socken och ett halft af Öster-Wåla, båda för öfrigt af Westerås län, höra till härader af Upsala län; till Tierp en by, som ligger inom den derifrån afsöndrade Söderforss socken, o. s. v.

[U24-1-10] Enligt Landshöfdinge-embetets sednast afgifna femårsberättelse, hvars uppställning är följande:

mtl.

Kungs- och K. ladugårdar 18 1⁄8

Derunder lydande 6 7⁄8

Frälse Säteri 281 13⁄16

Säteri Rusthåll 122 9⁄10

Rå och Rör 45 1⁄6

Frälse 893 1⁄40

Frälse Skatte 277 49⁄240

Krono 23 9⁄23

Krono Nybygge 1⁄2

Krono Rusthåll 6

Krono Skatte 876 1⁄6

Under bruk lagda 5⁄8

Krono Skatte Rusthåll 237 3⁄40

Krono Augments 5 3⁄8

Krono Skatte Augments 242 23⁄40

Militie-boställen 122 3⁄16

Civile dito 29 11⁄16

Ecklesiastike dito 124 3⁄8

Akademie-hemman, Fr. 23 3⁄8, Sk. 13 7⁄8. Kr. 153 1⁄8
190 3⁄8

Hospitals- o. Barnhus-hmn, Fr. 25 7⁄8, Sk. 6 1⁄2 Kr. 14 11⁄24.
46 5⁄6

Recognitions-skatte 9 1⁄4

S:a 3559 37⁄96

[U24-2-11] 

Enligt Kommittéens för skatteförenklingens
betänkande, som har följande detaljer:

mtl.

Skatte, Vanliga o. recognitions tillh. enskildte 1364,57

— Säterier i ensk. ego 113,56

S:a 1502,88

Krono, Vanliga Statens som innehafvas under åborätt 32,73

dispon. af allm. verk 169,21

boställen 213,91

Statens för andra behof använda 11,50

— Kungs- och K. ladugårdar 18,12

— Säterier, enskildtes 8,74

— boställen 44,88

— Statens, för a. beh. anv. 0,50

S:a 499,59

Frälse Allm. o. utsockne tillh. enskildte 1167,85

— allm. verk. 53,12

boställen 7,

— Säterier o. ladugårdar tillh. enskildte 278,82

boställen 3,

— Rå o. rör, tillh. ensk 45,17

S:a 1554,96

S:a S:arum 3557,43

[12] Se J. E. Wahlström, Afhandl. om Uplandsdialekten. Upsala 1848.

[s34-13] Särdeles lära vara att nämna: Lennartsnäs och Stäket i Bro Näs socken; Torresta i Låssa; Aske, Håtunaholm och Nyborg i Håtuna; Fånö i Löth; Eka i Lillkyrka; Ekolsund i Husby Sjutolft; Lundby i Tillinge; Haga i Svingarn; Hacksta i Enköpings Näs; Friberg i Fittja; Sjö i Holm; Staby i Girista; Taxnäs i Fröslunda; Klippingeberg i Bälinge; Sätuna i Björklinge; Jälla i Waxala; Hallqved och Marielund i Funbo; Frötuna i Rasbo; Lydinge i Stafby; Gimo i Skefthammar; Österby i Film; Löfsta i Löfsta; Örbyhus i Wendel; Elfkarlö i Elfkarleby.

[14] År 1844 beräknades, att nära 2⁄3 af det producerade hvetet, 1⁄4 af rågen, 1⁄29 af kornet, 1⁄3 af hafran, öfver 1⁄2 af blandsäden, ärterna och potaterna föryttrades. — För öfrigt har den potatissjuka, som i de närmaste åren egt rum, redan frambragt och torde ytterligare frambringa förändringar i ofvan uppgifna förhållanden.

[15] Öfriga gårdar, som utmärka sig genom omvårdnad för boskapsafvel, äro: Lennartsnäs, Stäket, Håtunaholm, Aske, Nyborg, Eka, Staby, Friberg, Taxnäs, Klippingeberg, Sätuna, Hallqved, Marielund.

[16] Åsen och Sunnersta i Bondkyrko socken, Lilla Djurgården i Danmarks, Ramningshultet i Stafby, Högskogen i Bälings härad, och Tierps norra allmänning.

[17] De äro: Bro allmänning mellan Bro och Ryds socknar; Håbo mellan Tibble och Ytter-Gran; Hammaren i Husbysjutolft;Sneden i Litslena; Hornö i Wallby; Thorsviudd, Röllingen, Bast-Lagnö, Ekskär, Tjärskär, Jutskär, Röllingskråkan och Kråkgrund, alla i och vid Thorsvi socken; Lagunda i Nysätra; Hagunda i Åland och Järlåsa; Ulleråkers i Jumkil; Norunda i Björklinge; Tierps södra; Olands i Alunda; Rasbo i Kils socken. Bälings allmänning har från 1840 blifvit socknens tillhörighet, och styckad mellan hemmanen, likasom förut Danmarks, Funbo och Wendels socken-allmänningar.

[U45-18] Ur ”Upsala och dess nejder” af Bergman, som följt ”Underrättelser om Dannemora Jernmalmnsgrufvor”. För det historiska och lokala, se längre fram, Dannemora socken.

[19] Bland de nyare af detta slag, och af stor vigt, äro jerntrådslinor för malmuppfordringen, hvilka numera tillverkas på stället för 25 sk. famnen, nästan hälften mindre än hvad de kostat i Fahlun, hvarifrån de förut hemtades.

[44-2-20] De erhålla sin aflöning till en del i pengar efter beting, till en del i spanmål, efter hvarje hushålls storlek; dertill kommer egen bostad för hushållet, foder för 1 till 2 kor och några får, samt ett stycke jord. Särskildt hafva grufdrängarne små torp, och bolaget belönar dem, som dervid anbringa stengärden, med 12 sk. för famnen. Under de sista 5 åren utdelades sådana belöningar för 4110 famnar stenmur. Äfven för barn är tillfälle beredt till arbetsförtjenst, genom malmsoffring, och 92 barn erhöllo på detta sätt under de nämda åren tillsammans 11,256 R:dr. Slutligen utdelas i gratialer till orkeslösa arbetare, enkor och barn omkring 2666 23 R:dr årligen, dels i säd, dels i pengar.

[21] Detta grufvefält bearbetas för Kilaforssverken i Gefleborgs län.

[22] Särskildt hvad Österby och Söderforss samt gr. de Geers bruk angår, är ej blott brukens, utan hela godsens fattigvård och öfriga dermed likartade förhållanden, likasom vid Dannemora, inrättade på oberoende, ej för församlingarne betungande fot. — Här må tilläggas, att Söderforss bruks smide är i de sista åren betydligt ökadt.

[23] På 1600-talet inrättades, af prof. O. Rudbeck, postjakter, som gingo till Stockholm. De nämnas ännu omkring 1719. För allt rörande Upsala stads historia äro begagnade: Busser, Upsala beskrifning, 1773; och Bergman, Mälarens minnen, 1844.

[24] Nemligen i theologiska fakulteteten 4: theol. exegeticæ, dogmaticæ et moralis, pastoralis, samt prænotionum theol. et histor. ecclesiasticæ, stiftad 1754 af biskop Kalsenius. — I juridiska fak. 4: juris patrii et romani; jurisprudentiæ, oeconomiæ et commerciorum, från 1741; historiæ legum suecicarum, juris criminalis et processualis, från 1843; juris publici, ecclesiæ, belli et gentium, från 1844. — I medicinska fak. 4: medicinæ et botanices; medicinæ theoreticæ et practicæ; anatomiæ etc., från 1774; chirurgiæ et artis obstetriciæ, från 1838. — I philosophiska fak. 14: eloquentiæ et poeseos; physices; ethices et politices; astronomiæ; mathematum inferiorum; eloquentiæ et politices, stiftad af riksrådet Skytte; linguarum orientalium; historiarum; logices et metaphysices; litterarum græcarum; chemiæ, från 1750; œconomiæ practicæ, stiftad 1759 af brukspatron Borgström, och numera egentligen utöfvad såsom historiæ naturalis; historiæ litterariæ et archæologiæ, från 1780; æsthetices, från 1835. — I sednaste åren hafva oftare än förr adjunkter blifvit utnämda till extra ordinarie professorer, med säte och stämma i fakultet: ej mindre än fyra sådana finnas nu; till samma rätt är ock en af språklärarne befordrad, den andre till extra ordinarie adjunkt.

[U78-25] Enligt de äldsta privilegierna af 1476, utfärdade af Påfven Sixtus IV, var erkebiskopen Jakob Ulfson kansler, men hans efterträdare synas ej hafva utöfvat detta embete. Carl IX tillät erkebiskopen, biskoparne och akademien att välja kansler. Akademien begärde 1604 att dertill få utse prins Gustaf Adolf, men fick det svar, att ”hertig Göstaf må vara det, när han saken lärer bättre förstå och åren kunna blifva flera”. År 1607 utsågs grefve Abraham Brahe till kansler, men synes ej hafva i verkligheten som sådan tjenstgjort; så mycket mera Johan Skytte. År 1625 stadgade Konungen att alltid ett riksråd skulle utses; och ända till 1747, samt fem gånger efter 1751, hafva rikets högsta embetsmän innehaft befattningen, under sista seklet omvexlande med kronprinsar; under de sista decennierna hafva blott de sistnämde varit kanslerer. Från 1626 till 1731 har akademien tidtals haft någon person af högadlig börd till rector illustris, i sjelfva verket blott en hederstitel. Adelsmännen hafva ända inuti nuvarande seklet utöfvat rättigheten att vara utom nationerna, och ega ännu att ingå i hvilken nation hvar och en åstundar, utan afseende på lokal härkomst.

[26] Nemligen för de fyra olika hufvuddelarne: de Svenska, antika, moderna och kufiska mynten.

[27] Manuskriptsamlingen, omkring 7000 volumer, är, näst den från klostren hemtade, ordnad efter de olika donationerna. De förnämsta gifvarne hafva varit gr. M. G. de Ja Gardie, som äfven skänkt hit den ryktbara Codex argenteus; H. Benzelius, Eneman, Sparfvenfeldt, Björnståhl, Sturtzenbecker, Celsing, Thunberg, Lidén, Celsius, Meyerfeldt, Gyllenborg, Flemming, Hallenberg m. fl. Den s. k. Nordinska samlingen är skänkt af K. Carl XIV; de Rosenhaneska, Benzelstjerna-Engeströmska och Cederhjelmska äro ock i sednare tider tillkomna; de Palmsköldska och Gahmska äro köpta; K. Gustaf III:s papper, af honom sjelf testamenterade, öppnades enligt föreskrift 50 år efter hans död. Den tryckta boksamlingen är ock till ej ringa del tillkommen genom nyare donationer, af K. Gustaf III (den s. k. Cronstedska från Fullerö i Westerås län), Lidén, Flemming, v. Brinkman m. fl.

[sida82-28] Enligt en från akademiska kontoret erhållen förteckning:

I Ulleråkers härad af Upsala län:

mtl.

Bondkyrko socken 9,

jemte 1 qvarn om 2 par stenar.

Börje 6 1⁄2.

Wänge 6.

Näs 21⁄2.

Läby 2.

Hagunda härad:

Gryta socken 51⁄4

Ramsta 2.

Hagby 1.

Åker 1.

Åland 1.

Dalby 1.

Tible 11⁄2

Balingsta 2.

Bälings härad:

Bälings socken 271⁄2.

jemte 1 qvarn m. 6 par stenar.

Skuttunge 81⁄2.

Åkerby 1.

Waxala härad:

Gamla Upsala socken 5.

jemte 1 qvarn m. 3 par stenar.

Waxala 41⁄2.

Danmark 8.

Norunda härad:

Ehrentuna socken 11⁄2.

Björklinge 21⁄2.

Tensta 9.

Wiksta 1⁄2.

Lena 81⁄4.

Rasbo härad:

Lena socken 3.

Rasbo 101⁄2.

Rasbo Kihl 73⁄4.

Dannemora tingslag:

mtl.

Film socken 3.

Dannemora 3.

Tegelsmora 11⁄2.

Olands härad:

Alunda socken 141⁄2.

Morkarla 21⁄2.

Ekeby 1⁄2.

Tuna 2.

Stafby 2.

Håbo härad:

Öfver-Gran socken 1.

Ytter-Gran 1⁄2.

Häggeby 1⁄2.

Håtuna 1.

Åsunda härad:

Tillinge socken 8.

Wårfrukyrka 4.

Bred 1.

Sparresätra 2.

Trögds härad:

Weckholms socken 5.

Lagunda härad:

Långtora socken 4.

Nysätra 1.

Långhundra härad af Stockholms län:

Kårsta socken 5.

Gottröra 1.

Närtuna 101⁄2.

Husby 11⁄2.

Lagga 11⁄2.

Östuna 2.

Seminghundra härad:

Skeptuna socken 14.

Frösunda 93⁄4.

mtl.

Orkesta 31⁄2.

Markim 11⁄2.

Erlinghundra härad:

Knifsta socken 2.

Odensala 6.

Husby 5.

Alsike 1.

Haga 4.

Närdinghundra härad:

Almunge socken 4.

Frösåkers härad:

Börstils socken 4.

Harg 1⁄2.

Walö 1.

Bro skeppslag:

Bro socken 5.

Frötuna skeppslag:

Lenna socken 1.

Sjuhundra härad:

Fasterna socken 21⁄2.

Åkerbo härad af Westerås län:

Björskogs socken 81⁄4.

Arboga 1.

Medåker 31⁄2.

Köping 3.

Odensvi 4.

Tuhundra härad:

Dingtuna socken 221⁄2.

Lundby 73⁄4.

Lillhärad 2.

Barkarö 1⁄2.

Norrbo härad:

S:t Ilians socken 27⁄9.

Romfartuna 111⁄2.

Skultuna 4.

Haraker 2.

Siende härad:

Kungsåra socken 1.

Snefringe härad:

Munktorps socken 2.

Kolbäck 1.

Wangsbro härad:

V. Fernebo socken 11⁄2.

Öfver-Tjurbo härad:

Kumla socken 31⁄2.

Sala 1.

Vester-Löfsta 1⁄2.

Simtuna härad:

Simtuna socken 31⁄2.

Altuna 2.

Thorstuna härad:

Hvittinge socken 21⁄2.

Thorstuna 31⁄2.

Ytter-Tjurbo härad:

Tortuna socken 1.

Wåla härad:

Wåla socken 11⁄2.

Harbo 71⁄2.

Lindes bergslag af Örebro län:

Lindes socken 31⁄2.

Bollnäs härad af Gefleborgs län:

Bollnäs socken 2⁄3.

[29] Enligt erhållen uppgift för år 1848, utdelades då, med hälften för hvarje halfår, följande stipendier, som vid akademien bokföras:

a) Kungliga, 52 à 32 R:dr; 12 à 12 2⁄2 till 18 R:dr, för musikaliska öfningar; tillsammans R:dr 1,832: — —

b) Riksstatens, 12 à 100 R:dr — 1,200: — —

c) Filénska, för docenter, 2 à 333 1/3 R:dr — 666:32. —

d) Öfriga s. k. magnat-stipendier, af ett sammanlagdt kapital till 290,265 R:dr 3 sk. 7 rst., hvars årliga ränta är 14,494: 44. 11., utom 44:18.7. i hemmansräntor, utdelades till 213 studerande med 12,670:33.9., till inspectores stipendiariorum m. fl. med 379: 21. 5. — 13,050: 7. 2.

De mest betydande af dessa magnat-stipendier utgingo till följande belopp:

Bergstedtska, med 273: 1. 10. Bjelkiska, med 149: 16. —

Byzantinska, för resa 500: — — Falkenbergska, 2 à 120: — —

Graffmanska, 4 à 100: — — Gyllenhjelmska, 2 à 183: 5. 10.

Josephinska 100: — — Jungbladska, 5 à 100: — —

Lindqvistska, för Finnar, 150: — — Norbergska 100: — —

Nordlanderska, 2 à 100: — — Oscareanska 120: — —

Robsahmska, för resa, 132: 24. — Rosenhaneska 150: — —

Sjöbringska, 3 à 100: — — Stenhammerska, 2 à 216: 32. —

Stjerncreutska, 2 à 100: — — Tranerska 119: 38. 1.

Ullbergska, 2 à 100: — — Walterska 100: — —

Dessutom finnas flera annorstädes lyftbara stipendier, för de studerande vid universitetet anslagna, af ej mindre belopp, såsom K. Carl Johans och Kronprinsens för docenter och magistrar, Thuniska, Flodinska, Riddarhusets för adelsmän o. s. v.

[30] Enligt sista femårsberättelsen; enligt enskildt från stället erhållen uppgift äro 288 tl. åker, 385 tl. äng donerad jord, 424 tl. åker, 432 tl. äng och 750 tl. utmark sjelfegande jord. En del af den donerade innehafves af civila och kyrkliga tjenstemän.

[31] På enskildt väg uppgifves för år 1849 antalet af handlande till 9, af handtverkare till 60, alla borgare.

[U94-32] Det Bernhardinerkloster, som man här velat finna, sammanfaller tydligen med Franciskanerklostret på Tryggön: man stödjer sig på ett bref af 1480 af en abbot Stephan, som skrifver ”helsom — — kærlika medh Gudi och Sancto Bernhardo”; men han skrifver sig ock sjelf i första raden ”Abbothe ij Tröggö kloster”. — Det mesta af hvad förf. upptagit om Enköpings äldre förhållanden, stödjer sig på uppgifter ur stadens tänkebok, Palmsköldska samlingarne i Upsala, och andra handlingar, traditioner m. m., meddelade af hr mag. L. Afzelius, från hvars hand man en gång torde kunna hoppas en fullständigare utveckling af ämnet.

[33] Några hafva af ordet Capitulum velat sluta att erkestiftets kapitel här befunnits, tills det flyttades till Nya Upsala 1270; äfvensom de hänfört hit prebenda Haghund et Laund, som nämnes på 1300-talet.

[34] En här vistande Johan v. Sacken blef år 1676 dömd till döden för blasphemie.

[s189-35] De nu eller fordom vigtigaste grufvornas ålder ses af följande tabell:

från från

Norra fältet
Sjögrufvan 1731
Södra fältet
Machinsgrufvan 1743

Hagströmsgrufvan 1742 Norra Silfbergsgrufvan 1692

Kungsgrufvorna 1576 Wattholmagrufvan 1670

Bondegrufvan 1645 Kaptensgrufvan 1669

Mellanfältet
Jord- och Ödesgrufvorna 1628 Djupgrufvan 1669

Storrymningen 1671 Södra Silfbergsgrufvan 1669

Hjulvind 1669 Hargs Skärpning 1709

Dammsgrufvan 1674 Grufvornas djup varierade redan för flera år sedan mellan 50 och 100 famnar, i de för tiden vigtigaste mellan 50 och 75.

Jungfrugrufvan 1618

Ungkarlsgrufvan 1716

Örnersgrafven 1742

[sida191-36] Enligt från stället erhållna uppgifter äro denna egendoms beståndsdelar, med deras taxeringsvärden för 1848, följande:

I Films socken

Österby stångjernsbruk R:dr 495,538: 12. 8.

— stålugn — 112,592: 44. —

— qvarnar m. m. — 12,000: — —

Mantal, 7 3⁄4 under eget bruk — 32,110: — —

— 14 1⁄2 underlydande frälse m. m. — 47,661: 16. —

Skattefrälseräntor af 6 1⁄4 mantal — 10,195: 11. 1.

Dannemora socken:

Mantal, 6 1⁄4 underl. frälse, 23⁄28 skatte — 28,597: — 1.

Harviks qvarn — 2,000: — —

Skattefrälseräntor af 5 mantal — 8,016: 20. 10.

Alunda socken:

Mantal, 17 1⁄8 underl. frälse, 1 skatte m. m. — 68,967: 32. —

Kihlby och Lunda qvarnar — 1,200: — —

Skattefrälseräntor af 21 1⁄8 mantal — 29,586: 7. 7.

Morkarla socken:

Mantal, 13 137⁄140 underl. frälse — 46,675: — —

Ullsarby såg — 500: — —

Skattefrälseräntor af 5 181⁄280 — 8,235: 34. 6.

Rasbo Kils socken:

Mantal, 8 11⁄20 underl., hvaraf 2 1⁄40 frälse, med en qvarn, och en såg — 31,600: — —

Skattefrälseräntor af 7⁄20 m. — 776: 27. —

Stafby socken:

Mantal, 1 3⁄4 underl. skatte, såg och qvarn — 9,312: 32. —

Wiksta socken:

Mantal, 2 1⁄8 — 5,950: — —

Walö socken, af Stockholms län:

Mantal, 9 9⁄16 underl. frälse, med en såg — 25,925: — —

Skattefrälseräntor af 28 7⁄16 — 46,872: 1. 9.

Börstils socken:

Mantal, 1⁄2 frälse — 1,450: 1. 9.

Ett fartyg om 45 läster.

[sida196-37] Enligt från stället erhållna uppgifter, äro egendomens beståndsdelar följande:

Under Leufsta inspektion:

I Löfsta socken:

Leufsta stångjernsbruk, med qvarnar, såg etc.

Mantal under eget bruk, se ofvan 5 5⁄6 mantal.

Åkerby bruk, stålugn, qvarn, såg.

Mantal, 2 frälse, 3 1⁄4 skatte, utarrend 5 1⁄4 mantal.

Lötens gård, 2 m. frälse säteri, 1 1⁄4 skatte 3 1⁄4 —

Qvarn, tegelbruk, såg, fiske.

Öfriga underlydande, se ofvan 20 513⁄3960 —

Torp 18; Skattefrälseräntor af 22 17⁄24 mtl.

Hållnäs socken:

Mantal, 15 1⁄24 frälse, 6 5⁄6 skatte underl. 21 7⁄8 —

Ängskärs lastplats med 2 fartyg af tills. 84 29⁄50 läster.

Torp 6; S. F. Räntor af 9 17⁄24 mtl.

Tegelsmora socken:

Tobo bruk, masugn, qvarn, såg etc.

Mantal, 2 23⁄28 frälse, 1 skatte under eget bruk 3 23⁄28 —

— 9 29⁄30 frälse, utarrenderade 9 29⁄30 —

Torp 3; S. F. Räntor af 18 173⁄420 mtl.

Dannemora socken:

Mantal, 1⁄2 frälse 1⁄2 —

S. F. Ränta af 1 mtl.

Wendels socken:

Mantal, underlydande, 1 3⁄4 frälse säteri, 1 1⁄4 rå och rör, 36 1⁄4 frälse, 1 1⁄4 skatte, 3 skatte rusthåll 43 1⁄2 —

Torp 7; S. F. Räntor af 18 1⁄2 mtl.

Örbyhus gård, med Kättslinge och Bergby, 3 3⁄8 m. frälse säteri, 3 frälse, 1⁄4 skatte, 6 krono säteri, 32 Torp 12 5⁄8 —

Wiksta socken:

Mantal, 2 3⁄8 frälse, 1 3⁄4 skattearrend. 4 1⁄8 —

Björklinge socken:

Mantal, 1 frälse, utarrend. 1 —

Tierps socken:

Mantal, 1 skatte 1 —

Gamla Upsala socken:

Mantal, 5⁄8 frälse, utarrend. 5⁄8 —

Wesslands socken:

Carlholms stångjernsbruk, med qvarn, såg, tegelbruk

Snattra lastplats med 1 fartyg om 43 1⁄4 läster, och 1 vedbåt.

Mantal, 4 5⁄8 frälse säteri, 1⁄4 rå och rör, 1⁄2 skatte, under eget bruk 5 3⁄8 —

— 5⁄8 rå och rör, 1 skatte underl. 1 5⁄8 —

Torp 11; S. F. Ränta af 1 mtl.

Wesslands bruk, masugn, manufakturhammare, qvarn, såg m. m.

Mantal, 1 5⁄24 frälse, 3 1⁄2 skatte, under eget bruk 4 17⁄24 mantal.

— 1⁄2 frälse, 2 103⁄120 skatte underl 3 43⁄120 —

Elfkarleby socken:

Mantal, 3⁄4 skatte, brukas under Wessland 4 3⁄4 —

— 7 1⁄2 frälse, 1 1⁄4 skatte, 1⁄2 rusthåll med 4 torp, lyda under Carlholms bruk 9 1⁄4 —

S. F. Ränta af 3⁄4 mtl.

Under Strömsbergs inspektion:

I Tolfta socken:

Strömsbergs stångjernsbruk, med masugn, grufdelar i Dannemora, qvarn, såg.

Mantal, 4 13⁄40 skatte, under eget bruk 4 13⁄40 —

— 4 1⁄4 frälse, 9 3⁄8 skatte, underl. 13 5⁄8 —

Tierps socken:

Ullforss stångjernsbruk, med masugn, grufdelar, qvarn, såg.

Mantal, 1 1⁄2 frälse, 5 1⁄4 skatte, under eget bruk. 6 3⁄4 —

Forss, 3 mantal frälse säteri, 1 skatte, utarrend., qvarn, såg, 5 torp 4 —

Husbyborg, 2 3⁄8 m. skatte säteri, utarrend. 2 3⁄8 —

Odenforss, 1 m. frälse säteri, 1 frälse, med qvarn, utarrend. 2 —

Hallsta, 2 m. frälse, utarrend. 2 —

Mantal, 17 1⁄4 frälse, 22 137⁄504 skatte, underl. 39 263⁄504 —

Skattefrälseräntor af 7 9⁄16 mantal.

Wendels socken:

Mantal, 7⁄8 skatte, brukas under Ullforss 7⁄8 —

Björklinge socken:

Mantal, 1 frälse säteri, 3⁄8 skatte, höslag under Ullforss och Hallsta 1 3⁄8 —

Wesslands socken:

Mantal, 1 frälse, 3⁄8 skatte, qvarn 1 3⁄8 —

Ett fartyg vid Snattra af 43 79⁄100 läster.

Dannemora socken:

Mantal, 1 1⁄2 frälse, 1 skatte 2 1⁄2 —

Wåla socken af Westerås län:

Mantal, 15⁄16 skatte 15⁄16 —

Alla dessa egendomar tillsammans utgöra således 243 22813⁄55440 mantal, hvaraf 18 3⁄4 frälse säteri, 6 7⁄24 rå och rör, 130 47⁄840 frälse, 77 24331⁄55440 skatte, 5 7⁄8 skatte rusthåll och säteri, 6 krono säteri; skattefrälseräntor af 80 3231⁄5040 mantal; 5 masugnar, utom 1 i Norrland; 4 stångjernsbruk, med tillsammans 8800 skeppund smide, 2 manufakturverk, en mängd qvarnar och andra vattenverk, 2 lastplatser med 3 fartyg, 86 torp o. s. v. Samtliga jernverkens taxeringsvärde, underlydande hemman oberäknade, är öfver 1 1⁄2 million. — Folkmängden, hemmanens inberäknad, för år 1849, var 6047 personer på 1192 hushåll. Slutligen må tilläggas, att den anmärkning, som å sidan 47, not. 4, är gjord om Österby och Söderforss verkens fattigvård, gäller äfven gr. de Geers egendomar; samt att den å sidan 50 omtalade Lötens lastplats numera ej som sådan begagnas.

[38] Mera än t. ex. Stockholms läns sex småstäder tillsammanstagna.

[39] Så vill synas af 1825 års jordebok, enligt hvilken alla hemmanen i socknen nämda år tillätos att åtnjuta half förmedling i hemmantalsräntan; vid prestval rösta de alla för dubbelt mantal, utom prestgården och Holmsånger, som beräkna enkla röster, och Finnersånger, som röstar för 2 hela mantal.

[40] 

Nemligen, i Tierps socken:

Mantal, frälse 13 1⁄2, skatte 5 1⁄2, torp 8 R:dr 73,580: — —

Skattefrälseräntor af 3 1⁄4 mantal — 5,676: 38. 3.

Wendels socken:

S. F. Ränta af 1 mantal — 1,534: 8. —

Elfkarleby socken:

Lägenheter — 500: — —

Nora socken af Westerås län:

Mantal, 1 1⁄2 frälse, 1 3⁄4 skatte, samt lägenheter — 14,860: — —

Hedesunda socken af Gefleborgs län:

Öresland 109 1⁄8, eller 10 7⁄8 — 25,176: 16. —

S. F. Räntor af 5 17⁄40 mantal — 6,974: 19. 8.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

[19]

[20]

[21]

[22]

[23]

[24]

[25]

[26]

[27]

[28]

[29]

[30]

[31]

[32]

[33]

[34]

[35]

[36]

[37]

[38]

[39]

[40]

BESKRIFNING öfver UPSALA LÄN

BESKRIFNING
öfver
UPSALA LÄN