Kungl. Maj:ts proposition 1948. Nummer 80.

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök


Bihang till riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen i Stockholm år ... 1948 C 6 Samling 1. Bd 6. Kungl. Maj:ts propositioner nr 51–80
av Riksdagen

Kungl. Maj:ts proposition 1948. Nummer 80.


[ 1 ]

Nr 80.


Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i strafflagen m. m.; given Stockholms slott

den 20 februari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister,

4) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare,

5) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse,

6) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105),

9) lag angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske,

10) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om gemensamhetsfiske,

11) lag angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. Iagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,

12) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter,

13) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred, samt

14) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg.


GUSTAF


Herman Zetterberg.




[ 2 ]

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Genom denna proposition framlägges en ny huvuddel i den revision av 1864 års strafflag, som inleddes genom den år 1942 av riksdagen antagna nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott. I nu förevarande avsnitt av reformarbetet ha behandlats brott mot staten och allmänheten. Dessa ha i huvudsaklig anslutning till den nuvarande kapitelindelningen uppdelats sålunda att 8 kap. upptager brott mot rikets säkerhet, 9 kap. högmålsbrott, 10 kap. brott mot allmän verksamhet, 11 kap. brott mot allmän ordning, 12 kap. förfalskningsbrott, 13 kap. mened och falskt åtal samt annan osann utsaga, 19 kap. allmänfarliga brott, 24 kap. skadegörelse ävensom tagande av olovlig samt 25 kap. ämbetsbrott.

Omarbetandet av stadgandena angående dessa särskilda brott har givit anledning till vissa ändringar även i de allmänna bestämmelserna i 1–6 kap. strafflagen.

I sistnämnda hänseende må av mera betydelsefulla nyheter först framhållas, att i 2 kap. föreslås enhetliga regler angående förverkande av egendom, som kommit till brottslig användning. En principiellt viktig nyhet i detta kapitel är vidare en allmän regel att, då någon haft vinning av brott, ett däremot svarande belopp skall kunna förklaras förverkat. I 3 kap. föreslås bl. a. en väsentlig omläggning av bestämmelserna om delaktighet i brott. De nya reglerna innebära, att den nuvarande principiella skillnaden mellan gärningsmannaskap och delaktighet bortfaller. Även om i ett visst fall ingen kan straffas som gärningsman, skall sålunda envar som med råd eller dåd främjat gärningen vara straffbar, förutsatt att brott kommit till stånd. I samband med de nya reglerna om medverkan ha i 3 kap. även upptagits allmänna bestämmelser om förberedelse till brott. I vilka fall dessa bestämmelser skola bli tillämpliga, angives sedan direkt i strafflagens speciella del.

Vad därefter angår de i propositionen behandlade särskilda brotten, ha till en början i 8 kap. upptagits de mot statens yttre säkerhet riktade brotten, av vilka de praktiskt viktigaste avse spioneri. I förslaget ha de under krigsåren tillkomna stadgandena i detta ämne underkastats omarbetning med särskilt syfte att vinna en skarpare gränsdragning kring det straffbara området. Det under kriget införda brottet olovlig underrättelseverksamhet återfinnes i propositionen endast i så måtte, att där upptages ett stadgande om straff för militärt spionage mot främmande makt. Detta brott har angivits sålunda att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet för att anskaffa uppgifter som röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig natur. En väsentlig minskning av det straffbara området har skett även i fråga om gärningar som äro ägnade att skada rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt. Det under kriget likaledes tillkomna stadgandet om straff för den, som av främmande makt mottager penningar för att [ 3 ]här i riket genom utgivande eller spridning av skrifter söka påverka den allmänna meningen om rikets styrelseskick m. m., har däremot i huvudsak oförändrat upptagits i propositionen.

I 9 kap. behandlas under rubriken högmålsbrott angrepp mot rikets inre säkerhet m. m. Propositionens bestämmelser härom ansluta sig nära till motsvarande stadganden i den nuvarande strafflagen, ehuru vissa förenklingar och förkortningar skett. Vidare har här införts en straffbestämmelse om olovlig kårverksamhet, som är avsedd att ersätta 1934 års lag om förbud mot vissa sammanslutningar. En nyhet är att i kapitlet upptagits en bestämmelse om straff för offentligt skymfande av Sveriges flagga eller vapen.

Det därefter följande 10 kap. upptar såsom brott mot allmän verksamhet först bestämmelser, som skola ersätta de nuvarande stadgandena om våld och missfirmelse mot tjänstemän samt våldsamt motstånd vid offentlig förrättning. Beträffande de förra brotten är bl. a. att märka, att den nuvarande differentieringen av skyddet efter högre eller lägre tjänsteställning skall bortfalla. Efter bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd följa en rad stadganden om skydd för vissa särskilda former av allmän verksamhet. Bland dessa må nämnas en ny straffbestämmelse angående brott mot rösthemligheten.

I 11 kap. behandlas såsom brott mot allmän ordning ett flertal brott, som i gällande strafflag upptagas i skilda sammanhang. Kapitlet inledes med en paragraf om upplopp, vartill anslutits en bestämmelse om ohörsamhet mot ordningsmakten. I fråga om nyheter i de följande stadgandena må framhållas, att hela det nuvarande kapitlet om religionsbrott är avsett att ersättas med en här upptagen paragraf, vilken såsom brott mot trosfrid bestraffar offentligt skymfande av sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt.

Beträffande de i 12 kap. upptagna förfalskningsbrotten innebär förslaget en väsentlig omläggning och förenkling av de nuvarande stadgandena, vilka kännetecknas av en långtgående differentiering efter olika slag av förfalskningsobjekt. Enligt förslaget skall straff för fullbordat förfalskningsbrott genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts och alltså ett oäkta bevismedel blivit framställt, varvid dock i de flesta fall även fordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Bland speciella nyheter i kapitlet märks en särskild straffbestämmelse mot signaturförfalskning på konstverk.

Under 13 kap., som enligt rubriken avser mened och falskt åtal samt annan osann utsaga, ha sammanförts alla de brott, för vilka det väsentliga är att de innefatta avgivandet av osann berättelse eller uppgift. Bestämmelserna Om mened ha i olika hänseenden reformerats. I anslutning till dessa bestämmelser har upptagits ett straffstadgande för osann partsutsaga under sådan sanningsförsäkran, som är föreskriven i nya rättegångsbalken. En förändring i detta kapitel innebär, att den som hos myndighet anmäler annan för brottslig gärning icke skall drabbas av straff annat än om han uppsåtligen [ 4 ]farit med osanning eller gjort sig skyldig till grov oaktsamhet vid lämnandet av sina uppgifter. Ett helt nytt stadgande, som betingats av den tekniska utvecklingen, är en bestämmelse om straff, under förutsättning av fara i bevishänseende, för den som sanningslöst utgiver handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund.

Bestämmelserna om allmänfarliga brott i 19 kap. ha erhållit en enhetligare och allmännare utformning än motsvarande stadganden i nu gällande lag. Särskilt gäller detta i fråga om mordbrandsbrott. I kapitlet har även upptagits en bestämmelse om straff för sabotage, vilken är avsedd att ersätta 1940 års lag i detta ämne. En av nyheterna i detta kapitel är ett allmänt stadgande om straff för den som genom spridande av sjukdomssmitta framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa.

I 24 kap. ha sammanförts bestämmelser om skadegörelse och om tagande av olovlig väg. Förutom vanlig skadegörelse upptages här åverkansbrott, varmed förstås att någon i skog eller mark olovligen tager växande träd eller vissa andra naturprodukter. Här förutsättes emellertid att brottet kan anses som ringa; i annat fall blir det att bedöma som stöld.

Reglerna om ämbetsbrott i 25 kap. skilja sig väsentligt från motsvarande stadganden i gällande lag. Propositionen utgår sålunda från att de allmänna straffbuden mot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även om brotten begås i tjänsten. Såsom särskilda ämbetsbrott ha därför upptagits endast fyra typer av brott, nämligen tjänstemissbruk, tagande av muta, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel; i straffskalorna för dessa brott ingå såväl avsättning eller suspension som allmänt straff i form av frihetsstraff eller böter. Vid sidan om dessa bestämmelser angående ämbetsbrott i inskränkt mening har i fråga om allmänna brott, som begås under tjänsteutövning, upptagits regler dels om skärpning av det vanliga straffet med hänsyn till tjänstemannens ställning och dels om möjlighet att skilja honom från tjänsten.

Utom nygestaltningen av de kapitel i strafflagen, som nu berörts, innefattar propositionen även en del mindre följdändringar i andra kapitel. En självständig nyhet är att 18 kap. 13 § – vilken paragraf nu endast avser sedlighetssårande gärningar – gjorts tillämplig även på utspridande och utbjudande av skrift eller bild, som genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt; härigenom komma bl. a. vissa former av rashets att kunna bestraffas.




[ 5 ]
Förslag
till
Lag
om ändring i strafflagen.


Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 20 och 21 §§, 7 kap., 14 kap. 19, 20 och 20 a §§, 16 kap. 1–6 och 14 §§, 18 kap. 14–16 §§ samt 20 kap. 11 § strafflagen skola upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 och 3 §§, överskriften till 2 kap., 2 kap. 8 och 15–18 §§, 3 kap., 4 kap. 2, 6, 7 och 14 §§, 5 kap. 13 och 15 §§, 6 kap. 3 och 5 §§, 8–13 kap., 14 kap. 2, 7, 10, 18 och 45 §§, överskriften till 15 kap., 15 kap. 25 §, överskriften till 16 kap., 18 kap. 13 §, 19 kap., 20 kap. 3, 8 och 10 §§, 21 kap. 6 och 8 §§, 22 kap. 7 § samt 24 och 25 kap. strafflagen skola erhålla ändrad lydelse[1] på sätt nedan angives, dels ock att i strafflagen skola införas följande paragrafer, nämligen i 5 kap. en paragraf, betecknad 19 a §, samt i 15 kap. sex paragrafer, betecknade 26– 31 §§, av nedan angiven lydelse.


1 KAP.
1 §.

Inländsk man – – – åtalas må.

Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock där brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava fullbordats.


3 §.

Ej må någon utan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket han utom riket undergått straff eller skyddsåtgärd. Där till frihetsstraff på viss tid eller böter dömes, äge domstolen förordna om avräkning för straff eller skyddsåtgärd, som han undergått, efter ty prövas skäligt.


[ 6 ]
2 KAP.
Om straff, som efter denna lag ådömas må; så ock om förverkande.
8 §.

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets beskaffenhet och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 § sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från och med en till och med trehundra kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter jämkas. Minsta bötesstraff vare fem kronor.

Där enligt lagen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp, ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem kronor.

Böter tillfalla kronan.


15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, äro:

1) Avsättning.

2) Suspension.

Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månad eller över ett år, och medför under denna tid förlust av de rättigheter och förmåner som följa med befattningen. Suspension må ej verkställas medan den dömde undergår frihetsstraff.


16 §.

Muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat dylikt, som lämnats eller mottagits då det i denna lag är särskilt belagt med straff, skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat till kronan; utgjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.

Har någon eljest av gärning, som i denna lag är belagd med straff, haft vinning, som ej motsvaras av skada för enskild, må han efter ty prövas skäligt förpliktasatt utgiva däremot svarande belopp till kronan.


17 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning, vilken i denna lag är belagd med straff, eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, varmed någon tagit befattning som innebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott. Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, må domstolen ock förklara, att panträtten i fartyget skall upphöra. Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Ändå att fall, varom i första stycket sägs, ej är för handen, må dyrk, falskt [ 7 ]mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras förverkat.

I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk.


18 §.

Är straff förfallet, må talan angående påföljd som avses i 16 eller 17 § av åklagare väckas allenast om landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.


3 KAP.
Om försök, förberedelse och medverkan till brott.
1 §.

Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan, skall han i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen, dock att till straffarbete på livstid må dömas i de fall som i lagen särskilt utsättas och att lägre straff än straffarbete ej må ådömas, där minsta straff för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver.


2 §.

Den som, med uppsåt att utföra eller främja straffbelagd gärning, lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager annan dylik befattning med gift, spängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall lagen utsätter straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas skall ock stämpling anses som förberedelse. Med stämpling förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen så ock att någon söker anstifta annan eller åtager eller erbjuder sig att utföra den.

Till straff för förberedelse skall ej dömas, om faran för brott var ringa. Straffet för förberedelse sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två år, med mindre å det fullbordade brottet kunnat följa straffarbete i åtta år eller däröver.


3 §.

Straff för försök eller förberedelse till brott skall ej ådömas den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats. Den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel må ej dömas till straff för förberedelse, om han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet.


4 §.

Straff som är stadgat för viss gärning skall tillämpas ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill.

[ 8 ]Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte honom medverkat till gärningen.

Vad i denna paragraf sägs skall ej gälla, där annat följer av vad för särskilda fall är stadgat.


5 §.

Har någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat allenast i mindre mån, må hans straff nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen; i ringa fall skall ej till straff dömas. Samma lag vare, då fråga är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas å annan medverkande.


6 §.

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gärning som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning, och må ej i något fall dömas till högre straff än straffarbete i två år.

Underlåta, i annat fall än första stycket avser, föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare att från straffbelagd gärning hindra den som står under deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet att hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat, dock må straffet ej sättas högre än till fängelse.

Ej må till straff för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.


7 §.

Straff som lagen utsätter för det fall att någon genom brott bereder sig vinning eller tillägnar sig något skall jämväl tillämpas, då någon avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något.


4 KAP.
2 §.

Gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lag stadgade straffsatserna; dock må straffet i den svåraste tillämpliga straffarten höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse eller straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än två år. Böter såsom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter eller femhundra kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat för något av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av de lägsta straffen.


6 §.

Vid tillämpning – – – räknas lika.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än [ 9 ]böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i penningar, skall varje påbörjat bötesbelopp av fem kronor anses lika med en dagsbot.

Uppkommer vid – – – dagatal förfaller.


7 §.

Vad i 1–4 §§ är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar gälla, där någon för flera brott förskyller avsättning eller suspension från samma befattning. Suspension såsom gemensamt straff må bestämmas högst till ett år.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt straff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25 kap. 1–4 §§ dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.


14 §.

Begär någon, efter det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd för brott som i 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs, sådant i dessa kapitel avsett brott, vid vilket särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är grovt eller att brottet är ringa, skall straffet för återfall, som ej tillhör högsta svårhetsgraden av brottet, bestämmas enligt stadgandet för närmast högre svårhetsgrad, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl äro mot straffhöjningen. Ej må dom å lägre bötesstraff än sextio dagsböter tillräknas någon till sådan straffhöjning.

Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.


5 KAP.
13 §.

Dör förbrytare, förfalle allt straff. Äro böter, under den brottsliges livstid, ålagda genom laga kraft ägande dom och har till gäldande därav även under hans livstid lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar, skola dock böterna utgå av den egendomen.

Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 § sägs må, om det finnes skäligt, ådömas utan hinder av förbrytarens död.


15 §.

För brott som avses i 25 kap. 1–5 §§ vare, där brottet ej är belagt med svårare allmänt straff än straffarbete i två år, straffet förfallet, om den misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Kan å brottet följa straff som i 14 § första, andra eller tredje punkten sägs, gälle vad där stadgas.


19 a §.

Talan om ådömande av påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 § första stycket sägs må, där straff är förfallet, ej väckas senare an tio år från det brottet begicks.


[ 10 ]
6 KAP.
3 §.

För lidande, som genom brott mot personliga friheten, eller genom ärekränkande gärning, må anses någon tillskyndat, skall ock vedergällning givas.

Den som är saker till ärekränkande gärning må, där den andre äskar det, efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän eller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.


5 §.

Hava flera medverkat till brott, svare de en för alla och alla för en till skadestånd.


8 KAP.
Om brott mot rikets säkerhet.
1 §.

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes för högförräderi till straffarbete på livstid. Var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

Där någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara därför, straffes ock för högförräderi som i första stycket sägs.


2 §.

Där den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest sin förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömes för trolöshet i förhandling med främmande makt till straffarbete på livstid eller från och med två till och med tio år.


3 §.

Svensk medborgare som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk angelägenhet som rör riket, så ock envar som i föregiven egenskap av behörigt ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet i förhandling med främmande makt till fängelse eller straffarbete i högst två år. Var riket i krig, skall till straffarbete i högst fyra år dömas.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhållande till främmande makt, dömes till straffarbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med tio år eller på livstid.


[ 11 ]
4 §.

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest for rikets säkerhet, dömes, evad uppgiften är riktig eller ej, för spioneri till straffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, till fängelse. Samma lag vare, där någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift.


5 §.

Är spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, dömes för grovt spioneri till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.


6 §.

Förövas, beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur, gärning som i 4 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes för obehörig befattning med hemlig uppgift högst till straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.

Befordrar eller lämnar någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i 4 § och som rör förhållande av hemlig natur, dömes för vårdslöshet med hemlig uppgift till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i två år.


7 §.

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som röra annan främmande makts militära förhållanden av hemlig natur, dömes för militärt spionage mot främmande makt högst till straffarbete i två år.


8 §.

Den som offentligen skymfar främmande makts flagga eller vapen eller annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot därom eller missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där finnes, dömes för kränkande av främmande makt till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år, eller, om brottet är ringa, till böter.


9 §.

Värvar någon utan Konungens tillstånd här i riket folk till främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig varvning till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år.


10 §.

Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse mottager penningar eller annan egendom för att genom utgivande eller [ 12 ]spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för tagande av utländskt understöd till fängelse eller straffarbete i högst två år.


11 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första stycket sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2, 4 eller 5 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsom förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4 eller 5 § anses ock stämpling.


12 §.

Där någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, meddelad varning eller eljest bort inse att brott som i 1, 2, 4 eller 5 § sägs är å färde, medverkar till gärningen, straffes med fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst med straffarbete i två år.

Samma lag vare, där någon, som bort inse att brott mot 1, 2, 4 eller 5 § är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste.


13 §.

Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott som avses i 7–9 §§.


9 KAP.
Om högmålsbrott.
1 §.

Där någon, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes, där det ej är högförräderi, för uppror till straffarbete på livstid. Var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.


2 §.

Förövar någon misshandel å Konungens person eller å regent som är satt i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, dömes för majestätsbrott till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

Sker brott som nu sagts mot annan medlem av konungahuset, dömes till straffarbete i högst sex år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid dömas.

Berövar man någon av de nämnda livet, dömes till straffarbete på livstid.


3 §.

Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest med missfirmlig gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dömes for missfirmelse mot kunglig person till fängelse eller böter.


[ 13 ]
4 §.

Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe, eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes för missfirmelse mot riksstyrelse eller mot riksdagen till fängelse eller böter.


5 §.

Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets höghetstecken, dömes for skymfande av rikssymbol till böter eller fängelse.


6 §.

Där någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning till straffarbete från och med sex till och med tio år.


7 §.

Den som bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för sammanslutningens verksamhet eller understödjer sammanslutningen med penningar eller på annat sätt, straffes för olovlig kårverksamhet högst med straffarbete i två år.


8 §.

Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längre eller kortare tid, till tjänstgöring som han skolat fullgöra vid krigsmakten eller eljest för rikets försvar eller ock genom att föregiva sjukdom eller medelst annat vilseledande undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet, dömes för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.


9 §.

Försök till brott som i 1, 2, 6 eller 8 § sägs så ock förberedelse till brott som i 1, 2 eller 6 § sägs eller underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

10 §.

Allmän åklagare må icke utan Konungens lov åtala brott som i 2 § sägs, med mindre någon genom brottet ljutit döden, eller brott som avses i 3 §, ej heller försök eller förberedelse till brott mot 2 § eller underlåtenhet att avslöja sådant brott.


10 KAP.
Om brott mot allmän verksamhet.
1 §.

Förgriper sig någon med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i [ 14 ]tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbete i högst fyra år eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Samma lag vare, där någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjort eller låtit.

Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd skall vara förenat.


2 §.

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon, som åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning eller hämnas därför otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelse mot tjänsteman till fängelse eller böter. Är brottet grovt, skall till straffarbete i högst fyra år eller fängelse dömas.


3 §.

Vad i 1 och 2 §§ stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämnda paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda där avsedd befattningshavare vid förrättning.


4 §.

Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen av befattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till fängelse eller böter.


5 §

Förgriper man sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon, som åtnjuter skydd enligt 1 §, och sker det i eller för hans befattning, dömes för missfirmelse mot tjänsteman till böter eller fängelse.


6 §.

Där någon lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, straffes för bestickning högst med straffarbete i två år. –


7 §.

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt verkande vid röstning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skall till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, dömes till böter eller fängelse.


8 §.

Söker någon obehörigen förskaffa sig kännedom om vad som angående utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brott mot rösthemlighet till böter.


[ 15 ]
9 §.

Den som med våld eller hot därom angriper någon för det han hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit utsaga eller for att hindra honom från sådan åtgärd, straffes for övergrepp i rättssak högst med straffarbete i två år. Samma lag vare om den som med annan gärning, som medför lidande, skada eller eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att hindra honom från sådan utsagas avgivande.


10 §.

Där någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, hjälper honom att undkomma, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd, dömes för skyddande av brottsling högst till straffarbete i två år.

Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig, straffes med böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej fällas till straff efter denna paragraf.


11 §.

Tager man lös den som är anhållen, häktad eller fånge eller eljest för annat än sjukvård eller skyddsuppfostran berövad friheten eller främjar annorledes hans flykt, dömes för främjande av flykt till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. Är brottet att anse som ringa, såsom med hänsyn till att rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvarlig beskaffenhet eller hjälpåtgärden av mindre farlig art, vare straffet böter eller fängelse.

Försök straffes efter ty i 3 kap. stadgas.


12 §.

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget, skadar eller borttager myndighets anslag eller insegel eller eljest olovligen öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt myndighets förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud till böter eller fängelse. Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes till böter.


13 §.

Där någon obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar är förenat, dömes for obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning eller eljest att anse som grovt, skall till straffarbete i högst fyra år eller fängelse dömas.


14 §.

Den som, utan att fall är för handen som i 13 § sägs, obehörigen giver ut för att innehava där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän ställning till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår vars verksamhet avser avser [ 16 ]allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, dömes till böter.


11 KAP.
Om brott mot allmän ordning.
1 §.

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd och skingrar sig ej på myndighets befallning, straffes för upplopp, anstiftare och anförare med straffarbete i högst fyra år och annan deltagare i folksamlingens förehavande högst med straffarbete i två år.

Skingrar sig folksamlingen på myndighets befallning, straffes anstiftare och anförare högst med straffarbete i två år.


2 §.

Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å person eller egendom, dömes, evad myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år och annan deltagare i folksamlingens förehavande högst till straffarbete i fyra år.


3 §.

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger på område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, dömes, där ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse.


4 §.

Där någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller ock allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse.


5 §.

Var som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må till straffarbete i högst fyra år dömas.


6 §.

Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ vilket äger besluta i allmänna angelägenheter, straffes för samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.


[ 17 ]
7 §.

Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.


8 §.

Där någon obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada "eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott mot griftefrid till fängelse eller böter.


9 §.

Den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller tal, dömes för fylleri till böter, högst femhundra kronor.


10 §.

Var som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på allmän plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till böter, högst femhundra kronor.


11 §.

Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller penningvärde eller tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten, straffes med fängelse eller böter. Deltager någon i dylikt spel som anordnats för allmänheten eller eljest äger rum i lokal vartill allmänheten har tillträde, dömes till böter.


12 §.

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes, utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller fängelse.


12 KAP.
Om förfalskningsbrott.
1 §.

Var som, genom att skriva annan,. verklig eller diktad, persons namn, falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis, så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke.


2 §.

Där urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse eller böter.

[ 18 ]Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är ringa skall särskilt beaktas, om urkunden är av mindre vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller dylikt mottagningsbevis, eller om gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.


3 §.

Är urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grov, skall för grov urkundsförfalskning dömas till straffarbete från och med ett till och med sex år.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är grov skall särskilt beaktas, om den avser myndighets arkivhandling av vikt eller urkund som är särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev eller inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt farlig art.


4 §.

Den som förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund varöver han ej äger förfoga, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för undertryckande av urkund med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter.


5 §.

Där någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar namnteckning eller annan signatur på alster av konst eller konsthantverk eller på annat dylikt verk och därigenom ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket, dömes för signaturförfalskning till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är brottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.


6 §.

Var som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penningförfalskning till straffarbete i högst fyra år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från och med ett till och med åtta år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter.


7 §.

Eftergör någon gällande frimärke, beläggningsstämpel eller annat offentligt eller för allmänheten avsett inländskt eller utländskt värdemärke eller ock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara, handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falskeligen äkta märke eller förfalskar någon eljest sådant märke eller det märkta, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för märkesförfalskning med straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet grovt, skall till straffarbete från och med ett till och med sex år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter.


8 §.

Där någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål som kan tagas för gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat märke för plan- eller höjdmätning eller ock flyttar, borttager, skadar eller förstör sådant märke, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förfalskning av fast märke till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är brottet ringa, vare straffet fängelse eller böter.


[ 19 ]
9 §.

Den som åberopar falsk urkund, utbjuder eller håller till salu verk med falsk signatur, utprånglar falsk sedel eller falskt mynt, begagnar falskt värde- eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller eljest gör bruk av något, som förfalskats på sätt ovan sägs, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande av det förfalskade såsom hade han själv gjort förfalskningen.


10 §.

Den som i annat fall än i 9 § sägs bland allmänheten sprider något, som lätt kan förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke, dömes för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter.


11 §.

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt, innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt den fara i bevishänseende som gärningen innebar, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff än fängelse, vare fri från straff.


12 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 § sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 6 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Skulle brottet, om det fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till straff enligt vad nu sagts.


13 KAP.
Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.
1 §.

Var som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för mened till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, såsom då det sker med uppsåt att oskyldig må fällas till urbota straff eller eljest synnerlig skada tillfogas annan, skall till straffarbete från och med två till och med åtta år dömas. Är brottet att anse som ringa, vare straffet fängelse eller böter.


2 §.

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes for osann partsutsaga till straffarbete i högst två år eller fängelse. Är brottet att anse som ringa, vare straffet böter eller fängelse.


3 §.

Begår någon av grov oaktsamhetgärning som i 1 eller 2 § sägs, dömes för ovarsam utsaga till böter eller fängelse.


4 §.

Prövas utsaga som avses i 1–3 §§ vara utan betydelse för saken, skall ej till straff dömas.

[ 20 ]Vad i första stycket sägs skall ock gälla, där någon lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra sig och omständigheterna innebära skälig ursäkt för honom.


5 §.

Väcker någon åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld, dömes för falskt åtal till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avser svårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall till straffarbete i högst sex år dömas. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter.


6 §.

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för obefogat åtal till fängelse eller böter.


7 §.

Gör någon angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld, dömes för falsk angivelse till straffarbete i högst två år eller fängelse. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter.

Den som, i annat fall än första stycket avser, hos åklagare, polismyndighet eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet, straffes, där myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak, för falsk tillvitelse såsom i första stycket sägs.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första eller andra stycket sägs, dömes till böter eller fängelse.


8 §.

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld eller åberopar med sådant uppsåt falskt bevis, dömes för bevisförvanskning såsom i 5 § sägs.


9 §.

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i detta kapitel är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat fara för att annan skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, och underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes till böter eller fängelse.


10 §.

Var som i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran, lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till fängelse eller böter eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst två år.

Förövas gärning, varom i första stycket förmäles, av grov oaktsamhet, dömes till böter eller fängelse.


11 §.

Lämnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han är eller om annat än egna angelägenheter eller upprättar för skens skull urkund rörande rättshandling, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osant intygande till böter eller fängelse. Är brottet med hänsyn [ 21 ]till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, skall till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas.

Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses i första stycket, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande av osann urkund enligt vad i nämnda stycke sägs.


12 §.

Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar urkunden att sålunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för missbruk av urkund till fängelse eller böter.


13 §.

Förnekar någon sin underskrift på urkund, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förnekande av underskrift till fängelse eller böter.


14 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt vad förut i detta kapitel är sagt, innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller på annat sätt avvärjt fara för vidare olägenhet, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff än fängelse, vare fri från straff.


15 §.

Förberedelse till brott varom i 1 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas, där ej brottet, om det fullbordats, skulle hava varit att anse som ringa. Lika med förberedelse anses sådan stämpling, att någon sökt anstifta annan till gärningen.

Försök till brott som i 8 § sägs straffes ock enligt vad i 3 kap. stadgas.


14 KAP.
2 §.

Försök eller förberedelse till mord så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livstid. Såsom förberedelse anses ock stämpling.


7 §.

Hava flera deltagit i misshandel, varav någon ljutit döden; då skall en var, som tillfogat den döde livsfarlig skada, och där ej viss skada var 1 sig själv livsfarlig, en var, som tillfogat den döde någon av de skador, vilka 1 förening orsakat döden, dömas till det straff, vartill han, om den av honom åstadkomna skadan ensam varit dödande, gjort sig förfallen. Den, som å den döde gjort ringare misshandel, skall, där ej gärningen eljest är med högre straff belagd, anses hava medverkat till dråpet på sätt i 3 kap. 5 § sägs.


[ 22 ]
10 §.


Har någon – – – sex år.

Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Med svår – – – livsfarlig sjukdom.


18 §.

Har någon – – – år dömas. Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.


45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver; eller det blivit förövat å allmän plats. Utan hinder av vad nu är sagt må brottet åtalas av allmän åklagare, där det medfört döden eller ock landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Vållande, varom – – – än målsägande.

Därest brott – – till åtal.

Har brott – – – åtal angives.


15 KAP.
Om brott mot annans frihet eller frid.
25 §.

Försök till brott, som i 5, 6, 7, 8, 12, 13, 15, 15 a eller 17 § eller 18 § 1 mom. sagt är, så ock förberedelse till eller underlåtenhet att avslöja brott som i 5, 6, 7 eller 8 § angives, straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Har av försök till brott, som i 12 eller 13 § omtalas, kvinnan fått döden, må till straffarbete på livstid dömas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Angående åtal – – – 19 § sägs.


26 §.

Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest emot hans vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar att därifrån, efter tillsägelse, sig begiva, eller ock dit sig insmyger eller där gömmer sig undan, utan att kunna skälig anledning därtill visa; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Begär någon sådant hemfridsbrott i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbordat, till straffarbete i högst två år dömas.


27 §.

Brytes hemfrid genom husrannsakan av obehörig person eller i olaga ordning; vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader.


28 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, av ondska, slår in fönster i annans hus, eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med [ 23 ]böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det av överdåd eller okynne vare straffet böter.

Den, som kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör annat våld därå, eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård eller trädgård, varde, där hemfrid därigenom störes, straffad med böter.


29 §.

Brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej av målsägande till sådant åtal angives.


30 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, olovligen bryter eller öppnar annans förseglade brev eller handling eller annat, som honom enskilt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker det eljest med vilja utan ont uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olovligen från posten ut annans brev och det uppsåtligen förstör eller undanhåller; straffes ock såsom i första stycket sägs.

Brott, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av annan än den, som brevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård haver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.


31 §.

Har man, utan sådant hemfridsbrott, som i 26, 27 eller 28 § sägs, gjort våld å annan, i hus eller gård, där han sitt hemvist hade, eller dit han i fara tillflykt tog, eller å fartyg, evad han till besättningen hörde eller eljest hade lov eller lega för sig, eller ute å mark, då han sitt arbete förrättade; varde den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande ansedd.


16 KAP.
Om ärekränkning.
18 KAP.
13 §.

Sprider någon ut, håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt, straffes för anstötligt förfarande med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.


19 KAP.
Om allmänfarliga brott.
1 §.

Anlägger någon brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för mordbrand till straffarbete från och med två till och med åtta år.


[ 24 ]
2 §.

Är mordbrand med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grov, dömes för grov mordbrand till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om branden anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljest innebar fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.


3 §.

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för allmänfarlig ödeläggelse till straffarbete från och med två till och med åtta år eller, om brottet är grovt, till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.


4 §.

Där någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill, allvarligt hindrar eller stör användningen av sådan egendom, dömes för sabotage till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Samma lag vare, där någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvarligt hindrar eller stör den allmänna samfärdseln eller användningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Är brottet grovt, dömes för grovt sabotage till straffarbete från och med två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet, för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet.


5 §.

Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller framkallar fara därför eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömes för allmänfarlig vårdslöshet till fängelse eller böter. Är brottet grovt, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.


6 §.

Förgiftar eller infekterar någon livsmedel, vatten eller annat, sprider på annat sätt gift eller dylikt eller överför eller sprider allvarlig sjukdom, och framkallar han därigenom allmän fara för människors liv eller hälsa, dömes för spridande av gift eller smitta till straffarbete i högst sex år.

Är brottet grovt, dömes till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller om många människor utsatts för fara.


7 §.

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, straffes för förgöring högst med straffarbete i två år.

[ 25 ]Är brottet grovt, dömes för grov förgöring till straffarbete i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde utsatts för fara.


8 §.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 6 eller 7 § sägs, dömes till fängelse eller böter.


9 §.

Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad förut i detta kapitel är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne, gift eller annorledes framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmän fara som avses i 6 eller 7 §, och underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes till fängelse eller böter.


10 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5, 6, 7, 8 eller 9 § frivilligt avvärjt fara som där sägs innan avsevärd olägenhet uppkommit, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock må ej till lägre straff än straffarbete dömas, om minsta straff för brottet eljest är straffarbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff än fängelse, vare fri från straff.


11 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 3, 4, 6 eller 7 § sägs så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.


20 KAP.
3 §.

Stjäl någon – – – det tillgripna.

I fråga om straff för återfall i brott skall bodräkt anses som ringa stöld.


8 §.

Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 24 kap. 2 § andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som åverkan, skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att olovligen anbringa eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller låta kreatur beta, eller skiljer obehörigen annan från besittning av fastighet eller del därav, skall vad i 6 och 7 §§ sägs om egenmäktigt förfarande eller självtäkt äga tillämpning.


10 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 4, 5 eller 9 § sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som i 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Samma lag vare beträffande försök till sådant tillgrepp av fortskaffningsmedel, som är straffbart enligt 6 §. Såsom förberedelse till rån anses ock stämpling.

Gör vid – – – livstid dömas.


[ 26 ]
21 KAP.
6 §.

Den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör sig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakens återställande, straffes för häleri med straffarbete i högst två år eller fängelse, eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra år; i ringa fall vare straffet böter eller fängelse. Samma lag vare om den som bereder sig otillbörlig vinning av någons brottsliga förvärv, så ock om den som genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran.

Om gärningsmannen – – – eller fängelse.


8 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1, 3, 4 eller 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock skall vad i 3 kap. 3 § sägs icke gälla i fråga om försök till utpressning.

Såsom för förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs straffes den som för att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person eller egendom. Samma lag vare, där någon med uppsåt som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, vare fri från straff.


22 KAP.
7 §.

Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållar därigenom skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter. Samma lag vare, där innehavare av fastighet brukar denna till men för annans rätt därtill genom att olovligen bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur beta eller vidtaga annan dylik åtgärd.


24 KAP.
Om skadegörelse; så ock om tagande av olovlig väg.
1 §.

Var som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans rätt därtill, dömes för skadegörelse till fängelse eller böter.


2 §.

Är skadegörelse med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa.


3 §.

Är skadegörelse med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grov, skall för grov skadegörelse dömas till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

[ 27 ]Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om den förövats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan eljest är synnerligen kännbar,


4 §.

Tager någon olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan äga som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig väg till böter.


5 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 3 § sägs så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas.


6 §.

Åverkan eller tagande av olovlig väg må ej, där brottet endast förnärmar enskilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.


25 KAP.
Om ämbetsbrott.
1 §.

Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, där ej gärningen utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten; om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. I ringa fall vare straffet allenast böter.

Är tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffarbete i högst sex år.


2 §.

Ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för tagande av muta såsom i 1 § stadgas. Samma lag vare, där han begått sådan gärning innan han erhöll befattningen.

Begår den som varit ämbetsman gärning, varom i första stycket sägs, dömes till allmänt straff som i 1 § stadgas.


3 §.

Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han olovligen sådan hemlighet, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; om skäl äro därtill, skall han tillika dömas till fängelse. I ringa fall vare straffet allenast böter.

Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till allmänt straff som i första stycket sägs.


4 §.

Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter [ 28 ]eller suspension. Är felet grovt, vare straffet avsättning eller suspension; om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse.


5 §.

Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är annorstädes än i 1–4 §§ belagd med straff, åsidosatt sin tjänsteplikt, varde den omständigheten beaktad vid bestämmande av straffet, och må fängelse intill två år ådömas, ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa.


6 §.

Innehar den som enligt bestämmelserna i 1–4 §§ förskyllt avsättning eller suspension från viss tjänst ej längre samma tjänst, men har han i dess ställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, skall dömas till avsättning eller suspension från den befattningen. Har han ej i tjänstens ställe erhållit annan befattning varom nu sagts, skall allmänt straff som i 1–4 §§ stadgas ådömas enbart och vid straffets bestämmande hänsyn tagas till att han förskyllt avsättning eller suspension; om han eljest ej förskyllt frihetsstraff, må varje straff bortfalla. Har den brottslige förskyllt avsättning, skall det utsättas i domen.

Där den som förskyllt avsättning eller suspension från sin tjänst innehar annan med ämbetsansvar förenad befattning än i första stycket sägs, varde han avsatt från denna, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd mån skadat det anseende innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till suspension därifrån.

Dömes någon till ansvar jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket och innehar han med ämbetsansvar förenad befattning, skall vad i andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.


7 §.

Där ämbetsman på grund av annat brott än sådant varom i 1–4 §§ sägs dömes till straffarbete, varde ock avsatt; om särskilda skäl föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant fall dömas till suspension. Förskyller han fängelse eller böter, skall dömas till avsättning, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga.

Då avsättning eller suspension ådömes jämlikt första stycket, skall den förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat straff för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.


8 §.

Har förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman bestraffning, har domstol att taga hänsyn därtill vid bestämmande av straff för samma brott, och må böter eller suspension, som eljest skolat följa å brottet, bortfalla. Förvaltningsmyndighetens beslut skall förfalla, om det ej helt eller delvis verkställts då åtal för brottet väckes.


9 §.

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från tjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas, dömes, där han ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolen utfärdat å honom införts i allmänna tidningarna, till avsättning från tjänsten.


[ 29 ]
10 §.

Har någon medverkat till gärning, varom i 1, 2 eller 3 § förmäles, utan att därigenom åsidosätta tjänsteplikt, dömes till allmänt straff som där sägs efter ty i 3 kap. stadgas. Är han själv ämbetsman, skall därjämte vad i 7 § sägs äga tillämpning.

För medverkan till gärning varom i 4 § sägs må allenast den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt dömas.


11 §.

Med ämbetsman förstås i denna lag domare, annan statens befattningshavare som endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin tjänst samt den som har förtroendesyssla, från vilken Konungen må entlediga honom. Vad som sägs om ämbetsmän gälle ock om dem, som äro satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och om andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd skall ock vara underkastad ämbetsansvar efter 2, 3 och 5–7 §§; dock må suspension ej ådömas.

Där innehavare av befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilken enligt Konungens förordnande skall åtnjuta skydd som i 10 kap. 1 § sägs, åsidosätter vad honom åligger till förekommande av olyckshändelse, gälle vad i 5 och 7 §§ stadgas.


12 §.

Brott som avses i 5 § hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under allmänt åtal.


13 §.

Har den, som blivit dömd till straff, innan domen meddelades eller därefter men innan den vunnit laga kraft, blivit förordnad eller vald till befattning och har domstolen icke prövat frågan om avsättning eller suspension därifrån jämlikt 6 eller 7 §, må särskild talan om avsättning eller suspension från befattningen föras, såframt den väckes inom två år från det domen vann laga kraft.




Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949; och skall med avseende därå iakttagas följande.

1. Genom denna lag upphävas lagen den 9 juni 1927 (nr 198) innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel och lagen den 15 juni 1934 (nr 271) om förbud mot vissa sammanslutningar.

2. Vad i § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen stadgas om att förbrytelse som där sägs skall anses enligt 8 kap. 4 § strafflagen blir i stället hänförligt till 8 kap. 8 § nya lagen.

Där i lag eller författning eljest förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall ock denna i stället tillämpas.

3. I stället för äldre bestämmelser i 10 kap. strafflagen angående upprors och upplopps stillande samt församlingsfrihet stadgas som följer:

a) Till upplopps stillande må krigsmanskap användas; dock äge det ej å deltagare i upplopp bruka vapen förr än på stället varande civilmyndighet högt och tydligt befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt eljest användes. Övergå deltagare i upplopp så hastigt till våld, att [ 30 ]civilmyndigheten ej kan så förfara som nu är sagt; då äge myndigheten förordna, att upploppet genast skall stillas med vapenmakt. Ej må dock i något fall vapen brukas längre, än civilmyndighet finner sådant vara nödigt för upploppets stillande.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, landsfogde samt polischefen i orten eller den som är satt i sådan ämbets- eller tjänstemans ställe.

Är ej civilmyndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äge på stället varande högste militärbefälhavare så förfara som för civllmyndigheten är stadgat.

b) Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, må tillträde till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myndigheten upplösas, såframt därvid ej företages något som är stridande emot lag eller eljest stör allmän ordning.

4. Genom denna lag göres ej ändring i vad hittills gällt därom att vad någon olovligen sått eller planterat å annans jord tillfaller jordens laglige innehavare.

5. Vad i 25 kap. 12 § nya lagen är stadgat innebar icke ändring i bestämmelse i annan lag än strafflagen om inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt med avseende å sådan gärning som i 3 § samma kapitel sägs och som är särskilt belagd med straff.




Förslag
till
Lag
om ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1, 3 och 4 §§, 20 kap. 8 §, 31 kap. 6 § och 47 kap. 1 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.


19 KAP.
1 §.

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott anses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, om brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle hava fullbordats å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter under skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den misstänkte med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller sig, behörig.

Är, då – – – uppehåller sig.

Åtal för – – – det lämpligt.


[ 31 ]
3 §.

Åtal mot flera för medverkan till brott må, om det sker samtidigt, väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika tider, må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av dem, åtal väckas även mot den eller de övriga.

Vad nu sagts skall ock gälla angående åtal i andra fall mot flera för brott, som äga samband med varandra, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner lämpligt, att åtalen upptagas av samma domstol.


4 §.

Talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk angivelse eller annan osann tillvitelse, varå åtal följt, må väckas vid den rätt, där brottet åtalats.


20 KAP.
8 §.

Målsäganden må – – – äga rum.

Har åklagare – – – fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första styckt sägs må målsägande väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott.


31 KAP.
6 §.

Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga samband med varandra, eller skola flera målsägande eller åklagaren och målsäganden ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av honom ensam.

Är någon – – – för en.


47 KAP.
1 §.

Vill målsägande – – – till rätten. i

Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott, må det ske utan stämning muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall erhålla del därav.




Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.




[ 32 ]
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 oktober 1900 om straffregister[2] skall erhålla följande ändrade lydelse.


1 §.

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter, som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dagsböter ej under sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.




Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.




Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare skall erhålla följande ändrade lydelse.


3 §.

Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å svenskt fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för medverkan till brott, vilket förövats utomlands, må dock i särskilt fall utlämning medgivas.




Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.




[ 33 ]
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 15 juni 1935[3] om ungdomsfängelse skall erhålla följande ändrade lydelse.


27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användas i stället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller icke avsättning eller suspension och ej heller särskild påföljd för brott, som finnes stadgad i lag eller författning.




Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.




Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt skall erhålla följande ändrade lydelse.


20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering må användas i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke avsättning eller suspension och ej heller särskild påföljd för brott, som finnes stadgad i lag eller författning.




Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.




[ 34 ]
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 23 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 413).

Härigenom förordnas, att 28 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.


28 §.

Underlåter hushållsföreståndare att fullgöra vad honom enligt 2 § 1 mom. åligger eller tredskas någon att hörsamma hälsovårdsnämnds beslut jämlikt 3 § angående någons intagande å sjukvårdsinrättning eller isolering eller ställande under observation eller bryter någon mot föreskriften i 5 § 2 mom. eller mot bestämmelserna i 7 §, straffes med dagsböter.

Lag samma – – – 2 mom. åligger.




Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.




Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105).

Härigenom förordnas, att 12 § epizootilagen den 12 april 1935[4] skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.


12 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser straffes med dagsböter.

Dömes någon – – – vara förverkad.

Innefattar förseelsen – – – tillfaller kronan.

Avskrift av – – – till medicinalstyrelsen.




Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.




[ 35 ]
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske skall införas en ny paragraf, betecknad 17 a §, av följande lydelse.


17 a §.

Den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller genom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom stängsel eller fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes för olovligt fiske till dagsböter eller, där brottet är grovt, till fängelse i högst sex månader. Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, straffes med dagsböter.

Brott varom i denna paragraf sägs må ej, där det endast förnärmar enskilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre det av målsägande angives till sådant åtal.




Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.




Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om gemensamhetsfiske.

Härigenom förordnas, att 37 § lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.


37 §.

Den, som i följd av gemensamhetsfiskes inrättande allenast äger rätt till visst slag av fiske i honom tillkommande vatten men likväl där idkar annat slag av fiske, så ock den, som fiskar i strid mot fastställd plan, dömes, om ej gärningen är belagd med straff i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, till böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Förseelse, varom – – – av fisket.




Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.




[ 36 ]
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 29 § 2 mom. Iagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.


29 §.

2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom sägs i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten av samma paragraf, straffes med dagsböter.

Överträder ägare – – – med dagsböter.




Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.




Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om

förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skall erhålla följande ändrade lydelse.


15 §.

Företager, sedan angående ägas användning bestämmelse enligt denna lag träffats, delägare i strid därmed avverkning eller tager grus, torv, ler, sand

eller dylikt eller överträder han eljest genom brukande av ägan vad sålunda blivit bestämt,

eller nyttjar delägare, utan att därtill hava erhållit medgivande, äga, som är ställd under förvaltning av god man,

eller bryter delägare mot förbud, som meddelats jämlikt 9 § andra stycket,

gälle vad i 20 och 24 kap. strafflagen stadgas.




Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.




[ 37 ]
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred.

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.


59 §.

Bryter någon – – – med dagsböter.

Lag samma – – – omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet eller vållar någon genom försummelse i den vård om egna eller andras kreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur olovligen inkommer på annans ägor, vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. strafflagen är stadgat.




Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.




Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas, dels att i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg skall införas en ny paragraf, betecknad 19 a §, av nedan angiven lydelse, dels ock att 29 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på satt nedan angives.[5]


19 a §.

Har domstol, vid meddelande av förklaring att fartyg jämlikt 2 kap. 17 § strafflagen skall vara förverkat till kronan, tillika beträffande inteckning i fartyget förklarat, att panträtten i fartyget skall upphöra, må, sedan utslaget vunnit laga kraft, inteckningen dödas på ansökan utav ny ägare av fartyget eller lott däri, ändå att inteckningshandlingen i huvudskrift ej företes.


[ 38 ]
29 §.

Då utmätning – – – boken antecknat.

Har vid – – – laga kraft.

Har domstol beträffande inteckning i fartyg meddelat förklaring som i 19 a § sägs, åligger det domstolen att därom översända bevis till inskrivningsdomaren. Inkommer sådant bevis till denne, skall å nästa inskrivningsdag göras anteckning om förhållandet i inteckningsboken.




Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.




[ 39 ]

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 maj 1946.


Närvarande:


Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg.


Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående ändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.


Föredraganden anför följande.


Straffrättskommittén, som den 29 juni 1940 avgav betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott, erhöll därefter, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 oktober 1940, uppdrag att verkställa utredning rörande fortsatt revision av strafflagens speciella del. Kommittén, som vid fullgörandet av detta uppdrag utgjorts av presidenten Birger Ekeberg, tillika ordförande, professorerna Folke Wetter och Ragnar Bergendal, byråchefen för lagärenden Ivar Strahl samt hovrättsrådet Nils Beckman, tillika sekreterare, har den 30 november 1944 avgivit betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69). Sedan yttranden inhämtats över förslaget och detta varit föremål för överarbetning i justitiedepartementet, anhåller jag nu att få anmäla detsamma samt i anslutning därtill lämna följande redogörelse.


Tidigare reformarbete.

Sedan tanken att på en gång ersätta 1864 års strafflag med en ny lag övergivits, inleddes i stället genom den av kommittén förberedda, år 1942 antagna lagstiftningen om förmögenhetsbrotten ett successivt förnyande av strafflagens speciella del. Till grund för arbetet härmed ha kunnat läggas professorn Johan C. W. Thyréns förarbeten till en allmän strafflagsreform. Dessa, som omfatta elva av Thyrén själv utgivna avsnitt av förberedande utkast till strafflagens speciella del och efterlämnade anteckningar till ytterligare avsnitt, utgå från en indelning av brotten i fyra huvudgrupper, nämligen brott mot staten, brott mot allmänheten, brott mot enskild person och brott mot enskilds förmögenhet. Härav ha brotten mot enskild person och [ 40 ]enskilds förmögenhet endast ofullständigt behandlats av Thyrén, nämligen i hans fyra första utkast jämte de efterlämnade anteckningarna, varemot brotten mot staten och allmänheten äro fullständigt behandlade i Thyréns utkast V–XI.

Genom 1942 års strafflagsändringar genomfördes ny lagstiftning om brotten mot enskilds förmögenhet. Av praktiska skäl kom den emellertid icke att utsträckas även till skadegörelsebrotten, av vilka enkel skadegörelse likväl kan anses som ett förmögenhetsbrott. Då kommittén den 11 oktober 1940 erhöll uppdraget att verkställa utredning rörande fortsatt revision av strafflagens speciella del, framhöll dåvarande departementschefen, statsrådet Westman, att arbetet närmast borde inriktas på brottsgrupper, vilka ägde samband med de av kommittén redan behandlade förmögenhetsbrotten. Såsom brott, vilka i första hand borde bliva föremål för behandling, anvisade departementschefen därvid skadegörelsebrotten i 19 kap. och förfalskningsbrotten i 12 kap. strafflagen. Han anförde vidare, att utredningen icke borde bindas vid gällande lags kapitelindelning och gruppering av brottstyperna. Vid utredningen borde övervägas vissa spörsmål av systematisk natur, vilka fordrade sin lösning innan den fullständiga strafflagsrevision som vore slutmålet kunde fullbordas. Om det under utredningsarbetet skulle befinnas erforderligt för att vinna en lämplig brottsindelning, borde således i utredningen kunna inbegripas brottstyper som fölle utanför de i 12 och 19 kap. upptagna men vore ägnade för behandling gemensamt med dessa.


Huvuddragen i kommittéförslaget.

Utifrån de i direktiven angivna riktlinjerna har kommittén i första hand haft att till behandling upptaga skadegörelsebrotten. Vissa former av skadegörelse äro, som förut framhållits, att hänföra till förmögenhetsbrotten. För andra närstående brottstyper, t. ex. mordbrand, är däremot i främsta rummet utmärkande icke själva skadandet av annans egendom utan den fara som brottet innefattar för andra till person eller egendom. Dylika brott synas därför böra hänföras till brotten mot allmänheten och ha av kommittén sammanförts under beteckningen allmänfarliga brott. Även de i direktiven efter skadegörelsebrotten särskilt omnämnda förfalskningsbrotten äro att hänföra till brotten mot allmänheten; det intresse som man genom bestraffningen av förfalskningsbrotten i första hand vill skydda är nämligen samhällsmedlemmarnas intresse av att kunna lita på bevismedlen. Viss släktskap med de egentliga förfalskningsbrotten företer s. k. immateriell förfalskning, d. v. s. förfarandet att "giva äkta handling oriktigt innehåll, begagna sådan handling på oriktigt sätt eller förneka handlingens äkthet. Sådan brottslighet har emellertid av kommittén ansetts böra behandlas samman med andra brott som innebära lämnande av osanna uppgifter, såsom mened och falskt åtal. Dessa brott har kommittén upptagit till behandling såsom en med allmänfarliga brott och förfalskningsbrott jämställd [ 41 ]avdelning. Då skadegörelsebrotten ha beröringspunkter även med brotten mot staten, i det exempelvis grövre "sabotagehandlingar kunna bliva att betrakta som brott mot statens säkerhet, har kommittén föranletts att till behandling upptaga även brotten mot staten. Dessa har kommittén uppdelat i brott mot rikets säkerhet, högmålsbrott, brott mot allmän verksamhet och brott mot allmän ordning. Även ämbetsbrotten ha ansetts höra till brotten mot staten. De olika kapitel som tillsammans omfatta en brottsgrupp ha icke i förslaget kunnat konsekvent sammanföras. Kapitelordningen i förslaget ansluter sig därför i huvudsak till gällande lags. De olika kapitlen i förslaget avse: 8 kap. brott mot rikets säkerhet, 9 kap. högmålsbrott, 10 kap. brott mot allmän verksamhet, 11 kap. brott mot allmän ordning, 12 kap. förfalskningsbrott, 13 kap. mened och falskt åtal samt annan osann utsaga, 19 kap. allmänfarliga brott, 24 kap. skadegörelse ävensom olovligt tagande av väg och olovligt fiske samt 25 kap. ämbetsbrott.

Av de nu nämnda kapitlen, vilka sålunda i kommitténs förslag blivit föremål för en fullständig revision, har 8 kap. under de senare årtiondena undergått upprepade ändringar, framför allt genom att däri införts utvidgade bestämmelser om spioneri och andra därmed sammanhängande brott. Bland annat ha under det senaste världskriget vidtagits omfattande ändringar för att snabbt tillgodose behov av kompletteringar av lagen som vid varje särskild tidpunkt ansetts trängande. Thyréns utkast om förräderibrott m. m. (X) har därvid visserligen blivit beaktat, men den systematiska överblicken över det hela har likväl kommit i efterhand. Kommittén har till vinnande av en bättre systematik i kapitlet ånyo överarbetat detsamma. Därutöver har kommittén även haft att taga ställning till den kritik som särskilt riktats mot vissa av de under krigsåren tillkomna nya straffbuden i kapitlet. Vissa av de gärningar som för närvarande straffbeläggas i 8 kap. har kommittén överfört till andra kapitel, så att 8 kap. i förslaget kommit att uteslutande handla om brott mot statens yttre säkerhet, och sådana bestämmelser i det nuvarande 8 kap. som äro av allmänstraffrättslig natur, främst regler om förberedelse och medverkan till brott, förverkande av egendom och mistning av allmän befattning såsom påföljder av brott, har kommittén ansett böra ersättas med allmänna regler, gemensamma för ett flertal brott inom skilda kapitel.

Nu ifrågavarande kapitel upptager först ett straffbud mot högförräderi, vilket brott bestämts så att det omfattar angrepp endast mot statens territoriella integritet eller dess oberoende i förhållande till främmande makter. Därefter behandlas krigsförräderi, d. v. s. gärningar som begås då riket är i krig och äro ägnade att skada rikets försvar, ävensom motsvarande oaktsamhetsbrott. Vidare stadgas straff för trolös och egenmäktig diplomati. I fortsättningen bestraffas spioneri, vårdslöshet med hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet samt brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt och den specialform därav som olovlig värvning kan anses utgöra ävensom ett brott som av kommittén betecknats såsom tagande av utländsk sold.

Kommitténs förslag innebär en avsevärd förenkling i åtskilliga [ 42 ]hänseenden, framför allt i fråga om spioneribrotten, vilka efter de upprepade partiella reformerna ansetts alltför detaljerade och splittrade. Vad särskilt angår straffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet, som givit anledning till den starkaste kritiken mot det nuvarande 8 kap., har kommittén funnit en sådan bestämmelse icke kunna undvaras men sökt begränsa dess räckvidd genom att som förutsättning för straffbarhet uppställa, att verksamhetens bedrivande skall vara oförenligt med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. Vidare ha i fråga om straffskalan för brott mot stadgandet lindrigare bestämmelser än de nu gällande föreslagits. Det är härjämte att märka, att enligt kommitténs förslag förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet, vilken för närvarande i viss. utsträckning är belagd med straff, icke längre skall straffas. Den år 1944 införda begränsningen av allmän åklagares åtalsrätt beträffande olovlig underrättelseverksamhet skall enligt förslaget bibehållas, ehuru med den ändringen att åtalsprövningen icke längre skall ankomma på Kungl. Maj:t utan på justitiekanslern. På enahanda sätt har förslaget reglerat åtalsrätten i fråga om brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt och olovlig värvning.

I 9 kap. ha under rubriken högmålsbrott upptagits brotten mot statens inre säkerhet. Straffbestämmelserna för angrepp mot rikets högst ställda organ kvarstå i kapitlet, ehuru avsevärt förenklade och förkortade. En saklig nyhet är, att bland objekt som enligt dessa bestämmelser skyddas har – vid sidan av Konungen, regent, konungahusets övriga medlemmar och riksdagen – upptagits Konungens statsråd, d. v. s. statsrådet som institution. I kapitlet har vidare under beteckningen uppror behandlats brott, som syfta till att omstörta statsskicket eller med våldsamma medel påverka statsmakternas beslut, varom för närvarande finnas bestämmelser i 8 kap. Dessutom ha till 9 kap. från nuvarande 8 kap. överförts även vissa andra brott, nämligen samlande av väpnat manskap m. fl. gärningar i uppsåt att föröva brott mot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet samt självstympning och andra handlingar, genom vilka någon gör sig oduglig till krigstjänst. Till 9 kap. har även hänförts olovlig kårverksamhet, ett brott som för närvarande är straffbelagt i lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar. Slutligen har i kapitlet upptagits en ny straffbestämmelse mot offentligt skymfande av Sveriges flagga eller vapen eller annat höghetstecken.

I 10 kap., som enligt förslaget skall omfatta brott mot allmän verksamhet, ha upptagits bestämmelser som skola ersätta de nuvarande stadgandena om våld och missfirmelse mot ämbetsmän och likställda samt våldsamt motstånd vid offentlig förrättning. I det förra hänseendet är att märka, att den nuvarande differentieringen av skyddet efter högre och lägre tjänsteställning skall bortfalla. Vidare har i fråga om våld skyddet utsträckts att gälla jämväl mot hot som innebär trängande fara. En nyhet beträffande missfirmelse är, att icke blott de enskilda ämbetsmännen skyddas utan även myndigheter och allmänna organ såsom sådana. Bestämmelserna om våld och missfirmelse kompletteras vidare av en helt ny bestämmelse till ämbetsmans skydd mot tvång eller hämnd annorledes än genom våld eller missfirmelse, exempelvis [ 43 ]genom hot om förtal, repressalier mot närstående eller dylikt. Stadgandet om straff för våldsamt motstånd har utbyggts till att gälla varje försök att med handgripliga eller dylika medel tvinga eller hindra någon som åtnjuter ämbetsskydd i utövning av hans syssla. För att samla de allmänna bestämmelserna om ämbetsskydd har vidare till 10 kap. i väsentligen oförändrat skick flyttats det för närvarande i 25 kap. inrymda stadgandet om bestickning. Efter de sålunda upptagna bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd innehåller 10 kap. i förslaget stadganden till skydd för vissa särskilda former av allmän verksamhet. Stadgandet om otillbörligt verkande vid röstning har därvid gjorts mera utförligt än i gällande lag och en ny bestämmelse har tillkommit om brott mot röstningshemlighet. Vidare upptages en straffbestämmelse för övergrepp i rättssak, som i något utvidgad form upptager det nuvarande skyddet för parter och vittnen. Till skydd för statens verksamhet till beivrande av brott meddelas sedan straffbestämmelser mot bevisförvanskning, döljande av brottsling och hjälp till rymning. Dessa bestämmelser ha gjorts fullständigare än deras motsvarigheter i nu gällande lag. Vidare skyddas vissa former av exekutiv och liknande verksamhet genom en bestämmelse mot in grepp i myndighets verksamhet. Kapitlet innehåller slutligen bestämmelser om obehörig tjänsteutövning och om föregivande av allmän ställning, genom vilka föreslås vissa jämkningar i de stadganden härom som infördes genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Straffbestämmelsen mot före givande av allmän ställning har av kommittén utsträckts till att drabba även den som obehörigen ger sig ut för advokat.

I 11 kap. har kommittén såsom brott mot allmän ordning behandlat ett flertal brott som gällande strafflag bestraffar i skilda sammanhang. Kapitlet inledes med en straffbestämmelse mot upplopp som avser att ersätta straffbestämmelserna mot uppror och upplopp i gällande lag; benämningen uppror har av kommittén använts för ett i 9 kap. straffbelagt brott mot rikets inre säkerhet. Till bestämmelserna om upplopp ansluter sig i förslaget ett stadgande om ett liknande ehuru såsom mindre straffvärt ansett brott, beteckna ohörsamhet mot ordningsmakten. Därefter straffbelägges störande av förrättningsfrid, vilket brott omfattar störande av ordningen vid allmän gudstjänst eller annan samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller vid sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag. Hemfridsbrotten och övriga brott mot enskild frid skola däremot enligt förslaget flyttas från 11 kap. till 15 kap. Under 11 kap. i förslaget bestraffas vidare uppmaning till brott, kallad uppvigling, underlåtenhet att avslöja eller hindra brott samt samhällsfarlig ryktesspridning. Härjämte har upptagits en helt ny bestämmelse om straff för hets mot folkgrupp, varmed förstås att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse. Vidare följer en paragraf om brott mot trosfrid, som upptager straff för den som offentligen hånar eller skymfar den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hälles heligt. Denna paragraf är förslagets enda motsvarighet till bestämmelserna om religionsbrott i [ 44 ]det nuvarande 7 kap. Sistnämnda kapitel skall enligt förslaget upphävas. Slutligen upptagas i 11 kap. även straffbestämmelser för brott mot griftefrid, fylleri, förargelseväckande beteende, djurplågeri och hållande av spelhus.Beträffande fylleri och förargelseväckande beteende må såsom en nyhet framhållas, att enligt förslaget straffbarhet skall inträda så snart fylleriet eller det förargelseväckande beteendet ägt rum på plats, varest detsamma lätteligen kunnat iakttagas av utomstående.

Det härefter följande 12 kap. skall enligt förslaget liksom i gällande lag behandla förfalskningsbrotten. Detta kapitel behandlade ursprungligen endast förfalskning av olika slags allmänna och enskilda handlingar, av allmänna stämplar och märken samt av penningar ävensom bedrägliga åtgöranden med gränsmärken o. dyl. Kapitlets innehåll förblev i huvudsak oförändrat från 1864 och till 1942, då vissa ändringar däri företogos i samband med den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Dessa inneburo främst, att från 22 kap. till 12 kap. överfördes åtskilliga bestämmelser om brott med avseende å bevismedel, vilka ansågos höra utgå ur 22 kap. Härigenom tillfördes 12 kap. bl. a. även flera stadganden om s. k. immateriell förfalskning, t. ex. bestämmelserna om nekande av hand och förskrivning samt om lämnande av vilseledande uppgifter i arbetsbetyg och andra därmed jämställda enskilda handlingar. Kommittén har emellertid funnit, att till förfalskningsbrotten borde hänföras endast gärningar, som innefattade s. k. materiell förfalskning, d. v. s. framställande av ett oäkta bevismedel eller förintande av ett äkta sådant, medan däremot de immateriella förfalskningsbrotten borde sammanföras med andra brott som innebure lämnande av oriktiga uppgifter. Från dessa utgångspunkter har i förslagets 12 kap. till en början upptagits straff för urkundsförfalskning, därvid med urkund skall förstås varje handling, som upprättats till bevis eller vars innehåll eljest är av betydelse såsom bevis, ävensom biljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis och dylika bevismärken. Brottet är uppdelat i tre svårhetsgrader; vid valet mellan dessa liksom vid straffmätningen skall naturligtvis urkundens större eller mindre vikt vinna beaktande, men den nu gällande lagens differentiering av straffbestämmelserna efter olika slag av allmänna och enskilda handlingar såsom förfalskningsobjekt skall enligt förslaget bortfalla. Med urkundsförfalskning jämställes brukande av falsk urkund. Därefter följa bestämmelser om undertryckande av urkund, penningförfalskning samt förfalskning av värdemärken och offentlig kontrollmärkning. Vidare har i kapitlet inarbetats ett stadgande om straff för spridande av efterbildning av penningsedel i sådana fall där eftergörande icke kan anses ha ägt rum men efterbildningen likväl är sådan att förväxling lätt kan ske. Stadgandet har sin motsvarighet i en särskild lag den 9 juni 1927 men har utvidgats att omfatta även mynt och offentligt värdemärke. Kommittén föreslår vidare en särskild straffbestämmelse, riktad mot signaturförfalskning å konstverk. Slutligen återfinnes även i kapitlet stadgande om straff för förfalskning av gränsmärken och andra liknande fasta märken.

Beträffande framställandet av oäkta bevismedel företer den gällande rätten [ 45 ]betydande ojämnhet i fråga om den punkt av förfarandet, vid vilken straffbarhet inträder. Vid förfalskning av handlingar fordras sålunda i allmänhet, att det förfalskade skall ha begagnats, och försök är i regel icke straffbart. Kommittén har ansett, att straff borde kunna ådömas på ett tidigare stadium. Straff för fullbordat förfalskningsbrott skall sålunda enligt förslaget genomgående inträda så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts och alltså ett oäkta bevismedel blivit framställt, dock att härvid i de flesta fall tillika fordras att åtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Om den brottslige, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt avvärjt sådan, skall emellertid straffet kunna nedsättas eller under vissa förutsättningar helt bortfalla. Åtskilliga av förfalskningsbrotten ha dessutom alltjämt gjorts straffbara jämväl på försöksstadiet med den straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande som följer av de allmänna reglerna i 3 kap. om straff för försök till brott.

I 13 kap., som enligt förslaget skall avse mened och falskt åtal samt annan falsk utsaga, har kommittén sammanfört alla de brott, för vilka det väsentliga är avgivandet av osann berättelse eller uppgift. Här upptagas sålunda först bestämmelser om mened, därvid en nyhet är att även mened av grov oaktsamhet, kallad ovarsam edsaga, skall medföra straff. Emedan nya rättegångsbalken öppnar möjlighet att höra part i rättegång under sanningsförsäkran, har vidare i anslutning till bestämmelserna om mened upptagits ett straffstadgande mot osann partsutsaga under sådan försäkran, vilket är avsett att sättas i tillämpning samtidigt med nya rättegångsbalken. Förslaget upptager vidare bestämmelser om straff för falskt åtal och falsk tillvitelse, vilket sistnämnda brott innebär att någon för allmän åklagare, polismyndighet eller annan myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar, sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. I förhållande till de för närvarande gällande bestämmelserna om falsk angivelse i 16 kap. 1 och 2 §§ har en inskränkning skett av det straffbara området, såtillvida som ansvar för falsk tillvitelse endast skall inträda om uppgiftens sanningslöshet är täckt av uppsåt eller uppgiftslämnaren, för det fall att han själv gjort anmälan eller påkallat utredning, underlåtit skäliga mätt och steg för att förvissa sig om sanningen. I anslutning till de nu berörda stadgandena i kapitlet har upptagits en paragraf, enligt vilken straffpåföljd skall inträda för den som i de förut omförmälda fallen, utan att enligt de tidigare stadgandena ha gjort sig förfallen till straff, genom osann utsaga framkallat fara för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång och underlåter att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras. Kapitlet innehåller därefter stadganden om ett antal fall av immateriell förfalskning, vilka bestämmelser delvis äro mera allmänt utformade än de för närvarande gällande. Straff har sålunda föreslagits för att någon i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Vidare skall för osant intygande straffas den som i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis uppsåtligen [ 46 ]lämnar osann uppgift om annat än egna angelägenheter eller om vem han är. Med sådant lämnande av osann uppgift jämställes upprättande av skriftlig rättshandling för skens skull. Under beteckningen missbruk av urkund upptages därefter ett brott, bestående i att någon åberopar eller utlämnar osann urkund, upprättad till bevis, eller sanningslöst utgiver handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller annat dylikt sätt, för att vara riktig kopia av viss urkund eller ock missbrukar pass, betyg eller dylik för viss person utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för denne eller utlämnar urkunden att sålunda missbrukas. För nekande av hand skall vidare straffas den som förnekar sin underskrift på urkund, som upprättats till bevis. Slutligen innehåller kapitlet även ett stadgande om straffmildring eller straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt någon bestämmelse i kapitlet men, innan avsevärd olägenhet uppkommit, frivilligt rättat felet eller eljest avvärjt fara för vidare olägenhet.

I 19 kap. bestraffas för närvarande olika former av skadegörelse genom eld eller på annat sätt. De flesta av brotten i kapitlet, såsom mordbrand och åstadkommande av förödelse genom explosion av sprängämne, utmärkas av att handlingen genom skadegörelse eller på liknande sätt åstadkommer en yttre effekt men därjämte innebär en fara som sträcker sig utöver effekten. Kommittén har låtit sistnämnda förhållande bliva bestämmande vid utformningen av det nya 19 kap. och i detta såsom allmänfarliga brott – med uteslutande av vanlig skadegörelse – sammanfört bestämmelser om straffskydd mot framkallandet av fara för viktiga samhälleliga intressen. Liksom i gällande strafflag inledes kapitlet med mordbrandsbrottet. Mordbrand har därvid definierats såsom anläggande av brand som innebär fara för annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Att sålunda egendom av vad slag som helst gjorts till mordbrandsobjekt innebär en utvidgning av brottsområdet i förhållande till gällande lag. En inskränkning har däremot skett genom att ett anläggande av brand, som ej i det särskilda fallet inneburit fara, icke längre skall bestraffas som mordbrand. Vidare innehåller förslaget en straffbestämmelse mot ett såsom härverk betecknat brott, bestående i att någon åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara av samma slag som vid mordbrand. Härefter stadgas straff för sabotage, d. v. s. skadegörelse eller annan åtgärd – dock ej allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill – av sådan beskaffenhet att den allvarligt hindrar eller stör någon av vissa uppräknade viktiga samhällsfunktioner. Detta stadgande avser att ersätta lagen den 13 december 1940 om sabotage. Kapitlet innehåller även bestämmelser om allmänfarlig förgiftning, varmed förstås att någon förgiftar eller infekterar livsmedel, vatten eller annat eller eljest sprider gift eller dylikt eller överför eller sprider sjukdomssmitta och därigenom framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa. Stadgandena härom skola ersätta 14 kap. 19–20 a §§ men ha fått en betydligt allmännare utformning. Efter dessa stadganden har upptagits stadgande om straff för framkallande av fara för könssjukdom, vilket med endast [ 47 ]smärre jämkningar motsvarar 14 kap. 21 §. Vidare stadgas i kapitlet straff för den som framkallar allmän fara för djur eller växter, som. ej tillhöra honom själv, medelst gift eller genom att överföra eller sprida sjukdomssmitta

eller sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt. Detta brott som betecknats förgöring, saknar i den gällande rätten motsvarighet såvitt gäller växter och andra djur än kreatur. Därefter har straffbelagts, att någon – utan att därigenom göra sig skyldig till mordbrand eller till härverk – likväl genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest framkallar fara för allvarlig skada. Enligt detta stadgande skall sålunda straffas exempelvis den som handskas oförsiktigt med eld i ett krutupplag, även om någon explosion ej inträffat. Även åtskilliga av de eljest i det föregående omnämnda gärningarna ha gjorts. straffbara icke blott då de begås uppsåtligen utan även vid oaktsamhet. Såsom sammanfattande benämning för nu ifrågavarande brottslighet föreslås allmänfarlig vårdslöshet. Slutligen behandlas i kapitlet även det fall, att någon genom handhavande av eld eller spridande av gift eller smitta framkallat fara för annan till liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom men på grund av att han saknat brottsligt uppsåt eller av annan orsak icke är förfallen till straff enligt någon av de föregående paragraferna. Underlåter han att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, skall han kunna fällas till straff enligt förslaget. Detta stadgande innebär en nyhet i förhållande till gällande lag, utom såvitt gäller förgiftningssituationer som innebära allmän fara för människor eller kreatur. Beträffande de flesta av brotten i kapitlet stadgas även straff för försök. Sist i kapitlet föreskrives straffnedsättning och under vissa förhållanden straffrihet för den som ådragit sig ansvar enligt kapitlet för det han framkallat fara men som innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt sådan.

I 24 kap. har kommittén sammanfört bestämmelser om vanlig skadegörelse, som hittills behandlats i 19 kap. 20 §, samt om olovligt tagande av väg och olovligt fiske. Skadegörelsebrottet har indelats i tre svårhetsgrader, benämnda den lindrigaste graden åverkan samt de båda övriga skadegörelse och grov skadegörelse. Under åverkan inbegripes att någon å skog eller mark olovligen tager växande träd eller vissa andra naturprodukter, under förutsättning att brottet kan anses ringa." Är brottet ej ringa, blir det att bedöma som stöld. Av de straffbestämmelser som i övrigt nu finnas upptagna i 24 kap. bibehållas i förslaget endast stadgandena om straff för olovligt tagande av väg och olovligt fiske, medan återstående olika kränkningar av ägande- eller nyttjanderätt till fastighet skola bliva att enligt sin natur hänföra antingen till skadegörelse eller till något av brotten egenmäktigt förfarande, självtäkt eller olovligt brukande, om vilka brott bestämmelser finnas i andra kapitel av strafflagen. En nyhet i kapitlet är åter, att försök till grov skadegörelse gjorts straffbart.

Beträffande 25 kap., som avhandlar ämbetsbrott, skiljer sig förslaget väsentligt från gällande lag. Kommittén utgår från att de allmänna straffbuden mot olika brottsliga gärningar böra vara tillämpliga även om brottet begås [ 48 ]i tjänsten. Härutöver erfordras emellertid särskilda regler dels om skärpning av det allmänna straffet med hänsyn till ämbetsmannens ställning, dels ock om möjlighet att skilja ämbetsmannen från tjänsten. Denna metod har redan genom lagstiftningen om förmögenhetsbrott genomförts beträffande förskingring och trolöshet mot huvudman och föreslås nu bliva allmängiltig. Enligt förslaget skall sålunda en ämbetsman kunna skiljas från tjänsten för allmänt brott, ej blott om brottet blivit begånget i tjänsten utan även om han utom tjänsten begått brott varigenom han visat sig icke vara skickad att utöva befattningen. Bestämmelsen ersätter nu gällande regler i 25 kap. om mistning av tjänst som straff för där ifrågavarande brott och stadgandet i 2 kap. 18 § om mistning av tjänst såsom påföljd av brott. Under det att sistnämnda lagrum stadgar sådan påföljd allenast vid straffarbetsstraff, medger förslaget, att ämbetsmannen avsättes även vid fängelse- eller bötesstraff, förutsatt att han genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva ämbetet. Utöver nu återgivna regler erfordras bestämmelser om straff för ämbetsbrott, när gärningen icke är straffbelagd såsom allmänt brott. Förslaget upptager därför som motsvarighet till nuvarande 25 kap. 1–16 §§ straffbestämmelser mot tre typer av brott, nämligen tjänstemissbruk, tagande av muta och brott mot tystnadsplikt, vilka alla kunna medföra såväl avsättning som frihetsstraff, samt dessutom som motsvarighet till nuvarande 25 kap. 17 § en bestämmelse om tjänstefel. I nära anslutning till gällande lag skall tjänstefel, evad det sker med uppsåt eller av oaktsamhet, oförstånd eller oskicklighet, kunna medföra böter eller suspension eller, om felet är grovt, avsättning. För det fall att felet är ringa föreslår kommittén, att domstolen skall kunna förklara ämbetsmannens förfarande felaktigt men avstå från ådömandet av straff. Förslaget innehåller vidare den nyheten, att de för tjänstemissbruk, tagande av muta och brott mot tystnadsplikt stadgade bötes- och frihetsstraffen skola kunna ådömas även den som icke själv är underkastad ämbetsansvar men medverkat till brottet. Straffbestämmelsen för tjänstefel skall däremot endast gälla den som åsidosatt egen tjänsteplikt.

Kommittén har vidare i 25 kap. till reglering upptagit frågan om vilka personkategorier som skola vara underkastade ämbetsansvar och därmed enligt förslaget även åtnjuta ämbetsskydd efter 10 kap. I sådant hänseende föreslår kommittén, att ämbetsansvar – utom för domare, annan statens tjänsteman vilken endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin syssla samt den som har sådan förtroendesyssla varifrån Konungen må entlediga honom – skall gälla även för den som eljest, för stat eller kommun, handhar förvaltningsuppgift eller förrättar tjänst eller tjänsteärende, varmed är förenad arbetsledning eller annan självständig verksamhet, eller ock är satt att biträda vid upprätthållande av allmän ordning eller säkerhet eller vid verktställighet av dom eller annat beslut av myndighet eller delgivning ävensom för den som vid statlig, kommunal eller "av Konungen godkänd eller särskilt tillåten inrättning förestår verksamhet för vård av dem, som äro berövade friheten, eller för allmän samfärdsel eller är satt att [ 49 ]deltaga i vården eller i driften av samfärdseln. Dessutom föreslås införande av ett begränsat ämbetsansvar för ledamöter i beslutande församlingar, nämligen i fråga om tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. I övrigt skall enligt förslaget ämbetsansvar även inträda såvitt Konungen för befattningshavare vid viss allmän inrättning förordnar därom. Av de nu återgivna bestämmelserna framgår, att enligt förslaget ämbetsansvar i full utsträckning skall åvila bl. a. dem som äro anställda vid allmänna eller av Konungen godkända eller särskilt tillåtna kommunikationsinrättningar. Särskilt med hänsyn härtill har kommittén haft anledning att uppmärksamma förhållandet mellan strafflagens bestämning av ämbetsansvarets utsträckning och arbetsrätten. Härvid framhålles, att den genom lagen den 11 september 1936 reglerade allmänna förenings- och förhandlingsrätten anses icke äga tillämpning å sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst som äro underkastade ämbetsansvar. För dessa tjänstemän gälla särskilda, mera restriktiva regler om förhandlingsrätt, för statens tjänstemän enligt kungörelse den 4 juni 1937 (nr 292) och för kommunala tjänstemän enligt lag den 17 maj 1940 (nr 331). Frågan, huruvida dessa tjänstemäns anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor kunna regleras genom kollektivavtal, har besvarats nekande, såvitt angår frågor om antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten. Däremot har enligt vad kommittén framhåller stundom hävdats, att hinder icke skulle finnas mot att sluta kollektivavtal, såvida innehållet begränsades till tjänstemännens avlöningsvillkor, och i praxis ha åtskilliga sådana avtal även slutits. Regeringsrätten har emellertid i ett år 1942 avgjort mål intagit den ståndpunkten, att hinder föreligger mot kollektivavtal i det hela såvitt gäller sådana statliga och kommunala tjänstemän som äro underkastade ämbetsansvar. För egen del har kommittén uttalat den uppfattningen, att utsträckningen av ämbetsansvaret i princip borde bestämmas enligt kriminalpolitiska grunder. I fråga om ämbetsansvarets återverkan inom arbetsrätten har kommittén funnit, att ämbetsansvaret visserligen måste anses utesluta kollektivavtal om anställnings- och arbetsvillkor, d. v. s. villkor om antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten, men att hinder icke syntes möta mot att kollektivavtal tillätes beträffande avlöningsvillkoren. Kommittén har för sin del uttalat, att förutsättningarna för förhandlingsrätt och för den lagliga möjligheten att reglera avlöningsförhållandena genom kollektivavtal borde bedömas oberoende av ämbetsansvaret. Utöver de kapitel i strafflagens speciella del, som sålunda i förslaget undergått en fullständig revision, berör detta även vissa andra av kapitlen i speciella delen, i det hemfridsbrotten överflyttats från 11 kap. till 15 kap. samt vidare stadgandena om falskt åtal och falsk angivelse i 16 kap. 1–6 §§, om allmänfarlig förgiftning m. m. i 14 kap. 19–21 §§ och om hållande av spelhus, fylleri och förargelseväckande beteende i 18 kap. 14–16 §§ överförts till de nyredigerade 13 kap. respektive 19 och 11 kap. Omarbetningen av 24 kap. har vidare medfört några smärre följdändringar i 20 och 22 kap.


Med hänsyn till omfattningen av den nu föreslagna revisionen av strafflagens speciella del har kommittén funnit sig böra i sammanhang därmed [ 50 ]till prövning upptaga även vissa frågor tillhörande strafflagens allmänna del.

I anslutning till de nya reglerna om ämbetsbrott ha bestämmelserna om ämbetsstraff i 2 kap. omarbetats. I samma kapitel ha införts allmänna bestämmelser om förverkande av brottsverktyg, vinning av brott och dylikt. Som den viktigaste nyheten i allmänna delen föreslår kommittén en väsentlig omläggning av bestämmelserna i 3 kap. om delaktighet i brott, i samband varmed även upptagits allmänna bestämmelser om ansvar för förberedelse till vissa brott.

Enligt förslaget skall den principiella skillnaden mellan gärningsmannaskap och delaktighet bortfalla. Även om i visst fall ingen kan straffas som gärningsman, skall envar som med råd eller dåd främjat gärningen vara straffbar, förutsatt att brottet kommit till stånd. De nya bestämmelserna om straff för förberedelse till brott avse bl. a. att ersätta åtskilliga stadganden om straff för förberedelse till brott som nu finnas upptagna i speciella delen. Förslaget nämner två former av verksamhet för förberedande av brott, nämligen dels befattning med brottsverktyg eller vederlag eller förlag för utförande av brott dels ock trädande i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott. Befattning med brottsverktyg, som för närvarande kan straffas vid förfalskning, skadegörelse och stöld, föreslås skola bliva straffbar vid brott, beträffande vilka lagen utsätter straff för försök eller å vilka kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. Förberedelse som består i att någon träder i förbindelse med annan – något som hittills i huvudsak icke straffats annat än vid brott mot rikets säkerhet – skall enligt förslaget bliva straffbar vid brott, å vilka kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, liksom vid vissa särskilt uppräknade grova brott. Slutligen innehåller förslaget även en utvidgning av återfallsregeln i 4 kap. 14 § till att gälla även skadegörelse- och förfalskningsbrotten.


Yttranden.

Utlåtanden över straffrättskommitténs förslag ha efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, ordföranden i arbetsdomstolen (såvitt angår frågan om ämbetsansvarets omfattning), fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen (envar styrelse i vad betänkandet avser förhållanden som beröra dess verksamhetsområde), chefen för försvarsstaben (såvitt angår ämnen som beröra militära förhållanden), chefen för säkerhetstjänsten (såvitt angår kommitténs förslag till ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen), akademien för de fria konsterna (i vad angår signaturförfalskning), överståthållarämbetet, länsstyrelserna samt rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Överståthållarämbetet har jämväl överlämnat yttranden av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm, åklagarna å Stockholms rådhusrätts fjärde– [ 51 ]sjunde avdelningar och dess extraavdelnings andra och tredje rotlar, de båda trafikåklagarna, åklagaren å polisdomstolens rotel 1 samt polismästaren, kriminalpolisintendenten och ordningspolisintendenten i Stockholm. Länsstyrelserna ha envar bifogat yttrande av landsfogden eller t. f. landsfogden i länet samt därutöver, länsstyrelsen i Jönköpings län yttranden av poliskammaren i Jönköping och Jönköpings läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden av stadsfiskalerna i Malmö och Hälsingborg, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande av poliskammaren i Göteborg, länsstyrelsen i Skaraborgs län yttranden av magistraterna i Mariestad och Lidköping samt stadsfiskalerna i Mariestad, Lidköping, Skara, Skövde och Falköping ävensom föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler samt länsstyrelsen i Örebro län yttranden av magistraten i Örebro och Örebro läns avdelning av föreningen Sveriges. landsfiskaler.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har även beretts riksbankens fullmäktige (såvitt angår penningförfalskning och spridande av efterbildning av penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke), föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, tjänstemännens centralorganisation, landsorganisationen i Sverige (sistnämnda fyra organisationer i vad betänkandet avser ämbetsbrott), Sveriges trafikbilägares riksorganisation (i vad betänkandet avser förhållanden som beröra riksorganisationens verksamhetsområde) samt Sveriges allmänna konstförening (i vad angår signaturförfalskning). Från samtliga ha yttranden inkommit.


Förslaget har i samtliga yttranden, där det gjorts till föremål för något helhetsomdöme, ansetts lämpat att läggas till grund för lagstiftning. Svea hovrätt har sålunda funnit, att förslaget innefattade avsevärda fördelar framför de nuvarande lagstadgandena och att bestämmelserna i förslaget utformats och systematiserats på ett i allt väsentligt synnerligen förtjänstfullt sätt, varför hovrätten ville förorda att förslaget lades till grund för ny lagstiftning på ifrågavarande områden. Göta hovrätt har uttalat, att hovrätten såvitt gällde frågor, vilka vore gemensamma för de brottsområden som avsåges med betänkandet, i huvudsak biträdde vad kommittén därutinnan föreslagit. Beträffande de särskilda brotten har hovrätten framhållit, att kommittén föreslagit många väsentliga nyheter både till form och till innehåll. Mycket genomgripande vore exempelvis de förändringar som föresloges beträffande förfalsknings- och ämbetsbrotten samt de allmänfarliga brotten. Många av de föreslagna bestämmelserna hade länge tett sig av behovet påkallade, och de hade av kommittén försetts med utförliga motiveringar. Hovrätten ville uttala sin principiella anslutning till kommitténs förslag i förevarande hänseenden. När hovrätten upptoge ett antal av förslagets bestämmelser till särskild granskning, innebure detta därför ingen kritik av de grundläggande principerna utan endast ett bidrag till lösandet av vissa detaljfrågor.

[ 52 ]Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att förslaget i viktiga hänseenden byggde på principer som godtagits vid genomförandet av den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott samt i stort sett syntes innefatta en lämplig och väl avvägd reform och vara ägnat att läggas till grund för lagstiftningen. Hovrätten för Övre Norrland har yttrat, att hovrätten vid sin granskning icke kunnat undgå att finna förslaget utgöra ett arbete av största förtjänst, utmärkt lika mycket av skarpsinnighet och fantasi som av klok måttfullhet. Stockholms rådhusrätt har uttalat, att förslaget innebure en i stort sett god lösning av de hithörande spörsmålen samt att rådhusrätten endast på enstaka punkter funnit anledning till erinringar, och rådhusrätten i Malmö har funnit förslaget utgöra ett betydelsefullt och förnämligt lagstiftningsarbete, mot vilket rådhusrätten i det väsentliga icke hade något att erinra. Överståthållarämbetet har yttrat, att kommittén genom förslaget syntes ha på ett förtjänstfullt sätt fullgjort sin uppgift att verkställa en omarbetning av nu gällande lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. De flesta länsstyrelser och flertalet landsfogdar ha likaledes avgivit gynnsamma helhetsomdömen om förslaget. Sveriges advokatsamfund, som ställt sig kritiskt till förslaget i vissa hänseenden, särskilt i fråga om 8 kap. och vad därmed äger samband, har i övrigt uttalat, att förslaget på många punkter innehölle värdefulla och välgrundade straffrättsliga nyheter. I flera avseenden innebure förslaget förenklingar i förhållande till gällande rätt, varigenom åtskilliga oklarheter i rättstillämpningen undanröjdes. Icke minst gällde detta kapitlet om förfalskningsbrott.

I några yttranden har upptagits till diskussion, huruvida det vore lämpligt att fortsätta på den genom 1942 års lagstiftning inslagna vägen att successivt nydana strafflagens speciella del. Betänkligheter ha sålunda i ett par fall uttalats mot att nu genomföra så omfattande ändringar som kommittén föreslagit, därvid framhållits de olägenheter som äro förbundna med att den speciella delen i sin helhet inom kort måste bliva föremål för ytterligare omarbetning. Vidare ha åberopats de svårigheter som skulle uppstå för domstolarna, om förslaget komme att träda i kraft samtidigt med nya rättegångsbalken.

I det förra hänseendet har föreningen Sveriges stadsdomare anfört följande.


Det kan sägas, att reformarbetets uppdelning i etapper icke kunnat ske utan olägenheter. I motiven till nu föreliggande förslag mötes man understundom av påpekande, att visst förslag bör upptagas i annat sammanhang. Där uppenbara brister vidlåda den gällande rätten, bör ett tillrättaläggande ske, även om detsamma strängt taget borde upptagas i annat sammanhang. Å andra sidan har omarbetandet av 14–18 kap. – tredje etappen – måst i viss utsträckning redan nu föregripas. Föreliggande förslag innefattar ändringar 1 vissa delar av de år 1942 antagna lagstadgandena. Slutligen förutskickar kommittén, att vid sista etappens genomförande vissa ändringar bliva erforderliga även i de båda tidigare samt att efter hela arbetets slutförande en systematisering och omgruppering av kapitelordningen skall övervägas. Dylika täta ändringar och omgrupperingar innefatta, icke minst för [ 53 ]domstolarna, en icke ringa olägenhet. Då den återstående etappen otvivelaktigt är den till volymen minsta och då någon överhängande brådska med den nu föreslagna lagstiftningens genomförande icke kan anses föreligga, ifrågasättes om det icke vore lämpligt att först utarbeta förslag till lag om brott mot person och alla därmed sammanhängande ändringar i strafflagen samt först därefter och efter genomförd systematisering av kapitelindelningen på en gång genomföra hela den återstående nydaningen av strafflagens speciella del.


I fråga om förhållandet till nya rättegångsbalken har samma förening anfört, att de arbetsuppgifter som komme att åläggas underdomstolarna i samband med nya rättegångsbalkens införande vore av sådan art och omfattning att med den fortsatta strafflagsrevisionens ikraftträdande borde anstå till dess de första svårigheterna i samband med övergången till den nya rättegångsordningen hunnit bemästras.

Till de sålunda anlagda synpunkterna ha rådhusrätterna i Göteborg och Malmö liksom även stadsfiskalen i Malmö anslutit sig.

I övrigt må nämnas, att rådhusrätten i Göteborg funnit önskvärt att omdaningen av 8 kap. finge anstå till dess man fått mera samlad överblick över den praktiska tillämpningen av detta kapitel i dess nuvarande skick samt lugnare utrikespolitiska förhållanden inträtt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har med avseende å samma. kapitel framhållit, att i fråga om brott mot rikets säkerhet kodifiering av bestämmelser, tillkomna under en viss krigspsykos, borde ske med den yttersta varsamhet. Härför talade den omständigheten, att både lagstiftning och lagtillämpning undergått avsevärda modifikationer under denna period. Det kunde ifrågasättas, om tiden ännu vore inne att avgöra vad som av dessa krigstidslagar borde införas i en för framtiden avsedd lagstiftning.

I fråga om systematiken i förslaget ha erinringar framställts i några yttranden. Sålunda har justitiekanslersämbetet funnit tveksamt, huruvida tillräckligt inre samband förelåge mellan de i 13 kap. upptagna bestämmelserna om mened och osann utsaga, å ena sidan, samt om falskt åtal, å den andra. De av kommittén anförda skälen för sammanförandet av dessa brott syntes knappast övertygande, utan det ville förefalla som om det låge närmare till hands att, såsom för närvarande vore fallet, upptaga bestämmelserna om falskt åtal i samband med ärekränkningsbrotten. Vidare har hovrätten över Skåne och Blekinge ansett, att kapitelindelningen i vissa fall genomförts alltför schematiskt, med påföljd att brott med nära inbördes sammanhang kommit att upptagas i olika kapitel. Såsom exempel härå har hovrätten anfört, att missfirmelse i allmänhet mot myndighet införts i 10 kap. men dylik gärning i form av ryktesspridning i 11 kap., att fautionsbrotten förts till 10 kap., medan underlåtenhet att avslöja brott behandlats i 11 kap. samt att skadegörelse, som icke innebure allmän fara, skulle bedömas efter 24 kap., medan förefintligheten av allmän fara gjorde 19 kap. tillämpligt. Å andra sidan har Göta hovrätt uttalat, att kommittén syntes ha väl tillvaratagit de möjligheter till en förbättrad systematik i fråga om brottens indelning som [ 54 ]yppat sig. Detta gällde ej blott den allmänna gränsdragningen mellan brott mot staten och brott mot allmänheten utan även den kapitelvis genomförda uppdelningen av dessa brott i olika undergrupper. De olika straffbestämmelserna i förslaget ha i yttrandena blivit föremål för mer eller mindre ingående bedömanden av delvis kritiskt innehåll. I några yttranden har framförts en mera allmänt hållen kritik med utgångspunkt från att förslaget skulle medföra en avsevärd utvidgning av det straffbara området. Härjämte ha anmärkningar framställts mot brottsbeskrivningarna som i en del fall ansetts vara alltför svävande.

Justitiekanslersämbetet har sålunda uttalat, att det straffbara området för människors handlingar genom förslaget skulle ganska avsevärt utvidgas. Även om detta hade sin grund i en önskan att täcka luckor i kriminaliseringen som framträtt såsom menliga i den hittillsvarande tillämpningen, syntes förslaget likväl enligt ämbetets mening i en del fall straffbelägga handlingar utan att ett starkare behov av kriminalisering gjort sig gällande. Exempel härpå erbjöde i vissa delar bestämmelserna om våldsamt motstånd, förgripelse mot ämbetsman, övergrepp i rättssak, bevisförvanskning och hjälp till rymning i 10 kap., urkundsförfalskning i 12 kap. samt osant intygande i 13 kap. Ämbetet har vidare funnit, att brottsbeskrivningarna i förslaget understundom vore mera vaga och till följd därav också tänjbarare än de nuvarande, samt har såsom exempel härpå anfört stadgandena om krigsförräderi, spioneri och vårdslöshet med hemlig uppgift i 8 kap. samt om förgripelse mot ämbetsman, övergrepp i rättssak och bevisförvanskning i 10 kap. En del brottsbeskrivningar hade också blivit mera abstrakta och svårtillgängliga därigenom att i de nuvarande paragraferna förekommande exemplifieringar uteslutits, på sätt exempelvis skett med krigsförräderibrottet.

Liknande synpunkter ha anlagts av föreningen Sveriges häradshövdingar, som anfört:


Även om helt naturligt de i gällande lag upptagna brottstyperna med få undantag återfinnas i förslaget, äro de dock i regel beskrivna med icke oväsentligt ändrade ordalag och ha i stor utsträckning givits vidsträcktare innebörd än nu. Därjämte ha åtskilliga nya brottstyper upptagits. Ett betydande antal förut icke brottsliga gärningar har sålunda kriminaliserats. Till belysande av den omfattning, i vilken på dylikt sätt området för det straffbara utvidgats, må nämnas, hurusom av 8 kapitlets fjorton brottskonstituerande paragrafer icke mindre än sju givits en avfattning, som utvidgar det nuvarande straffbarhetsområdet, av 9 kapitlets nio paragrafer fyra, av 10 kapitlets fjorton paragrafer alla utom en, av 11 kapitlets tretton paragrafer likaledes alla utom en o. s. v. Sammanlagt ha mer än 70 av förslagets något mer än 100 straffbud givits större räckvidd än förut och ett tjugotal brottstyper äro helt eller i huvudsak nya.

I några fall är den föreslagna utvidgade straffbarheten påkallad av därom äro riksdagen eller myndigheter gjorda framställningar och även i andra fall måste utvidgningen i fråga om viss brottstyp anses väl motiverad. Det sammanlagda resultatet synes emellertid icke kunna undgå att väcka betänkligheter. Även om det icke är möjligt att i förväg beräkna den ökning i antalet [ 55 ]för brott misstänkta och dömda, som förslagets tillämpning skulle komma att medföra, kan tvekan icke råda därom, att ökningen blir betydande. Det är härvid icke enbart antalet av de fall, då brottsbeskrivningarnas räckvidd vidgats, som bör komma i betraktande. Vissa av ändringsförslagen synas särskilt ägnade att kunna föranleda sådan ökning, såsom utvidgningen av kretsen av dem, som åtnjuta ämbetsmans skydd, utvidgningen av ansvaret för våldsamt motstånd till att omfatta även andra försök att hindra tjänsteman i utövningen av hans syssla, bestämmelserna om ansvar för rashets och för brott mot tystnadsplikt, skadegörelseansvarets utsträckande till sådan skada, som drabbar föremålets affektionsvärde m. fl. Av betydelse är även den utsträckning, i vilken det culpösa handlandet, förberedelse och försök skulle enligt förslaget bestraffas. Särskilt oaktsamhetsbrotten torde innebära ett avsevärt tillskott till området för straffbara gärningar.


Föreningen har vidare vänt sig mot att för vissa brottstyper i förslaget använts enligt föreningens mening så svävande beskrivningar, att straffbarheten ytterst komme att grundas på en omdömesprövning i varje särskilt fall. Såsom exempel härpå anföras bl. a. uttrycken "kan medföra men" i fråga om spioneribrottet och "oförenlig med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt" i fråga om olovlig underrättelseverksamhet samt "fara i bevishänseende" i fråga om de flesta av förfalskningsbrotten.

Föreningen har i anslutning härtill ytterligare anfört:

Då tolkningen av dylika uttryck ofta även för myndigheterna torde vara förenad med svårigheter, kan med säkerhet förväntas, både att åklagarna komma att anse sig böra underställa tolkningen domstols prövning, så snart någon om ock ringa möjlighet föreligger för fällande dom, och att de olika domstolarnas uppfattning om straffbarheten i förekommande fall kommer att avsevärt variera. Härav följer ock att antalet polisutredningar måste komma att öka i större utsträckning än utvidgningen av brottsområdet i och för sig bort föranleda.

Det synes föreningen klart att nu anmärkta förhållanden äro i hög grad ägnade att alstra rättsosäkerhet och, särskilt under oroliga tider, sätta den medborgerliga tryggheten i fara. Betydelsen härav är så mycket större som de ifrågavarande tänjbara brottsbeskrivningarna i stor utsträckning använts för beskrivning av de mycket grova brotten i 8, 9, 10, 12 och 13 kapitlen. – – –

Det har förr i svensk lagstiftning varit en allmänt erkänd grundsats att ett straffbud skall så avfattas, att det klart angiver gränsen mellan det straffbara och det icke straffbara. Denna på medborgarnas krav på rättssäkerhet vilande princip torde även få anses hava vunnit tillämpning å 1864 års strafflag, där undantag från densamma endast sparsamt förekomma. Först under senare år har denna princip övergivits och tänjbara brottsbeskrivningar även i allmän strafflag godtagits. Detta synes i stor utsträckning vara föranlett av oroliga tiders utomordentliga förhållanden och därav helt naturligt framkallat ökat behov av reaktion mot allehanda utslag av bristande moral och samhällsanda, vars olika former man ej med säkerhet kan förutse. Enligt föreningens mening är detta dock icke tillräckligt skäl för deras begagnande i en ny för tillämpning under många år framåt avsedd, allmän strafflag, särskilt icke beträffande brott av sådan svårhetsgrad, varom här är fråga.


Föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat, att största varsamhet uppenbarligen måste iakttagas vid upptagandet av nya brottstyper och att det [ 56 ]särskilt i fråga om förberedelsebrotten syntes föreningen som om förslaget ginge för långt. Även rådhusrätten i Göteborg har uttalat sig i denna riktning och särskilt ifrågasatt, huruvida icke strängare restriktioner borde tillämpas i fråga om försöks- och förberedelsebrott. Endast undantagsvis och i särskilt svåra fall borde enligt rådhusrättens mening förberedelse till brott beläggas med straff.

Sveriges advokatsamfund har särskilt uppehållit sig vid den rättsosäkerhet som enligt samfundets mening vore förbunden med utformningen av 8 kap. i förslaget. Samfundet har emellertid tillagt, att även i fråga om åtskilliga andra stadganden i förslaget syntes, med allt beaktande av dess förtjänster i övrigt, det omdömet vara befogat, att kommittén icke tillräckligt tillgodosett menige mans intresse av klara och exakta brottsbestämningar. Åtskilliga brottsrekvisit hade givits en så svävande utformning, att påtaglig risk för godtycke och rättsosäkerhet i tillämpningen förelåge.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat ett liknande omdöme, i det länsstyrelsen anfört:

Beträffande brottsbeskrivningarnas avfattning synes kommittén, liksom i förslaget till förmögenhetsbrotten, ha använt den metoden att i lagtexten upptaga mera allmänt hållna beskrivningar med tanken riktad på de till varje brottstyp hörande praktiskt betydelsefulla huvudfallen samt överlämnat åt rättsskipningen att med ledning av motiven tolkningsvis avgöra förekommande gränsfall eller uppkommande oförutsedda spörsmål. Denna princip har medfört att brottsbeskrivningarna stundom förefalla alltför allmängiltigt hållna och mindre lättfattliga. Länsstyrelsen, som till fullo inser svårigheten att i lagtexten ge en uttömmande lösning av alla tänkbara fall, anser det kunna inge vissa betänkligheter att i alltför stor utsträckning överlämna avgörandet av föreliggande spörsmål åt rättstillämpningen. Detta gäller särskilt de i förslagets 8, 9 och 10 kapitel behandlade brotten, vilkas bedömande lätteligen kan komma att påverkas av omsvängningar i det in- eller utrikespolitiska läget.

Å andra sidan har Göta hovrätt uttalat, att förslaget utmärktes av en strävan till enhetlighet, förenkling och överskådlighet, bl. a. i fråga om utformningen av brottsbeskrivningarna. Enligt hovrättens uppfattning hade kommittén i regel lyckats väl bemästra de svårigheter som vore förenade med kraven på å ena sidan erforderlig tydlighet vid avgränsning av det straffbara området och å andra sidan nödig fullständighet i detta områdes omfattning. I några fall ifrågasatte dock hovrätten smärre ändringar i de använda uttryckssätten. Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge och Stockholms rådhusrätt ha i fråga om gränsdragningen kring området för det straffbara uttalat sin anslutning till förslaget i stort sett.

Kritik har även framförts mot att i vissa av stadgandena i förslaget skulle ha använts en otillfredsställande strafflagsteknik i vad gäller gränsdragningen mellan uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott. Föreningen Sveriges häradshövdingar har sålunda vänt sig mot att i beskrivningen på åtskilliga av förfalskningsbrotten i 12 kap. och av de närstående brotten i 13 kap. upptagits förutsättningen att gärningen skulle ha medfört [ 57 ]fara i bevishänseende och att detta enligt motiven finge förstås så, att i subjektivt avseende fordrades allenast, att gärningsmannens uppsåt omfattat de åtgärder som objektivt sett medförde sådan fara, oberoende av huruvida han insett detta eller ej. Föreningen har funnit, att kommittén här i själva verket kombinerat en uppsåtlig handling med ett oaktsamhetsbrott och av kombinationen skapat ett uppsåtligt brott, varefter föreningen vidare anfört:

En dylik brottskonstruktion är särskilt olämplig i sådant fall, då den omdömesprövning, som lagtolkningen förutsätter, måste anses överstiga gemene mans förmåga. Den skiljer sig även principiellt från den som kommit till användning i gällande lag, då en icke åsyftad effekt av uppsåtlig gärning fått ligga till grund för straffskärpning. Under det exempelvis effekten svår kroppsskada (S. L. 14: 10), såväl i fråga om möjligheten av dess inträffande som i fråga om art och verkan även av gärningsmannen lätt förstås, är effekten fara i bevishänseende så svårbedömlig, att även enligt förslagets ordalag avgörandet skall träffas efteråt av domstolen, oberoende av vad gärningsmannens uppsåt omfattat.

Även om de andra straffbud, där i brottsbeskrivningen använts ordalag, som av föreningen betecknats som svävande, icke givits fullt samma konstruktion som de nu nämnda, i 12 och 13 kap. nyttjade, äro de dock till sin verkan i viss mån likartade, i det vårdslöshet eller på okunnighet beroende felbedömning t. ex. av vad som kan medföra fara för rikets försvar o. s. v. kan komma att för gärningsmannen betyda straff för uppsåtligt brott.

Även Sveriges advokatsamfund har i nu ifrågavarande hänseende framställt erinringar mot åtskilliga stadganden i förslaget, särskilt mot vad 12 och 13 kap. innehålla om fara i bevishänseende, varom samfundet anfört följande.

Det kan tänkas, att gärningsmannen var fullt och fast övertygad om att åtgärden icke innebar någon fara i bevishänseende och att han icke skulle ha företagit gärningen, om han haft en annan uppfattning. Samtidigt kan han emellertid väl ha känt till alla de faktiska omständigheter, som av domstolen sedermera anses ha konstituerat sådan fara. Skall nu denne man anses ha handlat med uppsåt? Kommitténs sätt att uttrycka sig ger anledning till antagande, att man icke ansett uteslutet att i en sådan situation bedöma gärningen såsom förövad med uppsåt, vilket väl då emellertid måste innebära, att domstolen skall pröva, huruvida vederbörande bort inse, att de av honom kända faktiska omständigheterna tillsammans skapade den för straffbarhet erforderliga faran. Skulle detta vara kommitténs mening, synes däri emellertid ligga, att man såsom uppsåtlig bestraffar en gärning, som i verkligheten blott innefattar culpa, nämligen en culpös felbedömning av faran. Detta kan enligt samfundets mening icke vara riktigt. Vill man i en strafflagsparagraf, som avser ett uppsåtligt brott, införa ett sådant objektivt rekvisit som "fara", lärer konsekvensen också bjuda, att man i subjektivt hänseende kräver insikt om faran, icke blott kännedom om de omständigheter, varav kan slutas, att åtgärden innebär fara. Har gärningsmannen själv icke dragit denna slutsats, bör han icke anses ha handlat med uppsåt.

I fråga om brottsbeskrivningarna vid de uppsåtliga brotten har vidare Göta hovrätt från redaktionell synpunkt anmärkt, att beträffande de brott, vid vilka för straffbarhet krävdes att alla för brottet utmärkande objektiva [ 58 ]omständigheter vore täckta av uppsåt, detta regelmässigt icke erhållit Särskilt uttryck i lagtexten. 1 den mån inom en viss lagstiftning följdriktighet i detta avseende iakttoges, kunde några vägande invändningar icke göras. Gärningsbeskrivningarna i strafflagen komme emellertid att efter genomförandet av kommitténs förslag förete sinsemellan betydande skiljaktigheter härutinnan. De härav följande olägenheterna bleve icke undanröjda, förrän revisionen av strafflagens speciella del avslutats.

Angående straffsatserna i förslaget har Göta hovrätt framhållit, att förslaget även i detta hänseende kännetecknades av strävan att åstadkomma enkelhet och likformighet. Genom de i detta hänseende föreslagna ändringarna finge domstolarna ökade möjligheter att utmäta straffet med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet. Motsvarande regler hade redan genomförts beträffande förmögenhetsbrotten. Erfarenheten från den tid, varunder lagstiftningen om dessa brott varit i kraft, visade att denna större frihet för domstolarna varit till gagn för ernående av största möjliga rättvisa vid straffmätningen.

Däremot har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit förenhetligandet av straffsatserna betänkligt. Föreningen har härom uttalat följande.

Från principiell synpunkt synes föreningen anledning framhålla, att även om åtskilliga strafflindringar av kommittén föreslås, straffskärpningarnas antal dock väsentligen överväger. Karaktären av ökad stränghet i statens reaktion mot brotten framträder särskilt genom den redan vid omarbetandet av bestämmelserna rörande förmögenhetsbrotten anlitade metoden, som även i förslaget kommit till användning, att med angivande allenast av straffmaximum under ett enhetligt straffbud med vid straffskala sammanföra alla de gärningar, som äro att hänföra till samma brottstyp, oberoende av om inom denna skulle kunna urskiljas vissa till sin art svårare fall, som kanske ensamma framkalla behovet av högt maximum. "Dömes högst till straffarbete i två år" är en straffsats, som otvivelaktigt är ägnad att höja straffet även för normalfallen av brottsligheten i fråga och därför endast då giver riktigt resultat, då brotten med hänsyn till svårhetsgrad någorlunda jämnt fördela sig inom latituden. Ett sammanförande under gemensam latitud med relativt högt maximum medför även en begränsning i preskriptionsbestämmelsernas tillämpning, som ej obetydligt utvidgar området för den straffbara brottsligheten.

Även Stockholms rådhusrätt har vänt sig mot att åtskilliga straffbud, under vilka jämväl ringa brottsfall ingå, stadga ett straff av högst straffarbete i två år. Rådhusrätten har härom anfört:

Ett flertal av de i kommitténs förslag upptagna brotten liksom ock flera av förmögenhetsbrotten bestraffas "högst med straffarbete i två år". En dylik straffskala, som väl ur vissa synpunkter kan vara lämplig, måste dock beträffande de ringa brottsfallen ingiva allvarliga betänkligheter. Om exempelvis: en person stjäl 25 kronor och en annan person av beloppet såsom gåva mottager någon krona med vetskap om den olovliga åtkomsten, dömes den förre regelmässigt for snatteri, för vilket brott straffet är böter eller fängelse. medan den senare dömes för häleri, som bestraffas högst med straffarbete i två år. For bestraffning av hälaren fordras vid rådhusrätt efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande medverkan av nämnd, under det att beträffande [ 59 ]tjuven dom meddelas utan dylik medverkan. Preskriptionstiden är för hälaren fem år men för tjuven två år. Är hälaren under aderton år och dömes han med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till ett än så ringa antal dagsböter, skola enligt 1 § lagen om straffregister uppgifter angående honom lämnas till straffregistret, då däremot tjuven, han må vara över eller under aderton år, ej införes i straffregistret med mindre straffet är fängelse eller minst 60 dagsböter. Rådhusrätten hemställer, att vad nu anförts måtte tagas under övervägande beträffande de brott, som enligt kommitténs förslag skola bestraffas högst med straffarbete i två år.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt, att i vissa paragrafer sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sammanhang.

Av de särskilda kapitlen i förslaget har 8 kap. blivit föremål för kritik från mera allmänna synpunkter. De yttranden, i vilka mot förslaget anmärkts att det utmärktes av alltför svävande brottsbeskrivningar, ha sålunda mestadels särskilt tagit sikte på 8 kap. och därnäst på 9 och 10 kap. Även i övrigt ha emellertid erinringar framställts mot 8 kap. i dess helhet.

Sveriges advokatsamfund har sålunda anfört, att många, som varit i tillfälle följa domstolarnas tillämpning av 8 kap. strafflagen under de senaste åren, säkerligen hoppats, att straffrättskommittén skulle söka åstadkomma en radikal förbättring av reglerna i kapitlet, ägnad att undanröja den rättsosäkerhet och de ej sällan mot allt rättsmedvetande stridande konsekvenser som lagreglernas nuvarande innehåll visat sig kunna medföra. Den som hyst sådana förhoppningar nödgades konstatera, att förslaget i allt väsentligt präglades av samma anda som de nu gällande reglerna, även om det måste erkännas, att på åtskilliga punkter förenklingar och förbättringar vidtagits. På andra punkter återigen tillskapade förslaget i denna del nya osäkerhetsmoment. Samfundet ville förorda, att hela det rättsområde som avsåges i detta kapitel gjordes till föremål för ny utredning.

Rådmannen A. Cervin har i särskilt yttrande, som bifogats utlåtandet från rådhusrätten i Göteborg, i fråga om 8 kap. uttalat följande.

Kapitlet i sin nuvarande lydelse är en produkt av världskriget och har därunder överarbetats i flera repriser. Dess innehåll har från de flesta håll betecknats som högst otillfredsställande för våra fordringar på rättssäkerhet. Det har påståtts, att kapitlet tillkommit under panikstämning och påtryckning från s. k. främmande makt, d. v. s. Tyskland. Dessa påståenden torde i stort sett vara riktiga. Fordringarna på en omarbetning av kapitlet ha tidigt framställts och missnöjet med dess bestämmelser torde vara allmänt och i hög grad befogat.

Det nu framlagda förslaget kan emellertid knappast betecknas som lyckosamt. Det kan fortfarande ej anses motsvara våra krav på rättssäkerhet föl den enskilde. Bestämmelserna äro mångenstädes högst vaga och flytande. Den osäkra brottsbeskrivningen är ett avsteg från den allmänt erkända regeln nulla poena sine lege. Särskilt farlig ter sig denna tendens i fråga om brott. som förskylla så svåra straff som här. Straffarbete på livstid kan ådömas enligt 5 av de kapitlets 12 paragrafer, som lämna brottsbeskrivningar. Den osäkerhet för den enskilde. som därjämte i detta sammanhang bor beaktas, [ 60 ]är den otillfredsställande form, i vilken rättegången i dessa mål oftast kommer att föras. Den blir väl i regel, även under fredstid, hemlig. Man måste därför vid avfattningen av straffbestämmelserna hava även detta senare i sikte, om resultatet skall bli tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Så tycks här ej alls ha varit fallet.

Å andra sidan har Stockholms rådhusrätt, som uttalat att det nuvarande 8 kap. trots de ändringar som vid flera tillfällen företagits under krigets lopp visat sig svårtolkat och stundom givit otillfredsställande resultat vid tillämpningen, ansett att kommitténs förslag skänkt enklare systematik åt kapitlets olika bestämmelser. De rika erfarenheter beträffande spioneribrotten och den olovliga underrättelseverksamheten som vunnits genom kriget syntes ha väl beaktats vid avfattandet av bestämmelserna härom.

Bland de erinringar av mera väsentlig innebörd som framförts i yttrandena må här vidare beröras invändningarna mot den i 25 kap. intagna bestämningen av ämbetsansvarets omfattning. Arbetsdomstolens ordförande har sålunda funnit sig icke kunna godtaga kommitténs uttalande, att för arbetstagare som hade ämbetsansvar kollektivavtal borde kunna slutas såvitt angår avlöningsförhållanden men däremot icke beträffande villkoren för antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten. Även beträffande avlöningsfrågor vore nämligen kollektivavtal att betrakta såsom principiellt uteslutet, särskilt som kollektivavtal finge anses förutsätta strejkrätt. Sammanfattningsvis anföres i yttrandet följande. Att arbetsfredslagstiftningen i visst hänseende anknutits till ämbetsansvaret skulle kunna tyckas vara ofördelaktigt på den grund, att de socialpolitiska synpunkter som med hänsyn till arbetsfredslagstiftningen vore att lägga på frågan om ämbetsansvarets omfattning kunde avvika från de kriminalpolitiska synpunkter som gjorde sig gällande vid samma frågas bedömande. Sammankopplingen torde emellertid vara nödvändig, eftersom ämbetsansvaret vore av sådan central betydelse att det bättre än varje annat anknytningsmoment lämpade sig för gränsdragning inom arbetsfredslagstiftningen. Det vore med hänsyn till logisk klarhet och reda inom arbetsfredslagstiftningen ofrånkomligt, att en fast gräns upprätthölles mellan de fall, där med hänsyn till tjänsteställning kollektivavtal överhuvud icke finge slutas, och de fall, där kollektivavtal finge komma till stånd. Någon hållbar gräns syntes icke kunna dragas på annat sätt än att kollektivavtal vore uteslutet, när på grund av fullständigt ämbetsansvar rätt till ekonomiska stridsåtgärder icke förelåge och i överensstämmelse därmed förhandlingsrätt icke kunde grundas på 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt. Det partiella ämbetsansvar som nu åvilade viss personal kunde icke antagas innefatta annat än ett däremot svarande begränsat förbud mot stridsåtgärder, och detta partiella ämbetsansvar skulle därför icke utgöra hinder mot slutande av kollektivavtal. Arbetsdomstolens ordförande har vidare uttalat, att han hade den uppfattningen, att den angivna gränsbestämningen vore grundad i gällande arbetsfredslagstiftning och att den i huvudsak följdes i praxis. Visserligen förekomme avvikelser, men det syntes vara relativt lätt att komma till ratta med dem under förutsättning av oförändrade förhållanden i [ 61 ]övrigt och en fast hållning från myndigheternas sida. Under sådana omständigheter syntes det högst önskvärt, att man icke utvidgade det fullständiga ämbetsansvaret till personalgrupper, för vilka kollektivavtal nu utan erinran kunde upprättas, och alldeles särskilt skulle det vara att beklaga, om man på den grund skulle se sig nödsakad att förorda ett frångående av den nyssnämnda gränsbestämningen. Skulle det sistnämnda likväl ske, kunde frågan om annan gränsbestämning dock icke lämnas öppen utan den måste i så fall omedelbart lösas genom lagstiftningen.

Landsorganisationen i Sverige har framhållit, att för de grupper av arbetstagare, vilka komme att omfattas av den föreslagna utvidgningen av området för ämbetsansvaret, följden av denna utvidgning skulle bliva – förutom det strängare straffansvaret – förlust av strejkrätten, inskränkning av förhandlingsrätten och beskuren eller utesluten möjlighet att ingå kollektivavtal. I anslutning härtill har landsorganisationen förklarat sig betänksam inför förslaget i denna del och uttalat, att även om den nuvarande bestämningen av subjektkretsen för ämbetsmannaansvaret vore oklar och bristfällig, detta likväl, knappast lett till sådana olägenheter att en ny bestämning icke skulle kunna anslå i avvaktan på den allmänna utredning rörande tjänstemannarätten, vilken aktualiserats från olika håll. Tjänstemännens centralorganisation har påyrkat, att hela frågan om ämbetsmannaansvarets omfattning bleve föremål för en förutsättningslös utredning, innan några ändringar vidtoges i 25 kap. strafflagen.

Järnvägsstyrelsen har funnit det vara olämpligt och kunna leda till betänkliga konsekvenser, om det fullständiga ämbetsansvaret utsträcktes till att omfatta personal med kollektivavtal. Istället borde stadgandet avse endast personal, vars anställningsförhållanden reglerades av föreskrifter som utfärdats av vederbörande myndighet eller kommunikationsinrättning. Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen ha däremot icke från nu ifrågavarande synpunkt haft något att erinra mot förslaget.

Socialstyrelsen har såtillvida gjort gällande en från kommitténs uppfattning om ämbetsansvarets förhållande till möjligheten att ingå kollektivavtal avvikande mening, att styrelsen icke ansett ämbetsansvaret utgöra ett obetingat hinder för att kollektivavtal träffades rörande frågor om antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten.

Beträffande själva anordningen av ämbetsstraffen har vidare landsorganisationen givit uttryck åt den uppfattningen, att även vid de egentliga ämbetsbrotten straff i någon av de allmänna straffarterna borde vara primärt och ämbetsstraff endast en sekundär påföljd, vars inträdande icke behövde vara obligatoriskt.

I fråga om de nya bestämmelserna i strafflagens allmänna del ha erinringar huvudsakligen framställts mot utformningen av bestämmelserna om straff för förberedelse till brott, vilka föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätten i Göteborg och Sveriges advokatsamfund funnit alltför långtgående.

[ 62 ]I detta sammanhang må även nämnas, att i språkligt hänseende de många nya brottsbeteckningarna blivit föremål för uppmärksamhet i yttrandena. Justitiekanslersämbetet har sålunda anfört:

Vid flertalet brott har utsatts en beteckning, som skall komma till användning i rättsskipningen, så att en brottsling vanligen skall dömas till ansvar för ett visst i strafflagen benämnt brott. En sådan metod torde ur olika synpunkter vara lämplig, så snart fråga är om vanliga brott, lätta att giva adekvata namn, såsom mord, stöld, rån, bedrägeri m. m. Mera tvivelaktig förefaller metoden vara beträffande mera sällsynta brott, där behovet av en viss benämning är ringa, samt i fråga om sådana brott, vilka innefatta flera sinsemellan rätt olikartade gärningar och som på grund därav knappast eller endast med svårighet låta sig inordna under en gemensam rubricering.

Efter en exemplifiering av det sist sagda har ämbetet vidare uttalat, att även om det skulle anses lämpligast att för flertalet brott utsätta en rubricering, som täckte den centrala gärningen i de ifrågavarande brotten, borde de mindre tillfredsställande konsekvenser som följde av brottsbeteckningarna undvikas i den praktiska tillämpningen. På grund härav syntes en allmän regel kunna ifrågasättas av innebörd dels att brottsbenämningen skulle användas, där ej särskilda skäl till annat föranledde, dels ock att, om omständigheterna så påkallade, nödig jämkning i benämningen finge vidtagas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit, att kommittén i sin strävan att giva varje brott särskilt namn synbarligen haft att brottas med betydande svårigheter, samt att mot en del av de föreslagna namnen torde kunna anmärkas, att de enligt en naturlig språkuppfattning syntes ha en annan betydelse än den av kommittén avsedda medan åter andra föreslagna brottsbenämningar kunde anses utgöra en riktig beteckning för vissa men icke alla därmed avsedda gärningar. Efter anförandet av åtskilliga exempel i vartdera hänseendet uttalar hovrätten, att det eftersom brottsnamnen torde få verklig betydelse endast i fråga om de vanligare brotten, syntes böra övervägas, om icke flertalet av de uppräknade brottsbeteckningarna borde utgå ur lagtexten.

Göta hovrätt har däremot anfört följande.

Liksom i sitt förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott har kommittén även nu sökt att giva de särskilda brotten lämpliga benämningar. Det torde icke kunna bestridas, att träffande brottsbeteckningar äro ägnade såväl att giva en klarare överblick över de olika brottstyperna som att i det allmänna medvetandet inskärpa gärningarnas karaktär. Brottsbenämningarna kunna därför fullgöra en både pedagogisk och allmänpreventiv funktion. Det erbjuder emellertid ofta avsevärda svårigheter att "finna en väl avpassad benämning, särskilt när man önskar att till ett brott sammanföra gärningar, som till sin yttre typ äro tämligen olika. Kommitténs bemödanden i förevarande hänseende hava i allmänhet medfört tillfredsställande resultat. Hovrätten vill för sin del endast göra några erinringar mot vissa benämningar.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg framhålla såsom en av förslagets förtjänster, att brotten erhållit särskild beteckning men ha likväl funnit en del brottsbeteckningar ohanterliga eller icke adekvata.

[ 63 ]Stockholms rådhusrätt har uttalat, att de föreslagna beteckningarna vore ibland för vida och ibland för snäva samt delvis även av andra skäl måste anses mindre lyckade. Rådhusrätten, som dock icke vore beredd att föreslå några brottsbeteckningar i stället för de av kommittén använda, har funnit en översyn av dessa påkallad. Det kunde ifrågasättas, om det vore nödvändigt att i den utsträckning som skett förse även de mest sällsynta brott med beteckningar. Även rådhusrätten i Malmö har funnit, att de föreslagna beteckningarna icke i allo kunde lämnas utan erinran.

Beträffande förslagets språkbehandling i övrigt har hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat, att lagtextens utformning icke syntes i allo tillfredsställande ur språklig synpunkt, i det en del paragrafer innehölle brottsbeskrivningar vilka förefölle onödigt svåröverskådliga, varjämte lagtexten även eljest på sina ställen syntes något tung.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha funnit, att förslagets avfattning i en del fall stode i mindre god överensstämmelse med gängse språkbruk, samt ha vidare uttalat, att den knappa formulering, som uppenbarligen eftersträvats i lagtexten och som vore till stort gagn för klarheten, i viss mån även kunde bliva till men. I åtskilliga fall syntes det nämligen icke möjligt att av lagtexten utläsa stadgandets rätta innebörd utan tillgång till de utförliga motiven, som till stor del närmast hade karaktär av kommentarer.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört:

1734 års lag har i sin ursprungliga avfattning med rätta varit berömd för sitt klara och koncisa lagspråk. Lagbuden voro korta, språket kraftigt och kärnfullt. 1734 års lag är ett arv, som förpliktar och som är förtjänt att vårdas. Denna förnäma lagstil bör vara ett föredöme även för dem, som utforma vår tids lagar, även om det alltmer forcerade lagstiftningsarbetet i många fall – särskilt beträffande kristidsförfattningarna – icke medgiver en omsorgsfull utarbetning av lagtexten. På en lag av så bestående värde och av så stor betydelse som strafflagen bör man dock kunna ställa alldeles särskilt stora anspråk i fråga om lagbudens språkliga avfattning.

Det synes som om nu föreliggande lagförslag icke alltid står på en hög nivå i stilistiskt avseende.

Länsstyrelsen har, efter exemplifiering av de anmärkningar som kunde framställas, ifrågasatt, om ej vissa delar av förslaget borde överarbetas i stilistiskt hänseende.


Departementschefen.

Sedan 1864 års strafflag tillkom, har den i flera omgångar varit föremål för partiella reformer av delvis ganska ingripande art. Till sin allmänna uppställning bygger den emellertid alltjämt på den ursprungliga grunden och även det stora flertalet av de särskilda bestämmelserna kvarstår i huvudsak utan ändringar. Lagen är fördenskull i väsentliga hänseenden starkt föråldrad. och det har sedan länge stått klart att den i sin helhet måste bliva föremål [ 64 ]för genomgripande omarbetning. För att säkerställa ett skyndsamt genomförande av denna angelägna reform har arbetet därå uppdelats på strafflagberedningen och straffrättskommittén; den förras arbetsuppgift hänför sig till de kriminalpolitiska grundprinciperna i den allmänna delen, under det att straffrättskommittén har att ägna sig åt utformningen av straffbestämmelserna för de särskilda brotten i den speciella delen och vad därmed äger samband. Avsikten är, att en modernisering av den speciella delen först skall genomföras inom den nuvarande strafflagens ram samt att därefter skall prövas, huruvida den allmänna delen och den speciella delen skola skiljas och behandlas var för sig i särskilda lagar eller balkar. Med strafflagens allmänna del torde komma att införlivas åtskilliga lagbestämmelser som nu äro intagna i självständiga författningar. I samband med den slutliga utformningen av lagkomplexet kan uppkomma behov av att vidtaga åtskilliga ändringar jämväl i den speciella delen, oaktat denna förutsättes då vara moderniserad. Dessa ändringar torde dock icke komma att beröra själva brottsbeskrivningarna utan frågor av mera formell och lagteknisk natur.

Betydelsefulla delar av strafflagen ha redan i och med 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten blivit i grund omarbetade genom straffrättskommitténs försorg. Denna partiella reform har vunnit allmänt erkännande. De nya lagreglerna utmärka sig för en klar och överskådlig systematik och ha visat sig synnerligen praktiska i tillämpningen. Efter genomförandet av denna uppgift har kommittén genom det betänkande som här behandlas avslutat omarbetningen av ett nytt, mycket omfattande avsnitt, nämligen den del av strafflagen som behandlar brotten mot staten och allmänheten. Den redogörelse som jag lämnat i det föregående visar, att förslaget berör många utomordentligt viktiga och ömtåliga frågor och att meningarna i yttrandena däröver på vissa punkter brutit sig. I många yttranden har förslaget vunnit oreserverad anslutning, i andra har det mött mer eller mindre kritiska anmärkningar. De invändningar som sålunda framförts från vissa håll beröra dock i de flesta fall ej några grundläggande bestämmelser. De längst gående anmärkningarna mot förslaget avse bestämmelserna om brott mot rikets säkerhet i 8 kap. och den av kommittén föreslagna avgränsningen av ämbetsansvaret i 25 kap. I övrigt ha mot kommitténs förslag framställts erinringar huvudsakligen från den synpunkten att kriminaliseringen i vissa hänseenden gått för långt och att gränserna för det straffbelagda området emellanåt ej blivit tillräckligt tydligt uppdragna. Det är främst häradshövdingföreningen och advokatsamfundet som tolkat det rättssäkerhetskrav för vilket dessa erinringar äro ett uttryck.

Vad först angår huvudgrunderna för förslaget har kommittén enligt min uppfattning, här liksom i fråga om förmögenhetsbrotten, lyckats sammanföra och gruppera de bestämmelser, som kommittén behandlat, på ett systematiskt i allt väsentligt mycket lyckligt sätt. Kommitténs strävan att vinna reda och undvika onödig detaljrikedom är värd oförbehållsamt erkännande. Den mångfald av inbördes närbesläktade bestämmelser, som utmärker gällande lag, exempelvis i 12 och 19 kap., har kommittén ersatt med [ 65 ]ett fåtal stadganden, som likväl genom skilda straffskalor taga hänsyn till olika svåra brottsfall. Kommittén har därvid i stor utsträckning följt den i fråga om förmögenhetsbrotten inslagna vägen att upptaga olika straffskalor för medelsvåra, grova och ringa brottsfall. Att den använda metoden för domstolarna medför stora praktiska fördelar är självfallet, men även från en vidare kriminalpolitisk synvinkel måste det anses mycket värdefullt att strafflagen blir överskådlig, lättare tillgänglig och mera målmedvetet inriktad mot de karakteristiska former av kriminalitet som det gäller att bekämpa. Den vunna förenklingen har emellertid inbjudit till kritik från dem som känna en viss trygghet hos de nuvarande detaljerade föreskrifterna och befara att en väsentlig förenkling skall medföra att straffbestämmelserna bliva otydliga eller alltför omfattande. Med hänsyn till det betydelsefulla rättssäkerhetskrav som enligt vad jag antytt ligger bakom denna kritik har jag funnit det vara av den största vikt att noggrant pröva kommitténs förslag från denna utgångspunkt och upptagit de särskilda bestämmelserna till ingående övervägande.

Denna granskning har föranlett större ändringar av kommitténs förslag såvitt angår straffbestämmelserna i 8 kap. om brott mot rikets säkerhet. Detta kapitel, som i sak väsentligen bygger på gällande lag ehuru med en genomgripande formell omarbetning, har synts mig i flera fall kriminalisera handlingar vilka – även om de kunna vålla staten olägenheter särskilt under kritiska tider – icke böra straffbeläggas. Detta gäller kanske framför allt vissa av de handlingar vilka kommittén kriminaliserat som vårdslöshet med hemlig uppgift eller som olovlig underrättelseverksamhet. Jag har här sökt att med större skärpa avgränsa det straffbara området. Beträffande olovlig underrättelseverksamhet har jag övervägt att helt utesluta straffbestämmelsen härom. Med hänsyn till behovet att åtminstone i viss utsträckning kunna inskrida mot utländska spionericentraler här i riket, även om spioneriet är riktat mot främmande makt, har jag dock ej ansett mig böra gå så långt. Däremot vill jag föreslå att stadgandets tillämpningsområde begränsas mycket starkt, nämligen till sådant spionage mot främmande makt som avser hemliga uppgifter om militära förhållanden. Ytterligare begränsningar ha uppställts, vilka jag får tillfälle att redovisa i samband med behandlingen av de särskilda bestämmelserna i förslaget. Även kommitténs regler om krigsförräderi och det egentliga, mot vårt eget land riktade spioneriet har jag sökt förtydliga och avgränsa bättre. Slutligen vill jag i fråga om 8 kap. i förslaget nämna, att vid den verkställda omarbetningen det bl. a. av häradshövdingföreningen kritiserade rekvisitet för vissa brott, att en handling är oförenlig med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt, fått utgå. Däremot har det icke varit möjligt att helt undvika sådana uttryck som "till men för rikets säkerhet" o. dyl. Där de förekomma, torde emellertid med hänsyn till de i övrigt uppställda rekvisiten någon tvekan om det straffbara området knappast kunna uppstå.

Den diskussion, till vilken kommitténs förslag beträffande ämbetsansvaret givit upphov, har föranlett mig att för närvarande avstå från att [ 66 ]föreslå några mera väsentliga ändringar av gällande regler om vilka som skola vara underkastade sådant ansvar. Utöver vad som anförts härom i yttrandena vill jag tillägga, att det synes mig böra övervägas, huruvida icke kommittén särskilt i fråga om ämbetsverk med typiskt statliga funktioner begränsat ämbetsansvaret alltför mycket. I en mångfald gällande instruktioner för ämbetsverken förutsättes att även befattningshavare i de lägsta graderna skola kunna disciplinärt eller av domstol bestraffas för tjänstefel, och det synes kunna anföras goda skäl för en sådan ståndpunkt. För andra personalgrupper är det tveksamt, om icke ämbetsansvaret enligt förslaget måhända kommit att utsträckas alltför långt. Hela denna fråga torde vara i behov av närmare utredning i samråd med representanter för personalsammanslutningarna, vilket lämpligen skulle kunna ske i samband med den undersökning av frågan om tjänstemännens förhandlingsrätt som från flera håll aktualiserats. Även riksdagen har vid behandling av motioner i ämnet[6] förutsatt, att en sådan utredning som sist nämnts skall komma till stånd.

Beträffande bestraffningen av ämbets- och tjänstemäns brott innebär förslaget vidare, att bestämmelserna om allmänna brott i största möjliga utsträckning skola tillämpas även på dem som äro underkastade ämbetsansvar. Vid sidan härom måste den brottslige i mån av behov kunna avsättas eller suspenderas, vartill förslaget öppnar en ganska vidsträckt möjlighet. Allenast för åsidosättande av sådana tjänsteplikter till vilka motsvarighet saknas för andra medborgare föreslås bestämmelser om särskilda ämbetsbrott med avsättning och suspension såsom straff i första hand. Genom denna ordning vinnes bl. a. den fördelen, att domstolarna i stor. utsträckning icke behöva ingå på det vanskliga avgörandet huruvida en förseelse skett i eller utom tjänsten. I dessa frågor har jag i huvudsak anslutit mig till kommitténs förslag.

Vid genomgången av övriga kapitel i strafflagens speciella del har jag huvudsakligen ansett mig böra föreslå en del jämkningar i syfte att förtydliga bestämmelserna eller begränsa deras tillämpningsområde. I några enstaka fall har en utvidgning av det straffbara området skett för att vinna en likartad behandling av jämförliga fall. Särskilt må framhållas, att straffbestämmelserna mot upplopp i 11 kap. synts mig böra omarbetas och begränsas till sådana fall då en folkmassa ådagalagt ett visst karakteristiskt uppsåt, nämligen att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Därvid har jag även från gällande lag upptagit den regeln, att deltagare i upplopp, som åtlyder myndighets skingringsbefallning och ej är anstiftare eller anförare, skall gå fri från straff, om folkmassan ännu ej gått till förenat våld. Ytterligare må framhållas, att jag ansett straffbestämmelserna i kommittéförslaget rörande våldsamt motstånd, övergrepp i rättssak och bevisförvanskning böra begränsas till nära överensstämmelse med gällande lag. Kommittén har såväl i fråga om övergrepp i rättssak som beträffande bevisförvanskning [ 67 ]anfört goda teoretiska skäl för sin ståndpunkt. Bestämmelserna ha emellertid synts mig kriminalisera även ganska alldagliga och för gemene man naturliga handlingar, samtidigt som det praktiska behovet av att utvidga det straffbara området i dessa fall förefallit ganska ringa. Det av kommittén föreslagna stadgandet mot rashets har jag ansett böra utgå. Denna fråga torde emellertid böra bliva föremål för ytterligare övervägande i samband med pågående utredning om ny tryckfrihetslagstiftning.

I fråga om förslaget i dess helhet har jag genomgående särskilt beaktat frågan i vad mån oaktsamhetshandlingar böra straffbeläggas. Enligt min mening måste den största återhållsamhet iakttagas i detta hänseende och jag har ansett mig böra föreslå, att flera av de bestämmelser kommittén upptagit härom få utgå. I andra fall ha de synts mig böra begränsas till grov oaktsamhet eller på annat lämpligt sätt. I vissa yttranden har anmärkts, att kommittén emellanåt sammanfört uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott i en och samma paragraf. Ehuru dessa anmärkningar i viss mån torde bero på missuppfattning av vad kommittén avsett, har jag låtit omarbeta de bestämmelser mot vilka anmärkningarna riktat sig och därvid sökt konsekvent uppdela uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott på skilda paragrafer eller i allt fall på skilda moment. Det har nämligen synts mig i regel vara en så stor skillnad mellan den ena och den andra brottslighetstypen, att olikheten tydligt bör avspegla sig i domstolarnas beslut när de skola citera tillämpliga lagrum.

Häradshövdingföreningen och advokatsamfundet ha i sina yttranden gjort gällande, att förslaget jämväl på annat sätt skulle ha i viss mån utsuddat gränsen mellan uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott, samt särskilt nämnt de bestämmelser i förslaget som för straffbarhet kräva att gärningen innebär viss fara. I 12 och 13 kap. har kommittén exempelvis för ett flertal brott, vilka kriminaliserats allenast vid uppsåt, såsom ett särskilt rekvisit för straffbarhet upptagit att gärningen innebär "fara i bevishänseende". Enligt kommitténs motivering betyder detta i subjektivt hänseende, att gärningsmannens uppsåt skall omfatta de förhållanden som objektivt sett medföra sådan fara som i lagrummen angives, oberoende av om han insett detta eller ej.

Denna anmärkning berör en fråga som sedan gammalt vållat doktrinen och rättstillämpningen vissa svårigheter. Det är nämligen, om strafflagen skall kunna fylla sin uppgift, uteslutet att för ådömande av straff enligt ett visst lagrum alltid kräva bevis om att den tilltalade verkligen kände till alla de omständigheter som tillsammans grunda straffbarhet, även om lagrummet straffbelägger allenast uppsåtliga handlingar. Bevissvårigheterna äro ju särskilt stora när det gäller det subjektiva uppsåtet. Av denna anledning har begreppet eventuellt uppsåt anlitats säsom ett nödvändigt hjälpmedel, i det man såsom för uppsåtligt brott straffar även den som ej överbevisats om att ha känt till ett visst förhållande men som enligt domstolens övertygelse skulle ha begått brottet även om han verkligen haft sådan insikt. Vad kommittén med ett liknande betraktelsesätt uttalat om rekvisitet "fara i bevishänseende" [ 68 ]och liknande synes mig icke gå väsentligt utöver vad som redan vunnit allmänt burskap genom nyssnämnda tankegång. Enligt min mening bör emellertid tillämpligheten av straffbuden även såvitt angår sådana rekvisit som att handlingen skall innebära viss fara kunna prövas med direkt tillämpning av det redan erkända begreppet eventuellt uppsåt. Man torde alltså böra pröva, huruvida en person, vilken känner till vissa omständigheter som göra att en åtgärd innebär fara i bevishänseende eller motsvarande men bestrider att han insett faran, kan antagas ha begått gärningen om han varit medveten om faran. Med denna uppfattning om innebörden av de stadganden som här äro i fråga torde någon ändring av lagtexten i de särskilda bestämmelserna ej erfordras.

I fråga om den lagtekniska utformningen av de lagrum som avse att straffbelägga uppsåtliga brott anser jag i likhet med kommittén, att man icke i allmänhet skall behöva utmärka, att ett straffbud förutsätter uppsåtligt handlande. I stället bör det särskilt angivas, när oaktsamhetsfall skola vara straffbara. Obestridligen är det ej helt lyckligt, att strafflagen någon tid kommer att förete olikheter i detta hänseende till följd av att reformeringen sker etappvis, men några praktiska olägenheter torde svårligen vara att befara. Emellertid har jag, alldeles oavsett förhållandena under en övergångstid, i ett par fall ansett tydligheten kräva att lagtexten ger en antydan om att subjektivt skall fordras uppsåt i visst hänseende, där kommittéförslaget endast angivit de objektiva omständigheterna. Ett sådant tillvägagångssätt kräver försiktighet för att ej motsättningsvis vålla missförstånd i andra fall men har även av kommittén tillämpats i vissa paragrafer. –

De straffskalor som kommittén föreslagit ha i allmänhet synts mig välbetänkta. Jag har förut nämnt, att kommittén ofta föreslagit en uppdelning i medelsvåra, grova och ringa fall. I fråga om ytterligare ett antal brott vill jag förorda, att särskilda straffskalor upptagas för ringa fall. Härav kommer bl. a. att följa, att av kommittén föreslagna bestämmelser om straffrihet med anledning av åtgärder, som avse att undanröja verkningarna av vissa brott, komma att få tillämpning i flera fall. Vidare blir preskriptionstiden kortare än eljest skulle varit förhållandet. Utöver vad som följer av dessa ändringar kommer jag att föreslå strafflindringar i vissa andra fall.

Jag vill i detta sammanhang även något beröra kommitténs brottsbeteckningar. Då en del av dessa har synts. mig mindre lämpliga, har jag sökt finna nya namn för vissa brott men i andra fall låtit straffbestämmelserna stå utan särskild brottsbeteckning. Visserligen är det av värde att kunna använda en lätt igenkännlig beteckning, men intresset härav har ej synts större än att det kan vika för svårigheten att finna någon lämplig sådan beteckning, såsom när det gäller mycket ovanliga brott eller smärre förseelser.

Såsom den förut lämnade redogörelsen givit vid handen har kommittén i samband med omarbetningen av strafflagens speciella del, i vad den rör brott mot staten eller allmänheten, funnit nödvändigt att även genomföra vissa reformer i strafflagens allmänna del. Den mest betydelsefulla nyhet som kommittén därvid framfört rör de s. k. delaktighetsreglerna. Kommittén [ 69 ]har sålunda föreslagit en reglering av frågan om fleras medverkan till brott, som bygger på en för svensk rätt helt ny princip. Enligt denna skall var och en som medverkar till visst brott vara direkt underkastad straffbudet i fråga, oavsett om den som utfört själva gärningen är straffbar. I överensstämmelse härmed står, att enligt förslaget även den som är delaktig i brott av ämbetsman eller annat s. k. specialsubjekt regelmässigt skall kunna straffas för sin medverkan till sådant brott, även om han ej själv intager en dylik ställning. Självfallet skall straffet för var och en bestämmas efter arten av den medverkan som han gjort sig skyldig till. Förslaget medger dessutom straffnedsättning bl. a. för den som förmåtts att medverka till brott genom missbruk av hans ungdom eller beroende ställning liksom för den som medverkat allenast i mindre mån. Vad sålunda föreslagits har i allt väsentligt vunnit anslutning i yttrandena och synes mig innefatta stora fördelar jämfört med gällande lag.

Kommittén har i sitt förslag även infört ett allmänt stadgande om straff för förberedelse till brott, avsett att ersätta vissa spridda bestämmelser härom som finnas upptagna i strafflagens speciella del. Ej heller det nya stadgandet kriminaliserar emellertid alla förberedelser till brott utan är inskränkt till vissa slag av handlingar och skall dessutom vara tillämpligt allenast då försök är kriminaliserat eller då det är fråga om förberedelse till brott som är belagt med straff av viss svårhetsgrad. Förslaget har väckt betänkligheter i några yttranden, och jag delar den uppfattning som därvid kommit till uttryck, att kommittén, trots de begränsningar som angivits i förslaget, i alltför stor utsträckning kriminaliserat förberedelse. Fördenskull har jag till en början låtit omarbeta och inskränka den allmänna beskrivningen av, sådana förberedelsehandlingar som ej äro av mera handgriplig natur utan bestå i psykisk påverkan o. dyl., såsom försök till anstiftan av mened eller åtagande att utföra sabotage. För att kunna inrikta kriminaliseringen av förberedelsehandlingarna på sådana brott, där ett inskridande på detta stadium är påkallat av starka skäl, har jag vidare valt den metoden att – såsom skett i fråga om försök – i varje särskilt kapitel direkt angiva, huruvida och i vilken omfattning förberedelse till där behandlade brott skall vara straffbar enligt de grunder som angivas i strafflagens allmänna del. I samma syfte, att förberedelse till brott ej skall bliva kriminaliserad i alltför vidsträckt omfattning, vill jag också förorda, att frivilligt tillbakaträdande från brott skall föranleda straffrihet i större utsträckning än kommittén föreslagit. Härigenom främjas också det kriminalpolitiska önskemålet att uppmuntra till sådant tillbakaträdande.

I detta sammanhang vill jag vidare nämna, att jag beträffande de av kommittén i 11 kap. föreslagna stadgandena om straff för underlåtenhet att avslöja brott låtit vidtaga en liknande "omarbetning av förslaget som med avseende å förberedelse. Det allmänna stadgandet om förutsättningarna för att straffbelägga sådana underlåtenhetshandlingar har flyttats till 3 kap. och i de särskilda kapitlen av strafflagens speciella del har angivits, huruvida underlåtenhet att avslöja brotten i fråga skall vara straffbar. [ 70 ]Självfallet bör sådan underlåtenhet kriminaliseras endast i mycket begränsad omfattning.


Av det förut anförda framgår, att kommitténs förslag enligt min mening innebär betydande framsteg i skilda hänseenden och att det efter vissa ändringar och jämkningar är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Med tanke på ikraftträdandet av de nya bestämmelserna anser jag mig emellertid böra erinra om att i några yttranden, där förslaget i sak ej föranlett mera vägande erinringar, framförts betänkligheter mot att, såsom kommittén förutsatt, fortsätta på de partiella reformernas väg och i stället förordats att resultatet av nästa avsnitt i kommitténs arbete borde avvaktas, så att reformen av strafflagens speciella del kunde avslutas i ett sammanhang. Härvid har även åberopats att de nu föreslagna nya bestämmelserna syntes komma att träda i kraft samtidigt med att domstolarna skulle börja tillämpa nya rättegångsbalken, med de svårigheter detta till en början kunde föranleda. Ehuru jag väl inser olägenheterna av tätt återkommande ändringar i strafflagen, finner jag det så angeläget att denna reform ej fördröjes under lång tid, att jag icke kan föreslå att låta hela återstoden av strafflagens. speciella del vänta för att tagas i ett sammanhang. Emellertid vill jag framhålla att, med hänsyn till det nära sambandet med pågående omarbetning av strafflagen för krigsmakten, nu ifrågavarande ändringar i strafflagen ej böra få träda i kraft förrän den 1 januari 1949. Det skulle alltså hinna förflyta en viss tid, om ock ej så lång, efter ikraftträdandet av den nya rättegångsbalken, vilken förutsättes skola börja tillämpas den 1 januari 1948.


Jag övergår hårefter till en redogörelse för de lagförslag som inom departementet upprättats på grundval av kommitténs betänkande.


De särskilda bestämmelserna i departementsförslagen.

Förslag till lag om ändring i strafflagen.


1 KAP.
Om dem, som svensk straffrätt underkastade äro.
1 §.

Enligt SL 1: 1 och 2 är svensk straffrätt främst tillämplig på brott, begångna i Sverige eller på svenskt fartyg. Gällande strafflag besvarar emellertid icke frågan, var ett brott i det särskilda fallet skall anses vara begånget. Straffrättskommittén har funnit anledning att upptaga denna fråga samtidigt med nyregleringen av ansvarsfördelningen vid fleras medverkan till brott och har såsom 2 a § i 1 kap. föreslagit ett stadgande av innehåll, att ett brott skall anses vara begånget där den brottsliga handlingen företagits eller någon för tillämplighet av visst straffbud avgörande verkan inträffat eller, vid försök, skulle ha inträffat.


[ 71 ]DepartementschefenI likhet med kommittén anser jag det lämpligt att i strafflagen upptaga en uttrycklig reglering av frågan, när ett brott skall anses vara begånget inom riket eller å svenskt fartyg. Att i detta hänseende liksom hittills lita till rättegångsbalkens processuella regler om domstols behörighet att upptaga brottmål med hänsyn till platsen för brottets begående synes icke tillfredsställande, enär de synpunkter som böra anläggas på frågan, huruvida svensk strafflag skall tillämpas, icke sammanfalla med de processuella synpunkter som ligga till grund för forumreglerna. Emellertid synes genom att placera den föreslagna nya bestämmelsen såsom andra stycke i 1 § böra tydligare utmärkas, att den avser att allenast med avseende å strafflagens tillämplighet lösa frågan, var ett brott skall anses vara begånget.


3 §.

Beträffande verkan av utomlands undergången bestraffning skiljes i SL 1: 3 för närvarande mellan det fall att brottet blivit begånget utomlands och det fall att det förövats här i riket. I förra fallet är straff här uteslutet, under det att i senare fallet det utomlands undergångna straffet icke utgör hinder för realiserande av det svenska straffanspråket. Mot denna ståndpunkt har erinrats, att det å ena sidan i många fall kunde framstå såsom obilligt, att ingen som helst hänsyn finge tagas" till utomlands undergången bestraffning för här i riket förövat brott, medan det å andra sidan icke syntes vara riktigt, att utomlands undergånget straff för utom riket förövat brott alltid skulle utesluta brottets bestraffning i Sverige. Därtill kommer, att det till följd av den nyss berörda nya bestämmelsen i 1 kap. oftare än enligt gällande rätt torde kunna inträffa, att det uppstår fråga om bestraffning i Sverige av den som redan undergått straff utomlands. Kommittén har därför föreslagit att 3 § skall erhålla ändrad lydelse av innehåll, att ingen utan Konungens. förordnande får åtalas för brott för vilket han utom riket undergått bestraffning, samt att domstolen, där till straff dömes, skall äga förordna om avräkning "för den undergångna bestraffningen efter vad som prövas skäligt.


Sveriges advokatsamfund har häremot invänt, att den föreslagna generella befogenheten för Konungen att förordna om åtal i sådana fall, där den brottslige redan utomlands- undergått bestraffning för brottet, förefölle att medföra en viss risk för rättsosäkerhet. Möjlighet till sådant åtal syntes icke böra stå öppen i andra fall än då det genom brottet angripna intresset på grund av särskilda förhållanden åtnjöte starkare rättsskydd i Sverige än i det främmande landet.


DepartementschefenVad Sveriges advokatsamfund framhållit bör beaktas vid Konungens prövning av åtalsfrågan, men det synes icke erforderligt att i lagtexten upplaga ett uttryckligt stadgande i den riktning samfundet antytt. I den av kommittén föreslagna paragrafen ha därför icke företagits andra ändringar än att, i anslutning till terminologien i den nya lagen om verkställighet av frihetsstraff [ 72 ]m. m., uttrycket "straff eller skyddsåtgärd" använts i stället för bestraffning, varjämte tillämpligheten av den föreslagna avräkningsregeln i likhet med 4: 12 strafflagen begränsats till de fall då frihetsstraff på viss tid eller böter ådömas.


2 KAP.
Om straff, som efter denna lag ådömas må; så ock om förverkande.

Den nuvarande rubriken till 2 kap., vilken endast anger att kapitlet handlar om vilka straff som kunna ådömas, har i kommitténs förslag bibehållits oförändrad. Justitiekanslersämbetet och Stockholms rådhusrätt ha emellertid ansett, att då kommittén föreslagit att i kapitlet skola intagas bestämmelser om förverkande, detta också borde komma till uttryck i kapitelrubriken.

Med anledning av denna anmärkning har rubriken ändrats så att den angivet att kapitlet även innehåller stadganden om förverkande.

En av kommittén föreslagen ändring i 4 § i kapitlet har av skäl, som angivas under 4 kap., utgått.


8 §.

I denna paragraf, som icke berörts av kommittéförslaget, förordas den ändringen att de här förekommande uttrycken "riksdaler" och "riksdaler riksmynt" utbytas mot "kronor". Då de sista bötessatser i strafflagens speciella del, i vilka bötesbeloppet angives i riksdaler, påträtffas i 11: 15 och 18: 15 samt dessa båda lagrum omfattas av de nu föreslagna ändringarna i speciella delen, har det nämligen synts mig lämpligt att i detta sammanhang inom hela strafflagen ersätta den äldre myntbeteckningen med den nu gällande.


15 §.

I likhet med den nu gällande lagen upptager kommitténs förslag två arter av ämbetsstraff, nämligen avsättning och suspension; den senare benämningen har trätt i stället för den nuvarande beteckningen mistning av befattning på viss tid. I gällande lag skiljes mellan ämbetsstraff som primärt straff för vissa brott i tjänsten och ämbetsstraff som påföljd vid sidan av straff för andra brott. För utformningen av ämbetsstraffen i båda fallen har kommittén föreslagit enhetliga regler och detta även i vad gäller kretsen av de personer, som skola kunna drabbas av ämbetsstraff. Regleringen av sistnämnda fråga har i förslaget fält sin plats i 25: 12 (i departementsförslaget 25: 11), varest fastställes vem som i strafflagens mening är att anse som ämbetsman eller eljest skall vara underkastad ämbetsansvar.

I den nu förevarande 15 § i 2 kap. har kommittén upptagit ett allmänt stadgande av innehåll att de som innehava ämbete eller annan befattning, varmed följer ämbetsansvar, skola kunna dömas till avsättning och [ 73 ]suspension. Vidare har för suspension i den föreslagna lagtexten fastställts en latitud från och med en månad till och med ett år, vilket överensstämmer med utvecklingen i rättspraxis. Slutligen har i paragrafen föreslagits uttryckligt stadgande att suspension ej får verkställas medan den dömde undergår frihetsstraff.


Mot denna paragraf i förslaget har föreningen Sveriges häradshövdingar invänt, att det enligt föreningens mening starkt kunde ifrågasättas, huruvida ämbetsstraffen verkligen vore lämpade för valda förtroendemän eller för befattningshavare i kommunal och enskild tjänst. Föreningen har framhållit, att man med avseende å sådana personer ej alltid kunde räkna med att ett ådömt ämbetsstraff skulle bliva verkställt.

I vissa yttranden över paragrafen har vidare uppmärksamheten riktats på det missförhållandet, att personer, som dömts till avsättning från kommunala förtroendeuppdrag, omedelbart efter domen återvalts till sådana befattningar. Svea hovrätt har sålunda i anledning av dessa erfarenheter bestämt förordat, att i strafflagen infördes bestämmelser, som hindrade en till avsättning dömd ämbetsman eller likställd person att under viss ej alltför kort tid efter domen utöva allmän befattning. Liknande synpunkter ha anlagts av föreningen Sveriges häradshövdingar och landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Uppsala län har motsatt sig, att suspensionsstraff skulle införas för kommunala förtroendemän. Länsstyrelsen uttalar, att eftersom en dom å suspension icke föranledde ny röstsammanräkning, den suspenderades plats komme att, om suppleant icke funnes, stå obesatt en tid, vilket skulle framstå som särskilt olämpligt i fall, då den suspenderade företrädde någon viss intressegrupp eller politisk riktning.

Justitiekanslersämbetet, socialstyrelsen, överståthällarämbetet, länsstyrelsen och landsfogden i Uppsala län, länsstyrelsen i Västmanlands län och tjänstemännens centralorganisation ha slutligen i nu förevarande sammanhang uttalat sig för att bestämmelser meddelades enligt vilka den som dömts till avsättning, i motsats till vad som för närvarande gällde, skulle kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner.


DepartementschefenI likhet med kommittén anser jag mig icke kunna förorda, att avsättning eller suspension skulle medföra obehörighet att under viss tid efter domen bekläda allmän befattning. Jag erinrar om att möjligheten att döma någon ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst nyligen avskaffats. Det anmärkta missförhållandet, att den som dömts till avsättning från kommunalt förtroendeuppdrag kan omedelbart återväljas till sådan befattning, kan otvivelaktigt verka stötande men övervägande skäl synas dock tala för att icke bryta mot den princip som genom nyssnämnda reform blivit knäsatt.

Det i yttrandena framförda kravet, att avsatta befattningshavare skulle kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner, synes mig välgrundat. Denna fråga, som bör lösas genom en ändring av pensionsbestämmelserna, kan emellertid ej upptagas i nu förevarande sammanhang.

[ 74 ]Vad som anmärkts i fråga om kretsen av dem som äro underkastade ämbetsansvar har icke föranlett någon ändring i förevarande paragraf. Jag återkommer emellertid till frågan vid 25: 11 i departementsförslaget. Där vill jag bl. a. förorda ett stadgande, att suspension ej skall kunna ådömas kommunala förtroendemän.

I detta sammanhang må nämnas, att 16 och 17 §§ i kommittéförslaget ersatts av bestämmelser i 25 kap. i departementsförslaget. Detsamma gäller 18 § i gällande lag, vilken även enligt kommittéförslaget skulle ersättas av 25: 7.


16 §.

I 2 kap. 19 § av kommitténs förslag har upptagits bestämmelse, att muta och för utförande av brott avsett förlag eller vederlag samt annat dylikt, vars mottagande i strafflagen är belagt med straff, ävensom annan vinning av där straffbelagd gärning, vilken ej motsvaras av skada för enskild, må, om skäl därtill äro, förklaras förverkade till kronan och förvärvaren således förpliktas att till kronan utgiva egendomen eller dess värde.

I gällande strafflag finnas endast tre bestämmelser av detta slag. Enligt 25: 7 skall muta eller annat, som en enligt 25: 5 eller 6 straffbar ämbetsman olovligen tagit, tillfalla kronan. I 15: 4 stadgas förverkande av penningar eller deras värde, som någon använt eller betingat sig till slavhandel eller befraktning av fartyg till slavars förande eller till utrustning för slavhandel eller slavars bortförande. Vidare skall enligt 8: 30 första stycket förverkande även drabba vad någon som är förfallen till ansvar enligt 8 kap. för brottet mottagit eller dess värde.

Till motivering av den nyss återgivna generella förverkandebestämmelsen i förslaget har kommittén anfört, att det icke syntes tillfredsställande att en brottsling efter avtjänandet av sitt straff skulle vara i okvald besittning av vad han orättmätigt tillskansat sig genom brottet. Det vore önskvärt att så långt möjligt motverka den lockelse till brott som vinningen av brottet utgjorde. I vissa fall, såsom vid spioneri och förräderi, kunde också det fortsatta innehavet av ekonomiska tillgångar, vilka förvärvats genom brott, innebära fara "för ny brottslighet av enahanda slag. I själva verket kunde knappast någon påföljd av brott vara naturligare än den som bestode däri, att man fråntoge den brottslige hans vinning av brottet. Att möjlighet härtill med) undantag saknades enligt gällande strafflag måste betecknas som en brist.


Mot vad sålunda föreslagits har justitiekanslersämbetet erinrat, att muta och för brott avsett vederlag städse borde vara underkastade förverkandepåföljd, vilken därför vid dessa former av vinning av brott borde göras ovillkorlig. Vissa yttranden innehålla kritik mot att enligt förslaget förverkande skall ske endast av sådant som mottagits. Göta hovrätt har sålunda funnit önskvärt, att förverkandepåföljd i vissa fall kunde ådömas även den som utlovat eller erbjudit muta och alltså finge avse det utfästa beloppet. Hovrätten [ 75 ]över Skåne och Blekinge ävensom t. f. landsfogden i Malmöhus län ha åter ansett, att beträffande muta förverkande borde inträda, så snart beloppet överlämnats, exempelvis genom att avsändas med posten, även om det sedermera icke mottagits. Föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg samt Sveriges advokatsamfund ha funnit, att i lagtexten uttryckligen borde angivas att, på sätt i kommitténs motiv uttalades, en förverkandeförklaring enligt paragrafen även skulle kunna göras blott partiell. Stockholms rådhusrätt har vidare ansett önskvärt, att lagtexten erhölle en sådan avfattning att icke endast nettovinsten utan även bruttovinsten av en brottslig verksamhet skulle kunna förklaras förverkad, vilket skulle få betydelse exempelvis vid beivrandet av koppleri o. dyl. Slutligen har överståthållarämbetet föreslagit att, för det fall att egendom som utgjorde vinning av brott icke funnes i behåll, möjlighet skulle införas att låta förverkandeförklaringen avse icke egendomens värde utan sådant som av den brottslige vid egendomens avyttring bekommits i vederlag för densamma; i exekutionshänseende skulle härigenom betydande fördelar vinnas.


Departementschefen.Kommittén har under 18 och 19 §§ upptagit vissa allmänna bestämmelser om förverkande av egendom, varvid i 18 § behandlats förverkande av hjälpmedel vid brott och i 19 § förverkande av muta eller annan vinning av brott. Då emellertid förverkande av muta eller annan vinning av brott alltid måste hänföra sig till viss straffbelagd gärning, medan så icke behöver vara fallet beträffande förverkande av hjälpmedel, har det synts riktigare att med ändring av de båda paragrafernas inbördes ordning placera stadgandet om förverkande av muta eller annan vinning av brott först, såsom 16 §, och stadgandena om förverkande av hjälpmedel såsom 17 §.

I likhet med justitiekanslersämbetet finner jag övervägande skäl tala för att förverkande av muta skall vara obligatoriskt. Påföljden synes vidare, på sätt från andra håll framhållits, böra kunna inträda redan i och med att muta lämnats, även om denna icke mottages av den ämbets- eller tjänsteman för vilken den avsetts. Även i fråga om förlag eller vederlag som är avsett för främjande av brott och annat dylikt som avses i förslaget synes förverkandepåföljd böra inträda redan i och med överlämnandet, om detta är straffbart, men eljest först när egendomen mottagits. Påföljden bör även här vara obligatoriisk. Jag vill framhålla, att om lämnandet av förlag eller vederlag ej är särskilt straffbelagt såsom fullbordat brott eller förberedelse till brott, förverkande ej torde böra inträda. En delaktighetshandling som består i lämnande av förlag eller vederlag synes sålunda icke i och för sig böra utgöra grund för förverkande i fall, då förberedelse till brottet ej är straffbar. Verkningarna av att utsträcka regeln om förverkande så långt synas nämligen svåra att överblicka; Det är icke heller avsett, att belöning för ett redan fullbordat brott skall på grund av nu ifrågavarande bestämmelse vara förverkad, med mindre lämnandet eller mottagandet av sådan belöning är särskilt straffbelagt.

[ 76 ]Egendomen i fråga bör kunna förklaras förverkad även om den övergått till tredje man. Den som var i god tro när han förvärvade egendomen synes emellertid böra vara skyddad. Jämväl särskild rättighet som någon förvärvat i god tro bör respekteras. Härvid kunna dock ej andra rättigheter komma i betraktande än sådana som enligt rådande uppfattning hänföras till sakrätter. Frågan i vad mån förverkande kan avse egendom, som trätt i den ursprungliga egendomens ställe, torde böra bedömas enligt de allmänna rättsgrundsatser som äro att tillämpa när egendom, som någon mottagit för annans räkning, förvandlats.

Vad kommittén föreslagit om förverkande av vinning "genom brott i andra fall än nu berörts synes välmotiverat. I lagtexten torde emellertid böra uttryckligen angivas att i hithörande fall skall ske en skälighetsprövning med hänsyn till omständigheterna. Denna prövning bör avse dels huruvida förverkande överhuvud bör inträda dels ock huruvida förverkandeförklaring bör avse hela vinningen av brottet eller endast en del därav.

Paragrafens avfattning har jämkats i överensstämmelse med vad nu anförts.


17 §.

I kommitténs förslag ha under 18 § upptagits bestämmelser om förverkande av hjälpmedel vid brott och viss därmed jämställd egendom. I sådant hänseende har till en början föreslagits ett huvudstadgande av innehåll, att vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning som i strafflagen är belagd med straff eller frambragts genom sådan gärning finge, om det vore påkallat till förebyggande av brott eller eljest av särskilda skäl, förklaras förverkat till kronan, såvitt den som var ägare till föremålet eller var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill; detsamma har föreslagits skola gälla beträffande hjälpmedel, varmed någon tagit befattning som innebär i strafflagen kriminaliserad förberedelse till brott. Härtill ha anslutits föreskrifter dels att, om föremålet överlåtits, det må förklaras förverkat endast där det förvärvats av någon som insåg eller hade skälig anledning antaga att omständigheterna voro sådana som nu sagts, dels ock att förverkandeförklaring må ske med förbehåll för särskild rätt till föremålet och i stället för föremålet må avse dess värde. Vidare har i ett andra stycke av paragrafen upptagits ett stadgande att – ändå att fall varom i första stycket sägs icke är för handen – dyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grund av sin beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, må förklaras förverkat. Slutligen har i ett tredje stycke inrymts en bestämmelse, att domstolen i stället för förverkande äger föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk. I strafflagen ha hittills icke funnits några allmänna regler om förverkande av hjälpmedel vid brott. Vissa speciella stadganden om en sådan eller liknande påföljd ha emellertid av ålder funnits i 12: 20 samt 15: 1 och 4. I 12: 20 stadgas, att med förfalskningsverktyg och med vad genom förfalskning tillkommit skall så förfaras att missbruk därav ej kan ske. Enligt 15: 1 [ 77 ]skall fartyg, som begagnas vid slavhandel, vara förbrutet jämte sin laddning, och enligt 15: 4 skola penningar eller deras värde, som någon använt eller betingat sig till slavhandel eller befraktande av fartyg till slavars förande eller till utrustning av sådant fartyg, likaledes vara förbrutna. Under de senaste åren ha förverkandebestämmelser av nu ifrågavarande typ införts iför ytterligare grupper av brott. Genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott upptogs sålunda i 20: 11 ett stadgande, att hjälpmedel för stöld kan "förklaras förverkat, evad ansvar ådömes eller ej. En liknande bestämmelse beträffande sprängämnen infördes samtidigt i 19: 21. Slutligen kan enligt 8: 30, sådant detta lagrum lyder efter 1940 och 1942 års lagändringar, föremål som begagnats för utförande av brott enligt 8 kap. eller som åstadkommits i samband med det brottsliga förfarandet förklaras förverkat, evad någon fälles till ansvar för brottet eller ej.

Kommittén har funnit det vara otillfredsställande att enligt gällande rätt, frånsett de nu återgivna bestämmelserna, en brottsling är berättigad att efter avtjänat straff återfå sina verktyg. En allmän regel om förverkande av hjälpmedel vid brott vore därför enligt kommitténs mening påkallad. Beträffande sådana föremål, som genom sin beskaffenhet framstode såsom särskilt lämpade till brottsverktyg, syntes det önskvärt, att de kunde förklaras förverkade även om de icke kommit till brottslig användning. Vad som "frambragts genom brott borde även stundom kunna förklaras förverkat. I alla dessa fall kunde det nämligen förefinnas en fara för fortsatt brottslig användning av de ifrågavarande föremålen, vilken det vore angeläget att undanröja genom förverkandebestämmelser.


Med avseende få första stycket i den föreslagna paragrafen ha i yttrandena erinringar framställts mot att ett föremål vilket använts som hjälpmedel vid brott skulle kunna förklaras förverkat, även om det icke varit dess ägare utan endast någon som var i hans ställe vilken förövat brottet eller medverkat därtill. Hovrätten över Skåne och Blekinge har sålunda ansett, att uttrycket "var i hans ställe" vore otydligt och icke enligt vanligt språkbruk omfattade alla de fall som enligt kommitténs motiv avsåges därmed. Å andra sidan syntes det inbegripa exempelvis förmyndare, ehuru det förefölle uppenbart obilligt att enligt ifrågavarande stadgande förklara myndlingens egendom förverkad. Föreningen Sveriges häradshövdingar har vänt sig mot att i motiven som exempel på situationer, vilka täcktes av stadgandet i fråga, anförts det fallet att ägaren lånat ut, uthyrt eller under äganderättsförbehåll sålt föremålet till den brottslige och försummat att vidtaga tillbörliga försiktighetsmått till hindrande av brottslig användning. Föreningen har funnit, att det icke närmare utretts vilka försiktighetsmått som här avsäges och att det syntes svårt att precisera dessa; för förverkande i hithörande fall borde fordras, att ägaren insett eller måste antagas ha insett att föremålet skulle komma till brottslig användning. Även Sveriges advokatsamfund har uttalat sig mot att i de nyssnämnda fallen förverkandepåföljd skulle kunna inträda, även om ägaren vore i god tro. Det av kommittén tillagda [ 78 ]förbehållet, enligt vilket förutsattes att ägaren försummat att vidtaga tillbörliga försiktighetsmått, vore enligt samfundets mening verklighetsfrämmande och innebure påtaglig risk för rättsosäkerhet. Samfundet har likaledes funnit skäl till erinringar emot att i motiven under det ifrågavarande stadgandet hänförts även de båda fallen att en bil, som användes för brottsligt ändamål, tillhörde ett bolag, vars verkställande direktör vore den brottslige, och att en till brott begagnad bil tillhörde gärningsmannens hustru men mannen rådde över bilen på sådant sätt att han kunde sägas vara i hennes ställe; även i dessa båda fall borde enligt samfundets mening en förutsättning for förverkandeförklaring vara bristande god tro hos dem som skulle drabbas därav. Å andra sidan har t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm funnit otillfredsställande, att enligt den av kommittén föreslagna lagtexten föremål, som kommit eller vore avsedda att komma till brottslig användning, icke ovillkorligen skulle förklaras förverkade, om så vore påkallat till förebyggande av brott eller ur därmed jämställda synpunkter. I sådana fall borde domstolen, särskilt i fråga om gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg och därmed likartade hjälpmedel till brott, icke ha möjlighet att underlåta att förklara föremålen förverkade.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund ha ansett, att i lagtexten uttryckligen borde angivas att, på sätt i motiven uttalats, domstolen kunde inskränka sig till att låta förverkandeförklaringen avse endast en del av den egendom, varom fråga vore.

Beträffande andra stycket i paragrafen har Svea hovrätt anmärkt, att den här upptagna i förverkandebestämimelsen enligt motiven avsåge endast föremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg, men att avfattningen av lagtexten syntes medgiva en vidsträcktare tolkning av ordet föremål än som sålunda vore avsedd. Enligt ordalagen syntes exempelvis under bestämmelsen kunna hänföras även det fallet att en person innehade ett vanligt gevär under omständigheter som gåve anledning att befara att vapnet skulle komma till brottslig användning. Samma anmärkning har framställts av föreningen Sveriges häradshövdingar.

Mot det föreslagna tredje stycket i paragrafen har hovrätten över Skåne och Blekinge erinrat, att det efter ordalagen finge tolkas så, att domstolen till förebyggande av missbruk av föremål, om vilka här vore fråga, ägde föreskriva icke blott faktiska åtgärder utan även åtgärder av rättslig natur. En föreskrift av sistnämnda slag kunde i många fall ha oförutsebara verkningar. Förutsatte den medverkan av enskild, tillkomme svårigheten att genomdriva verkställighet. Hovrätten funne därför att möjligheten att föreskriva rättsliga åtgärder borde borttagas.

Akademien för de fria konsterna har beträffande konstverk med falsk signatur påfordrat, att i lagen infördes en bestämmelse om utplånande av sådan signatur. Önskvärt vore även, att ett på sådant sätt förfalskat konstföremål till förebyggande av nya utprånglingsförsök bleve försett med påteckning om att det varit åsatt falsk signatur.


[ 79 ]Departementschefen.I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund finner jag den av kommittén föreslagna lagtexten i paragrafens första stycke giva möjlighet till alltför vidsträckt tillämpning, då enligt vad där sägs en förverkandeförklaring skall kunna grundas på brottslighet icke endast hos föremålets ägare utan även hos "den som var i hans ställe". Sistnämnda uttryck har därför ersatts med "någon "som han satt i sitt ställe". Enligt den ändrade lydelsen förutsättes, att det är ägaren som själv satt annan i sitt ställe. Härigenom har från stadgandets tillämplighetsområde uteslutits exempelvis det fallet att en förmyndare begår brott med användande av något myndlingen tillhörigt föremål som hjälpmedel. Icke heller om en avbetalningsköpare torde kunna sägas, att säljaren satt honom i sitt ställe. Avbetalningsköparen har ju förvärvat en självständig rätt och han varken företräder säljaren eller innehar eljest avbetalningsgodset på sådant sätt att han i förevarande sammanhang bör anses vara av säljaren satt i dennes ställe. Köparen bör sålunda icke genom att låta det på avbetalning köpta föremålet komma till brottslig användning kunna föranleda förverkande av större rätt till detsamma än han själv förvärvat genom avbetalningskontraktet. Att någon för skens skull skrivits som föremålets ägare bör naturligtvis icke hindra förverkande. Under bestämmelsen böra också kunna hänföras sådana fall som att en hustru låter sin man förfoga över en henne tillhörig bil liksom att den som utsetts till verkställande direktör i ett bolag begagnar bolaget tillhörig egendom. Även inom det sålunda kvarvarande området för stadgandets tillämplighet kan emellertid dess användning tänkas medföra alltför hårda konsekvenser. Det har därför befunnits lämpligt att i lagtexten utsäga, att påföljden ej skall få inträda, där det vore uppenbart obilligt. Vidare har genom tillägg av orden "helt eller delvis" uttryckligen angivits, att en förverkandeförklaring skall kunna begränsas till en viss kvantitativt bestämd del av egendomen. Vidare bör, såsom kommittén föreslagit, förverkande kunna ske med förbehåll om den rätt annan person än den brottslige har till egendomen. Något uttryckligt stadgande härom synes ej erforderligt. Att exempelvis en avbetalningssäljares rätt till gods, som sålts med äganderättsförbehåll, icke kan bliva förverkad genom köparens brottsliga förfarande med godset torde utan vidare framgå av de stadgade allmänna förutsättningarna för förverkande. V

För det fall att egendomen överlåtits har kommittén upptagit en bestämmelse till skydd för godtrosförvärvare och har härvid även givit en definition av begreppet god tro. Då emellertid en sådan definition icke synes böra meddelas för det speciella fall som nu är i fråga, har den av kommittén föreslagna skyddsregeln omformulerats till att helt allmänt gälla den som i god tro förvärvat viss egendom eller särskild rätt därtill. Liksom vid 16 § avses med särskild rätt till egendomen allenast sådan rätt som betraktas såsom sakrätt.

För den händelse att egendomen skaffats ur vägen, innan den hunnit beslagtagas, har kommittén förutsatt att skyldighet att utgiva dess värde skulle kunna åläggas envar som haft sådan befattning med egendomen, att han [ 80 ]genom förverkandeförklaring kunnat förpliktas utgiva densamma. Härav får dock icke dragas den slutsatsen att åklagaren skall vara skyldig att väcka talan mot envar som teoretiskt skulle kunna åläggas dylik betalningsskyldighet. I regel torde ej böra ifrågakomma att ålägga annan än den som undanskaffat eller förbrukat egendomen att utgiva dess värde. Såsom förutsättning för att värdet skall kunna förklaras förverkat har i departementsförslaget upptagits, att egendomen ej finnes i behåll.

I paragrafens andra stycke har, med beaktande av den av Svea hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar framställda anmärkningen, genom tillägg av ordet "särskilda" framför "beskaffenhet" utmärkts, att här endast är fråga om förverkande av föremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg. Anmärkas må, att fall kunna tänkas då ett enstaka föremål av visst slag icke är av den särskilda beskaffenhet varom här är fråga men då så är förhållandet med en samling av ifrågavarande föremål, såsom när en stor samling nycklar påträffas under sådana omständigheter att den kan antagas vara avsedd till användning vid inbrott. I sådant fall bör nyckelsamlingen ses som en enhet.

Vad slutligen angår tredje stycket i paragrafen torde det icke vara erforderligt att uttryckligen specificera de åtgärder som enligt vad akademien för de fria konsterna anfört böra vidtagas med förfalskade konstföremål. Även utan en uttrycklig föreskrift därom ger nämligen den föreliggande lagtexten domstolen befogenhet att under de förut i paragrafen angivna förutsättningarna förordna om utplånandet av en falsk signatur eller om föremålets förseende med en påteckning, utvisande att det varit åsatt sådan signatur.

De åtgärder som lämpligen kunna komma i fråga för att förebygga missbruk av egendomen böra regelmässigt avse en faktisk åtgärd med själva egendomen. Det synes emellertid ej finnas skäl att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, beröva domstolen möjligheten att, där det undantagsvis kan vara lämpligt, föreskriva en rättslig åtgärd.


18 §.

Såsom 20 § har kommittén upptagit ett stadgande, att fråga som avses i 18 eller 19 § i dess förslag skall prövas av domstol på talan av åklagare. Är straff förfallet, skall sådan talan få väckas allenast om landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.

I anledning härav har föreningen Sveriges häradshövdingar anfört, att en tillämpning av bestämmelserna i 18 § första stycket kommittéförslaget icke borde ifrågakomma, därest straffet förfallit för den gärning, vid vilken föremålet i fråga använts som hjälpmedel, samt att detta med hänsyn till stadgandet i 18 § andra stycket ej heller kunde anses erforderligt. T. f. landsfogden i Norrbottens län har ansett, att beslut om talans väckande utan våda kunde anförtros distriktsåklagare.


[ 81 ]Departementschefen.Den första meningen av denna paragraf innehåller i kommitténs förslag, att fråga som avses i 18 eller 19 § skall prövas av domstol på talan av åklagare. Enligt nya rättegångsbalken skall det emellertid åligga domstolen att, så snart allmän åklagare eller målsägare väckt åtal för brott, ex officio pröva även frågor om förverkande (SOU 1938: 44 s. 23). För det fall att fråga om förverkande uppkommer utan samband med åtal finnes stadgande i 17 § av det förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken, som förelagts "riksdagen innevarande är. En särskild regel om sättet för förverkandetalans anställande blir därför icke erforderlig. Att begränsa möjligheten att väcka talan utöver vad som följer av 5 kap. 19 a § i departementsförslaget har icke synts erforderligt. Behörigheten för åklagare att väcka talan, om straff är förfallet, synes såsom kommittén föreslagit böra vara beroende av överåklagares beslut.


(20 och 21 §§).

Nuvarande 2: 20 innehåller en hänvisning till att brott i några fall enligt särskilda stadganden kunna medföra påföljder utom de i 2 kap. angivna. Denna erinran, vilken huvudsakligen syftar på förverkandepåföljder, kan efter förverkandebestämmelsernas upptagande i 2 kap. utgå.

I nuvarande 2: 21 stadgas, att om någon utom riket är straffad för brott och förty, enligt 1: 3, fri från straff här i riket, förlust av ämbete, tjänst eller annan :allmän befattning likväl må här ådömas honom, där brottet efter strafflagen bör medföra förlust av befattningen eller obehörighet att inträda däri; om å brottet bör följa mistning av befattning på viss tid, må därtill dömas.

Kommittén har föreslagit upphävande av detta lagrum, enär 1: 3 i kommittéförslaget öppnade möjlighet att, där så funnes påkallat, lagföra en utrikes bestraffad brottsling för att svensk domstol skulle bliva i tillfälle att döma honom till avsättning eller suspension.

Förslaget medför visserligen den omgången att den utomlands dömde brottsling, som enligt svensk lag för sitt brott förskyllt avsättning eller suspension, icke kan ådömas sådant ämbetsstraff utan att Konungen förordnar om åtal och även frågan, om vilket "allmänt straff som borde följa å brottet, blir föremål för prövning av svensk domstol. Då den svenska domstolen efter att ha utmätt det allmänna straffet kan förordna om sådan avräkning av den utomlands undergångna bestraffningen att intet ytterligare straff kvarstår att avtjäna, synes det mig emellertid onödigt att bibehålla någon specialbestämmelse för detta sällsynta undantagsfall.


3 KAP.
Om försök, förberedelse och medverkan till brott.
1–3 §§.

Paragraferna motsvara 1 och 2 §§ i kommitténs förslag.

Kommittén har såsom 1 § i oförändrat skick upptagit de nuvarande bestämmelserna om försök i 13 §, som tillkommo genom 1942 års lagstiftning i ämnet.

[ 82 ]Såsom 2 § har kommittén upptagit bestämmelser om straff för förberedelse till brott. Huvudstadgandena härom ha inrymts i paragrafens första stycke, varest skiljes mellan två olika typer av förberedelsehandlingar som skola kunna medföra straffpåföljd. Den ena omfattar att någon, med uppsåt att han själv eller annan skall begå brott, lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brottet eller lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar eller tager dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel. Den andra typen förberedelsehandlingar består uti att någon eljest träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott framdeles må förövas. Det förra slaget handlingar har enligt förslaget straffbelagts, då det brott till vilket förberedelsen syftar är ett brott, vid vilket lagen utsätter straff för försök eller varå kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. Den senare gruppen förberedelsehandlingar har föreslagits skola medföra straff, då fråga är om spioneri, sabotage, mened eller brott varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver; för det fall, att stämpling till bestämt brott eller försök att anstifta sådant förelegat, skal; detta enligt förslaget anses försvårande. I paragrafens andra stycke ha föreslagits stadganden om att till straff för förberedelse ej skall dömas, när faran för brott var ringa, och att för befattning med hjälpmedel ej heller skall dömas den som frivilligt förstört hjälpmedlet eller eljest förebyggt den brottsliga användningen därav. I ett tredje stycke har slutligen upptagits en regel angående utmätningen av straffet för förberedelse. Enligt denna regel skall straffet för förberedelse sättas under vad som bort följa å. den fullbordade gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två år, med mindre å det fullbordade brottet kan följa straffarbete i åtta år eller däröver.

Gällande strafflag innehåller icke någon allmän bestämmelse om straff för förberedelse till brott. Vissa gärningar som innefatta förberedelse till brott äro emellertid straffbelagda såsom särskilda brott genom bestämmelser i strafflagens speciella del. Att taga befattning med hjälpmedel för brotts förövande är sålunda straffbart i vissa fall. Stadganden härom finnas i 12: 18 och 19, enligt vilka lagrum ansvar inträder för den som förfärdigar eller anskaffar verktyg för penning- eller märkesförfalskning eller ock blott obehörigen innehar sådana verktyg. Enligt 14: 18 tredje stycket straffas den som tillreder gift eller dylikt i uppsåt att skada annan till liv eller hälsa. I 19: 21 stadgas straff för den som för användning vid brott mot person eller vid skadegörelse tillverkar, anskaffar eller förvarar sprängämne. Likaledes skall enligt 20: 11 den som för användning vid stöld förfärdigar, anskaffar eller eljest tager befattning med dyrk, falsk nyckel, sprängämne eller annat hjälpmedel straffas för förberedelse till stöld. En annan form av förberedelse, nämligen att träda i förbindelse med annan för att förbereda brott straffbelägges i 8: 24 –26. Det förstnämnda av dessa lagrum, 24 §, avser den som deltager i stämpling till högförräderi eller krigsförräderi, 25 § den som i annat fall träder i samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för att [ 83 ]förbereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi, vilket framdeles må varda företaget av honom själv eller av annan, samt 26 § den som åtager sig att medverka vid spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet eller som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främmande makt mottager penningar eller annat eller eljest träder i förbindelse med sådan makt, så ock den som försöker förmå annan till gärning av nu angivet slag. Det förekommer även bestämmelser avseende andra sätt att förbereda brott. I 21: 8 och 9 stadgas sålunda straff för den som för att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person eller egendom samt för den som utsprider oriktiga uppgifter avsedda att påverka marknadspris eller ägnade att påverka bedömandet av ett företags ekonomi. Det förtjänar även påpekas, att vissa av förfalskningsbrotten i 12 kap. kunna sägas till sin natur vara förberedelsebrott.

Kommittén har funnit, att en generell reglering av frågan om förberedelsehandlingars straffbarhet bättre än spridda bestämmelser i strafflagens speciella del skulle tillgodose behovet av en likformig behandling av spörsmål som vore gemensamma för de olika brotten. Dock borde förfalskningsbrotten otvivelaktigt såsom hittills behandlas för sig, och även de i 21: 8 och 9 behandlade formerna av förberedelse vore av så speciell natur att de icke lämpligen kunde upptagas i en allmän bestämmelse. Vid utformandet av reglerna om ett allmänt föreberedelsestraff syntes icke böra ifrågakomma att generellt utsträcka straffbarheten till ett stadium före vad som innebure försök. Där en brottsplan icke genomförts så långt att man måste räkna med dess fullföljande fram till fullbordat brott såsom något aktuellt, borde nämligen enligt kommitténs mening kriminaliseringen begränsas till sådana handlingar, vilka med hänsyn till risken för tillkomsten av brott vore samhällsfarliga till sin typ och icke allenast såsom led i en konkret brottsplan. Ehuru kriminaliseringen av förberedelsehandlingar föranleddes av den risk dessa handlingar innebure för tillkomsten av andra brott, borde de därför, i motsats till försök, icke i lagen beskrivas blott såsom förstadier till andra brott utan i stället angivas genom självständiga handlingsbeskrivningar, lika noggrant utformade som beskrivningarna på fullbordade brott. Vid bestämmandet, vilka förberedelsehandlingar en kriminalisering borde omfatta, syntes efter mönster av gällande lag framför allt två typer av handlingar komma i fråga. Den ena utgjordes av gärningar, genom vilka någon lämnade eller mottoge penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brott eller på närmare bestämt sätt toge befattning med föremål avsett att användas för utförande av brott, den andra av gärningar, genom vilka någon trädde i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott. Det kunde emellertid icke ifrågakomma att straffbelägga varje förberedelse av det slag som sålunda nämnts. Vid prövningen av hur vitt en kriminalisering borde sträcka sig vore att beakta dels graden av fara för att ett brott skulle komma till stånd och dels brottets svårhetsgrad och beskaffenhet i övrigt. Ett övervägande av dessa synpunkter hade föranlett kommittén att göra skillnad mellan de två typerna av förberedelsehandlingar. Såsom förutsättning för att [ 84 ]lämnande eller mottagande av förlag eller vederlag för brott eller befattning med hjälpmedel vid brott skulle bestraffas hade det synts kommittén motiverat att kräva, att försök till det ifrågavarande brottet vore straffbelagt eller att på det fullbordade brottet kunde följa straffarbete i minst fyra år. Att åter någon träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott syntes :icke alltid innebära en lika utpräglad samhällsfarlighet. Vid denna typ av förberedelsehandling funne kommittén därför straffbarheten böra begränsas till viss mycket svår brottslighet. Det syntes vara tillräckligt att ansvar här inträdde, där någon trädde i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta spioneri, sabotage, mened eller brott, varå kunde följa straffarbete i åtta år eller däröver.


Mot förslaget att i strafflagens allmänna del införa generella regler om straff för förberedelse ha vissa invändningar framställts. Föreningen Sveriges häradshövdingar har sålunda uttalat, att bestraffandet av förberedelse till brott med några få undantag vore en relativt ny företeelse i svensk rätt och syntes ha sin grund i krigstidens ökade krav på strängare reaktion mot brottsligheten. Det kunde icke sägas överensstämma med svenskt rättsmedvetande att i någon större utsträckning bestraffa brottsliga tankar och planer på det tidiga stadium, då alla möjligheter ännu funnes att individens bättre känslor skulle komma att avbryta de förberedelser han påbörjat och då i allmänhet icke kunde med erforderlig visshet sägas att hans uppsåt mognat eller i allt fall varit tillräckligt fast för att utgöra grund för planens förverkligande. Hitintills hade också hos oss liksom i allmänhet i utlandet de fall, där förberedelse till brott likväl ansetts böra bestraffas, konstituerats som självständiga brott vid sidan av huvudbrottet, och dessa fall hade, bortsett från dem som ingått i den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, i allmänhet varit sådana, där huvudbrottet vore av särskilt svår beskaffenhet och den förberedande åtgärden i och för sig innefattat en fara för skada. Den sålunda använda vägen syntes föreningen icke böra övergivas. Sveriges advokatsamfund har funnit det betänkligt att i den omfattning förslaget innebure straffbelägga förberedelse, innan man visste i vilken utsträckning straff för försök komme att utsättas i de kapitel av strafflagen, som ännu ej blivit föremål för revision, eller vilka straffsatser som där komme att bestämmas. Risk förelåge att förberedelse komme att bliva straffbar även i fall, där detta icke uppbures av allmänna rättsmedvetandet. Något behov av en utökning av de fall, där förberedelse skulle straffas, torde i praktiken icke ha visat sig. Enligt samfundets mening borde tvärtom undersökas, huruvida icke de enligt gällande rätt straffbara förberedelsefallen skulle kunna inskränkas. Mot den föreslagna bestämmelsen kunde vidare anmärkas, att det syntes ologiskt att vid vissa brott straffa förberedelse men ej försök. På grund av vad sålunda anförts och då något behov av en allmän bestämmelse om straff för förberedelse icke förefunnes hemställde samfundet, att bestämmelsen måtte utgå ur förslaget och att frågan om straff för förberedelse till vissa brott reglerades genom särskilda bestämmelser i varje kapitel, [ 85 ]där frågan kunde uppkomma. Även föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha givit uttryck åt betänksamhet inför den utsträckning, i vilken förberedelsehandlingar straffbelagts i förslaget. Göta hovrätt har däremot ansett, att vad förslaget innehölle härom vore ägnat att fylla framträdande luckor i det nuvarande straffsystemet.

I fråga om vad som inrymts i den förra av de två grupper förberedelsehandlingar som straffbelagts i förslaget ha i ett flertal yttranden gjorts erinringar mot att enligt kommitténs motiv ett blott förvarande av hjälpmedel till brott icke skulle medföra ansvar, vilket innebure en begränsning av straffbarheten i jämförelse med vad som stadgades i 12: 19, 19: 21 och 20: 11 i nu gällande strafflag. Justitiekanslersämbetet har sålunda ifrågasatt, huruvida straffbarheten borde begränsas på detta sätt. Begränsningen hade motiverats med att det för straffbeläggande av förberedelse borde förutsättas en åtgärd som i samma grad som de i den föreslagna lagtexten angivna innefattade fara för tillkomsten av ett brott, men ämbetet hölle dock för sin del före att även den som blott förvarade exempelvis ett sprängämne med uppsåt att han själv eller annan skulle begå en våldsgärning vore straffvärd. Svea hovrätt har som sin mening uttalat, att omständigheterna kunde vara sådana, att en persons blotta förvarande av sprängämne, dyrk eller annat sådant hjälpmedel i samma grad som de i den föreslagna lagtexten angivna förfarandena innefattade sådan fara för tillkomsten av brott, att ett straffingripande kunde anses påkallat. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes motsatt sig, att innehav av brottsverktyg utan insikt vid"mottagandet om avsedd brottslig användning därav skulle lämna;s straffritt. Hovrätten har hänvisat till att under oroliga tider blotta "innehavet i brottsligt syfte av vapen och sprängämnen torde innebära betydande fara för tillkomsten av brott. I synnerhet om dessa hjälpmedel skolat användas för det i 9: 6 i förslaget omförmälda ändamålet att föröva brott mot allmän säkerhet och ordning ansåge hovrätten den som förvarade dem väl förtjäna straff, även om han först efter mottagandet kommit till insikt om den avsedda brottsliga användningen. Visserligen skulle han i sådant fall vanligen vara förfallen till ansvar efter 11: 5 i förslaget för underlåtenhet att avslöja brott, men hans egen brottslighet vore likväl av mera kvalificerat slag än i nämnda paragraf avsåges. En tillämpning av 11: 5 i detta fall framstode därför som en nödfallsutväg. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har med instämmande av kriminalpolisintendenten i Stockholm avstyrkt förslaget i den mån därigenom sådana förberedelsehandlingar som enligt gällande lag vore belagda med straff lämnades straffria. Särskilt 20: 11 i den lydelse detta stadgande erhållit genom den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott finge anses vara till god hjälp i kampen mot vissa grovt asociala element. Sålunda vore det för närvarande möjligt att med stöd av detta lagrum ingripa exempelvis mot en "dynamitard", som med skäl misstänktes för att ha tagit del i en inbrottsstöld och som väl icke kunde överbevisas härom men som befunnes inneha dynamit eller annat till inbrott lämpligt sprängämne. Någon verkligt bärande motivering för sin ändrade ståndpunkt i denna del syntes kommittén icke ha förebragt.

[ 86 ]I fråga om arten av den befattning med hjälpmedel till brott, varom här är fråga, har hovrätten över Skåne och Blekinge vidare anmärkt, att då i den föreslagna lagtexten efter orden "lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar" följde "eller tager dylik befattning" ordet "dylik" icke syntes tillfredsställande, eftersom det torde innebära allenast en upprepning, icke en utvidgning i förhållande till de särskilt angivna exemplen. För att den avsedda betydelsen skulle erhållas syntes därför "annan" böra inskjutas framför "dylik" eller ock sistnämnda ord utbytas mot "liknande". Hovrätten ansåge vidare, att uppräkningen av typiska förberedelsehandlingar här liksom i nuvarande 20: 11 borde omfatta även anskaffande av hjälpmedel; denna vanliga form av förberedelse torde icke – särskilt där anskaffandet skedde genom tillgrepp – kunna anses inbegripen under något av de i den föreslagna lagtexten angivna typfallen.

I anledning av att i kommitténs motiv som exempel på hjälpmedel, vilka såsom jämförliga med de i lagtexten omnämnda (gift, sprängämne, vapen, dyrk och förfalskningsverktyg) fölle under stadgandet, angivits karta på vilken anvisningar för brotts utförande vore inritade, har hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt, att en dylik karta icke kunde anses jämförlig med de i lagtexten uppräknade hjälpmedlen och därför torde böra särskilt nämnas. Stockholms rådhusrätt åter har uppmärksammat, att i motiven även falsk sedel och falskt mynt nämnts såsom hänförliga under stadgandet i fråga, samt har i anledning härav ifrågasatt, huruvida dessa, betraktade såsom medel för utprångling, verkligen vore jämförliga med de i lagtexten särskilt angivna hjälpmedlen.

Angående de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet vid befattning med hjälpmedel har hovrätten över Skåne och Blekinge, under hänvisning till att den föreslagna lagtexten i 3: 2 krävde uppsåt, riktat på gärning vid vilken lagen utsatte straff för försök eller varå kunde följa straffarbete i fyra år eller däröver, samt att enligt 8: 3, 8 och 10 i förslaget även vissa ouppsåtliga gärningar kunde förskylla straffarbete i fyra år, påfordrat att lagtexten i 3: 2 erhölle en tydligare utformning, som uteslöte tveksamhet rörande dess tillämplighet i fall, då förberedelsen varit uppsåtlig men det brott vartill den syftat allenast skulle ha varit att bedöma såsom förövat av oaktsamhet.

Beträffande den senare av de båda typer av förberedelsehandlingar som kommittén uppställt har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit oriktigt att stadga straff redan för en handling, som bestode endast i att träda i förbindelse med annan i syfte att förbereda brott. Även om förbindelsen skulle ha utnyttjats i sådant syfte, vilket den föreslagna lagtextens ordalag icke krävde, syntes starkt kunna ifrågasättas lämpligheten av att meddela en straffbestämmelse sådan som denna, vilken närmast vore ägnad att förhindra ett frivilligt tillbakaträdande och giva den med vilken förbindelsen sökts ett tillfälle att genom hot om angivelse framtvinga en fortsatt verksamhet för brottets förverkligande. Även föreningen Sveriges stadsdomare har särskilt vänt sig mot uttrycket "eljest träder i förbindelse med annan", vilket föreningen funnit vara vagt och ägnat att skapa osäkerhet.

[ 87 ]I anledning av den för nu ifrågavarande typ av förberedelsehandlingar föreslagna bestämmelsen att stämpling till bestämt brott skulle anses försvårande har justitiekanslersämbetet uttalat, att i själva lagtexten borde upptagas den i kommitténs motiv angivna definitionen på stämpling, nämligen att flera i samråd beslutat verkställa ett brott. Samma yrkande har framställts av Stockholms rådhusrätt, som uttalat att innebörden av begreppet stämpling trots nu gällande bestämmelser i ämnet torde vara föga känd av den stora allmänheten.

Att med de av kommittén föreslagna bestämmelserna förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet icke längre skulle bliva straffbar har givit anledning till en gensaga från hovrätten över Skåne och Blekinge, som ansett att redan den omständigheten att främmande makt i Sverige uppbyggt en för underrättelseverksamhet avsedd organisation torde kunna skapa allvarlig risk för utrikespolitiska förvecklingar, oavsett om det kunde visas att organisationen trätt i verksamhet. Närstående tankegångar ha kommit till uttryck i det yttrande som avgivits av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm och vari kriminalpolisintendenten i Stockholm instämt. I detta yttrande har även hävdats, att det för det allmänna rättsmedvetandet vid alla slags brott torde framstå såsom ganska självklart, att den som gjort sig skyldig till något så förkastligt som att i vinningssyfte mottaga pengar för att begå brott skulle straffas, även om brottet icke hunnit komma till utförande.

I fråga om andra stycket i kommittéförslagets 2 § har föreningen Sveriges häradshövdingar, särskilt med hänsyn till sådana förberedelsehandlingar som bestå i trädande i förbindelse med annan, påfordrat en utsträckning av de där upptagna bestämmelserna om straffrihet. Sveriges advokatsamfund har gjort erinran mot att tillbakaträdande från förberedelse enligt förslaget medförde ansvarsfrihet endast vid förberedelse som bestode i befattning med hjälpmedel. Det syntes samfundet önskvärt att ansvarsfrihet skulle kunna inträda även vid tillbakaträdande från förberedelse, som bestode i trädande i förbindelse med annan. I samma riktning har länsstyrelsen i Hallands län uttalat sig.


Departementschefen.Beträffande förberedelse till brott har kommittén i sitt förslag upptagit vissa allmänna bestämmelser som dels avse att beskriva vissa förberedelsehandlingar dels ock angiva vid vilka brott de skola vara straffbara. Dessa bestämmelser skola enligt förslaget ersätta vissa speciella stadganden som i gällande lag finnas upptagna i 8: 24–26, 12: 18 och 19, 14: 18, 19: 21 samt 20: 11. Kommittéförslaget är dock avsevärt mera omfattande, ehuru även kommittén avsett att straffbelägga förberedelse till brott allenast i begränsad omfattning. Enligt förslaget skola vissa särskilt beskrivna förberedelsehandlingar, som kunna sägas i huvudsak röra befattning med hjälpmedel för brott, bestraffas när fråga är om brott som är straffbelagt på försöksstadiet eller varå kan följa straffarbete i fyra år eller däröver. Den som har för avsikt att förbereda, möjliggöra eller underlätta spioneri, sabotage, mened eller brott, varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, skall [ 88 ]dessutom kunna straffas för förberedelse jämväl då denna ej bestått i annat än att han trätt i förbindelse med annan i sådant syfte.

I likhet med kommittén anser jag, att straffbeläggandet av förberedelse till brott bör såvitt möjligt regleras på ett mera enhetligt sätt än nu är förhållandet. Jag delar också kommitténs uppfattning att en viss utvidgning av straffbarheten på förberedelsestadiet är behövlig för att samhället skall erhålla möjlighet att ingripa mot mera svårartad brottslighet på ett tillräckligt tidigt stadium. Vid övervägande av vilken metod som för detta ändamål är den lämpligaste har det synts mig naturligt att anknyta till det sätt, på vilket motsvarande fråga löstes vid 1942 års" lagstiftning om straffbeläggande av försök. Detta skulle innebära, att genom ett stadgande i 3 kap. regleras vilka olika slag av handlingar som skola anses utgöra förberedelse till brott under det att i de särskilda kapitlen av strafflagens speciella del uppräknas de brott som med hänsyn till svårhetsgraden och övriga omständigheter ansetts vara av den natur att redan förberedelse till dem bör straffbeläggas. Den senare uppräkningen kan lämpligen ske i samma paragraf som reglerar vid vilka brott försök är straffbart. Genom den av mig förordade metoden vinnas, utom likformighet med de närbesläktade bestämmelserna om försök, bättre möjligheter att i fråga om varje särskilt brott avgöra, huruvida straff för förberedelse är påkallat. Av advokatsamfundet framhållna synpunkter i detta hänseende kunna därigenom vinna beaktande och även häradshövdingföreningens önskemål bliva bättre tillgodosedda. Särskilt med hänsyn till de subjektiva omständigheterna synes. det vara önskvärt att vid straffbeläggandet av förberedelse kunna vid de särskilda kapitlen fritt och utan att vara bunden vid någon straffskala e. dyl. pröva, huruvida straffbudet vid ett visst brott lämpar sig för att kompletteras med straff för förberedelse. Vidare kan nämnas, att ett straffbud kan vara så konstruerat att det i och för sig innefattar straff för förberedelse till brottslig verksamhet, och särskild straffbestämmelse för förberedelse till brottet kan då vara överflödig eller olämplig.

Vad härefter angår den närmare utformningen av en allmän bestämmelse om vad i förevarande sammanhang skall förstås med förberedelse till brott, påkallar användningen av en sådan lagstiftningsmetod som jag här förordat, att vissa jämkningar vidtagas i kommitténs förslag.

Mot kriminalisering av de i kommitténs förslag upptagna förberedelsehandlingar som kunna sägas i huvudsak röra befattning med hjälpmedel till brott har jag icke funnit någon anledning till erinran, och jag finner det lämpligt att, såsom skett i förslaget, upptaga en utförlig bestämning av de handlingar som avses. De i yttrandena särskilt uppmärksammade hjälpmedlen falsk sedel, falskt mynt och karta med anvisningar för brotts utförande torde omfattas av lagtexten. I uppräkningen av handlingar som innefatta förberedelse till brott torde emellertid, med beaktande av vad som anförts i vissa yttranden, böra tilläggas de fallen" att någon anskaffar eller förvarar sådant hjälpmedel som här är i fråga. Den "av hovrätten över Skåne och Blekinge framställda redaktionella anmärkningen torde – ehuru [ 89 ]kommitténs lydelse strängt taget är oantastlig – även böra beaktas. Vidare har uttrycket "med uppsåt att han själv eller annan skall begå" gärningen i fråga ändrats till "med uppsåt att själv utföra eller eljest främja straffbelagd gärning". Att i detta sammanhang använda uttrycket främja synes följdriktigt i förhållande till medverkansbestämmelserna, enär "främjar" där omfattar bl. a. handlingar av samma art som de vilka, när fullbordat brott eller försök ej kommer till stånd, skola bestraffas som förberedelse. Likaledes har i uttrycket "förlag eller vederlag för utförande av brottet" orden "utförande av" uteslutits, enär här liksom i 2: 16 ej behöver vara fråga om att utföra brottet i inskränkt mening utan blott om att främja det.

Beträffande härefter den i kommitténs förslag nämnda förberedelsehandlingen "trädande i förbindelse med annan" har såväl häradshövdingföreningen som stadsdomarföreningen "framställt anmärkning mot straffbeläggandet av sådan förberedelsehandling. Enligt min mening bör beskrivningen av förberedelsehandlingen begränsas till att avse, att någon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen. Även med en sådan begränsning bör denna form av förberedelse, i departementsförslaget benämnd stämpling, kriminaliseras vid avsevärt färre brott än befattning med hjälpmedel. Denna kriminalisering har emellertid icke verkställts på det av kommittén föreslagna sättet att göra stämpling straffbar vid alla brott med viss strängare straffsats. I stället skall stämpling vara straffbar såsom förberedelse allenast vid de brott där detta uttryckligen angivits, enär ett praktiskt behov av att kunna straffa stämpling ansetts föreligga. I den mån behovet av straff funnits avse allenast viss form av stämpling, har denna form ensam straffbelagts. Så har vid mened försök till anstiftan straffbelagts men ej stämpling i övrigt.

Den av kommittén i 2 § sista stycket föreslagna straffmätningsregeln har synts mig lämplig. Jag vill framhålla, att straffet för förberedelse enligt sakens natur bör sättas lägre än för försök.


Enligt 1 § i kommitténs förslag skall – liksom enligt gällande rätt – straff för försök ej utom i fall, varom är särskilt stadgat, ådömas den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats. Beträffande förberedelse stadgas i förslaget, att till straff därför ej skall dömas om faran för brott var ringa samt att för befattning med hjälpmedel ej heller skall dömas den som frivilligt förstört hjälpmedlet eller eljest förebyggt den brottsliga användningen därav. Någon regel som möjliggör straffrihet vid tillbakaträdande från annan form av förberedelse än sist nämnts i fall då faran ej var ringa har ej upptagits i kommittéförslaget. I likhet med bl. a. advokatsamfundet finner jag önskvärt att tillbakaträdande från förberedelse till brott skall kunna medföra straffrihet i större omfattning än kommittén föreslagit. Jag vill härvid till en början framhålla, att den som icke lyckats förebygga den brottsliga användningen av just det hjälpmedel varmed han tagit befattning – av honom lämnat förlag i [ 90 ]penningar är t. ex. redan förbrukat – bör kunna vinna straffrihet, om han på annat sätt förhindrar att brott kommer till stånd. Vidare torde det vara påkallat att även den som deltagit i förberedelse till brott på annat sätt än genom befattning med hjälpmedel har tillfälle att vinna straffrihet, om han förhindrar att brott kommer till stånd.

En särskild fråga i detta sammanhang är, huruvida den som tillbakaträtt från försök på sätt förutsättes i 1 § av kommittéförslaget bör kunna drabbas av straff för förberedelse. Att så skulle vara fallet torde överensstämma med vad kommittén avsett. Enligt min mening skulle emellertid verkan av tillbakaträdande från försök bliva alltför begränsad, om i stället för straff för försök skulle följa straff för förberedelse.

På grund av dessa skäl vill jag förorda, att i 3 § upptages ett gemensamt stadgande om tillbakaträdande från försök eller förberedelse. Stadgandet torde, i huvudsaklig anslutning till bestämmelsen om tillbakaträdande från försök i 1 § andra stycket av kommitténs förslag, i första hand böra innehålla, att straff för försök eller förberedelse till visst brott ej skall – utom i fall då annat är stadgat – ådömas den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats. Genom inskjutandet av orden "till visst brott" har härvid klargjorts, att straffrihet ej skall inträda för den vars förberedelsehandling ej varit inriktad enbart på något visst icke genomfört brott utan haft en allmännare syftning, såsom då en inbrottstjuv avstår från ett visst inbrott men behåller sina inbrottsverktyg. För ett sammanförande av försök och förberedelse på sätt här skett kan åberopas att gränsen är flytande, vilket t. ex. i den danska strafflagen föranlett att de överhuvud ej skilts åt. Därjämte torde ytterligare, i överensstämmelse med 2 § andra stycket andra punkten i kommitténs förslag, böra stadgas straffrihet för den som allenast tagit olovlig befattning med hjälpmedel, därest han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet. Bestämmelsen avser att ge en särskild möjlighet att vinna straffrihet i detta fall och utesluter ej tillämpning av huvudregeln. Jag vill särskilt nämna, att den i departementsförslaget upptagna hänvisningen till eventuella särskilda undantagsbestämmelser är lika påkallad i fråga om förberedelse som beträffande försök. Likaledes i överensstämmelse med kommittéförslaget anser jag slutligen, att straff för förberedelse ej bör få ådömas, om faran var ringa.

I motiven till kommittéförslaget (s. 95) har uttalats, att om en tillbakaträder från försök, något som enligt 1 § andra stycket i förslaget medför straffrihet, det skall lända till befrielse från straff för försök även för övriga medverkande. Denna ståndpunkt torde överensstämma med gällande rätt, enligt vilken medverkan framstår såsom accessorisk till huvudgärningsmannens brott. Enligt de i förslaget innefattade nya medverkansreglerna skall emellertid frågan om varje medverkandes straffbarhet bedömas fullt självständigt. En följd härav synes böra bliva, att tillbakaträdande från försök skall få medföra straffrihet endast för den tillbakaträdande själv och icke för andra medverkande. Detsamma bör tydligen gälla vid förberedelse, i vilket [ 91 ]hänseende också kommittén uttalat att, om flera medverkat, tillbakaträdande som avses i 2 § andra stycket andra punkten i förslaget ej skall medföra straffrihet för annan än den som själv frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet. I anslutning till det nu sagda må emellertid framhållas att, om vid försök eller förberedelse en av flera medverkande föranlett att brottet ej fullbordats, i regel jämväl annan som därefter frivilligt avstått från utförande av brottet eller medverkan därtill måste anses ha tillbakaträtt. I nu ifrågavarande situationer finnes nämligen oftast icke utrymme för någon annan form av tillbakaträdande än ett sådant frivilligt avstående från fortsatt arbete på brottsplanens förverkligande. Om försök eller förberedelse efter någon tid uppdagas, oaktat någon medverkande avbrutit handlingsförloppet, finnas sålunda sällan skäl att ställa till ansvar övriga medverkande som efter detta misslyckande funnit sig däri.

Det lärer vara självfallet, att om någon som tillbakaträtt från försök till viss gärning vidtagit förberedelsehandling som är ägnad att gagna ytterligare försök till enahanda eller annat brott, tillbakaträdandet från förstnämnda försök ej kan grunda straffrihet i fråga om förberedelsehandlingen.


4 och 5 §§.

Dessa paragrafer motsvara 3 och 4 §§ i kommittéförslaget, vilka handla om fleras medverkan till brott.

I första stycket av 3 § har kommittén upptagit ett stadgande, att om flera medverkat till gärning som är i lag belagd med straff, vad som stadgas om straff skall äga tillämpning ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd eller dåd. "Härtill har anslutits en föreskrift att den som ej är att anse såsom gärningsman skall dömas, om han förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill. Den huvudsakliga innebörden härav är, att frågan om ansvar för olika medverkande icke, såsom nu anses vara fallet, blir beroende av om gärningsmannen är straffrättsligt ansvarig eller ej. I ett andra stycke av paragrafen ha i förslaget upptagits stadganden dels om att envar medverkande skall bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last, och dels om att straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning även skall drabba den som jämte honom medverkat till gärningen. Slutligen har i ett tredje stycke av paragrafen föreslagits en bestämmelse om att vad i paragrafen sägs ej skall gälla, där annat följer av vad för särskilda fall är stadgat.

Kommittén har vidare som 4 § upptagit en bestämmelse, att om någon medverkat i väsentligt mindre mån än annan, förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra gärningens fullbordan eller verkningar, hans straff skall kunna nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, och att i ringa fall ej skall dömas till straff. Vidare har här tillagts en föreskrift om att detsamma skall gälla, då fråga [ 92 ]är att straffbud, som avser någon i särskild ställning, skall tillämpas på annan medverkande.

Vad sålunda föreslagits avviker väsentligt från de för närvarande gällande delaktighetsreglerna i 3: 1–6. Dessa utgå från den uppfattningen, att straffbestämmelserna i strafflagens speciella del i princip endast ha avseende å den som själv är gärningsman och att annan medverkande icke är straffbar annat i den mån så följer av särskilda föreskrifter i allmänna delen. Enligt 3: 1 skall sålunda anstiftare straffas som vore han själv gärningsman. I 3: 2 föreskrives, att vid bestämmande av straff för anstiftaren vissa omständigheter skola anses försvårande. Enligt 3: 3 och 4 bestraffas medhjälp till brott. Den som vid brotts utförande uppsåtligen hjälper annan med råd eller dåd så att gärningen därigenom sker, straffas enligt 3: 3 som vore han själv gärningsman, medan den, som före brotts utförande eller vid utförandet men i mindre mån än i 3 § sägs med råd eller dåd främjar gärningen, enligt 4 § straffas efter vad han prövas ha bidragit till brottet, dock mindre än om han varit gärningsman. Slutligen straffas enligt 3: 5 och 6 deltagare i stämpling till brott.

Det delaktighetsansvar som sålunda för närvarande stadgas i 3 kap. anses vara accessoriskt i förhållande till gärningsmannens ansvar. För att delaktighetsansvar skall inträda lär sålunda förutsättas, att någon är såsom gärningsman ansvarig för brottet. Det förutsättes vidare enligt vad kommittén uttalat, att delaktighetshandlingen sker uppsåtligen. Den som ouppsåtligen främjar ett brott, kan följaktligen icke straffas för delaktighet däri.

Av skäl, beträffande vilka här må hänvisas till kommittébetänkandet, har kommittén funnit, att lagstiftningen nu borde frigöras från uppfattningen att delaktighet vore straffbar endast då den innebure medverkan till annans brott och att i stället även annan medverkande än gärningsmannen borde betraktas såsom självständigt ansvarig. I överensstämmelse med denna tankegång ha bestämmelserna i 3: 3 och 4 i kommittéförslaget utformats.


Den omläggning av bestraffningsreglerna vid fleras medverkan till brott som sålunda föreslagits har icke mötts av någon kritik från principiella synpunkter.

Göta hovrätt har uttalat, att de nuvarande bestämmelserna, som kvarstode i huvudsak oförändrade sedan strafflagens tillkomst, lede av många påtagliga brister i både sakligt och formellt hänseende samt att kommitténs förslag enligt hovrättens uppfattning innefattade en väl avvägd lösning av de mångahanda spörsmål, som uppkomme då flera samverkade till brott. Stockholms rådhusrätt åter har, under framhållande av att nu ifrågavarande avsnitt av förslaget utan tvivel vore det mest betydelsefulla däri, förklarat att rådhusrätten icke vågade uttala något säkert omdöme om den genomgripande nydaning, som kommittén här förslagit.

I anledning av att i 3 § i förslaget talas om gärning, som i lag är belagd med straff, har Stockholms rådhusrätt uttalat, att om här med "lag" avsåges strafflagen, ordet borde utbytas mot "lagen", men att, om icke endast [ 93 ]strafflagen åsyftades, ordet i stället borde ersättas med "lag eller författning". Även föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätten i Malmö och stadsfiskalen: i Malmö ha i anledning av bl. a. nu förevarande paragraf i förslaget efterlyst tydligare bestämmelser angående förhållandet till specialstraffrätten. Sistnämnda rådhusrätt har särskilt ifrågasatt, huruvida det icke borde stadgas, att strafflagens medverkansregler icke skulle gälla i fråga om brott enligt specialstraffrätten, å vilka endast kunde följa penningböter upp till 300 kronor.

I övrigt ha vissa anmärkningar framställts mot den språkliga avfattningen av paragrafen. Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha sålunda uttalat, att då paragrafen synnerligen ofta skulle komma i tillämpning, det vore av stor vikt att den erhölle en klarare och otvetydig formulering.

Angående 4 § i förslaget har hovrätten för Övre Norrland uttalat, att det kunde ifrågasättas huruvida icke de här upptagna bestämmelserna om straffminskning i vissa fall, då flera medverkat till brott, vore av den allmänna räckvidd, att deras naturliga plats vore bland bestämmelserna om straffminskning i 5 kap. snarare än i 3 kap. Göta hovrätt har funnit betänkligt, att enligt det föreslagna stadgandet formellt hinder icke syntes möta mot att i ringa fall en gärningsman befriades från ansvar, så snart medhjälp från annans sida förekommit, oavsett huru obetydlig denna medhjälp än varit. Även om man icke behövde befara en dylik, icke avsedd rättstillämpning, förefölle det hovrätten dock kunna ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt att införa en sådan principiellt betydelsefull regel vid fleras samverkan till brott utan att den samtidigt gjordes tillämplig även vid ensamt gärningsmannaskap. I sammanhang med vissa i förslagets 12, 13 och 19 kapitel upptagna bestämmelser om strafflindring och straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande hade kommittén uttalat, att frågan om införande av en allmän bestämmelse om verkan av "i handling visad ånger" endast torde kunna upptagas i samband med en genomgripande reform av straffsystemet. Enahanda synpunkt bonde enligt hovrättens mening åtminstone leda till, att straffrihet enligt nu förevarande paragraf icke skulle kunna ifrågakomma för gärningsman. Stockholms rådhusrätt har vänt sig mot att den föreslagna straffrihetsregeln enligt ordalydelsen avser även gärningsmannaskap och fullbordade uppsåtliga brott. I anledning av att i kommitténs motiv uttalats, att allmän åklagare icke borde åtala den medverkande, där på grund av straffrihetsregeln ett åtal finge antagas leda till frikännande, har rådhusrätten funnit principen om allas likhet inför lagen här kunna sättas i fara och har som sin mening uttalat, att åt straffrihetsregeln borde givas en snävare avfattning än den föreslagna. Rådhusrätten har därvid hänvisat till de av kommittén omnämnda bestämmelser i danska strafflagen, enligt vilka straff för medverkan som ej är gärningsmannaskap i regel kan, om den avser lagöverträdelse belagd högst med fängelse, bortfalla där den medverkande blott velat giva mindre väsentlig hjälp eller styrka någon i redan fattat beslut samt där medverkan icke varit uppsåtlig utan blott oaktsam.

[ 94 ]Beträffande det sist i 4 § inrymda stadgandet om tillämpligheten å medverkansfallen av straffbud, som avser någon i särskild ställning, har Sveriges advokatsamfund gjort den erinran, att uttrycket "någon i särskild ställning" icke syntes tillräckligt klargörande. Enligt samfundets mening borde antingen en fullständig uppräkning av hithörande fall ske eller också i strafflagens speciella del för varje särskilt brott, där frågan kunde uppkomma, angivas i vad mån straffbestämmelsen för brotteft vore tillämplig jämväl å sådan medverkande som ej tillhörde de i stadgandet omnämnda specialsubjekten.

Mot den språkliga avfattningen av paragrafen enligt kommitténs förslag ha föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg gjort samma anmärkning som mot 3 §.


Departementschefen.Till den av kommittén föreslagna omläggningen av delaktighetsbestämmelserna, mot vilken i stort sett icke framkommit några invändningar i yttrandena, kan jag uttala min principiella anslutning. Genom förslaget avlägsnas sakliga brister i de nuvarande bestämmelserna, samtidigt som en väsentlig förenkling vinnes. I fråga om den närmare utformningen av de nya reglerna har, såvitt gäller den första av de nu ifrågavarande båda paragraferna, den av kommittén föreslagna lagtexten icke i departementsförslaget undergått annat än jämkningar av redaktionell natur.

Med anledning av att i några yttranden över förslaget uttalats, att det i strafflagens allmänna del borde klarläggas huruvida medverkansreglerna och andra bestämmelser i allmänna delen ägde tillämpning inom specialstraffrätten, må framhållas att svaret på denna "fråga är att söka icke i strafflagen utan inom specialstraffrätten själv. Att avgörandet därvid ofta måste ske genom analogisk tillämpning av den allmänna strafflagen utgör intet undantag. Jag är icke beredd att i strafflagen införa några bestämmelser som särskilt avse att ingripa i specialstraffrätten. Det i yttrandena uppmärksammade spörsmålet är dock av så stor praktisk betydelse att det bör bliva föremål för reglering vid det fortsatta reformarbetet på strafflagen.

Vad härefter angår de av kommittén i 4 § upptagna reglerna om strafflindring och straffrihet vid fleras medverkan till brott, synes icke i detta sammanhang böra upptagas någon regel som ger möjlighet till straffnedsättning eller straffrihet på grund av frivilligt tillbakaträdande. Det förefaller nämligen ej vara fullt följdriktigt att meddela en föreskrift i sådan riktning för fall, då flera medverkat, men ej för sådana fall, då gärningsmannen varit ensam om brottet. Frågan om en allmän regel rörande verkan av tillbakaträdande från brott torde komma att upptagas av strafflagberedningen vid dess arbete på straffsystemet. Den nu berörda bestämmelsen synes därför kunna utgå. I övrigt har jag ansett mig kunna godtaga vad kommittén här föreslagit. Jag förordar alltså under 5 § ett stadgande som möjliggör straffnedsättning för den som – vare sig han är gärningsman eller annan medverkande – förmåtts att medverka genom tvång, svek eller därmed jämförligt missbruk eller ock medverkat allenast i mindre mån samt stadgar [ 95 ]straffrihet, om brottsligheten är ringa. Det må anmärkas, att om någon av flera medverkande frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra gärningens fullbordan eller verkningar, han ofta reducerat sin medverkan så att han får anses ha medverkat allenast i mindre mån. I så fall kan paragrafen, även efter den begränsning som jag nyss förordat med avseende å tillbakaträdande, åberopas för nedsättning av straffet.

Vad kommittén föreslagit om straffnedsättning eller straffrihet, då fråga är att straff, som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning, skall tillämpas på annan medverkande, synes mig lämpligt.


6 §.

Denna paragraf ersätter 11: 5 i kommitténs förslag.

Bestämmelser om straff för underlåtenhet att avslöja brott meddelas för närvarande i 3: 7 och 8. Det förra lagrummet har avseende å föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare, vilka underlåta att från utförande av brott, varom de äga vetskap, hindra den som står under deras vård och lydnad, när det kan ske utan angivelse till åtal. I 3: 8 åter stadgas straff för det fall, att annan person än de i 3: 7 nämnda vetat brott, därav någons l=iv, hälsa, frihet eller egendom sattes i symnerlig fara, å färde vara och underlåtit att i tid, så att faran kunde avvärjas, upptäcka det, när detta kunnat ske utan angivelse till åtal. Härjämte behandlas underlåtenhet att upptäcka visst slags brottslighet som ett särskilt brott, i det i nuvarande 8: 28 stadgas ansvar för den som vet högförräderi, spioneri eller något av vissa andra i 8 kap. upptagna brott, däribland olovlig underrättelseverksamhet, vara å färde och ej upptäcker det i tid. Samtliga nu nämnda lagstadganden ha i förslaget ersatts med bestämmelser, som sammanförts i 11: 5. I första stycket av denna paragraf har kommittén upptagit ett stadgande om straff för den som, när högförräderi, spioneri, uppror, mord, sabotage, rån eller annan gärning, varå enligt lag kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, är å färde, underlåter att i tid anmäla eller eljest avslöja gärningen, där det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i fyra år. För det fall att vederbörande ej insåg men hade skälig anledning antaga att gärningen var å färde och ej avslöjade de omständigheter som voro honom kunniga, har kommittén föreslagit straff i form av böter eller fängelse. I andra stycket av paragrafen har föreslagits en bestämmelse om straff av böter eller fängelse för föräldrar eller andra uppfostrare, vilka underlåta att från brottslig gärning hindra den som står under deras vård och lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet. Slutligen har kommittén i ett tredje stycke i paragrafen upptagit en föreskrift, att åtal för underlåtenhet att avslöja eller hindra brottslig gärning ej skall få ske, med mindre gärningen så fortskridit att straff enligt lag kan följa därå.

[ 96 ]Beträffande första stycket i den av kommittén föreslagna paragrafen har hovrätten över Skåne och Blekinge. funnit anledning till erinran mot att vid uppräkningen av de brott, vilka det ålagts utomstående att avslöja, betydande inskränkningar gjorts i förhållande till det nuvarande stadgandet i 3: 8. Enligt förslaget skulle det sålunda bliva straffritt att förhålla sig passiv, bl. a. då grov urkundsförfalskning, falskt åtal, barnamord, brott mot 15: 15 a eller 18: 6 eller utpressning vore å färde. Detta syntes hovrätten vara att gå för långt, i det den allmänna rättskänslan syntes bjuda, att straff inträdde för underlåtenhet att avslöja dessa brott. Rådhusrätten i Malmö har likaledes uttalat, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet bättre motsvarade vad som borde gälla inom ett rättssamhälle, och har därför förordat en omarbetning av förslaget, så att det komme att närmare ansluta sig till vad som för närvarande gällde. Sveriges advokatsamfund har däremot anslutit sig till vad kommittén antytt om att en vidsträckt skyldighet för medborgarna att vara verksamma för att avvärja brott näppeligen uppbures av den allmänna rättsuppfattningen. Den principiella utgångspunkten borde enligt samfundets mening tvärtom vara den, att medborgarna icke skulle genom straffbestämmelser åläggas att fullgöra något slags polismannafunktion gentemot varandra. Från denna princip borde avsteg göras endast i den mån så kunde anses nödvändigt för tillgodoseende av ytterst viktiga intressen. Samfundet delade därför kommitténs uppfattning, att straff för underlåtenhet att avslöja brott borde inträda allenast när fråga vore om särskilt svåra och farliga brott. Samfundet, som med tillfredsställelse konstaterade att olovlig underrättelseverksamhet icke medtagits i den föreslagna bestämmelsen, hade i och för sig intet att erinra mot det sätt varpå kommittén begränsat de brott, på vilka bestämmelsen skulle äga tillämpning.

Mot den föreslagna bestämmelsen om att underlåtenhet att avslöja nu ifrågavarande brott skall straffas endast då avslöjandet kunnat ske utan fara för den utomstående själv eller någon av hans närmaste har justitiekanslersämbetet invänt, att kommittén knappast syntes ha anfört övertygande skäl för att den krets av närstående, som avsåges med uttrycket "hans närmaste", icke genom uppräkning närmare angivits i lagtexten. Även om det icke skulle uppstå någon större svårighet för domaren att i det särskilda fallet avgöra, huruvida straffbar underlåtenhet att avslöja ett brott skulle anses föreligga, vore likväl att märka, att den enskilde genom den av kommittén föreslagna lagtexten lämnades utan tillräcklig vägledning för bedömande huruvida han hade skyldighet att vara verksam för att avslöja brottet. Jämväl Sveriges advokatsamfund har förordat, att orden "någon av hans närmaste" ersattes med en uppräkning. Hovrätten för Övre Norrland har likaledes funnit den av kommittén föreslagna formuleringen för vag och förordat att i lagen upptaga en reglering som anslöte till kommitténs motiv. Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att förslaget fått en mindre tillfredsställande formulering, såtillvida som i uttrycket "fara för honom själv eller hans närmaste" ordet " fara" använts även för att beteckna risken för att vederbörande skulle bliva lagförd vid domstol. Vad därutöver med [ 97 ]stadgandet avsåges syntes följa av allmänna regler och därför icke behöva utsägas. Med hänsyn härtill ansåge hovrätten vara att föredraga ett uttryck som det för närvarande i 3: 8 använda "när det utan angivelse till åtal ske kunnat". Även föreningen Sveriges stadsdomare har anmärkt, att enligt kommitténs motiv ordet "fara" här hade en vidsträcktare innebörd än ordalagen i lagtexten gåve anledning att förmoda. Stockholms rådhusrätt har funnit, att tvekan kunde uppstå rörande innebörden av såväl "fara" som "närmaste". Rådhusrätten i Göteborg har likaledes ansett, att ordet "fara" vore alltför tänjbart, och har vidare funnit, att nu ifrågavarande paragraf även i övrigt vore otydlig.

I fråga om det subjektiva rekvisitet har Sveriges advokatsamfund uttalat, att samfundet utginge från, att förslagets mening vore att det brottsliga uppsåtet skulle täcka alla de objektiva rekvisiten, så att straffrihet bl. a. skulle inträda, om vederbörande faktiskt ansett, att brottets anmälande eller avslöjande skulle medföra fara för honom själv eller hans närmaste, och detta även om denna åsikt måste anses ha innefattat ett misstag, ursäktligt eller icke. Ett klargörande på denna punkt syntes samfundet emellertid önskvärt. Skulle meningen med stadgandet vara en annan än vad samfundet sålunda antagit, hemställdes om ändring däri.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit den i paragrafens huvudstadgande föreslagna straffskalan av högst straffarbete i fyra år alltför sträng, i det föreningen anfört, att även om man med kommittén finge anse, att det enligt den allmänna rättsuppfattningen ålåge medborgarna en skyldighet att vara verksamma för att avvärja mycket svåra brott, man likväl torde ha att räkna med en viss tveksamhet hos flertalet av dem inför fullgörandet av denna skyldighet. Ofta torde så tillgå, att vederbörande visserligen bestämde sig för att på något sätt avslöja vad han visste men icke hade riktigt klart för sig hur detta skulle ske och därför ej komme sig för att handla omedelbart. Med hänsyn till att dylik tröghet vore en mycket vanlig egenskap borde man enligt föreningens mening icke bestraffa dess förefintlighet efter en så hög straffsats som den föreslagna.

Samma förening har vidare uttalat, att det icke syntes böra ifrågakomma att, såsom kommittén i andra punkten av paragrafens första stycke föreslagit, bestraffa även den som ej insett att brott varit å färde. Samma ståndpunkt har intagits av Stockholms rådhusrätt. Sveriges advokatsamfund har likaledes funnit, att tillräckliga skäl saknades att straffa den som faktiskt icke insett utan endast haft "skälig anledning antaga" att gärning som avsåges med bestämmelsen varit å färde. När brottet väl vore begånget, kunde åtskilliga omständigheter, som människor tidigare icke funnit anmärkningsvärda, framstå i sådan dager, att man kunde vara benägen att anse dem ha utgjort "skälig anledning antaga" att ett brott var å färde. Bestämmelsen syntes vila på tankegången, att medborgarna borde ådagalägga något slags normal eller "skälig" misstänksamhet mot varandra eller – annorlunda uttryckt – utöva något slags normal eller "skälig" polisuppsikt över varandra. En dylik tankegång torde sakna stöd i svenskt rättsmedvetande, som [ 98 ]tvärtom starkt skulle reagera mot att någon dömdes till ansvar för underlåtenhet att avslöja ett brott, som han faktiskt icke haft vetskap om, kanske icke ens misstänkt. På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till rättssäkerhetskravet ville samfundet därför avstyrka den föreslagna bestämmelsen i denna del.

Vad härefter angår det föreslagna stadgandet om straff för underlåten tillsyn från föräldrars och andra uppfostrares sida i paragrafens andra stycke ha de i det föregående omnämnda anmärkningarna mot orden "fara" och "närmaste" i första stycket avseende även å samma ord i andra stycket. I övrigt har föreningen Sveriges stadsdomare framhållit att, enligt vad kommitténs motiv gåve vid handen, till uppfostrare skulle räknas även lärare och har anmärkt att detta måhända borde utsägas i lagtexten, helst som stadgandet kunde få betydelse som stöd för skadeståndstalan med anledning av bristande tillsyn.

Angående placeringen av hithörande bestämmelser har justitiekanslersämbetet ansett det kunna ifrågasättas, huruvida de borde ha sin plats i 11 kap., som handlade om brott mot allmän ordning; uttrycket "allmän ordning" syntes nämligen närmast föra den yttre ordningen i tankarna.


Departementschefen.I den mån skyldighet att avslöja brott stadgas torde underlåtenhet i sådant hänseende kunna betraktas som en särskild form av medverkan till brottet, ett slags negativ delaktighet. På grund härav förefaller det från systematisk synpunkt berättigat att liksom för närvarande upptaga bestämmelser om denna art av medverkan i strafflagens allmänna del. I allt fall synes tillräcklig anledning icke föreligga att flytta bestämmelserna till 11 kap., där de såsom justitiekanslersämbetet framhållit passa mindre väl. Om bestämmelser i ämnet alltjämt inrymmas i 3 kap., erbjuder sig i fråga om den lagtekniska metoden möjligheten att gå till väga på samma sätt som med avseende å försök och förberedelse till brott eller sålunda att i 3 kap. upptaga ett allmänt stadgande om innebörden av begreppet underlåtenhet att avslöja brott och därefter i de särskilda kapitlen i speciella delen angiva vid vilka brott sådan underlåtenhet skall bestraffas. Därvid bör underlåtenhet att avslöja brott, liksom i kommitténs förslag, kriminaliseras i väsentligt mindre omfattning än försök och förberedelse. Även underlåten tillsyn från föräldrars och uppfostrares sida synes från systematisk synpunkt vara att betrakta som en form av medverkan och alltjämt böra behandlas i strafflagens allmänna del. Något behov av att i den speciella delen utpeka vissa brott där straff skall inträda för underlåten tillsyn torde däremot ej föreligga. På grund av vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl tala för att i stället för de av kommittén i 11: 5 föreslagna stadgandena upptaga bestämmelser i ämnet i 3 kap., lämpligen såsom 6 §.

I den nya paragraf som jag i enlighet härmed låtit intaga i kapitlet har i ett första stycke stadgats straff för den som – i de fall som lagen särskilt utsätter – underlåter att, om det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd [ 99 ]gärning som är å färde. Med uttrycket "straffbelagd gärning" avses liksom eljest att angiva, att även gärning av den som är under 15 år eller otillräknelig faller under bestämmelsen. Vad angår den av kommittén föreslagna bestämmelsen om straff för den som ej insett men haft skälig anledning antaga att brottslig gärning var å färde, har den kritik som riktats däremot föranlett mig att utesluta bestämmelsen ur förslaget. Straff för sådan oaktsam underlåtenhet att avslöja brott synes icke kunna komma i fråga annat än beträffande vissa brott i 8 kap., och en bestämmelse om straff även för oaktsam underlåtenhet att avslöja något av dessa brott synes därför lämpligen böra införas som en särskild bestämmelse i sistnämnda kapitel.

Beträffande straffet för underlåtenhet att avslöja brott har det synts mig lämpligast att i nu förevarande paragraf hänvisa till vad som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning som var å färde. Frågan om straff skall alltså bedömas efter de grunder, som angivits i 5 § av departementsförslaget. Härav följer bl. a., att straff i ringa fall, d. v. s. då underlåtenheten är att bedöma som ett ringa brott, skall bortfalla. En särskild bestämmelse om straffmaximum, varigenom ytterligare markeras att underlåtenhet att avslöja brott i regel är en lindrigare form än annan medverkan till brott, synes emellertid erforderlig. Det av kommittén föreslagna maximum av straffarbete i fyra år synes dock vara väl högt och jag vill för min del föreslå, att straffet ej må överstiga straffarbete i två år.

I andra stycket av paragrafen torde böra stadgas straff för underlåten tillsyn från föräldrars och andra uppfostrares sida. Jag har tillika ansett lämpligt att i likhet med gällande lag nämna även förmyndare, som kan ha vård om sin myndling, t. ex. en omyndigförklarad, utan att vara uppfostrare. Stadgandet synes böra straffbelägga försummelse att, i annat fall än första stycket avser, hindra den som står under vederbörandes vård eller lydnad från straffbelagd gärning. Enligt gällande lag skall straff ej inträda, om vederbörande ej kunnat hindras utan angivelse till åtal. Jag har i överensstämmelse med kommittén ansett, att man i nu ifrågavarande fall ej heller kan fordra annan anmälan till myndighet. Liksom i paragrafens första stycke har här vidare även gjorts till förutsättning för straffbarhet att brottet skulle ha kunnat förhindras utan fara för vederbörande själv eller hans närmaste. Straffet torde böra bestämmas efter samma grunder som enligt första stycket d. v. s. såsom för den som medverkat allenast i mindre mån, med den viktiga begränsningen att det liksom enligt kommittéförslaget ej bör få sättas högre än till fängelse.

Slutligen har i ett tredje stycke av paragrafen upptagits ett stadgande som svarar mot det av kommittén föreslagna tredje stycket i 11: 5, enligt vilket något straff ej skall följa å underlåtenhet att avslöja brott eller å underlåten tillsyn, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff enligt lag kan följa därå. Att härvid uttrycket "ej må till straff dömas" valts i stället för det av kommittén föreslagna "ej må åtal ske" har föranletts av att det närmast är fråga om bestämmande av förutsättningarna för straffbarhet och ej allenast om en åtalsregel. Orden "enligt lag" ha ansetts kunna uteslutas utan någon saklig ändring av stadgandets innebörd.


[ 100 ]
7 §.

Paragrafen motsvarar 5 § i kommittéförslaget och 14 § i gällande lag.


4 KAP.
Om sammanträffande av brott samt om förändring av straff; så ock om återfall i brott.
2 och 6 §§.

Med avseende å SL 4: 1 har kommittén föreslagit upphävande av paragrafens andra stycke, varest under hänvisning till 4: 7 i fråga om ämbetsstraffen göres undantag från vad i första stycket av 4: 1 stadgas om att gemensamt straff skall ådömas, då någon dömes för flera brott. Den sålunda föreslagna ändringen är betingad av att enligt kommittéförslaget ådömande av flera ämbetsstraff vid sidan av varandra icke längre skall förekomma. Om någon för flera brott förskyllt avsättning eller suspension, skall nämligen alltid ett gemensamt straff ådömas. Endast för det fall att någon för skilda brott förskyllt ämbetsstraff och allmänt straff har kommittén i 4: 7 föreslagit undantag från den allmänna regeln i 4: 1, att gemensamt straff skall ådömas för flera brott. Någon erinran härom har kommittén likväl icke ansett erforderlig i 4: 1. Detta har emellertid blivit föremål för anmärkning av föreningen Sveriges stadsdomare, som uttalat att det syntes vara riktigt och lämpligt att i den paragraf, vari en allmän regel fastställdes, gjordes erinran om undantag, där sådant funnes. Det förekomme mera sällan, att någon för skilda brott förskyllde ämbetsstraff och allmänt straff. För den som någon gång finge att taga befattning med ett sådant fall vore det tacknämligt att redan i den väl kända och ofta tillämpade 1 § av 4 kap. få uppmärksamheten fästad på den ifrågavarande bestämmelsen i 7 §. Samma uppfattning har uttalats av rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt av stadsfiskalen i Malmö.


Även i 4: 2, som innehåller bestämme1serna rörande maximum och minimum för gemensamt straff vid sammanträffande av brott, har kommittén föreslagit vissa ändringar. Sålunda har kommittén till en början, med bevarande av regeln att gemensamt straff icke får understiga något av de för brotten stadgade lägsta straffen eller överskrida de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda med varandra, föreslagit upphävande av den nuvarande föreskriften, att det gemensamma straffet skall bestämmas med tillämpning av de för brotten i lag stadgade straffsatserna och att höjning må ske allenast i den svåraste tillämpliga straffsatsen. Denna ändring innebär exempelvis, att gemensamt straff för två brott, för vilka straffsatserna äro fängelse i högst sex månader och straffarbete i högst två år, skulle kunna bestämmas till fängelse i högst två år. Kommittén har vidare även föreslagit en ändring i den nu gällande bestämmelsen, att om det svåraste av de högsta straffen är fängelse eller straffarbete på viss tid, detta straffmått vid bestämmandet [ 101 ]av det gemensamma straffet ej får överskridas med mera än två år. Ändringen innebär här, "att fängelse som gemensamt straff aldrig skall få överskrida två år; i stället skall, om det svåraste straffet är fängelse och de högsta straffen sammanlagda uppgå till fängelse över två år, kunna dömas till straffarbete, dock icke över två år. Slutligen har kommittén även föreslagit införandet av en ny regel, innebärande att suspension som gemensamt straff skall få bestämmas till högst ett år. De föreslagna ändringarna i 4: 2 ha föranlett kommittén att föreslå en följdändring i 4: 6.


Vad sålunda föreslagits har mötts av invändningar från fångvårdsstyrelsen, vilken funnit att det icke syntes "ägnat att åvägabringa en bättre ordning än den nuvarande. Styrelsen hade särskilt fäst sig vid att enligt förslaget fängelse å ena sidan skulle få vidgad tillämplighet, såvitt anginge strafftider under två år, men å andra sidan icke skulle få ådömas på längre tid än två år. Enligt styrelsens mening saknades anledning att nu utvidga tillämpligheten av fängelsestraffet. Styrelsen erinrade, att strafflagberedningen i sitt betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. i princip uttalat sig för att fängelse och straffarbete borde sammanslås till en gemensam straffart. Den föreslagna möjligheten att i vissa fall såsom gemensamt straff döma till straffarbete i stället för fängelse förefölle onödig. Enligt styrelsens mening borde de nuvarande konkurrensreglerna få fortsätta att gälla, till dess den åt strafflagberedningen uppdragna utredningen om straffsystemets reformering blivit slutförd.


Departementschefen.Då den i yttrandena framställda anmärkningen mot den föreslagna ändringen av 1 § synes befogad, har andra stycket, med dess hänvisning till 1 §, bibehållits i sin nu gällande lydelse.

Beträffande 2 och 6 §§ synes, i enlighet med vad fångvårdsstyrelsen framhållit, i avvaktan på slutförandet av arbetet med straffsystemets reformering ej föreligga tillräckliga skäl att för närvarande vidtaga några ändringar i konkurrensreglerna. Den nuvarande lydelsen av dessa paragrafer har därför bibehållits oförändrad med undantag av att här liksom i 2: 8 uttrycket "riksdaler" utbytts mot "kronor". Den föreslagna nya regeln om suspension har upptagits i 7 §.


7 §.

Beträffande avsättning och suspension gäller enligt nuvarande lydelsen av 7 §, att gemensamt straff skall tillämpas, då fråga är om flera brott i samma befattning, men att i andra fall sådant straff skall ådömas särskilt. Häruti har kommittén föreslagit huvudsakligen sådana ändringar som påkallas av att avsättning och suspension enligt 2: 16 i dess förslag omfatta alla befattningar, som den dömde innehar och domstolen finner honom böra mista, samt att därför ådömande av flera ämbetsstraff vid sidan av varandra icke ifrågakommer enligt förslaget.


[ 102 ]Departementschefen.Med hänsyn till att departementsförslaget icke upptager stadgandet i kommittéförslagets 2: 16 har nu förevarande paragraf avfattats i närmare anslutning till gällande lag. Liksom nu har huvudregeln om gemensamt straff fått formen av en hänvisning till 1–4 §§, varigenom kommittéförslagets andra stycke blivit överflödigt. Huvudregeln gäller enligt departementsförslaget allenast det fall, att någon för flera brott förskyller avsättning eller suspension från samma befattning. Hur domstolen skall förfara, där fråga är om flera befattningar, framgår av 25: 6 i departementsförslaget. Detta upptager i nu förevarande paragraf i övrigt allenast dels en regel om ett års maximum för suspension som gemensamt straff, vilken regel enligt kommittéförslaget skulle ha tillagts i 2 §, dels ock mot 7 § första stycket i kommittéförslaget svarande bestämmelser om den som förskyllt både avsättning eller suspension och allmänt straff.


14 §.

I fråga om förevarande paragraf har kommittén föreslagit utvidgning av reglerna om förhöjning av straffskalan vid återfall i brott till att omfatta jämväl förfalskningsbrotten i 12 kap. samt skadegörelsebrotten i 24 kap.

Införandet av 12 kap. under återfallsreglerna har icke föranlett erinran i yttrandena. Föreningen Sveriges stadsdomare har härom yttrat, att de i 12 kap. upptagna förfalskningsbrotten stode förmögenhetsbrotten så nära, att intet vore att erinra mot denna utvidgning. Beträffande 24 kap. har däremot förslaget gjorts till föremål för anmärkningar. Nyssnämnda förening har sålunda framhållit, att av brotten i 24 kap. enligt förslaget endast de till åverkan hänförda tillgreppen av naturprodukter i 2 § andra stycket och olovligt fiske i 5 § förutsatte vinningssyfte hos gärningsmannen. Föreningen ansåge emellertid, att bestämmelserna i 2 § andra stycket borde överföras till 20 kap. och stadgandena om straff för olovligt fiske till specialstraffrätten. De därefter kvarstående skadegörelsebrotten i 24 kap., särskilt olovligt tagande av väg, kunde icke anses påkalla någon tillämpning av återfallsreglerna. Ett ytterligare skäl emot förslaget i denna del vore, att 19 kap. i detsamma lämnats utanför återfallsreglernas tillämplighetsområde, ehuru där upptagna brott regelmässigt även innefattade skadegörelse, samt stadgandena om skadegörelse i 24: 1–3 enligt motiven skulle vara subsidiära i förhållande till 19 kap. Även rådhusrätterna i Göteborg och Malmö ha uttalat sig mot att återfallsreglerna utsträcktes till att gälla 24 kap., därvid sistnämnda rådhusrätt framhållit, att allvarligare fall av olovligt fiske visserligen i och för sig torde böra beaktas i återfallshänseende, men att, så länge motsvarande bestämmelser beträffande olovlig jakt saknades, återfallsreglerna i 4: 14 ej borde utsträckas till att omfatta enbart olovligt fiske. Stockholms rådhusrätt åter har yttrat, att rådhusrätten funne det tveksamt, huruvida tillräckliga skäl förelåge att göra återfallsreglerna tillämpliga på 24 kap., men att, då i fall av behov möjligheten att underlåta straffhöjning vid återfall kunde utnyttjas, rådhusrätten icke i denna del ville göra någon erinran mot förslaget


[ 103 ]Departementschefen.Att utsträcka återfallsreglerna till att gälla jämväl de i 24 kap. i förslaget upptagna brotten torde icke vara erforderligt. Hänvisningen till nämnda kapitel har därför uteslutits.


5 KAP.
Om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet.
13 §.

I denna paragraf, som handlar om verkan av den brottsliges död på frågan om ådömande av straffpåföljder, har kommittén i andra stycket föreslagit en ny bestämmelse av innehåll, att förverkandepåföljd enligt 2: 18 och 19 i kommittéförslaget skall kunna ådömas utan hinder av den brottsliges död.


Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat sig mot vad sålunda föreslagits, därvid föreningen hänvisat till vad föreningen anfört vid 2: 20 (motsvarande 2: 18 i departementsförslaget). I anledning av ett uttalande i kommitténs motiv har Göta hovrätt funnit önskvärt, att det nu förevarande stadgandets giltighet även inom specialstraffrätten komme till uttryck i lagtexten.


Departementschefen.Då ådömande av förverkandepåföljd efter den brottsliges död kan verka obilligt, har det föreslagna nya stadgandet i paragrafens andra stycke jämkats så att dylikt ådömande skall ske allenast om det finnes skäligt. I anledning av Göta hovrätts anmärkning rörande stadgandets förhållande till specialstraffrätten må hänvisas till vad jag anfört vid 3: 4 och 5. I sammanhang med nu ifrågavarande ändring i paragrafen har jämväl företagits en mindre redaktionell jämkning av de från gällande lag kvarstående bestämmelserna i paragrafens första stycke, varvid ordet lösöre, som i andra lagrum användes i en mera inskränkt betydelse, utbytts mot lös egendom.


15 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit en preskriptionsregel beträffande ämbetsbrotten i 25 kap. Härvid har i anslutning till vad processlagberedningen föreslagit (SOU 1944: 9 s. 113) den preskriptionsavbrytande åtgärden betecknats som "åtgärd för brottets beivrande".


Mot detta uttryckssätt ha erinringar gjorts. Justitiekanslersämbetet har sålunda framhållit att, för tiden intill dess nya rättegångsbalken trädde i kraft, det av kommittén föreslagna uttrycket skulle innebära detsamma som den nuvarande lagtexten, vilken här talade om att åtal ej blivit anställt inom preskriptionstiden. För att undvika missförstånd syntes det därför vara lämpligt att det nuvarande uttryckssättet användes i lagrummet, så länge gamla rättegångsbalken fortsatte att gälla. Samma uppfattning har uttalats av föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg.


[ 104 ]Departementschefen.Då förslaget icke är avsett att genomföras före nya rättegångsbalkens ikraftträdande, föranleda de erinringar som framställts i yttrandena ingen ändring i förslaget. Såsom en följd av de ändringar som jag ansett böra vidtagas i 25 kap. i kommittéförslaget har emellertid en "omformulering av paragrafen blivit nödvändig.


19 a §.

Kommittén har i förevarande paragraf föreslagit ett stadgande, att påföljd enligt 2 kap. 18 § första stycket och 19 § i kommittéförslaget skulle vara förfallen, där ej talan anhängiggjorts inom tio år från det brottet begicks.


Mot vad sålunda föreslagits har ej gjorts annan invändning i yttrandena än att föreningen Sveriges häradshövdingar under åberopande av vad föreningen anfört angående 2: 20 (motsvarande 2: 18 i departementsförslaget) uttalat, att stadgandet i 5: 19 a icke borde omfatta 2: 18 första stycket i kommitténs förslag.


Departementschefen.Enär domstol bör kunna upptaga frågan om förverkande så länge åtal för brottet ej är preskriberat, torde det av kommittén föreslagna stadgandet om preskription av förverkandepåföljder böra begränsas till att avse den situationen att straff är förfallet. Härutöver har i den av kommittén föreslagna lagtexten gjorts den ändring, som betingats av att ordningen mellan de av kommittén föreslagna 18 och 19 §§ i 2 kap. omkastats och att paragraferna erhållit ändrade nummer.


6 KAP.
Om skadestånd.
3 §.

Kommittén har till förevarande paragraf överflyttat bestämmelsen i 16: 14 om att den som är saker till ärekränkande gärning må, där motparten äskar det, efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän eller ortens tidning av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse.

Mot denna överflyttning har jag ej något att erinra. Lydelsen av paragrafen torde dock böra jämkas något.


5 §.

Kommittén har icke föreslagit någon ändring av gällande strafflags ståndpunkt, att då flera äro delaktiga i ett brott, solidarisk skyldighet att ersätta uppkommen skada skall åvila dem alla, men däremot föreslagit en redaktionell följdändring i förevarande paragraf.

[ 105 ]Justitiekanslersämbetet har i anledning härav framhållit, hurusom även i sådana fall av ringa medverkan då enligt 3: 4 i kommittéförslaget ej skall dömas till straff, full skadeståndsskyldighet skulle inträda. Det kunde emellertid enligt ämbetets mening ifrågasättas, huruvida icke i hithörande fall skadeståndsskyldighet borde inträda endast i den utsträckning som svarade mot vederbörandes medverkan. Även Stockholms rådhusrätt har uttalat, att det måhända finge anses obilligt att en medverkande av nu ifrågavarande typ skulle solidariskt med övriga medverkande svara för skadestånd. Rådhusrätten i Malmö har uttalat sig för att i lagen öppnades möjlighet att helt eller delvis befria en medhjälpare till brott från skadestånd, när särskilda skäl därtill förelåge med hänsyn till det uppsåt eller den oaktsamhet, som läge honom till last.


Departementschefen.I och för sig finner jag starka sakskäl tala för den i flera yttranden framförda tanken att för den, vars medverkan till ett brott varit ringa, skadeståndsskyldigheten borde kunna jämkas efter omständigheterna. Det synes dock alltför vanskligt att i förevarande sammanhang inlåta sig på en sådan ändring, som kan ha vittgående konsekvenser.


(7 KAP.)

Enligt förslaget skall 7 kap., som handlar om religionsbrott, upphävas. Dess motsvarighet i förslaget är stadgandet om brott mot trosfrid i 11: 7, vid vilket jag återkommer till frågan.


8 KAP.
Om brott mot rikets säkerhet.
1 §.

I denna paragraf i kommittéförslaget upptagas stadganden om straff för högförräderi. Kommittén har i paragrafens första stycke beskrivit brottet sålunda, att någon, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete på livstid eller, om faran var ringa, straffarbete från och med fyra till och med tio år. I andra stycket av paragrafen har kommittén upptagit ett stadgande av innehåll, att där någon, med uppsåt att åtgärd av Konungen eller beslut av riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, företager handling, som innebär fara därför, han likaledes skall straffas för högförräderi som i första stycket sägs.

Stadgandet ersätter nuvarande 8: 1 och delvis nuvarande 8: 2. I [ 106 ]förhållande till gällande lag innebär kommittéförslaget bl. a., att högförräderibrottet begränsats till att omfatta angrepp mot statens yttre säkerhet genom att vissa i nuvarande 8: 2 upptagna gärningar hänförts till 9 kap. Vid beskrivningen av det brottsliga uppsåtet har utelämnats det i gällande lag medtagna fallet, att uppsåtet går ut på att förena riket med annan makt. Kommittén har härom uttalat, att detta uttryck förde tanken på en union eller dylik formlig förening av rättslig karaktär mellan jämställda stater, men att meningen med straffbudet vore att hindra icke en frivillig förening mellan Sverige och ett eller flera andra främmande länder utan att Sverige komme i beroende av överlägsen främmande makt. Även protektoratsförhållanden och dylikt eller ett rent faktiskt beroende, t. ex. genom en fredlig penetration, borde inbegripas, och straff borde härvid drabba även en åtgärd som hänförde sig till allenast en del av riket. Vidare har det i den gällande lagtexten använda uttrycket "med hjälp av främmande makt" av kommittén utbytts mot orden "med utländskt bistånd". Mot förstnämnda uttryck har kommittén invänt, att det syntes förutsätta bevisning om att en främmande statsmakt varit eller tänktes skola bliva engagerad i företaget. Ofta torde emellertid förekonnna, att en främmande stat vid sådan verksamhet, varom vore fråga, icke framträdde utan dolde sig bakom något parti eller annan åtminstone till skenet fristående organisation eller bakom enskilda personer. Dessa fall vore icke mindre straffvärda. Förslaget inbegrepe därför allt utländskt bistånd. I fråga om såvitt första som andra stycket i förslaget har kommittén, med frångående av den metod som tillämpats i 8: 1 och 2 med avseende å försök och delaktighet, följt det eljest vanliga tillvägagångssättet att i dessa hänseenden återfalla på de allmänna reglerna i 3 kap. Härvid har kommittén funnit det angeläget att fullbordat brott kommer att föreligga på ett jämförelsevis tidigt stadium och föreslagit, att fullbordat brott skall föreligga när sådan gärning företagits som innebär fara för det förut angivna uppsåtets förverkligande.


Mot första stycket; av 8: l i kommittéförslaget ha föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg erinrat, att orden "eller eljest lagstridiga medel" häntydde på att handlingar av här ifrågavarande slag kunde företagas med icke lagstridiga medel och att den föreslagna formuleringen därför gåve anledning till tveksamhet. Beträffande andra stycket har Göta hovrätt framhållit, att med uttrycket. "åtgärd av konungen" enligt kommitténs motiv åsyftades endast åtgärd av konungen i hans egenskap av statsöverhuvud men att, när kommittén i 9 kap. föreslagit, bestämmelser om vissa förgripelser mot Konungen, därvid avsåges gärningar som riktade sig mot Konungens person. Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke i nu förevarande paragraf ordet "Konungen" till undvikande av missförstånd borde ersättas med något annat uttryck, t. ex, "högsta regeringsmakten". Detta uttryck skulle väl korrespondera med det av kommittén i fortsättningen använda uttrycket "högsta domarmakten" och skulle även bättre utmärka, att jämväl åtgärd av en tillförordnad regent eller regering här vore åsyftad.


[ 107 ]Departementschefen.Första stycket i kommittéförslaget motsvarar i huvudsak 1 § i det nuvarande 8 kap. Kommittén har emellertid bland annat förordat, att uttrycket "med hjälp av främmande makt" i gällande lag utbytes mot uttrycket "med utländskt bistånd". Till stöd härför har kommittén anfört, att det förra uttrycket syntes förutsätta bevisning om att främmande statsmakt varit eller tänkts skola bliva engagerad i företaget men att en främmande stat vid sådan verksamhet som här vore i fråga ofta dolde sig bakom något parti eller annan organisation eller enskilda personer. Mot den sålunda föreslagna ändringen synes mig i och för sig intet vara att erinra. Det må emellertid framhållas, att uttrycket "utländskt bistånd" här icke åsyftar annat än bistånd vid själva förverkligandet av förräderiuppsåtet. Om sålunda någon anser sig böra arbeta för att vårt land skall ansluta sig till en annan stat och därvid icke avser annat än att lagliga medel skola komma till användning, kan den omständigheten att han söker kontakt med personer eller någon sammanslutning i den andra staten i syfte att väcka intresse för saken icke i och för sig föranleda straff för högförräderi.

I fråga om andra stycket anser jag, i likhet med kommittén, ordet "Konungen" här som eljest kunna användas för att beteckna högsta regeringsmakten. I anledning av uttrycket "med utländskt bistånd" må framhållas, att straff givetvis icke skall drabba sådana fall som att enskilda personer taga initiativ till en gemensam opinionsyttring av likasinnade eller jämställda i andra kulturländer – t. ex. vetenskapsmän – för att söka påverka regeringen i viss riktning.


2 §.

I nu förevarande paragraf har kommittén upptagit bestämmelser om straff för krigsförräderi. Brottet har därvid beskrivits sålunda, att någon, då riket är i krig, till främmande makt förråder eller genom sabotage eller eljest fördärvar något som har avsevärd betydelse för krigföringen, hindrar eller försvårar dess användande, till men för riket åt främmande makt anskaffar sådant eller ock till förfång för rikets försvar anstiftar trolöshet, modlöshet eller upplopp, lämnar falsk uppgift till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt eller begår annan dylik gärning. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete på livstid eller, om faran var ringa, straffarbete från och med fyra till och med tio år. Enligt 16 § i förslaget skola bl. a. bestämmelserna om krigsförräderi genom förordnande av Konungen kunna göras tillämpliga jämväl under tid då riket icke är i krig.

I gällande lag behandlas krigsförräderi i 8: 6. Detta lagrum innehåller emellertid en i förhållande till kommitténs förslag betydligt utförligare brottsbeskrivning. Gärningen, som förutsättes begås vid krig eller då krig hotar riket, angives visserligen sammanfattande endast såsom gärning, varigenom krigsmaktens ställning kan försämras, men därefter följer en närmare beskrivning, som upptager att man förhindrar eller försvårar användande av krigsfolk, förnödenheter, fästning, fabrik, väg, hm, fartyg eller annat av [ 108 ]betydelse för krigföringen eller fördärvar eller till fienden förråder något sådant eller lämnar falska upplysningar till krigsmakten eller förleder krigsfolk till trolöshet, modlöshet eller uppror eller åt fienden anskaffar krigsfolk eller understöd med penningar eller förnödenheter eller gör annat sådant förräderi. Härefter stadgas, att vad förut sagts skall äga motsvarande tillämpning, om gärningen riktar sig mot en med riket i krig förbunden stats krigsmakt.

Kommittén har till en början i fråga om den tid, under vilken krigsförräderi kan komma i fråga, ur den nu förevarande paragrafen borttagit bestämningen "då krig hotar riket" och låtit denna ersättas med den nyss antydda föreskriften i 16 § i förslaget. Anledningen härtill har kommittén angivit vara, att den gällande lagens bestämning av den kritiska perioden torde förutsätta ett alltför akut stadium av krigsfara, och att ofta icke någon utanför de högsta centrala myndigheterna och alltså icke heller domstolarna vore i stånd att avgöra, huruvida krig hotade riket vid en viss tidpunkt, varjämte en bevisföring härom inför domstol ofta måste möta allvarliga betänkligheter av utrikespolitisk art. Kommittén funne därför riktigare att prövningen förbehölles Kungl. Maj:t enligt i lagen meddelade allmänna direktiv. Kommittén har vidare frångått den sammanfattande bestämningen, att gärningen skall vara sådan, att krigsmaktens ställning därigenom kan försämras. Denna bestämning har kommittén ansett å ena sidan vara alltför vid, i det att även en avlägsen risk för försämring vore tillräcklig, och å andra sidan alltför snäv, enär ordalagen endast hänförde sig till krigsmaktens operativa läge. Kommittén har funnit, att en mera sakenlig bestämning kunde uppnås, om beträffande de särskilda gärningsformerna angåves, att gärningen skulle avse något som hade avsevärd betydelse för rikets försvar eller att gärningen skulle ske till men för riket eller till förfång för rikets försvar. Det i den nuvarande lagtexten flerstädes förekommande uttrycket "fienden" har vidare av kommittén ersatts med "främmande makt", vilket skett för att undvika svårigheter vid paragrafens tillämpning å gärning som förövas då riket icke är i krig. Av enahanda skäl har enligt kommittéförslaget ur bestämmelsen om likställighet mellan rikets och en förbunden makts krigsmakt utgått den nuvarande förutsättningen, att den andra staten skall vara med riket "i krig" förbunden. Bestämmelsen hänför sig i kommittéförslaget blott till en av de i paragrafen nämnda gärningsformerna. De övriga gärningsformerna ha emellertid utformats på sådant sätt, att en gärning kan falla därunder även om den närmast skulle angå en förbunden makt och endast medelbart medföra risk för Sverige. Främst bland de särskilda gärningsformerna har kommittén funnit böra nämnas att någon till främmande makt förråder något som har betydelse för krigföringen. Därvid har kommittén ansett det vara överflödigt att såsom i den nuvarande lagtexten angiva föremålet för förräderiet genom en exemplifierande uppräkning, upptagande krigsfolk, förnödenheter, fästning, fabrik, väg, bro och fartyg. Det i gällande lag uppställda kravet, att föremålet för brottet skall vara av betydelse för krigföringen, har kommittén funnit böra skärpas till att betydelsen skall vara [ 109 ]avsevärd. Med förrådande har kommittén liksom gällande lag jämställt fördärvande och hindrande eller försvårande av objektets användande. I fråga om fördärvande har uttryckligen nämnts, att detta kan ske även genom sabotage. Som en andra form av krigsförräderi har kommittén upptagit, att någon till men för riket åt främmande maktanskaffar något som har avsevärd betydelse för krigföringen. I gällande lag motsvaras denna gärningsform av anskaffande åt fienden av krigsfolk eller understöd med penningar eller förnödenheter. Såsom ytterligare en handlingsform har i kommittéförslaget medtagits att till förfång för rikets försvar anstifta trolöshet, modlöshet eller upplopp, vilket i gällande lag motsvaras av att förleda krigsfolk till trolöshet, modlöshet eller uppror. Kommittén har här funnit det totala krigets karaktär påkalla att med krigsfolk likställa andra, vilkas verksamhet är av betydelse för krigföringen, t. ex. personal inom luftskyddet och krigsindustrien eller annan för kriget viktig produktion ävensom i viss utsträckning allmänheten. Den erforderliga begränsningen finge framgå av kravet på att gärningen skulle vara till förfång för rikets försvar. Att ordet "uppror" utbytts mot "upplopp " är endast en konsekvens av att, såsom närmare skall beröras vid 9: 1 och 11: 1, motsvarigheten till vad i gällande lag betecknas såsom uppror i kommittéförslaget benämnes upplopp. I överensstämmelse med gällande rätt har kommittén bland de särskilt beskrivna gärningsformerna slutligen även upptagit lämnande av falsk uppgift till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt. Förutsättning för att sådan gärning skall medföra straff för krigsförräderi är enligt förslaget likväl, att uppgiftens lämnande är till förfång för rikets försvar. Gällande lags generalklausul om "annat sådant förräderi" motsvaras i kommittéförslaget av vad som säges om den som "begår annan dylik gärning". Med sistnämnda uttryck, som styres av bestämningen "till förfång för rikets ,försvar", har kommittén enligt motiven avsett exempelvis döljande av fiendens krigsfolk eller tillhandagående åt främmande ockupationsmakt med angivelser mot personer, som äro av betydelse för krigföringen. –

Sista stycket av nuvarande 8: 6 undantager från straffbarhet enligt lagrummet utländsk man som annorstädes än inom riket eller å krigsskådeplats utom riket medverkat till att åt fienden anskaffa krigsfolk eller understöd med penningar eller förnödenheter. Detta undantag, som tillkommit för att lagfästa en folkrättslig grundsats, som antagits icke vara fullt säker, har kommittén funnit visserligen vara i och för sig välgrundat men likväl kunna ge anledning till icke önskvärda motsättningsslut beträffande andra folkrättsliga grundsatser. Till förebyggande av en sådan tolkning har någon motsvarighet till 8: 6 sista stycket icke upptagits i kommittéförslaget.


Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen har justitiekanslersämbetet anmärkt, att den i olika avseenden syntes väl obestämd. Att krigsförräderi utom genom sabotage även skulle kunna förövas genom blockad, strejk eller lockout, vilket uttalades i kommitténs motiv till 19: 4, torde näppeligen framgå av den föreslagna lagtexten. För övrigt syntes [ 110 ]sådana åtgärder, om de icke företoges för att gå främmande makt till handa, knappast böra bestraffas såsom krigsförräderi med ända upp till livstids straffarbete. Vidare vore "modlöshet" ett uttryck, som icke syntes äga önskvärd bestämdhet utan lätt kunde tänjas. Jämväl uttrycket "begår annan dylik gärning" saknade sådan klar avgränsning, som torde böra fordras för ett brott, belagt med livstids straffarbete. Även Stockholms rådhusrätt har ansett, att orden "annan dylik gärning" borde ersättas med beskrivningar på de åsyftade förfarandena. Samma rådhusrätt har vidare funnit det av kommittén för fall då faran var ringa föreslagna straffminimum av fyra års straffarbete vara alltför högt såvitt gällde anstiftande av modlöshet till förfång för rikets försvar, i betraktande av att kommittén här föreslagit borttagandet av gällande lags begränsning av området för det straffbara till att avse endast förledande av krigsfolk till modlöshet. Sveriges advokatsamfund har uttalat, att det kunde bliva föremål för stor tvekan, vilka gärningar som kunde anses innefatta anstiftan av modlöshet. En och samma gärning kunde ingiva mod hos vissa personer och modlöshet hos andra. Det straffbara områdets gränser gjordes än ovissare genom det av kommittén i fortsättningen använda uttrycket "eller begår annan dylik gärning". Stadgandet gjorde det möjligt att i vissa situationer synnerligen strängt straffa även personer, vilka måhända i verkligheten icke gjort annat än att de i nitälskan för landets bästa fört det sunda förnuftets talan. Med hänsyn härtill ifrågasatte samfundet, huruvida icke den föreslagna lagtexten borde ändras så, att ordet "modlöshet" utginge därur. I varje fall syntes det omotiverat att utvidga det straffbara området till att omfatta anstiftan av modlöshet även bland andra än krigsfolk. Samfundet vore självfallet icke blint för det faktum, att anstiftan av modlöshet då riket vore i krig kunde innebära en fara för landets försvar och därför måste motarbetas. Det syntes dock ej höjt över varje tvivel, att straff vore den mest ändamålsenliga reaktionsformen. Saklig upplysning torde bättre än straffhot verka neutraliserande på den fara, som det här gällde. Ansåges det likväl erforderligt att bibehålla en straffbestämmelse för det här avsedda fallet, syntes det i allt fall icke rimligt att bestraffa gärningen som krigsförräderi och i straffhänseende likställa den med de grova brott, som paragrafen i övrigt upptoge. Det torde i så fall vara mera överensstämmande med rättskänslans krav att upptaga brottet till behandling i ett särskilt stadgande med väsentligt lindrigare straff än i 2 §. För de fall, där faran var ringa, syntes det av kommittén föreslagna straffminimum även i övrigt vara onödigt högt, varför samfundet ville förorda en sänkning därav.

I anledning av uttrycket "avsevärd betydelse för krigföringen" i förslaget – som ersätter uttrycket "betydelse för krigföringen" i gällande lag – har t. f. chefen för försvarsstaben framhållit, att sabotage kunde vara av för krigsmakten ytterst farlig natur utan att objektet för detsamma alltid kunde anses vara av avsevärd betydelse. Det syntes vidare ovisst, huruvida ur sabotagesynpunkt så känsliga objekt som enstaka flygplan inrymdes under det föreslagna stadgandet. På grund härav hemställdes, att antingen ordet [ 111 ]"avsevärd" måtte utgå ur lagtexten eller också stadgandet utvidgas till att avse jämväl sabotage som vore av särskilt farlig natur, även om föremålet därför ej kunde anses ha avsevärd betydelse.


Departementschefen.Vad justitiekanslersämbetet anfört om att brottsbeskrivningen i nu förevarande paragraf icke syntes giva önskvärd vägledning torde icke kunna frånkännas fog. Även om det synes nödvändigt aftt i paragrafen upptaga även ett mera allmänt hållet alternativ, torde dock en sådan exemplifiering som upptagits i 6 § i gällande lag vara till nytta för tillämpningen. Vid den omarbetning av lagrummet som med anledning härav företagits har det synts lämpligt att först nämna åtgärder som mera direkt rikta sig mot rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt. Jag vill därför först behandla frågan om straffbeläggandet av sådana gärningar.

I kommittéförslaget har såsom exempel på krigsförräderi angivits, att någon under krig till främmande makt förråder eller fördärvar eller hindrar eller försvårar användandet av något som har avsevärd betydelse för krigföringen eller att någon lämnar falsk uppgift till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt. I departementsförslaget upptages till en början i stället, att någon, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt eller del därav. Det är uppenbarligen tillfyllest, att en patrull eller t. o. m. att en enda person hindras, missledes eller förrådes försåvitt det kan sägas inverka på funktionsdugligheten hos någon krigsmaktens avdelning. Även den som hindrar t. ex. en ordonnans att komma fram från en avdelning till annan eller den som, när han anlitas såsom vägvisare, leder en rekognosceringspatrull på avvägar bör bliva straffad för krigsförräderi. Att förrådande av krigsmakten skall ske till främmande makt synes icke böra krävas. Även ett förrådande till partisaner eller andra fiender inom riket bör bestraffas som krigsförräderi.

Kommittén har till krigsförräderi även hänfört att någon under krig till förfång för rikets försvar anstiftar trolöshet, modlöshet eller upplopp. I gällande lag förutsättes enligt motsvarande alternativ, att någon förleder krigsfolk till trolöshet, modlöshet eller uppror. Till stöd för sitt ändringsförslag på denna punkt har kommittén åberopat, att det totala krigets karaktär påkallade att med krigsfolk likställdes andra vilkas verksamhet vore av betydelse för krigföringen, t. ex. personal inom luftskyddet och krigsindustrien eller annan för kriget viktig produktion, ävensom i viss utsträckning allmänheten, och att den erforderliga begränsningen framginge av kravet på att gärningen skulle vara till förfång för rikets försvar. Att uttrycket upplopp utbytts mot uppror vore, enligt vad kommittén framhåller, allenast en följd av ändrad terminologi i förslaget.

Särskilt i det yttrande som advokatsamfundet avgivit ha betänkligheter uttalats mot förslagets ståndpunkt i nu nämnda del. Vad samfundet därvid anfört synes mig bärande. Visserligen kan försvaret menligt påverkas även genom meningsyttringar som rikta sig till andra än krigsfolk men därav torde icke få dragas den slutsatsen att de böra straffbeläggas i den omfattning som [ 112 ]kommittén ifrågasatt. Vid den begränsning som jag fördenskull vill förorda torde straff lämpligen kunna stadgas för två grupper av handlingar. Den ena gruppen avser – i huvudsaklig anslutning till gällande lag – att någon förleder krigsfolk, som hör till rikets eller därmed förbunden stats krigsmakt, till modlöshet eller myteri. Ordet "myteri" torde i överensstämmelse med kommitténs terminologi i dess betänkande med förslag till ändringar av strafflagen för krigsmakten, 62 §, (SOU 1945: 28) kunna ersätta "uppror" i gällande lag. Att använda uttrycket upplopp i fråga om krigsmän synes icke lämpligt. Även den nu nämnda gruppen torde böra upptagas bland de handlingar som rikta sig mot rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt. Den andra gruppen av handlingar som jag nyss åsyftade torde böra omfatta de fall då någon genom osann framställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Jag återkommer till denna form av krigsförräderi i det följande.

Härnäst synas böra upptagas vissa handlingar som rikta sig mot materiella ting med direkt eller indirekt betydelse för försvaret. Dessa fall ha av kommittén beaktats genom den förut berörda bestämmelsen om straff för den som till främmande makt förråder eller fördärvar eller hindrar eller försvårar användandet av något som har avsevärd betydelse för krigföringen. I nära anslutning till gällande lag har i departementsförslaget upptagits en exemplifiering av. olika anläggningar som här komma i fråga. Enligt bestämmelsen skall såsom krigsförräderi bestraffas, att någon fördärvar eller förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärd betydelse för försvaret. Av skäl som jag förut anfört har jag icke ansett det böra krävas att förrådande äger rum "till främmande makt". Då sabotage enligt 19 kap. i kommittéförslaget är en särskild brottsbeteckning, men därmed åsyftade handlingar i förevarande sammanhang äro endast medel för begående av ett annat med särskilt namn betecknat brott, har jag vidare ansett det mindre lämpligt att här särskilt nämna denna gärningsform. I stället för ordet krigföringen, varåt möjligen kan givas en alltför snäv tolkning, har jag valt att använda ordet försvaret. Vad från försvarsstabens sida anförts synes mig icke böra föranleda att minska kravet på att objektet för gärningen skall vara av avsevärd betydelse för försvaret. Det är emellertid att märka, att även enstaka föremål kunna vara av sådan vikt som här avses. Varje särskilt flygplan har t. ex. otvivelaktigt avsevärd betydelse för försvaret. Var kugge i krigsmaktens maskineri måste ju fungera för att det hela skall fylla sin uppgift och endast helt underordnade detaljer kunna anses uteslutna genom nämnda rekvisit. I fråga om anläggningar eller anordningar som ej tillhöra krigsmakten kan rekvisitet tänkas få större praktisk betydelse och från lagrummets tillämpning utesluta sådana fall, då skadegörelsen endast indirekt och i oväsentlig mån påverkar försvaret.

Såsom förut nämnts har jag funnit lämpligt att såsom krigsförräderi upptaga, att någon genom osann framställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Jag tror visserligen, att [ 113 ]ryktesspridning under krig bäst motarbetas genom upplysningsverksamhet, och detta medel bör självfallet i första rummet anlitas. Emellertid kan det icke bestridas, att osanna rykten kunna vålla mycket allvarlig skada, t. ex. uppgift att försvaret brutit samman eller att regeringen flytt eller tillfångatagits o. dyl. Med hänsyn härtill har jag funnit det nödvändigt att upptaga ett stadgande häremot. Man kan möjligen mot begränsningen av stadgandet till osanna uppgifter invända, att även sanna uppgifter som utsläppas vid en olämplig tidpunkt kunna få mycket olyckliga verkningar. Att bestraffa spridandet av sanna uppgifter som krigsförräderi synes mig dock icke kunna komma i fråga. Däremot kan avslöjandet av. förhållanden som angår försvaret o. dyl. bliva att bedöma som spioneri enligt 6 eller 7 § i förslaget.

I gällande lag upptages i krigsförräderiparagrafen till sist även, att någon vid krig eller då krig hotar riket begår gärning varigenom krigsmaktens ställning försämras i ty att han gör "annat sådant förräderi". I kommitténs förslag angives – efter beskrivningen av förut omnämnda handlingar – att någon begår "annan dylik gärning". Mot detta uttryck, som snarast ger mindre ledning än gällande lag, ha invändningar framställts i yttrandena. Det har såsom förut antytts tyvärr icke synts mig möjligt att kunna helt undvika ett sådant mera allmänt beskrivet alternativ som nu nämnts. Jag har emellertid sökt att närmare karakterisera de handlingar som här äro i fråga, därvid de beskrivits som "annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret". Genom ordet "dylik" angives, att handlingen skall vara att jämställa med dem som förut nämnts i departementsförslaget. Orden "förrädisk gärning" avse att – i analogi med uttrycket förräderi i gällande lag – ytterligare utmärka att handlingen skall framstå som ett svikande av vad som i allmänhet uppfattas såsom en självklar plikt mot riket under rådande förhållanden. Slutligen har genom tillägget, att gärningen skall vara till avsevärt men för försvaret, tydligare än i kommittéförslaget utmärkts att effekten av gärningen även i fall som här avses skall hänföra sig till försvaret.

Enligt kommittéförslaget skall, som nämnts, såsom krigsförräderi kunna bestraffas att någon försvårar användningen av något som är av avsevärd betydelse för krigföringen. Justitiekanslersämbetet har vänt sig mot att till följd härav enligt kommitténs motiv (s. 369) blockad, strejk eller lockout skulle kunna bestraffas som krigsförräderi. Ehuru bestämmelsen har sin motsvarighet i gällande lag, synes invändningen böra föranleda att nämnda alternativ icke särskilt nämnes i lagrummet. Det kan tänkas att en sådan åtgärd som justitiekanslersämbetet nämnt kan vara att såsom förrädisk gärning motlandet jämställa med övriga såsom krigsförräderi betecknade handlingar, såsom om blockad anordnas med uppsåt att försena färdigställandet av en viktig försvarsanläggning. Härvid är emellertid den största återhållsamhet på sin plats, ej blott med hänsyn till de stötande resultat som eljest skulle uppkomma utan även därför att andra medel, såsom anlitande av lagstiftning om tjänsteplikt o. dyl., böra anlitas för att bemästra sådana [ 114 ]företeelser på arbetsmarknaden som skulle vara mer eller mindre ödeläggande för försvaret.

I kommittéförslaget angives såsom krigsförräderi jämväl, att någon till men för riket åt främmande makt anskaffar sådant som har avsevärd betydelse för krigföringen. Bestämmelsen ersätter stadgandet i gällande lag om straff för den som åt fienden anskaffar krigsfolk eller understöd med penningar eller förnödenheter. I departementsförslaget har detta alternativ upptagits sist i första punkten, därvid gärningen beskrivits såsom anskaffande åt främmande makt till men för riket av krigsfolk, förnödenheter eller understöd. Om någon anskaffar sådant understöd åt partisaner som samarbeta med främmande makt, torde understödet kunna anses lämnat åt denna.

I 134 a § strafflagen för krigsmakten stadgas straff för den som vid krig här vapen mot riket eller eljest gör tjänst vid fiendens krigsmakt. Enligt 8 § andra stycket samma lag gäller straffbudet varje svensk medborgare och ej blott krigsmän. Då den sålunda beskrivna gärningen synes vara typiskt krigsförräderi, föreslår jag upptagande av ett motsvarande stadgande i nu förevarande paragraf. Enligt detta stadgande skall straff för krigsförräderi inträda, där svensk medborgare, då riket är i krig, bär vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring. Under stadgandet faller exempelvis att under krig låta bruka sig till radiopropaganda riktad mot Sverige. Efter införande av detta stadgande torde nyssnämnda paragraf i krigsartiklarna kunna upphävas.


3 §.

I anslutning till bestämmelserna om krigsförräderi i närmast föregående paragraf har kommittén i 3 § upptagit ett stadgande att, om någon av oaktsamhet begår gärning som i 2 § sägs, han skall dömas till fängelse eller, om brottet var grovt, till straffarbete i högst fyra år. Bestämmelsen i fråga har av kommittén övertagits från nuvarande 8: 7 utan annan ändring än att straffskalan undergått vissa jämkningar.


Mot den av kommittén föreslagna lydelsen av paragrafen har hovrätten för övre Norrland anmärkt, att angivandet av strafflatituden för de kvalificerade fallen syntes kunna göras tydligare, i det en missuppfattning med avseende å minimum i dessa fall icke torde vara alldeles utesluten. En särskild anledning till sådan missuppfattning vore, att kommittén vid anordnande av särskild strafflatitud för grovt brott eljest brukat låta sådan latitud till någon del löpa parallellt med latituden för normalfallen, vilket emellertid icke skett här.


Departementschefen.Paragrafen i dess avfattning enligt kommitténs förslag torde icke kunna tolkas annorlunda än som avsetts eller sålunda, att straffet för normalfallen är fängelse från och med en månad till och med två år samt för de grova [ 115 ]fallen straffarbete från och med två månader till och med fyra år. Någon anledning till redaktionell jämkning av lagtexten har jag därför icke funnit föreligga.


4 §.

Kommittén har i nu förevarande paragraf infört stadgande om straff för det fall, att den, som fått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest sin förtroendeställning och därigenom orsakar avsevärt men. Som brottsbeteckning har kommittén föreslagit "trolös diplomati". Straffet har föreslagits skola vara straffarbete på livstid eller från och med två till och med tio år.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 8: 17 första stycket, varest straffbelägges att någon, som fått i uppdrag att för riket med främmande makt något avhandla och sluta eller eljest bevaka rikets rätt hos främmande makt, uppsåtligen dess fördel emot riket främjar eller eljest riket skadar. Den föreslagna utvidgningen av stadgandet till att avse envar, som fått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse, har av kommittén motiverats med att bestämmelsen borde gälla icke blott traktatförhandlingar eller andra i egentlig mening rättsliga angelägenheter utan överhuvud alla rikets angelägenheter i förhållande till främmande makt. 1 överensstämmelse härmed borde bestämmelsen vidare avse ej blott egentliga förhandlare och dem som omedelbart hade att "bevaka rikets rätt". Även s. k. observatörer och de som i mera underordnad ställning men dock på eget ansvar deltoge i en diplomatisk missions verksamhet eller i internationella förhandlingar borde sålunda omfattas av stadgandet. Icke heller borde detta vara begränsat till dem, vilkas verksamhet satte dem i förbindelse med främmande utrikesledningar eller sändebud, utan det borde räcka med en förbindelse med vem som helst som företrädde en främmande makts intresse. Ändringen av beskrivningen av själva den brottsliga gärningen har föranletts av att kommittén funnit det lämpligt, att brottsbeskrivningen här utformades i närmaste motsvarighet till beskrivningen av trolöshet mot huvudman i 22: 5. En viktig begränsning låge däri att missbruket skulle medföra avsevärt men för staten eller för enskilda medborgare eller andra svenska rättssubjekt. Nuvarande 8: 17 andra stycket innehåller en bestämmelse om att där någon i paragrafens första stycke åsyftad person, i avsikt att skada riket, av främmande makt tager, låter åt sig utlova eller begär gåva eller förläning, straff skall följa, ändå att skada ej uppkom. Med den behandling som förberedelse till brott erhållit enligt 3: 2 i kommittéförslaget har anledning saknats att i 8: 4 upptaga någon motsvarighet till den nu berörda bestämmelsen.


Den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen har blivit föremål för erinringar från föreningen Sveriges häradshövdingar, som anfört [ 116 ]densamma som ett typiskt exempel på tänjbara brottsbeskrivningar av det slag, varemot föreningen funnit anledning rikta kritik. Enligt föreningens mening vore det klart, att ifrågavarande stadgande måste giva tillfälle till olika tolkningar, därav föranledd rättsosäkerhet och i oroliga tider godtycke. Då vidare för straffbarhet eventuellt uppsåt vore tillfyllest i vad anginge frågan huruvida fara för men vore för handen, skulle det ofta kunna inträffa, att vad som egentligen vore en oaktsamhet i fråga om effekten komme att vid det efterföljande sakkunniga bedömandet anses som sådant eventuellt uppsåt, som vore tillräckligt för straffbarhet. Till den del stadgandet avsåge gärningar, som icke direkt riktade sig mot riket eller dess säkerhet utan hade enskild skada till resultat, syntes slutligen dess rätta plats vara icke i 8 kap. utan i kapitlet om ämbetsbrott. I varje fall kunde det knappast anses erforderligt att inrymma sådana gärningar under en straffsats, som upptoge straffarbete på livstid såsom normalstraff och straffarbete i två år som minimistraff.

I anledning av den utav kommittén föreslagna brottsbeteckningen trolös diplomati har justitiekanslersämbetet anmärkt, att nu förevarande brott vore så sällsynt, att något behov av särskild rubricering därav knappast förelåge. Den föreslagna benämningen syntes å andra sidan väl vald. Göta hovrätt har däremot invänt, att ordet diplomati här fattades i en mer inskränkt bemärkelse än i de sammanhang, där ordet eljest användes, t. ex. i uttrycket "hemlig diplomati". Ordet förde närmast tanken på en verksamhet av ej alltför tillfällig natur, medan det i den förevarande paragrafen åsyftade även enskilda handlingar. Hovrätten föresloge därför, att någon annan brottsbeteckning valdes, exempelvis "trolöshet i förhandling med främmande makt"


Departementschefen.Enligt 8: 17 gällande lag, som motsvarar förevarande paragraf i kommittéförslaget, angives som subjekt för brottet den som fått i uppdrag att för riket med främmande makt något avhandla eller sluta eller att eljest bevaka rikets rätt hos främmande makt. Under motivering, att straff för trolös diplomati borde kunna drabba även s. k. observatörer och den som i mera underordnad ställning men dock på eget ansvar deltoge i en diplomatisk missions verksamhet eller i internationella "förhandlingar samt att det borde räcka med en förbindelse med vem som helst som företrädde en främmande makts intresse, har kommittén föreslagit att under stadgandet hänföres envar som fått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse.

Liksom i kommittéförslaget torde den brottsliga handlingen böra beskrivas såsom missbruk av behörighet att företräda riket eller eljest av förtroendeställning. Enligt min mening uteslutas härigenom gärningar som begås av sådana personer i mera underordnad ställning som icke utrustats vare sig med behörighet att företräda riket eller med någon större handlingsfrihet i övrigt. För straffbarhet förutsättes enligt kommittéförslaget vidare att den handlande orsakat avsevärt men, under det att enligt gällande lag kräves [ 117 ]att han främjat främmande makts fördel emot riket eller eljest skadat riket. Häradshövdingföreningen har i sitt yttrande framställt invändningar mot att kommittén genom nu nämnda ändring i förhållande till gällande lag åsyftade att inbegripa jämväl sådana fall då skadeverkningarna drabbade icke staten utan enskilda medborgare eller andra svenska rättssubjekt. För egen del finner jag, med hänsyn bl. a. till vad föreningen anfört, övervägande skäl tala för att bibehålla den begränsningen att skadan skall ha drabbat riket. Härunder får emellertid anses ingå jämväl att skadan i första hand drabbar enskilda intressen men dock är av sådan betydenhet att den tillika kan sägas innebära men för riket. I den mån enskildas intressen kränkas i andra fall torde straff i erforderlig utsträckning följa av bestämmelserna i 25 kap.

Jag har ej funnit anledning att frångå den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen.


5 §.

I denna paragraf har kommittén inrymt ett stadgande om straff för egenmäktig diplomati. Brottsbeskrivningen omfattar dels svensk medborgare, som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat låter bruka sig såsom förhandlare för främmande makt i angelägenhet som rör riket, dels ock envar som i föregiven egenskap av behörig förhandlare inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med främmande makt eller någon som företräder dess intresse. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om riket var i krig, straffarbete i högst fyra år. För det fall att den brottslige insåg att rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhållande till främmande makt sattes i fara skall emellertid enligt kommittéförslaget dömas till straffarbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 8: 3, varest stadgas straff för svensk medborgare, som utan Konungens tillstånd låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i angelägenhet, som riket rörer, eller inlåter sig i underhandling därom med främmande makt. Att kommittén i det förra ledet av brottsbeskrivningen utbytt det nuvarande "ombud" mot "förhandlare" har motiverats med att det förra uttrycket möjligen kunde föranleda en så inskränkt tolkning, att endast formligen befullmäktigade personer skulle avses med straffbudet. En sådan tolkning skulle emellertid enligt kommitténs mening vara alltför snäv, eftersom det för riket farliga vore, att svensk man ställde sig till förfogande för att tillvarataga främmande makts intressen, då dessa befunne sig i eller kunde komma i motsättning till rikets. I fråga om brottsbeskrivningens senare led innebär kommittéförslaget i förhållande till gällande rätt såtillvida en begränsning av det straffbara området, att såsom brottsrekvisit införts att den som inlåter sig i underhandling med främmande makt skall ha föregivit sig vara behörig att förhandla [ 118 ]å Sveriges vägnar. Till stöd härför har kommittén anfört, att det torde vara alltför vittgående att såsom i nuvarande 8: 3 straffbelägga förhandling, som av en svensk medborgare fördes endast för hans egen räkning eller såsom representant för något parti eller annan grupp inom riket, även om förhandlingen avsåge angelägenhet som rörde riket. Att kommittén här jämte främmande makt i brottsbeskrivningen även medtagit "någon som företräder dess intresse" står i samklang med den lydelse 8: 4 erhållit i kommittéförslaget liksom med bestämmelsen i nuvarande 8: 29. Slutligen har kommittén i förhållande till gällande rätt utvidgat nu ifrågavarande led av straffbudet till att avse även utländska medborgare, varom kommittén uttalat, att tillräckliga skäl saknades för den nuvarande begränsningen till svensk man.


Föreningen Sveriges häradshövdingar har mot förevarande paragraf i kommittéförslaget gjort samma erinringar i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhet som mot närmast föregående paragraf i kommitténs förslag. Sveriges advokatsamfund har anfört, att brottsrekvisiten erhållit en så vidsträckt och vag formulering, att straffbestämmelsen syntes kunna träffa även fall, som troligen icke vore avsedda. l detta sammanhang måste beaktas, att statens verksamhet alltmer kommit att utsträckas till områden, som tidigare icke varit föremål för dess ingripande. Straffbestämmelsen borde icke få bliva tillämplig exempelvis på sådana fall, där en svensk advokat på uppdrag av främmande makts organ förhandlade med svenska myndigheter om angelägenheter av ekonomisk natur. Fullt lojal verksamhet av detta slag borde icke hindras. Om uttrycket "angelägenhet som rör riket" utbyttes mot "angelägenhet av diplomatisk beskaffenhet", skulle enligt samfundets mening stadgandets innebörd komma till bättre uttryck. Det syntes emellertid böra övervägas, huruvida det icke vore möjligt att genom ytterligare precisering av det straffbara området skapa garanti för att stadgandet icke komme att tillämpas å förfaranden, som rimligen icke borde träffas av bestämmelsen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, i anslutning till vad länsstyrelsen anfört om det av kommittén föreslagna 8 kap. i dess helhet, uttalat att i varje fall bl. a. stadgandet i nu förevarande paragraf borde tagas under förnyat övervägande.

Mot brottsbeteckningen egenmäktig diplomati ha justitiekanslersämbetet och Göta hovrätt gjort samma erinringar som mot brottsbeteckningen i närmast föregående paragraf. Hovrätten har föreslagit rubriceringen "egenmäktighet i förhandling med främmande makt". Fångvårdsstyrelsen har anfört brottsbeteckningen egenmäktig diplomati som ett exempel på nya brottsbeteckningar i kommitténs förslag, vilka icke osökt ledde tanken i avsedd riktning.


Departementschefen.På sätt Sveriges advokatsamfund framhållit bör lagen uppenbarligen icke lägga hinder i vägen exempelvis för en svensk advokat att vid förhandlingar av rent ekonomisk karaktär som röra svenska staten biträda en [ 119 ]främmande makt med råd och å dess sida deltaga i överläggningar. Rent affärsmässiga angelägenheter böra sålunda, såsom jämväl kommittén avsett, lämnas utanför. För detta ändamål torde den av advokatsamfundet förordade begränsningen till diplomatiska angelägenheter böra godtagas. Härunder ingå naturligtvis bl. a. förhandlingar om handelsavtal. Även beträffande diplomatiska angelägenheter synes emellertid kommittéförslaget vara något för omfattande. Jag syftar på uttrycket "förhandlare" som kommittén använt i stället för "ombud" i 8: 3 gällande lag. Då redan uttrycket diplomatiska angelägenheter är ganska vidsträckt, torde försiktigheten bjuda att straffbestämmelsen alltjämt inskränkes till att avse den som låtit bruka sig som ombud eller uppträder i föregiven egenskap av behörigt ombud.

I andra stycket av paragrafen har kommittén såsom förut nämnts upptagit stadgande om straffskärpning för det fall att den brottslige insåg att rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhållande till främmande makt sattes i fara. I kommitténs förslag har eljest tillämpats den metoden att uppsåt städse förutsättes, där ej annorlunda särskilt stadgas. Av motiven framgår ej, huruvida kommittén med den nu ifrågavarande bestämmelsen avsett att uppställa andra krav än eljest på uppsåtets beskaffenhet. Då tillräcklig anledning till något sådant avsteg ej torde föreligga och ett särskilt framhävande av uppsåtet i föreliggande fall kan verka vilseledande, torde såsom förutsättning för straffskärpningen böra upptaga|s allenast de av kommittén angivna objektiva förutsättningarna.

Den föreslagna brottsbeteckningen synes kunna godtagas.


6 och 7 §§.

I dessa båda paragrafer har kommittén upptagit bestämmelser om straff för spioneri. Enligt 6 § skall spioneri anses föreligga, om någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, anskaffar eller ock avsänder, offentliggör, till annan lämnar eller eljest röjer uppgift angående förhållanden vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkhushållningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest men för rikets säkerhet. Vidare föreligger enligt förslaget spioneri, om någon med sådant uppsåt som nyss angivits framställer eller tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift. Huruvida uppgiften är riktig eller ej, skall icke i någotdera fallet inverka. Straffet har i denna paragraf föreslagits skola vara straffarbete i högst sex år eller, där brottet var ringa, fängelse. Enligt 7 § i kommittéförslaget skall vidare, om spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grovt, för grovt spioneri dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall enligt samma paragraf särskilt beaktas, om gärningen var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av synnerlig vikt eller den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

Kommitténs utformning av spioneribrottet avviker väsentligt från [ 120 ]gällande rätt. Till en början återfinnes icke i kommittéförslaget någon motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna i 8: 8 om krigsspioneri, som består i att någon vid krig eller då krig hotar riket låter sig brukas av fienden till att anskaffa upplysningar om sakförhållanden, vilka böra hållas hemliga av hänsyn till rikets försvar eller folkförsörjningen i riket, eller att någon under nämnda förhållanden till fienden lämnar upplysning om sådan hemlighet. Kommittén har funnit, att någon bestämmelse om krigsspioneri icke vore erforderlig i den allmänna strafflagen och att en nu förekommande hänvisning i 134 § strafflagen för krigsmakten borde ersättas med en därstädes upptagen beskrivning av gärningen.

Kommittéförslagets båda spioneriparagrafer avse att, ehuru med betydande ändringar, motsvara stadgandena om spioneri i nuvarande 8: 11 och 14. Av dessa båda paragrafer hänvisar den förra i fråga om brottets objektiva sida till 8: 9 och 10. I 8: 9 stadgas straff för den som obehörigen sätter sig i besittning av eller låter anskaffa upplysning om något sakförhållande som bör hållas hemligt för främmande makt av hänsyn till rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller till rikets försvar eller till folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Härmed jämställes, att någon obehörigen tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål, som innefattar upplysning om sakförhållande, varom nu sagts. I 8: 10 första stycket straffas att någon obehörigen till annan lämnar sådan upplysning eller utlämnar sådant föremål, som i 8: 9 sägs. Lika med att uppgift obehörigen lämnas till annan skall anses, att den allmänt kungöres. Enligt ett särskilt stadgande i 8: 13 gäller vidare, att beträffande oriktig upplysning, vilken om den varit sann skulle varit att anse såsom hemlighet, 8: 9 och 10 skola äga motsvarande tillämpning. Intetdera av brotten i 8: 9 och 10 betecknas spioneri. I 8: 11 stadgas däremot, att där någon förövar gärning, som i 9 § sägs, för att gå främmande makt till handa, han skall för spioneri dömas till straffarbete i högst sex år. Vad sålunda stadgats skall vidare gälla även i fråga om gärning som omförmäles i 8: 10 första stycket. I 8: 14 slutligen stadgas fängelse eller straffarbete i högst fyra år för den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller dess förbindelser med annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kan medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller för rikets försvar eller ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana uppgifter.

Vid samarbetandet av nu gällande bestämmelser om spioneri till ett gemensamt stadgande har kommittén till en början såsom det för brottet utmärkande uppställt, att det förövas med uppsåt att gå främmande makt till handa. I förhållande till nuvarande 8: 11 och 8: 14 innebär detta en utvidgning, i det för närvarande kräves syfte att uppnå den angivna effekten. Kommittén har sålunda här liksom i andra sammanhang funnit, att indirekt eller eventuellt uppsåt bör likställas med syfte. Vad angår den uppgift som [ 121 ]gärningen skall avse, fordras enligt kommittéförslaget icke såsom i nuvarande 8: 9, att uppgiften skall angå ett sakförhållande, som bör hållas hemligt för främmande makt. Detta kravs uppställande i brottsbeskrivningen i 8: 9 sammanhänger enligt kommitténs uppfattning med att där ej fordras uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Då så emellertid är fallet i den av kommittén nu föreslagna spioneriparagrafen, har kommittén ansett att här lika litet som i nuvarande 8: 14 borde göras den ytterligare begränsning som låge i krav på viss hemlig natur hos uppgiften i fråga. Den närmare beskrivningen av de uppgifter som ej få röjas skiljer sig i förslaget i flera hänseenden från vad som för närvarande gäller enligt 8: 14. Med avseende å den fara som förutsättes föreligga har kommittén upptagit att röjande innebär "eljest men för rikets säkerhet". Såsom exempel på uppgifter, vilkas befordran till främmande makts kännedom kunde medföra sådant men utan att avse försvaret eller folkhushållningen, har kommittén anfört sådana uppgifter om beslut av regeringen eller om underhandlingar med främmande makt, genom vilka vårt utrikespolitiska läge skulle väsentligt försämras. Däremot återfinnes i kommittéförslaget icke det i 8: 14 upptagna fallet, att uppgiftens meddelande till främmande makt kan medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt. Med hänsyn till den sålunda föreslagna, begränsningen av paragrafens räckvidd har kommittén vidare icke funnit det påkallat att upptaga någon motsvarighet till det i nuvarande 8: 14 uppställda kravet på att uppgiften skall angå förhållande berörande riket eller dess förbindelser med annan makt. En ytterligare nyhet i kommittéförslaget är, att spioneri skall föreligga, oavsett huruvida uppgiften i det särskilda fallet är riktig eller oriktig. Enligt gällande rätt, 8: 13 och 8: 14, inträder nämligen vid oriktig uppgift straff för spioneri endast om uppgiften var farlig, medan det enligt kommitténs förslag skall vara tillräckligt, att uppgiften till sin art är farlig. Kommittén har motiverat detta med att den som anskaffade eller röjde uppgift om de förhållanden som här avsåges syntes böra fällas till ansvar, oavsett om han lyckades skaffa riktiga upplysningar eller ej och oavsett om uppgiften i det särskilda fallet vore farlig. Härigenom skulle vinnas en icke obetydlig lättnad i bevisningshänseende. g

Även i fråga om beskrivningen av själva gärningen innebär kommittéförslaget vissa jämkningar i förhållande till gällande lag. Kommittén har i olikhet mot vad fallet är i nuvarande 8: 9 och 10 icke i lagtexten upptagit något uttryckligt krav på att gärningen skall ske obehörigen. Anledningen härtill är, att då enligt kommittéförslaget gärningen skall ske med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, kommittén funnit det obehövligt att på nämnda sätt utmärka, att gärningen skall vara rättsstridig.

I fråga om straffsatserna innebär förslaget viss mildring i förhållande till gällande lag.


Den av kommittén föreslagna 6 § har av justitiekanslersämbetet anförts som exempel på att kommittébetänkandets brottsbeskrivningar understundom [ 122 ]i jämförelse med de nu vanliga vore mera vaga och till följd därav också tänjbarare. Särskilt har ämbetet vänt sig mot det av ämbetet såsom ganska vagt betecknade uttrycket "tager befattning med" i den föreslagna paragrafens senare led. Föreningen Sveriges häradshövdingar har mot paragrafen och särskilt mot det däri uppställda brottsrekvisitet "kan medföra men" framställt samma erinringar i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhet och gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet som under 4 §. Sveriges advokatsamfund har uppmärksammat, att enligt kommitténs förslag, i motsats till vad för närvarande gäller, för straffbarhet icke fordrades något syfte att gå främmande makt tillhanda utan endast vanligt uppsåt i sådant hänseende. Då något behov av skärpning i denna del icke syntes ha yppats, hemställde samfundet, att för straffbarhet alltjämt måtte krävas syfte att gå främmande makt till handa. Samfundet funne vidare av kommitténs motiv framgå, att straff för spioneri icke skulle kunna inträda i sådana fall, där meddelandet av en uppgift endast indirekt kunde medföra men för riket, d. v. s. då uppgiftens innehåll i och för sig icke vore menligt för riket men meddelandet av uppgiften ändock kunde skada riket, exempelvis därigenom att främmande makt ändrade sin hållning till vårt land på grund av vunnen kunskap om att här bedreves en för den främmande makten menlig underrättelseverksamhet. För dylika fall vore i stället förslagets stadgande om straff för olovlig underrättelseverksamhet i 8: 9 avsett. Åt lagtexten i 8: 6 hade emellertid av kommittén givits ett sådant innehåll, att det kunde ifrågasättas huruvida paragrafen icke kunde tolkas såsom tillämplig även på fall av nyss angiven art. När det talades om att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, lämnade uppgift angående förhållanden, vilkas uppenbarande för främmande makt kunde medföra men för rikets säkerhet, syntes detta sålunda kunna lämna rum för den tolkningen, att straff för spioneri borde inträda även i sådana fall, där visserligen icke uppgiftens innehåll men väl det faktum att förhållandet uppenbarats kunde vara menligt för rikets säkerhet. Men för rikets säkerhet kunde ju bl. a. bestå däri, att rikets vänskapliga förhållande till främmande makt äventyrades. På grund härav leddes läsarens tanke lätt in på de situationer som kommittén behandlade icke i 8 :G utan i 8: 9. Med hänsyn härtill och då kommittén enligt samfundets mening knappast förebragt övertygande skäl för nödvändigheten att införa generalklausulen "eljest men för rikets säkerhet", vilken gjorde brottsbeskrivningen onödigt svävande, hemställde samfundet, att de citerade orden måtte utgå ur paragrafen.

I anledning av att enligt kommitténs förslag straffbart spioneri skulle föreligga, så snart den uppgift som röjts vore till sin art farlig, oberoende av huruvida den i det särskilda fallet varit farlig, har t. f. chefen för försvarsstaben uttalat, att den strävan att underlätta bevisningen, som sålunda kommit till uttryck, ur försvarsstabens synpunkt vore att hälsa med tillfredsställelse. Att bedöma, huruvida röjandet av en uppgift för främmande makt kunde medföra skada för rikets försvar, vore emellertid ofta en grannlaga och vansklig uppgift, vid vars lösande hänsyn måste tagas även till [ 123 ]ovissa faktorer. En uppgift om exempelvis en försvarsantstalt kunde sålunda i det rådande läget vara tämligen ofarlig, men det måste beaktas, att läget snabbt kunde komma att förändras. Om en försvarsåtgärd vidtagits med hänsyn särskilt till viss främmande makt, kunde det förefalla ofarligt, att uppgift om åtgärden meddelades makt tillhörande motsidan. Å andra sidan förelåge alltid risk, att uppgiften komme även förstnämnda makt till handa. Överhuvud förefölle det tveksamt, om man i detta fall kunde" göra skillnad mellan uppgift, som vore farlig i det särskilda fallet, och uppgift, som till sin art vore farlig. Med hänsyn härtill måste det ifrågasättas, huruvida kommitténs tankegång kommit till tydligt uttryck i motiv och lagtext. Ett förtydligande av förslaget på denna punkt syntes erforderligt.


Departementschefen.I anslutning till vad jag förordat i fråga om bestämmelserna angående krigsförräderi i 2 § har jag funnit, att i nu förevarande 6 § bör i första punkten upptagas en närmare exemplifiering av vad som kan vara föremål för spioneri. Som exempel på sådant, vars röjande kan bliva att betrakta som spioneri, ha av denna anledning angivits försvarsverk, vapen, förråd, import och export. Den brottsliga handlingen torde kunna beskrivas som anskaffande, vidarebefordran eller röjande av uppgift om något sådant som nyss nämnts eller annat vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen under krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. Det ligger i sakens natur att en sådan handling som här är i fråga ofta kan vara väsentligt farligare i krigstid än under fredliga förhållanden. Jag har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att utbyta det hittills allmänt brukade uttrycket "folkförsörjningen" mot "folkhushållningen". Med anledning av vad kommittén åberopat till stöd för en sådan ändring vill jag framhålla, att även exporten självfallet är av betydelse för folkförsörjningen bl. a. genom att möjliggöra import. Vidkommande sådant vars uppenbarande icke kan medföra men för vare sig försvaret eller folkförsörjningen må framhållas att kravet på fara för rikets säkerhet måste anses innefatta en begränsning till verkligt betydelsefulla ting. I motsats till kommittén anser jag att i paragrafen bör, liksom i 8: 9 gällande lag, uttryckligen utmärkas att straff inträder allenast om handlingen ej på grund av särskilda förhållanden är tillåten. Handlingen i fråga skall sålunda ha skett obehörigen. De i kommitténs lagtext medtagna orden "evad uppgiften är riktig eller ej" torde strängt taget vara överflödiga. Redan av det tidigare innehållet i stadgandet framgår nämligen, att det avgörande för paragrafens tillämplighet är att uppgiften, oberoende av om den är riktig eller ej, hänför sig till ett kunskapsområde, som till sin natur är sådant att ett uppenbarande av vad som faller därunder regelmässigt är ägnat att medföra skada i något av de i paragrafen angivna hänseendena. Att i det särskilda fallet en spion misstagit sig och överbringar en felaktig uppgift exempelvis om en försvarslinjes sträckning, bör icke medföra en lindrigare bedömning av fallet än om uppgiften varit riklig. För tydlighets skull har detta, i anslutning till gällande [ 124 ]lag, understrukits genom bibehållande i denna paragraf av de citerade orden, men samma grundsats bör utan särskilt uttryck i lagtexten anses gällande även i de följande paragraferna.

I subjektivt hänseende synes, såsom kommittén föreslagit, böra gälla, att straff skall kunna inträda icke endast då det förelegat syfte att gå främmande makt tillhanda utan så snart vanligt uppsåt – även eventuellt uppsåt – att göra detta funnits.

Mot andra punkten i paragrafen har jag ej annan erinran än att jämväl här ordet obehörigen torde böra inskjutas.

Bestämmelserna i 7 § synas mig lämpliga. Några särskilda bestämmelser om krigsspioneri ha icke ansetts erforderliga, då enligt förslaget den som vid krig låter bruka sig som spion av fienden kan dömas för grovt spioneri och den som åtager sig att utföra krigsspioneri för förberedelse till grovt spioneri.


8 §.

Denna paragraf i kommittéförslaget innehåller stadgande om straff för den som i annat fall än i 6 § sägs obehörigen anskaffar någon där avsedd uppgift som är av hemlig natur eller tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål, som innefattar sådan uppgift, eller, uppsåtligen eller av oaktsamhet, avsänder, offentliggör, till annan lämnar eller eljest röjer uppgiften. För brottet, vilket betecknats som vårdslöshet med hemlig uppgift, skall dömas högst till straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år.

Här har kommittén alltså upptagit dels det fallet att någon uppsåtligen men utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda begår gärning, som till sin objektiva sida är spioneri och därtill avser uppgift av hemlig natur, dels också det fallet att någon av oaktsamhet röjer sådan uppgift.

I det förra hänseendet motsvarar paragrafen 8: 9 och 10 i nu gällande rätt, för vilka lagrum redogjorts under 6 och 7 §§ i departementsförslaget. Handlingsbeskrivningen i förstnämnda båda lagrum har emellertid utbytts mot en beskrivning som sammanfaller med den i 6 § av kommittéförslaget lämnade utom såtillvida som det utöver rekvisiten i sistnämnda paragraf fordras, att uppgiften är av hemlig natur och att gärningen sker obehörigen. Kommittén har funnit dessa tillägg behövliga, eftersom i nu förevarande paragraf det straffbara området icke såsom i 6 § begränsats genom kravet på uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Att kommittén icke bibehållit det i nuvarande 8: 9 använda uttrycket "upplysning om sakförhållande som bör hållas hemligt för främmande makt", beror på att nu förevarande paragraf liksom 6 § ansetts böra omfatta även oriktig uppgift. Huruvida en uppgift är av hemlig natur eller ej, skall enligt kommittén bliva att bedöma med ledning av sakliga överväganden i det enskilda fallet.

Till den del paragrafen avser oaktsamma gärningar har den sin motsvarighet 1 nuvarande 8: 12. Liksom enligt gällande rätt är i oaktsamhetsfallen straffbarheten enligt kommittéförslaget begränsad till gärningar, som [ 125 ]innebära ett röjande av en uppgift av det slag, varom fråga är. Att kommittén funnit sig kunna i paragrafen sammanföra uppsåtliga och ouppsåtliga gärningar under den gemensamma brottsbeteckningen vårdslöshet med hemlig uppgift, har kommittén motiverat med att en uppsåtlig gärning av nu ifrågavarande slag, som skedde utan det för spioneri utmärkande kvalificerade uppsåtet att gå främmande makt tillhanda, icke för den allmänna uppfattningen tedde sig väsentligt mera straffvärd än en ouppsåtlig gärning. Ett typiskt fall av uppsåtlig gärning, som skulle falla under paragrafen, vore att någon, som på grund av sin tjänst hade kännedom om en militär hemlighet, uppsåtligen omtalade denna för annan utan att likväl ha uppsåt att därigenom gå främmande makt tillhanda.


Gentemot den av kommittén här föreslagna lagtexten har justitiekanslersämbetet haft samma erinran beträffande uttrycket "tager befattning med" som vid 6 §, med tillägg att särskilt här, då det kvalificerade uppsåtet att gå främmande makt tillhanda icke fordrades, innebörden av den straffbara gärningen borde närmare angivas. Föreningen Sveriges häradshövdingar har gjort samma principiella anmärkningar i fråga om brottsbeskrivningen som vid 8: 4 och särskilt vänt sig mot att ovisshet, huruvida en viss uppgift vore av hemlig natur eller ej, skulle kunna medföra förskjutning av gränsen mellan uppsåtligt brott och oaktsamhetsbrott. Även bortsett härifrån hade i paragrafen under en gemensam strafflatitud sammanförts ett uppsåtligt brott och ett oaktsamhetsbrott, vilket enligt föreningens mening vore principiellt oriktigt. Sistnämnda synpunkt har anlagts även av Sveriges advokatsamfund, som förordat att uppsåts- och oaktsamhetsfallen särskildes och behandlades i olika stycken med lindrigare straff för oaktsamhetsfallen. Samfundet har vidare, ur synpunkten att straffbestämmelsen borde erhålla sådan formulering att tvekan om gränserna för det straffbara området i största möjliga mån undvekes, funnit rekvisitet "uppgift som är av hemlig natur" icke lämpligt. Kommitténs motivering lämnade här en synnerligen ofullständig vägledning och vore närmast ägnad att belysa svårigheten för den enskilde att veta, när han överskrede gränsen till det straffbara området. Icke heller det i nuvarande 8: 9 använda uttrycket "upplysning om något sakförhållande, som bör hållas hemligt för främmande makt" vore tillräckligt klargörande men syntes samfundet likväl ur den nyss angivna synpunkten vara att föredraga framför det av kommittén föreslagna. Kommitténs formulering hade föranletts av att kommittén ansett att nu förevarande paragraf liksom 6 § i förslaget borde omfatta även oriktig uppgift. Huruvida tillräckliga skäl härtill förelåge, kunde dock enligt samfundets mening vara tvivel underkastat. Det föreslagna stadgandets verkningar i praktiken vore för övrigt även beroende av frågan, huruvida av gärningsmannen i subjektivt hänseende fordrades att han haft insikt om uppgiftens natur av hemlig eller ej. I detta hänseende gåve kommitténs förslag liksom vid åtskilliga liknande brottsbeskrivningar utrymme för ovisshet. I det nu förevarande fallet komplicerades frågan av att paragrafen såsom vårdslöshet med hemlig uppgift bestraffade [ 126 ]både vissa uppsåtliga och vissa oaktsamma gärningar. Om det med avse.ende å de uppsåtliga fallen syntes oklart, huruvida kommittén avsett all såsom förutsättning för straffbarhet uppställa fordran på att gärningsmannen skulle ha haft insikt om uppgiftens hemliga natur, låge det i fråga om oaktsamhetsfallen nära till hands att antaga, att detta icke vore förslagets innebörd, utan att oaktsamheten skulle ligga bl. a. däri, att vederbörande väl ej insett men bort inse uppgiftens hemliga natur. Det kunde emellertid icke vara riktigt att ålägga medborgarna skyldighet att vid äventyr av straffansvar gissa rätt i fråga om domstolarnas bedömning av spörsmålet, huruvida en uppgift vore av hemlig natur eller icke. Med hänsyn härtill funne samfundet det nödvändigt, att paragrafen omformulerades så, att därav klart framginge, att varken i uppsåts- eller oaktsamhetsfallen straff inträdde, med mindre gärningsmannen insett uppgiftens hemliga natur. Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat att, med hänsyn till den benägenhet som gång efter annan ådagalagts av myndigheterna att hemligstämpla handlingar, vilkas innehåll helt eller delvis kunde röjas utan men för riket, den av kommittén föreslagna lydelsen av paragrafen skulle kunna leda till godtyckligt förhindrande av en publicitet, som vore oskyldig eller rent av kunde vara till nytta.. En översyn av lagrummet syntes därför länsstyrelsen påkallad, i varje fall till lindrande av straffpåföljden då oaktsamhet vid offentliggörandet uppenbarligen icke varit till skada.


Departementschefen.Gärningar, vilka till sin yttre beskaffenhet överensstämma med dem som avses i 6 §, kunna, även om de förövas utan det där angivna uppsåtet att gå främmande makt tillhanda, innebära "allvarlig fara för riket. Det är därför påkallat att upptaga ett sådant särskilt straffstadgande som kommittén föreslagit under 8 §. Såsom kommittén likaledes föreslagit synes det emellertid nödvändigt att inskränka detta stadgande till befattning med uppgifter av direkt hemlig natur. Anmärkas må att – på sätt kommittén även framhållit – det avgörande för frågan, huruvida en uppgift är av hemlig natur eller ej, icke är, om den åsatts s. k. hemligstämpel. Denna åtgärd kan ifrågakomma allenast beträffande vissa allmänna handlingar, medan de uppgifter om vilka här är fråga kunna avse även andra sakförhållanden än sådana som finnas återgivna i allmänna handlingar. Såsom kommittén framhållit bör alltså det avgörande vara, huruvida uppgiften sakligt sett är hemlig. Vad kommittén till utveckling härav anfört i motiven synes dock kunna leda till en alltför vidsträckt tolkning av uttrycket "uppgift av hemlig natur". Härunder torde icke få ingripas annat än sådant som verkligen är avsett att hemlighållas och icke heller redan blivit allmänt känt. För att ett visst förhållande skall kunna anses vara avsett att hemlighållas bör denna avsikt i regel ha kommit till uttryck på något sätt, såsom – frånsett hemligstämpel – genom order till underlydande eller anslag om förbud för obehöriga att vinna tillträde o. dyl. I undantagsfall kan ett visst förhållande – t. ex. militära positioner under krig – vara sådant att det i och för sig framgår att förhållandet är av hemlig natur.

[ 127 ]I likhet med häradshövdingföreningen och advokatsamfundet anser jag det lämpligt att skilja på uppsåts- och oaktsamhetsfallen. Dessa ha därför i departementsförslaget fördelats på olika stycken med skilda brottsbeteckningar och straffsatser.

I första stycket behandlas under namn av obehörig befattning med hemlig uppgift det uppsåtliga fallet, att någon beträffande uppgift av hemlig natur begår gärning som i 6 § sägs utan det särskilda där angivna uppsåtet att gå främmande makt tillhanda. Härvid underförstås liksom eljest i lagen, att alla objektiva rekvisit för straffbestämmelsens tillämplighet skola täckas av vanligt uppsåt. I kravet på uppsåt får inläggas bl. a. att gärningsmannen skall ha känt till uppgiftens hemliga natur eller i allt fall – såsom för eventuellt uppsåt förutsättes – måste antagas ha begått gärningen även om han haft sådan kunskap.

I andra stycket har under beteckningen vårdslöshet med hemlig uppgift upptagits det fallet att någon av grov oaktsamhet röjer uppgift som i 6 § avses och är av hemlig natur. Det straffbara området är alltså, liksom i kommittéförslaget, begränsat till avsändande, offentliggörande, utlämnande eller annat röjande, men dessutom har en begränsning till grov oaktsamhet tillagts. Straff för vårdslöshet med hemlig uppgift torde framförallt vara behövligt för ämbets- och tjänstemän samt sådana enskilda, exempelvis ingenjörer och sjökaptener, vilka genom sin yrkesutövning erhålla kännedom om hemliga uppgifter.


9 §.

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall för olovlig underrättelseverksamhet straffas den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver militär eller politisk underrättelseverksamhet, som ej riktar sig mot Sverige men vars bedrivande inom riket är oförenligt med dess vänskapliga förhållande till främmande makt. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om brottet är ringa, böter.

Den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen innefattar åtskilliga jämkningar i förhållande till motsvarande stadgande i nuvarande 8: 14 a. Sålunda uppställes till en början icke längre såsom förutsättning för brottet, att underrättelseverksamheten skall vara hemlig. Kommittén har nämligen bl. a. funnit detta brottsrekvisit kunna ingiva den oriktiga föreställningen, att en verksamhet som blott avsåge insamlandet av allmänt kända uppgifter under alla förhållanden skulle gå straffri. Icke heller har kommittén funnit det lämpligt att, såsom torde följa av ett krav på hemlig natur hos underrättelseverksamheten, från straffbarhet utesluta sådana fall där underrättelserna förmedlades öppet. I stället har kommittén föreslagit den begränsningen av det straffbara området, att verksamhetens bedrivande skall vara oförenligt med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. En ytterligare nyhet i kommittéförslaget är, att nu ifrågavarande straffbestämmelse endast avser underrättelseverksamhet, som icke riktar sig mot Sverige. I olikhet mot vad förhållandet är enligt gällande rätt skulle stadgandet sålunda icke kunna [ 128 ]tillämpas på ett mot Sverige riktat förfarande, som ej fölle under någon av de föregående paragraferna i kapitlet. Slutligen har kommittén, i stället för den nuvarande bestämmelsens krav på att verksamheten för att vara straffbar skall bedrivas för främmande makts räkning, uppställt en fordran på uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Därmed skulle enligt kommittén bliva fullt klart, att paragrafen även kunde omfatta fall, i vilka verksamheten i första hand ägde rum för en organisations eller en agents räkning.

I fråga om straffskalan har kommittén ej funnit skäl upptaga någon motsvarighet till den i nuvarande 8: 29 a intagna straffskärpningsregel, enligt vilken, om brottet begås under tid då riket befinner sig i krig eller sistnämnda paragraf enligt Konungens förordnande eljest är tillämplig, straffet får höjas till straffarbete i fyra år och lägre straff än straffarbete ådömas endast då omständigheterna äro synnerligen mildrande.


Vad kommittén sålunda föreslagit har givit anledning till invändningar från åtskilliga håll. Justitiekanslersämbetet har sålunda framhållit, att prövningen, huruvida en underrättelseverksamhet finge anses oförenlig med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt, enligt kommitténs motiv kunde komma att utfalla olika vid skilda tidpunkter men dock skulle ske med utgångspunkt från svensk uppfattning om vad som vore tillbörligt eller otillbörligt i det mellanfolkliga umgänget. Enligt ämbetets mening torde den sålunda angivna prövningen, i synnerhet i vissa gränsfall, mången gång bliva svår att verkställa. På grund härav och då gärningsmannens bristande insikt om att hans verksamhet varit oförenlig med Sveriges vänskapliga förhållande till främmande makt icke torde fria honom från straff, syntes möjligt att lagrummet kunde bliva tillämpligt även i fall, då ansvar tedde sig obilligt. Å andra sidan skulle ett sådant nyligen inträffat tillhandagående åt en främmande makt som förberedandet av hemlig radioförbindelse med densamma för sändande framdeles av politiska meddelanden icke drabbas av straffansvar; ett dylikt förfarande vore däremot för närvarande straffbelagt i 8: 26. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes vänt sig mot att underrättelseverksamhetens oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt uppställts som förutsättning för straff. I första hand kunde man peka på den av kommittén beaktade konsekvensen att prövningen huruvida viss verksamhet uppfyllde förutsättningen i fråga kunde utfalla olika vid skilda tidpunkter, beroende på de skiftande förhållandena och de främmande makternas olika inställning. Detta torde bl. a. innebära, att en eljest straffri gärning kunde bliva straffbar på grund av en omsvängning i de utrikespolitiska konjunkturerna. Vidare syntes man böra beakta de olägenheter som uppstode, därest den förutsatta egenskapen hos underrättelseverksamheten i varje särskilt fall skulle bevisas. En utredning angående rikets förbindelser med främmande makter torde ofta vara nödvändig för sådan bevisning. Vad kommittén anfört om olägenheten av att vid spioneri kräva bevisning om en enskild uppgifts farlighet kunde i viss mån gälla även nu förevarande fall. Slutligen ville hovrätten ifrågasätta, huruvida icke ett [ 129 ]straffrättsligt ingripande stundom vore påkallat, även då fara för utrikespolitiska förvecklingar för ögonblicket syntes utesluten. Blotta existensen av organisationer för underrättelseverksamhet torde nämligen kunna innebära fara för Sverige, i det att organisationerna vid behov kunde inrikta sin verksamhet på svenska förhållanden. Även hovrätten för Övre Norrland har i anledning av det nu ifrågavarande brottsrekvisitet framställt en anmärkning, i det hovrätten uttalat att det ofta torde vara synnerligen svårt att, i enlighet med vad vanliga uppsåtsregler krävde, ådagalägga att gärningsmannens uppsåt täckt även förutsättningen att underrättelseverksamhetens bedrivande varit oförenligt med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. Hovrätten ifrågasatte därför, huruvida icke nu ifrågavarande brott borde göras straffbart även i oaktsamhetsfall på motsvarande sätt som kommittén föreslagit beträffande det i 8: 10 i kommittébetänkandet upptagna brottet. Svea hovrätt åter har funnit anledning till erinran mot att straffbestämmelsen enligt kommitténs motiv endast vore avsedd att omfatta vad som hade karaktär av verksamhet men däremot icke en enstaka gärning vilken icke framstode såsom ett led i en verksamhet. Eftersom olovlig underrättelseverksamhet kriminaliserats på grund av faran för uppkomsten av utrikespolitiska förvecklingar, borde enligt hovrättens mening även en enstaka gärning av ifrågavarande art kunna beivras. Fara i angivet hänseende kunde nämligen lika väl framkallas av ett enstaka meddelande som av en fortgående underrättelseverksamhet. På grund härav och då i kommitténs förslag liksom i gällande lag ett korrektiv mot onödiga eller eljest olämpliga åtal gåves genom bestämmelsen om åtalsbegränsning, föresloge hovrätten, att nu ifrågavarande stadgande ändrades sålunda, att möjlighet bereddes att beivra även en enstaka gärning som utan att ingå i en verksamhet av hithörande slag likväl vore av den allvarliga beskaffenhet som berörts i det föregående. Föreningen Sveriges häradshövdingar har beträffande nu förevarande paragraf gjort liknande erinringar i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhet och gränsdragningen mellan uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott som i anledning av 8: 4 i kommitténs förslag. Överståthållarämbetet har funnit, att de av kommittén föreslagna jämkningarna i den nuvarande brottsbeskrivningen icke torde vara tillfyllest för att undanröja de betänkligheter som funnes mot de nuvarande bestämmelserna. Tvärtom syntes den begränsning, som skett därigenom att stadgandet enligt kommitténs förslag blott skulle avse underrättelseverksamhet som icke riktade sig mot Sverige, vara ägnad att ytterligare inskärpa den särställning, stadgandet genom den obestämda brottsbeskrivningen intoge i förhållande till de föregående paragraferna i 8 kap. Enligt kommittéförslaget kunde nämligen ett mot Sverige riktat förfarande straffas blott under förutsättning, att det tagit sig uttryck i någon i dessa paragrafer angiven form, medan däremot en underrättelseverksamhet som icke riktade sig mot Sverige, oavsett dess art, skulle kunna straffas, så snart den skett i uppsåt att gå främmande makt tillhanda samt verksamhetens bedrivande inom riket ansåges oförenligt med dettas vänskapliga förhållande till främmande makt. Det skulle enligt ämbetets mening vara av värde icke blott för rättstillämpningen [ 130 ]utan även för tryggandet av lagbudets förankring i det allmänna rättsmedvetandet, om däri närmare angåves arten av den underrättelseverksamhet, som skulle kunna beivras. Länsstyrelsen i Kronobergs län har i betraktande av den kritik som riktats mot de nuvarande bestämmelserna om olovlig underrättelseverksamhet funnit det vara ägnat att förvåna, att kommittén föreslagit skärpning av dessa. Länsstyrelsen har därvid först vänt sig mot att kommittén föreslagit borttagandet av det villkor för underrättelseverksamhetens straffbarhet, som för närvarande ligger däri att verksamheten skall vara av hemlig natur. Av kommitténs motiv framginge, att innebörden av denna ändring vore, att även insamlandet av allmänt kända uppgifter under vissa omständigheter skulle kunna straffas, samt att sådana fall, då uppgifter förmedlades offentligt, icke skulle vara uteslutna från straffbarhet. En sådan utsträckning av det straffbara området ansåge länsstyrelsen varken lämplig eller av behovet påkallad. Länsstyrelsen funne vidare, att kommitténs förslag att begränsa det straffbara området genom uppställandet av kravet på verksamhetens oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt skulle bereda ännu en möjlighet för godtycklig tolkning och medföra fara för att främmande makt skulle försöka utöva otillbörligt inflytande på bedömningen. Som ytterligare en skärpning i förhållande till gällande rätt ville länsstyrelsen framhålla, att det nuvarande kravet att verksamheten skulle bedrivas för främmande makts räkning utbytts mot en fordran på uppsåt att gå främmande makt tillhanda, vilket innebure att även indirekt eller eventuellt uppsåt vore tillräckligt för straffbarhet. Överhuvudtaget syntes stadgandet i kommitténs förslag vara strängare men samtidigt mera konturlöst än det nu gällande. Att utforma ett lagrum så, att det medgåve varierande tolkning vid skilda tidpunkter, syntes icke vara lämpligt. Beaktas borde, att rättskänslan och respekten för lagarna försvagades, om hårda och framför allt vid skilda tidpunkter olika straff ådömdes för förseelser som av den allmänna meningen icke ansåges som särskilt allvarliga. Länsstyrelsen kunde följaktligen icke tillstyrka, att nu förevarande paragraf erhölle den av kommittén föreslagna utformningen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, i anslutning till sina förut återgivna synpunkter på 8 kap. i dess helhet, uttalat att i varje fall bl. a. bestämmelserna i 8: 9 borde tagas under förnyat övervägande. Länsstyrelsen har vidare yttrat, att den erfarenhet som förelåge av lagstiftningen om olovlig underrättelseverksamhet avgjort talade mot kommitténs förslag. Det borde i stället allvarligt övervägas, huruvida underrättelseverksamhet som här avsåges överhuvud skulle vid en revision av 8 kap. bibehållas bland där upptagna brottskategorier. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit, att beträffande nu förevarande paragraf kommitténs förslag alltför mycket påverkats av vissa förhållanden under kriget. Samma länsstyrelse har vidare uttalat, att kommitténs motivering till förslaget i denna del bekräftade det intryck, som själva lagtexten gåve av att här vore fråga om ett brottsbegrepp, som saknade på objektiva grunder bestämda gränser. Det syntes länsstyrelsen betänkligt att i strafflagen för framtiden införa bestämmelser av dylik oklar beskaffenhet. Just genom sin vaga [ 131 ]formulering lämnade lagrummet möjlighet till en främmande inblandning, som försvårade tillvaratagandet av de rent svenska synpunkterna på prövningen av underrättelseverksamhetens tillbörlighet. Sveriges advokatsamfund har i sitt yttrande över kommittébetänkandet erinrat om att vid 1944 års lagtima riksdag herr Undén väckt motion (första kammaren nr 138) med förslag, att straffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet skulle begränsas till att avse endast att någon mot ersättning eller på uppdrag av främmande makt bedreve verksamhet inom riket för anskaffande av hemliga uppgifter rörande annan främmande makts militära förhållanden. Samfundet har funnit beklagligt, att den diskussion, som i anslutning till motionen utspann sig, lämnat föga spår efter sig i kommitténs förslag, som på nu ifrågavarande punkt i huvudsak präglades av samma anda som den nuvarande bestämmelsen i 8 kap. 14 a §. Även om det i motiven starkt underströkes att det skulle vara fråga om en verksamhet, innebure det av kommittén föreslagna stadgandet lika väl som det nuvarande, att straff kunde komma att ådömas även i fall, där den tilltalade icke gjort sig skyldig till något som för det allmänna rättsmedvetandet framstode som förkastligt utan kanske tvärtom som en god patriotisk handling. Uppställandet av oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt såsom brottsrekvisit kunde visserligen såtillvida sägas vara en förtjänst hos kommittéförslaget som straffbudets syfte därigenom uttryckligen framhölles. Ä andra sidan måste man befara, att detta rekvisit skulle föranleda betydande rättsosäkerhet, ty det vore ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter, när kommittén i motiven talade om "en smidigare och på de verkligt straffvärda fallen inriktad tillämpning", särskilt om man beaktade vad kommittén i omedelbar anslutning härtill anfört om att det låge i sakens natur, att prövningen huruvida viss underrättelseverksamhet vore oförenlig med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt kunde utfalla olika vid skilda tidpunkter, beroende på de skiftande förhållandena och de främmande makternas olika inställning. Hela tankegången att, när statens från tid till annan skiftande intressen krävde det, straffa sådana gärningar, som vore "verkligt straffvärda", syntes samfundet vara oförenlig med svensk rättsuppfattning. Då det läge i sakens natur, att domstolarna i allmänhet saknade möjlighet att bedöma, huruvida bedrivandet av viss underrättelseverksamhet vore oförenligt med vårt lands vänskapliga förhållande till främmande makt, hade man anledning befara, att utredning därom regelmässigt komme att förebringas i form av utlåtanden från utrikesdepartementet, vilka domstolarna utan möjlighet att själva bedöma frågan komme att lägga till grund för avgörandet. En sådan praxis skulle emellertid icke stå i god överensstämmelse med kravet på rättssäkerhet. Enligt samfundets mening vore det angeläget att nu söka åstadkomma en sådan ändring av förevarande paragraf, att nämnda krav bleve bättre tillgodosett och det straffbara området erhölle en rimlig begränsning. Samfundet ville för sin del livligt förorda, att stadgandet i huvudsak erhölle den lydelse som föreslagits i herr Undéns motion. Därutöver ville samfundet ifrågasätta ytterligare en begränsning av straffbestämmelsens räckvidd. Det [ 132 ]syntes nämligen vara förtjänt av övervägande, huruvida icke en mera tillfredsställande ordning skulle kunna skapas genom att begränsa stadgandet till att avse allenast svenska medborgare. Av dem kunde rimligen fordras, att de icke i främmande makts intresse bedreve en underrättelseverksamhet som, ehuru icke riktad mot Sverige, kunde äventyra vårt lands vänskapliga förhållande till främmande makter. Vad åter anginge utlänningar kunde vårt land visserligen icke tolerera, att de bedreve en underrättelseverksamhet, som kunde medföra dylika konsekvenser, men att reagera däremot genom straff syntes näppeligen innebära ett tillräckligt beaktande av den intressekollision, som kunde föreligga för en utländsk medborgare, vilken borde å ena sidan handla i sitt lands intresse och å andra sidan underlåta att handla på ett sätt, som kunde skada svenska intressen. Det syntes ur nu angiven synpunkt kunna starkt ifrågasättas, huruvida icke den svenska statsmaktens reaktion mot sådan, av utlänning bedriven underrättelseverksamhet som nu avsåges borde ske icke genom straff utan genom anlitande av de reaktionsformer som utlänningslagstiftningen erbjöde. Godtoges den nu framlagda ståndpunkten, syntes med svenska medborgare böra likställas utländska medborgare i rikets tjänst.


Departementschefen.Av de under krigsåren i 8 kap. införda nya straffbestämmelserna har i främsta rummet stadgandet om straff för olovlig underrättelseverksamhet ådragit sig kritik. Paragrafens avfattning har visat sig kunna leda till resultat, som måste anses stridande mot den allmänna rättsuppfattningen och som icke förutsatts vid stadgandets tillkomst. Särskilt må här erinras om det kända förhållandet att straff ådömts medborgare i ockuperade stater, vilka, efter att ha lyckats fly till Sverige, här lämnat uppgifter om förhållanden i hemlandet till representanter för dess lagliga regering. Tillämpningen av paragrafen har visserligen tillrättalagts efter införandet år 1944 av bestämmelsen att frågan om åtal för hithörande brott skall prövas av Kungl. Maj:t, men det måste likväl anses angeläget att såvitt möjligt i själva straffbestämmelsen göra de inskränkningar som föranledas av de gjorda erfarenheterna.

I kommitténs förslag har såsom gräns för den olovliga underrättelseverksamhetens straffbarhet införts bestämningen, att verksamhetens bedrivande här i riket är oförenligt med Sveriges vänskapliga förhållande till främmande makt. I yttrandena över förslaget har anmärkts, att oförenligheten med Sveriges vänskapliga förhållande till främmande makt vore svårbestämbar samt att bestämningens tänjbarhet inbjöde till utländska påtryckningar på Sverige. Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt att i stället begränsa straffbarheten till svenska medborgare, varemot utlänningar kunde utvisas eller eljest omhändertagas enligt utlänningslagstiftningen. Den av kommittén föreslagna begränsningen synes av anmärkta skäl icke vara lämplig. Att begränsa straffbarheten till svenska medborgare torde emellertid icke heller låta sig göra. Det kan nämligen vara vanskligt för Sverige att utvisa en krigförande stormakts undersåtar för verksamhet mot deras fiendeland, om icke verksamheten är förbjuden i svensk lag. Och när flyktingar, [ 133 ]tillhörande minoriteter, eller andra, som icke lämpligen kunna utvisas, bedriva underrättelseverksamhet mot det land, vilket betraktar dem som sina egna medborgare, är det knappast någon fördel att låta omhändertagande i administrativ ordning träda i stället för straff efter domstols dom. De nödiga begränsningarna i de erforderliga straffstadgandena torde alltså få göras på annat sätt.

Huvudsyftet med att straffa underrättelseverksamhet som icke riktar sig mot Sverige är att förhindra utländska spioneriorganisationer att förlägga sin verksamhet till Sverige. I anledning av det andra världskriget infördes därför en bestämmelse om straff för envar som inom riket för främmande makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte. Stadgandets avfattning är uppenbarligen mera vidsträckt än dess syfte kräver. Såsom i en vid 1944 års riksdag av herr Undén väckt motion (I: 138) framhållits kan i första hand övervägas att från straffbarhet utesluta dels sådana fall, då någon spontant och av ideella skäl, ofta patriotiska, lämnat underrättelser rörande oss ovidkommande förhållanden i främmande land, dels ock de fall, då underrättelserna gälla andra än militära, t. ex. politiska eller ekonomiska förhållanden.

Till en början synes mig strikt böra upprätthållas ett krav på att det skall vara fråga om en verksamhet. Det finnes intet skäl att ingripa med straff, om någon organiserad spioneriverksamhet ej föreligger. Såsom kommittén framhållit måste den verksamhet som bedrives av militärattachéer, beskickningar och konsulat anses i och för sig tillåten och sålunda icke blott på grund av immunitetsreglerna skyddad mot åtal. En följd härav blir bl. a. att den som vid något enstaka tillfälle meddelar en beskickning eller ett konsulat vad han erfarit icke skall straffas, eftersom underrättelsen icke ingår som led i någon brottslig verksamhet. För att från paragrafens tillämpningsområde utesluta sådana fall som de i motionen åsyftade bör därjämte fordras, att verksamheten bedrives efter åtagande eller mot ersättning.

Vidare är det enligt min mening uteslutet att genom en permanent straffbestämmelse förbjuda en verksamhet som blott avser insamlandet av allmänt kända eller tillgängliga uppgifter. Jag föreslår därför att straffbudet begränsas till anskaffande av uppgifter som äro av hemlig natur. Därjämte vill jag föreslå en begränsning till främmande makts militära hemligheter. Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över herr Undéns nyssnämnda motion, att även politisk underrättelseverksamhet i vissa fall kan vara farlig och straffvärd. Under normala förhållanden torde det emellertid icke vara erforderligt att i Sverige upprätthålla ett straffskydd mot underrättelseverksamhet för främmande makters intressen annat än såvitt angår militära hemligheter. Skulle utomordentliga förhållanden åter föranledas av krig, kunna dessa komma att gestalta sig på helt annat sätt än under de gångna krigsåren. Det behov av ytterligare straffskydd som då kan yppa sig torde därför få tillgodoses genom särskild lagstiftning.

Slutligen bör för straffbarhet fordras uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Underrättelseverksamhet för svensk räkning bör under alla förhållanden vara straffri.

[ 134 ]På nu anförda grunder föreslår jag, att straffbudet begränsas till att avse den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som röra annan främmande makts militära förhållanden och äro av hemlig natur. Med hänsyn till den starka inskränkningen av det straffbara området föreslås som brottsbeteckning icke olovlig underrättelseverksamhet utan militärt spionage mot främmande makt.

Även för ett straffbud med sålunda begränsad räckvidd bör en åtalsprövning bibehållas. Jag återkommer härtill vid 15 §.


10 §.

I nu förevarande paragraf har kommittén föreslagit ett stadgande om straff för den som utsätter rikets vänskapliga förhållande till främmande makt för fara genom att överträda bestämmelse som tjänar till skydd därför eller genom offentlig smädelse mot främmande makt eller dess regering eller offentligt skymfande av dess flagga eller vapen eller annat höghetstecken eller genom annan gärning, som enligt svensk lag eller författning är straffbar. Som förutsättning för straffbarhet har vidare angivits, att gärningsmannen bort inse faran. Brottet har åsatts beteckningen "brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt" och straffet har föreslagits skola vara fängelse eller straffarbete i högst fyra år eller, Om brottet är ringa, böter.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer i huvudsak med vad som gäller enligt nuvarande 8: 4. Dock är att märka, att uttrycket "annan gärning, som enligt svensk lag eller författning är straffbar" i gällande lag är försett med tillägget "eller skulle vara straffbar, om den förövats mot Sverige eller svensk man". Att sistnämnda bestämning icke upptagits i kommittéförslaget sammanhänger med att gärningar av de slag, som beskrivits i 6–8 §§ i förslaget, icke äro avsedda att straffas annat än då de antingen rikta sig mot Sverige eller också bliva att bedöma som olovlig underrättelseverksamhet enligt 9 §. Denna begränsning skulle emellertid, enligt vad kommittén framhållit, efter orden bliva upphävd, om i den nu förevarande paragrafen stadgades straff även för gärning, som skulle vara straffbar om den förövats mot Sverige eller svensk man. Liksom beträffande närmast föregående paragraf har kommittén i fråga om nu förevarande stadgande funnit det möjligt att undvara den i nuvarande 8: 29 a stadgade straffskärpningen. En annan nyhet i förhållande till den gällande rätten är att kommittéförslaget för ringa fall innehåller en straffskala som endast upptager böter.


Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeskrivningen och särskilt mot det däri ingående rekvisitet "om han bort inse faran" har föreningen Sveriges häradshövdingar gjort samma principiella erinringar angående brottsbeskrivningens tänjbarhet och gränsdragningen mellan uppsåt och oaktsamhet som vid 4 § och flera andra stadganden i 8 kap. i förslaget. Sveriges advokatsamfund har med anledning av nu förevarande paragraf uttalat, att enligt samfundets mening övervägande skäl talade för att man nu borde återgå till den [ 135 ]lagstiftning som gällde före 1942 års lagändring. Om paragrafen skulle bibehållas, syntes den i varje fall böra omredigeras så, att straffbarheten ej gjordes beroende av att gärningsmannen skulle ha utsatt rikets vänskapliga förhållande till främmande makt för fara. Till stöd för denna uppfattning åberopade samfundet i tillämpliga delar vad samfundet anfört angående 9 § i förslaget. Länsstyrelsen i Kronobergs län har uppmärksammat, att kommitténs förslag i förhållande till nu gällande lag bl. a. innebär att straffansvaret för offentliga smädelser mot främmande makt eller dess regering utvidgats till att omfatta även enstaka smädelser. Länsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida denna skärpning kunde anses vara av behovet påkallad. Meningarna kunde givetvis vara delade om vad som skulle anses såsom smädelse mot främmande makt eller dess regering. Påtryckningar härom från främmande makt torde icke komma att saknas. Att icke bestraffa en enstaka smädelse utan endast fall, som upprepades, syntes vara ett skydd för den enskilde medborgaren och ett försvarsmedel mot påtryckningar utifrån, från vilket man icke borde avstå. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har mot paragrafen gjort samma erinringar som mot nästföregående paragraf, i det länsstyrelsen uttalat, att jämväl beträffande nu förevarande paragraf risk för politiskt inflytande på brottsbedömningen kunde föreligga. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har likaledes omnämnt nu ifrågavarande paragraf bland de lagrum i 8 kap., vilka enligt länsstyrelsens mening i varje fall borde tagas under förnyat övervägande. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen "brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt" bland exemplen på brottsbenämningar i förslaget, vilka syntes hovrätten mindre lämpliga på den grund att de vore klumpiga eller dubbeltydiga. Även föreningen Sveriges stadsdomare liksom rådhusrätten i Göteborg har hänfört brottsbenämningen i fråga till de brottsbeteckningar i förslaget, vilka förmenades vara ohanterliga och i vissa fall inadekvata.


Departementschefen.De erinringar som framställts i yttrandena torde böra föranleda, att det straffbara området i förevarande paragraf, som i allt väsentligt överensstämmer med gällande lag, inskränkes. Därvid torde till en början det av kommittén först upptagna fallet, att någon överträder bestämmelse, som tjänar till skydd för rikets vänskapliga förhållande till främmande makt, kunna utgå. I¿den mån överträdelse av någon sådan föreskrift finnes böra beläggas med straff synes det vara bättre, att särskilt straffstadgande meddelas i anslutning till föreskriften i fråga.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén ytterligare föreslagit har jag däremot ansett, att paragrafen bör innehålla straff för den som offentligen skymfar främmande makt eller dess regering, flagga eller vapen eller annat dess höghetstecken. Det är härvid att märka, att en saklig kritik aldrig kan anses skymfande, även om den innefattar graverande påståenden, utan att ett skymfande föreligger allenast i sådana fall då formen för framförandet är förgriplig. Vidare synes lämpligt att här upptaga straff för den som med våld, hot därom eller missfirmlig gärning förgriper sig mot [ 136 ]främmande makts representant eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där finnes. En sådan bestämmelse synes omfatta de mest praktiska fall som här komma i fråga. Det må framhållas, att under uttrycket främmande makts representant böra anses ingå icke blott främmande statsöverhuvuden och diplomatiska representanter utan även andra härvarande utlänningar med officiell ställning.

Efter den begränsning av paragrafens räckvidd som sålunda företagits torde icke vara behövligt att upptaga det i yttrandena kritiserade rekvisitet att handlingen skall innebära att rikets vänskapliga förhållande till främmande makt sättes i fara.

Omarbetningen av brottsbeskrivningen har medfört, att den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen "brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt" utbytts mot "kränkande av främmande makt".


11 §.

I denna paragraf har kommittén först upptagit ett stadgande, att den som utan Konungens tillstånd här i riket värvar folk till främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst skall för olovlig värvning dömas till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år. Därefter har föreslagits, att detsamma skall gälla, där någon till men för riket bedriver annan verksamhet för sådan värvning.

Motsvarande bestämmelse i nu gällande lag, vilken återfinnes i 8: 5, tager endast sikte på det fallet att någon utan Konungens tillstånd häri riket värvar folk till främmande krigstjänst. Genom att i lagtexten tillagts därmed jämförlig tjänst skulle, enligt vad kommittén uttalat, paragrafen komma att gälla även för exempelvis anställning vid gendarmeri men däremot ej för arbete inom krigsindustri. Den av kommittén tillagda senare punkten i paragrafen har motiverats med att den nuvarande bestämmelsen mot olovlig värvning enligt hävdvunnen tolkning icke är tillämplig, med mindre avtal om anställning i främmande krigstjänst kommit till stånd inom riket. Tillägget avser sålunda främst att förhindra kringgående av bestämmelsen genom att undertecknandet av värvningskontrakten uppskjutes till dess de frivilliga lämnat landet.


Denna paragraf i kommittéförslaget har icke givit anledning till annan anmärkning i yttrandena än att hovrätten för Övre Norrland liksom vid 8: 3 funnit, att strafflatituden för de kvalificerade fallen syntes kunna göras tydligare, i det missuppfattning med avseende å straffminimum i dessa fall ej vore alldeles utesluten.


Departementschefen.Den senare punkten i den av kommittén föreslagna paragrafen saknar motsvarighet i nu gällande lag, enligt vilken straff för olovlig värvning icke kan inträda, med mindre avtal om anställning i främmande krigstjänst kommit till stånd inom riket. En verksamhet som syftar till att förmå folk att [ 137 ]lämna riket för att på utländsk botten underteckna kontrakt om värvning drabbas sålunda för närvarande icke av straff. För att råda bot härpå har kommittén föreslagit utvidgning av straffbestämmelsen till att avse även det fallet, att någon överhuvud till men för riket bedriver verksamhet för värvning till främmande krigstjänst. Med krigstjänst har kommittén, liksom i första punkten av paragrafen, likställt därmed jämförlig tjänst. I den sålunda föreslagna lagtexten synes mig emellertid uttrycket "till men för riket" lämna alltför liten vägledning. Jag vill därför föreslå, att bestämmelsen begränsas till det fallet att någon förmår folk att olovligen begiva sig ur riket för att taga främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst. Enligt denna formulering blir ett avgörande villkor för straffbarhet, att de frivilliga olovligen lämna riket. Den av mig förordade bestämmelsen bereder möjlighet att i ett kritiskt läge genom utreseförbud, vilket lärer kunna meddelas i administrativ ordning, hindra en värvningsrörelse som sker i den formen att vederbörande först förmås att lämna riket, varefter värvningskontrakt ingås utom riket. En agent bör tydligen anses ha förmått de frivilliga att lämna riket, även om han ej behövt direkt truga eller tubba dem att gå i främmande tjänst.

Den av kommittén föreslagna straffskalan synes ej behöva ge anledning till missförstånd.


12 §.

Kommittén har här föreslagit ett stadgande om straff för den, som av främmande makt, eller någon som handlar i dess intresse, mottager penningar eller annat för utgivande eller spridande av skrifter eller annan dylik åtgärd avsedd att påverka allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter. Såsom brottsbeteckning har föreslagits "tagande av utländsk sold" och såsom straff fängelse eller straffarbete i högst två år.

Det sålunda uppställda brottet överensstämmer i huvudsak med brottet i nuvarande 8: 22. I sistnämnda lagrum är emellertid brottsbeskrivningen såtillvida snävare än den av kommittén föreslagna som det förutsättes att man söker påverka den allmänna meningen i fråga om rikets styrelseskick eller åtgärder i dess. inre eller yttre styrelse. Härigenom torde för närvarande uteslutas vissa mera allmänna politiska ställningstaganden, som ej hänföra sig till särskilda styrelseåtgärder samt agitation i fråga om åtgärder som ej hänföra sig till riksstyrelsen, såsom vissa domstolsavgöranden, val och dylikt. För att undgå denna begränsning har kommittén funnit stadgandet böra omformuleras till att avse agitation rörande rikets politiska angelägenheter. Liksom beträffande 9 och 10 §§ har kommittén föreslagit den ändringen i fråga om straffskalan att den särskilda straffskärpningen i nuvarande 8: 29 a slopats.


I anledning av förevarande paragraf har Sveriges advokatsamfund uttalat, att det i kommitténs brottsbeskrivning ingående rekvisitet "avsedd att påverka allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter" innebure en [ 138 ]alltför vag och vidsträckt brottsbestämning. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore de i nuvarande 8: 22 använda ordalagen "söka påverka den allmänna meningen om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre eller yttre styrelse" enligt samfundets mening bestämt att föredraga. Det syntes emellertid böra övervägas, huruvida icke en ytterligare inskränkning av det straffbara området utan olägenhet skulle kunna genomföras. Med den vidsträckta formulering, som stadgandet i kommitténs förslag erhållit, förelåge risk för att rent ideella strävanden kunde drabbas av straffbestämmelsen. Göta hovrätt har däremot hänvisat till att kommittén i sina motiv uttalat, att ändamålet med nu ifrågavarande stadgande i den gällande lydelsen syntes vara alltför snävt angivet, i det att den nuvarande lydelsen torde utesluta bl. a. agitation i fråga om åtgärder, som ej hänförde sig till riksstyrelsen, såsom vissa domstolsavgöranden m. m. Hovrätten ville ej förneka, att en utvidgning av det straffbara området i angivna hänseende vore påkallad, men ifrågasatte, om det av kommittén föreslagna uttrycket "rikets politiska angelägenheter" verkligen täckte vad som åsyftades. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett, att även bestämmelserna i nu förevarande paragraf hörde till de stadganden i 8 kap. som borde tagas under förnyat övervägande. Angående den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen "tagande av utländsk sold" har justitiekanslersämbetet uttalat, att denna rubricering icke förefölle så träffande, i det ordet "sold" icke torde föra tanken på sådant mottagande av penningar, varom i paragrafen vore fråga, och ordet "utländsk" ej helt passade in på gåva av svensk, som handlade i främmande makts intresse. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes mot brottsbeteckningen anmärkt, att den enligt en naturlig språkuppfattning syntes ha en annan betydelse än den av kommittén avsedda. Att taga utländsk sold torde nämligen enligt gängse språkbruk betyda att gå i utländsk krigstjänst.


Departementschefen.I likhet med advokatsamfundet finner jag det icke tillrådligt att utsträcka det nu ifrågavarande straffbudets tillämplighet till att avse andra slag av agitation än sådan som hänför sig till själva statsskicket eller åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse. Även i ett annat hänseende synes emellertid en jämkning böra ske i den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen. I denna sägs nämligen liksom i nuvarande 8: 22, att det vars mottagande är straffbart skall utgöras av "penningar eller annat". Härunder skall, enligt vad vid sistnämnda stadgandes tillkomst uttalades, inbegripas jämväl sådant som icke har karaktär av finansiellt eller därmed jämförligt understöd. Sålunda skulle exempelvis även mottagande av tryckta skrifter eller annat för spridning avsett propagandamaterial i färdigt skick falla under straffbestämmelsen. Detta kan emellertid föra för långt. Den som allenast mottager nyhetsmaterial torde icke böra drabbas av straff. Att ett visst politiskt tankeinnehåll härrör från utländska källor kan ju icke i och för sig få föranleda, att dess utbredning förbjudes. Straffvärt synes endast vara, att någon med bidrag från utlandet som verkligen kan betecknas såsom understöd bedriver sådan propaganda som förut nämnts. Härunder faller dock [ 139 ]att någon t. ex. mottager en färdig upplaga av en propagandaskrift, om en sådan upplaga kan sägas vara av någon ekonomisk betydelse. På grund av det anförda förordar jag, att i den av kommittén föreslagna lagtexten uttrycket "penningar eller annat" utbytes mot "penningar eller annat understöd".

Även i övrigt torde ordalagen i kommitténs förslag böra jämkas något, så att det tydligt framgår att straff ej i något fall skall inträda med mindre understödet har mottagits för att mottagaren skall, genom utgivande eller spridande av skrifter eller annorledes, driva propaganda.

I överensstämmelse med kommitténs förslag ha i departementsförslaget uteslutits orden "här i riket" i samband med beskrivningen av den åsyftade propagandaverksamheten. Även en propagandaverksamhet som bedrives med hjälp av utländsk radio bör kunna inbegripas.


13 §.

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall försök till brott som omförmäles i 1, 2, 4, 6 eller 7 § straffas efter vad i 3 kap. stadgas, dock att till straffarbete på livstid må dömas, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet.

I fråga om den omfattning, i vilken brott mot 8 kap. skall straffas på försöksstadiet, står kommittéförslaget genom den här upptagna bestämmelsen i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt. Att genom förslaget öppnas möjlighet att vid försök till högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati och grovt spioneri döma till straffarbete på livstid, har av kommittén motiverats med att försök till sådana brott ofta kan vara av synnerligen farlig beskaffenhet.


Departementschefen.Under nu förevarande paragraf har kommittén upptagit stadgande om straff för försök till brott som avses i 1, 2, 4, 6 eller 7 §, d. v. s. högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati, spioneri och grovt spioneri. Jag har ej något att erinra häremot, men efter den uppdelning som jag förordat i fråga om det straffbara området i 8 § synes även första stycket i denna paragraf lämpligen böra medtagas vid uppräkningen av de brott som skola straffas på försöksstadiet.

På grund av den metod som jag förordat beträffande straffbeläggande av förberedelse till brott bör i paragrafen jämväl angivas, vid vilka i 8 kap. upptagna brott som straff för förberedelse till brottet skall inträda. Bestämmelser härom äro i den nu gällande lagen upptagna i 8: 24 26. I 8: 24 stadgas straff för stämpling till högförräderi eller krigsförräderi. 8: 25 upptager en bestämmelse om straff för den som i annat fall än förut sagts träder i samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi, vilket framdeles må värda av honom själv eller annan företaget. Slutligen inträder enligt 8: 26 straff även för den som åtager sig att medverka vid spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet eller som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främmande makt mottager penningar eller annat [ 140 ]eller eljest träder i förbindelse med sådan makt, så ock den som söker förmå annan till gärning som nu sagts. Vid jämförelse med den sålunda gällande rätten finner jag i likhet med kommittén, att straff för förberedelse alltjämt bör inträda vid högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati, spioneri och grovt spioneri men att brottet olovlig underrättelseverksamhet icke är av den allvarliga karaktär att motsvarande gärningar, i den mån de överhuvud fortfarande skola vara straffbara, böra straffas redan på förberedelsestadiet. Däremot finner jag, liksom med avseende å straffbeläggandet av försök, att brottet obehörig befattning med hemlig uppgift enligt 8 § första stycket bör upptagas bland de brott vid vilka förberedelse skall straffas. Vad angår frågan, vilka olika förberedelsehandlingar som här böra drabbas av straff, kommer vid samtliga de nu angivna brotten omedelbart på grund av hänvisningen till 3 kap. straffbarhet att inträda för där närmare beskriven befattning med hjälpmedel jämte lämnande eller mottagande av förlag eller vederlag. Härutöver erfordras tydligen vid samma brott, med undantag av det i 8 § angivna, straff för stämpling, varmed enligt 3: 2 i förslaget förstås att någon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen. Genom ett tilläggsstadgande att stämpling här skall anses såsom förberedelse tillgodoses i förslaget det påtagliga behovet att kunna ingripa mot förräderi- och spioneribrott redan på det stadium då flera trätt i förbindelse för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brott framdeles må förövas. Härvid har emellertid det straffbara området icke gjorts lika vidsträckt som enligt gällande lag och kommittéförslaget utan begränsats till de mera påtagliga handlingstyper, vilka i förslagets 3: 2 sammanfattats under beteckningen stämpling.

I förevarande paragraf bör ytterligare behandlas frågan, i vilken utsträckning underlåtenhet att avslöja brott enligt 8 kap. skall straffas. Härom finnas för närvarande bestämmelser i 8: 28, varest stadgas straff dels för den som vet sådant brott, varom i någon av 1, 2, 6–14, 14 a och 17–20 §§ sägs, å färde vara och det ej i tid upptäcker, dels ock för den som har skälig anledning antaga att sådant brott är å färde och ej uppenbarar de omständigheter som äro för honom kunniga. I kommitténs förslag ersättes nuvarande 8: 28 av 11: 5, för vars innehåll jag förut redogjort under 3: 6. I fråga om de i 8 kap. upptagna brotten innebär kommitténs förslag att straff för underlåtenhet att avslöja brott skulle kunna inträda vid högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati och spioneri men däremot icke vid olovlig underrättelseverksamhet. Med den av mig förordade metoden i fråga om straffbeläggande av underlåtenhet att avslöja brott blir nödvändigt att i varje särskilt kapitel i strafflagens speciella del angiva, vid vilka brott underlåtenheten att avslöja brottet skall straffas. Jag har vid övervägande, vilka brott i förevarande kap. som böra medtagas, kommit till samma resultat som skulle ha följt av kommitténs förslag.


[ 141 ]
14 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse, att där någon, som har skälig anledning antaga att brott som i 1, 6, 7, 8 eller 9 § i dess förslag sägs är å färde, medverkar till gärningen, han skall straffas, där han ej för sin medverkan förskyllt strängare straff, med fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst med straffarbete i två år.

Vad sålunda föreslagits har i nu gällande lag en motsvarighet i 8: 26 andra stycket, varest stadgas straff för den som, oaktat han har skälig anledning antaga att spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet utövas av annan, medverkar vid gärningen. De skäl som föranlett denna bestämmelse om oaktsam medverkan till spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet har kommittén funnit äga tillämpning även på andra av de i kapitlet upptagna brotten. Bestämmelsen har därför av kommittén utformats så, att den avser högförräderi, spioneri, grovt spioneri, vårdslöshet med hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet.


Mot den föreslagna paragrafen har föreningen Sveriges häradshövdingar invänt, att stadgandet i fråga, tillämpat på exempelvis 9 § i förslaget, skulle innebära att den som av oaktsamhet förbisåge, att olovlig underrättelseverksamhet vore å färde, skulle bestraffas, oaktat gärningsmannen själv endast kunde straffas, därest hans gärning förövats med visst uppsåt. I krigstid skulle dessutom straffsatsen för den av oaktsamhet medverkande vara lika hög som för gärningsmannen. Konstruktionen, som även kunde tillämpas på övriga av kommittén i 8: 14 angivna fall, syntes föreningen orimlig. Sveriges advokatsamfund har likaledes uttalat, att då det syntes oriktigt att bestraffa oaktsam medverkan till brott, i fråga om vilka gärningsmannen eljest icke bestraffades vid oaktsamhet utan blott vid uppsåt, paragrafen syntes böra utgå ur förslaget.


Departementschefen.Den av kommittén här upptagna konstruktionen att straffbelägga oaktsam medverkan till brott", vid vilka i vissa fall hos gärningsmannen för straffbarhet kräves ett speciellt uppsåt, kan möjligen förefalla ägnad att ingiva betänkligheter av principiell art, men vägande skäl tala likväl för en speciell medverkansregel av nu nämnda natur. Vid flera av de i kapitlet upptagna brotten kan det inträffa, att gärningsmannen är beroende av medverkan från andra personer, vilka icke behövt inse vad handlingen i själva verket gått ut på. Vid högförräderi kan t. ex. i brottsplanen ingå, att persomer som inneha vissa nyckelposter skola lockas att medverka vid brottets utförande utan att få klart för sig vad det är fråga om. Med tanke på sådana fall måste den i nu förevarande paragraf föreslagna straffbestämmelsen anses vara motiverad. Det av kommittén använda uttryckssättet, att den medverkande skall anses straffbar om han har skälig anledning antaga att brott är å färde, synes emellertid kunna leda till att straffbarhet antages i alltför vid omfattning. För att en ouppsåtligt medverkande skall anses [ 142 ]straffbar bör han ha handlat trots att han haft en vetskap, som bort avhälla honom från att handla så, t. ex. att han blivit varnad eller känt till att polisen misstänkte brott vara å färde. I departementsförslaget har därför som förutsättning för straffbarhet angivits, att den medverkande med hänsyn till vad honom är veterligt, meddelad varning eller eljest bort inse att brott är å färde. I olikhet mot kommittén finner jag vidare icke erforderligt att utsträcka stadgandet till att gälla även ouppsåtlig medverkan vid obehörig befattning med hemlig uppgift eller spionage mot främmande makt. Däremot synes jämte högförräderi, spioneri och grovt spioneri här böra medtagas trolös diplomati. Om två delegater blivit utsedda för att kontrollera varandra och den ene bedriver trolös diplomati, bör nämligen den andre kunna straffas även om han icke övertygas. om uppsåt men varit vårdslös. Då de brott, på vilka jag sålunda funnit bestämmelsen i fråga böra göras tillämplig, samtliga enligt departementsförslaget straffbelagts endast såsom uppsåtliga, kan den möjligheten icke uppkomma, att medverkan av oaktsamhet blir straffbar jämväl enligt den allmänna medverkansbestämmelsen i 3: 4. Denna situation skulle däremot ha kunnat inträffa enligt kommittéförslaget, vari 8: 14 gjorts tillämplig bl. a. med avseende å brott mot 8: 8. Med tanke på dessa fall, i vilka sålunda spelrum givits även för den allmänna medverkansbestärmnelsen i 3 kap., har kommittén försett straffskalan i 8: 14 med tillägget "där han ej för sin medverkan förskyllt strängare straff ". Detta tillägg torde nu kunna utgå.

Under 11: 5 i sitt förslag har kommittén upptagit bestämmelse om straff för den som ej insett men haft skälig anledning antaga att högförräderi, spioneri eller något av vissa andra brott eller gärning, varå enligt lag kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, var å färde och underlåtit att avslöja de omständigheter som voro honom kunniga. En häremot svarande bestämmelse synes böra upptagas i 8: 14. Bestämmelsen torde böra avse oaktsam underlåtenhet att avslöja högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati, spioneri eller grovt spioneri.


15 §.

Enligt vad kommittén i denna paragraf föreslagit skulle allmän åklagare ej utan justitiekanslerns lov få väcka åtal för brott som avses i kommittéförslagets 9, 10 eller 11 § eller i 14 §, såvitt den hänför sig till 9 §.

I fråga om åtalsrätten gäller för närvarande, att allmän åklagare icke utan Konungens lov äger väcka åtal för brott som i 8: 4 sägs, d. v. s. gällande lags motsvarighet till brott enligt 8: 10 i kommittéförslaget, eller för olovlig underrättelseverksamhet eller medverkan därtill. Utom beträffande dessa brott har kommittén funnit särskild åtalsprövning böra gälla även för olovlig värvning. Att beträffande alla nu ifrågavarande brott prövningen av åtalsfrågan föreslagits skola åvila justitiekanslern har av kommittén motiverats med att åtalsprövningens överlämnande åt regeringen skulle förläna den [ 143 ]en politisk innebörd, som kunde föranleda främmande makt att tillmäta den större betydelse än om prövningen verkställdes av en i förhållande till regeringen fristående myndighet.


Mot kommitténs förslag att prövningen av åtalsfrågan skulle ankomma på justitiekanslern ha i många yttranden gjorts erinringar. Justitiekanslersämbetet har sålunda vänt sig mot den av kommittén i motiven uttalade uppfattningen, att utrikespolitiska förvecklingar skulle vara lättare att undvika, om prövningen anförtroddes åt justitiekanslern. Detta resonemang syntes visserligen icke kunna frånkännas visst fog, men ämbetet ville dock ifrågasätta, huruvida det icke vore i någon mån verklighetsfrämmande. Justitiekanslern, som vore förtroendeämbetsman, intoge ju icke samma fria ställning till regeringsmakten som exempelvis domstolarna, och detta torde intresserade främmande makter känna till eller ock vid behov förskaffa sig kunskap om. Just frågans egenskap att vara utrikespolitiskt betonad gjorde det önskvärt, att icke en rent juridisk instans, som av naturliga skäl ej alltid kunde förväntas äga nödig kännedom rörande de utrikespolitiska förhållandena, avgjorde frågan. Att åter det reella ansvaret för ett beslut skulle ligga hos regeringen men det formella hos justitiekatnstlern, syntes icke tillfredsställande. Med hänsyn härtill och under hänvisning till erfarenheterna av nu gällande lagstiftning ansåge ämbetet åtalsprövningen böra utövas av Kungl. Maj:t. Svea hovrätt har likaledes, under hänvisning till att det främst vore politiska synpunkter som skulle vara avgörande för frågan huruvida åtal i ett visst fall skulle ske eller icke, funnit att åtalsprövningen liksom för närvarande borde anförtros åt Kungl. Maj:t. Överståthållarämbetet har funnit, att de skäl som av kommittén anförts för överflyttning av åtalsprövningen till justitiekanslern icke syntes uppväga de betänkligheter som av principiella skäl måste resas mot en bestämmelse, enligt vilken en ämbetsman i vissa fall skulle träffa sina avgöranden efter i huvudsak politiska överväganden. Ämbetet ansåge sig därför icke kunna tillstyrka den föreslagna ändringen. Såsom ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt kunde anföras, att även om prövningen anförtroddes åt justitiekanslern, denne knappast kunde träffa sina avgöranden utan att först inhämta direktiv från Kungl. Maj:t. Sistnämnda synpunkt har anlagts även av chefen för säkerhetstjänsten som hänvisat till att för bedömande, huruvida tillstånd till åtal av brotten i 9 och 10 §§ av förslaget. borde givas, kännedom krävdes om landets utrikespolitiska läge i varje särskilt fall. Justitiekanslern syntes därför icke kunna underlåta att inhämta regeringens mening, vilket med största sannolikhet komme att ske genom förfrågan under hand hos vederbörande statsråd. Om emellertid justitiekanslerns av enskild regeringsmedlem inspirerade beslut bleve ödesdigert för landet, borde icke justitiekanslern ställas till ansvar utan regeringsmedlemmen. Ansvar av denne kunde emellertid utkrävas endast i den ordning grundlagarna föreskreve. Åtalsprövningens överlämnande till justitiekanslern kunde därför komma att fråntaga riksdagen möjlighet att göra det konstitutionella ansvaret gällande mot vederbörande statsråd. Då det med visshet [ 144 ]kunde antagas, att det i det praktiska livet bleve någon eller några regeringsmedlemmar, som i själva verket komme att avgöra åtalsfrågan, borde lagen icke få ett innehåll som inbjöde till inkonstitutionellt förfarande. Om denna synpunkt vore värd beaktande, syntes följden bliva att åtalsprövningen borde ankomma på Kungl. Maj:t och icke på justitiekanslern. Sveriges advokatsamfund har i anledning av paragrafen uttalat, att politisk inblandning i rättsskipningen principiellt icke borde få förekomma. De bestämmelser som i detta avseende införts måste betraktas som ett rent provisorium. År 1944 hade man, i stället för att verkställa en omarbetning framför allt av stadgandet om olovlig underrättelseverksamhet, såsom ett palliativ tillgripit utvägen att göra åtalsrätten beroende av Konungens lov. Denna ur principiell synpunkt oriktiga anordning borde icke bibehållas i en reviderad strafflag. Den omständigheten att kommittén nu föreslagit åtalsprövningens överflyttande från Kungl. Maj:t till justitiekanslern gjorde härvidlag ingen skillnad. Oavsett vad kommittén i sina motiv anfört om åtalsprövningens innebörd, framginge nämligen av förarbetena till 1944 års lagstiftning, att åtminstone enligt första lagutskottets mening prövningen skulle ske bl. a. ur politiska synpunkter. Om de föregående paragraferna i 8 kap. förlänades det innehåll som samfundet vid dem föreslagit, syntes något behov av särskild åtalsprövning icke föreligga. Samfundet ville därför förorda, att nu förevarande paragraf finge utgå;


Departementschefen.Enär frågan, huruvida åtal för brott mot de i 9, 10 och 11 §§ upptagna brotten bör äga rum, beror på bl. a. utrikespolitiska hänsyn, finner jag i likhet med kommittén, att allmän åklagares befogenhet att åtala dessa brott bör göras beroende av tillstånd i varje särskilt fall. Kritiken mot förslaget, att tillståndsprövningen skulle uppdragas åt justitiekanslern, synes mig befogad, och jag finner mig fördenskull böra förorda att prövningen liksom hittills skall ankomma på Kungl. Maj:t.

Eftersom 14 § i departementsförslaget icke innehåller något stadgande om straff för oaktsam medverkan till spionage mot främmande makt, kan hänvisningen till denna paragraf utgå.


16 §.

Kommittén har här upptagit ett stadgande, att där det finnes påkallat med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden, Konungen skall äga förordna, att vad i kapitlet stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som förövas under annan tid.

Stadgandet, som har avseende å de vissa av kapitlets paragrafer upptagna bestämmelserna om straffskärpningar vid krig, har i gällande rätt en motsvarighet i 8: 29 a.


Mot paragrafen har Sveriges advokatsamfund invänt, att det vore principiellt oriktigt att i allmän strafflag förläna Kungl. Maj:t rätt att under vissa [ 145 ]förutsättningar meddela förordnande, som i realiteten innebure en skärpning av strafflagens bestämmelser. Paragrafen syntes därför böra utgå ur förslaget. Skulle likväl, i strid mot vad samfundet ansåge riktigt, stadgandet bibehållas, syntes det i allt fall böra kompletteras med föreskrift om skyldighet för Kungl. Maj:t att inom viss tid underställa förordnandet riksdagens provning.


Departementschefen.Erfarenheten har visat, att under tid av skärpt försvarsberedskap ifrågavarande brott kunna vara lika farliga som under krig. Med hänsyn härtill måste det nu föreslagna stadgandet anses välmotiverat. Tillräcklig anledning att ålägga Kungl. Maj:t att underställa riksdagen beslut som avses i paragrafen torde icke föreligga.


9 KAP.
Om högmålsbrott.
1 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit ett brott, som av kommittén betecknats som uppror. Sådant brott föreligger enligt förslaget, om någon, med uppsåt att statsskicket skall omstörtas eller att eljest åtgärd av Konungen eller beslut av riksdagen eller högsta domarmakten skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande utan att högförräderi enligt 8: 1 föreligger. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete på livstid eller, där faran var ringa, straffarbete från och med fyra till och med tio år.

Stadgandet har i huvudsak sin motsvarighet i 8: 2 i gällande lag, där brottet emellertid betecknats "högförräderi". Kommittén har från högförräderibrottet avskilt angrepp mot statsskicket eller de högsta statsorganens handlingsfrihet, vilka ske med våldsamma medel men utan hjälp av främmande makt. Kommittén har för dessa gärningar föreslagit benämningen "uppror". Enligt nuvarande 10: 7 och 8 föreligger uppror, då en folkmängd samlar sig och ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot verkställighet av offentlig myndighets bud eller att tvinga myndigheten till någon ämbetsåtgärd eller att hämnas för sådan åtgärd. I kommitténs förslag har i 11: 1, som motsvarar nuvarande 10: 7 och 8, i stället för "uppror" införts beteckningen "upplopp".


Mot 9: 1 i kommittéförslaget har icke i yttrandena framkommit annan erinran än att Göta hovrätt anmärkt, att ordet "Konungen" av samma skäl som hovrätten anfört vid 8: 1 syntes böra utbytas mot "högsta regeringsmakten".


[ 146 ]Departementschefen.Av skäl som angivits vid 8: 1 har jag funnit den av Göta hovrätt framställda anmärkningen icke behöva föranleda någon ändring i lagtexten. Däremot har en omformulering skett för att klargöra att omstörtande av statsskicket, liksom framtvingande eller hindrande av här avsedda åtgärder i övrigt, är straffbart endast om det sker med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel.


2 §.

Kommittén har såsom första stycke i denna paragraf upptagit stadgande, att den som förövar misshandel å Konungens person eller å regent som är satt i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, skall för majestätsbrott dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. I andra stycket har kommittén därefter föreslagit att, om sådant majestätsbrott sker mot annan medlem av konungahuset, skall dömas till straffarbete i högst sex år eller, där brottet är grovt, till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. I ett tredje stycke har slutligen tillagts ett stadganlde, att om man berövar någon av de nämnda livet, skall dömas för majestätsbrott till straffarbete på livstid.

Vad sålunda föreslagits står i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt, men innebär en förenkling och förkortning av dennas motsvarande bestämmelser, som återfinnas i nuvarande 8: 2 och 9: 1–4.


Mot den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen har justitiekanslersämbetet anmärkt, att "majestätsbrott" knappast syntes vara en fullt lämplig benämning för gärningar riktade mot annan än Konungen, tronföljare eller regent, t. ex. mot en helt ung medlem av konungahuset, som ej stode nära till tronföljden. Även hovrätten för Övre Norrland har uttalat, att rubriceringen "majestätsbrott" för nutida uppfattning ej passade rätt väl, såvitt fråga vore om misshandel mot annan medlem av konungahuset än Konungen eller Drottningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes uppmärksammat, att enligt ordalagen i andra stycket benämningen "majestätsbrott" skulle användas även för angrepp mot annan medlem av konungahuset än Konung eller regent. Om sådant brott fölle under den senare punkten i stycket, skulle det, i enlighet med den praxis som utvecklats i fråga om förmögenhetsbrotten, bliva att beteckna såsom grovt majestätsbrott. Angrepp mot konung eller regent bleve åter, oavsett brottets svårhetsgrad, endast att beteckna som majestätsbrott. Denna oegentlighet skulle bortfalla, om brottsbeteckningen i första stycket ändrades till "grovt majestätsbrott". En annan utväg vore att förbehålla benämningen "majestätsbrott" för angrepp mot konung eller regent. Att någon särskild beteckning för angrepp mot annan medlem av konungahuset måhända icke skulle kunna utformas, syntes icke innebära någon mera avsevärd olägenhet.


Departementschefen.Kommitténs förslag har bibehållits oförändrat såvitt angår första stycket. I fråga om paragrafens andra stycke har det, med beaktande av de i yttrandena gjorda anmärkningarna, synts lämpligast att icke använda benämningen majestätsbrott.


[ 147 ]
3 §.

Förevarande paragraf i kommittéförslaget upptager ett stadgande, att den, som talar eller skriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, skall för majestätsmissfirmelse dömas till fängelse eller böter. Härtill har kommittén fogat föreskriften, att om å gärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.

Stadgandet har sin motsvarighet i nuvarande 9: 5, dock att straffsatsen gjorts enhetlig i stället för att såsom nu vara uppdelad på två särskilda straffskalor med hänsyn till vilka olika medlemmar av konungahuset som angripas genom brottet. Brottsrubriceringen "majestätsmissfirmelse" innebär vidare en nyhet liksom den av kommittén här upptagna särskilda konkurrensregeln.


Justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Övre Norrland ha funnit den av kommittén här föreslagna brottsrubriceringen mindre tillfredsställande. Förstnämnda hovrätt har vidare ansett, att den särskilda konkurrensregeln borde utgå, eftersom vad därigenom utsades enligt hovrättens förmenande ändock framginge av allmänna regler.


Departementschefen.Då den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen "majestätsmissfirmelse" icke synes vara helt lycklig och något större behov av särskilt namn för det ifrågavarande brottet icke torde föreligga, anser jag att brottsbenämningen här bör utgå. Icke heller finner jag lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, i detta sammanhang upptaga en särskild bestämmelse om tillämpningen av konkurrensreglerna i 4 kap. Dylika frågor böra upptagas i ett större sammanhang. I avbidan därpå får sammanträffande av brott i detta liksom andra fall bedömas efter allmänna regler, låt vara att dessa måhända icke alltid leda till en så enkel lösning som den av kommittén här föreslagna uttryckliga bestämmelsen.


4 §.

Kommittén har i denna paragraf upptagit en bestämmelse om straff för "statsmissfirmelse", varmed enligt förslaget förstås att någon talar eller skriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe, eller Konungens statsråd eller mot riksdagen, dess avdelning eller utskott. Såsom straff har föreslagits fängelse eller böter. Kommittén har vidare här infört en särskild konkurrensregel av samma innehåll som vid nästföregående paragraf.

I förhållande till gällande lag, 9: 8, innebär kommittéförslaget den nyheten att straffskyddet enligt nu förevarande stadgande utsträckts till att omfatta även Konungens statsråd, varmed avses statsrådet som institution, ministären. Såsom motiv härför har kommittén anfört, att det befunnits önskvärt, att statsrådet, med den ledande ställning i statsskicket det genom den politiska utvecklingen kommit att intaga, skulle åtnjuta samma skydd i nu [ 148 ]ifrågavarande avseende som riksdagen och dess utskott. Liksom i närmast föregående paragraf sakna vidare den föreslagna brottsbeteckningen och den särskilda konkurrensregeln motsvarighet i gällande lag.


Med anledning av denna paragraf har Sveriges advokatsamfund anmärkt, att det kunde ifrågasättas huruvida icke straffskyddet i paragrafen borde utsträckas till att omfatta även högsta domstolen och regeringsrätten. Länsstyrelsen i Gävleborgs län åter har ifrågasatt, huruvida kommitténs utformning av det här ifrågavarande brottet kunde anses tidsenlig. Angående brottsbeteckningen "statsmissfirmelse" har justitiekanslersämbetet, uttalat, att behovet av en särskild brottsbeteckning vore ringa, och att det förefölle tveksamt om den skulle kunna komma att vinna hävd. Samma brottsbeteckning har av hovrätten över Skåne och Blekinge hänförts till sådana brottsbenämningar i förslaget, som hovrätten funne klumpiga eller dubbeltydiga.


Departementschefen.Då saklig kritik bör vara tillåten mot rikets högsta organ liksom mot andra myndigheter och organ, har det straffbara området begränsats till offentligt skymfande, d. v. s. användande av en förgriplig form i offentliga handlingar eller i meddelanden till allmänheten. Eftersom det knappast ur domstolarnas egen synpunkt torde vara lyckligt att skilja mellan högre och lägre domstolar, har jag, i olikhet mot advokatsamfundet, funnit att brottsbeskrivningen i denna paragraf icke bör utsträckas till att omfatta missfirmande av högsta domstolen och regeringsrätten, vilka därför i departementsförslaget tillsammans med övriga domstolar upptagits i 10: 5.

Icke heller beträffande förevarande paragraf torde något behov av särskild brottsbeteckning föreligga och den i yttrandena kritiserade brottsbenämningen "statsmissfirmelse" kan sålunda utgå.

Slutligen har jag, av skäl som angivits. vid nästföfregående paragraf, fumiit att någon sådan särskild konkurrensregel som kommittén, föreslagit icke bör upptagas.


5 §.

Nu ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget föreskriver, att den, som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets höghetstecken, skall för skymfande av rikssymbol dömas till böter eller fängelse.

Någon motsvarighet härtill finnes icke i gällande rätt. Stadgandets upptagande i förslaget har av kommittén motiverats med att, då enligt nuvarande 8: 4 liksom enligt 8: 10 i förslaget skymfande av främmande makts höghetstecken vore belagt med straff, det skulle vara stötande om icke något motsvarande straffskydd gåves för det egna landets höghetstecken.


Departementschefen.Den av kommittén här föreslagna bestämmelsen, mot vilken icke i yttrandena framkommit någon anmärkning, har i oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.


[ 149 ]
6 §.

Kommittén har i 6 § upptagit en bestämmelse om straff för väpnat hot mot laglig ordning, vilket definierats såsom att någon, med uppsåt att föröva brott mot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning eller övar det i vapens bruk. I samma paragraf har kommittén vidare upptagit ett stadgande om straff även för det fall att någon eljest med sådant uppsåt samlar förråd av vapen, ammunition eller annan dylik utrustning. Straffet har i förra fallet föreslagits skola vara straffarbete från och med sex till och med tio år samt i senare fallet straffarbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig, till och med tio år.

Vad som sålunda upptagits i förslagets 6 § motsvarar bestämmelserna i nuvarande 8: 20 jämte 8: 29 a.

Paragrafen har icke givit anledning till några anmärkningar i yttrandena.


Departementschefen.Paragrafen synes utan olägenhet kunna begränsas till den av kommittén i första punkten upptagna huvudbestämmelsen. Den kompletterande bestämmelsen i förslaget om straff för samlande av vapenförråd m. m. avser nämligen handlingar som ha karaktären av förberedelse till det brott som avses med huvudbestämmelsen. Frågan om straff för dylika handlingar kommer att beaktas vid 9 § i kapitlet.


7 §.

I 7 § har kommittén med en straffskala av högst straffarbete i två år upptagit olovlig kårverksamhet, vilket brott bestämts såsom att någon bildar eller deltager i sammanslutning som är jämförlig med militär trupp eller polisstyrka men icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition, utrustning eller dylikt, upplåter lokal eller mark för sammanslutningens verksamhet eller med penningar eller på annat sätt understödjer sammanslutningen.

Genom denna paragraf i förslaget har kommittén i strafflagen i förkortad form inarbetat stadganden, som för närvarande ha sin plats i den särskilda lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar.


Mot 7 § har föreningen Sveriges häradshövdingar erinrat, att brottsbeskrivningen syntes ha fått större räckvidd än som avsetts. Enligt 1934 års lag om förbud mot vissa sammanslutningar drabbade förbudet endast sammanslutning, som "måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär trupp eller polisstyrka". Denna beskrivning syntes föreningen ha bort bibehållas. Icke heller torde något behov finnas att skärpa straffet utöver den enligt 1934 års lag gällande straffskalan, vilken upptoge dagsböter eller fängelse samt vid försvärande omständigheter straffarbete i högst ett år. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i anledning av samma paragraf i [ 150 ]kommittéförslaget anfört, att brottsbeskrivningen syntes böra förtydligas, så att paragrafen icke komme att omfatta med vederbörligt tillstånd här i riket organiserade frivilliga kårer, såsom exempelvis svenska frivilligkåren under finska vinterkriget och den senare bildade norska frivilligkåren. Enahanda synpunkt har anlagts av t. f. landsfogden i Kopparbergs län. Fångvårdsstyrelsen åter har funnit den i paragrafen föreslagna brottsrubriceringen höra till de brottsbenämningar i förslaget, vilka icke osökt ledde tanken i avsedd riktning.


Departementschefen.Det synes mig riktigt att ett så allvarligt brott som det här ifrågavarande erhåller sin plats i själva strafflagen. Måhända skulle dock, såsom häradshövdingföreningen erinrat, brottsbeskrivningen genom den av kommittén föreslagna starka förkortningen erhålla större räckvidd än som avsetts. I stället för det av kommittén föreslagna uttrycket "sammanslutning som är jämförlig med militär trupp eller polisstyrka" har därför i departementsförslaget i nära anslutning till gällande lag använts uttrycket "sammanslutning som måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka."

För att vinna överensstämmelse med 6 § har uttrycket "vapen, ammunition, utrustning eller dylikt" jämkats till "vapen, ammunition eller annan dylik utrustning". r

Brottsbeteckningen "olovlig kårverksamhet" finner jag vara träffande.


8 §.

Under denna paragraf har kommittén upptagit en bestämmelse om straff för den som genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längre eller kortare tid, till den tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest för rikets försvar som skolat fullgöras av honom. Brottet har av kommittén rubricerats såsom "krigstjänstsvek" och straffet föreslagits. till högst straffarbete i två år med förhöjning av straffskalan till straffarbete i högst fyra år, om riket var i krig. Den föreslagna paragrafen innehåller härutöver ytterligare en punkt, enligt vilken detsamma skall gälla, om någon undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet som förut sagts genom att föregiva sjukdom eller medelst annat vilseledande.

Bestämmelser om straff för självstympning och därmed jämförliga handlingar finnas för närvarande såväl i allmänna strafflagen som i strafflagen för krigsmakten. I 8: 15 strafflagen stadgas straff för den som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande, under längre eller kortare tid, av den tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten som skolat fullgöras av honom, och i 59 § första stycket strafflagen för krigsmakten meddelas enahanda bestämmelser för krigsman. Den senare bestämmelsen är emellertid jämlikt 61 § strafflagen för krigsmakten tillämplig även på vissa som icke äro krigsmän, bl. a. värnpliktiga som icke fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. Stadgandet i 8: 15 strafflagen avser därför endast den som förövar självstympning eller därmed jämförlig handling innan han ännu uppnått [ 151 ]värnpliktsåldern. Beträffande simulation åter kan straff därför för närvarande ådömas endast efter 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten, varest stadgas straff för krigsman, som söker undandraga sig tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva sjukdom eller genom annat svikligt förfarande. Jämväl detta lagrum är enligt 61 § strafflagen för krigsmakten tillämpligt beträffande värnpliktiga och vissa andra, utan hinder av att de icke i övrigt äro underkastade nämnda lag.

Till grund för kommittéförslaget i nu ifrågavarande del ligger den uppfattningen, att såväl självstympning och därmed jämförliga handlingar som simulation till sin natur höra hemma i allmänna strafflagen. Bådadera rikta sig nämligen mot den allmänna medborgerliga plikten att deltaga i rikets försvar och förövas ofta innan gärningsmannen trätt i militärtjänst. Kommittén har därför funnit, att bestämmelser om båda brotten böra upptagas i nu förevarande paragraf, och att 59 § strafflagen för krigsmakten bör ändras till att endast innefatta en hänvisning hit. Härvid bör vidare enligt kommitténs mening bestämmelsen om tillämpligheten av 59 § strafflagen för krigsmakten på andra än krigsmän utgå, så att värnpliktiga som innan de trätt i tjänstgöring göra sig skyldiga till nu ifrågavarande brott skola dömas enligt allmänna strafflagen. Vid utformningen av gärningsbeskrivningen har kommittén funnit skäl att utöka bestämmelsernas räckvidd till att utom tjänstgöring vid krigsmakten avse jämväl annan tjänstgöring för rikets försvar. Även gärning, varigenom någon undandrager sig tjänstgöring vid civilförsvaret, omfattas sålunda av brottsbeskrivningen. Kommittén har vidare funnit ändamålsenligt att simulation, i olikhet mot vad för närvarande gäller enligt 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten, ej anses fullbordad med mindre förfarandet lyckats och att i stället straffbestämmelsen kompletteras med ett stadgande om försöksstraff i den särskilda paragrafen härom längre fram i kapitlet. Härigenom bliva förslagets allmänna bestämmelser om försök, däribland bestämmelsen om straffrihet vid tillbakaträdande, tillämpliga även på försök till simulation.


Angående straffskalan i den föreslagna paragrafen har hovrätten för Övre Norrland ifrågasatt, huruvida icke straffet regelmässigt skulle komma att utmätas väl lågt. Hovrätten ville därför föreslå, att bötesstraffet utbrötes ur den av kommittén föreslagna latituden och att i stället tillades ett stadgande att, om brottet vore ringa, finge dömas till böter. Föreningen Sveriges häradshövdingar åter har funnit, att den av kommittén föreslagna straffskalan knappast syntes lämpad för de i paragrafens senare punkt omförmälda simulationsfallen, vilka under fredstid knappast kunde jämföras med de fall som eljest åsyftades i paragrafen. Sveriges advokatsamfund har likaledes anfört, att det enligt samfundets mening icke vore lämpligt att i allo likställa simulationsbrottet med de former av krigstjänstsvek, som behandlades i första punkten av paragrafen. Straffmaximum vid grovt brott syntes visserligen böra vara detsamma, men med tanke på att lindrigare fall här vore vanligare än när det gällde självstympning ville samfundet förorda, att [ 152 ]straffbestämmelsen för simulation upptoges i ett särskilt stycke och att straffet sattes till fängelse eller, om brottet var grovt, straffarbete i högst två år, med enahanda förhöjning som angåves i första punkten, om riket var i krig. Härjämte syntes böra tilläggas att, om brottet vore ringa, straffet skulle vara böter. Den föreslagna brottsbenämningen "krigstjänstsvek" har av hovrätten över Skåne och Blekinge anförts bland exemplen på brottsbeteckningar i förslaget, som enligt hovrättens mening vore klumpiga eller dubbeltydiga.


Departementschefen.I fråga om straffskalan synes mig icke föreligga tillräcklig anledning att göra skillnad mellan självstympning och därmed jämställda fall, å ena, samt simulation och annat vilseledande, å andra sidan. Den av kommittén föreslagna enhetliga straffskalan har sålunda bibehållits i departementsförslaget, dock att bestämmelsen om förhöjning av densamma i händelse av krig i departementsförslaget erhåller ett betydligt minskat tillämpningsområde genom att möjligheten för Konungen att förordna om des.s tillämpning under annan tid än då riket är i krig borttagits.

I redaktionellt hänseende synes lämpligen kunna vidtagas den ändringen i förslaget, att de båda punkterna sammanföras. Då brottsbeteckningen "krigstjänstsvek" icke synes passa för samtliga i paragrafen avsedda fall, har den utbytts mot benämningen "svikande av försvarsplikt".


9 §.

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 9 §. I denna har kommittén föreslagit, att försök till de brott som upptagits i 1, 2, 6 och 8 §§ skall straffas efter vad i 3 kap. stadgas, dock att till straffarbete på livstid må dömas, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer i huvudsak med gällande rätt. Därvid är emellertid att märka, att det som uppror betecknade brottet i 1 § liksom de grövsta formerna av majestätsbrott i 2 § straffas på försöksstadiet redan därigenom att själva brottsbeskrivningen i nuvarande 8: 2 är så avfattad, att även försöksfall rymmas därunder. Detsamma gäller enligt 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten om simulation. I övrigt är däremot det i 8 § upptagna brottet svikande av försvarsplikt icke för närvarande straffbart på försöksstadiet. Att i kommittéförslaget straffmaximum vid försök till uppror och till de grövsta formerna av brott enligt 2 § bestämts till livstidsstraff liksom vid fullbordat brott, innebär i betraktande av det förut sagda i huvudsak icke någon nyhet; regelns upptagande i samband med att försöksstraffet nu anknutits till 3 kap. har av kommittén motiverats med att hithörande handlingar kunna vara av synnerligen farlig beskaffenhet.

I fråga om förberedelsehandlingar och underlåtenhet att avslöja brott är för närvarande enligt 8: 24, 25 och 28 straff därför stadgat vid brott som avses i 9: 1 och vid de svåraste av de brott som avses i 9: 2 i förslaget. Liksom 9: 6 i förslaget omfattar vidare det däremot svarande stadgandet i nuvarande 8: 20 även vissa förberedelsehandlingar till brottet väpnat hot mot laglig ordning.

[ 153 ]I anledning av förevarande paragraf i förslaget har hovrätten för övre Norrland framhållit, att det i 8 § upptagna simulationsbrottet genomsnittligt tedde sig lindrigare än andra däri behandlade former av brottslighet. Särskilt gällde detta de ringa simulationsfall som vore de i praktiken vanligen förekommande. Denna skillnad i den genomsnittliga svårhetsgraden syntes bliva av särskild betydelse vid bedömandet, huruvida straff skulle inträda även på försöksstadiet. Enligt hovrättens mening kunde det därför ifrågasättas, huruvida man icke härutinnan borde göra en skillnad mellan simulationsbrotten och övriga brott enligt paragrafen, sålunda att endast de senare bestraffades på försöksstadiet.


Departementschefen.Att på sätt hovrätten för Övre Norrland ifrågasatt undantaga simulationsfallen enligt 8 § från försöksstraff har icke synts lämpligt. Det ligger i sakens natur, att en simulation vanligen kan upptäckas blott på försöksstadiet under det att en lyckad simulation i regel måste förbliva obeivrad. Jag erinrar om, att enligt nuvarande 59 § andra stycket strafflagen för krigsmakten, vilket lagrum är avsett att ersättas med en hänvisning till nu förevarande paragraf i allmänna strafflagen, i brottsrekvisitet icke ingår mera än att krigsman söker undandraga sig tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva sjukdom eller genom annat svikligt förfarande. Denna brottskonstruktion synes mig icke kunna övergivas utan att särskilt försöksstraff införes. I fråga om den utsträckning, i vilken brott mot 9 kap. skola bestraffas även på försöksstadiet, har jag alltså kommit till samma resultat som kommittén. Vad åter angår straffbeläggandet av förberedelse och underlåtenhet att avslöja brott anser jag, att det ej bör ske med avseende å andra brott än dem som upptagits i 1, 2 och 6 i§§ i kapitlet. Sådant svikande av försvarsplikt som avses i 8 § i departementsförslaget har sålunda här undantagits. Det må anmärkas, att straffbestämmelsen för förberedelse bl. a. ersätter sista punkten i 6 § i dess lydelse enligt kommitténs förslag. Av liknande skål som de vid 8: 13 i förslaget angivna har här tillagts ett stadgande, att stämpling skall anses såsom förberedelse.


10 §.

Under 10 § har kommittén infört ett stadgande, att allmän åklagare icke utan Konungens lov må åtala brott som i 2 § sägs varav ej någon ljutit döden, ej heller försök därtill eller brott som i 3 § avses.

Bestämmelsen, som i gällande rätt har sin motsvarighet i 9: 6, har i departementsförslaget upptagits i den av kommittén föreslagna lydelsen med tillägg endast, att inskränkningen i åtalsrätten utsträckts till att omfatta förberedelse till eller underlåtenhet att avslöja brott mot 2 §.

I kommittéförslaget har slutligen upptagits även en 11 §, enligt vilken medgivits befogenhet för Konungen att förordna att vad i kapitlet stadgades för det fall att riket är i krig jämväl skulle äga tillämpning beträffande brott som förövades under annan tid. Någon motsvarighet härtill finnes icke i departementsförslaget, enligt vilket kapitlet icke innehåller något annat stadgande chefen [ 154 ]som förutsätter att riket är i krig än bestämmelsen om förhöjt straff för svikande av försvarsplikt i 8 §. Sistnämnda straffhöjning har emellertid ansetts böra vara begränsad till det fallet att riket verkligen är i krig.


10 KAP.
Om brott mot allmän verksamhet.
1 §.

I paragrafens första stycke har kommittén upptagit stadgande om straff för den som med våld eller med hot som innebär trängande fara förgriper sig å ämbetsman i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Brottet har av kommittén rubricerats såsom "våld å ämbetsman" och straffet har föreslagits skola vara straffarbete i högst fyra år eller fängelse; om brottet vore ringa, skulle dock dömas till böter. Härtill har kommittén fogat föreskriften, att Om å gärningen eljest enligt lag kan följa straffarbete, skall gälla vad i 4 kap. stadgas. Enligt andra stycket i kommitténs förslag skall såsom för våld å ämbetsman straffas den som, på sätt i första stycket sägs, förgriper sig mot någon som, utan att vara ämbetsman, är underkastad ämbetsansvar eller enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd som ämbetsman. Detsamma har vidare föreslagits skola gälla, där någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan här avsedd syssla för att hämnas för vad han däri gjort eller låtit.

Vad sålunda föreslagits innebär i förhållande till gällande lag till en början den ändringen, att de för närvarande på skilda paragrafer uppdelade och med straff enligt olika skalor belagda fysiska angreppshandlingarna mot ämbetsmän och tjänstemän samt med dem jämställda befattningshavare sammanförts till ett gemensamt brott och inpassats under en gemensam straffskala. Ämbetsskyddet har därvid bestämts till att omfatta alla som äro underkastade ämbetsansvar och därutöver dem som enligt Konungens förordnande skola åtnjuta samma skydd som ämbetsman. Skyddet har vidare utsträckts till att gälla även i sådana fall, då den angripne vid tiden för gärningens förövande frånträtt sin syssla. Däremot innehåller kommittéförslaget icke någon direkt motsvarighet till vad i nuvarande 10: 5 stadgas om skydd även för den som kallats att tillhandagå vid offentlig förrättning, i det kommittén ansett, att frågan om behovet av ämbetsskydd för dem som kallats att biträda vid tjänsteutövning finge särskilt prövas, t. ex. i samband med utfärdande av de särskilda författningar som innehölle stadganden om sådana biträden. Själva den brottsliga gärningen beskrives i gällande lag såsom "våld eller annan misshandel". Då kommittén i stället föreslagit "våld eller hot som innebär trängande fara>, betyder detta sålunda en utvidgning. Det hot, som här avses, emellertid enligt kommitténs motiv [ 155 ]endast sådant hot som innebär en omedelbart överhängande fara för liv eller hälsa eller annat betydelsefullt intresse. Övriga fall av hot om våld o. dyl. skola enligt kommitténs förslag falla under 4 § i kapitlet.


I anledning av den utformning paragrafen erhållit i kommittéförslaget har länsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att länsstyrelsen avstyrkte borttagandet av den nuvarande generella bestämmelsen om ämbetsskydd för den som är kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning. Att på sätt kommittén förordat låta frågan om dylikt skydd bliva föremål för reglering? i de särskilda författningar som innehölle stadganden om sådana biträden, funne länsstyrelsen icke tillfredsställande. Därigenom skulle nämligen från ämbetsskydd uteslutas sådana personer som utan stöd av någon författning kallades att biträda vid tjänsteförrättning. Som exempel kunde nämnas den som på grund av teknisk sakkunskap eller lokalkännedom eller av liknande anledning anmodades att biträda vid polisutredning. Enligt länsstyrelsens mening borde därför ett allmänt stadgande om ämbetsskydd för den, som kallats att tillhandagå vid offentlig förrättning, icke saknas i strafflagen. Sveriges trafikbilägares riksorganisation har vänt sig mot att kommittén i motiven, vid övervägande av vilka personer som borde ifrågakomma till ämbetsskydd enligt Konungens särskilda förordnande, endast med tvekan dit hänfört droskchaufförer. Riksorganisationen ville framhålla, att den risk för övergrepp från allmänhetens sida, för vilken personalen inom den yrkesmässiga biltrafiken vore utsatt, vore av den genom många kända fall belysta intensitet, att någon tvekan om det befogade i denna personals anspråk på ifrågavarande skydd icke syntes kunna råda. Då detta förhållande måste anses vara av permanent beskaffenhet, ifrågasatte därför riksorganisationen, huruvida icke i lagtexten i andra stycket i 10: 1 borde införas orden "förare och annan personal å bil, som nyttjas i yrkesmässig trafik", varigenom denna personalkategori skulle erhålla ämbetsskydd utan att något särskilt förordnande därom behövdes.

Gentemot den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen "våld å ämbetsman" har justitiekanslersämbetet anmärkt, att denna rubricering skulle te sig främmande, då brottet bestått enbart i hot. Samma invändning har framställts av föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätterna i Göteborg och Malmö, landsfogden i Malmöhus län och stadsfiskalen i Malmö.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har slutligen, med samma motivering som vid 9: 3, uttalat sig för att den i första stycket av paragrafen upptagna hänvisningen till 4 kap. borde utgå.


Departementschefen.Den enhetliga reglering av ämbetsskyddet som kommittén föreslagit synes innebära en vinning i förhållande till de splittrade bestämmelserna i gällande lag. I fråga om kretsen av dem som skola åtnjuta sådant skydd torde emellertid böra beaktas vad länsstyrelsen i Uppsala län anfört. Jag har fördenskull såsom 3 § upptagit stadgande om skydd jämväl för dem som kallats att biträda vid offentliga förrättningar. Vad angår det av [ 156 ]Sveriges trafikbilägares riksorganisation framförda kravet på ett liknande generellt skydd för den yrkesmässiga biltrafikens personal, synes det i och för sig naturligt att denna erhåller ett sådant förstärkt skydd som här avses. Med hänsyn bl. a. till att flera dylika personalgrupper finnas torde det emellertid vara tekniskt svårt att införa en generell bestämmelse härom. Frågan i vad mån ämbetsskydd skall tillkomma sådan personal torde därför, såsom följer av kommitténs förslag, få prövas av Kungl. Maj:t särskilt för varje trafikföretag eller för olika slags yrkesgrenar.

I fråga om avgränsningen av de olika slags gärningar som skola drabbas av straff enligt paragrafen har jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga att förutom våld medtaga allenast sådant hot som innebär trängande fara, under det att hot med våld i övrigt skulle hänföras under kommittéförslagets 4 §. Det synes innebära en systematisk förenkling att i 1 § medtaga allt hot med våld men också endast sådant hot. En sådan förenkling kan så mycket hellre vidtagas som straffet i ringa fall föreslagits skola vara böter. Jag förordar alltså, att paragrafen göres tillämplig på allt hot om våld mot den som åtnjuter ämbetsskydd. Goda skäl kunna också anföras för att i detta sammanhang straffa även sådana försök till våld å tjänsteman, som icke ha formen av hot, t. ex. att någon ur bakhåll skjuter på eller bakifrån söker slå till en tjänsteman. Frågan om straff för försök i dylika fall torde emellertid böra övervägas i samband med den slutliga revisionen av bestämmelserna om misshandelsbrotten.

I övrigt har den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen i departementsförslaget undergått vissa jämkningar av redaktionell natur. Den av kommittén upptagna särskilda konkurrensregeln har i samband därmed utgått. En tillämpning av de allmänna konkurrensreglerna på förhållandet mellan brotten i 10 kap., å ena, samt dem i 14 och 15 kap., å andra sidan, torde för närvarande innebära, att då fråga är om ett obetydligt brott, bedömt efter 14 eller 15 kap., endast tillämpligt lagrum i 10 kap. skall komma till användning. Gäller det åter medelsvåra brott, torde båda lagrummen böra citeras utan att likväl någon höjning av straffskalan utöver den högsta av de ifrågavarande båda skalorna skall inträda. Först om brottet är av svårare slag, lär verklig konkurrens enligt 4 kap. strafflagen inträda. Med den av kommittén föreslagna regeln skulle prövningen, vilket av sistnämnda båda fall som förelåge, ersättas med ett avgörande enbart med ledning av om straffarbete inginge i straffskalan i det andra lagrum som jämte 10: 1 vore tillämpligt å gärningen eller ej. Tillräckliga skäl synas mig icke föreligga att utan samband med en allmännare översyn av konkurrensreglerna här göra ett sådant avsteg från vad eljest anses gälla.

Brottet torde lämpligen kunna betecknas som våld eller hot mot tjänsteman.


2 §.

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 4 §. I denna har kommittén upptagit ett stadgande av innehåll, att den som i annat fall än förut [ 157 ]i kapitlet är sagt för att tvinga eller hindra någon som i 1 § avses i utövning av hans syssla eller hämnas därför otillbörligen företager gärning som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet eller hotar därmed skall för förgripelse mot ämbetsman dömas till fängelse eller böter. För det fall att brottet är grovt har straffet föreslagits skola vara straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Det sålunda föreslagna ämbetsskyddet mot tvång eller hämnd innebär en nyhet i förhållande till gällande lag, enligt vilken allmänna funktionärer skyddas mot tvång och hämnd allenast såvitt fråga är om våld eller annan misshandel, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning eller missfirmlig gärning. Den föreslagna nya bestämmelsen ansluter sig till den år 1935 beslutade utvidgningen av det i nuvarande 11: 8 upptagna skyddet för vittnen, vilket skydd då utsträcktes till att utom våldsgärningar avse jämväl andra åtgärder som för vittnet föranledde lidande, förlust eller annan skada ävensom hot om sådana åtgärder. Som exempel på handlingsformer, vilka skulle falla under det nu föreslagna stadgandet, har kommittén anfört de i paragrafen om utpressning angivna, nämligen hot om brottslig gärning, hot att åtala eller angiva någon för brott och hot att om någon lämna menligt meddelande. Även åtgärder av andra slag åsyftas emellertid med den nu förevarande paragrafen, vilket sammanhänger med att den brottsliga avsikten icke alltid behöver vara inriktad på tvång utan även kan gå ut på hämnd.


Mot denna paragraf har justitiekanslersämbetet anmärkt, att den till en del syntes ha med straff belagt handlingar, beträffande vilka något starkare behov av kriminalisation icke gjort sig gällande. Ämbetet har vidare anmärkt, att brottsbeskrivningen vore vagare och till följd därav också tänjbarare än som för närvarande vore vanligt. Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat, att även om det finge anses berättigat att ett visst skydd bereddes ämbetsman också i andra fall än som avsåges i 1–3 §§ i kommittéförslaget, det likväl knappast kunde anses erforderligt att utsträcka detta skydd så långt som här skett. Enligt vad kommittén föreslagit skulle nämligen varje gärning, som medförde ett lidande, en skada eller en olägenhet, om än aldrig så obetydlig, liksom även hot om en sådan gärning drabbats av straff, om det i paragrafen angivna syftet förelåge. Föreningen funne en begränsning av stadgandets räckvidd erforderlig, så att icke rena bagateller komme att inrymmas därunder. Vidare ansåge föreningen att det i kommitténs brottsbeskrivning ingående uttrycket "otillbörligen företager gärning" icke vore ägnat att skapa en klar gräns mellan det straffbara och det icke straffbara området. Straffsatsen för grovt brott syntes föreningen slutligen kunna utan våda sänkas till straffarbete i högst två år eller fängelse.


Departementschefen.I likhet med kommittén finner jag det påkallat att införa ämbetsskydd även mot andra former av tvång och hämnd än som omfattas av nu gällande lags bestämmelser. Jag erinrar även om att riksdagen i samband med den år 1935 beslutade utvidgningen av skyddet för vittnen hemställde om [ 158 ]utvidgning också av skyddet för ämbets- och tjänstemän. På sätt häradshövdingföreningen framhållit begränsar den av kommittén föreslagna lagtexten visserligen icke det straffbara området till åstadkommande eller hot om åstadkommande av någon för tjänstemännen menlig effekt, som är av mera allvarligt slag, men det bör framhållas, att gärningsmannen förutsättes ha för avsikt att hindra eller tvinga befattningshavaren i utövningen av hans befattning eller att hämnas därför. Handlingar som äro uttryck för en sådan avsikt synas vara straffvärda, så snart de överhuvudtaget medfört någon skadeverkan eller inneburit hot därom. Det av häradshövdingföreningen kritiserade uttrycket "otillbörligen" måste äter anses erforderligt för att från det straffbara området undantaga sådana fall då handlingen framstår som legitim, såsom i det av kommittén anförda exemplet att man hotar en domare med anmälan till justitieombudsmannen för att han icke iakttager föreskrivna expeditionstider.

Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen synes mig sålunda ägnad att läggas till grund för lagstiftning och har i departementsförslaget endast blivit föremål för ett par mindre jämkningar av redaktionell natur. Stadgandet har vidare befunnits böra få sin plats omedelbart efter 1 §, i förhållande till vilken det är subsidiärt. Dess tillämpningsområde kommer att bliva något mindre än enligt kommittéförslaget, eftersom 1 § i departementsförslaget utvidgats till att omfatta alla fall då någon med hot om våld mot ämbets- eller tjänsteman söker hindra eller tvinga honom i hans tjänsteutövning.

I fråga om straffskalan finner jag ej skäl att, på sätt häradshövdingföreningen påyrkat, sänka det av kommittén föreslagna maximum, vilket måste anses motiverat med hänsyn till att under paragrafen inrymmas även mycket allvarliga fall av tvång och hot mot ämbetsmän. Vad slutligen angår brottsbeteckningen finner jag den av kommittén föreslagna rubriceringen "förgripelse mot ämbetsman" allenast såtillvida böra ändras att ordet "ämbetsman" utbytes mot "tjänsteman".


3 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget. Här har nämligen, på sätt jag under 1 § i departementsförslaget förutskickat, upptagits en bestämmelse, att vad som stadgats till skydd för där avsedd befattningshavare även skall gälla till förmån för den som kallats att biträda sådan befattningshavare vid förrättning. Bestämmelsen har synts mig böra erhålla tillämplighet jämväl beträffande det i 2 § av. departementsförslaget stadgade straffskyddet mot förgripelser mot tjänstemän. I övrigt bör bestämmelsen tolkas lika snävt som motsvarande stadgande i gällande lag (se N. J. A. 1905 s. 337).


4 §.

Denna paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 2 §. Kommittén har därstädes upptagit ett stadgande om straff för den som gör våldsamt motstånd vid offentlig förrättning eller eljest handgripligen eller på annat dylikt [ 159 ]sätt söker hindra eller tvinga någon som i 1 § avses i utövning av hans syssla utan att likväl våldföra honom som där sägs. Straffet har. föreslagits skola vara fängelse eller böter.

Den sålunda föreslagna brottsbeskrivningen vidare än den i 10: 6 i gällande lag varest stadgas straff endast för den som vid offentlig förrättning gör våldsamt motstånd utan att förrättningsman våldföres. Utom däri, att det icke endast är fråga om motstånd vid offentlig förrättning, består utvidgningen, enligt vad i motiven uttalats, i att förslaget icke såsom gällande rätt uppställer någon fordran på kraftutveckling från den brottsliges sida. Enligt kommitténs motiv skall sålunda den som skall anhållas vara straffbar även om han blott lägger sig på marken så att han måste bäras. Våldsamt motstånd skulle vidare enligt motiven kunna bestå i att låsa eller hålla igen en dörr för att hindra någon som är stadd i tjänsteutövning att komma in, varemot vägran att öppna en stängd dörr icke i och för sig skulle kunna straffas enligt nu förevarande paragraf men väl enligt 10: 12 i förslaget. Liksom 10: 6 i gällande lag avser 10: 2 i kommittéförslaget icke muntliga tillmälen och hotelser.


Mot kommittéförslaget i denna del har justitiekanslersämbetet anmärkt, att vad kommittén i motiven uttalat om att någon kraftutveckling av den brottslige icke erfordrades för straffbarhet, knappast kunde anses framgå av det i förslagets lagtext använda uttrycket "handgripligen eller på annat dylikt sätt". Emellertid syntes det ämbetet tvivelaktigt, huruvida den av kommittén här åsyftade utvidgningen av det straffbara området vore påkallad av något verkligt behov. En dylik utvidgning syntes inbjuda till anställande av åtal för våldsamt motstånd utan att tillräckliga skäl därför vore för handen. Hovrätten över Skåne, och Blekinge har likaledes uttalat, att det av lagtexten i kommittéförslaget icke framginge, att det skulle anses såsom våldsamt motstånd att söka hindra ett anhållande genom att lägga sig ned på marken. Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört, att den utvidgning av brottsområdet som innefattades i orden "eller eljest handgripligen eller på annat dylikt sätt" icke syntes erforderlig. Med denna avfattning av paragrafen syntes ett mycket stort antal synnerligen ofarliga fall av. motstånd vid förrättning komma att. bliva bestraffade, ehuru de i själva verket endast vore ett uttryck för en ofta naturlig reaktion mot de ingripanden i den enskildes rätt till person eller egendom, som genom stadgandet skulle skyddas. Frågan syntes vinna ökad betydelse med hänsyn till att enligt förslaget antalet av de personer som skulle vinna straffskydd väsentligt ökats. Landsfogden i Värmlands län har framhållit, att vid den vanligaste typen av anhållande, nämligen för fylleri, det ofta hände att den som skulle anhållas lade sig på marken och därigenom åstadkomme s. k. passivt motstånd. Det skulle synas väl hårt, om denna typ av motstånd straffbelades, liksom svårighet säkerligen skulle uppstå att avgöra, när sådant motstånd skedde medvetet. Föreningen Sveriges stadsdomare har funnit, att enligt kommitténs förslag gränsdragningen mellan våldsamt motstånd i 10: 2 och ingrepp [ 160 ]i myndighets verksamhet i 10: 12 understundom syntes bliva subtil. Föreningen har särskilt framhållit, att det enligt kommitténs motiv skulle räknas såsom våldsamt motstånd att låsa en dörr för att hindra en förrättning, men att, om dörren redan hunnit låsas och vederbörande vägrade att öppna, endast brott mot 10: 12 skulle föreligga. Sveriges advokatsamfund har ansett, att ett försök att tvinga, där det icke borde gå in under 1 eller 4 §, i praktiken alltid samtidigt utgjorde ett försök att hindra ämbetsmannen i utövning av hans syssla. Då någon reell begränsning av det straffbara området sålunda näppeligen skulle ske, om orden "eller tvinga" utginge ur paragrafen, samt detta skulle medföra en bättre överensstämmelse mellan brottsbeskrivning och brottsrubricering, ville samfundet förorda en dylik omredigering.

Beträffande den av kommittén föreslagna brottsrubriceringen har justitiekanslersämbetet funnit mindre tillfredsställande att benämningen "våldsamt motstånd" skulle användas även i fråga om den som vid ett anhållande icke gjort något motstånd i annan form än att han lagt sig på marken, så att han måste bäras. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har funnit, att den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen måste anses vilseledande, eftersom våld icke förutsattes för straffbarhet. Även i vissa andra yttranden ha an" märkningar framställts mot brottsbeteckningen.


Departementschefen.I överensstämmelse med de synpunkter som framhållits i åtskilliga yttranden finner jag, att det straffbara området skulle bliva alltför vidsträckt, om brottsbeskrivningen i nu förevarande paragraf, på sätt kommittén föreslagit, utsträcktes till att omfatta även former av motstånd som icke äro inriktade på någon kraftutveckling. Sålunda anser jag "det exempelvis icke vara påkallat att, i motsats till vad som för närvarande gäller, för våldsamt motstånd straffa den som motsätter sig ett anhållande enbart genom att lägga sig ned på marken. Icke heller synes mig sådant straff böra inträda för den som endast reglar sin egen dörr för att hindra någon offentlig tjänsteförrättning. För att vinna nödig begränsning av det straffbara området har deprartementsförslaget formulerats sålunda, att det skall vara fråga om att någon, utan att fall är för handen som förut i kapitlet sägs, genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen av befattning som avses i 1 §. Med denna formulering, vari uttrycket motvärn är gemensamt med 5: 10, skall liksom enligt kommittéförslaget under stadgandet falla allt motstånd som sker genom fysisk kraftutveckling utan att denna riktar sig mot befattningshavaren eller hans biträden, då ju 1 eller 2 § blir tillämplig. De i praktiken vanligaste fallen torde vara, att våldet icke riktar sig mot någon person utan består exempelvis i att en anhållen vid bortförandet spjärnar emot eller klänger sig fast vid något föremål.


5 §.

Denna paragraf svarar mot 3 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett stadgande om straff för ett såsom "tjänstemissfirmelse" betecknat brott. [ 161 ]Sådant brott föreligger enligt kommittéförslaget om någon talar eller skriver smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter eller mot någon som i 1 § avses i eller för hans syssla. Straffet föreslås skola vara böter eller fängelse. Vidare har här upptagits föreskrift, att om eljest enligt lag kan följa straffarbete å gärningen, skall gälla vad i 4 kap. stadgas. Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 10 : 2 "såvitt gäller kränkning mot ämbetsmän och av 10: 5 såvitt gäller kränkning mot lägre befattningshavare. I förhållande till dessa lagrum innefattar förslaget till en början den ändringen, att hotelse icke särskilt nämnes såsom en form för den brottsliga gärningen. Straffbara såsom tjänstemissfirmelse äro enligt förslaget blott gärningar, vilka om de riktat sig mot enskild person skulle innefattat antingen förtalsbrott enligt 16: 7 eller 8 eller också förolämpning enligt 16: 9 eller 11. Andra hotelser än sådana som täckas av brottsbeskrivningen i 16: 9 eller 11 falla därför icke under nu förevarande paragraf. Däremot äro de av kommittén föreslagna andra stadganden i 10 kap., för vilka redogjorts under 1 och 2 §§ i departementsförslaget, avsedda att omfatta jämväl vissa fall av hot.

I förhållande till gällande strafflag innebär förevarande paragraf i kommittéförslaget såtillvida en utvidgning av det straffbara området, att skyddet avser ej blott särskilda personer utan även myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter. Vad "sålunda föreslagits år bl. a. avsett att delvis ersätta stadgandet om ansvar för dombrott i rättegångsbalken 28: 1, vilket saknar motsvarighet i nya rättegångsbalken.


Sveriges advokatsamfund har uttalat, att enligt samfundets mening tillräckliga skäl saknades för att utsträcka skyddet enligt nu förevarande paragraf till att omfatta även myndigheter och andra offentliga organ. Vad som erfordrades vore att mot missfirmelser i eller för deras tjänst skydda de enskilda personer, som ensamma eller tillsammans med andra bildade en myndighet eller ett offentligt organ. Däremot syntes föga påkallat att härutöver i strafflagen inskriva en särskild bestämmelse om straffskydd för institutionerna såsom sådana. Vad kommittén i detta hänseende föreslagit syntes innebära en viss fara för den fria kritikrätt, som borde utmärka ett demokratiskt samhälle, ty gränsen mellan kritik och missfirmelse kunde vara svår att draga, och meningarna därom kunde vara delade mellan å ena sidan myndigheterna och å andra sidan allmänheten. Såvitt anginge rikets domstolar syntes emellertid en straffbestämmelse av nu ifrågavarande innebörd vara påkallad. Mellan domstolar och andra myndigheter förelåge den viktiga skillnaden, att de förras verksamhet uteslutande ginge ut på att träffa rättsliga avgöranden, medan de senare i större eller mindre utsträckning hade att taga ställning till lämplighetsfrågor av praktisk natur. I fråga om dessa andra myndigheter vore därför allmänhetens fria kritikrätt av helt annan betydelse än beträffande domstolarna. Härtill komme att det vore särskilt angeläget att upprätthålla respekten för domstolarna såsom [ 162 ]rättens organ. Icke blott de enskilda domstolsledamöterna utan även domstolarna såsom sådana borde därför genom straffbestämmelser skyddas mot missfirmelser. På nu anförda skäl ville samfundet förorda, att förevarande paragraf i förslaget omarbetades till att avse endast missfirmelse mot enskilda funktionärer, samt att i en särskild bestämmelse stadgaldes straff för missfirmelse mot domstol. Såvitt anginge högsta domstolen och regeringsrätten syntes det samfundet emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke detta skydd borde ernås genom att stadgandet i 9: 4 i förslaget utsträcktes till att avse även dessa två domstolar. Ä andra sidan har generaltullstyrelsen – under hänvisning till att det förekommit att trafikanter skrivit smädligt mot lokal tullmyndighet eller styrelsen utan att därvid namngiva någon särskild person – uttalat att den föreslagna utvidgningen av det straffbara området till att innefatta jämväl missfirmelse av myndighet vore påkallad.

I fråga om straffsatsen har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit oegentligt, att medan enligt kommittéförslaget straffet för förgripelse mot ämbetsman i 10: 4 skulle vara, i normalfallen fängelse eller böter samt i grova fall straffarbete i högst fyra år eller fängelse, kommittén för tjänstemissfirmelse endast föreslagit straffet böter eller fängelse. Då sistnämnda brott av kommittén upptagits i 10: 3, skulle 10: 4, som enligt sin lydelse icke hade avseende å förut i kapitlet behandlade fall, aldrig kunna vinna tillämpning, då tjänstemissfirmelse förelåge. En förgripelse som tillika innefattade missfirmelse skulle sålunda straffas allenast efter den lägre skalan i 10: 3, och detta även om förgripelsen vore att bedöma såsom grov. så att straffarbete skolat ådömas, därest 10: 4 ägt tillämpning. Att sålunda förgripelse i förening med missfirmelse skulle bedömas efter en lindrigare straffskala än enbart förgripelse syntes icke tillfredsställande. Därest icke förhållandet mellan förgripelse och missfirmelse reglerades på annat sätt än i förslaget, vore det därför enligt hovrättens mening nödvändigt att straffskalan i 10: 3 i kommittéförslaget gjordes lika sträng som den i 10: 4. Slutligen har hovrätten mot den av kommittén här upptagna konkurrensregeln gjort samma erinran som vid 9: 3.

Angående den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen har Göta hovrätt uttalat, att rubriceringen "tjänstemissfirmelse" icke syntes helt lyckligt vald vid jämförelse med sådana ord som "tjänstefel" och "tjänstebrev", där sammansättningsledet "tjänste-" vore liktydigt med "i tjänsten". Även hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt på brottsbeteckningen.


Departementschefen.Vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört angående förhållandet mellan straffskalorna för förgripelse i 10: 4 och för missfirmelse i 10: 3 enligt kommittéförslaget har varit ett skäl till att ordningen mellan ifrågavarande båda stadganden omkastats i departementsförslaget. Detta upptager såsom 2 § ett stadgande om straff för förgripelse mot tjänsteman, svarande mot förgripelse mot ämbetsman i kommittéförslaget, och såsom 5 § stadgandet om missfirmelse. Härigenom kommer tillämpning av den svårare straffbestämmelsen i 10: 2 icke att bliva utesluten, därest en handling som i och för sig [ 163 ]faller under brottsbeskrivningen i denna paragraf tillika skulle innefatta missfirmelse mot den angripne ämbetsmannen.

Den viktigaste nyheten i kommittéförslaget är införandet av straff även för missfirmelse, som icke är riktad mot någon befattningshavare personligen utan mot myndighet eller annat organ med beslutanderätt i allmänna angelägenheter. En sådan straffbestämmelse som den av kommittén föreslagna skulle emellertid, på sätt advokatsamfundet uttalat, stundom kunna komma att stå hindrande i vägen för den fria kritikrätt i allmänna angelägenheter, som bör finnas i ett demokratiskt samhälle. Bestämmelsen har därför i departementsförslaget begränsats till att innefatta skydd mot offentligt skymfande, vilket såsom jag vid 9: 4 framhållit innebär en begränsning av det straffbara området till sådana fall då beskyllningen sker i offentlig handling eller eljest riktar sig till allmänheten och dess form är skymflig. Saklig kritik, även om den innefattar oriktiga uppgifter, lämnas alltså straffri såvitt den riktar sig mot ett organ och icke mot någon viss person.

Med hänsyn till det anförda har paragrafen i departementsförslaget uppdelats på två stycken. Första stycket, som handlar om "skymfande av myndighet", ger myndigheter och andra organ som äga besluta i allmänna angelägenheter skydd allenast mot offentligt skymfande. I andra stycket behandlas under beteckningen "missfirmelse av tjänsteman" brott mot sådana personer som eljest åtnjuta ämbetsskydd. Dessa skola, liksom enligt gällande rätt och kommittéförslaget, åtnjuta skydd mot beskyllningar och andra smädelser, vare sig de ske offentligt eller "enskilt och vare sig formen är skymflig eller innehållet innebär förtal. Andra stycket skall tillämpas allenast i andra fall än första stycket avser.

Den av kommittén här upptagna särskilda konkurrensregeln har av enahanda skäl som utvecklats under 9: 3 icke influtit i departementsförslaget.


6 §.

Nu förevarande paragraf motsvarar 5 § i kommittéförslaget. Därunder har kommittén föreslagit stadgande om straff för den som åt någon, vilken är eller varit underkastad ämbetsansvar, lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig förmån för dennes utövning av sin befattning. Brottet har av kommittén rubricerats såsom bestickning och straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år.

Det nu ifrågavarande brottet är för närvarande behandlat i sammanhang med ämbetsbrotten i 25 kap., vars 5 § innehåller bestämmelser om straff dels för ämbetsman som för sin ämbetsutövning mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning dels ock för den som till ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder sådan belöning. Kommittén har funnit, att den senare formen av brottslighet, som ju icke förutsätter straffbart förfarande från någon ämbetsmans sida, borde upptagas icke i kapitlet om ämbetsbrotten utan bland brotten mot allmän verksamhet i 10 kap. Att den här föreslagna brottsbeskrivningen avviker från gällande lag därigenom att ordet "belöning" ersatts med "förmån", beror på att kommittén velat klarare [ 164 ]framhålla, att under straffbudet falla ej blott kontanta belöningar utan även förmåner av annat slag, exempelvis lönande uppdrag. En utvidgning i förhållande till gällande rätt är vidare, att den föreslagna bestämmelsen även omfattar bestickningsåtgärder gentemot dem som varit men icke längre äro underkastade ämbetsansvar. Då redan enligt nuvarande lag det straffbara området omfattar även efter ämbetsutövningen tillkomna förmåner, har det nämligen synts kommittén också böra vara straffbarheten ovidkommande, huruvida ämbetsmannen vid förmånens lämnande fortfarande innehar sysslan eller ej.


I anledning av vad kommittén sålunda föreslagit har hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat, att ur saklig synpunkt intet funnes att erinra mot att med otillbörlig belöning till ämbetsman likställdes sådan belöning till den som icke längre vore underkastad ämbetsansvar. Den föreslagna lagtextens formulering syntes emellertid mindre lycklig, eftersom stadgandet efter ordalagen skulle omfatta även det fall att åt en förutvarande ämbetsman erbjödes eller utlovades muta eller annan otillbörlig belöning. Ett sådant fall borde, om det överhuvudtaget vore tänkbart, icke enligt hovrättens mening omfattas av bestämmelsen. Det förefölle vidare oriktigt att använda ordet "muta" om belöning till en förutvarande ämbetsman. Hovrätten ville slutligen ifrågasätta, huruvida icke i ett annat avseende en utvidgning av det straffbara området vore påkallad. Enligt de föreslagna bestämmelserna torde hinder icke möta att åt någon,som ännu icke tillträtt en med ämbetsansvar förenad befattning men väntades göra detta, lämna eller utlova muta, avseende hans framtida tjänsteutövning. Sådana mutor kunde uppenbarligen innebära lika stora faror som annan bestickning. Mången tjänsteman uppehölle tid efter annan begränsade förordnanden. Det vore stötande, om bestickningsfall under tid, då han icke innehade förordnande, skulle lämnas utan beivran. Föreningen Sveriges häradshövdingar åter har, liksom i fråga om uttryckssättet i kommittéförslagets 4 §, funnit att orden "otillbörlig förmån" i den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen icke vore ägnade att skapa en klar gräns mellan det straffbara och det icke straffbara området. Rådhusrätten i Malmö slutligen har funnit, att det nu ifrågavarande stadgandet borde utsträckas till att avse även otillbörlig förmån till ämbetsmannen närstående personer. Lagrummet skulle eljest lätt kunna kringgås, t. ex. genom att förmåner erbjödes icke åt ämbetsmannen själv utan åt hans hustru. Samma synpunkter ha anlagts av stadsfiskalen i Malmö, vilken anfört att i praktiken fall torde ha förekommit, då en otillbörlig förmån lämnats ämbetsmans hustru eller annan tillhörande hans familj.


Departementschefen.I överensstämmelse med kommittén har jag funnit, att straff bör inträda oavsett om befattningshavaren vid tidpunkten för den otillbörliga förmånens lämnande eller erbjudande fortfarande innehar sin befattning eller ej. Det är nämligen tydligt, att de synpunkter, utifrån vilka bestickning straffas, göra sig med i huvudsak samma styrka gällande inför risken att tjänstemän [ 165 ]i sin tjänsteutövning skulle låta sig påverka av möjligheten att efteravskedstagandet komma i åtnjutande av otillbörliga förmåner från personer eller företag, vilkas intressen berörts av tjänsteutövningen i fråga.

Då den av kommittén föreslagna formuleringen "muta eller annan otillbörlig förmån" kan tänkas misstolkad på det sättet att båda uttrycken skulle åsyfta före tjänsteutövningen lämnade förmåner, har jag återgått till gällande lags uttryck "muta eller annan otillbörlig belöning". Det torde ändå vara klart, att, såsom kommittén framhållit, under straffbudet falla ej blott kontanta belöningar utan även förmåner av annat slag, exempelvis lönande uppdrag.

Vad angår ordet "otillbörlig", mot vilket häradshövdingföreningen riktat kritik, finner jag i likhet med kommittén, att icke varje gåva såsom erkänsla för det sätt varpå en tjänsteplikt fullgjorts bör föranleda straff. Att i strafflagen angiva den härav betingade begränsningen av det straffbara området annorledes än genom att uppställa villkoret att fråga skall vara om en otillbörlig belöning torde icke låta sig göra. Den närmare bestämningen av vad som i detta hänseende är tillbörligt eller ej blir beroende av sed och allmän uppfattning i varje särskilt fall eller för tjänsten meddelade föreskrifter och låter sig icke inskriva i en lagtext. Lika naturligt som det för närvarande anses att exempelvis en präst erhåller någon obetydlig minnesgåva av en årgång konfirmander, lika otillbörligt skulle det te sig om en domare mottoge gåvor – större eller mindre – av dem som ha rättegångar inför honom. Enligt min mening är varje gåva till befattningshavare som här avses otillbörlig, om förmånen i fråga eller förväntan att erhålla den kan tänkas påverka tjänsteutövningen.

I fråga om brottsbeskrivningen i övrigt synes, med beaktande av vad hovrätten över Skåne och Blekinge samt rådhusrätten och stadsfiskalen i Malmö uttalat, böra vidtagas den ändringen att straff skall inträda så snart någon lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat. Härigenom inbegripes även det fallet att någon söker muta den som ännu ej tillträtt befattningen i fråga, varjämte ställes utom tvekan att paragrafen omfattar även otillbörliga förmåner till befattningshavaren närstående personer. Liksom enligt kommittéförslaget ingår även belöning som lämnas i efterhand. Det avgörande är, om förmånen lämnats, utlovats eller erbjudits för utövning av befattningen. Har förmånen lämnats någon närstående till befattningshavaren, kan straff inträda även om den sistnämnde icke hade kännedom om förmånen.


7 §.

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 6 §, varest kommittén i ett första stycke under rubriceringen "otillbörligt verkande vid röstning" upptagit en bestämmelse om straff för den som vid Val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller böter i [ 166 ]normalfallen samt fängelse eller straffarbete i högst två år för det fall att brottet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest är att anse som grovt. I ett andra stycke av paragrafen har kommittén inrymt stadgande, att den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende skall dömas till böter eller fängelse.

Paragrafen motsvaras i nu gällande strafflag av 10: 16, enligt vilket lagrum det är straffbelagt att sälja eller köpa röst vid val till allmänt värv, störa valfriheten genom hot eller tubbande eller eljest obehörigen verka i val. I förhållande till gällande rätt innebär kommittéförslaget, att straffskyddet utsträckts till att omfatta även andra omröstningar i allmänna ärenden än val, exempelvis folkomröstning och omröstning vid kommunalstämma eller i annan beslutande statlig eller kommunal församling. Kommittéförslaget giver vidare mera vägledning än gällande lag vid angivandet av de handlingsformer som skola anses innefatta otillbörligt verkande.


Mot de i kommittéförslagets lagtext här ingående uttrycken "otillbörligen inverka på omröstningen" och "otillbörlig förmån" har föreningen Sveriges häradshövdingar gjort samma principiella anmärkning angående oklarhet i fråga om det straffbara områdets gräns som beträffande de likartade uttrycken i de stadganden i kommittéförslaget, vilka motsvara 2 och 6 §§ i departementsförslaget. Länsstyrelsen i Blekinge län har däremot uttalat, att straffskyddets utsträckande enligt kommitténs förslag i stort sett vore väl ägnat att avlägsna den ovisshet på området som hittills gjort sig gällande. Länsstyrelsen ville emellertid ifrågasätta, huruvida icke förslaget borde ytterligare fullständigas genom ett särskilt straffbud mot att påverka överläggning i allmänna ärenden, detta dock mera till förebyggande av framtida missbruk; hittills förelåge åtminstone icke i större utsträckning någon erfarenhet av sådan påverkan. Fångvårdsstyrelsen slutligen har ansett, att brottsbeteckningen "otillbörligt verkande vid röstning" icke osökt ledde tanken i avsedd riktning.


Departementschefen.Icke heller i nu förevarande paragraf finner jag det möjligt att undvika sådana uttryck som "otillbörligen" eller liknande. Att här uttömmande uppräkna alla de olika slag av förfaranden och förmåner som kunna tänkas komma i fråga torde nämligen icke låta sig göra. Åt domstolarna måste därför anförtros att i de uti lagtexten icke särskilt beskrivna fallen avgöra vad som får anses vara tillbörligt eller motsatsen. Jag ansluter mig likaledes till kommitténs uppfattning, att något särskilt straffbud mot att påverka överläggning i allmänna ärenden icke torde vara påkallat. Den av kommittén föreslagna brottsrubriceringen "otillbörligt verkande vid röstning" synes mig böra godtagas.


8 §.

Denna paragraf motsvarar 7 § i kommittéförslaget. Kommittén har där upptagit ett stadgande, att om någon obehörigen söker förskaffa sig [ 167 ]kännedom om vad som angående utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, han skall för brott mot rösthemlighet dömas till böter. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, har icke blivit föremål för några anmärkningar i yttrandena. Då den måste anses vara välbetänkt, förordar jag dess antagande i den lydelse kommittén föreslagit.


9 §.

Förevarande paragraf motsvarar 8 § i kommittéförslaget. I denna har kommittén upptagit stadgande om straff för ett såsom övergrepp i rättssak betecknat brott, varmed förstås att någon med våld eller annan otillbörlig åtgärd som medför lidande, skada eller eljest olägenhet eller med hot om sådan åtgärd angriper någon för det han vid domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit utsaga eller ock för att hindra honom därutinnan. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år.

Vad här föreslagits har i gällande rätt en motsvarighet i 11: 8. Enligt detta lagrum föreligger emellertid en olikhet i fråga om straffskyddets utsträckning mellan å ena sidan parter och därmed jämställda samt å andra sidan vittnen och dem som: eljest vid förhör inför myndigheter avgiva utsagor. För den förra kategorien avser skyddet endast våldsgärningar och hot om våld, för den senare dessutom åtgärder, som föranleda lidande, förlust eller annan skada, ävensom hot om sådana åtgärder. Utom den ändring i förhållande till gällande rätt som sålunda består i att alla av lagrummet skyddade likställts innebär kommittéförslaget, enligt vad kommittén uttalat, vidare den utvidgningen av straffskyddet att detta ej blott såsom för närvarande omfattar parter, ombud, vittnen och andra som uppträda i en redan anhängig sak utan även avser att utgöra skydd mot otillbörliga åtgärder riktade mot själva anhängiggörandet av en sak genom anmälan till domstol, polis eller annan myndighet. Kommittén har nämligen funnit, att det just vore den som toge initiativet till att skaffa sig eller andra rätt som främst behövde skydd, men att, sedan en sak väl kommit inför rätta eller eljest inför behörig myndighet, sådana övergrepp som här vore ifråga spelade jämförelsevis mindre roll.


Mot denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet anmärkt, dels att här syntes ha straffbelagts även handlingar, beträffande vilka intet starkare behov av kriminalisation gjort sig gällande, dels också att paragrafens brottsbeskrivning vore vagare och till följd därav också tänjbarare än vad för närvarande vore vanligt. Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit paragrafens brottsbeskrivning alltför svävande, beroende på det svårtolkade uttrycket "otillbörlig åtgärd". Föreningen har vidare uttalat, att vad föreningen anfört angående räckvidden av bestämmelsen om straff för förgripelse mot ämbetsman i 10: 4 i kommitténs förslag även ägde tillämpning på nu förevarande paragraf däri.


[ 168 ]Departementschefen.Kommittén har icke anfört någon närmare motivering för sitt förslag att låta även den som själv gör anmälan eller för talan hos domstol eller annan myndighet åtnjuta straffskydd – förutom mot våld och hot därom – jämväl mot annan otillbörlig åtgärd som medför lidande, skada eller eljest olägenhet liksom mot hot om sådan åtgärd. Skyddet mot annat än våldsgärningar och hot därom är i gällande rätt förbehållet vittne och den som eljest avgiver utsaga vid förhör inför myndighet. Jag har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att göra ändring i denna del. Det dagliga livet kan uppenbarligen erbjuda många tillfällen att åstadkomma förtretligheter av olika slag för en motpart, och att straffbelägga allt sådant, utan annan begränsning än att det skall vara fråga om en otillbörlig åtgärd, synes mig icke tillfredsställande. I departementsförslaget har därför nu förevarande paragraf, i anslutning till gällande rätt, uppdelats i stadganden om straff dels för den som med våld eller hot därom angriper någon antingen för det han hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör hos myndighet avgivit utsaga eller också för att hindra honom i sådan sak, dels ock för den som med annan åtgärd, som medför lidande, skada eller eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att hindra honom i sådan sak. Under det senare ledet kommer emellertid även att falla angrepp med anledning av partsutsaga under sanningsförsäkran.


10 §.

Kommittén har i 9 § första stycket upptagit en bestämmelse om straff för bevisförvanskning. Sådant brott "föreligger enligt kommittéförslaget, där någon förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse för brottsutredning eller :inför myndighet åberopar falskt sådant bevis. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år eller, om bevisförvanskningen med hänsyn till att den förövas med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld eller eljest är att anse som grov, straffarbete i högst sex år. I paragrafens andra stycke har kommittén intagit ett stadgande, att den som föregriper brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskar eller undanröjer bevis skall straffas med böter. I 10 § har kommittén därefter placerat bestämmelser om straff för döljande av brottsling. Sådant brott består enligt första stycket i paragrafen i att någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, främjar hans flykt eller på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till dom eller verkställighet av straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd. Som straff för döljande av brottsling har föreslagits fängelse eller böter, dock att om straffarbete i åtta år eller däröver kunde följa å det brott, till vilket döljandet hänförde sig, straffet för det senare skulle få höjas till straffarbete i högst fyra år. I paragrafens andra stycke har kommittén föreslagit bötesstraff för den som vid förövandet av nu ifrågavarande handlingar icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig. Slutligen har i ett tredje stycke av samma paragraf upptagits ett stadgande, att straff efter [ 169 ]paragrafen ej skall få ådömas make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn.

Dessa båda paragrafer i kommittéförslaget motsvara nuvarande 10: 18 a, varest stadgas, straff för den som, sedan brott timat, döljer den brottslige, främjar hans flykt, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar den brottsliges befordran till ansvar. Lagrummet föreskriver vidare även straff för den som icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig. Straffrihet är medgiven för den brottsliges närmaste, dock icke vid uppsåtligt undanröjande av bevis om gärningen.

I förhållande till gällande rätt innebär sålunda kommittéförslaget till en början den ändringen att undanröjande av bevis upptagits i en särskild paragraf och återstoden av innehållet i nuvarande 10: 18 a i en annan. Vidare har emellertid förstnämnda brottsbegrepp "utbyggts till att omfatta icke blott bevisförvanskning för att motverka någons befordran till ansvar utan även bevisförvanskning för att ådraga någon straff. Bevisförvanskning i sistnämnda syfte straffas för närvarande enligt 16: 2 på samma sätt som falsk angivelse. Denna uppdelning av bevisförvanfskning på två särskilda brott, allteftersom avsikten är att hjälpa en skyldig eller att få en oskyldig straffad, har kommittén funnit mindre lämplig redan ur den synpunkten att vad som gagnar en person vanligen är ägnat att i stället kasta misstankarna på en annan. Icke heller har kommittén ansett det böra vara tillåtet att förebringa falsk bevisning mot den man tror vara skyldig eller till förmån för den man tror vara oskyldig. Kommittén har tvärtom funnit bevisförvanskningsbrottet höna uppfattas såsom väsentligen riktat mot statens brottsutredande verksamhet. Såsom förutsättning för straffbarheten har därför endast uppställts att det bevis som förvanskas eller undanröjes skall vara av betydelse för brottsutredning. Vad angår bevisförvanskning av oaktsamhet har kommittén genom att i andra stycket av 9 § i förslaget begränsa ansvaret till den som föregriper brottsutredning främst velat inrikta straffbudet mot dem som, ofta i helt annat syfte än att få den skyldige befordrad till straff, verkställa egna efterforskningar i uppmärksammade brottmål och därigenom försvåra eller störa polisutredningen. Lika litet som i gällande rätt har kommittén vid bevisförvanskning låtit straffrihet inträda för den brottsligesnärmaste.

10 § i kommittéförslaget innefattar – utöver att bevisförvanskning utbrutits – icke några större ändringar i förhållande till motsvarande bestämmelser i nuvarande 10: 18 a. Om den här föreslagna brottsbeteckningen "döljande av brottsling" har kommittén uttalat, att varken "döljande" eller "brottsling" finge fattas i alltför snäv bemärkelse.


I fråga om 9 § i kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet framställt samma anmärkningar som mot 8 § i kommittéförslaget, vilken svarar mot 9 § i departementsförslaget. Härutöver har ämbetet uttalat, att det i [ 170 ]paragrafens andra stycke upptagna stadgandet om straff för den, som föregrepe brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskade eller undanröjde bevis, visserligen vore ägnat att motverka missbruk från utomståendes sida vid förundersökning rörande brottsfall och på den grund torde vara välkommet för polismyndigheterna, men att det likväl vore möjligt att ett sådant straffhud, vars innebörd nog icke klart framträdde för lekmannen, icke komme att uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet utan skapa irritation och därigenom göra mera skada än nytta.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har vänt sig mot att det enligt förslaget icke för straffbarhet erfordrades att något brott begåtts eller ens att utredning om brott påbörjats eller sedermera ägde rum, utan endast att förvanskningen vore av betydelse för brottsutredning. Mot en så betydande utvidgning av det nuvarande brottsområdet, som begränsades av att gärningen skulle ha skett sedan brott timat, kunde enligt föreningens mening åtskilliga invändningar göras. Det torde sålunda icke kunna anses lämpligt att, på sätt genom den föreslagna bestämmelsen skulle ske, kriminalisera många, även skäligen betydelselösa gärningar som avsåge att undanröja spåren efter mindre svåra brott, såsom fylleri, förargelseväckande beteende, äventyrligt spel, åverkan, olovligt tagande av väg och andra brott av motsvarande svårhetsgrad, eller att med straff belägga undanröjandet av bevis om straffbar förberedelse, även om åtgärden i själva verket varit ägnad att hindra fortsatt brottslig verksamhet. Det kunde icke anses rimligt att av den brottsliges närmaste eller överhuvudtaget av allmänheten kräva, att den skulle avstå från dylika i det dagliga livet ofta vanliga åtgärder, endast därför att därigenom undanröjdes bevis som skulle kunna vara av betydelse för en brottsutredning, om en sådan komme till stånd. Att i dylika fall, på sätt i paragrafens andra stycke föreslagits, bestraffa även den som av oaktsamhet förvanskade eller undanröjde bevis syntes föreningen orimligt. Här liksom på åtskilliga andra ställen i förslaget hade under gemensam straffsats sammanförts svåra och relativt oskyldiga brott. Härigenom och särskilt på grund av de från 16: 2 hit överförda fallen hade straffmaximum för normalfallen, vilket i nuvarande 10: 18 a vore fängelse i sex månader, måst höjas till straffarbete "i två år, något som med hänsyn bl. a. till lagrummets vidsträckta tillämpningsområde vore otillfredsställande. Nu nämnda förhållande, i förening med den omständigheten att den föreslagna paragrafen skulle äga tillämpning oavsett svårhetsgraden av det brott vartill bevisförvanskningen hänförde sig, medförde vidare att straff för bevisförvanskning i åtskilliga fall skulle kunna utkrävas även efter det att förstnämnda brott blivit preskriberat, vilket måste anses oriktigt. Föreningen anslöte sig slutligen till det av Thyrén framställda förslaget, att straffrihet för den brottsliges närmaste skulle införas även vid bevisförvanskning. Hovrätten över Skåne och Blekinge har åter funnit det innebära en icke önskvärd lucka i brottsbeskrivningen att straffbar bevisförvanskning skulle föreligga endast där någon förvanskade eller undanröjde äkta bevis eller inför myndighet åberopade falskt bevis, men däremot icke om någon tillskapade falskt bevis utan att åberopa det inför myndighet. Den [ 171 ]som exempelvis på en brottsplats åstadkomme falska spår, där inga spår funnits, kunde varken sägas ha förvanskat redan existerande bevis eller ha åberopat falska bevis, men hans åtgärd vore likväl ägnad att påverka utredningen om brottet.

Föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt, huruvida icke det straffbara området blivit alltför inskränkt därigenom att nu förevarande paragraf i förslaget endast avser förvanskning av bevis, som äro av betydelse för brottmålsutredning. Även vid andra polisutredningar än sådana som avsåge brottmål syntes nämligen otillbörligt förvanskande eller undanröjande av bevis kunna förekomma. Bevisen kunde vara av betydelse i administrativ process eller i ärende\, som eljest ankomme på prövning av administrativ myndighet. Måhända borde lagrummet därför avse även bevis av betydelse för vissa sådana polisutredningar. Landsfogden i Gotlands län har funnit det kunna ifrågasättas, huruvida icke även en sådan påverkan av allmän verksamhet borde straffbeläggas, som yttrade sig däri att någon hos polismyndighet anmälde uppdiktat brott och därigenom föranledde onödig brottsutredning. Denna synpunkt har länsstyrelsen i Gotlands län funnit värd att överväga, dock att en förutsättning för straffbarhet givetvis borde vara ett klart ådagalagt uppsåt eller okynne, så att ej allmänheten avskräcktes från att vara polismyndigheterna behjälplig vid uppdagandet av brott. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har ansett att i sådana fall, då bevisförvanskningen bidragit till att någon oskyldig dömts till straff som han helt eller delvis undergått, straffet för bevisförvanskningen i anslutning till nuvarande 16: 3 borde bestämmas i relation till det straff, som ådömts den oskyldige. Slutligen har i fråga om den språkliga avfattningen av paragrafen föreningen Sveriges stadsdomare uttalat att, eftersom fråga endast vore om förvanskning av bevis beträffande brott av annan person än bevisförvanskaren själv, detta borde komma till uttryck i lagtexten genom att efter "brottsutredning" tillades "beträffande annan".

Vad angår 10 § i kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet mot brottsbeteckningen "döljande av brottsling" anmärkt, att om i ett utslag upptoges såsom utrett att A främjat B:s flykt genom att tillhandahålla honom sin cykel, man knappast väntade sig att A skulle dömas för döljande av B utan snarare för främjande av hans flykt. Länsstyrelsen i Hallands län har likaledes framhållit, att vissa i paragrafen angivna förfaranden icke innebure döljande av brottslingen. Länsstyrelsen funne därför, att brottsbeteckningen borde ändras till att täcka samtliga de avsedda förfarandena eller, om något härför lämpligt uttryck icke kunde utfinnas, helt utgå. Föreningen Sveriges häradshövdingar slutligen har uttalat, att det icke kunde anses riktigt att enligt den föreslagna paragrafens andra stycke för döljande av brottsling döma den, om vilken det vore utrett att han icke vetat att den andre var brottslig.


Departementschefen.I likhet med häradshövdingföreningen hyser jag vissa betänkligheter mot en så vittomfattande straffbestämmelse för förvanskning av bevis som kom [ 172 ]kommittén föreslagit. Det av kommittén i 9 § första stycket upptagna stadgandet synes omfatta ett stort antal handlingar av olika slag som det knappast kan vara påkallat att straffbelägga. Särskilt när det gäller närstående torde det vara alltför strängt att stadga straff för varje slag av bevisförvanskning, helst som enligt 10 § närstående icke skola kunna straffas för andra åtgärder i syfte att skydda en brottsling. Jag har därför funnit nödvändigt att begränsa ifrågavarande stadgande i kommitténs förslag. Det har därvid synts mig mest praktiskt att straffbelägga en del gärningar under 13 kap. och vissa andra gärningar i samband med bestämmelserna i 10 § i kommittéförslaget.

Bevisförvanskning i syfte att ådraga någon straff har sålunda i departementsförslaget straffbelagts i 13: 8. I fråga om annan bevisförvanskning har jag, i anslutning till gällande rätt, i första stycket av 10 § låtit upptaga straff jämväl för den som undanröjer bevis om straffbelagd gärning. Av sista stycket i paragrafen följer att sådant straff ej skall drabba make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller vissa andra närstående. Förstnämnda stycke i kommittéförslaget har i samband härmed jämkats något i redaktionellt hänseende, varjämte den föreslagna brottsbeteckningen ändrats till "skyddande av brottsling". Jag vill framhålla, att förvanskning av bevis i syfte att hjälpa en brottsling, som sker på annat sätt än genom undanröjande av bevis, faller under det i 10 § angivna alternativet "på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till straff". Det har icke synts behövligt att särskilt omnämna motverkande av den brottsliges befordran till dom. Detta får nämligen anses innefattat i vad därefter upptagits om motverkande av hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd. Understrykas må, att den brottslige som allmän regel icke kan anses straffbar för det han sökt skydda sig själv genom att undanröja bevis. Straffet för skyddande av brottsling har i departementsförslaget bestämts till högst straffarbete i två år. Den av kommittén föreslagna möjligheten att gå upp till fyra år, om å den skyddades brott kunde följa visst högre straff, har alltså borttagits. Hur grovt sistnämnda brott är, bör emellertid beaktas vid straffmätningen.

I andra stycket av 10 § i departementsförslaget har upptagits stadgande om straff för den som begår sådan gärning som avses i första stycket och därvid icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig. En saklig utvidgning av denna bestämmelse i förhållande till kommittéförslaget följer av att paragrafens första stycke i departementsförslaget handlar även om undanröjande av bevis om straffbelagd gärning. Enligt kommittéförslaget skulle undanröjande av bevis. för att hjälpa den man trodde vara oskyldig straffas enligt huvudstadgandet om bevisförvanskning i 9 § första stycket. Ett sådant förfarande blir enligt departementsförslaget icke hänförligt under 10 § första stycket, som ju endast handlar om uppsåtligt skyddande av den som är brottslig, men kan komma att falla under den nu ifrågavarande lindrigare straffbestämmelsen i paragrafens andra stycke.

I departementsförslaget har icke upptagits någon motsvarighet till den av [ 173 ]kommittén i 9 § andra stycket införda. bestämmelsen om bötesstraff för den som föregriper brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskar eller undanröjer bevis. Såsom justitiekanslersämbetet anmärkt kan ett sådant stadgande visserligen vara ägnat att motverka missbruk från utomståendes sida vid förundersökning rörande brottsfall och på den grund vara välkommet för polismyndigheterna, men det torde knappast uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet utan kan befaras skapa irritation och därigenom göra mera skada än nytta.

I departementsförslaget har som tredje stycke i 10 § upptagits det på samma plats i kommittéförslaget införda stadgandet om straffrihet för den brottsliges närmaste. Stadgandet har erhållit ett i förhållande till kommittéförslaget vidgat användningsområde till följd av att i paragrafens första stycke inryckts även undanröjande av bevis. För dessa brott hade nämligen icke i kommittéförslagets 9 § upptagits någon bestämmelse om straffrihet för närstående. Icke heller gällande rätt har något stadgande om straffrihet för närstående som undanröjer bevis. Samma synpunkter som föranlett, att nära anhöriga som hjälpa en brottsling att undkomma gå fria från straff, synas emellertid böra få göra sig gällande också med avseende å undanröjande av bevis. Så har även på sin tid föreslagits av Thyrén och nu påyrkats av häradshövdingföreningen. I överensstämmelse härmed har departementsförslaget utformats.


11 §.

I denna paragraf har kommittén upptagit en "bestämmelse om straff för hjälp till rymning. Sådant brott skall enligt förslaget föreligga, där någon tager lös fånge eller annan som är anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad friheten, döljer honom eller annorledes främjar hans rymning. Straffet har föreslagits i normalfallen skola vara fängelse eller straffarbete i högst fyra år. För det fall, att gärningen att anse såsom ringa med hänsyn till att rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvarlig beskaffenhet, hjälpåtgärden. av mindre farlig art eller eljest, har uppställts straffskalan böter eller fängelse. I ett andra stycke stadgas straff för försök.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 10: 17, som emellertid endast handlar om befriande medelst våld eller list av den som är kvarhållen såsom misstänkt för brott eller häktad eller fånge. Kommittéförslaget innebär sålunda en utvidgning av brottsområdet i två hänseenden, nämligen dels genom att stadgandet gjorts tillämpligt icke blott på direkt löstagande utan på varje form av hjälp till rymning, dels ock genom att brottet kan begås icke endast med avseende på de för närvarande uppräknade personkategorierna utan i fråga om envar som lagligen är berövad friheten. Sistnämnda bestämning omfattar enligt kommitténs motiv bl. a. dem som undergå tvångsuppfostran ävensom straffriförklarade och andra på sinnessjukhus intagna, för vilkas utskrivning särskilda regler gälla, skyddshemselever, sådana som omhändertagits för alkoholism samt andra som i administrativ ordning tagits i förvar eller eljest på grund av eller utan beslut av myndighet berövats friheten, exempelvis personer som jämlikt epidemilagen [ 174 ]omhändertagits på epidemisjukhus. Även i fråga om straffsatsens anordnande innebär kommittéförslaget en omläggning, i det att straffskalan för närvarande är differentierad med hänsyn till huruvida löstagandet sker med eller utan våld, varjämte enligt 10: 18 synnerligt avseende även skall fästas på beskaffenheten av det brott, för vilket den befriade var kvarhållen, häktad eller dömd.


I anledning av förevarande paragraf i förslaget har Göta hovrätt funnit det oklart, vilka som i kommitténs nyss återgivna motiv åsyftades med dem som "utan beslut av myndighet berövats friheten". I varje fall förefölle det hovrätten som om uttrycket avsåge en alltför vid krets personer; de i lagtexten använda ordalagen vore tvivelsutan riktigare. Mot de i paragrafen förekommande uttrycken "rymning" och "rymling" funne hovrätten äter vara att anmärka, att de knappast förde tanken på exempelvis en scharlakansfeberpatient, som genom obehörig persons mellankomst fått tillfälle att lämna sjukhuset. För övrigt kunde det ifrågasättas, huruvida icke hjälp av ifrågavarande slag åt epidemipatient hellre borde straffbeläggas i epidemilagen, som ju innehölle ett besläktat stadgande om straff för den som tredskades att hörsamma beslut om någons intagande å sjukvårdsinrättning. Föreningen Sveriges stadsdomare har åter funnit, att det, oaktat vad i motiven uttalats, icke torde överensstämma med gängse språkbruk att under uttrycket "berövad friheten" hänföra den som jämlikt epidemilagen omhändertagits på epidemisjukhus, även om han saknade rörelsefrihet. Med anledning av att i motiven även omnämnts skyddshemselever har socialstyrelsen erinrat om att 74 § barnavårdslagen redan med avseende å sådana innehölle ett stadgande om straff för hjälp till rymning. Straffet vore där bestämt till dagsböter eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, fängelse i högst sex månader. Kommittéförslaget skulle alltså innebära en strängare bestraffning av rymningshjälp åt skyddshemselever, men det vore därvid att märka att brottsbeskrivningen i 74 § barnavårdslagen vore mera omfattande än den i kommittéförslaget, varför en del fall alltjämt skulle bliva att bestraffa efter nyssnämnda lagrum i speciallagstiftningen. Styrelsen hade vidare intet att erinra mot att nu förevarande stadgande i kommittéförslaget bleve tillämpligt även i fråga om dem som omhändertagits för alkoholism. Därvid finge blott anmärkas, att bestämmelsen givetvis även borde gälla med avseende å personer som frivilligt ingått på alkoholistanstalt och jämlikt 50 § alkoholistlagen kunde kvarhållas på sådan anstalt. Fångvårdsstyrelsen har funnit otillfredsställande, att förslaget icke upptoge något stadgande om straff för annan olovlig kommunikation med fånge än som kunde rubriceras, som hjälp till rymning. Styrelsen har därvid erinrat om att styrelsen i yttrande den 15 januari 1945 över strafflagberedningens betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. förordat införande av ansvarsbestämmelser för den som lämnade vapen eller annat sådant föremål eller alkoholhaltiga drycker åt den som vore intagen å fångvårdsanstalt oavsett vilken kategori han tillhörde. I fråga om brottsbeteckningen "hjälp till rymning" har justitiekanslersämbetet anmärkt att upptagandet av detta brottsnamn skulle [ 175 ]medföra att, enligt de i 3 kap. föreslagna bestämmelserna om medverkan, den som annorledes än genom anstiftan medverkat till nu ifrågavarande brott skulle dömas för "medhjälp till hjälp till rymning"; en sådan rubricering syntes emellertid icke fullt lämplig. I språkligt hänseende har vidare hovrätten över Skåne och Blekinge påpekat, att i den av kommittén föreslagna lagtexten orden "döljer honom" kommit att syfta på "fånge eller annan, som är anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad friheten", vilket vore en oegentlighet. Då döljande av rymmare utan vidare torde ingå under generalklausulen "eller annorledes främjar hans flykt", syntes den bästa lösningen vara, att orden "döljer honom" finge utgå.


Departementschefen.Att i enlighet med kommitténs förslag i strafflagen införa en generell bestämmelse om straff för hjälp till rymning i fråga om alla sådana personer som kunna sägas vara lagligen berövade friheten synes mig innebära uppställande av ett brottsbegrepp utan tillräcklig enhetlighet. Olikheten mellan å ena sidan en fånge, som undergår frihetsstraff, och å andra sidan en patient på ett epidemisjukhus är alltför stor för att det icke skulle verka stötande, om den som hjälpte den senare att avvika skulle anses ha begått samma brott som den vilken medverkade vid fångens rymning. Jag anser därför att nu förevarande lagrums tillämplighetsområde bör begränsas till huvudsakligen rymningshjälp åt sådana personer som omhändertagits antingen i samband med en brottsutredning eller såsom påföljd av att de av domstol befunnits ha förövat någon med straff belagd gärning. I det förra hänseendet ifrågakomma anhållna och häktade, i det senare dels fångar som undergå straffarbete eller fängelse ävensom tvångsarbetare, förvarade och internerade, dels också de som undergå tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse. Med de nu nämnda få tydligen likställas sådana som av motsvarande anledningar berövats friheten genom myndighets beslut, t. ex. sådana landsflyktiga utlänningar som måst interneras, ävensom straffriförklarade och med dem i fråga om utskrivning likställda kriminella som intagits på sinnessjukhus, ehuru i sistnämnda fall formellt icke förutsättes något beslut av myndighet. Med anhållna i den mening, vari ordet här tagits, torde emellertid böra jämställas även de som anhållits för fylleri. Såsom sammanfattande bestämning för alla de nu nämnda synes mig kunna användas att de ej äga vistas på fri fot. I den mån det kan befinnas behövligt att straffbelägga rymningshjälp även i fråga om andra kategorier än nu sagts torde detta böra ske inom speciallagstiftningen, på sätt som redan är fallet exempelvis beträffande skyddshemselever.

I fråga om själva handlingsbeskrivningen finner jag i anledning av den av hovrätten över Skåne och Blekinge framställda anmärkningen, att orden "döljer honom" böra utgå. Vidare har i fortsättningen av brottsbeskrivningen ordet rymning, som synes böra förbehållas krigslagsbrottet med detta namn, utbytts mot flykt. Som följd härav har även såsom brottsbeteckning i stället för "hjälp till rymning" införts "främjande av flykt".

Fångvårdsstyrelsens önskemål är redan tillgodosett i den nya lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.


[ 176 ]
12 §.

I 12 § i kommittéförslaget har upptagits stadgande om straff för "ingrepp i myndighets verksamhet". Detta brott har beskrivits sålunda att någon bryter mot förbud att skingra eller föryttra löst eller fast gods eller att utgiva annans gods, olovligen skadar eller borttager myndighets anslag, rubbar i kvarstad satt, utmätt eller beslagtaget gods eller öppnar vad myndighet tillslutit, vägrar inträde som förrättningsman äger fordra eller på annat dylikt sätt motverkar myndighets åtgärd. Straffet har föreslagits skola vara böter eller fängelse.

De här särskilt angivna brottsfallen motsvara i stort sett de gärningar som för närvarande äro belagda med straff i 10: 19, 21, 22 och 23. Uteslutits har emellertid det i 10: 23, jämte vägran av inträde som förrättningsman äger fordra, upptagna fallet att man vägrar lämna honom handräckning, där han äger begära sådan Kommittén har nämligen funnit att det i de sällsynta fall, där skyldighet att lämna handräckning föreskreves, vore lämpligast att stadgandet därom i mån av behov åtföljdes av särskild straffbestämmelse. Beträffande skadande eller borttagande av myndighets anslag föreligger en utvidgning i förhållande till gällande rätt därigenom att den i 10: 19 gjorda begränsningen till kungörelse eller underrättelse som anslagits till allmän kännedom bortfallit. Det bör nämligen enligt kommittén icke heller vara tillåtet att borttaga en underrättelse eller stämning som anslagits i och för delgivning med viss person. En annan utvidgning är att, medan i 10: 21 är tal om brytande av offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrifter äro tillslutna, motsvarande punkt i förslaget avser öppnande av vad myndighet tillslutit. Ändringen har av kommittén motiverats med att det måste anses straffvärt, ej blott att bryta den försegling varmed ett rum, en förvaringspersedel eller någonting annat tillslutits utan även att med kringgående av förseglingen bereda sig tillträde till vad som tillslutits. En nyhet innebär slutligen även den sist i förslagets brottsbeskrivning ingående generella bestämningen "eller på annat dylikt sätt motverkar myndighets åtgärd".


Angående denna paragraf i förslaget har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit, att här sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sammanhang. Hovrätten har vidare framställt anmärkning mot brottsbeteckningen "ingrepp i myndighets verksamhet". Föreningen Sveriges stadsdomare har, på sätt under 10: 4 omtalats, ansett att enligt kommittéförslaget gränsdragningen mellan 10: 2 och nu förevarande stadgande stundom syntes bliva subtil. Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat, att de flesta här upptagna fall visserligen vore lindriga men att ingreppet i myndighetens verksamhet under vissa omständigheter kunde vara ett allvarligt brott, icke minst under allvarliga tider, varför förslaget om straff i form av böter eller fängelse vore väl avvägt. Föreningen Sveriges landsfogdar har framhållit, att kommittén här straffbelagt endast handlingar, för vilka vore utmärkande att de innefattade ett åsidosättande av ett förbud, ett beslut eller en [ 177 ]befallning som meddelats av därtill behörig myndighet. Andra härmed icke jämförliga ingrepp i myndighets verksamhet bleve däremot icke straffbara enligt paragrafen. Ett vidsträcktare straffskydd än vad sålunda föreslagits kunde emellertid understundom vara av behovet påkallat. I sådant hänseende ville föreningen bringa i erinran ett fall då en utomstående, som på en polisstation råkat få se konceptet till ett telegram vari begärdes efterspaning av två för rånmord misstänkta personer, egenmäktigt delgav en tidning vad han sålunda uppsnappat. Som följd härav kommo de i radio utsända dagsnyheterna att, innan de ifrågavarande båda "personerna ännu gripits, innehålla ett meddelande om spaningsarbetets inriktning på dem, något som uppenbarligen kunnat få allvarliga skadeverkningar. Föreningen ville därför ifrågasätta, huruvida icke det föreslagna stadgandet borde erhålla en vidare tillämpning, så att det jämväl omfattade fall då någon på nu angivet eller liknande sätt grepe en myndighet i ämbetet. Till förekommande av missförstånd ville föreningen emellertid betona, att en utvidgning av straffbudet icke borde rikta sig mot ett för tidigt publicerande av nyheter. Det klandervärda vore, att man så att säga hos en myndighet stule vissa uppgifter som man sedan obehörigen utnyttjade. Generaltullstyrelsen har med tillfredsställelse hälsat, att det föreslagna stadgandet omfattade även det fallet att någon beredde sig tillgång till ett med tullplomb förseglat förvaringsrum utan att bryta förseglingen. När en tullmyndighet förseglade ett lastrum å fartyg, kunde emellertid i regel icke göras någon närmare undersökning av lasten. Om förseglingen sedermera befunnes ha blivit bruten, kunde det därför vara svårt för tullmyndigheten att avgöra, huruvida någon del av lasten bortförts eller ej. Under sådana förhållanden kunde det även vara svårt att bevisa, att själva förvaringsrummet öppnats. Av kommitténs motiv syntes visserligen framgå, att meningen även vore att liksom för närvarande straff skulle ådömas då försegling brutits utan att det kunde styrkas att själva förvaringsrummet eller persedeln öppnats. Då detta emellertid ej klart framginge av den föreslagna lagtexten, hemställde styrelsen att denna måtte förtydligas.


Departementschefen.Såsom i ett yttrande framhållits har kommittén i förevarande paragraf sammanfört brott av "ganska olikartad beskaffenhet. För att avhjälpa detta har straffbudet för vägran att lämna förrättningsman tillträde i departementsförslaget upptagits i ett särskilt stycke, därvid straffet bestämts till böter. Vidare har paragrafen i övrigt begränsats till fall med större inbördes sammanhang genom att slutorden i den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen "eller på annat dylikt sätt motverkar myndighets åtgärd" ändrats till "eller ock överträder annat dylikt myndighets förbud". Härmed avses att begränsa det straffbara området till fall som helt kunna jämställas med de här uttryckligen nämnda, exempelvis de i 27: 15 nya rättegångsbalken angivna, beträffande vilka processlagberedningen förutsatt ett straffbeläggande i detta sammanhang. I sistnämnda lagrum nämnes, att byggnad eller rum tillstänges, tillträde till visst område förbjudes, förbud meddelas [ 178 ]mot flyttande av visst föremål eller annan dylik åtgärd vidtages för säkerställande av utredning om brott. Överträdande av en länsstyrelses vitesförbud kan däremot tydligen icke bedömas enligt förevarande paragraf. De i departementsförslagets första stycke kvarstående fallen synas lämpligen kunna sammanfattas under beteckningen "överträdelse av myndighets bud".

I fråga om den närmare utformningen av brottsbeskrivningen ha vidare i departementsförslaget gjorts några redaktionella jämkningar av vad kommittén föreslagit. I stället för kommittéförslagets "förbud att skingra eller föryttra löst eller fast gods" har sålunda omnämnts "förbud att sälja eller skingra gods" vilket uttryck ger samma mening men bättre överensstämmer med terminologien i 180 och 181 §§ utsökningslagen. Vidare har i anledning av den utav generaltullstyrelsen framställda anmärkningen som ett självständigt fall upptagits att någon skadar eller borttager myndighets insegel. I anledning av stadsdomarföreningens anmärkning angående gränsdragningen mellan 2 och 12 §§ i kommittéförslaget må hänvisas till den omredigering som den förra paragrafen, 4 § i departementsförslaget, undergått och vad jag därom uttalat.


13 §.

Kommittén har här upptagit ett stadgande, att om någon obehörigen utövar vad som hör till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar, han för obehörig tjänsteutövning skall dömas till fängelse eller böter. För det fall att brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning eller eljest är att anse såsom grovt föreslås straffet skola vara straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Vad sålunda föreslagits innefattar icke något sakligt nytt i förhållande till vad som redan för närvarande "gäller enligt 10: 24 första stycket utom såtillvida att det i sistnämnda lagrum använda uttrycket "allmän befattning" preciserats till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar. Den av kommittén föreslagna paragrafen, mot vilken icke några anmärkningar framkommit i yttrandena, har utan sakliga ändringar upptagits i departementsförslaget.


14 §.

I första stycket av denna paragraf har kommittén föreslagit, att den som, utan att fall är för handen som i nästföregående paragraf sagts, obehörigen giver sig ut för att innehava där avsedd befattning, skall för föregivande av allmän ställning dömas till böter eller fängelse. Detsamma föreslås skola gälla där någon obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft. I ett andra stycke av paragrafen har kommittén upptagit stadgande, att även den som obehörigen giver sig ut för advokat skall dömas såsom i första stycket sägs..

Kommittéförslaget ansluter sig i denna del nära till nuvarande 10: 24 andra [ 179 ]stycket. Liksom i nästföregående paragraf i förslaget har emellertid uttrycket "allmän befattning" utgått och ersatts med en hänvisning till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar. Såvitt angår bärande av uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra kår vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft, har uttrycklig bestämmelse upptagits i kofmmittéförslaget, som torde överensstämma med vad som var avsett vid tillkomsten av det nuvarande stadgandet. Förslaget om införande av skydd för advokattiteln är däremot helt och hållet en nyhet i förhållande till gällande rätt. Med advokat förstås enligt nya rättegångsbalken 8: 1 den som är ledamot av Sveriges advokatsamfund. I motiven till sistnämnda lagrum har processlagberedningen uttalat, att straff för den som obehörigen utgåve sig för advokat torde böra upptagas i strafflagen. Detta önskemål har kommittén sålunda tillgodosett.


Mot den här föreslagna paragrafens första stycke har icke gjorts någon annan anmärkning än att hovrätten över Skåne och Blekinge anfört brottsbeteckningen ""föregivande av allmän ställning" som exempel på enligt hovrättens förmenande mindre lyckliga brottsbenämningar i förslaget. Med anledning av paragrafens andra stycke har föreningen Sveriges stadsdomare uttalat, att kriminalisering av obehörigt begagnande av advokattiteln i och för sig vore lämplig. Det måste emellertid beaktas att i åtskilliga fall ordet "advokat" inginge i till handelsregistret anmälda firmor, vilkas innehavare icke kunde antagas till advokater. Det komme måhända att verka hårt för dessa, i den mån rörelsen dreves av aktningsvärda personer, att nödgas ändra en kanske sedan många år begagnad firma. Länsstyrelsen i Uppsala län har åter ifrågasatt, huruvida ett stadgande om straff för obehörigt begagnande av advokattiteln komme att äga stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes uttalat sig mot det ifrågavarande stadgandet, i det föreningen funnit att, även om ledamotskapet av Sveriges advokatsamfund komme att regleras genom bestämmelser i nya rättegångsbalken, det likväl syntes främmande för svensk rättsuppfattning att på detta sätt skydda ett enda privat yrke, vars utövare icke vore underkastade ämbetsansvar. Vid sidan om advokaterna funnes ju åtskilliga privata yrkesutövare vilka skulle. hava en viss kompetens, t. ex. trafikchaufförer, biografmaskinister och montörer för elektriska anläggningar. Även dessa kunde ju vara i behov av samma skydd som advokaterna. I övrigt hade framstötar skett från vissa andra näringsutövare om ensamrätt till viss titel eller viss yrkesbeteckning. Sålunda hade Sveriges köpmannaförbund i skrivelse till länsstyrelserna den 29 juni 1944 hemställt, att beteckningen köpman i polisrapporter och dylikt icke måtte nyttjas om personer som ej kunde anses vara köpmän. Utvecklingen kunde alltså tendera till att den nu föreslagna bestämmelsen skulle utsträckas att gälla även för andra yrken, vilket sannolikt icke skulle vara tillfredsställande. Landsfogden i Kristianstads län har, med instämmande av länsstyrelsen i samma län, uttalat att man kunde fråga sig, varför icke andra fria yrken, för vilkas utövare vissa kompetenskrav [ 180 ]uppställts, exempelvis läkare och veterinärer skulle skyddas. Frågan, huruvida andra personer än sådana som vore underkastade ämbetsansvar skulle beröras av stadgandet, syntes böra upptagas till prövning i ett sammanhang.


Departementschefen.Den av kommittén i första stycket av paragrafen föreslagna brottsbeteckningen "föregivande av allmän ställning" synes mig väl svara mot de där upptagna förfarandena och har därför bibehållits i departementsförslaget.

I fråga om paragrafens andra stycke ansluter jag mig till tanken att nu införa straffskydd för advokattiteln. Advokatyrkets centrala betydelse för rättegångsväsendet liksom det förtroende, som även i många andra för samhällslivet viktiga förhållanden bör kunna sättas till advokattiteln, låter ett sådant skydd framstå såsom välmotiverat. Emellertid finner jag, att straffet här bör stanna vid böter. Stadgandet har vidare även omformulerats så, att det däri upptagna brottet icke omfattas av den i första stycket av paragrafen införda brottsbeteckningen "föregivande av allmän ställning", vilken får anses mindre lämplig i nu förevarande fall. I likhet med kommittén anser jag slutligen, att frågan om motsvarande skydd för andra yrkesutövare än advokater torde få övervägas i andra sammanhang.


11 KAP.
Om brott mot allmän ordning.

I anledning av att kommittén för detta kapitel föreslagit rubriken "Om brott mot allmän ordning" har Göta hovrätt anmärkt, att eftersom vissa av de i kapitlet upptagna brotten uttryckligen betecknades som fridsbrott, det syntes lämpligt att redan i rubriken utmärka detta genom att benämna kapitlet "Om brott mot allmän ordning eller frid". Någon förväxling med den av kommittén föreslagna rubriken till 15 kap. "Om brott mot annans frihet eller frid" funne hovrätten ej vara att befara, då av den senare rubriken framginge att enskildas frid åsyftades.

Även om den av hovrätten anförda synpunkten har visst fog, torde tillräckliga skäl ej föreligga att vidtaga någon ändring i den av kommittén föreslagna rubriken, "eftersom alla i 11 kap. upptagna brott, även exempelvis brotten mot trosfrid och griftefrid, kunna betecknas som brott mot allmän ordning.


1 och 2 §§.

Kommittén har såsom första stycke i 1 § upptagit ett stadgande, att där folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att sätta sig upp emot myndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott, deltagare som anslutit sig till folksamlingens förehavande skall för upplopp dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse, dock att straffet för den som under upploppets fortgång avlägsnar sig må nedsättas till böter. I paragrafens andra stycke har kommittén föreslagit, att var som [ 181 ]med råd eller dåd leder upplopp eller förmår annan att deltaga däri, skall för upplopp dömas till straffarbete i högst sex år eller, där brottet är grovt, från och med två till och med tio år. Detsamma har föreslagits skola gälla för deltagare i upplopp som med uppsåt att främja detta övar våld å person eller egendom eller begår annat dylikt brott. Kan å detta enligt lag följa straffarbete, skall 4 kap. äga tillämpning.

Vad kommittén sålunda föreslagit innebär en betydande omläggning av gällande lags bestämmelser om uppror och upplopp. Enligt nuvarande 10: 7 föreligger uppror, då folkmängd samlar sig tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig myndighets bud eller att den till någon ämbetsåtgärd tvinga eller att för sådan åtgärd hämnas. Upplopp åter består enligt 10: 13 däri att folkmängd samlar sig tillhopa och stör lugnet eller allmänna ordningen utan att dock ådagalägga sådant uppsåt som i 10: 7 sägs. För uppror är straffet enligt 10: 7–10 graderat efter de tre olika fallen, att upprorsmännen skingra sig på offentlig myndighets befallning, att de icke skingra sig utan visa trotsighet mot sådan befallning samt att de göra våld å person eller bryta eller förstöra hus eller plundra eller fördärva annan egendom. I det förstnämnda fallet straffas endast anstiftare och anförare, medan i de båda övriga fallen straffet är olika för anstiftare och anförare, å ena sidan, samt annan deltagare i upproret, å den andra. Vid upplopp inträder enligt 10: 13 straff först om folkmängden ej skingrar sig på offentlig myndighets befallning utan visar trotsighet däremot. Vid övergång till våld å person eller egendom blir en högre straffskala tillämplig. Även här är i båda fallen straffet olika för anstiftare och anförare, å ena, samt annan deltagare i upploppet, å andra sidan.

Vid behandlingen av det nu ifrågavarande brottsområdet har kommittén sålunda till en början övergivit den i nuvarande 10: 7 och 13 gjorda distinktionen allteftersom en folksamlings uppträdande innebär ett angrepp mot myndighet eller ej. Kommittén har nämligen funnit, att det ur det allmännas synpunkt vore tämligen likgiltigt, om en folkmassa riktade sitt angrepp direkt mot en myndighet eller mot den ordning som samhället med hjälp av sina myndigheter sökte upprätthålla. Att skilja det ena fallet från det andra vore så mycket svårare som en folkmassa, vilken ämnade bruka våld, i allmänhet även torde ha uppsåt att hindra myndighets ingripande. Med angrepp mot myndighet har kommittén därför funnit böra likställas fall, där folksamlingen syftade till våld å person eller egendom eller annat dylikt brott. Det sålunda till sin omfattning bestämda brottet har upptagits i 11: 1 i förslaget, medan återstående fall där en folksamling stör allmän ordning inrymts under en mildare straffbestämmelse i 11: 2.

För brottet i 11: 1 i förslaget har kommittén förordat rubriceringen "upplopp", medan beteckningen "uppror" i anslutning till vanligt språkbruk reserverats för det mot statsskicket eller statsledningen riktade brottet i 9: 1 i förslaget. Enligt 11: 1 i kommittéförslaget behöver icke, såsom enligt det nuvarande stadgandet i 10: 7 till synes fordras, folksamlingen ha bildats [ 182 ]med förgripligt uppsåt, utan stadgandet kan även bliva tillämpligt då en folksamling kommit tillhopa för att antaga en resolution eller framlägga önskemål men sedermera övergår till våldsamheter. Med uttrycket "sätta sig upp emot myndighet" avses enligt kommitténs motiv vad som i nuvarande 10: 7 beskrives såsom att med våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig myndighets bud eller tvinga den till någon ämbetsåtgärd. Det praktiskt viktiga fallet att folksamlingen har uppsåt att hindra myndighets ämbetsutövning torde, enligt vad kommittén uttalat, vara tydligare inbegripet under det föreslagna uttrycket än under det i gällande lag begagnade. Kommittén har icke upptagit det beträffande annan deltagare än anstiftare och anförare för närvarande i 10: 8 uppställda villkoret för straffbarhet att folksamlingen icke skingrar sig då offentlig myndighet givit befallning därom utan visar trotsighet mot befallningen; kommittén har nämligen icke funnit i allo lämpligt att tillägga sådan vikt åt myndighets skingringsbefallning. Enligt vad kommittén framhållit kunde det inträffa, att en folksamling uppträdde på ett förgripligt sätt innan behörig myndighet hunne meddela skingringsbefallning. En sådan befallning kunde vidare icke heller alltid uppfattas av alla deltagare i folksamlingen, lcke heller vore det tillfredsställande att, såsom enligt nuvarande 10: 9, deltagare i folksamling bleve förfallen till ansvar, där folkmassan skrede till våld å person eller egendom, även om han endast närvarit i folksamlingen. Kommittén har därför som förutsättning för deltagares straffbarhet i stället upptagit, att han anslutit sig till folksamlingens förehavande. Paragrafen är sålunda avsedd att vinna tillämpning endast i fråga om sympatisörer och icke på dem som tillfälligtvis eller av nyfikenhet kommit att närvara i folkmassan. För att en deltagare i en folksamling skall anses ha anslutit sig till dennas förehavande kräves enligt kommitténs motiv, att han på något sätt visat aktivitet, såsom genom rop eller stenkastning. Då kommittén därefter i paragrafens andra stycke föreslagit straff efter en strängare straffskala dels för den som med råd eller dåd leder upplopp eller förmår annan att deltaga däri, och dels för deltagare i upplopp som med uppsåt att främja detta övar våld å person eller egendom eller begår annat dylikt brott, är att märka att stadgandet i det förra hänseendet, i motsats till vad förhållandet torde vara enligt gällande rätt, icke är begränsat till deltagare i folksamlingen. Även den anstiftare, som ej själv är närvarande i folksamlingen, har nämligen synts kommittén böra drabbas av den här ifrågavarande straffskärpningen i förhållande till straffet enligt första stycket i paragrafen.


Angående denna paragraf har justitiekanslersämbetet ifrågasatt, huruvida icke den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen skulle medföra att till upplopp komme att hänföras även sådana gärningar, som icke för den allmänna meningen tedde sig som upplopp. Enligt förslaget hade sålunda bl. a. straffbelagts att en folksamling störde allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott, enligt motiven exempelvis löstagande av fånge. Om en dansbanepublik [ 183 ]på ett sätt som innebure trängande fara hotade en förhatlig person bland publiken med våld eller sökte löstaga en berusad anhållen, torde stadgandet sålunda bliva tillämpligt. Att ett så strängt straffbud skulle komma till användning å sådana uppträden syntes ämbetet vara att gå för långt.

Sveriges advokatsamfund har uttalat, att begränsningen av straffbestämmelsen till att avse endast deltagare i folksamlingen som på något sätt ådagalagt aktivitet liksom den utvidgning av brottsområdet, som läge däri att offentlig myndighets skingringsbefallning icke längre skulle vara förutsättning för straffbarhet, vilade på skäl som ur straffrättsteoretisk synpunkt kunde synas ganska tungt vägande. Om man emellertid toge hänsyn till de praktiska förhållandena och särskilt bevisningssvårigheterna, torde gällande rätts reglering av straffbarheten vara att föredraga. Först och främst hade en av offentlig myndighet meddelad skingringsbefallning en mycket stor psykologisk betydelse. Den omständigheten att en person med oomtvistlig auktoritet manade folkmassan till besinning och befallde den att skingras hade, enligt vad erfarenheten givit vid handen, många gånger lett till att faran för allvarliga förvecklingar undanröjts. En sådan ordning borde därför bibehållas. Skingringsbefallningen bleve av särskild psykologisk vikt just därför att dess åtlydande eller icke åtlydande tillerkändes avsevärd betydelse i straffrättsligt hänseende. Vidare syntes det klart, att den av kommittén föreslagna ändringen vore ägnad att i hög grad öka bevissvårigheterna. För polismännen – och det vore väl främst dessa som i nu avsedda fall komme att åberopas som vittnen – vore det relativt lätt att fastslå, att en viss deltagare i folksamlingen icke åtlytt skingringsbefallningen, medan det av lätt insedda skäl måste vara praktiskt taget omöjligt att fastställa vem som kastat en sten eller höjt ett rop. Förslaget ökade därför väsentligt svårigheten att fastställa den individuella straffbarheten i en stor folkhop. På nu anförda skäl ville samfundet sålunda förorda, att den gällande ordningen i angivna hänseenden bibehölles.

I anledning av den i paragrafens första stycke ingående bestämmelsen om strafflindring för deltagare i upploppet, som under dettas fortgång avlägsnade sig, har länsstyrelsen i Gävleborgs län funnit, att det syntes oklart när denna strafflindring skulle inträda och att detta ej sällan torde bliva svårt att avgöra. Vidare torde även för annan deltagare sådana förmildrande omständigheter kunna föreligga, att ett ådömande av frihetsstraff icke skulle ha tillräcklig grund i rättsmedvetandet. Sålunda kunde det i upploppssituationer vara förenat med stora svårigheter för en deltagare som ångrat sin anslutning till folksamlingens förehavande att avlägsna sig från upploppsplatsen. Vidare kunde en person av en tillfällighet ryckas med i en folkhops förehavande utan att själv ha för sig klargjort hopens avsikter. Det syntes därför länsstyrelsen böra övervägas att upptaga ett allmänt stadgande om strafflindring för sådan deltagare i upplopp, för vilken förmildrande omständigheter förelåge. Angående straffskärpningsfallen i paragrafens andra stycke har länsstyrelsen i Hallands län uttalat, att skärpningen icke syntes böra drabba deltagare i upplopp, vilken endast gjort ringa skada å egendom; det syntes nämligen [ 184 ]kunna ifrågasättas, huruvida icke ett minimistraff av straffarbete i två månader vore för högt för den som endast förbrutit sig på nu ifrågavarande sätt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har, med samma motivering som vid 9: 3 i förslaget, uttalat sig för att den sist i nu förevarande paragrafs andra stycke upptagna särskilda konkurrensregeln borde utgå.


Departementschefen.I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att sammanföra de nuvarande upprors- och upploppsbrotten i 10 kap. till en mera enhetlig reglering. Jag har därvid ansett lämpligt att uppdela det straffbara området på två skilda brott, det ena kallat upplopp och det andra våldsamt upplopp.

Vid utformningen av brottsbegreppet upplopp synes, på sätt kommittén föreslagit, såsom första förutsättning för straffbarhet böra uppställas, att folksamling stör allmän ordning. Däremot finner jag, att det skulle vara att gå alltför långt att till upplopp hänföra varje störande av ordningen som sker genom att folksamling ådagalägger uppsåt att sätta sig upp mot myndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott. En folkhop, som exempelvis vid en dansbana stör ordningen genom att intaga en hotfull hållning mot någon misshaglig person men låter det stanna härvid, synes mig sålunda icke enbart på den grund böra drabbas av den förhållandevis stränga straffbestämmelsen för upplopp. Utmärkande för detta brott synes mig, i viss anslutning till brottsbeskrivningen i nuvarande 10: 7, böra vara att folksamlingen ådagalägger uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd. Även framtvingande eller hindrande av viss åtgärd av enskild torde sålunda böra inbegripas. Vidare synes, med beaktande av de synpunkter advokatsamfundet anfört, straffbarheten för vanliga deltagare böra göras beroende av den ytterligare förutsättningen att folket ej åtlyder myndighets befallning att skingra sig. Det måste nämligen från praktisk synpunkt anses värdefullt att här alltjämt låta straffbarheten inträda först vid ett yttre, för alla förståeligt moment. Att skingringsbefallningen har en speciell straffrättslig verkan torde också ha trängt in i folkmedvetandet. Å andra sidan synes, om folket ej skingrar sig, straff böra kunna ådömas varje deltagare i folksamlingen, som kan anses ha anslutit sig till dess förehavande även om det icke kan visas att han därutöver ådagalagt någon särskild aktivitet. Att visa vem i folkhopen som kastat sten e. dyl. är i allmänhet omöjligt.

Straffskalan synes böra vara straffarbete i högst fyra år för anstiftare och anförare samt högst straffarbete i två år för annan deltagare i folksamlingens förehavande. Genom att den sistnämnda straffskalan innefattar jämväl böter bortfaller behovet av en straffmildringsregel för deltagare, som under upploppets fortgång avlägsnar sig, och även andra lindriga fall kunna behandlas i likhet med detta. I anslutning till kommitténs förslag förstås här med anstiftare och anförare även den som själv icke är närvarande på platsen för upploppet utan exempelvis dirigerar detta från någon skyddad plats. För det fall att folksamlingen skingrar sig torde straffbarheten böra [ 185 ]inskränkas till anstiftare och anförare, såsom i nuvarande 10: 7. Straffsatsen synes mig för sådant fall böra bestämmas till högst straffarbete i två år.

De hittills behandlade brottsfallen har jag funnit böra upptagas för sig i en paragraf. Av de under 1 § i kommittéförslaget i övrigt upptagna fallen ha allenast sådana synts mig böra bibehållas som straffbara, i vilka en folksamling, med uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd, gått till förenat våld å person eller egendom. I sådana fall synes straff böra inträda, oavsett huruvida myndighet var tillstädes eller ej. Dessa fall ha i departementsförslaget upptagits i en särskild paragraf, 2 §. Straffskalan för dessa mera kvalificerade fall föreslås skola vara straffarbete i högst tio år för anstiftare och anförare samt högst straffarbete i fyra år för annan deltagare i folksamlingens förehavande. För brott enligt denna paragraf föreslås, som jag förut antytt, beteckningen våldsamt upplopp.

Av liknande skäl, som angivits under 9: 3 i förslaget, har den i gällande lag upptagna och av kommittén i förändrad form bibehållna särskilda konkurrensregeln icke upptagits i departementsförslaget. Huruvida våld eller annan brottslig gärning, som begås vid upplopp, skall föranleda tillämpning av förutom upploppsbestämmelsen jämväl annat straffstadgande, får bedömas efter allmänna regler.

Då upplopp och våldsamt upplopp även innefatta handlingar som till sin natur äro försökshandlingar, kunna särskilda försöksbestämmelser undvaras. Jag har ej heller ansett mig böra föreslå någon straffbestämmelse mot förberedelse till upplopp eller våldsamt upplopp.


3 §.

Förevarande paragraf motsvarar 2 § i kommittéförslaget. I denna har kommittén upptagit ett stadgande, att om deltagare i folksamling som stör allmän ordning underlåter att efterkomma för ordningens" upprätthållande meddelad befallning eller intränger på område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, han skall för ohörsamhet mot ordningsmakten dömas till böter eller fängelse, där ej gärningen är att anse som upplopp.

Paragrafen är avsedd att tillämpas dels på sådan deltagare i upplopp, som icke skulle drabbas av bestämmelserna i 1 § i kommittéförslaget, och dels på deltagare i sådan folksamling som stör allmän ordning utan att likväl upplopp föreligger. Paragrafen ersätter närmast 10: 13 i gällande lag, i den mån denna ej uppgått i förslagets 1 §, men även det i sista punkten av nuvarande 10: 15 upptagna stadgandet om straff för den som underlåter att hörsamma myndighets bud om upplösning av sammankomst varvid företages något som strider emot lag eller som stör allmän ordning. Förslaget företer i förhållande till gällande rätt den olikheten att brottsbeskrivningen omfattar ohörsamhet icke endast mot skingringsbefallning utan även mot annan för ordningens upprätthållande meddelad befallning, varjämte upptagits även inträngande på område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats. [ 186 ]En annan olikhet är att befallningen eller förbudet icke såsom skingringsbefallningen enligt nuvarande 10: 13 behöver ha meddelats av offentlig myndighet. Enligt förslaget fordras sålunda blott, att befallningen eller förbudet härrör från någon som för ordningens upprätthållande är utrustad med behörighet att vidtaga sådan åtgärd, t. ex. underordnad polisman, till vars åligganden hör att vaka över ordningen.


Närmast i anslutning till denna paragraf i förslaget har föreningen Sveriges landsfogdar erinrat om att föreningen i yttrande över förslaget till särskild ordningsstadga (SOU 1944: 48) ifrågasatt huruvida icke en därstädes upptagen bestämmelse om skyldighet för envar att hörsamma tillsägelse som för upprätthållande av allmän ordning meddelades av polisman bättre skulle försvara sin plats bland strafflagens bestämmelser om brott mot offentlig myndighet. Föreningen ville därför nu väcka frågan, huruvida icke i 11 kap. borde inflyta ett stadgande om straff för den som vägrade att efterkomma tillsägelse som för upprätthållande av allmän ordning meddelats av polisman.


Departementschefen.Utmärkande för de brott mot allmän ordning som upptagits i de första paragraferna i 11 kap. är, att de avse situationer, i vilka den allmänna ordningen störes av folksamling. Väsentligt mindre farliga te sig de fall, då endast en eller ett par enstaka personer i en folksamling uppträda ordningsstörande. Att, på sätt landsfogdeföreningen ifrågasatt, här upptaga även sådana fall finner jag därför icke lämpligt. Mot den nu ifrågavarande paragrafen i kommitténs förslag har jag heller icke i övrigt funnit något att erinra och den har därför, med endast en mindre redaktionell jämkning, upptagits i departementsförslaget.


4 §.

Paragrafen har i kommittéförslaget sin motsvarighet i 3 §. Kommittén har därstädes under beteckningen "störande av förrättningsfrid" föreslagit straff av böter eller fängelse för den som genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst eller annan samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller ock sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag.

Ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget behandlar motsvarigheter till de i nuvarande 11: 1–3, 5, 6, 9 och 9 a straffbelagda gärningarna. I åtskilliga hänseenden har emellertid straffskyddet vidgats i förhållande till gällande rätt. Vad angår de sammankomster och förrättningar som skyddas upptar nuvarande 11: 1–3 gudstjänst och gemensam andaktsövning, dock endast inom svenska kyrkan eller främmande, till offentlig religionsutövning berättigad församling. Kommittén har funnit, att skydd borde lämnas alla religionssamfund, oavsett huruvida de vore erkända eller ej. Vidare har kommittén ansett sådana förrättningar som begravningar, dop och vigslar böra skyddas, även där de såsom t. ex. borgerlig begravning icke kunde [ 187 ]hänföras till gudstjänst. Skydd har därför utan någon inskränkning föreslagits för allmän gudstjänst eller annan samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt. Därnäst har i förslaget upptagits domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning, vilket svarar mot de nuvarande uttrycken "å rum där rikets ständer eller deras avdelningar eller utskott församlade äro, eller inför sittande rätt, Konungens befallningshavande eller annat allmänt ämbetsverk" i 11: 5 samt "vid valförrättning, uppbörds-, kommunal- eller kyrkostämma, läsförhör, lantmäteriförrättning eller annan sådan offentlig sammankomst eller då allmänt ärende eljest förehaves" i 11: 9. Däremot har kommittén icke funnit vara behövligt att såsom i nuvarande 11: 5 särskilt upptaga Konungens slott i huvudstaden samt annorstädes beläget slott, hus eller gård, där Konungen vistas. Slutligen motsvaras gällande lags "allmän sammankomst för överläggning eller för åhörande av föredrag" i 11: 9 a av förslagets "sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag". En utvidgning har här sålunda skett genom att det i förslaget icke kräves, att sammankomsten skall vara allmän. Kommittén har nämligen funnit, att skydd erfordrades även för sammankomster vilka vore att anse såsom enskilda på grund av att tillträde stode öppet endast för personer tillhörande en sluten krets, t. ex. medlemmarna av visst politiskt parti eller viss förening. Den ytterligare utvidgningen att jämte sammankomster för överläggning eller åhörande av föredrag upptagits sammankomster för undervisning, har av kommittén motiverats med att erfarenheten givit vid handen att störande uppträden med politiskt demonstrationssyfte förekommit vid sådana sammankomster. I fråga om själva gärningen utgör denna enligt gällande lag vid de i 11: 1–3, 5, 6 och 9 avsedda fallen att man gör våldsgärning å annan eller uppträder störande genom svordom eller oljud eller eljest kommer förargelse å stad samt vid de i 11: 9 a avsedda fallen att man genom våld å person eller egendom, genom oljud eller oväsende eller på annat förargelseväckande sätt söker hindra hållandet av sammankomst, som där är i fråga. I kommittéförslaget har i stället upptagits den sammanfattande handlingsbeskrivningen att någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra sammankomst eller förrättning, som här skyddas. Att såsom i gällande lag särskilt nämna att våld skall ske å annan har synts kommittén obehövligt, då sådan gärning otvivelaktigt inbegripes under våldshandling.


Denna paragraf i förslaget har av hovrätten över Skåne och Blekinge anförts bland exemplen på stadganden, i vilka enligt hovrättens mening sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sammanhang. Beträffande utvidgningen av det nuvarande skyddet för allmänna sammankomster i 11: 9 a till att avse även enskilda sammankomster har samma hovrätt uttalat, att även om en sådan utvidgning syntes påkallad av vissa skäl, den likväl enligt hovrättens förmenande icke vore tillrådlig. Den föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde syntes sålunda bliva alltför obestämt. Efter ordalagen skulle det omfatta störande av vanliga [ 188 ]affärssammanträden och undervisning som av en lärare enskilt bedreves med ett fåtal elever. Det syntes icke böra komma i fråga att i dessa falltillämpa en bestämmelse given till skydd för församlingsfriheten. Att uppdraga en gräns mellan enskilda sammankomster av olika slag torde emellertid icke låta sig göra. Den gällande rättens begränsning av straffskyddet till allmänna sammanträden syntes hovrätten därför vara att föredraga. Justitiekanslersämbetet åter har mot den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen "störande av förrättningsfrid" anmärkt att denna rubricering skulle komma att användas även då någon stört en sammankomst för åhörande av ett föredrag, något som vore mindre adekvat.


Departementschefen.Beträffande sammankomster har jag ansett mig böra föreslå den ändringen i kommittéförslaget, att liksom enligt gällande rätt endast allmän sammankomst skall omfattas av straffskyddet. I likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge har jag nämligen funnit att det straffbara området skulle bliva alltför vidsträckt, om däri skulle ingå störande exempelvis av ett privat affärssammanträde eller en enskild lektion. Även beträffande andaktsövning torde en sådan begränsning som nu sagts vara påkallad.

Då i paragrafen avses ej blott statliga och kommunala förrättningar utan jämväl andaktsövningar och sammankomster, har den av kommittén i paragrafen föreslagna brottsbeteckningen "störande av förrättningsfrid" ändrats till "störande av förrättning eller allmän sammankomst".


5 §.

Förevarande paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget. Där har upptagits ett stadgande, att var som, muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten, genom uppmaning, prisande av brottslig gärning eller annorledes söker förleda till brott eller till svikande av medborgerlig skyldighet eller till ohörsamhet mot myndighet, skall dömas för uppvigling till böter eller fängelse. För det fall att han sökte förleda till brott, varå enligt lag kan följa straffarbete, har vidare föreslagits, att straffet skall kunna bliva straffarbete i högst fyra år. Slutligen har kommittén här även infört en bestämmelse, att om den skyldige i följd av uppmaningen är förfallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.

Paragrafen motsvarar nuvarande 10: 14. Innehållet i detta lagrum har emellertid i förslaget undergått vissa jämkningar. Med spridande av skrift har sålunda jämställts. utlämnande av skrift för spridning. Kommittén har nämligen funnit önskvärt, att stadgandet bleve tillämpligt även om skriften med stöd av kungl. brev den 23 juli 1908 hejdades av postverket innan spridning skett. Också den som t. ex. i ett väntrum lägger fram en skrift att läsas av allmänheten har synts kommittén böra kunna straffas. Vidare har kommittén med muntlig och skriftlig framställning likställt annat meddelande till allmänheten, i syfte att paragrafen skall omfatta även t. ex. uppmaning [ 189 ]genom åtbörder eller framställning i bild som icke kan anses som skrift. Paragrafen har även utformats så, att det blivit obehövligt att såsom för närvarande uttryckligen utsäga, att den är tillämplig oavsett huruvida den som sprider eller för spridning utlämnar skriften själv författat denna. Kommittén har vidare funnit överflödigt, att brottsbeskrivningen jämte spridande av skrift omfattade jämväl att låta sprida sådan, eftersom gärning av det senare slaget i allt fall vore straffbar såsom anstiftan. Slutligen har i förslaget icke såsom i gällande lag, vid sidan om huvudfallet att man på något av de i stadgandet angivna sätten söker förleda till brott, såsom ett därmed jämställt fall upptagits att man söker förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Ett så långtgående stadgande har nämligen förefallit kommittén ägnat att ingiva betänkligheter. Kommittén har sålunda funnit, att straff icke borde drabba uppmaning att icke fullgöra förpliktelser av privaträttslig natur, såsom uppmaning att icke erlägga förfallen hyra, och icke heller uppmaning till en, låt vara avtalsstridig, strejk, där ej de till vilka uppmaningen riktades vore underkastade ämbetsansvar och strejken därför utgjorde brott mot 25 kap. strafflagen. Att med strafflagen ingripa reglerande i förhållandena på arbetsmarknaden mötte nämligen starka betänkligheter. Kommittén har därför begränsat straffbarheten för nu :ifrågavarande fall till att avse allenast försök att förleda till svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot laga myndighet. Enligt vad kommittén uttalat faller med denna avfattning under bestämmelsen icke uppmaning till brytande av avtalsenlig förpliktelse men väl exempelvis uppmaning till skattestrejk eller värnpliktsvägran.


I anledning av denna paragraf har länsstyrelsen i Gävleborgs län funnit, att det kunde ifrågasättas huruvida i handlingsbeskrivningen alltjämt borde ingå prisande av brottslig gärning. Justitiekanslersämbetet har ansett, att det skulle te sig främmande att använda den föreslagna brottsbeteckningen "uppvigling" för ringare brott av här ifrågavarande slag. Slutligen har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit, att den sist i paragrafen upptagna konkurrensregeln borde utgå, eftersom vad därigenom utsades ändock framginge av allmänna regler.


Departementschefen.De jämkningar i fråga om det straffbara områdets utsträckning, som kommittén i förhållande till gällande rätt här föreslagit, finner jag vara välmotiverade. I fråga om brottsbeskrivningen synes emellertid icke vara behövligt att såsom i förslaget och den nuvarande lagen särskilt nämna handlingsformen prisande av brottslig gärning. Även utan uttryckligt omnämnande måste detta nämligen anses ingå under att söka förleda till sådan gärning. Brottsbeteckningen uppvigling finner jag kunna godtagas även för mindre svåra fall av brottslighet enligt paragrafen. Den av kommittén upptagna särskilda konkurrensregeln, vilken har sin motsvarighet i gällande lag, har här ansetts böra bibehållas.


[ 190 ]
6 §.

Denna paragraf svarar mot kommittéförslagets 6 §, varest i första stycket upptagits stadgande om straff för samhällsfarlig ryktesspridning. Sådant brott föreligger enligt förslaget, där någon bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller medborgerlig trygghet eller ock att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år. Såsom andra stycke i paragrafen har upptagits en bestämmelse, att om gärningsmannen ej insåg att ryktet eller uttalandet var oriktigt, han ändock skall dömas till fängelse eller böter, där han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om dess sanning.

Paragrafen motsvaras i nu gällande lag av 8: 21 och 10: 14 a, av vilka båda lagrum det förra bestraffar den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, och det senare den som gör sig skyldig till enahanda förfarande beträffande falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter. Att det nuvarande uttrycket "allmän spridning" i kommittéförslaget utbytts mot "bland allmänheten sprider" har förestavats av att kommittén velat vinna överensstämmelse med motsvarande uttryck i stadgandet om straff för svindleri i 21: 9. Den sålunda ändrade formuleringen innebär emellertid enligt kommittén lika litet som den nuvarande något krav på att varje uttalande skall rikta sig omedelbart till en större krets. Det är tillräckligt att ett rykte sprides bland allmänheten genom upprepade uttalanden vid en serie privata samtal. Att såsom exempel på fara, vilken uttalandet skall vara ägnat att framkalla, angivits jämväl fara för medborgerlig trygghet, har av kommittén motiverats med att ett utspritt rykte kunde framkalla fara för exempelvis viss medborgares säkerhet utan att den allmänna ordningen sattes i fara genom ryktet. Det sist i nuvarandie 10: 14 a upptagna fallet att ryktet eller uttalandet är ägnat att framkalla förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter har kommittén funnit innebära en allför stark begränsning av det straffbara området. Avfattningen har därför i förslaget ändrats så, att det skall vara tillräckligt att uttalandet år ägnat att undergräva aktningen för myndigheten eller organet.

Det i andra stycket av den av kommittén föreslagna paragrafen nytillkomna stadgandet om straff för vissa oaktsamhetsfall har motiverats med att det för närvarande vore en förutsättning för straffbarhet att gärningsmannens uppsåt även omfattat ryktenas falskhet eller uttalandenas lögnaktighet, men att erfarenheten givit vid handen att det stundom vore svårt att bevisa förhandenvaron av uppsåt i detta hänseende, ehuru förhållandena vore sådana att ett straff syntes vara på sin plats. Kommittén har ansett [ 191 ]det vara ett rimligt krav, att innan någon toge på sitt ansvar att bland allmänheten sprida ett meddelande av här ifrågavarande slag, han i någon mån sökte kontrollera meddelandets riktighet.


Om denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet uttalat, att det i systematiskt hänseende beträffande flertalet av de här avsedda brotten möjligen kunde ifrågasättas, huruvida de borde upptagas i ett kapitel om brott mot allmän ordning, eftersom sistnämnda uttryck närmast syntes föra den yttre ordningen i tankarna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i ett avseende funnit paragrafens brottsbeskrivning alltför snäv, i det hovrätten framhållit att erfarenheter från krigsåren visat att ryktesspridning kunde få allvarliga följder även för folkhushållningen. Rykten om knapphet på viss vara framkallade nämligen lätt hamstringspanik. Då den föreslagna lydelsen av paragrafen endast undantagsvis syntes "omfatta utspridandet av sådana rykten, hemställde hovrätten om en utvidgning av brottsbeskrivningen till att avse även nu ifrågavarande fall. Föreningen Sveriges häradshövdingar har bland exemplen på brottsbeskrivningar i förslaget av det svävande slag, varemot föreningen funnit sig böra göra en principiell erinran, anfört det här använda uttrycket "påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller medborgerlig trygghet". Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha båda funnit önskvärt, att den i paragrafen avsedda gärningen klarlades bättre än som skett genom att ryktesspridningen sades skola äga rum "bland allmänheten". Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ifrågasatt behovet och lämpligheten av den utvidgning av det straffbara området som bestode "däri att även rykte eller påstående ägnat att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter införts i paragrafen i stället för att för närvarande endast vore fråga om rykten eller uttalanden ägnade att väcka förakt för myndigheten eller organet. Samma länsstyrelse har vidare funnit, att den föreslagna utformningen av förevarande straffbestämmelse överhuvud vore alltför vag och vittgående. Betänkligheterna i anledning härav förstärktes till följd av bestämmelsen om straff för oaktsamhetsfall i paragrafens andra stycke. Rådmannen A. Cervin har uttalat, att den föreslagna utsträckningen av kriminalisationen vore ägnad att beskära den offentliga kritiken i allmänna angelägenheter och därför icke borde upptagas i lagen. Mot det föreslagna andra stycket i paragrafen har länsstyrelsen i Uppsala län anmärkt, att det i det enskilda fallet syntes skola bliva synnerligen svårt att avgöra vad som skulle anses utgöra skäliga mått och steg för att förvissa sig om ett ryktes eller påståendes sanning. Länsstyrelsen funne att här borde användas en formulering, enligt vilken blott grov underlåtenhet i ifrågavarande hänseende bestraffades. Hovrätten över Skåne och Blekinge har beträffande samma stadgande ansett, att uttrycket "skäliga mått och steg" lämpligen kunde utbytas mot "skälig åtgärd". Sveriges advokatsamfund har däremot förklarat sig vilja rikta en bestämd gensaga mot utvidgningen av det straffbara området till att omfatta [ 192 ]även oaktsamhetsfall. Även om det icke kunde bestridas att ryktesspridning stundom kunde innebära en viss samhällsfara, vore samfundet likväl av den uppfattningen att bästa medlet att förhindra sådan ryktesspridning eller förebygga de skadliga konsekvenserna därav icke vore straff utan vederhäftig upplysning. På grund härav ville samfundet förorda, att paragrafen upptoges till förnyat övervägande och att man därvid, i stället för att föreslå en utvidgning av det straffbara området, undersökte möjligheterna att avskaffa hela straffbestämmelsen eller väsentligt inskränka dess tillämplighetsområde. Skulle det emellertid befinnas erforderligt att bibehålla en straffbestämmelse i ämnet, syntes det under alla förhållanden oundgängligen erforderligt att giva brottsrekvisiten en mera distinkt och entydig utformning än som skett i förslaget. En så tänjbar paragraf som den föreslagna överensstämde icke med kravet på rättssäkerhet. Det straffbara området borde avsevärt inskränkas. Straff för oaktsamhetsfall borde icke införas. Sådant straff funnes icke i gällande rätt, och kommitténs huvudskäl för förslaget i denna del vore endast att det stundom kunde vara svårt att bevisa förhandenvaron av uppsåt, vilket skäl samfundet icke kunde godtaga. Att vid vissa brottstyper, där för straffbarhet borde fordras uppsåt, kriminalisera oaktsamhet därför att det ibland kunde vara svårt att styrka uppsåtet vore enligt samfundets mening oniktigt. Lika bestämt reagerade samfundet mot förslaget att såsom fara, vilken uttalandet skulle vara ägnat att framkalla, utöver vad gällande rätt innehölle jämväl upptaga fara för medborgerlig trygghet. Av motiven framginge, att kommittén härmed avsåge även sådana fall, där ett rykte kunde framkalla fara för viss medborgares säkerhet. Såvitt samfundet kunde förstå hörde ett stadgande med sådant syfte alls icke hemma i kapitlet om brott mot allmän ordning. Ansåges en dylik bestämmelse erforderlig, syntes frågan därom böra upptagas vid revisionen av de kapitel i strafflagen som handlade om brott mot person. Slutligen ville samfundet såsom sin uppfattning uttala, att rekvisitet "bland allmänheten" vore dunkelt. Goda skäl syntes kunna anföras för den åsikten att, därest en straffbestämmelse i ämnet överhuvud skulle bibehållas, straffbarheten borde inskränkas till sådana fall, där uttalandet riktade sig omedelbart till en större krets.


Departementschefen.Med hänsyn till de allvarliga skadeverkningar som, särskilt i orostider, kunna inträda till följd av osann ryktesspridning finner jag, att ett stadgande häremot alltjämt bör upptagas i strafflagen. Jag biträder likaledes kommitténs förslag att utvidga skyddet för myndighet och annat organ med beslutanderätt i allmänna angelägenheter från att avse endast ryktesspridning ägnad att väcka förakt till att gälla all ryktesspridning som är ägnad att undergräva aktningen för myndigheten eller organet. Att låta straffbarheten inträda först då ryktet utsätter statsorganen för medborgarnas förakt kan nämligen icke anses vara tillräckligt. Förakt torde i allmänhet förutsätta att den mot vilken föraktet riktas antages ha gjort sig skyldig till något [ 193 ]ohederligt eller eljest vanärande, t. ex. tagit emot mutor eller av rädsla givit efter för obehöriga påtryckningar. Även mot falska beskyllningar som syfta till att allvarligt nedsätta tilltron till myndighets kompetens eller allmänna omdömesförmåga torde skydd behövas. Med hänsyn till att uttrycket "allmän ordning eller medborgerlig trygghet" i kommittémotiven fått en utläggning, som kunde leda till den uppfattningen att här skulle vara fråga om brott mot enskild, har det åberopade uttrycket i departementsförslaget ändrats till "allmän ordning och säkerhet". Det skall alltså här vara fråga om sådant, för vars upprätthållande polisen i det allmännas intresse har att sörja. Utöver vad kommittén föreslagit finner jag vidare, att skydd mot osann ryktesspridning bör stadgas även för folkförsörjningen. På sätt hovrätten över Skåne och Blekinge framhållit bör nämligen beaktas, att exempelvis rykten om knapphet på viss vara lätt framkalla hamstringspanik och därigenom kunna allvarligt inverka på det allmänna försörjningsläget.

Med hänsyn till att den här föreslagna paragrafen avser att skydda så olika intressen som rikets säkerhet, folkförsörjningen, den allmänna ordningen och aktningen för statsorganen kan det givetvis, på sätt i vissa yttranden skett, ifrågasättas huruvida icke en uppdelning av paragrafens innehåll borde ske på olika kapitel i strafflagen. Det må därvid erinras om att ett speciellt fall av ryktesspridning är utbrutet till behandling i 8: 2 i förslaget, varest av mig föreslås straff bl. a. för den som genom osann framställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Frånsett detta fall, som på grund av sin särskilt allvarliga beskaffenhet sålunda upptagits som en form av krigsförräderi, har jag ansett att ryktesspridning på grund av det enhetliga i själva brottsbilden bör behandlas i ett gemensamt stadgande och att detta på grund av de mest: typiska fallens karaktär bör få sin plats i kapitlet om brott mot allmän ordning. Vad angår själva handlingsbeskrivningen har i departementsförslaget bibehållits det av kommittén uppställda rekvisitet att ryktet skall ha spritts "bland allmänheten". Det är härvid att märka, att ett straffbart spridande bland allmänheten ej kan anses föreligga med mindre gärningsmannens uppsåt omfattat spridning bland en obestämd krets; straff skall alltså icke inträda, om hans uppsåt endast varit inriktat på en krets bekanta, även om denna krets varit vidsträckt. Att såsom advokatsamfundet påfordrat begränsa straffbarheten till sådana fall, då ett "uttalande riktat sig direkt till en större krets har jag däremot icke funnit vara möjligt. En i det fördolda verkande kampanj, vars medel äro endast i enskilda samtal framförda antydningar, kan mången gång tänkas vara minst lika farlig som en propaganda som framträder mera öppet och därför också kan lättare gendrivas. Man bör hålla i minnet att det endast är fråga om direkt osanna rykten och att gärningsmannen skall ha handlat uppsåtligen.

Att här införa straff jämväl för oaktsamhet har jag, i likhet med advokatsamfundet, funnit betänkligt. Andra stycket i kommitténs förslag har därför fått utgå.


13 Bihang till riksdagens protoico1II948. 1 saml. Nr 80. [ 194 ](Kommittéförslagets 7 §.)

I kommittéförslagets 7 § har upptagits ett stadgande, att den som hotar, förtalar eller offentligen smädar någon gmpp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, skall för hets mot folkgrupp dömas till böter eller fängelse.

Bestämmelsen i fråga saknar motsvarighet iden nu gällande rätten. Lagstiftning i ämnet har emellertid påfordrats i motionerna l: 179 och li: 233 vid 1942 års riksdag samt I: 90 och II: l37 vid 1943 års riksdag. Med hänsyn till det av straffrättskommittén inledda arbetet föranledde motionerna likväl icke någon riksdagens åtgärd. Inom justitiedepartementet verkställdes sedermera en utredning, som ledde till en den 27 oktober 1943 dagtecknad promemoria angående lagstiftning mot rashets m. m. I denna föreslogs, att i 11 kap. strafflagen skulle införas en ny paragraf betecknad 14 a § av innehåll att den som uppsåtligen gåve allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, eller ock, muntligen inför menighet eller folksamling eller i skrift som han utsprede eller läte utsprida, smädade eller hotade sådan befolkningsgrupp, skulle straffas med böter eller fängelse. Över promemorian inhämtades yttranden av olika myndigheter och sammanslutningar. Av dessa tillstyrkte flera i princip det framlagda förslaget. I några yttranden uttalades emellertid tvekan, huruvida ämnet borde bliva föremål för särskild lagstiftning eller om icke frågan hellre borde upptagas i samband med den revision av strafflagen, varmed straffrättskommittén vore sysselsatt. I vissa yttranden avstyrktes förslaget under åberopande av kommitténs pågående arbete, och i andra yttranden slutligen avstyrktes det av sakliga skäl, varvid särskilt framhölls att något mera kännbart behov av lagstiftning mot de ifrågavarande företeelserna icke framträtt i vårt land, att straffrättsligt ingripande mot dem i viss utsträckning vore möjligt redan enligt gällande rätt samt att en lagstiftning, som avsåge att skydda endast grupper av befolkningen med viss härstamning eller religion, innebure en privilegiering, vilken lätt kunde komma att motverka sitt syfte. Promemorian har därefter icke föranlett någon vidare åtgärd av statsmakterna.

I motiven till den nu förevarande paragrafen i kommittéförslaget framhålles till en början, att vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupper av befolkningen fölle under andra stadganden i förslaget. Straffbestämmelsen mot samhällsfarlig ryktesspridning i 11: 6 i kommittéförslaget träffar sålunda bl. a. spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat att framkalla fara för den allmänna ordningen eller medborgerliga tryggheten. En hets, som riktar sig till allmänheten och vars syfte är att förleda till brottslig gärning, drabbas av straffbudet mot uppvigling i 11: 4 i kommittéförslaget, svarande mot 11: 5 i departementsförslaget. I viss utsträckning falla hithörande företeelser även under 11: 11 i kommittéförslaget, motsvarande 11: 10 i departementsförslaget, varest behandlas [ 195 ]förargelseväckande beteende. I ungefärlig överensstämmelse med gällande lag, 11: 15, kan nämligen denna paragraf komma till användning, när propagandan utövas på allmän plats och är ägnad att väcka förargelse. Nuvarande 11: 15 har sålunda tillämpats i fråga om den som på offentlig plats burit en skylt med bl. a. texten "judarna äro krigets upphovsmän och anstiftare" eller i butikslokal uppsatt en från gatan synlig skylt med inskriften "judar och halvjudar äga icke tillträde" eller "endast svenskar äga tillträde (alltså inga judar och halvjudar även om de äro svenska medborgare)". På sådana yttringar av ifrågavarande propaganda som rikta sig mot enskilda personer kunna vidare även bestämmelserna om straff för ärekränkning i 16 kap. strafflagen vara tillämpliga.

Vid övervägandet, huruvida härutöver straffrättsligt skydd borde anordnas mot sådan hets, varom nu är fråga, har kommittén funnit böra uppmärksammas. ej blott huruvida ett behov av sådant skydd förelåge utan även om skyddet kunde anordnas. på sådant sätt att det icke genom sina följder motverkade sitt syfte. I förstnämnda hänseende vore att märka, att den företeelse för vars bekämpande en bestämmelse av ifrågavarande slag påyrkats, nämligen den antisemitiska propagandan, i vårt land endast i ringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremot kunde komma i fråga. Folkmeningen hade icke visat tecken till att låta sig påverka vare sig av de yttringar av propagandan som redan vore straffbelagda eller av dem som kunde straffrättsligt åtkommas. genom en utvidgning av straffskyddet. Kommittén funne därför att, såvitt förhållandena för närvarande kunde bedömas, det icke vore att befara att propagandan inom en nära framtid skulle taga sig alltför elakartade uttryck. Beträffande därefter verkningarna av en utsträckt kriminalisering av de ifrågavarande företeelserna borde beaktas att, på sätt i många av yttrandena över den tidigare promemorian framhållits, införandet av ett straffskydd särskilt för vissa grupper av befolkningen i så måtto vore en tveeggad åtgärd, som den omständigheten att sådant skydd gåves åt vissa men icke åt andra grupper av befolkningen lätt kunde uppfattas som en privilegiering av de förstnämnda. Av en riktning, som gjorde gällande att dessa grupper förstått att redan förut bereda sig en alltför gynnad ställning, skulle en sådan lagstiftning lätt kunna användas som argument under fortsatt propaganda, måhända bedriven i mindre anstötliga men icke mindre farliga former. Det syntes därför kommittén, att om en utsträckt kriminalisering i förevarande hänseende skulle äga rum, den borde erhålla en såvitt möjligt generell utformning och således icke begränsas till att avse allenast den antisemitiska propagandan. En utsträckning av det straffrättsliga skyddet till varje medborgargrupp mötte emellertid betänkligheter i den mån därigenom skulle göras inskränkningar i friheten till politisk eller social debatt. Agitation mot en befolkningsgrupp, som utmärktes genom sitt politiska ställningstagande eller sitt yrke, kunde sålunda ha det lojala syftet att förmå medlemmar av gruppen att ändra åsikt eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare. Propaganda mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning kunde emellertid [ 196 ]mera sällan fylla motsvarande funktion. Med härstamning syntes i denna del kunna jämställas tros/bekännelse. Att utsträcka det särskilda straffrättsliga skyddet till ytterligare andra befolkningsgrupper än sådana, som utmärktes av viss härstamning eller trosbekännelse, vore däremot ägnat att ingiva betänkligheter från den förut berörda synpunkten.

Då i den föreslagna lagtexten själva handlingen beskrivits som hotande, förtalande eller smädande, har kommittén framhållit att förtal innebure ett osant påstående, smädelse däremot icke. Ett påstående, som icke bevisas vara osant, skall därför kunna "drabbas av bestämmelsen om det genom sin form eller eljest är av smädlig natur. Under stadgandet falla såväl smädliga uttryck i tal eller skrift som ock smädelse genom framställning i bild. Det fordras vidare, att handlingen utföres offentligen. Enligt kommitténs mening bör icke här såsom vid samhällsfarlig ryktesspridning vara tillräckligt att ett uttalande sprides bland allmänheten vid upprepade privata samtal. I stället skall sålunda fordras att uttalandet liksom vid uppvigling på ett mera direkt sätt vänder sig till allmänheten. Detta kan ske genom att uttalandet sker muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller i annat meddelande till allmänheten. Däremot har kommittén icke funnit påkallat att här såsom vid uppvigling straffbelägga icke blott spridande av skrift utan även redan dess utlämnande för spridning. Ehuru grunden för straffbestämmelsen är det anstötliga och för samhällslivet farliga i att en befolkningsgrupp förföljes på grund av sin härstamning eller trosbekännelse, har kommittén vidare icke funnit lämpligt att uppställa något krav på att hotet, förtalet eller smädelsen direkt skall avse härstamningen eller trosbekännelsen. Även uttalanden som innefatta kränkande beskyllningar om mindervärdiga egenskaper eller nedsättande handlingar men endast medelbart grundas på härstamning eller trosbekännelse äro därför avsedda att falla under bestämmelsen. Enligt kommitténs mening skulle det i praktiken vara ogörligt att skilja kränkande uttalanden, som riktade sig mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning eller trosbekännelse, från smädelser som allenast avsåge befolkningsgruppens egenskaper och uppträdande. Paragrafen åsyftar endast hets som riktar sig mot befolkningsgrupper inom vårt eget land. Att hetsen avser jämväl befolkningsgrupper i andra länder skall emellertid ej utesluta dess straffbarhet. Den som i Sverige helt allmänt smädar dem som tillhöra en viss ras eller trosbekännelse, vilken är företrädd i Sverige, kan sålunda bliva att straffa enligt paragrafen om, såsom i regel torde vara fallet, smädelsen framstår såsom riktad även mot den svenska befolkningsgruppen. Såsom exempel på befolkningsgrupper, vilka bestämmelsen avser att skydda, har kommittén, förutom judar, nämnt zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige samt sekterister av skilda slag. Kommittén har slutligen framhållit, att stadgandet icke avser att hindra ett sakligt dryftande av de spörsmål; till vilka sådana gruppers härvaro ger upphov. Omdömen, vilka väl vore förklenande men icke överskrede gränserna för en saklig karakteristik av dessa befolkningsgrupper, en saklig kritik av deras uppträdande eller ett [ 197 ]vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet, måste sålunda anses falla utanför straffbudet. Detta vore att fatta såsom riktat endast mot en propaganda som arbetade med hotelser eller osanna uppgifter eller med påståenden vilka på grund av sin form eller eljest vore att anse som smädelser.

För att bestämmelsen skall bliva effektiv måste en motsvarighet därtill upptagas i tryckfrihetsförordningen. Som kommitténs uppdrag icke omfattar en revision av denna, har kommittén emellertid ej upprättat förslag till någon sådan bestämmelse.


I anledning av nu ifrågavarande paragraf i förslaget har Svea hovrätt ifrågasatt, huruvida något mera kännbart behov av lagstiftning mot här ifrågavarande företeelser för närvarande förefunnes i vårt land eller om någon sådan överhuvud vore lämplig. I sådant hänseende åberopade hovrätten dels ett uttalande i promemorian den 27 oktober 1943, att man ej hade anledning räkna med några allvarliga motsättningar inom samhället på detta område, dels också vad hovrätten i utlåtande över promemorian anfört om att en lagstiftning som uteslutande riktade sig mot rashets och dylikt snarare kunde visa sig ägnad att underblåsa än att dämpa tendenserna till missbruk samt att företeelser av här avsedd art i första hand borde bekämpas på andra vägar än lagstiftningens. Hovrätten underströke för övrigt att, på sätt även i kommitténs motiv framhållits, vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupper av befolkningen kunde bliva föremål för straffrättsligt ingripande enligt andra bestämmelser i förslaget, liksom fallet även vore enligt gällande rätt. Hovrätten ville slutligen framhålla att, intill dess i tryckfrihetsförordningen upptagits en motsvarighet till den här föreslagna bestämmelsen, denna icke torde vara av alltför stort värde. Hovrätten över Skåne och Blekinge har erinrat om att hovrätten i yttrande över den förutnämnda promemorian 1943 tillstyrkt den då ifrågasätta lagstiftningen, i vad den avsåge förföljelse på grund av härstamning, men avstyrkt den i övrigt. Erfarenheterna under den mellanliggande tiden hade icke styrkt antagandet, att lagstiftning i ämnet vore påkallad. De ifrågavarande företeelserna syntes på annat sätt kunna bliva föremål för tillbörlig straffrättslig reaktion. Det förefölle därför tveksamt, huruvida den nu föreslagna "bestämmelsen om hets mot folkgrupp borde införas i strafflagen. Bestämmelsens utformning i och för sig syntes emellertid hovrätten icke giva anledning till erinran. Föreningen Sveriges stadsdomare har, under hänvisning till att föreningen i yttrande över 1943 års promemoria avstyrkt lagstiftning av nu ifrågavarande slag, förklarat sig vidhålla detta avstyrkande, enär det föreslagna stadgandet vore icke blott överflödigt utan även kunde komma att motverka sitt syfte. Rådhusrätten i Göteborg har uttalat, att den kritik som tidigare från olika håll framställts mot lagstiftning av förevarande slag syntes böra ha åstadkommit tillräcklig motivering för att frågan härom icke skulle återupptagas. Att såsom här föresloges införa ett helt nytt brottsobjekt, nämligen en folkgrupp, måste i och för sig anses som betänkligt. Rådhusrätten funne, att [ 198 ]det föreslagna stadgandet vore överflödigt och att det torde kunna befaras att det skulle motverka sitt syfte. Även länsstyrelsen i Malmöhus län har avstyrkt förslaget i nu förevarande del. För att man skulle kunna taga ståndpunkt till frågan, huruvida förekommande rashets intoge någon särställning i den politiska propagandan erfordrades enligt länsstyrelsens mening närmare kännedom om rashetsens natur. Såvitt länsstyrelsen med sin begränsade kunskap på detta område kunnat finna grundade sig den antisemitiska propagandan i regel icke på det förhållandet, att judarna vore av annan härstamning eller hade annan religion än huvudparten av landets befolkning. I stället syntes ifrågavarande propaganda väsentligen rikta sig mot judarna såsom en intressegrupp i samhället och därför hava alldeles samma karaktär som propagandan mot andra intressegrupper av ekonomisk-politisk natur. Om denna länsstyrelsens uppfattning vore riktig, syntes i verkligheten icke föreligga någon skillnad mellan å ena sidan judarna och å andra sidan övriga befolkningsgrupper, som behandlades i den politiska debatten, och under sådana förhållanden skulle ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen innebära, att judarna såsom en befolkningsgrupp bereddes ett rättsskydd mot obehöriga angrepp som icke tillkomme andra befolkningsgrupper i det politiska livet. Även om i nuvarande läge dylikt rättsskydd kunde anses behövligt och önskvärt, komme sannolikt ett sådant avsteg från principen om fri kritikrätt att uppfattas såsom ett gynnande av judarna framför andra jämförliga grupper. Fara uppkomme då, att man genom den föreslagna lagstiftningen – i stället för att såsom avsett dämpa den antisemitiska propagandan – komme att giva ny näring åt densamma. Med hänsyn till förhandenvaron av denna fara ställde sig länsstyrelsen mycket tveksam till lämpligheten av ifrågavarande lagstiftning. Dessa synpunkter hade länsstyrelsen anfört redan i yttrande över 1943 års promemoria och hade icke funnit anledning att frånträda dem. Därutöver ville länsstyrelsen tillfoga, att det enligt länsstyrelsens mening låge nära till hands, att folkgrupper i ett land, som hölle samman på grund av gemensam härstamning eller trosbekännelse, såsom sådana bleve bärare av idéer eller bedreve verksamhet, som fölle inom politikens råmärken. Uteslutet vore icke att man inom dessa minoritetsgrupper komme att syssla med frågor och företaga handlingar, som kunde vara av största betydelse för landets frihet och självständighet. Länsstyrelsen ville i detta sammanhang peka på de ödesdigra erfarenheter som man hade av exempelvis tyska minoritetsgruppers politiska verksamhet inom olika europeiska länder. Dessa minoriteter hade på flera håll utgjort en farlig propagandamaskin med uppgift att sprida nazistiska idéer samt uppluckra motståndsviljan inom de länder där de haft sitt hemvist. Att dylika intressegrupper skulle få intaga en privilegierad ställning i den politiska debatten, ansåge länsstyrelsen i hög grad stötande och farligt. Kommittén hade i motiven anfört att, medan agitation mot en befolkningsgrupp, som utmärktes genom sitt politiska ställningstagande eller sitt yrke, kunde fullfölja ett lojalt syfte att förmå medlemmar av gruppen att ändra åsikt eller att i sin yrkesutövning förfara på annat sätt än tidigare, så kunde [ 199 ]propaganda mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning mera sällan fylla motsvarande funktion. Detta vore nog riktigt, men man finge enligt länsstyrelsens mening icke förglömma att en politisk agitation, även om den icke ginge ut på att omvända den angripne i vad gällde handlings- eller tänkesätt, ändock kunde ha ett mycket lojalt syfte, nämligen att fästa medborgarnas uppmärksamhet på en farlig politisk utveckling. Det vore främst av detta skäl som länsstyrelsen ansåge, att en politisk agitation mot befolkningsgrupper av nu ifrågavarande slag borde vara tillåten, även om därvid skulle förekomma förlöpningar och kränkande uttalanden av samma slag som i den politiska debatten i övrigt. Även länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat sig mot den föreslagna lagstiftningen, i det länsstyrelsen anfört att, såvitt länsstyrelsen kunnat bedöma, förhållandena i vårt land näppeligen utvecklat sig så, att något egentligt behov kunde anses förefinnas av en särlagstiftning av nu ifrågavarande art. Vid bedömandet av skäl och motskäl för en sådan lagstiftning kunde man nog icke undgå att fråga sig, om icke därmed skulle skapas en viss privilegierad ställning för en del av befolkningen som icke komme övriga till godo. Länsstyrelsen hade en känsla av att en lagstiftning av denna art kunde komma att på många håll anses såsom icke överensstämmande med en demokratisk uppfattning om lika rättsskydd åt statens samtliga medborgare. Därmed skulle ock särlagstiftningens syfte bliva förfelat. Om däremot syftet med lagstiftningen vore att söka förebygga uppkomsten av en eventuell omfattande rörelse inom landet för att påverka den allmänna folkmeningen i antisemitisk riktning, syntes lagstiftningen vara berättigad. I fråga om lagtextens avfattning vore länsstyrelsen dock betänksam rörande dess konsekvenser i visst avseende ur tillämpningssynpunkt. "Smäda" vore ett så tänjbart uttryck, att lagtillämpningen kunde komma att vålla svårigheter, då det väl i de flesta fall bleve fråga om ett rent subjektivt omdöme om vad som i det ena eller andra fallet vore smädelse eller icke. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har, under hänvisning till att vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupper av befolkningen kunde bliva föremål för straffrättsligt ingripande med stöd av gällande rätt och av andra bestämmelser i förslaget än den nu förevarande, funnit att en utsträckning av kriminaliseringen av sådan verksamhet uppenbarligen icke borde äga rum, med mindre ett mera påtagligt behov därav framträtt. Enligt länsstyrelsens uppfattning förelåge emellertid för närvarande icke några sådana förhållanden som motiverade införandet av det nu föreslagna straffskyddet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har däremot i och för sig icke haft något att erinra mot kommitténs förslag i denna del. Länsstyrelsen har emellertid velat framhålla, att vid den instruktions- och upplysningsverksamhet som från det allmännas sida förekomme inom socialvårdens vidsträckta arbetsfält stundom ansetts nödvändigt att använda omdömen som i varje fall tangerade vad som enligt förslaget skulle kriminaliseras. Som ett exempel kunde hänvisas till den av socialstyrelsen utgivna handboken för mödrahjälpsverksamheten, varest på s. 24 uttalades, att zigenare och tattare, som förde ett typiskt nomadliv, ofta torde vara att [ 200 ]hänföra till miljöbetingat asociala och då ej borde tillerkännas mödrahjälp. Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes, ehuru med tveksamhet, tillstyrkt förslaget, i det föreningen såsom eget yttrande åberopat vad som anförts av landsfogden i Hallands län. Denne har bl. a. ifrågasatt giltigheten av vad kommittén i sina motiv uttalat om att den antisemitiska propagandan, för vars bekämpande lagstiftningen i fråga främst påyrkats, endast i ringa mån framträtt på sådant sätt att straffrättsligt ingripande däremot kunde komma i fråga, och uttalat, att det knappast kunde bestridas, att med förebilder från Tyskland och direkt dirigerad därifrån ifrågavarande propaganda under de senaste tio, tolv åren varit omfattande samt att den inom åtskilliga befolkningsgrupper haft en gynnsam jordmån. Systematiskt hade denna propaganda även vänt sig till och riktade sig alltjämt till ungdomen. Särskilt på grund härav kunde – även om de tänkesätt som dirigerade propagandan för närvarande av känd anledning icke hade samma möjlighet att göra sig gällande som ännu för något år sedan – ingalunda faran av propagandans verkningar och uttryck lämnas å sido. Enligt landsfogdens mening skulle en kriminalisering av den ifrågavarande propagandan icke innebära en privilegiering av den befolkningsgrupp som därigenom avsåges skyddad. Däremot saknades ingalunda fog för den av kommittén även uttalade tanken, att lagstiftningen skulle kunna utsättas för medveten vantolkning. Utifrån denna synpunkt och med den uppfattningen att den företeelse, varom fråga vore, lämpligen borde bekämpas med andra medel än straffrättsliga, vore det med stor tveksamhet som landsfogden tillstyrkte lagstiftning i ämnet. Om emellertid en sådan ansåges böra komma till stånd, syntes det ytterligt angeläget att den kompletterades med bestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Landsfogden i Uppsala län har däremot funnit, att man icke kunde bortse från, att det föreslagna straffskyddet lätt skulle uppfattas som en privilegiering av de skyddade befolkningsgrupperna. Det förefölle därför som om en lämplig upplysningsverksamhet skulle kunna giva bättre resultat än införandet av ett sådant straffskydd. Yttringar av sådan olämplig propaganda som väckte förargelse bleve ändock straffbara såsom förargelseväckande beteende enligt 11: 11 i förslaget. Även stadsfiskalen i Hälsingborg har avstyrkt förslaget och har därvid särskilt vänt sig mot vad kommitténs motivering innehåller om att med straffskyddet avsåges – förutom judar – zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige samt sekterister av skilda slag. För lapparnas vidkommande saknade nämligen straffskyddet enligt stadsfiskalens mening varje betydelse, då det icke syntes ha förekommit eller rimligen kunde tänkas förekomma något som gjorde ett sådant skydd för dem behövligt. Detsamma syntes vara fallet beträffande zigenarna, vilkas förhållanden här i landet redan i stort sett reglerats och vilka, såvitt stadsfiskalen hade sig bekant. icke varit utsatta för förföljelse eller angrepp av sådant slag, varom nu vore fråga. Det syntes icke heller vara anledning befara, att utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige och härifrån i regel snart återvände till sina hemländer skulle i denna sin egenskap och utan särskild anledning bliva föremål för angrepp [ 201 ]av ifrågakomna slag. Icke heller hade det spårats några tendenser till att sekterister här i riket skulle för sin religiösa uppfattning tillfogas lidande genom gärning, som avsåges med den föreslagna lagbestämmelsen. Det återstode då endast judarna, för vilka det föreslagna straffskyddet kunde vara av betydelse. Därmed finge emellertid stadgandet karaktär av undantagsbestämmelse, varigenom judarna tillförsäkrades en privilegierad ställning, och kunde sålunda komma att leda till något helt annat än som avsåges med detsamma. Sveriges advokatsamfund har funnit det förefalla i hög grad tveksamt, huruvida tillräckliga skäl förelåge att införa en straffbestämmelse av det innehåll som här föresloges. De skäl som talade däremot och för vilka kommittén redogjort vore enligt samfundets mening tungt vägande. Även om kommittén sökt att genom en generell utformning av bestämmelsen undvika att den uppfattades såsom väsentligen riktad mot den antisemitiska propagandan, hade man med hänsyn till de förhållanden som föranlett kravet på lagstiftning i ämnet anledning antaga, att bestämmelsen allmänt komme att uppfattas såsom privilegierande en viss bestämd befolkningsgrupp, nämligen svenskar av judisk härkomst. Med avseende å de övriga befolkningsgrupper, vilka i betänkandet nämndes som exempel, nämligen zigenare, lappar, utlänningar som tagit sin tillflykt till Sverige samt sekterister av skilda slag, syntes nämligen föga eller intet ha förekommit av beskaffenhet att kunna tänkas motivera en lagstiftning av förevarande art. Det syntes därför fullt befogat att vid övervägande av förslagets lämplighet väsentligen göra avgörandet beroende av å ena sidan huruvida den antisemitiska propagandan tagit eller kunde befaras taga sådana former att ett särskilt straffskydd däremot kunde anses erforderligt, och å andra sidan huruvida straffbestämmelsen kunde anses ägnad att verkligen gagna svenskar av judisk härstamning. Samfundet vore böjt för att besvara båda dessa frågor nekande och kunde därvid instämma i vad kommittén anfört om att anledning saknades att befara att propagandan inom nära framtid skulle taga sig alltför elakartade uttryck och att ett straffskydd av nu ifrågavarande slag lätt kunde uppfattas som en privilegiering av de befolkningsgrupper, som man ville skydda, och därmed kunde tjäna som argument i en fortsatt propaganda mot dem. Särskilt ville samfundet understryka den synpunkten att en straffbestämmelse av föreslaget innehåll skulle vara ägnad att underhålla och stärka föreställningen om de svenska judarna som en speciell, från befolkningen i övrigt skild grupp, ett föreställningssätt som enligt samfundets mening borde på allt sätt motarbetas.


Departementschefen.Tanken att för befolkningsgrupper med viss härstamning eller trosbekännelse införa straffrättsligt skydd mot hetspropaganda är värd allvarligt övervägande. Ett i strafflagen klart uttalat fördömande därav kan bidraga till att förebygga, ej blott att antisemitisk propaganda får tillfälle att på dylikt sätt breda ut sig och utså hat mellan medborgarna utan även att andra motsvarande företeelser, t. ex. lögnkampanjer mot katolska kyrkan eller andra särskilda trossamfund, växa upp. Vad särskilt angår frågan. huruvida [ 202 ]den antisemitiska propagandan i Sverige hittills tagit sig sådana uttryck att en särskild straffbestämmelse däremot framstår såsom erforderlig, har kommittén uttalat sig med en viss försiktighet men synes närmast anse, att så hittills icke visat sig vara förhållandet. När kommittén ändock upptagit bestämmelsen, torde det alltså bero mera på allmänna överväganden rörande det principiellt stötande i propaganda eller hets mot en befolkningsgrupp på grund av dess härstamning eller trosbekännelse. För egen del har jag närmast funnit, att erfarenheterna ådagalagt ett visst behov av lagstiftning i ämnet. Även i vårt land har sålunda förekommit en i grovt vulgära former arbetande antijudisk propaganda. Vilka skadeverkningar den haft är svårt att bedöma. Vårt folks överväldigande flertal torde icke ha tagit intryck därav, men alldeles utan menlig verkan kan den likväl icke antagas ha varit, särskilt icke bland det okritiska klientel i skolåldern till vilket den ofta vänt sig. Oavsett vilken verkan propagandan haft på dem till vilken den riktat sig, är det uppenbart, att den befolkningsgrupp det här gäller måste lida av den.

Å andra sidan synes det mig med hänsyn till de invändningar som framställts i yttrandena synnerligen tveksamt, om det kan vara lämpligt att införliva en bestämmelse av förevarande natur med strafflagen. Jag vill framhålla, att om ett ingripande enligt lagrummet skulle ske, det lätt kan göras gällande, att ingripandet skett mot en sakligt berättigad kritik, oaktat lagrummet ingalunda är riktat däremot. Måhända är det icke heller helt uteslutet, att bestämmelsen verkligen skulle genom sin existens kunna kännas som ett hinder att framföra en saklig kritik då sådan är berättigad, t. ex. mot religiösa sekter med seder och bruk som ur samhällets synpunkt äro förkastliga. Det vore naturligtvis mycket olyckligt om den uppfattningen med eller utan fog skulle få rotfäste, att vissa grupper av medborgare skyddats mot kritik som ostraffat får riktas åt andra håll. Man synes av dessa skäl ha anledning befara, att det föreslagna stadgandet skulle kunna giva näring åt påståenden om att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper i vårt land erhållit en privilegierad ställning och att det fördenskull kunde komma att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra frid i sammanlevnaden.

Det är måhända icke visst, om dessa invändningar ha den tyngd att de böra utgöra ett ovillkorligt hinder mot att upptaga bestämmelsen. Jag har emellertid vid övervägande av skälen för och emot stannat för att det ej vore klokt att biträda förslaget. Härvid vill jag erinra, att redan enligt gällande lag vissa anstötliga yttringar av hetspropaganda kunna åtkommas med straff för förargelseväckande, beteende. Ansvar härför har sålunda ådömts den som på allmän plats burit eller uppsatt skylt med hetsande innehåll. De yttringar av hetspropaganda, som hittills förekommit utan att kunna åtkommas med något nu gällande straffbud, ha i allmänhet bestått i kringsändande av tryckta skrifter, företrädesvis bland ungdom. Det torde böra undersökas, huruvida icke i tryckfrihetsförordningen skulle kunna införas någon motsvarighet till den möjlighet att ingripa med straff som bestämmelserna om förargelseväckande beteende i allmänna strafflagen erbjuda. Om ett [ 203 ]stadgande härom begränsas till sådana grova fall som väcka allmän anstöt, torde några avgörande principiella betänkligheter icke behöva möta. 1944 års tryckfrihetssakkunniga ha erhållit i uppdrag att överväga möjligheten att förhindra spridning bland barn och ungdom av skrifter med mer eller mindre pornografiskt innehåll, varvid såväl möjligheten att förbjuda utsändandet som andra utvägar att förhindra spridningen skola undersökas.. Då den förekommande propagandan av antisemitiskt och annat hithörande slag, som ofta är av sadistisk natur, står pornografien nära, synes det lämpligt att de tryckfrihetssakkunniga utsträcka sina undersökningar till att avse även hithörande fall.


7 §.

Paragrafen svarar mot 8 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett stadgande att den som offentligen hånar eller skymfar den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles heligt, skall för brott mot trosfrid dömas till böter eller fängelse.

I kommittéförslaget är denna paragraf den enda motsvarigheten till stadgandena Li det nuvarande om religionsbrott handlande 7 kap. strafflagen. Enligt detta straffas, i 1 § den som genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse, i 2 § den som gör gäckeri av gudstjänsten så att allmän förargelse därav kommer samt i 3 § den som under sabbatstid idkar arbete som uppskov tåla kan. Slutligen skall enligt 4 § den omständigheten att brott begås under sabbatstid anses som försvårande.

Kommittén har funnit att av dessa stadganden bestämmelserna om sabbatsbrott i 7: 3 och 4 icke borde upptagas i en ny strafflag. Bestämmelsen i 7: 3 hade på senare tid kommit alltmera ur bruk. Arbetslagstiftningen hade övertagit en del av den uppgift som bestämmelsen från början haft. Där åtal någon gång anställts för arbete på sabbatstid, hade paragrafen för att den icke skulle komma i strid med den allmänna rättsuppfattningen av domstolarna givits en mycket begränsad innebörd. Kommittén har emellertid påpekat, att straffbudet mot förargelseväckande beteende utgjorde ett skydd jämväl för sabbatsfriden. Ett beteende som under andra förhållanden skulle gå straffritt kunde nämligen, om det förekomme under sabbatstid eller i störande närhet av pågående gudstjänst, bliva att anse såsom förargelseväckande beteende och därmed straffbart. Enligt kommitténs mening kunde därför de intressen, som bestämmelsen i 7: 3 under nutida förhållanden hade att skydda, tillräckligt verksamt och samtidigt på ett smidigare sätt tillgodoses genom stadgandet om straff för förargelseväckande beteende. Icke heller bestämmelsen i 7: 4 syntes böra bibehållas. Däremot har kommittén ansett, att 7: 1 och 2 borde erhålla en motsvarighet i den nya strafflagen. Kommittén har därvid funnit, att straffskyddet borde värna icke blott statskyrkan utan även andra i riket erkända religionssamfund. Att med straffskydd omhägna trosläror såsom sådana vore emellertid icke lämpligt, utan vad som borde skyddas ansåge kommittén vara sådant [ 204 ]varpå människors religiösa känsla vore riktad. Då för att uttrycka detta använts orden "den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles heligt", har kommittén i motiven vidare uttalat att härunder rymdes, förutom Gud, osinnliga eller i sinnevärlden existerande föremål för den religiösa känslan såsom exempelvis hostian och förfarandet vid sakramentens utdelande. Genom att själva den brottsliga handlingen beskrivits som ett offentligt hånande eller skymfande har enligt motiven från det straffbara området uteslutits en kritik vilken, om än skarp i sak, framföres i värdig form.


Vad kommittén sålunda föreslagit har icke blivit föremål för annan erinran än att Göta hovrätt mot uttryckssättet "den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles heligt" anmärkt, att här bibeln nämndes i första hand medan det centrala för den religiösa känslan, Gud, inrymdes under det därefter följande, allmänt hållna uttrycket. Hovrätten hemställde därför om någon jämkning av lagtexten, t. ex. genom att den heliga skrift ej särskilt nämndes.


Departementschefen.I likhet med kommittén anser jag tiden nu vara mogen att avskaffa bestämmelserna om sabbatsbrott, vilka icke längre uppbäras av den allmänna rättsuppfattningen i vidare mån än som kan tillgodoses genom stadgandet om straff för förargelseväckande beteende. Icke heller har jag funnit något i sak vara att erinra mot det av kommittén här föreslagna stadgandet om straff för brott mot trosfrid. I fråga om utformningen av lagtexten har jag emellertid, med beaktande av Göta hovrätts anmärkning, ansett att vid angivandet av föremålet för brottet den heliga skrift icke bör särskilt skjutas i förgrunden, varför i departementsförslaget brottsobjektet endast betecknas såsom sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt. Att här i motsats till kommittéförslaget kyrkan särskilt omnämnes har föranletts av att det i första hand är den svenska statskyrkan som avses och att det därför förefaller naturligt att nämna denna. Slutligen har själva handlingsbeskrivningen i departementsförslaget inskränkts till att omfatta endast offentligt skymfande, varmed liksom i 9: 4 och 10: 5 åsyftas användande av en skymflig form men ej en saklig kritik. Ett medtagande av det i kommittéförslaget jämväl införda alternativet att offentligt håna skulle måhända kunna giva anledning till den missuppfattningen att även en kritik vilken såsom vapen använder ironien omfattades av straffbestämmelsen. Detta är emellertid uppenbarligen icke avsikten med lagrummet.


8 §.

Denna paragraf motsvaras i kommittéförslaget av 9 §. Kommittén har där föreslagit straff för den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård. För brottet som skall kunna föranleda fängelse eller böter har föreslagits beteckningen brott mot griftefrid.

[ 205 ]Paragrafen motsvarar nuvarande 11: 4 men utsträcker straffskyddet längre än nämnda lagrum som endast bestraffar den som olovligen upptager eller eljest misshandlar gravlagt lik samt den som misshandlar obegravet lik. Enligt kommittéförslaget skall skyddet härutöver gälla även för grav som sådan ävensom avlidens aska och dess förvaringsrum, såsom urna eller kolumbarium.


Departementschefen.Mot vad kommittén här föreslagit, vilket icke blivit föremål för några anmärkningar i yttrandena, har icke heller jag funnit anledning till erinran.

Det må erinras, att paragrafen icke har avseende på fornlämningar, vilka skyddas genom särskild lagstiftning.


9 §.

Paragrafen motsvarar kommittéförslagets 10 §. Enligt kommittéförslaget skall dömas för fylleri, om någon uppträder berusad på plats där hans tillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående. Straffet skall vara böter, högst femhundra riksdaler.

Enligt 18: 15 i gällande rätt straffas för fylleri den som överlastar sig av starka drycker så att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan att han är drucken. Angående platsen där fylleri är straffbart hänvisas till beskrivningen i nuvarande 11: 15 av platsen för straffbart förargelseväckande beteende. Enligt sistnämnda lagrum förutsättes att handlingen försiggår å väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad eller auktion hålles, eller å järnvägståg, passagerarfartyg eller annat dylikt fortskaffningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt, eller å rum där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår, eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller eljest varor hållas till salu för allmänheten, eller å annat ställe, som, mot eller utan avgift, är för allmänheten upplåtet. Fylleribrott föreligger, åtminstone efter lagens ord, så snart någon överlastar sig på nyss angivet sätt och i sådant tillstånd påträffas på plats som nu sagts, oavsett huruvida han själv begivit sig dit eller icke. Straffet för fylleri är enligt gällande lag efter straffskärpning år 1925 penningböter om högst 100 kronor; vid försvårande omständigheter är straffet emellertid böter från och med 25 till och med 500 kronor. Före år 1925 var straffet för fylleri högst 50 kronors böter.

Att i kommittéförslaget brottsplatsen bestämts endast såsom plats där den drucknes tillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående, har kommittén motiverat med att de straffvärda fallen därmed skulle angivas mera sakenligt än genom platsbeskrivningen i gällande lag. Enligt förslaget kommer det icke an på om platsen är upplåten för allmänheten utan blott på om utomstående kunna iakttaga vad där försiggår. En berusad som uppehåller sig på ett inhägnat område, dit allmänheten icke har tillträde, men som är fullt synlig exempelvis från allmän väg skulle sålunda kunna fällas för fylleri. [ 206 ]Förslaget innebär emellertid såtillvida en inskränkning av det straffbara området i förhållande till gällande rätt, som det icke skall vara tillräckligt att platsen varest den druckne uppehåller sig är upplåten för allmänheten utan oberoende härav fordras att han lätteligen kan iakttagas av utomstående. Att märka är likväl, att det blott kommer an på huruvida han kan bliva iakttagen och sålunda icke kräves att någon verkligen iakttagit honom. Även själva handlingsbeskrivningen har i kommittéförslaget förenklats, så att brottet endast angives bestå i att någon uppträder berusad på plats som avses i paragrafen. Att kommittén undvikit att använda ordet överlasta beror på att kommittén funnit detta ord lätt kunna uppfattas såsom angivande en högre grad av alkoholpåverkan än som är avsedd. Enligt kommitténs motiv innebär förslaget vidare i motsats till gällande rätt att för straffbarhet icke blott kräves att någon är berusad på plats som angives i paragrafen, utan även att han själv begivit sig dit.

I fråga om straffet för fylleri har kommittén nämnt att enligt en utredning som framlagts angående nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU 1944: 3) många domstolar visat sig bedöma fylleri alltför milt. I anslutning härtill har kommittén uttalat, att även om möjligheterna att genom straff motverka alkoholmissbruk måste anses begränsade och större värde finge tillerkännas andra medel, främst upplysande. och uppfostrande verksamhet, det likväl icke torde vara betydelselöst att samhället med ett ej alltför ringa straff reagerade mot den anstötliga och råa yttring av alkoholmissbruk, som fylleri på allmän plats utgjorde. Det kunde från denna synpunkt förtjäna övervägas att såsom straff för fylleri stadga icke såsom nu penningböter utan dagsböter. I betraktande av att de som ådraga sig ansvar för fylleri till alldeles övervägande del vore i små ekonomiska omständigheter skulle emellertid en övergång till dagsbotssystemet i realiteten utan tvivel medföra en sänkning av de utdömda bötesbeloppen, såvida ej här tillika stadgades ett högre minimum än det vanliga. Reformen skulle vidare medföra att i varje fyllerimål skulle krävas utredning angående den tilltalades ekonomiska förhållanden. Med hänsyn till det stora antalet fyllerimål, på senaste tid omkring 40 000 om året, ansåge sig kommittén icke kunna föreslå denna ändring. Kommittén hade icke heller funnit sig beredd att för framtvingande av en skärpt straffmätning föreslå en höjning av bötesstraffets minimum. Den utredning som genom det berörda betänkandet framlagts och som numera, bl. a. genom offentliggörande i fackpressen, kommit till domstolarnas kännedom, kunde nämligen även utan lagändring väntas komma att resultera i skärpta fylleristraff på håll där dessa förut varit alltför låga. Då kommittén såsom maximistraff föreslagit ett bötesbelopp av 500 kronor, har kommittén funnit obehövligt att såsom i gällande lag stadga särskilda straffsatser för normalfall och för fall, där omständigheterna äro försvårande. Enligt vad kommittén i detta sammanhang uttalat borde det i gällande lag för normalfallen upptagna bötesmaximum av 100 kronor kunna överskridas framför allt vid flera gånger upprepad förseelse.

En ytterligare ändring i förhållande till gällande rätt är att enligt förslaget [ 207 ]straff för fylleri och för förargelseväckande beteende icke vidare skola kunna ådömas jämsides, vilket för närvarande i stor utsträckning sker. Enligt kommitténs mening är det lämpligast att fylleri regelmässigt kan bliva till fullo bestraffat med tillämpning av den för detta brott avsedda bestämmelsen allena. Detta uppnås enligt förslaget genom att stadgandet angående förargelseväckande beteende placeras omedelbart efter bestämmelsen angående fylleri och begränsas till fall där de föregående bestämmelserna i kapitlet icke äro tillämpliga.


Vad först angår den föreslagna ändringen av själva handlingsbeskrivningen har justitiekanslersämbetet funnit uttrycket "berusad" vara mindre tydligt än den nuvarande beskrivningen på den som gjorde sig skyldig till fylleri. Svea hovrätt har uttalat, att kommittén enligt motiven icke syntes ha haft för avsikt att beträffande själva handlingen göra någon ändring i förhållande till gällande rätt, men att det likväl av ordalagen att döma förefölle som om kommitténs brottsbeskrivning förutsatte en mindre grad av alkoholpåverkan än det nuvarande uttryckssättet i 18: 15. Ordet "berusad" syntes i varje fall vara alltför obestämt. Hovrätten ansåge därför ett förtydligande erforderligt. Vidare funne hovrätten det böra komma till ett klarare uttryck, att med bestämmelsen avsåges endast missbruk av starka drycker och således icke missbruk av andra berusningsmedel. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har likaledes funnit det icke vara fullt klart vad som skulle förstås med "berusad". Även om det i nuvarande 18: 15 använda uttrycket "överlastad" i och för sig kunde ge anledning till någon tveksamhet vid tolkningen, framginge likväl av lagrummets fortsatta lydelse "så, att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är" klart och tydligt vilken grad av alkoholpåverkan som avsåges. Med den av kommittén föreslagna formuleringen skulle säkerligen tolkningssvårigheter komma att uppstå. Till undvikande härav borde lagtexten förtydligas, så att handlingsbeskrivningen komme att lyda exempelvis "uppträder så berusad av starka drycker, att det synes på hans åtbörder eller framgår av hans orediga sinnesförfattning". I anslutning till sistnämnda yttrande har även överståthållarämbetet understrukit önskvärdheten av att i brottsbeskrivningen närmare angåves vilken grad av alkoholpåverkan som avsåges. Den av kommittén föreslagna bestämmelsens avfattning antydde visserligen, att berusningen skulle ha påverkat vederbörandes uppträdande på ett sätt som kunde iakttagas av utomstående utan någon närmare undersökning, men för att undanröja tveksamhet syntes likväl vara önskvärt att detta komme till direkt uttryck i lagen genom att man bibehölle den nuvarande bestämmelsen att berusningen skulle märkas på vederbörandes åtbörder eller orediga sinnesförfattning. Däremot hade ämbetet icke något att erinra mot att "överlastad" utbyttes mot "berusad". Också länsstyrelsen i Kopparbergs län har, under åberopande av yttrande från t. f. landsfogden i samma län, påfordrat en tydligare beskrivning av själva den brottsliga handlingen i närmare överensstämmelse med nuvarande 18: 15. [ 208 ]Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Gävleborgs län. Föreningen Sveriges landsfogdar har framhållit, att det med nuvarande lag kunnat visa sig mycket svårt att i vissa fall avgöra, huruvida en persons spritpåverkan varit så hög att han kunnat anses ha gjort sig skyldig till fylleri. En viss ledning hade man dock haft däri, att för fylleri ansetts vara utmärkande att den druckne skulle förråda sig genom sina åtbörder eller sin orediga sinnesförfattning. De i gällande lag använda uttrycken "överlastad" och "drucken" finge emellertid enligt allmänt språkbruk anses innefatta ett krav på högre spritpåverkan än det av kommittén föreslagna ordet "berusad". Ur denna synpunkt förefölle kommitténs förslag sålunda vara att föredraga. Å andra sidan vore icke sistnämnda ord entydigt, utan samma svårigheter syntes alltjämt i tveksamma fall uppkomma, då det gällde att avgöra huruvida en persons spritpåverkan kunde betecknas som fylleri. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida man icke alltjämt bonde för straffbarhet uppställa det kravet att berusningen skulle ha tagit sig uttryck i vissa åtbörder eller i en oredig sinnesförfattning. Sveriges advokatsamfund har i fråga om handlingsbeskrivningen såsom sin mening uttalat, att kommittén icke förebragt tillräckliga skäl för ändring av det sakliga innehållet i nuvarande 18: 15.

Beträffande därefter kommittéförslagets bestämning av brottsplatsen vid fylleri har justitiekanslersämbetet funnit, att uttrycket "plats där hans tillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående" syntes kunna giva anledning till invändningar i så måtto, att det straffbara området därigenom utvidgades till att omfatta även fall mot vilka straffrättsligt ingripande icke torde böra ske. Detta kunde ej sällan vara förhållandet beträffande fylleri på rent enskilt område. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit det kunna ifrågasättas, huruvida i detta hänseende någon utvidgning i förhållande till gällande lag vore påkallad. Ordningsmakten borde visserligen kunna ingripa mot sådant fylleri på enskild plats vilket vore störande för omgivningen, men möjlighet härtill syntes ha skapats genom den av kommittén i det följande föreslagna bestämmelsen om straff för förargelseväckande beteende. Där denna icke bleve tillämplig, syntes fylleri på enskild plats icke böra bestraffas. Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit det oriktigt att göra frågan om straff beroende av att någon lätteligen kunnat iakttaga gärningsmannens tillstånd eller beteende, oberoende av var denne befunnit sig. Detta skulle nämligen medföra, att straff även kunde ådömas den som uppträdde berusad i sitt hem, så snart förhållandet lätt kunde iakttagas av förbipasserande, exempelvis genom en dörr eller ett fönster, och detta oberoende av huruvida någon verkligen sett honom. En sådan konsekvens vore icke tillfredsställande. Överhuvudtaget syntes alldeles särskilt olämpligt att utan tvingande skäl utvidga straffbarheten i fråga om brottsgrupper såsom denna, vilken, jämte förargelseväckande beteende, innefattade det ojämförligt största antalet begångna brott och dessutom så nära berörde medborgarnas privata liv. Sveriges advokatsamfund har även i fråga om brottsplatsen såsom sin mening uttalat, att kommittén icke förebragt [ 209 ]tillräckliga skäl för den föreslagna ändringen i förhållande till gällande rätt. Förslaget innebure, att man under vissa förhållanden flyttade brottsplatsen in i hemmen, vilket lätt kunde leda till trakasserier och störande ingrepp i hemfriden. Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört att platsbeskrivningen i gällande lag visserligen vore något omständlig, men att likväl brottsplatsen därigenom bleve nära nog fullständigt fixerad. Detta bleve ej förhållandet enligt kommitténs förslag. Att angiva brottsplatsen såsom plats där den drucknes tillstånd lätteligen kunde iakttagas av utomstående, syntes kunna leda till trakasserier mellan grannar och till ständiga polisingripanden. Visserligen vore fylleriet ett ont som borde bekämpas, men länsstyrelsen funne icke polisanmälningar och bestraffningar vara det lämpligaste sättet. Trivseln i ett samhälle befordrades" icke av att grannar finge större möjligheter att anmäla varandra för polisen. Medborgarnas skyddande i största möjliga utsträckning mot polisingripanden på enskilt område borde för övrigt väga tyngre än det önskvärda i att alkoholister i större utsträckning nu skulle kunna anhållas av polisen. Länsstyrelsen avstyrkte därför kommitténs förslag till beskrivning av brottsplatsen. Länsstyrelsen i Jönköpings län har ävenledes avstyrkt den föreslagna utvidgningen av begreppet fylleri vilken, såvitt länsstyrelsen kunde förstå, knappast omfattades av en mera allmän rättsuppfattning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att den nuvarande begränsningen av brottsplatsen till allmän plats vore för snäv, och med hänsyn härtill förordat en utsträckning av straffbudet till att avse även visst enskilt område. Förslagets formulering i detta hänseende syntes emellertid lämna rum för tveksamhet vid tolkningen. Länsstyrelsen hemställde därför om en omarbetning av förslaget på denna punkt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har funnit att den föreslagna nya bestämningen av brottsplatsen, såsom kommittén framhållit, mera sakenligt än den nuvarande beskrivningen angåve de straffvärda fallen. Vissa farhågor syntes dock kunna uppstå för att ändringen skulle ge anledning icke blott till tolkningssvårigheter utan även till trakassering. En tydligare bestämning av brottsplatsen borde därför eftersträvas. Föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt huruvida icke genom kommitténs bestämning av brottsplatsen straffbudet skulle få ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. Det vore visserligen otillfredsställande att enligt gällande lag fylleri endast kunde straffas då det ägde rum å allmän plats. Att utsträcka ansvaret även till fall, där den berusade uppehölle sig på enskild plats, med den enda förutsättningen att han där lätteligen kunde iakttagas, syntes dock föreningen vara att gå för långt. Då ordet "plats" otvivelaktigt icke innefattade något krav på att platsen skulle vara belägen utomhus, skulle alltså enligt förslaget en person kunna straffas för fylleri i sitt hem, under förutsättning att man kunde se honom från gatan. Så vore ju ofta fallet, om en bostad vore belägen på nedre botten, belysningen tänd och gardinerna uppdragna. I många fall kunde det icke heller anses tillfredsställande, om en person skulle straffas för fylleri på sin egen tomt eller i sin egen trädgård, oberoende av huru denna vore belägen. Måhända vore den berusade där skyddad för insyn från


14 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. [ 210 ]gatan men kunde iakttagas från övre våningen i någon grannfastighet. I andra fall kunde ju platsen vara belägen vid en föga trafikerad väg på landet. Vidare fordrades enligt förslaget icke, att den berusade verkligen skulle ha blivit iakttagen av utomstående. Det skulle blott behöva föreligga en fara för att så skulle kunna ha skett. Utreddes det att en person vid något tillfälle varit berusad och att han i sådant tillstånd en längre eller kortare stund uppehållit sig utanför sin bostad, skulle alltså åklagaren bliva tvungen att skrida till åtal, oaktat ingen vid tillfället i fråga iakttagit den berusade. Föreningen fruktade, att en bestämmelse av denna räckvidd lätt skulle kunna missbrukas i trakasserande syfte. Liknande synpunkter ha anlagts av t. f. landsfogden i Kopparbergs län och av poliskammaren. i Jönköping.

Med anledning av den av kommittén föreslagna straffsatsen har socialstyrelsen uttalat, att det starkare än i kommitténs betänkande borde understrykas att det otillfredsställande i nuvarande praxis vid utmätande av straff för fylleri framför allt vore att det på olika håll i landet dömdes efter skiftande normer. Kommitténs förslag innefattade uppenbarligen icke några sådana ändringar av gällande straffbestämmelser som kunde vara ägnade att åstadkomma ändring i denna del. Styrelsen kunde vidare icke dela kommitténs optimistiska uppfattning att en ändring av praxis även utan lagändring skulle kunna åvägabringas blott genom offentliggörandet av den tidigare verkställda utredningen angående straffmätningen vid fylleri. I yttrande angående denna hade styrelsen funnit det böra tagas under övervägande att i fråga om fylleri införa ett modifierat dagsbotsystem, innebärande att straff principiellt skulle utgöras av dagsböter, dock minst 25 kronor. För den händelse att detta förslag icke kunde godtagas – och styrelsen ville medgiva att visst fog funnes för de erinringar däremot som framförts i kommitténs betänkande – ifrågasatte styrelsen emellertid en annan anordning för befrämjande av en mera rationell utmätning av straff för fylleriförseelser, nämligen att domstolen ålades att till sin ledning vid straffmätningen införskaffa utdrag ur kontrollstyrelsens särskilda straffregister för fylleri och vissa andra brott. Borgmästaren i Malmö Th. Munck af Rosenschöld har likaledes betvivlat, att skärpta fylleristraff skulle inträda utan höjning av straffminimum genom lagändring. Det kunde tvärtom befaras, att den nya lagstiftningen stundom skulle leda till minskade straff, eftersom det kunde förbises att det nya fylleribrottet även innefattade förargelseväckande beteende i denna terms gamla mening. Med hänsyn härtill förordades att bötesminimum sattes till 25 kronor. Lägre straff för fylleri syntes nämligen icke i något fall motiverat, såvida icke allmänna straffnedsättningsgrunder kunde tillämpas. Även länsstyrelsen i Gotlands län har här förordat ett lagstadgat bötesminimum av 25 kronor, dock med tillägg av en bestämmelse om att vid synnerligen mildrande omständigheter nedsättning av straffet under detta bötesbelopp skulle kunna ske. Länsstyrelsen i Blekinge län åter har förklarat sig dela kommitténs uppfattning att det vore obehövligt att beträffande fylleri uppställa särskilda straffsatser för normalfall och för fall, där omständigheterna vore försvårande. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat att, då det gällde icke [ 211 ]förhärdade fyllerister, fylleristraffet hade stor betydelse genom de skamkänslor det vore ägnat att uppväcka, men att därutöver beivrandet av fylleriförseelser hade sin kanske största betydelse genom att fylleristerna uppmärksammades av samhällets nykterhetsvårdande organ, vilka sålunda sattes i tillfälle att ingripa på ett ganska tidigt stadium av begynnande alkoholmissbruk. De samhällsreaktioner i form av ingripande från nykterhetsnämndens sida, indragning av motbok samt indragning av körkort, som en fyllerist utsatte sig för, torde enligt länsstyrelsens mening ofta vara långt kännbarare än själva straffet och av fylleristen betraktas som ett tillägg till detta. En skärpning av fylleristraffet syntes å andra sidan vara ett föga effektivt medel för bekämpande av alkoholmissbruk. Däremot skulle en sådan skärpning kunna medföra ökad försiktighet från fylleristernas sida då det gällde att undvika upptäckt. Skärpningen skulle därigenom motverka samhällets intresse av att i så stor utsträckning som möjligt få alkoholmissbrukare under kontroll av de nykterhetsvårdande organen.

Slutligen ha föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätterna i Göteborg och Malmö samt landsfogden i Värmlands län ifrågasatt, huruvida icke i nu förevarande paragraf vid angivandet av straffmåttet ordet miksdalter" borde utbytas mot "kronor".


Departementschefen.Vad angår själva handlingsbeskrivningen i nu förevarande paragraf finner jag det vara lämpligt, att kommittén i stället för att från gällande lag upptaga uttrycket "överlastar sig" har infört ordet "berusad". Å andra sidan kan emellertid, såsom i flera yttranden framhållits, sistnämnda ord icke ensamt giva tillräcklig vägledning. I departementsförslaget har därför ett förtydligande skett genom att det utmärkts, att berusningen skall framgå av vederbörandes åtbörder eller orediga tal. I överensstämmelse med kommitténs förslag anser jag att det saknas anledning att begränsa paragrafen till sådana fall då berusningsmedlet varit starka drycker.

I fråga om brottsplatsen anser jag, i överensstämmelse med synpunkter som framförts i ett stort antal yttranden, att det skulle vara att gå alltför långt att, på sätt kommittén föreslagit, bestraffa fylleri på varje plats där den berusades tillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående. En naturlig begränsning av straffbarheten finner jag vara att såsom i gällande rätt kräva, att fylleriet skall ha försiggått på plats som är upplåten för eller eljest frekventeras av allmänheten. Detta har i departementsförslaget uttryckts med orden "på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus". Beskrivningen avser att i sak överensstämma med den nu i 11: 15 givna. En skillnad i förhållande till gällande lag är däremot, att det uttryckligen kräves icke endast att den berusade anträffats på sålunda angiven plats utan att han där uppträtt på sådant sätt att han genom åtbörder eller oredigt tal uppenbarat sitt tillstånd.

Beträffande straffsatsen för fylleri finner jag de av kommittén anförda skälen för att icke övergå till dagsböter vara övertygande. Vad kommittén framhållit om de praktiska svårigheterna att infordra utredning om de [ 212 ]tilltalades ekonomiska förhållanden i ett så stort antal mål som det här gäller synes göra det uteslutet att införa dagsböter för fylleri. Fyllerimålens stora antal talar även mot socialstyrelsens förslag att ålägga domstolarna att i varje sådant mål inhämta uppgift från kontrollstyrelsens straffregister. Icke heller har jag funnit mig böra tillmötesgå det i några yttranden framförda kravet på införandet av ett högre straffminimum med avseende å penningböterna för fylleri. Höjningen av bötesmaximum till att även i normalfallen vara 500 kronor, i förening med de påpekanden som gjorts angående det otillfredsställande i hittillsvarande praxis, torde nämligen berättiga till antagandet, att de låga bötesbelopp, mot vilka kritiken riktats, i fortsättningen icke skola komma till användning annat än i sådana enstaka fall då omständigheterna äro synnerligen förmildrande.

I detta sammanhang har ordet "riksdaler" i denna liksom övriga paragrafer i strafflagen där det förekommer ansetts lämpligen kunna utbytas mot "kronor".

Frågan i vad mån straff för fylleri kan ersättas med en rationellare alkoholistvård kan icke prövas i nu förevarande sammanhang utan endast i samband med en omläggning av alkoholistvården.


10 §.

Paragrafen svarar mot kommittéförslagets 11 §. I denna har kommittén upptagit ett stadgande, att den som, i annat fall än förut i kapitlet är sagt, på plats, där hans uppträdande lätteligen kan iakttagas av utomstående, för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse, skall för förargelseväckande beteende dömas till böter, högst trehundra riksdaler.

I gällande lag stadgas straff för förargelseväckande beteende i 11: 15. I fråga om själva handlingsbeskrivningen innebär förslaget i förhållande till nämnda lagrum den ändringen, att medan det för närvarande kräves att man gör oljud eller oväsende eller eljest kommer förargelse åstad, det enligt förslaget skall vara tillfyllest att beteendet till sin beskaffenhet är sådant att det enligt gängse uppfattning är förargelseväckande, oavsett huruvida i det särskilda fallet någon förargelse blivit åstadkommen eller ej. Ändringen" har av kommittén motiverats med att det nuvarande kravet på att förargelse skall ha åstadkommits vore av föga värde, då det enligt rättstillämpningen ansåges uppfyllt så snart någon, ofta en polisman, intygade att han känt förargelse på grund av vederbörandes beteende. Vad angår brottsplatsen förutsättes enligt gällande lag att brottet begåtts å ställe som mot eller utan avgift är upplåtet för allmänheten. Till närmare bestämning av vilka platser som härmed avses lämnas i lagen vidare den exemplifiering, för vilken redogjorts under nästföregående paragraf i förslaget. Kommittén har beträffande nu förevarande brott föreslagit samma ändring i fråga om beskrivningen av brottsplatsen som beträffande fylleri. Förargelseväckande beteende skall sålunda enligt kommitténs förslag vara straffbart, om det förövas på plats där [ 213 ]gärningsmannens uppträdande lätteligen kan iakttagas av utomstående. Kommittén har i sammanhang härmed framhållit, att iakttagandet icke nödvändigtvis behöver ske genom synsinnet. Att låta radion i en privat bostad ljuda för öppet fönster kan alltså vara att straffa som förargelseväckande beteende enligt förslaget, om den kan höras av dem som bo i husen bredvid eller av trafikanter på gatan utanför och ljudet är så störande att beteendet är ägnat att väcka förargelse. I fråga om straffet, vilket för närvarande och alltsedan strafflagens tillkomst år 1864 är penningböter om högst 100 kronor, har kommittén föreslagit en bl. a. av penningvärdets fall betingad höjning av bötesmaximum till 300 kronor. Såsom berörts under nästföregående paragraf, skall enligt kommittéförslaget den som väcker förargelse genom fylleri bestraffas endast för fylleri och icke såsom för närvarande dessutom särskilt för förargelseväckande beteende. Även i förhållande till de övriga tidigare i kapitlet upptagna bestämmelserna utgör nu förevarande paragraf i förslaget en reservbestämmelse. Slutligen må nämnas, att förslaget saknar motsvarighet till det i nuvarande 11: 15 andra stycket upptagna stadgandet att våldförande av annan å ställe som i paragrafen avses skall anses utgöra en försvårande omständighet vid bestämmandet av straffet för våldet. Kommittén har härom anfört, att tillbörlig hänsyn till platsen för brottet kunde tagas utan särskilt stadgande.


I fråga om handlingsbeskrivningen enligt kommitténs förslag har länsstyrelsen i Kronobergs län funnit anledning till erinran mot att kravet på att förargelse skall ha åstadkommits utbytts mot att beteendet skall vara "ägnat" att väcka förargelse. Länsstyrelsen ansåge, att förslaget härigenom beredde ökade möjligheter för polisingripanden, och ifrågasatte om detta kunde vara erforderligt. Enligt länsstyrelsens mening vore den föreslagna formuleringen av lagrummet i varje fall så löslig och ägnad för en så subjektiv tolkning att nu gällande bestämmelse torde vara att föredraga. Länsstyrelsen i Jönköpings län har angående samma fråga uttalat, att lämpligheten av att göra en brottsbestämning avhängig av något så allmänt och vagt som begreppet gängse uppfattning kunde ifrågasättas. Med fog kunde nämligen frågas vad som härutinnan skulle anses vara gängse uppfattning och hur man skulle bilda sig ett omdöme härom. Rörande frågan, vad som skulle anses ägnat att väcka förargelse, kunde nämligen i ett konkret fall råda mycket olika meningar. Med tanke härpå funne länsstyrelsen det böra övervägas, huruvida icke större avseende borde fästas vid omständigheterna i det konkreta fallet än som syntes bliva förhållandet med den innebörd, stadgandet erhållit enligt kommitténs lagtext med tillhörande motiv. Föreningen Sveriges landsfogdar har uttalat, att om ingen person blivit utsatt för annans förargelseväckande beteende, straff knappast torde böra ifrågakomma.

Vad därefter angår brottsplatsen har den föreslagna utvidgningen till varje plats där beteendet lätteligen kan iakttagas av utomstående givit anledning till anmärkning från justitiekanslersämbetet, föreningen Sveriges häradshövdingar, länsstyrelserna i Kronobergs och Gävleborgs län, föreningen Sveriges [ 214 ]landsfogdar och t. f. landsfogden i Kopparbergs län vilka framställt samma erinringar som mot beskrivningen av brottsplatsen i nästföregående paragraf i kommittéförslaget. Justitiekanslersämbetet har vidare särskilt framhållit, att den farhågan icke syntes helt kunna uteslutas, att nu förevarande paragraf med den av kommittén föreslagna lydelsen kunde komma att utnyttjas i trakasseringssyfte, exempelvis av grannar. Föreningen Sveriges landsfogdar har vidare understrukit, att det i vissa fall syntes vara alltför strängt att bestraffa ett beteende som ägt rum på enskilt område, även om det iakttagits av utomstående. I andra fall syntes en sådan gärning dock vara förtjänt av straff, nämligen om den direkt riktat sig mot utomstående. Hade en person exempelvis något hyss för sig inomhus men glömde att draga ned gardinerna så att han kunde iakttagas från gatan, syntes det hårt att straffa honom. Sutte han däremot i ett fönster och riktade sitt hyss mot förbipasserande syntes straff böra inträda. Ordalagen att vederbörandes "uppträdande lätteligen kan iakttagas av utomstående" syntes föreningen även vara mindre väl valda. Som kommittén framhållit behövde nämligen iakttagandet icke ske uteslutande genom synsinnet. Ordet "iakttaga" finge emellertid enligt vedertaget språkbruk anses syfta blott på synförnimmelser, varför det icke förefölle vara det riktiga i detta sammanhang. Det vore ej heller fullt tillfredsställande att det sades vara en persons uppträdande som skulle iakttagas. Om någon satte på sin radio för fullt vid ett öppet "fönster och sedan ginge hemifrån, syntes man icke kunna säga att han uppträdde på den plats där oljudet försigginge.

Stockholms rådhusrätt har, beträffande den föreslagna paragrafens begränsning till att avse andra fall än förut i kapitlet sagts, anmärkt, att man av lagtextens formulering kunde få den uppfattningen att exempelvis en person som i berusat tillstånd genom oljud störde en teaterföreställning skulle straffas blott för fylleri, vilket icke kunde vara meningen.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha ansett, att straffskalan för förargelseväckande beteende borde vara densamma som för fylleri.

Liksom vid närmast föregående paragraf ha slutligen föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätterna i Göteborg och Malmö samt landsfogden i Värmlands län ifrågasatt, huruvida icke här vid angivandet av straffsatsen ordet "riksdaler" borde utbytas mot "kronor".


Departementschefen.Brottsbeskrivningen i nu förevarande paragraf har omformulerats för att klargöra att det straffbara,området icke bör anses vara så vidsträckt som kommitténs förslag i vissa yttranden befarats kunna föranleda. Till en början bör den som beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse icke straffas för förargelseväckande beteende med mindre det sker offentligen, d. v. s. inför allmänheten. Häri ligger en begränsning jämväl beträffande brottsplatsen. Tydligen bör man icke för förargelseväckande beteende straffa den som befinner sig på enskilt område och där uppträder på ett sätt som väcker förargelse hos någon som befinner sig på ett annat enskilt område, [ 215 ]t. ex. någon som genom oljud i sin bostad stör en granne i dennes bostad. Ett dylikt beteende faller icke under nu förevarande stadgande i kapitlet om brott mot allmän ordning utan kan bliva att bedöma som ett hemfridsbrott enligt 15 kap. i förslaget. Såsom förargelseväckande beteende böra däremot till en början behandlas sådana fall, då någon på allmän plats beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos andra, vare sig de befinna sig på allmän eller enskild plats, t. ex. i angränsande hus. Såsom ett huvudexempel härpå nämnes i departementsförslaget att föra oljud på allmän plats. Vidare bör emellertid även här inbegripas ett beteende som sker på enskild plats men inför offentligheten, t. ex. i ett "fönster åt gatan. För att begränsa det straffbara området till de nu nämnda fallen användes i departementsförslaget beskrivningen "offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten". Härunder torde även ingå, att någon på enskild plats genom radio, grammofon e. dyl. för oljud som stör dem som uppehålla sig på allmän plats.

I likhet med kommittén finner jag, att nu förevarande paragraf bör vara en reservbestämmelse till de föregående paragraferna i kapitlet, vilket emellertid icke utesluter att den understundom kan bliva att åberopa jämsides med någon av dessa. Om den som uppträder berusad på allmän plats icke väcker förargelse annat än genom att han är berusad, skall han sålunda endast straffas för fylleri. Skulle han däremot åstadkomma förargelse även på annat sätt, exempelvis genom att antaista förbipasserande, bör han jämväl ådömas särskilt ansvar för förargelseväckande beteende.

I enlighet med stadsdomarföreningens hemställan har i departementsförslaget upptagits samma straffsats för förargelseväckande beteende som för fylleri, alltså högst 500 kronors böter. Vid angivandet av bötesbeloppet har även här ordet "riksdaler" utbytts mot "kronor".


11 §.

Paragrafen svarar mot kommittéförslagets 13 §. I "dennas första punkt har upptagits ett stadgande att den som för allmänheten/ anordnar äventyrliga spel om penningar eller penningvärde, skall för hållande av spelhus straffas med penningar eller böter. I en andra punkt har inrymts föreskriften, att om den som upplåter lokal åt allmänheten tillåter att sådant spel där bedrives, han skall dömas till böter. Slutligen har i en tredje och sista punkt föreslagits, att även den som i de förut nämnda fallen deltager i äventyrligt spel skall straffas med böter.

Den sålunda föreslagna paragrafen motsvarar i gällande rätt 18: 14. En utvidgning av det straffbara området består emellertid däri, att det enligt förslaget icke såsom för närvarande fordras att det äventyrliga spelet anordnas i ett hus. Kommittén har nämligen funnit, att även anordnande av spel i det fria borde vara underkastat ansvar, om spelet vore tillgängligt för allmänheten. Vidare har ansvaret för tillåtande av äventyrligt spel [ 216 ]utsträckts till att icke blott såsom för närvarande omfatta innehavare av näringsställe utan envar som upplåter lokal åt allmänheten.

I anledning av denna paragraf har Göta hovrätt anmärkt, att den av kommittén föreslagna lydelsen i ett hänseende syntes vara snävare än den nuvarande. I ett för hovrätten känt fall hade det förekommit, att en person mot betalning låtit sin bostad användas av en obestämd krets personer för bedrivande av spel utan att bostadens innehavare deltagit i spelet eller på annat sätt uppträtt som anordnare av detta. Ett dylikt förfarande hade i praxis ansetts medföra ansvar enligt nu gällande lag, "som talade om att någon håller hus, där äventyrliga spel om penningar eller penningvärde allmänneligen bedrives. Det syntes däremot icke omfattas av första punkten i den av kommittén föreslagna paragrafen. Tvivelaktigt syntes vidare, om det inrymdes under den andra punkten, som närmast förefölle att ha avseende på "den som uppläte lokal åt allmänheten för annat ändamål än spel. Hovrätten hemställde därför, att de sålunda anförda synpunkterna måtte beaktas vid den slutliga utformningen av paragrafen. Hovrätten för Övre Norrland har mot avfattningen av sista punkten i den föreslagna paragrafen invänt, att enligt denna ansvar för deltagande i äventyrligt spel syntes förutsätta att det funnes att bestraffa någon anordnare av sådant spel eller någon som upplåtit lokal för allmänheten och tillåtit att "spel där bedrivits. Motsvarande bestämmelse i gällande lag upptoge icke någon dylik förutsättning utan föreskreve helt allmänt straff för envar som "å ställe som nu sagt är" deltoge i äventyrligt spel. Någon jämkning härutinnan syntes hovrätten knappast vara påkallad. Länsstyrelsen i Jönköpings län har förklarat sig förutsätta, att värdshusvärd som upplåter lokal åt enskilt sällskap för bedrivande av kortspel ej skulle "drabbas av ansvar enligt nu förevarande paragraf.

Mot den i första punkten föreslagna brottsbeteckningen "hållande av spelhus" har hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt att denna rubricering icke vore lämplig för alla därmed avsedda fall, eftersom bland dessa även inginge anordnande av spel utomhus. Från samma synpunkt har rådhusrätten i Malmö föreslagit brottsbeteckningen "anordnande av äventyrligt penningspel".


Departementschefen.Då det i paragrafens första punkt upptagna brottet innefattar jämväl anordnande av spel utomhus, synes den av kommittén här föreslagna brottsbeteckningen "hållande av spelhus" icke vara träffande Det har synts mig icke vara nödvändigt att åsätta de i paragrafen upptagna brotten någon särskild beteckning.

Brottsbeskrivningen har i departementsförslaget jämkats så att i första punkten vid sidan om anordnande av äventyrligt spel för allmänheten omnämnts att någon tillåter sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten. Det torde vara klart att under en sådan brottsbeskrivning faller dels att innehavare av allmänt näringsställe tillåter äventyrligt spel därstädes, [ 217 ]dels ock att någon upplåter en eljest privat lokal åt allmänheten för sådant spel. Den av Göta hovrätt framställda anmärkningen torde härigenom få anses tillgodosedd. Beträffande det av länsstyrelsen i Jönköpings län gjorda uttalandet, att värdshusvärd som upplåter lokal åt enskilt sällskap för bedrivande av kortspel icke komme att drabbas av ansvar, må framhållas att, för den händelse värdshusvärden tillhandahåller rum för bedrivande av sådant kortspel som är att betrakta såsom äventyrligt, förutsättningar otvivelaktigt föreligga för tillämpning av nu ifrågavarande punkt. I detta sammanhang kan erinras om att i ett nyligen av högsta domstolen avgjort mål (N. J. A. 1944: 256) poker ansetts utgöra äventyrligt spel. Vad angår den av hovrätten för Övre Norrland gjorda anmärkningen, torde sista punkten i paragrafen böra ändras så att den som deltager i äventyrligt spel på någon lokal, vartill allmänheten har tillträde, straffas, även om ingen kan dömas till ansvar enligt föregående punkt i paragrafen.

Då skillnaden kan vara svår att fastställa mellan att anordna spel för allmänheten och att allenast tillåta spel i lokal som man upplåter åt allmänheten, har straffsatsen i departementsförslaget bestämts lika för dessa båda fall.


12 §.

Denna paragraf motsvarar 1.2 § i kommittéförslaget, varest inrymts ett stadgande att den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes, utsätter djur för otillbörligt lidande, skall för djurplågeri dömas till böter eller fängelse.

Stadgandet är ordagrant likalydande med nuvarande 18: 16 i den lydelse bestämmelsen erhållit genom lag den 19 maj 1944.

Mot paragrafen har i yttrandena icke framställts någon erinran.

När frågan om djurskydd behandlades vid 1944 års riksdag anförde första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 28, att djurplågeribrott i vissa fall kunde vara av sådan grovhet att straffarbete snarare än fängelse kunde ,synas vara den riktiga reaktionsformen. Med hänsyn till den avsevärda skärpning av straffet för djurplågeri som 1944 års lagändring ändå innebar föreslog utskottet emellertid icke då en ytterligare skärpning utan förklarade därmed böra anstå i avbidan på erfarenheterna av den nya djurskyddslagstiftningens tillämpning. Då de hittillsvarande erfarenheterna icke givit något stöd för behovet av en ytterligare straffskärpning, har stadgandet i oförändrad lydelse upptagits i departementsförslaget. Paragrafen har i enlighet med kommitténs förslag placerats i kapitlet om ordningsbrott men efter paragrafen om äventyrligt spel därför att brottet är mera artskilt från de i det föregående behandlade brotten mot allmän ordning.


[ 218 ]
12 KAP.
Om förfalskningsbrott.
1 §.

I förevarande paragraf har kommittén såsom första stycke upptagit stadgande om straff för urkundsförfalskning. Sådant brott skall enligt vad där sägs föreligga, om någon, genom att skriva annans namn, falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund samt åtgärden innebär fara i bevishänseende. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete i högst två år eller fängelse. Enligt paragrafens andra stycke skall såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, vare sig den upprättats till bevis eller innehållet eljest är av betydelse såsom bevis, likaså biljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis och dylikt bevismärke.

Vad sålunda föreslagits innebär en betydande omläggning av nu gällande lags bestämmelser om förfalskningsbrott. Beträffande först de olika föremål som skyddas mot förfalskning, har kommittén övergivit den nuvarande uppdelningen på olika slag av handlingar.

I sådant hänseende gäller för närvarande, att i 12: 1 skyddas domstols och annan offentlig myndighets dombok eller huvudprotokoll, kronans räkenskapsböcker samt andra sådana handlingar och skrifter som till allmän nytta eller efterrättelse äro. Efter dessa s. k. allmänna arkivhandlingar upptages i 12: 2 allmän expeditionshandling, d. v. s. sådan som är utgiven i offentlig myndighets eller ämbets- eller tjänstemans namn uti ärende som till hans ämbete eller tjänst hörer. I 12: 3 är inrymt ett särskilt stadgande, med lägre straff, för vissa fall av förfalskning av expeditionshandlingar av mindre vikt, såsom betyg om frejd, fattigdom, sjukdom eller annat dylikt. Därefter behandlas förfalskning av enskilda handlingar, vilka fördelas på två paragrafer, 12: 4 och 5. Det förra lagrummet, med strängare straff, avser handlingar av omedelbar rättslig eller ekonomisk betydelse, såsom köpebrev, testamente, skuldebrev, växel och handelsbok. Det senare belägger med lindrigare straff förfalskning av andra enskilda handlingar, såsom arbetsbetyg och vissa andra intyg. Denna detaljerade uppdelning av de handlingar som skola skyddas mot förfalskning har kommittén i åtskilliga hänseenden funnit otillfredsställande. Framför allt medförde den på många punkter osäkerhet och tvekan i rättstillämpningen. Ur lagens stadganden läte sig väl härleda vissa allmänna kännetecken, som måste vara uppfyllda för att ett bevismedel skulle vara hänförligt under någon av de ifrågavarande straffbestämmelserna. Sålunda skulle det framträda i en bestämd språklig form i skrift eller på därmed likvärdigt sätt, t. ex. helt eller delvis i tryck; denna bestämning finge anses ligga i själva ordet handling. Vidare skulle enligt [ 219 ]härskande uppfattning handlingen med hänsyn till avfattning och utstyrsel framträda i sådant skick, som gåve vid handen att den i ändamål att tjäna till bevis framställts av en åtminstone relativt bestämd eller bestämbar person som dess utställare. Alla handlingar som uppfyllde dessa krav åtnjöte emellertid icke skydd mot förfalskning enligt de ifrågavarande lagrummen. Lagen hade nämligen icke själv uppställt något enhetligt begrepp av skyddade handlingar utan endast i de olika paragraferna straffbelagt förfalskning av särskilda grupper av handlingar. Det kunde sålunda erinras om att allmänna expeditionshandlingar vilka avsåges i 12: 2 och 3 måste vara "utgivna" i något offentligt rättssubjekts namn; handlingar av denna art, som ännu icke blivit utgivna, åtnjöte alltså icke skydd. Enskilda räkenskaper, protokoll och liknande handlingar, som upprättats inom ekonomiska företag eller inom enskilda sammanslutningar av annan art, omnämndes ingenstädes såsom straffskyddade, försåvitt de icke vore hänförliga till handelsböcker. Detsamma gällde om avskrifter, vare sig de upprättats av någon myndighet eller tjänsteman eller av enskild person. Enskilda intyg och därmed jämförliga handlingar, vilkas utställare med hänsyn till den i handlingen intagna förklaringen icke vore opartisk utan uppträdde i egen sak, hade endast med svårighet låtit sig inordna under någon av lagens bestämmelser. Av dessa exempel, som skulle kunna mångfaldigas, framginge att den med lagens uppställning följande begränsningen av straffskyddet till endast vissa grupper av handlingar ofta måste anses godtycklig och omotiverad.

Kommittén har därför föreslagit en övergång till ett mera enhetligt begrepp straffskyddade handlingar, på det sättet nämligen att till en början alla handlingar, som upprättats till bevis, skulle erkännas såsom förfalskningsföremål. Till klargörande av denna allmänna begreppsbestämning ha emellertid i den föreslagna lagtexten även angivits några typiska exempel på hithörande handlingar. Redan medtagandet av alla till bevis upprättade handlingar eller s. k. avsiktsurkunder torde, såsom av det förut sagda framgår, på några punkter innebära en utvidgning av straffskyddet i förhållande till gällande rätt. Även en annan utvidgning av större principiell betydelse har kommittén emellertid funnit påkallad, i det förslaget utsträcker straffskyddet till handlingar, vilkas innehåll i det särskilda fallet är av betydelse såsom bevis men vilka icke framträda såsom tillskapade för att tjäna till bevis. Detta innebär en principiell nyhet, eftersom enligt nuvarande lag handlingar som icke äro upprättade till bevis, s. k. tillfällighetsurkunder, icke i något fall åtnjuta skydd mot förfalskning. Tillfällighetsurkundernas utestängande från straffskyddet har kommittén funnit oegentligt redan av det skälet att i fråga om avsiktsurkunder gällande rätt låter straff för förfalskning inträda icke blott då den falska produkten begagnas för sådan bevisning för vilken en handling av ifrågavarande slag upprättas, såsom då ett skuldebrev åberopas för att styrka en fordran eller ett testamente för att stödja ett anspråk på del i kvarlåtenskap, utan även då handlingen användes för helt annan bevisning, t. ex. för att styrka ett alibi i brottmål, ett släktskapsförhållande eller eljest någon omständighet, som alls icke [ 220 ]varit beaktad vid handlingens tillkomst. Detta visar enligt kommittén hån på att behovet av straffskydd för bevisning med handlingar icke är begränsat till sådan bevisning, för vilken handlingen framstår såsom tillskapad. Vidare har kommittén funnit böra beaktas sådana fall, i vilka en handling väl i verkligheten år tillkommen för att tjäna till bevis men detta icke framgår av handlingen. Som exempel härpå har kommittén anfört bl. a., att ett avtal kommer till stånd genom brevväxling mellan två privatpersoner, varvid dessa finna behov av att skriftlig bevisning skall vara tillgänglig för framtiden men avstå från att upprätta särskilt kontrakt, därför att de anse sig ha nog av den bevisning som möjliggöres av de utväxlade breven, låt vara att dessa även avhandla andra, rent personliga angelägenheter och i sin yttre form icke på något sätt framträda såsom affärshandlingar. Kommittén har som sin mening uttalat, att det icke funnes någon anledning att från straffbarhet undantaga förfalskning av sådana handlingar som dessa. Emellertid har kommittén funnit, att också andra tillfällighetsurkunder borde komma i betraktande. Även om den som exempelvis avsände ett brev icke därvid tänkte sig att brevet skulle tjäna något bevisningssyfte, hindrade detta nämligen icke att brevet kunde så användas, ej heller att det kunde förfalskas och i sitt förändrade skick begagnas för att vilseleda i någon viktig angelägenhet. Vilket brev som helst kunde innehålla upplysningar om fakta som vore av en avgörande betydelse i någon rättslig angelägenhet, vare sig mellan korrespondenterna eller mellan andra personer, såväl i privata förhandlingar som inför rätta. Förfalskning av en sådan handling i bevisförvanskande syfte skulle väl i viss utsträckning kunna bestraffas ur andra synpunkter än förfalskningsbrottens, men det skulle likväl ofta förefalla konstlat att särskilja dylika gärningar från förfalskning, och bestämmelserna om andra brott skulle ingalunda alltid visa sig tillämpliga, då straff syntes erforderligt. För den stora allmänhetens uppfattning syntes framställande av ett oäkta skriftligt bevis av det slag som nu vore i fråga icke nämnvärt skilja sig från förfalskning av en avsiktsurkund. Oavsett om en handling vore av det ena eller andra slaget, vore förfalskningsåtgärden både till sin yttre sida och till uppsåtet skäligen likartad. Även den straffrättsliga behandlingen borde därför enligt kommitténs mening vara enhetlig. Härtill komme att genomförandet av en gränsdragning mellan denna och den närmast föregående gruppen av handlingar i många fall måste bereda avsevärda svårigheter för rättstillämpningen. Kommittén har på dessa grunder föreslagit utsträckandet av straffskyddet mot förfalskning till att omfatta handlingar överhuvudtaget, vilkas innehåll vore av betydelse såsom bevis.

Med handlingar har kommittén vidare här jämställt vissa slag av märken. Märken kännetecknas till skillnad från handlingar därav att de icke ha den bestämda språkliga form som möjliggör att genom läsning taga del av en handlings innehåll. Även märkena förmedla visserligen ett föreställningsinnehåll, men detta sker genom enstaka bokstäver eller siffror eller genom andra tecken, som i förening med själva märkets utstyrsel göra detta ägnat att [ 221 ]tjäna till bevis för dem som känna till detsamma och den funktion för vilken det är avsett. I fråga om deras uppgift inom omsättningen och rättslivet kunna tre olika grupper av märken urskiljas. En grupp kännetecknas av att dithörande märken utsäga något om ett förhållande som ligger utanför märket eller det föremål, varmed detta förbundits, t. ex. att en person äger någon viss rättighet eller att en viss prestation eller annan åtgärd blivit verkställd. Sådana märken, bl. a. tryckta järnvägsbiljetter och kassaregisterkvitton, kunna benämnas bevismärken. En annan grupp märken fullgör en liknande funktion, men endast under förutsättning att de anbragts på ett annat föremål.. Denna grupp, till vilken bl. a. höra guld- och silverstämplar samt justeringsmärken på mått och vikter, kan lämpligen betecknas såsom kontrollmärken. För en tredje grupp märken slutligen är utmärkande, att de, fristående eller på visst sätt anbragta, omedelbart medföra en viss rättslig eller ekonomisk verkan, som i omsättningen är knuten till själva märket. Dessa märken, vilka äro att beteckna som värdemärken och på vilka frimärken utgöra exempel, äro ofta bärare av ett bestämt penningvärde.

Enligt den gällande rätten, 12: 7 och 8, åtnjuta alla dessa märken straffskydd mot förfalskning, endast om de äro allmänna, d. v. s. utgivna eller framställda som ett led i statlig eller kommunal verksamhet. Till följd härav har gränsdragningen mellan handlingar och märken blivit av stor betydelse för straffskyddet för enskilda bevismedel. Kommittén har emellertid framhållit, hurusom gränsen mellan handlingar och vissa märken, särskilt bevismärken, enligt sakens natur icke är skarp. En handlings språkliga form kan nämligen alltmera förenklas, så att handlingen slutligen övergår till att bliva ett märke. Vidare har det icke kunnat undvikas, att bevismedel med nära inbördes frändskap blivit föremål för olika behandling. Biljetter vid enskilda järnvägar ha t. ex. ibland erhållit straffskydd såsom handlingar, ibland blivit oskyddade såsom enskilda märken. Även kassakvitton utgöra ibland handlingar, ibland märken. Också beträffande allmänna bevismedel, t. ex. ransoneringskort och statens järnvägars biljetter, har det inträffat att de i vissa fall hänförts till handlingar och i andra till märken. För att undanröja de olägenheter, som sålunda äro förbundna med gällande rätts ståndpunkt i denna del, har kommittén likväl icke funnit erforderligt att med handlingar såsom förfalskningsföremål jämställa alla enskilda märken. Ett behov härav har kommittén nämligen endast ansett föreligga beträffande bevismärken och har därför föreslagit, att märken såsom förfalskningsföremål uppdelas sålunda att bevismärken sammanföras med handlingar och liksom dessa erhålla skydd vare sig de äro allmänna eller enskilda. Den exemplifiering av hithörande märken som upptagits i lagtexten är avsedd att giva vid handen att stadgandet åsyftar märken som på ett typiskt sätt fylla samma funktion som handlingar, nämligen att förmedla ett icke alltför obetydligt föreställningsinnehåll. Med biljett har kommittén här avsett ej blott biljetter till järnvägar och andra transportmedel utan även inträdesbiljetter till teatrar, muséer och liknande platser. Legitimationstecken kunna utfärdas av såväl myndigheter som enskilda företag; även om sådana tecken icke äro handlingar [ 222 ]utan blott märken skola de alltså enligt kommittéförslaget åtnjuta samma straffskydd. Ransoneringskort har kommittén funnit böra särskilt nämnas, eftersom deras behandling i praxis vållat starka tvivelsmål. Likartade med dem äro, enligt vad kommittén vidare uttalat, de i rusdrycksförsäljningsförordningen stadgade motböckerna i de delar, i vilka införas anteckningar om inköpsrättens begagnande. Kassakvitton och mottagningsbevis äro enligt kommittén ofta att anse som handlingar men ha, enligt vad kommittén vidare framhåller, i många fall ingen språklig form i egentlig mening, särskilt om de framställts på mekanisk väg. De i lagtexten sålunda anförda exemplen äro icke avsedda att vara uttömmande utan endast vägledande. Exemplen ha av kommittén valts på sådant sätt, att det av dem får anses framgå, att i fråga om märken här kräves att de skola ha karaktären av avsiktsurkunder. Härigenom har kommittén ansett sig ha begränsat det nu ifrågavarande straffskyddet för märken till vad som med bestämdhet kunde betraktas som nödvändigt.

Såsom sammanfattande beteckning för de i 12: 1 i kommittéförslaget behandlade förfalskningsföremålen har införts ordet "urkund". Då språkbruket icke har något bestämt urkundsbegrepp, har kommittén ansett sig oförhindrad att bestämma begreppet så att det omfattar de här upptagna föremålen. Med urkunder försrtås alltså i kommittéförslaget handlingar med betydelse som bevismedel, även om de ej blivit särskilt framställda för detta ändamål, samt sådana med handlingar nära överensstämmande bevismärken, som förut sagts.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om straff för urkundsförfalskning göra icke någon skillnad mellan inländska och utländska urkunder. Även detta innebär en ändring i förhållande till gällande rätt. I denna upptages en särskild bestämmelse om förfalskning av handling, som utfärdas av offentlig [myndighet i främmande stat, varemot bestämmelserna om enskilda handlingar avse både inländska och utländska sådana samt skyddet för allmänna märken gäller utländska sådana endast i den mån särskilt förordnande därom meddelats för viss främmande stat.

Vad härefter angår det stadium på vilket urkundsförfalskning blir straffbar, innebär förslaget en viktig ändring i förhållande till gällande rätt. Enligt denna kräves nämligen vid förfalskning av andra handlingar än allmänna arkivhandlingar i 12: 1 för straffbarhet att den skyldige begagnat den falska handlingen sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra. Vid märkesförfalskning inträder däremot enligt nuvarande 12: 7 straff, även om bruk ej blivit gjort av det förfalskade. Denna den gällande rättens ståndpunkt i fråga om handlingsförfalskning har kommittén icke funnit tillfredsställande. Kommittén har härom uttalat, att det visserligen vore uppenbart att i många fall ett inskridande mot en handlingsförfalskning icke kunde komma i fråga förrän det förfalskade blivit begagnat, helt enkelt därför att förfarandet dessförinnan ej bleve känt för någon annan än förfalskaren själv, men att lika tydligt i andra fall ett inskridande på ett tidigare stadium vore både möjligt och påkallat. Som exempel härå kunde nämnas en i stor skala, [ 223 ]kanske yrkesmässigt, bedriven förfalskning av pass eller dylika legitimationshandlingar eller ock av sådana värdepapper som statsobligationer i mindre valörer. Vidare märktes att förfalskning i många fall medförde en fullt definitiv skada, innan något begagnande skett. Detta vore oftast händelsen, då förfalskning skedde genom förändring av ett förut existerande äkta bevismedel. I överensstämmelse med flera utländska lagar har kommittén därför föreslagit, att i fråga om all urkundsförfalskning brottet skall anses fullbordat i och med att själva förfalskningsåtgärden har ägt rum.

I fråga om förfalskningsåtgärden anknyter kommittéförslaget i huvudsak till gällande rätt. De först i förslaget nämnda handlingsformerna att skriva annans namn och att falskeligen förskaffa sig annans underskrift ha sålunda direkt motsvarighet i den nuvarande lagen. Något uttryckligt påpekande av att här med "annan" avses såväl verklig som diktad persons namn har kommittén icke ansett erforderligt. Med det i förslaget därefter upptagna fallet, att falsk urkund framställes "annorledes", avses framför allt förfalskning av handlingar som icke äro försedda med namnunderskrift och av bevismärken, vilka ju mycket ofta sakna signatur eller dylik skriven beteckning av utställaren. Avgörande för huruvida en sådan urkund skall anses såsom falsk blir huruvida den framställts av någon därtill behörig person eller ej. De sist upptagna båda fallen, att äkta urkund falskeligen ändras eller utfylles, innefatta icke någon saklig nyhet i förhållande till gällande rätt.

Den utsträckning av det straffbara området som i kommittéförslaget skett, såväl därigenom att kretsen av föremål som skyddas mot förfalskning vidgats som därigenom att straff skall kunna inträda redan i och med att förfalskningsåtgärden vidtagits, har krävt en motvikt för att icke verkningarna av de nya bestämmelserna skola bliva alltför vittgående. Kommittén har därför knutit straffbarhetens inträde till den förutsättningen att förfalskningsåtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Häri ligger till en början ett krav på den falska produktens yttre beskaffenhet, nämligen att det förfalskade skall ha sådan grad av likhet med en äkta urkund att det är något så när sannolikt att en förväxling kan ske eller det förfalskade eljest tagas för äkta. Framför allt är emellertid rekvisitet fara i bevishänseende avsett att ersätta den nuvarande lagens krav på att den brottslige skall ha begagnat förfalskningen sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra. Denna förutsättning för straffbarhet anses innebära, att den brottslige utöver det att han har vanligt uppsåt skall handla för att åstadkomma nytta eller skada. Kommittén har i stället funnit, att den som med vilja och vetskap åvägabringar en farlig situation bör vid urkundsförfalskning liksom vid manga andra brott, t. ex. bedrägeri och förskingring, straffas även om det icke kan bevisas att han haft syfte att åstadkomma skada. Däremot har kommittén icke ansett påkallat att i den motsatta situationen såsom nuvarande lag straffa den blotta onda viljan. Kommittén har vidare även framhållit svårigheten av att åstadkomma tillförlitlig utredning om ett särskilt syfte vid sidan om uppsåtet. Genom att i stället införa kravet på fara i bevishänseende har kommittén ansett sig uppställa en objektiv bestämning av brottet, vilken på vanligt sätt skall omfattas av det brottsliga uppsåtet. [ 224 ]Med anledning av de genomgripande förändringar i fråga om förfalskningsbrottets konstruktion som kommittén sålunda föreslagit har Göta hovrätt uttalat, att den ville giva förslaget sin principiella anslutning. Kriminalpolisintendenten i Stockholm har funnit förslaget innebära en synnerligen välbehövlig och till synes mycket lycklig revidering av gällande stadganden om förfalskningsbrott. Föreningen Sveriges landsfogdar har såsom den viktigaste nyheten i förslaget framhållit, att förfalskningsbrottet skall anses vara fullbordat i och med att ett oäkta bevismedel framställts och innan något begagnande därav skett. Föreningen har härom uttalat att, ehuru denna betydande utvidgning av det straffbara området teoretiskt läte sig väl försvara, man likväl måhända kunde hysa en viss tvekan om det praktiskt lämpliga i att giva straffansvaret en så vid utsträckning. Då emellertid olägenheterna därav motverkades av att i 12 § i förslaget upptagits en bestämmelse om straffrihet för vissa lindrigare fall, ansåge föreningen sig icke böra framställa någon erinran mot kommitténs principiella utformning av förfalskningsbrotten.

Justitiekanslersämbetet har däremot, under hänvisning till att enligt förslaget fullbordat brott skulle föreligga så snart själva förfalskningsåtgärden slutförts och att såsom nytt rekvisit uppställts fara i bevishänseende, uttalat att denna nya utformning av förfalskningsbrottet innebure en väsentlig ändring av gällande rätt, vars konsekvenser icke syntes kunna överblickas i önskvärd omfattning. Gränsdragningen mellan straffbart och icke straffbart syntes ämbetet icke heller bliva så klar och bestämd som den nuvarande, till följd varav en viss fara för osäkerhet vid rättstillämpningen icke kunde uteslutas. Huruvida behov yppat sig av så vittgående ändringar som förslaget innefattade, förefölle tveksamt.

Sveriges advokatsamfund har funnit kommittéförslaget i hithörande delar innebära en förenkling, ägnad att undanröja åtskilliga i rättstillämpningen yppade svårigheter och har särskilt uttalat, att ganska starka skäl onekligen syntes tala för att slopa den gällande rättens krav på att det förfalskade skall ha begagnats. Mot att i stället införa rekvisitet fara i bevishänseende har samfundet emellertid framfört de principiella erinringar, vilka tidigare återgivits i redogörelsen för huvuddragen i yttrandena över förslaget. Under hänvisning till vad samfundet anfört härom har samfundet hemställt, att den föreslagna lagtexten måtte förses med ett förtydligande tillägg av innehåll att gärningsmannen själv måste ha insett att hans förfarande innebar sådan fara som i lagtexten sades. Jämväl föreningen Sveriges häradshövdingar har mot rekvisitet fara i bevishänseende framställt principiella anmärkningar, angående vilka hänvisas till den inledningsvis lämnade redogörelsen för huvuddragen i yttrandena.

Vad angår förfalskningsobjekten i 1 § har justitiekanslersämbetet funnit det väcka betänkligheter att såsom urkundsförfalskning straffa jämväl förfalskning av här avsedda bevismärken. Att benämna sådana märken som gaspolletter urkunder syntes alltför främmande för språkbruket för att kunna accepteras av den allmänna uppfattningen och för övrigt också mindre [ 225 ]lämpligt ur juridisk synpunkt. Måhända kunde brottsbeteckningen för förfalskning av dessa bevismärken bliva "såsom för urkundsförfalskning". Hovrätten för Övre Norrland har likaledes uttalat, att det för vanlig uppfattning syntes främmande ur rent terminologisk synpunkt att rubricera även biljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis och dylikt bevismärke såsom urkund. Även om språkbruket icke särskilt fixerat innebörden av uttrycket "urkund", syntes hovrätten dock så mycket vara uppenbart, att bevismärken icke enligt allmänt språkbruk innefattades bland urkunder. Brottsrubriceringen syntes därför här böra vara "förfalskning av bevismärke". Föreningen Sveriges landsfogdar har framhållit, att eftersom gränsen mellan olika märkeskategorier finge betecknas såsom tämligen flytande, det straffbara området för märkesförfalskning enligt förslaget skulle komma att bliva delvis obestämt. Föreningen ansåge emellertid, att kommitténs förslag till gränsdragning vore att beteckna såsom riktigt och att man finge överlåta åt rättstillämpningen att avgöra de tveksamma fallen.


Departementschefen.Den enhetlighet som utmärker förfalskningsbrottens konstruktion enligt kommitténs förslag finner jag innefatta ett betydande framsteg i förhållande till den splittring som kännetecknar gällande rätts behandling av detta brottsområde. Kommittén synes mig även ha förebragt övertygande skäl för att förfalskningsbrotten böra anses fullbordade redan i och med förfalskningsåtgärden och sålunda oberoende av om det förfalskade begagnats eller ej. Det av kommittén till begränsning av det straffbara området i stället införda rekvisitet fara i bevishänseende, som kritiserats av häradshövdingföreningen och advokatsamfundet, finner jag i olikhet mot dessa båda remissinstanser icke innebära någon förkastlig konstruktion och hänvisar i denna del till vad jag tidigare anfört i anledning av de i yttrandena framkomna huvudsynpunkterna på kommittéförslaget. Den i paragrafens första stycke upptagna gärningsbeskrivningen har därför bibehållits i sak oförändrad. För tydlighets skull har jag emellertid upptagit det i nuvarande 12: 4 gjorda påpekandet, att en förfalskning kan avse såväl en verklig som en diktad persons namn.

I fråga om de handlingar som skulle kunna bliva föremål för förfalskning har jag i likhet med kommittén funnit, att icke endast handlingar som upprättats för att tjäna till bevis böra ifrågakomma såsom föremål för urkundsförfalskning utan att även tillfällighetsurkunder böra medtagas. Detta innebär icke så mycket en utvidgning av det straffbara området som fastmer en övergång till ett nytt system för bestämmande av dess gränser. Under det att enligt gällande lag straffbarheten är beroende av om handlingen hör till någon av de skyddade handlingstyperna, t. ex. kontrakt och intyg, eller till en icke skyddad typ, t. ex. brev, så bliva enligt förslaget omständigheterna i det enskilda fallet avgörande. Att förfalska ett brev blir enligt förslaget straffbart endast om brevet i det enskilda fallet hade en rättslig betydelse såsom bevis, t. ex. framstod som avgörande för utgången av ett mål. I exempelvis skilsmässomål kunna ofta brev spela en vida större roll än intyg.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. chefen [ 226 ]I detta sammanhang bör nämnas att, medan kommittéförslaget var föremål för överarbetning inom justitiedepartementet, till mig ingivits en framställning från svenska tidningsutgivareföreningen av den 29 december 194.5, vari föreningen fäst uppmärksamheten på att justitiekanslersämbetet i skrivelse till förste stadsfiskalen i Stockholm den 6 december 1945 framhållit att ämbetet ansåge en med oriktigt namn undertecknad missivskrivelse till en insändare till tidningen Arbetaren icke utgöra sådan handling som avsåges i 12 kap. 5 § strafflagen eller annat stadgande i nämnda kapitel; ämbetet hade vidare förklarat, att följaktligen åtal i anledning av missivskrivelsen icke borde äga rum. Detta ämbetets uttalande syntes föreningen innebära, att undertecknandet av brev med oriktiga namn icke lagligen kunde beivras, något som innebure allvarlig olägenhet för bl. a. tidningspressen. Föreningen har framhållit, att tidningar som stode i nära kontakt med sin läsekrets regelmässigt mottoge skrivelser från denna, ofta i form av inlägg i dagens frågor. Vanligen bleve dessa skrivelser föremål för redaktionens behandling endast om de vore försedda med namn. Skulle det emellertid nu konstateras, att ingen laga påföljd kunde drabba den som undertecknade ett sådant brev med oriktigt namn, skulle risken för missbruk av annans namn betänkligt ökas. Redan nu funnes exempel på sådant missbruk i brev till tidningar, vilket vållat såväl enskilda som mottagarna av breven obehag.

Det är måhända tvivelaktigt, huruvida förfalskning av sådana skrivelser, som föreningen avser, kan bestraffas enligt gällande lag. Någon tvekan att straff för förfalskning kan inträda enligt kommittéförslaget torde däremot icke råda, ty även om den som förfalskat en insändare icke själv uppfattar handlingen såsom upprättad till bevis, måste han regelmässigt inse att den för mottagaren skall tjäna till bevis om vem som står för insändaren. Motsvarande tolkningsspörsmål uppkommer i en mängd andra fall, t. ex. när någon i falskt namn gör anmälan till myndighet. Uppenbarligen måste då straff för förfalskning kunna inträda. Det avgörande är, om handlingen för mottagaren har betydelse som bevis om vem som ingivit handlingen eller i något annat hänseende och gärningsmannen insett detta.

Kommittén har beskrivit här avsedd tillfällighetsurkund såsom handling vars innehåll – utan att handlingen upprättats till bevis – är av betydelse som bevis. I motiven angives att därmed avses att utmärka bl. a. att handlingen skall vara av betydelse som bevis genom vad däri förklaras eller upplyses, icke genom den rent yttre beskaffenheten. Det torde dock icke för detta syfte vara erforderligt att särskilt utmärka att det är innehållet som skall vara av betydelse som bevis. Ett sådant krav kan möjligen föranleda den misstolkningen att handlingar, i fråga om vilka det ur bevissynpunkt uteslutande är av intresse att underskriften är äkta, icke skulle inbegripas. Underskriften kan väl i sådana fall sägas vara ett intyg i och för sig, men denna tolkning blir med kommitténs formulering måhända icke så lätt att utläsa. Jag vill därför förorda, att ordet "innehållet" får utgå och att det i stället allenast kräves att handlingen är av betydelse som bevis. Härvid förutsättes, att handlingen i sin egenskap av handling och icke på grund av [ 227 ]sådana yttre omständigheter som papperets beskaffenhet e. dyl. är av betydelse ur bevissynpunkt.

Vad slutligen angår frågan, om jämväl förfalskning av bevismärken bör bestraffas som urkundsförfalskning, föreligga, såsom kommittén framhållit, ofta betydande vanskligheter att draga en gräns mellan handlingar och märken. En järnvägsbiljett framställes exempelvis vanligen helt med maskin och är då att anse som ett märke, men när biljetten, såsom stundom sker, delvis skrives för hand skulle den enligt doktrinär uppfattning vara en handling. Tydligen bör en biljettförfalskning behandlas lika vare sig biljetten är av ena eller andra slaget. Detsamma gäller exempelvis legitimationskort. Jag anser därför, i likhet med kommittén, att med handlingar böra likställas legitimationskort, biljetter och dylika bevismärken. Följaktligen böra hit hänföras även ransoneringskort, vilkas nuvarande ställning i förfalskningshänseende varit föremål för mycken tvekan i praxis. Detta torde bliva klart utan särskilt stadgande. Man kan alltså undvika att i lagtexten nämna ransoneringskort, vilka synas mig vara av alltför krisbetonad natur för att passa såsom exempel i nu förevarande sammanhang. För att framhålla att bevismärkena, vilka ofta röra förhållanden av mindre vikt, givetvis icke överlag böra anses i straffbarhetshänseende likställda med betydelsefulla handlingar ha icke heller kassakvitton och liknande mottagningsbevis nämnts som exempel i definitionen av urkundsbegreppet i 1 §. Sådana bevismärken ha i stället angivits i 2 § såsom exempel på fall, där en förfalskning i regel bör bedömas såsom ringa urkundsförfalskning. Att märka är också att förfalskning av bevismärken överhuvud bör anses falla inom det straffbara området allenast i den mån märket må anses jämförligt med en handling. Detta framgår i lagtexten av uttrycket "dylikt bevismärken".


2 §.

I kommittéförslagets 2 § har inrymts en bestämmelse, att där urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse eller böter. Vid bedömandet, huruvida urkundsförfalskning är ringa, skall särskilt beaktas, om urkunden är av mindre vikt eller gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.

Det överensstämmer med den indelning, som kommit till användning i de nya strafflagskapitlen angående förmögenhetsbrott, att i kommittéförslaget urkundsförfalskning blivit föremål för en gradindelning, sålunda att 1 § avser normalfallen, 2 § ringa fall och 3 § grova fall. Avgörande för huruvida en gärning skall anses falla under den ena eller andra paragrafen, är såsom vid förmögenhetsbrotten en värdering av brottsfallet i dess helhet och icke något särskilt enstaka kännetecken därpå. Bland omständigheter som skola beaktas vid denna prövning har i kommittéförslaget även framhållits den förfalskade urkundens större eller mindre vikt.

[ 228 ]I fråga om 2 § i kommittéförslaget ha föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg funnit brottsbeteckningen ringa urkundsförfalskning mindre tillfredsställande. Rådhusrätten har tillika uttalat, att det ej syntes vara omöjligt att här finna ett brottsnamn som motsvarade beteckningarna snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt. Angående paragrafens innehåll i övrigt har samma rådhusrätt förmenat, att det vore självklart att urkundsförfalskningen skulle anses som" ringa, om urkunden vore av mindre vikt, samt att det likaledes vore onödigt att särskilt utsäga att vid brottets bedömande skulle beaktas om gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.


Departementschefen.På skäl som anförts vid 1 § har i denna paragraf i departementsförslaget angivits, att förfalskning av kassakvitto, pollett eller dylikt mottagningsbevis företrädesvis bör bedömas såsom ringa urkundsförfalskning. Med detta tillägg torde exemplifieringen av ringa fall bliva ganska upplysande och alltså icke kunna, såsom stadsdomarföreningen och rådhusrätten i Göteborg ifrågasatt, utgå såsom självklar. Brottsbeteckningen ringa urkundsförfalskning synes mig kunna godtagas.


3 §.

Enligt 3 § i kommitténs förslag skall, om urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grov, för grov urkundsförfalskning dömas till straffarbete från och med ett till och med sex år, och skall vid bedömande, huruvida urkundsförfalskning är grov, särskilt beaktas, om den avser domstols, ämbetsverks eller annan statlig eller kommunal myndighets arkivhandling av vikt eller ock urkund som är särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev eller inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt farlig art.


Beträffande 3 § har hovrätten över Skåne och Blekinge' uttalat sig för att vid angivandet av exempel på handlingar, vilkas förfalskande vore att betrakta som grov urkundsförfalskning, jämte myndighets arkivhandling av vikt borde nämnas även expeditionshandling av vikt, detta särskilt med tanke på utgående domar och utslag, vilka finge stor betydelse därigenom att de läge till grund för verkställigheten och även, i fall då konceptexemplaret gått förlorat, kunde träda i dettas ställe.


Departementschefen.Beträffande denna paragraf har i departementsförslaget icke företagits annan ändring än en formell förkortning. Vid omnämnandet av myndighets arkivhandling har det nämligen ansetts onödigt angiva, att med myndighet avses såväl domstol som ämbetsverk eller annan statlig eller kommunal myndighet. Då expeditionshandlingar ej så ofta torde vara av särskilt stor betydelse, har det icke funnits påkallat att, såsom hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasatt, tillägga några expeditionshandlingar som exempel.


[ 229 ]
4 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § i kommittéförslaget. Kommittén har därstädes upptagit ett stadgande om straff för undertryckande av urkund. Sådant brott föreligger enligt kommitténs förslag, där någon förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund, varöver han ej äger förfoga, samt åtgärden innebär fara i bevishänseende. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år eller, om brottet är grovt, straffarbete i högst fyra år.

Någon enhetlig bestämmelse som svarar mot det sålunda föreslagna stadgandet finnes icke i gällande rätt. I 12: 1 stadgas straff för den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, förstör allmän arkivhandling; härtill ansluta sig bestämmelser i 8: 18 och 19 om straff för att undanhålla eller fördärva vissa statshandlingar av betydelse för rikets förhållande till främmande makt. Dessutom finnes i 12: 5 a ett stadgande om straff för den som uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de handlingar, å vilka den grundar sig.

Kommittén har funnit, att detta straffskydd hör utvidgas därhän att alla bevismedel, som omfattas av bestämmelserna om urkundsförfalskning, också bliva skyddade mot angrepp i form av förstörande och andra åtgöranden som medföra att de icke längre kunna användas till bevis. Brottsområdet är emellertid begränsats genom att som förutsättning för straffbarhet uppställts, att fråga skall vara om en urkund, varöver gärningsmannen ej äger förfoga. Innebörden av denna bestämning hänför sig enligt kommitténs motiv närmast till frågan huruvida den handlande på grund av äganderätt eller dylik materiell rätt är herre över urkunden. Enligt vad kommittén vidare anfört vore emellertid att märka, att även den som ägde en urkund kunde på grund av dennas betydelse för bevisning sakna rätt att fritt förfoga över urkunden, i varje fall utan samtycke av annan intressent, t. ex. en motpart i rättegång; de närmare reglerna härom vore likväl icke av straffrättslig natur utan tillhörde processrätten, kontraktsrätten o. s. v. Liksom i råga om urkundsförfalskning har kommittén vidare även här såsom brottsrekvisit uppställt fara i bevishänseende och under hänvisning härtill avstått från att upptaga det nuvarande kravet på särskilt uppsåt hos den brottslige. De av kommittén i nu förevarande paragraf föreslagna straffsatserna av högst straffarbete i två år för normalfallen och straffarbete i högst fyra år för grova fall innebära en väsentlig sänkning av straffen enligt motsvarande lagrum i gällande rätt. Maximistraffet är sålunda i 8: 18 livstids straffarbete, i 12: 1 straffarbete i åtta år och i 12: 5 a straffarbete i fyra år. Så stränga straff har kommittén icke funnit erforderliga. I fråga om de sällsynta fallen av förfalskningsbrott som vore farliga för rikets säkerhet har det sålunda synts kommittén, att vid deras bestraffning i egenskap av förfalskning straffet icke borde utmätas med hänsyn till deras farlighet ur annan synpunkt.


I anledning av denna paragraf i kommittéförslaget ha föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund framställt samma in [ 230 ]invändningar mot brottsrekvisitet fara i bevishänseende som berörts under 12: 1 i departementsförslaget. Förstnämnda förening har i anslutning härtill uttalat att, eftersom nu förevarande stadgande i förslaget gjorts tillämpligt på samma vidsträckta kategorier av förfalskningsföremål som bestämmelserna om urkundsförfalskning, brottsbeskrivningen i vissa fall måste giva synnerligen otillfredsställande resultat. Den, som exempelvis för annans räkning verkställt betalning och i stället för att överlämna erhållet kvitto till uppdragsgivaren uppsåtligen förstörde detsamma utan tanke på att någon fara i bevishänseende kunde uppstå därav, skulle sålunda bliva förfallen till ansvar för undertryckande av urkund. Detsamma skulle gälla den som förstörde en bestyrkt avskrift av kontrakt eller dylikt i den oriktiga tron att handlingen ej vore av vikt i bevishänseende. Med det allmänna åskådningssättet överensstämde säkerligen icke att anse att härigenom förövats ett förfalskningsbrott, varå skulle kunna följa straffarbete i två år. En begränsning av stadgandets räckvidd syntes därför föreningen ofrånkomlig. Därvid vore förtjänt att övervägas, huruvida icke en återgång borde ske till den art av brottsbeskrivning, med handlingens syfte angivet, som kommit till användning i nuvarande 12: 5 a. Även föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt huruvida icke den av kommittén här föreslagna straffbestämmelsen erhållit en alltför vidsträckt utformning. I sådant hänseende förtjänade att särskilt uppmärksammas vad kommittén i motiven uttalat om att även den, som ägde en urkund, på grund av dennas betydelse för bevisning kunde sakna rätt att fritt förfoga däröver, i varje fall utan samtycke av annan intressent, t. ex. motpart i rättegång. Enligt 38 kap. 2 § nya rättegångsbalken vore skyldigheten att i rättegång förete skriftlig handling mycket vidsträckt. Innehade någon brev som kunde vara av betydelse för rättegången och stode han icke i sådant nära förhållande till part som omförmäldes i 36 kap. 3 § rättegångsbalken, skulle han sålunda vara skyldig att förete brevet i fråga. Vore nu brevets ägare god vän till en av parterna och misstänkte han att parten skulle råka i process, skulle han följaktligen kunna straffas för undertryckande av urkund, därest han före rättegången av hänsyn till sin vän parten skulle förstöra breven. Detta kunde näppeligen överensstämma med svensk rättsuppfattning. Straffskyddet syntes i detta fall icke böra inträda vid tidigare tidpunkt än den, då vederbörande finge del av rättens beslut, varigenom det ålades honom att förete handlingen.

Mot den föreslagna brottsbeteckningen "undertryckande av urkund" ha föreningen Sveriges stadsdomare och Stockholms rådhusrätt invänt, "att denna rubricering mindre väl ägnade sig för ett brott som skulle kunna bestå även i förstörande av handling.

I fråga om straffsatserna enligt kommitténs förslag har justitiekanslersämbetet funnit otillfredsställande, att vid sidan om straffskalorna för normalfall och för grova fall icke upptagits en särskild straffskala för ringa fall. Även för ett ringa fall av nu förevarande brott skulle nämligen till följd härav preskriptionstiden bliva fem år, medan däremot vid ringa fall av urkundsförfalskning preskription skulle inträda redan efter två år, eftersom [ 231 ]kommittén för sådant brott föreslagit "den särskilda straffskalan fängelse eller böter. Vidare skulle det i 12: 12 i förslaget upptagna stadgandet om straffrihet vid tillbakaträdande i fall, där faran vore ringa och brottet icke vore belagt med strängare straff än fängelse, icke kunna tillämpas vid undertryckande av urkund men väl vid urkundsförfalskning. Vad nu påpekats stode icke i överensstämmelse med kommitténs uttalande om "att undertryckande av urkund i allmänhet borde bedömas mildare än urkundsförfalskning. Frånvaron av en särskild straffskala för ringa fall skulle vidare, sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft, medföra den processuella olägenheten att nämnd i rådhusrätt bleve nödvändig även vid ringa fall av undertryckande av urkund. Slutligen kunde nämnas att av förslagets ståndpunkt i nu förevarande avseende även följde, att i straffregistret skulle införas uppgift om den som gjorde sig skyldig till ett undertryckande av urkund, vilket vore att beteckna såsom ett ringa fall, och därför med tillämpning av 5: 2 dömdes till böter, varemot så ej bleve förhållandet beträffande den som gjorde sig skyldig till ringa urkundsförfalskning. Landsfogden i Kristianstads län, med vilken länsstyrelsen i samma län instämt, har funnit det av kommittén för grova fall av undertryckande av urkund föreslagna straffmaximum av straffarbete i fyra år vara för lågt och i stället här förordat samma straffmaximum som vid grov urkundsförfalskning eller straffarbete i sex år.


Departementschefen.I likhet med kommittén finner jag det vara lämpligt, att bestämmelserna angående urkundsförfalskning motsvaras av ett straffskydd även mot förstörande och andra åtgärder, som medföra att en urkund icke längre kan användas till bevis. Med anledning av vad som anförts i yttrandena vill jag framhålla, att paragrafen förutsätter att den som förstör eller eljest undanskaffar urkunden har insikt om att han ej äger förfoga över densamma. I fråga om den inskränkning i förfoganderätten som följer av editionsplikt i rättegång är tydligt, att editionsplikten måste ha aktualiserats för att straff för undanskaffande av urkunden skall kunna inträda. Detta torde ske genom rättegångens anhängiggörande men subjektivt kräves för straffansvar också, att vederbörande insett att handlingen var av betydelse som bevis i rättegången.

I fråga om straffet har, med beaktande "av den utav justitiekanslersämbetet gjorda anmärkningen, tillfogats en bestämmelse att i ringa fall straffet skall vara fängelse eller böter. I samband därmed har böter uteslutits ur normalskalan. Däremot har jag icke funnit skäl att, på sätt i ett yttrande påfordrats, förorda höjning av det utav kommittén föreslagna straffmaximum för grova fall. Som brottsbeteckning har jag ansett den av kommittén föreslagna benämningen "undertryckande av urkund" kunna godtagas.


5 §.

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 9 §. I denna har kommittén upptagit ett stadgande om straff för signaturförfalskning, vilket [ 232 ]brott skall föreligga där någon utan lov anbringar namnteckning eller annan signatur på konstnärligt eller dylikt verk och därigenom ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år.

Den sålunda föreslagna bestämmelsen saknar motsvarighet i den nu gällande strafflagen. Enligt 8 a § lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst gäller däremot att, utan tillstånd av konstnären själv, annan icke må å konstverk anbringa hans signatur; är verk av grafisk konst tillkommet genom avtryck från platta av metall, sten, trä eller annat material, må signering ej verkställas av annan, även om konstnären samtyckt därtill. Vidare stadgas förbud mot att å efterbildning av konstverk i något fall anbringa konstnärens signatur på sådant sätt, att därav kan uppkomma förväxling mellan efterbildningen och originalverket. Överträdelse av bestämmelserna i 8 al § är enligt 19 § samma lag belagd med bötesstraff. De nu återgivna stadgandena syfta till att bereda både konstnären och allmänheten skydd mot att kopior – i första hand sådana som tillkommit på lovligt sätt men även olovligen framställda – skulle kunna utgivas som originalverk och att mindervärdiga kopior skulle komma att anses" som fullgoda. Det förbjudna förfarandet uppfattas såsom oegentligt ur auktorrättsliga synpunkter och, enligt vad det låga straffet ger vid handen, nära nog såsom allenast en ordningsförseelse. Kommittén har emellertid framhållit, att en obehörig signering av en efterbildning kan vara ett led i en brottslig verksamhet av mycket allvarlig karaktär. Saluförande "såsom original av efterbildningar av kända konstnärers verk underlättades högst väsentligt, om de försetts med signatur såsom originalverk. Därigenom kunde stor skada tillskyndas köpare och – i synnerhet om förfarandet ägde rum i större utsträckning – även de konstnärer vilkas signaturer missbrukades.. Häremot erbjöde de nuvarande stadgandena i konstverkslagen icke ett tillnärmelsevis effektivt straffskydd. Att märka vore jämväl, att de endast hänförde sig till obehörigt anbringande av en konstnärs signatur å originalverk av honom eller efterbildningar därav. Den ur vissa synpunkter grövre kränkning som skedde därigenom att en konstnärs signatur anbragtes på en produkt, som icke ens utgjorde efterbildning av något verk av honom, medförde icke någon påföljd enligt konstverkslagen.

Kommittén har vidare funnit, att bestämmelser i ämnet borde ha sin plats i allmänna strafflagen. Anbringande av oriktig signatur på ett konstverk utgjorde nämligen i regel inledningen till ett förfarande, som syftade till bedrägeri. Emellertid kunde det, särskilt om sådan signaturförfalskning skedde i större omfattning, vara av praktiska skäl angeläget att kunna inskrida straffrättsligt innan något bedrägeri blivit fullbordat eller försökt eller utan att något dylikt brott kunde ledas i bevis, ehuru t. ex. ett lager av falska konstverk påträffats. Vidare vore det otvivelaktigt att anbringande av falska signaturer på konstverk av allmänheten uppfattades såsom högeligen förgripligt, oavsett om något bedrägeribrott komme till stånd. Om sådant missbruk finge gripa omkring sig, kunde också tilltron till [ 233 ]konstnärssignaturer överhuvud undergrävas. Kommittén ansåge därför, att förfarandet borde vara straffbart såsom ett förfalskningstbrott. Då signatur å konstverk icke läte sig inordna varken under begreppet handlingar eller bland de grupper av märken, som enligt kommittéförslaget i övrigt skulle åtnjuta straffskydd mot förfalskning, funne kommittén vidare att bestämmelser om signaturförfalskning borde upptagas i en särskild paragraf.

I det av kommittén föreslagna stadgandet straffbelägges endast obehörigt anbringande av signatur. Utnyttjande av falsk signatur genom salubjudande av konstverket har kommittén funnit kunna erhålla en tillfyllestgörande reaktion genom bestraffning enligt 21 kap. Kommittén har vidare uttalat, att särskilda straffbestämmelser mot förstörande av en äkta signatur icke torde påkallas av något praktiskt behov. Genom att förfalskningföremålet angivits såsom "konstnärligt eller dylikt verk" har straffskyddet icke begränsats till att gälla endast konstverk i egentlig mening. Kommittén har hänvisat till att lagstiftningen om rätt till verk av bildande konst numera även omfattade alster av konsthantverk och konstindustri, med undantag av beklädnadsartiklar och vissa vävnader. Enligt vad kommittén vidare uttalat borde jämväl hantverks- och industriprodukter med viss konstnärlig karaktär, iden mån de försåges med upphovsmannens signatur, bliva hänförliga under det nu föreslagna stadgandet. Då själva den brottsliga handlingen av kommittén angivits såsom att någon utan lov anbringar namnteckning eller annan signatur, undantages från det straffbara området att någon med konstnärens tillstånd anbringar hans signatur, vilket särskilt förekommer i fråga om verk som framställas i större antal exemplar. För den som med konstnärens samtycke men i strid mot 8 a § i konstverkslagen anbringar hans signatur å där omnämnda, genom avtryck tillkomna verk av grafisk konst skall sålunda icke inträda straff för signaturförfalskning utan alltjämt endast det i 19 § nyssnämnda lag stadgade bötesstraffet. Angående det fallet åter att en konstnär skulle anbringa eller låta anbringa sin signatur å ett verk, som härrör från någon annan såsom upphovsman, har kommittén uttalat, att detta utgjorde s. k. intellektuell förfalskning d. v. s. framställande av ett äkta bevismedel med oriktigt innehåll och icke bleve straffbart enligt den förevarande paragrafen, som endast avsåge materiell förfalskning, d. v. s. åstadkommandet av ett bevismedel som icke vore framställt av :den person från vilken det hade sken av att härröra.

En förutsättning för straffbarhet är enligt kommittéförslaget vidare, att gärningsmannen genom signaturens anbringande givit sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket. Häri innefattas enligt ett uttalande i kommitténs motiv även ett krav på fara i bevishänseende. Huruvida signaturens rätte innehavare är upphovsman till verket eller ej skall sålunda sakna avgörande betydelse, liksom också anledningen till att upphovsmannen kan ha underlåtit att själv ombesörja signering. Så snart en skenbart äkta signatur blivit anbragt utan lov skall följaktligen straffbar signaturförfalskning föreligga.

[ 234 ]Det sålunda föreslagna stadgandet har hälsats med stor tillfredsställelse av akademien för de fria konsterna och Sveriges allmänna konstförening. Båda dessa remissinstanser ha emellertid vidare förklarat det vara angeläget, att skydd bereddes icke endast för en konstnärs egen signatur utan även för sådant signerande av en avliden konstnärs verk som skedde genom de efterlevande eller boutredningsmannen i fall då konstnären icke själv medhunnit att anbringa sin signatur på verket. Sådant signerande genom arvingarna eller boutredningsmannen brukade, enligt vad konstföreningen uppgivit, ske genom anbringande av konstnärens namn i typografiskt utförande eller facsimile och åstadkommas med gummistämpel eller dylikt hjälpmedel. Samtidigt brukade i vissa fall på baksidan av konstverket lämnas. intyg av dödsboet, att konstverket vore äkta. För den händelse tvekan skulle råda, huruvida signerande av nu ifrågavarande slag täcktes av uttrycket "namnteckning eller annan signatur" i den föreslagna lagtexten, hemställdes om ett förtydligande av denna i sådan riktning. Akademien har vidare vänt sig mot vad kommittén uttalat därom att den konstnär som anbringade sin signatur på ett verk som härrörde från någon annan såsom upphovsman icke skulle straffas enligt nu förevarande paragraf. Det förefölle akademien svårt att förstå, varför i detta fall vederbörande icke i samma grad finge anses ha gjort sig skyldig till brott mot allmänheten som om han obehörigen signerat verket med någon annans namn. En komplettering av paragrafen i denna del syntes därför akademien vara behövlig. Till falsk signering av nu ifrågavarande slag finge emellertid icke hänföras fall, då den signerande konstnären i större eller mindre omfattning anlitat medarbetare för genomförande av en fysiskt krävande uppgift. Konsthistorien lämnade många vittnesbörd om sådant samarbete, som ofta även varit formen för en pedagogisk gärning och varvid konstnärens rätt att signera resultatet av arbetet icke ifrågasatts. I fråga om brottsbeskrivningen har vidare Svea hovrätt anmärkt, att det av den föreslagna lagtexten icke klart framginge att den omständigheten, att man genom anbringande av den falska signaturen gåve sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket, skulle på sätt kommittén i motiven uttalat innefatta ett krav på fara i bevishänseende.

Beträffande paragrafens straffskala ha akademien för de fria konsterna och Sveriges allmänna konstförening hemställt, att denna måtte begränsas nedåt genom införandet av något straffminimum.

För akademiens synpunkter på huru det borde förfaras med konstverk som blivit föremål för signaturförfalskning har redogjorts under 2: 17 i departementsförslaget.


Departementschefen.Huruvida förfalskning av konstnärers signaturer å sina verk kan bestraffas såsom förfalskningsbrott eller ej, har varit föremål för åtskillig tvekan. I domstolspraxis har signatur å målning ansetts vara ett intyg och ansvar enligt nuvarande 12: 5 ådömts (N. J. A. 1942 s. 559). Det [ 235 ]lämpligaste synes mig vara att, såsom kommittén föreslagit, i strafflagens förfalskningskapitel nu upptaga ett särskilt stadgande om straff för förfalskning av signaturer på konstverk och därmed jämförliga föremål. Stadgandets plats anser jag emellertid böra vara redan omedelbart efter paragraferna om urkundsförfalskning och förfalskning av bevismärken, med vilka brottstyper signaturförfalskning synes förete närmare släktskap än med de längre fram i kapitlet behandlade brotten.

I fråga om brottsbeskrivningen finner jag straff böra inträda, förutom för anbringande av falsk signatur, för att någon förändrar en signatur så, att den ger sken av att annan signerat konstverket, eller att någon t. ex. borttager ordet kopia och därigenom ger en tavla sken av att vara ett signerat original. Detta har i departementsförslaget uttryckts genom tillägg av orden "eller eljest förfalskar". Det av konstakademien och Sveriges allmänna konstförening särskilt framhållna fallet, att förfalskning sker av sådan signering av en avliden konstnärs verk som utföres genom dödsboets försorg, omfattas även utan uttryckligt omnämnande av den föreslagna lagtexten, såvitt fråga om en form av signering som är ägnad att hos den med förhållandena obekante uppväcka föreställningen att signaturen härrör från konstnären själv. En principiellt mera tilltalande form för signering genom dödsboet är emellertid, att signeringen framstår såsom ett intyg av boutredningsmannen eller dödsbodelägarna om att konstverket utförts av den avlidne. Förfalskning av en sådan signering blir att bedöma såsom förfalskning av andra intyg, d. v. s. såsom urkundsförfalskning enligt 1 §. Akademien och föreningen ha vidare påfordrat, att paragrafen måtte göras tillämplig även på den konstnär som med sitt eget namn signerade ett verk som hade en annan upphovsman. Liksom kommittén finner jag emellertid att, i överensstämmelse med det sätt varpå övriga i förfalskningskapitlet upptagna brott konstruerats, under signaturförfalskning böra ingå endast sådana fall, där någon olovligen förfalskar annans signatur. En konstnär måste, såsom akademien och föreningen själva påpekat, anses ha rätt att signera ett verk även om han i viss omfattning anlitat medarbetare. Har åter någon helt oberättigat signerat en annans verk med sitt namn och innebär åtgärden fara i bevishänseende, kan ansvar ifrågakomma för osant intygande enligt 13: 11 i departementsförslaget. Vad härefter angår Svea hovrätts påpekande, att lagtexten icke gåve vid handen att en förutsättning för straffbarhet vore fara i bevishänseende, synes mig denna förutsättning framgå av kravet, att någon genom signaturförfalskningen ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket. I departementsförslaget framgår detta även indirekt av 12 §.

I fråga om straffskalan har jag, i betraktande av de många allvarliga fall av signaturförfalskning som under senare år inträffat på den svenska konstmarknaden, funnit att straffmaximum bör sättas högre än det av kommittén föreslagna maximum av straffarbete i två år. Jag förordar därför i stället ett högsta straff av straffarbete i fyra år. För ringa fall har skalan emellertid synts mig kunna begränsas till fängelse eller böter. [ 236 ]Konstakademiens och Sveriges allmänna konstförenings hemställan om ett särskilt straffminimum har såtillvida tillgodosetts, att normalskalan icke upptager lägre straff än fängelse.

Till frågan om utbjudande eller saluhållande av verk med falsk signatur återkommer jag vid 9 §.


6 §.

Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 6 §. I dennas första stycke har kommittén upptagit ett stadgande, att var, som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt, minskar mynt eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, skall för penningförfalskning dömas till straffarbete från och med ett till och med åtta år. För det fall, att han ej hade uppsåt att det förfalskade skulle utprånglas eller brottet eljest. är att anse såsom ringa, har straffet emellertid föreslagits skola vara straffarbete i högst två år eller fängelse. Vad i första stycket sägs skall enligt andra stycket också gälla, där någon utprånglar falsk sedel eller falskt mynt. Har utprånglaren mottagit det förfalskade i tro att det var äkta, skall emellertid straffet blott vara fängelse eller böter.

Paragrafen motsvarar i gällande rätt 12: 12–17. I förhållande till dessa stadganden, vilka på ett detaljerat sätt skilja mellan olika slag av mynt och sedlar samt mellan olika former av förfalskning av dessa föremål, innefattar kommittéförslaget ett förenhetligande av brottsbegreppet. I motsats till förhållandet vid urkundsförfalskning har kommittén icke i fråga om penningförfalskning uppställt något krav på att åtgärden skall ha medfört fara i bevishänseende. I denna del föreligger överensstämmelse med gällande rätt. Kommittén har "härom uttalat, att det måste anses att varje förfalskning av penningar erbjuder en viss fara för missbruk, bland annat därför att penningarna till skillnad från urkunder äro användbara i var mans hand och att det, även om tillverkaren någon gång icke haft för avsikt att sätta det förfalskade i omlopp, så gott som alltid förelåge någon risk för att så skulle ske genom någon annan. För förfalskningsansvar förutsattes emellertid här som eljest, att den vidtagna åtgärden vore ägnad att vilseleda. Den som sloge hål i ett mynt för att begagna det som prydnad skulle sålunda icke kunna dömas till ansvar för minskande av mynt, eftersom den verkställda förändringen utan vidare kunde iakttagas.

Liksom enligt den gällande rätten inträder enligt kommittéförslaget straffbarheten redan i och med själva förfalskningsåtgärden. Beträffande de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet reglerar gällande rätt olika fall på olika sätt. I fråga om eftergörande av mynt eller sedel ävensom sedelförfalskning genom förändring av riktig sedel kräves för straffbarhet endast vanligt uppsåt, men om av omständigheterna framgår, att det ej skett i bedräglig avsikt, skall endast bötesstraff inträda. I fråga om minskande av metalliskt mynt erfordras däremot för straffbarhet, att gärningen skett i bedräglig avsikt. Att kommittéförslaget ej bibehållit denna olikhet, har av kommittén motiverats med att varje fullbordad penningförfalskning syntes i [ 237 ]subjektivt hänseende vara i så hög grad förkastlig och även vara så farlig, att straff borde inträda även om gärningsmannen icke haft för avsikt att svikligen utprångla det förfalskade. Den gällande rätten låter slutligen enligt 12: 15 i ett fall straffrihet inträda på grund av en senare åtgärd från den skyldiges sida, nämligen då eftergörande m. m. prövas ej ha skett i bedräglig avsikt och den skyldige av egen drift förstört det eftergjorda eller förändrade eller förebyggt all skadlig verkan därav. Kommittén har funnit den härunder liggande tanken vara, att gärningsmannen genom sin efterföljande åtgärd visat att någon fara icke förelåg. Varje myntförfalskning vore emellertid enligt kommitténs mening att anse såsom farlig, och någon rimlig anledning, varför den ändock skulle få företagas strafflöst, läte sig icke påvisa. Kommitténs förslag upptager därför icke någon bestämmelse om straffrihet i det nu ifrågavarande fallet.

Vad angår straffen för olika slag av penningförfalskning enligt gällande rätt äro dessa mycket stränga. För förfalskning av guldmynt är maximistraffet sålunda åtta års straffarbete, för sedelförfalskning straffarbete i tio år; det normala minimistraffet i dessa fall är straffarbete i fyra år. Dessa straffsatser ha synts kommittén onödigt stränga. Ett så högt minimum kunde i vart fall icke bibehållas om man i ett sammanhang behandlade förfalskning av alla slags penningar och alla därvid förekommande gärningsformer. För normala fall av penningförfalskning har kommittén därför föreslagit en straffsats av straffarbete i lägst ett och högst åtta år. Till strängare bestraffning av grova fall har kommittén ej funnit tillräcklig anledning. Däremot har kommittén ansett erforderligt att för ringa fall av brottet uppställa en lindrigare straffskala, omfattande straffarbete i högst två år eller fängelse. Då därvid såsom exempel på ett ringa fall angivits, att gärningsmannen ej hade avsikt att det förfalskade skulle utprånglas, har en viss anslutning skett till den gällande rättens lindrigare behandling av vissa fall, i vilka den brottslige ej handlat i bedräglig avsikt. Kommittéförslaget har däremot, i den mån det endast gäller de subjektiva förutsättningarna, såsom villkor för strafflindringen uppställt frånvaron av varje slags uppsåt att utprångling skulle komma att ske; även eventuellt uppsåt kommer sålunda här i betraktande.


Angående denna paragraf i kommittéförslaget ha fullmäktige i riksbanken uttalat, att de här upptagna, i förhållande till gällande rätt väsentligen förenklade bestämmelserna om penningförfalskning icke givit fullmäktige anledning till erinran. Stockholms rådhusrätt har framhållit, att enligt kommittéförslaget den som eftergjorde ett gällande mynt för nöjes skull eller för att låta det ingå i sin myntsamling skulle dömas lägst till fängelse, och detta även om han strax efter myntets färdigställande förstörde detsamma. Då jämlikt nuvarande 12: 15 penningförfalskning utan bedräglig avsikt bestraffades endast med böter och, om gärningsmannen frivilligt förstörde det förfalskade, lämnades straffri, ifrågasatte rådhusrätten huruvida icke nu berörda fall av penningförfalskning i kommittéförslaget bedömts väl strängt.


[ 238 ]Departementschefen.Den förenklade konstruktionen av brottet penningförfalskning som kommittén föreslagit synes mig innebära betydande fördelar i jämförelse med den mångfald bestämmelser rörande olika hithörande brottsfall, som finnes i den nu gällande rätten. Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen har såtillvida ytterligare förenklats i departementsförslaget, att minskande av mynt icke särskilt omnämnes. I den mån minskande av mynt ännu förekommer såsom förfalskningsåtgärd, vilket förr kunde ske i form av filande eller klippande av guldmynt, kan det gå in under "annorledes förfalskar". Jag vill framhålla, att något straff för penningförfalskning ej bör inträda om någon slår hål i ett mynt endast för att begagna det som prydnad eller gör annan åverkan som ej är ägnad att vilseleda. En sådan åtgärd lärer icke enligt allmänna språkbruket kunna hänföras till förfalskning (jfr även 12 §).

I fråga om straffsatserna har jag funnit, att den av kommittén för normalfallen föreslagna skalan av straffarbete från och med ett till och med åtta år bör begränsas till att gälla för grova fall av brottet. För normalfallen har i stället upptagits en straffsats av straffarbete i högst fyra år. Härtill ansluter sig liksom i kommittéförslaget även en särskild skala för ringa fall. Med hänsyn till att under paragrafen kunna, på sätt Stockholms rådhusrätt framhållit, ingå även jämförelsevis ofarliga förfalskningsåtgärder har denna skala emellertid icke såsom i kommittéförslaget bestämts till straffarbete i högst två år eller fängelse utan till fängelse eller böter. Att såsom exempel på ringa fall särskilt nämna, att gärningsmannen ej hade uppsåt att utprångla det förfalskade, har synts onödigt.

Vad kommittén i den nu förevarande paragrafens andra stycke föreslagit om utprånglings jämställande med penningförfalskning har i departementsförslaget sin motsvarighet i 9 §.


7 §.

I förevarande paragraf har kommittén såsom första stycke upptagit en bestämmelse om straff för märkesförfalskning. Sådant brott skall enligt förslaget föreligga, där någon eftergör inländskt eller utländskt frimärke, stämpelmärke eller annat offentligt eller för allmänheten avsett värdemärke eller ock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara, handling eller annat, eller där någon anbringar falskt sådant märke eller falskeligen äkta märke eller någon eljest förfalskar märket eller det märkta. Förutsättning för straffbarhet är vidare att åtgärden innebär fara i bevishänseende. Straffet har föreslagits skola vara, i normalfallen straffarbete i högst två år eller fängelse, i ringa fall fängelse eller böter samt i grova fall straffarbete från och med ett till och med sex år. I paragrafens andra stycke har kommittén upptagit stadgande, att vad första stycket sägs ock skall gälla den som begagnar eller för begagnade utlämnar något som blivit förfalskat på sätt där sägs.

I gällande rätt meddelas bestämmelser om märkesförfalskning i 12: 7 och 10. Enligt huvudstadgandet, som upptagits" i 12: 7 första stycket, straffas [ 239 ]den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, å papper, vara, mått, vikt eller annat, som med statens. eller andra allmänna stämplar eller märken tecknas, falskeligen anbringar dylika stämplar eller märken så ock den som förfalskar eller missbrukar sådan stämpling eller märkning, som är rätteligen gjord, eller förfalskar det som i behörig ordning blivit stämplat eller märkt. Enligt 12: 10 jämställas främmande stats allmänna stämplar och märken med motsvarande svenska, där Konungen förordnat att de skola njuta samma skydd. De nu återgivna stadgandena i gällande rätt skydda märken av alla de tre slag som jag tidigare beskrivit under 12: 1 i departementsförslaget, nämligen bevismärken, kontrollmärken och värdemärken. Sedan de förstnämnda av kommittén upptagits bland förfalskningsföremålen i 12: 1 i kommittéförslaget, har kommittén i den nu förevarande paragrafen haft att taga ställning endast till frågan, vilka slag av märken i de båda övriga kategorierna som borde erhålla straffskydd mot förfalskning. Såsom förut erinrats tjäna kontrollmärken till att, anbragta på ett visst föremål, om detta utsäga ett visst rättsläge eller styrka att föremålet är av en viss rättsligt betydelsefull beskaffenhet, varit föremål för viss åtgärd eller dylikt. Värdemärken åter kännetecknas därav att de, fristående eller på visst sätt anbragta, medföra en viss rättslig eller ekonomisk verkan, ofta såsom bärare av ett bestämt penningvärde. Såsom exempel på märken av den senare kategorien, vilka borde åtnjuta straffskydd mot förfalskning, har kommittén nämnt postverkets frimärken, stämpelmärken för uttagande av arvs- och gåvoskatt och andra stämpelavgifter, postsparbankens. kvittenskuponger samt polletter och liknande märken, som av olika företag och inrättningar utlämnades för att användas för fullgörande av smärre likvider, t. ex. för inköp av biljett till spårvägar eller liknande trafikinrättningar eller betalning genom automatapparater av gas eller liknande förnödenheter. Kommittén har vidare uttalat, att utan tvivel de flesta av de här ifrågakommande inrättningarna, åtminstone i vårt land, vore statliga eller kommunala, men att det icke syntes vara av någon avgörande betydelse huruvida så vore fallet eller icke. Huruvida exempelvis ett spårvägsföretag dreves av en kommun eller av ett åtminstone till formen enskilt aktiebolag, vore sålunda utan intresse för frågan, huruvida de av företaget utställda märkena av förevarande art borde åtnjuta straffskydd. Den nuvarande begränsningen till allmänna märken förefölle därför att vara alltför snäv, såvitt anginge värdemärken. Behovet av straffskydd för enskilda värdemärken kunde emellertid icke anses sträcka sig längre än till märken som vore avsedda för allmänheten.

I fråga om kontrollmärken har kommittén däremot ansett, att skydd liksom för närvarande borde tillkomma endast märkning som handhaves av stat eller kommun. Kommittén har härom anfört, att ett kontrollförfarande för att böra utrustas med straffskydd enligt den nu förevarande paragrafen måste erbjuda sådana garantier beträffande noggrannhet och tillförlitlighet, som endast kunde tillskapas genom att förfarandet vore offentligrättsligt reglerat. Den av kommittén föreslagna lagtexten upptager [ 240 ]följaktligen endast offentlig kontrollmärkning. Härmed förstås, enligt vad i kommitténs motiv vidare uttalats, sådan märkning som handhaves antingen av offentliga funktionärer eller av enskilda med stöd av offentlig auktorisation, t. ex. S-märkningen av elektriska apparater genom enskilda näringsidkare.

Att märka är vidare, att kommittéförslaget icke gör någon skillnad mellan in- och utländska värde- eller kontrollmärken. Denna ståndpunkt har av kommittén motiverats med att uppgiften för straffbestämmelsen här liksom vid förfalskningsbrotten överhuvud vore att bereda skydd, icke åt något slags ensamrätt för de subjekt som rätteligen hade att handhava märkningsförfarandet utan åt allmänhetens intresse av att kunna hysa tilltro till märkena; även om detta intresse praktiskt sett vore mest betydande i fråga om inhemska märken, bestode likväl ett intresse av alldeles samma art beträffande utländska märken, i den mån dessa eller med dem märkta föremål vunne utbredning härstädes.

I fråga om beskrivningen av själva den brottsliga handlingen föreligger enligt kommittéförslaget den skillnaden i förhållande till gällande rätt att beträffande värdemärken straffbarhet för förfalskning skall inträda redan i och med att ett sådant märke eftergjorts och sålunda icke såsom för närvarande gjorts beroende av om det falska märket blivit anbragt på något sådant föremål, för vilket märken av ifrågavarande art äro avsedda. Kommittén har nämligen funnit att i fråga om värdemärken förfalskningsbrottet borde anses fullbordat på samma stadium som vid penningförfalskning, eftersom blotta förekomsten av exempelvis falska frimärken, i synnerhet om de framställts i stort antal, kunde innebära ett allvarligt avbräck för tilltron till de äkta märkena ävensom risk för att de falska märkena kunde komma till användning för likvider och därvid föranleda ekonomisk skada. Beträffande kontrollmärken har kommittén däremot bibehållit gällande rätts: ståndpunkt att vid eftergörande av sådant märke förfalskningsbrottet är fullbordat först när märket anbragts på något föremål. Att tillverka ett fristående kontrollmärke blir sålunda enligt kommittéförslaget i regel att bedöma endast såsom en jämlikt bestämmelserna i 3 kap. straffbar förberedelse till falsk kontrollmärkning. Med eftergörande är enligt kommitténs motiv att likställa att ett märke, som en gång blivit åsatt ett föremål och därmed upphört att rätteligen kunna användas för märkning, överflyttas till ett annat föremål. Såsom exempel härå har kommittén nämnt, att ett redan under postbefordran makulerat frimärke överflyttas till en ännu icke postbehandlad försändelse, en kvittenskupong från en postsparbanksbok till en annan eller kontrollstämpling från ett föremål av ädel metall till ett annat. Om i hithörande fall ett äldre makuleringstecken avlägsnades, utgjorde emellertid redan detta förfarande i och för sig förfalskning.

Med hänsyn till införandet av rekvisitet fara i bevishänseende har kommittén liksom i fråga om urkundsförfalskning funnit sig även beträffande märkesförfalskning kunna avstå från att i subjektivt hänseende kräva mera än vanligt uppsåt hos gärningsmannen.

[ 241 ]Straffet för märkesförfalskning är enligt nuvarande 12: 7 normalt straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Om bruk ej gjorts. av det förfalskade eller om omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande, kan likväl tiden för straffarbetet nedsättas till två månader eller dömas till fängelse. Kommittén har funnit sig böra föreslå såväl ett lägre straffminimum som ett högre maximum. Å ena sidan vore det nämligen enligt kommitténs mening uppenbart, att hithörande brott kunde vara skäligen obetydliga, särskilt i fråga om de värden som stode på spel, såsom då ett enstaka frimärke ånyo begagnades efter makuleringens utplånande. Å andra sidan kunde här en brottslig verksamhet som skedde yrkesmässigt eller eljest i större omfattning och kanske med vidlyftig teknisk utrustning framstå som ett mycket farligt brott. På dessa grunder och även därför att gränsen mot urkundsförfalskning, som ju enligt kommittéförslaget omfattade även förfalskning av bevismärken, ibland kunde vara svår att draga, föresloge kommittén samma straff som för detta brott. Kommittéförslaget upptar därför även vid märkesförfalskning såsom straff för normalfallen straffarbete i högst två år eller fängelse, för ringa fall fängelse eller böter och för grova fall straffarbete från och med ett till och med sex år. Anmärkas må slutligen. att i nuvarande 12: 7 andra stycket sista punkten upptages en bestämmelse om straffrihet vid tillbakaträdande, vilken i kommittéförslaget fått sin motsvarighet först i 12: 12.


I anledning av denna paragraf i kommittéförslaget ha till en början föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund framfört samma principiella erinringar mot rekvisitet fara i bevishänseende som vid de föregående paragrafer i vilka kommittén infört denna förutsättning för straffbarhet. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit den nu förevarande paragrafens brottsbeskrivning onödigt svåröverskådlig och har vidare ifrågasatt, huruvida lagtexten verkligen omfattade det i motiven omnämnda fallet att någon flyttade ett makulerat frimärke från en postbehandlad försändelse till en icke postbehandlad. Hovrätten för Övre Norrland har uttalat, att brottsbeteckningen "märkesförfalskning" här syntes mindre lämplig, då denna rubricering vid jämförelse med brottsbenämningen "förfalskning av fast märke" i 12: 10 i kommittéförslaget icke kunde anses individualisera brottet på avsett sätt. Hovrätten funne "därför lämpligare, att det nu förevarande brottet betecknades såsom förfalskning av värdemärke respektive kontrollmärke.

Beträffande paragrafens andra stycke har Stockholms rådhusrätt funnit tveksamt, huruvida den som överlämnade ett av annan person förfalskat märke till någon tredje för att av denne begagnas, borde bedömas väsentligt strängare än den som innehade ett av annan förfalskat märke och med en tredje person överenskomme om gemensamt begagnande därav; sistnämnda fall täcktes nämligen icke av den föreslagna lagtexten.


16 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80. [ 242 ]Departementschefen.De av kommittén i nu förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna om märkesförfalskning har jag i huvudsak funnit böra godtagas. Vad angår det av hovrätten över Skåne och Blekinge uppmärksammade fallet, att någon flyttar ett makulerat frimärke från en postbehandlad försändelse till en icke postbehandlad, synes det mig väl vara tveksamt huruvida, såsom kommittén anfört, eftergörande av frimärke föreligger, men då förfarandet i allt fall är att hänföra under någon av de i paragrafen beskrivna brottsliga gärningsformerna saknar frågan praktisk betydelse. Beträffande straffskalan har jag icke funnit skäl att avvika från kommitténs förslag. Brottsbeteckningen märkesförfalskning har bibehållits, då den torde föra tanken just på värde- och kontrollmärken och icke på fasta märken.

Bestämmelser om begagnande av vad som blivit förfalskat ha i departementsförslaget inrymts i 9 §.


8 §.

Paragrafen motsvarar kommittéförslagets 10 §. I denna har kommittén upptagit ett stadgande om straff för förfalskning av fast märke. Sådant brott skall enligt förslaget föreligga, där någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål, som kan tagas för gällande gränsmärke eller varaktigt märke för plan- eller höjdmätning, vattenmärke, fixpunkt eller observationsrör, eller ock flyttar, borttager eller förstör något sådant. Såsom förutsättning för straffbarhet har vidare uppställts fara i bevishänseende. Straffet har föreslagits skola vara straffarbete i högst fyra år eller, om brottet är att anse som ringa, fängelse eller böter.

Vad sålunda föreslagits motsvaras i gällande rätt av 12: 11, varest stadgas straff för den som i bedrägligt uppsåt river, flyttar eller vrider rå och rör eller annat gränsmärke, märke av varaktig beskaffenhet som blivit utsatt vid plan- eller höjdmätning, eller märke, som till betecknande av bestämd vattenhöjd satt är; härmed är jämställt att falskeligen sätta sådant märke. Vidare finnes i vattenlagen 13: 14 ett stadgande om straff för den som uppsåtligen borttager eller fördärvar vattenmärke eller observationsrör eller särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets beslut om byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller vattenreglering eller rörande hushållning med eller tillgodogörande av vatten hänför sig. Detta sistnämnda stadgande är avsett att tillämpas, därest gärningsmannen icke kan överbevisas att ha handlat i sådant syfte eller eljest under sådana förhållanden att straff enligt strafflagen 12: 11 kan ådömas. Skadande av hithörande märken kan också bliva straffbart såsom skadegörelse enligt nuvarande 19: 20 eller någon gång 19: 15.

I fråga om vattenrättsliga märken innebär förslaget, att samtliga märken, som upptagas i vattenlagen 13: 14, medtagits. Vidare har uttryckligen angivits, att endast gällande märken avses. Uteslutits ha sålunda bl. a. provisoriska märken, som under en lantmäteriförrättning anbringas för att tjäna [ 243 ]till ledning vid fortsättande av förrättningen. I fråga om de straffbara gärningsformerna avviker kommittéförslaget icke i sakligt hänseende från nuvarande 12: 11. Däremot har kommittén icke, såsom i sagda lagrum skett, avgränsat det nu ifrågavarande förfalskningsbrottet från skadegörelse och från förseelse mot vattenlagen genom att uppställa ett krav på bedrägligt uppsåt. I stället har kommittén här liksom vid urkundsförfalskning med flera tidigare i förevarande kapitel behandlade brott såsom en ytterligare objektiv förutsättning infört kravet på fara i bevishänseende.

Vad angår straffet är detta enligt gällande rätt straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Med hänsyn till att kravet på bedrägligt uppsåt bortfallit har kommittén funnit straffminimum böra sänkas till straffarbete i två månader för normalfallen, varjämte för ringa fall upptagits ett straff av allenast fängelse eller böter.


Att nu förevarande paragraf i förslaget endast har avseende å förfalskning av definitiva märken har föranlett rådhusrätten i Malmö att uttala, att skydd otvivelaktigt erfordrades även för motsvarande provisoriska märken under pågående förrättning. Kartläggningar, legala mätnings- och jorddelningsförrättningar, av tjänstemän eller enskilda företagna utstaknings- och avvägningsarbeten för uppförande av husbyggnader, dammbyggnader och stängsel eller för väg-, gatu- och ledningsarbeten m. m. medförde regelmässigt utsättande av märken, vilkas rubbande kunde medföra synnerligen stora olägenheter. Härvid torde icke alltid annan straffbestämmelse kunna tillämpas. Det förefölle med hänsyn härtill och till vikten av att dylika märken skyddades lämpligt att för dessa fall tillskapa en särskild brottskategori, vilken syntes böra upptagas i en särskild paragraf, förslagsvis i 11 kap.


Departementschefen.Att förfalskningsskyddet för fasta märken endast avser definitiva märken torde, såsom rådhusrätten i Malmö framhållit, kunna leda till mindre tillfredsställande resultat. Förfalskningsansvar synes vara på sin plats exempelvis om någon rubbar vid en lantmäteriförrättning utsatta provisoriska märken på sådant sätt att det medför fara för att förrättningsmannen skall utsätta de definitiva märkena på oriktiga platser. Med hänsyn härtill har i departementsförslaget kravet på att märkena skola vara av varaktig beskaffenhet borttagits ur paragrafen och förfalskningsskyddet sålunda utsträckts till att gälla jämväl provisoriska märken.

Medan kommittéförslaget var föremål för behandling i departementet har till mig den 9 maj 1945 från Sveriges lantmätareförening inkommit en framställning, vari föreningen framhållit såsom önskvärt att all uppsåtlig skadegörelse på nu ifrågavarande märken belades med straff. Under hänvisning härtill hemställde föreningen om ett uttalande varav framginge att sådan skadegörelse, i fall då brottsrekvisitet fara i bevishänseende icke vore uppfyllt, städse vore att hänföra under stadgandet om straff för skadegörelse i 24: 1 i kommittéförslaget. Därest detta icke ansåges möjligt, funne [ 244 ]föreningen böra tagas under övervägande, huruvida icke åt samtliga i nu förevarande paragraf av förslaget omnämnda märken borde genom en särskild bestämmelse beredas samma straffrättsliga skydd som för närvarande på grund av stadgandet i 13: 14 vattenlagen tillkomme de vattenrättsliga märkena. I anledning härav vill jag framhålla att, då fara i bevishänseende icke föreligger och straff enligt 12: 8 i förslaget sålunda icke skall inträda, möjlighet finnes att i stället ådöma straff enligt 24 kap., därest märkena förstörts eller förändrats på ett sådant sätt att nyttan av dem gått helt eller delvis förlorad. Att beträffande andra här ifrågavarande märken än vattenrättsliga införa ett mot 13: 14 vattenlagen svarande subsidiärt stadgande om straffskydd finner jag däremot icke påkallat. Till följd av den utvidgning av det straffbara området i nu förevarande stadgande i strafflagen, som skett därigenom att kravet på bedrägligt uppsåt utgått, har nämligen den praktiska betydelsen av nämnda lagrum i vattenlagen blivit synnerligen ringa.

Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen har, frånsett den förut angivna ändringen, bibehållits i sak oförändrad. Då det icke synes nödigt att i strafflagen uttryckligen nämna de vattenrättstekniska termerna vattenmärke och observationsrör, har emellertid såsom föremål för skyddet helt allmänt angivits dels gällande gränsmärke eller fixpunkt, dels ock annat märke för plan- eller höjdmätning å land eller i vatten.

Med hänsyn bl. a. till att paragrafen i departementsförslaget utsträckts till att gälla även provisoriska märken har i straffskalan för normalfall upptagits fängelse vid sidan om straffarbete i högst fyra år.


9 §.

I 4 § av detta kapitel har kommittén upptagit ett stadgande, att den som begagnar eller för begagnande utlämnar falsk urkund skall, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, straffas för brukande av falsk urkund såsom hade han förfalskat urkunden. Enligt 6 § andra stycket i kommittéförslaget skall ansvar för penningförfalskning inträda jämväl där någon utprånglar falsk sedel eller falskt mynt. Har utprånglaren mottagit det förfalskade i tro att det var äkta, skall emellertid straffet blott vara fängelse eller böter. Slutligen skall enligt 7 § andra stycket i kommittéförslaget ansvar för märkesförfalskning drabba den som begagnar eller för begagnande utlämnar något som blivit förfalskat på sätt i 7 § sägs.

Motsvarande bestämmelser finnas i gällande lag i 12: 6, 8, 16 och 17. Enligt 6 § straffas den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, brukar handling den han vet falsk vara, enligt 8 § den som, med vetskap om märkesförfalskning, i bedräglig avsikt begagnar det förfalskade och enligt 16 § den som utprånglar falskt mynt eller falsk penningsedel. Straffet är i samtliga fall detsamma som om han själv gjort förfalskningen. Enligt 17 § blir straffet allenast fängelse eller straffarbete i högst två år eller [ 245 ]i ringare fall böter, om utprånglaren själv blivit med falskt mynt eller falsk penningesedel bedragen.

I fråga om brukande av falsk urkund och motsvarande fall vid märkesförfalskning har gärningsbeskrivningen i kommittéförslaget utbyggts därigenom att med begagnande likställts utlämnande för begagnande. Detta har av kommittén motiverats med att enligt vanliga regler om fleras medverkan till brott ett fullbordat begagnande icke förelåge, om urkunden eller märket endast överlämnats till en person som kände dess egenskap av falsk och alltså icke själv skulle vilseledas men som enligt brottsplanen skulle använda urkunden eller märket för att vilseleda en tredje person. Först i och med sistnämnda användning skedde här ett begagnande. Båda de i kommittéförslaget här upptagna handlingsformerna krävde, att den falska urkunden eller det falska märket i bokstavlig mening handhaves av den brottslige eller någon som därtill föranletts av honom. I fråga om arkivhandlingar och andra inneliggande urkunder vore det alltså icke tillfyllest att urkunden åberopades utan att den företeddes eller att eljest någon hänvisades därtill. Först då sådana åtgärder föranlett, att någon undersökt urkunden eller åtminstone låtit förflytta den för undersökning skulle straff kunna inträda. Kommittén hade icke ansett av behovet påkallat att i gärningsbeskrivningen inrymma även förstnämnda ganska sällsynta fall; de bleve ofta att bedöma såsom straffbara försök enligt den föreslagna särskilda försöksparagrafen i kapitlet. Icke heller att åberopa en urkund genom att förete en avskrift därav vore att anse såsom ett brukande av själva urkunden.

Liksom beträffande det egentliga förfalskningsbrottet har kommittén i fråga om det nu förevarande brottet, i stället för gällande lags rekvisit att gärningsmannen skall ha handlat sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, såsom villkor för straffbarhet uppställt att det skall ha förelegat fara i bevishänseende. Även här fordras sålunda, enligt vad kommittén i motiven uttalat, endast vanligt uppsåt vilket emellertid skall omfatta alla delar av det objektiva rekvisitet och sålunda bland annat innebära insikt om att det begagnade är falskt.

Vid signaturförfalskning och förfalskning av fast märke har kommittén icke föreslagit några särskilda bestämmelser om begagnande. Kommittén har nämligen ansett att bestämmelserna om bedrägeri och bedrägeriförsök vore tillfyllestgörande i dylika fall.


Med avseende å 4 § har Stockholms rådhusrätt funnit det tveksamt, huruvida det här bl. a. avsedda fallet, att någon med vetskap om en urkunds egenskap av falsk överlämnar handlingen till en annan om förfalskningen likaledes underkunnig "person för att av denne begagnas, borde bedömas väsentligt strängare än det av paragrafen icke täckta fallet att innehavaren av en utav annan person förfalskad urkund överenskomme med en tredje person om gemensamt begagnande av urkunden, som emellertid finge kvar [ 246 ]kvarstanna hos innehavaren och sedermera ej användes. Rådhusrätten har framställt motsvarande anmärkning beträffande 7 §.


Departementschefen.De i kommittéförslaget i skilda sammanhang upptagna stadgandena om straff för den som begagnar falsk urkund eller falskt märke eller utprånglar falsk sedel eller falskt mynt ha i departementsförslaget sammanförts i nu förevarande paragraf. Då såvitt jag kan finna behov av motsvarande bestämmelser föreligger vid signaturförfalskning och förfalskning av fast märke, har i denna paragraf även stadgats straff för den som utbjuder eller håller till salu verk med falsk signatur eller åberopar falskt fast märke. I paragrafen har alltså stadgats straff för den som överhuvud gör bruk av något som förfalskats.

Vad brottsbeskrivningen angår har jag funnit stadgandets räckvidd böra begränsas till brukande och sålunda icke, såsom kommittén föreslagit beträffande falska urkunder och märken, omfatta jämväl utlämnande till brukande. En sådan åtgärd innefattar nämligen förberedelse till brukande och kan följaktligen straffas enligt 11 § i departementsförslaget, vilket synes vara tillräckligt. Å andra sidan har jag ansett, att även ett brukande som sker i form av enbart åberopande bör drabbas av straffbudet. Huruvida exempelvis en falsk urkund företetts i original eller endast åberopats i avskrift eller eljest utan originalets uppvisande, synes mig nämligen icke böra vara avgörande för det straffbara områdets gräns. Även ett åberopande som består i att någon hänvisar annan t. ex. till en arkivhandling eller en fixpunkt som han vet vara förfalskad bör enligt min mening kunna bestraffas såsom fullbordat brott.

Den av kommittén beträffande utprångling av falska penningar föreslagna särskilda bestämmelsen att, därest utprånglaren mottagit det förfalskade i tro att det var äkta, straffet skall vara fängelse eller böter har kunnat utgå ur departementsförslaget såsom obehövlig. I 6 § har nämligen stadgats, att straffet för penningförfalskning i ringa fall skall vara fängelse eller böter och nu förevarande paragraf hänvisar beträffande straffet bl. a. till 6 §. Tydligt är att nämnda fall av utprångling i regel bör bedömas såsom ringa, men det kan å andra sidan icke anses särskilt önskvärt att 1 själva lagtexten understryka att ett vidarebefordrande av falska penningar kan väntas bliva milt bedömt.

Straffskalan för brukande av det förfalskade skall i varje särskilt fall vara densamma som för förfalskning av ifrågavarande slag. Brottet får efter omständigheterna betecknas såsom brukande av falsk urkund, falsk signatur, falsk sedel o. s. v. Någon sammanfattande brottsbeteckning har icke lämpligen kunnat angivas.


10 §.

Förevarande paragraf motsvarar i kommittéförslaget 8 §. I denna har upptagits ett stadgande, att den, som i annat fall än i paragraferna om penningförfalskning och märkesförfalskning sägs bland allmänheten sprider föremål [ 247 ]som lätt kunna förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke, skall för spridande av efterbildning av sådant föremål dömas till böter.

I gällande rätt finnes icke någon annan motsvarighet till vad sålunda föreslagits än lagen den 9 juni 1927 innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel. Där är stadgat att om någon sprider föremål, vilket utgör eller å vilket, honom veterligen, finnes anbragt efterbildning av gällande penningsedel, och efterbildningen är sådan att förväxling lätt kan äga rum, han skall straffas med böter från och med fem till och med etthundra kronor, såvida ej å förseelsen följer straff enligt allmän strafflag.

Angående behovet av en särskild straffbestämmelse mot spridande av föremål, som kunna förväxlas med bevismedel vilka åtnjuta skydd mot förfalskning, har kommittén anfört att ett föregivet bevismedel för att kunna anses vara eftergjort eller förfalskat måste ha sken av äkta, i det att det i fråga om sitt yttre skick skall ha en sådan grad av likhet med det äkta bevismedlet att det är ägnat att vilseleda. Av vissa bevismedel framställdes emellertid ibland efterbildningar, som i nu berörda hänseende icke vore sådana att någon egentlig förfalskning kunde anses föreligga. I tidningar och andra publikationer förekomme exempelvis färglagda avbildningar av sedlar eller frimärken; även såsom fristående föremål tillverkades och spriddes sådana. Avsikten vore icke, att förväxling med äkta bevismedel skulle äga rum, utan ginge «i regel ut på reklam i en eller annan riktning. Spridande av sådana efterbildningar av allmänt brukade bevismedel vore likväl icke helt ofarligt. En i en skrift tryckt avbildning av en penningsedels ena sida kunde klippas ut och under särskilt gynnsamma förhållanden med framgång utgivas som en äkta sedel, exempelvis om "sedeln" i vikt tillstånd under mörker erbjödes som betalning för en bilfärd eller vid annan brådskande uppgörelse. Man finge också räkna med att dylika efterbildningar med ganska små förändringar kunde användas för ett verkligt eftergörande av äkta bevismedel. När en efterbildning blivit missbrukad genom att användas såsom äkta bevismedel, vore det emellertid ofta svårt att anträffa den skyldige eller att mot honom åstadkomma tillräcklig bevisning. Möjlighet att inskrida på ett tidigare stadium vore därför påkallad, lämpligen i form av ett stadgande om straff för själva spridandet av efterbildningar av ifrågavarande slag. Av huvudsakligen dessa skäl hade också i talrika länder stadgats förbud mot tillverkning och spridning av sådana efterbildningar, om vilka nu vore fråga.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har kommittén uttalat, att det i 1927 års lag stadgade förbudet mot spridande av efterbildning av penningsedel alltjämt borde upprätthållas, och att det syntes lämpligt att det infördes i strafflagen i nu förevarande kapitel.

Kommittén har vidare haft att taga ställning till en efter föranledande av fullmäktige i riksbanken tillkommen skrivelse från justitieombudsmannen till Konungen den 16 september 1936, vari hemställts att straffsatsen i 1927 års lag måtte skärpas och förbudet utvidgas till att avse alla de fall då förväxling med gällande penningsedel kunde ske, oberoende av om förväxlingen [ 248 ]kunde ske lätt eller ej; det hade nämligen visat sig att missbruk av det slag som avsåges i lagen alltjämt förekomme och att domstolarna i vissa fall ställt så höga krav för att förväxling skulle anses lätt kunna äga rum, att lagens förbud icke syntes tillräckligt effektivt. Beträffande det förstnämnda önskemålet har kommittén funnit att ett bötesstraff av högst etthundra kronor icke vore tillräckligt med hänsyn till den vinning, som reklam av nu förevarande slag kunde beräknas medföra. Straffet har därför av kommittén föreslagits till dagsböter utan särskild begränsning. Däremot har kommittén ansett det icke vara tillräckligt motiverat att straffbelägga även spridning av sådana efterbildningar, som icke lätt kunde förväxlas med äkta penningsedel. Enligt kommitténs mening skulle nämligen härigenom även helt lojala förfaranden kunna bliva straffbara.

Emellertid har kommittén i två andra hänseenden föreslagit utvidgande av förbudet, nämligen till att avse även efterbildningar av mynt och av offentligt värdemärke. Som motivering till det förra har kommittén anfört att efterbildningar av mynt visserligen syntes förekomma i mindre omfattning men skulle kunna erhålla ökad användning, om förbudet mot efterbildning av sedlar gjordes mera effektivt, och att de i och för sig vore ägnade att medföra samma olägenhet. Förslaget att utsträcka stadgandet till att omfatta även efterbildningar av offentligt värdemärke har åter föranletts av skrivelser från generalpoststyrelsen till Konungen den 6 december 1929 och den 13 november 1942, i vilka styrelsen hemställt om skydd i nu förevarande hänseende för sådana värdetecken som tillhandahölles genom postverket. Då denna hemställan synts kommittén. befogad, har kommittén ansett sig böra föreslå att frimärken och andra offentliga värdemärken, som enligt kommittéförslaget skulle åtnjuta skydd mot förfalskning, även inrymdes under straffskyddet i nu förevarande paragraf.

Slutligen har kommittén även haft att taga ståndpunkt i anledning av en till kommittén överlämnad skrivelse till Konungen från fullmäktige i riksbanken den 11 april 1942, däri påyrkats straff även för den som uppsåtligen skadade av riksbanken utgiven sedel så, att den till följd därav borde dragas ur den allmänna rörelsen. Fullmäktige ha anfört, att sådant förfarande förekommit sedan riksbanken i december 1941 börjat utgiva tiokronesedlar av ny typ och att riksbanken därigenom lidit viss förlust. Kommittén har härom anfört att det, såsom ock av fullmäktige förmenats, vore tydligt att straff icke kunde ifrågakomma för varje åtgärd att å en riksbankssedel anbringa skrift eller teckningar utan endast för åtgärder, genom vilka en sedels skick mera allvarligt försämrades. En gränsdragning måste här med nödvändighet bliva ganska godtycklig. Då förövaren av ofoget i allmänhet måste antagas vara ägare till sedeln och alltså icke kränkte någon annans rätt, förefölle ett stadgande om straff böra ifrågakomma endast om förfarandet tagit sådan spridning, att mera betydande olägenhet föranletts. Så syntes emellertid icke vara fallet. Kommittén funne därför icke skäl föreslå införande i strafflagen av någon bestämmelse i ämnet.

[ 249 ]I anledning av denna paragraf i förslaget ha fullmäktige i riksbanken förklarat sig vidbliva den av kommittén bemötta uppfattningen, att förbudet mot spridande av efterbildning av penningsedel borde utvidgas till att avse alla de fall, då förväxling med gällande penningsedel kunde ske, oberoende av huruvida förväxlingen kunde ske lätt eller ej. Till ytterligare utveckling av denna mening ha fullmäktige anfört, att det med skäl torde kunna fordras att firmor och enskilda avhölle sig från sådan efterbildning av sedlar som kunde leda till förväxling, samt att det syntes fullmäktige knappast troligt att en bestämmelse härom skulle, såsom kommittén funnit, kunna göra även helt lojala förfaranden straffbara. Däremot borde en sådan bestämmelse kunna utöva en icke obetydlig preventiv verkan. Med hänsyn till att tolkningen av gällande bestämmelser varit i hög grad växlande hade fullmäktige under senare är i allmänhet inskränkt sig till att under hänvisning till straffbestämmelserna söka förmå vederbörande firmor att avstå från efterbildning i reklamsyfte. Att detta ej kunde anses helt tillfredsställande vore uppenbart.

Fullmäktige ha likaledes vidblivit sitt önskemål om en straffbestämmelse för den som uppsåtligen skadade av riksbanken utgiven sedel, så att den till följd därav borde indragas. I denna del ha fullmäktige anfört, att sådan åverkan visserligen icke hittills förekommit i den omfattning fullmäktige befarat vid avlåtandet av sin tidigare framställning i ämnet, men att detta icke innebure några garantier för framtiden. Skulle någon taga sig före att i större omfattning anbringa reklamtext på sedlar, vore detta oåtkomligt med nuvarande bestämmelser. Att viss ekonomisk förlust därigenom skulle kunna åsamkas riksbanken genom nödvändigheten att indraga och förstöra sedlarna samt ersätta dem med nya, vore uppenbart. Därtill komme, att det icke kunde vara rimligt att den enskilde skulle ostraffat kunna genom dylika åtgärder åsidosätta aktningen för ett statligt betalningsmedel. Fullmäktige ville emellertid begränsa sitt förslag om straffbeläggning till att avse endast sådana förfaranden som skedde i större omfattning.


Departementschefen.I likhet med kommittén finner jag det icke tillrådligt att, på sätt fullmäktige i riksbanken påfordrat, utsträcka den nu ifrågavarande straffbestämmelsen till att omfatta spridandet även av andra efterbildningar av penningsedlar än sådana som lätt kunna förväxlas med riktiga sedlar. Att ett företag i reklamsyfte utdelar presentkort som förete en mycket avlägsen likhet med gällande penningsedlar, synes mig sålunda icke böra få föranleda straff. I fråga om ett straffstadgande av nu ifrågavarande typ kan det icke anses vara lagstiftningens uppgift att giva ett straffskydd som sträcker sig längre än som erfordras för att komplettera det skydd, medborgarna själva böra bereda sig genom iakttagande av normal vaksamhet.

Även i fråga om det av fullmäktige likaledes framförda önskemålet om straff för skadande av riksbankens sedlar så att de måste indragas finner jag, att kommittén förebragt övertygande skäl för att icke upplaga någon Sådan straffbestämmelse. Icke heller i övrigt har jag funnil anledning till [ 250 ]någon erinran mot utformningen av nu förevarande paragraf i kommittéförslaget.


11 §.

Denna paragraf motsvarar kommittéförslagets 11 §, varest upptagits bestämmelser om straff för försök till brott enligt förevarande kapitel. I sådant hänseende har kommittén föreslagit att straff på försöksstadiet skulle inträda beträffande normalfall och grova fall av urkundsförfalskning, såvitt försöket avser urkund varöver gärningsmannen ej äger förfoga, så ock beträffande penningförfalskning ävensom andra än ringa fall av brukande av falsk urkund, undertryckande av urkund, märkesförfalskning samt förfalskning av fast märke.

Härigenom innebär kommittéförslaget i förhållande till gällande rätt en betydande utvidgning av området för försöksstraff vid förfalskningsbrotten. För närvarande straffas sålunda endast försök till förfalskning eller förstörande av allmänna arkivhandlingar och av fasta märken samt försök till utprångling av falska penningar. Däremot avvisades i de sakkunnigas motiv till 1942 års lagstiftning om försök (SOU 1940: 19 s. 67 f.) att införa straff för försök till vissa andra förfalskningsbrott. Beträffande förfalskning av andra handlingar än allmänna arkivhandlingar anfördes sålunda, att den som t. ex. experimenterade med att eftergöra en annans namnteckning under något kontrakt eller dylikt endast sällan kunde väntas bliva ertappad och att, även där så skedde, ovisshet ofta skulle råda om han haft det för straffbarhet erforderliga uppsåtet. Att stadga straff särskilt för försök att begagna en falsk handling skulle sakna större praktisk betydelse. Vad anginge penningförfalskning syntes det ej erforderligt att stadga straff för försök med hänsyn till att sådan förfalskning vore straffbar såsom fullbordat brott så snart ett mynt eftergjorts eller annan hithörande förfalskningsåtgärd blivit verkställd, ävensom därtill att vissa förberedelser vore särskilt kriminaliserade enligt 12: 18.

Kommittén har däremot uttalat, att det på grund av förfalskningsbrottens vanligen ganska grova beskaffenhet vore närliggande att bestraffa dem redan på försöksstadiet. Väl kunde ett skäl mot bestraffning av försök till förfalskning synas ligga däri, att brottet vanligen vore fullbordat innan ännu någon skada åstadkommits, nämligen om man tänkte på förmögenhetsskada genom bedrägeri eller liknande brott. Denna uppfattning innebure emellertid enligt kommitténs mening ett misskännande av förfalskningsbrottets väsen. Detta bestode nämligen icke i kränkningen av någon särskild rättighet utan i brottets egenskap att innebära en fara för de samhällsviktiga bevismedlens funktion i allmänhet.

Vad därefter angår behovet av försöksstraff vid de särskilda slagen av förfalskningsbrott har kommittén till en början beträffande förfalskning och förstörande av handlingar funnit, att det icke syntes böra ifrågakomma att begränsa bestraffningen av försök till att såsom för närvarande gälla endast i fråga om allmänna arkivhandlingar, även om dessa i främsta rummet finge [ 251 ]anses vara i behov av detta mera omfattande straffskydd. En begränsning av det straffbara området vid försök till urkundsförfalskning och undertryckande av urkund vore emellertid påkallad, men avgränsningen syntes icke låta sig genomföra på grundval av ett särskiljande mellan olika grupper av urkunder.

I stället funne kommittén till en början att, i överensstämmelse med vad som enligt 1942 års lagstiftning gällde för de viktigare förmögenhetsbrotten, försök till ringa urkundsförfalskning icke borde bestraffas. Vidare borde straff icke inträda för ett försök till urkundsförfalskning, vid vilket gärningsmannen begagnar sig av material som icke utgjorde någon urkund, exempelvis ett oskrivet papper, eller som åsyftade förändring av en urkund, varöver han själv ägde förfoga. Motsvarande begränsning vore självklar beträffande undertryckande av urkund, eftersom enligt förslaget detta brott även såsom fullbordat endast kunde avse urkund, varöver den skyldige icke ägde förfoga. Vad anginge brukande av falsk urkund syntes följdriktigheten kräva, att även försök till sådant brott bleve straffbart. Även här borde emellertid ringa fall undantagas. Penningförfalskning ansåge kommittén likaledes böra bestraffas redan såsom försök. Utom brottets svåra beskaffenhet talade härför, att försöksstadiet ej sällan vore långt utdraget och att det brottsliga uppsåtet ofta därunder framträdde med mycken tydlighet. Av vikt vore också, att försök ej sällan kunde lättare ledas i bevis än det fullbordade brottet. Den sista synpunkten gjorde sig med särskild styrka gällande beträffande den i kommittéförslaget i paragrafen om penningförfalskning även upptagna gärningsformen utprångling av falska penningar. På grund av penningförfalskningens höggradiga farlighet funne kommittén, att även ringa fall av brottet borde vara inbegripna under försöksbestraffningen. I viss mån samma synpunkter som beträffande penningförfalskning krävde att även märkesförfalskning bestraffades på försöksstadiet, dock att här synts kommittén kunna göras undantag för ringa fall. I fråga om förfalskning av fast märke borde tydligen det nuvarande försöksstraffet bibehållas, men även här funne kommittén att ringa fall syntes" böra undantagas, vilket innebure en begränsning i förhållande till gällande rätt. I

Vad slutligen angår de nuvarande bestämmelserna om straff för vissa förberedelseåtgärder till penningförfalskning i 12: 18 ha dessa enligt kommittéförslaget blivit överflödiga till följd av de allmänna reglerna om förberedelsestraff i 3 kap.


I anledning av förslaget att försök till urkundsförfalskning skulle straffas endast där det avsåge urkund varöver gärningsmannen ej ägde förfoga, har hovrätten över Skåne och Blekinge funnit det betänkligt att bl. a. försök att tillverka helt nya urkunder skulle falla utanför det straffbara området. Hovrätten har i denna del framhållit, att urkundsförfalskning ofta krävde ingående förberedelser och en vidlyftig utrustning, särskilt beträffande i regel tryckta handlingar, såsom aktiebrev och obligationer. Hade tillverkning av dylika handlingar påbörjats, förefölle gärningsmannen så [ 252 ]tydligt hava manifesterat sin brottsliga vilja, att han icke borde gå fri från straff för försök. I fråga om sådana gärningar gjorde sig samma synpunkter gällande, som föranlett att penningförfalskning enligt förslaget städse gjorts straffbar på försöksstadiet. Det syntes därför böra övervägas, om icke den ifrågavarande begränsningen beträffande försök till urkundsförfalskning kunde bortfalla. Några egentliga olägenheter härav kunde icke anses vara att befara. De fall som kommittén i första hand ansett böra undantagas från det straffbara området syntes sålunda ändock med hänsyn till kravet på tjänlighet hos försökshandlingen ofta komma att gå fria från straff. Samma verkan kunde väntas inträda i ytterligare ett antal fall, emedan den åsyftade gärningen skulle ha varit att bedöma såsom ett ringa brottsfall.


Departementschefen.Till vad kommittén här föreslagit beträffande området för försöksstraff vid förfalskningsbrotten har jag i stort sett kunnat ansluta mig. Jag har dock från de synpunkter, som anlagts av hovrätten över Skåne och Blekinge, funnit, att beträffande urkundsförfalskning straffbarheten icke borde begränsas till fall, i vilka försöket avsett en urkund varöver gärningsmannen icke ägde förfoga. Vidare har jag med hänsyn till den allvarliga beskaffenhet som ofta utmärker signaturförfalskning ansett, att försöksstraff bör stadgas jämväl i fråga om detta brott. I fråga om penningförfalskning och utprångling av falska penningar har jag åter funnit, att liksom vid övriga förfalskningsbrott ringa fall synas kunna undantagas från det straffbara området vid försök.


Vidkommande frågan i vilken utsträckning straff bör inträda för förberedelse till brott enligt nu förevarande kapitel torde med hänsyn till dessas typ vara påkallat, att förberedelse straffas i samma omfattning som försök. Vad särskilt angår det i departementsförslagets 9 § upptagna brukandebrottet torde det vara av behovet påkallat att såsom förberedelse därtill kunna straffa utlämnande av falsk urkund till begagnande, införande av falska penningar till riket och dylika gärningar. Sitämpling torde icke behöva straffbeläggas. På grund av vad sålunda anförts har här upptagits stadgande om straff för försök eller förberedelse till brott som avses i 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9 §§ i departementsförslaget, dock att straff ej må ådömas, om brottet skulle vara att anse såsom ringa.

I paragrafen har slutligen upptagits ett stadgande om straff för underlåtenhet att avslöja brott, vilket emellertid ansetts kunna begränsas till att avse allenast penningförfalskning.


12 §.

Paragrafen svarar mot 12 § i kommittéförslaget. I denna har upptagits ett stadgande, att där någon, som ådragit sig ansvar enligt nu förevarande kapitel för det han framkallat fara i bevishänseende, innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärja denna, straffet må nedsättas under vad eljest [ 253 ]bort följa å gärningen. Om faran var ringa och brottet icke belagt med strängare straff än fängelse, har straffrihet föreslagits skola inträda.

Detta stadgande har av kommittén avsetts skola i viss mån utgöra en motvikt till att förfalskningsbrotten enligt förslaget genomgående skola anses såsom fullbordade på ett så tidigt stadium, att förfalskningen icke behöver ha medfört någon rättsförlust eller ens ha lett till att någon blivit vilseledd eller till att bevisning blivit hindrad eller givit oriktigt resultat. Kommittén har härom uttalat, att det likväl vore obestridligt att straffbarhetens grad rönte inflytande av hur långt ett missbruk med bevismedel hunnit fortskrida. Om gärningen bleve upptäckt och avbruten på ett tidigt stadium, skulle ofta ett jämförelsevis lindrigt straff befinnas tillräckligt. De av kommittén föreslagna straffsatserna medgåve i allmänhet, att denna synpunkt kunde vinna beaktande vid straffets utmätande inom den för brottet, eventuellt för ringa fall, stadgade istraffskalan. I vissa fall syntes denna utväg emellertid icke vara tillräcklig, nämligen då den brottslige själv avbrutit sitt förehavande och vidtagit sådana åtgärder, att några ytterligare menliga verkningar därav icke vore att befara. Då kunde nämligen straffnedsättning eller fullständig befrielse från straff skäligen anses påkallad i den utsträckning kommittén här föreslagit. Till stöd härför kunde ytterligare anföras det angelägna i att bestraffningen av hithörande brott utformades så, att den brottslige, även sedan en gärning fortskridit så långt att ett fullbordat brott förelåge, såvitt möjligt föranleddes att avbryta den brottsliga verksamheten, innan den hunnit framkalla mera kännbara skadeverkningar. Då stadgandet gjorts tillämpligt endast på sådana förfalskningsbrott, i fråga om vilka fara i bevishänseende uppställts såsom brottsrekvisit, omfattade det icke penningförfalskning eller spridande av efterbildning av gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke.


I anledning av paragrafen har Sveriges advokatsamfund vänt sig mot att straffrihet vid tillbakaträdande föreslagits skola inträda endast då faran var ringa och brottet icke belagt med strängare straff än fängelse. Samfundet har härom anfört, att det väl kunde synas betänkligt, främst måhända ur generalpreventiva synpunkter, att låta tillbakaträdande från fullbordat brott grunda straffrihet, men att kommittén likväl redan accepterat denna tanke för de fall, där faran var ringa och brottet endast belagt med fängelsestraff eller böter. Ett särskilt skäl till att ,utsträcka straffriheten även till grövre fall läge i vad kommittén i motiven anfört om det angelägna i att bestraffningen av förfalskningsbrotten utformades så, att den brottslige, även sedan en gärning fortskridit så långt att ett fullbordat brott förelåge, såvitt möjlig föranleddes att avbryta den brottsliga verksamheten, innan den hunnit frambringa mera kännbara skadeverkningar. På sätt kommittén vidare antytt kunde avvärjandet av faran stundom icke ske på annat sätt än att den brottslige lämnade upplysning om förhållandet till andra personer. Härigenom bleve emellertid det redan fullbordade brottet i viss mån uppdagat. Man hade anledning antaga, att om verkan av ett dylikt avvärjande icke [ 254 ]bleve annan än en måhända minimal straffnedsättning, den brottslige mången gång skulle föredraga att icke avvärja faran i förhoppning att hans brott skulle förbliva oupptäckt. Med hänsyn till vad sålunda anförts förordade samfundet, att paragrafen omarbetades så att frivilligt avvärjande av faran i samtliga fall skulle kunna medföra straffrihet.


Departementschefen.Vad kommittén här föreslagit har jag funnit vara en sakligt välmotiverad komplettering till de tidigare stadgandena i kapitlet. En omredigering av den föreslagna lagtexten har emellertid vidtagits. Att såsom kommittén avsett från paragrafens tillämpningsområde undantaga något eller några av brotten i kapitlet har nämligen icke synts erforderligt. Även vid de brott där krav på fara i bevishänseende icke uttryckligen omnämnts i lagtexten bör, såsom vid 6 § framhållits. ett sådant krav anses förutsatt och stadgandet i nu förevarande paragraf alltså kunna bliva tillämpligt. Såsom förutsättning för stadgandets tillämplighet har därför i departementsförslaget angivits att någon som ådragit sig ansvar enligt 1–10 §§ frivilligt avvärjt den fara i bevishänseende som gärningen innebar, innan avsevärd olägenhet uppkommit.

Advokatsamfundets önskemål om utvidgning av möjligheten till straffrihet har icke föranlett någon ändring i nu ifrågavarande paragraf men har i viss utsträckning beaktats på det sättet, att särskilda straffskalor med fängelse eller böter för ringa fall införts i flera av de föregående paragraferna.


13 KAP.
Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.
1 §.

Enligt denna paragraf i kommittéförslaget skall straff för mened drabba den som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Straffet "föreslås av kommittén till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år, dock att om mened med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grov – såsom då menedaren har uppsåt att oskyldig må fällas till urbota straff eller att eljest synnerlig skada tillfogas annan – straffet skall vara straffarbete från och med två till och med åtta år. Vidare har i 4 § av kommitténs förslag upptagits ett stadgande om straffnedsättning eller i ringa fall straffrihet, då någon i hithörande fall avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om sådant varom han ägt vägra att yttra sig eller om något som varit av liten eller ingen betydelse för saken.

I fråga om det straffbara områdets omfattning överensstämmer kommittéförslaget i huvudsak med gällande rätt. För att med klara ord angiva omfånget av den straffrättsligt sanktionerade sanningsplikten har kommittén emellertid med osann uppgift uttryckligen jämställt förtigande av sanningen. [ 255 ]Vad angår de fall, i vilka enligt 4 § av kommitténs förslag straffnedsättning eller straffrihet kan inträda, torde gällande rätt innebära straffrihet för den som undandrager sig att meddela sanningsenliga uppgifter vilka skulle angiva att han själv gjort sig skyldig till brott., detta även om han avgivit osann positiv utsaga för att freda sig. Likaså torde oriktiga uppgifter om sådant som saknar betydelse för saken anses straffria. Däremot torde gällande rätt för övriga i 4 § avsedda fall icke medgiva vare sig straffrihet eller straffnedsättning under eljest gällande straffminimum. Anmärkas må, att enligt 36: 6 nya rättegångsbalken vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon honom på visst angivet sätt närstående förövat brottslig eller vanärande handling, eller att avgiva utsaga varigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledning förekommer att vittnet höres därom.

Straffskalan för mened, vars minimum tidigare var två års straffarbete, mildrades år 1937 till straffarbete från och med ett till och med sex år med möjlighet att vid synnerligen mildrande omständigheter gå ned till sex månader. Då erfarenheten under den tid som förflutit efter lagändringen år 1937 givit vid handen att mened i tämligen stor utsträckning funnits böra bestraffas med ett straff som understiger den för normalfall uppställda minimigränsen av ett års straffarbete, har kommittén föreslagit en enhetlig straffskala för normalfall av mened med sex månaders straffarbete som minimum. Maximum föreslår kommittén sänkt från sex till fyra års straffarbete. Den föreslagna särskilda skalan för grova fall ersätter stadgandet i 13: 2 i gällande lag enligt vilket menedare som bidragit till att oskyldig fått undergå straff skall dömas till ett efter detta straff graderat strängt tilläggsstraff.


Justitiekanslersämbetet har för sin del funnit betänkligt att nu, så snart efter den betydande straffsänkning som skedde 1937, ytterligare mildra straffet för ifrågavarande ur skilda synpunkter allvarliga brott, och t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har förordat, att i sådana fall då meneden bidragit till att någon oskyldig dömts till straff, som han helt eller delvis undergått, straffet för meneden alltjämt borde bestämmas i relation till det straff som ådömts den oskyldige. Föreningen Sveriges häradshövdingar har däremot uttalat, att enligt en allmän erfarenhet alltför stränga straffsatser ofta föranledde en strävan vid rättstillämpningen att söka giva brottet annan rubricering eller, om detta ej lyckades, att göra tolkningen av det rätteligen tillämpliga lagrummet så snäv som möjligt. Att även det år 1937 till sex månaders straffarbete nedsatta straffminimum vilket enligt förslaget skulle utgöra minimum i lindriga och normala fall, från nyss anförda synpunkt vore för högt för de lindrigaste fallen framginge av den straffminskningsgrund som föreslagits i 4 §. Ville man undvika en framtida misstolkning av hithörande paragrafer med tillämpning av 2 och 4 §§ i stället för 1 §, syntes det nödvändigt att för de lindrigaste fallen ytterligare sänka minimum i 1 §. Detta torde lämpligen kunna ske genom en uppdelning av brottet i tre brottstyper, [ 256 ]normalfall, lindriga fall och grova fall. Därest så skedde, ifrågasatte föreningen om behov funnes att bibehålla stadgandena i 4 §.

Vad angår det i 4 § av kommitténs förslag avsedda fallet att någon under edsansvar lämnar oriktiga uppgifter för att freda sig från straff för brott har justitiekanslersämbetet förklarat sig icke kunna undgå att hysa tvekan om lämpligheten av den ändringen i gällande rätt, att straffansvar kunde drabba ett vittne som lämnade sådana uppgifter. Även om det icke kunde förnekas, att fall kunde inträffa där straffrihet för beedigade oriktiga uppgifter icke vore motiverad, kunde den ståndpunkt förslaget intoge enligt justitiekanslersämbetets mening komma att leda till obillighet mot vittnen. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes funnit denna förändring icke vara motiverad. Förelåge en sådan situation, att vederbörande på grund av reglerna om pliktkollision icke borde göras ansvarig för att ha lämnat oriktig uppgift, borde han också gå helt fri från straff. Det vore önskvärt, att paragrafen utformades så att dylik tillämpning av allmänna regler icke uteslötes. Även Sveriges advokatsamfund har funnit önskvärt, att stadgandet med bibehållande i övrigt av förslaget komme att innehålla en kodifiering av nu gällande rättspraxis, enligt vilken straffrihet torde inträda vid allvarligare intressekollisioner. Göta hovrätt har för sin del funnit välgrundat att stadga strafflindring och, i ringa fall, straffrihet för den som avgivit osann utsaga om sådant varom han ägt vägra yttra sig. Beträffande motsvarande bestämmelser om den som förtigit sanningen om sådant varom han ägt vägra yttra sig har hovrätten ifrågasatt, huruvida i dylikt fall straffpåföljd över huvud borde inträda. Ett blott förtigande av omständighet varom man ej varit pliktig att uttala sig syntes icke vara likartat med lämnande av positivt felaktiga uppgifter; straffansvar i det förra fallet torde ej heller äga stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Även föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett, att man icke skäligen kunde grunda skillnaden mellan straffbarhet och icke straffbarhet på den omständigheten, att vederbörande tege i stället för att använda sin rätt att vägra uttala sig, särskilt som det mycket ofta torde förekomma att han saknade kännedom om denna rätt.

I fråga om det fallet, att någon avger osann utsaga eller förtiger sanningen om sådant som är av liten betydelse för saken, har förslaget i allmänhet lämnats utan erinran. Föreningen Sveriges häradshövdingar har emellertid ifrågasatt, om icke detta fall lämpligen borde utformas som en särskild lindrigaste grad av menedsbrottet.


Departementschefen.Kriminaliseringen av mened spelar en mycket stor roll för rättsskipningen. Det år därför icke utan vissa betänkligheter att, såsom kommittén ifrågasatt, sänka straffet därför. Jag har dock kommit till den uppfattningen att detta i viss utsträckning låter sig göra och kan i denna del i stort sett ansluta mig till kommitténs förslag. Beträffande bestämmelserna om straffnedsättning eller straffrihet har jag emellertid funnit viss omarbetning av förslaget önskvärd.

Det av kommittén i 4 § föreslagna stadgandet om straffnedsättning eller [ 257 ]straffrihet avser osanna utsagor eller förtigande av sanningen angående sådant, varom den hörde ägt vägra att yttra sig eller som varit av liten eller ingen betydelse för saken. Vad först angår sådant varom vederbörande ägt vägra att yttra sig har det sedan länge i rättspraxis ansetts straffritt att avgiva oriktigt vittnesmål för att undgå upptäckt av att vittnet själv gjort sig skyldig till brott. Tydligen bör ingen vara pliktig att under vittnesansvar yttra sig om huruvida han själv är skyldig eller ej. I överensstämmelse härmed stadgas också i 36: 6 nya rättegångsbalken, att vittne må vägra yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon honom på visst angivet sätt närstående förövat brottslig eller vanärande handling. Därmed är emellertid icke sagt, att det bör stå den brottslige fritt att, om han blir hörd som vittne, lämna positivt oriktiga utsagor för att avvända misstankarna från sig själv. Ett sådant förfaringssätt är ofta ägnat att ställa någon oskyldig i misstänkt dager och synes mig därför principiellt böra vara straffbart men beläggas med ett vida lindrigare straff än vanlig mened. I departementsförslaget har därför detta fall upptagits i en särskild bestämmelse om fängelse- eller bötesstraff för ringa fall, till vilken bestämmelse jag återkommer i det följande. Det av kommittén gemensamt härmed behandlade fallet att någon förtiger sanningen om sådant, varom han ägt vägra att yttra sig, synes mig böra bedömas på ett annat sätt. Ett förtigande bör i sådant fall enligt min mening vara straffritt, och detta synes böra komma till uttryck icke i en undantagsbestämmelse utan i själva beskrivningen på menedsbrottet. Detta brott beskrives därför i departementsförslaget så, att någon under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar osann uppgift eller förtiger något, varom han är pliktig yttra sig. Klart är, att härvid vittnets egen uppfattning om vittnespliktens omfattning icke får tillmätas avgörande betydelse. Att ett vittne på grund av rättsvillfarelse trott sig vara befriat från skyldighet att yttra sig om vad han förtigit kan icke i och för sig fritaga honom från ansvar.

Vad härefter angår de av kommittén i 4 § jämväl behandlade fallen, att den osanna utsagan varit av liten eller ingen betydelse för saken, har för det sistnämnda av dessa båda fall upptagits en regel om straffrihet i departementsförslagets 4 §. För det återstående fallet, nämligen att någon avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om något som haft en viss men ringa betydelse för saken, synes det riktigt att medgiva straffnedsättning. Detta kan emellertid, såsom föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit, ske genom att generellt uppställa en särskild lindrigare straffskala för ringa fall av mened.

Beträffande den närmare utformningen av straffsatserna för mened torde, såsom kommittén föreslagit, den normala straffskalan böra omfatta straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Emellertid finner jag, såsom redan i det föregående antytts, en ytterligare lindring påkallad genom införande av en särskild straffskala, omfattande fängelse eller böter, för ringa fall. Denna straffskala är bland annat avsedd för sådana fall, där någon lämnat osann uppgift om sådant varom han ej var pliktig yttra sig eller ock


17 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 87). [ 258 ]avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om något som haft ringa betydelse för saken. Förstnämnda fall har uttryckligen angivits i lagtexten, varemot det sistnämnda fått ingå i det allmänna uttrycket att brottet eljest är att anse som ringa. För de grova fallen finner jag den av kommittén här som eljest använda metoden med en särskild straffskala givet vara att föredraga framför den i gällande lag tillämpade, att straff för mened som bidragit till att oskyldig blivit straffad skall bestämmas i relation till det straff som ådömts den oskyldige.


2 §.

Enligt 37 kap. nya rättegångsbalken kan part i tvistemål höras under sanningsförsäkran. Processlagberedningen förutsätter, att i strafflagen skall stadgas straff för medvetet oriktig sådan uppgift, lägre än straffet för mened men för vinnande av straffhotets syfte icke med lägre minimum än fängelse.

I överensstämmelse härmed föreslår straffrättskommittén i 3 § av sitt förslag, att part i rättegång som vid förhör under sanningsförsäkran lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen skall för osann partsutsaga dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse. Enligt 4 § i kommitténs förslag, vilken avser såväl vittnes- som partsutsagor, skall emellertid straffnedsättning eller straffrihet inträda, när uppgiften eller förtigandet avsett sådant varom den hörde ägt vägra att yttra sig eller som varit av liten eller ingen betydelse för saken. För innebörden av sistnämnda undantagsbestämmelse har närmare redogörelse lämnats under 1 §.


Mot den föreslagna straffbestämmelsen om osann partsutsaga har icke gjorts annan erinran än att Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund ifrågasatt ändring av ordningsföljden mellan straffarterna, så att straffet skulle bliva fängelse eller straffarbete i högst två år.


Departementschefen.Bestämmelsen om osann partsutsaga har i departementsförslaget icke undergått andra förändringar än som erfordras för att uppnå överensstämmelse med utformningen av menedsbrottet i 1 §. Den brottsliga gärningen har sålunda beskrivits såsom lämnande av osann uppgift eller förtigande av något, varom den hörde är pliktig yttra sig. Vidare har en särskild straffskala tillagts för fall, där någon lämnat osann uppgift om sådant, varom han ej var pliktig yttra sig, eller brottet eljest är att anse som ringa. Straffet för ringa fall, vilket vid mened föreslagits till fängelse eller böter, har här satts till böter eller fängelse.


3 §.

I samband med straffbestämmelserna för mened och osann partsutsaga ha i kommittéförslaget föreslagits stadganden om straff för motsvarande gärningar av grov oaktsamhet. Enligt 2 § i kommittéförslaget skall den som av grov oaktsamhet begår gärning som i 1 § sägs dömas för ovarsam edsaga till [ 259 ]fängelse eller böter; och samma straff skall enligt en andra punkt i 3 § inträda för partsutsaga av grov oaktsamhet.

För närvarande är allenast uppsåtlig mened straffbar. Såsom motiv för att straffbelägga även oriktiga utsagor eller förtiganden som ske av grov oaktsamhet har kommittén åberopat bland annat den påtagliga svårigheten att bevisa, att en objektivt oriktig utsaga avgivits med uppsåt att förvränga eller dölja sanningen. Denna svårighet föranledde säkerligen i många fall, att uppsåtligen oriktiga utsagor måste lämnas utan straff. Helt säkert förövades mened i betydligt större utsträckning än som framginge av de i förhållande till antalet beedigade utsagor fåtaliga fall, på senare tid något tiotal årligen, i vilka menedsstraff ådömts. Belysande vore att åtal för mened i mycket stor utsträckning ledde till frikännande; under de senaste åren hade föga mer än hälften av åtalen för mened lett till fällande dom. Infördes straff för osann utsaga under edsansvar som ej avgivits uppsåtligen utan blott av grov oaktsamhet, syntes kommittén en motsvarande straffbestämmelse vara påkallad även för partsutsagor.


Mot att vid edsutsagor straffbelägga grov oaktsamhet har erinran gjorts allenast av Sveriges advokatsamfund, som hemställt att paragrafen måtte utgå. Tanken att tillskapa ett nytt brott av något lägre valör för att med straff kunna komma åt personer, som man misstänkte för ett grövre brott men icke kunde överbevisa därom, vore enligt samfundets mening icke tilltalande. Härtill komme, att brottsrekvisitet grov oaktsamhet vore tänjbart och lämnade rum för godtycke. Vad särskilt anginge vittnen måste beaktas, att de, när de inför domstol skulle avgiva sina berättelser, kunde begå även ganska grova misstag under inflytande av spänning, nervositet m. m. Det kunde icke vara rimligt, att de skulle löpa risken att en domstol efteråt bedömde ett misstag såsom grov oaktsamhet.

Vad sålunda anförts om edsutsagor har samfundet ansett i än högre grad gälla partsutsagor. Kommittén hade enligt samfundets mening icke tillräckligt beaktat det förhållandet, att uppgiftslämnarens egenskap av part med nödvändighet gjorde honom benägen att se saker ensidigt, varför det vore ett orimligt krav att han vid straffansvar skulle tillse att han icke gjorde sig skyldig till något misstag. Stockholms rådhusrätt har ansett tveksamt, huruvida osann partsutsaga borde bestraffas vid fall av grov oaktsamhet, samt erinrat om att processlagberedningen icke uttalat annat än att straff borde stadgas för medvetet oriktig partsutsaga.

Vidkommande straffsatsen ha justitiekanslersämbetet och Stockholms rådhusrätt erinrat, att den vid edsutsagor föreslagits till fängelse eller böter, samt ifrågasatt om den icke, då osann partsutsaga vore ett lindrigare brott än mened, borde vid partsutsagor bestämmas till böter eller fängelse.


Departementschefen.Ehuru jag anser särskild försiktighet böra iakttagas vid straffbeläggande av culpösa handlingar, har jag i likhet med kommittén kommit till den slutsatsen. att införande av straff för oriktiga utsagor i fall av grov oaktsamhet [ 260 ]är påkallat. Det av Sveriges advokatsamfund som skäl mot straffbeläggande anförda exemplet, att ett nervöst vittne under inflytande av spänningen vid förhöret begår ett misstag, synes mig icke övertygande, eftersom i dylikt fall grov oaktsamhet icke kan anses föreligga och straff alltså är uteslutet enligt förslaget. Om straffvärd grov oaktsamhet kan man däremot tala, när en sakkunnig under vittnesansvar bestämt uttalar sig rörande förhållanden, som han i själva verket ej har reda på, och därvid lämnar felaktig uppgift. I kravet på att oaktsamheten skall vara grov får även inläggas, att det skall vara fråga om någon uppgift av större betydelse.

Liksom kommittén anser jag vidare edsutsagor och partsutsagor såtillvida böra behandlas lika, att grov oaktsamhet straffbelägges i båda fallen. Processlagberedningen saknade vid avgivande av sitt förslag anledning att ingå på denna fråga, eftersom straffbeläggande av oaktsamhetsfall vid edsutsagor då ännu icke ifrågasatts. Vad angår den av Sveriges advokatsamfund berörda omständigheten, att en part lätt kan misstaga sig på grund av sin naturliga partiska inställning, bör den givetvis beaktas vid bedömandet och ofta leda till att en oriktig partsutsaga anses straffri, men den synes icke vara något avgörande argument mot straffbestämmelslen.

Brottsbeskrivningen i departementsförslaget överensstämmer i sak med kommitténs förslag. Emellertid har det synts, lämpligt att i en särskild paragraf upptaga en för eds- och partsutsagor gemensam bestämmelse. Brottet har därvid benämnts. ovarsam utsaga och straffet bestämts till böter eller fängelse.


4 §.

Kommittéförslagets 4 § upptager regler om straffnedsättning eller i ringa fall straffrihet för vissa fall av oriktiga eds- eller partsutsagor. Dessa ha behandlats vid departementsförslagets 1 § med undantag av det fallet, att någon förtiger eller lämnar oriktig uppgift om förhållande som saknar betydelse för saken.


Beträffande sistnämnda fall har föreningen Sveriges häradshövdingar funnit något behov av straff icke föreligga, då någon allmän fara icke inträffat. Sveriges advokatsamfund har likaledes förordat bibehållande av gällande rätt om straffrihet vid lämnande av irrelevanta uppgifter.


Departementschefen.I fråga om oriktiga eds- eller partsutsagor, som icke varit av betydelse för saken, ansluter jag mig till den av häradshövdingföreningen och advokatsamfundet uttalade meningen, att något behov av straff icke föreligger. Att lämna oriktiga uppgifter angående helt betydelselösa omständigheter synes mig böra, liksom hittills, vara straffritt. Detta är i gällande rätt underförstått. I departementsförslaget har ett uttryckligt stadgande därom upptagits i nu förevarande paragraf i stället för den av kommittén föreslagna regeln om straffnedsättning eller straffrihet. För att understryka att vittnets eller partens egen uppfattning om vad som är av betydelse för saken icke är avgörande har regeln erhållit den utformningen, att straffrihet inträder om utsagan prövas vara utan betydelse för saken.


[ 261 ]
5 §.

I denna paragraf föreslår kommittén bestämmelser om falskt åtal. Brottet beskrives så, att någon åtalar den som är oskyldig. Straffet föreslås för normalfall till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avser svårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall straffet enligt förslaget vara straffarbete i högst sex år, i ringa fall däremot fängelse eller böter.

Motsvarande bestämmelser upptagas i gällande lag i 16 kap., som handlar om falsk angivelse och annan ärekränkning. Straffet för falskt åtal varierar mellan straffarbete på livstid och böter efter dels straffsatsen för det brott åtalet avser, dels den framgång åtalet haft, dels ock om åtalet skett av argt uppsåt eller av obetänksamhet.

Kommittén har ansett, att falskt åtal icke borde upptagas bland brotten mot enskild utan lämpligen kunde sammanföras med menedsbrottet. Straffets storlek har kommittén funnit böra bestämmas efter mera allsidigt övervägande av omständigheterna vid brottet än enligt gällande lag. Gränsdragningen mellan argt uppsåt och obetänksamhet, som vållat osäkerhet vid tolkningen, har kommittén icke bibehållit utan blott krävt att gärningen sker uppsåtligen, ett krav vilket här som eljest ansetts överflödigt att upptaga i lagtexten.


Mot förslaget har icke framställts någon erinran annat än beträffande frågan, huruvida kravet på uppsåt borde uttryckligen upptagas i lagtexten. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit önskvärt att så skedde genom införande av ordet "falskeligen" i lagtexten. Länsstyrelsen i Malmöhus län har föreslagit formuleringen: "Åtalar någon den, som han vet vara oskyldig." Samma förslag har framförts av föreningen Sveriges landsfiskaler under framhållande av att kravet på uppsåt vore uppenbart för fackmannen men icke för lekmannen, vilken av paragrafens formulering kunde föranledas att sätta likhetstecken mellan ogillat och falskt åtal samt därigenom animeras till rekonventionstalan mot åklagaren.


Departementschefen.På grund av de framställda anmärkningarna har i departementsförslaget angivits, att ansvar för falskt åtal skall ådömas allenast den som väcker åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld.


6 §.

Enligt 6 § i kommitténs förslag skall den som väcker åtal, ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömas för obefogat åtal till fängelse eller böter.

Bestämmelsen svarar i gällande lag närmast mot 16: 4. Åtal som prövas ha skett av obetänksamhet och utan argt uppsåt skall i olika fall medföra straffarbete i högst två år, fängelse i högst sex månader eller böter; dock att den [ 262 ]som haft sannolika skäl till åtalet, enligt 6 § i samma kapitel, skall vara fri från straff.

Även enligt kommittén skall den, som väcker åtal, för att gå fri från straff ha i det hela haft sannolika skäl till att anställa åtalet. Att han haft någon grund att anse den tilltalade skyldig fritoge honom icke från ansvar, om det borde ha stått klart för honom att de av honom kända omständigheterna icke skulle vara tillräckliga för en fällande dom och han icke hade anledning räkna med att under målets gång skulle yppa sig andra omständigheter tillräckliga för att utfylla bevisningen. I ett annat sammanhang uttalar kommittén att det icke hjälpte den åtalande, om han under målets gång lyckades förebringa omständigheter som i och för sig tydde på den tilltalades skuld, t. ex. lyckades uppspåra ett dittills okänt vittne eller skriftligt bevis angående någon för den tilltalade besvärande omständighet.


Mot förslaget har icke gjorts annan erinran än att Sveriges advokatsamfund förordat omkastning av straffarterna i skalan så att straffet skulle bliva böter eller fängelse. Enligt samfundets mening torde nämligen för nu ifrågavarande brott straffet i allmänhet rimligen böra utgöras av böter.


Departementschefen.Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om obefogat åtal har i sak oförändrad upptagits i departementsförslaget. I fråga om straffsatsen har jag icke funnit skäl att, utöver den av kommittén föreslagna strafflindringen, ytterligare nedsätta straffet på sätt advokatsamfundet föreslagit genom omkastning av straffarterna. Vad angår det straffbara områdets omfattning vill jag i anledning av kommitténs nyss citerade motivuttalanden framhålla, att den som väckt åtal enligt min mening bör vara straffri ej blott då de av honom vid åtalets väckande kända omständigheterna skäligen kunde anses tillräckliga för en fällande dom utan även då av senare under målets gång framkomna omständigheter kan anses framgå att vid åtalets anhängiggörande objektivt sett förelågo sannolika skäl därtill, låt vara att dessa skäl ej då voro kända för den åtalande.


7 §.

Enligt 7 § i kommitténs förslag skall straff för falsk tillvitelse inträda, där någon inför allmän åklagare, polismyndighet eller annan myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar, sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. Straffet föreslås vara högst straffarbete i två år, vilket innebär att även fängelse eller böter kunna ådömas. För straffbarhet anser kommittén i regel böra krävas uppsåt. Den som ej insåg att han for med osanning skall enligt kommittéförslaget kunna straffas allenast i undantagsfall, nämligen under den dubbla förutsättningen att han dels själv gjort anmälan eller eljest tagit initiativet till utredningen dels ock underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen.

Tillvitelser bedömas i 16 kap. av gällande lag olika allteftersom frågan är [ 263 ]om falsk angivelse, varmed likställes förebringande av besvärande omständigheter så att åtal följer eller för att få tilltalad dömd till straff, eller om annan tillvitelse. Ansvar för falsk angivelse drabbar den som icke haft sannolika skäl till angivelsen, och brottet bestraffas i stort sett lika med falskt åtal. Att tillvita någon ett brott annorledes än genom angivelse bedömes däremot som ärekränkning och kan medföra ansvar för förtal enligt 7 §. Ansvar för förtal förutsätter, att beskyllningen skett uppsåtligen, men det behöver icke styrkas, att den varit osann. Tvärtom gäller, att den som framställt beskyllning om brott drabbas av ansvar därför, såvida han ej kan bevisa att den var sann, och bevisning därom får endast föras genom särskild rättegång angående det brott beskyllningen avsåg.

Enligt kommitténs uppfattning böra påståenden om brott, vilka annorledes än genom åtal göras hos offentlig myndighet som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar, underkastas en enhetlig reglering oavsett om de ske genom formlig angivelse eller ej. För att de som ägde kännedom om brott icke skulle genom straffhot avskräckas från att begära myndigheternas hjälp eller att för myndigheterna omtala vad som kunde leda till brottets beivrande, borde för ansvar fordras att en bevisligen osann uppgift lämnats. Det torde, säger kommittén, vara motiverat att på detta sätt i viss mån privilegiera en beskyllning om brott inför myndighet, till vars tjänsteåligganden det hörde att sörja för att lagöverträdare befordrades till ansvar, i jämförelse med motsvarande beskyllning inför någon som ej hade med saken att göra.

I subjektivt avseende vill kommittén göra skillnad mellan fall, i vilka uppgiftslämnaren själv tagit initiativet, och sådana, i vilka han lämnat sin uppgift på begäran av myndighet. I sistnämnda fall bör enligt kommitténs mening allenast den som själv insåg att han for med osanning drabbas av straff. Beträffande initiativtagaren synes det kommittén rimligt att sträcka straffbarheten längre, dock ej så långt att han, såsom gällande lag fordrar, måste vid äventyr av straff visa sannolika skäl för sitt påstående. För ansvar anser kommittén därför böra fordras, att uppgiftens sanningslöshet är täckt av uppsåt eller att, där uppgiftslämnaren själv gjort anmälan eller påkallat utredning, han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen.


Den föreslagna privilegieringen av beskyllning inför vissa myndigheter mot annan för brott här synts justitiekanslersämbetet i så måtto ägnad att ingiva betänkligheter, att möjligheten att ostraffat tillvita personer brott härigenom ökades. Ä andra sidan vore det önskvärt, att medborgare som kände till något brottsligt förfarande av vikt icke avhölles från anmälan till vederbörlig myndighet av rädsla för straff, om de icke kunde styrka brottet. Huruvida de olägenheter, som nuvarande lagstiftning kunde medföra, vore större än de som kunde befaras av de föreslagna reglerna, vore vanskligt att avgöra. En ändring torde icke böra ske utan att behov diirav i verkligheten framträtt. Kriminalpolisintendenten i Stockholm har däremot med tillfredsställelse [ 264 ]hälsat, att straff för tillvitelse icke längre skulle inträda annat än om den visades vara osann. Erfarenheten hade nämligen visat att allmänheten i stor utsträckning avhölle sig från mera bestämda uppgifter beträffande ett angivet brotts art och eventuella gärningsmän av fruktan för ett rekonventionsvis väckt åtal. Denna obenägenhet att i anmälan lämna mera exakta uppgifter försvårade ofta i hög grad den av polismyndigheterna bedrivna efterforskande och utredande verksamheten. Kommitténs redogörelse för förhållandena på detta område vore sålunda, sedd ur erfarenhetsmässig synpunkt, fullt riktig.

Justitiekanslersämbetet har vidare uttalat, att en skarpare gräns vore önskvärd mellan de myndigheter, inför vilka en beskyllning om brott i viss mån privilegierats, och andra. Uttrycket "myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare °befordras till ansvar" avsåge enligt motiven icke blott myndighet som hade att utföra polisutredningar eller åtal utan även andra myndigheter, om till dem framfördes en uppgift av sådan beskaffenhet, att det ålåge myndigheten att föranstalta om förfarande för utkrävande av ansvar i disciplinär väg eller att överlämna saken till polis- eller åklagarmyndighet; huruvida detta vore förhållandet berodde på brottets beskaffenhet och myndighetens tjänsteåligganden. En begäran om utredning hos en departementschef i samband med påstående om brott borde väl t. ex. bedömas enligt det föreslagna lagrummet, men strängt taget torde dock knappast departementschef vara en myndighet.

Departementschefen.I anledning av att förevarande paragraf icke straffbelägger lämnandet av sådana osanna uppgifter, som äro till förmån för en misstänkt person, har kriminalpolisintendenten i Stockholm förklarat det ur åklagar- och polissynpunkt vara beklagligt, att uppgiftsskyldighet under straffansvar vid polis eller åklagarutredningar icke kunnat införas.


Departementschefen.I likhet med kommittén anser jag det lämpligt att i detta sammanhang behandla såväl falsk angivelse som andra tillvitelser om brott inför myndighet. Då nya rättegångsbalken räknar med särskilda straffrättsliga bestämmelser om falsk angivelse, synes det mig emellertid lämpligt att begreppet falsk angivelse bestämmes för sig. Paragrafen har därför uppdelats i tre stycken, av vilka det första under namn av falsk angivelse upptager det fallet att någon gör angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld. Övriga uppsåtliga fall behandlas under beteckningen falsk tillvitelse i andra stycket. Vad angår frågan vilka myndigheter som böra medtagas i detta sammanhang torde, såsom justitiekanslersämbetet anmärkt, det av kommittén använda uttrycket "myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar" vara alltför obestämt. Det är ovisst, i vilken utsträckning myndigheter ha skyldighet att disciplinärt ingripa eller verka för åtal mot underlydande för tjänstefel eller mot annan person för förseelser inom myndighetens förvaltningsområde. Klart är att åklagare och polismyndigheter böra föras hit. Ofta kan det emellertid framträda som naturligt och mindre bryskt att icke strax gå till polisen utan vända sig till annan myndighet. En anmälan om [ 265 ]att en skollärare uppträtt otillbörligt mot barnen riktas sålunda lämpligen till skolans rektor, en anmälan mot en tjänsteman i ett verk för olämpligt uppträdande mot allmänheten till verkschefen o. s. v. Det torde icke vara möjligt att uppräkna vissa slag av myndigheter beträffande vilka stadgandet kan bliva tillämpat. Den nödiga begränsningen har därför i departementsförslaget gjorts på det sättet, att stadgandet angivits gälla endast där myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak varom fråga är. Härigenom kommer tydligen att under paragrafens tillämpningsområde falla det av justitiekanslersämbetet anförda exemplet, att en begäran om brottsutredning riktas till en departementschef. Såsom en följd av förslaget i denna del torde böra övervägas att, i analogi med vad som i 10 § lagen om rätt att utbekomma allmänna handlingar stadgas om polismyndighets och allmän åklagares handlingar, bereda möjlighet att vägra utlämnande av anmälningar som ingivits till annan myndighet. Denna fråga lärer komma att upptagas av 1943 års sekretessutredning.

Beträffande beskrivningen på den brottsliga gärningen ansluter jag mig till kommitténs förslag. Det kan icke vara riktigt att, såsom i gällande rätt, påståenden om brott riktade till vederbörlig myndighet jämställas med äreröriga beskyllningar som meddelas andra personer och ansvar för ärekränkning inträder, om den som lämnat uppgiften ej kan i särskild rättegång bevisa dess sanning. När en uppgift om brott riktar sig just till det samhällets organ, som har att upptaga anmälan i sådan sak, framträder den som vida mer legitim, och ansvar bör därför, såsom kommittén föreslagit, inträda allenast om uppgiftslämnaren bevisligen farit med osanning. Erfarenheten bestyrker, att det nuvarande straffhotet avskräcker allmänheten från att lämna åklagare och polismyndigheter önskvärda upplysningar om brott. En annan sak är att, såsom kriminalpolisintendenten i Stockholm påpekat, allmänheten genom oriktiga uppgifter till förmån för den som är misstänkt för brott kan vilseleda polismyndigheten. Jag har, i likhet med kommittén, icke ansett mig kunna förorda. att det straffbara området utsträckes till att omfatta sådana uppgifter.

Beträffande uppsåtligt brott är jag alltså i sak ense med kommittén. De farhågor som i justitiekanslersämbetets yttrande yppats mot att öka möjligheten att ostraffat tillvita annan brott synas mig emellertid; beaktansvärda i fråga om oaktsamma gärningar. Kommittén synes mig gå för långt, då den icke vill straffa oaktsamhet annat än om uppgiftslämnaren själv gjort anmälan eller påkallat utredning samt underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om uppgiftens sanning. Varje osann angivelse eller tillvitelse bör enligt min mening föranleda straffansvar och följaktligen även skadeståndsskyldighet, såvitt den sker av grov oaktsamhet. Jag förordar alltså å ena sidan en utvidgning till alla osanna angivelser eller tillvitelser som ske hos vederbörlig myndighet men vill å andra sidan föreslå en begränsning i fråga om oaktsamhetsgraden så att allenast grov oaktsamhet inbegripes. I sistnämnda hänseende ansluter departementsförslaget till vad som i 3 § föreslagits beträffande ovarsam utsaga. Kravet på att oaktsamheten skall vara [ 266 ]grov jämte de i brottsbeskrivningen använda starka uttrycken tillvita, föregiva o. s. v. ådagalägger tillräckligt tydligt, att ansvar icke skall inträda för varje oursäktlligt misstag vid ett polisförhör beträffande en för den misstänkte oförmånlig detalj.


8 §.

En bestämmelse om straff för bevisförvanskning har av kommittén upptagits under 10: 9 i dess förslag. Bevisförvanskning föreligger enligt kommittéförslaget, där någon förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse för brottsutredning eller inför myndighet åberopar falskt sådant bevis. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år eller, om bevisförvanskningen med hänsyn till att den förövas med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld eller eljest är att anse som grov, straffarbete i högst sex år.

Motsvarande bestämmelser i gällande lag äro fördelade på två skilda brott, allteftersom avsikten är att hjälpa en skyldig eller att få en oskyldig straffad. Den som, sedan brott timat, genom att undanröja bevis om gärningen motverkar den brottsliges befordran till ansvar straffas enligt 10: 18 a på samma sätt som för annat skyddande av brottsling. Den som, för att ådraga annan straff, undanröjer bevis för hans oskuld eller falskeligen förebringar besvärande omständigheter mot honom kan däremot enligt 16: 2 straffas såsom för falskt åtal.

Redogörelse för remissyttrandena över kommittéförslaget i denna del har lämnats vid 10: 10 i departementsförslaget.


Departementschefen.På skäl som anförts vid 10: 10 i departementsförslaget har jag, i anslutning till gällande rätt, ansett i 10 kap. böra bibehållas straffbestämmelse för den som motverkar en brottslings befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd genom att undanröja bevis om gärningen. Ett sådant förfarande skall enligt nyssnämnda paragraf i departementsförslaget medföra straff för skyddande av brottsling. Vid sidan härom sfynes böra upptagas straff för förvanskande eller undanröjande av bevis med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld eller åberopande av falskt bevis med sådant uppsåt. Enligt nu förevarande paragraf i departementsförslaget skall ett sådant brott under namn av bevisförvanskning medföra samma straff som falskt åtal.


9 §.

Paragrafen motsvarar 8 § i kommittéförslaget. I denna har kommittén upptagit ett stadgande av innehåll, att den som i fall varom förut i kapitlet förmäles genom osann utsaga framkallat fara för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång och underlåter att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, skall, såvida han ej är förfallen till straff enligt vad förut stadgats, dömas till böter eller fängelse.

Stadgandet, som saknar motsvarighet i gällande rätt, har av kommittén motiverats med att det icke vore tillfredsställande, om t. ex. ett vittne som i god tro avgivit en utsaga varigenom annan med orätt påbördats ett brott [